Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

1

Nr 123.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder
till främjande av sommarvistelse på landet för barn
från städer och andra tättbebyggda samhällen m.m.;
given Stockholms slott den 5 mars 1943.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det
förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet oven'' socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
den 5 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,
Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkten 87, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet
för barn från städer och andra tättbebyggda samhällen för budgetåret
1943/44 beräkna ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga denna anslagsfråga.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 123.

509 <3

2

Kungl. Majlis ''proposition nr 123.

I. Tidigare åtgärder.

Under senare år ha statsmakterna på olika sätt medverkat till att ett
ökat antal barn kunnat beredas möjlighet till lantvistelse sommartid. Ur
allmänna arvsfonden ha sålunda bidrag lämnats till byggandet av sommarkolonier.
Under ett antal år erhöllo folkskolebarn från obemedlade och
mindre bemedlade hem i städer, köpingar och municipalsamhällen nedsättning
av biljettpriserna på statens järnvägar vid ferie- och studieresor. Från
och med budgetåret 1940/41 har emellertid detta anslag indragits. Sommaren
1940 organiserade statens utrymningskommission en omfattande sommarutflyttning
av barn från städer och industrisamhällen. Efter förslag av 1941
års befolkningsutredning, som fann det särdeles angeläget att under nuvarande
kristid med dess försämrade kost och sänkta hygieniska standard
barnen i så stor utsträckning som möjligt kunde komma ut på landet under
sommaren, anvisades 1942 ett förslagsanslag av 500,000 kronor till bestridande
av resekostnaderna för sommarkolonierna och vid lantvistelse för
vissa barn från städer och samhällen med mer än 8,000 invånare. Resultaten
och erfarenheterna av dessa statsmakternas åtgöranden, speciellt åtgärden
under sommaren 1942, redovisas i en av befolkningsutredningen utarbetad
promemoria, vilken torde få som bilaga fogas till detta protokoll
(Bilaga).

II. Befolkningsutredningens promemoria.

I nyssnämnda promemoria har 1941 års befolkningsutredning under beaktande
av de erfarenheter, som utvunnits 1942, framlagt riktlinjer för fortsatta
statliga åtgärder för främjande av barns sommarvistelse på landet. I
anslutning härtill föreslår utredningen, att anslag beviljas i detta syfte för
budgetåret 1943/44.

Befolkningsutredningen finner, att behovet av fortsatta stödåtgärder på
förevarande område, så länge nuvarande kristid består, icke kan sättas i
fråga. De skäl, som åberopades i utredningens förslag den 2 maj 1942,
föreligga fortfarande. Utredningen kan hänvisa till att de åtgärder, som vidtogos
från statsmakternas sida 1942, på det hela taget högt värdesatts.
Erfarenheterna av 1942 års verksamhet ha varit så goda, att de tala för
en upprepning av denna. Utredningen anför vidare resultaten från en stickprovsundersökning,
omfattande 35 orter av olika storleksordning och i olika
delar av landet, vilka äro ägnade belysa, att trots de vidtagna åtgärderna
antalet barn, som icke hade möjlighet att få vara på landet under önskvärd
tid sommaren 1942, var allför stort. Bland annat under hänvisning härtill
är utredningen av den meningen, att verksamheten under 1943 bör väsentligt
utökas.

De år 1942 beslutade och genomförda statliga åtgärderna följde tvenne
linjer. Dels gavs stöd åt sommarkoloniverksamheten genom att koloniernas
resekostnader bestredos av staten, dels lämnades barn under vissa villkor

Kungl. Maj:ts proposition nr 123. 3

fria resor till sommarvistelse i enskilda hem eller på privata sommarställen,
varvid nödvändig vårdare ägde fritt medfölja.

Yid diskussionen av dessa båda linjer framhåller utredningen, att ur
barnens synpunkt en sommarvistelse i sedvanliga sommarnöjesformer tillsammans
med föräldrarna är att föredraga framför andra former. Någorlunda
jämställd med denna vistelseform kan sommarvistelse hos på landsbygden
bosatta anhöriga och bekanta anses vara. Mot sommarkoloniverksamheten
anför utredningen vissa betänkligheter på grund av de medicinska
och hygieniska risker samt pedagogiska svårigheter, som kunna vara förknippade
med kolonivården. Utredningen anser dock, att vid en rätt skött
koloni de berörda svårigheterna kunna reduceras till ett minimum och att
vistelse i en välordnad koloni i vissa hänseenden kan ha avsevärda fördelar
framför vistelse i enskilda hem, i det att dess klimatiska läge, den vård,
som den kan erbjuda klena barn, och den kost, som den kan ge, kunna
vara bättre än det enskilda hemmets.

Utredningen finner, att ehuruväl enskild sommarvistelse i allmänhet vore
att föredraga, kan likväl därmed med säkerhet endast ett begränsat antal
barn beredas lantvistelse och luftombyte. Att under nuvarande förhållanden
genom statliga åtgärder exempelvis uppmuntra byggande av sommarstugor
torde vara uteslutet. Någon annan form för stöd till enskild sommarvistelse
än beviljande av fria resor synes för närvarande icke utredningen tänkbar.
Dessa resor skulle gälla dels familjernas egna sommarställen, dels släktingar
och bekanta på landsbygden. En utveckling av den s. k. feriebarnsverksamheten
i mera avsevärd utsträckning anser utredningen stöta på svårigheter.

Utredningen finner sålunda, att sommarkoloniverksamheten är en väsentlig
förutsättning för att städernas barn i önskvärd utsträckning skall kunna
beredas lantvistelse. Det är vidare angeläget, att klena och ogynnsamt
ställda barn på landsbygden och i de mindre städerna få tillfälle till luftoch
miljöombyte. Av praktiska skäl finner utredningen, att härvid kolonivistelse
måste komma i första hand. Det är på grund härav utredningens
uppfattning, att koloniverksamheten måste stödjas och utbyggas, varvid det
bör beaktas, att dess standard hålles på önskvärd nivå.

På grund av de anförda skälen finner utredningen att båda ifrågavarande
vistelseformer böra understödjas jämsides, den enskilda sommarvistelsen
genom fria resor, koloniverksamheten genom olika former av statsbidrag.
I det senare fallet kan komma i fråga dels driftbidrag och dels nybyggnadsbidrag.
Utredningen förutsätter, att byggnadsbidrag alltjämt kan komma
att utgå från allmänna arvsfonden; fastän den anser, att medel därutöver
vid behov borde ställas till förfogande under de närmaste åren, föreslår den
dock för närvarande icke något extra nybyggnadsanslag.

I stort sett ansluter sig det förslag till riktlinjer för fortsatta åtgärder,
som befolkningsutredningen framlägger, till de åtgärder, som vidtogos 1942.
På grund av de erfarenheter, som gjorts, införas smärre modifikationer och
främst anordningar för att tillgodose bättre kontroll och ökad möjlighet till
statlig översyn och samordning av verksamheten. — Den väsentliga nyheten

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

är dock, att vid sidan av resebidragen till kolonierna föreslås ett särskilt
bidrag till övriga driftkostnader, då särskilda skäl härför föreligga,

Befolkningsutredningen föreslår sålunda i huvudsak följande åtgärder
från statsmakternas sida.

Koloniverksamheten stödes liksom under 1942 genom statsbidrag till bestridande
av dess resekostnader och dessutom — i vissa fall — genom särskilt
statsbidrag till övriga driftkostnader. I detta sammanhang bortses från
det fortsatta stöd, som allmänna arvsfonden kan lämna genom byggnadskostnadsbidrag
till kolonibyggnader. Statsanslag utgår till en koloni för en
resa i vardera riktningen mellan kolonien och dess hemort på järnväg, buss
eller båt både för barn och personal. Härvid förutsattes, att resorna sker
på billigaste sätt och med utnyttjande av möjliga rabatter. I allmänhet bör
resan ske i grupp.

Som bidrag till övriga driftkostnader föreslås 100,000 kronor, att fördelas
mellan kolonianordnare, som ansöka härom, på sådant sätt att de
mest angelägna behoven tillgodoses. Härvid tages hänsyn till vederbörande
kommuns ekonomi och struktur och dess behov av koloniverksamhet. Även
kolonier, som mottaga barn av viss behövande kategori från större område,
t. ex. från ett län eller del av län, kunna komma i fråga, så ock s. k. dagskolonier.
Bidragsbeloppet bör maximeras till 1 krona per barn och dag.

Enskilda sommarresor för barn till och från lantvistelse i enskilt hem bekostas
under vissa villkor helt av statsmedel. Detta gäller resor 3:e klass
järnväg, båt eller buss, där biljettpriset är minst 3 kronor. Den sträcka, för
vilken statsbidrag utgår, maximeras till cirka 60 mil, utom för barn hemmahörande
och bosatta i Jämtlands och Västernorrlands län, där maximigränsen
är 80 mil och i Norbottens och Västerbottens län, där maximigränsen är
100 mil. Generellt villkor är, att resorna avse lantvistelse under minst 4
veckor. Rätt till dylik friresa tillkommer barn, som under det år resan
företages fyller 14 år eller som är yngre, hemmahörande i stad, köping eller
muncipalsamhälle med minst 8,000 invånare och tilldelat rabattkort för
livsmedel. Mödrar, som på dylik resa medfölja barn som under det år
resan sker fyller tio år eller är yngre, äga också erhålla fri resa. I allmänhet
bekostas endast en sådan mödraresa per familj; är modern förhindrad att
stanna minst 4 veckor på barnets sommarvistelseort, kan hon erhålla
fria tur- och returbiljetter både vid barnets utresa och dess hemresa. Örn
modern är förhindrad medfölja barnet och detta icke heller lämpligen kan
följa med på grnppresa, kan annan vårdare än modern medfölja under samma
villkor. Vid s. k. feriebarnsverksamhet på orter med minst 8,000 invånare
bestrider ävenledes staten kostnaderna för resor för barn jämte ledsagare
enligt samma regler i tillämpliga delar som vid enskilda resor, dock att
denna verksamhet skall utövas under former, som närmare anges i promemorian.

Utredningen föreslår vidare, att verksamheten i dess helhet underställes
socialstyrelsen. Socialstyrelsen fungerar som tillsynsmyndighet över
koloniverksamheten. Ämbetsverket utfärdar erforderliga anvisningar rörande

5

Kungl. Maj-.ts proposition nr 123.

koloniväsendet oell kontrollerar, att dessa följas. I medicinska frågor av
principiell betydelse förutsattes socialstyrelsen samråda med medicinalstyrelsen,
oell för den lokala tillsynen har den att anknyta till tjänsteläkare
och barnavårdsnämnd. Socialstyrelsen svarar för att statsbidrag endast beviljas
till kolonier, som fylla de krav i olika avseenden, som den finner
anledning att uppställa. Fördelningen av det särskilda driftbidraget verkställes
ävenledes av socialstyrelsen. Den skall vidare aktivt verka för att
koloniverksamheten utbygges i orter, där det enskilda initiativet icke är
tillräckligt kraftigt.

Sommarreseverksamheten ledes också centralt av socialstyrelsen, som utfärdar
tillämpningsföreskrifter. Utredningen förutsätter dock, att det kan
uppdragas åt utrymningskommissionen att i organisatoriskt avseende medverka
vid denna verksamhet.

Den lokala ledningen och kontrollen av reseverksamheten uppdrages åt
barnavårdsnämnderna under biträde av skolmyndigheterna för utlämning
av biljettrekvisitionerna.

Befolkningsutredningen anser, att i vissa fall vederbörande myndigheter
skola kunna vid tillämpningen modifiera här återgivna huvudregler. I synnerhet
gäller detta vid den enskilda reseverksamheten. För dessa möjligheter
till modifikationer, som dock i allmänhet innebära en åtstramning i förhållande
till den praxis, som förekom vid 1942 års verksamhet, liksom för
kontrollåtgärder, som kunna anses nödvändiga, och motiveringarna för de
olika reglerna är närmare redogjort i promemorian.

Enligt de kalkyler, som befolkningsutredningens promemoria innehåller,
kan medelsbehovet för de föreslagna statliga åtgärderna beräknas stiga
avsevärt i förhållande till 1942 års behov. Detta gäller i synnerhet för de
enskilda resorna. Kostnaderna för koloniernas resor beräknas till 200,000
kronor och för de enskilda resorna till 800,000 kronor per år. Härvid förutsättes,
att statens järnvägar beviljar rabatt med 37,5 procent. Därtill
kommer det föreslagna bidraget till driftkostnader vid sommarkolonier på

100,000 kronor.

Befolkningsutredningen föreslår därför, att för budgetåret 1943/44 måtte

anvisas anslag med följande belopp:

för fria resor till sommarkolonier ............................ kronor 200,000

» bidrag till driftkostnader i övrigt vid sommarkolonier.. » 100,000

» resor till sommarvistolse i enskilda hem................ » 800,000

Summa kronor 1,100,000

lil. Yttranden.

För utlåtanden har befolkningsutredningens promemoria remitterats till
statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
statens utrymningskommission, statens trafikkommission, Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands,
Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.

6

Kungl. Majlis proposition nr 123.

Dessutom La följande institutioner beretts tillfälle att yttra sig i anledning
av promemorian: svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, överstyrelsen för svenska röda korset och svenska fattigvårds- och
barnavårdsföii) lindet.

Allmänna synpunkter. Ingen av de myndigheter och institutioner, som avgivit
yttranden, har i princip haft något att erinra mot att statsmakterna vidtaga
åtgärder för att främja barns sommarvistelse på landet. I de flesta fall har önskvärdheten
härav starkt understrukits och det har framhållits, att under den
rådande kristiden med dess sänkta närings- och hygienstandard behovet av
dylika åtgärder icke kan sättas i fråga.

Skolöverstyrelsen finner det sålunda önskvärt, att ökade möjligheter skapas
till främjande av barns sommarvistelse på landet. Medicinalstyrelsen hänvisar
till den i promemorian redovisade undersökningen av skolbarns sommarvistelse
år 1942 och finner den verkställda utredningen i hög grad understryka
behovet av kraftigare åtgärder i ifrågavarande syfte än vad som hittills
vidtagits. Styrelsen tillstyrker livligt, att medel måtte beviljas härför budgetåret
1943/44 i den utsträckning, som begärts i befolkningsutredningens
promemoria. Socialstyrelsen finner det angeläget, att man fullföljer och utvecklar
de åtgärder, vilka vidtagits 1942. Den finner liksom befolkningsutredningen,
att behovet av stödåtgärder icke kan sättas i fråga, så länge
nuvarande kristid består. Hotet mot barnens hälsa — i synnerhet i barnrika,
och fattiga familjer icke blott i städer och samhällen utan även flerstädes
på landbygden — växer med kristidens varaktighet. Detta krisliot är så
mycket farligare, som det till en början uppträder sporadiskt hos en familj
här och en där. Dylika smygande hälsoskador på barnen kunna snabbt
nog överraska såsom ett vittutbrett och växande socialt ont. Till motverkande
av denna fara utgöra fria sommarresor och särskilt det av befolkningsutredningen
nu förordade statsbidraget till driften av sommarkolonier
en betydelsefull åtgärd.

Svenska landskommunernas förbund har intet i sak att erinra mot förslaget
i den mån stödåtgärderna äro avsedda att bli bestående under kristiden. Under
nuvarande kris, framhåller förbundet, äro kostförhållandena onekligen gynnsammare
på landsbygden än i städerna, och en sommarvistelse på landet
för stadsbarn måste därigenom bli synnerligen värdefull. Förbundet anför
dock vissa principiella invändningar.

Förbundet finner det naturligt, att stadsbor, som vistas lediga på landet
under jordbrukets brådaste tid, väcka avund hos lantbor. Särskilt skulle
detta vara fallet hos barnen på landet. Stadsbarnen framstå för lantbarnen
som gynnade; de senare få redan tidigt en falsk föreställning örn livet i
städerna, något som är ägnat befordra flykten från landsbygden. De större
kolonibarnen böra därför lia någon form av arbete.

Förbundet ifrågasätter visserligen icke, att stödåtgärder från det allmännas
sida äro behövliga, men diskuterar frågan, huruvida icke rätteligen här kommunerna
borde träda till i stället för staten. Stödåtgärder i den föreslagna
formen komma tämligen ensidigt att gynna städer och större industriorter
med god skattekraft. Förbundet ifrågasätter, huruvida icke statsbidragen
skulle kunna minskas genom lämpligt avvägd ekonomisk motprestation från
de kommuner, till vilka barnen höra. Detta gäller tydligen främst kostnaderna
för de fria resorna. Vidare menar förbundet, att rättvisan bör kräva,
att en statlig hjälpverksamhet, som i första hand tar sikte på stadssamhällenas
minderåriga, kompletteras med hjälp i en eller annan form åt det
uppväxande släktet på landsbygden, främst i ödebygdsområdena.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Sommarkolonier och självordnad sommarvistelse. Ej Leiler mot principen
att stödåtgärderna avse att främja tvenne parallella linjer i sommarvistelsen
nämligen dels kolonirörelsen och dels de enskilda
resorna jämte feriebarnsverksamheten lia några invändningar rests.
De fördelar för barnen, som befolkningsutredningen finner förknippade
med den enskilt ordnade sommarvistelsen, ha i allmänhet understrukits, då
vederbörande myndighet eller institution väger de båda linjerna mot varandra,
men framförallt betonas den praktiska betydelsen av sommarkolonirörelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter under åberopande ay
yttrande av barnavårdsnämnden i Göteborg, örn icke verksamheten borde i
högre grad än vad förslaget gör taga sikte på en utvidgning av koloniverksamheten
för barn i förskoleåldern. Erfarenheten tyder på att barn i
denna ålder i regel ha sämre möjligheter att komma till landet än skolbarnen.
Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i nionde distriktet, vilken
av länsstyrelsen i Norrbottens län beretts tillfälle att yttra sig, ifrågasätter,
örn icke önskvärd ökning av antalet kolonibyggnader skulle kunna ske inom
ramen av nu från allmänna arvsfonden tillgängliga medel genom sänkning
av byggnadsstandarden. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det önskvärt,
att åt sommarkoloniverksamheten kunde givas starkare stöd än som av utredningen
föreslagits. Genom en sådan verksamhet, rationellt skött, torde
det nämligen bliva möjligt att på ändamålsenligaste sätt placera och vårda
de barn, som ur medicinsk och kanske mest ur näringsfysiologisk synpunkt
äro i behov av särskild vård å därför lämplig plats. Visserligen kan detta
syfte även vinnas vid sommarvistelse i enskilt hem, men endast ett mera
begränsat antal familjer kan begagna sig härav och resekostnaderna bli stora,
då i många fall jämväl fri resa måste bekostas för vårdare. Malmö stads
barnavårdsnämnd, som av länsstyrelsen beretts tillfälle att yttra sig, understryker
starkt sommarkoloniväsendets betydelse och behovet av dess utvidgning
och citerar till stöd för sin uppfattning befolkningskommissionens starkt
positiva principuttalande för sommarkoloniväsendet. Vad den s. k. feriebarnsverksamheten
beträffar är nämnden tämligen kritisk. Den är av den bestämda
uppfattningen, att denna verksamhet är betydligt överskattad. Nämnden
anför vidare dels svårigheten att kontrollera hemmens lämplighet, dels de
slitningar, som uppstå, då av en eller annan anledning inte barnet är lämpligt
för det hem, dit det har sänts. Malmö stads folkskolestyrelse, som ävenledes
yttrat sig, anser, att möjligheten för föräldrarna att själva placera
barn i hem på landsbygden iir så begränsad, att en utvidgning enbart av
denna verksamhet ej för Malmöbarnens vidkommande skulle ge tillfredsställande
resultat. Mot feriebarn sverksamheten reser folkskolestyrelsen liksom
barnavårdsnämnden starka betänkligheter. Vill man nå önskvärda resultat
i förevarande avseende, måste man i vida högre grad jin befolkningsutredningen
synes tro lita till sommarkoloniverksamhet. Statens åtgörande i detta
syfte skulle närmast bli att lämna bidrag till uppförande av nya kolonibyggnader.
Liknande värdering av koloniverksamheten anmäler Umeå stads
barnavårdsnämnd, som anser, att både då det gäller ferieverksamhetens hem
och självvalda hem för sommarvistelse en viss standard på hemmets kosthåll
och vård måste bli avgörande för sommarvistelsens värde. Behovet av kontroll
av sommarhemmens lämplighet framhäves i vissa yttranden än starkare.
Med hänsyn till de vanskligheter, som äro förenade med de kostnadsfria
resorna till självordnad sommarvistelse, finner länsstyrelsen i Norrbottens län
det lämpligt, att tyngdpunkten i understödsverksamheten lägges på sommar -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

kolonierna, som äro mindre kostsamma för statsverket och beträffande vilka
garanti kan vinnas, att statens bidrag kommer till avsedd användning.

Sommarkoloniverksamheten. I allmänhet framhäves i utlåtanden och yttranden
de värdefulla erfarenheterna av sommarkoloniverksamheten och över
hela linjen framhålles, under påtalande av bristen på kolonier, betydelsen av
en fortsatt utvidgning av kolonirörelsen, ehuru givetvis svårigheten för
statsmakterna att under nuvarande förhållanden starkare engagera sig i nybyggnadsverksamhet
beaktats.

I yttrandena framhålles i allmänhet, att det är önskvärt och rimligt, att
staten stöder koloniverksamheten; dock har svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
ehuru det tillstyrker en understödsverksamhet på försök
under innevarande kristid, anmält en viss tveksamhet inför risken att den
enskilda offerviljan kan slappna, då möjlighet till statsbidrag öppnas för
kolonierna.

Att ekonomiskt svaga kommuner erhålla särskilt stöd genom anslaget till
bidrag till driftkostnaderna har i allmänhet ansetts betydelsefullt och
därför har jämväl en ökning av detta anslag ifrågasatts. Statskontoret har
helt avstyrkt anslaget under motivering, att det innebär en utvidgning
av understödsverksamheten och att bidragen från enskilda och kommuner
antagligen liksom hittills komma att möjliggöra ett successivt utbyggande
av koloniverksamheten.

Beträffande de av befolkningsutredningen föreslagna principerna för beviljandet
av särskilda driftbidrag ha vissa erinringar gjorts. Utredningen
föreslår att härvid beaktas vederbörande »kommuns ekonomi och struktur».

Socialstyrelsen framhåller, att bidragsgrunderna för särskilt driftbidrag äro
vagt utformade, men förutsätter att det lämnas åt socialstyrelsen att efter
hand söka sig fram till lämpliga fördelningsprinciper. Medicinalstyrelsen
tolkar »struktur» som »social struktur», och svenska stadsförbundet, förutsätter,
att med kommuners ekonomi avses de ekonomiska förhållandena,
under vilka kommunens innevånare leva, icke kommunens skattekvot.
Malmö stads barnavårdsnämnd framhåller, att bidraget helst borde utgå till
de största och bäst skötta kolonierna under i viss mån aktgivande på deras
tillgängliga, för driften avsedda kapitalbehållning. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län påpekar, att då kolonierna i länet i allmänhet ligga nära
hemorten, spela reseutgifterna liten roll i deras budget, varför ett på
resekostnaderna grundat statsbidrag blir av ringa betydelse; dels i anledning
härav, dels på grund av den begränsade sociala räckvidd, som länsstyrelsen
anser bidragen till de enskilda resorna ha, föreslår den, att det
av befolkningsutredningen föreslagna anslaget omdisponeras så, att för
sommarkoloniernas fria resor utgå 100,000 kronor, till bidrag till driftkostnaderna
i övrigt 300,000 kronor och för resor till sommarvistelse i enskilda
hem 700,000 kronor.

Från några håll har påpekats att statsbidragen böra utgå även till andra
kolonier än sommarkolonier.

Socialstyrelsen framhåller vikten av att koloniverksamhet bedrives icke
endast sommartid. Det är önskvärt, att även vinter- och vårkolonierna i
framtiden beredas statsbidrag under samma villkor och förutsättningar som

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

sommarkolon ier; i den mån det till förfogande stående anslaget därtill förslår,
bör försöksvis i någon utsträckning beviljas driftbidrag till kolonier
under annan del av budgetåret 1943/44 än sommaren. Länsstyrelsen och
förste provinsialläkaren i Värmlands län framföra liknande synpunkter. — I
flera yttranden understrykes befolkningsutredningens uttalande, att även
dagskolonier böra kunna komma i åtnjutande av driftbidrag.

Statens utrymningskommission framhåller, att den intet har att erinra mot
utredningens förslag, att dess medverkan i vissa avseenden tages i anspråk
vid iordningställandet av kolonier men att från det föreslagna driftanslaget
ersättning till kommissionen bör lämnas för det material, som förbrukas
vid sommarkolonier, så att genom kommissionens medverkan härvid
icke föranledes minskning i kommissionens beredskap för utrymning.

Fria resor. Då de fria sommarresorna äro en ny social institution, av
vilken endast finnes ett års erfarenhet, är det naturligt, att den i remissutlåtanden
och yttranden underkastas mera diskussion än sommarkoloniverksamheten,
som redan har viss fasthet och stadga. På det hela taget anses
denna linje för främjande av barnens lantvistelse som mycket värdefull
vid sidan av koloniverksamheten, även örn, som ovan redovisats, olika nyanser
framträda i bedömningen av dess värde i förhållande till koloniverksamheten.
Under alla omständigheter anses den under nu rådande krisförhållanden
såsom högst önskvärd.

De olika erinringar, som rests, röra de villkor, som uppställts för de fria
resorna, och organisationen av desamma.

Vad först begränsningen till städer, köpingar och municipalsamhällen
med minst 8,000 invånare beträffar, har den finansiella nödvändigheten
av en dylik gränsdragning i allmänhet accepterats, även örn från olika håll
påpekats de orättvisor, som härav kunna uppkomma. I synnerhet anföres
önskvärdheten av dylika fria resor för barn i mindre industrisamhällen.
Det framhålles, att trångboddheten i smärre industri- och brukssamhällen
just nu under krisen i hög grad motiverar, att möjlighet beredes även för
hemmen där att under sommaren sända barnen till anförvanter. Tätorter
intill en större stad, men belägna i en landskommun med mindre än 8,000
invånare, bli också missgynnade. Barnen där kunna vara sämre ställda än
exempelvis barnen i större samhällens ytterområden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår ytterligare utredning i denna fråga;
om en godtagbar generell regel icke kan åstadkommas, synes enligt länsstyrelsen
i särskild ordning böra från fall till fall avgöras vilka samhällen,
som skola beröras. — Ett annat uppslag, som framförts i yttrande av barnavårdsombudet
i Västerbottens läns barnavårdsförbund, är, att den ur finansiell
synpunkt nödvändiga begränsningen av anslaget sker därigenom, att minimigränsen
för resekostnader liöjes t. ex. till 7—10 kronor och maximigränsen
för resornas längd mera snävt begränsas.

Befolkningsutredningens förslag att rätten till fri resa anknytes till
livsmedelsrabattkorten anses i allmänhet vara praktisk, även örn talesmän
finnas för en fri behovsprövning, vid vilken ekonomiska eller medicinska
skäl böra vara avgörande. Det i samband härmed av befolkningsutredningen
föreslagna medgivandet åt den lokala myndigheten att efter

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

behovsprövning i begränsad omfattning även bevilja barn i familjer, som
icke inneha rabattkort, fria resor anser sig ej Göteborgs allmänna folkskolestyrelse
kunna biträda på grund av svårigheten för den lokala myndigheten att
verkställa behövlig undersökning av den sökandes ekonomi. Dessa familjer
borde istället, enligt styrelsen, hänvisas till fattigvårds- eller kristidsmyndigheterna
för att efter behovsprövning erhålla rabattkort.

Förslaget örn begränsning av de fria resornas längd har vunnit
allmänt erkännande under hänvisning till de missbruk, som i enstaka fall
förekommit under 1942. Ytterligare begränsning av reselängden föreslås i
vissa utlåtanden.

Järnvägsstyrelsen anser det önskvärt, att, åtminstone för resor från Sydoch
Mellansverige, 40 mil sattes som högsta gräns, men vill dock ansluta
sig till befolkningsutredningens förslag, örn en ytterligare begränsning anses
avsevärt motverka resornas syfte. Det är statskontorets uppfattning,,, att resornas
längd bör ha snävare maximigräns än i utredningens förslag. Ämbetsverket
föreslår, att högsta reslängd, för vilken statsbidrag må utgå, fastställes
till 50 mil i Norrbottens och Västerbottens län, 40 mil i Jämtlands och
Västernorrlands län samt 30 mil i den övriga delen av landet. Överståthållarämbetet
anser, att de föreslagna rayonerna böra avsevärt nedskäras. Resekostnaderna
för ett barns sommarvistelse bli, då fri resa medgives för så
långa avstånd som i utredningens förslag, proportionsvis för höga. Enbart
resekostnaderna för ett barn, som på enskild resa ledsagas av vårdare, torde
kunna överstiga hela utgiften för vistelsen på koloni. Örn ytterligare rayonbegränsning
företoges, kan dock ökad belastning uppstå för koloniverksamheten,
varför Överståthållarämbetet föreslår, att en skälig andel av de besparingar,
som göras härigenom, bör komma koloniverksamheten till godo.

