Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

1

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1943 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om viss begränsning av legitimation
som tandläkare, m. m., såvitt den hänvisats
till lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 299, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, dels ock
bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen har, såvitt angår nämnda lagförslag, hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionen nr 320 i första
kammaren av herr Herlitz samt nr 453 i andra kammaren av herrar Sefve och
von Friesen.

I motionerna har hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen framlagda
förslaget, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit till
stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke kommer
att lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Till utskottet hava i ärendet inkommit skriftliga framställningar från Sveriges
tandläkareförbund, Sveriges läkarförbund, Sveriges yngre juristers förening
och Sveriges yngre läkares förening, i vilka framställningar hemställts,
att propositionen måtte avstyrkas.

Inledning.

I propositionen nr 214 till den nu samlade riksdagen har Kungl. Majit på
hemställan av chefen för ecklesiastikdepartementet föreslagit riksdagen att bifalla
vissa förslag, genom vilkas förverkligande en omorganisation av tandläkarinstitutet
skulle komma till stånd. Härigenom beräknas institutets kapacitet,
som för närvarande medger en examination av omkring 90 nya tandläkare
om året, kunna höjas till att avse 120 tandläkare om året. Syftet med
denna åtgärd är att i ökad utsträckning tillgodose främst folktandvårdens men
även den militära tandvårdens behov av tandläkare.

Bihang till riksdagens protokoll 19411. 9 sami. 2 avd. Nr 52.

1442 43

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Till grund för det riksdagen förelagda omorganisationsförslaget ligger ett
av tandläkarinstitutets lärarråd i samråd med representanter för besparingsberedningen
den 16 februari 1942 avgivet förslag i ämnet. Över lärarrådets
förslag hava utlåtanden avgivits av, bland andra, medicinalstyrelsen, som i ett
den 7 mars 1942 dagtecknat utlåtande ifrågasatt vissa andra åtgärder för folktandvårdens
rekrytering, bland annat införande av obligatoriskt praktikår för
nyexaminerade tandläkare före erhållande av legitimation.

I anledning av de av medicinalstyrelsen sålunda ifrågasatta åtgärderna hava
avgivits yttranden av statskontoret, tandläkarinstitutets lärarråd, svenska landstingsförbundets
styrelse, svenska stadsförbundets styrelse samt gemensamt av
svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund.

I skrivelse den 14 november 1942 har svenska landstingsförbundets styrelse
— under åberopande av ett vid förbundets ordinarie möte den 13 och 14
november 1942 gjort uttalande örn behovet av snara åtgärder för tillgodoseende
av folktandvårdens behov av tandläkare såväl i rådande läge som i framtiden —
hemställt örn vidtagande av åtgärder i nämnda syfte.

Vidare har medicinalstyrelsen — till belysande av behovet av tandläkare
inom folktandvården — med skrivelse den 23 december 1942 överlämnat en
redogörelse från Jönköpings läns landstings hälsovårdsberedning rörande
vakanta distriktstandläkartjänster inom landstingsområdet.

Medicinalstyrelsen har därefter, på grund av remiss, den 13 februari 1943
avgivit förnyat utlåtande i ämnet.

Gällande bestämmelser örn legitimation
för tandläkare och örn folktandvårdens
anordnande.

Gällande bestämmelser rörande utövandet av tandläkarkonsten innefattas
i en av Kungl. Maj:t i administrativ väg den 18 juni 1861 (nr 41) fastställd
ordning för tandläkarekonstens utövning.

Enligt § 1 nämnda ordning äro de förrättningar, som tillhöra tandläkarkonstens
utövare: a) rengöring, fyllning och utdragning av tänder; b) förfärdigande
och insättande av konstgjorda tänder; samt c) behandling av tändernas
och tandköttets sjukdomar.

I §§ 2 och 3 meddelas bestämmelser örn dels fordringarna för att få undergå
prövning för erhållande av rättighet till tandläkarkonstens utövande, dels
ock vilka som skola verkställa nämnda prövning och vad densamma skall innefatta.
Dessa bestämmelser få emellertid anses vara upphävda genom stadgan
den 22 september 1899 (nr 69) för tandläkarinstitutet, enligt vilken karolinska
institutet skall vid tandläkarinstitutet anordna såväl den teoretiska och praktiska
undervisning, vilken erfordras för utbildning av tandläkare, som ock de
för vinnande av legitimation såsom svensk tandläkare erforderliga examina.
I samband med meddelande av bestämmelser örn tidpunkten för stadgans
ikraftträdande föreskrevs, att samtidigt med ikraftträdandet de mot bestämmelserna
i stadgan stridande äldre föreskrifterna skulle upphöra att gälla. 1899
års stadga har efterträtts av nu gällande stadga för institutet den 31 maj 1934

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

3

(nr 226), enligt vilken nyssnämnda undervisning och examina skola anordnas
vid institutet. Utöver de sålunda av stadgan för tandläkarinstitutet ersatta
bestämmelserna innehåller § 3 i 1861 års ordning föreskrift, enligt vilken medicinalstyrelsen
utfärdar tillståndsbrev för tandläkarkonstens utövande. Sådant
brev berättigar enligt samma paragraf innehavaren att var som helst i riket
utöva tandläkarkonsten, dock med åliggande att såväl underrätta medicinalstyrelsen
och vederbörande förste provinsialläkare om sin boningsort som ock
förevisa tillståndsbeviset för stads- eller provinsialläkaren i den ort, där han
sig nedsätter (kung. 31 december 1894, nr lil, sid. 3). •—- Medicinalstyrelsens
befattning med hithörande ärenden beröres också i 6 § instruktionen den 19
december 1930 (nr 441) för medicinalstyrelsen, enligt vilken paragraf det tillkommer
styrelsen att åt svenska medborgare, som önska inom riket utöva tandläkaryrket
och som visat behörighet därtill, meddela legitimationsbevis.

