Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

1

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1943 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förslag till
ny vägtrafikstadga.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 63 i första kammaren av herr
Helgesson m. fl. samt nr 78 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg
m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att »riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande till 1944 års riksdag
av ett efter trafikutvecklingen lämpat förslag till ny vägtrafikstadga med
iakttagande bl. a. av anpassning efter nu rådande och väntad ytterligare utveckling
av cykeltrafiken».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har berett kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund,
Sveriges trafikbilägares riksorganisation, svenska motorförbundet och cyklisternas
riksförening cykelfrämjandet tillfälle att yttra sig över motionerna. De
i anledning härav inkomna yttrandena finnas såsom bilagor fogade till detta
utlåtande.

Nu gällande vägtrafikstadga är utfärdad den 23 oktober 1936.

Redan de båda första svenska förordningarna om automobiltrafik av åren
1906 och 1916 innehöllo, förutom bestämmelser örn fordonens beskaffenhet,
vissa regler rörande körning med automobil och motorcykel. Vid tiden omkring
år 1920 framkommo från åtskilliga håll förslag om utfärdande av en
allmän stadga rörande trafiken på vägar och gator. På begäran av 1920 års
riksdag tillkallades den 31 december 1920 särskilda sakkunniga, 1920 års
automobilsakkunniga, för att inom kommunikationsdepartementet verkställa
utredning och avgiva förslag rörande en allmän revision av gällande bestämmelser
örn automobiltrafik och därmed i samband stående frågor. I direktiven
för de sakkunnigas arbete anförde föredragande departementschefen bl.
a., att vid utredningen borde till behandling upptagas frågan, huruvida en
allmän trafikstadga, innefattande bestämmelser beträffande såväl automobil-
som annan trafik, kunde anses av behovet påkallad. Samma fråga berördes
jämväl av riksdagens justitieombudsman i en underdånig framställning
den 28 februari 1921. I denna skrivelse anfördes bl. a., att en allmän
trafikstadga, i vad den komme att innehålla anvisningar örn själva trafiken,
Bihang till riksdagens protokoll lOiS. Ösarn!. 3 avd. Nr 43.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

borde avfattas så tydligt och populärt som möjligt och helst i korta, lättfattliga
satser med frångående av eljest bruklig lagstil. Trafikanvisningarna
borde sedermera på olika sätt och ofta spridas bland allmänheten, tills de
vuxit in i folkmedvetandet. 1920 års automobilsakkunniga avgåvo den 28
oktober 1922 ett betänkande (statens off. utredn. 1922:39) med förslag till
förordning örn motorfordon jämte därmed sammanhängande författningar
samt till stadga om trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga). I motiveringen
till sistnämnda författningsförslag anförde de sakkunniga bl. a. följande: Vid

framläggande av sitt förslag hava sakkunniga sökt förfara med all
den varsamhet, som det i flera avseenden grannlaga ämnets natur kräver.
Justitieombudsmannen har som ovan nämnts framhållit, att en stadga av
ifrågavarande art bör »avfattas så tydligt och populärt som möjligt och helst
i korta, lättfattliga satser med frångående av eljest bruklig lagstil». Önskvärdheten
att så sker kan ej bestridas, men denna uppfattnings omsättande i
författningsform har blivit åtminstone sakkunniga övermäktig. I görlig grad
har dock eftersträvats att få satserna i lagtexten så korta och precisa som
möjligt; i varje fall torde den föreslagna lagtexten icke kunna anses tung eller
invecklad.

