Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
1
Nr 153.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj
1931 (nr H2) m. m.; given Stockholms slott den 12
mars 1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj
1931 (nr 142),
dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr
364).
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sami. Nr 153.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).
Härigenom förordnas, att 3, 14, 15, 17, 18, 63 och 75 §§ stadsplanelagen
den 29 maj 19311 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
3 §•
Stadsplan antages---av Konungen.
Vad nu sagts gäde ock i fråga örn ändring av stadsplan; dock må ändring,
som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig
avvikelse från vad som förut varit gällande, enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen, antagas av byggnadsnämnden, där ej stadsfullmäktige
förbehållit sig avgörandet, samt fastställas av Konungens befallningshavande.
14 §.
Har beslut fattats örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller
utomplansbestämmelser för visst område, må nybyggnad ej företagas inom
området, innan,frågan örn fastställelse prövats; dock må Konungens befallningshavande
meddela tillstånd till nybyggnad, såvida genomförandet av beslutet
icke därigenom försvåras. Är nybyggnaden beroende av undantag jämväl
från förbudet enligt 13 §, prövas fråga om tillstånd till densamma av
Konungen.
15 §.
Är fråga väckt om antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller
utomplansbestämmelser för visst område, äger Konungens befallningshavande
på framställning av staden meddela förbud att verkställa nybyggnad inom
området. Sådant förbud gäller intill dess beslut fattats i frågan, dock ej längre
än ett år. Uppkommer behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande
medgiva sådan; dock skall beslutet härom underställas Konungens
prövning.
Utan hinder av förbud, som avses i första stycket, må Konungens befallningshavande
meddela tillstånd till nybyggnad. Är nybyggnaden beroende
av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, prövas fråga om tillstånd till
densamma av Konungen.
17 §.
Inom byggnadskvarter---till tomter.
Är fråga---slutligen prövats.
1 Senaste lydelse, se beträffande 63 § 1941: 616 och beträffande 75 § 1936: 217.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
3
Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungen och enligt föreskrifter,
som av Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet,
varom där förmäles, meddela tillstånd till nybyggnad, då särskilda skäl därtill
äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning
inom kvarteret.
18 §.
Å mark---mot tomtindelningen.
Nybyggnad vare---rättsligen bestående.
Ej heller —--kronan fri.
Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen för särskilt fall medgiva
undantag från bestämmelserna i första och andra styckena.
63 §.
Nybyggnad må---avsett ändamål.
Å byggnadsmark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i
strid mot tomtindelningen; dock må Konungens befallningshavande för särskilt
fall meddela tillstånd till nybyggnad, om synnerliga skäl därtill äro.
Beträffande område —--motsvarande tillämpning.
Om så---området anordnats.
75 §.
1 morn. över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut rörande stadsplan,
stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, som enligt denna
lag för att bliva gällande skall fastställas av Konungen eller Konungens
befallningshavande, må särskild klagan ej förås; vederbörande obetaget att
framställa erinringar mot beslutet i ärendet angående fastställelse därå,
Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av
Konungen.
2 mom. Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplan, stomplan,
utomplansbestämmelser eller tomtindelning så ock Konungens befallningshavandes
beslut rörande byggnadsplan skall meddelas efter anslag. Den
som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad
från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen.
Talan mot annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut föres
hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
Har Konungens befallningshavande till alla delar fastställt av stadsfullmäktige
eller byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan
eller utomplansbestämmelser eller av byggnadsnämnd antaget förslag
till tomtindelning eller ändring däri, må klagan föras allenast av sakägare,
som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; dock att bestämmelserna i
75 § nya lagen ej skola gälla beslut som dessförinnan meddelats.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931
(nr 364).
Härigenom förordnas, att 12, 19—21, 28, 29, 35, 85, 89—92, 94, 118, 123
och 125 §§ byggnadsstadgan den 20 november 19311 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma stadga skola införas
två nya paragrafer, betecknade 5 a och 29 a §§, med nedan angivna innehåll.
5 a §.
Byggnadsnämnden har att, där ej stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet,
antaga ändring av stadsplan, som ej avser planens grunddrag och ej
heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande.
Vid bedömande av frågan, huruvida ändringen är av beskaffenhet att tillhöra
stadsfullmäktiges prövning, skall särskilt beaktas:
örn ändringen äger samband med stadens allmänna utveckling eller eljest
måste ses i större sammanhang,
örn ändringen medför, att huvudändamålet för markens användande förändras,
såsom att industriområde ändras till bostadsområde eller att gatumark
eller allmän plats i nämnvärd omfattning överföres till område för bebyggande,
om ändringen medför, att omfattningen av den medgivna bebyggelsen ändras,
såsom genom ökning av hushöjd eller våningsantal,
om ändringen eljest i avsevärd grad medför större eller mindre utnyttjande
av marken inom helt kvarter eller del därav,
om ändringen berör gata, som avser att betjäna infarts- eller genomfartstrafiken,
där fråga ej är allenast örn mindre ändring i höjd- eller sidled,
om ändringen berör historiskt eller estetiskt värdefull byggnad eller stadsbild,
om ändringen är förbunden med utvidgning av stadsplan,
om ändringen innebär sådan avvikelse från stadsplan eller eljest gällande
särskilda bestämmelser om byggande, som medför påtaglig försämring ur
sundhets- eller brandsäkerhetssynpunkt,
om ändringen eljest påverkar områdets eller omgivningens karaktär, samt
1 Senaste lydelse, se beträffande 28, 29 och 123 §§ 1936: 218, samt beträffande 125 § 1932: 598.
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
5
örn ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader för staden
eller mera betydande ingrepp i markägarens rätt att utnyttja marken.
12 §.
1 mom. Byggnadsnämnden skall — — — befattningshavare hos nämnden.
2 mom. Konungens befallningshavande äger på framställning av byggnadsnämnden
förordna, att stadsarkitekt eller annan hos nämnden anställd
tjänsteman, som Konungens befallningshavande godkänner, må i nämndens
ställe besluta bifall till ansökningar i ärenden av ringa vikt eller uteslutande
teknisk art. Förordnandet må återkallas, när Konungens befallningshavande
finner anledning därtill.
Beslut, som meddelas med stöd av förordnande enligt första stycket, skola
protokollföras och snarast möjligt anmälas för nämnden.
3 mom. I byggnadsordningen meddelas närmare bestämmelser angående
stadsarkitekt och övriga befattningshavare hos nämnden.
19 §.
1 mom. Då förslag till stadsplan skall uppgöras, bör utredas, vilka markägare
som beröras av förslaget, samt, i den mån så prövas lämpligt, tillfälle
beredas markägarna, drätselkammaren och vägförvaltningen i länet att muntligen
eller skriftligen yttra sig i ärendet. Skall i planen ingå område, som
gränsar till annan kommun eller samhälle, bör tillfälle att yttra sig beredas
jämväl nämnda kommun eller samhälle.
Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas
för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar
mot förslaget må göras hos nämnden. Kungörelse härom skall före
början av denna tid införas i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden
för staden intagas.
Byggnadsnämnden skall därjämte låta genom kallelsebrev, vilka bevisligen
före början av den för granskningen bestämda tiden skola avsändas
med posten eller tillställas vederbörande på annat sätt, underrätta kända
och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt
drätselkammaren ävensom, därest i planen ingår område, som gränsar
till annan kommun eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle. Vad
nu sagts skall dock icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.
Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter med skilda
ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är
salt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten,
utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller till
förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet
härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, och är marken samfälld för flera än
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att
vara för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken
delägare kallelsen tillställts kungöras på sätt i andra stycket sägs.
Berör förslaget allmän väg eller för biltrafiken viktig gata eller mark, som
är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller finnes inom området
mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits
såsom trafikområde, skola kopia och avskrift av förslaget i erforderliga
delar tillställas den, som har att företräda vägförvaltningen, kronan eller
det enskilda trafikföretag, varom fråga är, med skyldighet för denne att
inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, för vägförvaltningen minst fjorton
dagar och eljest minst en månad efter handlingarnas delfående, till nämnden
inkomma med yttrande över förslaget. Vad sålunda stadgats skall dock
icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.
Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola
kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,
omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas örn att ändring skett
samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle
att taga del därav.
2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,
skall byggnadsnämnden överlämna ärendet jämte inkomna anmärkningar
och yttranden samt eget utlåtande till stadsfullmäktige. Överlämnandet till
stadsfullmäktige skall ske snarast möjligt och, där ej särskilda skäl föranleda
till annat, sist en månad efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar
eller yttranden i anledning av förslaget senast skolat vara till nämnden
inkomna.
Ej må stadsfullmäktige vidtaga ändring i byggnadsnämndens förslag, med
mindre kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,
beretts tillfälle att taga del därav på sätt stadgas i 1 mom. femte
stycket.
20 §.
Sedan stadsfullmäktige antagit stadsplan, skola till Konungens befallningshavande
utan dröjsmål insändas stadsplanekartan, förslaget till stadsplanebestämmelser
och beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens och stadsfullmäktiges
protokoll i ärendet, förteckning å samtliga markägare, vilkas rätt
beröres, med angivande för var och en av honom tillhörig fastighet, ävensom
inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande
handlingar. Konungens befallningshavande skall, så fort ske kan, med eget
utlåtande överlämna handlingarna till Konungen.
Kungörelse om---staden intagas.
Sist inom---Konungens befallningshavande.
21 §.
Vad ovan i detta kapitel är stadgat gäde i tillämpliga delar jämväl i fråga
örn ändring av stadsplan.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
Där byggnadsnämnden enligt vad i 5 a § sägs bär att antaga ändringen,
vare dock ej erforderligt att iakttaga i 19 § 1 mom. andra stycket angivet
kungörelseförfarande; och skall byggnadsnämnden, sedan förslaget undergått
granskning, företaga ärendet till avgörande samt därmed vidare förfara inom
tid och i den ordning, som stadgas i 19 § 2 mom. och 20 §.
Konungens befallningshavande skall så fort ske kan till avgörande upptaga
förslag till ändring av stadsplan, som Konungens befallningshavande äger
fastställa, såframt ej Konungens befallningshavande finner särskilda skäl föranleda
att underställa förslaget Konungens prövning.
Må till följd av stadgandet i 75 § 2 mom. tredje stycket stadsplanelagen klagan
ej föras över beslut, varigenom Konungens befallningshavande fastställt
ändring av stadsplan, har Konungens befallningshavande att å stadsplanekartan
teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.
28 §.
1 mom. Då förslag till tomtindelning skall uppgöras, bör, i den mån så
prövas lämpligt, tillfälle beredas markägare, vilkas rätt beröres av förslaget,
ävensom drätselkammaren att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.
Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas
för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar
mot förslaget må göras hos nämnden. Utställning vare dock ej erforderlig,
såframt samtliga av förslaget berörda markägare ävensom drätselkammaren
medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas.
Byggnadsnämnden skall låta genom kallelsebrev, vilka skola avsändas med
posten under rekommendation, eller eljest bevisligen före början av den för
granskningen bestämda tiden underrätta kända och inom riket boende markägare,
vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren; dock att vad
sålunda stadgats icke skall gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.
Är markägares vistelseort okänd eller är han ej boende inom riket och finnes
ej någon som äger att för honom föra talan, utförde byggnadsnämnden
tillika kungörelse med tillkännagivande att förslaget under viss tid, minst
fjorton dagar efter det kungörelsen blivit införd i den eller de tidningar, vari
kommunala meddelanden för staden intagas, hålles tillgängligt för ändamål
som nyss sagts. Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare, må beträffande kallelse av delägarna i samfälligheten
tillämpas vad för motsvarande fall stadgas i 19 § 1 mom. tredje stycket.
Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola
kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,
omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas örn att ändring skett samt
vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga
del därav.
2 moni. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,
skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. Nämndens beslut
bör meddelas så fort ske kan och i brådskande fall sist fjorton dagar efter
utgången av den tid, inom vilken anmärkningar i anledning av förslaget senast
skolat vara till nämnden inkomna.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
När tomtiiidelning antagits, skola till Konungens befallningshavande utan
dröjsmål insändas kartan jämte därtill hörande beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens
protokoll i ärendet och förteckning å samtliga markägare,
vilkas rätt beröres av tomtindelningen, med angivande för var och en av
honom tillhörigt område, ävensom inkomna anmärkningar och yttranden
samt övriga till ärendet hörande handlingar.
29 §.
Sedan tomtindelning fastställts, skall beslutet av Konungens befallningshavande
utan dröjsmål överlämnas till magistraten för att delgivas byggnadsnämnden
och den, som för fastighetsregistret.
Må till följd av stadgandet i 75 § 2 mom. tredje stycket stadsplanelagen
klagan mot beslutet ej föras, har Konungens befallningshavande att å tomtindelningskartan
teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.
29 a §.
Vad ovan i detta kapitel är stadgat om tomtindelning galle i tillämpliga delar
jämväl i fråga om ändring i sådan indelning.
35 §.
Angående handläggning av fråga örn stomplan och utomplansbestämmelser
eller ändring däri skall vad om stadsplan är stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock att bestämmelserna i 19 § 1 mom. första, tredje, fjärde
och femte styckena ej skola gälla förslag till utomplansbestämmelser utom
såvitt angår i tredje och fjärde styckena föreskrivna underrättelser till drätselkammaren
och vägförvaltningen i länet.
85 §.
Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan, och finner Konungens
befallningshavande skäl föreligga att i planen upptages markområde, tillhörigt
annan än markägare, som gjort ansökan om byggnadsplan, skall sammanträde
hållas med ägarna av jord inom området. Sammanträdet skall
minst fjorton dagar förut kungöras i församlingens kyrka ävensom i den eller
de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas. Underrättelse
om sammanträdet skall därjämte i god tid med posten översändas till den
kommun, inom vilken området är beläget, ävensom vägförvaltningen i länet
så ock, där området gränsar till annan kommun eller samhälle, sistnämnda
kommun eller samhälle. Finnes inom området mark, som tillhör kronan,
skall i nyss angivna ordning underrättelse jämväl tillställas den, som har
att i avseende å marken företräda kronan.
Sammanträdet skall--— ändamålet förordnar.
89 §.
1 mom. Förslag till — — — å kartan.
2 mom. Kartan skall---byggnadsplanens lämplighet.
3 mom. Sökande skall tillhandahålla Konungens befallningshavande de
kopior och avskrifter, som kunna erfordras för förslagets utställande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
9
90 §.
Då förslag till byggnadsplan uppgjorts, skall förslaget genom Konungens
befallningshavandes försorg viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning,
såframt ej samtliga sakägare medgiva, att dylikt förfarande icke behöver
tillämpas. Förslagets utställande för granskning skall före början av den
för granskningen bestämda tiden kungöras i församlingens kyrka ävensom
i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas.
I fråga örn underrättelse till sakägare skola stadgandena i 19 § 1 mom.
tredje, fjärde och femte styckena äga motsvarande tillämpning.
I kungörelse---och plats.
Där anledning---från riksantikvarien.
91 §.
Sedan byggnadsplan fastställts, besörje Konungens befallningshavande, att
kungörande därom så fort ske kan äger rum i församlingens kyrka ävensom
i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas,
samt att planen med därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt
kopia och avskrift insändes till byggnadsstyrelsen.
92 §.
Vad ovan i detta kapitel är stadgat gäde i tillämpliga delar jämväl örn ändring
av byggnadsplan; dock att sammanträde, varom förmäles i 85 §, icke
erfordras.
94 §.
Vid uppgörande---där stadgas.
Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser för landet
eller ändring däri skall vad örn byggnadsplan är stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock att föreskrifterna i 90 § andra stycket ej skola gälla i vad
de avse underrättelse till markägare eller till angränsande kommun eller
samhälle.
118 §.
1 mom. Är fråga om uppförande av tillfällig byggnad av enkel beskaffenhet,
må byggnadsnämnden, även örn företaget strider mot stadsplan, stomplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot bestämmelserna i
17 § första eller andra stycket stadsplanelagen eller i 79 a § eller 80 § denna
stadga, meddela lov därtill, såframt företaget prövas ej avsevärt motverka
det med planen eller bestämmelserna avsedda syftet. Byggnadslov, som nu
sagts, må meddelas allenast för byggnad i en våning och må avse rätt att
låta byggnaden kvarstå högst tre år från det byggnadslovet meddelades; dock
att Konungens befallningshavande, om särskilda skäl därtill äro, må medgiva,
att byggnaden uppföres i mer än en våning eller att den får kvarstå
mer än tre år.
Byggnadsnämnden må jämväl meddela lov till anordningar och mindre
byggnader, som avse att tillgodose den allmänna nyttan och trevnaden, oaktat
de strida mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning för avsett
ändamål.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
2 mom. Är fråga om annan nybyggnad eller anordning än sådan, varom
förmäles i 1 morn., må byggnadsnämnden, där den till sitt biträde har
stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden, om särskilda skäl därtill äro,
medgiva sådana mindre avvikelser från stadsplans, stomplans, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelsers detaljreglering av bebyggandet, som finnas
ändamålsenliga. Ej må avvikelse medgivas i strid mot planens eller bestämmelsernas
grunddrag eller huvudsakliga syfte.
Finnes ej stadsarkitekt eller har denne ej tillstyrkt åtgärden, skall uppkommen
fråga örn medgivande, som i första stycket sägs, underställas Konungens
befallningshavande.
3 mom. Uppkommer i annat fall än som avses i 1 mom. första stycket
fråga örn nybyggnad i strid mot bestämmelserna i 17 § första eller andra
stycket stadsplanelagen, må tillstånd till företaget meddelas av Konungens
befallningshavande, om synnerliga skäl därtill äro och företaget prövas
ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret; dock att nybyggnad
å mark, som ej blivit tomtindelad, må tillåtas allenast såframt anledning
finnes att antaga, att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt
fördröjes.
123 §.
1 mom. över byggnadsnämnds enligt denna stadga eller gällande byggnadsordning
meddelade beslut må, där ej särskild klagan på grund av stadgandet
i 75 § 1 mom. stadsplanelagen är utesluten, besvär anföras hos Konungens
befallningshavande inom en månad från det klaganden erhållit del
av beslutet.
Har åt--— byggnadsnämnds beslut.
2 morn. Över beslut--— ämbetsverks beslut.
3 mom. Drätselkammaren äger på stadens vägnar överklaga Konungens
befallningshavandes beslut i ärende rörande av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnd
antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
eller av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning
eller ändring däri, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 75 §
2 mom. tredje stycket stadsplanelagen är utesluten, och må även eljest i sådant
ärende föra stadens talan och bevaka dess rätt.
125 §.
De åligganden---vara lagfarna.
I stad---tillkommer stadsfullmäktige.
Vad i denna stadga sägs örn drätselkammare skall för kommun eller samhälle,
där drätselkammare ej finnes, gälla den däremot svarande myndighet,
och vad i stadgan sägs om vägförvaltningen skall i Stockholm gälla vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944; dock att vad i 123 §
1 mom. första stycket nya lydelsen stadgas ej skall äga tillämpning å beslut
som dessförinnan meddelats.
Kungl. May.ts proposition nr 153.
1]
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 februari 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman,
fråga örn åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden
m. m.
Föredraganden anför.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallades
den 19 december 1941 statssekreteraren K. E. Elliot, generaldirektören
O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och numera kanslirådet
N. E. J. Aurén att verkställa utredning av frågan örn regionplanelagstiftning
och översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten
jämte vad därmed äger samband. För att deltaga i överläggningar med utredningsmännen
utsåg jag samtidigt ett flertal personer. Utredningsmännen,
vilka antagit benämningen stadsplaneutredningen 1942, ha den 16 april 1942
avgivit förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och
tomtindelningsärenden m. m. (statens off. utredn. 1942:27). Sedan yttranden
inhämtats däröver, anhåller jag att få upptaga detta ärende.
Gällande rätt.
Gällande bestämmelser om stadsplan och tomtindelning finnas i stadsplanelagen
den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan den 20 november samma år.
För stads ordnande och bebyggande skall finnas stadsplan. Denna, vilken
skall upptaga bl. a. byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna
platser, skall enligt 3 § stadsplanelagen antagas av stadsfullmäktige
men för att bliva gällande fastställas av Kungl. Maj:t. Vad nu sagts skall
gälla även i fråga om ändring av stadsplan; dock att ändring, som ej avser
planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad
som förut varit gällande, må fastställas av Konungens befallningshavande.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
Tomtindelning avser att indela byggnadskvarter till tomter sålunda, att
kvarteret kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.
Enligt 8 § stadsplanelagen skall tomtindelning ävensom ändring däri antagas
av byggnadsnämnden men för att bliva gällande fastställas av Konungens
befallningshavande.
Betydelsen av stadsplan och tomtindelning är bl. a. den, att enligt 13 §
stadsplanelagen nybyggnad ej får företagas i strid mot stadsplan, att enligt
17 § nybyggnad inom byggnadskvarter icke är tillåten å mark som ej
blivit indelad till tomter, samt att enligt 18 § nybyggnad å mark som indelats
till tomter ej får företagas i strid mot tomtindelningen och nybyggnad ej
heller må ske på tomt som ej är rättsligen bestående. Undantag från vissa
nybyggnadsförbud kan medgivas i särskilda fall, exempelvis då fråga är örn
provisoriska byggnader.
För ordnande av stads område, som ej ingår i stadsplan, kan i samma ordning
som beträffande stadsplan antagas stomplan eller utomplansbestämmelser.
Vad i stadsplanelagen är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning
beträffande vissa samhällen på landet. För område på landet, inom vilket
stadsplanelagens bestämmelser för stad icke gälla, kan Konungens befallningshavande
fastställa byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.
Örn behandlingen av stadsplaneärenden gäller i huvudsak följande.
Då stadsplaneförslag uppgjorts, skall förslaget genom byggnadsnämndens
försorg utställas för granskning under viss tid, minst en månad. Kungörelse
om förslagets utställande skall införas i tidning och av förslaget berörda
markägare, som ej skriftligen godkänt detsamma, skola underrättas genom
särskilda kallelsebrev, vilka bevisligen skola avsändas med posten eller eljest
tillställas vederbörande sist tre veckor före granskningstidens utgång. Särskilda
kallelseåtgärder skola vidtagas, om området gränsar till annan stad
eller till stadsliknande samhälle på landet eller örn inom området finnes
mark som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits
såsom trafikområde. Föranleda inkomna anmärkningar och yttranden
ändring i förslaget, skall markägare, vars rätt beröres av ändringen, omedelbart
underrättas därom på samma sätt som örn förslagets utställande. Efter
undergången granskning skall förslaget överlämnas till stadsfullmäktige jämte
inkomna anmärkningar och yttranden samt utlåtande av byggnadsnämnden
(19 § byggnadsstadgan).
Sedan stadsfullmäktige antagit stadsplan, skall planen jämte till ärendet
hörande handlingar insändas till Konungens befallningshavande, som har
att med eget utlåtande överlämna planen och handlingarna till Kungl. Majit
(20 § byggnadsstadgan).
Stadsfullmäktiges beslut örn planens antagande kan överklagas hos Konungens
befallningshavande inom tjugu dagar efter den dag, då stadsfullmäktiges
protokoll offentligen upplästes (76 § lagen om kommunalstyrelse i
stad). Ogillas besvären, kan Konungens befallningshavandes beslut överklä
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
13
gas i vanlig administrativ ordning inom viss tid — i Norrland fyrtiofem dagar,
i övriga delar av landet trettio dagar, med femton dagars längre besvärstid
för menighet — efter erhållen del av beslutet. Besvären prövas av
Kungl. Maj :t i regeringsrätten.
Vad nu anförts gäller i tillämpliga delar även ändring av stadsplan. Såsom
förut nämnts äger Konungens befallningshavande emellertid i vissa
fall själv meddela fastställelse å stadsplaneändring. I dessa fall skall förslaget
ej utställas, örn det godkänts av samtliga sakägare (21 § byggnadsstadgan).
Även Konungens befallningshavandes beslut i fastställelsefrågan
får överklagas i vanlig administrativ ordning, men besvären prövas av Kungl.
Majit i statsrådet, sedan regeringsrätten avgivit utlåtande.
På i huvudsak samma sätt som stadsplaneärenden behandlas ärenden
angående stomplan och utomplansbestämmelser i stad eller stadsliknande
samhälle.
Behandlingen av tomtindelningsärenden tillgår i huvudsak på
följande sätt.
Då förslag till tomtindelning uppgjorts, skall byggnadsnämnden genom
rekommenderade brev eller eljest bevisligen underrätta samtliga av förslaget
berörda markägare och drätselkammaren om att förslaget finnes tillgängligt
hos nämnden under viss tid, minst fjorton dagar, efter det breven blivit
till posten inlämnade eller delgivning eljest ägt rum. Markägare som ej bor
inom riket eller vars vistelseort är okänd skall kallas på särskilt sätt genom
kungörelse i tidning. Utställning av tomtindelningsförslag kan underlåtas,
om markägarna och drätselkammaren lämna medgivande därtill. Sedan
byggnadsnämnden antagit tomtindelning, skall nämnden till Konungens befallningshavande
insända handlingarna i ärendet, däribland förteckning å
samtliga markägare, vilkas rätt beröres av tomtindelningen, samt skriftliga
godkännanden, som avgivits av markägare eller drätselkammaren (28 §
byggnadsstadgan).
Över byggnadsnämnds beslut om tomtindelning må besvär anföras av
markägare eller av drätselkammaren hos Konungens befallningshavande
inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet. Härav följer,
att byggnadsnämndens beslut måste delgivas sakägarna för att klagotiden
skall börja löpa. För delgivning av beslutet med markägare, vars vistelseort
är okänd eller som vistas utrikes, har medgivits visst kungörelseförfarande.
Konungens befallningshavandes beslut i detta ärende får överklagas i vanlig
administrativ ordning, varvid besvären prövas av Kungl. Majit i statsrådet.
Byggnadsnämndes beslut örn antagande av förslag till tomtindelning får
ej överklagas av sakägare som skriftligen godkänt förslaget (123 § byggnadsstadgan).
Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning skall meddelas
efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att föra talan
däremot genom besvär hos Konungen inom en månad från den dag då beslutet
meddelades. Besvären skola prövas av Kungl. Majit i statsrådet. Rätt
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
att överklaga Konungens befallningshavandes beslut om fastställelse å tomtindelning
tillkommer dock icke sakägare som skriftligen godkänt tomtindelningsförslaget
(75 § stadsplanelagen). Får till följd av denna bestämmelse
klagan mot Konungens befallningshavandes beslut icke äga rum, skall Konungens
befallningshavande på tomtindelningskartan teckna bevis att beslutet
på grund därav vunnit laga kraft (29 § byggnadsstadgan).
Genom stadsplanen skapas byggnadskvarter, och genom tomtindelningen
uppdelas byggnadskvarter i administrativt bildade tomter. För att erhålla
rättsligen bestående tomter fordras enligt 1 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i stad i dess nuvarande lydelse att administrativt bildad
tomt införes i tomtboken eller, där enligt den fastställda tomtindelningen
flera områden skola tillsammans bilda tomt, vederbörande myndighet
medgiver sammanläggning av områdena. Vid ansökning om sammanläggning
skall fogas karta med protokoll rörande tomtmätning enligt bestämmelserna
i 2 kap. fastighetsbildningslagen. Sådan tomtmätning må ej äga
rum med mindre fastställelsen å tomtindelningen vunnit laga kraft. Vid
ansökan örn byggnadslov enligt byggnadsstadgan skall företes karta, vilken
bl. a. skall uppfylla de fordringar som gälla vid tomtmätning upprättad
karta.
Huvuddragen i stadsplaneutredningens förslag.
Stadsplaneutredningen har uttalat, att en smidigare och snabbare handläggning
av de frågor, som reglerades genom stadsplanelagstiftningen, vöre
synnerligen önskvärd. Åtgärder i detta syfte syntes kunna vidtagas till gagn
för byggnadsverksamheten utan att andra berättigade intressen därigenom
otillbörligt åsidosattes. På grund härav och då läget på bostadsmarknaden
syntes motivera en reform i dylik riktning utan att resultatet av utredningsarbetet
i övrigt avvaktades, har stadsplaneutredningen utarbetat förslag till
vissa ändringar i bestämmelserna om behandlingen av stadsplane- och tomtindelningsärenden.
I samband därmed har utredningen upptagit vissa andra
önskemål, som avsåge att främja byggnadsverksamheten.
I fråga om behandlingen av stadsplaneärenden har stadsplaneutredningen
föreslagit i huvudsak följande.
Granskningstiden minskas från en månad till fjorton dagar med rätt för
byggnadsnämnden att bestämma längre granskningstid. Medan stadsplan nu
alltid antages av stadsfullmäktige, må enligt utredningens förslag byggnadsnämnden,
där den är enhällig, antaga stadsplan vilken överensstämmer med
förslag som drätselkammaren godkänt. Stadsfullmäktige skola dock äga att
förbehålla sig prövningen jämväl av dylika förslag i den omfattning fullmäktige
finna lämpligt, över beslut om stadsplans antagande skall klagan
ej få föras.
Konungens befallningshavandes rätt att fastställa stadsplaneändringar har
i princip bibehållits oförändrad; den praktiska tillämpningen av denna princip
föreslås emellertid utvidgad i syfte att åvägabringa viss ökning av anta
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
let ändringar som prövas av Konungens befallningshavande. Konungens befallningshavandes
beslut rörande fastställelse av stadsplan skall meddelas efter
anslag och klagotiden begränsas till en månad från den dag då beslutet meddelades.
Över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom stadsplaneändring
till alla delar fastställts, skall klagan få föras allenast av sakägare,
som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.
Besvären skola prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Får talan ej förås mot
Konungens befallningshavandes beslut att fastställa stadsplaneändring, skall
Konungens befallningshavande å stadsplanekartan teckna bevis att beslutet
på grund därav vunnit laga kraft.
Beträffande behandlingen av tomtindelningsärenden medför utredningens
förslag i huvudsak följande ändringar.
över byggnadsnämndens beslut om antagande av tomtindelning skall klagan
ej få föras. Till följd härav skall beslutet icke som för närvarande delgivas
sakägarna, utan handlingarna skola omedelbart insändas till Konungens
befallningshavande för fastställelse. Konungens befallningshavandes beslut,
varigenom tomtindelning till alla delar fastställts, skall få överklagas allenast
av sakägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats
utan bifall.
Därjämte ha beträffande både stadsplaneärendenas och tomtindelningsärendenas
behandling föreslagits åtskilliga mindre förändringar, asyftande att
rationalisera handläggningen.
Utom behandlingen av stadsplane- och tomtindelningsärenden avser stadsplaneutredningens
förslag även vissa andra frågor, som i främsta rummet
röra möjligheten att medgiva undantag från olika slag av byggnadsförbud.
Möjligheten att medgiva uppförandet av tillfälliga byggnader utan hinder
av eljest gällande bestämmelser har vidgats, varvid dock samtidigt i
syfte att förebygga missbruk lämnats vissa inskränkande föreskrifter om vad
som menas med tillfällig byggnad. Vidare har byggnadsnämnden tillerkänts
befogenhet att jämväl i andra fall än da fråga är om tillfälliga byggnader i
viss utsträckning medgiva avvikelser fran stadsplans, stomplans, byggnadsplan
och utomplansbestämmelsers detaljreglering av byggnadsverksamheten.
Under framhållande att i en krissituation extraordinära åtgärder kunna
bli nödvändiga, om byggnadsverksamheten skall kunna hållas uppe i tillräcklig
omfattning, har stadsplaneutredningen slutligen ansett ett särskilt
dispensförfarande böra införas för det fall att inom viss oit räder trängande
behov av nybyggnader för bostadsändamål och detta behov ej kan tillgodoses
på ett tillfredsställande sätt med anlitande av den vanliga ordningen. I
dylikt fall skall enligt utredningens förslag Konungens befallningshavande
äga meddela tillstånd till sådana avvikelser från stadsplan, stomplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser, som med hänsyn till omständigheterna
finnas oundgängligen påkallade. Sådant tillstånd skall emellertid ej få
meddelas, örn därigencm ändamålsenlig planläggning hindras eller skäliga
anspråk på brandskydd, luftskydd och hälsovård eftersättas eller eljest allvarlig
olägenhet uppstår. Tillstånd skall ej heller få lämnas utan att veder
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
börande kommun eller municipalsamhälle lämnat medgivande därtill. Under
liknande förutsättningar som nu angivits skall Konungens befallningshavande
enligt utredningens förslag kunna medgiva undantag från de särskilda
bestämmelserna om byggande inom stadsplan i 79 a § byggnadsstadgan.
Bl. a. skall undantag kunna beviljas från stadgandet i femte punkten i
nämnda paragraf, att boningshus av trä icke får uppföras med flera än tre
våningar samt att vinden i sådant hus ej får inredas till mera än en tredjedel.
Undantag skall enligt förslaget även kunna medgivas från bl. a. de i 18 och
63 §§ stadsplanelagen upptagna förbuden mot bebyggelse i strid mot tomtindelning
eller å tomt, som ej är rättsligen bestående. Nu nämnda bestämmelser
har utredningen ansett böra upptagas i en särskild lag med begränsad
giltighetstid.
I enlighet härmed har stadsplaneutredningen utarbetat förslag till lag om
ändring i vissa delar av stadsplanelagen, kungörelse om ändring i vissa delar
av byggnadsstadgan, lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 16:o) lagen
örn Kungl. Maj.ts regeringsrätt samt lag örn särskilt tillstånd i vissa fall
till avvikelser från stadsplan m. m.
Yttranden.
