Andra lagutskottets utlåtande nr 56.
1
Nr 56.
Ankom till riksdagens kansli den 17 juni 1943 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående dgrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, m. m. jämte i ämnet väckt motion.
Genom en den 21 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 293, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Förordning
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete, m. m.
Härigenom förordnas som följer. ,
1 §•
Den som äger rätt till sjukhjälp, sjukpenning eller livränta enligt någon av
de i 2 § omförmälda lagar eller författningar äger erhålla dyrtidstillägg därå
under de förutsättningar och i enlighet med de föreskrifter, som stadgas i 3 §.
Har Konungen förordnat, att ersättning skall utgå enligt grunderna i någon
av ifrågavarande lagar och författningar, skall dyrtidstillägg utgå även å sådan
ersättning.
2 §.
De lagar och författningar, som avses i 1 §, äro:
lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete,
förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete,
kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning,
kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i
statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor
m. m.,
förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig,
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr SG.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 56.
kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) angående höjning av ersättning, som
utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.,
förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.,
kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tillämpning av 11 §
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor till arbetare,
som före år 1937 skadats i arbete för statens räkning samt
förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt
vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete.
3 §•
Å sjukhjälp, sjukpenning eller livränta enligt förordningen den 18 juni
1909 (nr 89), kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) eller, såvitt angår ersättning
i anledning av olycksfall eller sjukdom som drabbat värnpliktig, förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) utgår dyrtidstillägg med 40 procent av
förmånens belopp.
Å sjukpenning eller livränta enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)
i anledning av olycksfall eller sjukdom, som före den 1 januari 1941 drabbat
vid försvarsväsendet fast anställd, samt å livränta enligt annan i 2 § angiven
lag eller författning än som nämnts i första stycket här ovan i anledning av
olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före den 1 januari 1941,
utgår dyrtidstillägg med 20 procent av förmånens belopp. Dyrtidstillägg å
livränta, som utgår enligt annan författning än förordningen den 18 juni
1927 (nr 234), skall fortfara att utgå utan hinder därav att livräntan för viss
tid utbytes mot sjukpenning.
Dyrtidstillägg å sjukpenning eller livränta skall i fall som i andra stycket
avses icke utgå, därest arbetsförmågan icke är nedsatt med minst tre tiondelar.
Dyrtidstillägg utgår jämväl å livränta, som utgives av arbetsgivare,
vilken enligt gällande bestämmelser står självrisk, men däremot icke å livränta,
som grundas på frivillig försäkring.
4 §•
Dyrtidstillägg bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av riksförsäkringsanstalten.
Bolag, som avses i 4 § lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, åligger dock att samtidigt med utbetalning av livränta förskottsvis
utgiva dyrtidstillägg därå enligt denna förordning.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 56.
5 §•
De bestämmelser i lag eller författning, som gälla beträffande ersättning,
varå dyrtidstillägg utgår enligt denna förordning, skola i tillämpliga delar
äga motsvarande giltighet beträffande dyrtidstillägget.
6 §•
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944 och gäller till och
med den 31 december 1945.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom riksdägen väckt motion, nr 446 i andra kammaren
av herrar Larsson i Karlstad och Hedlund i Östersund.
