Kungl. Majlis proposition nr lii.
1
Nr 114.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för K. G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet;
given Stockholms slott den 5 mars
1943.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Magit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 5 mars 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Beamstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
(Höres, Ewerlöf.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anför.
l:o.
Värnpliktige civilarbetaren vid Gotlands artillerikår nr 6284 Karl Gustav
Tore Johansson tjänstgjorde i början av år 1941 såsom frivillig vid en avdelning
civilarbetare, som var förlagd i närheten av ett batteri ur nämnda
kår. Avdelningen, som var sysselsatt med kolningsarbete, brukade därvid
låna en gengasbil från batteriet. Någon dag efter den 5 januari 1942 lånade
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 114—115.
541 43
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
Johansson av franrén vid nämnda batteri Ejnar Tryggve Hallgren, som då
tjänstgjorde som motorunderofficer, en kåren tillhörig gengasbil med registreringsnummer
I 3268 för att använda den som drivkraft vid kolkrossning.
Johansson startade bilen på bensin inne i garaget samt körde ut den
ur garaget. Sedan han därefter fyllt på kallt vatten i den tömda kylaren,
hade han ej kunnat starta bilen på gengas. Johansson hade då i stället
lånat en annan under Hallgrens tillsyn stående bil. Enligt löfte hade Hallgren
ombesörjt, att den förstnämnda bilen blivit inställd i garaget. Någon
dag efteråt hade motorblocket till bilen befunnits sönderfruset.
Efter åtal vid Gotlands artillerikårs krigsrätt har krigsrätten enligt utslag
den 13 juni 1941 utlåtit sig. Enär Johansson erkänt, att han påfyllt kylarvatten
på bilen men underlåtit såväl att avtappa vattnet från kylaren som
ock att underrätta Hallgren härom, samt Hallgren, vilken i sin egenskap
av motorunderofficer haft skyldighet att utöva tillsyn över bilarna, underlåtit
att tillse, att kylarvattnet blivit avtappat, och då Hallgren och Johansson
genom vad sålunda läge dem till last måste anses lia gjort sig skyldiga
till tjänsteförsummelse, prövade krigsrätten rättvist döma vardera av dem
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse att undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning tre dagar. Därjämte förpliktades
Hallgren och Johansson, gemensamt eller vilkendera gälda gitte, att till
Kungl. Majit och kronan utgiva ersättning för reparation av den skadade
motorn med 929 kronor 91 öre, jämte ränta efter fem procent från utslagets
dag till dess betalning skedde. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
Uti en av arméförvaltningens tyg- och civila departement, jämte eget yttrande,
den 19 januari 1943 överlämnad skrift ha Johansson och Hallgren
— under framhållande att de voro medellösa — anhållit att bliva befriade
från den ådömda skadeståndsskyldigheten.
Av handlingarna i ärendet inhämtas följande. Johansson, som är född
1909 och till yrket jordbruksarbetare, är gift och har ett minderårigt barn.
Han har icke taxerats till kommunal inkomstskatt för år 1941. Hallgren
är född 1919 och gift. Enligt inkomstsammandrag för taxering lia Hallgrens
avlöningsförmåner, naturaförmåner ej inräknade, uppgått till 2,029 kronor
75 öre under 1941.
Tyg- och civila departementen ha i sitt yttrande anfört.
Med hänsyn till omständigheterna i samband med uppkomsten av skadan
ansåge departementen, att principiella skäl talade emot bifall till ansökningen.
Emellertid torde med hänsyn till sökandenas ekonomiska omständigheter
billighetsskäl kunna åberopas för en nedsättning av ersättningsbeloppet.
Departementen hade för sin del intet att erinra mot att sökandena, därest
de inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade omkring fjärdedelen
av det utdömda beloppet eller i avrundat tal 250 kronor, befriades från att
erlägga återstoden.
Statskontoret har i utlåtande den 30 januari 1943 anfört.
Med hänsyn till sökandenas ekonomiska förhållanden och övriga i ärendet
föreliggande omständigheter ville statskontoret icke motsätta sig, att de delvis
befriades från ersättningsskyldighet. I sådant hänseende förordade arn
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
betsverket med beaktande av föreliggande omständigheter, att envar av Hallgren
och Johansson, därest han inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade
ett belopp av 150 kronor, befriades från återstående ersättningsskyldighet.