De huvudsakliga bestämmelser, som reglera folktandvården, återfinnas i
kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 358) angående statsbidrag till folktandvård
(ändrad genom kungörelser nr 351/1940, 1058/1940 och 422/1942). Uppgiften att
organisera och handhava folktandvården är anförtrodd åt landstingen respektive
städerna utanför landsting (1 §). Ledningen av folktandvården skall inom
varje landstingsområde utövas av den hälsovårdsberedning, varom stadgas i
lagen örn landsting (2 §). Landstingsområde skall för folktandvårdens ombesörjande
vara indelat i tandvårdsdistrikt i enlighet med en av medicinalstyrelsen
godkänd plan. I varje distrikt skall finnas minst en fast tandpoliklinik,
där som regel behandling meddelas såväl barn som vuxna. Vid varje
sådan poliklinik skola vara anställda minst en tandläkare (distriktstandläkare)
och en tandsköterska (distriktstandsköterska). I distrikt, där med hänsyn till
ytvidd, kommunikationsförhållanden eller andra särskilda omständigheter så
erfordras, må tillika anordnas en eller flera polikliniker för ambulatorisk tandvård
(3 §). Såsom komplement till distriktstandpoliklinikerna skall finnas
en för varje landstingsområde gemensam centraltandpoliklinik. Dess föreståndare
skall närmast under hälsovårdsberedningen såsom tandvårdsinspektör
utöva inspektion av distriktstandvården, där ej åt annan tandläkare uppdrag^
att vara tandvårdsinspektör (4 §). Distriktstandläkarna äro anställda
av landstingen.

Avlöningen till distriktstandläkare utgår med antingen enbart fast lön,
som då skall vara lägst 7,800 kronor för år, eller ock fast lön av minst
7,200 kronor för år jämte andel, ej understigande tio procent, av inflytande
taxeavgifter. Därjämte är tandläkaren tillförsäkrad tre ålderstillägg, vart och
ett å 500 kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring.
Emellertid torde samtliga landsting betala distriktstandläkarna högre löner.
Vissa mellan svenska landstingsförbundets styrelse och vederbörande organisationer
förda underhandlingar i lönefrågan resulterade år 1939 i ett förslag
till lönevillkor, vilka icke torde underskridas av något landsting. Enligt
förslaget skulle utgå 1) till distriktstandläkare, som sysslade med tandvård
för både barn och vuxna, en lön om 7,500 kronor med tre åldertillägg örn

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

600 kronor efter tre, sex och nio år samt rätt till andel örn 15 procent å
bruttoinkomsten enligt taxan; 2) till distriktstandläkare, som sysslade med
endast barntandvård, en lön örn 9,000 kronor jämte ålderstillägg i enlighet
med vad nyss sagts; samt 3) till föreståndare för distriktstandpoliklinik,
där mera än en tandläkare vore anställd, ett tilläggsarvode, så beräknat att,
örn jämte föreståndaren en tandläkare funnes, arvodet utgjorde 600 kronor,
örn antalet tandläkare, föreståndaren oberäknad, utgjorde två, nämnda arvode
uppginge till 800 kronor, örn nämnda antal vore tre, arvodet utgjorde 1,000
kronor o. s. v. Distriktstandläkare erhålla dyrtidstillägg efter samma grunder
som landstingets övriga befattningshavare.

Statsbidrag utgår till vissa av kostnaderna för folktandvården. I den mån
sådant bidrag ej utgår hava landstingen respektive städerna utanför landsting
såsom folktandvårdens huvudmän att ansvara för kostnaderna.

Medicinalstyrelsens utlåtande den 7

mars 1942.

I sitt förenämnda utlåtande den 7 mars 1942 anförde medicinalstyrelsen
beträffande frågan örn viss obligatorisk tjänstgöring för tandläkare före legitimationen
följande:

Medicinalstyrelsen vill, under förutsättning att studiekostnaderna vid institutet
avsevärt minskas, föreslå införandet av obligatorisk assistenttjänstgöring
för nyexaminerad tandläkare före erhållande av legitimation som tandläkare
och tillstånd att utöva självständig tandläkarverksamhet. Dylik tjänstgöring
skulle fullgöras under tid, som bestämdes av medicinalstyrelsen, dock
längst ett år. En sådan assistenttjänstgöring vore ur utbildningssynpunkt
mycket värdefull i synnerhet under de närmaste åren, då vid institutet skulle
finnas ett så stort antal studerande, att den rent praktisk-kliniska träningen å
institutet torde bliva bristfällig.

En dylik ordning tillämpas ock i Danmark. Assistenttjänstgöringen skulle
i första hand fullgöras vid distriktstandpoliklinik, där minst två tandläkare
skola vara stationerade, men även inom annan av medicinalstyrelsen för sådan
tjänstgöring godkänd tandvårdsverksamhet, t. ex. å kommunal eller militär
tandpoliklinik, mot åtnjutande i varje fall av de med befattningen förenade
löneförmånerna. Huruvida denna assistenttjänstgöring skulle kunna äga rum
även vid enmanspolikliniker finner styrelsen tveksamt. Inrättandet av studiestipendier
och tillgången på tandläkarstipendiater torde innebära möjligheter
att tillgodose tandläkarbehovet särskilt vid enmanspoliklinikerna.