I motionen har framhållits, att genom lag den 19 december 1941 (nr 940)
vidtagits sådan ändring i olycksfallsförsäkringslagen, att maximigränsen för
den årliga arbetsinkomst, som skulle tagas i beräkning vid bestämmande
av livränta, höjts från 3,000 till 3,900 kronor. Denna lagändring trädde i
kraft den 1 januari 1942. Tillika stadgades i övergångsbestämmelserna, att
ersättningsanspråk, som grundades å olycksfall, vilket inträffat före sistnämnda
dag, skulle bedömas enligt äldre lag. Enligt förordningen den 19
december 1941 (nr 942) gällde, att den som i anledning av olycksfall, som
inträffat före den 1 januari 1941, ägde rätt till livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen,
ägde erhålla dyrtidstillägg därå. Av vad nu anförts framginge,
att en kategori ersättningstagare kommit i en missgynnad ställning,
nämligen sådana, som drabbats av olycksfall under år 1941 och då haft en
arbetsinkomst av 3,000 kronor eller däröver. Med hänsyn härtill hemställde
motionärerna,
»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 293 måtte,
med beaktande av här påvisade mindre tillfredsställande förhållanden för
vissa livräntetagares möjligheter att erhålla likvärdiga förmåner med andra
ersättningstagare, besluta:
antingen att livräntor, vilka utgå på grund av olycksfall eller sjukdom,
som inträffat under 1941, skola förenas med dyrtidstillägg,
eller, om detta ej kan bifallas, att vidtaga .sådana ändringar i tillämpliga
författningar, att i motionen angivet syfte ernås.»
Beträffande de. skäl, som åberopats till stöd för det genom propositionen
framlagda förslaget ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna, utöver
vad nu anförts, andragit till stöd för sitt yrkande, får utskottet, i den mån
•1
Andra lagutskottets utlåtande nr 56.
redogörelse därför icke kommer att lämnas här nedan, hänvisa till propositionen
och motionen.
1 förordningen den 19 december 19M (nr 912) <ingående dyrtidstillägg åt
vissa livräntetagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.
stadgas (efter viss ändring av 1 §, vidtagen genom förordning den 22 maj
1942, nr 244) i huvudsak följande:
Den som i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats
före den 1 januari 1941 äger rätt till livränta enligt någon av vissa i 2 § av
förordningen omförmälda lagar eller författningar äger erhålla dyrtidstilllägg
därå motsvarande 15 procent av livräntans belopp. Har Konungen förordnat,
att livränta skall utgå enligt grunderna i någon av ifrågavarande
lagar och författningar, skall dyrtidstillägg utgå även å sådan livränta. Dyrtidstillägg
utgår jämväl å livränta, som utgives av arbetsgivare, vilken enligt
gällande bestämmelser står självrisk. Dyrtidstillägg utgår däremot icke
å livränta, som grundas på frivillig försäkring, samt ej heller å livränta till
livräntetagare, vars invaliditetsgrad understiger 30 procent. Dyrtidstillägg
å livränta fortfar att utgå utan hinder därav att livräntan för viss tid utbytes
mot sjukpenning. (1 §.)
De lagar och författningar, som avses i 1 §, äro enligt 2 § följande: lagen
den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete; förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete; kungörelsen den 30 november
1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning
av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning; kungörelsen den 10 juni 1921
(nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare
med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.; förordningen den 1 juni
1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av
olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års
världskrig; kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) angående höjning av ersättning,
som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;
förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring; lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
om försäkring för vissa yrkessjukdomar; förordningen den 24 mars 1938
(nr 102) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl.; förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.; kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112)
angående viss tillämpning av 11 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
beträffande livräntor till arbetare, som före år 1937 skadats i arbete
för statens räkning; samt förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg
av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
Dyrtidstillägg bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av riksförsäkringsanstalten.
Bolag, som avses i 4 § lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, åligger dock att samtidigt med utbetalning av livräntan förskottsvis
utgiva dyrtidstillägg enligt förordningen å från bolaget utgående
livräntor. (3 §.)
De bestämmelser i lag eller författning, som gälla beträffande livränta,
varå dyrtidstillägg utgår enligt förordningen, skola i tillämpliga delar äga
motsvarande giltighet beträffande dyrtidstillägget. (4 §.)
Andra lagutskottets utlåtande nr 56.
De närmare föreskrifter, som, utöver vad förordningen innehåller, finnas
erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten. (5 §.)
Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1942 och gäller till och nied
den 31 december 1943.
