Statsutskottets utlåtande nr 233.
1
Nr 233.
Ankom till riksdagens kansli den 21 juni 1943 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1943)44 till statens informationsstyrelse
jämte en i ämnet väckt motion.
(lia avd.)
l:o) Statens informationsstyrelse: Avlöningar. I propositionen nr 1 har
Kungl. Maj:t under tredje huvudtiteln (punkt 21 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för den 4 januari 1943) föreslagit
riksdagen att till Statens informationsstyrelse: Avlöningar för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 240 000 kronor.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar S. Andersson i Göteborg och T. Nilsson i Stockholm
väckt motion (11:3), vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t föreslå vidtagande av sådana organisatoriska åtgärder till förbättrande
av informationsverksamheten, att konsekvensen och kontinuiteten
bättre tillgodoses och en snabbare och pålitligare upplysningstjänst utvinnes.
Förevarande anslag är för innevarande budgetår uppfört med 240 000 kronor.
Härav hava avsetts till arvoden och ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit, 84 500 kronor, till avlöningar till övrig personal 148 800 kronor och
till arvoden åt sakkunniga 6 700 kronor. För nästa budgetår beräknas ifrågavarande
poster till respektive 80 400 kronor, 153 600 kronor och 6 000
kronor.
Departementschefen har meddelat, att under år 1942 vissa organisatoriska
förändringar vidtagits inom styrelsen, som dessförinnan, förutom av det gemensamma
sekretariatet och folkberedskapssektionen, bestod av två avdelningar,
den administrativa avdelningen — stående under vice ordförandens
omedelbara ledning — och upplysningsavdelningen. Enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 27 mars 1942 har i anslutning till den fördelning av arbetsuppgifterna,
som redan dessförinnan i praktiken vidtagits mellan chefen för upplysningsavdelningen
och de två biträdande avdelningscheferna, sistnämnda
avdelning uppdelats på tre, och styrelsen har sålunda numera fyra avdel
Bihang
till riksdagens protokoll 1943. 6 sami. Nr 233.
2
Statsutskottets utlåtande nr 233.
ningar, nämligen administrativa avdelningen, upplysningsavdelningen, rådgivnings-
och dispensavdelningen samt allmänna avdelningen. Omorganisationen
har genomförts utan någon ökning av antalet befattningshavare, i det
att på de nya posterna såsom avdelningschefer placerats förutvarande biträdande
avdelningschefer vid upplysningsavdelningen. Genom en samtidigt
företagen omreglering av de ifrågavarande befattningshavarnas arvoden hava
förändringarna heller icke medfört någon kostnadsökning. De innebära en
anpassning efter styrelsens nuvarande arbetsuppgifter och hava lagts till
grund för anslagsberäkningen för nästkommande budgetår.
Motionärerna hava mot bakgrunden av vissa inträffade fall ansett sig
kunna konstatera, att informationsverksamheten angående vår utrikespolitik,
vår folkförsörjning samt åtskilliga inrikespolitiska frågor fungerar otillfredsställande.
Sin kritik av den gällande ordningen hava motionärerna sammanfattat
på i huvudsak följande sätt. Överblick saknas över det område
som verksamheten skall täcka. Intet auktoritativt organ finnes, som från
informationssynpunkt inifrån följer händelserna på utrikespolitikens och
folkförsörjningens områden och som självständigt kan taga och fullfölja
initiativ i upplysningsverksamheten. De existerande informationsorganen äro
i alla situationer underordnade departement samt civila och militära myndigheter
och sakna möjlighet att förhandla på jämlik fot i informationsärendena.
Informationsstyrelsen har med sin nuvarande ställning och organisation
svårt att bemästra bristerna inom informationsväsendet. Vad särskilt
beträffar upplysningsverksamheten i utrikespolitiska angelägenheter
äro styrelsens möjligheter att hävda informationssynpunkter desto mindre
som denna verksamhet enligt styrelsens instruktion principiellt är undandragen
styrelsen. Medan utrikesdepartementet är i styrelsen företrätt av chefen
för dess pressbyrå, äro andra departement, som hava stora intressen att
tillvarataga på krisinformationens område, såsom folkhushållnings- och
socialdepartementen, icke representerade där. Såsom resultat av sin kritik
hava motionärerna understrukit nödvändigheten av att giva informationsväsendet
en mera auktoritativ ställning, därvid dess position i förvaltningen
borde stärkas och verksamheten vid sin inordning i administrationen borde
placeras så centralt, att dess chef själv finge överblick och tillgång till alla
informationer. Ehuru motionärerna ansett att den tidigare framförda tanken,
att ett särskilt konsultativt statsråd skulle tillsättas med uppgift att handlägga
upplysningsverksamheten, har skäl som tala för sig, synas motionärerna
möjligheterna för dess förverkligande vara starkt begränsade. Den
ämbetsman, som skall handhava informationstjänsten, bör enligt motionärerna
lia möjlighet till inblick i de överväganden, som föregå regeringsbeslut,
och tillgång till det material av hemlig beskaffenhet, som ligger på
de beslutande instansernas bord. Tänkbart är att denne ämbetsman kunde
givas statssekreterares tjänsteställning.
Statsutskottets utlåtande nr 233.
3
över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
statens inf ormationssty reise avgivit yttrande, vilket fogas såsom bilaga
till utskottets utlåtande (Bilaga).
Såsom departementschefen framhållit har under år 1942 vidtagits vissa
förändringar inom informationsstyrelsen innebärande att upplysningsavdelningen
uppdelats på tre i stället för dessförinnan på två avdelningar, varjämte
omreglering skett av vissa befattningshavares arvoden. De vidtagna
förändringarna hava icke medfört någon kostnadsökning, varför avlöningsanslaget
ansetts kunna uppföras med oförändrat belopp eller 240 000 kronor.