Därest fullgörande av assistenttjänstgöring icke skulle åläggas de nuvarande
studerandena vid institutet utan föreskrivas först för den vid höstterminen
1942 inskrivna årsgruppen studerande, skulle tandläkares skyldighet att fullgöra
dylik assistenttjänstgöring inträffa tidigast åren 1946—47. Med hänsyn
till att åtgärder till avhjälpande av föreliggande brist på tandläkare böra företagas
snarast möjligt anser styrelsen det böra övervägas, huruvida icke föreslagen
assistenttjänstgöring borde införas även för nuvarande studerande vid.
institutet.

Yttranden över medicinalstyrelsens

utlåtande den 7 mars 1942.

I remissutlåtandena hava meningarna rörande lämpligheten av den ifrågasatta
obligatoriska tjänstgöringen gått starkt isär.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

5

Svenska landstingsförbundets styrelse har understrukit, att särskilda åtgärder
för att bringa lättnad i den nuvarande svåra situationen för folktandvården
vore av behovet starkt påkallade. Därvid måste enligt styrelsen sådana
åtgärder givas företräde, som hade omedelbar verkan. Förslaget örn införande
av viss tids tjänstgöring å folktandvårdspoliklinik såsom villkor för
legitimation som tandläkare vore enligt styrelsen särskilt betydelsefullt, och
styrelsen säger sig i stort sett kunna lämna sin anslutning till förslaget.
Enligt styrelsens uppfattning är det önskvärt, att redan beträffande de elever,
som nu närmast skola utexamineras från tandläkarinstitutet, legitimation ej
meddelas, förrän den föreslagna assistenttjänstgöringen fullgjorts.

Även statskontoret (tjf. generaldirektören Björn och t. f. statskommissarien
Britth) har anslutit sig till medicinalstyrelsens förslag i denna del. Föredraganden,
t. f. revisorn Edberg, har emellertid anmält delvis avvikande
mening och anfört bland annat, att den föreslagna anordningen måste ingiva
betänkligheter av principiell art, då något liknande icke funnes föreskrivet på
andra studieområden.

Tandläkarinstitutets lärarråd har yttrat, att, därest tvångsåtgärder erfordrades
för att förse folktandvårdspoliklinikerna med tandläkare, vägen torde
vara att åt de hädanefter från institutet nyexaminerade tandläkarna först giva
allenast tillfällig legitimation. Den definitiva legitimationen skulle då lämnas,
sedan de tjänstgjort någon tid, förslagsvis ett halvt år, inom folktandvården.
Lärarrådet vore emellertid tveksamt, örn ett sådant tvångsförfarande kunde
och borde tillämpas gentemot institutets nuvarande elever, vilka icke haft att
räkna därmed.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund hava ansett
sig böra bestämt avstyrka förslaget om obligatorisk assistenttjänstgöring och
hava till stöd för denna ståndpunkt åberopat följande:

Ett genomförande av förslaget örn viss tids praktisk tjänstgöring efter avlagd
examen såsom villkor för erhållande av legitimation såsom tandläkare
medför uppenbarligen en omedelbar minskning av tillskottet av legitimerade
tandläkare och löser icke heller rekryteringsfrågan för folktandvårdens vidkommande,
då flertalet av de på så sätt besatta befattningarna redan följande
år åter torde stå vakanta och skola liksom övriga vakanser jämte nyinrättade

befattningar ånyo besättas för ett år av nästa årskurs.----Värdet av den

föreslagna assistenttjänstgöringen, som komme att räcka högst ett år, är synnerligen
tvivelaktig ur allmän vårdsynpunkt. De täta ombytena av tjänstgörande
tandläkare på de polikliniker, där dylik tjänstgöring fullgöres, måste
inverka ofördelaktigt såväl på den kontinuerliga behandlingen av klientelet
som också på administration och skötsel av poliklinikerna.

Ett förverkligande av förslaget innebär inrättande av civil tjänsteplikt
för tandläkare utan tillämpning av tjänstepliktslagen och utan att däri angivna
förutsättningar föreligga.

Även svenska stadsförbundets styrelse har ställt sig avvisande till tanken
på obligatorisk assistenttjänstgöring och har härutinnan anfört:

Ett obligatoriskt tjänstår för färdigutbildade tandläkare skulle visserligen
ställa cirka 90 nyexaminerade tandläkare till den offentliga tandvårdens
tjänst anon vore ur den allmänna tandvårdens synpunkt en åtgärd på gott

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

och ont. Resultatet synes bliva, att den sociala tandvården finge sitt tandläkarbehov
i betydande omfattning tillgodosett genom helt nyexaminerade
tandläkare, ett förhållande som näppeligen kan vara till fördel för den sociala
tandvårdens standard. Genom att tjänstgöringen förenas med tvång, är det
vidare icke uteslutet, att arbetsintensiteten under tvångstiden blir mindre än
örn tjänstgöringen vore helt frivillig och att vederbörande efter tvångets upphörande
söker sig till annat arbetsområde. Särskilt med hänsyn till önskvärdheten
av att en tandläkare under längre tid beredes möjlighet att kontinuerligt
följa patienterna, vore det för den sociala tandvårdens del olyckligt, örn resultatet
av det obligatoriska tjänståret skulle bliva en allmän omflyttning av
tandläkare efter ett års tjänstgöring. Därest en omedelbar effekt skall kunna
ernås, måste den obligatoriska tjänstgöringen åläggas redan antagna elever
vid tandläkarinstitutet. Enär det ur allmänna synpunkter är mindre tilltalande
att förändra utbildningsvillkoren för redan antagna studerande och de facto
förlänga tandläkarutbildningen med ett år, synes åtgärden icke böra träffa
under utbildning varande elever.

