Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

1

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1943 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober
1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering.

Genom en den 14 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 253, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med
särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Härigenom förcrdnas, att 4, 7, 8, 12 och 13 §§ lagen den 20 oktober 1939
med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

Fiskeavgift skall utgå enligt vad i 2 kap. 10 § vattenlagen sägs, om vattenregleringen
kan antagas medföra avsevärt men för fisket. Avgiften skall erläggas
för tiden från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk.
Tages enligt---äga tillämpning.

7 §•

Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för bygden eller är
den båtnad, som vinnes, av stor betydelse, skall avgift för ändamål, som
angives i 4 kap. 15 § andra punkten vattenlagen, utgå för företaget med skäligt
belopp, minst två tusen och högst femton tusen kronor för år, från och
med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk. Örn indrivning och användning
av sådan avgift meddelar Konungen närmare bestämmelser.

I övrigt skola bestämmelserna i 4 kap. 1—12 och 14—16 §§ vattenlagen
ej äga tillämpning.

8 §.

Vattendomstolen äger, där det kräves för att undvika dröjsmål med vattenregleringen,
vid meddelande av tillstånd därtill uppskjuta prövningen av
Bihang till riksdagens protokoll 9 sami. 2 avd. Nr 41.

1

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt. Kan det antagas, att sakägare
kommer att lida skada eller intrång som medför svårighet för honom
att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall
dock ersättning till honom helt eller delvis fastställas på förhand. Vattendomstolen
må ock eljest, i avbidan på närmare utredning, utdöma belopp,
som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på den
ersättning som slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse,
att ersättning bestämmes så snart ske kan.

Ersättning, som---därtill äro.

Vattendomstolens beslut i ersättningsfråga skall, såframt sökanden begagnat
sig av tillståndet till vattenreglering, omedelbart gå i verkställighet
som örn det vunnit laga kraft, där ej annorlunda förordnas. Vad som i enlighet
med vattendomstolens beslut nedsatts hos Konungens befallningshavande
eller guldits i annan ordning må ej återkrävas.

Anspråk på ersättning för skada eller intrång som icke av vattendomstolen
förutsetts skall, för att kunna upptagas till prövning, anmälas hos vattenrättsdomaren
inom fem år från det tiden för tillståndet eller, om nytt
tillstånd meddelas, tiden därför gått till ända. Där så finnes lämpligt, äger
vattenrättsdomaren utse särskild person att å hans vägnar mottaga framställningar
om sådan ersättning. Sålunda utsett biträde skall inom tid, som
vattenrättsdomaren bestämmer, insända inkomna framställningar till vattenrättsdomaren
och, där så lämpligen kan ske, föreslå de ersättningsbelopp
som han anser böra utgå. Efterföres tillfällig reglering enligt denna lag av
reglering enligt vattenlagen, må anspråk med anledning av den förra regleringen
framställas inom den tid som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.
Anmälan om ersättningsanspråk skall göras skriftligen och i två exemplar.
Vattendomstolen skall i sitt utslag erinra om vad skadelidande har att iakttaga.

Jämväl fastställandet av avgift som avses i 4 § första stycket eller 7 §
första stycket må av vattendomstolen uppskjutas till lämplig tidpunkt.

12 §.

Vad i---lider skada.

Bestämmelserna i 11 kap. 37 § vattenlagen om delgivning av kungörelsen
i målet skola ej äga tillämpning, med mindre vattenrättsdomaren finner
erforderligt att delgivning äger rum.

Vattenrättsdomaren skall i mål som avses i denna lag jämväl underrätta
Konungens befallningshavande.

13 §.

Befogenhet, som---denna lag.

Vid tillämpning---en vecka.

Säkerhet som---säkerhet ställas.

Avgift som---i målet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

3

Beträffande ersättning till sådant biträde som avses i 8 § fjärde stycket
skall vad ill kap. 97 § vattenlagen stadgas i avseende å gottgörelse till sakkunnigt
biträde åt vattendomstolen äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Vad i 4 § första stycket och 7 § första stycket stadgas skall, ändå att tillstånd
meddelats före nya lagens ikraftträdande, gälla med avseende å tiden
efter ikraftträdandet; och åligge det vattendomstolen att upptaga frågan om
avgifts fastställande, när så lämpligen kan ske.

Jämväl bestämmelserna i 8 § skola gälla, där tillstånd meddelats före lagens
ikraftträdande. Vad i tredje stycket stadgas skall dock, där beslut om
ersättning meddelats tidigare, ej gälla i vidare mån än som följer av 9 kap.
67 § vattenlagen. Ej heller skall den tid för anmälan av ersättningsanspråk,
som i fjärde stycket stadgas, tillämpas, där förut stadgad tid gått till ända
före nya lagens ikraftträdande.

Är fråga om förlängning av tillstånd, som meddelats före nya lagens
ikraftträdande, på väsentligen oförändrade villkor, skall vad i 4 kap. 13 §
vattenlagen stadgas ej äga tillämpning.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det genom propositionen
framlagda förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
kommer att lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Gällande bestämmelser.

Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av stormaktskrigets
utbrott vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Enligt 1 § i denna lag äger Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
för viss tid eller tills vidare förordna, att lagen skall äga tillämpning. Förordnande
må dock under tid då riksdagen är samlad ej meddelas utan dess
samtycke. I annat fall kräves för att det fortfarande skall gälla, att det godkännes
av nästföljande riksdag. I samband med lagens utfärdande har Kungl.
Maj:t med riksdagens samtycke genom särskild kungörelse meddelat dylikt
förordnande att gälla tills vidare.

Enligt 2 § i 1939 års lag må — utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första stycket
vattenlagen stadgas — för bättre utnyttjande av vattenkraft tillstånd meddelas
till tillfällig reglering av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling
eller i vattendrag, därest sådan åtgärd prövas ur allmän eller enskild synpunkt
medföra fördel som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.
Tillståndet gives av vattendomstol och skall enligt 3 § i 1939 års lag
meddelas för viss tid, högst tre år. Efter framställning därom äger vattendomstolen
ändra övriga villkor för tillståndet eller föreskriva nya villkor, när det
finnes påkallat.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Beträffande villkoren för vattenregleringen i övrigt stadgas i 4 § bl. a., att
fiskeavgift ej skall utgå. För skada och intrång genom vattenregleringen skall
ersättning utgå enligt 9 kap. vattenlagen. För icke tillgodogjord vattenkraft,
som på grund av 1939 års lag tillfälligt tages i anspråk, behöver dock i regel
ersättning ej lämnas.

Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat örn vattenreglering med tvångsdelaktighet
skall jämlikt 6 § i 1939 års lag icke äga tillämpning på tillfällig reglering,
men är regleringen uppenbart till nytta för annan som utnyttjar vattenkraft
är denne dock pliktig att lämna skäligt bidrag till kostnaden för regleringen.

Bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen om särskilda villkor beträffande
större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar skola enligt 7 § i 1939
års lag icke äga tillämpning. Någon regleringsavgift utgår således icke och
bestämmelserna i 4 kap. 13 § vattenlagen om Konungens prövningsrätt i
vissa fall gälla ej.

I processueilt hänseende stadgas i 8 §, att vattendomstolen, där det kräves
för undvikande av dröjsmål med vattenregleringen, äger att vid meddelande
av tillstånd därtill uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor
till senare tidpunkt. Kan det antagas, att någon sakägare kommer att
lida skada eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna sin utkomst
eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning
till honom helt eller delvis fastställas på förhand.

I övrigt stadgas bl. a. i 12 § andra stycket i 1939 års lag, att bestämmelserna
i 11 kap. 35-—37 §§ vattenlagen om underrättelser till kammarkollegiet
och lantbruksstyrelsen samt örn delgivning av kungörelsen i målet ej skola
äga tillämpning beträffande tillfällig vattenreglering.

Beträffande tillkomsten av 1939 års lag må erinras, att vattenfallsstyrelsen
och svenska vattenkraftföreningen efter stormaktskrigets utbrott i skrivelse
till Konungen den 9 september 1939 hemställde örn utarbetande av förslag
till en författning som vid krig eller krigsfara medgåve ett förenklat och
snabbt förfarande vid behandlingen inför vattendomstolarna av ansökningar i
vattenregleringsmål.

