Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
1
Nr 57.
Ankom till riksdagens kansli den 17 juni 1943 kl. 10 f. m.
Utlåtande i anledning av dels väckta motioner om åtgärder i syfte
att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer med
barn, dels ock väckt motion örn ändring av 10 § lagen
örn hyresreglering.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre
inom riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels
likalydande motionerna nr 185 i första kammaren av herr Hage och nr 131
i andra kammaren av herr Edberg m. fl., dels ock motionen nr 106 i andra
kammaren av herr Persson i Stockholm m. fl.
I motionerna I: 185 och II: 131 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsamma åtgärder i syfte att bereda
ökat skydd åt hyressökande familjer med barn, förslagsvis genom införande
av obligatorisk kommunal bostadsförmedling med anmälningsskyldighet för
hyresvärdar och förtursrätt för barnfamilj till hyresledig lägenhet».
I motionen II: 106 hemställes, att riksdagen för sin del måtte besluta, att
10 § i lagen örn hyresreglering m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:
10 §.
I kommun, där denna lag äger tillämpning, skall avgiftsfri bostadsförmedling
anordnas på kommunens bekostnad.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna I: 185 och II: 131 har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från socialstyrelsen, statens
hyresråd och 1941 års befolkningsutredning, varjämte utskottet berett Sveriges
fastighetsägareförbund och hyresgästernas riksförbund tillfälle att
yttra sig i anledning av nämnda motioner. De infordrade yttrandena finnas
såsom bilagor fogade till detta utlåtande.
Enligt 10 § i lagen den 19 jani 1942 örn hyresreglering m. m. äger Konungen
förordna, att i kommun, där lagen äger tillämpning, avgiftsfri bostadsförmedling
skall anordnas på kommunens bekostnad.
I det ursprungliga förslaget till hyresregleringslag (statens off. utr.
1942: 14) upptogs föreskrift om inrättande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling
i orter, där lagen föreslogs skola äga tillämpning, dock med
möjlighet för Kungl. Maj:t att medgiva undantag härifrån. Såsom motivering
till detta stadgande anfördes:
Bihang till riksdagens protokoll lots. g sami. 2 avd. Nr 57.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
Lägenhetsbristen under en kristid kan utnyttjas för ekonomisk vinning
även av andra än fastighetsägarna. Särskilt lämnar hyresförmedlingen möjligheter
till sådana förfaranden. Frågan örn denna verksamhets lämpliga anordnande
kan visserligen icke i sin helhet behandlas i detta sammanhang,
men vissa åtgärder torde dock kunna genomföras vid en hyresreglering för
att motverka de olägenheter, som särskilt framträda under kristider. Till
en början synes det lämpligt att inrätta ett kommunalt förmedlingsorgan
i de samhällen, där förhållandena äro sådana, att hyresreglering införts.
Därigenom får allmänheten tillgång till en hyresförmedling, som arbetar
utan vinstsyfte. Anlitandet av denna förmedling bör vara helt avgiftsfritt.
För att kommunernas åliggande icke skall bli alltför betungande, bör denna
obligatoriska verksamhet inskränkas till att avse bostadslägenheter, som ej
uthyras möblerade. Dock finns det naturligtvis icke något hinder för en
kommun att utvidga sin förmedlingsverksamhet inom ramen för de kommunala
arbetsuppgifterna. I undantagsfall kunna förhållandena i ett samhälle
vara sådana, att där icke föreligger något behov av kommunal bostadsförmedling,
trots att hyresreglering införts. I sådant fall bör Kungl. Maj:t
efter framställning från kommunerna kunna befria denna från skyldigheten
att inrätta ett dylikt organ.
1941 års befolkningsutredning framhöll i infordrat remissyttrande över
förslaget, att de viktigaste möjligheterna att vid allmän bostadsbrist tillgodose
familjebildningens och de bestående barnfamiljernas intressen hänförde
sig till bostadsförmedlingen. Utredningen ville understryka vikten av
att en effektivt och socialt arbetande bostadsförmedling bomme till stånd.
Det syntes utredningen nödvändigt, att vid en eventuell skärpning av bostadsbristen
en avvägning gjordes av behoven hos olika kategorier av bostadssökande.
Härom anförde utredningen:
En ransonering av de upptagna bostadsutrymmena torde kunna ifrågasättas
endast i yttersta nödfall. Men åtgärder, som kunna sägas innebära en
ransonering av lediga lägenheter, disponibla genom nyproduktion eller hushållsupplösning
och avflyttning, kunna försvaras, då påtagliga svårigheter
framträda för befolkningskategorier, vilkas bostadsförsörjning är socialt och
befolkningspolitiskt angelägen. Att härvid de barnfostrande familjerna samt
de nygrundade äktenskapen böra ha företräde framför icke-familjebildande
kategorier av bostadssökande, synes utredningen självklart. En ökning av
inneboendesystemet är visserligen alltid en olägenhet men är i nuvarande
situation möjligen ofrånkomlig. En sådan utveckling är i vart fall en långt
mindre olägenhet än husvillhet för familjer.
Åtgärder av här antydd art böra givetvis inte genomföras, därest icke ett
påtagligt behov därav föreligger. Bostadsmarknadslägets utveckling under
de närmaste åren är ännu oviss, men risken för en allvarlig ytterligare försämring
motiverar att beredskapsåtgärder vidtagas och lämpligen på sådant
sätt, att de vid inträdande behov kunna successivt sättas i kraft. Som en
första åtgärd, som med sin föga ingripande art torde kunna genomföras
omedelbart i samband med hyresregleringen och inrättandet av kommunal
bostadsförmedling, kan tänkas föreskriften, att bostadsförmedling skall giva
företräde åt dem som skola bilda familj samt familj med flera barn vid anvisning
av anmäld hyresledig lägenhet. Vid skärpt bostadsbrist torde dock
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
3
en sådan företrädesrätt till anvisning bli skäligen verkningslös, när stark
konkurrens om lägenheterna råder. Som beredskap för en dylik situation
synes det därför lämpligt att lagen ger möjlighet för Kungl. Majit att förordna
om en mera bindande reglering, innebärande förbud för hyresvärd att
uthyra ledig lägenhet till annan än hyressökande, som anvisats av bostadsförmedlingen.
I praktiken torde en dylik åtgärd lämpligen i regel böra utformas
sålunda, att anvisning lämnas icke på en enda hyressökande, utan på
en större eller mindre grupp av sökande, som tillhöra de familjekategorier,
vilka böra givas företräde, varigenom hyresvärdens möjlighet till egen prövning
av de hyressökande icke beskäres alltför hårt. Möjlighet för hyresvärden
att, örn särskilda skäl föreligga, kunna erhålla dispens från bostadsförmedlings
anvisning bör även hållas öppen. Sådan dispens bör lämpligen
meddelas av hyresnämnden.
