Andra lagutskottets utlåtande nr 48.
1
Nr 48.
Ankom till riksdagens kansli den 16 juni 1943 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till
lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15
december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning
till sjömän jämte i ämnet väckt motion.
Genom en den 21 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 274, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856)
örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.
Härigenom förordnas, att lagen den 15 december 1939 om utbetalande av
krigsriskersättning till sjömän1 skall gälla krigsriskersättning som belöper
å tiden till och med den 30 juni 1944.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion, nr 439 i andra kammaren av herrar
Persson i Stockholm och Senander, i vilken yrkats, att propositionen mätte
avslås.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen framlagda
förslaget ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna andragit till
stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.
I lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning
till sjömän stadgas, att krigsriskersättning skall, i den mån Konungen
därom förordnar, av redaren insättas hos postsparbanken för den ersättningsberättigades
räkning. Enligt lagen äger Konungen förordna, att av krigsrisk
-
1 Jfr SFS 1942: 628.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 48—49.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 48.
ersättning, som skall insättas hos postsparbanken, högst hälften skall under
villkor som Konungen bestämmer innestå viss tid, ej över två år.
Lagen gällde ursprungligen krigsriskersättning som belöpte å tiden till och
med den 31 mars 1941. Sedermera har lagens tillämplighet utsträckts, först
genom lagen den 14 mars 1941 (nr 143) att avse krigsriskersättning som belöpte
å tiden till och med den 30 juni 1942 och därefter genom lagen den 30
juni 1942 (nr 528) att avse sådan ersättning som belöper å tiden till och med
den 30 juni 1943.
Genom kungörelse den 15 december 1939 (nr 857) ha föreskrifter meddelats
angående lagens tillämpning. Även för dessa föreskrifter har giltighetstiden
successivt utsträckts i samma omfattning som nyss angivits.
I kungörelsens 1 § meddelas bestämmelser örn insättning av krigsriskersättning
hos postsparbanken. Dessa bestämmelser gälla endast krigsriskersättning
till befälhavare och besättning på svenskt handelsfartyg örn minst 80
registertons nettodräktighet. Enligt bestämmelsernas ursprungliga lydelse föreskrevs,
att örn krigsriskersättning för en och samma kalendermånad — efter
avdrag för hyresavgift -—- uppginge till mer än 50 kronor, överskjutande belopp,
på visst sätt avrundat, skulle av redaren insättas hos postsparbanken
för den ersättningsberättigades räkning. Den nu återgivna paragrafen har
ändrats genom kungörelser den 14 mars 1941 (nr 153) och den 19 juli samma
år (nr 661). Båda ändringarna inneburo uppmjukningar av insättningstvånget.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse är det fria månatliga beloppet av krigsriskersättning
utöver hyran höjt till 150 kronor. Om sjömannen det begär,
skall från insättning undantagas ytterligare högst 100 kronor, örn och i den
mån motsvarande belopp av hyran skall på grund av dragsedel utbetalas till
person här i riket eller insättas i svensk bank.
Enligt kungörelsens ursprungliga lydelse stadgades i 6 §, att av belopp, som
insattes hos postsparbanken, hälften skulle innestå intill dess två år förflutit
från insättningsdagen. Även denna del skulle emellertid få lyftas före utgången
av nämnda tid bl. a. om beloppet erfordrades för sjömannens uppehälle
eller underhåll åt hans familj eller eljest för fullgörande av förpliktelse,
för vilken införsel finge äga rum, eller för annat ändamål av vikt, eller örn
sjömannen avled. Denna paragraf upphävdes genom kungörelse den 15 mars
1940 (nr 149). Därefter ha sålunda sjömännen varit berättigade att omedelbart
lyfta hela beloppet av den krigsriskersättning som insatts hos postsparbanken.
I 7 § av kungörelsen stadgas, att postsparbanken allenast såframt synnerliga
skäl föreligga må avsända medel, som enligt kungörelsen insatts hos
banken, till plats utom riket. Detta gäller dock ej plats, där sjömannen har
sitt hemvist. Regeln om att insatta medel eljest få sändas till utlandet endast
om synnerliga skäl föreligga, har brukat tillämpas så, att en sjöman, som
utomlands haft behov av större penningbelopp än hyran och den fria delen
av krigsriskersättningen, fått vända sig till svenskt konsulat, som efter viss
prövning av behovet förmedlat utlämning av erforderligt belopp.
Enligt 14 § i kungörelsen må framställning göras hos Konungen örn undantag
från vad som stadgats i 1 §, när särskilda skäl därtill äro.
Andra lagutskottets utlåtande nr IS.
Omfattningen av insättningar och uttagningar av krigsriskersättning under
tiden till och med mars 1943 belyses genom en å sid. 4 och 5 i propositionen
intagen uppställning. Av denna framgår bland annat, att av dylika medel
hos postsparbanken innestodo vid utgången av år 1940 8,182,159 kronor, vid
utgången av år 1941 10,882,556 kronor, vid utgången av år 1942 15,326,119
kronor och i slutet av mars 1943 omkring 15,320,000 kronor.