I de nordliga länen anses däremot i allmänhet de av utredningen föreslagna
maximigränserna för snävt tilltagna. Det framhålles, att det överhuvud
vid utformandet av stödåtgärderna bör tagas speciell hänsyn till barn,
som äro bosatta i trakter med långa, pressande vintrar. Vad resornas längd
beträffar, bör maximigränsen fixeras så, att barnen i norra Lappland beredas
möjlighet till fria resor till västkusten, anför Gällivare folkskolestyreise.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

För resornas längd har föreslagits ett maximum, som för Norrbottens
och Västerbottens län skulle bliva detsamma eller 100 mil och med endast
20 mil överstiga den för Västernorrlands och Jämtlands län. Häremot bör
anmärkas att avståndet fågelvägen från de båda residensstäderna Härnösand
och Östersund till Luleå eller järnvägsknutpunkten Boden uppgår till drygt
40 mil. Dessutom har man att taga hänsyn till avståndet till malmfältssamhällena.
Från Kiruna till Boden är det en resa på över 30 mil. Maximilängden
synes därför beträffande Norrbottens län böra ökas till förslagsvis
150 mil.

För att exemplifiera reselängdens otillräcklighet påpekar Skellefteå stads
socialbyrå, att vid kopparverket i Rönnskär finns ett icke ringa antal arbetsanställda,
vars alla släktingar och anhöriga äro bosatta i landets södra delar.
örn för Västerbottens del, heter det vidare, reselängden maximeras till 100 mil
enkel färd, vilket principiellt icke finnes något att erinra emot, synes möjlighet
böra givas lokal myndighet, att med särskild motivering, t. ex. saknad
av släktingar inom angiven maximigräns, i enstaka fall göra undantag från
bestämmelsen.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

Förslaget till bestämmelser örn fri mödraresa ägnas i regel stor uppmärksamhet.
Principen som sådan anses i allmänhet böra tillämpas. Man
understryker likaledes värdet av att mödrarna på detta sätt få tillfälle att
resa ut på landet. Överståthållarämbetet anser sig dock icke kunna tillstyrka
denna form för understödjande av mödrasemestern, då praktiskt taget varje
garanti saknas för att förmånen verkligen kommer de mest semesterbehövande
husmödrarna till del. I stället förordar Överståthållarämbetet, att resorna
normalt böra företagas såsom gruppresor och att vårdarbiljett för enskild
vårdare endast får utställas, då barnet icke kan medfölja gruppresa.

Beträffande den generella åldersgränsen för barn, som kan anses ha behov
av vårdare, ha uppfattningar framförts, som avvika från utredningens.

Skolöverstyrelsen ifrågasätter en sänkning på ett eller två år, varvid dock
skulle gälla att undantag efter prövning i enskilda fall finge göras. Statskontoret
föreslår en begränsning till barn under 7 år. Göteborgs allmänna
folkskolestyrelse sätter den generella gränsen vid högst 8 års ålder. Den av
befolkningsutredningen föreslagna regeln, att förmånen av fri vårdarresa i
första hand bör komma mödrarna till del, har allmänt förordats, och med
hänsyn härtill föreslås i ett fall, att åldern i detta sammanhang bör höjas
till 14 år. I detta sammanhang föreslår medicinalstyrelsen med åberopande
av tidigare skrivelser, att järnvägsstyrelsen erhåller i uppdrag att undersöka
förutsättningarna för en ändring av tur- och returbiljetternas giltighetstid
från 10 — 15 dagar. — Vid förhinder för modern anses någon form av gruppresa
i första hand böra förekomma.

Resornas tekniska organisation. Beträffande detta spörsmål anför
järnvägsstyrelsen följande:

Under sommaren 1942 begärdes i ett stort antal fall, att uppehåll skulle
få göras under resan, ofta sannolikt i syfte att utnyttja biljetten för annat
än det ursprungliga ändamålet. Det har även iakttagits, att framställning
gjorts örn lösen av prisskillnad till resa i 2 klass. På grund härav torde
det böra bestämmas, att uppehåll i resa samt övergång till högre vagnklass
icke tillåtas.

För att underlätta expedieringen vid resor på järnväg har styrelsen för
avsikt att inrätta kombinerade beställnings- och biljettformulär för utskrivning
direkt genom de organ, som skola handha det lokala arbetet med resorna.
Särskild beställning respektive biljett utskrives för barn och särskild
för vårdare. Biljetten blir gällande för resa först sedan den kompletterats
och stämplats genom vederbörliga järnvägsstationers försorg. Sådan stämpling
skall ske både vid fram- och återresan.

För av staten bekostade resor med buss eller båt avses att använda särskilda
beställningsformulär för avlämning direkt till biljettgranskaren.

Gemensamma bestämmelser för gruppresor och individuella
resor. Med hänsyn till den stora resandefrekvensen vid veckoskiftena
samt vid pingst- och midsommarhelgerna fordras att resor med järnväg och
buss icke få företagas under tiden omkring dessa helger och icke heller
under tiden från och med kl. 0.00 vardagen före sön- och helgdag till kl.

6.00 vardagen efter sön- och helgdag. Resa, som anträdes före kl. 24.00 natt
till vardagen före sön- och helgdag och avslutas senast kl. 16.00 nämnda
vardag, må dock fullföljas. Under juni månad kunna resorna alltså ske
endast den 1, 4, 7—11, 15, 16 och 17 juni samt under juli månad först från
och med den 5 juli. Vårdare ina likväl inom 10 dagar efter framresan återresa
liven andra dagar än de ovan medgivna, dock icke den 12—14, 19, 20,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

23, 24, 26 och 27 juni samt 3 och 4 juli. Med hänsyn till den stora trafikanhopningen
under juni och juli är det önskvärt, att resor för barn under
skolåldern påbörjas redan i maj månad.

För resornas planläggning och transporternas utförande är det av vikt
att berörda järnvägsmyndigheter på förhand underrättas örn såväl gruppresor
som individuella resor. Gruppresor i bägge riktningarna böra i allmänhet
anmälas 14 dagar och övriga resor i riktning till landet minst 3 dagar i förväg,
varefter järnvägsbefälet bestämmer dag och tåglägenhet för resornas anträdande.
I större städer, varifrån transporterna kunna beräknas bliva av
särskilt stor omfattning, böra såvitt möjligt allmänhetens biljettbeställningar
ske genom ett centralt, med järnvägsbefälet samarbetande organ.

Den centrala organisationen. Socialstyrelsen anför följande.

Förslaget att socialstyrelsen blir tillsyningsmyndighet över koloniverksamheten
samt centralmyndighet över den förordade verksamheten i övrigt
för beredande av sommarvistelse för barn finner socialstyrelsen riktigt.
Verksamhetens sociala innebörd och syfte ligger nämligen inom styrelsens
verksamhetsområde med avseende å den sociala barnavården. De sociala,
administrativa och ekonomiska fördelarna av en samlad överblick, rådgivning
och ledning på barnavårdens hela område, alltså även med avseende
å nu ifrågavarande förebyggande sociala barnavård, äro uppenbara.

De organisatoriska problemen avse uppgifter av tvenne slag, nämligen
dels det kontorsmässiga arbetet, dels den sociala och hygieniska tillsynen.
Vad beträffar den förra uppgiften vill det synas som om befolkningsutredningen
avsett, att denna åtminstone i huvudsak skulle skötas av utrymningskommissionen.
På grund härav har styrelsen från kommissionen inhämtat
upplysning om det behov av arbetskraft, som förefunnits hos kommissionen
på grund av dess arbete för sommarresorna 1942. Härvid framgick att
detta behov varit ganska omfattande.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas att verksamheten från dess början
till årets slut helt tagit i anspråk en tjänsteman (amanuens) och ett skrivbiträde
vid den administrativa avdelningen av kommissionens kansli; att
även kansliets övriga personal fått lämna sin medverkan i mån av behov
och i den utsträckning kommissionens övriga arbete tillåtit; samt att ytterligare
en tjänsteman under tiden september—januari varit helt sysselsatt
med avslutning av räkenskaperna.

Då socialstyrelsens personal är otillräcklig redan för de uppgifter, som
nu åvila styrelsen, är det uteslutet, att styrelsen utan en förstärkning av
kontorspersonalen skall kunna själv sköta nu ifrågavarande arbete. Huruvida
utrymningskommissionen har så god tillgång på personal, att den utan
att anställa ny kan omhänderliava den kontorsmässiga delen av nu ifrågavarande
arbetsuppgifter, är icke för socialstyrelsen bekant. Frågan huruvida
dessa uppgifter böra skötas inom styrelsen eller inom kommissionen bör i
varje fall ses i samband med den andra arbetsuppgiften, alltså den sociala
och hygieniska kontrollen.

Sistnämnda kontroll skulle enligt förslaget ankomma på socialstyrelsen,
som borde kunna i nödig omfattning anlita tjänsteläkare och barnavårdsnämnder
för den lokala tillsynen. Aven örn det förutsättes, att så kan ske,
torde det emellertid vara ofrånkomligt, att ett tidskrävande och kvalificerat
arbete nedlägges direkt från socialstyrelsen för denna tillsyn. Eljest kan
tillsynen lätt urarta till en papperskontroll. Lämpligen bör tillsynen under
ledning av statens inspektör för fattigvård och barnavård handhavas av den
hos styrelsen anställda barnavårdsinspektrisen. Med hänsyn till att hon
redan nu är starkt upptagen av sina ordinarie uppgifter är emellertid detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

13

icke möjligt, utan att lion erhåller en kompetent assistent. Därest styrelsen
skall lia möjlighet att ansvara för en noggrann tillsyn över sommarkolonierna,
är därför en sådan förstärkning av styrelsens arbetskrafter nödvändig.

Utförandet av tillsynen ställer i och för sig vissa krav på kontorslijälp,
vilka måste tillgodoses inom socialstyrelsen, även örn det mera räkenskapsoch
bokföringsmässiga arbetet skulle kunna överlämnas åt utrymningskommissionens
kansli. Vidare måste det över huvud taget anses vara en egendomlig
anordning, att det ena verket omhänderhar den centrala ledningen
av en verksamhet med användande av det andra verket såsom sitt kansli.
Att t. ex. alla de protokoll över socialstyrelsens beslut, som här måste upprättas,
skola utskrivas på kommissionens kansli, är självfallet förenat med
praktiska olägenheter. Med hänsyn därtill vill socialstyrelsen bestämt hävda,
att den personal, som erfordras för allt kontorsmässigt arbete i nu ifrågavarande
sammanhang, bör anställas inom socialstyrelsen för den tid och i
den omfattning, som verksamheten fordrar.

För de arbetsuppgifter, som enligt förslaget skulle ankomma på socialstyrelsen,
erfordras följande förstärkning av ämbetsverkets personal.

1 assistent.............................. i lönegrad Ex 15,

2 kanslibiträden........................ » » Ex 7,

3 skrivbiträden ........................ » » Ex 2.

Personalen bör anställas successivt allt efter behovet med början med

assistenten förlagsvis den 1 april 1943. Samtliga anställningar böra räknas
till kalenderårets slut. Kostnaderna härför (exklusive rörligt tilliigg och
kristillägg) uppgå till sammanlagt närmare 13,500 kronor. Av detta belopp
hänföra sig 4,500 kronor till budgetåret 1942/43 (månaderna april—juni) och
återstoden till budgetåret 1943/44 (månaderna juli—december).

Styrelsen måste vidare anmäla, att verket saknar ämbetslokaler för denna
personal. Med hänsyn till önskvärdheten av att personalen uppdelas i olika
grupper allt efter arbetets art — telefonarbete samt maskinskrivnings- och
räknemaskinsarbeten — torde minst tre rum erfordras. Kostnaderna härför
synas böra uppskattas till omkring 2,000 kronor för år räknat.

Statens utrymningsicommission understryker värdet av den föreslagna tillsynen
av koloniverksamheten. Kommissionen har för sin del funnit det
förenat med vissa olägenheter, att det år 1942 icke varit möjligt att kontrollera
efter vilka riktlinjer de sommarkolonier, som ansökt örn fria resor,
bedriva sin verksamhet.

Kommissionen framhåller, att den faktiska ledningen av den verksamhet,
som föranleddes av statsmakternas beslut 1942 örn åtgärder till främjande
av barns sommarvistelse på landet, har varit förlagd till kommissionens
kansli, där beredning och expedition av samtliga ärenden ägt rum. Riktlinjerna
för verksamheten ha uppdragits i samråd av socialstyrelsen och
kommissionen. Viktigare ärenden ha under verksamhetens fortgång underställts
socialstyrelsen, vilken härjämte i efterhand granskat av kommissionen
gjorda utbetalningar. Denna organisation har enligt kommissionens uppfattning
fungerat väl.

Kommissionen anför vidare:

Den ifrågavarande verksamheten faller otvivelaktigt närmast inom området
för socialstyrelsens allmänna ämbetsutövning, i det att utrymningssynpunkterna
— i motsats till vad förhållandet var år 1940 — numera endast tillmätas
en mindre väsentlig betydelse vid verksamhetens utformning. Detta
framträder bland annat däruti, att do lokala utrymningsorganen icke tagas i

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

anspråk i annan mån än när det gäller förut omnämnd medverkan vid ordnande
av nya sommarkolonier medan sommarutflyttningen 1940 däremot
keit sköttes av de lokala utrymningsmyndigheterna. I enlighet härmed har
befolkningsutredniugen också föreslagit, att socialstyrelsen skall vara centralmyndighet
för verksamheten. Utredningen har emellertid antytt, att det
även innevarande år kan visa sig fördelaktigt att anlita utrymningskommissionens
medverkan i organisatoriskt hänseende. Med anledning härav vill
kommissionen framhålla, att därest utredningens förslag i stort sett vinner
bifall, förutsättningarna för den centrala organisationen ändras. Sålunda
tillkommer en tillsynsverksamhet över sommarkolonier och feriebarnsföreningar,
som måste helt åvila socialstyrelsen. Vidare torde fördelningen av
det särskilda anslaget örn 100,000 kronor till sommarkoloniers driftkostnader
vara av den natur, att den måste helt handhavas av styrelsen. Det synes
därför icke längre möjligt, att hela kansliverksamheten förlägges till kommissionen
utan en del av densamma måste under alla förhållanden ombesörjas
inom styrelsen. Därest sålunda vissa uppgifter fortfarande skulle
ankomma på kommissionens kansli, skulle resultatet bliva en uppdelning av
den kanslimässiga skötseln av verksamheten, vilken icke synes kunna undgå
att förorsaka olägenheter.

Det synes därför enligt kommissionens uppfattning lyckligast, att ledningen
av verksamheten i dess helhet redan innevarande år överflyttas till
socialstyrelsen. Detta torde icke hindra, att den erfarenhet av verksamheten,
som förvärvats av kommissionen, irtnyttjas för den for-tsatta verksamheten,
exempelvis genom samråd i lämpliga delar mellan socialstyrelsen och
kommissionen.

Slutligen vill kommissionen icke underlåta att framhålla vikten av att
beslut i förevarande fråga kommer till stånd snarast möjligt, så att vederbörande
centrala och lokala organ erhålla tillräcklig tid att förbereda verksamheten.

Den lokala organisationen. Mot utredningens förslag att den lokala ledningen
och kontrollen av reseverksamheten uppdrages åt barnavårdsnämnden
har i allmänhet inga erinringar gjorts. Länsstyrelserna i Malmöhus och
Göteborgs och Bohus län samt några lokala myndigheter synas dock närmast
vara av den uppfattningen, att den lokala ledningen liksom under 1942
bör uppdragas åt barnavårdsnämnden och folkskolestyrelsen gemensamt.

IY. Departementschefen.

De åtgärder för främjande av barns sommarvistelse på landet, som föreslås
i 1941 års befolkningsutrednings promemoria, äro visserligen aktualiserade
av krisförhållandena, men jag finner det angeläget att, liksom befolkningsutredningen,
rikta uppmärksamhet på att denna verksamhet har perspektiv,
som gå vida utöver den föreliggande krissituationen. Att det är en angelägenhet
av vikt att sörja för att barnen från städer och samhällen under sommaren
komma ut på landet, torde vara allmänt erkänt. Insikten härom har
under tidigare år bland annat tagit sig uttryck i initiativ från den enskilda välgörenheten
och från kommunerna och i stödjande åtgärder från statsmakternas
sida, då det gällt att bereda sommarvistelse åt barn, vilkas föräldrar ej
haft möjlighet att bekosta sådan vistelse. Det mål, som bör uppställas, har av
befolkningsutredningen formulerats sålunda: praktiskt taget alla barn i de

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

större städerna i förskole- ock folkskoleåldern böra erhålla tillfälle till en icke
alltför kort vistelse på landet varje sommar. Befolkningsutredningen har vidare
understrukit, att det är angeläget, att Idena och eljest ogynnsamt ställda barn
på landsbygden och i de mindre städerna och orterna beredas tillfälle till
stärkande sommarvistelse med god omvårdnad i olika hänseenden.

För lösningen av denna fråga i hela dess vidd komma med säkerhet kollektiva
former för sommarvistelse — vid sidan av den enskilt ordnade — av
praktiska och organisatoriska skäl att få en framträdande plats. Även örn det
är tänkbart, att i och för ett rationellt ordnande av den s. k. folksemestern
nya organisatoriska former för sommarvistelse i framtiden kunna framkomma,
t. ex. i form av särskilda större semesteranläggningar, och härigenom en ökad
möjlighet beredes föräldrar och barn att vara tillsamman under de äldres
semester, torde dock alltjämt behovet av särskilda åtgärder för barnens längre
lantvistelse komma att kvarstå.

En utbyggd koloniverksamhet torde vara en väsentlig förutsättning för
möjligheten att kunna lösa ifrågavarande problem. Karakteristisk för
denna verksamhets nuvarande utveckling är att den nått mycket olika
omfattning på olika orter. Som föregångare stå i allmänhet större
städer, där tack vare enskild välgörenhet, stort intresse från allmänhetens
sida och goda kommunala resurser föredömliga resultat uppnåtts,
även örn också där lantvistelsen är ett olöst problem för stora
skaror barn. I fattigare kommuner och landsändar är sommarkoloniväsendet
i regel svagt utvecklat. På flera håll torde förutsättningar saknas för
en rationell lösning enbart med anlitande av lokala hjälpkällor. En uppgift
som förestår, är att på dessa orter bringa sommarvistelseverksamheten upp
till den nivå, som nåtts i de i detta avseende bäst ställda orterna. Härför
torde emellertid komma att krävas statliga åtgärder av en omfattning, som
för närvarande icke kunna genomföras. En samordning och översyn av
de lokala initiativen genom en central statlig ledning torde också bliva en
nödvändighet. En effektiv utbyggnad av koloniverksamheten efter dessa
linjer måste emellertid tills vidare anstå på grund av det statsfinansiella läget.

Även örn ett definitivt utformande av denna verksamhet icke låter sig göra
för närvarande, finner jag dock, att de risker, som krisförhållandena medfört
för barnens hälsa, likväl göra det angeläget att under budgetåret 1943/44
vidtaga åtgärder, som i görligaste mån främja tillgodoseendet av barnens
behov av sommarvistelse. Befolkningsutredningen föreslår i detta hänseende,
anknytande till de åtgärder som vidtogos under sommaren 1942, att dels under
vissa villkor barn från större städer och tättbebyggda samhällen erhålla fria
resor till självordnad sommarvistelse i enskilda hem, dels att koloniverksamheten
understödes genom fria resor och genom särskilt bidrag till driftkostnaderna
i övrigt, maximerat till 1 krona per dag och barn, att utgå till behövande
kolonier ur ett anvisat anslag på 100,000 kronor. Jag kan i stort sett
ansluta mig till utredningens förslag.

Yad först beträffar stödet till Jcoloniverksamheten innebär det särskilda
anslaget för bidrag till driftkostnaderna en utvidgning i förhållande till före -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

gående sommars åtgärder. Jag finner det emellertid vara av stor vikt, att härigenom
möjlighet beredes att stimulera och stödja koloniverksamheten i orter
och kommuner med svag ekonomi, där utan ekonomiskt bistånd sådan verksamhet
icke skulle kunna komma till stånd men där det kan vara särskilt av
behovet påkallat att barnen erhålla tillfälle till växling av miljö. Utredningen
har övervägt möjligheten att utforma en automatiskt verkande
statsbidragsregel, varigenom koloniverksamheten i de delar av landet,
som på grund av sin fattigdom eller barnrikedom i första hand vore i
behov av stöd, skulle kunna stödjas. På grund av svårigheten att med den begränsade
överblick av hithörande problem, som ännu står till buds, utforma
en dylik regel har emellertid utredningen avstått därifrån och i stället tills
vidare förordat fri behovsprövning. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt.
Såsom grund för fördelningen av bidraget bör härvid läggas vederbörande
kommuns ekonomi och struktur samt en därur härledd uppskattning av behovet
av koloniverksamhet. Vidare böra för erhållande av bidrag ifrågakomma
kolonier, som mottaga barn av viss särskilt behövande kategori från ett större
område, exempelvis ett län eller större del av ett län. Det föreslagna statsstödet
skall utnyttjas för att få till stånd en utvidgning av verksamheten. Det har
anförts, att det föreslagna beloppet är för lågt för ett verksamt tillgodoseende
av det behov av stöd, som föreligger. Även örn denna synpunkt icke saknar
grund, anser jag mig för närvarande icke kunna tillstyrka ett högre anslag,
då användningen av denna stödform under budgetåret 1943/44 närmast får
karaktären av en försöksverksamhet. Det förutsättes, att den anslagsbeviljande
myndigheten noga beaktar angelägenhets- och behovsgraden vid prövningen
av inkomna ansökningar örn driftbidrag; det torde vara möjligt, att härvid
vinna en erfarenhet, ur vilken för framtiden normgivande bidragsregler kunna
utformas. Med hänsyn till vad jag här anfört, bör det föreslagna beloppet icke
överskridas och lämpligen maximeras till 100,000 kronor.

Det särskilda driftanslaget är så starkt begränsat, att för bidrag från
detsamma endast böra ifrågakomma sommarkolonier. Det skulle dessutom
vara förenat med svårigheter att vid behovsprövningen taga särskild hänsyn
till vinter- och vårkolonier. Däremot synes det lämpligt, att s. k.
dagskolonier kunna erhålla driftbidrag, om den bidragsbeviljande myndigheten
finner, att denna utväg representerar den mest effektiva lösningen av
sommarvistelseproblemet. Emellertid finner jag det motiverat, att vinter- och
vårkolonier understödjas genom fria resor, varför jag tillstyrker, att anslaget
till fria resor för sommarkolonier jämväl må gälla dylika kolonier.

På av utrymningskommissionen anförda grunder anser jag det lämpligt, att
ersättning ur ifrågavarande anslag må utgå till kommissionen för material, som
förbrukats på kolonier, vilka utrustats ur kommissionens förråd.

Beträffande villkoren för fria resor till självordnad sommarvistelse och till
s. k. feriebarns sommarvistelse tillstyrker jag i enlighet med befolkningsutredningens
promemoria att enskilda sommarresor för barn till och från lantvistelse
i enskilt hem under vissa villkor helt bekostas av statsmedel. Detta
gäller resor 3:dje klass järnväg, båt eller buss, där biljettpriset är minst 3

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

kronor och då resorna avse sommarvistelse på minst 4 veckor. Rätt till dylik
resa bör tillkomma barn, som under det år resan företages fyller 14 år eller
som är yngre, hemmahörande i stad, köping eller municipalsamhälle med
minst 8,000 invånare och tilldelat rabattkort för livsmedel.

Principen att rätt till fria resor begränsas till barn i städer och andra tättbebyggda
orter med minst 8,000 invånare har varit föremål för åtskilliga erinringar.
Med hänsyn till det finansiella läget kan jag icke tillstyrka en sänkning
av denna generella gräns, men möjlighet bör föreligga för centralmyndigheten
att bevilja dispens för vissa orter enligt i huvudsak samma praxis, som följdes
under sommaren 1942.

Jag ansluter mig i princip till utredningens förslag att resornas längd begränsas.
I enlighet med befolkningsutredningen föreslår jag som maximigräns
för Norrbottens och Västerbottens län 100 mil, för Jämtlands och Västernorrlands
län 80 mil medan jag för landet i övrigt förordar 50 mil i stället för av
utredningen föreslagna 60 mil. Med den starka och vidsträckta omflyttning,
som ägt rum i vårt land, anser jag icke en snävare begränsning tillrådlig
om syftet med resorna skall nås, nämligen att barnen skola erhålla
möjlighet av fri resa till familjens anhöriga och bekanta. För barn från Norrbotten
bör dock centralmyndigheten kunna medgiva dispens för fria resor
utöver den angivna maximigränsen.

Befolkningsutredningen har föreslagit, att även vårdare, vilken medföljer
barn, som det år resan företages fyller 10 år eller som är yngre, må erhålla
fri resa, dock att härvid i första hand skall ifrågakomma barnets moder. Det
har anförts, att barn ned till 8 års ålder bör kunna resa på egen hand. Den
omständigheten att i första hand mödrarna skola ha rätt att följa barnen som
vårdare, finner jag tala emot en sänkning av åldern under den av utredningen
föreslagna. Det måste anses vara av värde för såväl moder som barn att
ha möjlighet att följas åt på resorna från och till sommarvistelsen. En
sänkning av åldern med två år, skulle säkerligen också medföra en stark
ökning av antalet fall, då föräldrarna icke våga låta barnet resa. Resvanan
är icke stor i de befolkningsskikt, där barnen komma i åtnjutande av fri
resa. Jag förutsätter att de lokala myndigheterna, då modem är förhindrad att
resa, noga pröva möjligheten att organisera gruppresor.

På av befolkningsutredningen anförda skäl förordar jag, att socialstyrelsen
utses till tillsynsmyndighet för koloniverksamheten och centralmyndighet för
reseverksamheten, varvid jag ansluter mig till de riktlinjer för socialstyrelsens
verksamhet, vilka skisserats i befolkningsutredningens promemoria. I anslutning
till vad som skedde vid ordnandet av barnens sommarvistelse år 1942
bör åt utrymningskommissionen uppdragas att lämna medverkan i organisatoriskt
avseende.

Så länge de statliga åtgärderna för främjande av barns sommarvistelse icke
ha större räckvidd än den, som föreslås för budgetåret 1943/44, finner jag,
att det organisatoriska och kontormässiga arbetet utan olägenhet skall kunna
handhavas av utrymningskommissionens personal. Organisationen av reseverksamheten
torde kunna uppläggas i stort sett efter samma linjer som under

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 123.

509 48 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

sommaren 1942. De ytterligare arbetsuppgifter, som komma att åvila socialstyrelsen
i egenskap av tillsynsmyndighet för kolonirörelsen och därmed
anslagsbeviljande myndighet, böra örn möjligt fullgöras utan förstärkning av
dess personal.

Då befolkningsutredningen utarbetade sin promemoria, kunde ännu icke
kostnaderna för reseverksamheten under sommaren 1942 i sin helhet angivas.
Av utrymningskommissionen har jag sedermera under hand erfarit, att de
sammanlagda kostnaderna för reseverksamheten uppgingo till cirka 748,000
kronor, varav 560,000 kronor kommo på de enskilda resorna, 184,800 kronor
på koloniernas resor samt 3,200 kronor på trycksaker, transport av material
m. m. Av kostnaderna för de enskilda resorna kommo 538,000 kronor på järnvägsresor,
12,000 kronor på bussresor och 10,000 kronor på båtresor. Vid
koloniresorna blevo resekostnaderna per person i genomsnitt cirka 6 kronor
50 öre och per barn cirka 7 kronor 10 öre, vid de enskilda resorna blevo motsvarande
genomsnittskostnader cirka 12 kronor och 19 kronor.

