Kungl. Majlis proposition nr 113.

1

tfr 113.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understödjande
av dispensärverksamliet; given Stockholms
slott den 26 februari 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majli Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkten 155, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Understödjande av dispensärverksamhet för
budgetåret 1943/44 beräkna ett förslagsanslag av 1,300,000 kronor.

Jag anmälde därvid, dels att besparingsberedningen med skrivelse den
25 januari 1942 överlämnat en av särskilda sakkunniga utarbetad promemoria
med förslag till ändrade grunder för statsbidrag till ifrågavarande verksamhet,
dels ock att svenska landstingsförbundet i skrivelse den 11 december
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 113.

382 43

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

1942 gjort framställning i fråga om viss ändring av hithörande statsbidragsgrunder.
Sedan remissbehandlingen av berörda promemoria och framställning
numera avslutats, får jag anmäla ärendet för slutlig prövning.

Gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser angående statsbidrag till d ispens ärve rks arn hoten
återfinnas i kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 400) med däri genom kungörelser
nr 264/1939, 1052/1940, 355/1941 och 922/1942 gjorda ändringar. Bestämmelserna
innehålla i huvudsak följande.

Dispensärverksamheten skall inom varje landstingsområde vara anordnad
enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan. Inom varje landstingsområde
skall finnas minst en centraldispensär, som är utrustad för röntgenundersökning
och förestås av läkare med viss kompetens. Vid sidan härav skola
finnas distriktsdispensärer, vilka i regel förestås av vederbörande tjänsteläkare
och där antingen vederbörande distriktssköterska tjänstgör såsom biträde
(typ I) eller ock såsom sådant är anställd en särskild dispensärsköterska
(typ II).

Statsbidrag må allenast avse visssa närmare angivna slag av utgifter och
utgår med högst hälften av dessa utgifters sammanlagda belopp, sedan under
året influtna bidrag från primärkommuner och riksorganisationer avdragits.
I län, där tuberkulosdödligheten i medeltal för senast förflutna femårsperiod
med mera än 25 procent överstigit rikets medeltal för samma tid, kan statsbidraget
ökas med halva det procenttal, varmed länets ifrågavarande tuberkulosdödlighet
överstigit rikets medeltal, dock högst med 50 procent.

Statsbidraget utbetalas av medicinalstyrelsen helårsvis i efterskott.

Yid kungörelsen äro fogade vissa övergångsbestämmelser, som avse att
reglera övergången från den tidigare på detta område gällande ordningen.

Utan hinder av nämnda bestämmelser må, jämlikt särskilt medgivande av
riksdagen, statsbidrag tills vidare från och med kalenderåret 1939 utgå till av
studentkårerna i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg organiserade dispensärverksamhet
med 3 kronor för varje undersökt medlem, dock högst med

3,000 kronor för år till en var av dispensärerna i Uppsala och Lund, 4,000
kronor för år till dispensären i Stockholm samt 2,000 kronor för år till dispensären
i Göteborg. Dessa bidrag utbetalas kvartalsvis i efterskott.

Besparing sberedning ens promemoria.

I förenämnda promemoria, vilken besparingsberedningen för egen del godkänt,
hava de sakunniga lämnat en redogörelse för dispensärverksamhetens
nuvarande organisation och utveckling samt utgifterna för densamma ävensom
framlagt vissa förslag i syfte att åvägabringa besparingar inom verksamheten.

De sakkunniga erinra till en början örn innebörden av den omläggning av
verksamheten, som godkändes vid 1937 års riksdag och som utgör grunden för
gällande statsbidragskungörelse. De sakkunniga anföra härutinnan.

Avsikten med den nya statsbidragskungörelsen för dispensärverksamheten
var att åstadkomma en av erfarenheterna betingad rationalisering och effek -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

^visering av vården. Rationaliseringen avsåg bland annat att avveckla dispensärvården
såsom en fristående vårdform och överföra dispensärens fältarbete
på distriktssköterskorna, i den mån distriktsvården utvecklades. Samtidigt
borde en centralisering av ledningen av landstingens socialhygieniska verksamhet
genomföras. I fråga örn effektiviseringen av vården borde densamma
erhålla förbättrade tekniska resurser och speciellt utbildad personal. Därigenom
skulle framförallt ernås en ökning av dispensärernas förmåga att
ställa tidiga och riktiga diagnoser samt att uppspåra förefintliga smittkällor
av tuberkulos karaktär. Dessa specialuppgifter skulle påvila centraldispensärema.
För fältarbetet skulle bibehållas de lokala dispensärerna under beteckningen
distriktsdispensärer. I regel skulle varje tjänsteläkare vara dispensärläkare
inom sitt tjänstgöringsområde och distriktssköterskorna påföras den
förutvarande dispensärsköterskans arbetsuppgifter, distriktsdispensär typ I.
Inom områden, där distriktsvården ännu icke utvecklats i erforderlig omfattning
eller där tuberkulosfrekvensen detta betingade, skulle lokaldispensär med
särskild anställd dispensärsköterska bibehållas under viss övergångstid,
distriktsdispensär typ II. Den förstnämnda typen förutsattes alltså bliva den
normala, medan typ II skulle bibehållas endast i den mån tuberkulosfrekvensen
i länet eller andra omständigheter så påfordrade. Avgörandet härutinnan
skulle tillkomma medicinalstyrelsen efter vederbörande landstings hörande.

Till belysning av dispensärvårdens nuvarande organisation och omfattning
hava de sakkunniga utarbetat tvenne tabeller, avseende hösten
1941.

Av dessa framgår bland annat, att antalet centraldispensärer hösten 1941
uppgick till 42, därav 19 voro fristående och 23 förlagda till sjukhus. De sakkunniga
framhålla, att antalet fristående centraldispensärer blivit avsevärt
större än ursprungligen beräknats. Detta hade i och för sig medfört ökade driftkostnader,
men dessa finge anses till fullo kompenserade genom minskade
utgifter för patienternas resekostnader till centraldispensärerna, för vilket
ändamål statsbidrag även utginge.

Antalet distriktsdispensärer uppgick vid nämnda tidpunkt till 274 av typ I
och 130 av typ II. I samband härmed konstatera de sakkunniga, att tuberkulosdödligheten
nedgått fortare än vad man vågat hoppas vid den tidpunkt,
då medicinalstyrelsen år 1935 framlade sitt förslag till dispensärverksamhetens
omorganisation. Särskilt betonas den starka tillbakagången i de nordliga länen.
Medan sålunda tuberkulosdödligheten i hela riket nedgått från 0.9 3 promille
år 1936 till 0.71 år 1940, utgjorde motsvarande siffror för exempelvis Norrbottens
län 1.7 9 respektive 1.2 8. Samtidigt har distriktsvården utvecklats
därhän, att av de enligt planerna fastställda 1,473 distriktsskötersketjänsterna
851 eller 57.7 procent voro besatta i augusti 1941, varjämte ytterligare 68
beräknades bliva besatta intill utgången av år 1942. Utredningen visar dock,
att utvecklingen av distriktsvården varierar starkt inom de olika landstingsområdena.
Jämtlands län ligger först med 93 procent anställda distriktssköterskor
i förhållande till det fastställda antalet tjänster, medan Malmöhus
län utvisar den lägsta siffran, 17 procent. Genom den forcerade utbildning
av distriktssköterskor, som för närvarande äger rum, skulle man framdeles
kunna räkna med bättre tillgång på utbildade distriktssköterskor.

Av utredningen framgår enligt de sakkunniga vidare, att inom de landstingsområden,
där distriktsvården vore förhållandevis väl utbyggd, en över -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

gång till distriktsdispensärer av typ I i första hand genomförts. Denna övergång
hade även med fördel skett inom landstingsområden, där distriktsvården
ännu icke ens utbyggts till hälften enligt den fastställda planen. I
vissa landstingsområden, främst Västernorrlands län, hade dock avvecklingen
av typ II icke skett i motsvarande takt som dispensärer av typ I tillkommit.
I en del fall hade distriktsvården inom respektive områden ännu icke utbyggts
i erforderlig omfattning för att dispensärernas fältarbete skulle kunnat
läggas på distriktssköterskorna. Hallands och Älvsborgs län intoge slutligen,
med vederbörligt medgivande, en särställning i fråga örn dispensärverksamhetens
organisation. Ej heller inom dessa län vore emellertid ett tillräckligt
antal distriktssköterskor tillsatta för att helt kunna övertaga dispensärverksamhetens
fältarbete.

De sakkunniga hava jämväl företagit en utredning rörande distriktsdispensärernas
arbetsprestationer under år 1940. Denna utredning
har givit till resultat, att under nämnda år verkställts 90,604 läkarundersökningar
(på 60,304 personer) samt hållits 14,918 mottagningar. Antalet undersökningar
per mottagning utgjorde alltså i medeltal 6. Detta antal varierade
dock avsevärt i de olika landstingsområdena med ett minimum av 2.3 och
ett maximum av 14.3. Samma år verkställdes 139,940 besök i 53,896 hem. Antalet
vid distriktsdispensärerna registrerade personer uppgick till i runt tal
52,900 vid 1940 års utgång.

Såsom en annan mätare på ifrågavarande dispensärers prestationer lia de
sakkunniga valt antalet verkställda tuberkulinundersökningar. Enligt utredningen
ha under år 1940 utförts 92,883 dylika undersökningar, motsvarande
6.23 per mottagning. I de olika länen varierar antalet mellan 402 och 20,877.
Ett stort antal av dessa ha verkställts i samband med skolbarnsundersökningar.
De sakkunniga uttala som sin mening, att mottagningarna icke behöva
belastas med tuberkulinundersökningar utan att dessa, på sätt redan skett
i Älvsborgs län, kunna utföras av respektive sköterskor, vilket skulle inbespara
både resekostnader och besvär för patienterna. — De sakkunniga betona
vidare, att den verkställda granskningen av distriktsdispensäremas
arbetsprestationer icke kunde anses giva belägg för den i olika sammanhang
framförda uppfattningen, att dispensärer av typ II skulle ur vårdsynpunkt
vara typ I överlägsen.

