Statsutskottets utlåtande nr 149.
1
Ur 149.
Ankom lili riksdagens kansli den 4 juni 1943 ki. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga
åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.
(2:a avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Majit under elfte huvudtiteln (punkterna
27 och 28 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 4 januari 1943) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret 1943/44 beräkna dels till Omkostnader
i samband med inköp och inlösen av ved, m. m. ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor, dels ock till Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst
biträde vid virkesavverkning ett förslagsanslag av 200 000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i propositionen, nr 192, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för
den 2 april 1943, föreslagit riksdagen att dels godkänna, att Kungl. Majit
vidtager erforderliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen i huvudsaklig
överensstämmelse med av föredragande statsrådet i nämnda statsrådsprotokoll
angivna riktlinjer, dels ock för budgetåret 1943/44 till Omkostnader
i samband med inköp och inlösen av ved, m. m. under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor.
I propositionen nr 192 har inledningsvis lämnats redogörelse för de åtgärder,
som hittills vidtagits för tryggande av vedproduktion och vedförsörjning.
Utskottet tillåter sig hänvisa till nämnda redogörelse (sid. 2—14).
Bränslekommissionens framställning.
i skrivelse den 2 februari 1943 har bränslekommissionen gjort framställning
om vidtagande under budgetåret 1943/44 av åtgärder i syfte att trygga
vedproduktionen och vedförsörjningen ävensom hemställt örn anvisande av
medel för genomförande av de föreslagna åtgärderna. Av framställningen
inhämtas i huvudsak följande.
Kommissionen har sammanlagt 55 miljoner kubikmeter ved och
massaved. Beträffande behovet av inhemskt bränsle under bränsleåret
1944/45 har kommissionen — under framhållande bland annat att ett bedömande
av detta behov vore ytterst vanskligt — förklarat sig anse, att
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 6 sami. Nr 149—150. 1
2
Statsutskottets utlåtande nr 149.
avverkningsprogrammet även under avverkningsåret 1943/44 borde, med
hänsyn till ovissheten i fråga om möjligheterna att importera fossila bränslen,
inriktas på en avverkning av samma storleksordning som planlagts för innevarande
avverkningsår, eller tillhopa 55 miljoner kubikmeter ved och massaved.
Av denna kvantitet skulle 40 miljoner kubikmeter avse ved och 15 miljoner
kubikmeter massaved, varav omkring 10 miljoner kubikmeter för de
aktuella behoven och cirka 5 miljoner för åstadkommande av en ökning
av industriens lagerhållning. Behovet under förbrukningsåret 1944/45 av
annat rundvirke än massaved (sågtimmer, slipers, stolpar m. m.) har av kommissionen
beräknats uppgå till samma kvantitet, 10 å 11 miljoner kubikmeter
(fast mått), som beräknats åtgå under förbrukningsåret 1943/44.
Bränslekommissionen har därefter framhållit, att möjligheterna att få
till stånd de av kommissionen ifrågasatta avverkningarna
vore beroende av tillgången på skog, arbetskraft och transportmedel.
I frågan om skogstillgångarnas tillräcklighet för genomförande av avverkningsprogrammet
har kommissionen anfört, att på grund av skogstillgångarnas
i Norrland ogynnsamma belägenhet i förhållande till konsumtionens
lokalisering samt kommunikationsmedlens begränsning vedavverkningar i
mycket stor utsträckning måste företagas i mellersta och södra Sveriges skogar.
Kommissionen har därefter erinrat om att riksskogstaxeringsnämnden på
vederbörligt uppdrag under hösten 1941 företagit en inventering av vedskogstillgångarna
inom Östergötlands, Kalmar och Älvsborgs län samt att nämnden
funnit sig med stöd av inventeringsresultalet kunna göra det uttalandet att
det vore möjligt att under de närmaste åren mer än väl uttaga den för tio
år av nämnden beräknade genomsnittliga vedavverkningen, vilket uttalande
enligt nämndens mening icke behövde begränsas till allenast de tre inventerade
länen utan vore tillämpligt för samtliga de tjugu södra länen utom
Gotlands. Under åberopande härav har kommissionen anfört, att då det
gäller planläggningen av avverkningarna under bränslesäsongen 1943(44
det icke kunde anses riktigt att utan vidare förutsätta, att enahanda fördelningsgrunder
och tillvägagångssätt kunde tillämpas som vid planerandet
av innevarande års avverkningar. Man måste nämligen räkna med
rådande svårigheter att å de olika fastigheterna fördela den produktionsplikt,
som fastställts för visst län, eftersom på många fastigheter all
vedskog utöver nödvändigt husbehov tagits i anspråk, under det att vedskogstillgångarna
på många andra fastigheter ännu icke vore på långt när
utnyttjade, vilket kunde bero på att vederbörande fastighet hittills ej ålagts
så stor avverkning, som varit möjlig med hänsyn till skogstillgången, eller
på att vederbörande skogsägare av mer eller mindre giltig anledning underlåtit
att fullgöra den ålagda avverkningsplikten.
Kommissionen har haft vissa överläggningar med länsjägmästarna och
vissa stiftsjägmästare samt representanter för domänstyrelsen, skogsstyrelsen
och riksskogstaxeringsnämnden angående ett av kommissionen framlagt
Statsutskottets utlåtande nr 149.
3
preliminärt förslag beträffande fördelningen på de olika länen av den för
nästa avverkningsår av kommissionen förutsatta totalkvantiteten ved och
massaved, 55 miljoner kubikmeter.
Kommissionen har med utgående från de av länsjägmästarna och riksskogstaxeringsnämnden
gjorda uttalandena och med beaktande av de gjorda
erfarenheterna vid fördelningen av innevarande års produktionsplikt uppgjort
en preliminär plan för fördelning på de olika länen av avverkningskvantiteterna
för avverkningsåret 1943/44. Av denna plan framgår, att av
de kvantiteter massaved samt ved för bränsleändamål och kolning utöver
husbehov, som ingick i avverkningsplikten för awerkningsåret 1942/43, och
av de motsvarande vedkvantiteter, beträffande vilka kommissionen ifrågasätter
avverkningsplikt för avverkningsåret 1943/44, belöpte på de 17 södra
länen omkring 41 procent och på de 7 norra länen omkring 59 procent.
Rörande arbetskraften har kommissionen framhållit att det syntes uppenbart,
att tillgodoseendet av behovet av arbetskraft för vedavverkningarna
under år 1943/44 komme att bliva ett svårt planläggnings- och fördelningsproblem,
men att kommissionen ansåge sig icke i detta sammanhang kunna
närmare ingå på de åtgärder till lösande av dessa problem, som kunde visa
sig lämpliga och påkallade.
Beträffande frågan om betydelsen av transportmedlen för ett nyttiggörande
av skogstillgångarna bär kommissionen efter att ha inhämtat yttrande
från statens trafikkommission anfört bland annat, att, därest transportmedel,
främst bilar, icke komme att stå till buds i tillräcklig omfattning,
det bleve nödvändigt att förlägga vedavverkningarna till konsumtionsplatsernas,
järnvägarnas och vattenledernas omedelbara närhet, vilket
komme att innebära en utan skogsvårdsmässiga hänsyn genomförd uthuggning
av sådana välbelägna skogar. Följderna härav kunde bliva så
omfattande, att de mest långtgående åtgärder beträffande transportväsendet
måste ur ekonomisk och samhällelig synpunkt anses vara att föredraga
framför det antydda tillvägagångssättet, vilket endast syntes motiverat
i ett verkligt nödläge och som en utväg i sista hand. Enligt trafikkommissionens
mening förelåge icke tillräckliga skäl för att nu tillgripa
för skogsbeståndet förhärjande avverkningsmetoder.
Därefter har bränslekommissionen till behandling upptagit frågan örn
vilka åtgärder, som kunde anses erforderliga för ett uppnående
av de virkeskvantiteter, vilka ansetts behövliga för
bränsleåret 1944/4 5.
Kommissionen har i detta avseende förklarat sig hava övervägt,
huruvida andra virkessortiment än ved och massaved borde ingå i produktionsskyldigheten.
Härutinnan hade kommissionen den uppfattningen,
att särskilda åtgärder för att få till stånd den erforderliga produktionen av
sågtimmer, stolpar, slipers och liknande specialsortiment ej vore påkallade,
varvid dock undantag borde göras beträffande småtimmer för fabrikation
4
Statsutskottets utlåtande nr 1A9.
av träull och beträffande virke till lådor för livsmedelsförsörjningens behov
samt för gagnvirke av lövträd. Lövträdsvirket inräknades för närvarande
under vissa förutsättningar i produktionsplikten och samma möjlighet borde
enligt kommissionens mening föreligga jämväl under nästa avverkningsår.
Vad beträffar småtimmer för nyss angivet ändamål kunde, enligt kommissionen,
förmärkas stora svårigheter för förbrukarna att täcka sitt behov
eftersom vederbörande producenter föredroge att avyttra virket till massaveduppköpare
för alt få tillgodoräkna sig detsamma vid fullgörande av
produktionsplikten, vilket de icke ägde göra, örn de sålde det till en lådeller
träullsfabrik. Kommissionen har framhållit, att, om någon ändring i
detta förhållande icke ägde rum, råvaruanskaffningen för ifrågavarande industrier
skulle bliva mycket svår. Småtimmer för ifrågavarande ändamål
borde under vissa förutsättningar få inräknas i produktionsplikten under
avverkningssäsongen 1943/44. Beträffande storleken av ifrågavarande kvantiteter
småtimmer och lövträdsvirke har kommissionen kalkylerat med att
den icke komme att överstiga 1 miljon kubikmeter, på grund varav den
produktionsplilctiga kvantiteten ved och massaved kunde beräknas komma
att stiga med ytterligare omkring 1 miljon kubikmeter.
Kommissionen har vidare föreslagit, att produktionsplikt för massaved
fastställdes även för avverkningsåret 1943/44, eftersom det alltfort
måste anses synnerligen viktigt att massaindustriens drift icke hämmades
av råvarubrist; massaproduktionens betydelse för den inhemska konsumtionen
och som bytesobjekt med utlandet vore nämligen alltför stor, för
att icke alla åtgärder borde vidtagas, som kunde tillförsäkra industrien de
erforderliga råvarumängderna, vartill komme att massaveden utgjorde en
bränslereserv i sista hand. Vidkommande frågan om omfattningen av den
föreslagna produktionsplikten beträffande massaved har kommissionen
framhållit, att det aktuella behovet av massaved under år 1944 kunde beräknas
till omkring 10 miljoner kubikmeter, men att ett mindre gynnsamt
resultat av innevarande års avverkningar kunde behöva föranleda,
att avverkningarna inriktades på 15 miljoner kubikmeter, med hänsyn vartill
kommissionen icke för närvarande kunde taga ställning till frågan, huruvida
produktionsplikten borde omfatta 10 eller 15 miljoner kubikmeter.