Vad beträffar omfattningen av reseverksamheten räknar jag liksom befolkningsutredningen
med att den säkerligen kommer att bli vidgad i förhållande
till fjolårets. En sannolik ökning av koloniverksamheten kommer att medföra
ytterligare behov av resebidrag för kolonierna, och därjämte komma anspråk på
fria resor att framställas från familjer, som i fjol sommar icke hade kännedom
örn denna förmån. Tendensen till vidgning motverkas dock därav, att antalet
barn, som kommer i åtnjutande av fria resor, minskats genom de begränsningar i
rätten till livsmedelsrabatter, som sedan förra sommaren vidtagits. Begränsningen
av resornas längd är även en kostnadsbegränsande faktor. Utredningen
har för budgetåret 1943/44 beräknat statens kostnader för fria resor till sommarkolonier
till 200,000 kronor och för fria resor till sommarvistelse i enskilda
hem till 800,000 kronor. Dessutom upptager utredningens förslag som förut
nämnts ett anslag av 100,000 kronor till sommarkoloniernas driftkostnader i
övrigt. Med hänsyn till de kostnadsbegränsande faktorer, som anförts beträffande
de fria resorna, anser jag, att anslaget till fria resor bör beräknas till

700,000 kronor. I anslutning till denna beräkning torde för nästa budgetår
böra under femte huvudtiteln, rubriken åtgärder till främjande av sommarvistelse
på landet för barn från städer och andra tättbebyggda samhällen, anvisas
ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor, varav högst 100,000 kronor för
bidrag till driftkostnader vid sommarkolonier.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen

att till Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för
barn från städer och andra tättbebyggda samhällen för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av ......... kronor 1,000,000

Indrivning ay fordringar från skolbarnsutflyttningeu sommaren 1940.

Vid den sommaren 1940 av utrymningskommissionen anordnade utflyttningen
av vissa barn till landet skulle föräldrarna principiellt vara skyldiga att
utgiva ersättning för barnens vistelse å av kommissionen upprättad internat -

19

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 123.

förläggning med 70 öre per dag och barn. Vissa undantag gjordes dock härifrån.
Sålunda skulle ersättningsskyldighet icke föreligga, om försörjaren vid
anmälningstillfället var inkallad till militärtjänst eller tidigare under 1940
under längre tid varit inkallad till sådan tjänstgöring. Ej heller skulle ersättning
utgå örn föräldrarnas för föregående år beskattningsbara inkomst uppginge
till högst 700 kronor. Härjämte borde undantag från avgiftsskyldigheten
kunna medgivas örn familjens ekonomiska ställning avsevärt försämrats,
sedan det beskattningsbara beloppet fastställts.

Av till förläggningarna utflyttade 18,301 barn ha 2,574 befunnits vara ersättningsskyldiga
med ett belopp av 87,690 kronor 80 öre. Sedan de lokala utrymningsmyndighetema
så långt de kunnat uppburit ersättningsbeloppen och där;
efter kommissionen hänvänt sig till de ersättningsskyldiga återstod i augusti
1942 av detta belopp ännu obetalt 14,834 kronor 60 öre. I skrivelse den 6
augusti 1942 har kommissionen hemställt örn bemyndigande att underlåta att
vidtaga ytterligare åtgärder för indrivning av nämnda 14,834 kronor 60 öre.
Kommissionen är av den uppfattningen, att rättsligt förfarande icke lämpligen
bör tillgripas för beloppens inkassering, dels därför att kostnaderna för ett
dylikt förfarande skulle bliva avsevärda, dels därför att det synes kommissionen
olämpligt att med hänsyn till det syfte, som låg till grund för verksamheten,
gå alltför hårt fram gentemot de ersättningsskyldiga.

Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet, avstyrker denna hemställan
och finner, att utrymningskommissionen i stället bör anbefallas att omedelbart
vidtaga nödiga åtgärder för att få till stånd en inbetalning av resterande ersättningar.

Enligt vad jag inhämtat ha, sedan kommissionen ingivit sin framställning,
intill den 5 februari 1943 ytterligare omkring 300 kronor influtit av de
från skolbamsutflyttningen sommaren 1940 utestående fordringarna. Jag har
låtit undersöka den ekonomiska ställningen hos de föräldrar, som alltjämt
underlåtit att betala. Därvid har framkommit att vissa av dem borde kunna
fullgöra sin betalningsskyldighet. Gentemot dessa torde indrivningsåtgärder
böra vidtagas. För flertalet gäller emellertid att möjligheterna att indriva
beloppen te sig ganska ringa. Beträffande dessa fall är jag särskilt med hänsyn
till den speciella karaktär, som 1940 års utflyttning hade, beredd att, örn
riksdagen icke däremot framställer någon erinran, förorda utrymningskommissionens
hemställan.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Departements chefen.

''•.vt

Mj ;

Kungl. Majlis proposition nr 123.

21

Bilaga.

1941 ÅRS 13E FOLK NINO S UTR EUNES? G

Promemoria angående åtgärder för främjande av barns sommarvistelse

på landet.

Om sommarmånaderna rätt utnyttjades, kunde de otvivelaktigt kraftigt
bidraga till att uppbygga våra barns hälsa och skänka dem motståndskraft
mot vinterns påfrestningar. Framförallt under nuvarande förhållanden ter
det sig nödvändigare än under normala tider, att barnen i största xrtsträckning
få del av de möjligheter till hälsans uppbyggande, som sommaren för med sig.

En stor del av landets barn torde f. n. ha möjligheter att tillbringa sommaren
under lämpliga former. För ett betydande antal, framförallt av
städernas barn, får emellertid sommaren förgå, utan att den effektivt utnyttjas
i nu antydd riktning. 1941 års béfolkningsutredning har därför ansett sig
böra till prövning upptaga frågan, örn man genom vidtagandet av statliga åtgärder
kunde utöka antalet barn, som få tillbringa sommaren under tillfredsställande
villkor. Den 2 maj 1942 framlade utredningen ett förslag till statsstöd
för sommarvistelse på landet för vissa barn under sommaren 1942. Med
anledning av detta utredningens förslag ha sommaren 1942 relativt omfattande
åtgärder i angivna syfte vidtagits. Utredningen vill nu framlägga förslag om
motsvarande anordningar för framtiden under den tid nuvarande krisförhållanden
bestå.

Utredningen kommer härvid först att lämna en översikt över frågans läge
f. n., omfattningen av den enskilda verksamheten på området samt tidigare
förslag och åtgärder från statens sida. Härefter lämnar utredningen en redogörelse
för den omnämnda verksamheten 1942. Slutligen framlägger utredningen
sina förslag på förevarande område.

Översikt.

Den verksamhet, som bedrives för att bereda barn sommarvistelse, har helt
naturligt olika motivering och utformning för stad och landsbygd.

För de större städernas barn ter sig utflyttningen på landet som den första
förutsättningen för ett effektivt utnyttjande av sommaren i hälsovårdande
syfte. Ett betydande antal av städernas barn beredes varje sommar lantvistelse
genom föräldrarnas försorg. Under senare tid har på detta område
en gynnsam utveckling ägt rum i det att den bland stadsbefolkningen hävdvunna
sommarnöjesseden i olika former vunnit en allt vidsträcktare utbredning,
markerad av byggandet av talrika sommarvillor och sportstugor, ordnandet
av campingområden o. s. v. I icke obetydlig omfattning torde också
stadsbarn under sommaren få vistas hos anhöriga och bekanta på landsbyg -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

den. För de barn, som icke kunnat beredas sommarvistelse av föräldrarna,
ha kommunala och enskilda institutioner ingripit i allt mera ökad omfattning.
Sedan lång tid tillbaka ha dessa institutioner utvecklat en omfattande och
förtjänstfull verksamhet genom anordnande av sommarkolonier och anskaffande
av enskilda feriehem. Denna verksamhet tar sikte på att bereda barnen
möjlighet till viss tids sommarvistelse på landsbygden under sådana former
att lantvistelsens hälsobefrämjande faktorer utnyttjas. Även staten har lämnat
sitt stöd åt denna verksamhet, men dess insatser ha intill de senaste åren icke
varit synnerligen omfattande. När staten de senaste åren ingripit på ett kraftigare
sätt har detta väsentligen motiverats med kristidens särskilda förhållanden.

När frågan örn barnens sommarvistelse upptagits till prövning även för
landsbygdens samt de mindre städernas och samhällenas del har det skett
därför att det här gällt att bereda klena barn och barn i ogynnsamma förhållanden
tillfälle till sommarvistelse i annan miljö och under bättre betingelser
i fråga örn vård, kosthåll o. s. v. För att tillgodose detta syfte har en viss
koloniverksamhet igångsatts, varemot feriebarnsverksamheten åtminstone i
fråga örn den egentliga landsbygden icke torde äga någon betydelse. Koloniverksamheten
i denna del har kommit i åtnjutande av statens stöd i ungefär
samma omfattning som samma verksamhet i städerna.

Den enskilda verksamheten.

Koloniverksamhetens omfattning m. m. Genom socialstyrelsens försorg
har på begäran av befolkningsutredningen företagits en undersökning av sommarkoloniverksamheten
1941. En redogörelse för denna undersökning har
tillhandahållits av socialstyrelsen och bifogas (bilaga 1).

Undersökningen är av särskilt intresse enär år 1941 intet som helst statsbidrag
till koloniernas driftskostnader utgick, vilket däremot var fallet både
1940 och 1942.

Av undersökningen framgår, att koloniverksamheten som helhet nått en
betydande omfattning. Dess fördelning å olika orter är emellertid ojämn.
Den största utvecklingen har verksamheten fått i de största städerna, men
även mellan dessa konstateras betydande olikheter. Den administrativa landsbygdens
andel i verksamheten är endast c:a 25 % och den egentliga landsbygdens
torde vara ännu mycket mindre. Kolonier för skolbarn finnas i avsevärt
större utsträckning än för barn under skolåldern, i det att c:a 86 % av
antalet kolonibarn utgjordes av skolbarn och endast c:a 14 % av barn i förskoleåldern.

Vidare konstateras, att kolonierna till allra största delen drivas av enskilda
sammanslutningar medan kommuner och landsting samt församlingar och
andra statskyrkliga organ tillsammans endast driva 11 % av hela antalet. De
kommunala anslagen utgjorde däremot i det närmaste 40 % av koloniernas
inkomster. Avgifter från försörjama utgöra i allmänhet en mycket ringa del
av inkomsterna.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Undersökningen ger vid handen, att barnen nied relativt få undantag uttagas
enligt medicinska eller sociala grunder eller enligt båda dessa grunder
i förening. Såsom av socialstyrelsen framhålles är det av särskilt intresse att
konstatera, att medan antalet barn, som i städerna uttogos av direkta hälsoskäl,
var en tiondel av samtliga kolonibarn från städerna, motsvarande siffra
för landsbygden var en tredjedel.

Enligt vad undersökningen anger ha å de flesta kolonierna vidtagits åtgärder
för att barnen skola stå under en viss läkarkontroll. Aven i fråga örn
de medicinska och hygieniska anordningarna består dock en mycket betydande
olikhet mellan kolonierna.

Undersökningen visar vidare, att antalet kolonier sedan lång tid tillbaka
ökats ganska snabbt. I samband med undersökningen ha anordnarna av c:a
400 kolonier yttrat sig angående behovet av koloniverksamhet å sina respektive
verksamhetsorter. Från dessa svar inhämtas, att kolonianordnarna i de
allra flesta fallen anse en ytterligare utbyggnad av verksamheten behövlig.
I åtskilliga fall har man uppgivit, att antalet ansökningar brukar uppgå till
2—3 gånger det antal barn, som kan beredas plats på vederbörande koloni.
Kristiden anses ha särskilt ökat behovet av koloniverksamhet. Från många
håll har framhållits, att behovet av en utbyggnad är särskilt stort när det
gäller barn i förskoleåldern samt landsbygdens barn.

Vissa uppgifter angående koloniverksamhetens omfattning 1942 återfinnas
nedan i samband med redogörelsen för den statliga verksamheten detta år.

FeriebarnsverJcsamheten. Exakta uppgifter angående feriebarnsverksamhetens
omfattning ha icke kunnat erhållas. Såsom exempel å denna verksamhet
kan emellertid anföras, att genom Frälsningsarmén årligen omkring 1 200
barn beredas sommarvistelse i enskilda hem på landsbygden. Barnens dagsföreningen
i Stockholm ordnade och bekostade 1941 sådan sommarvistelse
för 203 barn. Centralkommittén för feriebarns utsändande i Stockholm utsände
1941 sammanlagt 800 barn. Såsom exempel på kostnadernas fördelning
inom denna verksamhet kan anföras, att enligt centralkommitténs berättelse
för 1941 de sammanlagda kostnaderna utgjorde kr. 15 496:72, varav resekostnaderna
utgjorde kr. 10 383:60. Sommarhemmen torde till mycket
stor del upplåtas gratis och i de fall, då inackorderingsavgift utgår,
torde denna i de flesta fall endast utgå med ett mindre belopp, vilket icke är
beräknat som ersättning för sommarvärdarnas verkliga kostnader.

lJefolkniiigskoinmissionens förslag ni. m.

I sitt den 15 juni 1938 avgivna betänkande angående bamkrubbor och
sommarkolonier m. m. (statens offentliga utredningar 1938:20) har befolkningskommissionen
även behandlat frågan örn statsbidrag till sommarkolonier.
Dessa kolonier ha av kommissionen ställts vid sidan av daghem, lekskolor
och eftermiddagshem såsom en nyttig barnavårdande institution med ändamål
att åvägabringa ett effektivt utnyttjande i rekreations- och hälsovårdande
syfte av sommarfritiden. Kommissionen föreslog, att sommarkolonierna när

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

det gällde statens stöd skulle jämställas med förenämnda vårdformer. Kom
missionen anför härvid följande:

Det har synts kommissionen vara konsekvent att sommarkolonierna, vilka till
ändamålet äro så närbesläktade med de institutioner, som kommissionens huvudförslag
i detta betänkande gäller, jämväl skola äga möjlighet att uppbära statsbidrag.
Visserligen har hela verksamheten hittills fortgått utan dylika understöd.
Den har emellertid i mycket stor utsträckning byggts upp på en organiserad
välgörenhet. Varje år har med ny möda reklam måst läggas upp, vädjanden till
den privata offervilligheten göras och insamlingar till verksamheten komma till
stånd. Det har i och för sig varit av enastående betydelse, att en institution av
så vitalt värde för barnens hälsa som denna i stort organiserade lantvistelse har
kunnat åstadkommas av det privata initiativet. När emellertid en välfärdsanordning
nått en viss omfattning och en viss stabilitet, ställes samhället inför frågan,
huruvida det icke är rimligare att erkänna denna institution såsom en ordinarie
del av samhällets välfärdsanordningar och därför också bära kostnaderna såsom
en ordinarie del av den sociala budgeten. Den privata välgörenheten, offervilligheten
och uppfinningsrikedomen för penningsamlande arrangemang skulle därmed
frigöras för att kunna söka nya initiativ. Dess uppgift bör nämligen — sett
i stort — vara att förhjälpa nya idéer till förverkligande, medan den privata välgörenheten
däremot icke bör göras till finansieringsbas för tillgodoseendet genom
sommarkolonier av ett så omfattande, stabilt och ofrånkomligt socialt behov som
det ifrågavarande. Åtminstone böra statsmakterna ådagalägga sin uppskattning
av denna vårdform genom att bära en del av de därmed förenade kostnaderna. Da
totalkostnaderna per barn och underhållsdag icke ställa sig väsentligt olika vid
sommarkolonier än tidigare behandlade institutioner, vill kommissionen föreslå,
att statsbidrag efter ansökan måtte kunna utgå jämväl till sommarkolonier av
olika slag efter enahanda grunder som tidigare föreslagits, d. v. s. med högst
hälften av driftskostnaderna, dock högst med 50 öre per underhållsdag. Även
dessa institutioner böra vara underkastade inspektion, såsom i nästföljande kapitel
säges, saint i övrigt uppfylla de medicinska, pedagogiska och ekonomiska fordringar,
som komma att uppställas.

Kostnaderna beräknades av kommissionen till maximalt 600 000 kr. (20 000
barn under 60 dagar).

Befolkningskommissionens förslag föranledde icke några statsmakternas
åtgärder.

År 1939 uppdrog statsrådet och chefen för socialdepartementet åt nuvarande
undervisningsrådet Josef Weijne att såsom sakkunnig inom socialdepartementet
utreda frågan angående statsbidrag till barnkrubbor och sommarkolonier
m. m. Till grund för uppdraget skulle ligga befolkningskommissionens
ovannämnda betänkande. På grund av de internationella förhållandenas skärpning
och de därav föranledda påfrestningarna på statsfinanserna ansåg utredningsmannen,
att nya penningkrävande förslag av den art utredningen avsåge
hade små utsikter att vinna statsmakternas gillande. Han hade därför kommit
till den uppfattningen att med åtgärder i denna del borde anstå till dess mera
normala förhållanden inträtt.

Däremot borde sommarkoloniverksamheten just på grund av de genom
krisen orsakade förhållandena ytterligare utbyggas genom ett särskilt stöd
för anläggandet av nya kolonier. Betydelsen för barnen, att tillfällen till stärkande
kolonivistelse i största möjliga utsträckning bereddes dem, vore enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 123. 25

utredningsmannens mening större under de av kristiden föranledda svårigheterna
för barnens försörjning än eljest.

Ytterligare ett betydelsefullt skäl för en omedelbar utökning av antalet
sommarkolonier vore nödvändigheten att i händelse av krig kunna bereda
skydd åt det uppväxande släktet, varvid sommarkolonierna skulle kunna fylla
en betydelsefull uppgift.

För att skyndsamma åtgärder skulle vidtagas av föreningar och kommuner
föreslog utredningsmannen, att ett belopp av 500 000 kr., förslagsvis ur
allmänna arvsfonden eller av tipsmedel, skulle avsättas för statsbidrag till
nyuppförande av kolonier, varvid bidrag borde utgå med 90 % av kostnaderna
för byggnader och inventarier. Såsom villkor för erhållande av statsbidrag
skulle utöver de för bidrag ur allmänna arvsfonden stadgade villkoren gälla, att
vederbörande koloni hade ett sådant läge, att det kunde godkännas ur luftskyddssynpunkt,
samt att kolonien vore vinterbonad och försedd med uppvärmningsanordningar
så att den kunde utnyttjas även under den kallare årstiden.

Ej heller detta förslag har föranlett några statsmakternas åtgärder.

Tidigare statliga åtgärder.

Allmänna arvsfonden och koloniverksamheten. Utbyggandet av koloniverksamheten
har under senare år till väsentlig del möjliggjorts av understöd från
allmänna arvsfonden. En sammanställning över till detta och andra ändamål
utdelade understöd ur fonden bifogas (bilaga 2). Av denna framgår, att under
budgetåren 1938/39—1941/42 följande belopp utgått såsom understöd till
barnkolonier:

1938/39 kr. 614 925

1939/40 .................. » 428 769

1940/41 » 187192

1941/42 » 341662

I fråga örn grunderna för utdelning av bidrag ur arvsfonden kan hänvisas
till följande utdrag ur statens fattigvårds- och barnavårdsinspektions år 1936
utfärdade råd och anvisningar för anordnande av sommarkolonier m. m.:

»I första hand kommer behovet av dispensärkolonier (A-kolonier) att tillgodoses.
Emellertid torde — då så prövas lämpligt med hänsyn bl. a. till,
i vilken utsträckning arvsfondsmedel stå till förfogande för utdelning —
bidrag i mindre omfattning komma att lämnas även till anordnande av skollovskolonier
(C-kolonier).

I fråga örn nybyggnader torde bidrag kunna erhållas till byggnadens uppförande
och inredning, anordnande av brunn m. m. samt eventuellt till anskaffande
av inventarier eller annan utrustning. Särskilt bidrag till anskaffande
av tomt torde däremot i regel icke vara att påräkna. Storleken av det
bidrag, som i varje särskilt fall må komma att utgå, låter sig givetvis ej på
förhand närmare fixeras. Med utgångspunkt från ett normalpris av 15 000 kr.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

lärer bidraget emellertid -— såvitt nu kan bedömas — i regel icke komma
att överstiga 2/s av totalkostnaden för anläggningen.

Beträffande äldre byggnader torde bidrag kunna påräknas till inköp av
fastigheten, till nödiga reparations- och ändringsarbeten samt till anskaffande
av inventarier m. m. I fråga örn bidragets storlek gäller i detta fall detsamma
som beträffande nybyggnader.

Vid beviljande av bidrag ur arvsfonden torde såsom villkor för bidragets
åtnjutande i regel komma att föreskrivas, att sökanden skall avgiva skriftlig
förbindelse,

att icke utan särskilt medgivande använda kolonibyggnaden (resp. inventarier
m. m.) till annat ändamål,

att tillse att varken barnen — då de mottagas vid kolonien — eller den
där befintliga personalen lida av tuberkulos eller andra smittosamma sjukdomar,

att icke låta överbeläggning förekomma vid kolonien samt

att, örn koloniverksamheten nedlägges eller sökanden underlåter att fullgöra
någon av ovannämnda utfästelser, återbära ur arvsfonden uppburet belopp
— såvida ej annat särskilt medgives.»

Enligt under hand inhämtade upplysningar beviljas numera på grund av
de ökade byggnadskostnaderna bidrag till uppförande av sommarkolonier på
upp till 750 kr per plats. Vidare har inhämtats, att ansökningar örn bidrag ur
arvsfonden till uppförande av nya sommarkolonier, vilka befunnits fylla
kraven på ändamålsenlighet, i de allra flesta fall kunnat bifallas.

Tidigare ferieresor. Vid ferieresor och studieresor för folkskolebarn från
obemedlade eller svagt bemedlade hem i städer, köpingar och municipalsamhällen
beviljades tidigare nedsättning av biljettpriset till en fjärdedel av det
för vuxna gällande biljettpriset. För ändamålet beviljades t. o. m. budgetåret
1939/40 ett anslag under åttonde huvudtiteln, för nämnda budgetår ett förslagsanslag
örn 100 000 kr. Av detta anslag togs enligt från järnvägsstyrelsen
inhämtad uppgift ett belopp av 51 012 kr. i anspråk för prisrabattering vid
ferieresor för 19 736 barn. Fr. o. m. budgetåret 1940/41 har anslaget indragits.

Sommarutflyttningen 1940. Sommaren 1940 företogs genom utrymningskomm
issi oneus försorg en relativt omfattande utflyttning av barn till landet,
för vilket ändamål anslag örn sammanlagt 8 milj. kr. beviljades i anledning av
proposition den 31 maj 1940, nr 303.

Till grund för propositionen låg en framställning från medicinalstyrelsen
den 24 maj 1940, vari styrelsen hemställde, att ett anslag av 14 milj. kr.
måtte ställas till statens utrymningskommissions förfogande att i samråd
med medicinalstyrelsen disponeras för stadsbarns vistelse på landet sommaren
1940. Såsom motivering härför anförde styrelsen, att den rådande
situationen liksom kristider i allmänhet utan tvivel innebure ett hot mot
folkhälsan, vilket enligt gammal erfarenhet medförde bl. a. risk för uppkomsten
av vissa epidemier och för ett svårare förlopp av olika sjukdomar och
vissa åldrars, främst barns, ungdoms och äldres sjukdomar. Styrelsen på -

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

minde om utbredningen av tuberkulosen och den epidemiska influensan i anslutning
till världskriget 1914—1918. I denna situation hade styrelsen frågat
sig örn icke något kunde göras för att under den förestående gynnsamma årstiden
stärka barnaålderns motståndskraft. Den åtgärd som härvid osökt erbjöde
sig vore att söka bereda största möjliga antal barn i städerna möjlighet
att under sommaren vistas på landsbygden. Styrelsen hänvisade till att statens
utrymningskommission hade internatförläggningar för mer än 100 000
skolbarn i beredskap att tagas i bruk vid en utrymning. Det skulle enligt
styrelsens uppfattning ur kommissionens synpunkt vara en fördel, att dess
förläggningar bleve prövade i praktiskt bruk under en tid på året, då man
hade bättre möjligheter än under övriga årstider att bota vad som kunde befinnas
brista i planläggningen. Ur folkhälsans synpunkt vore det ännu mera
att tillstyrka, att förläggningarna togos i anspråk för att bereda stadsbarn
sommarvistelse på landet. Styrelsen föreslog därför, att kommissionens förläggningar
samt hela dess organisatoriska apparat skulle tagas i bruk för
skollovskoloniverksamhet under sommaren.

Föredragande departementschefen förklarade, att de synpunkter medicinalstyrelsen
anfört beträffande nyttan av lantvistelse under sommaren för det
uppväxande släktet voro värda allt beaktande. Det dåvarande läget syntes,
därest icke särskilda åtgärder vidtogos, leda till en beklaglig begränsning av
koloniverksamheten, medan krisförhållandena i stället gjorde en väsentlig
utvidgning önskvärd. Hos föräldrarna borde därför inskärpas vikten av att
den kommande sommaren bleve tillvaratagen såsom en hälsokälla för barnen.
Då det gällde städernas och industrisamhällenas föräldrar borde deras intresse
väckas för att tillvarataga alla förefintliga möjligheter för utflyttning av
barnen till landsbygden. Här sammanföllo hälsoskälen med ett försvarspolitiskt
motiv. De större städerna och industriorterna utgjorde nämligen som
regel luftskyddsorter av den typ, för vilken utrymning planerades. Självfallet
skulle utrymningen från dessa orter, örn en sådan av militära skäl bleve
aktuell under sommaren, i hög grad underlättas, om barnen redan vore kringspridda
på landsbygden. Utrymningen vore därmed i själva verket till hälften
verkställd.

Det kunde enligt departementschefens uppfattning förväntas, att antydda
synpunkter i största utsträckning komme att beaktas av ett stort antal föräldrar,
som själva hade möjlighet att anskaffa bostad åt sina barn hos släkt
eller vänner på landsbygden. En stimulans borde emellertid beredas denna
utflyttning därigenom att barnen liksom vid utrymning åtminstone då det
gällde längre avstånd bereddes fria resor. Detta borde dock endast medgivas
under förutsättning att lantvistelsen såsom regel utsträcktes till två månader.

Ett mera svårlöst problem erbjöde sommarvistelsen för de barn, vilkas
föräldrar icke själva kunde ordna bostad på landet utan voro hänvisade att
söka platser vid skollovskolonierna. Den av medicinalstyrelsen anvisade lösningen
att utrymningskommissionen skulle erbjuda sina för utrymning avsedda
skolinternat såsom sommarkolonier fann departementschefen godtag -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

bar linder de rådande förutsättningarna, d. v. s. då det gällde att för underlättande
av en eventuellt kommande utrymning förflytta så många barn som
möjligt från städerna och industrisamhällena till landsbygden.

En av utrymningskommissionen avgiven redogörelse för verksamheten
finnes intagen i propositionen den 15 maj 1942, nr 298, vartill i detta sammanhang
hänvisas.

Åtgärder till främjande av barns sommarvistelse 1942.

Befolkningsutredningens förslag. I framställning den 2 maj 1942 avgav
befolkningsutredningen förslag till vissa åtgärder för beredande av vistelse
på landet under sommaren 1942 för barn från städer och andra tättbebyggda
samhällen m. m.

Såsom motivering för de föreslagna åtgärderna anförde befolkningsutredningen
i sin framställning följande:

Sommarvistelse på landet under goda förhållanden har sedan länge allmänt
ansetts vara en betydelsefull hälsovårdande åtgärd för barn i städer, stadsliknande
samhällen och vissa andra orter. Barn, som under inflytande av ogynnsamma
faktorer blivit klena, få härigenom tillfälle att återhämta sig. Även övriga barn
erhålla ökad motståndskraft för en kommande vinters påfrestningar. Den nuvarande
situationen understryker kraftigt denna allmänna motivering för barns
vistelse på landet under den kommande sommaren.

Under pågående krig ha samma erfarenheter gjorts som under det föregående
världskriget ifråga om krigets inverkan på folkhälsan och ej minst på barnens
tillstånd med minskad motståndskraft och ökad dödlighet, allmännare utbredning
av tuberkulos, andra infektionssjukdomar och olika bristsjukdomar. De krigförande
länderna ha varit de mest utsatta, men intet land — och ej heller vårt -—-har kunnat helt undgå återverkningarna av världskrisen på folkhälsan.

