Statsutskottets utlåtande nr 113.

1

Nr 113.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1943 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj;ts proposition angående
åtgärder till främjande av sommarvistelse på
landet för barn från städer och andra tättbebyggda
samhällen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Majit under femte huvudtiteln (punkten 87)
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Åtgärder
till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och andra
tättbebyggda samhällen för budgetåret 1943/44 beräkna ett förslagsanslag av
1,000,000 kronor.

Därefter har Kungl. Majit i propositionen nr 123, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 5 mars 1943, föreslagit
riksdagen att till ändamålet anvisa ett förslagsanslag med i propositionen
nr 1 beräknat belopp.

I samband med Kungl. Majits förslag har utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr K. E. Hansson i Skediga väckt motion
(II: 162), vari hemställts, att riksdagen i samband med beviljandet av anslag
till ifrågavarande ändamål måtte besluta, att bidrag skall utgå till sommarresor
även för landsbygdens barn och att i anledning därav det i statsverkspropositionen
angivna förslagsanslaget å 1,000,000 kronor höjes till 1,500,000
kronor;

dels och en inom samma kammare av herr G. Skoglund i Umeå m. fl. väckt
motion (11:313), vari föreslagits, att den för ifrågavarande verksamhet föreslagna
centralmyndigheten — socialstyrelsen — bör för barn från Västerbottens
och Norrbottens län kunna medgiva dispens för fria resor utöver den
i propositionen nr 123 angivna maximigränsen.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Under senare år lia statsmakterna på olika sätt medverkat till att ett
ökat antal barn kunnat beredas möjlighet till lantvistelse sommartid. Ur
allmänna arvsfonden ha sålunda bidrag lämnats till byggandet av sommarkolonier.
Under ett antal år erhöllo folkskolebarn från obemedlade och
mindre bemedlade hem i städer, köpingar och municipalsamhällen nedsättning
av biljettpriserna på statens järnvägar vid ferie- och studieresor. Från
och med budgetåret 1940/41 har emellertid detta anslag indragits. Horn maren

Bihang till riksdagens protokoll 1943. (i sami. Kr 113.

1143 43 ]

2

Statsutskottets utlåtande nr 113.

1940 organiserade statens utryruningskommission en omfattande sommarutflyttning
av barn från städer och industrisamhällen. Efter förslag av 1941
års befolkningsutredning, som fann det särdeles angeläget att under nuvarande
kristid med dess försämrade kost och sänkta hygieniska standard
barnen i så stor utsträckning som möjligt kunde komma ut på landet under
sommaren, anvisades 1942 ett förslagsanslag av 500,000 kronor till bestridande
av resekostnaderna för sommarkolonierna och vid lantvistelse för
vissa barn från städer och samhällen med mer än 8,000 invånare. Resultaten
och erfarenheterna av dessa statsmakternas åtgöranden, speciellt åtgärden
imder sommaren 1942, redovisas i en av befolkningsutredningen utarbetad
promemoria, vilken som bilaga fogats till statsrådsprotokollet.

I berörda promemoria har 1941 års befolkningsutredning under beaktande
av de erfarenheter, som utvunnits 1942, framlagt förslag till fortsatta statliga
åtgärder för främjande av barns sommarvistelse på landet, vilka åtgärder
avse att främja dels kolonirörelsen, dels ock de enskilda resorna jämte
feriebarnsverksamheten.

Koloniverksamheten skall enligt förslaget stödjas liksom under 1942 genom
statsbidrag till bestridande av dess resekostnader och dessutom — i vissa fall
— genom särskilt statsbidrag till övriga driftkostnader. Vidare skall enskilda
sommarresor för barn till och från lantvistelse i enskilt hem under vissa
villkor helt bekostas av statsmedel. Mödrar, som på dylik resa medfölja barn
som under det år resan sker fyller tio år eller är yngre, skola också äga erhålla
fri resa. I allmänhet skall endast en sådan mödraresa per familj bekostas; är
modern förhindrad att stanna minst 4 veckor på barnets sommarvistelseort,
skall hon kunna erhålla fria tur- och returbiljetter både vid barnets utresa och
dess hemresa. Örn modern är förhindrad medfölja barnet och detta icke heller
lämpligen kan följa med på gruppresa, skall annan vårdare än modern kunna
medfölja under samma villkor.