Medicinalstyrelsens utlåtande den 13

februari 1943.

I anledning av vad sålunda anförts rörande förslaget örn obligatorisk tjänstgöring
för vinnande av legitimation har medicinalstyrelsen i sitt förnyade utlåtande
den 13 februari 1943 yttrat huvudsakligen följande:

Till belysande av behovet av lämpliga åtgärder till avhjälpande av rådande
brist på sökande till distriktstan dläkartjänster har uppgjorts följande sammanställning,
avseende 24 av rikets 25 landstingsområden (plan har beke godkänts
för Västernorrlands län) samt Gävle och Hälsingborg:

Polikliniker
med 1 tand-

..... ^

Polikliniker
med 2 eller

Summa

läkare

läkare

Antal distriktstandpolikliniker enligt gällande folk-

tandvårdsplaner..............................

Antal distriktstandläkare enligt gällande folktand-

vårdsplaner..................................

Antal distriktstandpolikliniker sorn trätt i verk-

289

178

467

1

289

519

808

103

samhet ......................................

62

41

Antal vakanta distriktstandläkartjänster ........

42

34

76

Därav: tjänster, som bestridas av vikarier ....

5

8

13

» obesatta tjänster......................

37

26

63

Uppgifterna avse förhållandena i januari 1943. Till jämförelse kan nämnas,
att antalet vakanta distriktstandläkartjänster under februari månad 1942 utgjort
37, av vilka 4 varit besatta med vikarier.

Det alltmer ökade antalet lediga tjänster inom folktandvården såväl vid
polikliniker med en som med flera tandläkare motiverar nu — mer än någonsin
— att snabbt verkande, extraordinära åtgärder för tillgodoseende av tandläkarbehovet
omedelbart vidtagas.

Den obetingat mest effektiva och under förhandenvarande omständigheter
lämpligaste av föreslagna åtgärder synes, enligt styrelsens mening, vara införandet
av ett obligatoriskt tjänstgöringsår för de nyexaminerade tandläkarna,
i det följande kallat praktikåret.

I Danmark har sedan länge en nyexaminerad tandläkare varit skyldig att
efter en utbildning på tre år vid tandläkarinstitutet därstädes fullgöra två
assistentår före erhållande av legitimation såsom tandläkare (jus practicandi).

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

i

Avsikten med dessa obligatoriska assistentår har i huvudsak varit att före
legitimationen ge de nyexaminerade en tillräcklig bekantskap med tandläkarkonstens
praktiska utövning.

Medicinalstyrelsen yttrade vidare, att styrelsen med hänsyn till de alltjämt
växande svårigheterna att erhålla tandläkare till folktandvården låtit de
betänkligheter falla som styrelsen tidigare hyst beträffande lämpligheten mot
att de nyexaminerade under praktikåret finge tjänstgöra jämväl å entandläkarpolikliniker.
Ytterligare har styrelsen anfört:

Studerandena vid tandläkarinstitutet avlägga numera tandläkarexamen i
mindre grupper under olika tider av året. På grund därav och med hänsyn
till den stora brist på tandläkare, som för närvarande förefinnes, synes det,
åtminstone under de närmaste åren, icke erbjuda svårigheter att placera samtliga
nyexaminerade inom folktandvården. Ehuru införandet av ett praktikår
måhända i viss män skulle medföra ökad villighet hos landstingen att utbygga
folktandvården och därigenom ytterligare stegra behovet av tandläkare
inom folktandvården, måste man räkna med att framdeles icke kunna
placera alla nyexaminerade inom denna organisation. Praktikåret borde därför
kunna fullgöras även inom annan social tandvårdsverksamhet (i första
hand vid av kommun anordnad barntandvårdspoliklinik) men ock i vissa
fall hos privatpraktiserande tandläkare (först och främst hos sådana, som
åtagit sig social tandvård i någon form, t. ex. mödrahjälpstandvård, skoltandvård
etc.).

De tandläkare, som fullgöra praktikåret inom folktandvården, böra åtnjuta
samma löneförmåner som distriktstandläkare. I varje fall bör ersättningen
icke understiga de i kungörelsen den 3 juni 1938 angående statsbidrag till
folktandvård stadgade minimilönerna för distriktstandläkare. Statsbidrag
bör i vanlig ordning utgå för distriktstandläkartjänst, som efter medicinalstyrelsens
anvisning uppehålles av nyexaminerad tandläkare. Tandläkare, som
fullgör sitt praktikår annorstädes än inom folktandvården, bör träffa avtal
med vederbörande angående honom tillkommande löneförmåner, varvid ovan
angivna minimilön icke får underskridas.

Med hänsyn till det stora behovet av tandläkare inom folktandvården vill
medicinalstyrelsen framhålla önskvärdheten av att praktikåret omedelbart
införes.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har vid remissen av
förslaget till lagrådet framhållit, att det visat sig omöjligt att fylla det aktuella
behovet av tandläkare inom folktandvården. Departementschefen hänvisade
härutinnan till de uppgifter medicinalstyrelsen lämnat i sitt utlåtande
den 13 februari 1943 samt tilläde, att förhållandena sedan sistnämnda dag
undergått ytterligare försämring. För att avhjälpa bristen hade åtgärder vidtagits
för en höjning av tandläkarinstitutets examinationskapacitet. Enbart
genom en sådan ökning kunde dock folktandvårdens behov av tandläkare icke
tryggas. Det av medicinalstyrelsen föreslagna obligatoriska praktikåret skulle
med så gott som omedelbar verkan föranleda ett väsentligt ökat tillskott av
tandläkare till folktandvården.