Av en av de sakkunniga gjord sammanställning över utgivna statsbidrag
för dispensärverksamheten inom respektive landstingsområden
under år 1940 framgår slutligen, att statsbidraget, mätt i kronor per
100 invånare, varierat starkt. Lägsta siffran 6.2 9 visade Kristianstads län,
under det Norrbottens län hade den högsta siffran 83.65. Medeltalet för hela
riket utgjorde 21.0 8. Denna stora variation vore enligt de sakkunniga i första
hand beroende på dispensärverksamhetens organisation och därvid särskilt
på antalet distriktsdispensärer av typ II. De lägre siffrorna förekomme i
regel för de landstingsområden, där omorganisation av distriktsdispensärerna
till typ I genomförts. Men storleken av statsbidraget i kronor per 100 invånare
vore även beroende av omfattningen av den av dispensärema anord -

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

nade barnavårdsverksamheten. Slutligen erinras om de procentuella högre
tilläggen för Gotlands, Blekinge samt de fyra nordligaste länen.

De sakkunniga övergå härefter till prövning av möjligheterna för besparing
beträffande dispensärverksamheten. Efter att bland annat
ha erinrat om en av medicinalstyrelsen år 1940 verkställd utredning i detta
hänseende anföra de sakkunniga härutinnan i huvudsak följande, såvitt angår
centraldispensärerna.

Centraldispensärernas arbetsuppgifter äro enligt de sakkunnigas mening av
grundläggande betydelse för det förebyggande tuberkulosarbetet. Ett effektivt
dylikt arbete kan överhuvudtaget icke drivas utan de diagnostiska möjligheter,
över vilka centraldispensärerna förfoga. Någon inskränkning i centraldispensärernas
verksamhet kan därför icke tillrådas.

Såsom framhållits i samband med medicinalstyrelsens nyssnämnda utredning
äro emellertid vissa besparingar i centraldispensärernas driftkostnader
möjliga genom att röntgenfotografering, där så ske kan, utbytes mot röntgengenomlysning
samt att röntgenpapper i viss utsträckning användes i stället
för röntgenfilm. I vilken omfattning en dylik förenkling kan tillrådas ur
diagnostisk synpunkt, torde emellertid böra bliva beroende på medicinalstyrelsens
närmare övervägande. Det är icke möjligt att nu angiva storleken av
de belopp, som härigenom skulle kunna inbesparas. Sannolikt komme det att
röra sig örn endast mindre besparingar. Nyligen har emellertid vid armén införts
en ny undersökningsmetod (skärmbildsfotografering), vare tillämpning
vid centraldispensärerna utlovar möjlighet till ytterligare besparingar.

De sakkunniga påpeka vidare, att enligt gällande bestämmelser kräves, att
i dispensärverksamhet anställd sjuksköterska skall hava nöjaktigt genomgått
fullständig kure vid statens distriktssköterskeskola. Detta gäller även
sköterska vid centraldispensär, även örn hon icke deltager i fältarbetet. Enligt
de sakkunnigas mening kan ett sådant krav i praktiken icke upprätthållas
utan bör undantag medgivas för sjuksköterska, som är anställd vid centraldispensär
utan att samtidigt tjänstgöra vid distriktsdispensär. Eventuellt bör
en ändring i sådant syfte vidtagas i kungörelsen.

Beträffande distriktsdispensärerna anse de sakkunniga i företa
hand en snabbare övergång från dispensär av typ II till typ I möjlig. Detta
gäller icke blott i Västernorrlands län, där distriktsvården redan nått en betydande
utveckling, utan även vissa andra län. En närmare utredning härom
bör enligt de sakkunnigas mening ankomma på medicinalstyrelsen.

Vidare hava de sakkunniga — under hänvisning till det ringa antalet undersökningar
per mottagning vid en del distriktsdispensärer — funnit en minskning
av antalet mottagningar i vissa fall kunna ske. Å andra sidan erinra de
sakkunniga örn att antalet undersökningar vid åtskilliga dispensärer betydligt
överstigit medeltalet för rikets samtliga distriktsdispensärer, vilket föranlett
framställningar örn statsbidrag för ett större antal mottagningar än medicinalstyrelsen
på grund av uttalanden i förarbetena till gällande statsbidragskungörelse
ansåge sig kunna medgiva. I dessa fall torde det enligt de sakkunnigas
mening närmast ha varit fråga örn beredande av förhöjd ersättning till dispensärläkaren
för hans arbete. I anslutning härtill yttra de sakkunniga följande.

I regel är vederbörande tjänsteläkare distriktsdispensärläkare inom sitt
tjänstgöringsdistrikt, detta i enlighet med statsmakternas direktiv. Den före -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

byggande tuberkulosvården kan i viss utsträckning jämföras med de åtgärder,
som åvila tjänsteläkaren enligt epidemilagen. I samband med de förberedande
arbetena till tuberkulosförordningen (Sv. förf.-saml. 113/1939) framställdes
också yrkanden örn att tuberkulos skulle jämställas med de sjukdomar, som
epidemilagen avser. Till viss grad torde därför det förebyggande tuberkulosarbetet
få anses utgöra en del av tjänsteläkarens åligganden. Enligt gällande
författning är ijrovinsialläkare skyldig att mot särskild ersättning bestrida
jämväl läkarbefattning vid bland annat distriktsdispensär. Den för dylikt uppdrag
utgående ersättningen skall, där ej överenskommelse kan träffas, bestämmas
av medicinalstyrelsen. Med hänsyn till att det förebyggande tuberkulosarbetet
utgör en del av tjänsteläkarens åligganden, har man rätt att förvänta,
att medicinalstyrelsen på förevarande område tillvaratager såväl allmänhetens
som statens intressen genom att tillse dels att antalet mottagningar blir
tillfyllest vid respektive dispensärer, dels att ersättningen till läkaren begränsas
till skäligt belopp. Att fastställa en högre ersättning än det av staten
nu lämnade maximala bidraget av 15 kronor per mottagning finna de sakkunniga
icke vara befogat. Genom tillämpande av den principen, att arvode
utbetalas till läkaren för varje av honom enligt fastställd plan hållen mottagning,
skulle syftet med förberörda framställningar bliva tillgodosett. Å andra
sidan torde en nedskärning av antalet mottagningar vid distriktsdispensärerna
inom vissa län icke medföra någon minskning i nu utgående statsbidrag, enär
nämnda antal icke torde kunna nedbringas till det, för vilket statsbidrag hittills
utgått.

De sakkunniga hava i fortsättningen föreslagit en omläggning av grunderna
för statsbidragets utgående och utveckla sina synpunkter härpå sålunda:

Med nuvarande bestämmelser medgivas vissa landsting rätt att erhålla statsbidrag
till dispensärverksamhet, oaktat densamma i vissa delar avviker från
den i statsbidragskungörelsen angivna. Enligt de sakkunnigas uppfattning
föreligga numera skäl för utfärdande av ändrade bestämmelser för statsbidragets
utgående. De sakkunniga vilja i sådant hänseende föreslå, att statsbidraget
skall utgå med visst belopp för varje tuberkulosfall, som under det år, bidraget
avser, stått under verksamhetens tillsyn, alltså ett bidrag, som skulle stå i
direkt förhållande till sjukdomsfrekvensen och dispensärverksamhetens effektivitet.
Mot en dylik beräkningsgrund kan möjligen riktas den erinran, att
den skulle kunna tänkas uppmuntra till ett mindre noggrant inräknande av en
del tuberkulosfall bland statsbidragsberättigade sådana. Härvid är dock att
observera, att genom författning och av medicinalstyrelsen utfärdade cirkulär
gränser numera finnas uppdragna angående vilka fall, som skola räknas till
tuberkulos, ävensom angående huru länge dessa skola stå under dispensärernas
tillsyn. Genom granskning av dispensärernas årsberättelser i samband med
behandlingen av statsbidragsrekvisitionerna har medicinalstyrelsen möjlighet
att överblicka förhållandena. Vid ett godtagande av nyss angivna förslag förutsätta
de sakkunniga frihet för huvudmannen att välja den form för dispensärverksamheten,
som vederbörande finner vara den lämpligaste.

Rörande det belopp, varmed statsbidrag enligt dessa grunder skulle utgå,
hava de sakkunniga, som ansett skäl icke längre föreligga att bibehålla de nuvarande
procentuella tilläggen för län med hög tuberkulosdödlighet, yttrat
följande.

Om summan av de för år 1940 utbetalda statsbidragen till dispensärverksamhet
för tuberkulosens bekämpande, 1,115,140 kronor, minskas med de för
samma år beviljade procentuella tilläggen, 117,016 kronor, och återstoden slås
ut på antalet å distriktsdispensärerna vid sagda års slut registrerade tuber -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

kulösa personer, 52,908, skulle å varje dylik person hava belöpt kronor 18: 87
eller i avrundat tal 19 kronor. Därest det procentuella tillägget icke utgått
utan i stället genomgående utbetalts statsbidrag efter nyssnämnda belopp av
19 kronor per varje under dispensärs tillsyn stående tuberkulosfall, skulle det
sammanlagda statsbidragsbeloppet hava uppgått till (19 X 52,908) 1,005,252
kronor, innebärande en besparing av i det närmaste 110,000 kronor. Under förutsättning
att någon nämnvärd ökning av antalet fall, varom här är fråga, icke
inträder och med uppskattning av ifrågasatta övriga besparingar till minst

25,000 kronor anse de sakkunniga, att statsbidragsbeloppet per varje dylikt fall
kan bestämmas till kronor 18: 50, motsvarande ett sammanlagt statsbidrag av
omkring 980,000 kronor och alltså en besparing i förhållande till år 1940 med
omkring 135,000 kronor.