Kommissionen har vidare kommit in på frågan om produktionsplikt för
ved för bränsleändamål och kolning samt därvid först erinrat om att produktionsplikten
för dylik ved under innevarande avverkningssäsong omfattade
40 miljoner kubikmeter, varav skulle upphuggas 35 miljoner kubikmeter i
form av kastved, kolved eller annan långved och 5 miljoner kubikmeter
såsom ved eller massaved i skogsägarnas eget val. För nästa avverkningsår
borde, enligt kommissionen, produktionsplikten omfatta 40 å 45 miljoner
kubikmeter — beroende på den produktionsplikt för massaved, som kunde
bliva fastställd — varav 35 miljoner kubikmeter borde upphuggas i form
av kastved, kolved eller annan långved.
Statsutskottets utlåtande nr H9.
5
Kommissionen har i detta sammanhang föreslagit, att den enskilde
skogsägaren skulle i sin produktionsplikt få inräkna den del av avverkat
timmer, som vid försågningen utfölle som bränsleprodukter (bakar, ribb,
sågspån m. m.). Kommissionen har beräknat, att man härvid kunde utgå
från att av 100 kubikfot toppmätt massa timmer utfölle bakar, ribb etc.
lill en kvantitet, som motsvarade 1 kubikmeter kastved. De kvantiteter
vedbränsle som —- från att under innevarande säsong ligga helt utanför
produktionsplikten och avverkningsprogrammet överhuvud — på detta
sätt skulle komma att inryckas under produktionsplikten, beräknades, enligt
kommissionen, komma att uppgå till omkring 3 miljoner kubikmeter,
med vilken kvantitet det produktionspliktiga beloppet sålunda skulle höjas.
Sammanfattningsvis har kommissionen angivit omfattningen av avverkningsskyldigheten
för avverkningsåret 1943/44 sålunda.
Ved (kastved, kolved och annan långved) för
bränsleändamål och kolning ............ 35 miljoner kubikmeter
Ved och/eller massaved ............... . . 5 å 10 » »
Massaved för industriändamål ............ 15 å 10 » »
Vid timmersågning fallande bränsleprodukter
(bakar, ribb etc.) ...................... 3 » »
Småtimmer samt gagnvirke av lövträd.......1 »_»_
Summa 59 miljoner kubikmeter
Kommissionen har vidare anfört, att därest åtgärder vidtoges för att i
större utsträckning än vad för närvarande vore fallet möjliggöra kalavverkning
(trakthygge) på skogsmark, vars produktionsförmåga till följd av skogsbeståndets
gleshet och avsaknad av utvecklingsmöjligheter icke tillfredsställande
utnyttjades, skulle, i varje fall inom vissa områden, ej obetydliga
virkeskvantiteter åstadkommas, varjämte härigenom tillfälle skulle givas till
en förbättring av skogarna genom uppdragande av nya bestånd av lämplig
proveniens. För att förmå vederbörande skogsägare att frivilligt gå med på
ökad dylik kalavverkning har kommissionen i första hand föreslagit sådan
ändring av kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag
från skogsodlingsanslag att möjligheterna för skogsägarna att utfå
statsbidrag från skogsodlingsanslaget förbättrades.
Rörande innehållet i nyssnämnda kungörelse har kommissionen anfört.
Jämlikt berörda kungörelse, sådan densamma lyder efter de ändringar,
som däri vidtagits genom kungörelser den 30 juni 1938 (nr 452) och den 30
maj 1941 (nr 353), må från statens skogsodlingsanslag utgå statsbidrag till
utförande inom område, varå skogsvårdslagen, lagen örn vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
eller lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning,
av företag, som avser skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig
skogsproduktion å bland annat vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet
är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig
mån saknar utvecklingsmöjligheter. Statsbidrag kan. enligt kungörelsen,
6
Statsutskottets utlåtande nr 149.
utgå endast under förutsättning att avsättningsvärdet av det virke, som
bör avverkas för att nöjaktig föryngring skall kunna åstadkommas, understiger
kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål böra utföras;
statsbidrag kan beviljas till högst 50 procent av den av skogsvårdsstyrelsen
godkända kostnaden för skogsodlingsföretaget.
Kommissionen har beträffande bestämmelserna i denna kungörelse anfört,
att med hänsyn till bland annat de nuvarande höga ved- och virkespriserna,
förutsättningar i många fall saknats att utfå skogsodlingsbidrag, eftersom
virkets avsättningsvärde överstege den beräknade reproduktionskostnaden.
Kommissionen har därför i syfte att underlätta möjligheterna att utfå
statsbidrag enligt kungörelsen föreslagit, att bestämmelserna däri ändrades
så, att statsbidrag finge, oavsett det avverkade virkets avsättningsvärde, utgå
med högst 50 procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden
för skogsodlingsföretaget, i det fall kalavverkning enligt skogsvårdsstyrelsens
förslag kommit till utförande i syfte att fullgöra fastigheten åliggande
produktionsskyldighet.
Kommissionen har därefter framhållit, att ehuru ett genomförande av den
föreslagna ändringen av villkoren för statsbidrag till skogsodling torde
kunna förväntas medföra, att skogsägarna i regel skulle gå med på kalavverkning,
där skogsvårdsstyrelsen föresloge sådan avverkning, det givetvis
icke kunde förutsättas, att frivillig överenskommelse skulle komma att träffas
i alla de fall kalavverkning kunde visa sig lämplig och önskvärd, ty även
med den föreslagna ändringen av bestämmelserna innebure ju'' ett skogsodlingsföretag
i varje fall sett på kortare sikt, en viss ekonomisk uppoffring
från skogsägarnas sida, en uppoffring som skogsägare med negativ inställning
till skogsvårdsåtgärder av icke omedelbart vinstgivande slag knappast
kunde förväntas vara villiga att göra. Kommissionen har därför ifrågasatt,
huruvida icke i vissa fall kalavverkning skulle tvångsvis kunna genomföras.
Kommissionen har härom anfört huvudsakligen följande:
Tvångsavverkning av nu ifrågavarande slag tox-de knappast ha valdt avsedd
med den nu gällande lagen om avverkningsskyldighet. Däremot torde
hinder icke föreligga att i sådana fall tillämpa allmänna föi-fogandelagen.
Det är uppenbart, att en sådan tvångsvis genomförd kalavverkning skulle
innebära ett långt gående ingrepp i skogsägarens fria dispositionsrätt över
sin skog; den bör därför komma i fråga endast där kalavverkning — helt
eller delvis — av visst område skulle vara ur bränsleförsörjningssynpunkt
synnerligen önskvärd, och där tillika skogsbeståndets karaktär är sådan, att
en avveckling av beståndet eller delar därav är i hög grad lämplig. Vidare
bör förutsättas att fullgörandet av den produktionsplikt, som ansetts motiverad
för viss fastighet icke kan ske på annat sätt än genom kalavverkning
av visst bestånd på fastigheten; om skogsägaren sålunda föredrager att fullgöra
sin avverkningsskyldighet genom en gles och förhållandevis kostsam avverkning
i gallringsskog eller äldre skog inom ett visst område av fastigheten
framför att kalavverka inom ett annat område, och denna gallringshuggning
är ur skogsvårdssynpunkt försvarbar, böra åtgärder till genomförande av
kalavverkning icke komma i fråga. Kommissionen anser det icke sannolikt,
Statsutskottets utlåtande nr 149.
7
att dessa förutsättningar kunna komma att föreligga annat än i enstaka
undantagsfall. Kommissionen avser emellertid att — där sådana fall till
äventyrs uppkomma — föreslå Kungl. Maj:t, att området tages i anspråk
för avverkning enligt allmänna förfogandelagen.
Statsbidrag till skogsodling efter en med stöd av förfogandelagen verkställd
kalavverkning bör enligt kommissionens mening icke utgå. Det synes
nämligen önskvärt att träffande av frivillig överenskommelse örn kalavverkning
underlättas genom vissa ekonomiska fördelar, vilka icke äro för handen
vid fall av förfogandelagens tillämpning. — En konsekvens av att statsbidrag
ej skulle få utgå efter kalavverkning, föreskriven med stöd av förfogandelagen,
synes vara, att förfogandelagens tillämpning i här ifrågavarande
avseende endast bör komma i fråga, där det vid kalavverkningen
fallande virkets värde beräknas helt täcka kostnaderna för de följande skogsodlingsåtgärderna.
Bränslekommissionen har vidare framhållit, att liksom hittills under krisen
även under avverkningsåret 1943/44 den frivilliga vedproduktionen borde
stimuleras och stödjas av statsmakterna genom meddelande av statsgaranti
för vedens inlösen och genom beviljande av avverkningsförskolt ur veduppköparnas
förlagskapital. Kommissionen har funnit det motiverat att i detta
sammanhang upptaga till behandling frågan örn statens ekonomiska ansvar
beträffande veden och därmed sammanhängande spörsmål av betydelse vid
en avveckling av vedregleringen.
Vid behandling av frågan om statsgaranti för ved har kommissionen till
en början erinrat om att sådan statsgaranti må meddelas, förutom åt vedproducent,
åt sådan skogsägareförening, som är ansluten till Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, samt att övriga auktoriserade veduppköpare
icke komma i åtnjutande av statsgaranti. Kommissionen har vidare erinrat
om att, om under tiden för giltigheten av en veduppköpares auktorisation på
grund av förbättring i landets bränsleförsörjning eller eljest sådana förhållanden
skulle inträffa som omöjliggjorde försäljning av den av uppköparen
anskaffade veden till pris som täckte inköpspriset samt transport- och övriga
kostnader ävensom uppköparens provisioner, kommissionen garanterade
uppköparen dylikt försäljningspris. Den garanti uppköparen sålunda erhållit
genom auktorisationen (auktorisationsgaranti) vore förmånligare än
statsgarantin, som endast tillförsäkrade uppköpare garantipris, varför, i den
mån auktorisationsgaranti vore gällande, statsgaranti icke hade någon betydelse
för uppköparen. Enligt kommissionen uppkomme då den frågan
om statsgarantin ändock hade betydelse för uppköparen genom att den
gällde under en längre tid eller annan tid än auktorisationsgarantin. Härom
har kommissionen anfört följande.
Auktorisationsgarantin torde gälla från den tidpunkt, då uppköparen
träffar avtal med skogsägaren örn inköp av ved och till dess uppköparen
träffar avtal örn försäljning av veden. Skulle en försäljning av uppköparens
ved ej fullföljas, t. ex. på grund av köparens obestånd eller på grund av atl
kontraktet häves med anledning av att leverans ej skett inom avtalad tid,
8
Statsutskottets utlåtande nr 1A9.
torde garantin i auktorisationen ej ådraga kommissionen skyldighet att
skaffa annan köpare, eftersom veden en gång blivit såld. Det är uppköparens
sak att viel försäljning av ved skydda sig genom säkerheter eller förskottsbetalning,
och kommissionen har i sitt cirkulär nr 185 uttalat, att ved
bör vara tillgänglig, innan licens eller anvisning utfärdas. Vidare har kommissionen
i cirkuläret uttalat, att örn kontrakt anses böra upprättas angående
ved, som ännu ej är tillgänglig för uppköparen, han ej bör binda sig
definitivt för viss leverans beträffande större del av det kontraherade partiet
än som är tillgänglig. Den nu anförda meningen om auktorisationsgarantins
innebörd har kommit till uttryck i berörda cirkulär nr 185, däri uppköparna
jämväl ålagts att upprätta skriftliga avtal om alla inköp och försäljningar,
för att kommissionens ansvarighet vid varje tidpunkt skall kunna fastställas
med stöd av skriftliga handlingar.