För att i korta, pregnanta satser få fram de huvudregler, som böra gälla
för all vägtrafik, synes den bästa utvägen vara, att, sedan en trafikstadga
kommit till stånd, på grundval av denna utarbetas en kort sammanfattning
av de viktigaste trafikreglerna, vilka då kunna givas en form, som gör dem
tillräckligt lättfattliga och lättlärda. Tilläventyrs kan detta ske genom att
inom kommunikationsdepartementet låta sammanställa de viktigaste bestämmelserna
i trafikstadgan i härför lämpad populär form. Det gäller sedan att
giva dessa tillräcklig spridning och att särskilt inplanta dem hos det uppväxande
släktet. Genom att trafikreglerna ansloges i skolorna — varvid läraren
vid olika tillfällen och i olika sammanhang kunde få anledning att för lärjungarna
uppmärksamma och förklara dem —•, i offentliga lokaler, å skjutsanstalter
o. s. v. skulle de säkerligen snart ingå i allmänna medvetandet. Tilläventyrs
vöre härförutom en särskild propaganda i upplysningssyfte av gagn.
I Danmark t. ex. hava i skolorna uppsatts kolorerade tavlor av betydande
storlek, utvisande i bild huru förfaras bör i olika trafiksituationer. Dessa
bilder med deras kortfattade textmeningar förtjäna att tagas till mönster för
liknande anordningar jämväl hos oss.

Den vägtrafikstadga, som sedermera år 1923 utfärdades, innehöll i elva paragrafer
kortfattade regler rörande trafiken. De särskilda körreglerna för förare
av motorfordon kvarstodo emellertid alltjämt i motorfordonsförordningen.

År 1930 utfärdades ny motorfordonsförordning och ny vägtrafikstadga,
den senare omfattande 18 paragrafer. Redan år 1936 utfärdades nya författningar
i ämnet. Den då verkställda revisionen, som grundade sig på ett förslag
av 1934 års vägtrafiksakkunniga (statens off. utredn. 1935:23), innebar
i huvudsak en redaktionell omarbetning av författningarna i fråga. Samtliga
körregler överflyttades därvid från motorfordonsförordningen till vägtrafikstadgan,
dit jämväl — såsom förut omnämnts — överfördes samtliga bestämmelser
angående motorfordons utrustning under färd, däribland även bestämmelser
rörande strålkastare och belysningsanordningar i övrigt. Vägtra -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

3

fikstadgan kom härigenom att öka i omfång, så att den numera omfattar icke
mindre än 51 paragrafer.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 11 december 1936 givna bemyndigande tillkallade
dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Forslund,
den 21 i samma månad tre sakkunniga att enligt av departementschefen
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för förstnämnda dag angivna
riktlinjer inom departementet verkställa utredning rörande trafikolyckornas
orsaker samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
De sakkunniga voro landshövdingen A. E. Rodhe, ordförande, ledamoten
av riksdagens första kammare, redaktören John Sandén och verkställande
direktören i Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, byråingenjören
Otto Wallenberg. Samtidigt förordnade departementschefen sekreteraren
hos arbetsdomstolen Lode Wistrand att vara sekreterare åt de sakkunniga.

I departementschefens direktiv för de sakkunnigas arbete framhölls till en
början, att den under senare år starkt ökade motorfordonstrafiken gjort spörsmålet
om trafiksäkerheten å våra vägar och gator till ett samhälleligt problem
av växande betydelse. Ifrågavarande problem hade icke av statsmakterna
lämnats obeaktat. I syfte att tillgodose trafiksäkerheten hade sålunda bestämmelser
utfärdats för reglerandet av väg- och gatutrafiken. Betydande kostnader
hade nedlagts på tekniska anordningar, avsedda att direkt eliminera
eller nedbringa riskerna. Särskilt vore härvid att beakta det fortgående arbetet
för friläggandet av plankorsningar mellan vägar och järnvägar. Vidare hade
genom statsbidrag understöd lämnats för upplysnings- och propagandaverksamhet
till trafiksäkerhetens främjande, varjämte obligatorisk trafikundervisning
föreskrivits för de allmänna skolorna. Den omfattning, som olycksfallsfrekvensen
trots dessa åtgärder erhållit, syntes emellertid motivera en mera
allmän utredning i syfte att klarlägga de möjligheter, som stöde till buds för
åstadkommande av större säkerhet i trafiken och nedbringande av det stora
antalet trafikolyckor.