Styrelsen och föreningen förklarade, att de i rådande krisläge ansett sig
böra undersöka, i vilken omfattning särskilda åtgärder till tryggande av landets
kraftförsörjning kunde anses vara påkallade och lämpliga. Erfarenheten
hade givit vid handen, att genom skapande av nya eller utökande av redan
befintliga regleringsmagasin väsentligt ökade möjligheter kunde vinnas i detta
avseende. En mångfald dylika regleringsföretag hade redan genomförts. Andra
vore under utredning eller domstolsbehandling eller kunde utan vidlyftigare
utredningar och med relativt små medel genomföras. För att dessa möjligheter
under krisläget skulle kunna utnyttjas, erfordrades emellertid en författning
om ett förenklat och snabbare förfarande än det ordinarie förfarandet
enligt vattenlagen.

Vidare anfördes en del exempel till utredning om de värden det gällde och
den betydelse för minskad kolåtgång som det föreslagna förfarandet kunde
innebära.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

5

över denna skrivelse inhämtades utlåtanden av åtskilliga myndigheter, vilka
samtliga tillstyrkte eller lämnade framställningen utan erinran. Dåvarande
vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton upprättade i samband härmed en
promemoria angående det närmare innehållet av den författning som eventuellt
borde utfärdas.

Sedan lagförslag upprättats i ämnet, anförde chefen för justitiedepartementet
vid remiss av förslaget till lagrådet den 22 september 1939 — efter att
ha redogjort för vad i ärendet förekommit — att av den lämnade redogörelsen
framginge, att genom införande av möjlighet att snabbt vidtaga åtgärder
för ökat tillgodogörande av vattenkraft betydande besparingar kunde göras
i förbrukningen av kol och annat bränsle. Detta vore uppenbarligen av stor
betydelse under rådande förhållanden. Departementschefen framhöll emellertid
även angelägenheten av att den ifrågasatta lagstiftningen finge ett sådant
innehåll, att icke blott det allmännas intresse utan även den enskildes
rätt tryggades. Därest lagstiftningen utformades i huvudsaklig anslutning till
de riktlinjer som uppdragits i förenämnda promemoria, syntes emellertid allmän
eller enskild rätt icke trädas för nära. En avvägning borde liksom eljest
företagas mellan nyttan av åtgärden i fråga, å ena, samt skadeverkningarna,
å andra sidan, till förekommande av att tillstånd till åtgärden medgåves i
andra fall än då skadan uppenbarligen vore av underordnad betydelse. Skadeverkningarna
genom sådana provisoriska åtgärder som omnämndes i promemorian
kunde antagas bliva mycket begränsade. Som regel kunde endast
bliva fråga om åtgärder beträffande redan befintliga dammbyggnader eller
om ändringar i vattenhushållningsbestämmelserna för sådana. Man syntes
kunna utgå från att åtgärder, som skulle medföra varaktiga olägenheter eller
som skulle vara förenade med större kostnader, icke komme att vidtagas, då
här åsyftades att vinna endast en tillfällig ökning av vattenkraften.

Framställningar om lagändring.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i skrivelse den 19 januari 1942 hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en riktig och
rättvis reglering av ersättningsfrågor i samband med de särskilt inom Jämtlands
län pågående stora sjöreglerings- och kraftanläggningarna. Länsstyrelsen
anförde därvid, att utnyttjandet av Indalsälvens inom Jämtlands län
belägna flodområde för kraftproduktionen visat sig vara för företagarna
synnerligen förmånligt ur ekonomisk synpunkt. Den utvunna kraften vore
emellertid så gott som uteslutande avsedd att transporteras till och utnyttjas
i sydligare trakter av landet och endast en ringa del därav skulle komma
länets befolkning till godo. De fördelar, som uppstode för den bygd, där
dessa stora värden uttoges, inskränkte sig i stort sett till de arbetstillfällen
som bereddes befolkningen under en jämförelsevis kort byggnadstid
samt till de i och för sig betydande skatteobjekt som de stora kraftverken
och i viss mån även regleringsdammarna utgjorde för de särskilda kommuner
dit de förlädes. För bygden och länet däremot kunde några väsent -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

liga fördelar av företagen eljest icke sägas uppstå. Däremot kunde genom
dessa anläggningar och åtgärder i vissa avseenden stora skador och olägenheter
uppkomma, vilka berörde såväl enskilda rättsägare som mera allmänna
intressen liksom även den jordbrukande befolkningens och andra befolkningsgruppers
trevnad och levnadsförhållanden. Inom länet hade gjorts gällande
att den nuvarande lagstiftningen icke gåve tillräckliga möjligheter till
beredande av ersättning och kompensation för skador av mera allmän natur.
De av sjöregleringarna uppkommande direkta skadorna och olägenheterna
bleve väl så småningom kompenserade, men med den utredning som
föreginge tillstånden till dessa regleringar kunde man befara att de bomme
att medföra bestående olägenheter av större räckvidd, vilka åtminstone delvis
kunde undvikas örn ett mera allsidigt avvägande av olika intressen före
tillståndens meddelande komme till stånd.

I skrivelse den 5 februari 1942 har länsstyrelsen därefter hemställt, bl. a.,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för sådan komplettering av 1939
års lag att de allmänna intressenas tillgodoseende säkerställdes vid tillämpningen
av lagen.

Även inom riksdagen har under år 1942 väckts fråga örn ändringar i vattenlagstiftningen,
nämligen i motion av herr Hedlund i Östersund m. fl.
(II: 74).

I motionen, som i allt väsentligt överensstämmer med länsstyrelsens i Jämtlands
län skrivelse den 19 januari 1942, har ifrågasatts, huruvida den nuvarande
lagstiftningen kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade
anspråk på kompensation för de skador och olägenheter av mera
allmän natur som uppstode genom vattenbyggnadsföretagen, därvid gjordes
gällande att vattenlagens bestämmelser örn bygdekraft och regleringsavgifter
borde omarbetas.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, påpekade i sitt utlåtande
(nr 35), att vissa i motionen berörda förhållanden syntes äga samband med
1939 års lag. Utskottet erinrade örn att denna lag tillkommit för att snabbt
bereda möjlighet till ökat tillgodogörande av vattenkraft och därigenom till
besparingar i bränsleförbrukningen, vilket uppenbarligen vöre av stor betydelse
under nu rådande förhållanden. För att uppnå syftet med lagen hade
däri vattenkraftintresset givits en i hög grad gynnad ställning. Så hade dock
icke helt kunnat ske utan att andra allmänna och enskilda intressen i viss
utsträckning kommit att sättas i efterhand. Särskilt anmärkningsvärt vore
att regleringsföretag kunde komma till stånd, medförande skada och intrång
å annans egendom, utan att ersättning samtidigt utdömdes, ävensom att företag
som här avsåges helt befriats från vissa i vattenlagen för liknande
företag stadgade förpliktelser mot det allmänna. Under förarbetena till lagen
syntes man vid godtagandet av en dylik ordning ha antagit, att skadeverkningarna
genom de provisoriska åtgärder som åsyftades med lagen skulle
bliva mycket begränsade. Därvid syntes ha förutsatts, bland annat, att åtgärder,
som skulle medföra varaktiga olägenheter eller som skulle vara förenade
med större kostnader, icke komme att vidtagas, då här åsyftades att
vinna endast en tillfällig ökning av vattenkraften.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

7

Utskottet framhöll härefter, att 1939 års lag åtminstone vad anginge Jämtland
vunnit en i vissa hänseenden vidare tillämpning än sålunda förutsatts.
Med stöd av lagen syntes man lia företagit även mera betydande regleringsåtgärder
beträffande mycket stora vattenmagasin. Vissa därvid vidtagna anordningar
syntes icke kunna betecknas såsom enbart provisoriska. Vederbörande
intressenter syntes också utgå ifrån, att ifrågavarande regleringar
skulle bliva bestående för längre tid. Under nu angivna omständigheter kunde
man svårligen bortse från faran för att genom dessa regleringar kunde
vållas vittgående skador av allmän och enskild natur, för vilka ersättning
åtminstone tillsvidare kunde utebliva. Förhållandet vore ägnat att ingiva
desto större betänkligheter som det vore ovisst, när en återgång till normala
förhållanden kunde ske, och 1939 års lag alltså kunde komma att gälla
under många år framåt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts fann utskottet starka skäl tala för att
de i 1939 års lag meddelade bestämmelserna angående tillfällig vattenreglering
snarast gjordes till föremål för omprövning i syfte att vid dylika regleringsföretag
måtte skänkas större beaktande åt motstående allmänna och
enskilda intressen utan att likväl välbehövliga nytillskott till kraftproduktionen
förhindrades. I fråga örn möjligheterna att få till stånd en lagändring
i angiven riktning ville utskottet endast hänvisa till förslag i ämnet, vilka
framlagts av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol i ett av denne
till utskottet avgivet yttrande. Vid den närmare utredning som erfordrades
för frågans lösning kunde måhända ytterligare utvägar yppa sig. Slutligen
kunde i detta sammanhang påpekas, att enligt uttalande av nämnde vattenrättsdomare
en mera ingående undersökning av ifrågavarande företags bärighet
sannolikt skulle utvisa, att företagen väl vore i stånd både att mllgöra
den naturliga skyldigheten att giva full kompensation för intrång a allmänna
och enskilda intressen och att, såsom fallet vore vid motsvarande
sjöregleringar enligt vattenlagen, åtminstone i någon mån låta en del av vinsten
komma den av företaget berörda bygden till godo.