Utredningen föreslår vidare, att verksamheten i dess helhet underställes
socialstyrelsen. Socialstyrelsen fungerar enligt förslaget som tillsynsmyndighet
över koloniverksamheten, utfärdar erforderliga anvisningar rörande
koloniväsendet och kontrollerar, att dessa följas. I medicinska frågor av
principiell betydelse förutsättes socialstyrelsen samråda med medicinalstyrelsen,
och för den lokala tillsynen har den att anknyta till tjänsteläkare
och barnavårdsnämnd. Socialstyrelsen svarar för att statsbidrag endast beviljas
till kolonier, som fylla de krav i olika avseenden, som den finner
anledning att uppställa. Fördelningen av det särskilda driftbidraget verkställes
ävenledes av socialstyrelsen. Den skall vidare aktivt verka för att
koloniverksamheten utbygges i orter, där det enskilda initiativet icke är
tillräckligt kraftigt.

Sommarreseverksamlieten ledes också centralt av socialstyrelsen, som utfärdar
tillämpningsföreskrifter. Utredningen förutsätter dock, att det kan
uppdragas åt utrymningskommissionen att i organisatoriskt avseende medverka
vid denna verksamhet.

Den lokala ledningen och kontrollen av reseverksamheten uppdrages åt

Statsutskottets utlåtande nr 113.

o

O

barnavårdsnämnderna under biträde av skolmyndigheterna för utlämning
av biljettrekvisitionerna.

Befolkningsutredningen anser, att i vissa fall vederbörande myndigheter
skola kunna vid tillämpningen modifiera de för verksamheten angivna huvudreglerna.
I synnerhet gäller detta vid den enskilda reseverksamheten. För
dessa möjligheter till modifikationer, som dock i allmänhet innebära en åtstramning
i förhållande till den praxis, som förekom vid 1942 års verksamhet,
liksom för kontrollåtgärder, som kunna anses nödvändiga, och motiveringarna
för de olika reglerna är närmare redogjort i promemorian.

Yttranden över befolkningsutredningens promemoria ha avgivits av statskontoret,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
statens utrymningskommission, statens trafikkommission, Överståthållarämbetet,
länsstyrelsernas i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Jämtlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet (propositionen sid. 5—14).

Departementschefen har för egen del anfört följande.

De åtgärder för främjande av barns sommarvistelse på landet, som föreslås
i 1941 års befolkningsutrednings promemoria, äro visserligen aktualiserade
av krisförhållandena, men jag finner det angeläget att, liksom befolkningsutredningen,
rikta uppmärksamhet på att denna verksamhet har perspektiv,
som gå vida utöver den föreliggande krissituationen. Att det är en angelägenhet
av vikt att sörja för att barnen från städer och samhällen under sommaren
komma ut på landet, torde vara allmänt erkänt. Insikten härom hallinder
tidigare år bland annat tagit sig uttryck i initiativ från den enskilda välgörenheten
och från kommunerna och i stödjande åtgärder från statsmakternas
sida, då det gällt att bereda sommarvistelse åt barn, vilkas föräldrar ej
haft möjlighet att bekosta sådan vistelse. Det mål, som bör uppställas, har av
befolkningsutredningen formulerats sålunda: praktiskt taget alla barn i de
större städerna i förskole- och folkskoleåldern böra erhålla tillfälle till en icke
alltför kort vistelse på landet varje sommar. Befolkningsutredningen har vidare
understrukit, att det är angeläget, att klena och eljest ogynnsamt ställda barn
på landsbygden och i de mindre städerna och orterna beredas tillfälle till
stärkande sommarvistelse med god omvårdnad i olika hänseenden.

För lösningen av denna fråga i hela dess vidd komma med säkerhet kollektiva
former för sommarvistelse — vid sidan av den enskilt ordnade -— avpraktiska
och organisatoriska skäl att få en framträdande plats. Även om det
är tänkbart, att i och för ett rationellt ordnande av den s. k. folksemestern
nya organisatoriska former för sommarvistelse i framtiden kunna framkomma,
t. ex. i form av särskilda större semesteranläggningar, och härigenom en ökad
möjlighet berndes föräldrar och barn att vara tillsamman under de äldres
semester, torde dock alltjämt behovet av särskilda åtgärder för barnens längre
lantvistelse komma att kvarstå.