I fråga om omkostnadsanslaget har detsamma, som för innevarande
budgetår uppförts med 80 000 kronor, ansetts kunna för nästa budgetår sänkas
till 60 000 kronor.
I samband med Kungl. Maj:ts föreliggande förslag har utskottet till behandling
förehaft ett i motionen II: 3 gjort yrkande örn åstadkommande av
en förbättring av informationsverksamheten. Motionärerna hava mot bakgrunden
av vissa inträffade fall ansett sig kunna konstatera, att informationsverksamheten
angående vår utrikespolitik, vår folkförsörjning samt åtskilliga
inrikespolitiska frågor icke fungerar på tillfredsställande sätt. Det
har med anledning härav synts motionärerna angeläget, att informationsverksamheten
erhåller en mera auktoritativ ställning och därmed en förstärkning
av dess position i förvaltningen. Över motionärernas förslag har
informationsstyrelsen avgivit yttrande, vari styrelsen ansett informationsväsendet
i sin helhet böra erhålla en omedelbar anknytning till regeringen
antingen genom att ett särskilt departement inrättades för informationsärendena
eller att informationsväsendet underställdes ett konsultativt statsråd.
Utskottet kan icke ansluta sig till förslaget örn att vissa åtgärder nu vidtagas,
som syfta till en ytterligare centralisation av informationsverksamheten,
helst som en reform i dylik riktning kan befaras medföra att informationsstyrelsen
får karaktär av permanent institution. Utskottet vill framhålla,
att den verksamhet, som informationsstyrelsen utövar, är helt betingad
av rådande krisförhållanden och alltså bör avvecklas liksom den övriga
krisapparaten. Frågan örn att fast inordna informationsstyrelsen i administrationen
har för övrigt på ett långt tidigare stadium under kriget varit
föremål för övervägande men ansågs då ej lämpligen böra föranleda åtgärd.
Utskottet kan för sin del icke finna, att behovet av en dylik organisationsändring
nu skulle vara mera angeläget.
Med det anförda vill utskottet hava framhållit, att utskottet icke finner
anledning föreligga att såsom motionärerna yrkat nu genomföra några förändringar
i informationsstyrelsens organisation. Däremot synes det utskottet
önskvärt, om inom ramen av den nuvarande organisationen åtgärder
kunde vidtagas i syfte att så långt möjligt är på denna väg bereda informationsstyrelsen
bättre möjlighet att erhålla överblick över och tillgång till olika
verks och myndigheters informationsmateriel.
Utskottet.
4
Statsutskottets utlåtande nr 233.
Av vad utskottet ovan anfört följer att motionen II: 3 icke bör till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Vidkommande därefter de av Kungl. Majit äskade medelsanvisningarna
för nästa budgetår under informationsstyrelsens avlönings- och omkostnadsanslag
hava desamma icke givit utskottet anledning till erinran. Beträffande
omkostnadsanslaget kommer utskottet att göra hemställan under efterföljande
punkt.
Med avseende å nu förevarande punkt hemställer utskottet,
I. att riksdagen må till Statens informationsstyreise: Avlöningar
å driftbudgeten under tredje huvudtiteln för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 240 000 kronor;
II. att motionen II: 3 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
2:o) Statens inf ormationsstyrelse: Omkostnader. Under hänvisning till
vad utskottet under föregående punkt anfört får utskottet i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag (punkt 22) hemställa,
att riksdagen må till Statens inf ormationsstyrelse: Omkostnader
å driftbudgeten under tredje huvudtiteln för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 60 000 kronor.
Stockholm den 21 juni 1943.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joli. Nilsson i
Malmö, Oscar Olsson, T orsten Ström, Lindström, Bernhard Nilsson, Sven Larsson,
Andrén, Heiding, Bäcklund, Åqvist och Persson i Skabersjö; samt
från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Skoglund i
Doverstorp, Eriksson i Stockholm, Andersson i Prästbol, Ward, Hansson i Rubbestad,
Bergström, Nilsson i Steneberg, Lindholm, Pettersson i Dahl och Eriksson i
Frägsta.
Reservation
vid punkten l:o) (Statens inf ormationsstyrelse: Avlöningar) av herr Jonsson
i Eskilstuna, som ansett, att utskottet i anledning av motionen 11:3 bort
hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte föreslå vidtagande
av sådana organisatoriska åtgärder till förbättrande av informationsverksamheten,
att en snabbare och pålitligare upplysningstjänst utvinnes.
Statsutskottets utlåtande nr 233.
5
Bilaga.
Till Riksdagens statsutskott.
Genom remiss den 5 mars 1943 har Kungl. Maj:t anbefallt informationsstyrelsen
att avgiva och till statsutskottet överlämna yttrande över en inom
andra kammaren av herrar S. Andersson i Göteborg och T. Nilsson i Stockholm
väckt motion (11:3) angående förbättrande av informationsverksamheten.
Till fullgörande härav får styrelsen anföra följande.
Angående den särskilda av krisförhållandena betingade statliga informationsverksamheten
återfinnas vissa bestämmelser i Kungl. Maj:ts instruktion
för informationsstyrelsen den 26 januari 1940 (nr 60), i nu förevarande delar
ändrad genom kungörelse den 25 oktober samma år (nr 920).
Ledningen av berörda verksamhet under Kungl. Maj:t skall enligt instruktionens
1 § handhavas av informationsstyrelsen. Verksamheten har till syfte
dels att bereda allmänheten upplysning rörande statsmakternas åtgöranden
och ändamålet därmed samt andra förhållanden av allmänt intresse, dels att
motverka utländsk opinionsbildning i för landet ogynnsam riktning. Styrelsen
har också att i viss utsträckning tillhandagå verk och myndigheter med
upplysningar rörande förhållanden, som falla inom styrelsens verksamhetsområde.