Efter det utskottet i sitt utlåtande jämväl behandlat frågan om utredning
beträffande vattenlagens bestämmelser om bygdekraft och regleringsavgifter
hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Konungen anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta föranstalta bl. a. om skyndsam översyn av 1939
års lag samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. Denna hemställan bifölls av riksdagen, som därefter avlät skrivelse
i ämnet (nr 312).

Promemoria med förslag i ämnet.

På grundval av vad sålunda förekommit upprättades i justitiedepartementet
en den 26 november 1942 dagtccknad promemoria angående ändringar
i 1939 års lag med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Vid promemorian var fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av
4, 7, 8, 12 och 13 §§ nämnda lag.

I promemorian anfördes till en början beträffande lagens betydelse och
verkningar i allmänhet bl. a.:

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Efter stormaktskrigets utbrott riktades uppmärksamheten omedelbart på
olika^ möjligheter att minska konsumtionen av fossilt bränsle. För detta ändamål
genomfördes bl. a. med största skyndsamhet den nu ifrågavarande
lagstiftningen om tillfällig vattenreglering. Då lagen hann träda i kraft redan
före höstfloden ar 1939, kom den redan fran början att på ett synnerligen
verksamt sätt bidraga till en nedgång i kolkonsumtionen. Den starka begränsningen
av kolimporten har nödvändiggjort, att 1939 års lag därefter
under de gångna åren tagits i oavlåtlig användning. Endast med utnyttjande
av de regleringsmagasin som skapats nied hjälp av denna lag har det varit
möjligt att fylla de krav som ställts på kraftproducenterna. Nämnda reglermgsmagasin
ha t. ex. under vinterhalvåret 1941—1942 lämnat ett tillskott
till kraftproduktionen överstigande 350 miljoner kWh eller mer än 7 °/o av
kraftbehovet, varigenom en besvärande ransonering av kraftkonsumtionen
kunnat undvikas. Svårigheterna att tillgodose kraftbehovet ha varit så mycket
större som under de gångna krigsåren rått stor vattenbrist samtidigt som
kraftbehovet starkt ökat.

När de åtgärder, som vid befintliga anläggningar omedelbart vidtogos med
stöd^ av 1939 års lag, snart visade sig otillräckliga, har lagen tillämpats även
i fråga om företag av större omfattning, bl. a. i Indalsälvens flodsystem.
Detta har möjliggjorts av att dessa regleringar i väsentliga delar varit förberedda
för ansökan örn tillstånd till reglering i vanlig ordning enligt vattenlagen.

Ur nationalekonomisk synpunkt torde de företag som genomförts med
stöd av 1939 års lag få anses välmotiverade. Det förtjänar dessutom framhållas,
att tillskapandet av regleringsmagasin är av största betydelse även ur
försvarssynpunkt, t. ex. för upprätthållande av järnvägstrafiken. Helst bör
av detta skäl under kritiska tider ständigt finnas en reserv, om vissa anläggningar
skulle förstöras. Ä andra sidan är tydligt, att ett snabbt genomförande
av så stora företag som de nyssnämnda ter sig oroande för dem
som närmast drabbas därav, bl. a. på den grund att ersättningsfrågorna ej
kunnat ordnas på förhand.

Beträffande de erinringar som framställts mot vattendomstolens befogenhet
att i viss utsträckning uppskjuta avgörandet av ersättningsfrågor påpekades i
promemorian följande:

Det ankommer uppenbarligen på domstolen att handha nämnda befogenhet
med omdöme, så att icke skadelidande tro sig utlämnade åt godtycke.
Då regleringsföretagen icke blott äro till nytta ur allmän synpunkt utan även
giva dem som genomföra dem en mer eller mindre betydande vinst, kan
den uppfattningen eljest lätt sprida sig, att mäktiga ekonomiska intressen
tillgodoses på andras bekostnad. Att det vöre synnerligen skadligt om en
sådan uppfattning vunne fotfäste, är uppenbart. Vid prövning, i vad mån
tillstånd kan meddelas utan att ersättning bestämts på förhand, bör skälig
hänsyn tagas till sådana omständigheter som ådagalagd villighet från sökandens
sida att frivilligt och snabbt träda emellan, när någon sakägare framställer
krav eller erinringar som kunna antagas äga fog för sig. Har prövningen
av ersättningsfrågor uppskjutits, ankommer det givetvis på vattendomstolen
att söka upptaga dem till avgörande så snart som möjligt.

Vidare uttalades i promemorian:

För att möjliggöra ett snabbt vidtagande av nödvändiga regleringsåtgärder
innebär 1939 års lag även vissa avsteg från de garantier som eljest ur allmän
synpunkt uppställts i vattenlagen. Underrättelse behöver sålunda t. ex. icke

Andra lagutskottets utlåtande nr 44. 9

lämnas kammarkollegiet eller lantbruksstyrelsen. Jämväl i detta hänseende
åligger det naturligtvis vattendomstolen att förfara med omdöme och tillse,
att när mera genomgripande åtgärder äro i fråga, representanter för det
allmänna få tillfälle att föra talan. Domstolen har att mot varandra väga
behovet av snabba åtgärder och styrkan av de intressen som kunna bliva
lidande.

De anmärkningar mot 1939 års lag som i berörda hänseenden kommit till
synes hade enligt vad i promemorian framhålles främst gällt de betydande
sjöregleringarna i Indalsälvens flodsystem. Örn dessa företag syntes i stort
sett kunna fällas det omdömet att de varit till utomordentligt gagn för riket.
Naturförhållandena vore också sådana, att uppkomna skador och olägenheter
i jämförelse med nyttan vore av underordnad betydelse. En annan
sak vöre, att de för den enskilde emellanåt kunnat vara kännbara. Även
vissa kommuner hade haft olägenheter. På grund av företagens storleksordning
hade det — med vissa undantag — tyvärr icke ännu varit möjligt
för vattendomstolen att pröva ersättningsfrågorna med anledning av
företag som genomförts redan under år 1940. Sammanlagt betydande ersättningsbelopp
hade dock betalts ut under hand. önskvärt vore naturligtvis,
att dessa frågor slutligt reglerades utan ytterligare dröjsmål. Ur allmän synpunkt
kunde nämnas, att den för regleringarna ansvariga föreningen samarbetade
med lantbruksstyrelsen såsom representant för fiskeintresset, med
riksantikvarieämbetet såsom representant för fornminnesvården och med vetenskapsakademien
såsom representant för det naturvetenskapliga intresset.

I promemorian upptogs härefter frågan örn ändring i 1939 års lag till
närmare behandling. Härvid erinrades till en början, att tillstånd till vattenreglering
enligt 1939 års lag finge meddelas för högst tre år i sänder. Åtskilliga
tillstånd som meddelats enligt samma lag komme under den närmaste
tiden att utgå. I vissa fall komme de antagligen att ersättas av tillstånd
enligt vattenlagen, i andra fall uppkomme fråga om förlängning av de
provisoriska tillstånden. Vårt läge med avseende å koltillförseln vore sådant,
att därjämte krav på nya regleringar vore att vänta. Lagen vore fördenskull
alltjämt nödvändig. Med stöd av vunna erfarenheter syntes emellertid böra
övervägas vissa ändringar i lagen.

Vad först angår lagstiftningens tillämpningsområde uttalades
i promemorian, att det icke vore möjligt att inskränka detta. Däremot
syntes det vara att förorda, att i fråga örn regleringar av större omfattning
uppställa krav på Konungens medgivande även om de endast vore av tillfällig
natur. I 4 kap. 13 § vattenlagen stadgades, att där fråga vore örn reglering
av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,
Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan, Konungen ägde pröva, huruvida
med hänsyn till vissa allmänna intressen hinder mötte mot företaget eller
särskilda villkor borde föreskrivas. Detsamma gällde annan vattenreglering,
som med hänsyn till dess inverkan på vattnets avrinning vore av synnerlig
omfattning, såframt Konungen förbehölle sig sådan prövning och besked
därom lämnades vattendomstolen innan målet slutligt avgjorts av

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

domstolen. I promemorian har föreslagits, att nu nämnda lagrum gjordes tilllämpligt
även på tillfällig reglering. I övrigt borde det alltjämt tillkomma
domstolen att pröva, huruvida tillfällig reglering kunde medgivas. Till ledning
för avgörandet kunde domstolen, om tvekan skulle uppkomma, av den
centrala driftledningen inhämta upplysning om angelägenheten av den begärda
regleringen ur allmän synpunkt.

