Kungl. Majlis proposition nr 10.
1
Nr 10.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående statsbidrag till
folkköksverksamhet; given Stockholms slott den 8
januari 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Axel Gjöres.
Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 8 januari 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Gjöres:
I skrivelse den 8 maj 1942 har statens livsmedelskommission underställt
Kungl. Maj:ts prövning inom kommissionen till behandling upptagen fråga
örn statsbidrag till folkköksverksamhet samt vad därmed sammanhänger.
I detta hänseende har kommissionen framhållit, att då den åtstramade
regleringen av flera utav våra viktigaste livsmedel i förening med inträdd
prisstegring på såväl livsmedel som bränsle kunde väntas medföra vissa
svårigheter för tillagning av mat i de enskilda hushållen, livsmedelskommissionen
redan under hösten 1941 ansett sig böra taga under övervägande,
huruvida det kunde bliva nödvändigt att vidtaga åtgärder för anordnande
av folkkök för tillhandahållande av lagad mat till billigt pris. Av denna
anledning hade, enligt vad kommissionen vidare anfört, kommissionen
anmodat kristidsstyrelserna att till kommissionen inkomma nied yttrande,
bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 10. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
dels huruvida och på vilka orter behov av folkkök kunde förväntas uppkomma,
dels på vad sätt folkkök lämpligast borde anordnas och huru kostnaderna
för desamma borde bestridas, dels ock huruvida på de orter, där
behov av folkkök kunde tänkas uppkomma, funnes tillgång på för ändamålet
lämpliga lokaler jämte utrustning m. m.
Beträffande innehållet av till kommissionen med anledning härav inkomna
yttranden har kommissionen anfört följande:
Kristidsstyrelserna uttalade i allmänhet, att behov av genom det allmännas
försorg anordnade folkkök ej framträtt eller kunde förväntas framträda
inom den närmaste tiden. En del kristidsstyrelser hade dock framhållit,
att vid en ytterligare inknappning av tillgången på livsmedel eller i
händelse av en ytterligare stegring av prisc na på livsmedel och bränsle
frågan om inrättande av folkkök för vissa orters vidkommande snart nog
kunde bliva aktuell. Andra kristidsstyrelser framhöllo, att anledningen till
att behov av folkkök icke gjort sig gällande främst vore att söka i den
förhållandevis goda tillgången på arbete, på grund varav mera nämnvärd
arbetslöshet kunnat undvikas. Frågan om anordnande av folkkök ansågs
därför bliva aktuell först i händelse av en till följd av ett försämrat konjunkturläge
inträdande allmännare arbetslöshet. Ett par kristidsstyrelser
hade emellertid påpekat vikten av att, även om behov av folkkök ännu ej
uppstått, vidtaga sådana förberedande åtgärder, som skulle göra det möjligt
för vederbörande kommuner att utan allt för stort dröjsmål kunna
igångsätta folkköksrörelse vid en hastigt inträdande försämring av försörjningsläget.
Så gott som samtliga kristidsstyrelser uttalade, att folkköken borde drivas
som kommunala inrättningar under ledning av antingen något redan
existerande kommunalt organ såsom kristidsnämnd eller fattigvårdsstyrelse
eller medelst anlitande av lokala beredskapsorganisationer eller ock
genom att kommunerna träffade avtal med folkrestauranger eller andra
för ändamålet lämpliga näringsställen örn handhavande av den utspisning,
som ansåges böra ankomma på folkköken.
Beträffande frågan om finansieringen av folkköksrörelsen, i den mån
rörelsen komme att lämna underskott, syntes flertalet kristidsstyrelser vara
av den åsikten, att kommunerna borde vara berättigade till statsbidrag för
viss del av utgifterna för folkköken, men det uttalades även, såväl att
staten ensam borde svara för samtliga kostnader som att folkköken borde
vara en uteslutande kommunal angelägenhet.
Beträffande slutligen frågan örn anskaffande av lokaler och utrustning
för folkköken syntes densamma, av kristidsstyrelsernas yttranden att döma,
i allmänhet icke komma att bereda vederbörande kommuner några större
svårigheter.
Kommissionen har därefter anfört, att kommissionen efter att hava tagit
del av kristidsstyrelsernas yttranden kommit till den uppfattningen att —
även om frågan örn anordnande av folkkök ännu icke blivit aktuell — det
likväl funnes anledning vidtaga sådana förberedande åtgärder, som erfordrades
för att snabbt kunna igångsätta folkkök. Kommissionen hade
därför i skrivelse den 19 januari 1942 anmodat kristidsstyrelserna att träda
i förbindelse med vederbörande kommunala myndigheter å de platser, där
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
3
i händelse av ett skärpt försörjningsläge eller större arbetslöshet behov
av folkkök kunde tänkas uppkomma, med hemställan, att planer för inrättande
av folkkök måtte utarbetas.
För utförandet av ifrågavarande planläggningsverksamhet hade, enligt
vad kommissionen vidare anfört, utarbetats följande direktiv. Till en början
borde undersökning verkställas angående vilka kategorier av konsumenter,
som borde utspisas från folkköken, samt beräkning av det ungefärliga
antalet personer, som efter sålunda angivna utgångspunkter kunde
komma att anlita folkköken. I de fall folkköken ansågos böra handhavas
av folkrestauranger eller andra näringsställen borde preliminärt avtal träffas
med näringsställets innehavare angående de huvudsakliga villkoren för
driften av folkköken. I andra fall borde i planen angivas, på vad sätt
lokal och utrustning skulle anskaffas samt vem som skulle handhava skötseln
av folkköket. Vidare borde kalkyler upprättas angående kostnaderna
— med utgångspunkt från prisnivå m. m. vid tiden för planens upprättande
— för anordnande och drift av folkköken. Slutligen borde de kommunala
myndigheterna uttala sig örn huruvida och efter vilka grunder
statsbidrag ansåges böra utgå till bestridande av kostnaderna för folkköken.
Beträffande de planer som med anledning av livsmedelskommissionens
förenämnda anmodan utarbetats har kommissionen anfört i huvudsak följande:
Ehuru
det icke ingått i de kommunala myndigheternas ifrågavarande
uppdrag alf uttala sig om huruvida anledning vore att befara, att behov
av folkkök inom nära framtid skulle uppkomma, ha åtskilliga kommunrepresentanter
ingått på detta spörsmål. De ha härvid i likhet med kristidsstyrelserna
i allmänhet utgått ifrån att först vid en än ytterligare åtstramad
reglering av tillgången på livsmedel elier en ytterligare prisstegring å livsmedel
och bränsle eller vid en allmännare arbetslöshet frågan om anordnande
av follckök kommer att bliva aktuell.