De olika vägar som styrelsen i sin verksamhet har att anlita angivas i 2 §
av instruktionen. För att kunna behörigen fylla sin uppgift måste styrelsen
givetvis hålla sig fortlöpande underrättad om sådan inom eller utom Sverige
bedriven offentlig förkunnelse, som berör landets intressen. I dylikt syfte
åligger det styrelsen, bland annat, att noggrant genomgå inom landet utkommande
eller hit införda tryckalster ävensom att anordna avlyssning av
utländska radioutsändningar. Med ledning av det material som därvid framkommit
eller eljest är tillgängligt har styrelsen att följa den in- och utländska
opinionens hållning inför statsmakternas åtgöranden samt i erforderlig
utsträckning hålla myndigheterna underrättade därom. Rörande de informatoriska
uppgifterna gäller vidare, att styrelsen skall med upplysningar,
råd och anvisningar bistå utgivare av tidningar och andra tryckalster samt
bild- och filmproducenter ävensom planlägga och bedriva annan erforderlig
upplysnings- och propagandaverksamhet inom och utom landet. Den prohibitiva
sidan av styrelsens verksamhet har i instruktionen kommit till uttryck
i ett stadgande om skyldighet för styrelsen att, örn anledning därtill
yppas, vidtaga åtgärder i syfte att söka förebygga att sådana framställningar
i någon form lämnas allmänheten, som med hänsyn till landets politiska och
militära läge icke böra offentliggöras. — I nära samband med dessa i instruktionen
angivna arbetsuppgifter står utövandet av den särskilda rätt att
meddela dispens från gällande förbud mot offentliggörande i tryck av vissa
Informationsväsendets
nuvarande
organisation
m. m.
6
Statsutskottets utlåtande nr 233.
underrättelser om krigsmakten m. m. och mot utförsel av flygfotografier
m. m., som tillkommer informationsstyrelsen enligt 2 § kungörelsen den
12 april 1940 (nr 197) resp. kungörelsen den 13 februari 1942 (nr 38). —
Missbruk av tryckfriheten, som skada landets intressen, skola enligt instruktionen
av styrelsen anmälas hos chefen för justitiedepartementet.
Beträffande fullgörandet av de omfattande uppgifter som sålunda ålagts
styrelsen har redan i själva instruktionen gjorts en väsentlig modifikation.
Enligt 3 § skall nämligen den styrelsen åliggande befattningen med utländska
radioutsändningar och för utlandet avsett nyhetsmaterial, upplysningsoch
propagandaverksamheten i utlandet ävensom upplysningsverksamheten
rörande rikets förhållande till främmande makter — alltså i huvudsak den
del av informationsverksamheten, som berör utlandet — ombesörjas av utrikesdepartementets
pressbyrå i samverkan med styrelsen och i enlighet med
särskilt utfärdade bestämmelser. Utöver den samverkan mellan styrelsen
och pressbyrån, som säkerställts genom pressbyråchefens ledamotskap i styrelsen,
har samråd fortlöpande ägt rum mellan styrelsens olika avdelningar,
inbegripet folkberedskapen, samt pressbyråns tjänstemän. Styrelsens ordförande
har personligen tagit aktiv del i vissa utlandet berörande kulturpolitiska
spörsmål; befogenheterna i detta avseende ha fastställts bland annat
genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 maj 1940, som reglerar förhållandet mellan
informationsstyrelsen, å ena, samt upplysningsnämnden och kulturrådet,
å andra sidan.
Av de uppgifter som i övrigt och omedelbart ankomma på informationsstyrelsen
måste naturligtvis en del bliva av tillfällig och diskretionär art;
dylika ärenden ombesörjas i regel direkt av styrelsens ordförande eller på
hans uppdrag av någon dess befattningshavare. För fullgörande av ordinarie
löpande arbetsuppgifter är styrelsen eljest organiserad på fyra avdelningar
— administrativa avdelningen, allmänna avdelningen, upplysningsavdelningen
samt rådgivnings- och dispensavdelningen — ävensom en fristående sektion
för kulturell folkberedskap (folkberedskapen).
Den informatoriska verksamheten låter sig i stort sett särskilja i tvenne
huvudgrupper: »information inåt», som avser information till regering och
myndigheter, samt »information utåt», vilken riktar sig till allmänheten.
Denna sistnämnda verksamhetsgren är uppenbarligen den, som i nu förevarande
sammanhang tilldrager sig det största intresset.
»Informationen inåt» sker i främsta rummet genom de dagliga pressöversikterna
samt i viss mån även genom den av styrelsen utgivna tidskriften »Från
departement och nämnder», vilken genom utredande artiklar och koncentrerade
översikter lämnar en fortlöpande redogörelse för de statliga krisåtgärderna.
Därjämte må anmärkas, att folkberedskapens nedan omnämnda förtroliga
meddelanden sändas till regeringens medlemmar samt ett flertal
högre civila och militära tjänstemän i ledande ställning. Pressöversikter och
pressklipp tillställas statsråden, vissa högre departementstjänstemän, chefer
för ämbetsverk och krisorgan m. fl. Det härför erforderliga materialet erhålles
vid den instruktionsenliga genomgången av dagspressen och ett antal
tidskrifter av politisk syftning.
Även då det gäller »informationen utåt» — liksom f. ö. också den prohibitiva
verksamheten — äger tidningsgranskningen betydelse, i det att därunder
gjorda iakttagelser kunna föranleda upplysningar och tillrättalägganden
eller framställningar av annat slag.