I promemorian erinrades härefter, att med genomförandet av företag enligt
1939 års lag för närvarande icke vöre förenad någon skyldighet att utgiva
vare sig fiskeavgift eller s. k. regleringsavgift för bygdens behov.
I dessa hänseenden anfördes, att det vore skäligt att åtminstone av mera
ingripande företag uttaga avgifter till fiskets främjande och till bygdens
behov, även om allenast tillfällig reglering medgåves.

I fråga örn fiskeavgift föreslogs i promemorian, att sådan avgift skulle utgå,
örn vattenregleringen kunde antagas medföra avsevärt men för fiske. Avgiften
syntes böra utgå för tiden från och med det halvår, då tillståndet
först toges i anspråk. I övrigt borde gälla vad i 2 kap. 10 § vattenlagen stadgades
örn fiskeavgift. Detta innebure bl. a. att avgiften skulle användas till
befrämjande av fisket inom landet. Skyldigheten att erlägga avgiften bomme
enligt nämnda lagrum att åvila regleringsföretaget.

Beträffande regleringsavgift uttalades i promemorian vidare bl. a.:

Örn regleringsavgift för företag enligt vattenlagen stadgas i 4 kap. 14 §
samma lag, att örn den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för
vilkas räkning vattenreglering utföres, genom regleringen ökas med i medeltal
500 turbinhästkrafter, ägare av sådant strömfall är pliktig att erlägga en
årlig avgift av minst 10 öre och högst 3 kronor för varje turbinhästkraft,
varmed den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal ökats genom regleringen.
Enligt 15 § nämnda kapitel skola avgifterna i första hand användas
till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet som vållas genom
företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd,
så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. I den mån medlen
förslå därtill, må de enligt andra punkten i samma paragraf ock användas
för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd, som beröres av
företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords torrläggning,
eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk
eller småindustri eller eljest till befolkningens behov.

Dessa regler kunna icke oförändrade tillämpas vid tillfälliga regleringar
enligt 1939 års lag. Sättet för avgifternas beräkning sammanhänger praktiskt
med de bestämmelser örn tvångsdelaktighet vid vattenreglering som meddelas
i 3 kap. vattenlagen. Dessa bestämmelser äro icke tillämpliga på vattenreglering
enligt 1939 års lag. Skyldigheten att utgiva regleringsavgift torde
vid sådant förhållande, såvitt angår provisorisk reglering, svårligen kunna
åläggas ägarna av varje särskilt strömfall. Bestämmandet av avgiftens storlek
enligt angivna regler torde också vara en alltför omständlig procedur
för att vara lämplig vid handläggning enligt 1939 års lag. Enklare bestämmelser
böra därför meddelas.

Såsom förutsättning för att regleringsavgift skulle utgå upptogs i promemorian,
att vattenregleringen kunde antagas medföra avsevärt men för bygden
eller att den båtnad som utvunnes vore av stor betydelse. Skyldigheten att er -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

11

lägga avgiften skulle åvila företaget såsom en omkostnad för detta. Storleken
av avgiften skulle bestämmas av vattendomstolen till det belopp som funnes
skäligt, minst 3,000 och högst 15,000 kronor för år, för varje särskilt företag.
Örn en och samma sammanslutning av kraftintressenter genomförde flera
sjöregleringar enligt 1939 års lag, skulle särskild avgift beräknas för varje
särskilt regleringsmagasin, om förutsättningarna för utdömande av avgift
funnes vara för handen.

Beträffande användningen av medlen gjordes i promemorian gällande, att
det icke vore erforderligt alt, såsom stadgas i 4 kap. 15 § vattenlagen, i första
hand reservera medlen för ersättning med anledning av oförutsedda skador.
Örn vattenregleringen icke efterföljdes av definitiv reglering, förutsattes
nämligen, att någon förändring i vattenståndsförhållandena icke skulle kvarstå
sedan tillståndet upphört att gälla. De skador som vållats borde yppas relativt
snart. Av denna anledning föreslogs, att medlen omedelbart finge
användas för bygdens behov och utgå till något av de i 4 kap. 15 § andra
punkten vattenlagen angivna ändamålen. Med bygden borde förstås den
trakt som direkt eller indirekt berördes av regleringen och läge inom nederbördsområdet
i fråga.

Regleringsavgift enligt 1939 års lag har föreslagits skola utgå från och
med det halvår, då vattendomstolens tillstånd först toges i anspråk. Detta
innebure, att om byggnad i vatten efter meddelat tillstånd utfördes ena halvåret
och dammen toges i bruk nästa halvår, avgift skulle utgå från och med
förra halvåret. Utan särskilt stadgande syntes tydligt, att avgiften skulle
utgå för den tid tillståndet gällde, där ej vattendomstolen föreskreve annat.

I fråga om det process u ella förfarandet vid tillämpning av
1939 års lag uttalades i promemorian, att det dröjsmål som förekommit med
avseende å ersättningars bestämmande påkallade vissa nya föreskrifter. Av
denna anledning föreslogs en omarbetning av 8 §. Härom anfördes följande:

Liksom för närvarande torde denna paragraf först böra innehålla föreskrift
örn befogenhet för vattendomstolen att, där det kräves för att undvika
dröjsmål med vattenregleringen, vid meddelande av tillstånd därtill uppskjuta
prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt. Härjämte
synes emellertid böra uttalas, att vattenrättsdomaren skall tillse att ersättning
bestämmes så snart ske kan. Beträffande särskilt Norrbygdens vattendomstol
torde, med hänsyn till det stora antal ersättningsfrågor som föreligga
oavgjorda, vara nödvändigt att förstärka arbetskraften för att nu
nämnda bestämmelse skall medföra avsedd verkan. Det må emellertid påpekas,
att vattenrättsdomaren har möjlighet att med stöd av vattenlagen förelägga
den som erhållit provisoriskt tillstånd att inkomma med kompletterande
utredning. I själva verket torde dock under rådande förhållanden
ofta ej vara lätt att finna sakkunniga personer för ändamålet. Av denna anledning
föreslås i det följande, i viss anslutning till vad vattenrättsdomaren
vid Norrbygdens valtendomtsol förordat, ett särskilt mera summariskt förfarande
för preliminärt bestämmande av ersättning.

1939 års lag innehåller redan nu en bestämmelse som medger ett provisoriskt
bestämmande av ersättning. Såsom förut nämnt stadgas nämligen, att
ersättning alltid skall, helt eller delvis, bestämmas på förhand, örn det kan
antagas alt sakägare kommer alt lida skada eller intrång som medför svång -

Andra lagutskottets utlåtande nr 4-1.

het för honom att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser.
Av stadgandet framgår, att beloppet kan bestämmas preliminärt.
Härjämte bör uttryckligen föreskrivas, att vattendomstolen även eljest i avbidan
på närmare utredning må utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt, i avräkning på det skadestånd som slutligen
bestämmes. Om denna regel skall kunna praktiskt utnyttjas i någon
omfattning, kan det visserligen ej undvikas att tillämpningen blir förenad
med en viss risk för felbedömning. Det är emellertid att märha, att här allenast
är fråga om ersättning för en viss begränsad tid, och den risk, som
drabbar företaget, kan icke anses vara av någon större betydelse.

I överensstämmelse med den princip som ligger till grund för vattenlagens
bestämmelser i ämnet torde böra stadgas, att vattendomstolens beslut
i ersättningsfråga skall omedelbart gå i verkställighet som örn det vunnit
laga kraft, därest sökanden begagnat sig av tillståndet till vattenreglering.
En möjlighet för vattendomstolen eller överinstans att förordna, att verkställighet
tills vidare ej skall äga rum, bör dock finnas. Vad som i enlighet med
vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning
bör ej få återkrävas. Denna regel överensstämmer med ett motsvarande
stadgande i 9 kap. 67 § vattenlagen.

Beträffande innebörden av det provisoriska bestämmandet av ersättning
må särskilt framhållas, att den preliminärt bestämda ersättningen må avräknas
allenast på den ersättning som slutligen bestämmes i anledning av den
tillfälliga regleringen. Däremot må den ej avräknas från den ersättning som
kan komma att bestämmas med anledning av definitiv reglering.