Giltighetstiden för den statsgaranti, som meddelats eller övergått å auktoriserad
uppköpare (skogsägareförening), är beroende av om begreppet
överlåtelse i kungörelsen om statsgaranti avser avtal om försäljning eller avlämnande
av veden. I proposition nr 276 den 30 april 1942 (sid. 24) talas
örn utfästelse att inlösa ved, som avverkats men icke vunnit avsättning.
Intetdera av begreppen överlåtelse och avsättning är otvetydigt. Örn man
med överlåtelse förstår ingående av avtal om inköp eller försäljning, sammanfaller
garantitiden med tiden för auktorisationsgarantins giltighet. I sådant
fall saknar statsgarantin all betydelse för uppköparen. Om man åter
med överlåtelse avser det moment, då veden avlämnas från köpare till säljare,
övergår statsgarantin från skogsägaren till uppköparen senare — vilket
är betydelselöst, eftersom den vidsträcktare auktorisationsgarantin uppkommer
redan i och med själva avtalet — och upphör att gälla först då veden
avlämnats till den vedhandlare eller förbrukare, som köpt veden av uppköparen.
Om man med överlåtelse avser vedens avlämnande, har uppköparen
sålunda i statsgarantin en säkerhet under tiden mellan försäljningsavtalets
ingående och vedens avlämnande. Fullföljes ej försäljningen, t. ex.
på grund av köparens insolvens, kan uppköparen i detta fall påfordra att
för veden erhålla garantipriset av staten.
Med hänsyn till vad nu anförts synes det angeläget att i kungörelsen om
statsgaranti användes en annan bestämning av tidpunkten för garantins
upphörande än vedens överlåtelse. Kommissionen anser för sin del skäligt,
att avlämnandet av veden är avgörande tidpunkt för statsgarantins giltighet.
Avlämnandet bör anses ha skett, då veden kommit ur säljarens besittning
och sålunda är skyddad mot säljarens borgenärer.
Kommissionen har därefter framhållit, att den olika ställning, som å ena
sidan skogsägareföreningarna och å andra sidan övriga auktoriserade uppköpare
intaga i fråga om rätten att erhålla statsgaranti, enligt kommissionens
mening icke vore motiverad. Jämväl övriga auktoriserade uppköpare
borde därför tillerkännas nämnda förmån.
Kommissionen har i detta sammanhang vidare uttalat, att den bestämmelse,
som nu stadgade statsgaranti som förutsättning för avverkningsförskott
utan olägenhet kunde upphävas.
I fråga örn rätt till avverkningsförskott har kommissionen föreslagit utfärdande
av sådana bestämmelser, att veduppköpare för avverkning å egen
skog eller avverkningsrätt skulle äga använda förlagskapital i fråga om
Statsutskottets utlåtande nr 149.
9
sådan ved, som uppköparen anmält sig ämna använda i sin verksamhet såsom
veduppköpare.
Kommissionen har — under erinran att jämlikt av Kungl. Maj:t utfärdade
bestämmelser (S. F. S. 667/42 och 861/42) statsgaranti för ved under avverkningsåret
1942/43 begränsats att gälla under sex-månadersperioder -—
kommit in på spörsmålet, huru man skulle förfara vid en eventuell konjunkturomsvängning
i samband med vedregleringens upphörande för att statens
garantier — utan att skogsägarnas och övriga enskilda intressen obehörigen
bleve eftersatta — skulle på ett rimligt och praktiskt sätt begränsas.
Kommissionen har härom anfört följande.
Ett sätt är det hittills tillämpade att uppdela garantin i perioder. Avverkningsåret
1941/42 voro dessa perioder bestämda till 4 månader, men de
praktiska olägenheter, som en dylik uppdelning medförde, föranledde, att
garantiperioderna avverkningsåret 1942/43 bestämdes till 6 månader. Ett
annat sätt är att Kungl. Maj:t i garantibestämmelserna intager ett förbehåll,
att den ved, som icke avverkats, upparbetats och upplagts exempelvis en
månad efter av Kungl. Majit bestämd dag, icke skall omfattas av statsgaranti.
Genom ett »avverkningsstopp» av det slag, som senast antytts, kan man
effektivt hindra, att, efter inträdandet av en fredskris, ved under en längre
period avverkas och överlåtes på staten på grund av garantibestämmelserna.
Den, som efter den bestämda tidens utgång avverkar, får själv svara för
vedens avsättning och taga de förluster, som kunna föranledas av prisfall.
Staten torde emellertid i en sådan situation icke kunna fritaga sig från
skyldigheten att gottgöra skogsägarna för förluster, som förorsakats av de
redan meddelade avverkningsåläggandena. Örn en skogsägare ålagts att avverka
viss kvantitet och i anledning därav haft direkta kostnader för avverkningens
planläggning och förberedande genom stämpling, anläggning
av vägar eller baracker etc., bör han, därest han ej för egen del utnyttjar de
vidtagna åtgärderna, erhålla gottgörelse av staten. Därjämte torde man få
räkna med vissa ersättningar för rötskador, uppkomna på grund av stämpling,
särskilt å skog avsedd för massavedavverkning. Det vore ur denna synpunkt
önskvärt, att man kunde anordna ett avverkningsstopp på sådant sätt,
att redan utstämplad skog finge avverkas. Även örn man nu skapar de rättsliga
förutsättningarna för ett allmänt avverkningsstopp, bör man vid en
avveckling i största möjliga utsträckning fullfölja genom stämpling förberedda
avverkningar, åtminstone av massaved. Detta låter sig sannolikt så
mycket lättare göra, som massaveden kan beräknas utan större svårighet
vinna avsättning som råvara för massaindustrien.
Ett avverkningsstopp skulle givetvis även påverka de kontrakt angående
inköp och försäljning av ved, som blivit ingångna av uppköparna. Skulle
ett avverkningsstopp föranleda, alt en skogsägare, som sålt ved till en uppköpare,
ej kan fullgöra sin leverans med ved, som avverkats före den bestämda
dagen för avverkningsstoppet, bör kontraktet icke vidax-e gälla för
återstående kvantitet. Eftersom uppköparen sålunda kan gå miste örn ved,
som han behöver för leverans till sina köpare, bör i kontrakten med dessa
föihehåll ske för en sådan eveni Halhet, som nu är i fråga. Härvid är emellertid
att märka, att .staten genom auktorisationsgarantin kan stå i ansvar
för ved, som ligger osåld hos andia uppköpare. Dessa osålda kvantiteter
10
Statsutskottets utlåtande nr 149.
böra i största möjliga utsträckning utnyttjas för att fullfölja leveranserna
på de försäljningskontrakt, som andra uppköpare ingått. Kommissionen anser,
att man med hänsyn till de ersättningsfrågor och den rubbning i handeln,
som ett avverkningsstopp skulle föranleda, såvitt möjligt bör undvika
att tillgripa en sådan åtgärd. Behovet därav begränsas avsevärt genom
statsgarantins uppdelning i perioder. Utsikterna att kunna undvika användandet
av avverkningsstopp äro givetvis väsentligt större, örn garantiperioderna
äro korta; då kan man — med undantag endast för det fall att en
avveckling måste ske i periodens början — låta perioden utlöpa utan att
begagna rätten att stoppa avverkningarna.
Garantiperioderna torde emellertid icke böra göras kortare än innevarande
avverkningsår eller sålunda sex månader.
För att möjliggöra för kommissionen att övervaka fullföljandet av den
avverkningsplan för ved och massaved som kan komma att fastställas för
avverkningsåret 1943/44 har kommissionen föreslagit, att vedproducent
borde förklaras skyldig att, såsom tidigare skett, även för nämnda avverkningsår
lämna månatliga uppgifter angående avverkningarna av ved och
massaved samt att inventeringar av landets vedförråd borde göras vid två
tillfällen under avverkningsåret. I fråga örn deklaration och inventering av
timmer har kommissionen framhållit, att enligt dess mening månatliga deklarationer
av avverkningarna icke borde ifrågakomma, men att det däremot
syntes påkallat, att producenterna vid slutet av den egentliga avverkningsperioden
för timmer och eventuellt en gång dessförinnan finge deklarera
under säsongen utförda timmeravverkningar.
Kommissionen har i sin skrivelse därefter behandlat frågan örn storleken
av de anslag för budgetåret 194 3/4 4, som kunde beräknas behöva
anvisas under var och en av anslagsrubrikerna Reglering av vedproduktionen
och Omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved, m. m.
Vad först angår anslaget till Reglering av vedproduktionen har kommissionen
räknat med ett medelsbehov av 100 000 000 kronor till förlagskapital
åt auktoriserade brännveduppköpare för inköp av ved.
Till förlagskapital för kostnader för transport av ved och för inköp av en
statlig bränslereserv under budgetåret 1943/44 har kommissionen ansett
15 000 000 kronor respektive 30 000 000 kronor erforderliga. Med hänsyn till
att för Reglering av vedproduktionen erforderliga medel för nästa budgetår
beräknats icke komma att överstiga de medel, 145 000 000 kronor, som redan
stå till förfogande för de med anslaget avsedda ändamålen, har kommissionen
förklarat sig anse, att några nya anslagsäskanden beträffande
Reglering av vedproduktionen icke vore erforderliga för nästkommande
budgetår.
Vad därefter angår anslaget till Omkostnader i samband med inköp och
inlösen av ved, m. m., har kommissionen föreslagit, att detsamma skulle
för budgetåret 1943/44 upptagas till 3 000 000 kronor, av vilket belopp be
-
Statsutskottets utlåtande nr 1A9.
11
räknades 500 000 kronor för bestridande av vissa direkta omkostnader för
vedinköp, 1 000 000 kronor för bestridande av kostnader vid tillhandahållande
av ved från centrala lager i tätorter inom zon 3 samt 1 500 000 kronor
för täckande av kostnader för prisförluster på långved och andra
eventuella förluster å vedclearingen.
Kommissionen har i detta sammanhang behandlat spörsmålet om vilka åtgärder,
som kunna befinnas erforderliga för vedförsörjningens ordnande under
budgetåret 1943/44. I detta hänseende har kommissionen anfört, bland annat,
att för nästa bränslesäsong en befarad ökad knapphet på bränsle komme särskilt
för de större orterna att medföra ökade krav på reglering av handeln
med samtliga bränslen och att det därför torde böra övervägas, huruvida
icke fullständig handelsreglering borde, utöver vad som redan skett i de
för närvarande handelsreglerade orterna, genomföras för ytterligare några
städer, varom särskilt förslag komme att senare avgivas. Kommissionen har
vidare framhållit, att en viss utvidgning av den regleringsform för handeln
med ved, som genomförts för större delen av landets städer och vissa andra
större samhällen, s. k. tätorter, zon 3, även kunde visa sig nödvändig. Kommissionen
har härom anfört bland annat följande.