När det gällt att uttala sig om vilket befolkningsklientel folkköken skola
avses, för har det i vissa fall ansetts, att folkköken skola stå öppna endast
för fattigvårdsbehövande, arbetslösa, ensamstående åldringar och andra
därmed jämställda personer. I andra fall har det framhållits, att folkköken
borde i främsta rummet avses för barn och barnrika familjer, medan det
slutligen från en tredje grupp av kommunrepresentanter hävdats, att folkköken
skola vara tillgängliga för samtliga samhällsmedlemmar men med
den skillnaden, att av bemedlade personer skall uttagas full ersättning för
utspisningen. På grund av dessa olika utgångspunkter lia de hörda myndigheterna
beräknat folkköksklientelet till synnerligen varierande antal
inom de olika kommunerna.
När det gällt att bestämma, på vad sätt folkkök lämpligast skola kunna
anordnas, har det stora flertalet kommuner valt utvägen att överlåta 1’oikköksrörelsen
åt på platsen redan befintliga folkrestauranger och andra
därmed jämförbara näringsställen eller industriella anläggningar för tilllagning
av mat (charkuterifabrikör). Det torde ej heller råda någon tvekan
örn att, där avtal kan träffas med näringsställen eller fabriker örn hand
-
4
Kungl. Majlis proposition nr 10.
havande av folkköksrörelsen, en sådan lösning bör eftersträvas, då nian
därigenom ej blott vinner fördelen av en enkel organisation utan även i
allmänhet kan lösa folkköksfrågan med mindre kostnader, än örn särskilda,
av kommunerna själva drivna folkkök skola anordnas. Det förutsättes
vidare i allmänhet, att en stor del av folkköksklientelet kommer att avhämta
matportionerna vid folkköken eller särskilda utlämningsställen.
Som exempel på en lösning av folkköksfrågan på nu antytt sätt kan
anföras den för Norrköpings stad uppgjorda planen. Enligt denna plan
räknar man med att folkköksklientelet i första hand bör utgöras av personer,
som åtnjuta arbetslöshets- eller fattigvårdsunderstöd, pension eller
familjebidrag. Under vintertiden kan detta klientel beräknas utgöra 10 000
—15 000 personer. Två tredjedelar av folkkökets klientel bör kunna avhämta
maten och förtära den i hemmen. För tillagning av dessa matportioner
äga stadens charkuterifabrikör tillräcklig kapacitet. Genom att
distributionen förlägges till stadens livsmedelsaffärer undvikes köbildning.
De tre största folkrestaurangerna, nämligen Konsum, Kafébolaget och
Frälsningsarmén, äro villiga att medverka för utspisning av ett mål mat
per dag till cirka 5 000 personer. På så sätt bli de planerade anordningarna
tillräckliga för utspisning av det beräknade antalet klienter. Vid nämnda
folkrestauranger torde en måltid om två rätter kunna beräknas kosta 1
krona 10 öre. För likartad måltid tillagad i charkuterifabrik och avhämtad
i affär torde priset bli ungefär detsamma.
På andra platser åter finnas ej möjligheter att överlåta folkköksrörelsen
på redan befintliga inrättningar. Där föreslås i stället, att skolkök och
andra lämpliga lokaler skola efter vissa omändringar och anskaffning av
viss utrustning kunna användas som folkkök. Endast undantagsvis har
det ifrågasatts att låta uppföra särskild byggnad för att kunna anordna
folkkök. I de fall, då folkköken skola drivas av kommunerna själva, förutsättes,
att skötseln av desamma handhaves av redan befintliga kommunala
organ såsom fattigvårdsstyrelse eller kristidsnämnd eller av befintliga beredskapsorganisationer.
De beräknade kostnaderna för de matportioner eller måltider, folkköken
skola tillhandahålla, variera självfallet inom de olika kommunerna. En
måltid om två maträtter har i allmänhet beräknats komma att kosta mellan
en krona och en krona 50 öre, medan måltider med endast en maträtt ansetts
kunna tillhandahållas för en kostnad av i allmänhet 50—75 öre.
På vissa undantag när äro de hörda kommunala myndigheterna* ense
örn att, därest förhållandena göra det nödvändigt att inrätta folkkök, prisrabatt
måste beviljas vissa befolkningsgrupper, som komma att anlita folkköken.
Utöver fattigvårdsklientelet har det ansetts, att arbetslösa, barn
och barnrika familjer, ensamstående åldringar m. fl., icke ha möjlighet
att själva erlägga full betalning för den mat, som folkköken komma att
tillhandahålla. Det förutsättes därför, att personer tillhörande dessa befolkningsgrupper,
efter individuell prövning av något kommunalt organ,
skulle tillerkännas rätt till viss prisrabatt vid anlitande av folkköken. När
det sedan gäller frågan, örn staten eller kommunen skall svara för kostnaderna
för ifrågavarande prisrabatt, äro meningarna delade. Det stora
flertalet av de hörda myndigheterna synes anse, att kostnaderna för prisrabatterna
böra delas mellan staten och vederbörande kommun, medan
andra åter göra gällande, att utgifter av detta slag icke till någon del skola
belasta kommunerna. Även till utrustningen för folkköken ifrågasättes
statsbidrag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
5
För egen del har livsmedelskommissionen angående behovet att inrätta
folkkök framhållit följande:
I likhet med det stora flertalet av i frågan hörda myndigheter är livsmedelskommissionen
av den uppfattningen, att behov av folkkök hitintills
knappast gjort sig gällande. Huruvida en ytterligare inknappning av tillgången
på i vårt vanliga kosthåll ingående livsmedel jämte en fortsatt
prisstegring på livsmedel och bränsle kan komma att medföra, att en kollektiv
utspisning ställer sig fördelaktigare än matlagning i hemmen, är
självfallet svårt att nu uttala sig om. Det föreligger emellertid även andra
omständigheter än de nyss nämnda, som snabbt kunna aktualisera frågan
örn anordnande av folkkök. En sådan omständighet är, såsom tidigare
påpekats, en mera allmän arbetslöshet. Såvitt nu kan bedömas, föreligger
dock ej anledning att hysa några större farhågor på detta område. Utvecklingen
på arbetsmarknaden under den senaste tiden tyder snarare på
en tilltagande brist på arbetskraft inom flera näringsgrenar. En annan
omständighet, som man har att räkna med i detta sammanhang, är vidare
huru det kan komma att ställa sig med möjligheten att erhålla bränsle
samt gas och elektrisk energi för de enskilda hushållens köksspisar. Skulle
t. ex. gasverken av en eller annan orsak icke kunna uppehålla sin verksamhet,
torde matlagning i de enskilda hushållen på vissa platser bliva i
det närmaste omöjliggjord.