I skrivelse den 21 februari 1939 till dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Strindlund, anförde de sakkunniga, som antagit benämningen
1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten, att deras arbete
fortskridit så långt, att ett bearbetat utredningsmaterial förelåge beträffande
en serie olika frågor. Vid övervägande av hithörande spörsmål hade de sakkunniga
trott sig finna, att det skulle bäst överensstämma med givna direktiv
och tillika vara av vikt för en snabb lösning av de föreliggande frågorna,
därest arbetet i fortsättningen kunde bedrivas under annan form än dittills
skett. Med anledning härav hemställde de sakkunniga om entledigande
från det givna uppdraget. I samband härmed framlade de sakkunniga en
redogörelse för de frågor, som vid den fortsatta behandlingen av trafiksäkerhetsproblemet
enligt deras mening borde i första hand bliva föremål för utredning
och förslag. Denna redogörelse innehåller i knapp och koncentrerad
form ett sammanfattande program för det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet i

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

vårt land. De sakkunniga rekommenderade däri bl. a. en revision av vägtrafikstadgan.

Genom beslut den 4 mars 1939 biföll departementschefen de sakkunnigas
anhållan örn entledigande och uppdrog åt sekreteraren Wistrand att i enlighet
med förenämnda, i statsrådsprotokollet för den 11 december 1936 angivna
riktlinjer inom departementet biträda med fortsatt utredning rörande
trafikolyckornas orsaker. Utredningsmannen har sedermera den 17 december
1940 avgivit ett principbetänkande i trafiksäkerhetsfrågan (statens
off. utredn. 1940: 33).

Utredningsmannen framhåller i betänkandet, att kampen mot trafikolyckorna
måste förås på tre olika fronter. Det gällde sålunda att förbättra vägarna,
att förbättra fordonen och att förbättra trafikanterna. Såsom en åtgärd i
sistnämnda syfte nämner utredningsmannen en revision av vägtrafikstadgan.

I fråga om riktlinjerna för en blivande revision av vägtrafikstadgan anförde
utredningsmannen bl. a., att de redaktionella ändringar i vägtrafikstadgan,
som genomfördes år 1936, knappast torde kunna betecknas såsom i
allo lyckliga. De från motorfordonsförordningen överflyttade bestämmelserna
rörande motorfordonens utrustning under färd torde lämpligen ha bort
kvarstå i nämnda förordning. Vid överförandet från motorfordonsförordningen
till vägtrafikstadgan av reglerna om körning med automobil och motorcykel
hade i den senare författningen uppstått åtskilliga dubbleringar,
vilka bidroge till att göra framställningen tung och föga överskådlig. De
önskemål i fråga örn tydligt och populärt skrivsätt, som förut uttalats, vore
numera icke i någon mån tillgodosedda. Stadgan hade i vissa delar snarare
karaktären av ett vittrat monument över trafiklagstiftningens historiska utveckling
än av en praktisk handledning för nutidens och framtidens trafikanter. Utredningsmannen
hade inom ramen av det åt honom anförtrodda utredningsuppdraget
jämväl upptagit frågan örn en revision av vägtrafikstadgan. Revisionen
komrne alt avse dels en ändrad fördelning av författningsbestämmelserna
mellan motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, dels en ändrad
form för stadgans avfattning, dels en ändring i straffbestämmelserna,
åsyftande en inskränkning i den mycket långt drivna »kriminaliseringen av
trafikolyckorna», och dels slutligen vissa andra detaljändringar i stadgan.

Det specialbetänkande angående revision av vägtrafikstadgan, som utredningsmannen
enligt vad ovan antytts haft för avsikt att utarbeta, har icke
blivit framlagt.

Den redan vid tillkomsten av 1923 års vägtrafikstadga debatterade frågan
om trafikreglernas avfattande i en enkel och lättfattlig form upptogs i en
vid 1940 års lagtima riksdag av herr Fredrik Ström väckt motion, nr 14 i
första kammaren. I denna motion hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att en utredning måtte verkställas rörande
möjligheterna att genom en stilistisk överarbetning göra gällande vägtrafik -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43. o

stadga mera lättförstådd och i trafikpedagogiskt avseende vägledande för
allmänheten.