Förslaget örn inrättande av kommunal bostadsförmedling tillstyrktes bl. a.
av socialstyrelsen under det att i flera yttranden uttalades farhågor för att
förslaget om införande av kommunal bostadsförmedling skulle bliva ödesdigert
för de enskilda bostadsförmedlarna eller åsamka kommunerna kännbara
kostnader utan motsvarande nytta.
Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, yttrade på denna
punkt i den proposition, nr 301, varigenom förslaget till hyresregleringslag
framlades för 1942 års riksdag:
Farhågan, att den kommunala bostadsförmedlingen kan bliva tämligen
ineffektiv synes särskilt för de mindre samhällenas del icke vara ogrundad.
Även om förhållandena under en tid med bostadsbrist kunna innebära vissa
frestelser för dem som syssla med bostadsförmedling att i viss mån utnyttja
de hyressökandes nödläge, synes erfarenheten icke ha givit vid handen, att
missbruk i någon mera betydande omfattning förekommit. Då jag ej är
övertygad, att det nu är nödvändigt att införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling
i alla de samhällen, där lagen skall gälla, vill jag föreslå,
att paragrafen inskränkes till ett bemyndigande för Kungl. Majit att förordna
om anordnande av kommunal bostadsförmedling i de samhällen, där
behov liärav föreligger. Denna bostadsförmedling bör vara avgiftsfri.
Med anledning av vad befolkningsutredningen anfört vill jag understryka,
att den kommunala bostadsförmedlingen bör bedrivas så, att företräde i
möjligaste mån lämnas familjer med barn och dem som ämna ingå äktenskap.
Erforderliga föreskrifter härom torde lämpligen böra intagas i de
kommunala instruktionerna för förmedlingsorganen. För närvarande synes
det ej nödvändigt att införa längre gående åtgärder för att tillgodose familjernas
intressen vid förmedlingen. Denna fråga bör emellertid följas med
synnerlig uppmärksamhet.
10 § hyresregleringslagen hade i propositionen sin nuvarande lydelse.
I samband med propositionen med förslag lill hyresregleringslag förehade
1942 års riksdag till behandling cn före propositionens avlämnande i andra
kammaren väckt motion, nr 21, av herr Edberg m. fl., i vilken motion hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn skyndsam
utredning bl. a. rörande möjligheterna afl skapa ökad trygghet för hyressökande
familjer med barn, exempelvis genom särskild förordning med
stadgande örn företrädesrätt för sådan familj till hyresledig lägenhet.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och motionen, anförde
i sitt däröver avgivna utlåtande, nr 42, i fråga om förslaget till 10 § hyresregleringslagen
och den i motionen gjorda hemställan:
Där en kommunal bostadsförmedling anordnas i enlighet med stadgandet
i denna paragraf, bör förmedlingen bedrivas så, att familjer med harn
i görligaste mån lämnas företräde vid anvisning av lediga lägenheter. Föreskrifter
härom torde lämpligen böra intagas i de kommunala instruktionerna
för förmedlingsorganen i enlighet med vad departementschefen påpekat.
En verklig rätt för barnrika familjer att framför andra hyressökande erhålla
företräde lill lediga lägenheter skulle förutsätta ett synnerligen långt
gående ingrepp i fastighetsägarnas befogenheter. Såsom departementschefen
framhållit synes det åtminstone för närvarande icke nödvändigt att vidtaga
en dylik åtgärd.
Familjernas bostadsbehov torde emellertid i första hand böra tillgodoses
genom åtgärder av ekonomisk art. Såsom inledningsvis omnämnts finnes
en särskild statlig lånefond för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer. Även andra medel kunna befinnas erforderliga för att
underlätta en tillfredsställande lösning av bostadsfrågan för familjer med
barn. Utskottet finner visserligen hithörande problem vara av den största
vikt för samhället, men eftersom de torde vara under behandling av 1941
års befolkningsutredning, finner utskottet icke skäl att föreslå någon ny
utredning i ämnet såsom yrkats i motionen II: 21.
Utskottets utlåtande på denna punkt godkändes av riksdagen.
I anslutning till det pågående arbetet med den ekonomiska politikens utformning
i vårt land i syfte att motverka en skadlig prisstegring har igångsatts
en utredning angående införande av behovsprövning å bostadsmarknaden.
Nämnda utredning har omhänderhafts av en inom finansdepartementet
tillkallad utredningsman, revisionssekreteraren Erik Hagbergh. Utredningsmannen
har till fullgörande av sitt uppdrag den 19 mars 1943 avlämnat en
samma dag dagtecknad promemoria jämte utkast till lag örn tillstånd att
hyra bostad (hyreslicens) m. m. Enligt utkastet skola bestämmelserna däri
äga tillämpning efter Konungens förordnande i stad, kommun eller municipalsamhälle,
som vid 1943 års ingång hade minst 2 000 invånare (1 §).
Hyresavtal om lägenhet, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas
till bostad och ej uthyres i möblerat skick, må icke träffas, med mindre
av hyresnämnd meddelats tillstånd för hyresgästen att i orten hyra bostad
(hyreslicens). Vad nu sagts gäller ej förlängning av hyresavtal örn lägenhet,
som av hyresgäst innehaves när denna lag träder i kraft. Träffas hyresavtal
i strid med vad sålunda stadgas, är avtalet ogiltigt, dock må avtal ingås,
därest såsom förutsättning för dess giltighet i detsamma upptages villkor
att hyreslicens meddelas (2 §). Hyreslicens sökes hos hyresnämnden i den
ort, där hyresgästen önskar bostad (3 §). Vid prövning av ansökan örn hyreslicens
skall hyresnämnden, under beaktande av läget på bostadsmarknaden
i orten, fästa särskild vikt vid att tillgodose bostadsbehovet för den som på
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
5
grund av sin verksamhet måste vistas på orten, så ock för familj med barn
samt för dem som ingå äktenskap (5 §). Det åligger hyresvärd att till hyresnämnden
i orten lämna uppgifter örn ledighet till uthyrning av bostadslägenhet,
som avses i lagen, och örn hyresavtal rörande sådan lägenhet, vilket träffas
efter det lagen trätt i kraft. Har, enligt vad särskilt är stadgat, i kommun
anordnats avgiftsfri bostadsförmedling, skola uppgifter varom nu sagts
lämnas till den myndighet, som handhar bostadsförmedlingen (7 §). Kommunal
bostadsförmedling skall handhavas under särskilt beaktande av bostadsbehovet
för dem som på grund av verksamhet måste vistas på orten, så
ock för familjer med bara samt för dem som ingå äktenskap (8 §).