Visserligen ha enligt vad befolkningsutredningen inhämtat av undersökningar,
utförda av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, återverkningarna av krisen på
hälsotillståndet i vårt land ännu icke varit av allvarligare art, men undersökningarna
ge dock vid handen, att särskilt för vissa familjegrupper man kommit i
farlig närhet av den gräns, där risk för återverkningar på barnens hälsa föreligger.
Ifråga örn näringsförhållandena torde på grund av tillgångarnas begränsning och
levnadskostnadernas ökning en inknappning allmänt ha skett av marginalen mellan
det faktiska kosthållet och det för hälsans bevarande nödvändiga. Vidare ha vid
dessa undersökningar förmärkts en sänkning av beklädnadsstandarden, vilken
torde få betraktas som det första tydliga utslaget av en allmän standardsänkning.
Tillgängliga uppgifter ge också vid handen, att en sänkning av standarden ifråga
örn renlighet och hudvård gör sig märkbar. I olika delar av landet ha vissa läkare
ansett sig kunna konstatera, att hos mindre bemedlade barnrika familjer krisen
börjat tära på allmäntillståndet både hos barn och mödrar. Att försörjningssvårigheter
för barnrika familjer ofta i första hand gå ut över husmödrarna är för övrigt
en erfarenhet, som gjorts såväl under fredliga förhållanden som under detta krig
i andra länder.

Allt detta måste anses peka på att en fortsatt försämring av näringsförhållandena
relativt snart skulle kunna medföra svårartade återverkningar — framför
allt på barnen. Att dessas hälsotillstånd under det kommande året blir utsatt för
ytterligare påfrestningar torde vara oundgängligt att räkna med. Vissa undersökare
anse också, att de återverkningar på hälsotillståndet, som följa varje vinter, i år
varit kraftigare än vanligt till följd av den gångna vinterns långvarighet och
stränghet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

29

Det anförda talar kraftigt för att så inånga barn som möjligt få tillfälle att
under sommaren på landsbygden tillgodogöra sig det hälsobefordrande inflytandet
av ett rikligare kosthåll, sol, luft, vatten och frihet till rörelse i omväxlande terräng.

De evakueringssynpunkter, som år 1940 spelade en avgörande roll för statsmakternas
åtgärder till befordrande av stadsbarnens sommarvistelse på landet, äro
ej heller i nuvarande situation utan betydelse.

Från olika håll, kommunala och enskilda, pågå f. n. som vanligt vid
denna årstid ivriga ansträngningar att tillgodose anförda behov. De mötas under
innevarande läge av allehanda svårigheter. Befolkningsutredningen finner den
aktuella situationen påkalla ett stöd från statsmakterna åt verksamheten.

Det stöd som enligt befolkningsutredningens förslag borde utgå, innebar
dels att avgiftsfria resor till sommarvistelse i enskilda hem skulle beviljas
vissa barn från större städer och industrisamhällen, dels ock att samtliga sommarkolonier
skulle erhålla fria resor. Dessutom skulle en tillfällig utbyggnad
av koloniverksamheten befrämjas genom att utrymningskommissionen lämnade
viss hjälp med anskaffning av lämpliga kolonifastigheter samt utrustning
för dessa. Däremot ansåg utredningen det icke möjligt att i detta sammanhang
föreslå statsbidrag till koloniernas driftskostnader.

Förmånen av fria resor för sommarvistelse i enskilda hem skulle tillkomma
barn från städer, köpingar och municipalsamhällen med över 8 000 invånare.
Möjlighet skulle dock finnas att efter prövning utsträcka tillämpningen av de
fria resorna till orter med lägre invånarantal, örn särskilda förhållanden så
påfordrade, t. ex. örn de administrativa gränserna uppenbarligen ej följde tätbebyggelsen
eller då fråga var om förorter till större städer.

Förmånen av fria resor skulle tillkomma barn, födda år 1928 eller senare,
vilka erhållit rabattkort för inköp av livsmedel. Detta innebar, att i allmänhet
endast barn, vilkas försörjare hade ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbart belopp ej överstigande 900 kr., skulle komma i åtnjutande
av de fria resorna.

För att det avsedda syftemålet skulle vinnas, borde endast fri resa för
vistelse på landsbygden beviljas. Föräldrar och målsmän måste förbinda sig
att låta barnen stanna på landet minst 4 veckor.

I övrigt gällde enligt förslaget den begränsningen att fria resor ej beviljades
på de kortaste sträckorna. Det ordinarie biljettpriset för enkel järnvägsresa
i tredje klass (för vuxen) samt motsvarande resa med buss eller båt
måste nämligen uppgå till minst 3 kr.

Jämväl mödrar eller andra vårdare skulle i vissa fall kunna erhålla fria
resor för att åtfölja barnen på utresan och för att hämta dem vid sommarvistelsens
slut. Sålunda föreslog utredningen, att mödrar till barn, som voro
födda 1932 eller senare, skulle kunna få avgiftsfria biljetter för att följa barnen
på resan. Örn särskilda skäl, såsom försenad utveckling eller klenhet hos barnet,
särskilt besvärlig resväg o. s. v., förelågo, skulle modern efter ansökan kunna
få åtfölja även ett äldre barn. Örn modern ej kunde följa barnet kunde annan
vårdare få motsvarande förmån. Yårdarens fribiljett skulle gälla för återresa
antingen tillsammans med barnet vid sommarvistelsens slut eller inom 10

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

dagar på samma sätt som en vanlig tur- och returbiljett. Örn vårdaren måst
återvända inom sistnämnda tid, borde ny fribiljett utlämnas till vårdaren för
att vid sommarvistelsens slut hämta barnet.

Högst en vårdare inom varje familj skulle i allmänhet beviljas fri resa. Örn
en familj med flera barn ville sända dessa till olika sommarhem, och örn vårdare
behövde medfölja på de olika resorna, borde dock flera vårdarbiljetter
kunna beviljas en och samma familj.

lie avgiftsfria resorna föreslogos skola gälla järnväg, båt och buss.

Verksamheten skulle lokalt handhavas av skolorna i fråga örn barn i skolåldern
samt av barnavårdsnämnden i fråga örn barn under skolåldern. Skolan
respektive barnavårdsnämnden skulle utfärda intyg örn vederbörandes rätt
att erhålla fri resa, varefter fribiljett skulle avhämtas vid trafikföretagets biljettexpedition.

Samtliga sommarkolonier borde erhålla fria resor, oavsett örn de togo hand
örn stadsbarn eller barn från landsbygden. Barnen skulle dock vara födda
1928 eller senare. Även personalens resor från koloniens hemort till dess
vistelseort för sommaren och åter skulle vara fria.

För att underlätta en åtminstone tillfällig utbyggnad av koloniverksamheten
skulle viss hjälp lämnas av statens utrymningskommission. Kommissionen
skulle sålunda biträda vid anskaffning av lämpliga lokaler. Dessa lokaler skulle
på statens bekostnad ställas i ordning på samma sätt som avses ifråga örn
internatförläggningar vid utrymning. Enkla träsängar samt träull för stoppning
av madrasser ävensom köksutrustning skulle sålunda tillhandahållas.
Något statsbidrag till hyra och driftskostnader skulle däremot icke lämnas,
utan här förutsattes att kommuner och enskilda skulle träda in.

Kostnaderna för den föreslagna verksamheten beräknades av befolkningsutredningen
till 1 000 000 kr.

Yttranden. Över befolkningsutredningens förslag avgåvos yttranden av
skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statens utrymningskommission
och järnvägsstyrelsen.

Skolöverstyrelsen vitsordade för sin del behovet av de ifrågasatta åtgärderna
och fann icke anledning till erinran mot de föreslagna formerna för
statens stödåtgärder. I fråga örn den föreslagna begränsningen av de fria
resorna till enskilda hem till städer och samhällen med minst 8 000 invånare
förklarade sig överstyrelsen förstå de organisatoriska svårigheter, som kunna
vara förenade med att utsträcka denna rätt till mindre samhällen, överstyrelsen
framhöll dock, att behovet av lantvistelse — icke minst ombyte av miljö
och klimat — kan vara lika stort i en del samhällen med ett färre antal invånare
än 8 000. I vart fall ville överstyrelsen understryka betydelsen av att
dispens från nämnda föreskrift beviljades i den utsträckning förhållandena
medgåvo.

Medicinalstyrelsen tillstyrkte de av utredningen föreslagna åtgärderna och
underströk ytterligare behovet av särskilda åtgärder för ett ökat utsändande
av stadsbarn till landet. Styrelsen ville dock ifrågasätta örn icke i viss ut -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 123

sträckning småbarnens resor från de större orterna kunde anordnas kollektivt,
varigenom ett begränsat antal medföljande vårdare skulle behövas för barnens
tillsyn under resorna och kostnaderna därigenom nedbringas.

Socialstyrelsen uttalade sin fulla och livliga anslutning till den allmänna
motiveringen för de av befolkningsutredningen föreslagna åtgärderna. Styrelsen
ville framhålla den betydelse som sommarvistelse på landet äger även
ur socialvårdssynpunkt för många barn från mindre bemedlade hem. Den
återhämtning och den ökade motståndskraft, som barnen skulle vinna genom
sommarvistelsen, innebär nämligen ett förebyggande eller åtminstone ett motverkande
av växande hjälpbehov hos barnen under nästkommande vinterhalvår.
Under denna tid skulle följaktligen också för barnens del ställas mindre
anspråk än eljest på samhällets understöd i form av sjukvård, fattigvård m. m.

Järnvägsstyrelsen, vilken sade sig ha närmare övervägt endast de delar av
förslaget som berörde resornas organisation och betalning, förklarade sig medgiva
att ersättningen för varje järnvägsresa skulle bestämmas till 37''5 % av
priset för hel enkel biljett i 3 klass. Prisnedsättningen skulle gälla även för
resa å enskilda järnvägar. Snälltågsbiljett liksom inskrivningsavgifter för resgods
och cyklar skulle i förekommande fall betalas kontant av de resande. För
varje resande skulle dock medgivas 12 kg frivikt för resgods.

Kungl. Maj:t och riksdagen. De av befolkningsutredningen föreslagna åtgärderna
framlades i Kungl. Maj:ts proposition den 15 maj 1942, nr 298, för
riksdagen, som genom beslut den 12 juni 1942 för ändamålet under femte
huvudtiteln anvisade ett förslagsanslag av 500 000 kr. I riksdagens skrivelse
anfördes, att Kungl. Maj :ts förslag icke föranlett erinran från riksdagens sida
i annat avseende än i fråga örn fastställande av fyra veckor såsom minimitid
för lantvistelsen. Denna minimitid borde enligt riksdagens mening endast
gälla för de fria resorna för vistelse i enskilda hem, medan däremot den
egentliga sommarkoloniverksamheten borde vara fri från detta villkor.

Den centrala ledningen av verksamheten uppdrogs härefter åt socialstyrelsen
och utrymningskommissionen i förening, med beredning och expedition
av ärendena inom utrymningskommissionens kansli.

Verksamhetens omfattning, kostnader m. m. Rätt till fria resor beviljades
med utnyttjande av den medgivna dispensrätten av socialstyrelsen och utrymningskommissionen
tättbebyggda samhällen inom 37 olika kommuner, vilka
gjorde ansökan härom. Sådant undantag beviljades sålunda följande städer
och andra samhällen med mindre än 8 000 invånare:

Enköping

Mjölby

Motala stad och de tättbebyggda delarna av Motala landskommun

Eksjö

Höganäs

Falkenberg

Kungälv

Köping

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Ludvika

Borlänge köping samt de tättbebyggda delarna av Domnarvets kommun

Grängesbergs samhälle

Hudiksvall

Gällivare, Malmberget och Koskullskulle.

Härjämte beviljades dispens för förorter till följande städer med minst
8 000 invånare, nämligen Stockholm, Uppsala, Göteborg, Alingsås, Vänersborg,
Örebro, Gävle, Sundsvall, Östersund, Skellefteå och Umeå.

Endast dispensansökningar för Täby kommun i Stockholms län, Kinna i
Älvsborgs län samt Filipstad, Skoghall och Skåre i Värmlands län avslogos.

Det visade sig att de fria resorna i de orter som erhållit särskild dispens
icke alltid utnyttjades i den utsträckning som påräknats. Sannolikt spelade
härvid in att sommaren var relativt långt framskriden innan verksamheten
kunde igångsättas och att de lokala myndigheterna därför icke hunno bekantgöra
den beviljade förmånen i full utsträckning.

De fria resorna till enskilda hem förmedlades på så sätt, att särskild rekvisition
å biljett utfärdades av barnavårdsnämnden eller skolmyndigheten, sedan
det konstaterats att vederbörande var berättigad till fri resa. Mot företeende
av denna rekvisition vid resp. trafikföretag utlämnades biljett utan avgift, och
trafikföretaget hade därefter att för betalning insända rekvisitionerna till utrymningskommissionen.

De fria resorna till sommarkolonier däremot utgingo först i efterhand, såsom
ersättning till koloniernas anordnare för de utlagda resekostnaderna.
Detta förfarande användes enär flertalet kolonier redan ordnat för sina resor
vid den tidpunkt, då den statliga verksamheten sattes igång.

Biljettrekvisitioner för resor till enskilda hem utfärdades för sammanlagt
29 225 barn och 16 835 vårdare. Kostnaderna för resorna kunna ännu icke
angivas.

Omkring 12 800 vårdare som åtföljde barnen på utresan anmälde att de
ämnade återvända tillsammans med barnen vid sommarvistelsens slut. I
ungefär 4 000 fall beviljades fria resor för vårdare dels för att följa med på
utresan och dels för att vid sommarvistelsens slut hämta barnen, d. v. s. två
resor fram och åter.

I c:a 1100 fall beviljades fria resor åt vårdare till barn, födda tidigare än
1932. Endast i ett fåtal fall ha flera vårdare fått fri resa för att åtfölja barn
från samma familj.

Enligt bestämmelserna kunde även annan vårdare än modern få fri resa i
de fall, då modern var förhindrad att resa. Denna möjlighet har i de flesta
orter kommit till användning vid c:a 10 % av alla vårdarresor.

Från anordnare av sommarkolonier ha inkommit ansökningar örn ersättning
för resekostnader avseende 490 kolonier med sammanlagt c:a 26 100 barn
jämte en personal på c:a 2 400 personer. De sammanlagda kostnaderna för
dessa resor utgöra c:a 180 000 kr. Detta gör i genomsnitt c:a kr. 6:30
per person och kr. 6: 90 per barn. •

33

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 123.

Av kolonibarnen voro 20 BOO att hänföra till städerna, därav: Stockholm
8 500, Göteborg 2 300, Malmö 1 300. 5 500 barn voro från landsbygden eller
vistades å kolonier, som mottogo barn både från städer och landsbygd.

Erfarenheter av de fria resorna för vistelse i enskilda hem. Efter det resorna
avslutats lia socialstyrelsen och utrymningskommissionen från barnavårdsnämnderna
och folkskolestyrelserna i de orter, som blevo delaktiga av förmånen
av fria resor till sommarvistelse i enskilda hem, inhämtat yttranden
angående de av verksamheten vunna erfarenheterna. En översikt över yttrandena
återges härnedan.

Yad beträffar behovet av fria resor har i yttrandena med endast ett fåtal
undantag förklarats, att statens hjälp varit av stort värde. I åtskilliga yttranden
har med eftertryck framhållits, att genom denna förmån många barn, som
eljest skulle ha fått stanna kvar i hemorten under sommaren, heretta sommarvistelse
på landet.

Såsom exempel på vad i denna del anförts kunna följande yttranden anföras:

Folkskoledirektionen och barnavårdsnämnden i Stockholm: Att statens hjälp
varit av största värde är uppenbart. I annat fall hade sannolikt en avsevärd del
av de barn, som nu fått fria resor ej kommit i åtnjutande av sommarvistelse.

Göteborgs allmänna folkskolestyreise: Naturligtvis måste man förutsätta, att
en del av de 4 038 barn, som i år erhållit fria resor, under alla omständigheter
hade rest ut till landet, men i de flesta fall torde gratisresorna ha givit tillfälle
till lantvistelse för barn, som annars skulle fått stanna i staden.

Folkskolestyrelsen och barnavårdsnämnden i Malmö: Den genom statsmakternas
åtgärder igångsatta verksamheten har varit av stort värde för det avsedda
ändamålet, vilket bäst torde belysas av det faktum, att 1 740 barn i Malmö erhållit
biljettrekvisition för enskilda resor. Härtill kommer ett antal av minst 200 barn
under 4 år, vilka icke erhållit särskild biljett.

Barnavårdsnämnden i Eskilstuna: Den av staten lämnade hjälpen i form av fria
resor för barn och vårdare torde hava berett ett betydligt större antal barn, än
som annars skulle hava blivit fallet, en tids välbehövlig vistelse på landet under den
gångna sommaren. I flera fall ha barnens föräldrar vid rekvisitionens avhämtande
förklarat sig vara synnerligen tacksamma över reshjälpen och sagt sig i annat fall
ej hava haft råd att bereda sina barn lantvistelse. Genom de av nämnden utfärdade
fria resorna har säkerligen ytterligare minst något 10-tal barn under 4 år, för vilka
särskild biljett å järnvägen ej varit erforderlig, kommit i åtnjutande av sommarvistelse
samtidigt med äldre syskon. I många fall lia barnen tidigare somrar
vistats på samma ställe som i år, och det är sannolikt, att många av dessa även i
sommar kommit i åtnjutande av sommarvistelse, även om de fria resorna ej erhållits.
Då det emellertid ofta varit fråga örn flerbarnsfamiljer, hade säkerligen under
nuvarande förhållanden dessa resor berett föräldrarna kännbara uppoffringar.
Vistelsen hade möjligen ej heller blivit så lång, då mannens intagande av måltider
utom hemmet även utgör en merbelastning på familjens ekonomi.

Barnavårdsnämnden i Gävle: De fria sommarresorna ha visat sig fylla ett stort
och verkligt behov. Genom barnavårdsnämnden har utfärdats sammanlagt 101
rekvisitioner, omfattande ett betydligt större antal barn. Tacksamheten hos de
anhöriga över statens hjälp har varit påtaglig. En mor framhöll sålunda nyligen,
att hon utan denna hjälp icke skulle kunnat ha antagit ett erbjudande att med
barnen — fyra minderåriga — få bebo en stuga i Dalarna under sommaren. Andra
år hade barnen varit på koloni. Att de denna sommar fingo ha ett hem på landet
tillsammans med modern — fadern inkallad —■ var för dom samtliga en ofattbar
glädje, som de förut aldrig upplevat.

Bihang till riksdagens protokoll är 1943. 1 sami. Nr 123.

609 43 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Folkskolestyrelsen i Sandviken: De fria resorna synas ha fyllt ett verkligt behov.
Detta är det bestämda intrycket efter samtal med närmare hundratalet föräldrar
och målsmän från vårt samhälle, som i sommar utnyttjat resorna för sina
barn. Många av de berörda barnen skulle säkert på grund av målsmännens ekonomiska
svårigheter fått stanna hemma utan detta initiativ.

Folkskolestyrelsen i Karlshamn: Att statens hjälp varit av stort värde, har betygats
från alla de berörda hemmen vid skriftlig förfrågan. Ofta har det sagts, att varken
moder eller barn i annat fall kunnat få tillfälle till en så stärkande och värdefull
bortovaro som nu beretts dem i sommar. Barnen ha ökat i vikt upp till 4V2 kg i
bästa fall. »Att få se sitt land» — också en synpunkt. Luftrörskatarren har gett
med sig så som skolläkaren förmodade, då han tillstyrkte utsändningen av några
barn till Dalarna. Barnen ha även hjälpt till i lanthemmen i många fall på ett
värdefullt sätt. Barnens bortovaro från det fattiga hemmet har lättat matbekymren.

I ett flertal yttranden har anmärkts, att de fria resornas utnyttjande begränsats
därav att verksamheten igångsatts så sent. Man kan därför enligt
yttrandena förvänta, att örn samma förmån erbjudes ett annat år, denna skall
komma att utnyttjas i större omfattning.

I flera yttranden har framhållits vikten av att såsom skett även förorter
med mera stadsmässig bebyggelse bli delaktiga i de fria resorna även örn de
icke i administrativt hänseende tillhöra huvudorten.

Det fåtal yttranden som återgivit en mera kritisk inställning ha grundat
denna på olika skäl. I några fall ha sålunda andra hjälpformer ansetts lämpligare: Folkskolestyrelsen

och barnavårdsnämnden i Landskrona ha i detta hänseende
anfört: De statliga åtgärderna för fria resor under sommaren 1942 ha givetvis
varit till gagn för många barn. Men det förefaller oklart, örn ändamålet med dessa
resor främst varit att under sommaren få bort så många barn som möjligt från
de större och ur luftskyddssynpunkt mest utsatta städerna, eller örn man tänkt sig
de fria sommarresorna såsom en bestående anordning, oberoende av kristiden. I
senare fallet borde man kanske undersöka möjligheten av att återuppliva de förut
gällande bestämmelserna örn nedsatta biljettpris under ferierna för skolbarn. Åtskilliga
målsmän, som nu låtit sina barn resa fritt, skulle ha kunnat betala en del
av biljettpriset.

Barnavårdsnämnden i Umeå yttrar: I viss mån ha de fria resorna givetvis
tjänat sitt syfte att bereda lantvistelse åt barn som eljest icke skulle ha erhållit
dylik. Men i övervägande antalet fall skulle lantvistelse säkerligen ha
kunnat beredas dem, som därav varit i behov, på annat sätt, exempelvis medelst
bidrag till utackordering. Påfallande stor är frekvensen beträffande barn, bosatta
i stadens utkanter, där lekplatser, badmöjligheter o. d. ej saknas. Förmånen
av fria resor bar utnyttjats synbarligen mera för mödrarnas vidkommande än
barnens.

Barnavårdsnämnden i Boden anför: För bevarande och stärkande av barnens
hälsa under sommaren ha bjälpåtgärderna i form av fria resor för vistelse i
sommarkolonier på landet varit av stort värde. Fria resor till enskilda hem, där
förmedling av hem icke sker av myndighet, äro däremot diskutabla, dels emedan
kännedom örn hemmet saknas, dels emedan det visat sig, att i vissa fall resorna
torde ha uttagits för att i första hand bereda vårdaren en gratisresa och syftet
med stärkande sommarvistelse för barnet fått komma i andra hand. Med skärpta
kontrollåtgärder borde emellertid i vissa undantagsfall fria resor till enskilda hem
böra komma ifråga även i fortsättningen. Barnavårdsnämnden anser emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

35

att det bästa resultatet vinnes genom att barnen under sommarmånaderna få
vistas å sommarkolonier. Denna verksamhet bör därför erhålla största möjliga
understöd från statsmakternas sida, såväl till resekostnaderna, som för övriga
kostnader.

Vidare har i ett par fall anförts, att vederbörande ort med hänsyn till
sin ringa storlek och bebyggelsens struktur icke gjorde statlig hjälp i den
praktiserade omfattningen erforderlig.

Barnavårdsnämnden i Arvika har härom yttrat: Beträffande barn under skolåldern,
för vilka de fria resorna förmedlats genom barnavårdsnämnden, måste
nog sägas, att här i staden hjälpen ifråga varit av ganska ringa betydelse.
Hjälpen har tagits i anspråk endast i några få fall och man måste nog misstänka,
att i de flesta av dessa fall hade nog lantvistelsen kommit till stånd även örn
hjälpen ej funnits. Det måste nog i detta sammanhang framhållas, att inom stora
delar av den egentliga staden bebyggelsen har sådan landsbygds- eller åtminstone
villastadskaraktär, att de svårare olägenheterna av att barn få vistas där över
sommaren äro obefintliga.

Barnavårdsnämnden i Katrineholm har anfört: Staden i sin helhet är en

trädgårdsstad med öppna gårdar, där det ej finnes en enda kringbyggd gård,
varför det i jämförelse med de tätt hopbyggda större städerna knappast kan
sägas föreligga verkligt behov av resor till landsbygden för katrineholmsbarn i
andra fall, än då det gäller mera klena barn. Flera av våra småstäder torde i
det fallet vara lika lyckligt lottade som Katrineholm och likaså en del förorter
till de större städerna, varför, med tanke på att all sparsamhet bör iakttagas,
de barn, som från sådana platser skulle åtnjuta förmånen av fria resor, böra med
läkarintyg styrka behovet av lantvistelse. Vi hava nämligen konstaterat, att i
ett flertal fall var det främst modern, som ville hälsa på hos långt borta boende
föräldrar eller andra anhöriga och därför utnyttjade den fria resan med sitt barn,
och även sådana som årligen bruka göra samma resa, som de då själva bekostat,
begagnade nu den extra förmånen att få fri resa.

I ytterligare några yttranden har anförts, att vissa ytterområden inom
städernas administrativa områden kunna ha karaktären av landsbygd, varför
dessa böra undantagas från delaktighet i de fria resorna. Barnavårdsnämnden
i Eskilstuna har härom yttrat:

Det har synts nämnden oegentlig!, att barn från stadens ytterområden — ren
landsbygd — har kunnat komma i åtnjutande av fria resor under det att barn,
bosatta i mera stadsliknande bebyggelse i angränsande kommuner ej kunnat
komma i åtnjutande av denna förmån. Möjligen skulle därför en begränsning
böra ske på så sätt, att endast de, som äro bosatta inom en kommuns planlagda
område, blevo berättigade till de fria resorna. För barn bosatta utanför det
planlagda området kunde man möjligen tänka sig en prövning med hänsyn till
barnets hälsa och eventulla behov av luftombyte.

Folkskolestyrelser och barnavårdsnämnder ha också tillfrågats angående
de kommunala myndigheternas möjligheter att förmedla sommarhem för barn.
Av svaren har framgått, att sådan förmedling förekommit endast å ett fåtal
orter. I åtskilliga fall har dock angivits, att anledningen till att sådana åtgärder
ej vidtagits varit den korta tid, som stått till buds. Follcslcolestyrelsen
och barnavårdsnämnden i Malmö lia meddelat, att där 216 barn beretts sommarhem
på skånska landsbygden genom de kommunala myndigheterna. En
genom länsstyrelsen i länet igångsatt propagandaverksamhet för anskaffande
av sommarhem hade i icke ringa grad bidragit till detta relativt goda resultat.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Erfarenheterna av de villkor som uppställts för att erhålla fria resor voro
i stort sett goda. Anknytningen av rätten till fri resa till gällande prisrabattering
å livsmedel har på så gott som alla håll ansetts lämplig. Särskilt
har framhållits fördelen av det enkla prövningsförfarande, som möjliggjordes
av anknytningen. I några fall har emellertid en friare prövningsrätt för de
lokala myndigheterna ansetts önskvärd.

Barnavårdsnämnden i Eskilstuna har sålunda anfört:

Anknytningen till livsmedelsrabatteringen synes vara ett enkelt och lättkontrollerbart
sätt för avgörande av rätten till fri resa. Från allmänheten har ej heller
gjorts några invändningar eller anmärkningar mot detta sätt för behovsprövning,
annat än i ett avseende, nämligen i de fall, där rätten till rabatteringskort förefunnits
men familjen ifråga av olika skäl ej uttagit sådana. I några sådana fall
har nämnden med nuvarande bestämmelser måst neka att utfärda rekvisitioner
för fri resa. En fortsatt anknytning till livsmedelsrabatteringen medför således,
att familjer, som vilja klara sig själva utan hjälp från det allmänna i någon annan
form, för att komma i åtnjutande av fri resa tvingas att taga ut rabattkort. I
sådana fall synes den myndighet, som i fortsättningen får hand örn verksamheten,
böra äga rätt att, med tillämpande av samma behovsprövning som för erhållande
av rabatteringskort, utfärda rekvisition för fria resor. Sökanden skall då vara
skyldig förete senaste kronodebetsedel i stället för rabatteringskort.

Liknande synpunkter ha framförts bland annat av vederbörande myndigheter
i Sollentuna, Katrineholm, Oskarshamn, Lund, Trälleberg och
Vänersborg.

Från några orter har framställts förslag om mera avvikande prövningsförfarande.

Folkskolestyrelsen och barnavårdsnämnden i Lidingö ha ifrågasatt huruvida
icke en inkomstuppgift för de senaste 12 månaderna, i likhet med vad som tilllämpas
vid utredningen rörande mödrahjälp och arbetslöshetshjälp, vore mera
ändamålsenlig.

Folkskolestyr elsen i Östersund anser att anknytningen till livsmedelsrabatteringen
icke lämnar någon som helst upplysning om att vederbörande är i verkligt
behov av sommarvistelse på landet. Det är just detta som bör vara avgörande.
Uttagningen av barnen bör därför rättvisligen grunda sig på utlåtande
från exempelvis skolläkare. I sådant fall kunde inkomstgränsen i fråga örn målsmannen
sättas relativt högt.

Folkskolestyr elsen i Spånga har anfört att familjer med flera barn borde få
fri resa oavsett livsmedelsrabatt. I dylika fall skulle läkarutlåtande vara tillfyllest
för att verkligt behov skulle anses föreligga.