över sladsplaneutredningens förslag ha yttranden avgivits av byggnadsstyrelsen,
socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen, luftskyddsinspektionen, Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser samt stadsfullmäktige i Stockholm,
Göteborg och Malmö, byggnadsnämnderna i samma städer samt i Södertälje,
Stocksund, Uppsala, Enköping, Tierp, Nyköping, Eskilstuna, Linköping,
Norrköping, Åtvidaberg, Jönköping, Tranås, Växjö, Ljungby, Kalmar,
Västervik, Visby, Karlskrona, Karlshamn, Kristianstad, Ängelholm, Åstorp,
Halmstad, Vänersborg, Borås, Trollhättan, Mariestad, Karlstad, Forshaga,
örebro, Karlskoga, Västerås, Falun, Gävle, Hudiksvall, Härnösand,
Sundsvall, Östersund, Umeå, Luleå och Kiruna. Härjämte ha yttranden avgivits
av svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Sveriges
fastighetsägareförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a. (H.S.B.), svenska arkitekters riksförbund, föreningen
Sveriges stadsarkitekter, svenska kommunaltekniska föreningen,
svenska teknologföreningen, svenska brandskyddsföreningen och kommittén
för brandsläckningsväsendets ordnande i Sveriges städer och köpingar
(brandförsvarskommittén). Åtskilliga länsstyrelser ha överlämnat yttranden
från länsarkitekten eller överlantmätaren m. fl. Stadsfullmäktige i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt några byggnadsnämnder ha bifogat yttranden
från andra myndigheter och tjänstemän.
Stadsplaneutredningens förslag örn ändringar i stadsplanelagen,
byggnadsstadgan och regeringsrättslagen ha beträffande huvudgrunderna
allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena,
varvid uttalats att de föreslagna åtgärderna vöre väl motiverade och
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
17
lämpliga samt ägnade att medföra väsentligt snabbare handläggning av
ifrågavarande ärenden utan ali den kommunala självstyrelsen eller den enskildes
rättsskydd därigenom träddes för nära. I fråga om förslagens detaljer
ha emellertid anmärkningar framställts i ett flertal yttranden.
Sveriges fastighetsägareförbund har helt avstyrkt förslagen under framhållande
att de föreslagna ändringarna knappast skulle främja bostadsproduktionen
men däremot innebära ett åsidosättande av fastighetsägarnas berättigade
intressen. Förbundet har bl. a. anfört:
Förbundet kan omöjligen undgå att ställa sig synnerligen skeptiskt till förhoppningen
att de rådande svårigheterna ifråga om produktion av bostäder
skola kunna motverkas genom snabbare handläggning av de ifrågavarande
ärendena. De berörda svårigheterna ha enligt förbundets mening icke ens till
någon del sin grund i behandlingen av stadsplane- eller tomtindelningsärendena.
I en tid då nödvändigt byggnadsmaterial blott med svårighet kan anskaffas
trots att erforderligt kapital står till förfogande, då vidare transportsvårigheterna
bli allt större, och då arbetskraften tvångsdirigeras från byggnadsverksamheten
till andra arbetsområden, hjälper det föga till produktionens
främjande att en stadsplan kan komma att bliva fastställd på något kortare
tid än eljest. Förbundet anser att de rådande krisförhållandena icke utgöra
skäl för sådan partiell lagstiftning som nu föreslås. Det oändamålxenliga
i en dylik synes jämväl av utredningen själv vara vitsordad, då utredningen
anför att behov av omarbetning, möjligen på väsentliga punkter, av de föreskrifter
som i förslaget avses kan komma att uppstå under utredningens fortsatta
arbete. För fail att en lagstiftning i enlighet med utredningens förslag
trots allt anses böra tillgripas, är det av utomordentlig vikt att den enskildes
rättsskydd icke försvagas. En lagstiftning som icke tillgodoser detta intresse
kan förbundet självfallet icke godtaga. Förslaget inbjuder emellertid till åtskilliga
erinringar ur sålunda antydd synpunkt. Även utredningen synes vara
tveksam på denna punkt; den anför nämligen att åtgärder av den beskaffenhet
som föreslås torde kunna vidtagas till gagn för byggnadsverksamheten utan
att andra berättigade intressen därigenom »otillbörligen åsidosättas». Ett visst
åsidosättande äger sålunda rum. Detta är ägnat att ingiva betänkligheter.
I några yttranden har betonats, att förslagen måste anses vara av provisorisk
natur och att de ej finge undanskjuta en mera omfattande revision av
stadsplanelagen, varav behovet vore trängande. Å andra sidan har i några
yttranden uttalats, att förslagen vore väl ägnade att vinna tillämpning även
under normala tider.
Även förslaget örn tillstånd i vissa fall till avvikelser från
stadsplan m. m. har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i
de flesta yttrandena. Stor tillfredsställelse med förslaget bär uttalats av bl. a.
H. S. B. I många yttranden framhålles emellertid, att lagen måste tillämpas
med stor försiktighet för alt ej leda till olämpliga resultat.
Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar ha dock avstyrkt delta förslag
helt eller delvis. Sålunda har byggnadsstyrelsen förklarat sig icke vara
övertygad om nödvändigheten eller lämpligheten av att Konungens befallningshavande
utrustades med den föreslagna dispensbefogenheten. Enligt styrelsens
mening holde de ofta synnerligen viktiga och vittgående dispens
liihani)
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 153.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
ärenden, varom här vore fråga, liksom hittills behandlas av Kungl. Majit
Även för enhetlighetens skull vore det fördelaktigt, att nuvarande ordning
bibehölles. Överståthållarämbetet har bestämt avstyrkt förslaget under framhållande,
att den föreslagna lagen väl åsyftades få en varaktighet av blott
några få år, men att de olyckliga verkningar, vartill dess tillämpning kunde
befaras leda, kunde göra sig gällande i flera decennier.
Enligt uttalande av länsstyrelsen i Östergötlands lån borde ifrågavarande
dispensärenden icke anförtros åt länsstyrelserna. Den tidsbesparing, som
skulle vinnas härigenom, syntes nämligen vara obetydlig i förhållande til!
den vidlyftiga utredning, som i många fall vore ofrånkomlig, om ej det framtida
planarbetet skulle allvarligt saboteras genom ifrågavarande krisåtgärder
Länsarkitekten i Hallands län har, med instämmande av länsstyrelsen i lä
net, även uttalat betänkligheter samt yttrat bl. a.:
Då bostadsbyggnader äro nyttigheter med mycket stor livslängd, bör val
je endast på grund av en tillfällig krissituation motiverad försämring av kvaliteten
undvikas i det längsta. Detta gäller i högsta grad stadsplanen, som
blir bestämmande för hygien, trevnad, brandskydd, luftskydd och dylika för
hållanden under en lång tid framåt. Det kan emellertid bliva mycket svårt
för en länsstyrelse, som utrustats med de föreslagna befogenheterna, att i
en sådan situation motstå krav på exempelvis ett alltför hårt utnyttjande av
marken, om detta krav av kommunala myndigheter framställes såsom nöd
vändigt för att möta en hotande bostadsnöd.
I huvudsak avstyrkande yttranden ha vidare avgivits av länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands och Kristianstads lån, länsarkitekterna i Uppsala,
Östergötlands, Örebro, Kopparbergs och Västmanlands samt Jämtlands
län, stadsplanekontoret i Stockholm, Sveriges fastighetsägareförbund, svenska
kommunaltekniska föreningen och föreningen Sveriges stadsarkitekter.
Den föreslagna befogenheten för Konungens befallningshavande att medgiva
dispens från föreskrifterna i 79 a § byggnadsstadgan har bestämt avstyrkts
av luftskyddsinspektionen som däremot icke haft något att erinra mot
förslaget i övrigt. Luftskyddsinspektionen har anfört bl. a.:
Enligt inspektionens förmenande är det synnerligen olämpligt att på denna
väg söka möta den bostadsknapphet, som råder eller ytterligare kan befaras.
Det torde nämligen vara obestridligt, att omfattningen av de skadeverkningar,
som vid ett krig kunna förväntas uppkomma genom luftanfall mot
en stad eller annat tättbebyggt samhälle, i högsta grad blir beroende av bl. a.
de enskilda byggnadernas läge och beskaffenhet. I betraktande av att antändningsriskerna
vid ett luftanfall äro hundrafalt större än under fredliga
förhållanden måste en uppmjukning av bestämmelserna i nämnda paragraf
i byggnadsstadgan framstå såsom ur luftskyddssynpunkt ödesdiger.
Av länsstyrelsen i Gävleborgs lån har framhållits, att den utökning av bo
stadsbeståndet, som avsetts att vinnas genom förslaget, icke finge ske på
bekostnad av de inneboendes säkerhet och trygghet. På grund härav har
länsstyrelsen förklarat sig starkt ifrågasätta, huruvida en uppmjukning av
79 a § byggnadsstadgan angående vindsinredning i trähus vöre välbetänkt.
Starka betänkligheter, särskilt mot förslaget att möjliggöi’a undanlag från
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
19
berörda paragraf i byggnadsstadgan, lia även uttalats av länsstyrelserna i
Kronobergs och Gotlands län, länsarkitekterna i Kronobergs och Blekinge,
Gävleborgs och Norrbottens län, biträdande länsarkitekten i Södermanlands
och Gotlands län, byggnadsnämnderna i Gävle och Tierp samt svenska brandskyddsföreningen
och brandförsvarskommittén. Svenska arkitekters riksförbund
har ansett förslaget böra ersättas med en lag som efter tillstånd av
Kungl. Maj :t finge tillgripas för de områden, varest behovet därav vore aktuellt.
Enligt förbundets mening vore det nämligen tveksamt, om det vore lyckligt
att utsträcka de mycket stora befogenheter det här vore fråga om över
hela landet. -—- Liknande mening har uttalats av länsarkitekten i Göteborgs
och Bohus län.
Slutligen ha byggnadsnämnderna i Malmö och Nyköping förklarat, att lagen
icke torde komma att få betydelse för nämnda städer. Enligt uttalande
av stadsplanenämnden i Stockholm torde ej heller för Stockholms del föreligga
något större behov av den föreslagna lagstiftningen.
Departementschefen.
Mot förfarandet vid prövning av stadsplane- och tomtindelningsärenden ha
från olika håll framställts klagomål, därvid framhållits att ärendenas handläggning
toge längre tid i anspråk än som vöre förenligt med byggnadsverksamhetens
krav. Denna anmärkning torde vara berättigad. Under nu rådande
förhållanden har visserligen antalet ärenden nedgått men å andra sidan
är av särskild vikt, att de svårigheter med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
och materialförsörjningen, som byggnadsverksamheten har att kämpa
mot, icke ökas genom en alltför tidsödande behandling av berörda ärenden.
Stadsplaneulredningens förslag skulle otvivelaktigt medföra en ganska betydande
tidsvinst. Förslaget möjliggör bl. a. att i vissa byggnadsärenden av
enkel men brådskande natur nå ett avgörande på endast en ringa del av den
tid, som för närvarande brukar åtgå härför. Vad utredningen föreslagit i tidsbesparande
syfte har också i huvudsak tillstyrkts i yttrandena med undantag
av det som avgivits av fastighetsägareförbundet.
Utredningen har som nämnt även framlagt förslag till lag om särskilt tillstånd
i vissa fall till avvikelser från stadsplan m. m. Enligt detta förslag
skulle Konungens befallningshavande erhålla en vidsträckt befogenhet att
medgiva undantag bl. a. från stadsplan, stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser.
Förslaget innehåller även, att Konungens befallningshavande
skulle äga alt med avvikelse från bestämmelserna i 79 a § byggnadsstadgan
medgiva uppförande av boningshus av trä med mera än två våningar
samt inredande av vind i tvåvånings trähus till mer än en tredjedel. Ett
i viss mån likartat förslag framställdes, såsom för övrigt också utredningen
erinrat, i en motion (II: 153) vid 1942 års riksdag, vari begärdes en uppmjukning
av nämnda paragraf. Efter hemställan av andra kammarens andra
tillfälliga utskott blev emellertid motionen avslagen. Utskottet framhöll, att
•JO
Kungl. Maj:ts proposition nr 153
bostadsbristen visserligen måste motverkas nied alla tjänliga medel men att
den i motionen anvisade vägen att öka antalet bostäder genom att i större
utsträckning inreda vindar till bostäder syntes vara en utväg som endast
i yttersta nödfall borde tillgripas. Till denna uppfattning vill jag ansluta mig.
Ett sådant nödläge synes ej föreligga, att möjligheter till undantag från berörda
bestämmelser i byggnadsstadgan erfordras i större utsträckning än
hittills. Jag vill erinra, att enligt vad stadsplaneutredningen uttalat Kungl.
Maj:t äger befogenhet att dispensvägen medgiva avvikelser från bestämmelserna.
Ej heller i övrigt torde i nuvarande läge tillräckliga skäl finnas att
giva Konungens befallningshavande sådan befogenhet att meddela dispens
från eljest gällande bestämmelser för byggnadsverksamheten som utredningen
föreslagit. Utredningens förslag till lag om särskilt tillstånd i vissa fall till
avvikelser från stadsplan m. m. torde därför åtminstone för närvarande icke
böra upptagas.
Stadsplaneutredningens förslag örn ändringar i stadsplanelagen och byggnadsstadgan
ha med ledning av de inkomna yttrandena blivit föremål för
överarbetning inom justitiedepartementet och torde med vissa modifikationer
böra genomföras. Frågan om ändringar i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
lärer senare böra behandlas i annat sammanhang.
Såsom stadsplaneutredningen framhållit, torde de nu framlagda förslagen
icke innefatta någon slutgiltig lösning av problemen i fråga. Utredningen bör
därför icke i sitt fortsatta arbete vara bunden av den lösning som i nuvarande
läge finnes lämpligast.
Förslaget om ändringar i stadsplanelagen.
3 §•
Enligt stadsplaneutredningens förslag skall stadsplan ävensom
ändring därav antagas av stadsfullmäktige eller, om den överensstämmer
med av drätselkammaren godkänt förslag, av byggnadsnämnden, där
denna är enhällig; stadsfullmäktige likväl obetaget att förbehålla sig prövningen
jämväl av dylika förslag i den omfattning, fullmäktige finna lämpligt.
Stadsplaneutredningen har framhållit, att stadsfullmäktige icke borde fråntagas
möjligheterna till ett avgörande inflytande på stadsplaneärendenas behandling.
Om såsom förutsättning för att byggnadsnämnden skulle kunna antaga
ett stadsplaneförslag stadgades — utom att nämnden skulle vara enhällig
— att förslaget skulle ha godkänts av stadens ekonomiska förvaltningsorgan,
drätselkammaren, skulle enligt utredningens mening de betänkligheter, som
kunde hysas mot att stadsfullmäktige icke själva finge tillfälle pröva ärendet,
väsentligt avtrubbas. Då drätselkammarens ledamöter utsåges av stadsfullmäktige,
vilka jämväl hade att godkänna drätselkammarens reglemente,
syntes det utredningen som om även med ett dylikt stadgande principen om den
kommunala bestämmanderätten skulle vara väl tillgodosedd. För att giva
stadsfullmäktige ytterligare möjlighet att öva inflytande på stadsplaneärendenas
behandling borde emellertid fullmäktige därjämte förbehållas rätt att oar
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
21
sett drätselkammarens ståndpunktstagande, om och i den utsträckning fullmäktige
så önskade, undantaga vissa stadsplaneförslag från byggnadsnämndens
avgörande. Denna rätt kunde av fullmäktige utnyttjas så — och detta
syntes vara det naturligaste tillvägagångssättet — alt fullmäktige generellt förbehölle
sig stadsplaneärenden av viss angiven beskaffenhet. Stadsfullmäktige
kunde även exempelvis göra byggnadsnämndens beslutanderätt beroende av
att icke drätselkammaren — oaktat den ej hade något att erinra mot ett visst
stadsplaneförslag och sålunda för sin del godkände detsamma — ansåge förslaget
vara av sådan vikt, alt drätselkammaren i sitt yttrande till byggnadsnämnden
påyrkade att förslaget liänskötes till fullmäktige. Den möjligheten
stöde också öppen, att fullmäktige beträffande ett särskilt förslag, vilket
kanske vore av större allmänt intresse, förklarade att de önskade själva avgöra
detsamma.
Angående gränsdragningen för byggnadsnämndens befogenhet att antaga
stadsplaneförslag har stadsplaneutredningen i övrigt icke ansett sig böra uppställa
några närmare regler. Utredningen, som framhållit angelägenheten
av att stadsfullmäktige icke i onödan inskränkte byggnadsnämndens eller
drätselkammarens handlingsfrihet, har allenast uttalat att denna gränsdragning
delvis måste ske med utgångspunkt från de lokala förhållandena. Som
allmän regel syntes dock böra gälla, att i varje fall alla stadsplaneändringar
av beskaffenhet att kunna fastställas av Konungens befallningshavande borde
få antagas av byggnadsnämnden. Vidare syntes enligt utredningens mening
byggnadsnämnden städse böra bibehållas vid rätten att antaga sådana stadsplaneförslag,
som icke mött gensaga från något håll och om vilkas lämplighet
enighet mellan sakägarna alltså rådde.
För samhälle där drätselkammare ej funnes borde vad ovan sagts angående
drätselkammaren gälla däremot svarande organ. Bestämmelse härom har
utredningen upptagit i 74 §.
Med anledning av stadsplaneutredningens förslag i förevarande hänseende
har en av dem, som utsetts att deltaga i överläggningar med utredningsmännen,
f. drätseldirektören Th. Öberg, till betänkandet avgivit ett särskilt yttrande,
däri han förklarat, att förslaget, som vöre ur den kommunala självbestämmanderättens
synpunkt i hög grad omtvistligt, kormne att medföra åtskilliga
svårigheter i tillämpningen och att han fördenskull avstyrkte detsamma.
I
I de avgivna remissyttrandena har stadsplaneutredningens ifrågavarande
förslag i allmänhet tillstyrkts. Byggnadsstyrelsen har framhållit, att förslaget
torde komma att bliva av stor och gagnelig betydelse för landets sladsbyggnadsväsen,
enär det förenklade tillvägagångssättet sannolikt kommc att stimulera
byggnadsnämnderna att i större utsträckning än hittills företaga sådana stadsplaneändringar,
som i samband ined prövning av förslag till tomtindelningar
eller till aktuella byggnadsföretag visade sig vara av behovet påkallade. Även
i andra yttranden har framhållits, att förslaget vore lämpligt och medförde
betydande fördelar utan att den kommunala självbestämmanderätten rubbades.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
I vissa yttranden har förslaget emellertid föranlett erinringar. Sålunda har
länsstyrelsen i Uppsala lån ifrågasatt, om det vöre riktigt att överflytta stadsplanefrågorna,
vilka vore av stor betydelse för stadens hela utveckling, till
det i huvudsak tekniska organ, som byggnadsnämnden utgjorde. Enligt länsstyrelsens
mening hade den föreslagna ändringen i huvudsak praktisk betydelse
allenast på det sättet att därigenom uppskov kunde undvikas under ett
pär sommarmånader då stadsfullmäktiges sammanträden vore inställda. Det
skulle visserligen kunna ifrågasättas alt begränsa byggnadsnämndens beslu
tanderätt till vissa slag av stadsplaneärenden, men då utredningen icke lyckats
i detta avseende lämna några tillräckligt klara anvisningar, ansåge länsstyrelsen
icke tillrådligt att undandraga stadsplaneärendena stadsfullmäkti
ges beslutanderätt. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har förklarat, att den de
lade de av herr Öberg framförda betänkligheterna och fördenskull ej kunde
biträda utredningens förslag. Av stadsfullmäktige och drätselkammarens första
avdelning i Malmö har framhållits, att örn såsom stadsplaneutredningen
uttalat stadsplaneförslag alltid borde prövas av drätselkammarens avdelningar
samfällt, den tidsbesparing som uppkomme icke bleve så stor att reformen där
igenom bleve motiverad. Eftersom samfällda drätselkammaren såsom sådan
saknade funktionsdugliga organ för stadsplaneärendenas beredning, måste
dessa ärenden, innan de avgjordes av samfällda drätselkammaren, behandlas
på drätselkammarens avdelningar. Samfällda drätselkammaren holle icke såsom
stadsfullmäktige regelbundna sammanträden. Under nuvarande förhål
landen kunde byggnadsnämnden anpassa sitt stadsplanearbete efter stadsfullmäktiges
samman trädesdagar, medan en dylik anpassning icke skulle
kunna ske efter drätselkammarsammanträden, då dessa för samfällda drätselkammaren
icke vore bestämda längre tid i förväg. I samfällda drätsel
kammaren vore icke företrädda så många intressen av skilda slag som i
stadsfullmäktige. Stadsplaneärendena skulle därför, örn förslaget genomför
des, icke bliva så allsidigt behandlade som de för närvarande bleve i stads
fullmäktige. Då förslaget således skulle komma att innebära en försämring
av nu gällande ordning, ha stadsfullmäktige och drätselkammarens första
avdelning -— till skillnad dock från drätselkammarens andra och tredje avdelningar
i samma stad, vilka icke motsatt sig förslaget -— avstyrkt detsamma.
Förslaget har vidare avstyrkts av Sveriges fastighetsägareförbund, som
uttalat att i regel alla stadsplanefrågor måste anses ha stor betydelse för staden
eller samhället. Ur denna synpunkt och då förslaget onekligen i viss grad
innebure ett frångående av principerna för den kommunala självstyrelsen,
har förbundet ansett den regeln böra bibehållas, att stadsplan bör antagas
av stadsfullmäktige. Mot förslagets genomförande ha därjämte uttalat sig
biträdande länsarkitekten i Södermanlands och Gotlands län samt byggnadsnämnden
i Karlstad.
Svenska stadsförbundet har anfört, att rent principiellt det riktiga syntes
vara att kommunernas beslutande församlingar bibehölles vid rätten att antaga
stadsplaner. Då emellertid på några håll praktiska skäl torde tala för en
viss avlastning från fullmäktige av dessa frågor, borde detta ordnas genom
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
23
ett dispensförfarande eller genom särbestämmelser för städer av viss storlek.
Vidare har förbundet framhållit, att den enligt motiveringen ifrågasatta prövningen
av drätselkammaren in pleno vore ägnad att fördröja ärendet samt att
i några städer funnes särskilda stadsplanenämnder eller delegationer för
stadsplaneärenden, vilkas mening syntes få förutsättas inhämtad.
Vissa myndigheter lia uttalat mer eller mindre starka betänkligheter mot
förslaget utan att bestämt avstyrka detsamma. Sålunda har länsstyrelsen i
Östergötlands län framhållit, att i förhållande till det tidsödande förarbetet
liden för stadsfullmäktiges behandling spelade en underordnad roll och att
oenhetlighet på olika orter kunde befaras. Även länsstyrelsen i Gotlands län
har ställt sig tveksam under uttalande bl. a., att med den föreslagna åtgärden
ökade krav måste ställas på kompetensen hos byggnadsnämndernas sakkunniga
rådgivare, ett krav som i mindre samhällen syntes bliva svårt att
tillgodose. Allmänna betänkligheter ha vidare framförts av länsarkitekterna
i Södermanlands och Gotlands, Kronobergs och Blekinge samt Örebro län
ävensom av stadsplanekontoret i Stockholm.
Länsarkitekten i Värmlands län har ansett, alt den föreslagna ordningen
kunde vålla onödig tidsspillan i händelse stadsfullmäktige, sedan drätselkammaren
godkänt ett stadsplaneförslag, skulle vilja taga del av förslaget.
Att fullmäktige på förhand skulle kunna giva tillkänna, vilka förslag som
borde underställas fullmäktige, syntes tvivelaktigt. Länsarkitekten har där
för ifrågasatt, om icke den nu gällande ordningen borde bibehållas, därest
icke ansvaret för antagande av stadsplan helt pålades byggnadsnämnden. Av
byggnadsnämnden i Gävle har framhållits, att det endast vore enklare ärenden
av obetydlig natur, som genom förslaget bleve snabbare avgjorda än för
närvarande, samt att några större förbättringar fördenskull icke vöre att
vänta utan alt vidsträcktare befogenhet att antaga stadsplaneförslag gåves
byggnadsnämnden.
Erinringar mot det sätt, på vilket gränsdragningen verkställts för byggnadsnämndens
kompetens, ha framställts i flera yttranden. Länsstyrelsen i Kristianstads
län har sålunda påpekat, ali i länsstyrelsens prövning av ett till länsstyrelsen
inkommet förslag till stadsplan eller ändring dari, som antagits av
byggnadsnämnd, i första hand syntes böra ingå huruvida byggnadsnämnden
ägt behörighet att enligt av stadsfullmäktige meddelade direktiv antaga för
slaget. Eftersom stadsfullmäktiges direktiv ofta torde komma att lämna mycket
osäker ledning, måste .säkerligen i ett icke ringa antal fall återremiss ske,
varigenom tidsvinsten skulle förbytas i tidsförlust. Enligt länsstyrelsens mening
vore det därför av största vikt att de principer, etter vilka byggnadsnämnd
skulle äga att falla beslut i stadsplaneärenden, vore från början uppdragna
med erforderlig tydlighet. Detta syntes kunna ske på det sätt att
Kungl. Majit uppdroge åt byggnadsstyrelsen att generellt fastställa riktlinjer
för en dylik överflyttning av den kommunala beslutanderätten. Härigenom
vunnes i den mån så kunde ske erforderlig enhetlighet, utan att den kommunala
beslutanderätten behövde inskränkas i vidare mån än som i förslaget
avsåges. Då det emellertid icke vöre uteslutet att stadsfullmäktige endast i
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
mycket ringa omfattning komme att avstå från sin beslutanderätt, har läns
styrelsen ansett det böra övervägas att verkställa kompetensdragningen så,
att stadsplaneändringar av beskaffenhet att kunna fastställas av länsstyrelsen
skulle få antagas av byggnadsnämnden. I huvudsak samma mening hav
uttalats av byggnadsnämnden i Kristianstad.
Eit liknande förslag har framställts även av Överståthållarämbetet, som
framhållit att stadsfullmäktiges befogenhet att suveränt bestämma över om
fattningen av byggnadsnämndens befogenhet skulle kunna leda till en betydande
olikhet i ordningen för behandlingen av förevarande frågor i skilda
städer, vilket icke kunde anses lyckligt. På grund härav har ämbetet ifrågasatt,
om icke stadsfullmäktiges befogenhet att förbehålla sig beslutanderätten
borde begränsas till sådana fall, då det gällde ny stadsplan av betydenhet
eller ändring av stadsplan, som avsåge planens grunddrag eller eljest innefattade
väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Övriga stadsplaneförslag
skulle däremot prövas av byggnadsnämnden. Länsstyrelsen i
Kronobergs län har givit uttryck åt samma tankegång. Länsstyrelsen har
ifrågasatt, alt en uppdelning borde ske, så att beslutanderätten i vissa bestämda
ärendesgrupper av mindre vikt generellt överfördes till byggnadsnämnden
men beslutanderätten i större stadsplanefrågor förbehölles stads
fullmäktige. Denna uppdelning skulle enligt länsstyrelsens mening kunna
ske antingen på det sätt, att byggnadsnämnden generellt finge antaga stadsplaneändringar
av beskaffenhet att kunna fastställas av länsstyrelsen sami
stadsfullmäktige övriga stadsplaneförslag, eller eventuellt så, att byggnadsnämnderna
finge handlägga ärenden av mera teknisk natur och vars sak
liga innebörd vore av ringa vikt.
Begränsning av byggnadsnämndens kompetens har påyrkats av länsarkitekten
i Hallands län, som ansett att endast mindre betydande stadsplan
ändringar borde få antagas av byggnadsnämnden. Antagandet av ny stadsplan
vore enligt länsarkitektens mening av sådan vikt för samhället, alt rätten
därtill borde förbehållas stadsfullmäktige. Brådskande byggnadsföretag vore
för övrigt mera sällan beroende av fastställelse å ny stadsplan, varför syftet
med reformen -— underlättandet av byggnadsverksamheten — syntes länsarkitekten
i de allra flesta fall kunna vinnas även örn den nämnda begränsningen
gjordes i byggnadsnämndens rätt att antaga stadsplan. I detta yttrande
har länsstyrelsen i Hallands län instämt. Av länsarkitekten i Jämtlands
län har föreslagits, att byggnadsnämndens ifrågavarande befogenhet skulle
inskränkas till sådana fall, som vore fria från anmärkningar från markägare,
under det att länsarkitekten i Södermanlands och Gotlands län ansett, afl
rätt att antaga stadsplaneförslag endast borde tillkomma byggnadsnämnd,
sorn hade sakkunnigt biträde med stadsarkitekts kvalifikationer. Stadsplanenämnden
i Stockholm har ifrågasatt, att reglerna om byggnadsnämndens
kompetens borde givas en mera restriktiv avfattning i såväl formellt som sakligt
hänseende. Enligt stadsplanenämndens mening borde för Stockholms del
prövningen av stadsplaneförslag förbehållas stadsfullmäktige, därest yrkande
härom framställts av stadsplanenämnden eller fastighetsnämnden. Vidare
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
25
borde från byggnadsnämndens kompetens undantagas dels alla stadsplaneärenden,
vilkas slutliga prövning ankomme på Kungl. Majit, och dels stadsplaneärenden,
som berörde stadens ekonomiska intressen, t. ex. genom att de
förutsatte markuppgörelser eller en icke alltför obetydlig ökning av stadens
gatuhållningsskyldighet. Även kammarkontoret i Stockholm har ansett en
begränsning av byggnadsnämndens kompetens böra ske till ärenden, som
vore av ringa ekonomisk vikt för kommunen. Enligt den mening, som uttalats
av drätselnämnden i Stockholm, borde jämväl denna nämnd beredas
tillfälle att deltaga i behandlingen av stadsplaneärende av ekonomisk betydelse
samt givas rätt att påfordra ärendets hänskjutande till stadsfullmäktige.
Av stadsjuristen i Stockholm har framhållits, att byggnadsnämnden icke
borde få avgöra andra stadsplaneärenden än sådana, som vore av mindre
vikt, samt att en klar och otvetydig bestämmelse borde givas om vilka stadsplaneärenden,
som kunde avgöras av byggnadsnämnden. Stadsfullmäktige
i Stockholm lia instämt i vad stadsplanenämnden och drätselnämnden sålunda
uttalat. Anmärkas må, att byggnadsnämnden och fastig hetsnämnden
i Stockholm icke funnit anledning till erinran mot förslaget.
Stadsfullmäktige samt stadsarkitekts-, stadsingenjör- och stadsplanekontoren
i Göteborg lia funnit, att stadsfullmäktige såsom hittills borde bibehållas
vid rätten att antaga stadsplaneförslag men att fullmäktige borde givas
rätt att i viss omfattning överlämna sin beslutanderätt till annat kommunalt
organ, närmast byggnadsnämnden. Samma mening har uttalats av
länsstyrelsen i Södermanlands lån och byggnadsnämnden i Eskilstuna. Å
andra sidan har emellertid byggnadsnämnden i Göteborg framhållit, att den
sålunda framställda anmärkningen knappast vore annat än en formuleringsfråga
utan större betydelse samt att det torde visa sig svårare att angiva de
ärenden, som skulle falla under byggnadsnämndens befogenhet, än undantagen
därifrån. Jämväl länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har avvisat
berörda anmärkning och uttalat, att stadsplancutredningens förslag borde
godtagas, blott det gjordes möjligt för stadsfullmäktige att tillräckligt snabbt
göra gällande ett förbehåll att själva pröva ett stadsplaneärende. I sådant
hänseende borde enligt länsstyrelsens mening utredningens förslag kompletteras
med rätt eller skyldighet för stadsfullmäktige att uppdraga åt förslagsvis
dess beredningsutskott eller särskilda för ändamålet utsedda personer att
hos byggnadsnämnden framställa förbehåll som här avsåges. Länsarkitekten
i länet har ifrågasatt en liknande komplettering.
Slutligen har byggnadsnämnden i Visby uttalat, att det vore önskvärt att
en något fastare föreskrift lämnades rörande byggnadsnämnds rätt att antaga
stadsplaneförslag. Byggnadsnämnden i Uppsala har yttrat, att föreskriften
om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövningen av stadsplaneförslag
möjligen borde ersättas med en bestämmelse, enligt vilken stadsfullmäktige
hade att uppdraga åt drätselkammaren att i det särskilda fallet
avgöra, örn ett stadsplaneärende skulle överlämnas till fullmäktige.
Stadsplaneutredningen har vidare föreslagit, alt de för närvarande
i lagen angivna grunderna för Konungens befallningshavandes rätt
26
Kungl. Maj.ts proposition nr Jö3.
att fastställa stadsplaneändringar skola bibehållas i princip oförändrade,
men att en viss reform skall åvägabringas i den riktningen att berörda rätt
kommer att utnyttjas i större utsträckning än för närvarande är fallet dels
genom att det ifrågavarande lagstadgandet erhåller sådan avfattning, att
Konungens befallningshavande i olikhet mot vad nu gäller alltid måste pröva
huruvida inkommande stadsplaneändringar falla inom Konungens befallningshavandes
kompetensområde, och dels genom att Konungens befallningshavande
erhålla närmare anvisningar angående stadgandets tillämpning.
Den ökning av antalet av Konungens befallningshavande fastställda stadsplaneändringar,
som genom dessa åtgärder kan antagas komma till stånd,
är enligt utredningens mening icke av den omfattningen, att därigenom utökning
erfordras av länsarkitektkontorens arbetskrafter.
I enlighet med vad sålunda anförts har utredningen i 3 § andra och tredje
styckena upptagit bestämmelser av innehåll, att stadsplan för att bliva gällande
skall fastställas av Konungen samt att ändring av stadsplan skall underställas
Konungens befallningshavande. Finner Konungens befallningshavande
vid sin granskning av förslag till stadsplaneändring, att ändringen
avser planens grunddrag eller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad
som förut varit gällande, skall frågan örn fastställelse hänskjutås till Konungen.
Av detta stadgande framgår, att det skall åligga Konungens befallningshavande
att i varje ärende angående ändring av stadsplan pröva sin
kompetens. Endast örn enligt Konungens befallningshavandes förmenande
ärendet icke får avgöras av Konungens befallningshavande, skall ärendet
vidarebefordras iill Kungl. Maj:t.