Med hänsyn till sökandenas svaga ekonomiska ställning torde det icke Departcmentsvara
troligt, att de förmå erlägga ens de reducerade belopp, som av myndig- Zeferi.
heterna angivits. Då ömmande skäl jämväl i övrigt synas föreligga, förordar
jag, att envar av Hallgren och Johansson mot inbetalande till statsverket
av 50 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma den tid inom vilken ifrågavarande
betalningsskyldighet skall vara fullgjord.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att envar av Karl Gustav Tore Johansson och Ejnar Tryggve
Hallgren må, därest han inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes,
till arméförvaltningen inbetalar ett belopp av 50
kronor, befrias från återstående honom åliggande skadeståndsskyldighet
till kronan enligt krigsrättens vid Gotlands artillerikår
utslag den 13 juni 1941.
2:o.
Vid färd å cykel den 10 mars 1942 från Skaraborgs regementes kasernområde
ut på allmänna landsvägen Skövde—Skultorp kom värnpliktige civilarbetaren
vid regementet nr 153—38—1940 Sven Paul Valdemar Pettersson
i vägen för en kronan tillhörig lastbil, som framfördes på landsvägen. Föraren
av bilen nödgades för att undvika påkörning av Pettersson köra av
vägen. Bilen tornade mot ett träd och skadades.
Efter åtal vid Skövde tingslags häradsrätt har häradsrätten i utslag den
1 juni 1942 utlåtit sig.
Utredningen i målet visade, att Pettersson vid körandet ut från kasernområdet
ej iakttagit den försiktighet som därvidlag varit av nöden, särskilt
med hänsyn till den skymda sikten och väglaget. På grund därav och vad
i övrigt förekommit prövade häradsrätten lagligt döma honom, jämlikt 38 §
1 mom. jämfört med 2 § 1936 års vägtrafikstadga, att till kronan böta tio
dagsböter örn 1 krona. Vidkommande därefter kronans ersättningsanspråk
hade Pettersson på sätt angivits vållat att kronans bil blivit skadad, och
utredningen gåve vid handen att föraren av kronans bil ej varit medvållande
därtill. Genom att nämnde förare körde av vägen hade han undvikit att
köra på Pettersson för vilket fall denne oundvikligen måste ha tillskyndats
åtminstone svår kroppsskada. Pettersson vore följaktligen skyldig att till
kronan utgiva fullt skadestånd. På grund därav prövade häradsrätten rättvist
förplikta Pettersson att för kostnaderna för reparation och transport
av bilen m. m. genast emot kvitto till kronan utgiva 1,619 kronor 41 öre
jämte ränta därå efter 5 procent från utslagets dag tills betalning skedde.
Pettersson skulle tillika ersätta kronan för rättegångskostnaden med 35 kronor.
Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.
4
Kungl. Majlis proposition nr 114.
Departements
chefen.
Uti en den 21 juli 1942 dagtecknad skrift har Pettersson, med förmälan
att han Tore medellös, anhållit att bliva befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten.
I samband med polisförhör har Pettersson uppgivit, att han färdats med
låg fart och att han på grund av halt väglag till följd av snö och dagsmeja
samt den starka lutningen av utfartsvägen ned mot landsvägen haft svårt
att stanna cykeln.
Av handlingarna i ärendet inhämtas följande. Pettersson, som är född
år 1920, är ogift och till yrket jordbruksarbetare. Han arbetar å sin faders
gård och åtnjuter härför kost, logi, kläder och fickpengar men icke kontantlön.
Fadern äger i sin gård 6,000 kronor. Pettersson började sin tjänstgöring
den 15 maj 1941 och skall såsom samvetsöm fullgöra 660 dagars
tjänst, varför utryckningen äger ram först den 13 mars 1943.
Chefen för Skaraborgs regemente har med hänsyn till Petterssons förhållande
i tjänsten och svårigheten för Pettersson att gälda det avsevärda skadeståndet
tillstyrkt befrielse.
Arméförvaltningens tyg- oell civila departement ha i utlåtanden den 26 januari
1943 anfört bland annat följande.
