Andra lagutskottets utlåtande nr 45.
1
Nr 45.
Antom til] riksdagens kansli den 5 juni 1943 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i krigsfamiljebidragsförordningen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 178 i första kammaren av
herrar Johanson, Karl August, och Gillström samt nr 259 i andra kammaren
av herrar Skoglund i Umeå och Brandt.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i 1942 års krigsfamiljebidragsförordning, att frivilligt
tjänstgörande erhåller samma rätt till familjebidrag och hemortslön som
tvångsinkallad värnpliktig». För den närmare innebörden i denna hemställan
kommer redogörelse att lämnas i det följande.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för yrkandet, får utskottet hänvisa
till motionerna.
Enligt 7 § 1 mom. första stycket och 12 § 1 mom. första stycket krigsfamiljebidragsförordningen
utgå för inkallad värnpliktigs hustru och minderåriga
barn fcimiljepenning med vissa angivna belopp och bostadsbidrag
med belopp, motsvarande kostnaderna för den bostad den värnpliktige innehade
å inryckningsdagen, i båda fallen med avdrag för den värnpliktiges
och familjemedlems inkomst under tiden för tjänstgöringen enligt bestämmelser,
som meddelas av Konungen. Sådana bestämmelser hava lämnats i
14 § i 1942 års krigsfamiljebidragskungörelse. Nu nämnda stadganden
innebära, att bidrag alltid utgår med maximibeloppet, såvitt den värnpliktige
eller familjemedlemmarna ej hava några civila inkomster, och att sådan
inkomst avdrages efter fasta regler.
Denna normerade behovs pr övning, som införts för åstadkommande
av enhetlighet vid bestämmandet av bidragens storlek, är icke
tillämplig beträffande bidrag till värnpliktig, som fullgör tjänstgöring efter
eget åtagande, eller till krigsfrivillig. Örn beräkningen av bidrag lill sådan
äger Konungen enligt 7 § 1 mom. andra stycket och 12 § 1 mom. andra
stycket krigsfamiljebidragsförordningen meddela närmare föreskrifter. Att
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 2 avd. Nr 45.
o
Andra lagutskottets utlåtande nr 45.
det lagts i Kungl. Maj:ts hand att bestämma härom har motiverats därmed
att därigenom skulle vinnas större möjlighet att anpassa bestämmelserna
med hänsyn till läget på arbetsmarknaden (se prop. 1942: 339 sid. 85). Föreskrifter
om familjepenning och bostadsbidrag till frivilligt tjänstgörande
värnpliktiga och krigsfrivilliga hava meddelats i 15 § krigsfamiljebidragskungörelsen.
Enligt dessa föreskrifter sker beräkningen av bidrag efter
fri behovsprövning. Därvid får dock hänsyn icke tagas till inkomst
av civil anställning, som den värnpliktige uppbär, eller understöd, som tilldelats
honom eller hans familj, i den mån inkomsten eller understödet icke
överstiger en fjärdedel av den värnpliktiges avlöning eller motsvarande arbetsinkomst
omedelbart före inkallelsen, och i intet fall till inkomst eller
understöd, som icke överstiger 50 kronor för månad.
Motionärerna hava — med hänsyn därtill att den normerade behovsprövningen
regelmässigt torde komma att medföra högre bidrag än den fria —
ansett, att den normerade behovsprövningen bör tillämpas även beträffande
bidrag till frivilligt tjänstgörande värnpliktiga och krigsfrivilliga.
Hemortslön infördes i bidragssystemet genom 1942 års krigsfamiljebidragsförordning.
Hemortslön utgår enligt 20 § nämnda förordning, under förutsättning
att den värnpliktige fullgjort viss tids tjänstgöring motsvarande honom
åliggande värnpliktstjänstgöring i fred, efter 90 dagars beredskapsIjänstgöring.
Hemortslönens belopp är efter denna tjänstgöringstid en krona
om dagen. Sedan beredskapstjänstgöringen varat 360 dagar utgår i hemortslön
en krona 50 öre om dagen och efter 540 dagar två kronor om dagen.