För tätorter, zon 3, är vedbehovet i regel icke större, än att veden kan tillföras
med bil inom tillåtet köravstånd. Tillförseln har därigenom kunnat
ske jämnare och någon större lagerhållning av ved i orterna har icke varit
påkallad. Väl ha kristidsnämnderna i vissa orter anskaffat mindre beredskapslager,
men den lagerhållning, som därjämte behövts för att tillgodose
särskilt de mindre förbrukarnas vedbehov, har i stort sett legat hos vedhandlarna.
Priserna på den ved, som sålts i smärre poster, i regel från
vedgård, ha hittills fastställts med hänsyn till därmed förenade kostnader
för vedens lagring och utkörning från lager. För leveranser av helved i
mindre poster än hela billass ha priserna på den grund blivit förhållandevis
höga, och berättigade erinringar mot dylika priser kunna göras ur såväl
allmänna prissynpunkter som av rent sociala skäl. Inom vissa län har en
utjämning av vedpriserna för leveranser av olika storlek kunnat åstadkommas
genom en clearing inom vedhandeln på så sätt, att priset för större leveranser
höjts något, medan priset för små partier, vilka tillsammantagna
motsvara en mindre del av omsättningen i vedhandeln, kunnat i vissa fal!
avsevärt sänkas. Med hänsyn till vedhandelns starkt växlande struktur —
en del vedhandlare ha förhållandevis få kunder, som äro små förbrukare,
andra ha huvudsakligen sådana kunder — kan i de flesta orter en prisutjämning
inom själva vedhandeln icke genomföras. Kommissionen anser emellertid
önskvärt, att en sådan utjämning av priserna på ved kommer till stånd
inom tätorter, zon 3, att förutom priset för leveranser av ved i större partier
över 100 kubikmeter endast ett pris fastställes för mindre partier än 100
kubikmeter. För de minsta partierna, som levereras som delar av billass,
blir ulkörningskostnaden något högre; denna höjning bör i varje fall betalas
av konsumenten. En dylik prissättning förutsätter, enligt kommissionens
mening, att genom medverkan av kristidsnämnderna i berörda tätorter
en central lagerhållning anordnas, och att ved från sådant lager kan tillhandahållas
i de fall, då svårigheter föreligga för transporter av ved direkt
från upplag vid bilvägar. För att priset på ved vid leveranser från central
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 149.
lager skall kunna bliva detsamma som vid direktleveranser från bilväg, böra
kostnaderna för utkörningen av veden från lager i tätorten till konsumenten
få avräknas i vedclearingen efter redovisning av leveranserna i fråga
från kristidsnämnden till vederbörande kristidsstyrelse. I samtliga tätorter,
zon 3, kan behovet av ved för hushållsförbrukning under nästa bränslesäsong
beräknas till ungefär 5 miljoner kubikmeter. Örn 10 å 15 procent
av denna kvantitet eller 500 000—750 000 kubikmeter behöver hallas i lager,
som nyss sagts, och utkörningskostnaden i genomsnitt beräknas till 1 krona
75 öre per kubikmeter, skulle den åsyftade prissättningen medföra en belastning
å vedclearingen av 0,9—1,3 miljoner kronor.
Kommissionen förutsäiter därvid, att i den mån kostnaderna för lagerhållningen
icke kunna täckas av marginalen mellan priserna för partier
under och över 100 kubikmeter (vilken marginal i nu gällande prislistor i
regel är 75 öre per kubikmeter), skola dessa kostnader icke drabba vedclearingen
utan vederbörande kommun. Enligt kommissionens mening torde
man rimligen kunna begära av ifrågavarande kommuner, att de lämna det
bidrag till vedförsörjningens ordnande, som härigenom eventuellt skulle
ifrågasättas. För vedclearingens vidkommande innebär den beräknade belastningen,
förutsatt att clearingen icke bör lämna vare sig vinst eller förlust,
att vedpriserna i dessa orter skulle behöva genomgående höjas med 25
öre per kubikmeter. Kommissionen anser en allmän prishöjning av veden
på grund av denna lagring, som delvis är av beredskapskaraktär, icke kunna
förordas. Med hänsyn jämväl till den medverkan, som förutsättes från kommunernas
sida, synas angivna kostnader för tillhandahållande av ved från
centrallager böra tagas som en belastning på här ifrågavarande omkostnadsanslag.
Då kommissionen förordar en ökad prisutjämning på ved i tätorter, zon
3, enligt de riktlinjer, som här angivits, förbiser kommissionen icke, att från
vedhandelns sida säkerligen invändningar kunna resas mot en dylik central
lagerhållning av ved, och detta såväl ur praktiska distributionssynpunkter
som av rena bekvämlighetsskäl med hänsyn till den för vedhandlarna naturliga
utleveransen av ved från vedgård. På samma sätt som när det gäller
de handelsreglerade orterna har kommissionen emellertid ansett den centrala
lagerhållningen hos kristidsnämnder eller centralorgan för dessa vara
en för vedhandeln kanske obekväm men för konsumenterna och för det
allmänna fördelaktig anordning, då det gäller att hålla priserna på helved
vid skälig nivå.
Kommissionen har vidare föreslagit prisutjämnande åtgärder i fråga om
långved som användes för hushållsförbrukning samt i detta hänseende anfört
följande.
Såsom nämnts i det föregående kommer vedbehovet för olika ändamål
under nästa bränslesäsong att i större utsträckning tillgodoses med långved.
Även om långveden i största utsträckning torde komma till användning för
större industrier, trafikföretag, statliga och kommunala anläggningar, kolugnar
och i vissa fall för tillverkning av gengasved, kommer sannolikt inom
vissa tätorter från Bergslagen och norrut långved att behöva tagas i anspråk
för hushållsförbrukning. I de fall då långveden måste omhändertagas
vid centrala kapningsplatser i orterna, kommer den kapade veden
att betinga självkostnadspriser, som beräknas ligga icke oväsentligt över
priserna på kastved. Enligt de grunder, efter vilka priserna i olika orter
Statsutskottets utlåtande nr 149.
13
fastställts, äro desamma beroende av respektive orters naturliga tillförselområden
och den ved, som kommer att finnas tillgänglig inom dessa områden.
Under förutsättning att exempelvis i de norrländska tätorternas försörjningsområden
långved avverkas och måste kapas inom tätorterna, skulle
delta sålunda i princip medföra, att priserna för ved i dessa orter i motsvarande
mån behövde höjas. Med hänsyn till den olika förekomst av långved
för tätorterna i fråga, som redan nu kan förutses, anser kommissionen emellertid,
att sådana eventuellt uppkommande kostnader för kapning av långved,
som kunde verka höjande på eljest erforderliga vedpriser, böra belasta
vedclearingen. Dessa kostnader för omhändertagande och uppkapning av
långved inom vissa tätorter torde i den kommande prissättningen för nästa
bränslesäsong icke böra påverka vedpriserna för tätorterna överhuvudtaget
utan böra enligt kommissionens mening belasta det omkostnadsanslag, varom
här är fråga.
Vad i samband med vedclearingen uppkommande kostnader angår har
kommissionen — under erinran örn att kommissionen i det föregående räknat
med att 500 000 kronor skulle behöva tagas i anspråk för bestridande av
vissa dii''ekta kostnader för vedinköp — anfört följande.
För bestridande av kostnader vid tillhandahållande av ved från centrala
lager i tätorter, zon 3, torde böra beräknas ett belopp av ungefär 1 000 000
kronor. För vedclearingen anses jämväl ett visst belopp böra ställas till
förfogande för täckande av dels kostnader för omhändertagande och
uppkapning av långved i vissa tätorter, dels eventuella förluster med
hänsyn till de svårigheter, som alltid följa med prisberäkningar efter vedleveranser
av den stora omfattning, varom här är fråga. En viss marginal
bör även finnas för att möjliggöra, att för säsongen fastställda priser
ej under säsongen skola behöva höjas. I clearingförfarandets syfte anser
kommissionen ligga, att ett eventuellt överskott i vedclearingen för en viss
bränslesäsong skall kunna få tagas i anspråk under en kommande, så att
icke resultatet av varje års prissättning måste redovisas och bedömas för
sig. Kommissionen anser därför, att en statens vedclearingkassa bör inrättas
i huvudsak efter liknande grunder som den enligt kungörelsen den
28 juni 1940 (nr 650) inrättade kolclearingkassan. För innevarande år föreligger
per den 31 december 1942 ett överskott i vedclearingen på cirka
2 000 000 kronor. Under förutsättning att ett överskott från årets vedclearing
får balanseras i en vedclearingkassa, varom särskilt förslag kommer att avgivas,
anser kommissionen, att utöver förut angivna 1 500 000 kronor ett
lika stort belopp bör upptagas för att täcka kostnader för prisförluster på
kapad långved och andra eventuella förluster i vedclearingen. Ifrågavarande
omkostnadsanslag föreslås därför att såsom förslagsanslag uppföras
med 3 000 000 kronor.
Slutligen har kommissionen beträffande vissa prisavvägningsfrågor, efter
samråd med statens priskontrollnämnd, anfört följande.
I det föregående har förutsatts, att samma grundregler för vedclearingen
skola tillämpas som hittills, d. v. s. att clearingförfarandet bör i stort sett
ge varken vinst eller förlust, och att debiterings- respektive tätortspriserna
beräknas i så nära anslutning som möjligt till de faktiska självkostnaderna
för veden inom respektive tillförselområden. I fråga om nästa bränsleårs
vedpriser räknar kommissionen således med att vissa höjningar äro ofrån
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 1A9.
komliga, beroende på att de höjda normalpriserna för vedproducenterna
måste få återverkningar på debiterings- och tätortspriserna. Därtill beräknas
en viss höjning i normalpriserna för vedtransporter med bil samt något
höjda båtfrakter. Erfarenheterna från årets vedclearing giva möjlighet till
en avvägning på säkrare grund av priserna med hänsyn till tillförseln inom
de områden, som i stort sett äro prisbestämmande, och dessutom bör överskottet
i årets vedclearing kunna utnyttjas för att motverka eljest erforderliga
höjningar. Vid övervägande av frågan om clearingprisernas avvägning
för nästa bränslesäsong har kommissionen sålunda i stort sett funnit,
att debiteringspriserna för ved inom överskottsområdena i Norrland, Dalarna
och Värmland höra höjas med 1 krona å 1 krona 25 öre per kubikmeter.