Bestämmelserna angående åldersgränsen 14 år liksom lantvistelsens längd
minst 4 veckor ha å det övervägande antalet orter befunnits väl avvägda.
Såsom alternativ till 14-årsgränsen ha anförts olika åldersgränser från 13
upp till 18 år. Några orter ha ansett tiden 4 veckor vara i det minsta laget,
medan andra återigen föreslagit en sänkning till 3 veckor.

De gällande bestämmelserna föreskrevo ingen begränsning beträffande
resans längd. Bland de tillämpningsföreskrifter, som utfärdades av socialstyrelsen
och utrymningskommissionen, ingick emellertid, att barnavårdsnämnder
och folkskolestyrelser icke ringö bevilja anmärkningsvärt långa
resor med mindre sommarvistelse icke kunde ordnas på närmare håll. Enligt

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

åtskilliga lokala myndigheters uppfattning utnyttjades dock de fria resorna
för påfallande långa resor (t. ex. från Skåne till nordligaste Norrland och
omvänt). En stor del av de lokala organ, som ansett att onödigt långa resor
förekommit, ha emellertid ansett denna olägenhet ofrånkomlig örn det med
de fria resorna avsedda syftet skall vinnas. Man har sålunda framhållit,
att de långa resorna skett till anhöriga samt att dylika långa resor måst beviljas
enär föräldrarna uppgivit, att de icke kunnat ordna sommarvistelse på
närmare håll. I de fall då förslag lämnats å maximigräns har denna utformats
på olika sätt. Barnavårdsnämnden i Malmö har föreslagit, att fri resa skall
beviljas intill en gräns, där resekostnaden för 3 klass järnvägsresa för vuxen
person uppgår till 25 kr.

I andra fall har föreslagits fria resor intill ett visst antal mil från vederbörande
ort, varvid de resande själva skulle få stå för kostnaderna utöver
denna gräns. I fråga örn det antal mil, vartill rätten till fria resor skulle
begränsas, ha åtskilliga förslag framlagts. 10—-15 mil har föreslagits från
Katrineholm, 20 mil från Umeå, 25 mil från Kalmar och Falköping, 30 mil
från Växjö, Ystad, Lund, Kristinehamn, Härnösand och Östersund, 40 mil
från Hälsingborg, 50 mil från Karlskrona, Borås, Domnarvet och Skellefteå
landskommun samt 45—60 mil från Göteborg.

I vissa fall har föreslagits att det klientel, som ej kan erhålla sommarvistelse
inom maximigränsen, genom kommunens försorg skall beredas avgiftsfri
sommarvistelse på närmare håll. Sistnämnda system har i begränsad
omfattning kommit till användning redan under sommaren 1942. Det har
sålunda förekommit, att då föräldrarna endast kunnat ordna sommarvistelse
på mycket långt avstånd från hemorten men barnavårdsnämnden kunnat
bereda avgiftsfri sommarvistelse på närmare håll, vederbörande hänvisats att
utnyttja den sålunda erbjudna förmånen. Detta förfarande har godkänts av
socialstyrelsen och utrymningskommissionen.

De tillämpade reglerna om vårdares rätt att följa barnen på resan ha i
det övervägande antalet fall ansetts lämpliga. Av yttrandena framgår emellertid,
att frågan örn vårdares rätt att medfölja barn, födda före 1932, i många
fall visat sig svårlöst. F olkskolestyrelsen och barnavårdsnämnden i Kristianstad
ha härom anfört:

Reglerna om vårdares rätt att medfölja särskilt i fråga om barn, födda före
1932, ha visat sig ganska svåra att tillämpa. Som skäl har här godtagits: barnet
är ovant att resa, barnet kan icke reda sig med tågombytena, barnet är klent
och nervöst, barnet är sjukligt eller efterblivet. I vissa fall har vårdare fått
följa med ett barn, enär man envisats med att eljest icke låta det resa. örn
föräldrabekymren varit verkliga eller simulerade, har inte alltid varit lätt att
avgöra. Så mycket torde kunna sägas, att hade maximigräns för resans längd
stadgats och vårdare endast i undantagsfall fått medfölja barn, födda före år
1932, så hade ej så få måst stanna hemma och gått miste om en stärkande lantvistelse
och väl också tillfällen till rikligare och närande kost.

Från några håll ha önskemål om skärpning av reglerna för vårdares resor
framförts, från andra önskemål örn lindring. I den förra riktningen har folkskoledir
eldi oven och barnavårdsnämnden i Stockholm uttalat sig:

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

Efter särskild prövning har fri resa för sådana vårdare beviljats i 193 fall,
men det har icke varit möjligt att med full visshet kunna konstatera, att alla
dessa vårdare verkligen varit behövliga. En lösning vöre, att kategoriskt begränsa
rätten till vårdare att gälla barn, som under året uppnå en ålder av högst
10 år. Detta skulle dock lia till följd, att vissa sent utvecklade eller klena barn,
vilka oundgängligen vore i behov av vårdare, kanske skulle utestängas från möjligheten
till lantvistelse, enär föräldrarna av ekonomiska skäl saknade medel att
bekosta resa för vårdare. I ett flertal fall ha barn i en ålder av 8—9 år fått
göra ganska långa resor ensamma, därför att föräldrarna ansett vårdare överflödig.
Vetskapen örn att barn upp till 10 år varit berättigade till vårdare, har
säkerligen lockat många att utnyttja denna möjlighet i onödan. Troligt är, att
den generella gränsen för rätt till vårdare utan större svårighet skulle kunna
sänkas ett eller ett par år, varvid dock skulle gälla, att undantag efter prövning
i enskilda fall finge göras. Som en jämförelse kan påpekas, att frälsningsarmén,
som huvudsakligen har att göra med barn under skolåldern, i regel sänder sina
barn utan vårdare. I åtskilliga fall ha t. o. m. småbarn i 4—5-års åldern fått
göra både långa och besvärliga resor ensamma. Tack vare tillmötesgående från
tågpersonal och resenärer har det enligt uppgift aldrig förekommit att något barn
kommit på villovägar.

Önskemål om en skärpning framföras också av skolrådet och barnavårdsnämnden
i Falköping:

Eeglerna för vårdares rätt att medfölja barnen böra skärpas. Barn över 12 år
bör ej få åtföljas av vårdare utom i mycket ömmande fall (sjukdom, vanförhet).
Annan än barnets moder bör endast i undantagsfall få rätt medfölja som vårdare.
I år har ett flertal fall förekommit, då annan familjemedlem rest med som
vårdare och sålunda utnyttjat statens fria resor för egen del. Det synes oss särskilt
angeläget att husmödrarna bli barnens vårdare då det i en del fall visat
sig svårt att eljest få barnen att stanna kvar å landet. Örn skärpta bestämmelser
härom utfärdas har frågan örn husmödrarnas semester bragts närmare sin
lösning.

Vidare föreslår folkskolestyrélsen i Göteborg, att åldersgränsen för
vårdarresor skall sättas till 8 år, samt att ifråga örn äldre barn läkarintyg
eller liknande skall fordras.

Önskemål örn en uppmjukning av reglerna lia framförts av bland annat
folkskolestyrelsen och barnavårdsnämnden i Halmstad, som föreslagit höjning
av gränsen för vårdares rätt att medfölja till 12 år ävensom att i fråga
örn äldre barn samma rätt skall få medgivas efter särskild ingående behovsprövning.
Samma inställning företrädes av folkskolestyrelsen och barnavårdsnämnden
i Uppsala.

I flera yttranden har möjligheten att ordna gruppresor för barnen framhållits.
Så har skett exempelvis i yttrandena från folkskolestyrelserna och
barnavårdsnämnderna i Malmö och Hälsingborg.

Från flera orter har särskilt understrukits att de fria resorna för vårdare
berett mödrarna tillfälle till nyttig rekreation. I anslutning härtill har i
några fall föreslagits att endast modern bör få fri resa som vårdare.

Vad organisationen beträffar har det tillämpade förfarandet att låta
skolorna taga hand örn skolbarnen och barnavårdsnämnden de mindre barnen
i allmänhet visat sig fungera tillfredsställande. Ett flertal orter hade dock

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

förlagt hela verksamheten till ett gemensamt organ och låtit barnavårdsnämnden,
socialvårdsbyrån eller annat socialvårdande organ övertaga även skolornas
uppgifter. Som motivering för en sådan åtgärd har framförts bl. a.
olämpligheten av att låta en familj med barn såväl i som under skolåldern
vända sig till två olika myndigheter för att få biljettrekvisitioner samt önskemålet
att erhålla bättre kontroll över att icke flera vårdarbiljetter utlämnas
till samma familj. Vidare framhölls skolornas tunga arbetsbörda vid skolårets
avslutning samt de socialvårdande organens större erfarenheter i hithörande
frågor.

Det tillämpade systemet att låta vederbörande själv få hämta sin biljett
hos trafikföretaget mot avlämnande av biljettrekvisition hade genomgående
visat sig fungera oklanderligt.

Bland de i övrigt föreslagna åtgärderna märkas krav på ökad kontroll beträffande
vistelsens längd och plats samt blanketter för uppgift härom från
det hem, där barnet skall vistas eller från myndighet i orten.

Verksamheten hade för de lokala myndigheterna som regel icke förorsakat
större kostnader. Endast de största städerna hade i samband med upprättandet
av särskilda byråer för de fria sommarresorna fått vidkännas vissa
kostnader. Kostnaderna för Stockholms vidkommande uppgingo sålunda till
c:a 1 700 kr. och för Malmös till 1 500 kr.

Erfarenheter av de fria resorna för sommarkolonier. Å de blanketter, som
av socialstyrelsen och utrymningskommissionen fastställts för begäran örn ersättning
för sommarkoloniers resor, har uppgift begärts bl. a. örn det sätt
på vilket statens stöd utnyttjats av kolonierna. En genomgång av de lämnade
svaren visar följande.

Ett relativt stort antal kolonianordnare har direkt angivit, att de fria
resorna möjliggjort eller bidragit till en ökning av barnantalet med sammanlagt
c:a 1100 barn, motsvarande mellan 4 och 5 % av hela antalet barn
å de kolonier, för vilka fria resor begärts. Åtskilliga kolonianordnare ha
svarat, att de på grund av den sena tidpunkt vid vilken visshet vanns att
fria resor skulle erhållas, icke varit i stånd att utnyttja stödet genom ökning
av barnantalet på sätt som kunnat ske om klarhet i angivna hänseende vunnits
tidigare. I fråga om ett icke obetydligt antal kolonier har uppgivits, att
vistelsens längd kunnat ökas tack vare de medel som frigjorts genom de fria
resorna.

I åtskilliga fall har uppgivits, att statsbidraget möjliggjort upprätthållande
av verksamheten i oförminskad omfattning trots de ökade utgifterna. Särskilt
har framhållits, att resekostnaderna ökats genom att bussar icke kunnat
anlitas och att transporter av bagage och livsmedel dragit större kostnader
än tidigare.

Några kolonianordnare ha meddelat, att genom de fria resorna föräldrarna
kunnat befrias från att erlägga resekostnader såsom de eljest skulle ha
gjort.

Ett relativt stort antal kolonianordnare har använt statsbidraget till för -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

bättring av sin allmänna ekonomiska ställning, t. ex. för täckning av underskott
från föregående år, eller för något speciellt ändamål såsom exempelvis
anställning av kompetent ledare eller föreståndarinna, kostförbättring, utökning
av kosten med ett mellanmål och planerad barnbespisning under
kommande vinter.

TJtrymningskommissionens medverkan vid anordnande av nya kolonier har
endast tagits i anspråk i några få fall, sannolikt enär tiden icke tillät så omfattande
åtgärder som upprättande av helt nya kolonier.

Undersökning av skolbarnens sommarvistelse 1942.

Utredningen har vid behandlingen av förevarande spörsmål funnit det
vara en brist, att några statistiska uppgifter angående omfattningen av barnens
sommarvistelse på landet icke funnits. För att i någon mån avhjälpa
denna brist har utredningen genom skolöverstyrelsens förmedling från c:a
35 orter av olika storlek och i olika delar av landet begärt uppgift angående
sommarvistelsen 1942. Uppgifterna ha inhämtats genom skolorna och ha avsett
barnen i folkskolornas samtliga klasser (1—8) och de klasser i andra
skolor, som i åldershänseende motsvara angivna klasser. En sammanställning
av de lämnade uppgifterna återfinnes i bilaga 3.

I fråga örn sammanställningen kan följande anmärkas. Största intresset
tilldraga sig siffrorna för antalet barn, som icke åtnjutit sommarvistelse på
landet minst 4 veckor. Detta antal har varierat från lägst 20 % (Stockholm) till
c:a 80 % (Mjölby) men i allmänhet har det hållit sig mellan 40 och 60 %
utan anmärkningsvärt stor skillnad mellan större och mindre orter. I fråga örn
siffrorna för kolonivistelse örn minst 4 veckor bör anmärkas, att å vissa
av de ifrågavarande orterna finns koloniverksamhet, som icke håller barnen
ute så lång tid som 4 veckor. Slutligen måste framhållas, att kontrollundersökningar
givit vid handen, att ifråga om vissa orter fördelningen mellan
kolumnerna för vistelse i enskilda hem med av staten betalade resor och
med av föräldrarna betalade resor icke är fullt tillförlitlig, i det att ett större
antal barn än i sammanställningen angivits erhållit fria resor genom statens
försorg.

Riktlinjer för statens stödåtgärder.

Av vad i det föregående anförts torde med all klarhet framgå, att behovet
av fortsatta stödåtgärder på förevarande område så länge nuvarande kristid
består icke kan sättas i fråga.

Enligt utredningens mening ha erfarenheterna från verksamheten 1942
varit så goda, att en upprepning och ett utbyggande av denna verksamhet i
första hand böra komma ifråga. Utan att i detta sammanhang taga ställning
till frågan huruvida liknande åtgärder kunna vara behövliga även under mera
normala tider finner utredningen det emellertid angeläget, att riktlinjerna för
statens åtgärder nu upptagas till övervägande ur en något vidare synvinkel
än som kunde ske vid avgivande av utredningens förslag den 2 maj 1942. Det
synes sålunda av vikt, att utvecklingen i fråga örn barns sommarvistelse icke

41

Kungl. Majda proposition nr 123.

genom statens för krisförhållandena anpassade åtgärder bringas in på vägar,
som kunna förutses i längden komma att visa sig mindre lämpliga.

Den fråga, till vilken ställning härvid bör tagas, är främst sommarkoloniverksamhetens
uppgifter och önskvärdhet. Det synes sålunda möjligen kunna
ifrågasättas, huruvida en fortsatt utveckling av denna verksamhet enligt nuvarande
linjer är önskvärd, eller örn statens åtgärder i stället böra inriktas
enbart på att främja sommarvistelse i enskilda hem. I denna fråga vill utredningen
anföra följande.

En sommarvistelse tillsammans med föräldrarna i sedvanliga sommarnöjesformer
måste i allmänhet ur barnens synpunkt vara att föredraga framför
andra former. Någorlunda jämställd med denna vistelseform kan sommarvistelse
hos på landsbygden bosatta anhöriga och bekanta anses vara. Under
en sådan sommarvistelse kan i regel påräknas ett individuellt omhändertagande,
som icke är möjligt på förläggningar för ett flertal barn. Över huvud
taget har denna sommarvistelse i enskilda hem i jämförelse med sommarkolonierna
samma fördelar som ett hem alltid måste anses äga framför en anstalt,
när det gäller vårdnad örn friska barn. Av särskild vikt är att barnets möjligheter
att komma i nära kontakt med bygdens liv i de flesta fall måste vara
större vid vistelse i ett enskilt hem. Denna pedagogiska sida av sommarvistelsen
måste tillmätas stort värde.

Sommarkolonierna ha vissa nackdelar. Sammanförandet av ett större antal
barn i en förläggning kan i och för sig icke vara önskvärt, då det alltid måste
förutsätta ett mera schematiskt omhändertagande av barnen. Medicinska och
hygieniska risker kunna vidare vara förknippade med en dylik förläggning.
För något äldre barn spelar också den omständigheten in att kolonierna mera
sällan kunna bereda tillfälle till passande och pedagogiskt värdefullt arbete.
Denna nödtvungna sysslolöshet utgör en icke obetydlig olägenhet. Slutligen
kan emot koloniformen anföras, att den är oekonomisk, i det att den förutsätter
ett bindande av betydande kapital i tomter samt byggnader och andra
anordningar, som vanligen endast användas under sommarmånaderna.

Å andra sidan kan anföras, att på en rätt skött sommarkoloni de anförda
olägenheterna kunna reduceras till ett minimum. En sådan rätt skött koloni
erbjuder också i vissa hänseenden avsevärda fördelar framför sommarvistelse
i enskilda hem. Sommarkoloniernas läge är sålunda vanligen bestämt av
hälsoskäl i det att tillgång till skogs- eller havsluft samt bad särskilt eftersträvats.
Personalen har vidare vanligen särskilda kvalifikationer för sin uppgift
och läkarkontroll av barnen hör även till regeln. En förstklassig sommarkoloni
kan därför särskilt för klena och sjukliga barn erbjuda en miljö och
en vård, vartill motsvarighet icke alltid kan bjudas i de enskilda hemmen.
En förutsättning härför är dock såsom framgår av det sagda, att kolonien fyller
vissa krav på standard i olika avseenden. Dess läge måste vara hälsosamt,
lokalerna måste vara lämpliga för sitt ändamål, tillgång till bad och gott
dricksvatten måste finnas. Personalen måste vara kunnig och dess hälsa kontrollerad.
Kosthållet måste vara ändamålsenligt, barnens hälsotillstånd måste
stå under läkarkontroll o. s. v. Kolonierna böra därför helst vara permanenta.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Därest angivna förutsättningar i fråga om koloniverksamheten uppfyllas,
synes det klart, att denna vistelseform har sådana förtjänster, att den bör av
staten kunna understödjas vid sidan av sommarvistelse i enskilda hem. Den
uppskattning och det förtroende, som sommarkolonierna ostridigt förmått
väcka bland föräldrarna, synas därför fullt berättigade.

I fråga örn åtminstone de större städerna bör målet enligt utredningens
mening vara, att praktiskt taget samtliga barn i folkskoleåldern och förskoleåldern
erhålla tillfälle till en icke alltför kort tids vistelse på landet varje
sommar. För att sommarvistelse på landsbygden skall kunna beredas stadsbarnen
i denna omfattning synes det nödvändigt, att båda de ifrågavarande
vistelseformerna understödjas jämsides.

Sommarvistelse i enskilda hem kan sålunda med säkerhet icke beredas mer
än ett begränsat antal av de ifrågavarande barnen. Föräldrarnas möjligheter
att själva ordna sommarnöje i egen eller förhyrd sommarbostad äro till allra
största delen avhängiga av vederbörandes ekonomiska förhållanden. De som
ha ekonomisk förmåga att ordna sådan sommarvistelse göra det sannolikt i de
flesta fall redan nu. Statens möjligheter att i detta hänseende lämna stöd till
mindre bemedlade synas återigen f. n. ringa. Visserligen är det tänkbart att
exempelvis uppmuntra byggande av sommarstugor genom olika statliga åtgärder,
men det synes uteslutet att en så vittomfattande fråga, som sådana
åtgärder skulle innebära, skulle kunna tagas under övervägande i nuvarande
förhållanden. Någon annan åtgärd än beviljande av fria resor till sommarvistelse
av ifrågavarande slag synes icke f. n. tänkbar. Verkningarna av en
dylik stödåtgärd kan, när det gäller nu berörda sommarvistelse i egen eller
förhyrd sommarbostad, icke beräknas bliva stora.

Gynnsammare torde situationen vara i fråga örn sommarvistelse hos anhöriga
och bekanta på landsbygden. För mindre bemedlade torde fria resor
kunna beräknas medföra betydligt ökad möjlighet att utnyttja den gästfrihet,
som landsbygdens befolkning kan vilja visa framför allt sina släktingar i
städerna. Erfarenheterna från sommaren 1942 ge vid handen att de fria
resorna i detta hänseende varit av avsevärd betydelse. Det synes därför väl
motiverat, att denna förmån för barn i de mindre bemedlade familjerna i de
större städerna tills vidare bibehålies, och att därvid de sommaren 1942 tilllämpade
riktlinjerna i stort sett följas.

Emellertid torde även den nu angivna formen för sommarvistelse stå till
buds endast för en mycket begränsad del av stadsbefolkningen, framför allt
den del, som inflyttat från landsbygden relativt sent. För de stadsbor, som
sakna närmare anknytning till landsbygden, erbjuder sig ingen annan möjlighet
att få barnen placerade i enskilda hem på landsbygden än den som
feriebarnsverksamheten kan giva. I och för sig är det tänkbart att utvidga
denna verksamhets förmedling av sommarhem. F. n. bedrives verksamheten
i relativt ringa omfattning och sommarhemmen torde till övervägande
del ställas till förfogande gratis eller mot en ersättning, som icke ens tillnärmelsevis
täcker den verkliga kostnaden för gästfriheten. Dess omfattning
begränsas av att endast ett relativt ringa antal lämpliga lanthem vilja och

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

kunna taga emot stadsbarn på sådana villkor. Därest möjlighet beredes de förmedlande
organen att betala större ersättning till sommarhemmen, torde tillgången
till sådana hem kunna ökas i avsevärd omfattning. En sådan utveckling
synes emellertid förutsätta, att relativt betydande belopp ställas till de
förmedlande organens disposition för betalning av vårdavgifter. Utredningen
finner det icke möjligt att f. n. räkna med att medel härför ställas till förfogande
av staten. Intet hinder synes dock föreligga mot att även feriebarnsverksamheten
på samma sätt som Arnrit fallet sommaren 1942 blir delaktig i
förmånen av fria resor. Då största delen av verksamhetens kostnader f. n.
torde falla på resorna, beredes verksamheten härigenom ett relativt kraftigt
stöd. Detta stöd bör emellertid endast utgå under förutsättning att de förmedlande
organen, i den mån de icke utgöras av barnavårdsnämnder eller
andra offentliga organ, ställas under betryggande kontroll.

Av det sagda framgår, att sommarkoloniernas verksamhet är en väsentlig
förutsättning för att sommarvistelse i önskvärd utsträckning skall kunna beredas
städernas barn. För de familjer, som icke på något av förut berörda sätt
kunna placera sina barn i enskilda hem på landsbygden, utgöra sommarkolonierna
den enda till buds stående utvägen. Såsom förut framhållits kan en
rätt skött koloniverksamhet även i många fall antagas bereda barnen ett bättre
omhändertagande än som kan åstadkommas i andra former av sommarvistelse.
Koloniverksamheten bör därför stödjas och utbyggas. I samband härmed bör
den ställas under statlig tillsyn på sådant sätt, att garanti erhålles för dess
bedrivande i betryggande former. Det effektivaste stödet lämnas utan tvivel
genom ett på lämpligt sätt utformat bidrag till driftskostnaderna. Genom sådana
bidrag lägges en fast grund för verksamheten och förutsättningar skapas
för en mera ingående statlig kontroll över dess standard. Vidare skapas gynnsamma
betingelser för en fortsatt utbyggnad av verksamheten genom att anspråken
på kommuners och enskildas insats minskas. Nybyggnad av kolonier
bör intill dess att koloniverksamheten byggts ut i önskvärd omfattning även
stödjas av staten genom nybyggnadsbidrag. Verksamhetens utvecklingsmöjligheter
synas goda och endast begränsade av tillgången på medel och personal.
Vid den fortsatta utbyggnaden böra de nu tillämpade riktlinjerna för verksamheten
fortfarande följas och denna sålunda söka sitt klientel bland de ur
medicinsk och social synpunkt mest behövande barnen.

Även för landsbygdens och de mindre städernas barn är det emellertid
otvivelaktigt ett angeläget intresse, att klena och eljest ogynnsamt ställda
barn beredas tillfälle till stärkande sommarvistelse med god omvårdnad i
olika hänseenden. För ifrågavarande barn kan ombyte av miljö och särskilt
vistelse vid kusten, i fjällen eller andra särskilt hälsosamma trakter ha samma
betydelse som för stadsbarnen. För tillgodoseende härav måste av praktiska
skäl koloniverksamheten komma ifråga i första hand. Såsom framgår av tidigare
lämnad redogörelse finnes f. n. en koloniverksamhet av icke obetydlig
omfattning för de mindre städerna och med dessa jämställda samhällen. För
den egentliga landsbygden finnes däremot tillgång till sommarkolonier endast
i mycket ringa utsträckning. Det synes angeläget, att koloniverksamheten för

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

dessa städer och samhällen samt för den egentliga landsbygden stödes av
staten på samma sätt som de större städernas koloniverksamhet. Feriebarnsverksamhet
och självordnad sommarvistelse torde däremot vara verksamhetsformer,
som icke äga samma betydelse som för städerna. Något understödjande
av dessa verksamhetsformer för landsbygden och de mindre samhällena föreslås
därför icke.

Sominarkoloniverksamlieten.

Fria resor. Till koloniernas driftskostnader har hittills icke utgått statsunderstöd
i annan mån än att kolonierna under somrarna 1940 och 1942 i stor
omfattning beretts fria resor. Det synes ändamålsenligt, att detta understöd
i form av fria resor fortfarande får utgå till samtliga sommarkolonier, oberoende
av om de taga emot barn från städer eller från landsbygden. Framför
allt äger denna understödsform den fördelen, att den verkar kraftigast för
kolonier från mera ogynnsamt belägna landsdelar.

De fria resorna böra avse järnväg, buss och båt samt omfatta både utresa
och hemresa för barn och personal. Däremot synas de fria resorna icke böra
avse personalens resor för besök i hemorten under tiden för koloniverksamheten.
Ett villkor för erhållande av fria resor bör vara, att resorna skett på
billigaste sätt och med utnyttjande av de rabatter, som kunna erhållas på
trafiklinjerna. I allmänhet böra sålunda endast gruppresor ifrågakomma. Enskilda
resor böra äga rum endast i sådana fall, då en koloni tar emot enstaka
barn från olika håll samt då personal sändes i förväg för att göra i ordning
kolonien till barnens ankomst eller efter dessas avresa stannar kvar för städning
och rengöring. Till förhindrande av missbruk bör kostnaden för personalens
fria resor ej få överstiga kostnaden för resa från resp. till koloniens
hemort, även örn resan faktiskt anträdes från eller avslutas å annan ort. Resor
med taxebil böra ej ersättas av staten annat än i undantagsfall.

På den centralmyndighet, som får hand arn verksamheten, bör ankomma
att i samråd med järnvägsstyrelsen avgöra, huruvida ersättning för resekostnaderna
skall beviljas i efterhand såsom skett innevarande år eller om avgiftsfria
biljetter skola utlämnas för resorna.

Såsom framgår av socialstyrelsens utredning utgjorde kostnaderna för koloniernas
resor sommaren 1941 genomsnittligt endast 5‘7 % (lil 933 kr.) av
samtliga vid denna undersökning redovisade kostnader för koloniverksamheten,
1 950 019 kr. Sommaren 1942 har kostnaden för koloniernas resor uppgått
till c:a 180 000 kr. för ungefär samma barnantal som det av socialstyrelsen
redovisade.

Härvid bör observeras, att rätten till fria resor 1942 endast skulle gälla
en resa i vardera riktningen, således ej personalens eventuella resor för besök
i hemorten under kolonitiden m. fl. dylika resor. Ej heller har ersättning
lämnats för resor med taxebil eller för fraktkostnader o. d., som möjligen ingå
i socialstyrelsens resekostnadsbelopp.

Det är sålunda tydligt, att resekostnaderna 1942 varit avsevärt större än
1941. Det föreliggande materialet ger ej möjlighet att bedöma om hela kostnadsökningen
hänför sig till taxehöjningar, inskränkningar i busstrafiken etc.

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Till viss del torde skillnaden kunna förklaras därav, att trafikföretag tidigare
befordrat kolonibarn avgiftsfritt men nu indragit denna förmån. Det kan
dock icke angivas huru stor del av kostnadsökningen detta representerar. Det
är icke heller möjligt att med ledning av föreliggande material bedöma örn
ökningen av resekostnaderna motsvaras av någon ökning av det sammanlagda
kostnadsbeloppet för koloniverksamheten. Dessa omständigheter medföra,
att man icke exakt kan beräkna hur stor del av kolonikostnaderna som i framtiden
kommer att avlastas genom att kolonierna få fria resor. Det synes
emellertid sannolikt, att denna förmån kommer att motsvara mellan 5 och
10 % av de sammanlagda kostnaderna.