Vidare anförde departementschefen:

»I betraktande av tandvårdens stora betydelse för folkhälsan måste förverkligandet
av tanken på en allmän folktandvård anses som en angelägenhet

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

av synnerlig vikt ur socialhygienisk synpunkt. Insikten härom har också
föranlett såväl staten som folktandvårdens huvudmän, landstingen och städerna
utanför landsting, att anslå betydande medel till folktandvårdens uppbyggande,
om än de rådande tidsförhållandena, såsom förut nämnts, medfört en något
långsammare takt i ^byggnadsarbete! än som från början avsetts.

Den bristande rekryteringen av tandläkare tili folktandvården omöjliggör
emellertid i väsentlig utsträckning förverkligandet av de anslagsbeviljande
myndigheternas beslut om inrättandet av folktandvårdpolikliniker. Detta är
en ur allmän synpunkt allvarlig företeelse. Yarje åtgärd, som kan bidraga till
att avhjälpa rekryteringssvårigheterna, innebär en lättnad för folktandvårdens
huvudmän, vilka i sådana distrikt, där tandläkare eller vikarier för dem icke
stått att erhålla, hittills utan nytta nedlagt kostnader för folktandvården. Men i
främsta rummet måste förslaget örn införande av ett obligatoriskt praktikår
för nyexaminerade tandläkare bedömas såsom ett led i de allmänna strävandena
för folkhälsans höjande. Någon annan åtgärd av egentlig betydelse
för förbättring av förhållandena inom folktandvården under de närmaste åren
synes icke kunna anvisas. Starka allmänna intressen tala alltså för förslagets
genomförande.

Det synes mig i och för sig innebära en fördel, att tandläkaren erhåller
legitimation först efter det han visat sig kunna på ett tillfredsställande sätt i
praktiken omsätta de kunskaper och färdigheter, som bibragts honom vid tandläkarinstitutet.
Å andra sidan synes mig behovet ur utbildningssynpunkt av ett
provtjänstgöringsår icke av den föreliggande utredningen tillräckligt dokumenterat
för att kunna ensamt eller ens huvudsakligen motivera genomförande av
förslaget. Det är med hänsyn härtill naturligt, att principiella betänkligheter
under remissbehandlingen anförts mot detsamma.

Så till vida torde visserligen den föreslagna obligatoriska tjänstgöringen
för nyexaminerade tandläkare kunna sägas sakna förebild, att läget i de fall
då det allmänna tidigare tvångsvis tagit medborgares arbetskraft i anspråk
icke varit analogt med situationen i nu förevarande fall. Men det avgörande
för ställningstagandet till frågan synes mig böra vara, örn förslagets genomförande
kan anses oskäligt tynga dem, som drabbas därav.

Vid bedömandet av sistnämnda fråga ''ligger det nära till hands att anställa
jämförelse med de faktiska förhållandena inom andra yrkesgrupper.
Yad läkarna angår erhålles visserligen legitimation omedelbart efter det
licentiatexamen avlagts. Men även örn den nyexaminerades avsikt är att
ägna sig åt fri yrkesutövning såsom läkare, torde det med hänsyn till konkurrensen
inom yrket numera såsom regel framstå såsom en nödvändig förutsättning
för öppnandet av egen praktik att förvärva ytterligare praktisk
erfarenhet av sjukhustjänstgöring utöver den i examensfordringarna ingående.
Inom juristyrket uppställes merendels krav på tingstjänstgöring jämväl för
anställning i enskild tjänst. Exempel på likartade förhållanden inom andra
yrken torde kunna anföras. Med hänsyn härtill synes tandläkaryrket icke
genom införande av ett obligatoriskt praktikår bliva försatt i en faktiskt ogynnsammare
ställning än åtskilliga andra yrkesgrupper.

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle de tandläkare, som fullgjorde
praktikåret inom folktandvården, åtnjuta samma löneförmåner som distriktstan
dläkare eller i varje fall löneförmåner, ej understigande de i kungörelsen
den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård stadgade minimilönerna
för distriktstandläkare. Avlöningen till distriktstandläkare enligt nämnda
kungörelse utgår med antingen enbart fast lön, som då skall vara lägst 7,800
kronor för år, eller ock fast lön av minst 7,200 kronor för år jämte andel, ej
understigande tio procent, av inflytande taxeavgifter. Något ekonomiskt utnyttjande
av de nyexaminerades arbetskraft ifrågasättes sålunda icke av medicinalstyrelsen.
Jag kan oreserverat giva min anslutning till uppfattningen att
någon åtgärd i sådant syfte ej bör ifrågakomma.

Vid övervägande ur nu anförda synpunkter av medicinalstyrelsens förslag
örn ett obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare har jag funnit mig
böra i princip biträda detsamma. Då denna min ståndpunkt huvudsakligen
förestavas av det bekymmersamma läge, vari folktandvården i vårt land skulle
råka, örn ej effektiva åtgärder för att förse densamma med tandläkare vidtagas,
samt då jag icke är beredd att på den föreliggande utredningen grunda
något omdöme örn behovet av ett sådant praktikår såsom en definitiv anordning,
bör medicinalstyrelsens förslag genomföras endast såsom ett provisorium.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet utarbetats förslag
till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.»