Enär emellertid fall kunna förekomma då, oaktat en stadsplaneändring
ej avser grunderna för planen och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse
från vad som förut varit gällande, det likväl är lämpligt att fastställelsefrågan
prövas av Kungl. Maj:t, har i förslaget medgivits rätt för
Konungens befallningshavande att, örn särskilda skäl därtill föranleda, hänskjuta
till Kungl. Majit även sådana ärenden, som regelmässigt skola avgöras
av Konungens befallningshavande.
Angående de riktlinjer, efter vilka frågan om stadsplaneändring faller inom
gränserna för Konungens befallningshavandes behörighet lämpligen bör bedömas,
har stadsplaneutredningen anfört:
Då det gäller att avgöra, huruvida en stadsplaneändring avser planens
grunddrag eller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit
gällande, är i främsta rummet att beakta planändringens verkningar, särskilt
med avseende å ändamålet för och graden av markens utnyttjande,
samt dess betydelse i övrigt ur stadsplanesynpunkt. Stadsplaneändringar
med större verkningar eller av principiell betydelse böra fastställas av Kungl.
Majit men ändringar med mindre verkningar och betydelse av Konungens
befallningshavande.
På grund härav bör en stadsplaneändring fastställas av Kungl. Majit,
då fråga är örn ändring, som äger samband med samhällets allmänna utveckling
eller eljest måste ses i större sammanhang;
då fråga är örn ändring, som påverkar ändringsområdets eller dess omgivnings
karaktär, såsom
27
Kungl. Maj:t* proposition nr 153.
ändring, varigenom huvudändamålet för markens användande förändras,
exempelvis då ett industriområde ändras till bostadsområde, eller mark för
gata eller annan allmän plats i mera avsevärd omfattning överföres till mark
för bebyggelse, samt
ändring, som medför att bebyggelseintensiteten ökas eller minskas eller
sorn eljest i avsevärd grad medför större eller mindre utnyttjande av marken
i plan eller höjd än som förut varit fastställd, exempelvis då tillåten bebyggelseyta
eller medgiven hushöjd eller tillåtet våningsantal ändras inom helt
kvarter eller större del därav;
då fråga är om ändring av gata, som betjänar genomfarlstrafiken eller har
direkt anslutning till viktigare infartsvägar, så framt avsikten icke är att
allenast genomföra mindre ändring av gatan i höjd- eller sidled;
då fråga är om ändring, som är förbunden med utvidgning av stadsplan;
då fråga är örn ändring, som innebär mera väsentlig avvikelse från regierna
i 79 a § byggnadsstadgan eller som eljest medför påtaglig försämring
ur sundhets- eller brandsäkerhetssynpunkt; samt
då fråga är örn ändring, som innebär betydande ingrepp i markägares
rätt att utnyttja sin mark.
1 andra fall än nu nämnts bör stadsplaneändring som regel kunna fast-
lä i las av Konungens befallningshavande. Vid bedömande av huruvida en
ändring bör fastställas av Konungens befallningshavande eller hänskjutas
till Kungl. Majit bör emellertid vid sidan av den gränsdragning som skett
i det föregående beaktas vissa i det följande angivna synpunkter.
Uppräkningen av dc fall, då en stadsplaneändring bör fastställas av Kungl.
Majit, hänför sig till ändringens sakliga innebörd. 1 förhållande härtill är
det av ändringen berörda områdets storlek av mindre betydelse. Är en ändrings
sakliga innebörd av ringa vikt, kan Konungens befallningshavande
fastställa densamma även om ändringen berör flera kvarter. Ändringsområdets
storlek är dock icke helt betydelselös; örn ändringen berör flera kvarter
bör densamma regelmässigt vara enklare än eljest i kvalitativt hänseende för
att Konungens befallningshavande skall fastställa densamma. _
Även andra synpunkter än ovan angivits kunna vara av vikt vid provjungen
av gränserna för Konungens befallningshavancles behörighet. Är en
stadsplaneändring sålunda föranledd av förhållanden, som icke kunnat förutses
vid den ursprungliga planens antagande, bör detta utgöra ett skäl för
att i tveksamma fall hysa mindre betänkligheter mot att låta Konungens befallningshavande
fastställa densamma än om de förhållanden, som påkallat
planändringen, förelegat redan då planen antogs. Vidare måste det anses
vara av betydelse, huruvida stadsplaneändringen avser en stads äldre, mera
tättbebyggda delar, eller om den avser glest bebyggd mark inom stadens
ytterområden. Det ligger nära till hands att Konungens befallningshavande
i högre grad än eljest i det förra fallet hänskjuter ärendet till Kungl. Majit
men i det senare själv prövar ärendet. En särskild anledning för Konungens
befallningshavande att vidarebefordra ändringen till Kungl. Majit kan slutligen
vara, att densamma avser sådan äldre stadsplan, för vilken stadsplanebestämmelser
ej förut fastställts. Däremot mäste det anses i och för sig sakna
betydelse om stadsplaneändringen avser förändring av stadsplanebestämmelser,
eller örn den avser förändring av gränser på stadsplanekartan. I bada
fallen bör Konungens befallningshavandes kompetens bedömas efter de riktlinjer
som ovan angivits. Resultatet av en dylik bedömning blir emellertid
uppenbarligen, att ändringar av det förra slaget oftare komma att höra till
Kungl. Majlis avgörande än ändringar av det senare slaget.
Likaså är det i och för sig utan betydelse, om mot ändringsförslaget fram
ställts anmärkningar. Är en stadsplaneändring av den beskaffenheten att den
18
Kunni. Majlis proposition nr 153.
enligt de angivna riktlinjerna ligger inom gränserna för Konungens befall
ningshavandes behörighet, bör Konungens befallningshavande sålunda pröva
förslaget även om anmärkningar mot ändringen framställts. Men är ärendet
av så tvistig beskaffenhet, att sakägarna, om Konungens befallningshavande
avgör detsamma, kunna förväntas ej åtnöjas därmed, kan detta såsom tidigare
nämnts utgöra skäl för Konungens befallningshavande att enligt den föreslagna
sista punkten i 3 § tredje stycket direkt överlämna ärendet till
Kungl. Maj:t.
Vid prövningen av sin behörighet måste Konungens befallningshavande
emellertid alltjämt först och främst ha för ögonen de i lagen angivna grunderna
för denna prövning. Även bland de kategorier stadsplaneändringar.
som enligt vad ovan nämnts regelmässigt höra till Kungl. Maj:ts avgörande,
kunna nämligen uppenbarligen förekomma fall där ändringen är så obetydlig,
att betänkligheter ej behöva finnas mot att Konungens befallningshavande
prövar densamma. Och å andra sidan kunna bland de stadsplaneändringar,
som regelmässigt böra avgöras av Konungens befallningshavande,
tydligen finnas sådana som lämpligen böra prövas av Kungl. Majit. De angivna
riktlinjerna få sålunda icke tillämpas på ett schablonmässigt sätt.
Enligt stadsplaneutredningens mening borde dessa riktlinjer, örn rå ansåges
ändamålsenligt, kunna läggas till grund för särskilda anvisningar, vilka
på lämpligt sätt bringades till Konungens befallningshavandes, länsarkitektkontorens
och byggnadsnämndernas kännedom. Förslagsvis kunde detta ske
i form av en cirkulärskrivelse från Kungl. Majit eller byggnadsstyrelsen.
Stadsplaneutredningens förslag i denna del har i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. Sveriges fastighetsägareför
blind har dock framhållit, att stadsplaneändringar kunde få en i högsta
grad genomgripande betydelse för de enskilda markägarna och att, då förslaget
syftade till en ökning av antalet stadsplaneändringar som skulle prövas
av Konungens befallningshavande, förbundet följaktligen måste uttala
allvarliga betänkligheter däremot.
Vidare har länsarkitekten i Stockholms län med instämmande av länsstyrelsen
i lånet anmärkt, att det icke torde vara sällan som smärre utvidgningar
av ringa betydelse förekomme i samband med ändring av fastställd
stadsplan, t. ex. att kvarter kompletterades eller parkområde utvidgades. Det
förefölle som örn Konungens befallningshavande utan att förgripa sig på
samhällsutvecklingen skulle kunna fastställa dylika jämkningar i det stadsplanelagda
området, särskilt som Konungens befallningshavande intill samhällen
ofta fastställde byggnadsplan, där mycket betydelsefullare avgöranden
träffades avseende utvecklingen för generationer. Samma förslag — att
Konungens befallningshavande skulle tillerkännas befogenhet att i samband
med fastställelse av stadsplaneändring även fastställa mindre utvidgning av
stadsplan — har framställts jämväl av länsarkitekten i Göteborgs och Bohus
län med instämmande av länsstyrelsen i samma län samt av svenska arkitekters
riksförbund. Av byggnadsnämnden i Karlskoga har likaledes ifrågasatts,
att Konungens befallningshavande skulle kunna i vissa fall fastställa
stadsplan. Såsom exempel härpå har byggnadsnämnden nämnt, att stadsplan
Kunell. Maj:ts proposition nr 153.
29
skulle fastställas för område som inginge i fastställd byggnadsplan. Även örn
endast mindre jämkningar härvid gjordes i byggnadsplanen, måste ärendet
för närvarande hänskjutas till Kungl. Majit.
Mot de av stadsplaneutredningen uppdragna riktlinjerna för bedömande
av frågan om en stadsplaneändring faller inom gränserna för Konungens befallningshavandes
behörighet lia länsstyrelserna i Uppsala och Älvsborgs
län, länsarkitekten i Kopparbergs och Västmanlands län samt byggnadsnämnden
i Karlstad erinrat, att riktlinjerna vore för obestämda, varför
ojämnhet i praxis alltjämt vore att befara. Förstnämnda länsstyrelse har ansett
gränsdragningen vara så betydelsefull, att den icke såsom utredningen
ifrågasatt borde regleras i administrativ ordning utan genom närmare bestämmelser
i stadsplanelagen. Av den senare länsstyrelsen har uttalats, att
de ifrågasatta anvisningarna borde utfärdas av Kungl. Majit, medan länsarkitekten
i Jämtlands län ifrågasatt, att anvisningarna skulle inflyta i byggnadsstadgan.
För övrigt har mot den närmare utformningen av berörda riktlinjer framställts
vissa smärre anmärkningar, för vilka redogörelse här icke torde behöva
lämnas.
Det torde vara välgrundat att överflytta beslutanderätten i vissa stadsplaneärenden
från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden. Härigenom kan göras
en ej obetydlig tidsvinst, varjämte stadsfullmäktige befrias från ett antal
ärenden av ringa betydelse. Erfarenheten har visat, att stadsplanerna måste
jämkas undan för undan, och det kan icke vara rationellt att kräva stadsfullmäktiges
medverkan för ändringar av mindre vikt.
Stadsplaneutredningen har velat anförtro åt byggnadsnämnden att besluta
såväl om antagande av stadsplan som om ändring av förut antagen stadsplan.
Det är dock icke avsett, att byggnadsnämnden skulle besluta om antagande
av alla stadsplaneförslag, utan stadsfullmäktige skulle i regel fortfarande
komma att pröva viktigare stadsplaneärenden. Enligt min mening boldén
föreslagna befogenheten för byggnadsnämnden inskränkas. Antagandet
av ny stadsplan torde alltjämt böra förbehållas stadsfullmäktige, och byggnadsnämndens
beslutanderätt bör sålunda ej gälla annat än ändring av stadsplan.
Beslutanderätten torde ej heller böra gälla alla slag av ändringar utan
bestämmas att omfatta sådana ändringar som nu må fastställas av Konungens
befallningshavande. Härom gäller som förut nämnts, att Konungens befallningsliavande
må fastställa ändring, som ej avser planens grunddrag och
ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande.
Någon ändring i denna del torde ej böra göras. Stadsplaneutredningen
har närmare utvecklat vad som bör anses inbegripet under detta stadgande.
Till utredningens uttalande härom kan jag i huvudsak ansluta mig. Anvisningar
i detta hänseende torde på lämpligt sätt böra delgivas vederbörande.
Enligt utredningens förslag skola stadsfullmäktige äga förbehålla sig prov
ningen av stadsplaneförslag som eljest kunnat antagas av byggnadsnämn
-
Departe nients chefen -
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
den. Det kan visserligen möjligen befaras, att stadsfullmäktige i något fall
genom sådant förbehåll skulle motverka syftet med nu ifrågavarande lagändring.
Då denna ändring emellertid utgår från den förutsättningen, att
åtskilliga stadsplaneförslag äro utan intresse för stadsfullmäktige, synes det
principiellt riktigt, att om stadsfullmäktige tillmäta stadsplanefrågor, som
eljest skolat avgöras av byggnadsnämnden, den betydelse att stadsfullmäk
Lige själva vilja pröva dem, stadsfullmäktige skola kunna göra förbehåll där
om. Stadsfullmäktige kunna t. ex. ha fäst särskild vikt vid någon detalj i
stadsplanen, som berör ett kulturhistoriskt viktigt stadsparti, och vilja redan
från början ha uttalat att varje ändring som berör detta parti bör underställas
fullmäktige.
Stadsplaneutredningen har ytterligare inskränkt byggnadsnämndens befogenhet
att antaga stadsplan genom att såsom förutsättningar därför uppställa
att drätselkammaren godkänt förslaget och att byggnadsnämnden är
enhällig. Dessa villkor synas vara mindre påkallade, om byggnadsnämndens
befogenhet såsom jag föreslagit inskränkes till antagande av mindre bety
delsefulla ändringsförslag. Jag finner det för övrigt mindre lämpligt att göra
giltigheten av byggnadsnämndens beslut beroende av vad ett annat organ uttalat.
Borttagandet av villkoret örn drätselkammarens godkännande medför,
att den av stadsplaneutredningen föreslagna jämkningen av 74 § blir onödig.
Vad angår kravet på enhällighet inom byggnadsnämnden kan jag icke heller
finna en dylik särskild bestämmelse om nämndens beslutförhet tillräckligt
motiverad.
Det torde lämpligen böra föreskrivas, att underrättelse örn stadsplanen
slag skall delgivas drätselkammaren såsom representant för staden. Bestäm
melse härom synes, såsom utredningen jämväl föreslagit, böra få sin plats i
19 § byggnadsstadgan. Skulle drätselkammaren icke åtnöjas med byggnads
nämndens beslut om antagande av stadsplaneändring, torde drätselkammaren
böra få föra talan i ärendet på samma sätt som annan sakägare. Bemyndigande
för drätselkammaren att i sådant hänseende bevaka stadens rätt lärer
böra införas i 123 § byggnadsstadgan. Såsom i det följande skall närmare angivas
torde byggnadsnämndens beslut om antagande av stadsplaneändring ej
böra få överklagas, men drätselkammaren kommer likväl att få möjlighet att
framföra sina erinringar hos Konungens befallningshavande och kan, om
erinringarna ej beaktas, överklaga Konungens befallningshavandes beslut att
fastställa stadsplaneändringen.
Stadsplaneutredningen har även underkastat 3 § stadsplanelagen en omarbetning
i syfte att utmärka, att Konungens befallningshavande är skyldig
att själv pröva fråga örn antagande av ändring i stadsplan, när detta faller
inom Konungens befallningshavandes befogenhet. Ett förtydligande i detta
syfte torde i stället lämpligen böra göras i 21 § byggnadsstadgan.
14 och 15 §§.
I 14 § stadgas för närvarande, att om stadsfullmäktige beslutat antaga
eller ändra stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för visst om
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
31
råde, nybyggnad ej får företagas inom området, innan frågan örn fastställelse
prövats; dock må Konungens befallningshavande meddela tillstånd till
nybyggnad, såvida genomförandet av beslutet icke därigenom försvåras.
Är för visst område fråga väckt örn antagande eller ändring av stadsplan,
stomplan eller utomplansbestämmelser, äger enligt nuvarande lydelsen av
15 § Konungens befallningshavande på framställning av staden meddela
förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens
befallningshavande. Sådant förbud gäller intill dess stadsfullmäktige beslutat
i frågan, dock ej längre än ett år. Uppkommer behov av förlängning av denna
tid, äger Konungens befallningshavande medgiva sådan; dock skall beslutet
härom underställas Konungens prövning.
Stadsplaneutredningen har påpekat, att vid prövning hos Kungl.
Maj:t av ärenden rörande undantag från förbudet i 13 § mot nybyggnad i
strid mot fastställd stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser undantag
ej sällan i samma ärende krävdes även från byggnadsförbuden i 14 och
15 §§. Då undantag enligt 14 och 15 §§ finge meddelas endast av Konungens
befallningshavande, följde härav att, sedan Kungl. Maj:t lämnat medgivande
enligt 13 §, ärendet måste underställas jämväl Konungens befallningshavande,
innan sökanden kunde erhålla byggnadslov. Enär detta förhållande
uppenbarligen icke vore tillfredsställande, har utredningen föreslagit, att
rätt att giva dispens enligt 14 och 15 §§ även tillerkännes Kungl. Majit, varigenom
möjliggöres samtidig prövning av dispensbehovet i hela dess vidd.
Enligt stadsplaneutredningens förslag borde vidare, då dispensansökan prövades
av Kungl. Majit, kunna eftergivas det nu i 14 § för dispens uppställda
villkoret, att genomförandet av ifrågavarande stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
icke försvårades. Eftersom frågan om fastställelse av
planen eller bestämmelserna i sista hand berodde på prövning av Kungl.
Majit, syntes det nämligen saknas anledning att betaga Kungl. Majit rätt,
att om exempelvis den stadsplan dispensansökan avsåge uppenbarligen vore
av beskaffenhet att icke kunna av Kungl. Majit fastställas, meddela byggnadstillstånd,
oaktat därigenom planens genomförande omöjliggjordes. En
självklar förutsättning vore härvid, att en annan och lämpligare planläggning
icke hindrades genom dispensen. Tydligt vöre vidare, att Kungl. Majit
ej borde medgiva dispens i strid mot ett föreliggande stadsplaneförslag, om
därigenom stadens eller enskildas intressen träddes för nära. Utredningen har
förutsatt, att dylik för stadsplaneförslagets genomförande hinderlig dispens
komme att medgivas allenast efter tillstyrkande från vederbörande kommunala
myndigheter.
Stadsplaneutredningens förslag bär frånsett några anmärkningar mot förslagets
detaljer vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. Byggnadsstyrelsen
har ansett förslaget vara välbetänkt och av behovet påkallat.
Överståthållarämbetet har dock påpekat, att den föreslagna tvehövdade
kompetensen för Kungl. Majit och Konungens befallningshavande måste befaras
bliva förbunden med vådan, att de båda organen kunde bliva försatta
32
Kungl. Maj:ts proposition nr lön.
i det läget att oberoende av varandra få under prövning framställning av
enahanda innehåll. Sådant kunde medföra icke önskvärda resultat. Liknande
anmärkningar lia framställts av länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län,
vilka även framställt förslag till de påtalade olägenheternas avhjälpande.
Den förra länsstyrelsen har sålunda påyrkat, att tillstånd till nybyggnad utan
hinder av de i 14 och 15 §§ stadgade förbuden skulle i första hand meddelas
av Konungens befallningsliavande, men att ärendet skulle hänskjutas
till Konungen dels i fall då genomförandet av planen eller bestämmelserna
genom nybyggnaden försvårades och dels när ansökan om dispens från förbudet
i 13 § förelåge. I samband härmed borde enligt denna länsstyrelses
mening föreskrivas, att ansökan örn dispens från sistnämnda förbud skulle
ingivas till Konungens befallningshavande, vilken skulle lia att efter verkställd
utredning med eget yttrande överlämna handlingarna till Konungen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län åter har ansett rätten att medgiva dispens
från förbuden i 14 och 15 §§ böra tillkomma Kungl. Maj:t allenast i de
fall, då i samma ärende vore fråga örn dispens, förutom enligt 14 eller 15 §,
även enligt 13 §, men eljest Konungens befallningshavande. För både Kungl.
Majit och Konungens befallningshavande borde gälla den nuvarande bestämmelsen,
att dispens enligt 14 § finge medgivas endast örn planens eller bestämmelsernas
genomförande icke därigenom försvårades. Något behov att eftergiva
berörda villkor, då dispensansökning prövades av Kungl. Majit, förelåge
ej enligt länsstyrelsens mening.
Betänkligheter mot förslaget, att Kungl. Majit skulle kunna medgiva dispens
från förbudet i 14 §, även om planens eller bestämmelsernas genomförande
försvårades genom nybyggnaden i fråga, ha vidare uttalats av stadsfullmäktige
och byggnadsnämnden i Göteborg. Härvid har framhållits, att
sådan dispens skulle i sak kunna innebära en stadsplaneändring och därför
icke borde komma till stånd annat än i samma ordning som sådan, d. v. s.
efter det att både samtliga underordnade myndigheter och sakägarna yttrat
sig i ärendet. Liknande betänkligheter ha uttalats av byggnadsnämnden i
Stockholm, vilken ifrågasatt att 14 § skulle kompletteras med föreskrift örn
att tillstånd till nybyggnad, som förhindrade planens eller bestämmelsernas
genomförande, icke borde meddelas utan att den myndighet, som antagit planen
eller bestämmelserna, tillstyrkt bifall till dispensansökningen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört:
Byggnadsförbud enligt 15 § skulle enligt förslaget alltjämt påkallas av
stadens beslutande organ. Då ett byggnadsförbud är en åtgärd av mindre
ingripande natur än en stadsplaneändring, synes konsekvensen bjuda, att då
det gäller fråga om ändring av stadsplan även byggnadsnämnden tillerkännes
rätt att påkalla byggnadsförbud enligt 15 § stadsplanelagen. Även örn frågan
avser ny stadsplan synes byggnadsnämnden böra äga sådan rätt. Eftersom
byggnadsförbud enligt detta lagrum avser att möjliggöra hindrande av en
bebyggelse, som skulle försvåra genomförandet av stadsplanen, ligger i sakens
natur att frågor om sådant förbud kräva skyndsam handläggning. Samma
skäl som tala för ett införande av befogenhet för byggnadsnämnden att
Kungl. Majlis proposition nr 153.
33
antaga stadsplan kunna åberopas för att tillerkänna nämnden rätt att påkalla
byggnadsförbud.
Liknande mening har uttalats av länsstyrelserna i Skaraborgs och örebro
lån, länsarkitekterna i Värmlands samt Kopparbergs och Västmanlands län
ävensom byggnadsnämnden i Örebro.
Slutligen ha Överståthållarämbetet, länsstyrelsen och länsarkitekten i Göteborgs
och Bohus län, stadsfullmäktige m. fl. i Göteborg samt byggnadsnämnden
i örebro föreslagit, att Konungens befallningshavande skulle erhålla
rätt att i viss omfattning lämna dispens från nybyggnadsförbudet i 13 §,
enär härigenom ett snabbare förfarande skulle vinnas.
Förslaget att giva Kungl. Majit befogenhet att bevilja dispens från byggnadsförbuden
i 14 och 15 §§ torde vara praktiskt. Därigenom möjliggöres
för Kungl. Majit att, då i samma ärende kräves undantag både från nyssnämnda
förbud och från byggnadsförbudet i 13 §, i ett sammanhang avgöra
ärendet utan att det, såsom för närvarande måste ske, behöver prövas jämväl
av Konungens befallningshavande. Även i andra fall kan det stundom
vara önskvärt, att Kungl. Majit äger möjlighet att medgiva undantag från
förbuden enligt 14 eller 15 §. Någon fara, att Konungens befallningshavande
och Kungl. Majit, vilka enligt förslaget skulle kunna var för sig medgiva
dispens, skola oberoende av varandra fatta beslut i samma ärende, synes ej
föreligga, enär Kungl. Majit icke torde underlåta att i ärendet inhämta
yttrande av Konungens befallningshavande. Att inskränka Kungl Majits
dispensbefogenhet enligt 14 § så som för närvarande gäller i fråga om Konungens
befallningshavandes motsvarande dispensrätt, eller alltså till sådana
fall då byggnaden i fråga icke försvårar planens eller bestämmelsernas
genomförande, torde icke vara påkallat.
Beträffande 15 § har i vissa yttranden föreslagits, att framställning om
förbud mot nybyggnad inom område, där fråga väckts om upprättande eller
ändring av stadsplan, skulle kunna göras av byggnadsnämnden. I de fall, då
sådant förbud kunde komma i fråga i samband med stadsplaneändring, som
byggnadsnämnden äger antaga, kunde det ligga nära till hands att låta byggnadsnämnden
göra framställning om förbud. Vanligen medför emellertid en
mindre stadsplaneändring ej något behov av byggnadsförbud enligt 15 §.
Vidare må erinras, att byggnadsnämndens beslut att antaga stadsplaneändring
utan vidare medför byggnadsförbud enligt 14 §. Att giva byggnadsnämnden
rätt att påkalla byggnadsförbud enligt 15 § synes därför knappast erforderligt.
I några yttranden har föreslagits, att Konungens befallningshavande skulle
äga att i viss omfattning dispensera från förbudet i 13 § mot nybyggnad i
strid mot stadsplan. Såsom i det följande skall närmare angivas, synes i 118 §
byggnadsstadgan böra införas föreskrift, som ger byggnadsnämnden eller Konungens
befallningshavande rätt att under vissa förutsättningar medgiva
mindre avvikelser från stadsplan. De angivna önskemålen torde härigenom
bliva i viss mån tillgodosedda.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 1S3. 3
Departe
ments
chefen.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
För att byggnadsförbud enligt 14 § skall föreligga är det givetvis ej nog,
att principiellt beslut fattats om att stadsplan skall upprättas eller ändras.
Ärendet måste ha framskridit så långt, att beslut blivit fattat om planens antagande
eller om ändring därav på visst sätt.
17, 18 och 63 §§.
Enligt 17 § första och andra styckena är inom byggnadskvarter nybyggnad
icke tillåten å mark, som ej blivit indelad till tomter, och får, därest
fråga är väckt örn ändring i tomtindelning, nybyggnad ej företagas å tomt
som därav beröres innan frågan slutligen prövats. Tredje stycket i paragrafen
innehåller, att utan hinder av vad sålunda stadgats Konungens befallningshavande
må meddela tillstånd till nybyggnad, då synnerliga skäl därtill äro
och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom
kvarteret.
Å mark som indelats till tomter får enligt första stycket i 18 § nybyggnad
ej företagas i strid mot tomtindelningen. 18 § andra stycket innehåller, att
nybyggnad icke är tillåten å tomt, som ej är rättsligen bestående.
17 och 18 §§ gälla stadsplanelagda områden. Har tomtindelning fastställts
inom område för vilket byggnadsplan är gällande, får enligt 63 § andra
stycket nybyggnad ej företagas i strid mot tomtindelningen.
Stadsplaneutredningen har framhållit, att den omständigheten,
att Kungl. Maj:t icke kunde medgiva dispens enligt 17 §, föranledde olägenheter
av samma slag som de vilka för motsvarande fall framhållits under
14 och 15 §§. Vidare vore det anmärkningsvärt, att byggnadsnämnd i 118 §
byggnadsstadgan med stöd av 13 § stadsplanelagen tillagts befogenhet att
beträffande provisoriska byggnader meddela dispens från stadsplan och
stadsplanebestämmelser men att möjlighet för närvarande saknades att tillerkänna
nämnden liknande rätt att dispensera från bestämmelserna i 17 §.
Utredningen har fördenskull föreslagit, att den nuvarade dispensrätten för
Konungens befallningshavande skulle — i överensstämmelse med motsvarande
undantagsbestämmelse i 13 § — utbytas mot en allmän föreskrift
om rätt för Konungen och enligt föreskrifter, som av Konungen meddelas
i allmän författning, jämväl myndighet varom där förmäles att medgiva
tillstånd till nybyggnad utan hinder av bestämmelserna i första och andra
styckena, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej medför hinder
för lämplig tomtindelning inom kvarteret. I enlighet härmed har stadsplaneutredningen
i 118 § 1 mom. byggnadsstadgan upptagit föreskrift, som ger
byggnadsnämnden rätt att i fråga om tillfällig byggnad medgiva undantag
från 17 § första och andra styckena stadsplanelagen. Vidare har utredningen
i 118 § 3 mom. byggnadsstadgan infört bemyndigande för Konungens befallningshavande,
i huvudsak motsvarande det nu i 17 § stadsplanelagen upptagna.
Den dispensrätt som enligt utredningens förslag skulle tillkomma Kungl.
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
35
Majit är i viss mån vidsträcktare än den som Konungens befallningshavande
för närvarande äger enligt 17 §. I stället för »synnerliga» skäl skulle nämligen
fordras allenast, att »särskilda» skäl föreligga.
Vidkommande 18 och 63 §§ har stadsplaneutredningen framhållit, att fall
kunde förekomma, då det måste anses rimligt att medgivande till nybyggnad
lämnades, oaktat fordringarna i 18 § första och andra styckena eller
63 § andra stycket icke vore uppfyllda. En viss möjlighet till dispens från
dessa bestämmelser syntes sålunda böra finnas. Dispensrätten borde emellertid
tillämpas med den största försiktighet och borde ej tillkomma annan än
Kungl. Majit. I enlighet härmed har utredningen föreslagit, att Kungl. Majit,
skall, om synnerliga skäl därtill äro, för särskilt fall kunna medgiva undantag
från berörda bestämmelser. Enligt uttalande i utredningens motiv borde
sådant undantag ej medgivas om enskildas, t. ex. inteckningshavares, eller
stadens intressen därigenom träddes för nära. Kunde exempelvis genom det
byggnadsföretag, som dispensansökningen avsåge, uppkomma lösenskyldighet
för staden, borde ansökningen ej bifallas utan att staden givit sitt samtycke
därtill. Ej heller borde dispens beviljas, örn icke sökanden vidtagit alla på
honom ankommande åtgärder för att fortast möjligt åvägabringa en rättsligen
bestående tomtindelning i överensstämmelse med den, som genom dispensen
sanktionerats.
De föreslagna ändringarna i 17, 18 och 63 §§ ha i allmänhet tillstyrkts i
yttrandena, därvid framhållits, att den utvidgning av dispensrätten som förslagen
innebure vore lämplig och av behovet påkallad men borde tillämpas
med varsamhet. I några yttranden har framställts krav, att dispensmöjligheterna
skulle ytterligare ökas något.
Förslaget om rätt för Kungl. Majit att medgiva undantag från förbudet
i 18 § andra stycket att bygga å icke rättsligen bestående tomt har emellertid
avstyrkts av lantmåteristgrelsen, som anfört att den möjlighet till dispens,
som detta förslag öppnade, sannolikt komme att utnyttjas i betydande
utsträckning. Såsom följd av lagändringen kunde befaras, att ungefärligen
motsvarande antal ofullbordade tomtbildningar komme att kvarstå, ty sedan
ägare av tomts huvuddel erhållit tillstånd att bygga, syntes han ha föga
intresse av att tomtbildningen fullföljdes. Den föreslagna lagändringen skulle
sålunda enligt styrelsens mening komma att ogynnsamt påverka förutsättningarna
för genomförandet av en ordnad fastighetsbildning. Avstyrkande
yttrande bär vidare avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund, som ifrågasatt
örn icke ifrågavarande dispenser lätt kunde komma i mycket allvarlig
konflikt med det allmänna intresset av reda och ordning i fastighetsbildningsväsendet.
Att möjliggöra förfaranden, som exempelvis finge den verkan
att vissa inteckningshavare hade säkerhet i viss del av en byggnad
under det att andra inteckningshavare hade säkerhet i någon annan del
av samma byggnad, vöre uppenbarligen icke förenligt med kraven på god
ordning. Motsvarande resonemang gällde vad utredningen föreslagit i fråga
örn 63 §.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
Svenska kommunaltekniska föreningen har påyrkat sådant tillägg till 17
och 18 §§, att staden, innan bebyggande skedde, skulle äga rätt att kräva
säkerhet för gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag. Därjämte har
föreningen ansett, att såsom villkor för byggande på icke färdigbildad tomt
borde stadgas att tomtindelning begärts. Liknande uttalanden ha gjorts
jämväl av svenska teknolog föreningen, byggnadsnämnden i Norrköping, fastighetskontoret,
fastighetsnämnden och stadsplanekontoret i Stockholm samt
länsstyrelsen och överlantmätaren i Värmlands län. För dispens enligt 18 §
har teknologföreningen ansett böra ytterligare fordras, att sökanden lämnade
förbindelse att vidtaga på honom ankommande åtgärder för förvärv
av tomtdel samt ställde säkerhet för kostnaden härför.
Stadsfullmäktige och drätselkammaren i Göteborg ha uttalat, att stadens
medgivande borde krävas till dispens enligt 18 §.
Slutligen ha länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs lån samt länsarkitekterna
i Stockholms och Värmlands län påyrkat, att undantag enligt 63 § från
förbud mot nybyggnad inom byggnadsplaneområde icke skulle meddelas av
Kungl. Maj:t utan av Konungens befallningshavande, som ju hade att fastställa
såväl tomtindelning som byggnadsplan. Förstnämnde länsarkitekt har
ansett, att även dispensrätten enligt 18 § borde tillkomma Konungens befallningshavande.
Dments- Såscftn stadsplaneutredningen framhållit torde det vara en brist, att Kungl,
chefen. Maj:t för närvarande icke har möjlighet att medgiva undantag från det i
17 § stadgade förbudet mot nybyggnad å icke tomtindelad mark. Likaledes
synes det otillfredsställande, att möjlighet överhuvud icke finnes att dispensera
från förbuden i 18 och 63 §§ mot byggande i strid mot tomtindelning
eller å tomt, som ej är rättsligen bestående. De framlagda förslagen till avhjälpande
av dessa brister ha i allmänhet tillstyrkts i de avgivna yttrandena
och torde i stort sett vara lämpliga.
I några yttranden har framhållits, att såsom villkor för dispens enligt 17
eller 18 § borde krävas att säkerhet ställts för stadens rätt att utbekomma
gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag. Emellertid medför Kungl.