I promemorian föreslogs vidare införandet av möjlighet för vattendomstolen
att utse ombud för att bl. a. mottaga anmälningar om ersättningsanspråk.
Härom anfördes:

För att vattendomstolen skall utan alltför stor omgång kunna få material
till ett provisoriskt bedömande av ersättningsfrågor synes lämpligt, att domstolen
må utse en särskild person att på domstolens vägnar mottaga framställningar
om ersättning. Härigenom underlättas för sakägarna att framställa
ersättningsyrkanden. Ett sådant biträde som nu nämnts bör även hos
domstolen föreslå de ersättningsbelopp som han anser böra utgå. Örn han
t. ex. är vattenrättsnämndeman och uppgiver varpå han stöder sitt förslag,
torde domstolen ofta såvitt angår mindre ersättningsbelopp kunna preliminärt
döma på det skriftliga materialet utan syn på stället. Ersättning till
biträdet torde böra gäldas av regleringsföretaget.

Även med avseende å tiden och sättet för anmälan av ersättningsanspråk
föreslogs i promemorian ändrade bestämmelser. I denna del uttalades följande: Anspråk

på ersättning för skada eller intrång som icke förutsetts av vattendomstolen
skall enligt den nuvarande lydelsen av 8 § i 1939 års lag anmälas
inom två år från det tiden för tillståndet gått till ända. Anmälan skall ske i
den ordning som stadgas i 11 kap. 68 § vattenlagen. I sistnämnda lagrum
föreskrives, att anmälan skall göras skriftligen och ingivas i två exemplar
till vattenrättsdomaren.

Tiden för anmälan av ersättningsanspråk torde med hänsyn till den vidsträckta
tillämpning som lagen vunnit böra utsträckas, förslagsvis till fem
år från det tiden för tillståndet gått till ända. Härjämte synes emellertid uttryckligen
böra stadgas, att om nytt provisoriskt tillstånd medgives, tiden räknas
från det tiden för det senare tillståndet gått till ända. Detta tillägg torde

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

13

allenast innehålla ett förtydligande. I detta sammanhang synes även böra uppmärksammas
den möjligheten att — såsom avses i Indalsälvens flodsystem —
tillfällig reglering enligt 1939 års lag efterföljes av reglering enligt vattenlagen.
Med tanke härpå synes böra stadgas, att anspråk med anledning av
den förra regleringen må framställas inom den tid som i målet om definitiv
reglering bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen. Det må framhållas, att
örn den definitiva regleringen utföres av andra intressenter än den tillfälliga
regleringen, den sist föreslagna bestämmelsen icke innebär någon överflyttning
av skyldigheten att gälda ersättningen.

I fråga om sättet för anmälan är det nödvändigt att taga hänsyn till det
föreslagna stadgandet om förordnande av viss person att mottaga anmälan
om ersättningsanspråk. Om denne mottagit anmälan i rätt tid, bör det vara
tillfyllest. Härjämte torde man kunna eftergiva kravet att anmälan skall ske
i två exemplar. Hänvisningen till 11 kap. 68 § vattenlagen kan vid dessa förhållanden
utgå. Tillräcklig anledning att, såsom vattenrättsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol föreslagit, inskränka rätten att i överinstans förebringa
bevisning torde icke föreligga.

I processuellt hänseende föreslogs i promemorian vidare, att jämväl fastställandet
av fiskeavgift och regleringsavgift skulle kunna av vattendomstolen
uppskjutas till lämplig tidpunkt. Ett sådant uppskov innebure emellertid icke
någon ändring i den tid för vilken avgiften skulle beräknas.

Av övriga bestämmelser i 1939 års lag upptogs i promemorian till behandling
jämväl stadgandet i 12 § andra stycket, enligt vilket bl. a. vissa bestämmelser
i 11 kap. 35 och 36 §§ vattenlagen om underrättelser till kammarkollegiet
och lantbruksstyrelsen ej skola äga tillämpning. Då man
finge räkna med att större företag än man från början tänkte sig alltjämt
kunde komma till stånd enligt 1939 års lag, syntes det påkallat att meddela
ändrade bestämmelser jämväl i nu berörda hänseende. Till 12 § andra stycket
syntes därför böra fogas den bestämmelsen, att underrättelser till kammarkollegiet
och lantbruksstyrelsen skulle givas, om vattenregleringen i avsevärd
mån kunde antagas inverka på allmänna intressen. Därjämte borde länsstyrelsen
städse erhålla underrättelse om målet. Det syntes även vara lämpligt
att länsstyrelsen finge förordna ombud att föra talan för tillgodoseende av
allmänna intressen, där ej det allmännas rätt bevakades av annan myndighet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts i promemorian upptogs i
förenämnda lagförslag till en början såsom första stycke i 4 § bestämmelse,
att örn tillfällig vattenreglering kan antagas medföra avsevärt men för
fiske, fiskeavgift som stadgas i 2 kap. 10 § vattenlagen skall utgå för företaget
från och med det halvår, då tillståndet först (ages i anspråk. Enligt 7 §
första stycket i förslaget skall, örn vattenregleringen kan antagas medföra
avsevärt men för bygden eller om den båtnad som utvinnes är av stor betydelse,
avgift för ändamål som angives i 4 kap. 15 § andra punkten vattenlagen
utgå för företaget nied skäligt belopp, minst tretusen och högst femtontusen
kronor för år, från och med det lialvår, då tillståndet först tages i
anspråk. Örn indrivning och användning av sådan avgift skola närmare
bestämmelser meddelas av Konungen. Enligt andra stycket av samma para -

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

graf i förslaget skall 4 kap. 13 § vattenlagen äga tillämpning jämväl i mål
som avses i 1939 års lag.

Under 8 § första stycket i förslaget har upptagits stadgande, att vattenrättsdomaren
skall tillse att ersättning, som ej kunnat utdömas vid tillstånds
meddelande, bestämmes så snart ske kan. Vidare har i andra stycket av paragrafen
givits en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken vattendomstolen må
i avbidan på närmare utredning utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt, i avräkning på den ersättning som slutligen
bestämmes. Härjämte stadgas i samma stycke, att vattendomstolen,
där så finnes lämpligt, äger utse särskild person att å domstolens vägnar mottaga
framställningar örn ersättning och hos domstolen föreslå de ersättningsbelopp
som han anser böra utgå. I tredje stycket av paragrafen skall
enligt förslaget upptagas en bestämmelse, att vattendomstolens beslut i ersättningsfråga
skall, såframt sökanden begagnat sig av tillståndet till vattenreglering,
omedelbart gå i verkställighet som örn det vunnit laga kraft, där
ej annorlunda förordnas. Vad som i enlighet med vattendomstolens beslut
nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning skall ej få återkrävas.

I fjärde stycket av nämnda paragraf i förslaget stadgas, att om någon vill
framställa anspråk på ersättning för skada eller intrång som icke av vattendomstolen
förutsetts, anspråket skall skriftligen anmälas hos vattenrättsdomaren
inom fem år från det tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd medgives,
tiden därför gått till ända. Finnes biträde som nämnts i andra stycket,
skall anmälan få göras hos honom. Efterföljes tillfällig reglering av reglering
enligt vattenlagen, skall anspråk med anledning av den förra regleringen få
framställas inom den tid som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

Såsom femte stycke i paragrafen har upptagits bestämmelse, att jämväl
fastställandet av avgift som avses i 4 eller 7 § av förslaget må av vattendomstolen
uppskjutas till lämplig tidpunkt.

Enligt 12 § andra stycket i förslaget skola kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen
underrättas i mål om tillfällig vattenreglering, örn vattenregleringen
kan antagas i avsevärd mån inverka på allmänna intressen. Vattenrättsdomaren
skall även städse underrätta länsstyrelsen, som skall äga att förordna
ombud att föra talan för tillgodoseende av allmänna intressen, där ej det
allmännas rätt bevakas av annan myndighet.

Slutligen har såsom femte stycke i 13 § upptagits föreskrift, att vad ill
kap. 97 § vattenlagen stadgas örn sakkunnigt biträde åt vattendomstolen skall
äga motsvarande tillämpning å sådant särskilt biträde för mottagande av anmälningar
om ersättningsanspråk som förut nämnts.