I den speciella motiveringen yttrade departementschefen bland annat:

»Fullgöres tjänstgöringen under praktikåret genom anställning i statlig
tjänst, blir den tjänstgörandes ersättning automatiskt bestämd med tillämpning
av vederbörande avlöningsreglemente. För den händelse vid anställning
i kommunal tjänst enighet icke skulle kunna ernås om villkoren för anställningen,
synes avgörandet härutinnan böra tillkomma medicinalstyrelsen. Jämväl
härom har föreskrift upptagits i 4 § andra stycket. Emellertid är det min
avsikt att i kungörelsen angående statsbidrag till folktandvård införa stadgande,
varigenom de tandläkare, som fullgöra sitt praktikår inom folktandvården,
tillförsäkras samma minimiförmåner som distriktstandläkarna. Hänskjutande
till medicinalstyrelsen av frågan örn anställningsvillkoren torde därför
behöva förekomma endast i undantagsfall.»

Beträffande lagens ikraftträdandebestämmelser framhöll departementschefen: »Lagen

föreslås skola träda i kraft den 1 oktober 1943. De betänkligheter,
som kunna resas mot att låta lagen omfatta jämväl de nuvarande studerandena
vid tandläkarinstitutet, i den mån de icke erhållit legitimation före nyssnämnda
dag, synas mig väsentligt förlora i bärkraft, örn hänsyn tages till storleken
av de ersättningar, som kunna antagas komma att utgå för tjänstgöring under
praktikåret.

Giltighetstiden för lagen föreslås skola upphöra med den 30 september
1946. Enligt vad jag under hand erfarit från medicinalstyrelsen torde antalet
vakanta platser inom allmän tandvård bliva så pass stort, att under de tre år
lagen föreslås skola gälla samtliga nyexaminerade tandläkare komma att hänvisas
till tjänstgöring inom allmän tandvård.»

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Lagrådet har anfört bland annat följande:

»Det remitterade förslaget innebär, att vid sidan av den tjänsteplikt som
kan ifrågakomma jämlikt 1939 års lagstiftning örn tjänsteplikt stadgas en särskild
sådan för dem vilka avlägga tandläkarexamen. En dylik lagstiftning,
varigenom en mindre grupp medborgare, utan att förhållandet direkt nödvändiggöres
av det rådande allmänna krisläget, ålägges att utföra arbete i det allmännas
intresse, är naturligen ägnad att väcka betänkligheter av principiell
natur. Någon motsvarande anordning lärer heller icke tidigare ha förekommit
i vårt land. Emellertid är det uppenbarligen av största betydelse för folkhälsan
att den beslutade folktandvården skall kunna behörigen upprätthållas.
Utredningen i ärendet giver även vid handen att detta önskemål knappast
kan uppnås annorledes än genom åtgärder i förslagets riktning. Den uppkomna
situationen torde också i viss mån stå i samband med de av krig föranledda
förhållandena; dels äro åtskilliga tandläkare inkallade eller eljest
skyldiga att tjänstgöra inom den militära tandvården, dels lärer den ökade
köpkraften föranleda att tandläkare anlitas i större utsträckning än under
normala tider. Med hänsyn till dessa omständigheter och då de avlöningsförmåner
som utgå för tjänstgöring vid folktandvården måste anses förhållandevis
goda för en nyutexaminerad tandläkare — i allt fall vid jämförelse med
vad andra yrkesgrupper med akademisk utbildning kunna påräkna omedelbart
efter avlagd examen —- synes det ej alltför obilligt att tandläkarna, innan tillfälle
gives dem att fritt utöva sitt yrke, nödgas underkasta sig sådan tjänstgöring
under någon kortare tid. En förutsättning härför är naturligen att, på
sätt ock föreslagits, anordningen skall gälla allenast såsom ett provisorium.»

I fortsättningen erinrade lagrådet, att frågorna örn obligatorisk tjänstgöring
i folktandvården och örn provtjänstgöring uppenbarligen vore två skilda
spörsmål. Den i förslaget uppställda fordran på väl vitsordad tjänstgöring
under praktikåret såsom villkor för legitimation innebure ett bestämt avsteg
från nu gällande ordning, enligt vilken godkänd examen från tandläkarinstitutet
utan vidare berättigade till legitimation. Såvitt lagrådet kunde finna,
förelåge ej några skäl varför avlagd examen vid tandläkarinstitutet ej i förevarande
fall skulle berättiga till erhållande av legitimation.

Vidare anförde lagrådet:

»Under åberopande av vad sålunda anförts anser sig lagrådet icke kunna
tillstyrka förslaget i den utformning det fått men vill ej motsätta sig att
en provisorisk lagstiftning kommer till stånd av den huvudsakliga innebörd,
att medicinalstyrelsen skall äga att, där det med hänsyn till rådande förhållanden
prövas oundgängligen nödigt för folktandvårdens behöriga upprätthållande,
vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen
att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare
av eller vikarie å tjänst inom folktandvården, dock att sådan begränsning ej
må gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring inom folktandvården
under ett år.

Ett utsträckande av lagstiftningen till att avse annan social tandvård än
folktandvården lärer icke vara av omständigheterna påkallat.

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Tandläkare, för vilken legitimationen är begränsad efter vad nu föreslås,
synes i nära anslutning till vad departementschefen anfört böra vid uppehållande
av tjänst inom folktandvården åtnjuta de förmåner, som utgå till
distriktstandläkare inom det tandvårdsdistrikt vartill tjänsten hör. Föreskrift
härom torde böra upptagas i lagstiftningen.