Kommissionen har därefter anfört att, även om den nuvarande situationen
icke gåve anledning antaga, att något omedelbart behov av att inrätta
folkkök förelåge, försiktigheten likväl bjöde att man även på detta
område sökte få till stånd en tillfredsställande beredskap.
Angående organiserandet av denna beredskap har kommissionen framhållit
följande:
Genom att kommunerna uppgjort förut omnämnda planer för anordnande
av folkkök, föreligger visserligen en viss beredskap. Åtminstone
torde de kommuner, som låtit uppgöra dylika planer i enlighet med kommissionens
direktiv, kunna på kortare lid igångsätta folkköksrörelsen än
om någon förberedelse härför icke ägt rum. Såsom de hörda myndigheterna
allmänt framhållit, torde folkköken dock icke kunna helt fylla sin
uppgift, utan att även åtgärder vidtagas för att bereda vissa befolkningsgrupper
möjlighet att genom folkköken erhålla lagad mat till nedsatta
priser. Då kommunerna i allmänhet torde sakna möjlighet eller vilja att
ensamma svara för kostnaderna för en dylik prisnedsättning, torde till
en fullgod beredskap på detta område även höra ett ståndpunktstagande i
stora drag till frågan örn rätt för kommunerna att under vissa omständigheter
kunna komma i åtnjutande av statsbidrag till dessa kostnader. Det
skulle i detta sammanhang även kunna ifrågasättas, huruvida icke lagstiftning
angående skyldighet för kommun alt under vissa omständigheter
anordna folkkök borde komma till stånd. Med hänsyn till alt kommunerna,
att döma av den utav kommissionen verkställda undersökningen, genomgående
synas vara villiga att medverka till att folkkök anordnas, så snart
behov därav uppstår, under förutsättning att staten lämnar bidrag till vissa
kostnader, har kommissionen ansett sig icke böra förorda en dylik lagstiftning,
särskilt som genomförande av åläggande för kommun ali an
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
ordna folkkök säkerligen skulle medföra svårigheter av olika slag. Däremot
anser kommissionen det vara av vikt, att upprättandet av folkkök
säkerställes genom att redan nu möjlighet beredes att lämna statsbidrag
till kommunernas kostnader härför.
Kommissionen har därefter behandlat frågan, under vilka förutsättningar
statsbidrag skulle kunna beviljas för ett eventuellt bedrivande av folkköksrörelse
i kommunal regi, och därvid anfört bland annat följande:
Kommissionen förutsätter, att som första villkor för att kommun skall
kunna erhålla statsbidrag till kostnader för folkkök skall gälla, att Kungl.
Majit eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande underordnad myndighet funnit
behov av folkkök vid den ifrågavarande tidpunkten föreligga inom vederbörande
kommun.
Enär ledningen av folkköken kräver särskild sakkunskap och sammanhänger
med arbetet inom flera av de ordinära och extraordinära kommunala
organen, har kommissionen ansett, att denna ledning lämpligen torde
böra anförtros åt en särskild styrelse, i vilken obligatoriskt representanter
för kristidsnämnd och arbetslöshetskommitté böra ingå. Därjämte bör alltid
minst en av ledamöterna vara en rörande hushållsgöromål sakkunnig
kvinna. På denna styrelse bör bland annat ankomma att i enlighet med i
planen för folkköket angivna grunder besluta angående nedsättning av priset
å den mat, som tillhandahålles vid folkköken. Som villkor för statsbidrag
till folkköksrörelse bör vidare gälla, att kostnaden för utspisning av
sådana fattigvårdsklienter, som äro omhändertagna för varaktig försörjning,
påföres fattigvårdssamhället, samt att full ersättning uttages av personer,
som icke prövas vara i behov av prisnedsättning.
Utöver här angivna förutsättningar för statsbidrag till folkköksverksamhet
har kommissionen föreslagit, att som villkor härför skall gälla, att folkköket
drives i enlighet med av vederbörande myndighet godkänd plan, som
skall innefatta uppgifter angående på vad sätt och i vilken omfattning folkköket
är avsett att drivas, folkköksstyrelsens sammansättning och befogenheter,
de grunder, enligt vilka kostnaderna för utspisningen skola beräknas,
vilka befolkningsgrupper, som enligt folkköksstyrelsens bestämmande må
kunna medgivas rätt att erhålla utspisning till nedsatt pris, samt grunderna
för prisnedsättningen, och folkkökets räkenskaper och granskningen av desamma.
Vidare har kommissionen uttalat, att kommun, som önskar vidtaga
förberedande åtgärder för anordnande av foikkök, äger påkalla granskning
av plan för sådant kök utan hinder av att behov av folkkök inom kommunen
ännu icke visats föreligga.
Vad angår statsbidragets storlek har kommissionen framhållit, att det
givetvis vore svårt att redan nu angiva vad som därvidlag kunde vara behövligt
och lämpligt. Kommissionen har i detta sammanhang anfört, att
kommissionen vid sina överväganden om storleken av det ifrågasatta statsbidraget
bland annat diskuterat frågan, om statsbidrag borde differentieras
mellan olika kommuner med hänsyn till deras skattekraft eller dylikt, men
att kommissionen emellertid ehuru med en viss tvekan stannat vid den uppfattningen,
att statsbidraget som regel borde till alla kommuner utgå med
50 procent av det belopp, varmed prisnedsättning beviljades, dock att stats
-
Kungl. Majus proposition nr 10.
7
bidrag icke borde utgå å kostnad för prisnedsättning, som överstege hälften
av den verkliga kostnaden för utspisning^!. Högre statsbidrag borde emellertid,
enligt kommissionen, kunna beviljas, där särskilda förhållanden, såsom
hög kommunal utdebitering eller ett förhållandevis stort antal personer,
som måste tillerkännas prisnedsättning, därtill föranledde. Ett sådant förhöjt
statsbidrag borde, enligt vad kommissionen vidare uttalat, med hänsyn
till att beslutanderätten beträffande prisnedsättning läge hos ett kommunalt
organ, dock i intet fall överstiga 70 procent av kostnaden för prisnedsättningen.