En utbyggd koloniverksamhet torde vara en väsentlig förutsättning för
möjligheten att kunna lösa ifrågavarande problem. Karakteristisk för
denna verksamhets nuvarande utveckling är att den nått mycket olika
omfattning på olika orter. Som föregångare stå i allmänhet större
städer, där tack vare enskild välgörenhet, stort intresse från allmänhetens
sida och goda kommunala resurser föredömliga resultat uppnåtts,
även om också där lantvistclscn är ett olöst problem för stora

4

Statsutskottets utlåtande nr 113.

skaro]- hain. I fattigare kommuner oell landsändar är sommarkoloniväsendet
i regel svagt utvecklat. På flera håll torde förutsättningar saknas fölen
rationell lösning enbart med anlitande av lokala hjälpkällor. En uppgift
som förestår, är att på dessa orter bringa sommarvistelseverksamheten upp
till den nivå, som nåtts i de i detta avseende bäst ställda orterna. Härför
torde emellertid komma att krävas statliga åtgärder av en omfattning, som
för närvarande icke kunna genomföras. En samordning och översyn av
de lokala initiativen genom en central statlig ledning torde också bliva en
nödvändighet. En effektiv utbyggnad av koloniverksamheten efter dessa
linjer måste emellertid tills vidare anstå på grund av det statsfinansiella läget.

Även örn ett definitivt utformande av denna verksamhet icke låter sig göra
för närvarande, finner jag dock, att de risker, som krisförhållandena medfört
för barnens hälsa, likväl göra det angeläget att under budgetåret 1943/44
vidtaga åtgärder, som i görligaste mån främja tillgodoseendet av barnens
behov av sommarvistelse. Befolkningsutredningen föreslår i detta hänseende,
anknytande till de åtgärder som vidtogos under sommaren 1942, att dels under
vissa villkor barn från större städer och tättbebyggda samhällen erhålla fria
resor till självordnad sommarvistelse i enskilda hem, dels att koloniverksamheten
understödes genom fria resor och genom särskilt bidrag till driftkost
naderna i övrigt, maximerat till 1 krona per dag och barn, att utgå till behövande
kolonier ur ett anvisat anslag på 100,000 kronor. Jag kan i stort sett
ansluta mig till utredningens förslag.

Vad först beträffar stödet till koloniverksamheten innebär det särskilda
anslaget för bidrag till driftkostnaderna en utvidgning i förhållande till föregående
sommars åtgärder. Jag finner det emellertid vara av stor vikt, att härigenom
möjlighet beredes att stimulera och stödja koloniverksamheten i orter
och kommuner med svag ekonomi, där utan ekonomiskt bistånd sådan verksamhet
icke skulle kunna komma till stånd men där det kan vara särskilt av
behovet påkallat att barnen erhålla tillfälle till växling av miljö. Utredningen
har övervägt möjligheten att utforma en automatiskt verkande
statsbidragsregel, varigenom koloniverksamheten i de delar av landet,
som på grund av sin fattigdom eller barnrikedom i första hand vore i
behov av stöd, skulle kunna stödjas. På grund av svårigheten att med den begränsade
överblick av hithörande problem, som ännu står till buds, utforma
en dylik regel hav emellertid utredningen avstått därifrån och i stället tills
vidare förordat fri behovsprövning. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt.
Såsom grund för fördelningen av bidraget bör härvid läggas vederbörande
kommuns ekonomi och struktur samt en därur härledd uppskattning av behovet
av koloniverksamhet. Vidare böra för erhållande av bidrag ifrågakomma
kolonier, som mottaga barn av viss särskilt behövande kategori från ett större
område, exempelvis ett län eller större del av ett län. Det föreslagna statsstödet
skall utnyttjas för att få till stånd en utvidgning av verksamheten. Det har
anförts, att det föreslagna beloppet är för lågt för ett verksamt tillgodoseende
av det behov av stöd, som föreligger. Även örn denna synpunkt icke saknar
grund, anser jag mig för närvarande icke kunna tillstyrka ett högre anslag,
då användningen av denna stödform under budgetåret 1943/44 närmast får
karaktären av en försöksverksamhet. Det förutsättes, att den anslagsbeviljande
myndigheten noga beaktar angelägenhets- och behovsgraden vid prövningen
av inkomna ansökningar örn driftbidrag; det torde vara möjligt, att härvid
vinna en erfarenhet, ur vilken för framtiden normgivande bidragsregler kunna
utformas. Med hänsyn till vad jag här anfört, bör det föreslagna beloppet icke
överskridas och lämpligen maximeras till 100,000 kronor.

