Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1943 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag
till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall,
m. m.

Genom en den 5 februari 1943 dagtecknad proposition, nr 29, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga följande förslag till

Lag

om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har arrendator enligt arrendeavtal, som slutits före den 1 september 1940,
åtagit sig att utgöra arrende till minst hälften genom avlämnande av mjölk
eller smör, åge arrendatorn, därest arrendevillkoren på grund av rådande
förhållanden befinnas för honom oskäligt tyngande, påfordra skälig jämkning
av arrendet i vad det bestämts i nämnda produkter och avser år 1943.

2 §•

Har arrendator, som skall frånträda den arrenderade fastigheten under år
1943, enligt arrendeavtalet åtagit sig att vid frånträdandet avlämna viss myckenhet
stråfoder eller annat jordbruksaktör, åge arrendatorn, där brist förefinnes
i den fastställda myckenheten på grund av omständigheter, till vilka
han icke varit vållande, rätt att i skälig omfattning vinna befrielse från skyldighet
att ersätta bristen.

3 §•

Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om den jämkning av arrendet,
till vilken arrendatorn enligt 1 § är berättigad, eller om det sätt, varpå jämkningen
må komma arrendatorn till godo, eller, i fall som avses i 2 §, om arrendatorns
befrielse från ersättningsskyldighet gentemot jordägaren eller omfattningen
därav, skall frågan avgöras av särskild nämnd. Sådan nämnd skall
bestå av tre ledamöter och tillsättas för område, som Konungen bestämmer.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 7—S.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

En av ledamöterna, vilken tillika skall vara ordförande i nämnden, utses av
Konungen. För varje hushållningssällskaps verksamhetsområde skola av länsstyrelsen
utses två ledamöter, vilka skola tjänstgöra i nämnden vid behandling
av ärende angående arrendeavtal rörande fastighet inom det område för
vilket de utsetts. Den ene av dessa ledamöter skall vara ägare av jordbruksfastighet
och den andre arrendera sådan fastighet. För ordföranden och varje
ledamot förordnas en suppleant. Har inom nämnden var röstande sin mening
och kunna ej två meningar sammanjämkas, gäller ordförandens.

Vill arrendator påkalla nämndens prövning av tvist som avses i denna lag,
skall han vid äventyr av talans förlust bevisligen därom hava underrättat
jordägaren före utgången av år 1943.

Mot nämndens beslut må talan icke föras.

4 §■

Där ej annorlunda mellan jordägaren och arrendatorn åsämjes, må den
jämkning av arrendet, till vilken arrendatorn enligt 1 § är berättigad, icke
utan synnerliga skäl av nämnden bestämmas på sådant sätt, att därigenom
arrendet i vad det bestämts i mjölk eller smör nedsättes för den tid jämkningen
avser med mer än två tredjedelar av prisstegringen efter den 14 mars
1940 å nämnda produkter.

Befrielse från skyldighet att ersätta sådan brist som avses i 2 § må ej mot
jordägarens bestridande utan synnerliga skäl medgivas till större del än två
tredjedelar av bristen.

5 §■

Ersättning till nämndens ordförande och ledamöter skall bestämmas enligt
de grunder som Konungen fastställer. Ersättningen till ordföranden gäldas
av allmänna medel.

6 §•

Av nämnden meddelad dom gånge efter överexekutors förordnande i verket
lika som domstols lagakraftägande dom.

7 §•

Utöver vad i 3—5 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna
i lagen den 14 juni 1929 örn skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

8 §•

Erfordras för tillämpning av denna lag ytterligare föreskrifter, skola de
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

3

dels ock till Kostnader i samband med jämkning av vissa arrendeavtal
för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 10,000 kronor.

Propositionen har hänvisats, såvitt angår anslagsfrågan, till jordbruksutskottet
samt i övrigt till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.

Beträffande skäl, som anförts till stöd för lagförslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas bär nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt lagen den 6 mars 1942 (nr 72) om jämkning av arrendeavtal i vissa
fall kunde arrendator påfordra skälig jämkning i arrendeavtalet under förutsättning
att detta slutits före den 1 september 1940 och arrendatorn däri åtagit
sig att utgöra arrendet till minst hälften genom avlämnande av mjölk, smör
eller annat jordbruksalster. Sådan jämkning kunde ock äga rum, därest i
före sistnämnda dag slutet arrendeavtal rörande fastighet, som icke tillhörde
kronan eller vore anslagen till ecklesiastikt ändamål, arrendet till minst hälften
utsatts i jordbruksalster att lösas med penningar efter senast fastställda
pris enligt litt. A i länets markegångstaxa eller enligt annan jämförlig värdesättning.
Såsom förutsättning för att jämkning som här avses skulle kunna
ske fordrades tillika, att arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden
befunnes för arrendatorn oskäligt tyngande. Jämkningen kunde endast
avse det i jordbruksalster bestämda arrendet såvitt anginge, då arrendet
skulle utgöras genom avlämnande av jordbruksalster, tiden från och med
den 14 mars 1941 till och med den 31 december 1942 och, då arrendet utsatts i
jordbruksalster att lösas med penningar, tiden från och med den 14 mars
1941 till den 14 mars 1942 (1 §).