Egentlig nyhetsförmedling i politiska eller militära ämnen har icke ingått
i styrelsens verksamhet i vidare mån än att styrelsen i viss omfattning
Statsutskottets utlåtande nr 233.
i
biträtt andra statliga myndigheter vid avfattande och utfärdande av kommunikéer
eller andra meddelanden, avsedda för pressen. Emellertid har
styrelsen på skilda vägar sökt möjliggöra i främsta rummet för pressmännen
att erhålla en allmän orientering över olika med de extraordinära förhållandena
sammanhängande frågor. Ett led i denna strävan utgöra de
s. k. informationsdagarna, till vilka landets tidningar och ett flertal tidskrifter
inbjudas. Dessutom lämnas under hand pressmännen upplysningar
och orientering i aktuella ämnen. Vid sidan härav anordnas i folkberedskapens
regi centrala informationsmöten, avsedda för, bland andra, ledande
personer inom det fria organisationsväsendet. Informationsresor till olika
delar av landet företagas tid efter annan av ordföranden eller någon befattningshavare;
härunder lämnas förtroliga upplysningar om det utrikesoch
försörjningspolitiska läget vid konferenser med tidningsmän, folkberedskapens
läns- och ortsombud m. fl. Till ombuden utsändas även skriftliga
informationer av konfidentiell natur.
Krisinformationen i inskränkt bemärkelse, vilken huvudsakligen handhaves
av styrelsens upplysningsavdelning, har till syfte att hålla allmänheten
underrättad om motiven till och innebörden av de statliga krisåtgärderna
på folkhushållningens område. Denna informationsverksamhet sker
dels genom pressen och dess nyhetsorgan medelst kommunikéer och cirkulärartiklar,
ofta illustrerade — i särskilda fall anordnas även presskonferenser
och pressresor — dels direkt till allmänheten genom radion, broschyrer,
flygblad m. m. Dessutom biträder upplysningsavdelningen statliga
verk med publicitetsärenden och ställer på begäran till enskilda tidningars
förfogande textmaterial för specialnummer rörande olika krisfrågor. Även
ärenden rörande krisannonseringen handläggas fortlöpande å avdelningen.
Genom propagandakampanjer, avseende bland annat konsumentupplysning,
vid vilkas genomförande alla publicitetsmedel anlitats, har styrelsen
sökt bidraga till folkhushållets anpassning efter krislägets skiftande krav.
Slutligen må även i detta sammanhang erinras om styrelsens tidskrift, vilken
har en uppgift att fylla ej minst i fråga om den till allmänheten riktade
upplysningen i försörjningsfrågor. Den nu berörda delen av styrelsens
verksamhet bygger på ett vidsträckt samarbete med andra statliga myndigheter,
främst krisorganen, ävensom med näringslivet samt film- och
reklamvärlden. — Även folkberedskapen har utgivit material, broschyrer,
cirkulär m. m. berörande folkförsörjningsfrågor.
Styrelsens film- och bildverksamhet, som förlagts till allmänna avdelningen,
omfattar bland annat militär bildmatristjänst för landsortspressen
samt medverkan i olika former vid produktionen av upplysande kortfilmer.
Folkberedskapsorganisationen, som inrättats för att verka för den inre
frontens upprätthållande under krigstillstånd eller överhängande krigsfara
och fortfarande i princip har denna uppgift, har tagits i bruk också
för aktuella ändamål, av vilka vissa omnämnts redan i det föregående.
Folkberedskapen har i synnerhet verkat för spridande av upplysning örn
nationella värden, bland annat genom broschyrer och studiekurser, och
därigenom sökt motarbeta osvensk propaganda. Till folkberedskapen inkomma
förfrågningar och ryktespåståenden från organisationer och enskilda
samt framför allt från omhuden. Då frågorna gälla ämnen av större
betydelse, brukar såväl själva frågan som svaret eller tillrättaläggandet
utsändas såsom förtroligt meddelande från folkberedskapen.
På informationsstyrelsen ankommer vidare i viss omfattning att övervaka
den utländska propagandan inom landet. Denna uppgift, som med
8
Statsutskottets utlåtande nr 233.
Motionen.
hänsyn till sitt syfte nära ansluter sig till folkberedskapens verksamhet,
ombesörjes närmast av allmänna avdelningen i samråd med andra myndigheter.
Besvarandet av förfrågningar i ämnen, som tillhöra styrelsens verksamhetsområde,
åligger i sådana fall då den frågande är ett pressorgan
rådgivnings- och dispensavdelningen eller, vad angår försörjningsspörsmål,
upplysningsavdelningen samt eljest, såsom nyss antytts, folkberedskapen.
Tidningarnas förfrågningar — som ofta framställas i samband med en begäran
örn råd angående lämpligheten av publicering — gälla i allmänhet
aktuella händelser och i samband därmed stående förhållanden av politiskt
eller militärt intresse.
Styrelsens prohibitiva uppgifter fullgöras, i den mån de icke äga avseende
på utländsk propaganda, av rådgivnings- och dispensavdelningen.
Det åligger densamma att tolka och tillämpa de förut nämnda kungörelserna
angående förbud mot publicering av militära underrättelser och mot
utförsel av flygfotografier m. m. samt att i övrigt lämna råd i publicitetsfrågor.
I samverkan med pressnämnden har styrelsen utfärdat kortfattade
redaktionella anvisningar till tidningarnas tjänst. Genom cirkulärskrivelser
utsändas tid efter annan meddelanden, avsedda att tjäna tidningarna
till ledning vid bedömandet av ömtåliga publiceringsfrågor, särskilt
sådana på det utrikespolitiska eller militära området. Dessa meddelanden
ha ofta karaktären av en med förtroliga upplysningar förbunden
vädjan till pressen att i rikets intresse begränsa publiciteten i ett konkret
fall eller inom ett visst ämnesområde.
Vid sidan av informationsstyrelsen och utrikesdepartementets pressbyrå
finnas vissa fristående informationsorgan, dels militära och dels civila, med
begränsade arbetsområden.
De militära organen utgöras av försvarsstabens press- och filmavdelning
samt marinens pressdetalj och flygvapnets pressektion, vilkas huvuduppgift
är att enligt särskilt utfärdade anvisningar och delvis under samverkan med
informationsstyrelsen bedriva militär pressverksamhet.