Från rätt till hemortslön äro uteslutna dels värnpliktiga, vilka tjänstgöra
efter eget åtagande, i fall då tjänstgöringen fullgöres vid förband, som icke
är organiserat av den myndighet, vid vilken den värnpliktige är truppregistrerad,
och dels krigsfrivilliga. Den som en gång blivit berättigad till hemortslön,
bibehålies dock vid denna rätt under tjänstgöring som han därefter
fullgör efter eget åtagande eller såsom krigsfrivillig, men hemortslönens
belopp kan icke höjas.
Motionärerna hava ansett, att frivilligt tjänstgörande värnpliktiga och
krigsfrivilliga borde med avseende å hemortslön vara likaberättigade med
tvångsinkallade. I vart fall borde de få komma i åtnjutande av hemortslön
med hälften av det belopp, som för samma tjänstgöringstid tillkomme inkallade
värnpliktiga.
Hemortslönen har enligt uttalande av 1941 års krigsfamiljebidragskommitté
(se prop. 1942:339) till uppgift att utjämna verkningarna av olikheterna
i tjänstgöringstid för skilda kategorier värnpliktiga. I detta avseende
ersätter den det tidigare långtidstillägget. Dessutom har den avsetts skola
ersätta den semesterersättning, som utgick, och det skatteavdrag, som åtnjöts
i anledning av beredskapstjänstgöring under 1940.
Andra lagutskottets utlåtande nr 45.
3
Bestämmelserna om rätt till hemortslön äro avfattade i nära överensstämmelse
med kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 506) om långtidstillägg för vissa
värnpliktiga i dess lydelse efter ändring den 1 april 1942 (nr 168). Före
denna ändring utgick icke långtidstillägg på grund av frivillig tjänstgöring
till annan än värnpliktig, som medan han varit tvångsinkallad förvärvat rätt
till sådant tillägg. Genom ändringen, som vidtogs mecj stöd av riksdagens
beslut (riksdagens skrivelse 1942: 95), tillkommo de regler om rätt till långtidstillägg
för frivilligt tjänstgörande, som sedermera i fråga örn hemortslön
överfördes till 1942 års krigsfamiljebidragsförordning.
Lagen den 28 juni 1941, nr 560, om semester för viss militär tjänstgöringstid
m. m., som reglerade rätten till semesterersättning för beredskapstjänstgöring
under 1940, synes hava varit tillämplig jämväl å frivilligt tjänstgörande
värnpliktiga men icke å krigsfrivilliga. Förordningen den 6 juni
1941, nr 337, örn avdrag å skatt på grund av militär tjänstgöring under år
1940 torde hava haft samma tillämpningsområde, såvitt angår frivilligt
tjänstgörande.
I propositionen (nr 339) med förslag till krigsfamiljebidragsförordning
till 1942 års riksdag anmärkte föredragande departementschefen, statsrådet
Sköld, i anledning därav att en familjebidragsnämnd i sitt remissyttrande
ansett skäl vara för handen att medgiva alla krigsfrivilliga, som räknade en
tjänstgöringstid av minst 90 dagar, hemortslön i likhet med tvångsinkallade
värnpliktiga, att han icke kunde dela denna uppfattning. I propositionen
hade ifrågavarande bestämmelser den avfattning, som sedermera antogs av
riksdagen.
Vid riksdagsbehandlingen upptogs frågan om de frivilligt tjänstgörandes
rätt till hemortslön i en motion, II: 411, av herr Andersson i Göteborg m. fl.,
vari hemställdes, att hemortslön skulle utgå lill alla frivilliga efter samma
grunder som för dem vilka i vanlig ordning inkallades till tjänstgöring.
Andra lagutskottet yttrade i anledning av denna hemställan följande:
För rätt till hemortslön får enligt förslaget tillgodoräknas fullgjord beredskapstjänst.
Härvid göres dock visst undantag i fråga om frivillig tjänstgöring.