Maj :ts medgivande till nybyggnad enligt dessa paragrafer icke befrielse från
skyldighet att hos byggnadsnämnden söka byggnadslov enligt 61 § byggnadsstadgan
och därvid foga bevis att sökanden fullgjort honom åliggande skyldighet
att utgiva bidrag till gatukostnad eller ställt säkerhet därför. Stadens
rätt att erhålla säkerhet för dylikt bidrag torde sålunda vara bevarad. I andra
yttranden ha förslag framställts om inskränkning av den föreslagna dispensbefogenheten
genom uppställande av vissa särskilda villkor. Det torde emellertid
kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t, även om sådana inskränkande
föreskrifter ej meddelas, icke kommer att medgiva dispens om stadens eller
enskildas intressen därigenom trädas för nära samt även i övrigt kommer att
begagna sin dispensrätt med nödig försiktighet. De ifrågasatta inskränkningarna
torde därför ej vara behövliga.
Enligt stadsplaneutredningens förslag skulle undantag från förbud mot
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
37
nybyggnad i strid mot tomtindelning inom byggnadsplaneområde medgivas
av Kungl. Maj:t. Såsom i vissa yttranden framhållits torde emellertid prövningen
av dessa dispensärenden kunna anförtros åt Konungens befallningshavande,
som inom områden av ifrågavarande slag har ett avgörande inflytande
på planläggning och tomtindelning. Enär tomtindelning inom byggnadsplaneområden
endast förekommer i begränsad omfattning, torde för
övrigt dylika dispensärenden bliva sällsynta.
75 §.
Konungens befallningshavandes beslut örn tomtindelning meddelas för
närvarande efter anslag och överklagas genom besvär inom en månad efter
dagen för beslutet. Konungens befallningshavandes beslut angående stadsplan,
stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser överklagas genom
besvär inom viss tid efter det att klaganden erhöll kännedom om beslutet.
Sådan kännedom anses klaganden få genom beslutets kungörande i kyrka.
Stadsplaneutredningen har föreslagit, att även sistnämnda beslut
skola meddelas efter anslag och överklagas inom viss tid efter meddelandet.
Som skäl härför har utredningen anfört, att det vore av vikt, att
en bestämd utgångspunkt erhölles för besvärstidens beräknande och att fastställelsebeslutens
ikraftträdande icke fördröjdes mer än som vore nödvändigt.
I sistnämnda hänseende vore att märka, att Konungens befallningshavandes
fastställelsebeslut i stadsplane-, stomplane- och byggnadsplaneärenden
liksom beträffande utomplansbestämmelser regelmässigt föreginges av
ett utställningsförfarande, därvid tillfälle bereddes sakägarna att granska
uppgjorda förslag och framföra eventuella erinringar. Man syntes få förutsätta
att sakägare, som sålunda erhölle kännedom örn föreliggande förslag,
därest han vore intresserad av dettas vidare öde, holle sig underrättad örn
ärendets behandling och utgång hos Konungens befallningshavande på samma
sätt som han nu syntes få göra då fråga vore om beslut rörande tomtindelning.
I fråga om det närmare förfarandet vid överklagandet av beslut, som Röntgens
befallningshavande efter anslag skulle meddela i förevarande ärenden,
har utredningen vidare föreslagit, att besvären skola, ställda till Kungl.
Maj:t, ingivas eller med posten insändas till Konungens befallningshavande.
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd inom rätt tid, skall den av Konungens
befallningshavande avvisas. I annat fall åligger det Konungens befallningshavande
att till Kungl. Majit insända samtliga till ärendet hörande handlingar
jämte eget utlåtande.
Slutligen har stadsplaneutredningen framställt förslag örn viss inskränkning
i sakägarnas besvärsrätt. För närvarande gäller att klagan över Konungens
befallningshavandes beslut, varigenom fastställts av byggnadsnämnd
antaget förslag till ny eller förändrad tomtindelning, ej må föras av byggnadsnämnden
eller av sakägare, som skriftligen godkänt förslaget. För att
Konungens befallningshavandes beslut i tomtindelningsärende omedelbart
skall vinna laga kraft fordras alltså nu, alt förslaget till tomtindelning skrift
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
ligen godkänts av samtliga sakägare. Utredningen har framhållit, att det
kunde möta svårigheter att förvärva dylikt skriftligt godkännande av alla
berörda intressenter, även om vederbörande ej hade någon egentlig anledning
till erinran mot det upprättade förslaget. Fordran på formligt skriftligt
godkännande syntes onödig. Sakägarnas intresse av att få fullfölja talan
mot ett beslut, som gått dem emot, syntes kunna tillgodoses på ett mindre
omständligt sätt. Det vore rimligt att den, som icke senast hos Konungens
befallningshavande framställt erinringar, icke därefter skulle ha rätt att göra
sådana gällande. Utredningen har därför föreslagit, att den nuvarande fullföljdsbestämmelsen
skulle utbytas mot ett stadgande av innehåll, att besvär
över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom ett av byggnadsnämnden
antaget förslag till tomtindelning till alla delar fastställts, finge föras
allenast av sakägare, som i ärendet framställt yrkande vilket helt eller
delvis lämnats utan bifall. Yrkande som nu nämnts kunde göras antingen
skriftligen eller muntligen. Framfördes yrkandet skriftligen, komme det att
bifogas handlingarna i ärendet. Ett muntligen framfört yrkande, exempelvis
vid förhandlingar inför byggnadsnämnden, borde protokollföras och på
detta sätt bringas till den högre instansens kännedom. Samma skäl, som motiverade
det föreslagna fullföljdsförbudet beträffande Konungens befallningshavandes
beslut att fastställa av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning,
borde enligt utredningens mening föranleda, att motsvarande förbudsbestämmelser
infördes i fråga örn Konungens befallningshavandes beslut
i stadsplane- och stomplaneärenden ävensom i ärenden rörande utomplansbestämmelser
i stad. I övergångsbestämmelserna borde stadgas, att de
nya fullföljdsbestämmelserna icke skulle gälla beträffande beslut, som meddelats
före lagändringens ikraftträdande.
Stadsplaneutredningens förslag har i allmänhet tillstyrkts i de avgivna
yttrandena. Svenska teknolog!öreningen har anfört, att de föreslagna ändringarna
länge eftersträvats av de praktiska yrkesutövarna på stadsplanerandets
område för undanröjande av en ofta förekommande och menligt inverkande
anledning till tidsutdräkt för planerade byggnadsföretag. Då besvärsrättens
inskränkning på sätt som föreslagits näppeligen ens i sällsynta,
teoretiskt möjliga undantagsfall kunde åsamka sakägarna rättsförlust men
däremot dess bibehållande vållade mången företagare skada, har föreningen
tillstyrkt förändringen. Även i andra yttranden ha de framlagda förslagen
hälsats med tillfredsställelse.
Stadsfullmäktige i Stockholm ha dock ansett, att förslaget medförde endast
obetydlig förenkling av ärendenas behandling men däremot i vissa fall
kunde medföra en kännbar begränsning av den enskilde markägarens möjligheter
att göra sin rätt gällande. Även Sveriges fastighetsägareförbund har
avstyrkt förslaget och därvid yttrat:
Konsekvensen av förslaget är, att man från möjligheten att föra talan mot
fastställelsebeslutet avskär den markägare, som icke känt till, att ett stadsplaneförslag
varit utställt för granskning — något som t. ex. kan ha berott
på att byggnadsnämndens kallelsebrev icke nått honom — eller som oförsik
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
tigt förlitat sig på att stadens myndigheter mera noggrant än som skett iakttagit
sin skyldighet att taga tillbörlig hänsyn till markägarnas berättigade intressen
och därför icke framställt några erinringar, än mindre nagla yrkanden.
Detta är ett alltför allvarligt åsidosättande av medborgarens lojala krav
på rättsskydd.
En längre gående inskränkning i besvärsrätten än utredningens förslag
innehåller har påyrkats av byggnadsnämnden i Karlskoga, som ansett det
föreslagna besvärsförbudet böra gälla även om Konungens befallningshavande
vid prövning av förslag till stadsplan undantagit visst område
från fastställelse och sålunda ej fastställt förslaget till alla delar. Vidare har
länsstyrelsen i Stockholms lån föreslagit, att även Konungens befallningshavandes
beslut om fastställelse av byggnadsplan omedelbart skulle vinna laga
kraft, om sakägarna skriftligen godkänt planförslaget. Av byggnadsnämnden
l Borås har framhållits, att det för besvärsrätt föreslagna villkoret, att
i ärendet framställts yrkande som helt eller delvis lämnats utan bifall, medförde
att alla inför stadsarkitekt eller stadsingenjör resonemangsvis framförda,
mer eller mindre vagt formulerade invändningar måste protokollföras
av dessa tjänstemän eller av byggnadsnämndens i varje fall särskilt tillkallade
sekreterare. Ett sådant förfaringssätt skulle vara svårt att genomföra i
praktiken. På grund härav har byggnadsnämnden yrkat, att klagorätt skulle
tillkomma allenast sakägare, som i ärendet skriftligen eller muntligen inför
nämnden framställt yrkande vilket helt eiler delvis lämnats utan bifall. Samma
mening har uttalats av länsstyrelsen i Älvsborgs län och byggnadsnämnden
i Trollhättan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län åter har
hemställt, att för skapande av största möjliga klarhet angående vem som
hade klagorätt uttryckliga bestämmelser skulle meddelas om protokollföring
hos byggnadsnämnden av muntligen framställda yrkanden och protokollets
fogande till handlingarna i ärendet. Slutligen har länsstyrelsen i Kalmar län
ansett önskvärt, att byggnadsnämnds befogenhet att överklaga Konungens
befallningshavandes beslut, varigenom av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnd
antaget stadsplaneförslag icke till alla delar fastställts, närmare klarlädes.
Mot stadsplaneutredningens förslag att i fråga om överklagande av Konungens
befallningshavandes beslut jämställa ärenden rörande stadsplan,
stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser med ärenden rörande
tomtindelning torde icke vara något att erinra. Att Konungens befallningshavandes
beslut i dessa ärenden i samtliga fall kommer att meddelas efter
anslag synes vara till fördel utan att sakägarnas intresse därigenom trädes
för när. De föreslagna närmare reglerna för besvärsförfarandet synas även
lämpliga. I lagen torde emellertid böra införas föreskrift om att handlingarna
i ärendet skola av Konungens befallningshavande insändas till Kungl. Majit
utan dröjsmål.
Förslaget att Konungens befallningshavandes beslut om tomtindelning eller
ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser i vissa fall icke
Departementschef
en.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
skall få överklagas är ägnat att medföra ej oväsentlig tidsvinst vid dessa
ärendens behandling. Av särskild betydelse synes vara, att möjlighet därigenom
skulle beredas Konungens befallningshavande att i brådskande fall
på en gång fastställa stadsplaneändring och därav beroende tomtindelning.
Enligt förslaget skola sakägarna städse ha rätt att besvära sig, därest ett
av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnden antaget förslag om ändring av
stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning icke fastställts
eller någon del av förslaget undantagits från fastställelse. Att klagorätt
även tillkommer byggnadsnämnden, örn dess beslut att antaga tomtindelning
eller ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser icke av
Konungens befallningshavande oförändrat fastställes, följer av allmänna
kommunalrättsliga principer. Drätselkammaren torde därjämte böra äga att
å stadens vägnar överklaga Konungens befaliningshavandes beslut på samma
sätt som annan sakägare. Bestämmelse härom bör som förut nämnts införas
i 123 § byggnadsstadgan.
För att sakägare skall anses ha framställt yrkande »i ärendet» och på den
grund äga besvärsrätt enligt förslaget fordras, såsom utredningen påpekat
givetvis ej, att yrkandet gjorts efter det att beslut meddelats om förslagets
antagande och fastställelsefrågan sålunda blivit anhängig hos Konungens befallningshavande.
Yrkandet kan ha skett under ärendets handläggning dessförinnan,
således även vid den förberedande behandlingen innan förslag ännu
uppgjorts. Yrkandet kan vidare ha framställts antingen skriftligen eller muntligen.
Ett skriftligen framfört yrkande bifogas akten och kommer på detta
sätt till Konungens befaliningshavandes kännedom. Framställes yrkandet
muntligen, skall det givetvis upptecknas på lämpligt sätt av den myndighet
eller tjänsteman, som upptager yrkandet. Enklast torde detta ske genom att
med myndighetens hjälp en anmärkningsskrift uppsättes, som bekräftas med
sakägarens namnunderskrift. I andra fall kan det vara lämpligt att yrkandet
intages i myndighetens protokoll.
I ett yttrande har föreslagits, att även Konungens befaliningshavandes beslut
örn fastställelse av byggnadsplan omedelbart skulle vinna laga kraft,
om sakägarna skriftligen godkänt planförslaget. Då en allmän översyn av
byggnadsplaneinstitutet torde vara förestående, synes detta förslag dock icke
böra genomföras för närvarande.
Ändringarna i stadsplanelagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1944.
Mot de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna har jag icke
funnit anledning till erinran.
Förslaget om ändringar i byggnadsstadgan.
12 §.
Stadsplaneutredningen har föreslagit, att byggnadsnämnden i
stad eller stadsliknande samhälle skall äga uppdraga åt stadsarkitekt eller hos
nämnden anställd annan tjänsteman, som Konungens befallningshavande på
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
41
framställning av nämnden godkänner, att å nämndens vägnar besluta bifall
till ansökningar i ärenden av ringa vikt eller av uteslutande teknisk art. Även
åt ledamot av byggnadsnämnden skall sådant uppdrag kunna lämnas, därvid
dock ärendet skall beredas av stadsarkitekt eller annan tjänsteman hos
nämnden. Med den begränsning av beslutanderätten till ärenden av ringa
vikt eller uteslutande teknisk art som föreslagits syntes det, enligt vad utredningen
framhållit, naturligt att den som tilldelats sådan rätt i tveksamt fall
hänsköte ärendet till byggnadsnämndens avgörande. Detsamma gällde, därest
i något fall sökanden särskilt begärde, att ärendet skulle prövas av nämnden
som sådan.
Flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har tillstyrkt
stadsplaneutredningens förslag i denna del. I många yttranden har
anförts, att förslaget vore synnerligen praktiskt och av stor betydelse. Vissa
byggnadsnämnder ha upplyst, att det föreslagna systemet på sina håll redan
tillämpats i viss utsträckning och därvid visat sig fördelaktigt. Länsarkitekten
i Hallands län har med instämmande av länsstyrelsen i lånet påyrkat,
att den föreslagna ordningen skulle gälla ej blott för städer och stadsliknande
samhällen utan även på den egentliga landsbygden och att alltså 98 §
byggnadsstadgan skulle kompletteras på i huvudsak samma sätt som föreslagits
beträffande 12 §.
Viss tveksamhet angående lämpligheten av förslaget har dock uttalats av
länsstyrelsen i Skaraborgs län, som befarat att genom detsamma lekmannaintresset
i byggnadsnämnden skulle försvagas för att så småningom måhända
helt försvinna. Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att
en bestämd avgränsning mellan bagatellärenden och tekniska ärenden, å
ena, samt övriga ärenden, å andra sidan, knappast vore möjlig. Länsstyrelsen
har för sin del ifrågasatt, att i stället för det föreslagna stadgandet borde
upptagas en bestämmelse av innebörd, att Kungl. Maj:t ägde på framställning
av byggnadsnämnd medgiva nämnden rätt att i den utsträckning, som
Kungl. Majit bestämde, överlämna beslutanderätten i vissa grupper av ärenden
till ledamot av eller tjänsteman hos nämnden. Sveriges fastighetsägareförbund
har ansett, att förslaget icke överensstämde med grunderna för
byggnadsnämndens ansvar och befogenheter, och har därför avstyrkt detsamma.
Byggnadsstyrelsen har funnit förslaget ändamålsenligt i de fall, då byggnadsnämnden
till sitt förfogande har stadsarkitekt, men ifrågasatt lämpligheten
av att överlämna beslutanderätten till annan i kompetens ej fullt jämställd
tjänsteman. Även länsstyrelsen i Västmanlands län har anmärkt mot
förslaget att beslutanderätt skulle kunna tillkomma annan tjänsteman än stadsarkitekt.
Visserligen skulle den person, till vilken beslutanderätten skulle
få överlämnas, vara godkänd av Konungens befallningshavande, men det
syntes bliva vanskligt att avgöra de rent tekniska kvalifikationer, som borde
finnas hos vederbörande. Liknande mening har uttalats av byggnadsnämnderna
i Gävle och Tierp, under det att byggnadsnämnden i Kristianstad
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
Departe
ments
chefen.
föreslagit att även sakkunnigt biträde, som ej vore stadsarkitekt, skulle generellt
och sålunda utan att hans lämplighet särskilt prövades kunna medgivas
beslutanderätt i fall som angåves i paragrafen.
I fråga örn förslaget, att byggnadsnämndens beslutanderätt skulle kunna
delegeras till ledamot av nämnden, har tveksamhet uttalats av svenska kommunaltekniska
föreningen, svenska teknologföreningen, föreningen Sveriges
stadsarkitekter, stadsplanelcontoret i Stockholm och länsarkitekten i Jämtlands
lån. Härvid har framhållits, att beslut i tekniska ärenden kunde, om
de avgjordes av icke fackman, vålla betänkliga vådor av estetisk och konstruktiv
natur samt att förslaget i denna del därjämte syntes ägnat att försämra
stadsarkitektens ställning. Vidare har i ett flertal yttranden anförts, att om
ledamoten och föredragande tjänstemannen vore av delade meningar, ärendet
borde avgöras av byggnadsnämnden.
Slutligen har byggnadsnämnden i Stockholm framhållit, att protokollföringen
av ifrågavarande beslut borde ske på enklast möjliga sätt, lämpligen
endast i form av en förteckning över behandlade ärenden, vilken sedermera
ingåves till byggnadsnämnden och bifogades dess protokoll vid nämndens
nästföljande sammanträde.
Utredningens förslag att bereda möjlighet att i viss utsträckning överflytta
byggnadsnämndens beslutanderätt på stadsarkitekt eller annan person torde,
såsom i yttrandena i allmänhet vitsordas, vara till fördel för allmänheten.
Enligt förslaget skall byggnadsnämnden äga att själv giva sådant uppdrag
att meddela beslut å nämndens vägnar. Frågan torde emellertid vara av den
vikt, att den bör prövas av Konungens befallningshavande. Såsom förutsättning
för att Konungens befallningshavande skall meddela beslut som här
avses bör gälla, att byggnadsnämnden gjort framställning därom. Skulle en
minoritet inom nämnden ha motsatt sig åtgärden, har Konungens befallningshavande
givetvis att taga hänsyn till de skäl som minoriteten kan ha
anfört mot åtgärden. Såsom utredningen föreslagit, bör befogenheten att
meddela beslut i byggnadsnämndens ställe allenast gälla beslut om bifall till
ansökningar i ärenden av ringa vikt eller uteslutande teknisk art. Konungens
befallningshavande torde böra äga att återkalla meddelat förordnande, om
Konungens befallningshavande finner anledning därtill.
I några yttranden har framställts erinran mot förslaget att ej endast stadsarkitekt
utan även annan hos byggnadsnämnden anställd tjänsteman skulle
få möjlighet att utöva nämndens befogenhet. Då frågan, huruvida byggnadsnämndens
befogenhet må överlåtas, skall prövas av Konungens befallningshavande,
torde man emellertid kunna utgå ifrån att sådant uppdrag lämnas
endast åt tjänsteman med tillräckliga kvalifikationer och blott i fall, då ett
verkligt behov av att kunna överlåta beslutanderätten föreligger. Med hänsyn
härtill lärer förslaget kunna godtagas i förevarande del.
Enligt stadsplaneutredningens förslag skulle även åt ledamot av byggnadsnämnden
kunna uppdragas att i viss utsträckning utöva dess befogenhet.
Härmed må jämföras, att det för närvarande står hälsovårdsnämnden öppet
43
Kungl. Metias proposition nr 153.
att överlåta viss beslutanderätt åt någon sin ledamot. De ärenden som skulle
få prövas av byggnadsnämndsledamot fordra emellertid i helt annan utsträckning
speciell sakkunskap. Att giva ledamot av byggnadsnämnden beslutanderätt
å nämndens vägnar kan därför, såsom i flera yttranden jämväl
framhållits, möta betänkligheter. Då vidare, om förslaget genomfördes, ledamotens
befogenhet måste förutsätta att beredning verkställts av byggnadsnämndens
sakkunnige rådgivare samt i händelse av oenighet mellan ledamoten
och rådgivaren ärendet torde böra hänskjutas till nämnden, synes vinsten
av den ifrågasatta anordningen bliva ringa. Den torde därför icke böra
genomföras.
Protokollföringen av beslut som meddelas av tjänsteman å nämndens vägnar
bör, såsom byggnadsnämnden i Stockholm framhållit, ske på enklast
möjliga sätt. Ofta torde det vara tillräckligt, att endast en förteckning uppgöres
över de ärenden som behandlats, vilken förteckning sedermera ingnes
till byggnadsnämnden och bifogas dess protokoll vid nämndens nästföljande
sammanträde.
Vad i yttrandena i övrigt anförts synes ej böra föranleda ändring i utredningens
förslag.
19 och 125 §§.
I 19 § 1 mom. första stycket har stadsplaneutredningen till en
början infört anvisning om att utredning angående de markägare, vilkas
rätt kan komma att beröras av förslag till stadsplan, bör verkställas samtidigt
med förslagets uppgörande. Då det vidare uppenbarligen vore av betydelse
att markägarnas önskemål bleve kända så tidigt som möjligt, har utredningen
ansett böra föreskrivas, att vid upprättande av förslag till stadsplan
tillfälle bör i den mån så prövas lämpligt beredas markägarna att
muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. I vilken utsträckning markägarna
sålunda borde i förväg underrättas, finge enligt utredningens mening
bliva beroende på omständigheterna. Såsom riktlinje borde gälla, att underrättelse
lämnades åt markägare som berördes av förslaget, i den mån det
kunde förväntas att stadsplanearbetet därigenom främjades. Att byggnadsnämnden
på ett tidigt stadium borde söka kontakt med vederbörande andra
stadsmyndigheter, särskilt drätselkammaren, syntes så självklart att någon
direkt föreskrift härom icke syntes behövlig. Däremot vöre det lämpligt att
uttryckligen med markägarna i förevarande hänseende jämställa dels kommun
eller municipalsamhälle, som gränsade till det av stadsplanen berörda
området, dels ock vägstyrelsen i angränsande vägdistrikt.
Enligt de nuvarande bestämmelserna i 19 § är granskningstiden för utställt
stadsplaneförslag minst en månad. Utredningen bar i 1 mom. andra
stycket föreslagit en förkortning av minimitiden till fjorton dagar. I anslutning
härtill har den tid, inom vilken kallelsebrev till markägarna senast
skola avsändas, förkortats från nuvarande minst tre veckor före granskningstidens
utgång till minst fjorton dagar. Bestämmelse härom har upplagits
i 1 mom. tredje stycket. I detta stycke bar tillika stadgats att kallelse
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
skall tillställas, ej endast såsom för närvarande är fallet stad eller stadsliknande
samhälle på landet, som gränsar intill ett i stadsplaneförslaget ingående
område, utan varje angränsande kommun och municipalsamhälle
ävensom vägstyrelsen i angränsande vägdistrikt. Likaså har stadgats skyldighet
att på enahanda sätt underrätta drätselkammaren. Till sakägare som
skriftligen godkänt förslaget skall kallelse dock ej sändas. För den händelse
förslaget rör mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare,
har utredningen i samma stycke föreslagit ett förenklat kallelsesätt.
I 1 mom. fjärde stycket ha upptagits föreskrifter, motsvarande de nu gällande
örn åliggande för byggnadsnämnden att i visst fall tillställa kronan
och enskilt trafikföretag kopia och avskrift av stadsplaneförslag i erforderliga
delar med skyldighet för kronan och trafikföretaget att inom viss av
byggnadsnämnden angiven tid, minst en månad efter handlingarnas delfående,
till nämnden inkomma med yttrande över förslaget. Utredningen har
föreslagit dels att sådant underrättelseförfarande som nu nämnts skall vara
obehövligt, örn skriftligt godkännande av stadsplaneförslaget redan lämnats,
dels ock att handlingarna skola tillställas vederbörande minst fjorton dagar
före granskningstidens utgång.
I femte stycket av 1 mom. har föreslagits den ändringen att underrättelse
till markägarna om verkställd ändring i utställt stadsplaneförslag skall avlåtas
även om ändringen ägt rum på byggnadsnämndens eget initiativ och
således ej blott, såsom förutsättes enligt stadgandets nuvarande lydelse, då
den föranletts av inkomna anmärkningar eller yttranden. Att markägarna
sålunda alltid böra underrättas örn vidtagna ändringar i ett en gång uppgjort
och utställt stadsplaneförslag, har utredningen ansett utan vidare klart.
Stadgandet härutinnan bleve emellertid särskilt viktigt dels med hänsyn till
den betydelse framställda erinringar enligt det föreslagna tredje stycket i
75 § stadsplanelagen finge för rätten att överklaga Konungens befallningshavandes
fastställelsebeslut och dels på grund av att enligt förslaget lill 123 §
byggnadsstadgan vederbörande ortsmyndighets beslut om stadsplan ej finge
överklagas. Sistberörda förhållande gjorde det uppenbarligen mera angeläget
än vad eljest skulle vara fallet, att sakägarna sattes i tillfälle att redan
under ärendets behandling hos ortsmyndigheterna framföra sina synpunkter.
Att jämte markägarna även drätselkammare och vägstyrelse i de fall där så
erfordrades borde underrättas örn vidtagen ändring i utställt stadsplaneförslag,
har utredningen ansett tydligt. Uttrycklig föreskrift därom har ej ansetts
behöva upptagas.
För att påskynda stadsplaneärendenas behandling hos byggnadsnämnden
har utredningen i 2 mom. första stycket intagit föreskrift, att stadsplaneärende
bör av nämnden avgöras eller överlämnas till stadsfullmäktige sist
en månad efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar eller yttranden
över stadsplaneförslaget senast skolat vara till nämnden inkomna.
Slutligen har enligt stadsplaneutredningens förslag såsom andra stycke i
2 mom. upptagits stadgande, att stadsfullmäktige ej må vidtaga ändring i
ett av byggnadsnämnden överlämnat stadsplaneförslag med mindre kända
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
45
och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, bereus
tillfälle att taga del därav i den ordning som i 1 mom. femte stycket föreskrivits
beträffande underrättelse om ändring i ett på byggnadsnämndens
prövning beroende ärende.
I detta sammanhang äro därjämte att märka av utredningen i 83 a § föreslagna
bestämmelser, vilka äro avsedda att tillämpas endast i stadsliknande
samhällen. I sådant samhälle bör enligt förslaget vederbörande vägstyrelse
beredas tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig, då stadsplaneförslag
skall uppgöras. Vidare har föreslagits, att om stadsplaneförslaget berör allmän
väg eller mark, som avses skola utläggas till sådan väg, och vägstyrelsen
ej skriftligen godkänt detsamma, byggnadsnämnden skall, sedan förslaget
uppgjorts, till vägstyrelsen överlämna kopia och avskrift i erforderliga
delar av förslaget med skyldighet för vägstyrelsen att inom viss tid, minst
en månad efter handlingarnas delfående, avgiva yttrande däröver.
Stadsplaneutredningens förslag i förevarande delar har frånsett några anmärkningar
mot vissa detaljer tillstyrkts i yttrandena.
I fråga om 19 § 1 mom. första stycket har bl. a. Sveriges fastighetsägareförbund
uttalat tillfredsställelse med att markägarna i den mån så prövas lämpligt
skola beredas tillfälle yttra sig redan innan ett stadsplaneförslag utställes
för granskning. En skärpning av den föreslagna underrättelseplikten har
påyrkats av byggnadsnämnden i Stockholm, som ansett att markägarna alltid
borde underrättas på ett tidigt stadium, därest detta utan svårighet kunde
ske. överlantmätaren i Örebro län har föreslagit, att sådan underrättelse borde
meddelas markägarna även vid upprättande av byggnadsplan. Å andra
sidan har byggnadsstyrelsen framhållit, att det redan för närvarande vore
praxis att markägarna bereddes tillfälle att yttra sig innan stadsplaneförslag
uppgjordes. Att utfärda en särskild föreskrift härom, som byggnadsnämnden
skulle kunna känna sig bunden av, kunde enligt styrelsens mening knappast
befordra önskemålet om en snabb handläggning av dylika ärenden. Erfarenheten
hade nämligen visat, att sådana förhandshänvändelser i allmänhet
bleve mindre givande innan åtminstone ett preliminärt förslag uppgjorts.
Det läge även i sakens natur, att berättigade anmärkningar mot förslaget från
markägarnas sida i allmänhet beaktades. Styrelsen har därför icke funnit
den föreslagna föreskriften behövlig. Liknande mening har uttalats av fastighetskontoret
i Stockholm samt länsarkitekten i Kopparbergs och Västmanlands
län.
Den i tredje stycket i 1 mom. föreslagna minskningen av den tid, då kallelsebreven
till markägarna senast skola utsändas, från minst tre veckor före
granskningslidens utgång till minst fjorton dagar ha Sveriges fastighetsägareförbund
och stadsfullmäktige i Stockholm funnit onödig och olämplig. Fastighetsägareförbundet
har därjämte ifrågasatt, att kallelsebreven till markägarna
skulle avsändas under rekommendation.
Svenska teknologföreningen har biträtt förslaget om granskningstidens
minskning men ansett bestämmelserna i övrigt angående utställningsförfaran
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
det böra bibehållas oförändrade i avbidan på en mera genomgripande revision
av stadsplanelagstiftningen. Länsarkitekten i Jämtlands län har ifrågasatt,
att enbart annonsering i ortspressen skulle vara tillräcklig för markägarnas
underrättande eller att åtminstone underrättandet med brev av de
markägare, vilkas fastigheter icke inginge i stadsplaneförslagets område utan
endast gränsade därtill, skulle kunna slopas.
Av byggnadsnämnden i Stockholm har föreslagits minskning av den i 1
mom. fjärde stycket föreslagna tid, inom vilken kronan eller enskilt trafikföretag
har att avgiva yttrande över stadsplaneförslag, från en månad till
fjorton dagar. Även byggnadsnämnden i Kristianstad har ansett, att den
nämnda tiden borde minskas. Länsarkitekten i Jämtlands län har ifrågasatt,
att kronan och trafikföretag skulle berövas sin nuvarande särställning och i
stort sett jämställas med övriga markägare.
Den i första stycket av 2 morn. föreslagna tidsfristen av en månad för meddelande
och expediering av byggnadsnämndens beslut i stadsplaneärenden har
svenska kommunaltekniska föreningen ansett för kort, då det gällde större
ärenden. Samma mening har uttalats av svenska teknologföreningen, som
tillika framhållit att en tid av en månad kunde vara mer än tillräcklig för
mindre ärenden. Enligt de båda föreningarnas mening borde bestämmelsen
avfattas så, att skälig hänsyn toges till olika slag av ärenden. Att tidsfristen
i fråga vore för kort, har därjämte framhållits av länsstyrelsen i Kopparbergs
län, länsarkitekten i Kopparbergs och Västmanlands län, stadsplanekontoret
i Stockholm samt byggnadsnämnderna i Kalmar, örebro, Karlskoga och
Falun. Slutligen ha byggnadsnämnderna i örebro och Karlskoga mot det i
andra stycket av 19 § 2 mom. upptagna stadgandet, att stadsfullmäktige ej
utan sakägarnas hörande finge vidtaga ändring i ett av byggnadsnämnden
överlämnat stadsplaneförslag, anmärkt, att stadsfullmäktige över huvud icke
borde vidtaga ändring i byggnadsnämndens förslag utan nämndens hörande
och att stadgandet därför borde utgå.
Departementschefen.
De av utredningen föreslagna ändringarna i 19 § ha i allmänhet tillstyrkts
i yttrandena och synas i stort sett vara lämpliga. Sålunda torde det vara
önskvärt, att markägarna redan innan ett stadsplaneförslag föreligger i utarbetat
skick få tillfälle att yttra sig i ärendet. Betydelsen härav framgår
bl. a. därav att erforderlig ändring av ett stadsplaneförslag uppenbarligen
verkställes lättare och med mindre omgång ju tidigare ändringen kan ske.
Den i vissa yttranden framställda meningen, att det skulle vara onödigt att
meddela uttryckliga föreskrifter om dylikt underrättelseförfarande, finner
jag icke grundad. Det må emellertid framhållas, att personlig underrättelse
till alla sakägarna redan innan stadsplaneförslaget uppgjorts ej alltid torde
behöva givas. Särskilt i stadsplaneärenden av stor omfattning torde underrättelse
lämpligen böra ske på enklare sätt, t. ex. genom annonsering i ortspressen.
Vidare bör erinras, att markägarna skola erhålla tillfälle att yttra
sig redan i samband med förslags uppgörande endast i den mån det prövas
lämpligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
47
Den föreslagna minskningen av granskningstiden till minst fjorton dagar
torde likaledes utan olägenhet kunna genomföras. Givetvis bör granskningstiden
anpassas efter omständigheterna så att den ej, när fråga är om större
eller viktigare förslag, av byggnadsnämnden sättes för kort. Byggnadsstyrelsen
bör med uppmärksamhet följa byggnadsnämndernas praxis i förevarande
hänseende och i den mån så erfordras meddela anvisningar om
granskningstidens längd. Föreskrivna kallelseåtgärder böra verkställas före
granskningstidens början.
Finnes inom stadsplaneområdet mark som tillhör kronan eller enskilt trafikförelag,
böra dessa sakägare liksom för närvarande erhålla kopia och
avskrift av förslaget i erforderliga delar. Såsom i det följande närmare angles
bör även vederbörande vägmyndighet i vissa fall åtnjuta samma förmån.