Vidkommande den av krisförhållandena betingade civila upplysningstjänsten
må framhållas, att åtskilliga av krisorganen mer eller mindre självständigt
ombesörja sina egna publicitetsuppgifter. Livsmedelskommissionen
och priskontrollnämnden ha avdelningar för press- och propagandaärenden
m. m. Även arbetsmarknads- och trafikkommissionerna lia anställt särskild
personal för dylika ändamål. Inom bränsle- och industrikommissionerna
utövas publicitetsverksamhet å de olika specialavdelningarna. I allmänhet
förekommer i dessa fall samverkan med informationsstyrelsen.
I detta sammanhang må ock erinras örn den utrikesdepartementet underställda
pressnämnden, som består av representanter för pressens organisationer
och som har till huvuduppgift att medverka till upprätthållandet av
förbindelserna mellan pressen och myndigheterna för att åstadkomma ett
önskvärt samarbete dem emellan.
Motionärerna lia mot bakgrunden av vissa inträffade fall ansett sig kunna
konstatera, att informationsverksamheten angående vår utrikespolitik,
vår folkförsörjning samt åtskilliga inrikespolitiska frågor fungerar otillfredsställande.
Sin kritik av den gällande ordningen lia motionärerna sammanfattat
på i huvudsak följande sätt. överblick saknas över det område
som verksamheten skall täcka. Intet auktoritativt organ finnes, som från
informationssynpunkt inifrån följer händelserna på utrikespolitikens och
Statsutskottets utlåtande nr 233.
9
folkförsörjningens områden och som självständigt kan taga och fullfölja
initiativ i upplysningsverksamheten. De existerande informationsorganen
äro i alla situationer underordnade departement samt civila och militära
myndigheter och sakna möjlighet att förhandla på jämlik fot i informationsärendena.
Informationsstyrelsen har med sin nuvarande ställning och
organisation svårt att bemästra bristerna inom informationsväsendet. Vad
särskilt beträffar upplysningsverksamheten i utrikespolitiska angelägenheter
äro styrelsens möjligheter att hävda informationssynpunkter desto
mindre som denna verksamhet enligt styrelsens instruktion principiellt är
undandragen styrelsen. Medan utrikesdepartementet är i styrelsen företrätt
av chefen för dess pressbyrå, äro andra departement, som ha stora intressen
att tillvarataga på krisinformationens område, såsom folkhushållnings-
och socialdepartementen, icke representerade där.
Även om informationsstyrelsen för sitt vidkommande icke kan i allo Styrelsen.
dela motionärernas uppfattning beträffande de särskilda fall, med vilka
motionärerna exemplifierat sin kritik av den rådande ordningen inom informationsväsendet,
måste dock styrelsen ansluta sig till den allmänna syn
på ifrågavarande förhållanden, som kommit till uttryck i motionen. Splittringen
i organisatoriskt hänseende är iögonenfallande. Ej blott försvarsväsendet
utan även åtskilliga av de viktigaste civila krismyndigheterna
äga egna informationsorgan, vilka mer eller mindre självständigt handhava
sådana upplysnings- och propagandafrågor som falla inom respektive
verksamhetsområden. Informationsstyrelsens möjligheter att sammanhålla
och leda dessa olika grenar av informationsverksamheten äro praktiskt
taget helt beroende av vederbörande myndighets egen benägenhet för en
dylik samverkan. Och den kompetens som skall tillkomma informationsstyrelsen
enligt dess egen instruktion har, såsom ovan framhållits, genom
samma instruktion principiellt underkastats den inskränkningen att det
överlämnats till utrikesdepartementets pressbyrå att i samverkan med styrelsen
ombesörja dess uppgifter med avseende å utrikespolitiska ämnen.
I praktiken har nära kontakt förefunnits mellan styrelsens olika avdelningar
och utrikesdepartementets pressbyrå liksom givetvis mellan styrelsens
ordförande och utrikesledningen; samråd har sålunda i regel ägt rum
i sådana ärenden som avsett den svenska allmänhetens upplysning i frågor
berörande vårt förhållande lill främmande makt. Kvar står dock, att styrelsen
instruktionsenligt varit förhindrad att självständigt fatta beslut i
sådana publicitetsärenden och saknat möjlighet att på clt avgörande sätt
öva inflytande på dessa.
Denna ordning torde väsentligen finna sin förklaring i de allmänna förutsättningar
i organisatoriskt hänseende, från vilka statsmakterna utgingo
då styrelsen inrättades. Det gällde att nyskapa så litet som möjligt, att i
möjligaste mån begränsa kostnaderna. Styrelsen uppbyggdes på grundval
av den förut existerande Statens informationsbyrå, vars arbetsuppgifter
huvudsakligen lågo på den inåtriktade informationens samt krispropagandans
områden, och det som egentligen bort utgöra kärnan i den nya institutionen.
nämligen utrikesdepartementets pressbyrå, ställdes relativt fristående
vid dess sida; vid sistnämnda anordning torde man dock även lia
vägletts av uppfattningen att den utrikespolitiska informationen mäste ske
genom ett organ, som genom sin placering ägde möjlighet att följa handläggningen
av de utrikespolitiska ärendena. Styrelsens förbindelser med
övriga departement och med myndigheterna blcvo ej föremål för någon
10
Statsutskottets utlåtande nr 233.
principiell reglering utan lämnades i huvudsak åt den utformning som
praxis kunde giva.
Informationsstyrelsen vill icke fördölja, att de organisatoriska svagheter
som här antytts kommit att utgöra en allvarlig belastning i styrelsens arbete,
vilken ej sällan vållar väsentligt avbräck i de bästa bemödanden.