Enligt förordningen den 19 december 1941 (nr 943) angående dyrtidstilllägg
å vissa förmåner enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring gäller
att, därest i anledning av olycksfall eller sjukdom, som efter ingången av
år 1941 drabbat värnpliktig, sjukpenning eller livränta utgår jämlikt 1927 års
förordning, å sådan förmån skall utgå dyrtidstillägg, motsvarande 30 procent
av förmånens belopp. Denna förordning trädde i kraft den 1 januari 1942
och förklarades skola gälla till och med den 31 december 1943.
På förslag i den proposition, nr 316, varigenom förslag till dessa båda förordningar
framlades för 1941 års riksdag, medgav riksdagen därjämte, att
Kungl. Majit finge åt värnpliktiga, som under tiden från och med den 1
september 1939 till 1940 års utgång drabbats av olycksfall eller sjukdom och
som till följd därav vore berättigade till sjukpenning eller livränta enligt förordningen
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
för tiden från och med den 1 januari 1942 till och med den 31
december 1943 bevilja sådan dyrtidskompensation, att sammanlagt 30 procents
dyrtidstillägg å nämnda förmåner utginge.
Det genom nu förevarande proposition framlagda förslaget grundar sig på
en skrivelse den 13 april 1942 från riksförsäkringsanstalten till Kungl. Majit.
Yttranden över denna skrivelse avgåvos av, bland andra, försäkringsrådet
och statskontoret. Riksförsäkringsanstalten har sedermera den 20 april 1943
gjort en ny framställning till Kungl. Majit i ämnet. Beträffande innehållet
i nu omförmälda skrivelse och yttranden får utskottet hänvisa till sid. 8—11
i propositionen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
anfört:
»Å livräntor som utgå enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete och
därmed sammanhörande eller jämförliga lagar och författningar utgivas för
närvarande dyrtidstillägg av allmänna medel enligt grunder, som finnas närmare
angivna i två den 19 december 1941 utfärdade förordningar (nr 942
och 943). Enligt den sistnämnda av dessa, som har avseende å värnpliktiga,
utgå dyrtidstillägg även å sjukpenningar. Båda förordningarna, åt vilka gavs
två års giltighetstid, upphöra att gälla med utgången av innevarande år.
Med hänsyn till rådande förhållanden synes det mig uppenbart, att bestämmelser
örn fortsatta dyrtidstillägg böra utfärdas. De regler för dyrtidstilläggen,
som hittills gällt, synas mig kunna i huvudsak bibehållas. I två hänseenden
vill jag emellertid föreslå vissa jämkningar.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 56.
Av den redogörelse som i det föregående lämnats för riksförsäkringsanstaltens
framställningar till Kungl. Majit torde framgå, att starka skäl tala för
att särskilda bestämmelser skola gälla beträffande dyrtidstillägg å förmåner
enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar. Riksdagen ställde sig
vid de nu gällande dyrtidstilläggsförordningarnas tillkomst i viss mån förstående
till motionsvis framställda önskemål i sådan riktning, ehuru de då
icke ansågos böra föranleda ändring i den framlagda propositionen. På grundval
av vad riksförsäkringsanstalten, med tillstyrkande av försäkringsrådet,
anfört rörande ifrågavarande spörsmål, finner jag mig nu böra föreslå den
huvudregeln, att dyrtidstillägg skall utgå å sjukhjälp, sjukpenning eller livränta
enligt 1909 års militärersättningsförordning, 1925 års kungörelse angående
höjning av ersättning enligt samma förordning och 1927 års militärersättningsförordning.
Dyrtidstillägg å ersättningar enligt 1909 och 1925 års författningar
samt, såvitt angår ersättning i anledning av skada eller sjukdom,
som drabbat värnpliktig, 1927 års förordning, synas, jämväl i anslutning till
vad riksförsäkringsanstalten föreslagit, böra utgå efter en procentsats, dubbelt
så hög som den, vilken bestämmes beträffande ersättningar i andra fall,
om vilka i förevarande sammanhang är fråga. Vidare finner jag mig böra
föreslå, att -— såsom redan gäller beträffande värnpliktiga, som efter den
31 augusti 1939 drabbats av olycksfall eller sjukdom -—- dyrtidstillägg till den
skadade eller sjuke skall, örn ersättning utgår enligt 1909 eller 1925 års författning
eller till värnpliktig enligt 1927 års förordning, utgivas oberoende av
örn arbetsförmågan är nedsatt med minst tre tiondelar eller icke.