Debiteringspriserna för ved inom det småländska överskottsområdet
torde behöva höjas med 50 öre per kubikmeter. Basispriserna för ved till
handelsreglerade orter torde — frånsett justering av priset för något sortiment
i Stockholm — emellertid det oaktat kunna hållas oförändrade. De
för normalpriserna i tätorter, zon 3, grundläggande avräkningspriserna för
leveranser över 100 kubikmeter beräknas i södra och mellersta Sverige behöva
höjas med 50 öre per kubikmeter inom de områden, där normalpriserna
för producenterna höjts med samma belopp, d. v. s. i huvudsak inom Småland,
södra Halland, Östergötlands, Södermanlands, Värmlands, Örebro och
Västmanlands län. I Gävleborgs och Kopparbergs län erfordras av i huvudsak
samma anledning prishöjningar i tätorterna av 50 öre å 1 krona per
kubikmeter. I övre Norrlands tätorter, där producentpriserna för ved genomgående
höjts nied 1 krona per kubikmeter, och årets tätortspriser visat
sig väl låga, anses en höjning av dessa priser med upp till 1 krona 50 öre
per kubikmeter behöva vidtagas. De enligt kommissionens mening erforderliga
prishöjningarna bero sålunda väsentligen på de höjningar, som skett
av vedproducenternas normalpriser, medan transportprisernas stegring i regel
icke kommer att behöva verka höjande på clearingpriserna. Enligt grundreglerna
för vedclearingen har kommissionen funnit sig böra räkna med nu
i stort sett angivna prishöjningar. Att utöver en sådan försiktig avvägning
av priserna låta allmänna prispolitiska hänsyn påverka prissättningen har
kommissionen icke funnit vara i överensstämmelse med nämnda grundregler
för vedclearingen. Kommissionens förslag, enligt vilket omkostnadsanslaget
bör kunna begränsas till 3 000 000 kronor, bygger sålunda
på en fortsatt tillämpning av de givna reglerna för vedclearingen och inrymmer
icke någon marginal för täckande av eventuella förluster på grund av en
prissättning, som mera skulle få karaktär av subvention av konsumentpriserna
på ved.
Föredragande statsrådet.
Föredragande statsrådet har för egen del anfört i huvudsak följande.
För bedömande av den omfattning i vilken avverkningarna under
avverkningsåret 1943/44 böra ske har man att utgå från
de bränslebehov för säsongen 1944/45, vilka beräknas skola tillgodoses genom
uttag ur skogarna. Dessutom måste man taga hänsyn till de kvantiteter gagnvirke
som erfordras för industriellt bruk och andra därmed jämförliga
ändamål.
Vad till en början angår bränslebehovet under säsongen 1944/45 torde man
såsom utgångspunkt för beräkningen härav böra taga de kalkyler som ligga
till grund för uppskattningen av behovet av inhemskt bränsle under säsongen
1943/44. Detta har, örn man bortser från den inhemska kolproduktionen, av
Statsutskottets utlåtande nr Ii9.
15
bränslekommissionen beräknats till en vedkvantitet av 40 miljoner kubikmeter
(travat mått), vartill kommer en torvkvantitet, som beräknas motsvara
mellan 3 och 4 miljoner kubikmeter ved. För bränslesäsongen 1944/45 har
bränslekommissionen räknat med ett vedbehov av samma storleksordning.
Vid dessa beräkningar har kommissionen förutsatt, att en viss import av
stenkol och koks kommer att äga rum under åren 1943 och 1944. Alla antaganden
örn storleken av denna import äro emellertid mycket osäkra. Med
hänsyn härtill synes det angeläget, att planläggningen av vedavverkningarna
icke inriktas på att uppnå en viss maximikvantitet utan att man i stället
täger en viss antagen minimimängd till riktpunkt. Denna minimikvantitet
för veduItagen synes på sätt bränslekommissionen angivit kunna uppskattas
till 40 miljoner kubikmeter, varav 5 miljoner kubikmeter skulle utgöras av
massaved eller ved samt återstoden av kastved och kolved jämte annan
långved.
Vid sidan av vedavverkningarna måste även behovet av gagnvirke tillgodoses
genom uttag ur skogarna. Innevarande avverkningsår är avsikten
att avverkningarna av massaved, för att användas som industriell råvara,
skola uppgå till 15 miljoner kubikmeter, varigenom man avsett att dels täcka
industriens löpande behov och dels bygga upp de lager av massaved, som
under krisen tagits i anspråk för bränsleändamål. Kan den avsedda lagerökningen
på grund av mindre gynnsamt utfall av årets avverkningar av
massaved icke komma till stånd, måste man söka fylla lagren genom ökade
avverkningar säsongen 1943/44. Den totalkvantitet massaved som under avverkningssäsongen
1943/44 bör framställas för att täcka industriens råvarubehov
kan beräknas till 15 miljoner kubikmeter (travat mått). Utöver detta
behov av gagnvirke för massaindustriens del kommer behovet av annat rundvirke
för sågtimmer, slipers, stolpar m. m. Ehuru föga kan sägas om de förhållanden
som komma att råda inom de näringsgrenar, där detta virke skall
användas, vid den tid, då det under säsongen 1943/44 avverkade virket blir
tillgängligt, torde man i likhet med bränslekommissionen kunna utgå från
samma behov av dessa virkessortiment för konsumtionsåret 1944/45 som man
räknat med för konsumtionsåret 1943/44 eller mellan 10 och 11 miljoner
kubikmeter (fast mått utan bark).
Huruvida det skall bliva möjligt att även under nästa avverkningssäsong
genomföra så omfattande avverkningar som kunna anses erforderliga för
tillgodoseende av förut angivna behov, kan givetvis vara föremål för tvekan.
Vid bedömandet härav bör ej förbises, att åren närmast före kriget uttogs
ur våra skogar en kubikmassa, som understeg förut beräknade samlade virkesuttag
med endast 10 å 15 %. Följande från bränslekommissionen inhämtade
siffror torde i detta hänseende vara ägnade att lämna en viss belysning,
varvid dock bör framhållas, att avverkningarna 1937 lågo ej obetydligt över
vad som kunde anses normalt före kriget.
Avverkning Behov
1937 1943/44
milj. m8 (fast mått med bark)
Timmer ......... |
12,4 |
|
Massaved m. m. . . |
.......... 22,4 |
12,6 |
Kastved m. m. . . . |
.......... 3,2 |
19,1 |
Långved m. m. . . |
.......... U |
6,2 |
Husbehovsvirke . . |
.......... 8,0 |
7,4 |
Summa 53,6 |
57,7 |
16
Statsutskottets utlåtande nr 149.
De svårigheter som framträtt i samband med avverkningsprogrammens
genomförande under senare år torde ej heller så mycket lia föranletts av
att de samlade virkesuttagen varit för stora utan lia fastmera berott på strävandena
att undvika upphuggning av värdefulla gagnvirkessortiment till ved.
Svårigheterna skulle därför måhända avsevärt minskas, därest uttagen av
kastved kunde nedbringas och i stället avverkningarna av gagnvirke (''/kas.
Genom ökade uttag av massaved för bränsleändamål vinnes också att, för
den händelse behovet av vedbränsle skulle bli mindre än beräknat, den avverkade
massaveden skulle kunna användas som råvara inom cellulosaindustrien.
Man bör därför enligt min uppfattning eftersträva väsentligt
ökade uttag av massaved under nästa vinter. Önskvärt ur här ifrågavarande
synpunkt är även att avverkningarna av timmer ökas på grund av att vedbränsle
erhålles i samband med timrets avverkning och förädling.
Även örn sålunda uttagen av gagnvirke ökas, kvarstår dock en mycket
betydande mängd ved, som nästa avverkningssäsong skulle behöva uttagas
ur våra skogar. Av de uppskattningar som gjorts under de senaste åren av
våra skogstillgångar torde man dock i och för sig vara berättigad att draga
den slutsatsen, att vid sidan av de norrländska skogstillgångarna, örn vilkas
tillräcklighet för vedavverkningar tvekan icke föreligger, vedskogstillgångarna
i mellersta och södra Sverige även för den förestående avverkningssäsongen
skola kunna medgiva avverkningar av den ifrågasatta storleksordningen,
utan att skogsvårdssynpunkter därvid skulle behöva trädas för nära.
I praktiken torde emellertid förhållandena vara tämligen växlande, i det man
på sina håll torde ha drivit avverkningarna intill gränsen för vad som är försvarbart
ur skogsvårdssynpunkt under det att på andra håll skogstillgången
ännu ej är på långt när utnyttjad. Åtskilligt av de skogstillgångar som ännu
återstå torde emellertid icke kunna utnyttjas utan avsevärda ekonomiska
uppoffringar, exempelvis på grund av ogynnsamt avsättningsläge och höga
avverkningskostnader. För att kunna genomföra de för nästa avverkningssäsong
erforderliga avverkningarna torde man få förutsätta, att ingående
undersökningar om de olika fastigheternas skogstillgångar verkställas, så att
en rättvis fördelning av avverkningskvantiteterna åstadkommes.
Såsom bränslekommissionen framhållit torde de under innevarande avverkningssäsong
rådande svårigheterna att erhålla arbetskraft för skogsbruket
icke komma att minska under nästa säsong under förutsättning av
oförändrade produktionsförhållanden. På sätt som skett under innevarande
avverkningsår torde även för kommande år särskilda åtgärder bliva påkallade
för att tillföra skogarna erforderlig arbetskraft. I vilken utsträckning
och under vilka former detta kan bliva nödvändigt är ännu icke möjligt
att bedöma.
En väsentlig förutsättning för att avverkningarna skola kunna förläggas
till sådana platser, som ur skogsvårdande synpunkter äro lämpliga, utgör
tillgången till nödiga transportmedel. Det är givet att i ett läge med knapp
tillgång till transportmedel vissa avsteg från skogsvårdssynpunkterna måste
göras; detta har också skett därigenom att virkesuttagen planerats med hänsyn
till trafikapparatens möjligheter. Skulle ytterligare inskränkningar i
trafikapparaten av betydande omfattning bliva nödvändiga, måste avverkningarna
förläggas till den omedelbara närheten av konsumtionsplatserna,
järnvägs- och andra trafikleder. Med hänsyn till de betänkliga följder ett
dylikt tillvägagångssätt ur skilda synpunkter skulle medföra bör detsamma
tillgripas endast i händelse av ett verkligt nödläge. Försörjningen med lastbilsringar
erbjuder för närvarande stora svårigheter. Det är därför synnerli
-
Statsutskottets utlåtande nr 149.
17
gen ovisst, huruvida man vågar räkna med att lastbilar i tillräcklig omfattning
skola finnas tillgängliga för vedtransporterna i fortsättningen. Därest
inskränkningarna i lastbilstrafiken icke bliva alltför långt gående, lärer man
hjälpligen kunna reda sig genom att taga andra tillgängliga transportmedel,
exempelvis traktorer, släpvagnar och hästfordon, i anspråk. I annat fall
återstår måhända endast det nyssnämnda alternativet.
Genomförandet av ett avverkningsprogram av den storleksordning som
här är på tal måste självfallet understödjas från statens sida. De statliga
stödåtgärderna lia hittills för vedproducenterna inneburit garanti för vedens
inlösen, i den händelse veden icke finner köpare, samt möjlighet att erhålla
förskott för avverkningskostnaderna. Med det uppköpssystem som åvägabragts
har även de auktoriserade uppköparnas verksamhet underlättats genom
de möjligheter som stå dem till buds att erhålla förlagskapital för veduppköpen
och den dem tillförsäkrade garantin (s. k. auktorisationsgaranti),
som innebär att, i händelse av ändrade förhållanden som omöjliggöra försäljning
av anskaffad ved till pris som täcker inköpspriset jämte övriga kostnader
och provisioner, de skola kunna av bränslekommissionen få ut vad
veden kostat dem.