Decentralisationen och frånvaron av ständig kontakt med regeringen och
departementen medföra, att styrelsen ej alltid själv är väl informerad och
mången gång saknar den närmare insikt i regeringens intentioner, som
erfordras för ett riktigt bedömande av informationsspörsmålen. Under nu
rådande arbetsförhållanden kommer styrelsen ofta i efterhand, har sällan
möjlighet att taga initiativ och får i många fall icke tillfälle att taga upp
framkommande frågor i annan mån än dessa blivit föremål för behandling
i pressen eller aktualiserats genom hänvändelser till styrelsen eller dess
underlydande organ. En sådan informationstjänst måste alltid komma
att lida av ett handikap, och om, såsom ofta varit fallet, en från allmänhetens
synpunkt lång tid förflyter mellan frågans aktualisering och dess
klarläggande, kommer lätt den först spridda felaktiga uppläggningen att
vinna tilltro. Den efterföljande upplysningsverksamheten har då stora
svårigheter att bortarbeta felaktiga föreställningar. Härtill kommer, att
saknaden av en verkligt auktoritativ ställning ej sällan tvingar styrelsen
att i publicitetsärenden föra vidlyftiga och tidsödande förhandlingar, ur
vilka det för offentliggörande avsedda meddelandet måhända slutligen
framkommer söm en ur informationssynpunkt mindre lycklig kompromissprodukt.
Den organisatoriska splittringen leder stundom också till kompetenskonflikter
mellan de olika informationsorganen, till föga gagn för
den gemensamma uppgiften.
Såsom resultat av sin kritik ha motionärerna understrukit nödvändigheten
av att giva informationsväsendet en mera auktoritativ ställning, därvid dess
position i förvaltningen borde stärkas och verksamheten vid sin inordning
i administrationen borde placeras så centralt, att dess chef själv finge överblick
och tillgång till alla informationer. För sin del kan styrelsen, såsom
redan av det anförda lärer framgå, förbehållslöst ansluta sig till dessa grundsatser.
Vanskligare är att taga ställning till de konkreta reformförslag som
motionärerna i detta sammanhang skisserat. Styrelsen anser sig emellertid
böra på denna punkt framföra vissa principiella synpunkter.
Styrelsen är av den uppfattningen, att för närvarande det förnämsta hindret
för strävandena att ernå tillfyllestgörande snabbhet och säkerhet i informationsarbetet
ligger däri att informationsväsendet saknar direkt anknytning
till regeringen. Det ligger i sakens natur, att man från departementens
sida ■—- vare sig fråga är om utrikesdepartementet, folkhushållningsdepartementet
eller något annat av dem — är benägen att på informationsspörsmålen
anlägga »facksynpunkter», vilka ej alltid innebära tillräckligt beaktande
av offentlighetsintresset. Därest informationsväsendet erhölle en självständig,
omedelbart i regeringen förankrad position skulle detta, enligt vad styrelsen
anser vara av erfarenheten bekräftat, sätta informationsledningen i
stånd att på ett verksammare sätt än nu är möjligt hävda de synpunkter den
har att bevaka. Det skulle vara av stort värde, att tillfälle sålunda bereddes
informationsledningen att inom regeringen följa de ärenden, vari information
till allmänheten kan komma i fråga, och där från början sätta sig in i
dessa samt direkt få del av de åsikter och önskemål, som framföras inom
regeringen. Den tidsutdräkt som nu ofta framkallar misstro skulle säkerligen
i många fall kunna förminskas, om informationsledningen redan vid
Statsutskottets utlåtande nr 233.
11
den förberedande behandlingen vöre underkunnig om tillämnade åtgärder
och samtidigt med dessas utformning kunde planera den informationsverksamhet
som i varje särskilt fall visar sig erforderlig och lämplig. Tvivelsutan
skulle därmed möjlighet erbjuda sig för informationsorganet att självt
taga initiativ till klarläggande inom områden, där enligt vad erfarenheten
utvisar rykten och ofördelaktig opinionsbildning lätteligen uppkomma, örn
icke en upplysande verksamhet i tid sätter in. Genom en dylik omedelbar
anknytning till regeringen skulle, kort sagt, för informationsväsendet i dess
helhet skapas en enhetlig ledning, vilken tillika vore väl initierad och besutte
erforderlig auktoritet, allt grundläggande villkor för att en verkligt effektiv
upplysningstjänst skall kunna åstadkommas.
Ur de synpunkter som här angivits skulle den mest rationella lösningen
av problemet vara att inrätta ett särskilt departement för informationsärendena,
vari såväl informationsstyrelsen som utrikesdepartementets pressbyrå
uppginge och som även hade att utöva högsta ledningen av den militära informationstjänsten.
Ett så vittutseende projekt lärer emellertid för närvarande
knappast kunna förverkligas. De framförda önskemålen torde i stället
åtminstone tills vidare kunna tillgodoses genom att informationsväsendet
i sin helhet underställdes ett konsultativt statsråd, som jämlikt § 5 regeringsformen
bemyndigades att i respektive departementschefers ställe handlägga
ärenden rörande den av krisförhållandena betingade informationsverksamheten
och alltså skulle lia att inom regeringen svara för denna verksamhets
olika grenar, oberoende av deras departemental förläggning. För
en sådan anordning synas inga praktiska hinder möta, helst densamma icke
torde behöva draga med sig några avsevärda förändringar i den nuvarande
förvaltningsorganisationen.
Då det konsultativa statsrådet naturligen endast skulle kunna ägna sig åt
informationsfrågorna i stort och särskilt finge till uppgift att hävda informationssynpunkterna
inom regeringen, torde det visa sig erforderligt att till
hans förfogande ställa en särskild tjänsteman, förslagsvis med statssekreterares
tjänsteställning, på vilken det skulle ankomma att svara för den omedelbara
kontakten med riksdagen och departementen ävensom med de krisorgan
samt övriga verk och institutioner, som ha att tillhandahålla informationsmaterialet.
Såsom arbetsorgan åt det konsultativa statsrådet torde informationsstyrelsen
böra fungera, antingen så att styrelsen i huvudsak bibehålies vid sin
nuvarande ställning och organisation, eller ock så att den inordnas i Kungl.