Genom proposition nr 245 till 1942 års riksdag föreslog Kungl. Majit, att
ifrågavarande lag, som då gällde krigsriskersättning för tiden till och med
den 30 juni 1942, skulle utsträckas att gälla krigsriskersättning, som belöpte
på tiden till och med den 30 juni 1943. I de lika lydande motionerna I: 250
och II: 357 yrkades, att propositionen måtte avslås eller, örn detta yrkande
icke vunne riksdagens bifall, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte
anhålla örn sådan ändring i tillämpningskungörelsen, att lagen icke komme
att gälla för sjömän, som tjänstgjorde å fartyg utanför den s. k. Skagerakspärren.
I anledning av propositionen och motionerna anförde andra lagutskottet i
utlåtande, nr 43, bl. a. följande.
Såsom föredragande departementschefen anfört synes här berörda lagstiftning,
vilken för närvarande gäller i fråga om krigsriskersättning för tiden
till och med den 30 juni 1942, hava varit av stor betydelse för sjömännen
under den tid den varit i tillämpning. De skäl av företrädesvis social natur,
vilka i samband med lagens tillkomst åberopades till stöd för densamma, torde
också alltjämt i många fall göra sig gällande. Enligt utskottets mening
kunde därför ett upphävande av lagen under nu rådande förhållanden medföra
verkningar av icke önskvärd beskaffenhet. Icke minst av hänsyn till
sjömännens familjer synes åtminstone tillsvidare en lagstiftning av ifrågavarande
innebörd böra bibehållas.
Emellertid ha under utskottets behandling av ärendet anförts vissa erinringar
i anledning av nu gällande bestämmelser i ämnet. Därvid har å ena
sidan framhållits, att för de sjömän, som till följd av krigshändelserna sedan
lång tid tillbaka icke kunnat återvända till hemlandet, särskilt sådana utan
familj i hemorten, kunde det förefalla vara av mindre värde att i Sverige äga
tillgångar, beträffande vilka det måste anses ovisst, om och när ägaren komme
att få disponera desamma. I samband härmed ha uttalats farhågor för att
svenska sjömän komme att, till men för svenska intressen, i större omfattning
taga tjänst ombord å främmande nationers fartyg, där ersättningen kunde
mera fritt disponeras. Å andra sidan har påpekats betydelsen liven från sjömännens
egen synpunkt av att .särskilt vid krigets slut äga tillgång till sparmedel
för betalning av de skatter, sorn belöpte å de högre inkomsterna under
krigsåren. I sådant syfte bär — i nära anslutning till vad som föreslagits i ett
av de i ärendet avgivna yttrandena — framförts tanken på, att endast en
viss andel av krigsriskersättningen skulle insättas hos postsparbanken och
där spärras för alt sedermera i mån av behov komma till anviindning för erläggande
av ulskylder. Då närmare utredning saknas rörande verkningarna
av de ändringar i förevarande bestämmelser, som kunna komma i fråga, har
utskottet emellertid icke funnit det möjligt att ingå på ett närmare ställningstagande
beträffande här ifrågavarande spörsmål. Med hänsyn härtill
anser utskottet sig böra godtaga det i propositionen framlagda förslaget, att
lagen i oförändrat skick skall erhålla förlängd giltighetstid under ett år.
Emellertid vill utskottet i anledning av de erinringar som förekommit föreslå,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att frågan huru
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 48.
vida gällande bestämmelser örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän
vunnit den med hänsyn till sitt syfte lämpligaste utformningen göres till föremål
för ytterligare övervägande. Utskottet förutsätter att, om därvid skulle
yppa sig behov av ändring beträffande de i lagen upptagna stadgandena, förslag
därom kommer att föreläggas riksdagen i god tid innan giltighetsperioden
för ifrågavarande lagstiftning ånyo utlöper.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen
måtte antaga det genom propositionen framlagda lagförslaget och anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta föranstalta om översyn av gällande bestämmelser
angående utbetalande av krigsriskersättning till sjömän samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen (skrivelse nr 392).
T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, har i propositionen
framhållit, att en inom finansdepartementet tillkallad sakkunnig utarbetat
förslag till åtgärder för främjande av sjöfolkets utskyldsbetalning.
I detta förslag hade åsyftats en lagstiftning örn innehållande av bl. a. viss del
av krigsriskersättningen för gäldande av utskylder. Förslaget hade emellertid
icke ansetts böra läggas till grund för lagstiftning. Vidare fortsatte statsrådet:
»Inom
justitiedepartementet ha hithörande spörsmål varit föremål för överläggningar
med representanter för Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening,
Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet,
svenska stewartsföreningen och svenska sjöfolksförbundet. Från flera håll uttalades
därvid beklagande, att förut utfärdade bestämmelser i alltför hög grad
mildrats. Vid överläggningarna vitsordades dock, att lagstiftningen även efter
de uppmjukningar som efter hand vidtagits alltjämt måste anses vara till
nytta. Från redarehåll framhölls även, att påståendena att svenska sjömän i
fart utanför Skagerakspärren på grund av reglerna örn utbetalande av krigsriskersättning
lämnat svenska fartyg för att taga hyra på främmande fartyg
icke vöre tillräckligt grundade. Vid överläggningarna framkommo även
från sjöfolkets sida önskemål örn att lagstiftningen skulle inriktas på att i viss
utsträckning spärra krigsriskersättningen för att användas till gäldande av
skatter.