Bränslekommissionen har emellertid i syfte att få full klarhet örn giltighetstiden
för statsgaranti som meddelats eller övergått å skogsägareförening
i egenskap av auktoriserad uppköpare föi-eslagit, att tidpunkten för avlämnandet
av veden i stället för, såsom det stadgats i kungörelsen den 22 maj
1942 med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen, tiden för
överlåtelsen av veden skall vara avgörande för statsgarantins giltighet. Härigenom
skulle skogsägareföreningen-uppköparen, vars s. k. auktorisationsgaranti
enligt kommissionens uppfattning gäller för tiden från träffande av
avtal med vedproducent om inköp av ved till ingående av försäljningsavtal,
härutöver erhålla statsgaranti för tiden mellan försäljningsavtalets träffande
och vedens avlämnande till köparen. I anslutning till detta förslag förordas,
att även andra auktoriserade uppköpare än skogsägareföreningar skola erhålla
rätt till statsgaranti enligt nyssnämnda kungörelse. Dessutom anser
kommissionen, att bestämmelsen (4 §) om statsgaranti såsom förutsättning
för avverkningsförskott utan olägenhet bör kunna upphävas, enär den begränsning
av avverkningsförskotten, som torde ligga i ett anknytande av desamma
till viss del av medgiven statsgaranti, synes kunna erhållas genom
att förbinda rätten till avverkningsförskott till en total kvantitet ved, som
håller sig inom gränserna för vad som är medgivet för statsgaranti.
Vad beträffar den av kommissionen förordade ändring i nuvarande föreskrifter,
enligt vilken skulle fastslås att statsgarantin gäller även för tiden
mellan försäljningsavtalets ingående och vedens avlämnande, må framhållas
att frågan härom numera kommit i ett i viss mån ändrat läge. Sedan bränslekommissionens
framställning till Kungl. Majit i ämnet avlåtits, lia nämligen
bestämmelser utfärdats av i huvudsak den innebörd att ved, som av uppköpare
försålts till av kommissionen anvisad köpare, skall kunna ur garantisynpunkt
likställas med osåld auktorisationsved i vissa fall av force majeure
eller bristande solvens hos köparen. För veduppköparens vidkommande
synes följaktligen ej längre föreligga något större behov av att statsgarantin
gäller intill dess veden avlämnats. Ej heller med hänsyn till vedproducenten
synes påkallat att ifrågavarande garantiutfästelse gives en sådan innebörd.
På det att icke någon oklarhet må komma att råda på denna puukt torde
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 6 sami. Nr 149—150. 2
18
Statsutskottets utlåtande nr 149.
emellertid författningsbestämmelserna böra så utformas att av dem tydligt
framgår, att statsgarantin upphör i och med att försäljningsavtalet träffats.
Med den ståndpunkt jag intagit i nu berörda fråga örn statsgarantins utsträckning
i tiden följer, att auktorisationsgarantin i varje fall icke kommer
att upphöra tidigare än statsgarantin. Något behov av den särskilda statsgarantin
för skogsägareföreningen-uppköparen synes därför icke föreligga,
i all synnerhet som auktorisationsgarantin är fördelaktigare ur uppköparens
ekonomiska synpunkt. Auktorisationsgarantin tillförsäkrar nämligen uppköparen
ersättning för veden till inköpspris jämte däröver tillkommande
kostnader, under det att den vanliga statsgarantin endast utgör säkerhet
för den garantiberättigade att erhålla garantipriset. Jag tillstyrker således,
att skogsägareföreningarna från och med den 1 juli 1943 icke meddelas eller
erhålla statsgaranti för efter denna tidpunkt avverkad ved samt vidare att
statsgaranti icke längre skall utgöra förutsättning för avverkningsförskott.
Erforderlig kontroll över att utlämnade avverkningsförskott icke komma att
uppgå till alltför stora belopp torde kunna vinnas på sätt kommissionen
föreslagit.
Mot kommissionens förslag örn att veduppköpare skall äga rätt att använda
förlagskapital för avverkning av egen skog eller avverkningsrätt har
jag i och för sig ej något att erinra. Med hänsyn till de krav, som böra ställas
på uppköparen att hålla verksamheten såsom uppköpare noga skild från
annan verksamhet, anser jag dock att uppköparen i varje särskilt fall bör
inhämta kristidsstyrelsens medgivande till dylik disposition av förlagskapitalet.
I likhet med föregående år torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att
meddela erforderliga administrativa bestämmelser rörande garantiprisernas
höjd. de virkes- och vedsortiment som må omfattas av statsgaranti samt örn
de tidsperioder under vilka ved må anmälas för garanti och garantin skall
gälla.
Särskilt sistnämnda fråga förtjänar i dagens läge uppmärksamhet. Såsom
bränslekommissionen framhållit synes det vara lämpligt, att nu förberedelsevis
överväga vilka åtgärder som böra vidtagas vid en avveckling av vedregleringen
för att begränsa statens ansvar enligt gjorda utfästelser. Kommissionen
har i detta hänseende diskuterat två möjligheter, nämligen genomförandet
av ett »avverkningsstopp», vilket skulle innebära att garanti utfärdades
med förbehåll, att ved, som icke avverkats exempelvis en månad efter
av Kungl. Majit bestämd dag, icke skall omfattas av statsgaranti, eller en
uppdelning av statsgarantin i perioder. Kommissionen har antytt, att genom
ett avverkningsstopp staten visserligen kan hindra att avverkning sker under
en längre tidsperiod och att ved överlåtes på staten på grund av garantibestämmelserna,
men att staten icke i ett sådant läge kan undandraga sig att
gottgöra skogsägarna förluster på grund av förberedande åtgärder för avverkningen
samt till följd av rötskador uppkomna genom stämpling av skogen.
Vidare kunna ersättningskrav väntas från veduppköpare, som genom
avverkningarnas inställande bli urståndsätta att fullgöra ingångna försäljningsavtal.
Med hänsyn till dessa osäkerhetsmoment och andra rubbningar
i vedhandeln har kommissionen stannat för att förorda systemet med statsgarantins
uppdelning i perioder.
De av kommissionen berörda olägenheterna av ett avverkningsstopp kunna
knappast i och för sig anses så vägande, att man på grund härav bör avvisa
tanken på genomförandet av en dylik åtgärd. Statens intressen kunna
självfallet tillgodoses även genom en uppdelning av statsgarantin i perioder.
Statsutskottets utlåtande nr 1A9.
19
Göras dessa perioder ej alltför långa, blir uppdelningen av statsgarantin till
sina verkningar att jämställa med ett avverkningsstopp. Jag anser ej något
hinder föreligga mot att första garantiperioden bestämmes till tiden i juli—
31 december 1943. I anslutning till en sådan begränsning av statsgarantins
giltighet bör även föreskrivas, att veduppköparna icke skola upprätta avtal
om inköp av annan ved än sådan som avverkas under garantiperioden eller
dessförinnan avverkats. Huru man skall förfara för tiden därefter får bli
föremål för fortsatta överväganden.
Vid sidan av här berörda statliga stödåtgärder, vilka syfta till att underlätta
för den enskilde skogsägaren att på frivillighetens väg medverka till
framvinnande av de betydande mängder ved och annat virke, som ifrågasatts
för avverkningsåret 1943/44, erfordras att staten har möjlighet att genom
lämpliga åtgärder ålägga skogsägare eller annan innehavare av rätt
till skog att fullgöra avverkningar. Den för detta ändamål tillkomna lagen
den 30 juni 1942 om avverkningsskyldighet bör därför givas förlängd giltighet.
Förslag härom har i annat sammanhang förelagts riksdagen. Med
stöd av lagen bör produktionsplikt även för nästa år föreskrivas för brännved
och massaved.
För att underlätta för skogsägarna att fullgöra produktionsskyldigheten
har bränslekommissionen föreslagit, att småtimmer för tillverkning av träull
och till lådvirke samt lövträdsvirke skola få inräknas i produktionsplikten;
härigenom avser man att vinna, att tillgången på dessa virkessortiment
skall bli rikligare än eljest. Möjlighet bör enligt kommissionens mening även
föreligga för skogsägaren att i produktionsskyldigheten få inräkna bakar,
ribb m. m. som utvinnas i samband med förädling av avverkat timmer.
Bränslekommissionens förslag örn rätt för vedproducent att inräkna småtimmer
och lövträdsvirke i produktionsplikten är jag beredd att biträda.
Trots stor tveksamhet vill jag ansluta mig även till kommissionens förslag
om att timmer, som försäljes eller försågas för avsalu, till viss del skall få
ingå i produktionsskyldigheten.
Bränslekommissionen har vidare föreslagit, att kalhuggning skulle få ske
på skogsmark, vars produktionsförmåga av skilda orsaker icke tillfredsställande
utnyttjas. Även enligt min mening böra möjligheterna härför vidgas.
Enligt gällande bestämmelser om statsbidrag från statens skogsodlingsanslag
kan statsbidrag för skogsodling erhållas för bland annat vanhävdad
skogsmark, där skogsbeståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet
och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter. En förutsättning
för statsbidrag är emellertid att avsättningsvärdet av det virke, som
bör avverkas för att åstadkomma nöjaktig föryngring, understiger kostnaden
för föryngringsåtgärderna. Statsbidraget kan beviljas med högst 50 procent
av de godkända kostnaderna. Med nuvarande höga ved- och virkespriser
saknas ofta förutsättningen för erhållande av skogsodlingsbidrag, enär
avsältningsvärdet överstiger reproduktionskostnaderna. Till följd härav lia
skogsägarna i många fall icke frivilligt velat gå med på kalavverkning.
Skogsägarnas medverkan till kalhuggning, vilken otvivelaktigt bör kunna
lämna ett betydande tillskott av ved, bör därför underlättas. Detta torde såsom
bränslekommissionen föreslagit kunna ske genom att statsbidrag förklaras
skola kunna utgå, oavsett det avverkade virkets avsättningsvärde. En
förutsättning för denna lättnad i möjligheterna att erhålla skogsodlingsbidrag
bör dock vara att kalavverkningen utföres i syfte att fullgöra fastigheten
åliggande produktionsplikt.
Även örn lättnader av angivet slag bli genomförda är det icke säkert, att
20
Statsutskottets utlåtande nr 149.
alla av skogsvårdsstyrelse föreslagna kalavverkningar komma till stånd.
Man synes därför böra ha möjlighet att tvångsvis föreskriva sådan avverkning.
I likhet med bränslekommissionen anser jag, att gällande lag örn
avverkningsskyldighet i nuvarande läge icke lämpligen bör åberopas för en
kalhuggning. Däremot torde, därest särskilda skäl kunna anföras, hinder
icke föreligga för Kungl. Majit att med stöd av allmänna förfogandelagen
från fall till fall förordna om kalhuggning. I händelse av tvångsvis genomförd
kalavverkning böra skogsodlingsbidrag icke utgå; å andra sidan synes
förordnande örn dylik avverkning icke böra meddelas, där icke värdet av virket
beräknas helt täcka kostnaderna för de följande skogsodlingsåtgärderna.