Även örn starka billighetsskäl —- på sätt regementschefen framhållit —
kunde anses tala för ett bifall till föreliggande ansökning, torde i allt fall
icke kunna bortses från den vårdslöshet av tämligen grov art, som Pettersson
låtit sig komma till last. Yid sådant förhållande ansåge departementen sig
icke kunna tillstyrka, att Pettersson erhölle befrielse från skadeståndet i
dess helhet. Petterssons ekonomiska ställning talade dock för en nedsättning
av ersättningsbeloppet. Departementen hade för sin del intet att erinra
mot att Pettersson, därest han inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade
ett belopp av 250 kronor, befriades från återstående skadeståndsskyldighet.
Statskontoret har i utlåtande den 10 februari 1943 i betraktande av Petterssons
ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter förklarat sig icke
framställa någon erinran mot bifall till framställningen på sätt tyg- och
civila departementen förordat.
Av utredningen synes framgå, att stora svårigheter torde föreligga för
Pettersson att fullgöra ifrågavarande skadeståndsskyldighet inom rimlig tid.
Med hänsyn härtill samt av regementschefen lämnade upplysningar angående
Petterssons förhållande i militärtjänsten finner jag mig böra förorda, att
Pettersson befrias från återstående skadeståndsskyldighet mot inbetalande
av ett belopp av endast 150 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Majit
att bestämma den tidpunkt inom vilken betalningsskyldigheten skall vara
fullgjord.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Sven Paul Valdemar Pettersson må, därest han inom
tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till arméförvaltningen
inbetalar ett belopp av 150 kronor, befrias från återstående
skadeståndsskyldighet till kronan jämlikt Skövde tingslags
häradsrätts utslag den 1 juni 1942.
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
o
3:o.
Sedan en pistol jämte två magasin förkommit vid Livgrenadjärregementet,
Ilar frågan härom hänskjutits till regementets krigsrätt. Dåvarande korpralen,
numera värnpliktige furiren vid regementet nr 311—27—1941 K. E. B. Mattsson,
som varit redovisningsskyldig för pistolen, Ilar vid förhör uppgivit bland
annat följande.
På morgonen den 11 april 1942 hade Mattsson övertagit de pistoler, som
funnits i kompaniförrådet. Pistolerna, som Mattsson noga räknat, hade till
antalet utgjort 39. På förmiddagen samma dag hade värnpliktige nr 799—
27—1941 G. Stjernström fått låna nyckeln till pistolförrådet, som varit beläget
i våningen två trappor upp i kompaniförläggningen, för att hämta en
pistol med två magasin för utlåning till en sergeant. En stund efter det
Stjernström fullgjort detta uppdrag och till Mattsson återställt nyckeln, hade
Mattsson fått order att inleverera 24 pistoler till huvudförrådet. Han hade
då begivit sig till kompaniets förråd och uttagit samt på en bänk i korridoren
utanför förrådet placerat ett så stort antal pistoler att i förrådet
funnits kvar 15 pistoler. Han hade då icke kommit att tänka på att Stjernström
tidigare uttagit en pistol utan utgått från att de vapen, som han
uttagit från förrådet, utgjort 24. De uttagna vapnen hade han, sedan lian
låst förrådet, tillsagt Stjernström att bevaka till dess Mattsson efter besök
i kompaniets kulspruteförråd återkomme till platsen. Då Mattsson återvänt,
hade han i trappan utanför första våningen mött Stjernström, som tydligen
varit på väg ned. Mattsson hade förebrått Stjernström för det denne lämnat
vapnen utan bevakning, varefter båda återvänt till den plats, där pistolerna
funnos. Då vapnen nu räknats, hade deras antal utgjort 22. I den våning,
där vapnen legat, hade icke funnits något logement utan endast lektionssalar
och dagrum. Våningen tre trappor upp i byggnaden hade utgjorts av
en vind, å vilken förrådslokaler funnits inrymda. Mattsson trodde för sin
del, att den förlorade pistolen icke kommit bort under den korta stund,
som Stjernström lämnat pistolerna obevakade, utan holle för mera troligt,
att pistolen stulits ur själva förrådet under tiden från det Mattsson övertagit
förrådet till den tidpunkt, då han uttagit de pistoler, som han skulle överlämna
till huvudförrådet. Låset till förrådslokalen hade varit av synnerligen
enkel konstruktion och utan svårighet kunnat öppnas av någon, som obehörigen
velat förskaffa sig tillträde till förrådet.
Stjernström har vid förhöret uppgivit, att han räknat de pistoler han
mottagit, varvid deras antal utgjort 22.