I avgivet utlåtande (nr 3) över förevarande motion anförde första kammarens
andra tillfälliga utskott, efter att ha lämnat en redogörelse för tillkallandet
av 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten, följande:

I skrivelse den 21 februari 1939 hemställde de sakkunniga om entledigande
från ifrågavarande uppdrag, varvid de sakkunniga lämnade en redogörelse för
några särskilda frågor, som vid den fortsatta behandlingen av trafiksäkerhetsproblemet
borde i första hand bliva föremål för utredning och förslag. Redogörelsen
omfattade bl. a. frågan om revision av vägtrafikstadgan. Sedan de
sakkunniga den 4 mars 1939 erhållit begärt entledigande, uppdrog departementschefen
åt en sakkunnig att inom departementet biträda med fortsatt
utredning rörande trafikolyckornas orsaker. Enligt vad utskottet inhämtat
har den sakkunnige, vars uppdrag beräknas vara slutfört under år 1941, på
sitt program jämväl frågan örn revision av vägtrafikstadgan, vilken översyn
ej blott syftar till en formell överarbetning ur de synpunkter motionären
framhålit, utan jämväl avser en saklig granskning. Vid detta förhållande
finner utskottet motionen icke påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.

Med denna motivering hemställde utskottet, att ifrågavarande motion icke
måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda. Utskottets hemställan
bifölls av kammaren.

Svenska transportarbetareförbundet, svenska järnvägsmannaförbundet och
svenska kommunalarbetareförbundet lia uti en den 24 oktober 1941 dagtecknad
skrift hos Kungl. Majit hemställt bl. a. om sådan ändring i vägtrafikstadgan
att däri införes bestämmelse örn skyldighet för cyklister att hålla till
vänster å den för körriktningen avsedda delen av vägbanan.

Vidare har styrelsen för nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
i skrivelse till Kungl. Majit den 14 november 1941 anslutit sig till önskemålen
om en snar revision av vägtrafikstadgan. Vid nämnda skrivelse
ävensom en den 31 mars 1942 dagtecknad skrivelse, som av styrelsen likaledes
ingivits till Kungl. Majit, ha fogats tvenne av föreningens verkställande
direktör, byråingenjören Otto Wallenberg, utarbetade framställningar med
synpunkter på och förslag till revision av vägtrafikstadgan.

I likalydande motioner vid innevarande års riksdag, väckta den ena inom
första kammaren av herr Helgesson m. fl. (1:58) och den andra inom andra
kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl. (II: 64), har hemställts, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Majit föreslå inrättandet från och med
den 1 juli 1944 av en statens trafiksäkerhetsinspektion med uppgift att utöva
den centrala ledningen och kontrollen över trafiksäkerheten på gator
och vägar inom riket i den del, som omfattade upplysning och undervisning.

Statsutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 6, att motionerna icke måtte
bifallas av riksdagen. Vad utskottet hemställt bifölls av kamrarna. Under de -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

Utskottet.

hatten i första kammaren (nr 9 sid. 27) förklarade chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Andersson, att förenämnda principbetänkande
ännu icke lett till annat resultat än att vissa förberedelser vidtagits för en
översyn av vägtrafikstadgan. Det förslag, som ingivits av nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, vore för närvarande beroende på ytterligare
handläggning i departementet. Det hade varit statsrådets förhoppning att
snarast möjligt kunna taga upp denna sak till behandling, eftersom dock vägtrafikstadgans
bestämmelser måste vara det grundläggande för trafiksäkerheten.
Det vore mera trängande att behandla denna fråga än frågan örn inrättande
av ett nytt statligt organ för övervakande av de bestämmelser som
funnes. I andra kammaren (nr 9 sid. 44) sade sig statsrådet hoppas att snarast
kunna företaga den revision av vägtrafikstadgan, som länge ansetts vara
behövlig.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har en inom kommunikationsdepartementet
tillkallad utredningsman den 17 december 1940 avgivit
ett principbetänkande i trafiksäkerhetsfrågan. I detta betänkande föreslås
bl. a. omarbetning av vägtrafikstadgan och uppdragas vissa riktlinjer
för en sådan revision. Revisionen bör sålunda enligt utredningsmannens uppfattning
avse dels en ändrad fördelning av författningsbestämmelserna mellan
motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, dels en ändrad form för
stadgans avfattning, dels en ändring av straffbestämmelserna och dels slutligen
vissa andra detaljändringar i stadgan. I betänkandet uttalas, att ett
specialbetänkande angående revision av vägtrafikstadgan senare skulle komma
att avgivas. Arbetet på detta specialbetänkande har dock måst avbrytas.