Produktionspliktens storlek skulle enligt de i det föregående skisserade
linjerna kunna bestämmas till omkring 55 miljoner kubikmeter. Av denna
kvantitet synas minst 10 miljoner kubikmeter böra avse massaved och återstoden
annan ved. Staten bör emellertid vara beredd att taga emot väsentligt
större kvantitet massaved. Enligt min mening böra sålunda skogsägarna
äga att intill en sammanlagd myckenhet av 25 miljoner kubikmeter fullgöra
produktionsplikten i massaved.
Av det anförda framgår att ett fastställande av produktionsskyldigheten
för de särskilda fastigheterna kommer att kräva en noggrann kännedom om
de skogliga betingelserna på varje fastighet. Skogsvårdsstyrelserna, vilkas
medverkan vid avverkningarnas planläggning och fördelning är förutsedd i
avverkningslagen, torde komma att behöva anlitas i vidgad omfattning. För
att skogsvårdsstyrelserna skola kunna fylla dessa uppgifter torde därför
ökade ekonomiska bidrag erfordras från statens sida. Denna fråga torde få
underställas riksdagen samtidigt med att förslag förelägges riksdagen beträffande
anslag under nionde huvudtiteln till Skogsvård m. m.: Skogsvårdens
befrämjande. I anslutning därtill torde även spörsmålet om anvisande
av medel för ökade statsbidrag för skogsodling få upptagas till behandling.
Försörjningen med ved och annat virke under säsongen
1 943/44 grundar sig till övervägande delen på utfallet ay avverkningarna
under innevarande avverkningssäsong samt på vara tillgångar
av stenkol och koks. Årets avverkningar åsyfta en vedkvantitet av omkring
40 miljoner kubikmeter ved och cirka 15 miljoner kubikmeter massaved.
Huru stor del därav som kan komma att utvinnas ur skogarna är ovisst;
den 28 februari 1943 hade, enligt vad jag inhämtat, i ruut tal 24,4 miljoner
kubikmeter ved och 6,6 miljoner kubikmeter massaved avverkats. Dessa
siffror ådagalägga att en forcering av avverkningarna, såvitt möjligt, bör
åstadkommas för att det uppgjorda avverkningsprogrammet skall kunna
fullföljas. Oaktat importen av stenkol och koks kunnat hållas i gång under
innevarande vinter och därigenom lagren av sådant bränsle i stort sett kunnat
något ökas i förhållande till år 1942, kan man ej med hänsyn till ovissheten
örn hur denna import kommer att gestalta sig under bränslesäsongen
1943/44 räkna med att behovet av ved för bränsleändamål under nämnda
period blir mindre än man förut antagit.
Hushållningen med de tillgängliga bränslena bör således präglas av största
sparsamhet. Därjämte böra sådana åtgärder som syfta till att åstadkomma
rationaliserade eldningsmetoder fortfarande verksamt främjas. Även
spörsmålen örn värmebesparande anordningar inom bostadshus förtjäna alltjämt
beaktande. I sistnämnda hänseende må nämnas, att allmänheten bragts
i närmare kontakt med dessa frågor genom den med hjälp av statsbidrag anordnade,
runt stora delar av landet ambulerande utställningen »Varm bo
-
Statsutskottets utlåtande nr ii9.
21
stad», vilken avser att giva fastighetsägare och andra intresserade del av
nyare rön inom detta område. Intet som kan vara ägnat att åstadkomma
bränslebesparing bör enligt min mening underlåtas i det nuvarande läget.
I likhet med vad jag föregående år uttalade i fråga om åtgärderna för
tryggande av vedförsörjningen under nu innevarande bränsleår lärer, därest
brist skulle uppstå å bränslen för skilda användningsområden, en avvägning
ur samhällsnyttans synpunkt böra komma till stånd mellan de olika
behov — industriella och andra — som skola tillgodoses. I den mån det
gäller att fördela bränsletillgångarna på olika industriella företag, bör givetvis
hinder ej föreligga att, om så befinnes påkallat, taga hänsyn jämväl til!
de olika företagens effektivitet. För den händelse avvägningar av här antydd
art skulle bli erforderliga, torde det få ankomma på Kungl. Majit att
vidtaga härför nödiga åtgärder.
Hittills genomförda anordningar för reglering av vedhandeln torde, såvitt
nu kan bedömas, ha verkat i stort sett tillfredsställande. I händelse av
än större knapphet på bränsle torde en än längre gående fördelning av
det tillgängliga bränslet bli nödvändig. Det är sålunda troligt, att en viss
utvidgning av den regleringsform för vedhandeln som genomförts för zon
3, d. v. s. större delen av landets städer och vissa andra större samhällen,
kan bli påkallad. Härigenom torde man vinna icke blott en bättre reglering
av handeln utan även ett mera tillfredsställande utnyttjande av transportmedlen
samt upprätthållandet av en fast prisbildning.
Det under våren 1942 till sin nuvarande omfattning genomförda prisutjämningsförfarandet
för ved, den s. k. vedclearingen har, såvitt erfarenheterna
hittills givit vid handen, nöjaktigt fyllt sin uppgift. Några mera
genomgripande förändringar — utöver en viss utvidgning av clearingsförfarandet,
beroende på skärpning av vedregleringen i ett antal tätorter —
torde icke vara erforderliga.
De olika clearingsförfarandena synas emellertid, såsom bränslekommissionen
förordat, böra administreras genom en gemensam vedclearingkassa,
vars inrättande jag efter särskild framställning från kommissionen ämnar
föreslå Kungl. Majit. Såsom rörelsemedel bör till kassan överföras den behållning
som kan komma att kvarstå som ett resultat av innevarande budgetårs
verksamhet i prisutjämnande syfte. Därjämte böra de medel som kunna
bliva anvisade för att täcka vissa förutsebara förluster å skilda clearingförfaranden
tillföras kassan. Samtliga inbetalningar och utbetalningar av
medel, vare sig de hänföra sig till de olika clearingförfarandena beträffande
handelsreglerade orter, tätorter i zon 3 eller leveranser av ved från överskotts-
till underskottsområden, böra ske genom kassan. Kassans medel böra
innestå i riksbanken och bränslekommissionen bör äga dragningsrätt å kassans
räkning i riksbanken. Eventuell behållning vid kassans avveckling bör
inbetalas till statskontoret. De närmare föreskrifterna för kassan och dess
verksamhet torde Kungl. Majit i samband med beslut om kassans inrättande
få meddela.
I fråga om clearinganordningen för tätorterna i zon 3 har bränslekommissionen
ansett, att en viss ändring bör genomföras i anslutning till motsvarande
anordning inom de handelsreglerade orterna. Kommissionen åsyftar
därvid, att även i tätorterna inom zon 3 en central lagerhållning av ved
genom kristidsnämndernas medverkan skall anordnas för att möjliggöra
tillhandahållandet av ved i sådana fall, då svårigheter föreligga för transporter
av ved direkt från upplag vid bilvägar. Genom en dylik åtgärd skapas
enligt kommissionens mening förutsättningar för en bättre utjämning
22
Statsutskottets utlåtande nr 1A9.
av priserna å ved vid leveranser i partier under 100 kubikmeter. De ökade
utkörningskostnader som komma att uppstå för leverans av ved från centrallager
lia beräknats till i genomsnitt 1 krona 75 öre per kubikmeter och avses
skola bestridas av inflytande clearingmedel. Kostnaderna för själva lagerhållningen
anser kommissionen, i den mån de icke kunna täckas av tillämpliga
marginaler vid kristidsnämndens egen försäljning av lagerved, böra ankomma
på vederbörande kommun att svara för. Med hänsyn till att under
kommande bränsleår en del av försörjningen med ved kommer att tillgodoses
genom långved, som kommer att betinga självkostnadspriser, liggande icke
oväsentligt över priserna å kastved, bör, för undvikande av ojämnheter i
prisbildningen å orterna, allteftersom långved användes som bränsle eller ej
enligt kommissionens uppfattning vedclearingen belastas med de ökade kostnaderna.
För egen del kan jag ansluta mig till vad kommissionen anfört i fråga om
utvidgningen av clearinganordningen i tätorter, zon 3. Jag förordar därför,
att kostnaderna för de förutsatta utkörningarna av ved från centrallager få
i första hand bestridas av inflytande clearingmedel. Likaså anser jag det
skäligt, att kommunerna skola svara för lagerkostnaderna för centrallagren,
och jag förutsätter, att de av dessa åtgärder berörda kommunerna frivilligt
gå med på att täcka dessa kostnader. Skulle mot förmodan någon kommun
vägra medverka i sistberörda avseende, torde Kungl. Maj:t äga befogenhet
att ålägga sådan skyldighet med stöd av lagen den 15 juni 1939 (nr 254)
örn skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda
arbetsuppgifter. Kommissionens förslag att de ökade kostnaderna för kapning
av långved skola belasta vedclearingen föranleder ej erinran från
min sida.
Den pågående uppköpsverksamheten av ved kräver stora belopp. Avsevärda
summor lia också anvisats för detta ändamål. Såsom bränslekommissionen
anfört torde med det inköpsprogram, som kan väntas bli följt för
veduppköpen under bränslesäsongen 1943/44, icke föreligga skäl antaga att
rörelsemedel utöver de redan anvisade skola bli behövliga. Några särskilda
anslagsmedel för inlösen av tvångsavverkad ved torde icke bli erforderliga.
Skulle krav framställas på statsverket för inlösen av tvångsavverkad ved,
torde härav föranledda utgifter få bestridas av de för inköp av ved avsedda
medlen. Man skulle även kunna tänka sig att kostnaderna för inlösen av
ved, som måste av staten omhändertagas i och för uppfyllande av meddelad
garanti, borde utgå från tillgängliga inköpsmedel. Då man helt saknar bedömningspunkter
rörande storleken av de vedpartier som kunna komma i
statens hand genom ett sådant inlösningsförfarande, synes det på sätt som
förutsatts för de närmast föregående budgetåren lämpligast, att eventuella
utgifter för statsgaranterad ved få preliminärt bestridas från förskottsstat.
Med statsgaranterad ved avser jag i detta sammanhang ved, för vilken vedproducent
åt sig utverkat garanti enligt kungörelsen den 22 maj 1942 med
vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen.
Det av bränslekommissionen genomförda prisutjämningsförfarandet är
principiellt så avvägt, att varken vinst eller förlust skall behöva uppkomma.
I praktiken kunna avvikelser emellertid förekomma, vilka medföra förlust
å clearingen. Därtill komma prisförluster å kapad långved. För att kunna
möta förluster av dessa båda kategorier anser bränslekommissionen ett belopp
av 1,5 miljoner kronor erforderligt. De i det föregående omnämnda
kostnaderna för anordnande av centrallager inom tätorterna i zon 3 beräknas
medföra en belastning å clearingen av i runt tal 1 miljon kronor. Slut
-
Statsutskottets utlåtande nr 149.