Detta undantagstagande har sin motsvarighet i fråga örn de av riksdagen
godkända grunderna för rätt till långtidstillägg. Hemortslönen är liksom
långtidstillägget närmast avsedd som en kompensation för de ökade ekonomiska
bördor en lång tids inkallelse medför. Ur denna synpunkt torde det
icke vara motiverat att låta frivillig tjänstgöring medföra rätt till hemortslön.
Även med hänsyn till arbetsmarknadens behov vore en dylik utsträckning
av rätten till hemortslön ägnad att väcka betänkligheter. Utskottet avstyrker
därför i denna del den ifrågavarande motionen.
Vid behandlingen av ärendet i andra kammaren blev frågan föremål för
debatt. Därvid yttrade statsrådet Sköld:
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 4,5.
Vi få ha klart för oss, att det är skillnad mellan personer, som på grund
av tvång lämnat sin civila sysselsättning och göra militärtjänst en mycket
lång tid, och personer som alldeles frivilligt åtaga sig denna militärtjänst.
De båda kategorierna kunna ju icke jämföras. Riksdagen tog ståndpunkt
till frågan i samband med behandlingen av frågan örn långtidsersättning. Därvidlag
följde riksdagen Kungl. Maj:ts förslag, som gick ut på att sådana frivilliga,
som stannat kvar i sin tjänstgöring vid sitt eget förband, fingo långtidsersättning,
medan alla övriga frivilliga icke fingo sådan ersättning. Det
är samma princip, som fastslagits i det föreliggande förslaget. Det är ju så,
att det oftast är de kvalificerade frivilliga, som stanna vid egna förband. Det
är f. d. fast anställt befäl, vars rutin man vill draga nytta av, och där är
det ett direkt statsintresse, att varje frivillig stannar så länge som möjligt.
Vi böra observera, att hemortslönen verkar premierande för långtidstjänstgöring.
Med hemortslönen uppmanar man folk så att säga att vara länge i
tjänst. Och det kan vara rimligt, när det gäller f. d. fast anställt befäl, som
man vill ha kvar. Vad de övriga frivilliga beträffar, bestå de huvudsakligen
av folk, som gör handräekningstjänst vid andra förband eller deltaga i luftbevakning.
Och här komma ju också de frivilliga luftbevakerskorna in.
Därvidlag måste man uppställa den frågan: Är det något direkt statsintresse,
att varje frivillig av detta slag skall stanna kvar som frivillig så länge som
möjligt? Jag måste för min del anmäla avvikande mening. Då det här är fråga
om ett synnerligen okvalificerat arbete och en tjänstgöring som icke ger ökade
möjligheter för försörjning i framtiden, kan det icke vara nyttigt att binda
fast dessa människor på längre tid i en sådan frivillig tjänst. Det är tvärtom
nyttigt, örn man där kan få en viss cirkulation, och att tillerkänna de frivilliga
liemortslön skulle vara ett sätt att låsa fast klientelet. Samma frivilliga
skulle stanna månad efter månad och år efter år, och jag vill sätta i fråga,
om detta är ett syftemål, som är värt att vinna med hänsyn till unga kvinnor.
Vi få väl ändå se frågan på ett annat sätt. Örn det är så, att vi behöva
frivilliga för luftbevakning och i andra avseenden, och örn läget på arbetsmarknaden
är sådant, att den nuvarande ersättningen icke är tillräckligt
lockande för att vi skola få det antal frivilliga vi behöva, särskilt när det gäller
kvinnorna, få vi väl behandla den frågan för sig som en särskild fråga.
Då bör det väl leda till att vi höja den direkta lönen att gå ut från första
dagen vederbörande tjänstgöra och på det sättet skapa en ökad förmån. Men
vi skola icke genomföra den avlöningsanordningen, att ju längre vederbörande
äro kvar, desto bättre betalt skola de få. Det kan varken vara i statens
eller de frivilligas intresse.