De sakkunniga tillägga, att, sedan erfarenhet vunnits örn det nya bidragssystemets
verkningar, skulle beloppets storlek självfallet kunna bli föremål
för omprövning.

För den händelse statsmakterna skulle vilja bibehålla det nuvarande bidragssystemet
i huvudsak oförändrat, anse de sakkunniga besparingar likväl möjliga
genom ett snabbare överförande av distriktsdispensärer av typ II till typ I
i anslutning till vad i det föregående förordats. För att påskynda denna överföring
föreslå de sakkunniga, att beträffande landstingsområden, där distriktsvården
nått en tillräcklig utveckling, såsom villkor för statsbidraget uppställes,
att distriktsdispensärerna av typ II skola vara överförda till typ I. Med
tillräcklig utveckling av distriktsvården skulle härvid förstås, att antalet inom
landstingsområdet anställda distriktssköterskor uppnått 2/3 av antalet fastställda
tjänster. Erfarenheten hade nämligen visat, att en distriktssköterska
utan större svårighet kan åtaga sig dispensärarbetet i ett närliggande obesatt
distrikt. Statsbidragskungörelsen angående distriktsvård inrymde för övrigt
möjlighet att, örn så visade sig erfoderligt, inom distriktsvården avdela viss
arbetskraft för det förebyggande tuberkulosarbetet. Undantag från nu nämnda
regel borde dock efter prövning i det särskilda fallet kunna medgivas, när förhållanden
förelåge, som kunde anses nödvändiggöra ett bibehållande av
distriktsdispensärer av typ II.

Såsom en ytterligare möjlighet till besparing vid bibehållande i huvudsak
av nuvarande bidragssystem förorda de sakkunniga ett borttagande av de nuvarande
procentuella tilläggen till landsting, inom vilka tuberkulosdödligheten
med mer än 25 procent överstiger rikets medeltal. I fråga örn statens utgifter
för dessa tillägg hänvisas till följande sammanställning.

Landstingsområde

Tuberkulosdöd-lighct per 1,000
invånare ur 1940

Utbetalt stats-bidrag för år 1940
kronor

Storleken av det
procentuella
tillägget i kronor

Storleken av stats-bidraget, beräknat
efter 19 kronor
per registrerat
tbc-fall

Gotlands Ian ..........

1.15

20,738

3,013

12,882

Blekinge Ian ..........

0 81

49,451

7,185

33,877

Västernorrlands län. . . .

0.98

112,890

18,815

58,121

Jämtlands län ........

1.01

37,084

5,252

37,240

Västerbottens län......

1.18

101,084

23,327

67,469

Norrbottens län ......

1.2 8

178,270

59,424

89,756

Summa

| 499,517

117,013

299,345

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

I anslutning härtill anföra de sakkunniga:

Den ifrågavarande procentuella förhöjningen av statsbidraget till dispensärverksamheten
fastställdes vid en tidpunkt, då tuberkulosdödligheten
utvisade ett betydligt högre tal än nu. Tillbakagången i tuberkulosdödligheten,
vilken dödlighet uppställts som mätare på statsbidragets storlek, har
gått vida raskare än man då vågat hoppas. Det kan knappast vara berättigat
att påstå, att effektiviseringen av den tuberkulosförebyggande vården, som
avsetts med omorganisationen av dispensärverksamheten, huvudsakligen varit
bidragande till detta gynnsamma resultat. Tuberkulosdödligheten har varit i
stadig tillbakagång under den senaste 5-årsperioden. 1940 års siffror (preliminära)
utvisa, att endast inom tre landstingsområden (Gotlands, Västerbottens
och Norrbottens) tuberkulosdödligheten ligger något över 1 promille eller
det tal, som medicinalstj^relsen i sitt förenämnda förslag av år 1935 till
statsunderstödd dispensärverksamhet ansåg som lämpligt för en avveckling av
distriktsdispensärerna av typ II. Visserligen föreligger skäl att antaga, att,
därest en försämrad livsmedelstillgång i riket och övriga abnorma förhållanden
komma att framdeles föranleda en sänkt levnadsstandard, tuberkulossjuklighet
och tuberkulosdödlighet komma att stiga, men denna utveckling
torde i så fall bliva någorlunda lika för riket i dess helhet. Ett bibehållande
av nuvarande procentuella tillägg i statsbidraget för dispensärverksamheten
kommer också att medföra ett fördröjande av omorganisationen av distriktsdispensärerna
av typ II till typ I, enär jämförelsevis högre statsbidrag utgår
till de förstnämnda. Det är av intresse att anteckna, att summan av dessa
procentuella tillägg i statsbidraget till dispensärverksamheten uppgår till
något över 10 procent av totalbeloppet för riket i dess helhet. Jämföres slutligen
det utbetalade statsbidraget för respektive nordligaste län med det belopp,
som skulle erhållits, om för varje under dispensärens tillsyn stående
tuberkulosfall utgått ett bidrag, motsvarande genomsnittstalet för hela landet
vid frånräknande av de procentuella tilläggen (omkring 19 kronor per sjukfall),
framstår det tydligt, att dessa län, med undantag för Jämtlands, äro
gynnade i högre grad än man säkerligen avsett, när ifrågavarande särbestämmelse
infördes. Därest det av de sakkunniga föreslagna nya statsbidragssystemet
icke kommer till genomförande, finna de sakkunniga på nu anförda skäl,
att bestämmelsen i statsbidragskungörelsen, att procentuellt tillägg skall utgå
till landstingsområden med viss förhöjd tuberkulosdödlighet, bör slopas. En
utebliven utbetalning av nämnda procentuella tillägg skulle, såsom framgår
av tabellen, för år 1940 hava medfört en besparing för statsverket av omkring

117,000 kronor.

De sakkunniga hava slutligen berört dispensärernas med statsbidrag understödda
barnavårdande verksamhet, s. k. dispensärspädbarnshem, dispensärbarnhem
samt de s. k. barnkolonierna. De sakkunniga anföra härom följande.

Beträffande dessa vårdformer torde det vara ett allmänt känt förhållande,
att ej så få barn uttagas till denna vård av rent sociala skäl. Särskilt gäller
detta sommarkolonierna. Att vissa restriktioner här bort komma till stånd,
kan man utläsa ur medicinalstyrelsens förenämnda förslag till statsunderstödd
dispensärverksamhet, där i samband med frågan om statsbidrag till sommarkolonier
uttalas, att såsom villkor för dylikt bidrag borde uppställas, att
endast svaga tuberkuloshotade barn mottages vid kolonierna, samt att det
borde ankomma på medicinalstyrelsen att utfärda närmare bestämmelser i
berörda avseende. Några dylika bestämmelser hava emellertid icke utfärdats.
De sakkunniga inse väl den nytta, som detta utvidgade understöd åt barnavårdsverksamheten
medför, men då det tillämpade förfaringssättet ej står i

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

överensstämmelse med författningen och enhetliga regler för det allmännas
understödjande av barnavårdsverksamhet böra uppdragas, synes statsbidraget
till dispensärernas organiserade barnavård böra begränsas till den kategori
barn, som avsetts i statsbidragskungörelsen. Att dispensärernas barnavårdande
verksamhet är av en betydande omfattning framgår därav, att enbart landstingens
(netto) anslag i staterna för år 1942 till dylik verksamhet uppgå till
över en halv miljon kronor. Storleken av det belopp, som skulle inbesparas,
därest skärpta villkor tillämpades för barnens omhändertagande av dispensärernas
organ, kan dock ej angivas utan närmare utredning.

Yttranden över besparingsberedningens
promemoria.

över besparingsberedningens promemoria hava medicinalstyrelsen, efter
hörande av svenska sanatorieläkarföreningen, samt svenska landstingsförbundet
avgivit yttranden.

Svenska sanatorieläkarföreningen framhåller som sin uppfattning, att några
besparingar av större omfattning icke äro möjliga beträffande dispensärverksamheten
i nuvarande läge, då verksamheten befinner sig under omorganisation
och kan väntas få en allt större betydelse för höjande av folkhälsan.
Snarare finge man räkna med att kostnaderna komme att stiga, vilket dock
i längden komme att medföra besparingar i form av minskade sjukvårdskostnader
m. m.

Yad särskilt angår centraldispensärerna yttrar föreningen bland annat:

Den totala ökningen av dispensärverksamhetens effektivitet jämfört med
tidigare år beror sannolikt till största delen på tillkomsten av centraldispensärerna.
Antalet undersökningar vid dessa ha blivit betydligt talrikare än som
från början beräknades. Endast antalet röntgenfotograferingar uppgå årligen
till i medeltal över tusen för varje läkare. Vid bestämmandet av arvodet räknades
med att endast 500 fotograferingar per år skulle vara erforderliga. En
underbetalning räknat efter prestation föreligger framförallt för läkarna vid
de fristående centraldispensärerna. Denna är så mycket kännbarare som deras
framställning örn rätt till pension ännu icke blivit beviljad. En reglering av
arbets- och löneförhållandena torde bliva ofrånkomlig. Framför allt är det
nödvändigt, att den biträdande personalen förstärkes, bland annat behövas
kvalificerade skrivbiträden.

En begränsning av tillströmningen till centraldispensärerna skulle kunna
göras genom en ändring av instruktionen därhän, att undersökningarna liksom
hittills bleve kostnadsfria för obemedlade och mindre bemedlade personer men
dessutom endast för sådana bemedlade personer, som av central- eller distriktsdispensärläkaren
inkallades för familje- eller miljöundersökning. Det är däremot
knappast något samhällsintresse att övriga bemedlade personer, som av
en eller annan anledning önska erhålla eller äro i behov av en röntgenfotografering,
få denna kostnadsfritt. För en bemedlad person, i synnerhet om han
är medlem i sjukkassa, har en engångskostnad för en undersökning av lungorna
icke större betydelse än motsvarande kostnad för undersökningen av något
annat organ.