Kommissionen har i sin skrivelse därefter påpekat, att mot förenämnda
förslag kunde måhända med visst fog göras gällande att vissa av våra kommuner,
däribland en del av våra större städer, hade så goda skatteunderlag
att de, så länge kostnaderna för folkköksrörelsen holle sig inom rimliga
gränser, skäligen torde kunna bära en större andel än hälften av dessa kostnader.
Enligt kommissionens mening skulle det för statsverket innebära en
avsevärd kostnadsminskning, örn statsbidraget till ifrågavarande kommuner
kunde bestämmas skola utgå med lägre procentsats än den, som borde tilllämpas
vid beviljande av statsbidrag till de mera skattetyngda kommunerna.
Kommissionen har därför alternativt föreslagit, att statsbidrag till kostnaderna
för folkköksrörelse skulle utgå efter en lägre procentsats, i den mån
kostnaderna ej överstege ett i förhållande till vederbörande kommuns skatteunderlag
bestämt belopp, samt efter en högre procentsats å den del av kostnaderna,
som överstege sistnämnda belopp. Sitt förslag härutinnan har kommissionen
närmare preciserat på följande sätt:
Statsbidraget beräknas på grundval av sammanlagda beloppet av kommunens
kostnad under ett vart kalenderår för beviljad prisnedsättning vid utspisning
från folkkök av andra personer än sådana, som äro av allmänna
fattigvården omhändertagna för varaktig försörjning, dock att i detta kostnadsbelopp
högst må inräknas hälften av verkliga kostnaden enligt granskade
räkenskaper för utspisningen under samma kalenderår. Å sålunda
begränsat kostnadsbelopp utgår statsbidrag med 30 procent av den del därav,
som motsvarar en utdebitering av högst 25 öre för skattekrona, samt
med 50 eller, där särskilda förhållanden därtill föranleda, med högst 70
procent av återstående kostnadsbelopp. Utdebiteringen beräknas med hänsyn
till det antal skattekronor och skatteören, som påförts de skattskyldiga
inom kommunen vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt.
Kommissionen har angående detta alternativa förslag anfört, att detsamma
lode av den nackdelen, alt för kommuner, som icke kunde räkna med
att få komma i åtnjutande av statsbidrag efter den högre procentsatsen,
statsbidragen kunde komma att utgöra otillräcklig stimulans för igångsättande
av folkköksrörelse, när behov därav uppkomme.
Kommissionen har därefter till behandling upptagit frågan örn statsbidrag
skulle utgå jämväl till kostnaderna för anskaffande av utrustning till folkköken
samt därom anfört följande:
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
I de fall, där folkköksrörelsen överlåtes åt näringsställe eller annat förefintligt
företag, torde kostnaderna för utrustning kunna hållas inom mycket
rimliga gränser, varför statsbidrag till utrustningskostnaderna i dessa fall icke
kan anses motiverat. För vissa kommuner kan det emellertid bliva nödvändigt
att för folkkök taga i anspråk lokaler, som tidigare icke använts för liknande
ändamål. Därest i dylika fall kostnaderna för utrustning skulle uppgå
till i förhållande till kommunens ekonomiska bärkraft mera avsevärda belopp,
torde krav på statsbidrag till dessa kostnader få anses befogade. Innan
utrustning till folkkök anskaffas, bör det emellertid undersökas, örn andra
beredskapsorganisationer tillhörig materiel kan komma till gemensam användning.
Kommissionen har stannat vid att föreslå, att statsbidrag för detta ändamål
skall kunna utgå med högst 50 procent av kostnaderna för utrustningen.
Beträffande statsverkets kostnader för ifrågavarande bidrag har kommissionen
framhållit, att det givetvis icke nu vore möjligt att framlägga några
beräkningar, men som exempel nämnt att, om man utgår från 100 000
portionstagare med prisnedsättning och ett portionspris av en krona, statsbidraget
enligt det av kommissionen framlagda första alternativet skulle
bliva högst 750 000 kronor i månaden.
Över livsmedelskommissionens skrivelse ha utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, statskontoret, socialstyrelsen, statens
institut för folkhälsan, statens utrymningskommission, svenska landskommunernas
förbund och svenska stadsförbundet. Överståthållarämbetet
har vid sitt utlåtande fogat ett från Stockholms stads kristidsnämnd införskaffat
yttrande samt länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Blekinge, Värmlands
och Västernorrlands län från respektive kristidsstyrelser inhämtade
yttranden, varjämte länsstyrelsen i Jämtlands län bilagt sitt utlåtande ett
yttrande från magistraten i Östersund.
Av de hörda länsstyrelserna ha flera anslutit sig till eller förklarat sig icke
ha något att erinra mot livsmedelskommissionens förslag örn planläggning
av folkköksverksamhet, under det att andra endast uttalat sig i frågan om
grunderna för statsbidrag för ändamålet. Sålunda ansluta sig länsstyrelserna
i Södermanlands, Blekinge och Gävleborgs län till de av livsmedelskommissionen
framförda synpunkterna angående planläggningen; länsstyrelserna i
Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Hallands och Älvsborgs lån ha ej någon
erinran mot den av kommissionen skisserade planläggningen och länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt Västernorrlands län
finna förslaget i denna del välbetänkt. Såväl Överståthållarämbetet som länsstyrelsen
i Skaraborgs län framhålla vikten av att åtgärder för inrättande av
folkkök utan dröjsmål planläggas och på annat sätt förberedas. Därvid bör
hänsyn tagas icke endast till mera socialt betonade faktorer såsom arbetslöshet,
bränslebrist, ökad knapphet på livsmedel, utan även till luftskyddets
Kungl. Majlis proposition nr 10.
9
krav samt till de fordringar som måste ställas på folkkök i händelse av utrymning
och bortflyttning från tätbebyggda orter. Kommunernas skyldighet att
anordna folkkök bör fastställas genom lagstiftning. Länsstyrelsen i Uppsala
lån bär anfört, att anordnandet av folkkök i större skala kommer att
medföra mycket betydande svårigheter. Sålunda har erfarenheten från
andra länder visat, att distributionen, så snart klientelet uppgår till höga
siffror, blir mycket svår att ordna på tillfredsställande sätt. Köbildning med
förlust av tid för en mängd människor, framför allt husmödrarna och barnen,
torde icke kunna undvikas, även örn utspisningen fördelas å flera ställen.