I en skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 oktober 1942 har arbetsmarknadskommissionen
anmält, att åtskilliga framställningar och skrivelser överlämnats
till kommissionen, vari hemställts örn vidtagande av åtgärder i syfte
att krigsfamiljebidragsförordningen måtte så ändras, att krigsfrivilligtjänstgöring
under 90 dagar komme att berättiga till hemortslön. Det hade därvid
framhållits, att rekryteringen av de krigsfrivilliga eljest komme alt försvåras
och att de krigsfrivilliga i propagandan för krigsfrivilligtjänstgöringen
utlovats, att de skulle komma i åtnjutande av samma förmåner som dem
vilka tillkomme värnpliktiga, vilket löfte med nu gällande bestämmelser ej
Andra lagutskottets utlåtande nr 45.
5
infriats. Arbetsmarknadskommissionen hade emellertid för sin del icke funnit
tillräckliga skäl vara för handen att föreslå en sådan ändring.
Utskoltet har under hand från statens krisrevision inhämtat vissa upplysningar
i ärendet. Enligt en av krisrevisionen anställd jämförelse mellan de
totala inkomsterna per månad för frivilliga, vilka sysselsättas i förråds-,
depå- och handräckningstjänst, samt de avtalsenliga lönerna för civilanställda
befattningshavare med ungefär motsvarande arbetsuppgifter symes
framgå, att en frivillig, vilken endast har försörjningsskyldighet gentemot
hustru, i genomsnitt uppnår samma inkomstnivå som en civilanställd förrådsarbetare.
Vid större försörjningsbörda stiga kostnaderna för frivillig
personal avsevärt. Enligt en av krisrevisionen verkställd undersökning av
inkomsterna för vissa vid ett förhand i Stockholm under hösten 1942 tjänstgörande
frivilliga, som åtnjöto familjebidrag, uppgick den genomsnittliga
inkomsten, naturaförmåner medräknade, för personer, vilka tjänstgjorde
som chaufförer, förrådsarbetare, kökshandräckning, eldare, mässuppassare
och ordonnanser samt i skrivbiträdes- och annan expeditionstjänst, till 390
kronor i månaden. Civilanställda arbetare med motsvarande arbetsuppgifter
torde enligt krisrevisionen kunna påräkna mellan 225 och 320 kronor i avlöning
för månad.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är den normerade be- utskottet.
hovsprövningen vid beräkningen av familjepenning och bostadsbidrag till
värnpliktigs hustru och minderåriga barn ej tillämplig beträffande bidrag
till frivilligt tjänstgörande värnpliktiga och krigsfrivilliga. Dessa äro ej
heller berättigade till hemortslön utom i vissa fall.
I de till behandling föreliggande motionerna har hemställts, att frivilligt
tjänstgörande måtte i nämnda avseenden likställas med tvångsinkallade
värnpliktiga.
Under den korta tid som förflutit sedan statsmakterna togo ställaing till
hithörande spörsmål ha, såvitt utskottet har sig bekant, ej framkommit sådana
omständigheter som giva anledning till ett ändrat ståndpunktstagande.
Det kan särskilt med hänsyn till det nuvarande läget på arbetsmarknaden
knappast anses obilligt, att en frivilligt tjänstgörandes behov av familjepenning
och bostadsbidrag bedömes efter förhållandena i det särskilda
fallet. Utskottet vill dessutom erinra om att även enligt gällande bestämmelser
viss inkomst ej skall tagas i beaktande vid prövningen av behovet.
Därest förhållandena skulle ändras, torde Kungl. Majit i enlighet med bemyndigandet
i familjebidragsförordningen vidtaga erforderlig revision av
bestämmelserna. Vad beträffar liemortslönen synas de skäl, som lett till antagandet
av de nu gällande reglerna, fortfarande vara bärande.
c
Andra lagutskottets utlåtande nr 45.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner ej måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 juni 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Löfvander, Olof Carlsson,
Mannerskantz*, Roos, Sten och Söderkvist;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås*, fröken Andersson,
fru Johansson, herr Jansson i Hällefors, fru Västberg* samt herr Hedlund
i Rådom.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1943
432136