Det särskilda driftanslaget är så starkt begränsat, att för bidrag från
detsamma endast böra ifrågakomma sommarkolonier. Det skulle dessutom

Statsutskottets utlåtande nr 113.

0

vara förenat med svårigheter att vid behovsprövningen taga särskild hänsyn
till vinter- och vårkolonicr. Däremot synes det lämpligt, att s. k.
dagskolonier kunna erhålla driftbidrag, om den bidragsbeviljande myndigheten
finner, att denna utväg representerar den mest effektiva lösningen av
sommarvistelseproblemet. Emellertid finner jag det motiverat, att vinter- och
vårkolonier understödjas genom fria resor, varför jag tillstyrker, att anslaget
till fria resor för sommarkolonier jämväl må gälla dylika kolonier.

På av utrymningskommissionen anförda grunder anser jag det lämpligt, att
ersättning ur ifrågavarande anslag må utgå till kommissionen för material, som
förbrukats på kolonier, vilka utrustats ur kommissionens förråd.

Beträffande villkoren för fria resor till självordnad sommarvistelse och till
s. k. feriebarns sommarvistelse tillstyrker jag i enlighet med befolkningsutredningens
promemoria att enskilda sommarresor för barn till och från lantvistelsc
i enskilt hem under vissa villkor helt bekostas av statsmedel. Detta
gäller resor 3:dje klass järnväg, båt eller buss, där biljettpriset är minst 3
kronor och då resorna avse sommarvistelse på minst 4 veckor. Kätt till dylik
resa bör tillkomma barn, som under det år resan företages fyller 14 år eller
som är yngre, hemmahörande i stad, köping eller municipalsamhälle med
minst 8,000 invånare och tilldelat rabattkort för livsmedel.

Principen att rätt till fria resor begränsas till barn i städer och andra tättbebyggda
orter med minst 8,000 invånare har varit föremål för åtskilliga erinringar.
Med hänsyn till det finansiella läget kan jag icke tillstyrka en sänkning
av denna generella gräns, men möjlighet bör föreligga för centralmyndigheten
att bevilja dispens för vissa orter enligt i huvudsak samma praxis, som följdes
under sommaren 1942.

-Tåg ansluter mig i princip till utredningens förslag att resornas längd begränsas.
I enlighet med befolkningsutredningen förestår jag som maximigräns
för Norrbottens och Västerbottens län 100 mil, för Jämtlands och Västernorrlands
län 80 mil medan jag för landet i övrigt förordar 50 mil i stället för av
utredningen föreslagna 60 mil. Med den starka och vidsträckta omflyttning,
som ägt rum i vårt land, anser jag icke en snävare begränsning tillrådlig
örn syftet med resorna skall nås, nämligen att barnen skola erhålla
möjlighet av fri resa till familjens anhöriga och bekanta. För barn från Norrbotten
bör dock centralmyndigheten kunna medgiva dispens för fria resor
utöver den angivna maximigränsen.

Befolkningsutredningen har föreslagit, att även vårdare, vilken medföljer
barn, som det år resan företages fyller 10 år eller som är yngre, må erhålla
fri resa, dock att härvid i första hand skall ifrågakomma barnets moder. Det
har anförts, att barn ned till 8 års ålder bör kunna resa på egen hand. Den
omständigheten att i första hand mödrarna skola lia rätt att följa barnen som
vårdare, finner jag tala emot en sänkning av åldern under den av utredningen
föreslagna. Det. måste anses vara av värde för såväl moder som barn att
ha möjlighet att följas åt på resorna från och till sommarvistelsen. En
sänkning av åldern med två år, skulle säkerligen också medföra en stark
ökning av antalet fall, då föräldrarna icke våga låta barnet resa. Resvanan
är icke stor i de befolkningsskikt, där barnen komma i åtnjutande av fri
resa. Jag förutsätter att de lokala myndigheterna, då modern är förhindrad att
resa, noga pröva möjligheten att organisera gruppresor.