I anledning av departementschefens uttalande att annat uppehåll i yrkesutövningen
icke må inräknas i praktikåret än det som föranledes av semester,
vill lagrådet ifrågasätta, huruvida icke medicinalstyrelsen vid beräkning av
tjänsteåret må kunna taga skälig hänsyn jämväl till tid, varunder vederbörande
varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i tjänsten.»

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i anledning av
lagrådets yttrande ansett sig böra biträda lagrådets mening att den föreslagna
provisoriska lagen endast bör reglera frågan örn befogenhet för medicinalstyrelsen
att, då styrelsen enligt för närvarande gällande regler meddelar legitimation
som tandläkare, med avseende å det första årets yrkesutövning begränsa
den rätt att utöva tandläkaryrket som legitimationen medför.

Därjämte har departementschefen yttrat:

»Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle den genom förslaget
införda tjänstgöringsskyldigheten avse tandvård, som anordnats av stat eller
kommun. Härunder inbegripas militär tandvård, folktandvård ävensom kommunal
tandvård, vartill bidrag enligt kungörelsen angående statsbidrag till folktandvård
icke utgår (skoltandvård). Lagrådet har anfört, att ett utsträckande av
lagstiftningen till att avse annan social tandvård än folktandvården icke syntes
vara av omständigheterna påkallat. Som bekant pågår för närvarande utredning
rörande tandvården vid försvarsväsendet, och såsom en provisorisk åtgärd
till förbättrande av nämnda tandvård har i proposition nr 235 till den
nu samlade riksdagen föreslagits inrättande av ett antal arvodestjänster för
föreståndare vid vissa försvarsväsendets tandpoliklinker. Såväl denna tandvård
som skoltandvården måste med hänsyn till sin betydelse för folkhälsan
anses likvärdiga med folktandvården. Att den för närvarande rådande starka
böjelsen hos tandläkarna att söka sig till privat tandvård skulle få följdverkningar
allenast för sådan av det allmänna anordnad tandvård, som bedrives
inom folktandvårdens ram, kan icke antagas. Jag finner mig därför icke
kunna biträda lagrådets förslag att inskränka lagstiftningen att endast avse
folktandvården. I enlighet med mitt vid redogörelsen för det till lagrådet
remitterade förslaget gjorda uttalande att ett års yrkesutövning icke bör anses
föreligga med mindre sökandens dagliga tjänstgöring ungefär motsvarat vad
som kräves för heltidstjänst bör emellertid skyldighet att tjänstgöra inom
statlig eller kommunal tandvård åläggas endast om den tjänstgöring som står
vederbörande till buds fyller nyssnämnda förutsättning.

Såsom en följd av den nu föreslagna omläggningen av lagstiftningen kommer
denna ej längre att reglera frågan örn villkoren för vinnande av behörighet
att utöva tandläkarkonsten. En lag av nu ifrågasatt räckvidd torde lämpligen
böra rubriceras lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare.
Förslag till sådan lag har upprättats.

Utskottet.

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

I 1 § i nämnda lagförslag har medicinalstyrelsens befogenhet att begränsa
legitimationen som tandläkare upptagits. Lagrådet har föreslagit, att sådan
befogenhet skulle inträda där det med hänsyn till rådande förhållanden prövades
oundgängligen nödigt för folktandvårdens behöriga upprätthållande.
Såsom jag nyss nämnt bör tjänstgöringsskyldighet föreligga ej blott i fråga
örn folktandvård utan även beträffande annan tandvård, som anordnats av
stat eller kommun. Såsom förutsättning för tjänstgöringsskyldighetens inträde
torde endast böra stadgas, att tandläkare icke äro att tillgå för tjänstgöring
inom tandvård, som anordnats av stat eller kommun. Lagens 1 § bör
därför erhålla den lydelsen, att medicinalstyrelsen äger, där tandläkare icke
äro att tillgå för tjänstgöring inom tandvård, som anordnats av stat eller
kommun, vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen
att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare av
eller vikarie å tjänst inom sådan tandvård. Vidare bör i 1 § stadgas, att dylik
begränsning dock ej må gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring
inom statlig eller kommunal tandvård under ett år.

Lagrådet har uttalat, att tandläkare, för vilken legitimationen är begränsad,
synes böra vid uppehållande av tjänst inom folktandvården åtnjuta de förmåner,
som utgå till distriktstandläkare inom det tandvårdsdistrikt, vartill
tjänsten hör. Enligt lagrådets mening bör föreskrift härom upptagas i lagstiftningen.
Något behov av att i lagen upptaga en dylik bestämmelse torde
emellertid ej föreligga. Enligt kungörelsen angående statsbidrag till folktandvården
blir tandläkaren automatiskt berättigad till de i kungörelsen stadgade
minimiförmånerna, och då hans legitimation nu icke är avsedd att vara tidsbegränsad,
torde risk ej föreligga, att landstingen skola fastställa avlöningen
för nyexaminerade tandläkare lägre än för andra tandläkare. Bestämmelsen i
det till lagrådet remitterade förslaget att villkoren för anställning såsom vikarie
å kommunal tjänst skola, i händelse överenskommelse därom ej träffas, fastställas
av medicinalstyrelsen bör däremot bibehållas och i lagen lämpligen införas
såsom 2 §, därvid dock begränsningen till vikariat ej bör kvarstå. Bestämmelse
örn skyldighet för kommun att låta ledig tjänst uppehållas av nyexaminerad
tandläkare torde ej längre vara erforderlig.