Någon förkortning av tiden för avgivande av yttrande synes ej böra
ske såvitt angår kronan och enskilt trafikföretag.
Vidtages ändring i ett stadsplaneförslag sedan det blivit utställt, torde såsom
utredningen föreslagit kända och inom riket boende markägare, vilkas
rätt beröres av ändringen, böra underrättas därom samt få tillfälle att taga
del av ändringen. Liksom för närvarande bör sådan underrättelse ske på
samma sätt som då markägarna underrättas om förslagets utställande,
d. v. s. genom särskilda kallelsebrev som bevisligen skola avsändas med posten
eller tillställas vederbörande på annat sätt. Däremot bör byggnadsnämnden,
då det gäller underrättelse örn ändring i utställt stadsplaneförslag, icke
vara pliktig att iakttaga den i fråga om förslagets utställande stadgade tidsfristen,
utan nämnden har endast att tillse att underrättelse lämnas så tidigt
att markägare som så önska hinna taga del av ändringen före ärendets avgörande.
Beträffande den av utredningen föreslagna bestämmelsen, enligt vilken
byggnadsnämnden bör skilja sig från stadsplaneärende sist en månad efter
granskningstidens utgång har i yttrandena anförts, att tiden vore i vissa fall
för kort och i andra fall för lång. Bestämmelsen torde med anledning därav
böra jämkas så, att avvikelse kan ske av särskild anledning. Den ändring
av 3 § stadsplanelagen i stadsplaneutredningens förslag som jag förut förordat
påkallar jämväl en ändring av nu ifrågavarande bestämmelse.
Enligt 19 § 2 mom. andra stycket i stadsplaneutredningens förslag skulle
stadsfullmäktige ej få vidtaga ändring i ett av byggnadsnämnden överlämnat
stadsplaneförslag med mindre kända och inom riket boende markägare,
vilkas rätt berördes av ändringen, bereus tillfälle att taga del därav. För närvarande
torde tillgå så, att om stadsplaneförslag som varit föremål för vederbörlig
granskning ej kan oförändrat antagas, förslaget återremitteras till
nämnden. Detta synes lämpligt. De i vissa yttranden uttalade farhågorna att
den föreslagna bestämmelsen skulle medföra ändring i denna praxis finner
jag icke grundad.
Vad i yttrandena i övrigt anförts torde ej heller böra föranleda ändring i utredningens
förslag.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
Särskild uppmärksamhet påkallar i detta sammanhang frågan, hur vägintresset
skall beredas erforderligt inflytande vid uppgörande av stadsplaneförslag.
För närvarande upprätthålles sambandet mellan stadsplane- och
vägväsendet huvudsakligen på det sättet att Konungens befallningshavande,
som har stort inflytande på vägfrågornas behandling, även har att taga befattning
med stadsplaneärenden. Vidare brukar Kungl. Maj:t, då stadsplaneärende
är av större betydelse för vägväsendet, inhämta yttrande av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Det torde vara önskvärt, att någon representant för
vägväsendet får göra sig hörd tidigare än nu sker.
Stadsplaneutredningen har föreslagit vissa bestämmelser i sådant syfte.
I 19 § byggnadsstadgan har utredningen sålunda infört föreskrifter örn underrättelse
till vägstyrelsen i angränsande vägdistrikt angående förslag till
stadsplan. Därjämte har utredningen föreslagit att i en särskild paragraf,
betecknad 83 a § och avsedd att tillämpas endast i stadsliknande samhällen,
skulle intagas vissa bestämmelser om hörande jämväl av vägstyrelsen i det
vägdistrikt, till vilket samhället hör.
Utredningens förslag torde innebära ett steg i rätt riktning. Vissa jämkningar
föranledas emellertid av det förestående förstatligandet av den allmänna
väghållningen på landet. Principbeslut örn sådant förstatligande har
fattats av 1942 års riksdag, och årets riksdag torde komma att få taga ställning
till ett närmare utformat förslag i ämnet. Genom vägväsendets förstatligande
torde de nuvarande vägdistrikten komma att från och med den 1
januari 1944 befrias från sin väghållningsskyldighet, vilken i stället skall
övertagas av den statliga vägorganisationen. Vägväsendets centralstyrelse
blir liksom hittills väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Under denna kommer
den närmaste uppsikten över vägväsendet att utövas av vägförvaltningarna
i länen, varje vägförvaltning med en vägdirektör såsom chef. Länsstyrelserna
skola emellertid behålla ett visst inflytande på vägärendenas handläggning.
Den statliga vägorganisationen kommer att ombesörja väghållningen
ej endast på rena landsbygden utan även i de flesta stadsliknande
samhällen och i några städer. I de flesta städer och några stadsliknande
samhällen kommer väghållningen däremot att handhavas av samhället. I
sistnämnda fall skall kronan emellertid lämna bidrag till väghållningen beträffande
de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna. Förteckningar över
de vägar och gator i städerna, till vilkas underhåll statsbidrag lämnas, finnas
redan för närvarande. Dessa förteckningar komma att kompletteras och omarbetas
i samband med vägväsendets förstatligande.
Vare sig den statliga vägorganisationen eller vederbörande samhälle ombesörjer
väghållningen synes det vara av vikt att yttrande av vägmyndighet
inhämtas över förslag till stadsplan eller ändring däri, som berör för biltrafiken
viktig väg eller gata eller mark som är avsedd till sådan väg eller gata.
Enligt den mening som uttalats av 1938 års sakkunniga för utredning örn
vägväsendets förstatligande borde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beredas
tillfälle att avgiva yttrande angående dylika stadsplaneförslag. Såsom framhållits
i vissa yttranden över nämnda sakkunnigas betänkande torde det
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
49
emellertid vara att befara att genom en sådan anordning stadsplaneärendenas
handläggning skulle fördröjas. Vidare synes det knappast möjligt, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle kunna redan från början följa
handläggningen av hithörande stadsplaneärenden i alla rikets städer och
samhällen. Det torde vara mera praktiskt, att uppdraget i stället lämnas vägförvaltningen
i länet eller sålunda närmast vägdirektören. Denne torde i de
flesta fall äga tillräcklig överblick över vägväsendet i länet, även i städerna,
för att kunna själv bedöma ärendena. I annat fall bör han rådföra sig hos
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Erforderliga föreskrifter härom torde ha
sin plats i instruktionen för vägorganisationen. Kungl. Majit torde därjämte
före avgörandet av stadsplaneärenden av särskilt intresse för vägväsendet
komma att liksom hittills i viss utsträckning höra väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I fråga om sättet för hörande av vägförvaltningen i länet torde böra gälla
att vägförvaltningen i likhet med markägarna, i den mån det prövas lämpligt,
bör underrättas om stadsplaneförslag redan innan detta färdigställts.
Då förslaget berör befintlig allmän väg eller gata av vikt för biltrafiken —
eller sålunda trafikled som underhålles av eller med bidrag av det allmänna
—- bör underrättelse givas. Förteckning över sådana trafikleder kommer att
vara tillgänglig för byggnadsnämnden. Vidare bör underrättelse lämnas
vägförvaltningen, därest ifrågasatt stadsplan berör markområde, inom vilket
framdragandet av viktigare trafikled planeras. Sedan stadsplaneförslaget färdigställts,
torde yttrande över detsamma böra inhämtas från vägförvaltningen
på samma sätt som i fråga om kronan och enskilt trafikföretag. Vägförvaltningen
skall sålunda erhålla kopia och avskrift av förslaget i erforderliga
delar och skall vara skyldig att avgiva yttrande däröver. Tiden för yttrandets
avgivande, vilken beträffande kronan och enskilt trafikföretag bestämts till
minst en månad efter handlingarnas delfående, torde emellertid då det gäller
vägförvaltningen böra bestämmas till minst fjorton dagar. Givetvis bör byggnadsnämnden
icke underlåta att i ärenden av större eller svårare beskaffenhet
angiva en med hänsyn till omständigheterna avpassad längre tid för
yttrandes avgivande.
Ifrågavarande bestämmelser torde böra införas i 19 §.
Vad här anförts angående vägförvallningens hörande gäller icke Stockholm.
I denna stad torde nämligen icke komma att finnas någon vägförvaltning
utan uppsikten över vägväsendet därstädes lärer komma att handhavas
direkt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Detta föranleder visst tillägg
till 125 §.
Enligt nyssnämnda sakkunnigas mening borde, örn i ärende rörande jämkning
av stadsplan oenighet uppstode mellan vägmyndigheten och Konungens
befallningshavande, ärendet underställas Konungen. Emellertid äger
Konungens befallningshavande enligt 3 § stadsplanelagen icke rätt att fastställa
annan stadsplaneändring än sådan som ej avser planens grunddrag
eller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande.
Bestämmelser örn hänskjutande lill Kungl. Majit av stadsplaneändringar, i
Bihang till riksdagens protokoll 1053. 1 sami. Nr 153.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
vilka Konungens befallningshavande och vägmyndigheten äro av olika mening,
torde därför ej vara erforderliga.
I det föregående har förutsatts, att väghållningen på landet kommer att
övertagas av staten från och med år 1944. Skulle detta ej ske, måste givetvis
hithörande bestämmelser i byggnadsstadgan tills vidare anpassas efter den
nuvarande vägorganisationen.
20, 21, 35, 85, 89—92 och 94 §§.
Stadsplaneutredningen har i 20, 21, 35, 85, 89—92 och 94 §§
föreslagit ett antal smärre ändringar, delvis föranledda av de förutnämnda
ändringarna i 19 §. Bland annat har i 20 §, som motsvarar nuvarande 21 §,
stadgats att vid utställande av förslag till stadsplaneändring av beskaffenhet
att kunna fastställas av Konungens befallningshavande kungörelse i tidning
icke erfordras. För närvarande kan i sådant fall kungörelse underlåtas allenast
om förslaget godkänts av sakägarna. Vidare har i 21 §, vilken motsvarar
nuvarande 20 §, införts en bestämmelse örn lagakraftbevis å stadsplanekartan.
Bestämmelserna i 85 § angående den förberedande behandlingen
av fråga om byggnadsplan ha kompletterats i anslutning till de föreslagna
ändringarna i 19 §; bl. a. har kretsen av de sakägare, som skola
särskilt underrättas, något vidgats. Slutligen har i 90 § granskningstiden för
förslag till byggnadsplan förkortats från minst en månad till minst fjorton dagar,
varjämte föreskrifterna i 94 § angående handläggning av ärende om utomplansbestämmelser
på landet avfattats så att vägstyrelsen icke skall höras i
ärendet. I
I yttrandena ha stadsplaneutredningens hithörande förslag frånsett vissa
smärre erinringar allmänt tillstyrkts.
Beträffande 20 § ha länsstyrelserna och länsarkitekterna i Älvsborgs och
Örebro län påpekat, att det syntes i viss mån olämpligt att olika utställningsförfaranden
skulle tillämpas om stadsplaneändring vore av beskaffenhet att
kunna prövas av Konungens befallningshavande och i andra fall. Detta medförde,
att byggnadsnämnden före en stadsplaneändrings formella behandling
mäste taga ställning till fragan vilken myndighet som skulle fastställa
ändringen, vilket kunde möta svårigheter.
Mot de föreslagna ändringarna i 85 § har byggnadsstyrelsen anmärkt, att
en mera fullständig omarbetning av det nu ofullkomliga byggnadsplaneinstitutet
vore angelägen. Då härav sannolikt komme att påkallas mera vittgående
ändringar i 85 §, har styrelsen ifrågasatt, örn man icke lämpligen
borde vänta med sådana partiella ändringar som utan större olägenhet kunde
uppskjutas.
I fråga om 90 § har länsarkitekten i Jämtlands län uttalat att den föreslagna
granskningstiden, minst fjorton dagar, möjligen vore för kort.
Därjämte ha beträffande 94 § byggnadsnämnden i Norrköping, svenska
kommunaltekniska föreningen och svenska teknologföreningen anmärkt, att
Kunni. Maj:ts proposition nr 153.
51
vägdistriktets intresse mången gång berördes av utomplansbestämmelser, varför
vägstyrelsen borde höras om förslag till sådana bestämmelser.
Mot de i nu nämnda paragrafer föreslagna smärre ändringarna har jag i
likhet med de hörda myndigheterna och sammanslutningarna i huvudsak ej
funnit anledning till erinran.
I fråga om förslaget till 20 § har i vissa yttranden anförts, att det syntes
olämpligt att såsom villkor för medgivande av ett enklare utställningsförfarande
i ärende rörande ändring av stadsplan föreskriva att ändringen skulle
vara av beskaffenhet att kunna fastställas av Konungens befallningshavande.
Givetvis kan det för byggnadsnämnden stundom vara svårt att på förhand
bedöma, vilket kallelseförfarande som skall tillämpas. Samma svårighet föreligger
emellertid i vissa fall redan enligt nuvarande 21 § utan att några olägenheter
försports därav. I tveksamma fall bör det mera omfattande kallelseförfarandet
användas.
Under 3 § stadsplanelagen har förut framhållits, att i 21 § byggnadsstadgan
bör införas erinran om Konungens befallningshavandes skyldighet att
pröva fråga örn fastställelse av ändring av stadsplan när detta faller inom''
Konungens befallningshavandes befogenhet. Såsom stadsplaneutredningen
föreslagit, bör dock Konungens befallningshavande äga att, då särskilda skäl
därtill föranleda, hänskjuta ändringen till Kungl. Maj:ts avgörande, oaktat
Konungens befallningshavande är befogad att själv fastställa ändringen.
Med anledning av byggnadsstyrelsens anmärkning rörande 85 §, att en
mera vittgående omarbetning därav vore förestående, vill jag erinra örn att
stadsplaneutredningen i sitt fortsatta arbete icke bör vara bunden av de lösningar
som nu finnas lämpliga. Någon olägenhet av att nu företaga de föreslagna
ändringarna i 85 § synes ej vara att befara.
I fråga örn den i 90 § föreslagna granskningstiden för förslag till byggnadsplan,
minst fjorton dagar, gäller liksom i motsvarande fall vid utställande
av stadsplan, att längre tid givetvis bör utsättas, när så erfordras.
Vad jag under 19 § anfört angående beredande av inflytande åt vägintresset
vid uppgörande av stadsplaneförslag äger i stort sett tillämpning jämväl
beträffande stomplan och byggnadsplan. Utomplansbestämmelser i stad och
på landet kunna likaledes vara av betydelse för vägväsendet. Även över
förslag till sådana planer och bestämmelser bör därför vägförvaltningen i
länet få tillfälle att avgiva yttrande, då frågan rör de för biltrafiken viktiga
vägarna.
28—29 a §§.
Av stadsplaneutredningen i 28—29 a §§ föreslagna bestämmelser
angående behandlingen av förslag till tomlindelning .avvika icke i högre
grad från vad som för närvarande gäller. Vid bestämmelsernas avfattning
bär enligt vad utredningen uttalat eftersträvats att så nära som möjligt vinna
anslutning till motsvarande bestämmelser rörande behandlingen av stadsplaneförslag.
Departe
ments
etaefen.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
Då förslag till tomtindelning skall uppgöras, bör enligt utredningens förslag
till 28 § 1 morn., i den mån så är lämpligt, tillfälle beredas markägarna
att yttra sig i ärendet. Föreskriften överensstämmer med vad som beträffande
stadsplan föreslagits under 19 § 1 mom. Den nuvarande granskningstiden
beträffande förslag till tomtindelning, minst fjorton dagar, har i stadsplaneutredningens
förslag bibehållits oförändrad, och liksom för närvarande
skola markägarna före granskningstidens början underrättas genom särskilda
kallelsebrev. Enligt utredningens förslag skola kallelsebreven däremot
ej såsom för närvarande nödvändigtvis vara rekommenderade utan få
avsändas som vanliga lösbrev, blott detta sker bevisligen, d. v. s. att samma
tillvägagångssätt skall användas som det vilket tillämpas beträffande kallelsebrev
angående stadsplaneförslag. Såsom skäl för denna förändring har
utredningen anfört, att rättsverkningarna av en tomtindelning i allmänhet
knappast syntes vara mera ingripande för markägarna än rättsverkningarna
av en stadsplan. Det syntes därför oegentligt att strängare regler skulle
gälla för meddelanden angående tomtindelningsförslag än för meddelanden
angående stadsplaneförslag. Vidare syntes ett meddelande, som bevisligen avsändes
med posten, praktiskt taget komma adressaten till handa lika säkert
utan rekommendation som om dylikt förfarande användes. Det kunde därjämte
hänvisas till förslaget, att markägarna borde erhålla viss kallelse redan
innan tomtindelningsförslaget uppgjorts. En extra garanti för att markägarna
finge kännedom örn vad som förehades kunde enligt utredningens
mening alltså sägas förefinnas.
I 28 § 1 mom. har utredningen vidare infört stadgande därom att, därest
ändring vidtages i utställt tomtindelningsförslag, markägarna skola underrättas
örn ändringen och få tillfälle att taga del därav. Enligt utredningens
förslag till 2 mom. i 28 § bör byggnadsnämndens beslut i tomtindelningsärende
meddelas sist fjorton dagar efter granskningstidens utgång. För närvarande
finnes ingen sådan tid angiven. Vad angår 29 § har utredhingen
till denna paragraf föreslagit det tillägget, att Konungens befallningshavandes
överlämnande till magistraten av beslut om fastställd tomtindelning skall äga
rum omedelbart. Slutligen har i utredningens förslag till 29 a § stadgats, att
vad som förut föreskrivits angående tomtindelning jämväl i tillämpliga delar
skall gälla i fråga om ändring i sådan indelning.
Även utredningens nu ifrågavarande förslag ha i allmänhet tillstyrkts i
yttrandena. Mot förslaget i 28 § 1 inom., att underrättelse till markägare
om utställning av tomtindelningsförslag skall kunna ske i vanligt lösbrev,
ha emellertid stadsfullmäktige i Stockholm anmärkt, att detta förslag av
markägarna med fog kunde anses som en onödig minskning av rättssäkerheten.
Sveriges fastighetsägareförbund har mot samma förslag erinrat, att
det förelåge allvarlig fara att underrättelsen icke komme markägaren till
handa, och har därför på det bestämdaste avstyrkt den föreslagna ändringen.
I fråga om förslaget i 28 § 2 inom., att ärende rörande tomtindelning skall
företagas till avgörande sist fjorton dagar efter granskningstidens utgång,
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
53
har lantmäteristyrelsen anfört, att enligt 11 § byggnadsstadgan vore byggnadsnämnd,
om icke annat bestämts i byggnadsordning eller särskilda omständigheter
därtill föranledde, icke skyldig att sammanträda oftare än en
gång i månaden och att förslaget sålunda syntes innebära att byggnadsnämnderna
i det betydande antal samhällen, som tillämpade sagda sammanträdesordning,
eventuellt måste anordna extra sammanträden för behandling
av samtliga tomtindelningsärenden. Styrelsen har fördenskull hemställt, att
lämplig jämkning av bestämmelsen måtte verkställas. Liknande erinran har
gjorts av länsarkitekten i Kopparbergs och Västmanlands län, byggnadsnämnderna
i Kalmar och Karlskoga samt svenska kommunaltekniska föreningen.
De föreslagna bestämmelserna i 28—29 a §§, vilka tillstyrkts i det stora
flertalet yttranden, synas i stort sett ändamålsenliga och lämpliga. Beträffande
frågan, huruvida kallelser skola avsändas i rekommenderat brev eller
ej, har utredningen påpekat, att rättsverkningarna av tomtindelning i allmänhet
knappast äro mera ingripande för markägarna än rättsverkningarna
av stadsplan. Då underrättelse om utställning av stadsplaneförslag redan nu
kan avsändas i vanligt lösbrev och någon olägenhet ej försports därav, har
utredningen ansett, att samma förfaringssätt borde få användas även vid
markägarnas underrättande om utställande av förslag till tomtindelning.
Upphävandet av föreskriften att underrättelse om förslag till tomtindelning
skall ske genom rekommenderat brev har emellertid i vissa yttranden betecknats
som en onödig försämring av rättssäkerheten. Denna invändning
synes ej sakna fog. Då kallelsebrevens avsändande under rekommendation
ej medför någon försening av ärendets handläggning, och antalet som skall
kallas i dessa fall är ringa, torde den nuvarande bestämmelsen böra bibehållas.
Med anledning av påpekandet att svårighet mången gång torde föreligga
för byggnadsnämnden att meddela beslut i tomtindelningsärende inom i förslaget
angiven tid, sist fjorton dagar efter granskningstidens utgång, torde
bestämmelsen härom böra underkastas viss jämkning.
118 §.
Enligt 118 § gäller nu, att byggnadsnämnden äger meddela tillstånd att
uppföra byggnader, avsedda att kvarstå endast viss kort tid, samt att vidtaga
anordningar och uppföra mindre byggnader, som avse att tillgodose den
allmänna trevnaden, utan hinder av att företaget strider mot stadsplan, stomplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, därest företaget prövas ej
avsevärt försvåra markens användande för avsett ändamål. På grund av detta
stadgande kan byggnadsnämnden, där fråga är örn byggnad av angivet slag,
medgiva undantag från byggnadsförbuden i 13 och 63 §§ stadsplanelagen.
Stadsplaneutredningen har anfört, alt det måste anses berättigat
att byggnadsnämndens rätt att medgiva uppförande av provisorisk
byggnad i sirid mot .stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbe
-
Departo
mente
chefen.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
s tämmelser gjordes vidsträcktare än enligt 118 § för närvarande vore fallet,
därest byggnaden verkligen vore av tillfällig natur. Å andra sidan borde tillses,
att icke byggnader uppfördes under sken av att vara tillfälliga, ehuru
de kunde antagas komma att kvarstå lång tid. För åstadkommande av en
enhetlig tillämpning syntes det nödvändigt, att vad som skulle förstås med
tillfällig byggnad närmare angåves i byggnadsstadgan. Utredningen förordade,
att såsom längsta tid för byggnadens bestånd sattes en tid av tre år
från det byggnadslov meddelades. Vidare syntes böra fordras, att byggnaden
skulle vara av enkel beskaffenhet — bland annat till förhindrande av
att efter de tre årens utgång byggnadens kvalitet toges till intäkt för yrkande
örn förlängning av byggnadstillståndet — samt att byggnaden ej uppfördes
i mer än en våning. Uppfördes en byggnad i två eller flera våningar, syntes
den knappast vara avsedd såsom tillfällig i den mening, som här vore fråga.
Skulle sedan de tre åren förflutit, förlängning av tillståndet tilläventyrs önskas,
syntes sådant tillstånd få sökas icke hos byggnadsnämnden utan hos
Kungl. Maj:t eller, där fråga vore örn undantag från byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser för landet, hos Konungens befallningshavande. Under
förutsättning att den av utredningen föreslagna definitionen godtoges,
syntes byggnadsnämnden kunna medgivas rätt att för tillfällig byggnad dispensera
ej endast från stadsplan, stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser
utan även från bestämmelserna i 79 a eller 80 § byggnadsstadgan.
Vidare syntes på sätt förut anmärkts under 17 § stadsplanelagen möjlighet
böra beredas byggnadsnämnden att medgiva uppförandet av tillfällig byggnad
i strid mot 17 § första och andra styckena stadsplanelagen eller sålunda
å icke tomtindelad mark eller å tomt som berördes av väckt fråga om ändrad
tomtindelning. I enlighet med vad sålunda anförts har utredningens förslag
till 1 mom. första stycket avfattats. I fråga om anordningar och byggnader
som avse att tillgodose den allmänna trevnaden har utredningen ej
föreslagit ändring i gällande bestämmelser. Dessa ha upptagits i sak oförändrade
i andra stycket av samma moment.
Utredningen har vidare anmärkt, att de stadsplaner som nu uppgjordes
ofta vore onödigt detaljerade. För att stadsplaneändringar icke skulle bliva
nödvändiga vid igångsättandet av snart sagt varje byggnadsföretag brukade
bland stadsplanebestämmelserna ofta intagas en föreskrift örn rätt för byggnadsnämnden
att medgiva mindre avvikelser från dessa bestämmelser. Såsom
villkor för att byggnadsnämnden skulle äga sådan rätt brukade därvid
fordras, att nämnden till sitt biträde hade stadsarkitekt eller annan sakkunnig
person. Enligt utredningens mening vore det lämpligt, att en generell
föreskrift av detta slag upptoges i byggnadsstadgan. Den rätt att medgiva avvikelser,
som alltså borde stadgas för byggnadsnämnden, syntes böra gälla
ej blott i fråga om stadsplan utan även beträffande stomplan, byggnadsplan
och utomplansbestämmelser. Avvikelserna borde begränsas till att avse föreskriven
detaljreglering av bebyggelsen. Såsom exempel på dylika avvikelser
kunde nämnas jämkning av hushöjd, ökat våningsantal i någon del av byggnad,
jämkning av gräns mellan olika bestämmelseområden och förskjutning
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
55
av byggnads läge. Syftet med förslaget vore icke, att den fastställda regleringen
av dylika förhållanden skulle kunna helt frångås. Avvikelserna borde
vara av mindre omfattning och betydelse och finge ej innebära avsteg från
planens eller bestämmelsernas grunddrag. Uppenbart vore naturligtvis också,
att bestämmelserna i stadsplanelagen eller byggnadsstadgan ej finge åsidosättas.
För att jämkningar skulle medgivas borde vidare fordras, att giltiga
skäl därtill förelåge samt att avvikelserna av byggnadsnämnden prövades
ändamålsenliga. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har såsom
2 mom. i 118 § av utredningens förslag stadgats, att byggnadsnämnden, där
den till sitt biträde har stadsarkitekt eller annan sakkunnig, av Konungens
befallningshavande för här ifrågavarande ändamål godkänd person, äger
att, om särskilda skäl därtill äro, medgiva mindre avvikelser från stadsplans,
stomplans, byggnadsplans eller utomplansbestämmelsers detaljreglering av
bebyggandet, som ej innebära avsteg från planens eller bestämmelsernas
grunddrag och som nämnden finner ändamålsenliga.
Till 3 mom. i 118 § har stadsplaneutredningen såsom redan anförts vid behandlingen
av 17 § stadsplanelagen överflyttat det i tredje stycket av sistnämnda
paragraf för närvarande intagna bemyndigandet för Konungens befallningshavande
att medgiva dispens från förbuden i paragrafens första och
andra stycken mot nybyggnad å icke tomtindelad mark eller å tomt, som beröres
av väckt fråga om ändring i tomtindelning. Sådan dispens får för närvarande
medgivas, då synnerliga skäl föranleda det och nybyggnaden prövas
ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret. Med hänsyn till
det alltför frikostiga sätt, på vilket denna dispensrätt stundom tillämpats,
har densamma enligt utredningens förslag dock försetts med det förbehållet,
att nybyggnad å mark som ej blivit tomtindelad må tillåtas allenast om anledning
finnes att antaga att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt
fördröjes. Ett grundläggande villkor för att dispensansökan skall av Konungens
befallningshavande beviljas bör enligt förslaget till 118 § 3 mom. alltså
vara, att ansökan om tomtindelning skett.
Utredningens ifrågavarande förslag lia i allmänhet tillstyrkts av de hörda
myndigheterna och sammanslutningarna.
I fråga örn förslaget till 118 § 1 mom. första stycket har i flera yttranden
framhållits, att detsamma underlättade byggnadsnämndens verksamhet och
vöre till fördel för byggnadsverksamheten. Svenska brandskydclsföreningen
och brandförsvarskommittén ha därjämte anfört, att detta förslag innebure
en förbättring ur brandskyddssynpunkt. Viss tvekan angående förslagets
lämplighet har uttalats av svenska teknologföreningen, som ansett att
tillstånd lill uppförande av provisorisk byggnad icke borde få meddelas beträffande
byggnad för egentligt bostadsändamål utan endast i fråga örn barackbyggnader
för allmänna behov för manskapsförläggningar och dylikt.
Vidare har föreningen ansett den föreslagna definitionen på tillfällig byggnad
vara alltför obestämd, varför densamma borde utgå. Enligt föreningens mening
skulle definitionens syfte bättre fyllas genom lämplighetsprövning från
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
fall till fall. Därjämte har länsstyrelsen i Norrbottens län förklarat, att elen.
ställde sig i någon mån betänksam mot en vidgning av byggnadsnämndens befogenhet
i ifrågavarande hänseende.
Mot förslaget i 1 mom. första stycket ha riktats ett flertal detaljanmärkningar.
Stadsfullmäktige m. fl. i Göteborg ha ansett, att den föreslagna definitionen
på tillfälliga byggnader vöre väl snäv. Det förekomme ofta, att utställningshallar
uppfördes i mer än en våning. Likaledes kunde utrymmesbrist
vid arbetsplatsen för ett bygge föranleda, att arbetsskjul för bygget
måste uppföras i mer än en våning. Den tid som tillfällig byggnad skulle få
kvarstå syntes också väl knappt tilltagen. En tid upp till fem år förefölle mera
rimlig. Även för en tillfällig byggnad syntes i vissa fall en ej alltför knappt
tillmätt amorteringstid vara befogad. Förutom de tillfälliga byggnaderna förekomme
emellertid provisorisk bebyggelse av annat slag. Det vore nämligen
ofta så, att tiden för ett visst områdes bebyggande i enlighet med fastställd
stadsplan ännu icke vore inne för viss eller vissa delar av området och att det
vore önskligt, stundom nödvändigt, med en provisorisk bebyggelse. Tiden
för sådana byggnaders kvarstående bleve i regel icke oväsentligt längre än den
tid som kunde ifrågakomma för de tillfälliga byggnaderna. Beträffande mindre
betydelsefulla byggnadsärenden av detta slag syntes det vara onödigt, att
de skulle underställas Kungl. Majit för dispens enligt 13 § stadsplanelagen. Särskilda
bestämmelser borde därför meddelas för sådan provisorisk bebyggelse.
Liknande uttalanden ha gjorts av svenska arkitekters riksförbund samt
länsstyrelsen och länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län. Mot föreskriften,
att provisorisk byggnad endast skulle få uppföras i en våning, ha vidare länsarkitekterna
i Stockholms och Älvsborgs län uttalat sig. H. S. B. har uttalat,
att tidsbegränsningen tre år möjligen vore för snäv.
Svenska kommunaltekniska föreningen har anfört:
o Ofta kan det exempelvis vara lämpligt att utnyttja ett stadsplanelagt område
till koloniträdgårdar eller liknande, innan det tages i bruk för sitt definitiva
ändamål. Dessa kolonier bli i regel bebyggda med små sommarhus, vilka
äro av tillfällig natur. Dylika byggnaders karaktär kan måhända karakteriseras
så, att de äro byggnader, som ej utnyttjas permanent till bostad. Det
kan med anledning av den rikliga förekomsten av dylika tillfälliga byggnader
ifrågasättas, om icke den föreslagna tiden för byggnadslov om endast tre år
borde kunna förlängas eller rätt till förlängning medgivas byggnadsnämnd.
Tillfälliga byggnader kunna ju vara av vitt skilda andra slag, och ett av villkoren
för att de skola få uppföras även på mycket kort lid torde böra vara, att
de icke orsaka någon olägenhet för grannar.
Liknande mening har uttalats av stadsplanekontoret i Stockholm. Vidare
bär byggnadsnämnden i Uppsala med instämmande av länsstyrelsen i lånet
anfört att det förekommit ett betydande antal fall, då tillstånd till upplag och
materialgårdar meddelats beträffande i stadens utkanter belägna markområden,
vilka enligt stadsplanen vore utlagda till byggnadskvarter men på avsevärd
tid icke komme att tagas i anspråk för bebyggande. I dessa fall, då merendels
skjulbyggnader av enkel beskaffenhet funnits eller blivit uppförda inom
upplagsområdet eller materialgården, hade tillstånd icke kunnat meddelas an
-
Kunni. Majlis proposition nr 153.
57
nät än för viss kortare tid, vanligen tre år. Anläggningen hade otvivelaktigt
haft en ganska »tillfällig» karaktär, beroende på vid vilken tidpunkt frågan
om markens bebyggande aktualiserades. Då de tre åren gått till ända, hade
på ansökan av vederbörande en förnyad prövning ägt rum och i sådana fall,
då en utsträckning av det provisoriska tillståndet ansetts icke medföra någon
olägenhet, hade sådan beviljats. Det gjordes bestämt gällande, att det i nu avsedda
slags fall icke kunde vara något att i princip erinra mot ett i en eller
flera omgångar förlängt provisorium. Att frånkänna nämnden rätten alt avgöra
dylika frågor måste bli liktydigt med att Kungl. Maj:t överhopades med
bagatellartade dispensärenden. Om olämpligheten därav syntes intet tvivel
kunna råda.
Att byggnadsnämnden borde kunna förlänga byggnadslov för provisorisk
byggnad, har därjämte ifrågasatts av länsstyrelsen i Södermanlands län, stadsfullmäktige
och byggnadsnämnden i Malmö, byggnadsnämnderna i Eskilstuna
och Karlskoga samt föreningen Sveriges stadsarkitekter. Byggnadsnämnden i
Örebro har för sin del föreslagit, att förlängning av byggnadslov för provisorisk
byggnad skulle kunna medgivas av Konungens befallningshavande. Å andra
sidan har länsarkitekten i Kronobergs och Blekinge län ansett, att provisorisk
byggnad endast borde få kvarstå två i stället för föreslagna tre år, medan
länsarkitekten i Jämtlands län föreslagit, att såsom villkor för uppförande
av provisorisk byggnad borde fordras att säkerhet ställdes för byggnadens
nedrivande vid den tid då byggnadslovet upphörde att gälla. Slutligen ha länsstyrelsen
och länsarkitekten i Västerbottens län uttalat, att erfarenheten från
länet påkallade att tillfällig byggnad finge uppföras ej blott, som utredningen
föreslagit, i strid mot 17 § stadsplanelagen utan även i strid mot 18 §.