Av handlingarna i ärendet framgår att den till en sergeant utlånade
pistolen återställts.
Vederbörande krigsfiskal yrkade vid Livgrenadjärregementets krigsrätt
ansvar å Stjernström för det han i strid mot given order lämnat den plats,
där pistolerna förvarats. Aven om någon pistol icke förkommit genom
Stjernströms vållande, yrkade åklagaren likväl att Stjernström måtte förpliktas
att utgiva ersättning för pistolen. Åklagaren framställde icke något
Departementschefen.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr lii.
ansvarsyrkande mot Mattsson. Däremot yrkade åklagaren att, därest Stjernström
icke befunnes ersättningsskyldig, Mattsson på grund av uppbördsmannaansvar
måtte förpliktas utgiva ersättning för pistolen jämte magasin.
Krigsrätten vid Livgrenadjärregementet har i utslag den 17 november
1942 utlåtit sig. I målet funne krigsrätten utrett, att Stjernström, sedan
lian den 11 april 1942 av Mattsson erhållit order att bevaka kompaniet tillhöriga
pistoler, vid ett tillfälle avlägsnat sig från bevakningsplatsen så långt,
att han icke kunnat utöva tillsyn över vapnen. Härigenom hade Stjernström
gjort sig skyldig till vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt och dömde
förty krigsrätten Stjernström jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att
undergå disciplinstraff av vaktarrest i två dagar. Vad därefter anginge
åklagarens i målet framställda ersättningsyrkanden, så funne krigsrätten det
icke vara tillförlitligen visat, att den pistol, som samma dag för kompaniet
gått förlorad, förkommit under tid, då Stjernström varit satt att bevaka de
först omförmälda vapnen, i följd varav åklagarens mot Stjernström förda
ersättningstalan av krigsrätten ogillades. Däremot och då Mattsson utkvitterat
det sedermera förkomna vapnet med tillhörande två magasin samt Mattsson,
som vid sådant förhållande blivit skyldig redovisa persedlarna, icke förmått
detta, och icke heller ådagalagt någon omständighet, på grund varav han
kunde undgå skyldighet att ersätta kronan deras värde, prövade krigsrätten
rättvist förplikta Mattsson att till kronan utgiva 57 kronor 50 öre. Krigsrättens
utslag har vunnit laga kraft.
Uti en av militärområdesbefälhavaren i fjärde militärområdet den 27
november 1942 överlämnad skrift har Mattsson — under framhållande att
han för närvarande studerade på skuld vid handelshögskolan i Stockholm
och icke hade några som helst inkomster — anhållit att bliva befriad från
den ådömda skadeståndsskyldigheten.
Arméförvaltningens tyg- och civila departement lia i utlåtande den 26 januari
1943 anfört följande.
Då enligt vad som framginge av utredningen i målet ifrågavarande pistol
förkommit, oaktat sökanden syntes lia vidtagit erforderliga åtgärder för
kontroll av de utav honom i förråd omhänderhavda vapnen, torde krigsrättens
utslag uteslutande vara grundat på sökandens redovisningsskyldighet såsom
uppbördsman. På grund härav och med hänsyn till sökandens svaga ekonomiska
ställning ansåge arméförvaltningens tyg- och civila departement
skäl föreligga att helt befria sökanden från ifrågavarande ersättningsskyldighet.
Statskontoret har i utlåtande den 10 februari 1943, då ämbetsverket med
hänsyn till konsekvenserna icke kunde förorda ett eftergivande av på grund
av uppbördsmannaansvar uppkommen skadeståndsskyldighet, avstyrkt bifall
till ansökningen.
I likhet med arméförvaltningens tyg- och civila departement finner jag
mig böra föreslå, att Mattsson befrias från den ådömda skadeståndsskyldigheten.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
7
Kungl. Marits proposition nr 114.
att K. E. Ii. Mattsson befrias från honom jämlikt krigsrättens
vid Livgrenadjärregementet utslag den 17 november
1942 åliggande skyldighet att till kronan utgiva skadestånd
med 57 kronor 50 öre.
4:o.
Framlidne fanjunkaren Henrik Emanuel Löfgren tjänstgjorde från den 3
oktober 1938 till någon dag i mars 1940 som förrådsförvaltare vid ett till
Hedemora landstormsområde nr 58 a hörande förråd. Yid inventering av
förrådet i mars 1940 konstaterades en brist av bland annat 41 lyftremmar
och 76 pälsremmar.