Beträffande ikraftträdandet föreslogs i promemorian, att de nya bestämmelserna
skulle gälla från och med den 1 juli 1943. Vissa spörsmål som
hade samband med övergången syntes kräva, att särskilda bestämmelser meddelades.
För att icke alltför stor ojämnhet skulle uppkomma i tillämpningen
borde fiskeavgift och regleringsavgift kunna utdömas, även örn tillstånd meddelats
före den nya lagens ikraftträdande. Det kunde icke anses obilligt eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

15

stridande mot vedertagna rättsgrundsatser att den, som erhållit tillstånd
enligt 1939 års lag, i efterhand genom ny lagstiftning ålades vissa förpliktelser,
om han efter lagens ikraftträdande ville begagna sig av tillståndet.
Av 3 § i 1939 års lag framginge, att vattendomstolen, utom i fråga om tiden
för tillståndet, ägde att på framställning ändra villkoren för tillståndet eller
föreskriva nya villkor, när det funnes påkallat. Vattendomstolens tillstånd
avsåge alltså icke att giva sökanden en rättighet i vilken intrång ej finge
göras. I processuellt hänseende borde stadgas, att vattendomstolen skulle ex
officio upptaga frågan om avgifts fastställande, när så lämpligen kunde ske.
Vattendomstolen borde naturligtvis icke upptaga frågor om avgifters fastställande,
när vid nya lagens ikraftträdande allenast kort tid återstode av
meddelat tillstånds giltighetstid. Vid bedömande, huruvida avsevärt men för
fiske eller för bygden uppstode eller betydande båtnad utvunnes och om
avgifter fördenskull skulle utgå enligt 4 eller 7 §, måste ju hänsyn tagas även
till huru lång tid som återstode för den tillfälliga regleringen. De nya föreskrifterna
i 8 § örn bestämmandet av ersättning borde ävenledes tillämpas, när
tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande. Härigenom bereddes bl. a.
möjlighet att, oavsett när tillstånd meddelats, utse lämplig person att mottaga
ersättningsyrkanden. De särskilda bestämmelserna om omedelbar verkställighet
av vattendomstolens beslut borde dock ej gälla, där beslutet meddelats
före nya lagens ikraftträdande. Emellertid gällde redan enligt 9 kap. 67 §
vattenlagen i viss utsträckning vad som nu föreslagits under 8 §. I denna
paragraf hade vidare införts bestämmelse enligt vilken tiden för anmälan örn
ersättningsanspråk blivit förlängd. Denna förlängning borde icke gälla, därest
fristen gått till ända redan före nya lagens ikraftträdande.

Yttranden.

Över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammarkollegiet,
vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och fiskeriintendenterna, domänstyrelsen,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt
av vetenskapsakademien, svenska vattenkraftföreningen och Indalsälvens regleringsförening.

Förslaget har i allt väsentligt vunnit anslutning eller lämnats utan erinran
i de avgivna yttrandena. Erinringar ha emellertid framställts i vissa detaljfrågor.

Här må bl. a. anmärkas, att länsstyrelsen i Jämtlands län i samband med
frågan om Konungens prövningsrätt beträffande större vattenregleringar
enligt 1939 års lag framställt vissa erinringar mot vattenrättsdomarens befogenhet
enligt 13 § i 1939 års lag att medgiva provisoriska åtgärd
e r. Länsstyrelsen anför, att i betraktande av den vidsträckta tillämpning
av 1939 års lag, som förslaget förutsatte, ansåge sig länsstyrelsen böra ifra -

IG

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

gasätta, huruvida icke den befogenhet som enligt 13 § tillerkändes vattenrättsdomaren
vore alltför vidsträckt. Med detta lagrums nuvarande avfattning
syntes hinder ej föreligga för vattenrättsdomaren att utan närmare utredning
till och med beträffande företag som avses i 4 kap. 13 § vattenlagen
medgiva provisoriska åtgärder av betydande omfattning. Länsstyrelsen
ville föreslå, att befogenheten inskränktes så att den ej skulle gälla åtgärd
som omfattade vidlyftigare arbete eller kunde medföra avsevärt intrång
på allmän eller enskild rätt. Om en dylik inskränkning ej ansåges
lämplig, borde vattenrättsdomaren vara skyldig att, innan medgivande i
sådana fall lämnades, bereda vederbörande tillfälle att inkomma med erinran
emot ansökningen.

Svenska vattenkraftsföreningen har beträffande det föreslagna stadgandet
om regleringsavgifter anfört, att det kunde ifrågasättas, huruvida regleringsavgift
överhuvud taget borde utgå, när, såsom förutsatts, några oförutsedda
skador icke kunde uppkomma så sent att de icke kunde anmälas inom
den tid av två år, nu föreslagen till fem år, inom vilken dylik anmälan
skulle ske, och domstolen således alltid borde kunna efter anmälan ålägga
sökanden att utgiva ersättning utan att regleringsavgifterna härför behövde
tagas i anspåk. När föreningen ändock icke ansett sig böra avstyrka förslaget
om regleringsavgifter för större tillfälliga regleringar, vöre det i förlitande
på att avgifterna hölles inom skäliga gränser och med hänsyn till
att 1939 års lag vere en krislag, som bleve gällande under kort tid med
stark efterfrågan på kraft.

Beträffande användningen av eventuella regleringsavgifter har länsstyrelsen
i Jämtlands län uttalat bl. a.:

För närvarande pågår under länsstyrelsens ledning och medverkan av vattenfallsstyrelsens
distriktsförvaltning i Umeå samt länets elektricitetsförening
en utredning, vartill bl. a. Indalsälvens regleringsförening anvisat medel, i
syfte att erhålla en allmän plan för tillgodoseende av elektrifieringsbehovet
inom länet. — --- Enligt länsstyrelsens mening skulle bär regleringsav gifterna

för de företag, som avse Kallsjöområdet, kunna få en riktig och
skälig användning på det sätt att de kostnader för elektrifieringen, vilka ej
kunde bestridas av ortsintressenterna eller med statsbidrag i vanlig oi‘dning,
täcktes med ett lån, upptaget antingen av staten eller ock på enskild väg,
samt att erforderlig andel av inflytande regleringsavgifter årligen finge användas
för lånets förräntning och amortering. Man måste nämligen utgå
från att regleringsavgifterna ej inflyta i sådan omfattning att de från början
på en gång kunna täcka kapitalbehovet.

På jämförbart sätt kunde regleringsavgifterna få en för bygden gagnande
användning i många andra fall, exempelvis för stödjande av de relativt omfattande
åtgärder, vilka krävas för ett tillfredsställande ordnande av elektrifieringen
inom vissa delar av Storsjöbygden. Sistnämnda fråga torde inom
den närmaste tiden bliva föremål för en närmare utredning.

I en senare skrivelse har länsstyrelsen framhållit önskvärdheten av att
bl. a. 4 kap. 15 § vattenlagen snarast ändrades så att regleringsavgifter, som
avsåges i denna paragraf, omedelbart kunde användas för elektrifiering o. d.

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

17

Departementschefen.

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, har i propositionen
anfört bl. a. följande:

»Den särskilda lagstiftningen angående tillfällig vattenreglering har varit
av stor betydelse under de gångna krisåren. 1939 års lag har sålunda vunnit
en vidsträckt tillämpning som gjort det möjligt att undvika en besvärande
allmän ransonering av den elektriska kraften. Vårt läge i fråga örn kolimporten
nödvändiggör alltjämt att tillvarataga de ökade möjligheter att utnyttja
vattenkraft som denna lag ger. Det har icke heller i något yttrande
ifrågasatts att upphäva lagen. Då dess bestämmelser utformats närmast med
tanke på sådana mindre omfattande åtgärder som vid lagens ikraftträdande
kunde omedelbart vidtagas, är det emellertid behövligt att göra en översyn av
lagstiftningen i syfte att bättre tillgodose allmänna och enskilda intressen som
kunna bliva lidande. De ändringsförslag som i detta syfte framlagts i den
remitterade promemorian lia i huvudsak vunnit anslutning i yttrandena.
Förslaget avser att skapa större trygghet för att det allmännas organ skola
få tillfälle att göra sig hörda i mål om tillfällig vattenreglering samt att möjliggöra
utdömande av fiske- och s. k. regleringsavgifter jämväl vid sådan reglering
ävensom att påskynda utdömandet av ersättning till enskilda sakägare.
De sålunda föreslagna ändringarna i eller tilläggen till 1939 års lag torde
med vissa jämkningar böra genomföras.

I fråga om tillfällig reglering som berör de största sjöarna eller eljest är
av synnerlig omfattning har i promemorian föreslagits den ändringen av 7 §
i lagen, att frågan om tillåtligheten skall underställas Kungl. M a j: t s
prövning under samma förutsättningar som eljest gälla enligt 4 kap.
13 § vattenlagen. Detta torde i princip vara riktigt. Det uppskov som därav
kan vållas synes i regel icke behöva medföra praktiska olägenheter av någon
betydelse. När tillstånd redan meddelats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande,
synes dock icke föreligga tillräcklig anledning att underställa
Kungl. Majit fråga örn en förlängning av tillståndet. Ett särskilt stadgande
föi dessa fall torde därför böra införas i övergångsbestämmelserna. Härigenom
undvikes en omgång som kan leda till onödigt dröjsmål.