1 fråga om utredningens förslag i andra stycket av 1 mom. har drätselkammarens
andra avdelning i Malmö framhållit, att det där lämnade tillståndet
för byggnadsnämnden att meddela lov till vidtagande av anordningar och
uppförande av mindre byggnader, som avsåge att tillgodose den allmänna
trevnaden, torde omfatta även poliskiosker, mindre vänthallar för buss- och
spårvagnspassagerare, mindre transformatorstationer, annonspelare m. fl.
smärre anordningar. Ett förtydligande borde dock enligt avdelningens mening
göras i lagtexten. I detta yttrande ha stadsfullmäktige i Malmö instämt.
Liknande uttalanden ha gjorts av länsarkitekten i Jämtlands län, stadsplanekontoret
i Stockholm, byggnadsnämnden i Kalmar och svenska kommunaltekniska
föreningen.
Vad därefter angår de av stadsplaneutredningen föreslagna reglerna i 118 §
2 mom. bar H. S. B. anfört, att dessa regler syntes mycket viktiga för undvikande
av de tidsödande dispensärenden som nu förekomme i fråga örn
praktiskt betydelsefulla men principiellt betydelselösa bestämmelser, som
försvårade eller fördyrade elt bygge. I liera andra yttranden bar jämväl framhållits,
att förslaget vore mycket lämpligt och bade stort praktiskt värde.
Svenska brandskyddsföreningen och brandförsvarskommittén lia dock uttalat,
alt del kunde tänkas alt byggnadsnämnden med stöd av ifrågavarande
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
bestämmelser bomme att medgiva inredande av vindarna i tvåvånings trähus,
där sådant eljest icke vöre tillåtet, samt lia fördenskull avstyrkt förslaget.
Vidare har förslaget avstyrkts av länsarkitekten i Norrbottens län. Viss
tvekan angående förslagets lämplighet har även uttalats av länsarkitekten i
Jönköpings län, som ifrågasatt att den dispensrätt som enligt förslaget skulle
tillkomma byggnadsnämnden i stället borde lämnas åt Konungens befallningshavande,
samt av svenska kommunaltekniska föreningen, vilken befarat
att tillämpningen av förslaget skulle bliva synnerligen ojämn. Skulle de föreslagna
bestämmelserna ändock införas, borde de enligt föreningens åsikt
kompletteras genom att såsom villkor för medgivande av avvikelse fordrades
att grannes rätt eller trevnad ej därav kunde beröras samt att fastställd byggnadsrätt
genom avvikelsen icke finge ökas. Förslag om liknande kompletteringar
ha framställts av länsarkitekten i Jämtlands län, fastighetskontoret och
fastighetsnämnden samt stadsplanekontoret i Stockholm, byggnadsnämnden i
Karlskoga och svenska teknologföreningen.
Byggnadsstyrelsen har funnit förslaget lämpligt, dock att såsom förutsättning
för byggnadsnämndens dispensbefogenhet borde uppställas en ovillkorlig
fordran pa tillgång till stadsarkitekt med full kompetens. Eljest borde
enligt styrelsens mening dessa dispenser överlåtas på länsstyrelserna. Att
dispensrätten endast borde tillkomma byggnadsnämnd, som hade biträde med
stadsarkitekts kvalifikationer, har vidare uttalats av länsarkitekten i Kopparbergs
och Västmanlands län, medan länsstyrelsen och länsarkitekten i Västerbottens
län samt länsarkitekten i Värmlands län ansett förslaget böra kompletteras
med föreskrift om att, där byggnadsnämnden saknade stadsarkitekt
eller därmed jämförligt biträde, Konungens befallningshavande skulle äga
motsvarande rätt. Vikten av att byggnadsnämndens sakkunniga biträde verkligen
deltagit i dispensärendets beredning har understrukits av länsstyrelsen
i Malmöhus lån och länsarkitekten i Norrbottens län. Länsstyrelsen i Stockholms
län har framhållit, att någon garanti ej förelåge för att byggnadsnämndens
beslut komme att fattas i överensstämmelse med det sakkunniga biträdets
mening, och har därför föreslagit, att om nämnden och dess sakkunniga
biträde hade olika uppfattning i ärende av ifrågavarande slag, avgörandet
skulle hänskjutas till Konungens befallningshavande. Samma mening har uttalats
av länsstyrelsen och länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen
i Hallands län och svenska arkitekters riksförbund, under det att
länsarkitekterna i Kronobergs och Blekinge, örebro och Jämtlands län samt
byggnadsnämnden i Karlskoga föreslagit, att dispens skulle få beviljas av
byggnadsnämnden endast om dess sakkunniga biträde tillstyrkt bifall därtill.
En utsträckning av byggnadsnämndens dispensbefogenhet till att omfatta
även undantag fran bestämmelserna i 79 a § har påyrkats av länsstyrelserna
och länsarkitekterna i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län,
byggnadnåmnden i Umeå samt föreningen Sveriges stadsarkitekter. Länsstyrelsen
och länsarkitekten i det förstnämnda länet ha därjämte, liksom länsarkitekten
i Kopparbergs och Västmanlands län samt byggnadsnämnden i
Kunni. Maj:ts proposition nr 153.
59
Eskilstuna, framhållit angelägenheten av att anvisningar angående föreskrifternas
rätta tillämpning utfärdades.
I fråga örn utredningens förslag till 118 § 3 mom. har länsarkitekten i Jönköpings
län anmärkt, att Konungens befallningshavandes dispensrätt enligt
förslaget vore mera begränsad än vad i länet tidigare tillämpats. Skulle Konungens
befallningshavandes dispensrätt inskränkas så som utredningen föreslagit,
borde enligt länsarkitektens mening närmare direktiv därom givas i
byggnadsstadgan. Resultatet skulle emellertid i så fall sannolikt bliva, att de
dispenssökande med förbigående av Konungens befallningshavande vände
sig direkt till Kungl. Maj:t. Även i vissa andra yttranden har uttalats, att
Konungens befallningshavandes dispensrätt måhända blivit för starkt begränsad.
Å andra sidan har svenska kommunaltekniska föreningen påyrkat,
att såsom villkor för dispens skulle ytterligare fordras, att tomtindelning begärts
samt att staden erhållit säkerhet för gatumarksersältning och gatukostnadsbidrag.
Liknande uttalanden lia gjorts av svenska tcknologföreningen,
byggnadsnämnden i Norrköping, fastighetskontoret, fastighetsnämnden och
stadsplanekontoret i Stockholm samt länsstyrelsen och överlantmätaren i
Värmlands län.
Liksom stadsplaneutredningen finner jag lämpligt, att byggnadsnämndens
nuvarande befogenhet att medgiva uppförandet av tillfällig byggnad i strid
mot gällande bestämmelser något utökas samt att i samband därmed i författningen
närmare angives vad som förstås med tillfällig byggnad. Mot utredningens
i 1 mom. första stycket upptagna förslag härutinnan, vilket tillstyrkts
i de flesta yttrandena, har jag sålunda i stort sett intet att erinra.
Enligt utredningens förslag skall tillstånd till uppförande av tillfällig byggnad
kunna medgivas allenast om den är av enkel beskaffenhet samt skall
uppföras i endast en våning och kvarstå i högst tre år från det byggnadslov
meddelades. I vissa yttranden har framhållits, att det stundom förekomme
att tillfälliga byggnader, t. ex. utställningshallar och arbetsskjul, uppfördes i
mer än en våning. Erfarenheten lärer emellertid visa, att svårighet ofta möter
att få bort dylika provisoriska byggnader, sedan de en gång uppförts, och
detta gäller i högre grad ju större och mer påkostad byggnaden är. Att låta
byggnadsnämnden medgiva uppförandet av tillfällig byggnad i mer än en
våning, synes därför icke tillrådligt. Däremot torde betänkligheter icke möta
att låta Konungens befallningshavande giva tillstånd därtill. Vad åter angår
förslaget att byggnadstillstånd ej skulle få meddelas för längre tid än tre år,
har i vissa yttranden framhållits, att det ofta kunde vara lämpligt att upplåta
ett stadsplaneiagt område till koloniträdgårdar eller till upplag eller materialgårdar,
innan det toges i bruk för sitt slutliga ändamål. Området bebyggdes
därvid med små sommarhus eller med skjulbyggnader av enkel beskaffenhet.
Dylik bebyggelse kunde ofta utan olägenhet kvarstå längre tid än tre
år. Vad sålunda anförts synes riktigt. Tillstånd till provisorisk byggnad torde
emellertid icke böra av byggnadsnämnden få lämnas för längre tid än tre
år, med mindre Konungens befallningshavande lämnat medgivande därtill.
Departe
ments
chefen.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
Teknologföreningen har anmärkt, att tillstånd till uppförande av provisorisk
byggnad icke borde få meddelas beträffande byggnad för bostadsändamål.
Med anledning härav må framhållas, att provisorisk bostadsbebyggelse
kan vara lämplig exempelvis för användning under uppförandet av andra
byggnader. Att provisorisk bebyggelse icke bör ske så att den medför skada för
granne är tydligt. Särskild bestämmelse härom torde ej erfordras.
Vad i yttrandena i övrigt anmärkts mot 1 mom. första stycket i stadsplaneutredningens
förslag torde ej vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring
däri.
I 1 mom. andra stycket har utredningen i oförändrat skick upptagit gällande
bestämmelser om rätt för byggnadsnämnden att medgiva tillstånd till
vidtagande av anordningar och uppförande av mindre byggnader, sorn avse
att tillgodose den allmänna trevnaden. Den här lämnade befogenheten bör,
såsom i några yttranden framhållits, utvidgas att omfatta mindre transformatorstationer
och andra smärre anläggningar till allmänhetens nytta.
Mot de nuvarande stadsplanerna kan, såsom stadsplaneutredningen framhållit,
riktas den anmärkningen att de ofta äro onödigt detaljerade. Detta
utgör ej sällan ett betydande hinder för byggnadsverksamheten. Enligt utredningens
förslag till 2 mom. i 118 § skulle byggnadsnämnden under vissa
förutsättningar kunna medgiva mindre avvikelser från stadsplan liksom från
stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Lämpligheten av detta
förslag, varigenom ändring av planen eller bestämmelserna ej sällan skulle
kunna undvikas, har allmänt vitsordats i yttrandena.
Utredningens förslag ger byggnadsnämnden möjlighet att tillåta sådana
mindre avvikelser från stadsplans detaljreglering av bebyggandet som ej
innebära avsteg från planens grunddrag. Att avvikelse ej heller bör medgivas
i strid mot stadsplanens huvudsakliga syfte synes tydligt. Mera väsentliga undantag
kunna ej tillåtas. Ej heller bör kunna medgivas undantag från föreskrifterna
i 79 a §. Tillåtelse torde sålunda icke kunna givas att inreda
vinden i tvåvånings trähus, där sådant eljest icke är tillåtet. Brandskyddsföreningens
och brandförsvarskommitténs farhågor, att dylika medgivanden
skulle lämnas och därigenom vådor uppkomma ur brandskyddssynpunkt,
synas därför icke befogade. Dispensrätten bör vidare, såsom utredningen
föreslagit, tillkomma byggnadsnämnd endast om denna har tillgång till verkligt
sakkunnigt biträde. Härutinnan synes det, såsom i vissa yttranden
framhållits, vara skäl att uppställa något strängare krav än utredningens
förslag innehåller. Den föreslagna dispensrätten torde sålunda endast böra
tillerkännas byggnadsnämnden, därest nämnden till sitt biträde har stadsarkitekt
och denne tillstyrkt åtgärden. Örn ej dessa förutsättningar föreli§ga>
torde dispensrätten böra utövas av Konungens befallningshavande. För
att såvitt möjligt säkerställa en enhetlig praxis kan det därjämte vara lämpligt,
att anvisningar för byggnadsnämndernas handhavande av dispensrätten
utfärdas av byggnadsstyrelsen. Kommunaltekniska föreningen har framhållit,
att dispens icke borde få beviljas, om grannes rätt eller trevnad därav kunde
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
61
beröras eller om fastställd byggnadsrätt genom dispensen ökades. Uttryckliga
bestämmelser i sådant hänseende synas dock icke erforderliga. Däremot
kan det vara lämpligt, att erinran därom intages i sådana anvisningar
som nyss nämnts.
Vad nu sagts om avvikelser från stadsplan gäller i tillämpliga delar även
stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser.
I detta sammanhang vill jag även beröra ett av stadsplaneutredningen
framlagt förslag till ändring av 15 § byggnadsstadgan. För att framhäva,
att stadsplanerna icke finge utarbetas allt för detaljerat, har utredningen i
nämnda paragraf upptagit föreskrift, att vid stadsplans uppgörande bör tillses
att byggnadsverksamheten icke kringgärdas med detalj föreskrifter i vidare
mån än som är oundgängligen nödvändigt för vinnande av det med planen
avsedda syftet. I vissa yttranden har mot detta förslag anmärkts, att det vore
strängt taget obehövligt och att det kanske rent av kunde leda till icke önskvärda
misstydningar. I andra yttranden har däremot framhållits, att förslaget
vore till fördel.
De förut angivna jämkningsmöjligheterna i 118 § 2 mom. äro tydligen
ägnade att undanröja olägenheterna av en för långt driven detaljreglering av
de nuvarande stadsplanerna. För att hindra att stadsplanerna bliva onödigt
detaljerade synes därjämte en viss ändring av nuvarande praxis böra komma
till stånd. Detta torde emellertid lämpligen kunna ske genom att byggnadsstyrelsen
utarbetar anvisningar och formulär till ledning vid stadsplans uppgörande.
Någon ändring av 15 § för berörda ändamål synes därför, åtminstone
för närvarande, icke böra göras. Under sitt fortsatta arbete torde stadsplaneutredningen
få anledning att närmare pröva frågan örn stadsplanernas
innehåll.
De i 118 § 3 mom. föreslagna bestämmelserna om rätt för Konungens befallningshavande
att tillåta nybyggnad å icke tomtindelad mark motsvara
i huvudsak vad som för närvarande gäller enligt 17 § tredje stycket stadsplanelagen.
Mot förslaget synes icke finnas anledning till anmärkning. Någon
risk för att de dispenssökande skulle i större utsträckning med förbigående
av Konungens befallningshavande vända sig direkt till Kungl. Majit med
ansökan enligt det föreslagna tredje stycket i 17 § stadsplanelagen torde icke
föreligga. För övrigt hänvisar jag till vad jag anfört vid behandlingen av
sistnämnda lagrum.
123 §.
Stadsplaneutredningen har framhållit, att av gällande stadgande
i 123 § 1 mom. första stycket följde att, örn byggnadsnämnden, i enlighet
med vad utredningen föreslagit under 3 § stadsplanelagen, antoge stadsplan,
stomplan eller utomplansbestämmelser eller ändring diiri, talan mot nämndens
beslut skulle få fullföljas hos Konungens befallningshavande inom en
månad efter beslutets delgivning med klaganden. Att tiden för besvär över
byggnadsnämndens beslut att antaga stadsplan m. m. sålunda skulle bliva
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
beroende av beslutets delgivning med därav berörda sakägare, vore icke tillfredsställande.
En sådan delgivning mötte mycket stora svårigheter och vore
i ärenden av större räckvidd praktiskt taget omöjlig att genomföra i full utsträckning.
Till jämförelse härmed kunde erinras, att beträffande klagan över
motsvarande beslut av stadsfullmäktige gällde enligt 76 § lagen om kommunalstyrelse
i stad en besvärstid av tjugu dagar, räknat från den dag då stadsfullmäktiges
protokoll offentligen upplästes. Ett besvärsförfarande sådant
som det i fråga om stadsfullmäktiges beslut föreskrivna syntes emellertid icke
lämpligen kunna stadgas beträffande beslut av byggnadsnämnd.
Erfarenheten visade, enligt vad utredningen vidare uttalat, att rätten till
besvär över stadsfullmäktiges beslut att antaga stadsplaneförslag kunde medföra
en högst avsevärd förlängning av tiden för slutlig prövning och fastställelse
av förslaget. En av byggnadsstyrelsen verkställd utredning visade
därjämte, att ifrågavarande besvärsrätt icke hade någon praktisk betydelse
ur rättssäkerhetssynpunkt. Sakägarnas berättigade intressen bleve tillvaratagna,
oavsett örn de gjordes gällande besvärsvägen eller i annan ordning.
De formella invändningar, som kunde vara att anföra mot stadsfullmäktiges
eller byggnadsnämnds beslut örn antagande av stadsplan, stomplan eller
utomplansbestämmelser, kunde enligt utredningens mening beaktas av Konungens
befallningshavande eller Kungl. Majit likaväl i samband med fastställelseprövningen
som i särskilda besvärsmål. Enligt 19 § byggnadsstadgan
skulle sakägarna hållas underrättade om ett stadsplaneförslags olika utvecklingsstadier.
Innan förslaget antoges, hade sakägarna alltså beretts tillfälle
att taga ställning till detsamma. Skulle någon anse sin rätt kränkt, vore det
den missnöjde obetaget att framföra sina erinringar såväl hos Konungens befallningshavande
som hos Kungl. Majit, örn Konungens befallningshavande
jämlikt 3 § stadsplanelagen ej ägde fastställa förslaget. Någon formlig besvärsrätt
härför erfordrades icke. Skulle Konungens befallningshavande fastställa
ett underställt förslag trots framställda erinringar, hade den missnöjde
enligt 75 § stadsplanelagen möjlighet att hos Kungl. Majit överklaga Konungens
befallningshavandes beslut. Med hänsyn till vad sålunda anförts
har utredningen ansett förbud böra införas mot överklagande av stadsfullmäktiges
eller byggnadsnämnds beslut, som innefattade antagande av stadsplan,
stomplan eller utomplansbestämmelser eller av ändring i sådan plan
eller sådana bestämmelser.
Samma skäl motiverade, att förbud även stadgades mot klagan över byggnadsnämnds
beslut som innefattade antagande av tomtindelning eller ändring
däri.
Bestämmelser i överensstämmelse med vad sålunda förordats ha av utredningen
upptagits i 123 § 1 mom.
Ifrågavarande förslag har i allmänhet tillstyrkts i yttrandena, därvid
framhållits att det syntes kunna genomföras utan att sakägarnas intressen
kränktes och innebure en värdefull förenkling. Även Sveriges fastighetsägareförbund
bär vitsordat, att möjligheten att överklaga beslut om anta
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
63
gande av stadsplan icke hade någon betydelse för markägarna annat än i undantagsfall.
Överståthållarämbetet, som i och för sig icke haft något att
erinra mot de föreslagna reglerna, har emellertid ifrågasatt, huruvida det
vore lämpligt att, såsom utredningens förslag innebure, ett undantag från
en regel i de genom Kungl. Maj:ts och riksdagens gemensamma beslut tillkomna
kommunallagarna skedde genom föreskrift i en författning, som i
likhet med byggnadsstadgan vore tillkommen genom beslut av Kungl. Maj:t,
låt vara efter hörande av riksdagen. Samma mening har uttalats av stadsplanenämnden
i Stockholm. Stadsjuristen i Stockholm har likaledes anmärkt,
att det icke syntes riktigt att i byggnadsstadgan föreskriva undantag
från allmän lag. Enär det vidare enligt stadsjuristens mening vore av stor
betydelse för rättssäkerheten, att regeringsrätten finge tillfälle att genom besvär
pröva stadsplaneärenden, har stadsjuristen — i motsats dock mot stadsfullmäktige
i Stockholm, som ansett den ifrågavarande klagorätten ha ringa
praktisk betydelse — avstyrkt förslaget i denna del.
Lantmäteristyrelsen har bl. a. anfört:
Mot det föreslagna förbudet att överklaga byggnadsnämnds beslut, som innefattar
antagande av tomtindelning eller ändring däri, har lantmäteristyrelsen
i och för sig icke någonting att invända. Styrelsen ifrågasätter likväl,
huruvida nuvarande möjligheter att i dessa ärenden anlita så att säga dubbla
besvärsvägar helt avlägsnas genom den föreslagna bestämmelsen. Enligt
denna är det endast byggnadsnämnds beslut att antaga tomtindelning
eller ändring däri, som undantagas från klagorätt, men i sådant
ärende kunna även förekomma andra beslut, som någon sakägare kan finna
för sig olägliga, eller som genom besvär kunna utnyttjas till förmån för en
allmän strävan att fördröja ärendets slutliga avgörande. Lantmäteristyrelsen
har den 19 mars 1942 avgivit underdånigt utlåtande i anledning av besvär
över byggnadsnämnds beslut att uppdraga åt vederbörande tjänsteman att
utarbeta tomtindelning med visst innehåll, och då sagda åtgärd ansetts falla
inom ramen av nuvarande besvärsordning, synes med större skäl besvär kunna
anföras mot byggnadsnämnds beslut att utställa tomtindelningsförslag till
markägarnas hörande eller att på grund av inkomna anmärkningar befordra
utställt tomtindelningsförslag till viss omarbetning. I båda fallen kan nämligen
beslutet vara direkt olägligt för markägare med intressen, som stå i
motsatsförhållande till beslutet.
Den nuvarande rätten att anföra besvär över stadsfullmäktiges beslut örn
antagande av stadsplan enligt vad i kommunallagarna är stadgat torde, såsom
stadsplaneutredningen anfört, för sakägarna vara utan nämnvärd praktisk
betydelse. Erfarenheten har visat, att de besvär som förekommit över dylika
stadsfullmäktigebeslut i regel icke avsett sådana förhållanden i ärendets
handläggning som kunnat giva Konungens befallningshavande anledning att
bifalla besvären. Eftersom stadsplans antagande alltid följes av fastställelseprövning,
bliva sakägarna i tillfälle att framföra sina erinringar hos fastställelscmyndighetcn,
vare sig besvär anföras eller ej. Är fråga örn stadsplaneändring
av beskaffenhet att kunna fastställas av Konungens befallningshavande,
kan vidare fastställelsebeslutet överklagas enligt reglerna i 75 §
stadsplanelagen. Rätten att därjämte i den ordning sorn stadgas i kommunal
-
Departe
ments
chefen.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
lagarna föra talan mot stadsfullmäktiges ifrågavarande beslut kan medföra
betydande tidsförlust vid stadsplaneärendenas behandling. Får byggnadsnämnden,
såsom under 3 § stadsplanelagen föreslagits, rätt att antaga vissa stadsplaneändringar,
skulle besvärsrätt medföra särskilda olägenheter på grund
av det omständliga delgivningsförfarande som för närvarande tillämpas beträffande
byggnadsnämnds beslut. Vad nu anförts gäller i stort sett även talan
mot beslut örn antagande av stomplan, utomplansbestämmelser och tomtindelning.
Utredningens förslag om förbud i alla dessa fall mot att anföra särskild
talan mot beslutet, vilket förslag tillstyrkts i praktiskt taget alla de avgivna
yttrandena, synes därför böra genomföras.
I vissa yttranden ha uttalats betänkligheter mot att i byggnadsstadgan,
som utfärdas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning ehuru efter riksdagens
hörande, skulle intagas ifrågavarande föreskrifter, vilka innehålla undantag
från bestämmelserna i 76 § lagen örn kommunalstyrelse i stad. Denna
paragraf innehåller, att medlem av stadskommun, som ej nöjes åt stadsfullmäktiges
beslut, äger att, där ej annat är särskilt föreskrivet, söka rättelse
däri genom besvär, om beslutet icke tillkommit i laga ordning eller vissa
andra förutsättningar föreligga. I fråga örn besvär över kommunalfullmäktiges
beslut finnes i 81 § lagen om kommunalstyrelse på landet ett motsvarande
stadgande, vilket äger tillämpning jämväl beträffande besvär över municipalfullmäktiges
beslut. Nämnda båda lagrum upptaga alltså direkt erinran
örn att undantag från dem kunna meddelas i särskild ordning. Något hinder
mot att meddela sådant undantag i administrativ ordning lärer icke föreligga.
Mot förslaget har därjämte lantmäteristyrelsen anfört, att detsamma icke
syntes hindra att besvär anfördes mot vissa förberedande beslut i tomtindelningsärenden,
såsom beslut att uppdraga åt vederbörande tjänsteman att utarbeta
förslag till tomtindelning med visst innehåll eller beslut att utställa
tomtindelningsförslag till granskning. Häremot må emellertid framhållas, att
rent förberedande beslut enligt vedertagen uppfattning icke må särskilt överklagas.
Såsom vid behandlingen av 3 och 75 §§ stadsplanelagen förut anförts, torde
drätselkammaren böra äga att å stadens vägnar överklaga Konungens befallningshavandes
beslut i ärende rörande av byggnadsnämnden eller stadsfullmäktige
antaget förslag till tomtindelning eller ändring av stadsplan,
stomplan eller utomplansbestämmelser. Föreskrift härom torde böra införas
i 123 § 3 mom. Såvitt rör tomtindelning har detta stadgande viss motsvarighet
i nuvarande tredje stycket av 123 § 1 mom. Rätt att överklaga Konungens
befallningshavandes beslut finnes givetvis endast under de i 75 § tredje
stycket stadsplanelagen angivna förutsättningarna. Har förslag i sådant ärende
fastställts av Konungens befallningshavande i oförändrat skick, fordras sålunda
för klagorätt att drätselkammaren i ärendet framställt yrkande, som
lämnats utan bifall. Skulle stadsfullmäktige ha givit uttryck åt annan mening
än drätselkammaren, torde emellertid, eftersom drätselkammaren för
talan å stadens vägnar, stadsfullmäktiges uttalande ensamt äga vitsord. Här
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
65
av följer bl. a., att drätselkammaren — lika litet som stadsfullmäktige — har
rätt att överklaga beslut, varigenom Konungens befallningshavande i oförändrat
skick fastställt av stadsfullmäktige antagen stadsplaneändring.
De föreslagna ändringarna i 123 § 1 mom. torde, såsom stadsplaneutredningen
föreslagit, icke böra äga tillämpning å beslut som meddelats före ändringarnas
ikraftträdande.
I överensstämmelse med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr
142); samt
2) kungörelse örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november
1931 (nr 364).
Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om
ändring i vissa delar av stadsplanelagen måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Bihang till riksdagens protokoll 19iS. 1 sami. Nr 153.
6
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
Förslag
till
Lag
örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).
Härigenom förordnas, att 3, 14, 15, 17, 18, 63 och 75 §§ stadsplanelagen
den 29 maj 19311 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
3 §•
Stadsplan antages---av Konungen.
Vad nu sagts gäde ock i fråga örn ändring av stadsplan; dock må ändring,
som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig
avvikelse från vad som förut varit gällande, antagas av byggnadsnämnden,
där ej stadsfullmäktige förbehållit sig att pröva jämväl sådan ändring, samt
fastställas av Konungens befallningshavande.
14 §.
Inom område, för vilket stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
antagits eller ändring därav beslutats, må nybyggnad ej företagas, innan
frågan om fastställelse prövats; dock må Konungens befallningshavande
meddela tillstånd till nybyggnad, såvida genomförandet av planen
eller bestämmelserna icke därigenom försvåras. Nybyggnad må ock äga rum
efter medgivande av Konungen.
15 §.
Är fråga väckt örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller
utomplansbestämmelser för visst område, äger Konungens befallningshavande
på framställning av staden meddela förbud att verkställa nybyggnad
inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Sådant förbud
gäller intill dess frågan avgjorts, dock ej längre än ett år. Uppkommer
behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande
medgiva sådan; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning.
Konungen må ock medgiva undantag från förbudet, när skäl därtill
äro.
17 §.
Inom byggnadskvarter —--till tomter.
Är fråga —--slutligen prövats.
Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungen och enligt föreskrif -
1 Senaste lydelse, se beträffande 63 § 1941: 616 och beträffande 75 § 1936: 217.
Kungl. Majlis proposition nr 153.
67
ter, som av Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet,
varom där förmäles, meddela tillstånd till nybyggnad, då särskilda skäl därtill
äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning
inom kvarteret.
18 §.
Å mark---mot tomtindelningen.
Nybyggnad vare---rättsligen bestående.
Ej heller---kronan fri.
Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen för särskilt fall medgiva
undantag från bestämmelserna i första och andra styckena.
63 §.
Nybyggnad må — — — avsett ändamål.
Å byggnadsmark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i
strid mot tomtindelningen; dock må Konungens befallningshavande för särskilt
fall meddela tillstånd till nybyggnad, örn synnerliga skäl därtill äro.
Beträffande område---motsvarande tillämpning.
Om så---området anordnats.
75 §.
Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplan, stomplan, byggnadsplan,
utomplansbestämmelser eller tomtindelning skall meddelas efter
anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom
en månad från den dag då beslutet meddelades till Konungens befallningshavande
inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Finnes talan ej
vara fullföljd inom rätt tid, skall den av Konungens befallningshavande avvisas.
I annat fall har Konungens befallningshavande att utan dröjsmål till
Konungen insända samtliga till ärendet hörande handlingar jämte eget utlåtande.
Talan mot annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut föres
hos Konungen genom besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
Har Konungens befallningshavande till alla delar fastställt av stadsfullmäktige
eller byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan
eller utomplansbestämmelser eller av byggnadsnämnd antaget förslag
till tomtindelning eller ändring däri, må klagan föras allenast av sakägare,
som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; dock att bestämmelserna i
75 § första och tredje styckena ej skola gälla beslut som dessförinnan meddelats.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931
(nr 364).
Härigenom förordnas, att 12, 19—21, 28, 29, 35, 85, 89—92, 94, 118, 123
och 125 §§ byggnadsstadgan den 20 november 19311 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma stadga skall införas
en ny paragraf, betecknad 29 a §, med nedan angivna innehåll.
12 §.
1 mom. Byggnadsnämnden skall--— befattningshavare hos nämn
den.
2 mom. Konungens befallningshavande äger på framställning av byggnadsnämnden
förordna, att stadsarkitekt eller annan hos nämnden anställd
tjänsteman, som Konungens befallningshavande godkänner, må i nämndens
ställe besluta bifall till ansökningar i ärenden av ringa vikt eller uteslutande
teknisk art. Förordnandet må återkallas, när Konungens befallningshavande
finner anledning därtill.
Beslut, som meddelas med stöd av förordnande enligt första stycket, skola
protokollföras och snarast möjligt anmälas för nämnden.
3 mom. I byggnadsordningen meddelas närmare bestämmelser angående
stadsarkitekt och övriga befattningshavare hos nämnden.
19 §.
1 mom. Då förslag till stadsplan skall uppgöras, bör utredas, vilka markägare
som beröras av förslaget, samt, i den mån så prövas lämpligt, tillfälle
beredas markägarna ävensom vägförvaltningen i länet att muntligen eller
skriftligen yttra sig i ärendet. Skall i planen ingå område, som gränsar till
annan kommun eller till municipalsamhälle, bör tillfälle att yttra sig beredas
jämväl nämnda kommun eller samhälle.
Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas
för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärk
-
1 Senaste lydelse, se beträffande 28, 29 och 123 §§ 1936: 218, samt beträffande 125 § 1932: 598.
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
69
ningar mot förslaget må göras hos nämnden. Kungörelse härom skall före
början av denna tid införas i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden
för staden intagas.
Byggnadsnämnden skall därjämte låta genom kallelsebrev, vilka bevisligen
före början av den för granskningen bestämda tiden skola avsändas
med posten eller tillställas vederbörande på annat sätt, underrätta kända
och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren
ävensom, därest i planen ingår område, som gränsar till annan
kommun eller till municipalsamhälle, nämnda kommun eller samhälle.
Vad nu sagts skall dock icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.
Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är
satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten,
utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller till
förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet
härtill, eller, örn sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, och är marken samfälld för flera än
tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att
vara för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift örn vilken
delägare kallelsen tillställts kungöras på sätt i andra stycket sägs.
Berör förslaget allmän väg eller för biltrafiken viktig gata eller mark, som
är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller finnes inom området
mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits
såsom trafikområde, skola kopia och avskrift av förslaget i erforderliga
delar tillställas den, som har att företräda vägförvaltningen, kronan eller
det enskilda trafikföretag, varom fråga är, med skyldighet för denne att
inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, för vägförvaltningen minst fjorton
dagar och eljest minst en månad efter handlingarnas delfående, till nämnden
inkomma med yttrande över förslaget. Vad sålunda stadgats skall dock
icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.
Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola
kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,
omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas örn att ändring skett
samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle
att taga del därav.
2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,
skall byggnadsnämnden överlämna ärendet jämte inkomna anmärkningar
och yttranden samt eget utlåtande till stadsfullmäktige. Överlämnandet till
stadsfullmäktige skall ske snarast möjligt och, där ej särskilda skäl föranleda
till annat, sist en månad efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar
eller yttranden i anledning av förslaget senast skolat vara till nämnden
inkomna.
Ej må stadsfullmäktige vidtaga ändring i byggnadsnämndens förslag, med
mindre kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av änd
-
70 Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
ringen, berette tillfälle att taga del därav på sätt stadgas i 1 mom. femte
stycket.
20 §.
Vad ovan i detta kapitel är stadgat gäde i tillämpliga delar jämväl i fråga
om ändring av stadsplan.
Är fråga om förslag till sådan ändring, som enligt 3 § stadsplanelagen
Konungens befallningshavande äger fastställa, vare dock ej erforderligt att
iakttaga i 19 § 1 mom. andra stycket angivet kungörelseförfarande. Hava
samtliga sakägare skriftligen godkänt sådant förslag, skola bestämmelserna
i 19 § 1 mom. ej heller i övrigt äga tillämpning.
21 §.