Ur promemorian må här återgivas följande:
Det föreslås i utkastet, att hyresnämnd vid prövning av frågor örn hyreslicens
skall fästa särskild vikt vid att tillgodose bostadsbehovet för den som
på grund av sin verksamhet måste vistas på orten samt för familj med barn
och dem som ingå äktenskap. En viss företrädesordning tillskapas sålunda,
främst för dem som på grund av produktionsverksamhet måste vistas på
orten. Däremot synes det icke lämpligt att gå så långt i reglerande syfte,
att en hyresvärd skal! vara skyldig upplåta en ledig bostad åt en viss av
hyresnämnden anvisad hyressökande. En sådan åtgärd skulle innebära ett
synnerligen allvarligt ingrepp från det allmännas sida i förvaltningen av bostadsfastigheter,
med sannolikt vittgående ekonomiska konsekvenser, och
torde kunna ifrågasättas endast under svåra krisartade förhållanden. Att
även den helt schematiska ordning, som föreslås i lagutkastet, innebärande
att en hyresvärd vid uthyrning av en lägenhet blir bunden til! vissa kategorier
bostadssökande, utgör ett avsevärt ingrepp i rätten att förvalta fastighet,
ligger i öppen dag.
Förevarande lagförslag är f. n. beroende på Kungl. Majrts prövning.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att en inom finansdepartementet
tillkallad utredningsman den 19 mars 1943 avgivit en promemoria
med utkast till lag om tillstånd att hyra bostad (hyreslicens) m. m. Denna
lag föreslås skola äga tillämpning enligt Konungens förordnande i stad, köping
eller municipalsamhälle med minst 3 000 innevånare. I förslaget uppställes
principiellt såsom villkor för giltighet av hyresavtal om omöblerad
bostadslägenhet, att hyresnämnden meddelat hyresgästen tillstånd att hyra
bostad. Det föreslås, att hyresnämnd vid prövning av frågor örn hyreslicens
skall fästa särskild vikt vid att tillgodose bostadsbehovet för dem som på
grund av sin verksamhet måste vistas på orten samt för familj med barn
och dem, som ingå äktenskap. Det har däremot icke ansetts lämpligt
att gå så långt i reglerande syfte, att en hyresvärd skall vara skyldig att
upplåta en ledig bostad åt en viss av hyresnämnden anvisad hyressökande.
Förslaget är för närvarande beroende på Kungl. Majlis prövning.
Ifrågavarande lagutkast, som utarbetats i anslutning till det pågående arbetet
med den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en
skadlig prisstegring, kommer givetvis, därest det upphöjes till lag, att inne
-
Utskottet.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
bära ökade möjligheter att tillgodose bostadsbehovet för hyressökande familjer
med barn. De föreslagna åtgärderna torde dock icke vara tillfyllest
för att under alla förhållanden bereda skydd för dessa familjer i förevarande
hänseende.
För att uppnå nämnda syfte föreslås i samtliga motionerna, att kommunal
bostadsförmedling skall anordnas i alla de kommuner, där hyresregleringslagen
äger tillämpning. Kommunal bostadsförmedling torde, även om
nyssnämnda lagförslag genomföres, i och för sig hava betydelse för beredande
av skydd åt hyressökande familjer med barn. Kungl. Majit har ännu
icke i något fall begagnat sig av den möjlighet, som 10 § hyresregleringslagen
ger att förordna örn införande av sådan förmedling. Det torde kunna
ifrågasättas, huruvida icke en tillämpning av della stadgande i vissa fall
skulle vara önskvärd. 1941 års befolkningsutredning har i sitt till utskottet
avgivna remissyttrande i ärendet något berört orsakerna till att förordnande
jämlikt nämnda stadgande i hyresregleringslagen icke givits. Det synes utskottet
påkallat, att dessa orsaker närmare klarläggas. Detta skulle måhända
kunna leda till att stadgandet kommer att tillämpas i praktiken. Då emellertid
utskottet förutsätter, att Kungl. Majit redan har uppmärksamheten riktad
på förevarande spörsmål, anser utskottet någon riksdagens åtgärd i denna
sak icke vara erforderlig.
Vidare har i motionerna I: 185 och lii 131 hemställts om införande av
skyldighet för hyresvärd att lämna uppgifter örn hyreslediga bostadslägenheter.
En bestämmelse örn sådan skyldighet har upptagits i förenämnda lagutkast,
som efter vad ovan anförts är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Slutligen föreslås i nämnda motioner, att familjer med barn skola erhålla
företrädesrätt till hyreslediga lägenheter. Såsom utskottet föregående år i sitt
av riksdagen härutinnan godkända utlåtande nr 42 uttalat skulle en sådan
rätt innebära ett synnerligen långt gående ingrepp i fastighetsägarnas befogenheter.
Utskottet anförde därjämte, att det icke syntes utskottet nödvändigt
att en sådan åtgärd åtminstone för det dåvarande vidtoges. Utskottet,
som är medvetet örn att en dylik företrädesrätt kan vara påkallad under
exceptionella förhållanden å hyresmarknaden, finner dock, att frågan om
en sådan företrädesrätt med hänsyn till alla å densamma inverkande omständigheter
är av mycket svårlöst natur. Det torde enligt utskottets mening
icke vara lämpligt, att riksdagen tar ställning till spörsmålet, huruvida sådana
förhållanden föreligga, innan åtminstone prövning skett av frågan,
huruvida förutnämnda förslag till lag om tillstånd att hyra bostad skall
upphöjas till lag.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit anser utskottet, att någon framställning
till Kungl. Majit i anledning av förevarande motioner icke är påkallad.
Därvid förutsätter emellertid utskottet, att Kungl. Majit snarast tager
ställning till förenämnda lagförslag samt i övrigt ägnar särskild uppmärk
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 57. 7
samhet åt de frågor, som beröra hyressökande familjers med barn bostadsförhållanden.