Innan jag närmare redogör för innebörden av ändringsförslagen må nämnas,
att vissa jämkningar synas mig böra ske i fråga örn procentsatserna för
dyrtidstilläggen. Jag vill erinra därom, att beträffande livräntor i allmänhet
dyrtidstillägg enligt gällande bestämmelser avpassats så, att livränta jämte
dyrtidstillägg skall utgå med samma belopp, som tillkommer ny livräntetagare,
vilken erhållit lönekompensation för inträdda prisstegringar. Då
de stora arbetstagargruppema enligt det s. k. ramavtalet i stort sett erhöllo
kompensation för halva levnadskostnadsstegringen samt då denna
vid tidpunkten för bestämmelsernas tillkomst utgjorde ungefär 30 procent,
bestämdes den allmänna procentsatsen för dyrtidstillägg till 15. Beträffande
storleken av de stora arbetstagargruppernas kompensation för levnadskostnadsstegringen
är situationen nu i princip i stort sett oförändrad; levnadskostnadsstegringen
har däremot förändrats och utgör nu, då socialstyrelsens
levnadskostnadsindex med 1935 som basår från tidpunkten närmast före
världskrigets utbrott stigit från 108 till 153, något över 40 procent. I enlighet
med de principer, som lågo till grund för fastställandet av den nu gällande
dyrtidstilläggsprocenten, vill jag föreslå, att dyrtidstillägg enligt huvudregeln
skall utgå med 20 procent under förslagsvis de två närmaste åren. Beträffande
dyrtidstillägg enligt 1909 års militärersättningsförordning samt enligt 1927 års
militärersättningsförordning såvitt angår värnpliktiga bör dyrtidstilläggsprocenten
i överensstämmelse härmed bestämmas till 40.
Jag återkommer nu till en redogörelse för den närmare innebörden i de
Andra lagutskottets utlåtande nr 56. 7
förslag till ändrade författningsbestämmelser, som jag ansett mig böra framlägga.
Beträffande fall, som bedömas enligt 1909 års militärersältningsförordning
och den därmed sammanhörande 1925 års kungörelse, innebära gällande bestämmelser,
att dyrtids tillägg utgår med 15 procent å livräntor till efterlevande
och till invalider, vilkas invaliditetsgrad uppgår till minst 30 procent. Enligt
departementsförslaget skulle dyrtidstillägget komma att utgöra 40 procent
å såväl sjukhjälp som livräntor, oavsett graden av nedsättning i arbetsförmågan.
— Beträffande fall, som bedömas enligt 1927 års militärersättningsförordning,
innebära nu gällande bestämmelser i fråga om värnpliktiga,
att dyrtidstillägg utgår med 30 procent å sjukpenning eller livränta örn
ersättningen tillerkänts på grund av olycksfall som inträffat eller sjukdom
som yppats efter den 31 augusti 1939. Har ersättningen tillerkänts på grund
av olycksfall eller sjukdom före den 1 september 1939, utgör dyrtidstillägget
15 procent och utgår endast å livräntor till efterlevande och till invalider, vilkas
invaliditetsgrad uppgår till minst 30 procent. Ändringsförslaget innebär,
att ifrågavarande tidigare skadefall komma att helt jämställas med senare inträffade
och att i samtliga fall dyrtidstillägg skall utgå med 40 procent.
— I fråga om de fast anställda gäller, att dyrtidstillägg utgår med 15 procent
å livräntor till efterlevande och till invalider, vilkas invaliditetsgrad utgör
minst 30 procent, under förutsättning att olycksfallet inträffat eller sjukdomen
yppats före ingången av år 1941. Den föreslagna ändringen innebär, att
för dessa fall dyrtidstillägg med 20 procent skulle utgå jämväl å sjukpenning,
dock endast om arbetsförmågan befunnits nedsatt med minst 30 procent.