Kostnaderna för stat och kommun komma att uppgå till betydande
belopp och de praktiska anordningarna ställa stora anspråk på ledningen.
Länsstyrelsen har således den uppfattningen, att man bör vara försiktig
med att anordna folkkök, bland annat av finansiella hänsyn. Gratisbespisning
bör allenast medgivas efter noggrann individuell prövning. Länsstyrelsen
i Örebro län har framhållit, att spörsmålet örn inrättande av folkkök
är en social beredskapsfråga, som redan nu kan behöva förberedas genom
tillskapande av lämpliga organ, vilka vid behov kunna sättas i verksamhet.
Det är därför knappast tillrådligt att överlåta åt den kommunala beslutanderätten
att avgöra om och när åtgärder för utspisning genom folkkök skola
företagas, utan det bör enligt länsstyrelsens åsikt ankomma på offentlig
myndighet att bestämma örn och när ifrågasatt rörelse skulle igångsättas.
Enligt länsstyrelsens mening bör frågan göras till föremål för utredning i
syfte att åstadkomma en beredskapslagstiftning.
I fråga örn grunderna för statsbidraget ha Överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens
län uttalat sig till förmån för livsmedelskommissionens huvudförslag.
Endast länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Norrbottens län ha förklarat
sig anse livsmedelskommissionens alternativa förslag vara att föredraga.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har icke angivit någon mening
örn huruvida det ena eller andra förslaget bör givas företräde, utan endast
framhållit, att en mycket viktig förutsättning för att folkkök vid inträdande
behov över huvud skola komma till stånd är, att kommunerna erhålla statsbidrag
i tillräcklig utsträckning. I detta hänseende hänvisar länsstyrelsen
till ett av kristidsstyreisen i Ångermanland avgivet yttrande, däri krislidsstyrelsen
föreslår, att, där särskilda förhållanden såsom omfattande arbetslöshet,
stora fattigvårdskostnader, hårt skattetryck samt stort antal personer,
vilka utan att vara hjälpbehövande enligt fattigvårdslagens bestämmelser,
prövas vara i trängande behov av utspisning till nedsatt pris därtill föranleda,
statsbidrag skola kunna utgå med 80 procent av kommunernas kostnader
för folkköksutspisning och för anskaffning av erforderlig utrustning.
Länsstyrelsen i Örebro län har i frågan örn ersättning för kostnader för pris
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
nedsättning vid utspisning från folkkök uttalat, att det synes bäst överensstämma
med nu tillämpade principer i fråga om prisrabattering å vissa
livsmedel, att kostnaderna bestridas av statsmedel och att, därest det statsfinansiella
läget icke medgiver en sådan belastning, det synes lämpligast att
statsbidrag kommer att utgå enligt de för statsbidrag till arbetslöshetens bekämpande
fastslagna normerna. Kristidsnämnden i Stockholm har icke ansett
erforderligt, att särskilda för ändamålet inrättade folkkök upprättas, utan
framhållit, att syftet kan vinnas genom utnyttjande av vissa allmänna inrättningar,
restauranger, hushållsskolor och livsmedelsfirmor. I fråga örn
de befolkningskategorier som böra utspisas på folkköken har nämnden ansett,
att i första hand de som inneha rabattkort å matvaror böra ifrågakomma,
men att givetvis även andra befolkningskategorier på grund av särskilda
förhållanden kunna bliva nödsakade att vända sig till folkköken. I
den mån allmänna medel böra tillskjutas för att täcka folkkökens kostnader
för prisnedsättningar böra bidrag utgå av statsmedel i likhet med vad
fället är beträffande de rabatter som beviljas å matfett och mjölk. Den omständigheten
att det i ena fallet är fråga örn vissa matvaror och i andra
fallet om färdiglagad mat utgör icke något sakligt skäl för frångående av
ett rabattsystem. Ett för hela landet gällande, efter dyrortsgruppering upplagt
rabattsystem måste anses mest tilltalande och rättvist, framför allt ur
den synpunkten att karaktären av understöd icke blir så framträdande. Rabattsystemet
bör alternativt berättiga till rabatt på folkkökens portionspriser
eller till rabatt å vissa nödvändiga livsmedel.
Statskontoret har till en början anfört, att, såvitt statskontoret kunde
finna, Kungl. Majit jämlikt 2 § lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter
borde kunna ålägga kommunerna att inrätta folkkök för här avsedda ändamål,
vid vilket förhållande statskontoret ifrågasatte om icke tillräcklig beredskap
på förevarande område kunde anses redan hava uppnåtts genom
den planläggning, örn vilken livsmedelskommissionen föranstaltat. Statskontoret
har vidare framhållit, att därest emellertid Kungl. Maj:t skulle
finna frågan örn statsbidrag till en folkköksrörelse nu böra upptagas till
prövning, det av kommissionen alternativt framlagda förslaget till statsbidragsgrunder
enligt ämbetsverkets mening vore att föredraga framför
huvudförslaget, enär kommissionens invändning, att det statsbidrag, vilket
enligt alternativförslaget skulle komma alf utgå, i vissa fall kunde visa sig
utgöra otillräcklig stimulans för igångsättande av folkköksrörelse, knappast
syntes böra tillmätas betydelse med hänsyn till den befogenhet Kungl. Majit
torde äga jämlikt det av statskontoret förut åberopade lagrummet; alternativförslaget
anslöte sig även i princip lill de regler, som godtagits för utmätande
av statsbidrag till kristidsnämndernas verksamhet. Då sådana
statsbidrag dock icke kunde utgå nied högre belopp än som motsvarade
50 procent av de bidragsberättigade kostnaderna, ställde sig statskontoret
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
11
synnerligen tveksamt i fråga om lämpligheten av att i förevarande fall bereda
möjlighet till bidrag upp till 70 procent. Slutligen anförde statskontoret
alt erforderliga medel för utbetalande av statsbidragen tills vidare torde böra
ställas till förfogande å beredskapsstat.
Socialstyrelsen har anfört följande:
I likhet med livsmedelskommissionen anser socialstyrelsen, att försiktigheten
bjuder att en tillfredsställande beredskap åvägabringas, så att folkkök
utan onödigt dröjsmål kan inrättas i kommun, där behov därav kan komma
att uppstå. Styrelsen biträder också i stort sett kommissionens förslag men
vill framföra följande synpunkter till beaktande.
Att vissa befolkningsgrupper, däribland personer, som äro föremål för
samhällets hjälpverksamhet, medgivas rätt att till nedsatt pris vid kommunens
folkkök intaga eller avhämta av lagad mat bestående måltid, finner
socialstyrelsen riktigt. Någon åtskillnad mellan olika befolkningsgrupper
bör givetvis icke få göras.