På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
A. att motionerna I: 185 och II: 131 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt
B. att motionen II: 106 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 16 juni 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Löfvander, Mannerskantz,
Roos*, Hage och Sten*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herr Cruse, fru
Johansson, herr Jansson i Hällefors*, fru Västberg* samt herrar Andersson i Eskilstuna*
och Hedlund i Rådom.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Hage och Cruse samt fru Västberg, vilka ansett, att utskottet borde
hava föreslagit riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda de spörsmål, som innefattas i de båda likalydande
motionerna I: 185 och II: 131, i den mån dessa spörsmål icke redan äro
föremål för utredning.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 19 februari 1943 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två inom
riksdagen väckta, likalydande motioner, nr 185 i första och nr 131 i andra
kammaren, angående beredande av ökat skydd åt hyressökande familjer
med barn. I anledning härav får styrelsen anföra följande.
I yttrande till andra lagutskottet över en inom fjolårets riksdag väckt motion
med liknande syfte tillstyrkte styrelsen en förutsättningslös utredning
i det angivna ämnet. Styrelsen betonade i detta yttrande bland annat den
allvarliga innebörden av vissa ifrågasatta tvångsingripanden på detta område
men erkände, att sådana kunna bliva oundvikliga under vissa förhållandem
Den sedermera införda hyresregleringen har i viss mån varit ett
steg på denna väg. Därjämte hänvisades emellertid i yttrandet till andra
slag av åtgöranden, som möjligtvis kunde komma i åtanke för att underlätta
en tillfredsställande lösning av bostadsfrågan för familjer med barn. Andra
lagutskottet vitsordade i sitt eget utlåtande över motionen, att hithörande
problem vore av den största vikt för samhället, men fann icke skäl att förorda
en ny utredning i ämnet med hänsyn till att dessa spörsmål torde vara
under behandling av 1941 års befolkningsutredning.
Det är alltjämt styrelsens uppfattning, att en förutsättningslös utredning
av den i de remitterade motionerna åter väckta frågan bör äga ruin. I detta
sammanhang torde de synpunkter ånyo få åberopas, som anfördes i fjolårets
yttrande till andra lagutskottet. Spörsmålet synes snarast böra upptagas
till prövning av 1941 års befolkningsutredning, lämpligen gemensamt
med bostadssociala utredningen. Det förhållandet, att den på en del orter
alltmer skärpta bostadsbristen givit hela frågan kristidskaraktär, borde icke
utgöra anledning att frångå denna väg för ärendets prövning.
Stockholm den 13 mars 1943.
KARL J. HÖJER.
Sten Ringenson,
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
9
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 19 februari 1943 har Kungl. Maj:t anbefallt statens
hyresråd att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två inom
riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen motionen i första kammaren
nr 185 av herr Hage och motionen i andra kammaren nr 131 av herr
Edberg m. fl., angående beredande av ökat skydd åt hyressöltande familjer
med barn. Med anledning härav får hyresrådet anföra följande.
Såsom medel för beredande av ökat skydd åt hyressökande familjer med
barn angives i motionerna införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling
med anmälningsskyldighet för hyresvärdar och förtursrätt för barnfamilj
till hyresledig lägenhet.
Vad först angår kommunal bostadsförmedling vill hyresrådet framhålla,
att sådan förmedling i och för sig har ett större värde endast under den
förutsättningen, att förmedlingen får ett grepp om hela hyresmarknaden
eller i varje fall en mycket stor del därav. Att det övervägande flertalet
hyressökande skulle anlita den kommunala förmedlingen synes man kunna
utgå ifrån. Härigenom skulle myndigheterna kunna erhålla en värdefull
kännedom om bostadsbehovet inom orten till ledning för såväl den statliga
som den kommunala bostadspolitiken. Däremot finns det anledning befara,
att förmedlingen icke utan särskilda åtgärder skulle få kännedom om alla
de lägenheter, som vöre lediga. Naturligtvis kan det sörjas härför genom en
lagstadgad anmälningsplikt beträffande lediga lägenheter, och hyresrådet
har redan genom en den 28 oktober 1942 dagtecknad skrivelse hos Kungl.
Majit hemställt örn erforderliga författningsbestämmelser för att i mån av
behov kunna införa en sådan plikt. Då knapphet på bostadslägenheter råder,
sker emellertid omflyttning på bostadsmarknaden huvudsakligen genom
byte av lägenheter hyresgästerna emellan. Under sådana förhållanden bli
.tidigare uthyrda lägenheter endast undantagsvis hyreslediga, varför nian
synes böra räkna med att förhållandevis få lägenheter i det förefintliga bostadsbeståndet
genom förmedlingen skulle kunna erbjudas dem, som stå
utan lägenhet eller sakna lämpligt bytesobjekt. Likväl kan en kommunal
bostadsförmedling säkerligen komma att spela en icke oväsentlig roll såsom
förmedlande organ för lägenhetsbyten. Vidare synes det sannolikt att örn
anmälningsskyldighet beträffande nybyggnader föreskrives, en sådan förmedling
skulle komma att ombesörja en betydande del av förmedlingsverksamheten
i fråga om nytillkomna lägenheter.
En kommunal förmedling kan i varje fall icke utan tvångsreglering av
hyresmarknaden åstadkomma ett ur social synpunkt fullt tillfredsställande
resultat. Dock torde man kunna räkna med att en förmedling även utan
sådan reglering åtminstone i viss utsträckning skall kunna bereda familjer
med barn ett faktiskt företräde. Den kommunala förmedlingen bör, såsom
föredragande departementschefen uttalat i propositionen till 1942 års riksdag
nr 301 med förslag till hyresregleringslag, bedrivas så att företräde i
möjligaste mån Jämnäs familjer med barn och dem som ämna ingå äktenskap.
Även örn hyresvärden icke utan särskild lagstiftning kan tvingas att
antaga viss hyresgäst som anvisas av förmedlingen, torde en kommunal förmedling
lia vida större möjlighet än cn privat att tillvarataga barnfamiljernas
intressen.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
I motionen framföres den uppfattningen att hyresläget på vissa orter är
sådant, att mera långtgående regleringsåtgärder från det allmännas sida äro
nödvändiga. Dessa åtgärder böra, såsom ovan nämnts, enligt motionärerna
gå ut på att införa anmälningsskyldighet för hyresvärdar, som ha hyreslediga
lägenheter att utbjuda, samt tillerkänna familjer med barn företrädesrätt
till de hyreslediga lägenheterna.