23
ligen räknar kommissionen med att behöva omkring 0,5 miljoner kronor till
täckande av de direkta kostnaderna för inköp och försäljning av ved, varvid
särskilt inköpen och försäljningarna av långved framträda såsom kostnadsfördyrande.
De gjorda beräkningarna av medelsbehoven föranleda i och för sig ej
någon erinran från min sida. Det torde emellertid kunna ifrågasättas örn
icke den förutsedda belastningen å vedclearingen för anordnande av centrallager
i tätorterna i zon 3 bör bestridas av de överskottsmedel, vilka äro avsedda
att utgöra startkapital för vedclearingkassan. Med hänsyn till ovissheten
om storleken av dessa överskottsmedel och om utfallet av de för nästkommande
budgetår avsedda prisutjämningsförfarandena synes försiktigheten
bjuda, att man icke räknar med att de ifrågavarande kostnaderna
skola kunna täckas av clearingkassan. Jag förordar därför, att förslagsanslaget
till Omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved, m. m.
kalkyleras med hänsyn till dessa kostnader och alltså bestämmes till 3 miljoner
kronor.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har bränslekommissionen Utskottet.
beräknat bränslebehovet under säsongen 1944/45 till en vedkvantitet av
40 miljoner kubikmeter (travat mått), vartill kommer en torvkvantitet,
motsvarande mellan 3 och 4 miljoner kubikmeter ved. Föredragande statsrådet
har på anförda skäl funnit det angeläget, att planläggningen av vedavverkningarna
icke inriktades på att uppnå en viss maximikvantitet utan
i stället på att erhålla en viss antagen minimimängd. Denna minimikvantitet
för veduttagen har föredragande statsrådet ansett kunna uppskattas till den
av bränslekommissionen angivna kvantiteten av 40 miljoner kubikmeter,
varav 5 miljoner kubikmeter skulle utgöras av massaved eller ved samt
återstoden av kastved och kolved jämte annan långved. Vidare skulle enligt
bränslekommissionens beräkningar för att täcka industriens råvarubehov
under nästa avverkningsår uttagas 15 miljoner kubikmeter (travat
mått) massaved, varav omkring 10 miljoner kubikmeter för löpande behov
och omkring 5 miljoner kubikmeter för lagerökning. Härutöver har räknats
med en kvantitet av mellan 10 och 11 miljoner kubikmeter (fast mått utan
bark) för annat rundvirke än massaved (sågtimmer, slipers, stolpar m. m.).
Föredragande statsrådet har ansett att väsentligt ökade uttag av massaved
för bränsleändamål under nästa vinter borde eftersträvas, varigenom vunnes
alt — för den händelse behovet av vedbränsle skulle bli mindre än beräknat
— den avverkade massaveden skulle kunna användas inom cellulosaindustrien.
önskvärt vore även, framhåller statsrådet, att avverkningarna
av timmer ökades på grund av att vedbränsle erhölles i samband med timrets
avverkning och förädling. För att tillgodose behovet av brännved och
massaved bör enligt föredragande statsrådets mening produktionspliktens
storlek under nästa avverkningsår bestämmas till omkring 55 miljoner
kubikmeter, varvid skogsägarna skulle ilga att intill en sammanlagd myckenhet
av 25 miljoner kubikmeter fullgöra produktionsplikten i massaved.
24
Statsutskottets utlåtande nr 149.
Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot det sålunda framlagda
avverkningsprogrammet, vill emellertid i anslutning till vad föredragande
statsrådet därom anfört understryka angelägenheten av att ingående
undersökningar om de olika fastigheternas skogstillgångar verkställas, i syfte
att erhålla en rättvis fördelning av avverkningskvantiteterna. Enligt vad
utskottet erfarit lärer i skogarna kvarligga stora vedkvantiteter, vilka icke
kunnat framforslas under den senaste vinterperioden. Utskottet förutsätter,
att allt göres för att den avverkade veden kommer att framforslas til! lämplig
bil- eller transportväg. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att förordna
örn härför erforderliga åtgärder.
Bränslekommissionen har ifrågasatt vissa modifikationer i gällande regler
för statsgaranti och för rätten till avverkningsförskott enligt kungörelsen
den 22 maj 1942 med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen.
I sådant avseende har kommissionen föreslagit, att tidpunkten för avlämnandet
av veden i stället för, såsom i kungörelsen stadgades, tiden för överlåtelsen
av veden skulle vara avgörande för statsgarantins giltighet. Föredragande
statsrådet har på anförda skäl icke funnit det påkallat att garantiutfästelsen
gåves en sådan innebörd, men ansett att författningsbestämmelserna
— för att någon oklarhet icke skulle råda i förevarande avseende —
holde så utformas, att av dem tydligt framginge, att statsgarantin upphörde
i och med att försäljningsavtal träffats. Utskottet anser sig böra framhålla,
att i vissa fall sådana förhållanden kunna föreligga för den enskilde skogsägaren
att ett strikt tillämpande av den av föredragande statsrådet förordade
bestämmelsen måste framstå såsom mindre tillfredsställande. Utskottet syftar
härvid exempelvis på att vederbörande skogsägare fullgjort den avverkning
som enligt ingånget försäljningsavtal ålegat honom men avtalet på
grund av väderleksförhållanden, transportsvårigheter eller dylikt icke kunnat
fullföljas genom framforsling av den ifrågakommande vedmängden till
leveransplatsen. Ät Kungl. Majit torde därför enligt utskottets mening höra
inrymmas befogenhet att, efter prövning i varje särskilt fall och för så vitt
ömmande omständigheter föreligga, medgiva utsträckning av statsgarantins
giltighetstid.
Enligt vad som från bränslekommissionens sida upplysts i en under hand
till utskottet överlämnad promemoria har statsgarantin genom tillkomsten
av normalpriser å ved samt genom det allmänna beslaget å ved och i samband
därmed reglering av uppköpsverksamheten och handeln med ved icke
kommit att få samma betydelse för en vedproducent som vid dess tillkomst.
Meddelandet av statsgaranti har vidare ej längre ansetts vara en förutsättning
för erhållande av förskott för avverkningskostnad. Intresset för erhållande
av statsgaranti har på grund av nämnda omständigheter visat en
stadigt sjunkande tendens. Då vedproducenterna i mycket stor utsträckning
icke velat eller kunnat inse de ekonomiska fördelar, som ligga i att anmäla
den avverkade veden till statsgaranti torde det — framhåller kommissionen
Statsutskottets utlåtande nr 149.
25
— kunna förutsättas, att vid en avveckling av krisen starka krav komma
att resas på, att staten inlöser all oförsåld ved, vilka krav torde bli mycket
svåra att fastställa. Med hänsyn även till att flertalet vedproducenter numera
enligt lagen om avverkningsskyldighet ålagts produktionsplikt finner
kommissionen det angeläget, att sådana bestämmelser örn meddelande av
statsgaranti utfärdas, att en vedproducent tillförsäkras rätt till statsinlösen
av den vedkvantitet, som han blivit ålagd att avverka och för vilken han
ej kunnat vinna avsättning. Vad kommissionen i förevarande avseende sålunda
anfört har övertygat utskottet om lämpligheten av att bestämmelserna
örn meddelande av statsgaranti tagas under omprövning, och utskottet har
icke funnit anledning till erinran mot att Kungl. Maj:! vidtager de jämkningar
i bestämmelserna, som med hänsyn till det anförda kunna befinnas
påkallade.
Föredragande statsrådet har i enlighet med förslag av bränslekommissionen
förordat en sådan uppmjukning av gällande bestämmelser om skogsodlingsbidrag
vid kalavverkning, att dylikt bidrag skulle kunna utgå, oavsett
det avverkade virkets avsättningsvärde. En förutsättning för ifrågavarande
lättnad i möjligheterna att erhålla skogsodlingsbidrag borde dock
vara att kalavverkningen utfördes i. syfte att fullgöra fastigheten åliggande
produktionsplikt. Utskottet, som icke velat motsätta sig bifall till ifrågavarande
förslag, vill emellertid framhålla angelägenheten av att nämnda
lättnad i gällande bestämmelser tillämpas restriktivt, så att bidraget företrädesvis
kommer sådana skogsägare, för vilka behov av dylik hjälp föreligger,
till godo.
Vad angår frågan om tvångsvis föreskriven kalavverkning vill utskottet i
anslutning till vad föredragande statsrådet i ämnet anfört framhålla, att vid
förordnande örn dylik avverkning tillbörlig hänsyn synes böra tagas till
vederbörande fastighets skogstillgång i dess helhet.
Utskottet vill understryka vad föredragande statsrådet anfört i fråga om
önskvärdheten av att rationaliserande eldningsmetoder fortfarande verksamt
främjas och att uppmärksamhet ägnas frågan örn värmebesparande anordningar
inom bostadshus. Vidare får utskottet i likhet med föredragande statsrådet
framhålla, att därest brist skulle uppstå för skilda användningsområden
en avvägning ur samhällsnyttans synpunkt bör komma till stånd mellan
de olika behov — industriella och andra — som skola tillgodoses. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att därest dylika avvägningar bliva påkallade
vidtaga härför erforderliga åtgärder.
Vad föredragande statsrådet föreslagit beträffande vedclearingen har icke
givit utskottet anledning till erinran. Utskottet har icke heller funnit något
att invända mot statsrådets beräkning av medelsbehovet för nästa budgetår
till omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved m. m. och tillstyrker
alltså att ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor anvisas för ändamålet.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 6 sami. Nr 149—150.
3
26
Statsutskottets utlåtande nr 149.
Till vad föredragande statsrådet i övrigt i förevarande sammanhang anfört
och föreslagit kan utskottet giva sin anslutning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må
a) godkänna, att Kungl. Majit vidtager erforderliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse
med av utskottet i det föregående angivna
riktlinjer;
b) för budgetåret 1943/44 till Omkostnader i samband med
inköp och inlösen av ved, m. m. å driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor
Stockholm den 4 juni 1943.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson,
Pauli, Torsten Ström, Sven Larsson, Heiding, Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Björkman, Ekströmer, Emil Petersson och Persson i Skabersjö; samt
från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Eriksson i Stockholm,
Andersson i Prästbol, Isacsson, Hansson i Rubbestad, Holmdahl, Andersson i Södergård,
Mårtensson, Staxäng, Viklund, Åkerström och Barnekow.
Reservationer:
1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Heiding, Björkman, Ekströmer,
Persson i Skabersjö, Hansson i Rubbestad, Andersson i Södergård och
Barnekow, vilka ansett, att andra stycket av utskottets yttrande på sid. 24
bort hava följande lydelse:
»Bränslekommissionen har ----- till leveransplatsen. Åt Kungl. Majit
torde därför enligt utskottets mening böra inrymmas befogenhet att, efter
prövning i varje särskilt fall, medgiva utsträckning av statsgarantins giltighetstid.
»;
2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Heiding, Björkman, Ekströmer,
Persson i Skabersjö och Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att andra stycket
av utskottets yttrande på sid. 25 bort hava följande lydelse:
»Föredragande statsrådet — ---åliggande produktionsplikt. Utskottet
har icke velat motsätta sig bifall till ifrågavarande förslag.»;
3) av herr Staxäng.