Beträffande distriktsdispensärerna hänvisar föreningen till tvenne
sammanställningar, avsedda att belysa skillnaden i effektivitet för distrikt med

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

och utan särskilda dispensärsköterskor. I anslutning härtill anför föreningen
i huvudsak följande.

Sammanställningarna utvisade, att prestationerna räknat per sköterska i de
län, som förfogade över minst en dispensärsköterska per 30,000 invånare, läge
ungefär dubbelt så högt som motsvarande i de län, varest dispensärsköterska
saknades men i vilka distriktsorganisationen utbyggts till minst 60 procent.
Jämfördes prestationerna mellan å ena sidan den grupp, varest distriktsorganisationen
utbyggts till minst 60 procent, och å andra sidan de övriga, framginge,
att det vore förvånansvärt liten skillnad i effektivitet, om nian räknade
i förhållande till folkmängden. Räknade man däremot i förhållande till sköterskornas
antal, visade det sig, att den sistnämnda gruppens effektivitet vore
dubbelt så hög som i länen med utbyggd distriktsorganisation. Detta skulle
kunna tyda på att det övervägande antalet prestationer utfördes av de kvarstående
(eller till distriktstjänst överflyttade) dispensärsköterskorna.

Sammanställningarna gåve vid handen, att man icke vore berättigad draga
den slutsatsen, att distriktssköterskeorganisationen hittills visat sig likvärdig
med dispensärsköterskeorganisationen. Föreningen ville dock icke tillråda,
att inrättandet av det planerade antalet distriktsskötersketjänster uppskötes.
För att emellertid tuberkulosarbetet icke skulle bliva lidande, vilket särskilt
under en kristid kunde medföra oberäkneliga följder, fordrades vissa särbestämmelser.
övergången borde ske så småningom. De kvarvarande dispensärsköterskorna
borde, där så befunnes lämpligt, placeras som ambulerande sköterskor
på centraldispensärerna, varifrån de kunde utsändas för att fullgöra
särskilda uppdrag, framförallt för att biträda vid massundersökningar samt
för att uppehålla kontakten med distriktssköterskorna. Statsbidrag för deras
resor borde därför utgå.

I städer eller samhällen med flera distriktssköterskor borde i allmänhet
en förordnas att svara för dispensärvården med biträde av de övriga i mån av
behov. Inom sådana områden flyttade nämligen en stor del av klientelet från
det ena distriktsområdet till det andra. Det förekomme även ofta att patientens
bostad vore belägen inom ett distrikt och arbetsplatsen inom ett annat,
överblicken ginge därigenom förlorad och den dubbelorganisation, som man
ville undvika, bleve snarast större örn för var gång en ny sköterska skulle taga
hand örn familjen.

Föreningen avråder vidare på det bestämdaste från att beräkna statsbidraget
i förhållande till antalet av dispensären registrerade tuberkulosfall. Detta
komme troligen att avsevärt stiga, även örn man bortsåge från stegringen i
samband med kristiden, emedan kännedomen örn distrikten bleve mer ingående
ju längre verksamheten påginge, särskilt örn massundersökningar utfördes
i större utsträckning. På grund av att enhetliga bedömningsgrunder för
registreringen av fallen saknats ända till det senaste året, då anvisningar
fastställts av medicinalstyrelsen, vore de hittills publicerade sifrorna över
kända tuberkulosfall mycket otillförlitliga, vilket även framginge av den bristfälligt
fungerande anmälningsplikten. Det syntes av årsrapporterna, att en
sådan bokföringsdetalj som avskrivningen av de friskförklarade skett mycket
oregelbundet och tydligen på grund av bristande tid fått stå tillbaka för viktigare
och mera trängande arbetsuppgifter. I synnerhet örn efterkontrollen avpatienterna
bruste eller om de sjuka vägrade att låta kontrollera sig, komme
en hel del fall att kvarstå i registret, varvid statsbidraget komme att bliva för

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

högt beräknat. Däremot ansåge styrelsen det vara väl motiverat, att län med
hög tuberkulosdödlighet fortfarande åtnjöte högre statsbidrag i någon form,
i synnerhet Norrland, varest svårigheterna för tuberkulosbekämpandet på
grund av geografiska skäl vore särskilt stora. Särskilt behövdes bidrag till
resekostnaderna i Norrland.

Beträffande övriga besparingsåtgärder delar föreningen den i promemorian
framförda åsikten, att sköterskorna i största möjliga utsträckning på sina
resor borde utföra tuberkulinprov. Emedan salv- och häftproven icke vore
tillförlitliga, borde sköterskorna genomgå en noggrann utbildning i tuberkulindiagnostik,
så att de även kunde anförtros att utföra pirquet- och mantouxprov.
Härjämte anser föreningen, att röntgenkostnadema otvivelaktigt kunde
nedbringas något genom att i större utsträckning använda mindre filmformat
till specialbilder samt röntgenpapper för enklare kontrollundersökningar. En
besparing kunde säkerligen även ske genom att införa strängare bestämmelser
för utbetalande av statsbidrag till koloniverksamhet och barnhem.

Medicinalstyrelsen har inledningsvis framhållit, att trots den betydande
utbyggnad av dispensärverksamheten i vårt land, som skett under senare år,
denna verksamhet dock ännu icke nått önskvärd effektivitet. Detta förhållande
belystes av det faktum, att alltjämt en stor procent, sannolikt mer än hälften
av de fall av lungtuberkulos, vilka intoges å sanatorierna, vore för sent upptäckt.
Sjukdomsprocessen hade då ofta nått en utbredning, som nödvändiggjorde
en betydligt längre sanatorievistelse än som hade behövts, örn den sjuke fått
vård i ett tidigare skede. Dispensärverksamhetens oavlåtliga strävan måste därför
vara att med alla till buds stående medel söka upptäcka tuberkulosfallen på
ett så tidigt stadium som möjligt. Det vore uppenbart, att varje i besparingssyfte
vidtagen åtgärd, som kunde medföra ett försvagande av dispensärarbetets
effektivitet, kunde medföra ytterst betänkliga konsekvenser och leda till ökade
utgifter. Örn ett försämrat dispensärarbete under normala förhållanden vore
farligt, kunde det under den nuvarande försämrade livsmedelsförsörjningen
bliva ödesdigert. Tuberkulosdödligheten hade visserligen sedan många år
varit i stadigt sjunkande. Men under förra världskriget hade i Sverige dödlighetskurvan
för tuberkulos, som även då varit på nedgående, visat en tydligt
markerad topp. Erfarenheter från de krigförande länderna under förra världskriget
utvisade än tydligare en stegrad tuberkulosdödlighet. Mot bakgrunden
av dessa fakta ansåge styrelsen det vara nödvändigt, att den allra största varsamhet
iakttoges vid eventuella besparingsåtgärder beträffande dispensärverksamheten.

Beträffande särskilt central d is pensä renia betonar styrelsen, att
dessa dispensärer utgöra kärnan i dispensärverksamheten och att effektiviteten
av denna verksamhet är i hög grad beroende av intensiteten av
arbetet vid centraldispensären. En viss mindre besparing syntes dock utan
olägenhet kunna vinnas genom att röntgenfilm i viss utsträckning ersattes med
röntgenpapper. Genom att i större utsträckning ersätta den vanliga röntgenfotograferingen
med skärmbildsfotografering torde vidare en besparing av
helt annan storleksordning bliva möjlig inom en icke alltför avlägsen framtid

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Frågan om skärmbildsfotografering, vilken möjliggjorde massundersökning
på mycket kort tid och till en bråkdel av kostnaden för vanlig röntgenfotografering,
vore för övrigt den mest aktuella frågan inom tuberkulosarbetet. En
intensifierad tuberkuloskamp med hjälp av skärmbildsfotografering skulle
med visshet innebära en avsevärd besparing på lång sikt, i det att ett stort
antal fall bleve upptäckta på ett mycket tidigt stadium, men samtidigt skulle
detta medföra en övergående ökad belastning av såväl distrikts- som centraldispensärerna.
Med hänsyn häldin funne styrelsen, att den av de sakkunniga
ifrågasatta nedskärningen av antalet mottagningar vid vissa distriktsdispensärer
icke kunde ske i nämnvärd omfattning.

Yad angår den av de sakkunniga berörda frågan örn kompetensen för vid
centraldispensär anställd sjuksköterska framhålles, att styrelsen ursprungligen
avsett, att sådan sköterska skulle biträda centraldispensärläkaren vid tillsynen
av fältarbetet, varför såsom kompetensvillkor för centraldispensärsköterska
föreskrivits, att hon nöjaktigt skulle hava genomgått kurs vid statens distriktssköterskeskola.
Emellertid hade utvecklingen visat, att arbetet vid centraldispensären
i regel tagit en sådan omfattning, att någon tid icke blivit över
för henne att deltaga i fältarbetet, varför distriktssköterskekompetens ej längre
syntes vara erforderlig för dessa sköterskor.