Av betydelse för möjligheten att genomföra snabba åtgärder är även den
av länsstyrelsen i Jämtlands län berörda frågan om vattenrättsdomarens
befogenhet enligt 13 § första stycket i 1939 års lag att medgiva provisoriska
åtgärder. Det är uppenbart, att en sådan befogenhet, liksom lagens
bestämmelser i övrigt, måste handhavas med urskillning. När behovet av ökade
regleringsmöjligheter är mindre trängande, får större försiktighet iakttagas
än eljest är möjligt. Det synes icke föreligga tillräcklig anledning att
göia någon inskränkning i den rätt alt medgiva provisoriska åtgärder som
enligt nämnda lagrum nu tillkommer vattenrättsdomaren.

Den under 4 § i förslaget upptagna bestämmelsen, enligt vilken fiskeavgift
skall utgå örn vattenregleringen kan antagas medföra avsevärt men
föi lisket, Jun i yttrandena lämnats utan erinran och torde vara lämplig.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. ''Jumil. 2 avd. Xvii. »

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

1 några yttranden har ur fiskesynpunkt framställts yrkande om ett tillägg
till bestämmelsen, varigenom jämväl stadgandet i 2 kap. 8 § vattenlagen om
skyddsåtgärder för fisket skulle förklaras vara tillämpligt på tillfällig vattenreglering.
Häremot bör erinras, att eljest gällande bestämmelser i vattenlagen
om byggande i vatten och om vattenreglering äro tillämpliga även på tillfällig
vattenreglering i den mån de ej uttryckligen satts ur kraft, och så bar
icke skett i fråga om bestämmelserna i 2 kap. 8 §.

Enligt vad i promemorian föreslås skall även särskild avgift till bygdens
allmänna behov, s. k. r e g 1 e r i n g s a v g i f t, kunna utdömas med anledning
av tillfällig reglering. Stadgande härom har införts såsom första
stycke i 7 §. Såsom förutsättningar för utdömande av regleringsavgift upptages,
att regleringen kan antagas medföra avsevärt men för bygden eller att
den båtnad som utvinnes är av stor betydelse. I promemorian uttalas, att med
bygden bör förstås den trakt som direkt eller indirekt beröres av regleringen
och ligger inom nederbördsområdet i fråga. Avgiften må enligt förslaget bestämmas
till lägst tretusen oell högst femtontusen kronor för varje särskilt
företag. I övrigt har i fråga om grunderna för avgiften endast angivits, att
beloppet skall bestämmas efter vad som finnes vara skäligt.

Det måste anses befogat, att regleringsavgift skall kunna utdömas jämväl i
anledning av tillfällig reglering. Mot de föreslagna grunderna för bestämmande
av avgiftens belopp kan invändas, att de lämna en tämligen vid latitud
inom vilken domstolen äger träffa ett skälighetsavgörande efter omständigheterna.
Att närmare precisera grunderna för avgiftens beräkning torde
dock möta praktiska svårigheter. Till ledning för vattendomstolens prövning
må emellertid framhållas, att domstolen bör göra en överslagsberäkning
av vad som skäligen skolat utgå i regleringsavgifter, därest reglering ägt runi
enligt vattenlagen. Den regleringsavgift som utdömes enligt 1939 års lag bör
stå i rimligt förhållande till sammanlagda årliga beloppet av de regleringsavgifter
som skulle ha utdömts med anledning av en motsvarande definitiv
reglering. Härav följer även, att då korttidsreglering näppeligen kan tänkas
föranleda regleringsavgift enligt vattenlagen, sådan reglering i allmänhet icke
heller bör föranleda utdömande av regleringsavgift, om den äger rum med
stöd av 1939 års lag.

Någon närmare avgränsning av begreppet bygden torde icke lämpligen kunna
givas. Det ligger emellertid i sakens natur, att hänsyn i främsta rummet
bör tagas till bygden omkring själva regleringsmagasinet.

Av de i förslaget angivna förutsättningarna för utdömande av regleringsavgift
framgår, att det icke är avsett att regleringsavgift skall utgå annat än
i fråga om företag av verklig betydenhet. Att utdöma smärre belopp i regleringsavgifter
med anledning av tillfällig dämning t. ex. vid flottningsdammar
kan icke vara lämpligt. I promemorian bar därför också minimum för avgiften
satts jämförelsevis högt, nämligen till tretusen kronor för år. Kammarkollegiet
och två vattenrättsdomare ha ansett, att minimum satts alltför
högt, och föreslagit en väsentlig sänkning därav. För egen del vill jag förorda,
att minimum bestämmes till tvåtusen kronor. Att sätta det lägre synes

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

19

icke lämpligt. En avgift av ifrågavarande art hör utdömas endast när den
kan vara till någon mera avsevärd nytta ur allmän synpunkt och följaktligen
behöver uppgå till ett icke alltför ringa belopp. Jag vill erinra, att den
föreslagna regleringsavgiften icke såsom enligt vattenlagen skall ådömas
med ett särskilt årligt belopp för varje strömfall som ingår i regleringsföretaget
utan med ett årligt belopp för varje särskilt företag.

Jag vill i detta sammanhang beröra ett spörsmål som har samband med
användningen av regleringsavgifter som utdömts med anledning av definitiv
reglering enligt vattenlagen. Enligt 4 kap. 15 § vattenlagen skola influtna
regleringsavgifter enligt närmare bestämmelser, som meddelas av Konungen,
i första hand användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet.
som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av
vattendomstolen bestämd, ävensom till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet.
I den mån medlen förslå därtill, må de även användas för tillgodoseende
av annat ändamål beträffande den bygd som beröres av företaget,
såsom jordbrukets främjande eller beredande av tillgång till elektrisk kraft
eller eljest för befolkningens behov. Enligt 11 § kungörelsen den 11 juni
1920 angående indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen
utgående avgifter skall fråga örn användning av regleringsavgifter för sådant
ändamål prövas av Kungl. Maj:t. Det är naturligtvis önskvärt, att om
regleringsavgifter, som utdömas med anledning av tillfällig reglering, anslås
t. ex. för elektrifiering, avgifter för detta ändamål också kunna påräknas
sedan den tillfälliga regleringen ersatts av definitiv reglering. Med hänsyn
lill att regleringsavgifter hittills endast i fråga om en reglering, och då av
alldeles särskilda skäl, behövt tagas i anspråk för att användas till skadeersättning
torde det ej möta betänkligheter att framdeles omedelbart taga
regleringsavgifter i anspråk för de ändamål som i 4 kap. 15 § vattenlagen
angivas i andra hand, därvid dock viss del av dylika regleringsavgifter bör
reserveras för skadeersättning.

Av särskilt intresse för tillämpningen av 1939 års lag äro reglerna örn fastställande
av ersättning till skadelidande.

I flera yttranden bär uttalats, att om provisoriskt bestämd ersättning med
anledning av tillfällig vattenreglering finnes vara för hög, den borde få avräknas
på ersättning som fastställes med anledning av en därpå följande definitiv
reglering. En bestämmelse härom är emellertid förenad med formella
svårigheter. Det är nämligen icke givet, att den ersättning som t. ex. för viss
fastighet utdömes i anledning av den definitiva regleringen skall tillkomma
de personer vilka erhållit ersättning i målet om tillfällig reglering. Även ersättningsskyldigheten
kan i målet örn definitiv reglering komma alt åvila
annan än i målet örn tillfällig reglering. Ersättningarna i de olika målen böra
därför ej sammanblandas. Detta innebär, att i målet örn tillfällig vattenreglering
bör utdömas ersättning vanligen efter visst belopp för år intill den
tidpunkt, då den definitiva regleringen träder i kraft, och att i målet örn definitiv
reglering fastställes ett kapitalbelopp för framtiden — utan avdrag
för nyssnämnda ersättning med anledning av den tillfälliga regleringen. Örn

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

ersättningen för den tillfälliga regleringen bestämmes samtidigt med att ersättning
fastställes i målet om definitiv reglering, bör en uppdelning göras,
även om denna uppdelning emellanåt kan bliva rent skönsmässig.

I fråga örn anmälan av ersättningsanspråk torde, såsom i vissa yttranden
yrkats, böra stadgas, att sådan framställning skall göras skriftligen och i två
exemplar.