På av befolkningsutredningen anförda skäl förordar jag, att socialstyrelsen
utses till tillsynsmyndighet för koloniverksamheten och centralmyndighet för
reseverksa.mheten, varvid jag ansluter mig till de riktlinjer för socialstyrelsens
verksamhet, vilka skisserats i befolkningsutredningens promemoria. I anslutning
till vad som skedde vid ordnandet av barnens sommarvistelse år 1942

6 Statsutskottets utlåtande nr 113.

bör åt utrymningskommissionen uppdragas att lämna medverkan i organisatoriskt
avseende.

Så länge de statliga åtgärderna för främjande av barns sommarvistelse icke
ha större räckvidd än den, som föreslås för budgetåret 1943/44, finner jag,
att det organisatoriska och kontormässiga arbetet utan olägenhet skall kunna
handhavas av utrymningskommissionens personal. Organisationen av reseverksamheten
torde kunna uppläggas i stort sett efter samma linjer som under
sommaren 1942. De ytterligare arbetsuppgifter, som komma att åvila socialstyrelsen
i egenskap av tillsynsmyndighet för kolonirörelsen och därmed
anslagsbeviljande myndighet, böra örn möjligt fullgöras utan förstärkning av
dess personal.

Då befolkningsutredningen utarbetade sin promemoria, kunde ännu icke
kostnaderna för reseverksamheten under sommaren 1942 i sin helhet angivas.
Av utrymningskommissionen har jag sedermera under hand erfarit, att de
sammanlagda kostnaderna för reseverksamheten uppgingo till cirka 748,000
kronor, varav 560,000 kronor kommo på de enskilda resorna, 184,800 kronor
på koloniernas resor samt 3,200 kronor på trycksaker, transport av material
m. m. Av kostnaderna för de enskilda resorna kommo 538,000 kronor på järnvägsresor,
12,000 kronor på bussresor och 10,000 kronor på båtresor. Vid
koloniresorna blevo resekostnaderna per person i genomsnitt cirka 6 kronor
50 öre och per barn cirka 7 kronor 10 öre, vid de enskilda resorna blevo motsvarande
genomsnittskostnader cirka 12 kronor och 19 kronor.

Vad beträffar omfattningen av reseverksamheten räknar jag liksom befolkningsutredningen
med att den säkerligen kommer att bli vidgad i förhållande
till fjolårets. En sannolik ökning av koloniverksamheten kommer att medföra
ytterligare behov av resebidrag för kolonierna, och därjämte komma anspråk på
fria resor att framställas från familjer, som i fjol sommar icke hade kännedom
örn denna förmån. Tendensen till vidgning motverkas dock därav, att antalet
barn, som kommer i åtnjutande av fria resor, minskats genom de begränsningar i
rätten till livsmedelsrabatter, som sedan förra sommaren vidtagits. Begränsningen
av resornas längd är även en kostnadsbegränsande faktor. Utredningen
har för budgetåret 1943/44 beräknat statens kostnader för fria resor till sommarkolonier
till 200,000 kronor och för fria resor till sommarvistelse i enskilda
hem till 800,000 kronor. Dessutom upptager utredningens förslag som förut
nämnts ett anslag av 100,000 kronor till sommarkoloniernas driftkostnader i
övrigt. Med hänsyn till de kostnadsbegränsande faktorer, som anförts beträffande
de fria resorna, anser jag, att anslaget till fria resor bör beräknas till
700,000 kronor. I anslutning till denna beräkning torde för nästa budgetår
böra under femte huvudtiteln, rubriken åtgärder till främjande av sommarvistelse
på landet för barn från städer och andra tättbebyggda samhällen, anvisas
ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor, varav högst 100,000 kronor för
bidrag till driftkostnader vid sommarkolonier.