Med anledning av de sakkunnigas förslag i syfte att påskynda övergången
från distriktsdispensärer av typ II till typ I anför styrelsen, att orsaken
till att den nya organisationen ej kunnat genomföras vore till stor del bristen
på kompetenta sjuksköterskor. Vad åter anginge Västernorrlands län, där
trots en väl utbyggd distriktsvård de förutvarande dispensärerna bibehållits,
hade styrelsen nyligen fastställt plan för dispensärverksamhetens ordnande
och samtidigt förelagt landstinget att senast den 1 januari 1943 helt övergå
till dispensärer av typ I. Enligt styrelsens mening borde övergången till dispensär
av typ I i övrigt äga rum, så snart antalet distriktssköterskor och tuberkulosfrekvensen
inom länen sådant medgåve. Styrelsen hade oavlåtligt sin
uppmärksamhet riktad på hithörande frågor. Styrelsen har vidare under hänvisning
till de i ärendet verkställda utredningarna rörande effektiviteten hos
olika dispensärtyper framhållit, att det torde vara vanskligt att av nu tillgängliga
uppgifter draga några bestämda slutsatser i detta hänseende, enär erfarenheten
visat, att resultaten av tuberkulosförebyggande åtgärder oftast icke
komme tillsynes siffermässigt förrän efter avsevärd tid. Att vid en omorganisation
av dispensärvården, varvid ett stort antal sjuksköterskor, som tidigare
icke haft erfarenhet av praktiskt dispensärarbete, komme ut i fältarbetet och
därvid även hade många andra uppgifter, en tillfällig nedgång av dispensärarbetets
effektivitet kunde göra sig gällande, måste man enligt styrelsens
mening dock räkna med.

Styrelsen anser i likhet med de sakkunniga önskvärt, att tuberkulinprov i
största möjliga utsträckning utföras av distrikts- respektive dispensärsköterskorna.
Detta komme också att kunna ske i allt större omfattning. I kursen
vid statens distriktssköterskeskola inginge nämligen numera även undervisning
i tuberkulinprovsteknik och -avläsning, varigenom de nyutbildade sjuk -

Kungl. Majda ''proposition nr 113. 13

sköterskorna bleve kompetenta att på egen hand utföra tuberkulinundersökningar.

Beträffande de sakkunnigas förslag till omläggning av grunderna för statsbidrag
till dispensärverksamheten yttrar styrelsen:

Det är visserligen riktigt, att i av medicinalstyrelsen utfärdat cirkulär
vissa riktlinjer finnas angivna för bedömande av, huru länge en patient skall
stå under dispensärens tillsyn. Den schematisering, som vid uppgörande av
dylika riktlinjer måste göra sig gällande, kan emellertid ingalunda strikt
följas, då det gäller bedömande av ett biologiskt skeende, som mycket ofta
avviker från ett schema. Bedömandet av aktiviteten hos en tuberkulosprocess
kan ofta vara mycket osäkert och svårt; dispensärläkarens subjektiva uppfattning
måste många gånger bliva utslagsgivande. Med hänsyn till den
uttalade subjektiva faktorn vid avförandet av patienter ur dispensärregistret
anser styrelsen, att de sakkunnigas ifrågavarande förslag icke är tillrådligt,
så mycket mindre som det skulle innebära en uppenbar orättvisa mot de
norrländska länen med deras stora avstånd och därav följande höga resekostnader
för medellösa eller mindre bemedlade personers resor till och från
centraldispensären för undersökning. Därtill kommer att, av skäl som förut
angivits, särskilt genom intensifiering av massundersökningar med skärmbildsfotografering
en avsevärd temporär ökning av antalet kända tuberkulosfall
kan förväntas och att därför en tillämpning av de av de sakkunniga föreslagna
principerna för statsbidrag till dispensärverksamheten till och med
kan tänkas leda till ökade i stället för minskade utgifter för dispensärverksamheten.

De sakkunnigas förslag att slopa det procentuella tillägget till landstingsområden
med viss förhöjd tuberkulosdödlighet måste medicinalstyrelsen
vidare bestämt avstyrka. Styrelsen finner sig visserligen böra framhålla, att
beräkningen av dessa förhöjda bidrag är i hög grad komplicerad. Med hänsyn
till att de landstingsområden, vilka äga komma i åtnjutande av dessa
bidrag, också äro bland de i ekonomiskt avseende svagast ställda, anser
styrelsen sig likväl böra förorda bibehållandet av nämnda tilläggsbidrag
enligt gällande grunder.

Yad slutligen angår de av de sakkunniga föreslagna restriktionerna med
avseende å uttagandet av barn till sommarkolonier anför styrelsen, att
enligt styrelsens mening »endast svaga tuberkuloshotade barn» borde beredas
dylika kolonivård. Gränserna vore emellertid flytande. Erfarenheten, även
från län med väl utvecklad sommarkoloniverksamhet, visade, att mycket ofta
ett betydande antal barn, som av rent medicinska skäl ansetts vara i behov
av kolonivistelse, måste avvisas av brist på plats. Man måste anse, att i
många fall blodfattiga, undernärda barn vore tuberkuloshotade, även örn
öppen smittokälla icke funnes i barnets hem. Givetvis borde tillses, att uttagandet
av barn till sommarkolonivistelse skedde under iakttagande av
ovan avsedda begränsning, men styrelsens uppfattning vore, att åtminstone
under nu rådande livsmedelsläge tillgängliga sommarkoloniplatser med all
säkerhet bomme att behövas för barn, som tillhörde den kategori, vilken
borde komma i fråga för kolonivistelse. Någon besparing i detta hänseende
a.nsåge styrelsen därför för närvarande icke vara möjlig.

Svenska landstingsförbundet har likaledes varnat för att i nuvarande läge
vidtaga några mera vittgående ändringar i dispensärorgauisationen. Förbun -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

det avråder bestämt från att begränsa antalet mottagningar vid distriktsdispensärerna.
Förbundet finner uppenbart, att möjlighet föreligger att i viss
utsträckning förändra vissa distriktsdispensärer av typ II till typ I i
län, där distriktsvården utbyggts i planerad omfattning. Å andra sidan
finge man med hänsyn till rådande brist på distriktssköterskor gå tillväga
med försiktighet, så att ej effektiviteten i organisationen äventyrades. Det
syntes böra ankomma på medicinalstyrelsen att uppmärksamt följa utvecklingen
och taga initiativ till omläggning, där en sådan befunnes påkallad.

De sakkunnigas förslag till ändring av grunderna för statsbidragets beräknande
avstyrkes av förbundet, som därvid yttrar följande.

Ehuru förbundet finner, att vissa skäl tala för den föreslagna omläggningen
av statsbidragsgrunderna, ställer det sig dock tveksamt inför denna
reform. Redan de labila förhållandena, vi nu leva i, göra, att man hyser
betänkligheter mot en omläggning, som under mera normala tider kan synas
motiverad. Därtill kommer, att, örn statsbidraget utgår efter antalet personer,
som stå under dispensärens övervakning, statsbidraget sänkes i de
landstingsområden, där, främst måhända tack vare ett energiskt arbete av
dispensären, tuberkulosfrekvensen är lägst. Men minskas statsbidraget, blir
otvivelaktigt följden, att dispensärorganisationen måste reduceras, vilket i
sin tur medför, att denna får sämre möjligheter att fullgöra sina uppgifter,
varför resultatet kan bli en ökad tuberkulosfrekvens. Särskilt i dessa tider
får man ej bortse från denna möjlighet. Ett annat skäl mot den föreslagna
reformen är, att landstingens utgifter för dispensärverksamheten ingalunda
äro konstanta utan uppvisa stegring år från år, vilket i första hand sammanhänger
med den allmänna prisstegringen. Det kan då icke vara riktigt,
att statens utgifter fastlåsas vid ett visst bestämt belopp, medan landstingen
ensamma få bära den kostnadsökning, som inträtt. Även örn man förutsätter,
att statsbidragets belopp vid behov skall kunna ändras, är detta dock en besvärlig
procedur och måste föregås av en ingående utredning, vartill kommer,
att en eventuell höjning av statsbidraget alltid måste ske långt efter det
utgiftsökningen inträtt. Under sådana förhållanden anser sig förbundet icke
kunna förorda den föreslagna omläggningen av statsbidragsgrunderna.

Av i huvudsak samma skäl, som ovan anförts, kan förbundet icke biträda
de sakkunnigas förslag örn slopande av de procentuella tilläggen till län med hög
tuberkulosdödlighet och detta så mycket mindre som det är de ekonomiskt
sämst ställda landstingen, som skulle drabbas av denna reduktion. Därmed
har förbundet ingalunda velat göra gällande, att icke den tid kan komma,
då ett borttagande av de procentuella tilläggen kan vara motiverat. Då frågan
örn en rationell skatteutjämning mellan landstingen vinner sin lösning, föreligga
exempelvis icke längre några skäl för bibehållande av det extra tilllägget.

I övrigt har förbundet anslutit sig till de sakkunnigas synpunkter.

Svenska landstingsförbundets framställning.

Svenska landstingsförbundets förenämnda skrivelse den 11 december
1942, som tillkommit i anslutning till förbundets ordinarie årsmöte den 13
och 14 november 1942, avser att få till stånd en bättre avvägning av kostnaderna
för dispensärvården mellan staten och landstingen.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förbundet erinrar till en början om att enligt gällande kungörelse statsbidrag
skall utgå med ett belopp motsvarande högst hälften av vissa i författningen
angivna utgifter, sedan influtna bidrag frånräknats. Beträffande
graderingen av statsbidraget till »högst» hälften framhåller förbundet, att
jämlikt uttalande av departementschefen i propositionen nr 85 till 1937 års
riksdag, den föreslagna bestämmelsen endast avsåg att inrymma en viss
frihet för medicinalstyrelsen att vid prövning av inkommande framställningar
örn statsbidrag kunna i sådana fall, där utgifterna i något avseende
befunnits oskäligt höga eller ock för ernående av en viss likformighet i tilllämpningen
av statsbidragsreglerna, utmäta statsbidrag efter en lägre beräkningsgrund
än den högst medgivna. Enligt förbundets mening finge det
därför anses fastslaget, att statsbidraget skall utgå med hälften av ifrågavarande
kostnader, därest ej nämnda omständigheter till annat föranleda.