I sitt den 8 februari 1943 till Kungl. Maj:t framlagda förslag till lag om
fortsatt giltighet av hyresregleringslagen Ilar hyresrådet anfört: »Enligt vad
hyresrådet har sig bekant, har i anslutning till det pågående arbetet med den
ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en skadlig prisstegring
även igångsatts en utredning örn möjligheterna att införa en behovsprövning
beträffande hyressökande. Genom en dylik skulle vid en fortsatt
skärpning av bostadskrisen och en ytterligare begränsning av bostadstillskottet
de knappa resurserna i fråga örn hyreslediga lägenheter kunna fördelas
på ett ur social synpunkt mera betryggande sätt. En sådan åtgärd
skulle innebära ett nytt och ytterst betydelsefullt steg i den riktning mot en
mera ingående reglering av hyresmarknaden, som man vid hyresregleringslagens
tillkomst räknade med som en framtida möjlighet.»
Ifrågavarande utredning, vars resultat torde föreligga inom den närmaste
tiden, kommer att klarlägga de uppenbarligen mycket stora vanskligheter i
rättsligt och ekonomiskt avseende, som äro förenade med genomförande av
en laglig företrädesrätt för hyressökande familjer med barn, samt huruvida
och på vad sätt dessa vanskligheter kunna rimligen bemästras. Innan så
skett anser sig hyresrådet icke kunna tillstyrka genomförandet av en sådan
tvångslagstiftning. Hyresrådet förbiser dock icke att läget på hyresmarknaden,
särskilt genom den hotande bristen på byggnadsmaterial och arbetskraft,
kan bliva sådant, att även tungt vägande betänkligheter i denna del
måste vika.
Vad angår den kommunala bostadsförmedlingen anser hyresrådet — i
motsats till motionärerna — att inrättandet av kommunal bostadsförmedling
icke bör göras obligatoriskt med möjlighet för Kungl. Majit att medgiva
dispens utan fortfarande vara beroende på Kungl. Majlis förordnande
efter prövning av förhållandena på varje särskild ort.
Hyresrådet har redan i cirkulärskrivelse den 7 juli 1942 uppmanat hyresnämnderna
att med uppmärksamhet följa utvecklingen på bostadsförmedlingens
område samt göra anmälan till hyresrådet, örn behov av kommunal
bostadsförmedling föreligger eller uppkommer, och har nu för avsikt att av
hyresnämnden i de orter, där bostadsbristen är särskilt skriande, begära
yttrande angående frågans läge i orten.
Beträffande frågan örn anmälningsskyldighet för hyresvärdar får hyresrådet
hänvisa till sin förut berörda framställning härom den 28 oktober
1942, som i avskrift bifogas.1
En av herrar Bengtsson och Sölvén inom hyresrådet avgiven reservation
överlämnas härjämte.
Stockholm den 10 mars 1943.
STATENS HYRESRÅD.
KARL TISELIUS.
Bernt Erici.
1 Denna handling här utesluten.
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
11
Reservation
av herrar Bengtsson och Sölvén:
Hyresrådet har i skrivelse till Kungl. Majit den 28 oktober 1942 hemställt
att föreskrifter måtte jämlikt 12 § hyresregleringslagen utfärdas örn skyldighet
för fastighetsägarna att lämna uppgift rörande hyresledighet och
hyresavtal. Därest dylika föreskrifter utfärdas, skulle bostadsförmedlingens
betydelse bliva avsevärt större än majoriteten synes antaga.
Även örn hyresrådet har viss möjlighet att följa utvecklingen på bostadsmarknaden
inom olika orter -—• en möjlighet som dock icke bör överskattas,
då ju hyresrådet åtminstone hittills icke förvärvat på egen erfarenhet grundad
kännedom därom annorledes än i samband med behandlingen av besvär
över hyresnämnds beslut i ärende angående uppsägnings ogiltigförklaring
— så ligger en viss fara däri, att ett initiativ från hyresrådets sida om
införande av kommunal bostadsförmedling på viss ort kommer för sent.
Enligt vårt förmenande bör därför -— i samband med utfärdandet av sådana
föreskrifter som nyss nämnts — kommunal bostadsförmedling införas
å alla hyresreglerade orter, där ej dispens meddelas av Kungl. Majit.
Majoriteten har uppskjutit ställningstagandet till frågor om företrädesrätt
för familjer med barn till hyreslediga lägenheter i avbidan på en pågående
utredning örn möjligheterna att införa en behovsprövning beträffande hyressökande.
Såvitt vi erfarit avser denna utredning att klarlägga de rent tekniska
problem som skulle uppstå vid en sådan behovsprövning. För vår del
anse vi att hyresrådet bort redan nu klart giva uttryck åt uppfattningen att
genomförandet av en möjlighet att meddela företrädesrätt för familjer med
barn är av behovet påkallat. Omständigheterna medgiva enligt vårt förmenande
icke ett uppskjutande av denna fråga, vilket skulle kunna få till följd,
att erforderliga lagstiftningsåtgärder icke kunde vidtagas förrän tidigast år
1944. Under hänvisning till likartade åtgärder på andra områden av samhällslivet
under nuvarande kristid vilja vi alltså förorda, att en beredskapslagstiftning
redan nu genomföres, innebärande att Kungl. Majit tillerkännes
befogenhet att å ort, där hyresregleringslagen gäller, och varest kommunal
bostadsförmedling finnes, stadga förbud för hyresvärd att uthyra bostadslägenhet
annorledes än enligt anvisning av bostadsförmedlingen eller eljest
med dess medgivande, ävensom i samband därmed förordna, att företräde
skall lämnas hyressökande med minderåriga barn, eventuellt andra kategorier,
vilkas bostadsbehov det är särskilt angeläget att på orten i fråga tillgodose.
En dylik beredskapslagstiftning skulle icke föregripa eventuella framtida
åtgärder för bostadsransonering utan tvärtom kunna skapa en organisatorisk
grund härför.
Även om gällande lags ståndpunkt i fråga om inrättandet av kommunal
bostadsförmedling bibehålies, bör enligt vår mening en beredskapslagstiftning
av nu nämnd art genomföras.
Stockholm den 10 mars 1943.
Oskar Bengtsson.
Arnold Sölvén.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Kungl. Majit har den 19 februari 1943 anbefallt 1941 års befolkningsutredning
att till utskottet avgiva yttrande över av herr Hage i riksdagens
första kammare och herr Edberg m. fl. i dess andra kammare väckta, likalydande
motioner (I: 185 och II: 131) angående beredande av ökat skjold åt
hyressökande familjer med barn. Utredningen får i anledning härav anföra
följande.
Redan under förarbetena till lagen örn hyresreglering hade utredningen
att taga ställning till det spörsmål, som tages upp i ifrågavarande motioner.