I förevarande proposition har jämväl upptagits till behandling uppkommen
fråga örn indrivning av fordringar från skolbarnsutflyttningen
sommaren 1940.

Vid den sommaren 1940 av utrymningskommissionen anordnade utflyttningen
av vissa barn till landet skulle föräldrarna principiellt vara skyldiga att
utgiva ersättning för barnens vistelse å av kommissionen upprättad internatförläggning
med 70 öre per dag och barn. Vissa undantag gjordes dock härifrån.
Sålunda skulle ersättningsskyldighet icke föreligga, örn försörjaren vid
anmälningstillfället var inkallad till militärtjänst eller tidigare under 1940

Statsutskottets utlåtande nr 113.

7

under längre tid varit inkallad till sådan tjänstgöring. Ej heller skulle ersättning
utgå om föräldrarnas för föregående år beskattningsbara inkomst uppginge
till högst 700 kronor. Härjämte borde undantag från avgiftsskyldigheten
kunna medgivas örn familjens ekonomiska ställning avsevärt försämrats,
sedan det beskattningsbara beloppet fastställts.

Av till förläggningarna utflyttade 18,301 barn ha 2,574 befunnits vara ersättningsskyldiga
med ett belopp av 87,690 kronor 80 öre. Sedan de lokala utrymningsmyndighetema
så långt de kunnat uppburit ersättningsbeloppen och där:
efter kommissionen hänvänt sig till de ersättningsskyldiga återstod i augusti
1942 av detta belopp ännu obetalt 14,834 kronor 60 öre. I skrivelse den 6
augusti 1942 har kommissionen hemställt örn bemyndigande att underlåta att
vidtaga ytterligare åtgärder för indrivning av nämnda 14,834 kronor 60 öre.
Kommissionen är av den uppfattningen, att rättsligt förfarande icke lämpligen
bör tillgripas för beloppens inkassering, dels därför att kostnaderna för ett
dylikt förfarande skulle bliva avsevärda, dels därför att det synes kommissionen
olämpligt att med hänsyn till det syfte, som låg till grund för verksamheten,
gå alltför hårt fram gentemot de ersättningsskyldiga.

Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet, avstyrker denna hemställan
och finner, att utrymningskommissionen i stället bör anbefallas att omedelbart
vidtaga nödiga åtgärder för att få till stånd en inbetalning av resterande ersättningar.

Departementschefen har i denna del anfört följande.

Enligt vad jag inhämtat lia, sedan kommissionen ingivit sin framställning,
intill den 5 februari 1943 ytterligare omkring 300 kronor influtit av de
från skolbarnsutflyttningen sommaren 1940 utestående fordringarna. Jag har
låtit undersöka den ekonomiska ställningen hos de föräldrar, som alltjämt
underlåtit att betala. Därvid har framkommit att vissa av dem borde kunna
fullgöra sin betalningsskyldighet. Gentemot dessa torde indrivningsåtgärder
böra vidtagas. För flertalet gäller emellertid att möjligheterna att indriva
beloppen te sig ganska ringa. Beträffande dessa fall är jag särskilt med hänsyn
till den speciella karaktär, som 1940 års utflyttning hade, beredd att, örn
riksdagen icke däremot framställer någon erinran, förorda utrymningskommissionens
hemställan.

Fjolårets bidragsverksamhet för att bereda vissa kategorier av barn till
fälle till en stärkande sommarvistelse på landet anser även utskottet böra fortsätta
under instundande sommar. Att så sker är av särskild betydelse under
nuvarande förhållanden, men utskottet vill understryka vad departementschefen
anfört örn att denna verksamhet har perspektiv, som gå vida utöver den
föreliggande krissituationen. Det är sålunda utskottets förhoppning, att åtgärder
framdeles skola kunna vidtagas, som öppna möjligheter för alla behövande
stadsbarn i förskole- och folkskoleåldern till en icke alltför kort vistelse
på landet varje sommar. Utskottet vill emellertid framhålla angelägenheten
av att klena och eljest ogynnsamt ställda barn även på landsbygden och
i de mindre orterna beredes tillfälle till stärkande sommarvistelse med god
omvårdnad i olika hänseenden. Särskilt framträdande torde behovet av en

U/skottet.