Förbundet framhåller vidare att medicinalstyrelsen vid statsbidrags utbetalande
icke lagt de verkliga utgifterna till grund utan utgått från vissa i
förenämnda proposition beräknade kostnader, vilka grundade sig på förhållandena
före dispensärreformens genomförande och redan då lågo i underkant.
Under de år, som gått sedan dess, hade en avsevärd stegring av kostnaderna
inträtt, beroende i första hand på rådande kristid och därmed sammanhängande
förhållanden. Det kunde enligt styrelsens mening icke anses riktigt,
att landstingen ensamma skola bära denna kostnadsökning, utan borde den
fördelas lika mellan staten och landstingen i enlighet med den princip för
kostnadsfördelningen, som fastställts.

I anslutning härtill yttrar förbundet följande.

Yad först angår statsbidraget till avlöning åt dispensärsköterska
beräknades i det medicinalstyrelsens förslag, som låg till grund för
propositionen, att avlöningen icke borde understiga den, som utginge till
sjuksköterska i distriktsvård enligt vid 1935 års riksdag antagna nya bestämmelserna.
Medeltalet mellan dispensärsköterskornas begynnelse- och slutlön
beräknades i enlighet härmed till 3,000 kronor inklusive naturaförmåner och
för sjuksköterska med röntgenutbildning till 3,300 kronor. Då distriktssköterskas
lön enligt gällande bestämmelser skall uppgå till minst 1,800
kronor jämte tre ålderstillägg örn 100 kronor, synes sålunda den kontanta
lönen ha beräknats till 1,950 kronor, d. v. s. 1,800 kronor jämte IV2 ålderstillägg
150 kronor och värdet av naturaförmånerna till cirka 1,000 kronor.
Vid utbetalande av statsbidrag har emellertid medicinalstyrelsen, oberoende
av landstingens verkliga utgifter för dispensärsköterskornas avlöning, till
en början utgått från 3,000 respektive 3,300 kronor. För de två senaste åren
ha underlagen för statsbidrag till dispensärsköterska enligt vad som upplysts,
ökats med 10 % eller till 3,300 respektive 3,630 kronor.

Även dessa förhöjda belopp motsvara emellertid icke de verkliga kostnaderna.
På framställning från landstingshåll utarbetades år 1938 inom
landstingsförbundet förslag till enhetliga löner för i landstingstjänst anställda
sjuksköterskor. Därvid föreslogs, efter vidtagen prutning av från
svensk sjuksköterskeförening framställda krav, för distrikts- och dispensärsköterskor
en grundlön av 2,280 kronor samt tre ålderstillägg å vardera 180
kronor. Landstingen hava på några få undantag när följt förbundets förslag.
Beträffande naturaförmånerna växla de kontanta ersättningarna härför rätt
avsevärt, beroende på de lokala hyres- och bränslepriserna. Ett genomsnitt -

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 113.

ligt ersättningsbelopp av 1,000 kronor, eller ungefär det belopp, som medicinalstyrelsen
synes ha utgått ifrån, torde för närvarande få anses skäligt.

Med utgångspunkt härifrån och med hänsyn tagen till att rörligt tillägg
och kristillägg för närvarande utgå med 19.6 % bör underlaget för statsbidragets
beräknande utgöra:

Kronor.

Grundlön ........................................................................... 2,280

l‘/ä ålderstillägg å 180 kronor ................................................ 270

2,550

rörligt tillägg och kristillägg å 19.6 % å 2,550 kronor ............... 500 3,050

ersättning för naturaförmåner cirka ....................................... 1,000

Summa kronor 4,050

Ehuru förbundsstyrelsen, som tidigare nämnts, hävdar den uppfattningen,
att det är de verkliga utgifterna, som skola ligga till grund för statsbidraget,
synes man för likformighetens skull kunna utgå ifrån de belopp, som ovan
beräknats, dock givetvis med hänsynstagande till storleken av det för varje
period utgående rörliga tillägget och kristillägget. Hänsyn synes även böra tagas
till det förhållandet, att i en del län genomsnittligt utgå mer än IV2 ålderstillägg.
I dessa fall bör statsbidraget i stället beräknas med hänsyn till i
verkligheten utgående ålderstillägg. Därest lönen eller ersättningen för
naturaförmånerna i något fall icke skulle uppgå till det ovan beräknade
beloppet, bör statsbidraget givetvis icke beräknas på högre belopp än de
verkliga utgifterna.

Beträffande läkare vid ansluten eller fristående centraldispensär
räknades vid reformens genomförande med arvoden örn respektive 5,000
kronor och 8,000 kronor. Statsbidragen ha anpassats därefter, varvid
dock ifråga örn de fristående centraldispensärerna under de senaste åren
räknats med ett med 10 % förhöjt läkararvode. I allmänhet ha landstingen
även fastställt dessa arvoden. I några län hava emellertid på grund av särskilda
förhållanden, såsom distriktens storlek, tuberkulosfrekvensen, dispensärarbetets
intensitet etc., högre arvoden bestämts. Det synes enligt styrelsens
mening riktigt, att arvodet anpassas efter arbetsbördans storlek, så att
i distrikt, där arbetet är av stor omfattning, högre arvode bör kunna utgå
än i distrikt, där arbetet är av väsentligt mindre omfattning. Skälig hänsyn
härtill bör enligt styrelsens mening tagas vid utmätandet av statsbidraget.

Beträffande slutligen arvodet till läkarna vid distriktsdispensärerna,
som för närvarande utgår med 15 kronor per mottagning, erinrar
förbundet örn att medicinalstyrelsen tidigare vid utbetalande av statsbidrag
för detta ändamål vid dispensärer av typ I på grund av uttalanden i förenämnda
proposition icke ansett sig kunna beräkna bidrag till större arvode
än 360 kronor per år, motsvarande två mottagningar per månad, oaktat i
respektive planer, som av ämbetsverket godkänts, räknats med ett större antal
mottagningar vid vissa dispensärer. Efter framställning av förbundsstyrelsen
och sedan Kungl. Maj:t fått frågan örn ändring av omförmälda praxis under
bedömande jämväl genom besvär, hade emellertid Kungl. Maj:t genom beslut
den 12 december 1940 förklarat, att gällande föreskrifter i ämnet icke
i och för sig utgjorde hinder för att statsbidrag till utgifter för läkararvode
vid distriktsdispensär utginge efter det antal mottagningar, som upptagits

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 17

i den av medicinalstyrelsen för vederbörande dispensärvårdsområde godkända
planen.

Härefter fortsätter förbundet:

Under senare tid hava krav på höjda ersättningar från läkarnas sida framkommit.
Bland annat har begärts särskild ersättning för mottagningslokal
med värme, lyse och städning, under framhållande, att det fastställda arvodet
av 15 kronor utgör ersättning endast för själva mottagningen men ej för
lokal m. m. På några håll har även dylik särskild lokalersättning beviljats
med skiftande belopp. Då sålunda i praktiken tvekan uppstått om vad
arvodet innebär ersättning för, synes ett klarläggande uttalande härom från
Kungl. Maj:ts sida erforderligt för att icke en mångfald ersättningar av
skilda slag skall uppkomma. Enligt styrelsens åsikt har lagstiftarens mening
varit, att den stadgade och som skälig ansedda ersättningen skulle avse icke
blott mottagningen utan även lokal m. m. och skrivarbeten, som äro förenade
med de företagna undersökningarna.

Emellertid är läkarens arbete vid dessa mottagningar av rätt skiftande
omfattning, beroende på distriktets storlek med flera förhållanden. Det
synes därför lämpligt, att, när förhållandena det medgiva, även hithörande
läkararvoden i viss utsträckning anpassas efter arbetsbördans storlek. Så
har skett i ett av medicinalstyrelsen nyligen framlagt förslag beträffande
grunder för läkararvoden inom den förebyggande mödra- och barnavården,
och önskvärt vore, örn ett liknande system kunde införas även på förevarande
område.

Under åberopande av vad sålunda anförts har förbundet hemställt, att
Kungl. Majit måtte dels utfärda sådana direktiv för utbetalande av statsbidragen
till dispensärvården, att en mera rättvis fördelning mellan staten
och landstingen av kostnaderna för denna vård ernås, dels och överväga
sådan ändring av arvodesgrunderna för läkare vid distriktsdispensärer, att
arvodet i viss utsträckning anpassas efter arbetsbördans storlek.

Utredning i anledning av landstingsförbundets
framställning,

över landstingsförbundets framställning hava medicinalstyrelsen och statskontoret
avgivit infordrade utlåtanden.

Medicinalstyrelsen finner beträffande avlöningen till sköterskorna skäligt,
att det belopp, varå statsbidraget beräknas, ökas med hänsyn till efter år 1940
inträffade prisstegringar. Styrelsen förklarar sig ämna taga hänsyn härtill
redan vid utbetalande av statsbidrag för år 1942. Styrelsen synes härvid ha
räknat med en ytterligare höjning av 300 kronor för varje dispensär av typ II.

Även beträffande centraldispensärernas läkare anser medicinalstyrelsen
rimligt, att en viss ökning av maximibeloppen för statsbidragen kommer till
stånd. I dylikt avseende föreslår styrelsen, att de arvoden, varå statsbidrag
utgår, beräknas till högst 9,600 kronor för läkare vid fristående centraldispensär
och högst 5,500 kronor för läkare vid ansluten centraldispensär. Däremot
synes det styrelsen knappast vara lämpligt, att arbetsbördans storlek
läggas till grund för sagda beräkning, enär dels arbetsintenstiteten vid centraldispensärerna
av olika skäl kan variera rätt avsevärt från det ena året till det

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 113.

382 43 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

andra, dels centraldispensärläkarna enligt styrelsens mening närmast äro att
jämföra med sjukhusläkare, vilkas avlöning icke varierar med arbetsprestationens
storlek.