Lagrådet har slutligen ifrågasatt, huruvida icke medicinalstyrelsen vid beräkning
av tjänsteåret må kunna taga skälig hänsyn — förutom till semester
—- jämväl till tid, varunder vederbörande varit oförmögen till arbete på grund
av olycksfall i tjänsten. Jag har icke något att erinra mot att skälig hänsyn
tages häldin.»

Den ifrågasatta begränsningen av legitimationen för tandläkare måste bedömas
såsom ett led i de allmänna strävandena för folkhälsans höjande. Ur
denna synpunkt framstår det såsom ofrånkomligt, att den av statsmakterna
beslutade folktandvården skall kunna behörigen uppiätthållas. Svårigheterna
att tillgodose behovet av tandläkare inom folktandvården hava emellertid på
senaste tiden blivit alltmera uppenbara. Den uppkomna situationen innebär
ett verkligt nödläge för folktandvården. Detta nödläge torde för närvarande
knappast kunna undanröjas annat än genom åtgärder i förslagets riktning.

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Såsom lagrådet framhållit kan också bristen på tandläkare inom folktandvården
i viss mån sättas i samband med det nuvarande krisläget. De betänkligheter,
som otvivelaktigt kunna resas mot den föreslagna lagstiftningen,
torde förutom på grund av vad nu anförts förlora i bärkraft även med hänsyn
till de för den nyexaminerade tandläkaren goda löneförmåner som folktandvården
erbjuder. Av nu nämnda skäl bar utskottet ansett sig kunna i princip
ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet vill emellertid särskilt starkt
understryka vikten av att den föreslagna lagstiftningen endast blir ett provisorium
och att densamma alltså icke bör förnyas, om icke trängande behov
därav föreligger.

Kungl. Maj:t bar i propositionen föreslagit, att legitimationen skall begränsas
till att avse rätt att utöva tandläkaryrket icke blott inom folktandvården
utan även inom annan social tandvård. I likhet med lagrådet finner
emellertid utskottet, att ett utsträckande av lagstiftningen till annan social
tandvård än folktandvården icke lärer vara av omständigheterna påkallat.
Man torde även kunna befara, att det egentliga syftet med lagstiftningen skulle
kunna förfelas, därest legitimationen icke begränsades till folktandvården.
Det kan dessutom ifrågasättas, örn de av departementschefen omnämnda arvodestjänsterna
för föreståndare vid vissa försvarsväsendets tandpolikliniker
lämpligen böra besättas med nyexaminerade tandläkare.

Därest legitimationen begränsas på sätt utskottet sålunda föreslagit, torde
bestämmelsen i 2 § i Kungl. Maj:ts förslag böra utgå. I stället synes i enlighet
med lagrådets hemställan i nämnda paragraf böra stadgas, att tandläkare,
för vilken legitimationen är begränsad, skall vid uppehållande av tjänst
inom folktandvården äga åtnjuta de förmåner, som utgå till distriktstandläkare
inom det tandvårdsdistrikt, vartill tjänsten hör.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts genom
propositionen nr 299 framlagda förslag till lag örn viss begränsning
av legitimation som tandläkare ej kunnat av riksdagen i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag
till

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Las

örn viss begränsning av 1(

Härigenom förordnas som följer.

1

Medicinalstyrelsen äger, där tandläkare
icke äro att tillgå för tjänstgöring
inom tandvård, som anordnats
av stat eller kommun, vid meddelande
av sökt legitimation som tandläkare

gitiniation som tandläkare.

§•

Medicinalstyrelsen äger, där tandläkare
icke äro att tillgå för tjänstgöring
inom folktandvården, vid meddelande
av sökt legitimation som tandläkare
begränsa legitimationen att av -

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

14

(Kungl. Maj:ts förslag.)

begränsa legitimationen att avse allenast
rätt att utöva tandläkaryrket såsom
innehavare av eller vikarie å
tjänst inom sådan tandvård. Dylik begränsning
må dock ej gälla längre än
intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring
inom statlig eller kommunal
tandvård under ett år.

2

Villkoren för anställning i kommunal
tjänst av tandläkare, för vilken
legitimationen är begränsad efter vad
i 1 § sägs, skola, i händelse överenskommelse
därom ej träffas, fastställas
av medicinalstyrelsen.

(Utskottets förslag.)

se allenast rätt att utöva tandläkaryrket
såsom innehavare av eller vikarie
å tjänst inom sådan tandvård. Dylik
begränsning må dock ej gälla
längre än intill dess sökanden fullgjort
tjänstgöring inom folktandvården
under ett år.

§•

Tandläkare, för vilken legitimationen
är begränsad efter vad i 1 § sägs,
skall äga att vid uppehållande av
tjänst inom folktandvården åtnjuta de
förmåner, som utgå till distriktstandläkare
inom det tandvårdsdistrikt, vartill
tjänsten hör.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1943 och gäller till och med den
30 september 1946.

B. att motionerna I: 320 och II: 453 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 juni 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Löfvander, Olof
Carlsson, Roos*, Hage och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herr Olovson i Västerås, fröken Andersson, herrar
Hallagård, Hermansson*, Holm, Johnsson* i Kastanjegården, Jansson* i Hällefors
och Andersson* i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Roos och Carl Eric Ericsson samt fröken Andersson; samt

2) av herrar Norman, Linder, Olof Carlsson, Hermansson, Holm och
Andersson i Eskilstuna, vilka inom utskottet yrkat, att propositionen måtte
oförändrad tillstyrkas.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.