Mot den i promemorian föreslagna bestämmelsen örn anlitande av ett
särskilt ombud för mottagande av anmälningar om ersättningsanspråk
och avgivande av förslag om ersättningar har vattenrättsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol anmärkt, att befogenheten att utse biträde borde
tillkomma jämväl vattenrättsdomaren och ej blott, såsom enligt förslaget,
vattendomstolen. Det synes riktigt, att befogenheten bör tillerkännas vattenrättsdomaren.
Att särskilt stadga, att samma befogenhet tillkommer vattendomstolen,
torde i så fall vara överflödigt. Beträffande ifrågavarande biträde
har i vissa yttranden även ifrågasatts lämpligheten av att biträdet skulle
avgiva förslag om ersättningar. Med anledning av dessa erinringar vill jag
föreslå, att det i lagen uttryckligen angives att det är en lämplighetsfråga
huruvida biträdet bör avgiva dylikt förslag. Denna möjlighet kan vara av
värde för att skadelidande verkligen skola få ersättning utan oskälig väntan,
t. ex. vid skada på gröda eller på fiske. Att en risk för felbedömning föreligger
är obestridligt, men om vattenreglering medgives genom ett summariskt
förfarande måste den som erhållit tillståndet också finna sig i att även
ersättningsfrågorna kunna komma att preliminärt bedömas på ett summariskt
sätt. Naturligtvis är vattendomstolen icke bunden av vad biträdet föreslår
men, örn biträdet är t. ex. vattenrättsnämndeman, lärer hans uttalande
kunna tillmätas stort värde.

Det torde höra stadgas, att vattenrättsdomaren skall angiva inom vilken
tid inkomna anmälningar skola insändas till honom. Att motparten skall erhålla
del av framställda ersättningsanspråk är självfallet.

Enligt 12 § andra stycket i 1939 års lag skola bestämmelserna i 11 kap.
35—37 §§ vattenlagen om underrättelser till kammarkollegiet och
lantbruksstyrelsen samt örn delgivning av kungörelsen i målet
ej äga tillämpning vid tillfällig vattenreglering. I promemorian har föreslagits,
att underrättelser till nämnda myndigheter skola givas, örn vattenregleringen
kan antagas i avsevärd mån inverka på allmänna intressen. Dessutom
skall enligt förslaget vattenrättsdomaren städse underrätta länsstyrelsen.
Denna skulle äga alt förordna ombud att föra talan för tillgodoseende av
allmänna intressen, där ej det allmännas rätt bevakades av annan myndighet.

Med anledning av vad som anförts i yttrandena torde böra vidtagas vissa
ändringar av dessa bestämmelser i förslaget. Sålunda synas övervägande skäl
tala för att kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen underrättas i alla mål
örn tillfällig vattenreglering. Härjämte torde, såsom föreslagits i promemorian,
jämväl länsstyrelsen böra erhålla meddelande i saken, enär det är av
särskilt intresse för länsstyrelsen att bliva underkunnig om åtgärder som
planeras komma till skyndsamt utförande i länet. Däremot synes ej erfor -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

21

derligt att låta länsstyrelsen förordna ombud i saken. Det allmännas intresse
torde böra bevakas av kammarkollegiet.

Beträffande delgivning av kungörelsen i målet synes böra vidtagas den
ändringen, att vattenrättsdomaren skall pröva i vad mån delgivning kan anses
erforderlig.

övriga bestämmelser i förslaget torde böra godtagas.

Såsom i promemorian föreslagits torde de nya bestämmelserna böra träda
i kraft den 1 juli 1943.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Såsom framgår av vad ovan anförts uttalade utskottet år 1942 i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 35 i anledning av väckt motion om ändringar
i vattenlagsliftningen, att starka skäl förelåge för att de i 1939 års
lag meddelade bestämmelserna om tillfällig vattenreglering snarast gjordes
till föremål för omprövning. Syftet med den sålunda föreslagna omprövningen
angavs vara, att vid dylika regleringsföretag större beaktande borde
skänkas åt motstående allmänna och enskilda intressen utan att likväl
välbehövliga nytillskott till kraftproduktionen förhindrades. Det genom propositionen
framlagda förslaget, som delvis tillkommit i anledning av riksdagsskrivelse
till Kungl. Majit i berörda ärende, innefattar enligt utskottets
mening en lämplig avvägning mellan vattenkraftintresset, å ena, samt övriga
allmänna och enskilda intressen, som göra sig gällande på förevarande område,
å andra sidan.

I propositionen har bl. a. föreslagits, att särskilda avgifter, s. k. vattenregleringsavgifter,
skola kunna utdömas med anledning av tillfällig vattenreglering.
Såsom förutsättning härför upptages, att regleringen kan antagas
medföra avsevärt men för bygden eller att den båtnad som vinnes är av
stor betydelse. Avgiften skall bestämmas till minst tvåtusen och högst femtontusen
kronor om året. Avgifterna skola användas för tillgodoseende av allmänna
behov beträffande den bygd, som beröres av företaget, exempelvis
för elektrifiering. Föredragande departementschefen har betonat, att av de
i förslaget angivna förutsättningarna för utdömande av regleringsavgift
framginge, att sådan avgift icke vore avsedd att utgå annat än i fråga örn
företag av verklig betydenhet. Svenska vattenkraftföreningen har -— dock
nied en viss tvekan — tillstyrkt förslaget i vad det angår utgivande av
vattenregleringsavgift. Föreningen har därvid förutsatt, att avgifterna komma
att hållas inom skäliga gränser. Utskottet vill i anslutning till det nu
sagda framhålla vikten av att vid prövning av frågor om utdömande av
vattenregleringsavgift tillbörlig hänsyn tages å ena sidan till att vattenkraftsindustrien
icke hämmas i sin utveckling och å andra sidan till att bygdens
berättigade anspråk tillgodoses.

I åtskilliga fall torde tillfällig reglering enligt 1939 års lag komma alt
efterföljas av definitiv reglering enligt vattenlagen. Vid definitiv reglering

Utskottet.

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

skola enligt 4 kap. 15 § vattenlagen influtna vattenavgifter i första hand
användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som
vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen
bestämd, ävensom till gottgörelse av sådan skada eller olägenhet. I
den mån medlen förslå därtill må de även användas för samma ändamål
som föreslagits såvitt angår tillfällig vattenreglering. Såsom departementschefen
anfört är det dock givetvis önskvärt, att, om regleringsavgifter, som
utdömas med anledning av tillfällig vattenreglering, anslås t. ex. för elektrifiering,
avgifter för detta ändamål också kunna påräknas, sedan den tillfälliga
regleringen ersatts av definitiv reglering. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har med hänsyn härtill framhållit önskvärdheten av sådan ändring i
4 kap. 15 § vattenlagen, att regleringsavgifter som avses i nämnda lagrum
omedelbart kunna användas för elektrifiering o. d. Vad sålunda anförts är
otvivelaktigt värt beaktande. I den riksdagsskrivelse, som föranleddes av utskottets
förenämnda utlåtande nr 35 vid 1942 års riksdag, begärdes utredning
jämväl beträffande de i vattenlagen upptagna bestämmelserna om regleringsavgifter,
och denna fråga är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Härvid torde nu berörda spörsmål komma att övervägas. Utskottet
delar emellertid departementschefens uppfattning, att det icke med hänsyn
till nuvarande lagstiftning torde möta betänkligheter att framdeles vid
definitiv reglering omedelbart taga regleringsavgifter i anspråk för de ändamål,
som i 4 kap. 15 § vattenlagen angivas i andra hand, därvid dock viss
del av dylika avgifter bör reserveras för skadeersättning.

Enligt 13 § i 1939 års lag äger vattenrättsdomaren befogenhet att i mål
som avses i lagen medgiva provisoriska åtgärder. Med hänsyn till att lagen
torde hava tillämpats jämväl beträffande mera omfattande företag än som
under lagens förarbeten avsetts har länsstyrelsen i Jämtlands län hemställt,
att denna vattenrättsdomarens befogenhet inskränkes. Någon sådan inskränkning
har dock icke upptagits i Kungl. Maj:ts förslag. Departementschefen
har emellertid uttalat, att nämnda befogenhet uppenbarligen måste
handhavas med urskillning. Utskottet, som ej heller finner någon lagändring
på denna punkt erforderlig, vill dock understryka detta departementschefens
uttalande.

I övrigt har utskottet intet att erinra i anledning av propositionen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 4 juni 1943.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

23

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Löfvander, Olof Carlsson, Mannerskantz*,
Loos, Sten och Söderkvist;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås*, fröken Andersson,
herr Cruse, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund*, Jansson i Hällefors och Hedlund
i Rådom.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.