Det nuvarande arvodet till distriktsdispensärläkarna är enligt styrelsens
mening att betrakta såsom ersättning icke blott för utförda undersökningar
utan även för de med befattningen som distriktsdispensärläkare förenade
övriga åligganden samt för tillhandahållande av lokal. Styrelsen finner emellertid
en anpassning av distriktsdispensärläkarnas arvoden efter arbetsbördans
storlek befogad, enär stora variationer i arbetsbördan vid olika distriktsdispensärer
föreligga. Till belysande av dessa variationer hänvisar styrelsen till en
inom styrelsen upprättad tablå över antalet mottagningar och undersökningar
vid distriktsdispensärerna inom olika län under år 1941, varav framgår bland
annat, att medeltalet undersökningar per mottagning utgjort 6.8 7 samt att
detta antal visat så stora variationer som mellan 31.8 och 0.0 8. Styrelsen föreslår,
att vid beräknande av statsbidrag till dispensärverksamheten arvodet för
läkarmottagning vid sådan distriktsdispensär, där medeltalet av antalet undersökningar
under kalenderår uppgått till minst 7 men understigit 10 per mottagning,
höjes från 15 kronor till 20 kronor, samt att, där nämnda medeltal
uppgått till minst 10 per mottagning, bidraget höjes till 25 kronor. Det förutsättes
att bidrag i intet fall skall utgå å högre belopp, än som verkligen utbetalats
till läkaren. Styrelsen anser en sänkning av statsbidraget möjligen
kunna ifrågasättas vid distriktsdispensärer, där antalet undersökningar per
mottagning är exceptionellt lågt, men finner för sin del en sådan åtgärd ej
lämplig. De distriktsdispensärer, där en dylik sänkning kunde ifrågakomma
vore för övrigt mycket fåtaliga, och styrelsen komme att i dylika fall vidtaga
erforderlig reduktion av antalet mottagningar.

Statskontoret konstaterar, att medicinalstyrelsen enligt ordalydelsen av
gällande kungörelse äger möjlighet att utbetala ersättning upp till hälften av
de verkliga kostnaderna för dispensärverksamheten, i den mån statsbidrag
överhuvud kan utgå. På grund härav och då medicinalstyrelsen vid handläggningen
av hithörande ärenden bör hava full frihet att besluta efter vad som i
de särskilda fallen finnes skäligt — varvid enligt statskontorets mening av
landstingen fastställda löneförmåner för dispensärpersonalen icke utan vidare
böra läggas till grund för vad som skall utgå i statsbidrag — anser statskontoret,
att i förväg givna direktiv för bestämmande av bidragens storlek icke
böra utfärdas.

Den ifrågasatta ändringen av arvodesgrunderna för läkare vid distriktsdispensärer
har av statskontoret avstyrkts, främst under erinran örn att det här
vore fråga örn tjänsteläkare, vars avlöning finge till avsevärd del anses utgöra
ersättning för socialhygieniskt arbete.

I anledning av vad medicinalstyrelsen sålunda anfört och föreslagit har
svenska landstingsförbundet beretts tillfälle att ånyo yttra sig. Förbundet
erinrar därvid örn att de i statstjänst anställda sjuksköterskorna för närvarande
äro inplacerade i lönegraden A 7 i det civila avlöningsreglementet, vilket betydde,
örn man räknade med E-ort och inkluderade rörligt tillägg och kristill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 19

lägg, en begynnelselön av 4,185 kronor och en slutlön av 5,034 kronor. Härefter
yttrar förbundet:

Landstingens löner till dispensärsköterskorna grunda sig, såsom förut angivits,
på ett av förbundsstyrelsen framlagt förslag, som i stor utsträckning
godtagits av landstingen. Enligt detta förslag åtnjuta dispensärsköterskorna
lön, som ej är oväsentligt lägre än de statliga sjuksköterskornas. Det kan då
icke anses riktigt, att staten vid utmätande av sitt bidrag till dispensärsköterskornas
avlönande skall vid beräkningen endast taga en del av denna lön i
betraktande. Förbundet anser sig därför ej kunna godtaga medicinalstyrelsens
förslag utan vidhåller sitt tidigare yrkande, att statsbidraget skall utgå med
hälften av de verkliga kostnaderna för dispensärsköterskornas avlönande.
Skulle det anses erforderligt, att en högsta gräns fixeras för den lön, å vilken
statsbidrag utgår, vill förbundet föreslå, att denna icke sättes under 4,050
kronor, motsvarande de av landstingsförbundet föreslagna löneförmånerna
med rörligt tillägg örn 19.6 procent samt ett värde för naturaförmånerna örn

1,000 kronor.

Yad angår frågan örn statsbidrag till arvoden till centraldispensärläkare har
förbundet, även örn det anser riktigast, att statsbidrag beräknas å den lön, som
faktiskt utgått till läkaren, dock funnit sig kunna godtaga medicinalstyrelsens
förslag, i vad det avser läkare vid anslutna centraldispensärer. I fråga om
läkarna vid de fristående centraldispensärerna har förbundet — särskilt beträffande
de båda nordligaste länen, där tuberkulosfrekvensen vore stor och
svårigheter mötte att erhålla läkare — ansett önskvärt, att statsbidraget finge
beräknas å de faktiskt utgående lönerna till läkarna.

Vad slutligen angår differentieringen av läkararvodet vid distriktsdispensärerna,
har förbundet icke funnit anledning till erinran mot vare sig det av
medicinalstyrelsen föreslagna ersättningssystemet eller de ifrågasatta beloppen,
under förutsättning att arvodesbeloppen vore avsedda att täcka alla
med dessa mottagningar förenade kostnader.

Medelsbehovet för budgetåret 1943/4:4.

Anslagets storlek och anslagsbelastningen för de senast förflutna budgetåren
framgå av följande tabell.

Budgetår. Anslag. Netto utgifter.

1940/41 .............................. 1,000,000 1,283,995

1941/42 .''............................. 1,000,000 1,429,404

1942/43 .............................. 1,100,000 —

Med skrivelse den 30 augusti 1942 har medicinalstyrelsen framlagt beräkningar
angående medelsbehovet för nästa budgetår.

Styrelsen har till en början upplyst, att av nettoutgiften för budgetåret
1941/42 ett belopp av 159,976 kronor är att hänföra till dispensärverksamhet,
som bedrivits tidigare än under kalenderåret 1941. För under kalenderåret
1941 bedriven dispensärverksamhet har sålunda utbetalats ett belopp av
1,269,428 kronor. Anledningen till denna kostnadsökning uppgives vara, dels

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

att dispensärverksamheten i dess helhet intensifierats och utvidgats, varigenom
bland annat de statsbidragsberättigade kostnaderna för medellösa eller
mindre bemedlade personers resor till och från centraldispensären för undersökning
stigit från omkring 117,000 kronor 1940 till omkring 170,000 kronor
1941, dels ock att utgifterna för den organiserade tuberkulosförebyggande
barnavården, huvudsakligen genom stegrade levnadskostnader, ökat från cirka

904,000 kronor 1940 till cirka 1,056,000 kronor 1941.

Härefter anför styrelsen väsentligen följande.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 12 december 1941 förklarat gällande
föreskrifter i ämnet icke i och för sig utgöra hinder för att statsbidrag till
utgifter för läkararvoden vid distriktsdispensär utginge efter det antal mottagningar,
som upptagits i den av medicinalstyrelsen för vederbörande dispensärvårdsområde
godkända planen för dispensärverksamlietens ordnande, torde
man, då styrelsen tidigare utbetalat statsbidrag efter en i viss mån snävare
beräkningsgrund, få räkna med ett något ökat medelsbehov under anslaget.
Vidare torde böra beaktas, att erfarenheter under förra världskriget och från
nu krigförande länder visat, att tuberkulosen under kristid tenderar till kraftig
ökning. Även örn Sverige förskonas från krig, lärer man därför få utgå från att
nuvarande kris kommer att medföra en stegrad tuberkulosfrekvens i vårt land.
En viss ökning av de kända tuberkulosfallen har redan inträtt, men möjligt är
dock, att denna stegrade tuberkulosfrekvens allenast är ett uttryck för att
genom den nya skärmbildsundersökningen ett större antal tuberkulosfall upptäcks
i tidigt stadium.

Enligt vad styrelsen inhämtat, har Norrbottens läns landsting anslagit
medel för inköp av en s. k. skärmbildsbuss, d. v. s. en buss i vilken apparat för
skärmbildsfotografering är inmonterad. Denna buss är avsedd att användas
som en rullande centraldispensär, i första hand för miljöundersökningar inom
länets mera avlägsna delar. Den nya skärmbildsmetoden, som möjliggör röntgenundersökning
i stor skala till ett i förhållande till kostnaderna för vanlig
röntgenfotografering av lungor mycket lågt pris, har enligt hittills vunna
erfarenheter visat sig vara en synnerligen värdefull hjälp i dispensärarbetet.
Styrelsen finner denna form av dispensärverksamhet ändamålsenlig i Norrbottens
län med dess stora avstånd och höga tuberkulosfrekvens.

Den verksamhet, som är avsedd att bedrivas vid en dylik skärmbildsbuss
i Norrbottens län eller i annat län, där tuberkulosförhållandena kunna göra ett
intensifierat centraldispensärarbete önskvärt, är — vare sig arbetet utföres av
en särskild för detta ändamål anställd centraldispensärläkare eller detsamma
verkställes under ledning av annan inom dispensärvårdsområdet anställd
sådan läkare — givetvis en ren centraldispensärverksamhet. Enligt styrelsens
mening torde de i gällande kungörelse meddelade bestämmelserna kunna tilllämpas
å en dylik centraldispensärverksamhet, varför sålunda några särskilda
föreskrifter för statsbidragets utgående icke torde erfordras.