I sitt den 10 april 1942 dagtecknade remissvar över förslaget till nämnda
lag gick utredningen in på de verkningar, en reglering av hyresmarknaden
kunde få för nygrundade och barnfostrande familjer. Den enda verkliga
lösningen av dessas bostadsproblem vore en nyproduktion av bostäder, men
då en sådan i nuvarande läge knappast kunde få tillräcklig omfattning, bleve
de hyresreglerande åtgärderna av desto större vikt. Sådana torde smidigast
kunna genomföras genom anlitande av någon form av bostadsförmedling.
Beträffande betydelsen av en dylik förmedling yttrade utredningen.
»De viktigaste möjligheterna att vid allmän bostadsbrist tillgodose familjebildningens
och de bestående barnfamiljernas intressen hänföra sig till bostadsförmedlingens
verksamhet. Utredningen vill understryka vikten av att
en effektivt och socialt arbetande bostadsförmedling kommer till stånd. Det
är i en tid av bostadsbrist särskilt angeläget, att de ständigt pågående förskjutningarna
i hushållsbeståndets struktur, som ske genom att å ena sidan
hushåll nybildas och växa, å andra sidan hushåll krympa och upplösas,
kunna motsvaras av omflyttningen inom bostadsbeståndet. Sådana omflyttningar
hämmas starkt av blåsten på bostadsreserv, varför bostadsbristen
tenderar att skärpa sig själv, genom en successivt växande feldisposition av
det tillgängliga bostadsutrymmet. Under ett tillstånd av bostadsbrist bar
därför bostadsförmedlingen en självständig betydelse såsom instrument att
motverka bostadsbristen vid sidan av nyproduktionen av lägenheter.»
Fortsättningsvis framhöll utredningen, att vid en skärpning av bostadsbristen
en avvägning av de bostadssökandes behov borde komma till stånd
på så sätt, att nygrundade och barnfostrande familjer finge företräde vid
sökande av bostad. Utredningen förordade införande av vissa beredskapsåtgärder,
som vid behov kunde tillgripas. I första hand borde bostadsförmedlingen
åläggas att giva företräde åt familjer av nyss angivet slag vid
anvisning av lediga lägenheter. Örn läget på bostadsmarknaden ytterligare
försämrades, borde i andra hand finnas möjlighet att ålägga hyresvärd skyldighet
att anmäla ledigbliven lägenhet samt plikt att uthyra lägenhet till
någon, som tillhörde den grupp hyressökande, bland vilka förmedlingen anvisat
värden att träffa sitt val av hyresgäst. I anledning härav föreslog utredningen,
att i 10 § lagen om hyresreglering skulle tillfogas en så lydande
punkt:
»Vid denna bostadsförmedling skall företräde lämnas åt familjer med
flera barn samt dem, som ämna ingå äktenskap.»
Efter 10 § borde vidare enligt utredningens mening inskjutas en paragraf
av denna lydelse:
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
13
»Räder svår bostadsbrist i kommun, där bostadsförmedling är anordnad
enligt 10 §, äger Kungl. Maj:t förordna, alt vad i andra stycket stadgas skall
äga tillämpning i kommunen.
Innan lägenhet, som helt eller till väsentlig del är avsedd till bostad, uthyres
till ny hyresgäst, skall hyresvärden begära anvisning på hyressökande
från den kommunala bostadsförmedlingen. Ilar sådan anvisning lämnats
inom fjorton dagar från det begäran framställts, äger hyresvärden icke uthyra
lägenheten till annan utan tillstånd av hyresnämnden.»
Såväl i den kungliga propositionen (nr 301) till 1942 års riksdag som i utskottets
utlåtande (nr 42) betonades, att örn kommunal bostadsförmedling
inrättades, i dennas instruktion skulle stadgas, att vid förmedling företräde
borde lämnas hyressökande familjer med barn. Att giva dessa familjer en
verklig förtursrätt ansågs innebära ett synnerligen långt gående ingrepp i
fastighetsägarnas befogenheter. På den grund ansågs för närvarande en
dylik åtgärd icke böra vidtagas.
Utredningen har icke under det år, som förflutit sedan dess ovan refererade
yttrande avgavs, haft anledning frångå sin däri intagna ståndpunkt.
Genom det av motionärerna förebragta materialet har utredningen ytterligare
styrkts i sin uppfattning, att åtgärder till stöd för hyressökande familjer
med barn böra vidtagas.
Lagen örn hyresreglering tager i sin nuvarande utformning icke tillräcklig
hänsyn till dessa familjers behov. Den verkar nämligen i den riktningen,
att den bestående fördelningen av bostadsutrymmet bevaras även i fall, där
fortgående förskjutningar i hushållens storlek i och för sig skulle motivera
förändringar i bostadsinnehavet. Lagen kommer härigenom att ha ogynnsamma
verkningar för familjer, som befinna sig i utvidgning och behöva
ökat bostadsutrymme.
För att neutralisera de nu antydda olägenheterna skulle krävas en fullständig
ransonering av bostadsutrymmet. En sådan åtgärd är emellertid av
det genomgripande slag, att den icke torde höra tillgripas, örn ej läget på
bostadsmarknaden ytterligare försämras. Örn emellertid en allvarlig förändring
till det sämre skulle inträffa, bör ett sådant steg tagas för att giva
de barnfostrande familjerna möjlighet att hävda sig på bostadsmarknaden.
Hela detta problem ilar, som icke minst motionärernas utredning visar,
starkt lokalt betonade särdrag. Den torde därför böra lösas från ort till ort.
Vidare böra olika grader av ingripanden anvisas alltefter den på orten förekommande
bostadsbristens styrka, varvid det bör läggas i Kungl. Maj:ts
hand att bestämma, vilken form som skall tillämpas i kommun, där åtgärder
behövas. Vad dessa olika former för ingripande angår vill utredningen
hänvisa till sitt förslag från föregående år. I första hand skulle man sålunda
kunna nöja sig med att allmänt giva barnfostrande familjer, som anlita
bostadsförmedling, företräde vid sökande av bostad. I andra hand borde
denna förmån kombineras med åläggande för hyresvärdarna dels att anmäla
uppkommen bostadsledighet vid förmedlingen, dels att som hyresgäst
antaga av förmedlingen anvisad hyressökande. Kunde uppgörelse ej trät fas
mellan hyresvärden och hyresgästen, borde hyresnämnden ha befogenhet
att avgöra dc tvistiga punkterna.