Sedan redovisningsfrågan hänskjutits till fältkrigsrätten vid Dalregementet
uppgav Löfgren bland annat följande.
Förrådet hade i Löfgrens närvaro inventerats, då han övertagit detsamma.
Därvid hade i förrådet funnits 200 ränslar. Till varje ränsel skulle höra en
lyftrem och två pälsremmar, vilka varit fästade vid ränslarna. Remmarna
hade dock, i motsats till ränslarna, icke räknats vid inventeringen. I instrumentet
över inventeringen hade ej heller verkställts någon anteckning angående
antalet remmar. Löfgren hade icke närvarit vid den inventering, som
i samband med hans avgång som förrådsförvaltare företagits i mars 1940.
Han ville icke ifrågasätta annat än att resultatet av sistnämnda inventering
vore riktigt men förklarade sig lia anledning antaga, att bristen beträffande
remmarna förefunnits redan då han mottagit förrådet i dess helhet i uppbörd.
Löfgren medgåve skyldighet att ersätta vissa ur förrådet förkomna
landstormsmärken och en skjorta men bestrede däremot ersättningsskyldighet
för remmarna.
Av en i målet ingiven handling inhämtas, att Löfgren gjort gällande att
ifrågavarande materiel förkommit under utrustning av landstormsmän eftersommaren
1939 och under de mörka höst- och vinterkvällarna samma år, då
utrustning måst ske i mörker emedan elektriskt lyse saknades i förrådet,
samt att regementschefen tillstyrkt befrielse från ersättningsskyldighet.
Fältkrigsrätten vid Dalregementet har i utslag den 15 oktober 1940 yttrat.
Enär Löfgren mottagit ifrågavarande persedlar på sin uppbörd och Löfgren
medgivit skyldighet att ersätta kronan förlusten av 30 landstormsmärken,
värda 4 kronor 50 öre, och en skjorta, värd 2 kronor 50 öre, samt vad i
målet förekommit icke föranledde därtill, att Löfgren kunde befrias från
skyldighet att ersätta de förkomna lyft- och pälsremmarna, funne krigsrätten
skäligt förplikta Löfgren att gottgöra kronan värdet av de förkomna persedlarna
med 133 kronor 40 öre. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
Uti en av arméförvaltningens intendentur- och civila departement, jämte
eget yttrande, den 9 februari 1943 överlämnad skrift har dödsboet efter Löfgren,
som avlidit deri 10 juli 1941, anhållit att bliva befriat från den ersättningsskyldighet
som åvilade dödsboet på grund av förenämnda utslag. Boet
har därvid åberopat att behållningen vore ringa och att en av dödsbodelägarna,
som vore född år 1929, varit beroende av den avlidne för sin försörjning.
8
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr lii.
Av bouppteckningen efter Löfgren inhämtas, att han efterlämnat sju barn,
varav ett omyndigt, samt att behållningen i boet utgör 56 kronor 88 öre.
I bouppteckningen har för oguldna och beräknade utskylder upptagits ett
belopp av 1,000 kronor.
I ovannämnda yttrande har intendentur departementet förklarat, att departementet
ansåge sig icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen, då det med
hänsyn till det obetydliga belopp, som vid bifall skulle tillkomma envar av
dödsbodelägarna, icke syntes motiverat att proposition i ärendet avlätes till
riksdagen.
Civila departementet har för sin del, då Löfgren avlidit och behållningen
i boet — även örn befrielse från skyldighet att erlägga oguldna skatter, 1,000
kronor kunde lia erhållits — vore ringa samt en dödsbodelägare minderårig,
tillstyrkt bifall till ansökningen.
Statskontoret har i utlåtande den 20 februari 1943 i likhet med civila departementet
och på av departementet anförda skäl förklarat, att ämbetsverket icke
motsatte sig befrielse för dödsboet från ersättningsskyldighet.
Jag biträder civila departementets och statskontorets uppfattning och hemställer
alitsa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att dödsboet efter fanjunkaren Henrik Emanuel Löfgren befrias
från boet åvilande ersättningsskyldighet till kronan med
133 kronor 40 öre jämlikt fältkrigsrättens vid Dalregementet
utslag den 15 oktober 1940.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna l:o—4:o hemställt förordnar Hans
Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
K. G. Linden.
Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.