Styrelsen anser sig böra framhålla, att kostnaderna för drift och underhåll
av en rullande centraldispensär torde komma att överstiga motsvarande kostnader
för en stationär centraldispensär men att detta mer än väl borde komma
att uppvägas av inbesparade kostnader för medellösa och mindre bemedlade
personers resor till och från dispensären för undersökning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då några nämnvärda besparingar
i anledning av besparingsberedningens förslag i ämnet enligt styrelsens uppfattning
knappast lära kunna åvägabringas, torde man böra räkna med, att
medelsbehovet för ifrågavarande ändamål under nästkommande budgetår skall
komma att uppgå till ett belopp av minst 1,300,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 21

Vid oförändrade statsbidragsgrunder har styrelsen sålunda uppskattat
medelsbehovet till 1,300,000 kronor.

Därest styrelsens förslag till jämkning av nu tillämpade beräkningsgrunder
för statsbidrag till dispensärsköterskornas löner godtages, föranledes enligt
av styrelsen i skrivelse den 28 januari 1943 framlagda beräkningar en
höjning av anslaget med (89 X 150) 13,350 kronor. Ett bifall till styrelsens
förslag angående arvodena till läkarna vid dispensärerna beräknas
medföra en ökad kostnad för statsverket av 15,000 kronor för centraldispensärerna
och 52,220 kronor för distriktsdispensärerna. Med hänsyn till den
osäkerhet, som måste vidlåda dessa beräkningar, anser styrelsen dock ett anslag
av i runt tal 1,350,000 kronor vara tillfyllest för tillgodoseende av styrelsens
förslag under nästa budgetår.

Departementschefen.

Den genom besparingsberedningens försorg verkställda undersökningen
angående dispensärverksamheten har, såsom av den lämnade redogörelsen
framgår, utmynnat i ett flertal besparingsförslag berörande dels centraldispensärerna
och dels distriktsdispensärerna.

Beträffande centraldispensärerna har beredningen, som ansett sig icke
kunna tillråda någon begränsning av dessas verksamhet, närmast ifrågasatt
vissa förenklingar med avseende å röntgenundersökningarna, såsom ersättande
av röntgenfotografering med röntgengenomlysning eller skärmbildsfotografering
samt utbytande i viss utsträckning av röntgenfilm mot röntgenpapper.
Med hänsyn till det stora antal röntgenundersökningar, som årligen verkställas
vid centraldispensärerna, torde genom nämnda åtgärder en icke oväsentlig
årlig besparing kunna äga rum. I anslutning till vad i yttrandena härom anförts
vill jag därför understryka angelägenheten av att de möjligheter till besparingar,
som i detta hänseende förefinnas, också tillvaratagas. Vad angår
kompetensfordringarna för sådan vid centraldispensär anställd sköterska, som
icke tillika sysselsättes i fältarbetet, delar jag besparingsberedningens och
medicinalstyrelsens uppfattning, att en uppmjukning bör kunna äga rum. Jag
har för avsikt att senare föreslå Kungl. Maj:t ändring i gällande kungörelse
av den innebörd besparingsberedningen antytt.

I fråga örn distriktsdispensärerna anser jag i likhet med besparingsberedningen,
att med hänsyn till den praxis vid statsbidragets ^anordnande, som
medicinalstyrelsen hittills tillämpat, en minskning av antalet mottagningar i
vissa distrikt icke lärer medföra någon besparing i förhållande till nu utgående
totala statsbidrag. Detta hindrar givetvis icke, att en omprövning av
antalet i vederbörande dispensärvårdsplaner upptagna mottagningar bör
komma till stånd i de fall, där statistiken för de tre senast gångna åren visar
ett påtagligt lågt medeltal undersökningar per mottagning. Det torde böra
ankomma på medicinalstyrelsen att i sådant syfte vidtaga de åtgärder, som
kunna befinnas påkallade. I anslutning härtill vill jag betona, att sakkunskapen
synes vara ense örn att mottagningarna icke behöva belastas med erforderliga
tuberkulinundersökningar utan att desamma kunna övertagas av vederbörande
sköterskor efter hand som dessa erhålla utbildning för ändamålet.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Beträffande statsbidragsgrunderna har besparingsberedningen föreslagit
en omläggning av innebörd, att bidrag skulle utgå med visst belopp per
tuberkulospatient, som stöde under dispensärens tillsyn och vore intagen i
dispensärens register. Genom denna omläggning åsyftas att vinna en smidigare
anpassning till sjukdomsfrekvensen i distriktet och dispensärens effektivitet,
samtidigt som huvudmannen skulle kunna lämnas full frihet att själv
välja formen för verksamhetens bedrivande. För egen del har jag ingen anledning
bestrida, att nuvarande bidragssystemet lämnar rum för vissa erinringar.
Å andra sidan lia i yttrandena även mot besparingsberedningens
förslag framförts vägande invändningar. Jag vill härvid särskilt framhålla,
att förslaget icke kan anses innebära garantier för att statsbidraget anpassar
sig efter dispensärens effektivitet och ej heller för att statens utgifter nedbringas.
Dessutom skulle förslagets genomförande för Norrlandslänens vidkommande
med deras stora avstånd medföra en kännbar orättvisa. Jag kan
därför icke tillstyrka besparingsberedningens förslag i denna del. Det av beredningen
frambragta utredningsmaterialet torde emellertid böra beaktas vid
den omprövning av bidragsgrunderna, som enligt vad jag i det följande framhåller
senare torde bli erfoderlig.

I likhet med de hörda myndigheterna anser jag mig ej heller kunna för
närvarande biträda besparingsberedningens förslag att borttaga de nu utgående
procentuella tilläggsbidragen till län med hög tuberkulosdödlighet eller att
skärpa villkoren för statsbidrag i syfte att påskynda övergången av distriktsdispensär
av typ II till typ I. I sistnämnda hänseende vill jag endast konstatera,
att medicinalstyrelsen, enligt vad av dess yttrande framgår, oavlåtligt
har sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål och torde kunna förväntas
vidtaga de åtgärder, som förhållandena medgiva till befrämjande av berörda
syfte.

Yad angår den statsunderstödda sommarkoloniverksamheten för svaga,
tuberkuloshotade barn är det uppenbart, att svårigheter i praktiken måste
möta att fullt korrekt avgränsa de fall, som böra komma ifråga för vistelse
vid dessa sommarkolonier. Man torde dock såsom norm böra fasthålla vid
att klientelet vid ifrågavarande sommarkolonier i regel bör begränsas till
tuberkuloshotade barn och att andra klena barn i första hand böra hänvisas
till den av föreningar och kommuner bedrivna sommarkoloniverksamheten.
Det synes lämpligt, att medicinalstyrelsen till ledning för dispensärerna utfärdar
vissa anvisningar härutinnan, som dock icke böra givas strängt obligatorisk
karaktär.

Örn jag sålunda i stort sett nödgats intaga en avvisande hållning gentemot de
ändrade statsbidragsgrunder, som av besparingsberedningen förordats, måste
jag å andra sidan jämväl ställa mig betänksam mot att i nuvarande läge tillstyrka
sådana förslag, som äro ägnade att omedelbart medföra väsentligt
ökade utgifter för staten beträffande dispensärverksamheten. I enlighet härmed
finner jag mig för närvarande förhindrad att tillstyrka föreliggande förslag
om gradering av ersättningen till läkarna vid distriktsdispensärerna,
även om förslaget i och för sig synes mig värt beaktande. Jag anser mig så

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

mycket mindre kunna nu biträda detta förslag, som ett bifall därtill icke
skulle stå i god överensstämmelse med statens allmänna strävanden att motverka
höjningar av nuvarande lönelägen. Frågan torde få upptagas till förnyad
prövning, när förhållandena så medgiva. I detta sammanhang vill jag
instämma i landstingsförbundets och medicinalstyrelsens uppfattning, att nu
utgåfende läkararvode av 15 kronor per mottagning torde ha avsetts innefatta
ersättning även för tillhandahållande av lokal, där denna utgöres av tjänsteläkarens
vanliga mottagningslokal. För utgifter av expeditionell natur, vilka
stå i direkt samband med dispensärmottagningarna, torde ersättning kunna
utgå enligt 5 § punkt 2 b) i gällande kungörelse.

Yad ovan anförts gäller i princip även de ifrågasatta höjningarna av
arvodena till läkarna vid centraldispensärerna. Beträffande de fristående
centraldispensärerna, där läkarbefattningen i regel är att anse som vederbörandes
huvudsyssla, synes mig dock starka billighetsskäl tala för att
läkaren beredes samma kompensation för dyrtiden som övriga befattningshavare
hos landstingen. Jag vill därför icke motsätta mig, att statsbidraget
för deras arvoden i anslutning till medicinalstyrelsens förslag tills vidare beräknas
efter ett belopp, som med högst 20 procent överstiger det ursprungligen
beräknade grundbeloppet.

Yad slutligen angår beräkningen av statsbidraget till dispensärsköterskornas
löner, avser landstingsförbundets framställning närmast att kompensera
landstingen för deras under senare år stegrade utgifter för detta ändamål
och innebär alltså ekonomiskt sett allenast en överflyttning av kostnader från
landstingen till staten. I nuvarande läge anser jag mig likväl i anledning av
förbundets framställning icke kunna göra annat uttalande än att gällande
bestämmelser i ämnet icke torde utgöra hinder för medicinalstyrelsen att vid
statsbidragets beräknande utgå från ett belopp, som med högst 20 procent överstiger
de ursprungligen beräknade avlöningsbeloppen till ifrågavarande befattningshavare.

Från nu angivna utgångspunkter torde medelsbehovet för nästa budgetår
i huvudsaklig anslutning till medicinalstyrelsens beräkningar kunna uppskattas
till i runt tal 1,300,000 kronor. Jag förutsätter härvid i likhet med
medicinalstyrelsen, att statsbidrag såsom för centraldispensär må utgå även
för sådana dispensärutgifter, som avse driften av s. k. skärmbildsbussar.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att till Understödjande av dispensärverksamhet för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av ...... kronor 1,300,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.