En gemensam förutsättning för att ingripande i någon form skall kunna
komma till stånd, torde vara, att på ifrågavarande orter finnes att tillgå en
kommunal bostadsförmedling, som vid behov kan göras obligatorisk. Hittills
har emellertid Kungl. Majit icke begagnat sig av den möjlighet, som
10 § lagen örn hyresreglering ger att förordna örn införande av sådan bo
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
stadsförmedling. Icke heller från kommunernas sida ha framförts önskemål
i denna riktning. Från enskilt håll ha tre framställningar gjorts till
Kungl. Hajd, samtliga avseende Stockholm, över vilka socialstyrelsen avgivit
yttrande (se Sociala meddelanden 1943, sid. 21).
Socialstyrelsen förutsätter, att Kungl. Maj:t i allmänhet endast skall förordna
örn bostadsförmedlings inrättande på framställning från kommunens
beslutande organ. Den omständigheten, att även kostnaderna för en av
Kungl. Majit påbjuden bostadsförmedling komma att helt falla på kommunerna,
samtidigt som sådan förmedling skall vara kostnadsfri, kan emellertid
tänkas verka återhållande på kommuner, där i själva verket behov av
kommunal bostadsförmedling förefinnes. Denna farhåga tycks bekräftas
av erfarenheten, eftersom det på åtskilliga håll i landet synnerligen svårartade
läget på bostadsmarknaden icke föranlett något kommunalt initiativ
hos Kungl. Majit.
Det kan i nuvarande läge knappast vara lämpligt, att Kungl. Majit skulle
ha att lita till framställningar från enskilda sammanslutningar eller personer,
vilket innebär, att man i en så viktig fråga i mycket komme att vara
hänvisad till tillfälligheter. Det synes därför utredningen lämpligt, om
hyresnämnderna uttryckligen ålades att beakta denna fråga och att i förekommande
fall hos Kungl. Majit göra de framställningar, vartill ortens bostadsmarknad
kunna föranleda.
Först i den mån kommunala bostadsförmedlingar komma till stånd, torde
det förefinnas möjlighet att effektivt hjälpa bostadssökande familjer med
barn.
Enligt vad utredningen erfarit pågår för närvarande särskilda undersökningar
rörande behovsprövning på bostadsmarknaden, varvid här berörda
fråga torde behandlas. Resultaten härav böra avvaktas, trots att problemet
synes vara av brådskande natur och påkalla en så snar lösning som möjligt.
Stockholm den 13 mars 1943.
På 1941 års befolkningsutrednings vägnar:
TAGE ERLANDER,
Ordförande
Bilaga D.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan utskottet berett Sveriges fastighetsägareförbund tillfälle att avgiva
yttrande över motionerna nr I: 185 i första kammaren av herr Hage och
nr lii 131 i andra kammaren av herr Edberg m. fl., angående åtgärder i
syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer med barn, får förbundet
härmed anföra följande.
Förbundet har i sin tur berett sina lokalföreningar tillfälle att till förbundet
inkomma med yttrande. I anledning därav lia yttranden inkommit från
34 lokalföreningar representerande omkring 14 200 fastighetsägare. Beträffande
de i motionerna särskilt angivna orterna, utgörande tillhopa 27 stycken,
är att framhålla, att förbundet icke har lokalavdelningar på samtliga
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
15
platser. Sådana saknas nämligen i Karlskoga, Sandviken, Bodafors, Norrtälje
och Västanfors. Från lokalföreningarna å de övriga platserna ha yttranden
inkommit från samtliga utom de i Linköping, Skövde, Landskrona,
Mölndal, Sala, Kristianstad, Trelleborg, Karlshamn och Vänersborg. (Se bilagda
sammanställning, bil. A.1) Förbundet representerar för närvarande
omkring 18 000 fastighetsägare i 78 föreningar.
Beträffande själva saken vill förbundet till en början erinra örn att förbundet
den 9 april 1912 avgav yttrande till utskottet i anledning av en då
inom andra kammaren väckt motion nr 21 angående skapande av ökad
trygghet för hyressökande familjer med barn.
Förbundet framhöll i nämnda yttrande, att man då och då i pressen såge
notiser och insändare om att hyressökande blivit avvisade därför att de
hade barn. Dylika meddelanden, anförde förbundet vidare, vore självfallet
ägnade att väcka uppseende och på vissa håll inom pressen utnyttjade man
dem rentav att skapa misstämning mot fastighetsägarna. Vid en närmare
undersökning angående verklighetsunderlaget för dylika meddelanden, visade
det sig emellertid ofta, att de berörda händelserna hade en helt annan
förklaring än den hyresgästerna sökt utfinna. Ovanligt vore icke heller, att
de anklagelser som framfördes rörde fastighetsägare, som icke vore organiserade.
Man kunde med säkerhet påstå, att den avoghet mot familjer med
barn som stundom förmenas utmärka fastighetsägarna, i verkligheten icke
förefunnes. De fall, då man kunde tillvita fastighetsägare alt i här åsyftat
hänseende ha förfarit på ett ur sociala synpunkter stötande sätt, vöre utan
tvivel försvinnande få till antalet.
Vad förbundet sålunda anförde, äger fortfarande giltighet och förbundet
har så mycket större anledning att vidhålla sin förut uttalade uppfattning,
som den utredning, vilken i förevarande sammanhang på förbundets föranledande
ägt runi, tydligt ger vid handen, att svårigheterna i bostadshänseende
under nu rådande förhållanden drabba stora skikt av bostadssökande
vare sig dessa ha barn eller icke. Förbundet ogillar på det starkaste varje
tendens att på hyresområdet missgynna barnfamiljer men kan samtidigt
icke underlåta att reagera mot den hetsiga agitation, för vilken fastighetsägarna
ofta äro utsatta, då det göres gällande, att bostadssvårigheterna för
de barnrika familjerna ha sin orsak i avoghet från fastighetsägarnas sida.
I en dylik agitation bortser man — mer eller mindre medvetet — från det
förhållandet att i den mån svårigheter föreligga för skötsamma barnfamiljer
att erhålla eller behålla en hostad, så beror icke detta på att de ha barn utan
på att det är ont om lämpliga lägenheter.
Icke heller motionärerna kunna fritagas från att skatta åt en ensidig syn
på saken. Visserligen framhålla de själva, att de svar de inhämtat från
kommunala myndigheter och från hyresgästorganisationer »inte kunna anses
ge en fullt rättvisande och ännu mindre uttömmande bild av de verkliga
förhållandena» men i nästa ögonblick förklara de, att »situationen i
själva verket torde vara ännu värre än svaren ge vid handen». Den agitatoriska
tonen anslås strax i början, då motionärerna beteckna bostadssvårigheterna
såsom »folkhemmets bakgård» och de sammanfatta sin syn på
hyresvärdarnas del i svårigheterna på följande sätt: »Som en röd tråd löper
genom alla uttalanden ett resignerat konstaterande: när innehavaren av en
ledig hyreslägenhet får veta att den hyressökande familjen har barn är
ledigheten som oftast ''upptagen’.»