Likaledes instämmer styrelsen i förslaget, att kommun må erhålla statsbidrag
för de kostnader, som åsamkats kommunen till följd av dylika prisnedsättningar.
I fråga om beräkningen av statsbidraget anser styrelsen, att
arten av den tillfälliga folkköksverksamhet, som förslaget avser att ställa i
beredskap, icke motiverar någon differentiering av statsbidragen efter antalet
skattekronor i kommunerna. Den stimulans, som statsbidraget avser
att ge folkköksverksamheten, bör främja icke blott verksamhetens igångsättande
i.rätt tid utan även dess utvidgande till erforderlig omfattning;
icke minst i de stora städerna är det av vikt, att den sistnämnda synpunkten
beaktas. Genom differentiering av statsbidraget efter antalet skattekronor,
såsom föreslås i det alternativa förslaget, skulle visserligen statens andel i
kostnaderna hållas tillbaka men kommunernas kostnader för den viktiga
folkköksverksamheten i motsvarande mån ökas, vilket icke skulle innebära
någon kostnadsminskning för samhället i dess helhet men lätt bli till förfång
för verksamheten och därmed för folkhälsan. Socialstyrelsen finner sig därför
böra förorda den i huvudförslaget angivna enhetliga beräkningsgrunden
för statsbidraget.
Vad beträffar de föreslagna villkoren för erhållande av statsbidrag vill
socialstyrelsen i fråga örn folkköksstyrelsens sammansättning framhålla, att
en representant för fattigvårdsstyrelsen givetvis bör ingå i folkköksstyrelsen.
Fattigvårdsstyrelsen har nämligen att svara för upphandling av livsmedel
samt matlagning och utspisning av pensionärerna å kommunernas
ålderdomshem. Örn såsom representant för fattigvårdsstyrelsen i folkköksstyrelsen
insattes en med utspisningsförhållandena vid fattigvårdens anstalt
förtrogen ledamot av fattigvårdsstyrelsen eller anstaltens syssloman skulle
folkköksstyrelsen otvivelaktigt tillföras en önskvärd erfarenhet. Av vikt är
även att beakta behovet av nära kontakt med fattigvårdsstyrelsen med hänsyn
till den avsevärda del av folkköksverksamhetens klientel, som utgöres
av understödstagare.
Fattigvårdsstyrelsens utspisning på fattigvårdssamhällets bekostnad av de
personer, sorn äro intagna å styrelsens vårdhem etc., måste givetvis äga rum
även då folkkök finnes inrättat i kommun, och även om fattigvårdsanstaltens
köksinrältning ingår som filial i folkköksverksamheten i kommunen.
Socialstyrelsen linner det riktigt, att kostnaden för utspisning av de perso
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
ner, som äro intagna å kommunens fattigvårdsanstalt, helt åvilar fattigvårdssamhället.
Villkoret härom i utkastet till statsbidragsgrunder bör enligt
styrelsens mening förtydligas i enlighet härmed. Alla personer med hemunderstöd
böra sålunda få kost från folkkök, och kommunen bör för hithörande
prisnedsättning få räkna med statsbidrag, under det att alla på fattigvårdsanstalt
intagna skola komma vid sidan av verksamheten.
I sammanhang med den förevarande folkköksfrågan vill socialstyrelsen
betona vikten av att utspisningen av barnen ägnas särskild uppmärksamhet.
Skolbespisning bör inrättas eller utbyggas i samband med inrättande av
folkkök, och styrelsen vill till övervägande framställa förslag om att skolbespisningen
utnyttjas även för barn i åldrarna närmast före skolåldern.
Slutligen är socialstyrelsen angelägen att framhålla vikten av att noggranna
föreskrifter meddelas rörande exempelvis grunderna för prövning av
prisnedsättning, så att icke en alltför skiftande praxis utvecklas i olika kommuner.
Även i andra avseenden torde närmare föreskrifter vara behövliga.
Då syftet med den remitterade framställningen närmast synes vara att erhålla
statsmedel i beredskap till undvikande av dröjsmål vid ett eventuellt
igångsättande av folkköksverksamliet, vill socialstyrelsen emellertid stanna
vid de framförda synpunkterna.
Statens institut för folkhälsan har förklarat sig ansluta sig till livsmedelskommissionens
mening, att åtgärder måste vidtagas för att åstadkomma en
tillfredsställande folkköksberedskap. Vad angår de kategorier av konsumenter,
vilka skulle komma att utspisas från folkköken, har institutet ansett
det mindre välbetänkt att redan nu taga ställning till denna fråga, utan
det avgörande torde böra bliva det för tillfället föreliggande behovet, varvid
det emellertid vid planläggning av folkkökens omfattning torde böra beaktas,
att förhållandena kunde bliva sådana, att i visst fall en mycket avsevärd
del av befolkningen kunde bliva i behov av dylik utspisning. Institutet
har beträffande frågan örn statsbidrag till folkköksverksamheten uttalat,
att statsbidrag borde utgå i de fall då prisrabatt skäligen måste beviljas vid
inköp av livsförnödenheter från folkköken samt att, för att undvika att härvid
olika regler komme att tillämpas inom olika kommuner, det vöre nödvändigt
att utarbeta enhetliga riktlinjer för befolkningskategorier, som borde
komma i åtnjutande av sådan rabatt. Institutet har beträffande beräkningen
av statsbidragets storlek ifrågasatt, örn icke statsbidraget, där så befunnes
oundgängligen nödvändigt, undantagsvis finge sättas till högre belopp än
70 procent av kostnaden för prisnedsättningen samt örn icke statsbidraget
till anskaffande av utrustning kunde utgå med högre belopp än av livsmedelskommissionen
föreslagna 50 procent av anskaffningskostnaden. Vidare
har institutet föreslagit, att de särskilda lokalstyrelsei-, åt vilka ledningen
av folkköken enligt livsmedelskommissionens förslag borde anförtros,
skulle för vinnande av erforderlig planmässighet vid inköp och anskaffande
av utrustning, inredning av lokaler, utarbetande av ut-spisningsstater
m. m., kunna inhämta råd och anvisningar från en särskild inom livsmedelskommissionen
eller annan myndighet inrättad central folkköksorganisation.
Kungl. Majus proposition nr 10.