Något annat bärande uppslag för en omläggning av lagstiftningen efter
nya grunder har icke framkommit. Att nu ändra lagstiftningen så att den
uteslutande kommer att tjäna skatteindrivningssyften synes icke lämpligt.
Då någon väsentlig omarbetning av lagstiftningen fördenskull icke ansetts
böra ske, har upptagits till övervägande i vad mån mindre jämkningar i lagstiftningen
kunna vara påkallade. Vad först beträffar de sjömän, som gå i inrikes
fart eller i utrikes fart innanför Skagerakspärren, kan lagstiftningen
icke anses vålla några beaktansvärda olägenheter. — — —
I fråga om sjömän, som gå i utrikes fart utanför Skagerakspärren, kan däremot
lagstiftningen förorsaka vissa svårigheter för vederbörande att, örn han
Andra lagutskottets utlåtande nr 48.
5
så önskar, utfå sitt tillgodohavande. Emellertid måste dessa svårigheter vägas
mot de fördelar som lagstiftningen otvivelaktigt även i dessa fall erbjuder.
Det lärer sålunda vara av värde, att en del av sjömannens avlöningsförmåner
regelmässigt komma att finnas tillgängliga här i Sverige, där han ofta har
anhöriga som för sin utkomst äro beroende av honom. En svensk sjöman får
väl också antagas i regel alltjämt ha sin anknytning i främsta rummet till
Sverige, även om han på grund av de utrikespolitiska förhållandena under
längre tid ej besökt hemlandet. Alt pengar för honom insättas i den svenska
postsparbanken förefaller därför i allmänhet vara naturligt.
Om en sjöman utomlands är i behov av pengarna, kan han genom konsulatets
försorg erhålla erforderligt belopp kostnadsfritt på telegrafisk väg. För
att postsparbanken skall äga efterkomma en framställning örn avsändande av
medel till utlandet fordras enligt kungörelsen i ämnet, att »synnerliga skäl»
föreligga, såvida ej sjömannen har sitt hemvist i utlandet. Det torde vara
lämpligt, att ordalagen jämkas så att medel må av postsparbanken sändas till
utlandet så snart skälig anledning därtill föreligger. Någon mera ingående
behovsprövning skulle sålunda icke vidare krävas. Den nuvarande bestämmelsen
att pengarna alltid må av postsparbanken fritt sändas till utländsk
ort, där sjömannen har sitt hemvist, bör naturligtvis bibehållas.
Den särskilda kungörelsen angående tillämpning av lagen om utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän torde böra ändras i enlighet med vad nu
anförts. Själva lagen synes böra i oförändrat skick utsträckas att gälla krigsriskersättning
som belöper på tiden till och med den 30 juni 1944.»
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen uttalade utskottet år
1943 i utlåtande nr 43, att 1939 års lag örn utbetalande av krigsriskersättning
till sjömän torde hava varit av stor betydelse för sjömännen under den tid
den varit i tillämpning. De skäl av företrädesvis social natur, vilka i samband
med lagens tillkomst åberopats till stöd för densamma, syntes enligt utskottets
mening alltjämt i många fall göra sig gällande. Ett upphävande av
lagen kunde därför under rådande förhållanden medföra verkningar av icke
önskvärd beskaffenhet. Utskottet tillstyrkte därför, att lagen måtte erhålla
förlängd giltighetstid. Samtidigt hemställde emellertid utskottet, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte anhålla, att frågan, huruvida gällande bestämmelser
örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän vunnit den med
hänsyn till sitt syfte lämpligaste utformningen, gjordes till föremål för övervägande.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
I nu förevarande proposition föreslås, att 1939 års lag i oförändrat skick
skall äga fortsatt giltighet under ett år. Vidare framgår av propositionen,
att översyn verkställts av gällande bestämmelser örn utbetalande av krigsriskersättning
lill sjömän. Nämnda översyn har dock icke föranlett Kungl.
Maj:t att föreslå någon ändring i 1939 års lag. Däremot har föredragande de
-
Utskottet.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 48.
partementschefen i propositionen uttalat att viss ändring bör vidtagas i de i
administrativ ordning utfärdade tillämpningsföreskrifterna till lagen.
Enligt utskottets mening utgöra de förhållanden, som föregående år föranledde
riksdagen att godkänna förslaget om lagens utsträckta giltighet under
ett år, alltjämt starka skäl för att en lagstiftning av ifrågavarande innebörd
bibehålies. Av den redogörelse som i propositionen framlagts för den
av Kungl. Majit föranstaltade översynen av gällande bestämmelser i ämnet
torde framgå, att någon ändring i lagen för närvarande icke är erforderlig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;
samt
2) att motionen II: 439 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 juni 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Löfvander, Olof Carlsson,
Roos*, Hage och Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås, fröken Andersson,
herrar Hallagård, Hermansson*, fru Johansson, herrar Jansson i Hällefors* och Andersson
i Eskilstuna*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.