Samtliga bestämmelser om dyrtidstillägg å sjukhjälp, sjukpenning och livränta
synas med fördel kunna sammanföras i en enda författning. I enlighet
härmed har inom socialdepartementet upprättats förslag till förordning
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m. Utöver vad i det föregående anmärkts synes
särskild motivering till bestämmelserna i denna författning icke erforderlig.»
Genom lag den 19 december 1941 vidtogs bl. a. den ändringen av 9 § i
olycksfallsförsäkringslagen, alt maximigränsen för den årliga arbetsinkomst,
som skulle ligga till grund för beräkning av livränta, höjdes från 3,000 kronor
till 3,900 kronor. Denna lag trädde i kraft den 1 januari 1942. I övergångsbestämmelserna
stadgades, att ersättningsanspråk, som grundades å
olycksfall, vilket inträffat före sistnämnda dag, skulle bedömas enligt äldre
lag. Höjningen av beloppet motiverades av de löneförhöjningar, som ägt rum
till följd av levnadskostnadernas stegring. Enligt förordningen den 19 december
1941 örn dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete m. m. utgår för åren 1942 och 1943 sådant dyrtidstilllägg,
som avses i förordningen, endast diirest olycksfallet inträffat före den 1
januari 1941. I nu föreliggande proposition föreslås, att sistnämnda villkor
skall gälla även beträffande dyrtidstillägg för åren 1944 och 1945. I motionen
IT: 446 påpekas, att de bestämmelser, för vilka nu redogjorts, missgynna en
Utskottet.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 56.
kategori av livräntetagare, nämligen sådana som drabbats av olycksfall under
år 1941 och vid tiden för olycksfallet haft en inkomst av mer än 3,000 kronor.
Motionärerna föreslå därför, att dyrtidstillägg skall utgå jämväl till livräntetagare,
som drabbats av olycksfall under år 1941, eller, om detta yrkande
icke kan bifallas, att sådana ändringar vidtagas i tillämpliga författningar, att
det i motionen berörda syftet ernås.
En lagändring, som går ut på höjning av den i 9 § olycksfallsförsäkringslagen
angivna maximigränsen, medför givetvis alltid, att livräntetagare,
som drabbats av olycksfall den närmaste tiden före det lagändringen trätt i
kraft och vid tiden för olycksfallet haft en inkomst som överstigit då gällande
maximigräns, kommer i ett sämre läge vad olycksfallsersättningens realvärde
beträffar än om olycksfallet inträffat efter lagändringens ikraftträdande.
Denna följd av lagändringen lärer emellertid svårligen kunna undvikas. Vid
de höjningar av maximigränsen, som ägt rum genom lagändringar 1919 och
1926, hava inga åtgärder ansetts böra vidtagas för att undgå nu nämnda konsekvenser.
I det av motionärerna påtalade fallet föreligger även en ojämnhet
i förhållande till de livräntetagare, som drabbats av olycksfall före år 1941,
enär dessa erhålla dyrtidstillägg å sina livräntor. Den årliga arbetsinkomst,
som legat till grund för beräkning av livräntor i anledning av olycksfall, som
inträffat efter utgången av år 1940, torde emellertid i regel hava stått i överensstämmelse
med den efter krigsutbrottet höjda lönenivån, varför den fastställda
livräntan innefattar även kompensation för levnadskostnadernas stegring.
På grund av vad nu framhållits kan utskottet icke förorda någon ändring
av det genom propositionen framlagda förslaget eller av någon gällande
författning.
I övrigt har förslaget icke givit anledning till någon erinran från utskottets
sida.
Med hänsyn till vad ovan anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;
samt
B. att motionen II: 446 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 18 juni 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Olof Carlsson, Mannerskantz, Sten,
Holstenson och Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Hallagård, Hermansson*,
Holm, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund* och Hagård.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
432308