8

Statsutskottets utlåtande nr 113.

dylik sommarvistelse vara inom Norrlandslänen. I den mån förhållandena
medgiva en utvidgning av statens ifrågavarande bidragsverksamhet bör denna
alltså komma även landsbygdens barn till godo.

Den föreslagna utvidgningen i förhållande till föregående sommars åtgärder,
i form av bidrag till driftkostnaderna vid behövande sommarkolonier,
innebär enligt utskottets mening ett steg i rätt riktning. Departementschefen
har ansett, att en utbyggd koloniverksamhet utgör en väsentlig förutsättning
för att man skall kunna i önskvärd grad bereda barn tillfälle till sommarvistelse
men att en effektiv utbyggnad av koloniverksamheten måste anstå på
grund av det statsfinansiella läget. Den föreslagna stödformen skulle under
nästa budgetår närmast få karaktären av en försöksverksamhet och kostnaderna
begränsas till ett belopp av högst 100,000 kronor. Yad departementschefen
anfört i denna fråga har icke givit utskottet anledning till erinran.

Huvudsakligen skall statens stöd enligt det föreliggande förslaget alltjämt
lämnas i form av fria resor till självordnad sommarvistelse och till s. b. feriebarns
sommarvistelse. Under fjolåret var rätten till fria resor med viss möjlighet
till dispens begränsad till barn i städer och andra tättbebyggda orter med
minst 8,000 invånare. Med hänsyn till det finansiella läget har departementschefen
icke ansett sig kunna tillstyrka en sänkning av denna generella gräns.
Då emellertid möjlighet bör föreligga för centralmyndigheten att bevilja
dispens för vissa orter enligt i huvudsak samma praxis som följdes under
förra sommaren har utskottet funnit sig böra godtaga förslaget i denna del.

Resornas längd skulle i år begränsas, för Norrbottens och Västerbottens
län till 100 mil, för Jämtlands och Västernorrlands län till 80 mil och för landet
i övrigt till 50 mil. För barn från Norrbotten skulle dock centralmyndigheten
enligt Kungl. ■ Maj :ts förslag kunna medgiva dispens för fria resor utöver den angivna
maximigränsen. I detta avseende föranleder Kungl. Maj:ts förslag icke
annan erinran från utskottets sida än att utskottet — med tillstyrkande av det i
motionen II: 313 framlagda förslaget — anser att centralmyndighetens dispensrätt
bör utsträckas även till barn från Västerbottens län.

I fråga örn rätt till fria resor för vårdare av barn upp till 10 års ålder vill
utskottet med anledning av erfarenheterna från fjolåret framhålla, att en viss
försiktighet vid beviljande av denna förmån är av nöden till undvikande av att
den obehörigt utnyttjas. Möjligheten att ordna gruppresor för barnen bör
tagas under noggrann omprövning. I de fall, då sådana icke lämpligen kunna
anordnas, anser utskottet i likhet med departementschefen, att i första hand
mödrarna skola ha rätt till friresor såsom vårdare.

Vad departementschefen i övrigt anfört i fråga örn åtgärder till främjande
av barns sommarvistelse på landet och indrivning av fordringar från skolbarnsutflyttningen
sommaren 1940 har icke givit utskottet anledning till erinran.

I motionen II: 162 har yrkats, att det av Kungl. Maj:t föreslagna anslagsbeloppet
skall höjas med 500,000 kronor, som uteslutande skola användas till
skolresor för landsbygdens barn. Vidkommande vad i motionen till stöd för
detta yrkande framhållits rörande behovet av rekreation för landsbygdens
barn, hänvisar utskottet till det ovan anförda. Då emellertid den av motio -

Statsutskottets utlåtande nr 113.

9

närén föreslagna understödsverksamheten ligger utanför syftet med nu ifrågavarande
anslag får utskottet avstyrka bifall till motionen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionen II: 313 samt med avslag av motionen II: 162
till Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn
från städer och andra tättbebyggda samhällen för budgetåret
1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1,000,000 kronor.