Den sammanlagda resekostnaden 1942 har såsom nämnts uppgått till c:a
180 000 kr. för c:a 26 100 barn. Den sammanlagda kostnaden för de närmaste
åren torde böra beräknas till något högre belopp dels på grund av att koloniverksamhetens
omfattning torde komma att ökas och dels på grund av att
resekostnaderna per person torde bli högre för varje år som krisläget varar.
En summa om 200 000 kr. synes dock böra förslå under de närmaste åren.

Bidrag till driftskostnaderna i övrigt. Såsom framgår av bl. a. den förut
åberopade undersökningen av omfattningen av skolbarnens sommarvistelse
1942 är koloniverksamhetens utveckling mycket växlande å olika orter. På
vissa orter (t. ex. Stockholm) har verksamheten nått en mycket stor omfattning
så att omkring 20 % av skolbarnen kunna beredas plats å kolonierna.
På andra orter är koloniverksamheten mycket obetydlig. Så är också fallet
när det gäller kolonier för landsbygdens barn. Det är tydligt att verksamheten
utvecklats mest i de ekonomiskt bärkraftigaste kommunerna, medan i
de fattigare kommunerna enskilda eller kommunala medel icke stått till förfogande
i erforderlig omfattning. Det kan också hända, att behovet av koloniverksamhet
i en fattig kommun är större än i en kommun med bättre ekonomi,
enär barnens möjligheter att erhålla lantvistelse genom föräldrarnas försorg
äro mindre i den förra kommunen än i den senare. Belysande är i detta hänseende
förhållandet mellan Göteborg och Mölndal sådant detsamma framträder
i den åberopade undersökningen (bilaga 3). Medan skillnaden mellan
den procentuella andelen av skolbarnen, som erhållit plats på koloni, icke är
större än mellan c:a 10 och c:a 8 i de båda orterna, uppgår antalet barn, som
icke vistats på landet i fyra veckor under den förflutna sommaren, till c:a
10 % i Mölndal mot endast 31 % i Göteborg.

Det är sålunda tydligt, att utöver det bidrag till driftskostnaderna, som
samtliga sommarkolonier föreslås skola erhålla genom de fria resorna, även bidrag
till driftskostnaden i övrigt i många fall är i hög grad önskvärt. Utredningen
har övervägt möjligheterna att utforma en statsbidragsregel, som skulle
ge statens stöd åt de delar av landet, som på grund av sin fattigdom eller barnrikedom
i första hand vore i behov av stöd för koloniverksamhet. En tänkbar
linje hade därvid varit att konstruera statsstödet så, att det utginge efter ett
visst kommunalt bidrag. Storleken av detta kommunala bidrag finge bli beroende
av kommunens ekonomiska resurser, exempelvis på så sätt att man
utginge från att kostnader för koloniverksamhet, som icke överstege 5 öre per

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

skattekrona, finge helt bestridas av kommunen, under det att överskjutande
kostnader halverades mellan stat och kommun. Motsvarande regler skulle
otvivelaktigt ha kunnat utarbetas för de enskilda kolonierna, som icke åtnjuta
kommunalt stöd eller som erhålla stöd från ett flertal kommuner.

Utredningen har emellertid avstått från att utforma en automatiskt verkande
bidragsregel. Utredningen vill i stället föreslå att man under 1943 bedriver
en försöksverksamhet, som avser att stödja de verkligt behövande kolonierna.
Utredningen finner sig därför böra föreslå, att ett bidrag örn förslagsvis
100 000 kr. anslås till ifrågavarande ändamål samt att detta bidrag av centralmyndigheten
för verksamheten får fördelas mellan de kolonianordnare, som
ansöka härom, på sådant sätt att de mest angelägna behoven tillgodoses. Såsom
grund för fördelningen av bidraget bör härvid läggas vederbörande kommuns
ekonomi och struktur samt en därur härledd uppskattning av behovet
av koloniverksamhet. Vidare böra för erhållande av bidrag ifrågakomma kolonier,
som mottaga barn av en viss särskilt behövande kategori från ett större
område, exempelvis ett län eller större delen av ett län. Slutligen böra även
dagskolonier, d. v. s. kolonier där barnen icke vistas under nätterna, kunna
erhålla bidrag, örn den bidragsbeviljande myndigheten finner, att denna utväg
i det föreliggande fallet representerar den mest effektiva lösningen av
sommarvistelseproblemet.

Såsom maximibelopp för bidraget bör lämpligen sättas ett belopp örn en
krona per barn och vårddag. Då dagskostnaderna för de egentliga sommarkolonierna
f. n. i allmänhet torde ligga närmare två kronor, skulle härigenom
erhållas en garanti för att vissa medel alltid mobiliserades även av kolonianordnaren.

För att underlätta en utbyggnad av koloniverksamheten bör statens utrymningskommissions
medverkan även under år 1943 kunna påkallas för utväljande
och utrustning av kolonier på samma sätt som skett 1942.

Byggnadsbidrag. Koloniverksamhetens utbyggnad till dess nuvarande omfattning
har utan tvivel till väsentlig del möjliggjorts genom de från allmänna
arvsfonden lämnade bidragen. De ansökningar örn bidrag till upprättande av
sommarkolonier som inkommit ha i stort sett kunnat bifallas. Då sannolikt
bidrag även i framtiden torde kunna påräknas ur fonden åtminstone i ungefär
samma omfattning som de sista budgetåren, synes en viss årlig utbyggnad av
verksamheten på denna grund komma att äga rum även i fortsättningen. Omfattningen
av denna utbyggnad begränsas emellertid av de allt drygare byggnadskostnaderna,
som medföra att bidragen ur fonden ge allt mindre valuta.
Allt eftersom koloniernas antal växer torde också större krav på bidrag till
underhåll och reparationer av äldre byggnader komma att ställas på fonden.

Å andra sidan torde genom det föreslagna bidraget till koloniernas driftskostnader
ökade möjligheter skapas för kommuner och enskilda sammanslutningar
att påtaga sig det ekonomiska ansvaret för upprättandet av nya kolonier.
önskvärt skulle därför vara, att ytterligare medel vid behov kunde
ställas till förfogande för ändamålet åtminstone under de närmaste åren. Med

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

hänsyn till den ovisshet som f. n. måste råda angående detta anslagsbehov
finner sig utredningen emellertid icke f. n. böra föreslå dylikt extra nybyggnadsanslag.

Tillsyn å verksamheten m. m. I samband med att statligt understöd av den
föreslagna omfattningen lämnas koloniverksamheten, bör denna ställas under
noggrann tillsyn. Centralt bör denna tillsyn åvila socialstyrelsen, som i medicinska
frågor av principiell betydelse bör samråda med medicinalstyrelsen.
Tillsynsmyndigheten bör härjämte kunna i nödig omfattning anlita tjänsteläkare
och barnavårdsnämnder för den lokala tillsynen.

Tillsynsmyndigheten bör även bevilja driftsbidrag.

Rätten att bli delaktig i det statliga understödet bör göras beroende av att
tillsynsmyndighetens krav på de enskilda koloniernas standard i fråga örn
driften uppfyllas. Tillsynsmyndigheten skall sålunda svara för att kolonierna
förläggas på lämpliga platser, att de byggas på ett ekonomiskt och hygieniskt
godtagbart sätt, att personalen, mathållningen och hälsovården fylla tillbörliga
krav, att barnen uttagas efter riktiga grunder o. s. v. Erforderliga
anvisningar böra utfärdas av tillsynsmyndigheten i samråd med medicinalstyrelsen.

Tillsynsmyndigheten bör även aktivt verka för att koloniverksamheten
utbygges i orter, där det enskilda initiativet icke är tillräckligt kraftigt.

Vissa riktlinjer för koloniverksamheten finnas angivna i en av leg. läkaren
L.-G. Sterner utarbetad promemoria, vilken såsom bilaga (bilaga 4) fogas vid
denna promemoria och vartill i detta sammanhang hänvisas.

Avgiftsfria resor till sommarvistelse i enskilda hem.

Resor till självordnad sommarvistelse. Denna form av understöd bör såsom
framgår av den allmänna motiveringen tillämpas i fråga örn större städer
och stadsliknande samhällen, där behovet av att barnen erhålla tillfälle till
sommarvistelse på landsbygden är särskilt framträdande.

Sommaren 1942 fastställdes gränsen så att fria resor skulle tillkomma
städer, köpingar och municipalsamhällen med ett invånarantal av minst 8 000.
Denna gräns synes tills vidare böra bibehållas. Någon höjning bör under nu
rådande kristid icke företagas.

En möjlighet synes också böra hållas öppen att på samma sätt som skedde
sommaren 1942 göra undantag för orter med lägre invånarantal om särskilda
förhållanden så påfordra. Med hänsyn till det statsunderstöd, som föreslås
för sommarkoloniverksamheten, synes emellertid antalet undantag i framtiden
möjligen kunna begränsas.

I några yttranden angående verksamheten 1942 har föreslagits att stadsbarn
som bo i ytterområden med landsbygdskaraktär skola undantagas från
förmånen av fria resor. I vissa sådana fall är behovet av fria resor otvivelaktigt''
ringa. Det antal barn, som skulle uteslutas genom en dylik inskränkning,
torde emellertid vara mycket obetydligt, och gränsdragningen skulle med

48

Kungl. May.ts proposition nr 123.

säkerhet i inånga fall medföra betydande praktiska svårigheter. På grund
härav finner sig utredningen ej böra föreslå någon begränsning av antytt slag.

I fråga om villkoren för erhållande av avgiftsfria resor bör följande gälla.

På samma sätt som sommaren 1942 bör rätten till fria resor tillkomma barn,
som under det år resorna äga rum fylla 14 år, samt yngre barn.

Sommaren 1942 knöts rätten till fria resor till prisrabatteringen å livsmedel
så att barn, som erhållit rabattkort å livsmedel, ägde erhålla fria resor. Rabattkort
utlämnades enligt då gällande bestämmelser, därest försörjarens till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara belopp ej översteg
900 kr., varjämte möjlighet fanns att efter ansökan erhålla prisrabattering örn
det senaste beskattningsbara beloppet väl översteg angivna summa men med
hänsyn till särskilda omständigheter synnerligt behov av rabattkort förelåg.
Enligt inhämtade uppgifter medförde denna inkomstgräns, att i Stockholm
omkring hälften av barnen hade prisrabattering och i övriga orter upp till
tre fjärdedelar.

Denna inkomstgräns har sommaren 1942 i allmänhet befunnits lämplig. I
några fall ha dock i yttrandena från barnavårdsnämnder och folkskolestyrelser
påtalats, att anknytningen till livsmedelsrabatteringen medfört, att förmånen
av fria resor tillkommit personer, vilka icke synts de lokala myndigheterna i
behov därav, medan å andra sidan fria resor icke kunnat beviljas andra
familjer, som trots att de icke haft rabattkort ansetts vara i stort behov aven
dylik hjälp. En möjlighet till diskretionär prövning för de lokala organen
har därför ansetts önskvärd.

Anknytningen till livsmedelsrabatteringen har haft den särskilda fördelen
att prövningsförfarandet för de lokala organen blivit mycket enkelt, då de
sökande endast behövt styrka beviljad prisrabattering genom företeende av
personkort och rabattkort. Detta har varit av särskilt värde sommaren 1942
på grund av den korta tid som då stod till buds för prövningsförfarandet.

Då nya rabattkort utdelats i november 1942 har utdelningen skett enligt
ändrade bestämmelser. Rätt att utan behovsprövning erhålla rabattkort tillkommer
sålunda numera i regel barn, födda efter den 31 december 1926, örn
dess föräldrar vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
upptagits för ett beskattningsbart belopp örn högst 750 kr. eller, örn föräldrarna
ha två eller flera efter den 31 december 1926 födda barn, 1 000 kr.
Med beskattningsbart belopp av angivna storlek jämställes bl. a. innehav
av skattepliktig förmögenhet överstigande 10 000 kr.

Enligt utredningens uppfattning kan viss tvekan råda i fråga örn var inkomstgränsen
skall dragas. Anknytningen till livsmedelsrabatteringen medför
emellertid så påtagliga praktiska fördelar, att denna anknytning synes
böra bibehållas.

Det framförda önskemålet örn rätt för den lokala myndigheten att i
vissa fall bevilja fria resor även örn vederbörande sökande icke innehar
rabattkort synes utredningen välgrundat. Sådan rätt bör därför tillkomma
den lokala myndigheten men endast om synnerliga skäl åberopas. I främsta
rummet bör denna rätt tagas i anspråk när det gäller flerbarnsfamiljer, vars

Kungl. Maj.ts proposition nr 123. 49

beskattningsbara belopp endast obetydligt överstiger det för rätt till rabattkort
stadgade.

Rätten till fria resor synes böra avse resa i 3 klass med järnväg, båt eller
buss men icke andra trafikmedel.

Sommaren 1942 beviljades icke fria resor på de kortaste sträckorna. Rätten
till fria resor begränsades sålunda till sträckor, å vilka det ordinarie biljettpriset
för hel enkel järnvägsbiljett i 3 klass samt motsvarande biljettpris å
buss eller båt uppgår till minst 3 kronor. Denna gräns synes ha visat sig
lämplig och bör bibehållas. I fråga om dessa korta sträckor torde icke fria
resor ha någon nämnvärd mission att fylla.

Däremot fanns sommaren 1942 icke någon maximigräns för resorna stadgad.
Från barnavårdsnämnder och folkskolestyrelser har såsom förut framhållits
i vissa fall påtalats, att förmånen utnyttjats för onödigt långa resor, t. ex. från
Skåne till Norrbotten. Visserligen ha sådana långa resor sommaren 1942 enligt
verkställd undersökning icke förekommit i större utsträckning (endast 5—6 %
av samtliga resor ha överstigit 60 mil). Det kan emellertid befaras, att antalet
långa resor kommer att ökas ett kommande år. Det vill också synas som örn
dessa långa resor icke ha någon väsentlig betydelse för vinnande av det med
de fria resorna avsedda syftet. Å de flesta större orter torde nämligen barnavårdsnämnderna
och skolmyndigheterna äga möjlighet att utplacera ett visst
antal barn för sommarvistelse å sommarkoloni eller i enskilda hem på landsbygden,
där kostnadsfri sommarvistelse kan beredas. Örn föräldrarna icke
kunna utplacera sina barn hos anhöriga eller bekanta annat än på mycket
långt avstånd från hemorten, synas dessa möjligheter böra tagas i anspråk.
En maximigräns för resornas längd bör därför stadgas, varvid en sträcka örn
c:a 60 mil synes lämplig. Detta motsvarar från Stockholm en resa söderut
ungefär till Malmö och norrut ungefär till Östersund. Från Göteborg går
motsvarande maximiresa ungefär till Bollnäs, varjämte hela södra delen av
landet faller inom det fria området. Från Malmö kan man inom samma gräns
nå ungefär till Stockholm, Krylbo och Sunne. För Jämtlands och Västernorrlands
län bör emellertid maximigränsen sättas vid 80 mil (ungefär motsvarande
sträckan Östersund—Uddevalla) samt för Norrbottens och Västerbottens
län till 100 mil (i det närmaste motsvarande sträckan Luleå—Krylbo).
Den som önskar resa till sommarvistelse på längre avstånd från hemorten
bör kunna själv få betala överskjutande kostnad. De lokala myndigheter, som
handhava verksamheten, synas emellertid böra äga möjlighet att göra undantag
från denna bestämmelse, örn sommarvistelse icke på annat sätt kan beredas
barn, som i övrigt äro berättigade att erhålla fria resor. Centralmyndigheten
för verksamheten bör utfärda de kompletterande föreskrifter, som
betingas av lokala förhållanden (t. ex. i fråga om Gotland).

För att lantvistelsen skall få avsedd effekt, är det nödvändigt, att den icke
blir alltför kort. Med de fria resorna bör därför förknippas ett villkor, att
barnen få stanna på landsbygden en viss minimitid, och biljetterna böra icke
gälla för återresa förrän efter denna tid. I allmänhet torde lantvistelsen böra

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 123.

609 43 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

utsträckas över en tid av 6 till 8 veckor. Det är emellertid sannolikt, att såväl
föräldrarna som värdarna på landet i många fall ha svårt att på förhand binda
sig för en så lång lantvistelse för barnen. För att icke ovisshet i detta avseende
skall behöva förhindra ett utnyttjande av de fria resorna, synes minimitiden
på samma sätt som skedde sommaren 1942 kunna begränsas till 4 veckor.
Det är sannolikt att, örn barnen väl befinna sig ute på landsbygden, vistelsen
i många fall kommer att utsträckas utöver denna tid.

Fria resor böra principiellt endast beviljas för resa till sommarvistelse på
landsbygden. Framför allt böra större städer eller industrisamhällen icke
ifrågakomma såsom vistelseort. Mindre städer och andra samhällen, som
huvudsakligen äga karaktären av rekreationsorter, synas emellertid kunna
jämställas med den egentliga landsbygden. Dessa regler tillämpades sommaren
1942. Från några håll påtalades emellertid dels att det i vissa fall var
svårt att avgöra huruvida den uppgivna vistelseorten var att anse som landsbygd
(t. ex. då vistelsen skulle äga rum inom större stads administrativa område)
dels ock att någon kontroll icke kunde utövas över att barnen verkligen
vistades på uppgiven ort. Med hänsyn härtill synes möjlighet böra öppnas
för de lokala organen i barnens hemorter att i fall då så finnes påkallat inhämta
behövliga upplysningar genom barnavårdsnämnderna i vistelseorterna,
att fordra företeende av intyg från dessa nämnder angående sommarvistelsen,
att avstänga personer som missbrukat statens hjälp o. s. v.

Det synes nödvändigt att räkna med att barn under skolåldern samt yngre
barn i skolåldern i stor utsträckning måste åtföljas av moder eller annan
vårdare på resorna. Valet synes här stå mellan helt fria resor och resor till
nedsatt pris. Sommaren 1942 erhöllo vårdarna helt fria resor, men rätten att
erhålla dylika vårdarbiljetter begränsades genom särskilda föreskrifter. De
regler, som härvid gällde, synas i allmänhet ha varit väl avpassade och böra
i stort sett kunna tillämpas även i framtiden. Det är givet att, särskilt för de
minst bemedlade, helt avgiftsfria biljetter för vårdare medföra avsevärt större
möjlighet att utnyttja de fria resorna för barnen. För många småbarn torde
detta vara enda möjligheten att komma ut på landet med hänsyn till den
ringa omfattningen av den för dessa barn bedrivna koloniverksamheten (denna
omfattar såsom framgår av socialstyrelsens förut åberopade undersökning ett
barnantal, som endast uppgår till Vs av skolbarnskoloniernas). I fråga örn
barn under 4 år tillkommer den omständigheten, att för dessa barn i allmänhet
icke utgår någon biljettavgift, varför ett understödjande av sommarresor
i vad angår dessa barn måste ske genom att vårdhavarens resemöjlighet underlättas.

I enlighet med de 1942 tillämpade bestämmelserna bör rätt till fria resor i
allmänhet endast tillkomma vårdare till barn, som uppnått högst 10 års ålder.
För att förenkla prövningen härav synes det lämpligast att fri resa lämnas
vårdare till barn, som det år resan skall äga rum fyller 10 år, samt vårdare
till yngre barn. Särskilda skäl kunna dock föreligga, som föranleda till att

51

Kungl. Majlis proposition nr 123.

vårdare bör medfölja barn, som är äldre än nu sagts (försenad utveckling eller
klenhet hos barnet, särskilt besvärlig resväg o. s. v.). I sådana fall bör rätt
till fri resa kunna beviljas vårdaren av den lokala myndighet, som har hand
örn ledningen av verksamheten.

I allmänhet bör högst en vårdare få medfölja varje familj. Möjlighet bör
emellertid finnas att i undantagsfall bevilja flera vårdare fria resor, örn i en
familj med flera barn dessa måste sändas till olika sommarhem.

Vårdarbiljett bör gälla för återresa tillsammans med barnet vid sommarvistelsens
slut. I ett stort antal fall torde det emellertid icke vara möjligt
för vårdaren att stanna kvar på landsbygden tillsammans med barnet utan
vårdaren måste återvända till hemorten efter att ha följt barnet till dess
vistelseort för sommaren. Vårdarbiljetten bör därför gälla för återresa enligt
samma regler som vanliga tur- och returbiljetter d. v. s. inom 10 dagar. Har
vårdaren på detta sätt måst återvända till hemorten bör ny avgiftsfri biljett
vid sommarvistelsens slut kunna utlämnas till vårdare, som skall hämta
barnet och ledsaga det på återresan.

De fria vårdarbiljetterna utgöra en förutsättning för att de fria resorna
för barnen skola kunna utnyttjas effektivt även när det gäller mindre barn.
Vid sidan härav lämna de också en viss möjlighet för hårt ansträngda mödrar
att åtminstone en kortare tid komma ut på landet. Den härigenom vunna
rekreationen för modern kommer säkerligen även barnen till godo. För att
denna senare verkan skall kunna uppnås, bör rätten att erhålla vårdarbiljett
i allmänhet tillkomma modern. Kan denna av någon anledning icke ledsaga
sina barn, bör undersökas örn icke barnet kan få medfölja annan vårdare på
resan. Från vissa håll har sålunda påpekats att de lokala organ, som ha ledningen
av verksamheten, säkerligen i viss utsträckning skola kunna organisera
gruppresor, där ett flertal barn få medfölja samma vårdare. Endast örn en
sådan anordning icke kan träffas, bör annan vårdare än modern få fri resa.

I och med att de fria resorna till enskilda hem på landsbygden begränsas
genom det föreslagna inkomststrecket och genom de ytterligare restriktioner,
som härovan föreslagits för vårdarnas fria resor, kommer sistnämnda förmån
att gälla endast en mindre del av det totala barnantalet. Tänkbart vore att
ytterligare begränsa vårdarnas fria resor genom en särskild behovsprövning.
Det ställer sig emellertid utomordentligt svårt att ge regler för en sådan prövning,
vilka skulle kunna tillämpas utan att bereda de lokala organen, vilka skulle
lia prövningen om hand, ett synnerligen omfattande och svårt arbete. En
sådan prövning synes därför icke böra komma i fråga.

Sommaren 1942 uppdrogs ledningen av verksamheten åt barnavårdsnämnden
och folkskolestyrelsen i de berörda orterna. Avsikten var att ernå enklaste
och billigaste expeditionsförfarande genom att biljettrekvisitioner för
skolbarn utlämnades i skolorna och för barn under skolåldern av barnavårdsnämnden.
Det från vissa håll framförda önskemålet örn koncentrering av
verksamheten till ett organ synes emellertid väl motiverat. Då barnavårds -

52

Kungl. Majlis proposition nr 123.

nämnderna synas mest lämpade för uppgiften ifråga, föreslås att åt dessa
nämnder uppdrages att handhava den lokala ledningen. Det torde emellertid
vara lämpligt att utlämningen av biljettrekvisitioner sker med biträde av skolmyndigheterna
ifråga örn skolbarnen, för vilket ändamål samarbete lokalt
bör inledas mellan barnavårdsnämnden och skolmyndigheterna.

Centralmyndighet för verksamheten bör socialstyrelsen vara. I anslutning
till vad som skedde vid ordnandet av barnens sommarvistelse år 1942 bör
emellertid åt utrymningskommissionen kunna uppdragas att lämna medverkan
i organisatoriskt hänseende. Å socialstyrelsen bör ankomma att utfärda
erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Feriebarnsverhsamheten. Denna verksamhet bör å orter med minst 8 000
invånare stödjas genom att staten bestrider kostnaderna för resor med järnväg,
båt och buss för barnen ävensom deras ledsagare på resan. Förutsättningar
för detta stöd böra vara, att verksamheten bedrives på ett ekonomiskt
sätt och under betryggande former. Det är ifråga örn denna verksamhet särskilt
angeläget, att en noggrann tillsyn utövas å anordnarnas kvalifikationer,
de grunder efter vilka barnen och sommarhemmen uttagas o. s. v. Enskild
institution, som önskar bli delaktig av det statliga understödet, bör därför
i förväg godkännas av förutnämnda tillsynsmyndighet, varvid riktlinjerna för
verksamheten först böra prövas. Understöd bör, oavsett örn verksamheten
bedrives av barnavårdsnämnd eller annat offentligt organ eller av enskild
organisation, lämnas endast örn barnen uttagas enligt medicinskt och socialt
godtagbara grunder. De föreslagna reglerna angående avgiftsfria resor till
självordnad sommarvistelse böra i tillämpliga delar gälla även feriebarnsverksamheten.
Socialstyrelsen bör utfärda erforderliga anvisningar för institutioner,
som driva verksamhet av ifrågavarande slag.

Kostnaderna för de avgiftsfria resorna kunna innan uppgifter angående
motsvarande kostnader sommaren 1942 finnas att tillgå icke med säkerhet
beräknas. En stickprovsundersökning har emellertid givit vid handen, att
resekostnaden i genomsnitt icke kommer att överstiga 14 kronor per person.
Därest resorna på sätt som föreslagits göras till en permanent institution,
synes man böra räkna med att antalet personer, som utnyttja ifrågavarande
förmån kommer att ökas jämfört med innevarande år, då antalet utgjorde
c:a 4G000 (29 200 barn och 16 800 vårdare). Man torde sålunda böra räkna
med c:a 60 000 personer. Den sammanlagda kostnaden för de avgiftsfria
resorna till sommarvistelse i enskilda hem kan med hänsyn härtill beräknas
komma att uppgå till c:a 800,000 kr. per år. Härvid förutsättes att samma
nedsättning av biljettpriset för järnvägsresorna eller till 37''5 % av ordinarie
priset för hel biljett, som beviljats 1942, även kommer att medgivas i fortsättningen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 123.

53

Sammanfattning.

Med stöd av det anförda får befolkningsutredningen föreslå, att för budgetåret
1943/44 måtte anvisas anslag med följande belopp:

för fria resor till sommarkolonier ....................................... kr. 200 000

för bidrag till driftskostnader i övrigt vid sommarkolonier ...... » 100 000

för resor till sommarvistelse i enskilda hem ........................ » 800 000

Summa kr. 1100 000

Stockholm den 29 december 1942.

På 1941 års befolkningsutrednings vägnar:

Tage Erlander.

/ Leif Hultström.

54

Kungl. Majlis ''proposition nr 123.

Bilaga 1.

»Statistisk undersökning rörande verksamheten vid sommarkolonier

under år 1941.

Undersökningens syfte och planläggning. Förevarande undersökning har verkställts
inom socialstyrelsen i anledning av det uppdrag, som styrelsen erhöll genom
kungl, brev den 26 september 1941 att i samråd med 1941 års befolkningsutredning
utföra vissa undersökningar rörande samhällets familjevärnande och
barnavårdande verksamhet. Uppgifter örn antalet barn m. m. vid s. k. skollovsltolonier
inhämtas vart femte år av skolöverstyrelsen från skoldistrikten i samband
med rapporterna till undervisningsstatistiken. Dylika uppgifter förelågo
senast med avseende på verksamheten under sommaren 1940 och ha i detta
sammanhang utnyttjats av socialstyrelsen. Då ifrågavarande uppgifter icke
omfattade koloniverksamheten i dess helhet och ej heller i andra avseenden
gåvo en tillräckligt ingående kännedom om de förhållanden, varunder sådan
verksamhet bedrives, inhämtades av socialstyrelsen särskilda upplysningar enligt
ett för ändamålet utarbetat frågeformulär. Formuläret distribuerades i ett antal
exemplar till de skolstyrelser, inom vars distrikt skolbarn uttagits till kolonivistelse
under sommaren 1940; skolstyrelserna skulle sedan vidarebefordra
formulären till de myndigheter, föreningar eller andra, vilka underhöllo koloniverksamhet.
Från provinsialläkare, Röda korset, Barnens dag-föreniDgarna, Majblommans
riksförbund, länskommittéerna för solstickan, Frälsningsarmén m. fl.
erhöllos dessutom adresser till olika huvudmän för koloniverksamhet, vilka tillskrevos
direkt av styrelsen utan anlitande av skolmyndigheterna som mellanhand.
Formuläret avsåg verksamheten under sommaren 1941 och utsändes i
december detta år; då koloniföreningarna vanligen uppgöra sina verksamhetsberättelser
och räkenskapssammandrag först på nyåret, kunde emellertid de begärda
uppgifterna i många fall ej erhållas förrän under februari och mars.