I 2 § av lagen stadgades, att, därest arrendator, som skulle frånträda den
arrenderade fastigheten under år 1942, enligt arrendeavtalet åtagit sig att vid
frånträdande! avlämna viss myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster,
arrendatorn skulle äga, där brist förefanns i den fastställda myckenheten på
grund av omständigheter, till vilka han icke varit vållande, rätt att i skälig
omfattning vinna befrielse från skyldighet att ersätta bristen. Lagens 3 §
upptog föreskrifter rörande förfarandet, för den händelse jordägaren och
arrendatorn icke kunde enas örn den jämkning av arrendet, till vilken arrendatorn
enligt 1 § vöre berättigad, eller om det sätt, varpå jämkningen skulle
komma arrendatorn till godo, eller, i fall som avsåges i 2 §, om arrendatorns
befrielse från ersättningsskyldighet gentemot jordägaren eller omfattningen
därav. I dylika fall skulle frågan avgöras av en särskild nämnd. Sådan
nämnd skulle beslå av tre personer och tillsättas för område, som Kungl.
Majit ägde bestämma. En av ledamöterna, vilken tillika skulle vara ordförande
i nämnden, skulle utses av Kungl. Majit. För varje hushållningssällskaps
verksamhetsområde skulle av länsstyrelsen utses två ledamöter, vilka skulle
tjänstgöra i nämnden vid behandling av ärende angående arrendeavtal rörande
fastighet inom det område, för vilket de utsetts. Den ene av dessa ledamöter
skulle vara ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendera sådan
fastighet. För ordföranden och varje ledamot skulle förordnas en suppleant.
Ville arrendator påkalla nämndens prövning av tvist sorn avsåges i lagen,

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

skulle lian vid äventyr av talans förlust bevisligen därom hava underrättat
jordägaren före utgången av år 1942. Mot nämndens beslut kunde talan icke
föras (3 §).

Där ej annorlunda mellan jordägaren och arrendatorn åsämjdes, kunde
den jämkning av det i jordbruksalster bestämda arrendet, till vilken arrendatorn
enligt 1 § vore berättigad, icke utan synnerliga skäl av nämnden bestämmas
på sådant sätt, att därigenom arrendet för den tid jämkningen avsåge
nedsattes med mer än två tredjedelar av prisstegringen å ifrågakomma
jordbruksalster efter den 14 mars 1940. Befrielse från skyldighet att ersätta
sådan brist som avsåges i 2 § kunde ej mot jordägarens bestridande utan
synnerliga skäl medgivas till större del än två tredjedelar av bristen (4 §).

Ersättning till nämndens ordförande och ledamöter skulle bestämmas enligt
de grunder som Kungl. Majit fastställde. Ersättningen till ordföranden
skulle gäldas av allmänna medel (5 §).

Av nämnden meddelad dom skulle efter överexekutors förordnande gå i
verket lika som domstols lagakraftägande dom (6 §). Utöver vad i 3—5 §§
stadgats skulle beträffande nämnden bestämmelserna i lagen den 14 juni 1929
örn skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse (7 §). Kungl. Majit
ägde meddela för lagens tillämpning erforderliga föreskrifter (8 §).

I kungörelse den 6 mars 1942 (nr 73) ha upptagits bestämmelser angående
nämnd, som avsåges i ifrågavarande lag. Enligt kungörelsen skulle finnas
fem nämnder.

För täckande av kostnaderna för de i lagen omförmälda nämnderna anvisades
under anslagstiteln Kostnader i samband med jämkning av vissa
arrendeavtal å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 å driftbudgeten
under nionde huvudtiteln ett reservationsanslag av 10,000 kronor.

För att vinna upplysning rörande verkningarna av förutberörda lagstiftning
samt för att erhålla grundval för bedömande av frågan huruvida lagstiftning
av motsvarande innehåll alltjämt erfordrades lät statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet infordra utlåtanden från dels ordförandena
i de i 3 § av lagen omförmälda nämnderna dels ock lantbruksstyrelsen.
Yttranden inkommo även från Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet
landsbygdens folk (RLF). I samtliga yttranden med undantag av
ett tillstyrktes en förlängning av ifrågavarande lagstiftning. För innehållet
i utlåtandena redogöres å sid. 5—10 i propositionen.

Efter redogörelse för de inkomna utlåtandena har föredragande departementschefen,
statsrådet Pehrsson-Brarnstorp, anfört:

»Av de inhämtade yttrandena får anses framgå, att lagstiftningen om jämkning
av arrendeavtal varit till stort gagn och verksamt bidragit att lindra de
svårigheter, som under kristiden uppstått för ett stort antal arrendatorer med
avseende å fullgörande av arrendeavtal som lagstiftningen avser. Visserligen
har, såsom framgår av yttrandena från ordförandena i de nämnder, som
handlägga ärenden rörande jämkning av arrendeavtal, antalet anhängig -

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

o

gjorda ärenden lios nämnderna nied undantag för den nämnd, som handhar
ärenden från Skaraborgs län, varit förhållandevis ringa, men å andra
sidan torde, såsom ock i allmänhet framhållits av ordförandena, lagens
blotta tillvaro ha medfört, att de förhållanden lagen avser att reglera blivit
ordnade på frivillighetens väg genom överenskommelser mellan jordägare
och arrendatorer.