Maj:ts kansli såsom ett »statsrådets informationskansli» med den förutnämnde
statssekreteraren som närmaste chef. Även enligt det först berörda
alternativet kunde eventuellt den nya statssekreterartjänsten förenas med
chefskapet över informationsstyrelsen.
Informationsstyrelsen — resp. »informationskansliet» — komme sålunda
att fungera som ett slags clearingorgan för de olika institutioner som nu ombesörja
information av skilda slag, och dessa institutioner skulle i huvudsak
själva fortfarande utöva sin för allmänheten avsedda upplysningsverksamhet.
Informationsväsendet skulle enligt detta system i vad det gäller ledningen
centraliseras, men i vad det gäller verkställigheten förbliva decentraliserat.
En sådan samverkan mellan de olika informationsorganen under en
direkt hos regexängen förlagd ledning bör enligt styrelsens uppfattning
kunna giva informationsverksamheten erforderlig fasthet, utan att kräva
den stora administrativa omorganisation som upprättandet av ett nytt departement
.skulle innebära.
12
Statsutskottets utlåtande nr 233.
Särskild uppmärksamhet bör i detta sammanhang ägnas frågan örn den
ställning utrikesdepartementets pressbyrå skall intaga. Tydligt är, att pressbyrån
beträffande vissa arbetsuppgifter även i fortsättningen måste bibehållas
vid sin nuvarande ställning i förhållande till departementschefen. Vad
angår informationsverksamheten inom landet lärer däremot — med hänsyn
till den väsentliga betydelse för denna verksamhet, som de utrikespolitiska
frågorna äga — pressbyrån böra inordnas under det konsultativa statsrådets
ledning. Det säger sig för övrigt självt, att detta statsråds relation till utrikesledningen
måste av skäl, som nyss antytts, bliva synnerligen intim.
Enligt informationsstyrelsens mening skulle en reformering av informationsväsendet
efter de riktlinjer som här angivits vara ägnad att, utan stora
kostnader och genomgripande organisatoriska förändringar, i görligaste mån
undanröja de svagheter som för närvarande vidlåda detsamma. Styrelsen
vill alltså för sin del förorda att en sådan reform utan dröjsmål genomföres.
Därest under rådande förhållanden även detta förslag skulle anses föra alltför
långt, skulle man måhända vilja söka vinna vissa fördelar genom mera
begränsade åtgärder. Det kunde sålunda synas möjligt att på den nuvarande
organisationens grund bereda informationsstyrelsens ledning en sådan ställning
inom Kungl. Maj:ts kansli, att den sattes i stånd att därstädes och hos
vederbörande myndigheter bättre bevaka och självständigt föra fram den
offentliga informationens synpunkter och intressen. Det är dock styrelsens
bestämda uppfattning, att en dylik anordning icke skulle visa sig tillräcklig
för att tillförsäkra informationsledningen den enhetlighet och den auktoritet,
som utgöra förutsättningar för en effektiv upplysningstjänst.
Angående vid detta ärendes handläggning inom styrelsen avgivet särskilt
yttrande hänvisas till bifogat protokollsutdrag.
Stockholm den 16 april 1943.
STATENS INFORMATIONSSTYRELSE.
SVEN TUNBERG.
Carl Romberg.
Per G. Andreen.
Statsutskottets utlåtande nr 233.
13
Protokoll fört vid sammanträde med Statens
informationsstyrelse in pleno den
16 april 1943.
Närvarande: ordföranden professor Tunberg;
v. ordföranden expeditionschefen Romberg;
övriga ledamöter: byråchefen Thorsing, översten Björck och
direktören Hugo;
tillkallade tjänstemän: avdelningscheferna Ekblad och Walles,
chefen för folkberedskapssektionen
Lund samt t. f. avdelningschefen
Frychius.
§ 1.
Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 5 mars 1943 anbefallt styrelsen att
avgiva och till statsutskottet överlämna yttrande över en inom andra kammaren
av herrar S. Andersson i Göteborg och T. Nilsson i Stockholm väckt
motion (II: 3) angående förbättrande av informationsverksamheten, beslöt
styrelsen yttrande i ärendet (se registratur).
Byråchefen Thorsing yttrade:
»Den förnämsta uppgiften för den särskilda informationsverksamhet, som
statsmakterna under de med det pågående kriget förbundna utomordentliga
förhållandena befunnit böra utövas, är uppenbarligen att skänka den svenska
allmänheten en klar uppfattning om huvudlinjen i den av regering och
riksdag fastställda politiken och motiven för denna. I en demokratisk stat
såsom den svenska innebär denna uppgift ingalunda att undertrycka kritik,
som tvärtom får anses vara en förutsättning för en sådan stats livskraft. Å
andra sidan äga informationsorganen att söka förekomma opinionsbildning,
som är ägnad att motverka den fastställda politikens syften. I detta arbete
torde de verksammaste medlen vara en objektiv och så allsidig upplysning
som möjligt. Då denna icke gärna kan begränsas allenast till det egna landets
medborgare, måste den ske under hänsynstagande till yttervärlden och
följderna för landets förhållande till främmande makter. De svårigheter,
som härvid uppkomma i en stat som valt neutralitetens väg, äro sådana, att
de knappast kunna övervinnas utan att i vissa lägen det ena eller andra
intresset skjutes åt sidan. Valet kan med andra ord stå mellan att lämna
upplysning eller att vedervåga ett av landets medborgare erkänt nationellt
intresse. Detta synes mig icke ha till fullo beaktats av motionärerna, medan
ett sådant erkännande torde få anses vara underförstått i informationsstyrelsens
yttrande med dess bestämda förordande av informationsledningens
förläggning till statsrådet. Det torde också få anses vara oundgängligt,
att i för den nationella politiken viktiga informationsärenden avgörandet förlägges
dit, där avvägningen mellan allmänhetens behov av upplysning och
hänsynen till vårt förhållande till främmande makter rimligen borde bäst
kunna ske.