13
Statens utrymningskommission har i sitt utlåtande till en början erinrat
om, att kommissionen i en till Kungl. Majit ställd skrivelse av den 12 maj
1942 hemställt om medel för anskaffning av viss materiel för den beredskapsorganisation,
som enligt kommissionens uppfattning borde upprättas å vissa
orter för inkvartering och bespisning av dem, vilkas bostäder förstörts eller
eljest blivit obeboeliga till följd av krigsåtgärd, samt därvid bland annat
framhållit, att kommissionen i skrivelsen föreslagit inrättandet av luftskyddshärbärgen,
där hemlösa personer också skulle utspisas genom myndigheternas
försorg antingen från restauranger, folkkök eller andra lämpliga
storkök eller också från rörliga utspisningsenlieter, bestående av kokvagnar
med stor kapacitet jämte utrustning. Kommissionen har därefter uttalat, att
kommissionen räknat med att i de orter, varom i det föregående talats, en
folkköksorganisation skulle finnas tillgänglig under krig samt att en sådan
organisation å alla större luftskyddsorter vore ett synnerligen betydelsefullt
led i den civila försvarsberedskapen, enär endast under den förutsättningen,
att en sådan organisation funnes förberedd, de lokala myndigheterna kunde
anses i stånd att möta de påfrestningar i utspisningshänseende, som kunde
komma att förorsakas av händelserna under ett krig. Enligt kommissionens
uppfattning borde organisationen under fredstid, även om den icke behövde
träda i verksamhet, förberedas så att densamma vid behov mycket snabbt
kunde igångsättas, vilket vore av särskild vikt i fråga om sådana orter,
där icke folkrestauranger, livsmedelsfabriker eller andra dylika för matutspisning
lämpade inrättningar stöde till förfogande. Kommissionen har därefter
— under åberopande av vad kommissionen sålunda anfört — framhållit,
att livsmedelskommissionens av allmänt sociala skäl betingade intresse av
en folkköksorganisation sammanfölle med utrymningskommissionens intresse
av att en för krigstid avsedd utspisningsorganisation upprättades å
viktigare orter samt att det syntes kommissionen i hög grad angeläget, att
planläggningar i ifrågavarande båda hänseenden icke bedreves på olika
linjer utan att en nära anknytning ägde rum, varför folkköksorganisationen
borde utformas i samråd med de lokala luftskydds- och utrymningsmyndigheterna
under beaktande av försvarsberedskapssynpunkterna och att sålunda
för underlättande av samarbete en representant för nyssnämnda myndigheter
borde insättas i de lokala folkköksstyrelserna. Vad angår spörsmålet
örn kostnaderna för folkköken har utrymningskommissionen understrukit
vikten ur beredskapssynpunkt av att principerna för kostnadernas
fördelning mellan stat och kommun snarast möjligt fastställdes, så att oklarhet
i detta hänseende icke behövde verka hämmande å folkköksorganisationernas
utveckling. Kommissionen har icke närmare ingått på frågan om de
proportioner, i vilka stat och kommun i allmänhet borde bidraga till kostnaderna
för prisnedsättningar å den från folkköken utlämnade maten, utan
blott framhållit, ali reglerna härom borde givas sådan avfattning, alt de befrämjade
upprättandet av en relativt omfattande folkköksorganisation. Be
-
14
Kungl. Majus proposition nr 10.
träffande frågan om statsbidrag skulle kunna utgå även till anskaffning av
utrustning för utspisning har utrymningskommissionen slutligen förklarat
sig vilja livligt tillstyrka livsmedelskommissionens förslag i denna del, då
anskaffningen av en dylik utrustning måste anses vara av stort värde även
ur civil försvarsberedskapssynpunkt.
Departe- Förhållandena på livsmedelsförsörjningens område och prisstegringarna
hentschel en.^ ] i vsmcclel och bränsle ha föranlett överväganden örn icke särskilda åtgärder
äro eller kunna bliva påkallade för att, särskilt för de mindre bemedlade,
underlätta möjligheterna att erhålla lagad mat. Inom livsmedelskommissionen
har med denna utgångspunkt gjorts undersökningar örn behovet
av inrättande av s. k. folkkök. Därvid har framkommit, att något
aktuellt behov av folkkök icke ansetts föreligga, men att, örn förhållandena
förändra sig till det sämre, en folkköksorganisation snart nog
kan visa sig nödvändig. Särskilt har påpekats att ej blott skärpta regleringsåtgärder
och ökad prisstegring å de viktigare livsförnödenheterna utan
även inträdandet av en mera omfattande arbetslöshet eller begränsning av de
enskilda hushållens möjligheter att erhålla bränsle, gas eller elektricitet
för matlagnängsändamål kunna aktualisera behovet av folkkök. Även örn förhållandena
för närvarande icke vöre så allvarliga, att folkkök omedelbart
borde komma till stånd, har det, med hänsyn till att vårt försörjningsläge
inom skilda områden hastigt nog kunde undergå en försämring, synts vara
välbetänkt att redan nu vidtaga erforderliga planläggningsåtgärder för
genomförande av en folkköksorganisation. Jag ansluter mig till denna
tanke.
Vad själva planläggningen angår synas de av livsmedelskommissionen
uppdragna linjerna böra tillämpas. Sålunda bör utredas vilka befolkningsgrupper
samt antalet konsumenter som kunna väntas komma att anlita
folkköken. Vidare bör planläggningen omfatta undersökningar av frågor
om lokaler och utrustning samt sättet för folkkökens drift. Särskilt beaktande
torde därjämte böra ägnas åt det av utrymningskommissionen framförda
spörsmålet örn en samordning av för folkköken erforderliga anordningar
med de åtgöranden som ur civil försvarsberedskapssynpunkt kunna
vara påkallade.
Livsmedelskommissionen och de hörda myndigheterna utgå från att
folkköken böra drivas såsom kommunala inrättningar, och livsmedelskommissionen
ifrågasätter därjämte för vinnande av detta syfte, huruvida
icke särskild lagstiftning angående skyldighet för kommun att anordna
folkkök bör komma till stånd. Kommissionen vill dock icke förorda sådan
lagstiftning, enär kommunerna torde vara villiga att, därest statsbidrag
erhålles för vissa kostnader, på frivillighetens väg medverka till inrättande
av folkkök. Även jag finner det lämpligt, att folkköksverksamheten anförtros
kommunala organ, särskilt med tanke på att inom vissa kommuner
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
15
åtskilliga anstalter redan träffats för planläggning av en sådan verksamhet.