1 mom. Sedan stadsplan eller ändring därav antagits, skola till Konungens
befallningshavande utan dröjsmål insändas stadsplanekartan, förslaget till
stadsplanebestämmelser och beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens och,
i förekommande fall, stadsfullmäktiges protokoll i ärendet, förteckning å samtliga
markägare, vilkas rätt beröres, med angivande för var och en av honom
tillhörig fastighet, ävensom inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga
till ärendet hörande handlingar. Därest fråga ej är om sådan ändring,
som enligt 3 § stadsplanelagen Konungens befallningshavande äger fastställa,
skall Konungens befallningshavande så fort ske kan med eget utlåtande
överlämna handlingarna till Konungen. Ändå att fråga är om sådan
ändring, som Konungens befallningshavande äger fastställa, må ärendet underställas
Konungen, därest Konungens befallningshavande finner särskilda
skäl därtill föranleda.
Må till följd av stadgandet i 75 § tredje stycket stadsplanelagen klagan ej
föras över beslut, varigenom Konungens befallningshavande fastställt ändring
av stadsplan, har Konungens befallningshavande att å stadsplanekartan
teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.
2 mom. Om antagande så ock örn fastställelse av stadsplan eller ändring
därav skall genom byggnadsnämndens försorg, så fort ske kan, införas kungörelse
i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden
intagas.
Sist inom tre månader efter det stadsplan eller ändring därav fastställts
skall planen jämte därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt
kopia och avskrift insändas till byggnadsstyrelsen samt, i två exemplar, till
Konungens befallningshavande.
28 §.
1 mom. Då förslag till tomtindelning skall uppgöras, bör, i den mån så
prövas lämpligt, tillfälle beredas markägare, vilkas rätt kan komma att beröras
av förslaget, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas
för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar
mot förslaget må göras hos nämnden. Utställning vare dock ej erforderlig,
såframt samtliga av förslaget berörda markägare ävensom drätselkammaren
medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas.
Byggnadsnämnden skall låta genom kallelsebrev, vilka skola avsändas med
posten under rekommendation, eller eljest bevisligen före början av den för
granskningen bestämda tiden underrätta kända och inom riket boende markägare,
vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren; dock att vad
sålunda stadgats icke skall gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.
Är markägares vistelseort okänd eller är han ej boende inom riket och finnes
ej någon som äger att för honom föra talan, utförde byggnadsnämnden
tillika kungörelse med tillkännagivande att förslaget under viss tid, minst
fjorton dagar efter det kungörelsen blivit införd i den eller de tidningar, vari
kommunala meddelanden för staden intagas, hålles tillgängligt för ändamål
som nyss sagts. Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare, må beträffande kallelse av delägarna i samfälligheten
tillämpas vad för motsvarande fall stadgas i 19 § 1 mom. tredje stycket.
Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola
kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,
omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas om att ändring skett samt
vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga
del därav.
2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,
skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. Nämndens beslut
bör meddelas så fort ske kan och i brådskande fall sist fjorton dagar efter
utgången av den tid, inom vilken anmärkningar i anledning av förslaget senast
skolat vara till nämnden inkomna.
När tomtindelning antagits, skola till Konungens befallningshavande utan
dröjsmål insändas kartan jämte därtill hörande beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens
protokoll i ärendet och förteckning å samtliga markägare,
vilkas rätt beröres av tomtindelningen, med angivande för var och en av
honom tillhörigt område, ävensom inkomna anmärkningar och yttranden
samt övriga till ärendet hörande handlingar.
29 §.
Sedan tomtindelning fastställts, skall beslutet av Konungens befallningshavande
utan dröjsmål överlämnas till magistraten för att delgivas byggnadsnämnden
och den, som för fastighetsregistret.
Må till följd av stadgandet i 75 § tredje stycket stadsplanelagen klagan
mot beslutet ej föras, har Konungens befallningshavande att å tomtindelningskartan
teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
29 a §.
Vad ovan i detta kapitel är stadgat om tomtindelning gäde i tillämpliga delar
jämväl i fråga om ändring i sådan indelning.
35 §.
Angående handläggning av fråga örn stomplan och utomplansbestämmelser
eller ändring däri skall vad örn stadsplan är stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock att bestämmelserna i 19 § 1 morn. första, tredje, fjärde
och femte styckena ej skola gälla förslag till utomplansbestämmelser utom
såvitt angår i tredje och fjärde styckena föreskrivna underrättelser till drätselkammaren
och vägförvaltningen i länet.
85 §.
Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan, och finner Konungens
befallningshavande skäl föreligga att i planen upptages markområde, tillhörigt
annan än markägare, som gjort ansökan om byggnadsplan, skall sammanträde
hållas med ägarna av jord inom området. Sammanträdet skall minst
fjorton dagar förut kungöras i församlingens kyrka ävensom i den eller de
tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas. Underrättelse om
sammanträdet skall därjämte i god tid med posten översändas till den kommun,
inom vilken området är beläget, ävensom vägförvaltningen i länet så
ock, där området gränsar till annan kommun eller till municipalsamhälle,
sistnämnda kommun eller samhälle. Finnes inom området mark, som tillhör
kronan, skall i nyss angivna ordning underrättelse jämväl tillställas den,
som har att i avseende å marken företräda kronan.
Sammanträdet skall---ändamålet förordnar.
89 §.
1 mom. Förslag till---å kartan.
2 mom. Kartan skall---byggnadsplanens lämplighet.
3 mom. Sökande skall tillhandahålla Konungens befallningshavande de
kopior och avskrifter, som kunna erfordras för förslagets utställande.
90 §.
Då förslag till byggnadsplan uppgjorts, skall förslaget genom Konungens
befallningshavandes försorg viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning,
såframt ej samtliga sakägare medgiva, att dylikt förfarande icke behöver
tillämpas. Förslagets utställande för granskning skall före början av den
för granskningen bestämda tiden kungöras i församlingens kyrka ävensom
i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas.
I fråga örn underrättelse till sakägare skola stadgandena i 19 § 1 mom.
tredje, fjärde och femte styckena äga motsvarande tillämpning, med iakt
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
tagande att vad där sägs om drätselkammaren skall gälla kommunalnämnden.
I kungörelse---och plats.
Där anledning---från riksantikvarien.
91 §.
Sedan byggnadsplan fastställts, besörje Konungens befallningshavande, att
kungörande därom så fort ske kan äger rum i församlingens kyrka ävensom
i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas,
samt att planen med därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt
kopia och avskrift insändes till byggnadsstyrelsen.
92 §.
Vad ovan i detta kapitel är stadgat gäde i tillämpliga delar jämväl om ändring
av byggnadsplan; dock att sammanträde, varom förmäles i 85 §, icke
erfordras.
94 §.
Vid uppgörande — — — där stadgas.
Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser för landet
eller ändring däri skall vad örn byggnadsplan är stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock att föreskrifterna i 90 § andra stycket ej skola gälla utom
såvitt angår underrättelse till kommunalnämnden och vägförvaltningen i
länet.
118 §.
1 mom. Är fråga örn uppförande av tillfällig byggnad av enkel beskaffenhet,
må byggnadsnämnden, även örn företaget strider mot stadsplan, stomplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot bestämmelserna i 17 §
första eller andra stycket stadsplanelagen eller i 79 a § eller 80 § denna
stadga, meddela lov därtill, såframt företaget prövas ej avsevärt motverka
det med planen eller bestämmelserna avsedda syftet. Byggnadslov, som nu
sagts, må meddelas allenast för byggnad i en våning och må avse rätt att
låta byggnaden kvarstå högst tre år från det byggnadslovet meddelades; dock
att Konungens befallningshavande, örn särskilda skäl därtill äro, må medgiva,
att byggnaden uppföres i mer än en våning eller att den får kvarstå
mer än tre år.
Byggnadsnämnden må jämväl meddela lov till anordningar och mindre
byggnader, som avse att tillgodose den allmänna nyttan och trevnaden, oaktat
de strida mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning för avsett
ändamål.
2 mom. Är fråga om annan nybyggnad eller anordning än sådan, varom
förmäles i 1 morn., må byggnadsnämnden, där den till sitt biträde har
stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden, om särskilda skäl därtill äro,
medgiva sådana mindre avvikelser från stadsplans, stomplans, byggnads
-
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
plans eller utomplansbestämmelsers detaljreglering av bebyggandet, som finnas
ändamålsenliga. Ej må avvikelse medgivas i strid mot planens eller bestämmelsernas
grunddrag eller huvudsakliga syfte.
Finnes ej stadsarkitekt eller har denne ej tillstyrkt åtgärden, skall uppkommen
fråga om medgivande, som i första stycket sägs, underställas Konungens
befallningshavande.
3 mom. Uppkommer i annat fall än som avses i 1 mom. första stycket
fråga om nybyggnad i strid mot bestämmelserna i 17 § första eller andra
stycket stadsplanelagen, må tillstånd till företaget meddelas av Konungens
befallningshavande, om synnerliga skäl därtill äro och företaget prövas
ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret; dock att nybyggnad
å mark, som ej blivit tomtindelad, må tillåtas allenast såframt anledning
finnes att antaga, att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt
fördröjes.
123 §.
1 mom. Över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut, som innefattar
antagande av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser eller
ändring däri, eller byggnadsnämnds beslut, som innefattar antagande av
tomtindelning eller ändring däri, må särskild klagan ej föras; vederbörande
obetaget att hos Konungens befallningshavande framställa sina erinringar
mot beslutet för att beaktas vid prövning av frågan om fastställelse därå.
Om rätt att fullfölja talan mot beslut, som av Konungens befallningshavande
meddelats i sådant ärende, stadgas i 75 § stadsplanelagen.
över annat av byggnadsnämnd enligt denna stadga eller gällande byggnadsordning
meddelat beslut må besvär anföras hos Konungens befallningshavande
inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet.
Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ärenden
rörande ställande av säkerhet enligt 18 § stadsplanelagen för fullgörande
av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från
tomt eller att utgiva bidrag till gatukostnad, skall om besvär över den myndighets
beslut i sådant ärende gälla vad i andra stycket stadgas om besvär
över byggnadsnämnds beslut.
2 mom. över beslut---ämbetsverks beslut.
3 mom. Drätselkammaren äger på stadens vägnar överklaga Konungens
befallningshavandes beslut i ärende rörande av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnd
antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
eller av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning
eller ändring däri, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 75 § tredje
stycket stadsplanelagen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra
stadens talan och bevaka dess rätt.
125 §.
De åligganden---vara lagfarna.
I stad---tillkommer stadsfullmäktige.
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
Vad i denna stadga sägs om drätselkammare skall för samhälle, där
drätselkammare ej finnes, gälla den däremot svarande myndighet, och vad
i stadgan sägs om vägförvaltningen skall i Stockholm gälla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
_
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944; dock att vad i 123 §
1 mom. första stycket stadgas ej skall äga tillämpning å beslut som dessförinnan
meddelats.
76
Kungl May.ts proposition nr 153•
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 mars
1943.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 17 februari 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 5 februari 1943, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29
maj 1931 (nr 142).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Allan Nordenstam.
Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.
De på stadsplaneutredningens betänkande vilande författningsförslagen avse
att utan ändring av stadsplanelagstiftningens grunder möjliggöra en snabbare
handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden m. m. och innefatta
icke en slutlig lösning av ifrågavarande spörsmål. Fastmera påpekar
utredningen att behov av ytterligare omarbetning, möjligen på väsentliga
punkter, utav de bestämmelser som ingå i förslagen kan komma att uppstå,
och departementschefen understryker detta ytterligare i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
genom att framhålla att utredningen i sitt fortsatta arbete icke
bör vara bunden av den lösning som i nuvarande läge finnes lämpligast. Trots
vad hittills åtgjorts till påskyndande av stadsplane- och tomtindelningsförfarandet,
senast genom de år 1936 vidtagna ändringarna, ha sålunda ytterligare
åtgärder funnits nödiga och av den brådskande beskaffenhet att resultatet
av utredningsarbetet i övrigt ansetts icke böra avvaktas. Vad under förarbetena
upplysts giver även vid handen, att onödig tidsutdräkt och omständlighet
alltjämt förekomma vid ifrågavarande ärendens handläggning. Det synes
emellertid lagrådet jämväl framgå, att grunden härtill är att söka mindre
i lagstiftningen än i vissa andra förhållanden. Stadsplaneutredningen framhåller
också att mycket står att vinna genom förutseende och rationell planläggning
av arbetet, genom samarbete mellan de olika handläggande myndig
-
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
heterna samt genom ändamålsenlig tillämpning av bestämmelserna. Att det
brister i både det ena och andra av nämnda hänseenden lärer icke kunna
bestridas. I den mån åter tidsutdräkten må vara orsakad av lagstiftningen
såsom sådan beror detta merendels därpå att bestämmelser, vilkas iakttagande
framstår såsom hinderlig! och försenande, måst meddelas till skyddande
av enskild rätt, ett förhållande som ofta förbises eller anses kunna lämnas
åsido. För lagstiftningen framstår det som en angelägen uppgift att göra en
riktig avvägning mellan å ena sidan befogade önskemål om all möjlig skyndsamhet
och å andra sidan sakägarnas berättigade krav på säkerhet. Granskningen
av förslagets innehåll visar, såsom framgår av det följande, huru
svårt det är att tillgodose det ena intresset utan att åsidosätta det andra. På
förevarande område är den enskildes rätt ofta i högre grad än eljest beroende
av att lagstiftningen — såsom även framhållits av lagrådet vid tillkomsten av
gällande stadsplanen — erhåller en omdömesgill och varsam tillämpning
såväl av de beslutande kommunala organen som av de ämbetsmyndigheter
och tjänstemän, tekniskt utbildade lika väl som administrativa, åt vilka handläggningen
av hithörande frågor blivit anförtrodd. Fall torde icke helt saknas
där det tett sig som om den enskildes rätt fått stå tillbaka för samhällets
krav i måhända högre grad än som ur allmän synpunkt varit oundgängligen
nödigt. Vid nämnda förhållanden är det av vikt att tillse att bestämmelser till
tryggande av enskild rätt icke utan tvingande skäl uppgivas. I betraktande
härav och av grunder som nedan skola närmare utvecklas har lagrådet funnit
ändringsförslagen ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunna i allo godtagas.
3 §•
I syfte att ernå en snabbare handläggning av vissa stadsplaneärenden upptages
i förevarande paragraf den nyheten att byggnadsnämnd skall äga antaga
stadsplaneändringar av mindre betydelse i den mån stadsfullmäktige ej
förbehålla sig avgörandet. Den byggnadsnämnden sålunda tillagda befogenheten
har i det remitterade förslaget begränsats till sådana ändringar, vilkas
fastställande enligt gällande lagstiftning ankommer å Konungens befallningshavande,
d. v. s. ändringar som ej avse planens grunddrag och ej heller eljest
innefatta väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. En överflyttning
av beslutanderätten från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden av vissa
stadsplaneärenden kan naturligen föranleda principiella betänkligheter, men
begränsas den såsom skett i remissförslaget synes erinran däremot knappast
kunna göras. Emellertid framstår det som en svaghet hos förslaget,
att mera bestämda gränser icke kunnat angivas för de fall då prövningen
skall ankomma å byggnadsnämnd och länsstyrelse, så mycket mera som motsvarande
gränsdragning redan för närvarande lämnat rum för den mest skiftande
praxis hos de olika länsstyrelserna. Denna med förslaget förbundna
olägenhet har ock uppmärksammats, och det förutsättes att till undanröjande
härav anvisningar på lämpligt sätt skola delgivas vederbörande, önskvärt
hade naturligen varit, att en fast och klar avgränsning hade kunnat ske. Då
detta emellertid icke låter sig göra, är det desto mera angeläget att de grun
-
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
der som skola vara vägledande i behörighetsfrågan erhålla sådan utformning
och meddelas i sådan ordning, att nödig stadga och fasthet samt största möjliga
enhetlighet i tillämpningen kunna påräknas. De av stadsplaneutredningen
angivna riktlinjerna torde, under nödigt hänsynstagande till däröver avgivna
yttranden, i allt väsentligt kunna läggas till grund för blivande bestämmelser
i ämnet. Att bestämmelserna icke böra avfattas i strängt bindande ordalag
lärer vara uppenbart; de böra således lämna utrymme ej allenast för
lokala hänsyn utan jämväl för utvecklingens krav, i vilket sistnämnda hänseende
det bör tillkomma den centrala uppsiktsmyndigheten, byggnadsstyrelsen,
att följa praxis och i förekommande fall genom anvisningar och råd
inom de uppdragna gränsernas ram länka utvecklingen i rätt riktning. I enlighet
härmed synas bestämmelserna böra så utformas, att däri angivas de
närmare omständigheter som särskilt skola beaktas vid bedömande av frågan
huruvida stadsplaneändringen är av beskaffenhet att tillhöra stadsfullmäktiges
eller byggnadsnämnds prövning. Bestämmelserna böra meddelas i
författnings form, vartill Konungen synes böra erhålla bemyndigande genom
stadgande i förevarande paragraf. Lämpligen kunna de upptagas i byggnadsstadgan,
förslagsvis under 5 a §.
Gives åt lagstiftningen en utformning i denna riktning synas även vissa
andra fördelar stå att vinna. Lagrådet syftar i första hand på frågan huru
stadsfullmäktiges intresse att, då skäl därtill äro, själva få pröva stadsplaneändringen
skall på lämpligaste sätt tillgodoses. Genom den i remissförslaget
i ej ringa grad inskränkta behörigheten för byggnadsnämnden har denna fråga
fått långt mindre betydelse än enligt stadsplaneutredningens förslag. Såsom
departementschefen framhåller lärer det vara principiellt riktigt att den
betydelse stadsfullmäktige tillmäta en stadsplaneändring bör hava ett bestämmande
inflytande på den föreliggande behörighetsfrågan. Emellertid synes
det önskvärt om även i förevarande hänseende viss stadga kunde åstadkommas.
Detta synes kunna ske genom viss utbyggnad av bestämmelserna i den
föreslagna 5 a § byggnadsstadgan. Sålunda torde bland de omständigheter
som skola beaktas vid bedömande huruvida ärendet skall tillhöra stadsfullmäktiges
avgörande kunna upptagas sådana fall då det överhuvud kan
finnas skäl antaga att en stadsplaneändring är av särskilt intresse för stadsfullmäktige.
I anslutning till det av departementschefen valda exemplet synes
som en sådan omständighet böra angivas att ändringen rör historiskt eller
estetiskt värdefulla byggnader eller stadsbilder. En dylik omständighet är
naturligen ock om ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader
för staden. Måhända än ytterligare exempel kunna upptagas. Vidare synes
kunna givas ett allmänt stadgande av innebörd att, örn anledning finnes antaga
att stadsfullmäktige av särskilda skäl tillmäta ändring av stadsplan sådan
betydelse att frågan därom bör prövas av stadsfullmäktige, nämnden
har att hänskjuta ärendet till fullmäktige. Införas bestämmelser i nu antydd
riktning torde stadgandet om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövningen
av mindre stadsplaneändringar kunna utgå ur lagen, helst det i sista
hand städse står stadsfullmäktige öppet att hos fastställelsemyndigheten fram
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 153.
79
föra de synpunkter vartill må finnas fog. Den oinskränkta, av särskilda grunder
oberoende rätten till förbehåll skulle, såsom departementschefen yttrat,
framförallt kunna motverka syftet med nu ifrågavarande lagändring och
måste förty redan av denna grund anses mindre lämplig. Men härtill kommer
önskvärdheten att låta Konungens befallningshavandes och byggnadsnämnds
behörighet sammanfalla.
Det synes sålunda av värde och med förslagets grunder mest överensstämmande
att Konungens befallningshavandes behörighet att fastställa stadsplaneändringar
begränsas till sådana som antagits av byggnadsnämnden och att,
örn således viss stadsplaneändring komme att i stället antagas av stadsfullmäktige,
beslutet härom, liksom stadsfullmäktiges övriga beslut i stadsplaneärenden,
för fastställelse underställdes Kungl. Majit. Fördelarna av
att behörigheten för Konungens befallningshavande och byggnadsnämnd är
densamma ligga i öppen dag och framträda särskilt i fråga om klagorättens
lämpliga anordnande beträffande hithörande beslut. En dylik utformning
av de olika myndigheternas behörighet låter sig emellertid mindre väl förena
med den helt fria förbehållsrätten för stadsfullmäktige. Regleras åter denna
på sätt i det föregående ifrågasatts, lärer invändning däremot näppeligen
kunna framställas.
I enlighet härmed förordar lagrådet dels att rätten för stadsfullmäktige
att förbehålla sig prövning av mindre stadsplaneändringar regleras i byggnadsstadgan
i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående angivits,
dels ock att innehållet i förevarande 3 § så jämkas att Konungens befallningshavandes
och byggnadsnämnds behörighet sammanfalla. Vid bifall härtill
påkallas ändring i 75 §, varjämte frågan om den tillämnade ändringen
av 2 § 2:o) i lagen om Kungl. Majits regeringsrätt förfaller.
Såsom förutsättning för byggnadsnämndens befogenhet att antaga stadsplan
eller ändring däri hade stadsplaneutredningen föreslagit, att drätselkammaren
godkänt förslaget. Denna förutsättning har icke upptagits i remissförslaget.
I viss anslutning till utredningens förslag har i stället i 123 § 3 mom.
byggnadsstadgan intagits föreskrift att drätselkammaren skall äga å stadens
vägnar överklaga Konungens befallningshavandes beslut rörande förslag till
ändring av stadsplan, som antagits av byggnadsnämnd, förutsatt att drätselkammaren
i ärendet framställt yrkande som lämnats utan bifall. I förevarande
sammanhang framhåller departementschefen bland annat att, om
stadsfullmäktige givit uttryck åt annan mening än drätselkammaren, stadsfullmäktiges
uttalande ensamt måste äga vitsord, eftersom drätselkammaren
för talan å stadens vägnar. Den drätselkammaren tillagda befogenheten att utan
särskilt uppdrag av stadsfullmäktige föra talan mot en av byggnadsnämnd
antagen stadsplaneändring synes knappast tillfredsställande. Såsom departementschefen
erinrat gentemot utredningens förslag är det mindre lämpligt
att göra byggnadsnämndens behörighet beroende av ett annat organs
uttalande. Men det kan ej heller anses ändamålsenligt att giva drätselkammaren
befogenhet att besvärsvägen draga en av Konungens befallningshavande
fastställd, av nämnden antagen stadsplaneändring under Kungl. Majits
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
prövning. Härför synes böra fordras stadsfullmäktiges beslut. Överhuvud
torde lämpligheten av den föreslagna legala fullmakten för drätselkammaren
i avseende å stadsplaneärenden kunna ifrågasättas. Att en motsvarande
bestämmelse finnes i fråga om tomtindelningsärenden lärer främst sammanhänga
med att stadsfullmäktige beträffande dessa ärenden icke äga någon
beslutanderätt men vara grundat jämväl å andra omständigheter. Självfallet
bör däremot drätselkammaren såsom föreslagits erhålla underrättelse
om stadsplaneförslag och därigenom sättas i tillfälle att hos byggnadsnämnden
framställa de erinringar som kunna påkallas och i förekommande fall
hemställa om ärendets hänskjutande till stadsfullmäktiges avgörande.
På grund av det anförda hemställes dels att åt förevarande paragraf
andra stycket gives det innehåll, att vad i första stycket sagts ock skall gälla i
fråga om ändring av stadsplan, att byggnadsnämnd dock skall äga antaga
ändring som enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar ej avser
planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad
som förut varit gällande samt att sådan av byggnadsnämnd antagen ändring
skall fastställas av Konungens befallningshavande, dels ock att i
byggnadsstadgan upptagas bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående antytts.
14, 15 och 17 §§.
De huvudsakliga ändringarna i förevarande paragrafer hava ansetts betingade
därav att vid prövning hos Kungl. Majit av ärenden rörande undantag
från förbudet i 13 § mot nybyggnad i strid med fastställd stadsplan,
stomplan eller utomplansbestämmelser undantag ej sällan krävas även från
byggnadsförbuden i 14, 15 och 17 §§. Då undantag enligt dessa senare paragrafer
finge meddelas endast av Konungens befallningshavande, följde därav
att sedan Kungl. Majit för sin del lämnat tillstånd till nybyggnad ärendet
måste underställas jämväl Konungens befallningshavande, innan sökanden
kunde erhålla byggnadslov. Utredningen har funnit detta förhållande icke
vara tillfredsställande och fördenskull föreslagit, att rätt att giva dispens
enligt sistnämnda paragrafer tillerkännes även Kungl. Majit, varigenom
skulle möjliggöras samtidig prövning av dispensbehovet i hela dess vidd.
Denna huvudsakligen praktiskt-administrativa angelägenhet torde vid lagstiftningens
tillkomst hava förutsatts kunna ordnas på lämpligt sätt utan att
olägenhet eller tidsutdräkt skulle behöva i nämnvärd grad uppstå. Det kan
sålunda erinras att Konungens befallningshavandes utlåtande över framställning
örn undantag från förbudet i 13 § städse torde erfordras. Naturligt synes
då vara, att Konungens befallningshavande vid avgivande av sitt utlåtande
för egen del täger ställning till samtidigt föreliggande framställning om befrielse
från övriga förbud och förty, därest formligt beslut icke anses böra
träffas redan före Kungl. Majits avgörande, är beredd att i omedelbar anslutning
därtill fatta och expediera sådant. Nära till hands läge också att
till undvikande av dröjsmål vid behandlingen av dessa ärenden jämväl ansökning
i vad den berörde 13 § ingåves till Konungens befallningshavande
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
81
(jfr förslaget i 75 § om ingivande till Konungens befallningshavande av vissa
till Kungl. Maj:t ställda besvär). Av utredningen framgår ej huruvida något
försök gjorts att genom samordnande av handläggningen av dessa ärenden
eller eljest söka komma till rätta med vad därutinnan brister. Vid sådant förhållande
synes det kunna ifrågasättas huruvida icke en dylik utväg borde
prövas innan en eljest icke erforderlig lagändring vidtages.
Anses emellertid en sådan redan nu böra komma till stånd, synes denna
knappast böra utformas på sätt som skett. Medan sålunda i 14 och 15 §§ dispensbefogenhet
tillagts såväl Kungl. Maj:t som Konungens befallningshavande
utan att i lagen eller eljest angivits vilken av dessa myndigheter befogenheten
tillkommer i det särskilda fallet -— något som synes påkallat såväl för
myndigheten som för den dispenssökande allmänheten — har i 17 § såtillvida
en annan väg beträtts, att Kungl. Majit och enligt föreskrifter, som av
Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet varom där förmärs
medgivits rätt att dispensera, varjämte i byggnadsstadgan (118 §
3 mom.) dispensrätt tillerkänts uteslutande Konungens befallningshavande. En
enhetlig lösning torde böra eftersträvas. I överensstämmelse med den metod
som hittills kommit till användning i förevarande lagstiftning lärer vidare
regleringen av dispensrätten, såvitt nu är i fråga, böra ske i lagen och icke
tillika i byggnadsstadgan. Något behov att låta Kungl. Majit utöva denna i
andra fall än de i det föregående angivna har icke visats föreligga. Med hänsyn
härtill och då ett överflyttande av rätten till Kungl. Majit i vidare omfattning
än som är nödigt skulle stå i strid med förslagets syfte att ernå förenklad
och skyndsammare handläggning, synes överflyttningen av dispensrätten
från Konungens befallningshavande till Kungl. Majit böra begränsas
till fall där nybyggnaden är beroende av undantag jämväl från förbudet enligt
13 §. Tillräcklig anledning att i detta sammanhang eftergiva eller mildra
de i 14 och 17 §§ uppställda villkoren för Konungens befallningshavandes dispensrätt
torde icke föreligga.
Mot det i 17 § upptagna bemyndigandet i syfte att möjliggöra för byggnadsnämnd
att i fråga örn tillfällig byggnad medgiva undanlag från där stadgade
förbud på enahanda sätt som nu gäller i fråga örn undantag från förbudet i
13 § synes i och för sig intet vara att erinra (jfr förslaget till ändringar i
byggnadsstadgan 118 § 1 morn.).
I enlighet med vad nu anförts torde under angiven förutsättning dels,
med bibehållande såvitt här är i fråga av den nuvarande lydelsen av 14 och
15 §§, under en särskild paragraf, förslagsvis betecknad 17 a §, böra upptagas
ett stadgande av det innehåll alt, där nybyggnad, som efter vad i 14, 15 eller
17 § sägs icke må företagas utan tillstånd av Konungens befallningshavande,
är beroende av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, frågan örn tillstånd
till nybyggnaden skall i ett sammanhang prövas av Konungen, dels ock
till 17 § sista stycket böra fogas en ny punkt av innehåll all sådant tillstånd
ock må under enahanda villkor givas enligt föreskrifter, som av Konungen
meddelas i allmän författning, av myndighet varom där förmäles.
Bifall härtill föranleder ändring i lagens ingress.
Bihang lill riksdagens protokoll HUS. I somt Nr 153. (i
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
18 §.
Förslaget att införa möjlighet till dispens från de i första och andra styckena
av denna paragraf stadgade förbuden mot nybyggnad i strid mot tomtindelning
eller å tomt, som ej är rättsligen bestående, innebär ett bestämt
avsteg från vad som hittills varit gällande och vari ändring tidigare ansetts
icke böra ske. Tomtindelning avser i första hand kvarters indelande i
byggnadstomter, och stadgandet i första stycket ger uttryck för principen att
den administrativa tomtindelningen har bindande verkan i avseende å kvarters
bebyggande. Nybyggnad bör alltså icke få ske utöver gällande tomtgräns.
Tomtindelning innefattar emellertid numera tillika ett konstitutivt moment
i fråga om fastighetsbildningen inom stadsplanelagda områden. Tomt bildas
visserligen administrativt genom tomtindelning, men en sålunda bildad tomt
är ej att anse såsom rättsligen bestående fastighet, innan tomten blivit införd
i tomtboken efter ty i 7 kap. 3 § fastighetsbildningslagen är stadgat eller —
för det fall att tomten bildats av mark som hör till särskilda fastigheter —
rättens medgivande tili sammanläggning av områdena enligt 3 kap. samma
lag lämnats. Bestämmelsen i förevarande paragraf i stadsplanelagen därom,
att nybyggnad icke är tillåten å tomt som ej är rättsligen bestående, är för
närvarande det enda medel som finnes för att framtvinga rättslig tomtbildning,
åtminstone beträffande de fall då tomt skall bildas av flera fastigheter
eller fastighetsdelar.
Det lärer vara klart, att dessa för fastighetsbildningen inom stadsplanelagda
områden och därmed också för realkrediten grundläggande normer icke
utan våda för ordningen och redan inom fastighetsväsendet kunna få eftersättas
vid tomts bebyggande samt att de förty principiellt måste vara ovillkorligen
gällande och icke utan tvingande skäl böra kunna eftergivas. Vad
stadsplaneutredningen till stöd för den ifrågasatta dispensmöjligheten åberopat
synes lagrådet näppeligen övertygande.
I fråga om det till förmån för dispens från första stycket åberopade exemplet,
att ägaren av två intill varandra belägna tomter som båda förutsättas
vara rättsligen bestående önskar bebygga dem gemensamt och sålunda uppföra
byggnad utöver gällande tomtgräns, bör bemärkas, å ena sidan att de
för ändring av bestående tomtindelning erforderliga åtgärderna i ett sådant
fall mestadels torde vara av så enkel beskaffenhet att de kunna genomföras
på jämförelsevis kort tid, samt å andra sidan att gemensam bebyggelse av
två eller flera tomter lätteligen kan leda till komplikationer ur inteckningssynpunkt,
om en mot bebyggelsen svarande tomtbildning sedermera icke
kommer till stånd.
Vad åter angår det till förmån för dispens från bestämmelsen om rättslig
tomtbildning såsom villkor för byggnadstillstånd åberopade exemplet, att ett
för bebyggande väl lämpat område i en ägares hand skall bilda tomt tillsammans
med en samfällighet av obetydlig omfattning, må bemärkas att, då
denna situation, såsom lantmäteristyrelsen framhållit i sitt avgivna utlåtande,
vanligen uppstår i samband med breddning och uträtning av väg, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
83
i stadsplan bibehålies såsom sata. och förekommer förhållandevis ofta, följden
skulle kunna befaras bliva att ett jämförelsevis stort antal ofullbordade
tomtbildningar bomme att kvarstå. Därest avsevärda hinder verkligen skulle
föreligga för förvärvet av samfälligheten och för sammanläggningen, torde
frågan för övrigt, såsom lantmäteristyrelsen ock erinrat, ofta kunna ordnas
genom en ur plansynpunkt betydelselös anpassning av stadsplanen.
Trots vad nu anförts synes det dock lagrådet icke kunna bestridas att
under vissa förhållanden den föreslagna dispensmöjligheten skulle kunna
vara av betydelse. Lagrådet syftar härvid närmast på de fall, då fråga är örn
sådan reparation eller ändring av befintlig byggnad som enligt särskild föreskrift
är att hänföra till nybyggnad, men byggnaden är äldre än tomtindelningen
eller ock tomten efter byggnadens tillkomst undergått förändring. En
dylik nybyggnad skulle med nuvarande bestämmelser ofta kunna i avsevärd
grad försvåras, vilket för vissa fall knappast kan synas rimligt.
Under erinran om angelägenheten av att en dispensbefogenhet i nu förevarande
hänseende kommer att utövas med yttersta varsamhet finner lagrådet
den föreslagna ändringen kunna godtagas.
75 §.
Enligt den i fråga om tomtindelning gällande lagstiftningen må besvär anföras
över byggnadsnämnds beslut av markägare ävensom, i och för bevakande
av stadens rätt, av drätselkammaren. Besvären skola anföras hos
Konungens befallningshavande inom en månad från det klaganden erhållit
del av beslutet. För delgivning av beslutet med markägare, vars vistelseort är
okänd eller som vistas utrikes, har medgivits visst kungörelseförfarande. Innefattar
byggnadsnämndens beslut antagande av förslag till tomtindelning,
får klagan över beslutet ej föras av sakägare som skriftligen godkänt förslaget
(123 § byggnadsstadgan). Konungens befallningshavandes beslut rörande
tomtindelning skall meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet
äger att föra talan däremot genom besvär hos Kungl. Maj :t i statsrådet inom
en månad från den dag då beslutet meddelades. Rätt att överklaga Konungens
befallningshavandes beslut om fastställelse å tomtindelning tillkommer dock
icke sakägare som skriftligen godkänt tomtindelningsförslaget (75 § stadsplanelagen).