För att säkerställa denna regeringens befattning med informationsärendena
synes det mig knappast nödvändigt att informationsväsendet i sin helhet
underställes ett konsultativt statsråd.
Vad informationsstyrelsen framför allt velat vinna är emellertid ett effektivare
tillgodoseende av de synpunkter, den har att bevaka, och den fram
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 233.
håller i sitt yttrande betydelsen av att informationsledningen sättes i stånd
att på ett tidigt stadium förbereda den upplysningsverksamhet, som är erforderlig
i samband med olika regeringsåtgärder. Härför erfordras, anser
styrelsen, att informationsledningen äger möjlighet att inom regeringen följa
de ärenden, vari information till allmänheten kan komma i fråga. Otvivelaktigt
skulle ett statsråd som till gagnet örn också icke till namnet vore »informationsminister»
vara bättre i stånd att leda informationsverksamheten
än en myndighet, som först på ett senare stadium erhåller kännedom om
uppkommande ärenden av betydelse för informationsverksamheten. Även
övriga av styrelsen anförda skäl för en sådan anordning synas mig vara
mycket vägande, och att jag icke ansett mig kunna biträda förslaget beror
främst på att tidpunkten för dess genomförande förefaller mig vara passerad.
Jag är sålunda icke övertygad örn att vad som på längre sikt skulle
kunna vinnas berättigar en åtgärd, vilken under den tid omläggningen måste
kräva, skulle vålla osäkerhet och måhända desorganisation.
Det kan vidare icke förbises, att den mångfald av ärenden, som under nu
rådande förhållanden tarva informationsledningens beaktande, är så stor,
att man måste ifrågasätta om ens en ledamot av regeringen med föreslaget
särskilt uppdrag skulle i erforderlig grad kunna ägna uppmärksamhet åt
alla viktiga spörsmål. Med den centrala roll som utrikesärendena för närvarande
spela och för åtskillig tid framåt komma att spela i upplysningsverksamheten,
måste det sålunda förutsättas, att vederbörande konsultativa
statsråd är i tillfälle att följa handläggningen av så gott som varje större
utrikespolitiskt ärende, och detsamma gäller beträffande en stor del av försvars-
och folkförsörjningsärendena. Även ett särskilt för informationsärendena
ansvarigt statsråd skulle därför icke kunna undgå att i mycket
hög grad bli beroende av sina fackkollegers inom regeringen bedömande av
offentlighetskravens betydelse. Därtill kommer att en arbetsordning som
skulle göra varje särskilt informationsärende beroende av ett statsråds handläggning
och beslut, knappast kan vara ändamålsenligt och väl heller icke
ifrågasättes av informationsstyrelsen. I alla de, ur nationell synpunkt,
mindre betydande frågor det kan gälla torde informationsorganen som hittills
få att från vederbörligt fackhåll inhämta erforderliga sakuppgifter och
med berörda myndigheter samråda om lämpliga åtgärder i publicitetshänseende.
Begås härvidlag något fel överflyttas ansvaret på »informationsministern»
utan att denne haft möjlighet att leda ärendets handläggning.
Medan jag sålunda instämmer i det centrala i informationsstyrelsens yttrande,
nämligen framhävandet av informationssynpunkternas betydelse, och
till fullo beaktar behovet av en fastare ordning inom informationsväsendet,
ställer jag mig tveksam inför förslaget om informationsärendenas sammanförande
under ett konsultativt statsråd. Framför allt förefaller det mig, att
då tanken på en särskild »informationsminister» redan på ett långt tidigare
stadium under det pågående kriget utföll negativt, den knappast kan anses
motsvara ett så angeläget behov nu.
Däremot synas åtskilliga åtgärder av mindre omfattande karaktär kunna
vidtagas för att åstadkomma en större enhetlighet inom informationsväsendet
samt bättre möjligheter för dess ledning att förskaffa sig erforderlig
sakupplysning och större inflytande på publicitetsärendenas avgörande.
Sålunda vore otvivelaktigt något vunnet om informationsstyrelsens ledning
beredes tillfälle att i alla viktigare ärenden, där fråga om information
till allmänheten kan uppkomma, i tid förskaffa sig sakkännedom örn dessa
Statsutskottets utlåtande nr 233.
15
och yttra sig om deras handläggning i publicitetsavseende. I sådant syfte
samt överhuvud för att befrämja vederbörligt beaktande av informationskraven
kan det vidare ifrågasättas om icke, såsom en motsvarighet till utrikesdepartementets
pressbyrå, inom övriga departement och myndigheter
en tjänsteman i ledande ställning borde förordnas att bevaka dylika frågor
för att i tid fästa informationsstyrelsens uppmärksamhet på dem och möjliggöra
samråd om lämpliga åtgärder för offentliggörande. Även andra
anordningar kunna övervägas, såsom att med vederbörande civila och
militära myndigheter överenskomma örn det smidigaste och bästa sättet
för samråd i och handläggning av publicitetsärenden. Härigenom skulle
man kunna hoppas uppnå en ordning som förhindrar onödiga omgångar
eller kompetenskonflikter, vilka äro ägnade att inverka fördröjande på
ärendenas handläggning. Sålunda får utrikesdepartementets pressbyrå ofta
emottaga förfrågningar i ämnen, beträffande vilka sakkännedomen är att
söka utanför det egna departementet. För dess del vore mycket vunnet
med ett mera allmänt beaktande av informationssynpunkterna från de
olika myndigheternas sida och en livligare kommunikation av upplysningar.
Framför allt är det av vikt, att sakkunniga myndigheter icke hänvisa förfrågningar
till de olika informationsorganen utan att övertyga sig om, att
dessa äga erforderlig kännedom om den sak det gäller.»
Justerat:
Sven Tunberg.
In fidem:
Per G. Andreen.