Någon särskild lagstiftning örn skyldighet för kommun att anordna folkkök
anser jag icke vara påkallad. Kungl. Maj:t torde nämligen, såsom statskontoret
framhållit, äga befogenhet att med stöd av 2 § lagen den 15 juni 1939 (nr
254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda
arbetsuppgifter föreskriva, att kommun skall inrätta folkkök.
Livsmedelskommissionen har framhållit, att folkköken knappast kunna
väntas fylla sin uppgift, om icke de mindre bemedlade befolkningsgrupperna
erhålla möjlighet att anlita desamma till nedsatta priser och att kommunerna
i allmänhet torde sakna möjlighet eller vilja att ensamma svara för kostnaderna
för sådan prisnedsättning. Därför ifrågasättas särskilda statsbidrag för
dessa kostnader.
I den händelse tidsläget skulle kräva inrättandet av folkkök synes man
böra utgå från att de mindre bemedlade skola kunna från dessa erhålla lagad
mat till priser, som understiga självkostnaderna. Huruvida en dylik prisnedsättning
bör stå till buds under alla förhållanden torde dock kunna ifrågasättas;
är anledningen till att folkkök inrättas att söka exempelvis i brist på
bränsle för matlagningsändamål, lärer någon prisnedsättning i och för sig
knappast vara motiverad. I regel synes man dock böra räkna med att prisnedsättning
skall kunna medgivas. Vederbörande kommuner synas emellertid
knappast kunna med stöd av nyssnämnda lag om skyldighet för kommun
att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter åläggas att svara
för de kostnader, som kunna komma att uppstå till följd av sådana
prisnedsättningar. På grund härav kommer det att vara beroende av vederbörande
kommuner, huruvida från folkkök skall verkställas utspisning till nedsatta
priser. Det måste vid sådant förhållande anses tillrådligt att genom beviljande
av statsbidrag stimulera kommunerna att frivilligt åtaga sig viss del
av kostnaderna för sådan prisnedsättning som här avses. Då dessutom
ett fastslående av statens avsikt att bevilja statsbidrag redan i det förberedande
skede, vari frågan om inrättande av folkkök nu befinner sig,
kan påverka kommunernas beredvillighet att medverka till den fortsatta
planläggningen av folkkökens organisation, är jag nu beredd att tillstyrka
att statsbidrag må kunna utgå för ändamålet.
Att fastställa några mera detaljerade regler för åtnjutandet av statsbidrag
torde för närvarande icke vara möjligt. För att kommun skall erhålla .statsbidrag
till kostnader för folkkök synas emellertid följande huvudgrunder
böra uppställas. Bidrag skall kunna utgå, sedan Kungl. Majit eller av Kungl.
Majit utsedd myndighet funnit behov av folkkök föreligga inom vederbörande
kommun samt därjämte skäl föreligga för prisnedsättning. Till skillnad mot
eljest gällande regler, att krisåtgärderna inom en kommun skola handhavas
av kristidsnämnden, synes med hänsyn till de särskilda insikter som fordras
för att leda en folkköksverksamhet kommunen böra äga bestämma, att ledningen
av verksamheten skall utövas av en särskild styrelse, vilken i sig inne
-
16
Kungl. Majlis proposition nr 10.
sluter representanter för såväl kristidsnämnd som, därest arbetslöshet medverkat
till folkkökets tillkomst, arbetslöshetskommitté. På sätt socialstyrelsen
och utrymningskommissionen förordat böra även företrädare för kommunens
fattigvårdsstyrelse och lokala utrymningsmyndigheter vara ledamöter
av folkköksstyrelsen, så att de speciella synpunkter som dessa representanter
företräda kunna vinna erforderligt beaktande vid folkkökens organisation,
utrustning och drift. På folkköksstyrelsen bör ankomma att efter
grunder som bestämts av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
av annan myndighet besluta örn vilka befolkningsgrupper, som
skola tillhandahållas mat till nedsatta priser. Tillträde till folkköken bör
mot full ersättning stå även andra kommunens medlemmar till buds. Å
styrelsen skall vidare ankomma att i enlighet med föreskrivna grunder bestämma
storleken av den prisnedsättning som därtill berättigade skola åtnjuta.
Statsbidrag bör i enlighet med vad jag förut framhållit utgå för viss del
av de kostnader som uppstå för kommunerna för prisnedsättningen åt
vissa befolkningskategorier. Om det befinnes lämpligt att genomföra prisnedsättning,
synes det vara rättvist, att samtliga kommuner, oavsett skatteunderlag,
erhålla statsbidrag efter enhetliga grunder. På sätt livsmedelskommissionen
i första hand föreslagit synes statsbidraget böra fastställas
till 50 procent av det belopp, varmed prisnedsättning beviljas, dock icke
å kostnad för prisnedsättning, som överstiger hälften av självkostnaden
för utspisningen. Med självkostnad förstås därvid utgifter för ingredienserna
i maten, personalkostnader, eventuella hyror och dylika rörliga kostnader,
men icke kostnader för amortering av utrustning och andra inventarier.
Genom att fixera en bestämd gräns för statsbidragets storlek synas
kommunerna erhålla en fastare utgångspunkt för bedömandet av de kostnader
för folkköken, vilka kommunerna själva äro skyldiga att bestrida,
än örn statsbidraget skulle utgå i förhållande till skatteunderlaget. Där
synnerliga skäl föreligga, exempelvis särskilt högt skattetryck eller ovanligt
höga kostnader för folkkökens anordnande och utrustning, böra statsbidrag
efter Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall kunna tillerkännas
kommun för kostnaderna för prisnedsättning till högre procenttal än
förut angivits, dock högst 75 procent av det belopp, varmed prisnedsättning
beviljas, ävensom för andra kostnader än för prisnedsättning. Även
i dessa fall torde statsbidrag för prisnedsättning böra begränsas till högst
hälften av självkostnaden för utspisningen.
Då några kostnader för statsverket för här skisserade statsbidrag icke
komma att uppstå, förrän inrättande av folkkök blir aktuellt, erfordras för
närvarande icke något särskilt anslag å riksstaten för ändamålet. För den
händelse medel skulle bliva behövliga, torde Kungl. Majit få tillgodose dylikt
behov genom anlitande av lämpligt förskottsstatsanslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
17
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att godkänna av mig i det föregående angivna riktlinjer
för beviljande av statsbidrag åt kommuner för vissa kostnader
för utspisning vid folkkök.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gustaf Lindholm.
*
milling till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Kr 10.
2