1 Denna bilaga här utesluten.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
Att fastighetsägarna skulle hysa avoghet mot att utlära lägenheter till
familjer med barn är något som vid ett verklighetsbetonat betraktande av
saken måste framstå såsom oriktigt. Det ligger i sakens natur, att en fastighetsägare
alltid måste skota sin fastighet så att var och en får sitt, långivare,
myndigheter, arbetstagare och entreprenörer. Han måste med andra
ord sköta fastigheten så att han får den fullt uthyrd. Stundom kan en enda
tom lägenhet riskera hela fastighetens ekonomi. Även örn hyresvärden gärna
skulle vilja hyra ut till barnfamiljer, tvingas han många gånger med hänsyn
till övriga hyresgästers trivsel att iakttaga försiktighet vid valet av nyinflyttade.
Denna sida av saken har under senare tider fått sin särskilda betoning
genom det beklagliga och alltmer framträdande förhållandet att föräldraauktoriteten
minskat. Barnen lämnas att husera som de önska, samtidigt
som föräldrarna blivit alltmer känsliga för varje tillrättavisning av
barnen från utomståendes sida. Släpphänthet av detta slag hör icke samman
med god fostran.
Det skulle icke bereda svårigheter att framdraga fall där barn genom brist
på hyfs i uppträdandet, genom skadegörelse av olika slag i fastigheterna
och genom sitt dåliga inflytande över andra barn kommit att skapa sådan
olust inom fastigheten, att den blivit mer eller mindre deklasserad. Att komma
till rätta med dylika förhållanden och därigenom uppkommande bostadssvårigheter
borde, efter vad det vill synas, icke ankomma på hyresvärdarna
utan på dem som lia vårdnaden om barnen. Tyvärr förhåller det
sig emellertid ofta så, att det blir hyresvärden, som måste ingripa, varvid
till slut också fråga kan uppkomma att bringa hyresförhållandet till upphörande.
Icke sällan inträffar det, att hyresvärden ställes i valet mellan att
antingen uppsäga barnfamiljen eller att bli vittne till att någon annan eller
flera hyresgäster flytta. Det grundläggande är därför, att barnens fostrare
bringas till insikt om nödvändigheten att lära barnen aktsamhet och hänsyn.
I mån som denna insikt växer, skall det säkerligen också bli lättare att
komma till rätta med den avoghet mot barn, som barnlösa hyresgäster tyvärr
ofta ådagalägga och därigenom försvåra för barnfamiljer att finna
lämpliga bostäder.
Förbundet har härmed framhållit några allmänna synpunkter på barnfamiljernas
bostadsfråga, vilka måste beaktas i den mån man strävar till
att opartiskt bedöma hithörande problem och att sålunda även till sina rätta
proportioner reducera de åtgärder och förhållanden som i propagandan blott
alltför lätt läggas fastighetsägarna till last. I samband härmed torde förbundet
få åberopa det yttrande från förbundets tvenne lokalföreningar i Göteborg,
som här i avskrift bifogas (bil. B).1
Motionärerna föreslå till en början införande av legal skyldighet att upprätta
kommunal bostadsförmedling, låt vara med möjlighet för Kungl. Majit
att dispensera från skyldigheten. I den mån en bostadsförmedling allenast
skall ha den begränsade uppgiften att sammanföra tillgång och efterfrågan,
vill det synas, att det icke är påkallat att göra den obligatorisk. Riksdagen
har icke heller vid den nyligen skedda förlängningen av hyresregleringslagen
gjort någon ändring i 10 § i nämnda lag, vadan således alltjämt skall
gälla, att bostadsförmedling skall anordnas allenast där Kungl. Majit så förordnar.
Motionärerna föreslå vidare, att anmälningsskyldighet införes för hyresvärdar,
som ha hyreslediga lägenheter att erbjuda. Med hänsyn till att
1 Detta yttrande här uteslutet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
17
denna fråga för närvarande är föremål för Kungl. Maj:ts prövning, i vilket
hänseende må framhållas, att förbundet veterligt förslag till förordning i
ämnet finnes utarbetat, finner förbundet sig icke hava anledning att i detta
sammanhang närmare utveckla sin syn på saken. Förbundet torde få inskränka
sig till att åberopa i avskrift bilagda underdåniga yttrande (bil. C) }
Motionärerna föreslå slutligen, att barnfamiljer måtte tillerkännas förtursrätt
till hyreslediga lägenheter.
Motionärerna beröra här ett synnerligen allvarligt och ömtåligt socialt
och ekonomiskt problem. Det är självklart, att fastighetsägarna finna det
synnerligen betänkligt, att deras möjligheter att välja den hyresgäst, som i
varje särskilt fall synes för fastigheten lämpligast, skulle komma att inskränkas
på sätt som här förutsättes. Förbundet finner sig emellertid icke
böra i detta sammanhang närmare ingå på frågan. Den är ju nämligen för
närvarande föremål för särskild utredning inom finansdepartementet, och
utredningsmannen, revisionssekreteraren Erik Hagbergh, torde vara beredd
att vilken dag som helst avlämna sitt förslag, vilket torde komma att remitteras
till förbundet för yttrande. Vid sådant förhållande synes det förbundet
icke föreligga anledning att i förevarande sammanhang närmare beröra
frågan.
Med vad sålunda anförts anser sig förbundet ha besvarat utskottets remiss.
Stockholm den 29 mars 1943.
SVERIGES FASTIGHETSÄGAREFÖRBUND.
I. FAGRAEUS.
Sigurd Ahlmark.
Bilaga E.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Hyresgästernas riksförbund, som anmodats avgiva yttrande över två lika
lydande inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 185 i första kammaren
och nr 131 i andra kammaren, angående beredande av ökat skydd åt
hyressökande familj med barn, får i anledning härav meddela, att riksförbundet
i allo ansluter sig till de synpunkter, som kommit till uttryck i den
reservation av herrar Bengtsson och Sölvén, som är fogad vid statens hyresråds
yttrande över motionen.
Stockholm den 24 mars 1943.
HYRESGÄSTERNAS RIKSFÖRBUND, Stockholm.
LEONARD FREDRICSSON. 1
1 Detta yttrande här uteslutet.
Bihang till riksdagens protokoll IDA.''!. 9 sami. 2 aud. Nr 57.
2