Enligt socialstyrelsens frågeformulär erhöllos användbara uppgifter för 574
kolonier med tillsammans något över 26 000 barn. Antalet kolonier, som materialet
omfattar, torde emellertid vara något högre än den anförda siffran, då en
del koloniföreningar synes ha redovisat verksamheten vid flera kolonier på samma
blankett utan att ange detta förhållande. Till belysning av undersökningens
omfattning kan nämnas, att i skolöverstyrelsens uppgifter för koloniverksamheten
under år 1940 redovisas 13 123 kolonibarn för hela riket med undantag
av Stockholm, medan enligt socialstyrelsens uppgifter för år 1941 antalet kolonibarn
i skolåldern, som voro hemmahörande i landsorten, uppgick till 16 884.
Skillnaden torde endast till en mindre del förklaras av verksamhetens större
omfattning år 1941 utan främst sammanhänga därmed, att sistnämnda uppgifter
i allmänhet utgöra ett fullständigare material. I fem län redovisades emellertid
ett något högre antal (sammanlagt 500 flera) kolonibarn enligt skolöverstyrelsens
uppgifter än enligt socialstyrelsens enquete. Det torde dessutom ha funnits
ytterligare några kolonier, som icke ingingo i någotdera materialet. Man kan
därför uppskatta hela antalet barn, som vistades vid sommarkolonier under år
1941, till omkring 27 000. Det bör nämnas, att detta antal endast avser den
kollektiva sommarkoloniverksamheten, och att däri icke inbegripas s. k. feriebarn
med enskild inackordering hos familjer på landsbygden. S. k. dagskolonier, där
barnen blott vistades under dagen, ingå ej heller i enquéten.

Koloniverksamhetens utbredning och omfattning m. m. Sommarkolonierna ägas och
underhållas i stor utsträckning av för ändamålet särskilt stiftade koloniföreningar
samt av sammanslutningar för folkhälsans främjande men drivas ibland även

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

av kommunala myndigheter, kyrkliga församlingar och frireligiösa samfund,
ideella organisationer av olika slag, företag m. fl. Av de i socialstyrelsens enquéte
redovisade 574 kolonierna underhöllos sålunda 216 (38 %) av koloniföreningar,
163 (28 %) av Röda korset, sammanslutningar för bekämpande av tuberkulos
o. d., 38 (7 %) av landsting och kommuner, 23 (4 %) av församlingar och andra
statskyrkliga organ samt 134 (23 %) av andra huvudmän.

Verksamheten vid de särskilda kolonierna är vanligen avsedd att tillgodose
behoven inom en viss kommun. En dylik lokalt organiserad koloniverksamhet
redovisades i enquéten beträffande samtliga städer med över 30 000 invånare, 6
av 7 städer med 20 000—30 000 invånare, 24 av 27 städer med 10 000—20 000
invånare, 19 av 38 städer med 5 000—10 000 invånare samt 15 av övriga 33
städer med mindre än 5 000 invånare. Andra kolonier, vars verksamhetsområde
omfattade ett helt län eller hela riket, voro åtminstone i en del fall avsedda
för ett speciellt klientel, t. ex. tuberkulösa barn.

Sommarkolonierna synas numera vanligen förläggas i närheten av den ort,
där barnen äro hemmahörande. Stockholmskolonierna äro sålunda i allmänhet
förlagda till skärgården inom de angränsande länen. En del kolonier på västkusten,
i Dalarna och i fjällområdena ha emellertid förlagts till dessa trakter
av med speciella vårdbehov sammanhängande klimathänsyn och mottaga barn
från vitt skilda delar av landet.

En sammanfattning av sommarkoloniernas fördelning på olika län med avseende
på dels barnens hemort, dels verksamhetens förläggning lämnas i tabell 1.

Till belysning av koloniverksamhetens utveckling begärdes i frågeformuläret
uppgift om sedan vilket år sådan verksamhet bedrivits av vederbörande myndighet
eller sammanslutning. Enligt de erhållna svaren härom hade närmare
50 % av kolonierna bedrivits på nuvarande eller annan ort sedan före 1920,

Tabell 1. De redovisade sommarkoloniernas fördelning'' på olika län med avseende
på dels barnens hemort, dels verksamhetens förläggning.

Län

Antal redovisade
kolonier, fördelade
med avseende på

Ii ä n

Antal redovisade
kolonier, fördelade
med avseende på

barnens

hemort

verksam-

hetens

förlägg-

ning

barnens

hemort

verksam-

hetens

förlägg-

ning

Stockholms stad........

122

Skaraborgs län ........

9

7

.Stockholms län ........

14

85

Värmlands län..........

24

23

Uppsala län............

11

11

Orebro län ............

15

18

Södermanlands län......

9

26

Västmanlands län ......

15

15

Ostergötlands län ......

9

13

Kopparbergs län........

25

47

14

11

Gävleborgs län ........

18

15

Kronobergs län ........

6

4

Västernorrlands län ....

14

16

Kalmar län ............

8

8

Jämtlands län..........

15

18

1

1

Västerbottens län ......

16

16

Blekinge län............

14

14

Norrbottens län........

29

29

Kr i sti ansstads län ......

15

39

Ej särskilt angivet län 1

17

_

Malmöhus län..........

o?

14

Hallands län ..........

ii

34

Göteborgs och Bohus län

94

93

Alvsborgs län..........

12

17

Hela riket

574

574

1 Avser kolonier med barn från mer än ett län samt kolonier utan uppgift om barnens hemort.

56

Kungl. Majlis proposition nr 123.

medan 20 % tillkommit onder 1920-talet, 25 % på 1930-talet samt 5 % under
åren 1940 och 1941.

Det antal barn från olika län, som enligt enquéten vistades vid sommarkolonier
år 1941, redovisas i tabell 2 med fördelning på städer och landsbygd samt
på åldersgrupper; uppgifter lämnas därjämte i samma tabell örn barnens fördelning
med avseende på skälen för deras uttagande till kolonivistelse. I den mån
det varit möjligt att skilja mellan barn från olika orter, har i tabell 3 en särredovisning
skett av antalet kolonibarn från städer med över 20 000 invånare.

Tabell 2. Antal redovisade barn från olika län med fördelning på städer och
landsbygd saint på åldersgrupper m. m.

Barnens hemortslän

Hela

antalet

redo-

visade

barn

Antal

bär

i

vid

kolonier med
barn från

i åldern

enbart

landsbygd

enbart

städer

både

landsbygd
och städer

under

4 år

4 — 6
år

7 år
och

däröver

Stockholms stad..........

6 881

6 881

166

1 107

5 608

Stockholms län ..........

539

336

149

54

8

65

466

Uppsala län..............

421

128

255

38

25

63

333

Södermanlands län........

623

40

583

—

4

34

585

Ostergötlands län ........

317

69

226

22

2

26

289

Jönköpings län ..........

694

151

420

123

25

60

609

Kronobergs län ..........

256

103

35

118

—

6

250

Kalmar län ..............

302

30

194

78

8

57

237

Gotlands län ............

22

—

—

22

—

4

18

Blekinge län..............

405

—

207

198

13

44

348

Kristianstads län ........

653

477

88

88

_

1

t.52

Malmöhus län............

3195

631

2 516

48

52

185

2 958

Hallands län..............

433

224

209

—

6

45

382

Göteborgs och Bohus län

3 102

198

2 711

193

82

357

2 663

Alvsborgs län ............

696

301

365

30

7

99

590

Skaraborgs län ..........

352

30

83

239

1

29

322

Värmlands län............

757

424

256

77

42

136

579

Örebro län ..............

910

88

646

176

32

88

790

Västmanlands län ........

752

259

314

179

5

47

700

Kopparbergs län..........

829

551

200

78

3

60

766

Gävleborgs län ..........

637

250

318

69

22

136

479

Västernorrlands län .......

497

359

138

—

8

29

460

Jämtlands län............

493

271

122

100

11

58

424

Västerbottens län ........

547

347

66

134

11

80

456

Norrbottens län..........

969

567

106

296

3

57

909

Ej särskilt angivet län 1 . .

751

127

151

473

14

118

619

Hela riket

26083

o 961

17 239

2 833

550

2991

22 492

Därav vid kolonier, till vilka

barnen uttogos av......

a) sociala skäl............

3131

112

2 755

264

165

1143

1823

b) hälsoskäl ..............

4 322

2 036

1223

1063

87

427

3 808

c) båda dessa skäl........

17 168

3 706

12 165

1 297

262

1302

15 604

d) andra eller ej angivna skäl

1 412

107

1096

209

36

119

1257

1 Avser kolonier nied barn

från nior

än ett län samt kolonier utan

uppgift örn barnens

hemort.

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Tabell 3. Antal kolonibarn från vissa större städer.1

Antal

Därav i åldern

Städer

redovisade

barn

under

4 år

4—6 år

7 år och
däröver

Stockholm ....................................

6 881

166

1 107

5 608

Göteborg......................................

2 671

77

323

2 271

Malmö........................................

1145

4

29

1 112

Norrköping....................................

245

—

10

235

Hälsingborg ..................................

673

20

44

609

Orebro........................................

585

6

68

511

Borås ........................................

508

3

71

434

Eskilstuna ....................................

499

4

33

462

Linköping ....................................

139

1

10

128

Gävle ........................................

256

17

57

182

Västerås ......................................

273

1

13

259

Uppsala ......................................

255

25

44

186

Jönköping ....................................

363

21

46

296

Karlskrona....................................

178

7

27

144

Karlstad......................................

134

9

25

100

Halmstad......................................

169

2

3

164

Lund..........................................

568

11

20

537

Karlskoga ....................................

58

—

1

57

Kristianstad. ..................................

—

—

—

—

Kalmar........................................

166

8

48

110

Landskrona....................................

Tillhopa

334

16100

17

399

91

2 070

226

13 631

1 I enquéten redovisat antal barn ha i tabellen med ledning av skolöverstyrelsens uppgifter höjts

med 200 för Norrköping, 350 för Borås samt 200 för Lund eller med sammanlagt 750.

Av samtliga redovisade 26 033 barn voro 5 961 eller drygt 25 % hemmahörande
på landsbygden och 17 239 eller icke fullt 75 % i städerna. Inom
Stockholms, Kristianstads, Hallands, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län redovisades dock flera barn från
landsbygden än från städerna. Med landsbygden förstås i detta sammanhang
den administrativa landsbygden, d. v. s. andra kommuner än städer. Antalet
kolonibarn från den egentliga landsbygden torde vara mycket litet; i allmänhet
är det fråga örn barn från andra tätorter än städer. Av stadsbarnen kommo
omkring 38 % på Stockholm, 15 % på Göteborg, 6 % på Malmö, 35 % på städer
med 20 000—100 000 invånare samt 6 % på mindre städer.

Omkring 14 % av barnen voro i förskoleåldern och 86 % i skolåldern. Såsom
framgår av nedanstående tablå var antalet i förskoleåldern jämförelsevis
mindre bland barn från landsbygden än bland barn från städerna.

Kolonier med barn från

a) enbart landsbygd ....................

b) » städer ........................

c) » både landsbygd och städer ..

Samtliga kolonier

Antal

Därav i i

eidern

redovisade

under

4—C

7 år och

barn

4 år

år

däröver

5 961

66

512

5 383

17 239

415

2 165

14 659

2 833

69

314

2 450

26 033

550

2 991

22 492

58

Kungl. Majda proposition nr 123.

Vad beträffar sammanställningarna i tabell 2 angående de grunder, efter vilka
barnen uttogos till kolonivistelse, är det av särskilt intresse att konstatera, att
icke mindre än en tredjedel av barnen från landsbygden erhöllo kolonivistelse
av direkta hälsoskäl, under det att detta var fallet endast i fråga örn mindre
än en tiondel av barnen från städerna. Bland barn i förskoleåldern motiverades
kolonivistelsen i något större utsträckning av medicinska skäl än bland skolbarn.
I fråga örn det övervägande flertalet barn inom olika åldrar samt från olika
orter föranleddes deras omhändertagande för kolonivård av mera allmänna
rekreationsbehov i förening med ekonomiska och sociala hjälpbehov.

Sommarkoloniernas storlek framgår av nedanstående tablå:

Antal kolonier

Absoluta tal

Procenttal

Mindre än 15 barn ........

................ 13

2-3

15—19 barn ................

................ 33

5-7

20—29 » ................

................ 157

27''4

30—39 » ................

................ 163

28''4

40—49 »

................ 68

11-8

50—59 » ................

................ 32

5-6

60—69 » ................

................ 32

5-6

70—79 » ................

................ 16

2-8

80—89 » ................

................ 15

2-6

90—99 » ................

................ 10

1*7

100—149 barn..............

................ 22

3-8

150—199 » ..............

................ 6

11

200 barn och däröver ......

................ 7

1-2

Samtliga 574

100 o

Den vanligast förekommande storleksordningen av kolonier utgjorde sålunda
20-—40 barn. Det sammanlagda antalet barn inom olika storleksgrupper av
kolonier meddelas i nedanstående sammanställning:

Därav antal barn

Antal

Antal

(i

%) i

kolonier

barn

förskole-

skol-

åldern

åldern

Kolonier

med

mindre än 50

barn .........

....... 434

13 046

16-5

83-5

»

50—99 barn .

....... 105

7 234

8-3

91-7

»

100 barn och

däröver.......

....... 35

5 753

13-7

86-3

Samtliga kolonier 574

26 033

13 6

86''4

Verksamheten vid kolonier med vardera mindre än 50 barn omfattade över
80 % av samtliga redovisade barn i åldern under 4 år och bortåt 60 % av
barnen i åldersgruppen 4—6 år men icke fullt 50 % av barnen i skolåldern.
Skillnaderna mellan olika storleksgrupper av kolonier i fråga om barnens åldersfördelning,
bero delvis därpå, att å ena sidan barn i förskoleåldern i jämförelsevis
stor utsträckning uttagas till kolonivistelse av medicinska skäl, och att de
för sådana speciella vårdbehov inrättade institutionerna ofta äro ganska små,
medan å andra sidan den omfattande koloniverksamhet för skolbarn från de
större städerna, som avser att tillgodose mera allmänna rekreationsbehov, på
många håll bedrives vid större anläggningar. Det bör emellertid i detta sam -

Kungl. Majlis proposition nr 123.

59

manhang påpekas, att det i fråga om vissa uppgifter i det föreliggande materialet
varit svårt att bedöma, huruvida de borde anses gälla en fristående koloni
eller endast en avdelning av en större anläggning. Sålunda har t. ex. den verksamhet,
som Barnens dag-föreningen i Stockholm bedriver på Barnens ö och
som för övrigt omfattar förhållandevis många barn före skolåldern, redovisats
med särskiljande av olika smärre kolonier.

Verksamhetens anordnande m. m. Av samtliga 574 kolonier hade 504 samma barn
under hela den tid, som kolonin hölls öppen, medan vid 67 kolonier ombyte av
barn skedde en gång under sommaren; vid 1 koloni ägde ombyte av barn rum
två gånger och vid 2 kolonier tre gånger. I nedanstående tablå lämnas en fördelning
av barnen efter vistelsens längd.

Antal

redo-

visade

barn

Därav antal barn (i %\ vars kolonivistelse
varade under nedanstående antal dagar

mindre
än 25

25 — 34

35—44

45—54

55 — 64

65 och
däröver

ej

angivet

Barn före skolåldern ............

3 541

Oo

6-8

13-g

13 9

44-7

16-9

4i

» i » ............

22 492

0''9

18-4

21-5

36 9

20-o

1*6

0 7

Samtliga

26 033

0-8

16''8

204

338

23-s

3-7

1-2

Koloniverksamheten har i allmänhet karaktären av en understödsform för
barn från mindre bemedlade familjer. Helt fri vistelse för samtliga barn förekom
sålunda vid 339 kolonier (59 %) och för en del av barnen vid 213 kolonier
(37 %). Endast vid 12 kolonier (2 %) erlades avgift för samtliga barn. Antalet
barn, som erhöllo fri vistelse, utgjorde 22 lil eller 85 %, under det att avgift
erlades för 3 360 barn eller 13 %. Uppgifter angående avgiftsförhållandena
saknas i fråga örn 10 kolonier (2 %) samt 562 barn (2 %). Avgiftens storlek
varierade högst avsevärt från ofta endast något tiotal ören per dag till i några
fall eller vid vissa kolonier full underhållskostnad.

Barnens resor till och från kolonin voro likaledes i allmänhet kostnadsfria.
Detta uppgavs sålunda vara fallet vid 447 kolonier (78 %j med 20 937 barn
(80 %). Resorna uppgåvos vidare betalas av kolonin till viss del eller för vissa
barn vid 65 kolonier (11 %) med 2 792 barn (11 %), men hugo bekostas av
barnens föräldrar vid 45 kolonier (8 %) med 1 685 barn (7 %), varjämte uppgifter
saknas i fråga om 17 kolonier (3 %j med 619 barn (2 %). Det bör tillläggas,
att vid vissa kolonier med kostnadsfria resor, synas trafikföretag eller
enskilda donatorer ha stått för kostnaderna, som sålunda i dylika fall icke kommit
att belasta koloniföreningens budget.

I formuläret upptagen fråga om barnen erhöllo fria kläder har besvarats med
»ja» i fråga örn 162 kolonier (28 %) med 5 273 barn (20 %), med »delvis» i
fråga om 140 kolonier (25 %j med 6 877 barn (27 %) och med »nej» i fråga
örn 271 kolonier (47 %) med 13 854 barn (53 %j samt lämnats obesvarad i fråga
om 1 koloni med 29 barn. Enquéten ger emellertid icke full klarhet om förhållandena
i ifrågavarande avseende, då den erhållna utrustningens art och omfattning
torde varit högst varierande. Även då frågan besvarats med »ja» synes
i en del fall full utrustning ej ha erhållits.

Läkarvård, sjukdomsfrekvens m. m. Särskilt anställd läkare stod till förfogande
vid 151 kolonier, d. v. s. drygt en fjärdedel av samtliga. Förundersökning av
barnen ägde emellertid rum vid det övervägande flertalet kolonier, och regelbundna
läkarbesök förekommo likaså vid de allra flesta kolonierna; det torde

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

därvid vanligen vara fråga om av skolläkare eller tjänsteläkare verkställd inspektion.

Tabell 4. Frekvensen av epidemiska sjukdomar och av »förkylningssjukdoinar»
vid sommarkolonier under år 1941.

Antal sjukdomsfall

Antal

kolonier,

Antal barn vid

i % av

antalet

Hela

Antal

barn vid

redo-

där sjuk-

kolonier,

visade

kolonier,

visade

kolonier

rappor-

terats

samtliga

kolonier

där sjuk-domsfall
rappor-

sjukdoms-

fall

samtliga

kolonier

där sjuk-domsfall
rappor-

Sjukdomar av epidemisk lea-

terats

terats

valdar..................

574

97

26 033

5 919

913

3-5

15 4

Därav vid kolonier med
a) mindre än 50 barn . .

434

66

13 046

2 184

565

4 3

25-9

b) 50—99 barn..........

105

20

7 234

1373

236

3-8

17-2

c) 100 barn och däröver

35

11

5 753

2 362

112

1''9

4‘7

»Förkylningssjulcdomar» ...

574

154

26 033

7 708

996

38

129

Därav vid kolonier med
a) mindre än 50 barn . .

434

103

13 046

3 314

574

44

17‘3

b) 50 — 99 bara..........

105

39

7 234

2 650

330

4*6

12-5

c) 100 barn och däröver

35

12

5 753

1 744

92

1*6

5*3

Enligt föreliggande uppgifter förekommo under sommaren 1941 epidemiska
sjukdomar vid ungefär en sjättedel av samtliga kolonier och förkylningssjukdomar
vid betydligt mer än en fjärdedel. De redovisade sjukdomsfallen berörde
ett relativt sett avsevärt mindre antal små koloniförläggningar än stora sådana.
Detta förhållande var särskilt framträdande i fråga om epidemiska sjukdomsfall;
i tabell 4 meddelade data ge sålunda vid handen, att epidemiska sjukdomar
rapporterats från i avrundade tal resp, 15, 20 och 30 % av institutionerna inom
resp. storleksgrupperna mindre än 50, 50—99 och 100 eller flera barn. Den
anförda procenttalsserien torde åtminstone i fråga örn den allmänna tendens,
som där kommer till uttryck, ge en riktig uppfattning örn ifrågavarande förhållanden.
Det kan dock synas sannolikt, att differenserna mellan resp. grupper
voro något mindre i verkligheten. Man kan nämligen förmoda, att uppgiftslämnare
för mindre kolonier i många fall icke sett sig i stånd att lämna upplysningar
örn sjukdomsförhållandena, varför materialet särskilt i fråga örn denna
grupp kan lia blivit ofullständigt.

Enligt tabell 4 utgjorde hela antalet redovisade epidemiska sjukdomsfall 913,
vilket motsvarade 3''5 % av samtliga kolonibarn. Hela antalet fall av förkylningssjukdomar
utgjorde 996, motsvarande 3''8 % av samtliga barn. Även i
fråga om de här nämnda relationstalen mellan antalet sjukdomsfall och koloniverksamhetens
omfattning måste reservation göras för eventuella brister med
avseende på materialets fullständighet. Vad beträffar olika storleksgrupper av
kolonier, motsvarade emellertid vid institutioner med mindre än 50 barn antalet
sjukdomsfall 4—41/2 % av barnantalet, medan vid institutioner med 100 barn
och däröver ifrågavarande jämförelsetal rörde sig om IV2—2 %.

I tabell 4 lämnas slutligen även procenttal för antalet sjukdomsfall i förhållande
till antalet barn vid de kolonier, där epidemiska sjukdomar resp. förkylningssjukdomar
förekommo. Man erhåller här ett uttryck för smittorisken inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

61

infekterade förläggningar, och en jämförelse av härom erhållna data för epidemiska
sjukdomar (15''4 %) och för förkylningssjukdomar (12''9 %) ger vid handen,
att större smittorisk förelåg i fråga om den förstnämnda sjukdomsgruppen
än i fråga örn den sistnämnda. Vad beträffar förhållandena vid kolonier av
olika storlek skulle enligt frekvenstalen i tabell 4 sjukdomsfrekvensen och smittorisken
vara flera gånger högre vid smärre förläggningar än vid större sådana.
En förklaring härtill, som dock icke kan vara tillräckligt uttömmande, var att
barn i förskoleåldern förekommo i avsevärt större utsträckning vid smärre kolonier
än vid större. Man kan också framhålla, att de mindre institutionerna
ofta ej äro byggda för koloniändamål, och att de av detta, men även andra
skäl, äro mera primitivt utrustade i fråga örn isoleringsmöjligheter, utrymmen
m. m.

1 formuläret upptagen fråga örn möjligheterna att isolera sjuka barn har så
gott som genomgående besvarats jakande. Särskilda isoleringsrum syntes dock
endast finnas vid större kolonier; vid mindre kolonier användes t. ex. något av
personalens rum, då något barn insjuknade och behövde isoleras från de övriga.

Angående de hygieniska förhållandena i övrigt kan nämnas, att enligt förevarande
uppgifter möjlighet till varmbad fanns vid 161 kolonier eller mer än
en fjärdedel av samtliga. — Friskintyg av personalen fordrades vid 257 kolonier
eller icke fullt hälften.

Barnens sysselsättande. Det övervägande flertalet kolonier (543 av samtliga
574) voro förlagda i närheten av badstrand, och friluftsbad utgjorde i allmänhet
en av huvudpunkterna på barnens dagsschema. Särskild simundervisning var
dock ej anordnad vid mer än två tredjedelar av kolonierna. I övrigt sysselsattes
barnen vanligen med lekar o. d. Under regndagar lingö barnen vid flertalet
kolonier vistas i matsalen, dagrum eller annat större rum i kolonibyggnaderna.
Några av de mera välutrustade kolonierna hade särskilda lekhallar som användes
vid sådana tillfällen.

Då koloniverksamheten numera endast i vissa fall har karaktären av sjukvård
utan vanligen avser att överhuvud taget bereda barn från städer och tättbebyggda
samhällen tillfälle till lantvistelse under sommaren, ansågs det vid frågeformulärets
uppgörande vara av intresse att få reda på i vad mån dagsschemat
vid kolonierna anpassats efter denna utveckling. Sålunda efterfrågades vilka
möjligheter, som funnos för barnen att lära känna bygdens arbetsliv och att
själva syssla med arbeten i lantbruk, trädgårdsskötsel, skogsplanteringar o. s. v.
De erhållna svaren på denna fråga ge vid handen, att kolonibarnen endast undantagsvis
få närmare kontakt med landsbygdsmiljön och tillfälle att aktivt
deltaga i arbeten av nämnda slag. — Däremot Ängö barnen ofta, ehuru ej alltid,
inom kolonin hjälpa till med arbeten i köket, dukning, städning o. d.

Personalen. Vid de kolonier, som redovisats i socialstyrelsens enquéte, sysselsattes
under sommaren 1941 sammanlagt 2 710 personer. Man kan därför
räkna med att inom koloniverksamheten bortåt 3 000 personer äro anställda
under sommaren. Något mer än hälften av de anställda utgjordes av vårdpersonal
och de övriga av ekonomipersonal. Vid en koloni av genomsnittlig storlek
synas i allmänhet finnas en föreståndarinna samt ett biträde för barnens vård
och sysselsättande, vidare en kokerska och ett köksbiträde. Vårdpersonalen utgöres
vanligen av under sommaren ledig lärår- och barnavårdspersonal, medan
bland ekonomipersonalen åtminstone köksbiträden, städerskor o. d. ofta anställas
från den trakt, där kolonierna äro förlagda. Koloniverksamheten sysselsätter
företrädesvis kvinnlig personal. Lönevillkoren för de anställda framgår
av tabell 5.

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

Tabell 5. Personalens antal oell löneförhållanden.

Ställning i arbetet

Antili

redovisade

anställda

Därav

Genomsnittlig
kontant lön per
månad kr.
(förutom fri bostad
och kost)

män

kvinnor

män

kvinnor

Föreståndare ............................

615

63

552

146

113

Biträden, lekledare........................

651

65

586

81

59

Barnsköterskor ..........................

127

—

127

—

63

Sjukvårdspersonal ........................

27

—

27

—

94

Husmödrar ..............................

43

—

43

—

104

Kokerskor................................

544

—

544

—

85

Ekonomipersonal i övrigt ................

694

25

669

69

59

Praktikanter och dylikt ..................

9

—

9

—

28

Samtliga

2 710

153

2 557

110

78

Kolonibyggnader, ekonomiska förhållanden o. d. Bland de i enquéten redovisade
574 kolonierna ägdes de av kolonierna använda byggnaderna och markområdena
i 289 fall av vederbörande huvudman för verksamheten samt voro fritt upplåtna
i 125 fall; i fråga örn lil kolonier voro byggnaderna förhyrda, varjämte
uppgift saknas beträffande 49 kolonier. Vid icke mindre än 277 kolonier voro
byggnaderna helt eller delvis uppförda för ändamålet och i 136 fall enligt förefintliga
standardritningar. I övrigt var det vanligen byggnader, som tidigare
använts som bostadshus, vilka inköpts eller förhyrts för koloniändamål. I 18
fall användes skola som förläggning för sommarkoloni. Endast en fjärdedel av
de redovisade kolonibyggnaderna användes numera för annat ändamål under den
tid av året, då koloniverksamheten ej pågick.

De summariska uppgifter, som begärdes i frågeformuläret angående inkomsternas
och utgifternas fördelning på vissa huvudposter, voro i allmänhet besvarade
på ett tillfredsställande sätt. En sammanställning av de erhållna upplysningarna
örn de ekonomiska förhållandena inom koloniverksamheten lämnas
i nedanstående tablå.

Inkomster

Kronor

%

Avgifter................

136

387

6''7

Kommunala anslag ....

800

322

39''2

Donationsmedel........

733

697

35''9

Övriga inkomster......

372

459

182

Summa

2 042

865

lOOo

Utgifter Kronor %

Lokalkostnader ........ 205 774 10''5

Löner och arvoden.... 315 506 16-2

Mat .................... 978 447 50’2

Kesor .................. lil 933 5''"

Övriga utgifter........ 338 359 17‘4

Summa 1 950 019 100‘0

Då dels enquéten överhuvud taget icke omfattar samtliga kolonier och dels
några kolonier icke lämnat ifrågavarande uppgifter, äro de ovan meddelade
absoluta talen för inkomster och utgifter något för låga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

63

Bilaga 2.

Fördelning av ur allmänna arvsfonden utdelade understöd.

Räkenskapsår

Understöd till institutioner

Understöd till enskilda

Summa

Barnhem

Anstalter
till stöd
för hem-uppfostran

Barn-

kolonier

Diverse

institutioner

Barnrika

familjer

Studier och
yrkes-utbildning

1938/39

1939/40

1940/41

1941/42

270 303: —
273 210: -199 732: —
240 579:19

114 539:28
105 500: —
84 250: —
109 000: —

614 925: —
428 769:-187 192: —
341 662: -

97 900: -84 145: -119 200: -94 500: —

3 000: —
300:-

94 045: —
98 700: -114 150: -120 940: —

1194 712: 28
990 624: -704 524: -906 681:19

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

Bilaga 2.