Beträffande spörsmålet huruvida ifrågavarande lagstiftning, vilken endast
avser såvitt angår de fall, då arrendet skall utgöras genom avlämnande av
jordbruksalster, tiden från och med den 14 mars 1941 till och med den 31
december 1942 och vad angår de fall, då arrendet utsatts i jordbruksalster
att lösas med penningar, tiden från och med den 14 mars 1941 till den 14
mars 1942, skall givas giltighet under ytterligare ett år, har denna fråga
i så gott som samtliga yttranden besvarats jakande. Endast ordföranden i
nämnden för de norrländska länen har, med hänsyn till att inom dessa län
icke synas förekomma arrenden av ifrågavarande slag, intagit en annan
ståndpunkt i frågan. Vid remiss till lagrådet av 1942 års lagförslag åberopade
jag som skäl för lagstiftningen i främsta rummet de dåliga skörderesultaten
under åren 1940 och 1941 samt den stora stegringen i produktionskostnaderna
för jordbrukets produkter. I fråga om skördeutfallet har detta för löpande
produktionsår blivit avsevärt bättre än för de två tidigare åren. Med hänsyn
härtill kan ifrågasättas huruvida en lagstiftning av ifrågavarande innehåll
alltjämt är av behovet påkallad. I sådana fall där arrendatorn förbundit
sig att utgöra arrendet till minst hälften genom avlämnande av
mjölk eller smör synes mig ett dylikt behov otvivelaktigt vara för handen.
Dessa arrendatorer ha nämligen till följd av att mjölkproduktionen
alltjämt ligger betydligt under den normala nivån icke kommit i ett så förbättrat
läge genom det ökade skördeutbytet, att det kan anses försvarligt att
nu borttaga den möjlighet att få till stånd en jämkning av arrendet, som genom
förevarande lagstiftning öppnats för dem. Det torde jämväl böra beaktas,
att prishöjningarna för jordbruksprodukterna endast hänföra sig till
den efter år 1939 inträdda direkta produktionskostnadsstegringen, däri inbegripen
den ökade ersättning för eget arbete, som tillkommit jordbrukets
utövare. Vid beräkningarna har sålunda hänsyn icke tagits till ökade
kapitalkostnader. I viss utsträckning kunna nu anförda skäl åberopas för en
förlängning av ifrågavarande lagstiftning även i vad densamma gäller arrendatorer,
som ha arrendet till minst hälften utsatt i jordbruksalster att lösas
med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i länets markegångstaxa
eller enligt annan därmed jämförlig värdesättning. Emellertid torde
genom det senaste årets skördeutfall dessa arrendatorers ekonomiska läge
ha förbättrats i sådan grad att tillräckliga skäl knappast torde kunna åberopas
för att beträffande dem utsträcka lagstiftningens tillämpning under ytterligare
ett år.

Bestämmelserna i 2 § i ifrågavarande lag torde, med hänsyn till de regleringar
som för närvarande gälla på jordbrukets område böra givas förlängd
giltighet.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

I fråga om storleken av den jämkning som enligt vad jag förut förordat
bör kunna medgivas torde denna, där jordägaren och arrendatorn ej annorlunda
åsämjas, icke utan synnerliga skäl böra bestämmas på sådant sätt
att arrendet nedsättes med mer än två tredjedelar av prisstegringen efter
den 14 mars 1940 å ifrågakomna jordbruksalster. Att såsom i ett yttrande
ifrågasatts i fortsättningen medgiva en längre gående jämkning torde näppeligen
kunna anses motiverat. Tillräckliga skäl torde å andra sidan ej föreligga
att, på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit, skärpa de i 1942 års lagstiftning
upptagna jämkningsreglema. Den nya lag, som jag sålunda förordar,
bör med de jämkningar, som påkallas av den begränsning jag tidigare föreslagit
i dess tillämplighet och med hänsyn till dess giltighetstid, i huvudsak
erhålla samma innehåll som 1942 års lag. I enlighet med det anförda har
inom jordbruksdepartementet uppgjorts förslag till lag om jämkning av
arrendeavtal i vissa fall.»

Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.

Utskotta. Vid granskning av det genom propositionen framlagda lagförslaget har utskottet
icke funnit anledning till erinran mot detsamma. Utskottet får därför
hemställa,

att förevarande lagförslag måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 25 februari 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Forslund, Löfnander, Olof Carlsson,
Mannerskantz, Roos och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Hallagård,
Hermansson, Holm, fru Johansson, herrar Johnsson i Kastanjegården och Håstad.