Far till följd av denna bestämmelse klagan mot Konungens befallningshavandes
beslut icke äga rum, skall Konungens befallningshavande
a tomtindelningskartan teckna bevis att beslutet på grund därav vjmnit laga
kraft (29 § andra stycket byggnadsstadgan).
Före 1931 års stadsplanelag gällde vid fullföljd av talan mot Konungens
befallningshavandes beslut att besvärstiden räknades — liksom för närvarande
i fråga om byggnadsnämnds beslut — från det klaganden erhållit del
av beslutet. Förbud för sakägare som skriftligen godkänt tomtindelningsförslaget
att överklaga Konungens befallningshavandes — liksom byggnadsnämndens
— beslut fanns då ej stadgat. Med hänsyn lill de viktiga rättsverkningar
för både staden och den enskilde som vöre knutna vid tomtin
-
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
delningens fastställande ansågs vid lagens tillkomst en fast utgångspunkt
för besvärstidens beräknande vara nödvändig, och då sakägare utan större
kostnad och besvär kunde erhålla kännedom örn beslut, som Konungens
befallningshavande utfärdat efter anslag, ansågs betänklighet icke möta
mot införande av föreskrift att besvärstiden räknades från den dag beslutet
i dylik ordning meddelats; därvid förutsattes att underrättelse om beslutet
intogs i länskungörelserna. Denna ändring befanns emellertid icke tillfyllest
för tillgodoseende av behovet att underlätta och påskynda tomtindelningsförfarandet.
Redan 1936 tillkom sålunda fullföljdsförbudet för den, som
skriftligen godkänt förslaget, tillika med delgivningssättet beträffande markägare
som är okänd eller utrikes. Vid förslagets framläggande erinrade departementschefen,
att enligt den uppfattning som allmänt gjort sig gällande
bland de på området sakkunniga möjlighet till tidsbesparing knappast vöre
till finnandes annat än i fråga om den tid som åtginge från det byggnadsnämnden
fattat sitt beslut om tomtindelningsförslagets godkännande och till
dess Konungens befallningshavandes laga kraftägande beslut om fastställelse
därå förelåge, att det emellertid icke vore att tillråda att införa en allmän
regel varigenom Konungens befallningshavande skulle kunna fastställa
tomtindelningen förrän den stadgade besvärstiden av en månad förflutit
efter det samtliga sakägare bevisligen fått del av byggnadsnämndens beslut
örn tomtindelningens antagande och nämndens beslut alltså vunnit laga kraft
samt att genom det framlagda förslaget i det övervägande antalet fall torde
kunna vinnas en så väsentlig tidsbesparing att ytterligare åtgärder för förfarandets
påskyndande i dessa fall knappast vore av behovet påkallade.
Den nu föreslagna lagstiftningen bryter radikalt med vad hittills gällt och
antagits så sent som 1936. Sålunda har nu föreslagits införande av förbud att
överklaga byggnadsnämnds beslut som innefattar antagande av tomtindelning
eller ändring däri (123 § byggnadsstadgan). De grunder, som stadsplaneutredningen
härför åberopat och som i första hand hänföra sig till likaledes föreslaget
förbud att överklaga stadsfullmäktiges och byggnadsnämnds beslut om
antagande av stadsplan m. m., gå i huvudsak ut på att det vid överklagande
av dessa beslut icke vöre tillfredsställande att utgångspunkten för besvärstidens
beräknande bleve beroende av delgivning med därav berörda sakägare, att tiden
för fastställelse av ett tomtindelningsförslag därigenom och genom möjligheten
överhuvud att besvärsvägen draga saken inför Konungens befallningshavande
och i sista hand Kungl. Maj :t kunde högst avsevärt förlängas, att
sakägarna genom utställningsförfarandet hölles underrättade om förslagets
olika utvecklingsstadier samt att besvärsrätten icke hade någon praktisk
betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt, i det att besvärsrätten över Konungens
befallningshavandes beslut bomme att kvarstå orubbad och i övrigt sakägarnas
berättigade intressen bleve tillvaratagna i samband med fastställelseprövningen,
oavsett huruvida de gjordes gällande besvärsvägen eller i
annan ordning.
Enligt lagrådets mening ha, sedan frågan senast var föremål för statsmakternas
prövning, sådana förhållanden näppeligen inträffat att de kunna
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
85
motivera ett så långt gående steg som här föreslås. Väl har förslaget i avgivna
yttranden i huvudsak lämnats utan erinran, men därvid torde av förklarliga
skäl uppmärksamheten mindre ha varit fäst på den följd som förbudet
skulle medföra därutinnan, att Konungens befallningshavande, såsom ock i
vissa fall tidigare skett, ägde företaga fastställelseprövningen innan byggnadsnämndens
beslut delgivits sakägarna och innan dessa således haft minsta rådrum
för ingivande av sina erinringar till Konungens befallningshavande.
Tydligen har räknats med att erinringar städse skulle hinna göras inom den
tid som åtgår för ärendets beredande av vederbörande tjänsteman. Lagrådet
anser för sin del det ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunna eftergivas, att
sakägaren får en bestämd, ej alltför knappt tillmätt tid till förfogande för
erinringar i samband med fastställelseprövningen, lämpligen i form av besvärstid.
Även om besvärsrätten bibehålies, torde anordningar kunna träffas
som minska den tidsutdräkt som därav skulle bliva en följd. Sålunda torde
hinder ej möta att, på sätt skett i vissa andra fall, förkorta besvärstiden till
exempelvis 20 dagar (jfr jagarna örn kommunalstyrelse i stad och på landet
76 § resp. 81 §). Vidare torde, örn än vissa invändningar däremot kunna framställas,
föreskrift kunna meddelas att byggnadsnämnds, liksom Konungens
befallningshavandes, beslut skola meddelas efter anslag och att besvärstiden
skall räknas från dagen för beslutets meddelande. Sker så, torde böra övervägas,
huruvida ej bör föreskrivas att kända sakägare böra omedelbart underrättas
örn att beslut fattats av byggnadsnämnden och om vad som skall
iakttagas i avseende å rätten att fullfölja talan. Vidare lärer naturligen bestämmelsen
att klagan över byggnadsnämndens beslut ej må föras av sakägare
som skriftligen godkänt förslaget böra bibehållas (123 § 1 mom. sista
stycket). Ett dylikt godkännande medför att tomtindelningen vinner laga kraft
mot sådan sakägare. Lagrådet har visserligen övervägt, huruvida icke —
i anslutning lill den begränsning i klagorätten mot Konungens befallningshavandes
faststälielsebeslut, som innefattas i remissförslaget och som innebär,
att klagorält i dylikt fall tillkommer allenast sakägare som i ärendet framställt
yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall -— motsvarande
skärpta begränsning skulle kunna göras jämväl beträffande rätten att klaga
över byggnadsnämndens beslut. Lagrådet har emellertid funnit försiktigheten
bjuda att såvitt gäller sistnämnda beslut stanna vid gällande rätts ståndpunkt.
Någon olägenhet av olika regler i skilda instanser synes i och för sig ej föreligga.
Anmärkas må att det uppenbarligen är av vikt, att meningsmotsättningar
sakägarna emellan på ett så tidigt stadium som möjligt utjämnas
och att stadens organ skola finna det angeläget att i samtliga parters intresse
söka få ett godkännande till stånd. Ur allmän förvaltningsrättslig synpunkt
måste det framstå som en egendomlighet att enligt remissförslaget talan
väl får förås mot den överordnade myndighetens beslut men ej mot
det beslut av ett underordnat organ, vilket utgör föremål för överprövningen.
I detta sammanhang bör även beröras ett särskilt spörsmål, nämligen huruvida,
då bos Konungens befallningshavande anförts besvär över byggnads
-
8G
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
nämnds beslut att antaga tomtindelning eller ändring av sådan, Konungens
befallningshavande äger att, i samband med att besvären ogillas och alltså
utan att avvakta laga kraft å sitt sålunda meddelade beslut, företaga frågan
örn fastställelse av byggnadsnämndens beslut till avgörande. Om så kunde
ske, skulle avsevärd tidsbesparing stå att vinna och den av utredningen påtalade
dubbla prövningen i samma instans kunna undvikas. Då på det förevarande
rättsområdet besvär över Konungens befallningshavandes beslut,
såväl då det gäller ärenden vilka besvärsvägen dragas under Konungens befallningshavandes
prövning som då fråga är om fastställelseärenden, skola
fullföljas till en och samma myndighet, nämligen Kungl. Majit i statsrådet,
och prövningen i båda fallen skall ske efter enahanda grunder, håller lagrådet
före att någon befogad erinran icke kan göras mot ett sådant förfarande från
Konungens befallningshavandes sida utan synes i stället regelmässigt böra så
förfaras.
Vidtagas de ändringar och åtgärder i övrigt som nu ifrågasatts, torde därigenom
praktiskt taget vinnas samma tidsbesparing som enligt remissförslaget.
Medan för närvarande gäller att besvär över Konungens befallningshavandes
beslut rörande tomtindelning skola anföras direkt hos Kungl Maj :t, stadgas
i remissförslaget (75 § första stycket), att den som är missnöjd med
Konungens befallningshavandes beslut har att till Konungens befallningshavande
inkomma med sina till Konungen ställda besvär samt att, om talan
finnes ej vara fullföljd inom rätt tid, den av befallningshavanden skall avvisas.
Det ankommer således enligt förslaget på Konungens befallningshavande
att pröva, om besvären till Konungen äro behörigen anförda. Syftet
härmed skulle vara att undgå den omgång och tidsutdräkt som vållas därigenom
att lagakraftbevis ej kunna utfärdas hos befallningshavanden utan i
vederbörande departement. Mot denna anordning synes i och för sig intet
vara att erinra.
Påföljden av att klaganden underlåter att inom föreskriven tid inkomma
med besvären till Konungens befallningshavande är enligt stadgandet, att
han förlorar sin talan. Efter orden skulle detta bliva förhållandet även i det
fall att besvären före besvärstidens utgång inkomma direkt till Konungen.
På det förvaltningsrättsliga området torde emellertid'', med rätta, anses att
den omständigheten att besvär, som skola ingivas till Konungens befallningshavande
men prövas av Kungl. Majit, i stället ingivas direkt till besvärsmyndigheten
ej bör utgöra hinder för besvärens prövning. Uttryckligt stadgande
härom är upptageti t. ex. taxeringsförordningen (122 § 1 morn., 124 § 1 mom. o.
124 a § 1 morn.). Ett förtydligande i angiven riktning synes kunna ifrågasättas.
Med hänsyn till innebörden av stadgandet skulle möjligen den erinran
kunna framkomma, att vid utfärdande av lagakraftbevis hänsyn städse måste
tagas till den möjligheten att klaganden, mot vad som är avsett, inkommit
med besvären till Konungen. Emellertid lärer — örn ock i något undantagsfall
skulle inträffa att besvären omedelbart före besvärstidens utgång ingåves
till Kungl. Majit och dessa således, även örn de genast vidarebeford
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
87
rades, ej komme Konungens befallningshavande tillhanda inom föreskriven
tid och fördenskull bleve avvisade — klaganden kunna, oberoende av att
lagakraftbevis må hava utfärdats, genom att överklaga Konungens befallningshavandes
avvisningsbeslut bevaras vid rätten att få sin talan i sak upptagen
till prövning.
Föreskriften i 21 § 1 mom. andra stycket och i 29 § andra stycket av förslaget
till ändring i byggnadsstadgan om tecknande av lagakraftbevis å stadsplanekarta
och tomtindelningskarta i de fall, där talan är utesluten till följd
av stadgandet i förevarande paragrafs tredje stycke därom att klagorätt tillkommer
allenast viss sakägare, synes böra utsträckas att gälla såväl i allmänhet
då klagan ej föres över Konungens befallningshavandes beslut som jämväl
det i första stycket av förevarande paragraf upptagna fallet att talan ej
fullföljts inom rätt tid. Sker så, torde övervägas huruvida icke det uttryckliga
stadgandet i sistnämnda stycke om talans avvisande skulle kunna uteslutas,
varjämte den i anslutning därtill meddelade föreskriften om handlingarnas
insändande till Konungen såsom överflödig bör utgå.
I fråga om stadsplaneändring av mindre betydelse ankommer det enligt
remissförslagets 3 § i den av lagrådet tillstyrkta utformningen å byggnadsnämnd
att antaga samt å Konungens befallningshavande att fastställa sådan
av nämnden antagen ändring. Frågan om överklagande av såväl byggnadsnämnds
som Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplaneändring
jämställes enligt den föreslagna lagstiftningen i allo med motsvarande
spörsmål beträffande tomtindelning. Således skulle bland annat byggnadsnämnds
beslut om antagande av stadsplaneändring icke få överklagas.
Av skäl som i det föregående anförts kan lagrådet icke tillstyrka förevarande
förslag lika litet som fullföljdsförbudet i fråga om tomtindelningsärenden.
Skälen för ett avstyrkande av fullföljdsförbudet väga här ej mindre
tungt, enär en stadsplaneändring, även örn den för samhället är av mindre
vikt, kan för markägaren medföra kännbara ingrepp i förfoganderätten.
Jämväl i övrigt får lagrådet hänvisa till vad i det föregående anförts i fråga
om tomtindelningsärenden och således förorda att klagorätten såvitt gäller
dessa stadsplaneändringar regleras i enlighet med vad som föreslagits beträffande
tomtindelningsärendena.
Lagrådet vill här jämväl erinra örn att den omständigheten att beslutanderätten
i fråga örn mindre stadsplaneändringar överflyttas från stadsfullmäktige
till byggnadsnämnden föranleder — utan ändring i regeringsrättslagen
— att prövningen av besvär i dessa ärenden i sista instans helt kommer
alt övergå från regeringsrätten till Kungl. Majit i statsrådet. Väl skulle vissa
principiella invändningar kunna framställas mot en dylik omläggning, men
jämförelsen med tomtindelningsärendena, beträffande vilka besvären som
regel städse prövats av Kungl. Majit i statsrådet, är så framträdande, att
det framstår som en naturlig lösning att dessa ärenden i förevarande hänseende
behandlas på enahanda sätt. I den mån verkliga rättsfrågor uppkomma
torde man kunna utgå från att Kungl. Majit skall inhämta rege
-
88
Kungl. Majlis proposition nr 153.
ringsrättens utlåtande innan besvärsärendet avgöres (jfr propositionen till
1928 års riksdag nr 232 s. 9).
Enligt gällande rätt skola i fråga om ny stadsplan och ändringar av större
vikt beslut av stadsfullmäktige för fastställelse underställas Kungl. Maj:t,
hos vilken myndighet det står sakägaren fritt att framställa de erinringar,
vartill han må finna fog. Fastställelseprövningen innefattar naturligen ett
allsidigt bedömande av beslutet, i följd varav såväl dess laglighet som ändamålsenlighet
skall komma under bedömande. För att vinna prövning särskilt
för sig av beslutets giltighet enligt kommunallagarna må även besvär anföras
hos Konungens befallningshavande (76 § resp. 81 §). Går Konungens befallningshavandes
beslut klaganden emot, äger han söka ändring däri hos Kungl.
Maj:t, och den sålunda fullföljda talan skall enligt regeringsrättslagen upptagas
och avgöras av regeringsrätten.
I det tidigare omförmälda syftet att ernå en snabbare behandling av stadsplaneärendena
föreslås nu, att jämväl rätten att genom besvär föra talan
mot stadsfullmäktigebeslut i dessa ärenden skall upphävas. Hinder härför
har, enligt vad som anföres i remissprotokollet, ansetts icke föreligga enär
besvärsrätten skulle ha visat sig vara utan nämnvärd praktisk betydelse. Såsom
framgår av vad i det föregående anförts har lagrådet ställt sig avvisande
till förslaget att borttaga fullföljdsrätten från byggnadsnämnd och
därvid främst åberopat att ur rättssäkerhetssynpunkt sakägaren borde få åtminstone
visst rådrum för ingivande av sina erinringar till fastställelsemyndigheten.
Det ligger visserligen i sakens natur -—■ med hänsyn till den tid som
åtgår för beredande av ett stadsplaneärende av här ifrågavarande beskaffenhet,
varöver yttrande regelmässigt lärer inhämtas från såväl Konungens
befallningshavande som byggnadsstyrelsen — att sakägaren i normala fall har
möjlighet att före ärendets avgörande inkomma med erinringar i samband
med fastställelseprövningen, men någon säkerhet för att erforderligt rådrum
kommer att stå honom till buds föreligger icke. Oberoende härav synas tillräckliga
skäl näppeligen hava förebragts för en så osedvanlig åtgärd som
avskärandet av fullföljdsrätten mot ett kommunalt beslut måste anses innebära.
Därest besvärsärendena handläggas med största möjliga skyndsamhet
och remissförfarande ej ifrågakommer i andra fall än då verkligt behov
därav måste anses föreligga, lärer sålunda någon avsevärdare tidsförlust ej
behöva uppstå på den grund att fastställelseärendena ej kunna avgöras förrän
slutliga beslut föreligga i besvärsärendena. Beaktas må dessutom att de
ifrågavarande besvärsmålen enligt regeringsrättslagen i sista hand skola
prövas av regeringsrätten och att således borttagandet av fullföljdsrätten
även skulle innebära ändring av den praktiskt taget undantagslösa ordningen
för prövning av kommunalbesluts laglighet. Det kan knappast anses välbetänkt
att i en lagstiftning av närmast provisorisk natur till lösning upptaga
ett spörsmål av så principiell natur som det föreliggande, så mycket
mindre som en omgestaltning av plansystemet — vilken fråga lärer vara
föremål för stadsplaneutredningens fortsatta arbete — kan föranleda att
spörsmålet om den kommunala besvärsrätten måste ses ur jämväl andra syn
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 153.
89
punkter än dem som nu föreligga. Lagrådet anser sig alltså icke kunna tillstyrka
förslaget i vad det innefattar att särskild klagan ej må förås över stadsfullmäktiges
beslut i de här avsedda ärendena.
På grund av det anförda får lagrådet — som anser att bestämmelserna örn
rätten att föra talan över byggnadsnämnds och Konungens befallningshavandes
beslut rörande stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning
samt Konungens befallningshavandes beslut rörande byggnadsplan
lämpligen böra sammanföras och upptagas i förevarande paragraf — hemställa
att åt paragrafen gives det innehåll,
dels åt 1 mom. såsom första stycke att byggnadsnämnds och Konungens
befallningshavandes beslut rörande stadsplan, stomplan, ulomplansbestämmelser
eller tomtindelning, så ock Konungens befallningshavandes beslut rörande
byggnadsplan skola meddelas efter anslag, såsom andra stycke att
den, som ej nöjes åt byggnadsnämnds beslut i nu nämnda ärenden, har
att inom tjugu dagar från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra
besvär hos Konungens befallningshavande, dock att, där beslutet innefattar
antagande av ändring i stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
eller av tomtindelning eller ändring däri, klagan över beslutet ej må föras
av den som skriftligen godkänt antaget förslag, och såsom tredje stycke, att
den, som är missnöjd med Konungens befallningshavandes beslut i omförmälda
ärenden, har att vid talans förlust inom en månad från den dag,
då beslutet meddelades, till Konungens befallningshavande inkomma med
sina till Konungen ställda besvär, dock atl den omständigheten, att besvären
ingivits till Konungen, ej skall utgöra hinder för besvärens upptagande till
prövning, samt att, där Konungens befallningshavande till alla delar fastställt
förslag som i andra stycket avses, klagan må föras allenast av den som i
ärendet framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall,
dels ock åt 2 mom. att om talan mot byggnadsnämnds beslut i annat
ärende än i 1 mom. sägs stadgas i byggnadsstadgan samt att talan mot Konungens
befallningshavandes beslut i sådant ärende föres hos Konungen genom
besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.
Bifall till lagrådets hemställan föranleder jämkning av lagens övergångsbestämmelse.
Därest förslagets ståndpunkt att klagan ej må föras över stadsfullmäktiges
beslut vidblives, anser lagrådet att bestämmelse örn sådant förbud icke
såsom enligt förslaget bör meddelas i administrativ ordning. Bestämmelsens
principiella karaktär, innefattande ett avsteg såväl från kommunallagarnas
stadganden om besvärsrätt i kommunala mål som från de grunder, vara regeringsrättslagens
ifrågakommande stadganden måste anses vila, talar härför
(jfr statens offentl. utredn. 1928: 2 s. 25 o. 31 samt propositionen till
1924 års riksdag nr 121 och första kammarens protokoll nr 44 s. 30 f.).
Det lärer vid angivna förhållanden vara påkallat att fullföljdsförbudet mot
stadsfullmäktiges och — för enhetlighetens skull — jämväl mot byggnadsnämndens
beslut meddelas i sladsplanelagen (75 §).
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
Bifalles vad av lagrådet vid de särskilda paragraferna föreslagits, föranledas
därav ändringar i förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av
byggnadsstadgan.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
91
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholmsl
slott den 12 mars 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för social- och kommunikationsdepartementen,
lagrådets den 8 mars 1943 avgivna utlåtande över till lagrådet den
5 februari 1943 remitterat förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142).
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.
Såsom stadsplaneutredningen framhållit är det synnerligen angeläget, att
stadsplane- och tomtindelningsärenden kunna handläggas utan onödig tidsutdräkt.
För byggnadsföretag är det av mycket stor ekonomisk betydelse, att
deras genomförande icke fördröjes så länge att de förutsättningar, under
vilka ett företag planerats, väsentligt förändras. Upprepade klagomål över
den nuvarande tidsutdräkten ha även framställts såväl av centrala myndigheter
som av kommuner och enskilda sammanslutningar.
Lagrådet har understrukit, att i fråga om myndigheternas handläggning
av dessa ärenden en del lärer kunna vinnas utan lagändring. Det är likväl
obestridligt, att en invecklad procedur alltid medför dröjsmål som i praktiken
väsentligt överstiga vad som i gynnsammaste fall skulle vara oundgängligen
nödvändigt. Varje förenkling på detta område som kan genomföras
utan intrång i andra berättigade intressen måste därför anses
önskvärd. Lagrådet har emellertid mot det remitterade lagförslaget —
jämte det lagrådet beträffande 3, 14, 15 och 17 §§ förordat vissa ändringar
av huvudsakligen lagteknisk natur — i samband med granskningen av fullföljdsreglerna
i 75 § framställt vissa erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt.
Vad först angår 3 § i förslaget har lagrådet förordat, att i lagrummet intages
föreskrift, att närmare bestämmelser om byggnadsnämnds behörighet
att antaga stadsplaneändring skola utfärdas av Konungen. Dylika bestämmelser
borde enligt lagrådets mening upptagas såsom 5 a § i byggnadsstadgan.
Ehuru det icke är möjligt att genom detaljföreskrifter i byggnadsstad
-
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
gan göra en bestämd avgränsning av byggnadsnämndens kompetensområde,
synes vad lagrådet i denna del förordat innebära vissa fördelar. Bestämmelserna
ifråga torde böra utformas i huvudsaklig anslutning till stadsplaneutredningens
förslag, med beaktande av vissa ändringsförslag i däröver avgivna
yttranden och av vad lagrådet framhållit. Såsom lagrådet förutsatt måste
bestämmelserna giva utrymme för ett skäligt hänsynstagande till omständigheterna
i det särskilda fallet. Enligt lagrådets uttalande borde i bestämmelserna
tillika särskilt angivas, att örn det funnes anledning antaga att
stadsfullmäktige av särskilda skäl tillmätte ändring av stadsplanen sådan
betydelse, att frågan därom borde prövas av stadsfullmäktige, nämnden hade
att hänskjuta ärendet till fullmäktige.
För den händelse i byggnadsstadgan upptoges sådana bestämmelser som
lagrådet förordat har lagrådet ansett, att stadgandet i det remitterade förslaget
örn rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövningen av mindre
stadsplaneändringar kunde utgå. Vad lagrådet i sistnämnda hänseende föreslagit
kan jag icke biträda. Stadsfullmäktiges rätt att förbehålla sig prövningen
synes principiellt grundad och bestämmelsen härom i 3 § av lagförslaget
torde alltså böra bibehållas. Vid detta förhållande lärer anledning saknas att
i byggnadsstadgan införa en sådan särskild föreskrift om stadsplaneändrings
hänskjutande till stadsfullmäktige som nyss nämnts.
Lagrådet har i fråga örn 3 § i lagförslaget vidare hemställt, att Konungens
befallningshavandes behörighet att fastställa stadsplaneändring skulle begränsas
till sådana ändringar som antagits av byggnadsnämnden. Det synes
emellertid icke vara lämpligt, att Konungens befailningshavande skall vara betagen
rätten att fastställa en stadsplaneändring, t. ex. örn byggnadsnämnden
utan sakliga skäl hänskjutit frågan om antagande av ändringen till stadsfullmäktiges
avgörande. Då ändring av stadsplan antagits av stadsfullmäktige,
möta snarast mindre betänkligheter än eljest att låta Konungens befailningshavande
fastställa ändringen. Lagrådets förslag skulle motverka stadsplaneutredningens
strävan, att Konungens befailningshavande skall i större utsträckning
än nu pröva frågan om fastställelse av stadsplaneändringar.
I detta sammanhang har lagrådet framställt anmärkning mot 123 § 3 mom.
i förslaget till ändring av byggnadsstadgan. Detta stadgande innehåller, att
drätselkammaren skall äga att å stadens vägnar överklaga Konungens befallningshavandes
beslut i ärende rörande av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnd
antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
eller av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning eller
ändring däri samt även eljest i sådant ärende föra stadens talan och bevaka
dess rätt. Sådan behörighet för drätselkammaren stadgas för närvarande allenast
i fråga om tomtindelningsärenden. Enligt lagrådets mening vore det icke
ändamålsenligt att utvidga drätselkammarens behörighet utöver vad som nu
gäller. Örn än det praktiska behovet av stadgandet icke bör överdrivas, synes
det emellertid påkallat att på detta sätt bl. a. trygga stadens möjlighet att fullfölja
talan mot Konungens befallningshavandes beslut inom föreskriven tid.
Beträffande 14, 15 och 17 §§ i det remitterade lagförslaget har lagrådet för -
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
93
ordat bl. a., att därest viss dispensrätt för Kungl. Maj:t ansåges böra införas
i där angivna fall, den skulle inskränkas till sådana fall, då nybyggnad vore
beroende av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, och att bestämmelse
i ämnet skulle upptagas såsom en särskild paragraf. Med anledning av vad
lagrådet anfört vill jag, som alltjämt anser dispensrätten för Kungl. Majit
erforderlig, för min del förorda, att en dylik begränsning införes i 14 och
15 §§. I fråga örn 14 § torde vidare, såsom lagrådet jämväl föreslagit, befogenheten
för Kungl. Majit att medgiva dispens kunna inskränkas att gälla under
den förutsättning som nu upptages i lagrummet. Däremot torde 17 § i
förslaget, som utformats i anslutning till lydelsen av 13 § i gällande lag,
lämpligen böra behålla den lydelse som den har i det remitterade förslaget.
Vad lagrådet anfört beträffande tillämpningen av 18 § föranleder ej någon
erinran från min sida. Jag har förut framhållit, att stadgandet måste tilllämpas
med nödig försiktighet.
Beträffande härefter frågan om fullföljd i stadsplane- och tomtindelningsärenden
m. m. upptager 123 § 1 mom. i det inom justitiedepartementet upprättade
förslaget till ändring i byggnadsstadgan bestämmelse, att särskild
klagan ej må förås över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut, som
innefattar antagande av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
eller ändring däri, eller över byggnadsnämnds beslut, som innefattar antagande
av tomtindelning eller ändring däri, vederbörande obetaget att hos
Konungens befallningshavande framställa sina erinringar mot beslutet för
att beaktas vid prövning av frågan om fastställelse därå.
Lagrådet har från rättssäkerhetens synpunkt avstyrkt det i byggnadsstadgan
upptagna förbudet mot särskild klagan över byggnadsnämnds beslut,
därvid lagrådet uttalat att det icke kunde eftergivas att sakägare finge en
bestämd, ej alltför knappt tillmätt tid till förfogande för att i samband med
fastställelseprövningen framställa erinringar mot byggnadsnämndens beslut.
Även förbudet mot särskild klagan över stadsfullmäktiges beslut har lagrådet
avstyrkt. Lagrådet bar uttalat, att det knappast vore välbetänkt att
i en lagstiftning av närmast provisorisk natur upptaga till lösning ett spörsmål
av så principiell art som det föreliggande.
Jag vill med anledning härav erinra, att nu berörda fullföljdsförbud tillstyrkts
eller lämnats utan anmärkning i samtliga yttranden som avgivits
över stadsplaneutredningens förslag utom i det som avgivits av stadsjuristen
i Stockholm. Vid bedömandet av behovet av viss besvärstid får icke förbises,
att beslut om antagande av stadsplan eller tomtindelning skall föregås av ett
utställningsförfarande samt att ändring i utställt förslag icke får ske ulan att
sakägarna fått tillfälle att framföra sina erinringar. Enligt min mening innebära
full följdsförbuden en synnerligen välbehövlig förenkling av den nuvarande
omständliga ordningen. Alt fullföljdsförbuden skulle medföra någon risk
ur rättssäkerhetssynpunkt kan jag icke finna. Däremot bar erfarenheten
visat, att särskilt rätten att hos Konungens befallningshavande anföra och
sedermera bos Kungl. Majit fullfölja besvär över stadsfullmäktiges beslut
i stadsplaneärenden medför synnerlig försening av dylika ärendens avgö
-
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
rande utan att något positivt resultat vinnes. Enligt verkställd utredning för tiden
från stadsplanelagens ikraftträdande eller sålunda för mer än tio år lia
besvär till Kungl. Maj:t i mål rörande stadsfullmäktiges beslut i stadsplanefrågor,
vilka besvär prövats av regeringsrätten, icke i något fall föranlett upphävande
av sådant beslut. För den enskilde sakägaren är det förvillande, att
klagan nu kan föras på två vägar, nämligen dels genom besvär över stadsfullmäktiges
eller byggnadsnämnds antagandebeslut dels ock i fastställelseärendet.
I fråga örn byggnadsnämnds beslut har det också visat sig, att detta förhållande
lett till rättsförlust. Vidare kan framhållas, att den som är angelägen
att bevara sin rätt ofta icke vågar underlåta att anföra besvär — med därav
föranledda betydande dröjsmål — även om han anser att det skulle vara tillfyllest
att lita till fastställelseprövningen.
Lagrådet har i fråga om besvär över byggnadsnämnds beslut sökt giva
anvisning på en tillämpning som skulle kunna reducera nu nämnda olägenheter.
Beträffande stadsfullmäktiges beslut skulle emellertid olägenheterna
kvarstå oförminskade, frånsett att något möjligen kan vinnas genom inskränkning
i remissförfarandet hos Konungens befallningshavande och Kungl.
Maj:t. Det förtjänar påpekas, att de inskränkningar i sakägares rätt att fullfölja
talan, som även enligt lagrådets förslag skulle — för övrigt olika utformade
— gälla i fråga om byggnadsnämnds eller Konungens befallningshavandes
beslut, icke komme att bliva tillämpliga med avseende å besvär
över stadsfullmäktiges beslut. Med anledning av vad lagrådet yttrat må i
övrigt framhållas att, utom den betydande tidsförlust som otvivelaktigt förorsakas
därav, förslaget enligt vad lagrådet närmare utvecklat skulle medföra
bl. a. den konsekvensen, att besvär över byggnadsnämnds antagande
av stadsplaneändring skulle komma att i sista instans prövas av Kungl.
Majit i statsrådet under det att besvär över stadsfullmäktiges antagande av
stadsplan eller ändring däri skulle komma att prövas i regeringsrätten. Detta
är naturligtvis icke tillfredsställande. Jag anser på grund av det anförda,
att de föreslagna fullföljdsförbuden böra bibehållas.
I andra hand har lagrådet förordat att, om fullföljdsförbuden bibehållas,
stadgandet härom införes i 75 § stadsplanelagen i stället för i byggnadsstadgan.
Detta yrkande har jag ej anledning att motsätta mig. Vid överflyttning
av stadgandet till stadsplanelagen torde det i redaktionellt hänseende böra
jämkas något, överflyttningen föranleder ändring jämväl av övergångsbestämmelserna.
Enligt det remitterade förslaget skulle besvär över Konungens befallningshavandes
beslut vid talans förlust ingivas till Konungens befallningshavande
inom föreskriven tid. Syftet härmed var, att Konungens befallningshavande
skulle kunna utfärda lagakraftbevis, om besvär ej anförts. Lagrådet har
emellertid ansett, att talan bör vara bevarad jämväl örn besvären ingivits
direkt till Kungl. Majit. Med en sådan bestämmelse torde emellertid Konungens
befallningshavande svårligen kunna utfärda lagakraftbevis. Jag finner
mig fördenskull böra förorda, att besvären såsom nu gäller skola ingivas
till Kungl. Majit i vederbörande departement. Till följd härav bör även be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 153.
95
stämmelsen om rätt för Konungens befallningshavande att avvisa för sent
inkomna besvär utgå.
Beträffande förslaget till ändring av byggnadsstadgan torde, utöver de ändringar
som följa av vad jag redan anfört, vissa jämkningar av huvudsakligen
redaktionell innebörd böra göras. Sålunda synas bl. a. 20 och 21 §§ böra —
med därav föranledda ändringar — byta plats.
Föredraganden hemställer, att, sedan författningsförslagen undergått de
ändringar som i det föregående angivits, förslaget till lag örn ändring i vissa
delar av stadsplanelagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen
till antagande samt riksdagens yttrande måtte inhämtas över förslaget
till kungörelse örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.