Undersökning rörande skolbarnens sonimarvistelse 1942.

Antal barn som tillbringat

Antal barn

minst 4 veckor

som ej

åtnjutit

i enskilt hem

Summa

lan t vistelse

å sommar-

med av

med av

minst

staten

föräldrarna

4 veckor

betalade

betalade

Städer med över 50 000

resor

resor

invånare.

Stockholm.

Folkskolor................

5 646

6160

3 274

10 911

495

26 486

% av summa ..........

21-3

23-2

12-4

41-2

1’9

—

Övriga skolor ............

1463

533

493

6 254

109

8 852

% av summa ..........

16-5

6*o

5-6

70-7

1*2

—

7 109

6 693

3 767

17 165

604

35 338

% av summa ..........

20i

18-9

10''7

48-g

1*7

—

Göteborg.

Folkskolor ..............

6 306

2 328

2 420

7 559

486

19 099

% av summa ..........

3Bo

12-2

12-7

39 g

2-5

—

Övriga skolor ............

832

66

317

2 636

62

3 913

% av summa ..........

21-2

1*7

8-i

67-4

l6

—

Hela orten ..............

7 138

2 394

2 737

10 195

548

23 012

% av summa ..........

31-o

10 4

11 9

44s

2-4

—

Malmö.

Folkskolor ..............

5 827

1395

804

1773

83

9 882

% av summa ..........

59o

14i

8-i

18o

0-8

—

Övriga skolor............

1016

44

93

1098

42

2 293

% av summa ..........

44''3

1*9

4i

47-9

1*8

—

Hela orten ..............

6 843

1439

897

2 871

125

12175

% av summa ..........

56''2

11-8

7-4

23-6

1‘0

—

Norrköping.

Folkskolor................

2 287

535

345

1880

16

5 063

% av summa ..........

45-2

10-6

6-8

37-i

0-3

—

Övriga skolor ............

196

10

37

663

1

907

% av summa ..........

21-6

li

4‘i

73i

0-i

—

Hela orten ..............

2 483

545

382

2 543

17

5 970

% av summa ..........

41-6

9i

6-4

42-6

0*3

—

Hälsingborg.

Folkskolor ..............

3 246

585

271

595

—

4 697

% av summa ..........

69-i

12-4

5‘8

12-7

—

—

Övriga skolor ............

475

49

24

337

9

894

% av summa ..........

53i

5-5

2-7

37-7

lo

—

Hela orten ..............

3 721

634

295

932

9

5 591

% av summa ..........

66-5

lis

5‘3

16 7

0-2

—

Städer oell samhällen med

under 50 000 invånare.

Sundbyberg.

Folkskolor ..............

304

95

143

236

—

778

% av summa ..........

39i

12-2

18-4

30-s

—

—

Övriga skolor ............

24

3

8

23

—

58

% av summa ..........

41-4

5-2

13-8

39 g

—

—

Hela orten ..............

328

98

151

259

—

836

% av summa ..........

39''ä

11-7

18-1

31o

—

—

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

65

ntal barn
som ej
åtnjutit
intvistelse
minst
i veckor

Antal barn som tillbringat
minst 4 veckor

Ej svar

Summa

å sommar-koloni

i enskilt hem

med av
staten
betalade

resor

med av
föräldrarna
betalade

resor

1273

422

137

871

2

2 705

47o

lös

fri

32-a

0-i

—

44

6

2

290

2

344

12-8

1’7

0‘6

84-3

Os

—

1317

428

139

1 161

4

3 049

43''a

14-o

4-6

38i

0i

—

1338

206

93

877

11

2 525

53-o

8*2

3-7

34’7

0-4

—

158

1

28

498

2

687

23-o

O-i

4-i

72-5

Os

—

1496

207

121

1 375

13

3 212

46-6

6-4

3-s

42-8

0-4

—

454

10

3

55

522

87-o

1*9

0-6

10-5

—

—

31

—

3

30

—

64

48-4

—

4*7

46-9

—

—

485

10

6

85

—

586

82-8

1*7

l-o

14-5

—

— ;

390

102

48

193

733

53-a

13-9

6-e

26-3

—

—

76

1

5

79

11

172

44-a

0-6

2-9

45-9

6-4

—

486

103

53

272

11

905

51-5

114

5-9

30-o

1*2

—

618

35

49

239

941

65''7

3-7

5*2

25-4

—

—

107

7

8

106

1

229

46''?

3i

3''5

46-3

0-4

—

725

42

57

345

1

1170

61-9

36

4-9

29-5

0-1

—

1020

178

34

427

34

1 693

60-s

10-5

2-o

25''2

2-o

—

178

20

19

392

8

617

28-»

3-a

3-i

63 b

1*8

—

1 198

198

53

819

42

2 310

51-9

8-6

2-s

354

1*8

—

226

63

7

53

23

372

60-s

16''9

1-9

14’2

6-2

—

51

—

—

211

—

262

19-s

—

—

80-B

—

—

277

63

7

264

23

634

43-7

9»

li

41-7

3r,

—

Eskilstuna.
Folkskolor
% ay summa
Övriga skolor ..

% av summa
Hela orten . . .
% av summa

Linköping.
Folkskolor
% av summa
Övriga skolor .

% av summa
Hela orten . . .
% av summa

Mjölby.

Folkskolor.....

% av summa
Övriga skolor .

% av summa
Hela orten . . .
% av summa

Nässjö.

Folkskolor
% av summa
Övriga skolor .

% av summa
Hela orten . . .
% av summa

Västervik.

Folkskolor.....

% av summa
Övriga skolor .

% av summa
Hela orten . . .
% av summa

Kristianstad.

Folkskolor.....

% av summa
Övriga skolor .

% av summa
Hela orten . . .
% av summa

Ängelholm.

Folkskolor.....

% av summa
Övriga skolor .

% av summa
Hela orten . . .
% av summa

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 123.

50!) 4!) 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Antal barn som tillbringat

Antal barn

minst 4 veckor

åtnjutit

i enskilt hem

Ej svar

Summa

lantyistelse

å sommar-

med av

med av

minst

staten

föräldrarna

4 veckor

betalade

betalade

resor

resor

Lund.

Folkskolor ..............

875

250

86

310

14

1535

% av summa ..........

57-o

16-3

fy 6

20 2

0-9

—

Övriga skolor ............

208

20

15

420

12

675

% av summa ..........

30-8

3-o

2-2

62-2

1''8

—

Hela orten ..............

1083

270

101

730

26

2 210

% av summa ..........

49-o

12-2

4*r»

33o

1*2

—

Mölndal.

Folkskolor ..............

1002

127

84

227

6

1446

% av summa ..........

69-3

8 8

5*8

15-7

0-4

—

Övriga skolor ............

47

—

3

15

—

65

% av summa ..........

72-3

—

4-6

23i

—

—

Hela orten ..............

1049

127

87

242

6

1511

% av summa ..........

69-4

84

5-8

16-o

0-4

—

Borås.

Folkskolor ..............

1590

502

330

1037

15

3 474

% av summa ..........

45''8

14-5

9-5

29-8

0-4

—

Övriga skolor ............

244

4

46

614

2

910

% av summa ..........

26-8

0''4

5*i

b/‘5

0’2

—

Hela orten ..............

1834

506

376

1 651

17

4 384

% av summa ..........

41''8

11-6

8-6

37-7

0-4

—

Skövde.

Folkskolor................

431

78

67

198

—

774

% av summa ..........

55 7

10-i

8-6

25-6

—

—

Övriga skolor ............

117

4

19

261

—

401

% av summa ..........

29-2

1*0

4*7

65‘ i

—

—

Hela orten ..............

548

82

86

459

—

1 175

% av summa ..........

46-6

7-o

7-3

39i

—

—

Karlstad.

Folkskolor................

1142

169

182

509

- •''

2 002

% av summa ..........

57i

8''4

9u

25-4

—

—

Övriga skolor............

97

3

8

168

—

276

% av summa ..........

35i

l-i

2-9

60 9

—

—

Hela orten ..............

1239

172

190

677

—

2 278

% av summa ..........

54-4

7*6

8-s

29-7

—

—

örebro.

Folkskolor................

801

594

139

902

112

2 548

% av summa ..........

314

23-8

55

35-4

4-4

—

Övriga skolor ............

163

19

32

567

3

787

% av summa ..........

21-1

2-4

4i

72-o

0-4

—

Hela orten ..............

967

613

171

1 469

115

3 335

% av summa ..........

29-o

18''4

5*i

44-o

3-5

—

Västerås.

Folkskolor................

1 211

425

130

687

—

2 453

% av summa ..........

49-4

17-3

5-3

28-o

—

—

Övriga skolor............

241

5

9

363

—

618

% av summa ..........

39-o

0-8

1*5

58-7

—

—

Hela orten ..............

1452

430

139

1050

—

3 071

% av summa ..........

47-3

14-o

4-5

34-2

—

—

Kungl. Maj:ts proposition nr 123

67

Antal barn, som tillbringat

Antal barn

minst 4 veckor

åtnj utit

i enskilt hem

Ej svar

Summa

lantvistelso

med av

med av

minst

koloni

staten

föräldrarna

4 veckor

betalade

betalade

resor

resor

Sala.

Folkskolor................

430

92

35

57

8

622

% av summa ..........

69-1

14''8

5*6

9*2

1-3

—

Övriga skolor ............

18

1

2

59

21

101

% av summa ..........

17-8

ro

2-o

584

20-8

—

Hela orten ..............

448

93

37

116

29

723

% av summa ..........

62o

12-9

5*i

16o

4*o

—

Köping.

Folkskolor................

244

41

6

307

5

603

% av summa ..........

40-5

6-8

1*0

50-9

0*8

—

Övriga skolor ............

25

—

—

66

i

92

% av summa ..........

27-2

—

—

717

i-i

—

Hela orten ..............

269

41

6

373

6

695

% av summa ..........

38-7

5-9

09

53-7

0''8

—

Falun.

Folkskolor................

358

137

32

236

—

763

% av summa ..........

46-9

18-o

4''2

30-9

—

—

Övriga skolor ............

187

20

17

282

2

508

36s

3-9

3-4

55 5

0’4

Hela orten ..............

545

157

49

518

2

1 271

42-9

12-3

3-9

40''7

0-2

Ludvika.

Folkskolor................

294

50

9

137

13

503

% av summa ..........

58-5

9 9

1*8

27''2

2-6

—

Övriga skolor ............

44

1

—

76

—

121

% av summa ..........

36''4

0-8

—

62''8

—

—

Hela orten ..............

338

51

9

213

13

624

% av summa ..........

54''2

8-2

1-4

34i

2*i

—

Gävle.

Folkskolor................

1339

213

202

761

n

2 526

% av summa .......

53''o

8-4

8-o

30 i

0*5

—

Övriga skolor ............

179

5

29

361

12

586

% av summa ..........

03

O

e»

0*9

5*o

61*6

2-o

—

Hela orten ..............

1 518

218

231

1 122

23

3112

% av summa ..........

48-8

7-u

7-4

36i

0*7

—

Söderhamn.

Folkskolor................

464

46

46

76

—

632

% av summa ..........

73''4

7-3

7-3

12-o

—

—

Övriga skolor ............

63

3

11

270

—

347

% av summa ..........

18-2

0-8

3*2

77s

—

—

Hela orten ..............

527

49

57

316

—

979

% av summa ..........

53-8

5‘0

5-8

35''4

-

—

Härnösand.

Folkskolor................

430

66

32

206

—

734

% av summa ..........

58''6

9o

4\3

28''i

—

Övriga skolor............

185

6

5

191

i

388

% av summa ..........

47-7

1*5

1*8

49-2

0»

Hela orten ..............

615

72

37

397

i

1 122

% av summa ..........

54'' 8

6-4

3*8

35 i

0i

—

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Antal barn, som tillbringat

Antal barn

minst 4 veckor

sorn ej

åtnjutit

i enskilt hem

Ej svar

lantviötelse

å sommar-

med av

med av

minst

staten

föräldrarna

4 Tector

betalade

betalade

resor

resor

Sundsvall.

Folkskolor................

622

115

159

352

—

1248

% av summa ..........

49-8

9-2

128

28-2

—

—

Övriga skolor ............

118

6

43

423

—

590

% av summa ..........

20-o

1*0

7-3

717

—

—

Hela orten ..............

740

121

202

775

—

1838

% av summa ..........

40-2

6-6

ll-o

42''2

—

—

Östersund.

Folkskolor................

420

133

113

340

27

1033

% av summa ..........

40-7

12-9

10''9

329

2*6

—

Övriga skolor ............

178

3

42

332

5

560

% av summa ..........

31-8

0 5

7-5

59-3

0*9

—

Hela orten ..............

598

136

155

672

32

1593

% av summa ..........

37-e

8’5

9-7

42’2

2-o

—

Umeå.

Folkskolor................

346

96

69

204

3

718

% av summa ..........

48-2

13-4

9-6

28-4

0-4

—

Övriga skolor ............

151

6

31

358

2

548

% av summa ..........

27-5

l-i

5-7

65-8

0*4

—

Hela orten ..............

497

102

100

562

5

1266

% av summa ..........

39-s

8-o

7-9

44-4

0''4

—

Skellefteå.

Folkskolor................

646

45

109

218

—

1018

% av summa ..........

63-5

4''4

107

214

—

—

Övriga skolor ............

154

1

30

257

—

442

% av summa ..........

34-8

0-2

6-8

58''t

—

Hela orten ..............

800

46

139

475

—

1460

% av summa ..........

54''8

3-2

9 6

32-5

—

—

Luleå.

Folkskolor................

615

122

66

275

—

1078

% av summa ..........

57i

lis

6u

25-5

—

—

Övriga skolor ............

154

1

30

219

18

422

% av summa ..........

36-5

0-2

7-1

51-9

4-8

—

Hela orten ..............

769

123

96

494

18

1500

% av summa ..........

513

8-2

6-4

32-9

1*2

—

Boden.

Folkskolor................

403

41

21

170

—

635

% av summa ..........

63''4

6-5

3-s

26-8

—

—

Övriga skolor ............

63

1

1

86

5

156

% av summa ..........

40*

0-6

0-6

55''2

3*

—

Hela orten ..............

466

42

22

256

5

791

% av summa ..........

58-9

5s

2-8

32-4

0*6

—

Haparanda.

Folkskolor................

217

23

1

17

—

258

% av summa ..........

84-1

8-9

0-4

6‘6

—

—

Övriga skolor ............

73

—

i

116

—

190

% av summa ..........

38-4

—

OS

61i

—

—

Hela orten ..............

290

23

2

133

—

448

% av summa ..........

64-7

5*i

0*5

29-7

—

—

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

69

Antal barn, som tillbringat
minst 4 veckor

Ej svar

Summa

å sommar-koloni

i enskilt hem

med av
staten
betalade
resor

med av
föräldrarna
betalade

resor

127

256

270

1323

9-e

194

20-4

—

—

—

13

67

—

155

—

8-4

43-2

—

—

127

269

337

—

1478

8''6

18-2

22-s

—

—

184

306

199

1327

13»

23-o

15 o

—

—

8

15

58

5

128

6-3

11-7

45-3

39

—

192

321

257

5

1455

13''2

22 i

17''7

0''3

—

Kiruna.

Folkskolor......

% av summa
Övriga skolor ..

% av summa
Hela orten
% av summa

Gällivare—Malmberget.

Folkskolor..........

% av summa ....

Övriga skolor......

% av summa ....

Hela orten ........

% av summa ....

Antal barn
sora ej
åtnjutit
lantvistelse
minst
4 veckor

670

50-6

75

48-4

745

50-4

638

48-1

42

32s

680

46-7

Anm. I kolumnen för barn som av staten erhållit fria resor till sommarvistelse i
enskilt hem har. där så förekommit, inräknats harn, som erhållit fria resor av kommun,
förening etc. I kolumnen för barn, vars resor betalats av föräldrarna, har på samma
sätt inräknats barn, vars resor betalats av andra anhöriga. Beträffande tillförlitligheten
av fördelningen mellan kolumnerna för vistelse i enskilt hem med av staten betalade
resor och med av föräldrarna betalade resor må hänvisas till uttalande i texten sid. 20.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Bilaga 3.

P. M. angående sommarkolonier.

Av leg. läk. L.-G. Sterner.

Med sommarkoloni menas i det följande en sluten vårdform där barnen i
större eller mindre grupper under sommaren tillbringa minst 4 veckor på landet.
På flera ställen i landet tillämpas en vistelsetid på kolonien av endast c:a 14
dagar, men detta kan av gjorda erfarenheter att döma ej anses som en fullgod
vårdform. Visserligen kan härigenom ett större barnantal tas örn hand, men
å andra sidan hinna barnen knappast på så kort tid acklimatisera sig och draga
nytta av kolonivistelsen, och vidare bli resekostnaderna dryga. Den vanligaste
vistelsetiden vid landets sommarkolonier är också 6—8 veckor; på Barnens ö, där
c:a 2 000 stockholmsbarn vistas på sommaren, är kolonitiden 58-—60 dagar.

Då den nuvarande koloniverksamheten drivits på huvudsakligen privat väg
genom olika föreningar och donationer, ha inga enhetliga linjer följts vid koloniernas
planering. Man finner sålunda alla övergångsformer från bondgården,
där några småbarn inackorderats, till den stora skollovskolonien, där ett 100-tal
skolbarn bo i särskilda för ändamålet uppförda byggnader. Givet är att dessa
olika institutioners standard är synnerligen varierande. Örn ett statligt stöd i
en eller annan form skall givas sommarkoloniverksamheten, torde det vara nödvändigt
fordra, att respektive institutioner uppfylla vissa minimikrav beträffande
läge, byggnaders kvalité och planering m. m. Frågan örn tilldelning av understöd
bör därför avgöras av en central myndighet, lämpligen inom socialstyrelsen,
vilken samtidigt fungerar som myndighet för daghems- och lekskoleverksamheten.
Denna centrala myndighet bör även utöva den högsta inspekterande verksamheten
bland sommarkolonierna och inom sig ha tillgång till särskild läkare med
erfarenhet örn hithörande frågor. Genom en dylik organisation har man möjlighet
att höja koloniernas standard, en synnerligen viktig uppgift, då nuvarande
förhållanden i en del fall äro så dåliga, att de kunna anses medföra risker för
barnen. Å andra sidan kan .man ej uppställa allt för stränga krav; detta skulle
kunna förlama och skada hela verksamheten. Den primära inspektionsverksamheten
torde lämpligast utövas av l:ste provinsialläkarna i respektive län, vilka
till den centrala myndigheten avlämnade rapport och även yttrade sig över inkommande
ansökningar örn bidrag.

TJrvalet av kolonibarn: Detta sker f. n. dels genom skolorna, dels genom
diakonissorna, dels direkt genom olika religiösa och välgörande sammanslutningar
m. fl. Dessa sätt för barnens urval ha hittills fungerat väl och någon
ändring härvidlag torde ej vara påkallad. Av viss betydelse är emellertid en
närmare precisering av kolonibarnens ålder. F. n. uttagas dels småbarn i åldern
4—6 år, dels skolbarn i åldern 7—15 år. De sista åren har frågan örn högsta
tillåtna ålder alltmera aktualiserats. Erfarenheten har visat, att gossar och
flickor, som äro fyllda 15 år, i allmänhet ej lämpligen böra vistas på koloni.
Speciellt stadsbarnen med sin ofta tidigare utveckling ha svårt att inpassa sig
i kolonilivet, de känna sig instängda, de ha behov av en ordnad sysselsättning.
Bortsett från arbete med löpande sysslor såsom bäddning, städning, diskning etc.
är det svårt att på en koloni organisera ett verkligt ordnat arbete. 15-åringarna
skulle sannolikt passa bäst i läger för beredskapsarbete e. d. och därigenom
även kunna göra en nyttig insats. Örn den övre åldersgränsen för kolonibarnen
sattes till 14 år, skulle ytterligare platser för mindre barn bli disponibla, vilket
vore av stor betydelse, då behovet av kolonivistelse är störst i de lägre åldrarna.

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Barnens fördelning på kolonier: Principiellt skiljer man på småbarnskolonier
(ålder 4—7 år) och skollovskolonier (8 år och uppåt). Dessa båda åldersgrupper
böra av flera skäl ej blandas i gemensamma kolonier. För småbarnen gäller, att
de böra vara såpass försigkomna, att de hjälpligt kunna kläda sig och äta själva,
detta bl. a. för att ej onormalt stor personal skall erfordras. För barnen upp
till 8 års ålder är en uppdelning i olika kolonier för pojkar och flickor knappast
nödvändig, ehuru den kan vara önskvärd, när förhållandena tillåta det. För skolbarnen
måste det däremot anses nödvändigt att pojkar och flickor hållas helt
skilda. Detta måste här påpekas, då f. n. på flera håll gemensamhetskolonier
praktiseras. Vissa tråkiga komplikationer ha därvid upprepade gånger inträffat.

Koloniernas storlek: Det lämpliga antalet barn på en koloni bestämmes dels
av barnens ålder, dels av byggnadernas typ och planering. En grundregel är,
att ju mindre barnen äro, desto mindre böra kolonienheterna vara. För småbarnen
i åldern 4—7 år torde det lämpliga antalet ligga mellan 20—30 barn.
Då man räknar med c:a 10 barn per vårdarinna bör en 20-barnskoloni ha 2
vårdarinnor och en 30-barnskoloni 3 vårdarinnor. För de större barnen, där
infektionskänsligheten är mindre och där vårdpersonalen ej behöver vara så stor
torde det lämpliga barnantalet vara 30—60 per kolonienhet, men knappast
högre.

Stora kolonier äro svåra att hålla samman, kontrollen och sysselsättningen av
barnen är ej så lätt att genomföra. Vid .utbrott av epidemisk sjukdom blir
denna svårare att behärska, örn barnantalet är för stort. Däremot kan man med
fördel — som förhållandet nu är på Barnens ö — sammanföra ett flertal kolonier,
var och en isolerad från de övriga, och därvid ha gemensam administration,
eventuellt centralkök, gemensam hälso- och sjukvård m. m.

Kolonivistelsens längd: Som ovan anförts bör denna ej göras för kort och den
lämpligaste tiden torde vara 6—8 veckor.

Kolonibyggnadernas läge och planering; Beträffande först läget ur klimatisk
synpunkt kan man skilja på kustkolonier och inlandskolonier. För friska barn
äro kustkolonierna säkerligen mycket välgörande med i allmänhet utmärkta badmöjligheter.
Emellertid finnes en icke obetydlig grupp mer eller mindre ömtåliga
barn (astmatiska, med anlag för luftrörskatarr, tidigare tuberkulosinfekterade),
som må avgjort bättre i inlandsklimat. Den lämpliga placeringen bör
avgöras av läkare före utresan till kolonien. Många kolonistyrelser ha beaktat
detta och ha därför både kust- och inlandskolonier, där barnen kunna fördelas.
Känt är, att en tids klimatbyte ofta verkar stimulerande på barnen; ofta kan
det därför vara bra att låta barn, bosatta i kusttrakter, få vistas på inlandskoloni
och barn från det inre av landet på kustkoloni.

Kolonierna böra ligga soligt och i mesta möjliga mån vindskyddade, åtminstone
för nordliga vindar. Särskilt gäller detta för småbarnen, som när vädret i övrigt
tillåter det, böra få springa omkring lätt klädda eller nakna. I övrigt bör marken
vara torr och tillgång i närheten finnas till badplats med helst långgrund sandstrand.
För barn över 10 års ålder bör badplatsen möjliggöra undervisning i
simning.

Kolonibyggnaderna: Från Statens Fattigvårds- och Barnavårdsinspektion ha
utgivits »Råd och anvisningar för anordnande av sommarkolonier för barn m. m.»
samt 4 stycken typritningar för sommarkolonier. Senare års erfarenheter ha givit
vid handen att dessa anvisningar och typritningar i vissa avseenden behöva revideras.
Beträffande först anvisningarna framhålles på sid. 2 att kolonivistelsens
längd vanligen är 6 veckor. En viss förskjutning mot 7—8 veckor har nu inträtt
och är säkerligen att rekommendera. Som tidigare nämnts böra 2 olika barngrupper
ej vistas vid samma koloni under sommaren, örn vistelsetiden därigenom
blir kort. På sidan 3 anföres, att kolonibyggnaden ej bör vara avsedd folmer
än 30 barn. En något närmare precisering torde här behövas. Man bör

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

här skilja på småbarnskolonier, som gärna göras relativt små och skollovskolonier,
som kunna vara större. Även när det gäller typritningarna bör skillnad
göras mellan dessa 2 typer av kolonier. Kolonierna böra vara uppförda i en
våning på grund av bl. a. eldfaran. I anvisningarna framhålles det som onödigt
att byggnaderna vinterbonas. Detta kan emellertid diskuteras. Särskilt på försommaren
är vädret ofta såpass kyligt, att barnen måste beredas varma bostäder;
tillgång till lämplig uppvärmningsanordning är i varje fall nödvändig. En vinterbonad
byggning är givetvis lättare att bålla varm. Vidare är den hållbarare och
fordrar mindre underhåll. Slutligen kan en vinterbonad byggning användas även
andra tider på året (evakuering, semesterhem för husmödrar m. m.). Å andra
sidan innebär vinterboning en ej oväsentlig ökning av byggnadskostnaderna,
varför i allmänhet en medelväg bör gås med varmt byggda hus med trossbottnar.
Husens sockel bör ej göras för låg. På sidan 4 anges byggnaden böra innehålla
2 stora sovsalar, en för pojkar och en för flickor. Som tidigare framhållits böra
endast bland småbarnen gossar och flickor få vistas inom samma koloni. Bland
skolbarnen böra pojkar och flickor ha skilda kolonier. Fordran på en luftkub av
9 m3 per barn måste genomsnittligt anses vara för hög även örn den kan vara
önskvärd. Man torde kunna nöja sig med c:a 7 m3 örn byggnaderna för övrigt
äro goda. Isoleringsrummen böra avses endast för sjuka barn och deras platser
alltså ej inräknas i koloniens totala platsantal. Personalrummen böra örn möjligt
ej placeras åt norr. Beträffande ekonomilokalerna kunna dessa ofta med fördel
vara belägna i friliggande byggnader, inrymmande kök, matsalar, skafferi, visthusbod,
eventuellt även kökspersonalens bostäder m. m. En dylik köksbyggnad kan
eventuellt vara gemensam för flera, intill varandra liggande kolonier. Källaren
kan gärna ligga under huset, men nedgången till densamma bör ej vara genom
en lucka i golvet. Detta är dels ohygieniskt, dels tungarbetat samt medför risk
för olyckshändelser (t. ex. fall genom lucka, som lämnats öppen).

I samarbete med arkitekt ha upprättats 7 typritningar1, där hänsyn tagits till
ovan framförda anmärkningar. Byggnaderna äro tilltänkta som varmt byggda men
ej vinterbonade.

Kolonibarnens hälsovård: Nödvändigt är, att tillgång till läkare finnes vid
varje barnkoloni. I de flesta fall torde distriktets provinsialläkare böra anlitas
och överenskommelse bör vid sommarens början träffas med honom. Han bör
emellertid besöka kolonien ej endast vid inträffade sjukdomsfall och olycksfall
utan i varje fall åtminstone en gång under sommaren inspektera kolonien och
övervaka den allmänna hygienen. Vid större anhopning av kolonier på ett mindre
område kan det vara lämpligt med en särskilt anställd läkare, som förhållandet
är t. ex. på Barnens ö. önskvärt är att varje koloni har tillgång till en åtminstone
något sjukvårdskunnig person, som kan giva första behandlingen vid sårskador,
arm- och benbrott, drunkningstillbud m. m. På varje koloni måste finnas en
sjukvårdslåda med det nödvändigaste för särbehandling. En ampull ormserum
bör eventuellt även finnas.

Lika väl som samtliga barn skola vara läkarundersökta före utresan till kolonien,
likaväl måste man fordra, att personalen kan uppvisa friskintyg. Detta
senare är av särskild vikt med hänsyn till tuberkulosen, då vid några tillfällen
inträffat att flera barn blivit infekterade av vårdarinnor med öppen tuberkulos.

Slutligen bör påpekas nödvändigheten av att journalanteckningar föras beträffande
olycksfall och sjukdomsfall som under sommaren inträffa bland barn och
personal.

1 Ej intagna här.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.