Stockholm den 14 maj 1943.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Pauli,
Torsten Ström, Bäckström, Sven Larsson, Heiding, Karl Åndersson, friherre
De Geer, Björkman, Wiklund och Ekströmer; samt

från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Andersson i Prästbol,
Hansson i Rubbestad, Andersson i Södergård, Mårtensson, Wallentheim, Staxäng,
Viklund, Lindholm, fru Alvén, herrar Barnekow och Eriksson i Frägsta.

Reservation

av herrar Heiding, friherre De Geer, Ekströmer, Hansson i Rubbestad,
Andersson i Södergård, Staxäng och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:

»Under nuvarande förhållanden finner sig utskottet böra tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag att bereda vissa kategorier av barn från städer och större samhällen
tillfälle till sommarvistelse på landet. Utskottet kan emellertid icke
undgå finna, att begränsningen av denna förmån till endast städer och andra
tättbebyggda orter med minst 8,000 invånare kommer att ensidigt gynna dessa.
Då därtill kommer, att dessa orter i allmänhet ha jämförelsevis god skattekraft,
vill utskottet ifrågasätta örn icke framdeles statsbidragen, därest sådana
skola utgå, böra minskas genom lämpligt avvägd motprestation från dc kommuner,
till vilka barnen höra.

När det gäller åtgärder för bibehållande och stärkande av vårt folkmaterial
och då speciellt barnen bör den statliga hjälpverksamheten emellertid icke
endast avse sådana i de större städerna utan den bör inriktas på att även
lämna hjälp i en eller annan form åt det uppväxande släktet i de mindre städerna
och på landsbygden, ty även där finnes mångenstädes lika stort hjälp Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 6 sami. Nr 113. U4s 43 2

10

Statsutskottets utlåtande nr. lis.

behov sorn. i de större städerna. Befolkningsutredningen har också understrukit
angelägenheten av att klena och eljest ogynnsamt ställda barn på
landsbygden och i de mindre städerna beredes tillfälle till stärkande sommarvistelse
med god omvårdnad i olika hänseenden. En utökad koloniverksamhet
för sådana barn finner utskottet vara av stor betydelse.

I motionen II: 162 har yrkats, att det av Kungl. Majit föreslagna anslagsbeloppet
skall höjas med 500,000 kronor att användas för landsbygdens barn till
resor och rekreation. Utskottet vill i sådan mån biträda motionen, att utskottet
förordar att de medel, som äro avsedda såsom bidrag till driftskostnader
för koloniverksamheten, endast böra komma kolonier för barn från
mindre städer och landsbygden till godo. I likhet med departementschefen
finner utskottet det vara av vikt att härigenom möjlighet beredes att stimulera
och stödja koloniverksamheten i orter och kommuner med svag ekonomi,
inom vilka sådan verksamhet icke skulle utan ekonomiskt bistånd kunna
komma till stånd men inom vilka det kan vara särskilt av behovet påkallat
att barnen erhålla tillfälle till växling av miljö.

Kungl. Majits förslag till begränsning av resornas längd har icke givit utskottet
anledning till annan erinran än att utskottet, med tillstyrkande av det
i motionen II: 313 framlagda förslaget, anser att centralmyndighetens dispensrätt
bör utsträckas även till Västerbottens län.

Beträffande förslaget om rätt till fria resor för vårdare av barn under 10
års ålder finner sig utskottet — med hänsyn till erfarenheterna från fjolåret
— böra avstyrka detsamma med undantag för gruppresor, då den vårdare, som
har hand örn gruppen, bör komma i åtnjutande av fri resa. Utskottet förordar
att den besparing, som härigenom åstadkommes i resekostnaderna, i stället
må kunna tagas i anspråk för den koloniverksamhet för landsbygdens barn,
som utskottet i det föregående förordat.

Vad departementschefen i övrigt anfört i fråga örn åtgärder till främjande
av barns sommarvistelse på landet och indrivning av fordringar från skolbarnsutflyttningen
sommaren 1940 har icke givit utskottet anledning till erinran.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av Kungl. Majits förslag och motionen
II: 162 samt med bifall till motionen II: 313 må till Åtgärder till
främjande av sommarvistelse på landet för barn för budgetåret
.1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1,000,000 kronor.»

Stockholm 1343. K. L. Beckmans Boktryckeri.