Under riksdagsdebatt den 9 mars 1943 i anledning av väckta motioner örn
inrättande av en statens trafiksäkerhetsinspektion yttrade statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet, att nämnda principbetänkande
ännu icke lett till annat resultat än att vissa förberedelser vidtagits för en
översyn av vägtrafikstadgan. Statsrådet uttalade den förhoppningen, att en
revision av vägtrafikstadgan snarast skulle kunna företagas.

Utskottet delar den i förenämnda principbetänkande och i flera andra
sammanhang framförda åsikten, att vägtrafikstadgan i åtskilliga hänseenden
företer brister. En revision av stadgan synes därför vara erforderlig.
Av de yttranden, som enligt vad nyss anförts gjorts av statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet, torde emellertid framgå, att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål och har för
avsikt att snarast företaga en dylik revision. Under sådana förhållanden
synes det utskottet icke erforderligt att riksdagen hos Kungl. Majit gör en
framställning i ämnet. Utskottet förutsätter emellertid därvid, att den omarbetning
av vägtrafikstadgan som sålunda förutskickats icke fördröjes samt
att Kungl. Majit så snart det kan anses lämpligt för riksdagen framlägger
de resultat, vartill utredningen kommer att föranleda.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

7

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 juni 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Forslund*, Löfvander,
Roos, Carl Eric Ericsson och Helgesson*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hallagård*, Cruse, von Seth*, fru
Johansson, herr Larsson i Östersund*, fru Västberg* samt herr Andersson i Eskilstuna*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Kungl. Automobil Klubben bereus tillfälle avgiva yttrande över inom
riksdagen väckta likalydande motioner nr 63 i första kammaren av herr
Helgesson m. fl. och nr 78 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg
m. fl., angående förslag till ny vägtrafikstadga, får K. A. K. vördsamt anföra
följande.

För att utröna, huruvida och i vad mån trafikförfattningarna kunde anses
vara i behov av revision, hänvände sig K. A. K. under 1942 till sina c:a 200
juridiska ortsombud, vilka samtliga äro praktiserande advokater med omfattande
erfarenhet i trafikmål. De från dessa inkomna svaren gåvo vid
handen, att intresset för en revision var påfallande ringa. De anmärkningar,
som framställdes, berörde endast detaljer.

Vid sådant förhållande och då det enligt K. A. K:s uppfattning starkt kunde
ifrågasättas lämpligheten av att under nu rådande förhållande, då exceptionella
ingripanden på trafikens område blivit nödvändiga, vidtaga en geneard!
revision av trafiklagstiftningen — i all synnerhet som utvecklingen på

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

ifrågavarande område efter krigets slut f. n. knappast lärer kunna bedömas
— ansåg sig K. A. K. icke böra framlägga något förslag i ärendet.

Motionärernas uttalande, att utvecklingen inom trafik- och samfärdslivet
sedan krigets utbrott gått mot en stadigt stegrad frekvens av trafikolyckor,
kan K. A. K. icke biträda. Nämnas må, att antalet anmälda trafikförsäkringsskador
vörö år 1938 42,977, år 1939 40,763, år 1940 21,959, år 1941
13,492 samt år 1942 14,533. Skadefrekvensen uppgår sålunda f. n. till endast
c:a V3 av den normala.

Uppgiften, att sjukhusen fyllas med offer för cykelolyckor och domstolarna
belastas till bristningsgränsen med mål angående cykelförseelser, kan
K. A. K. ej heller biträda. Enligt vad K. A. K. erfarit från en av vårt lands
största domsagor, inom vilken flera starkt trafikerade vägar i Stockholms
närhet befinna sig, utgör antalet cykelmål en mycket ringa del av övriga mål.
De av motionärerna åberopade skälen synas alltså icke kunna tagas till intäkt
för en revision av författningarna å ifrågavarande område.

Såsom K. A. K. vid olika tillfällen framhållit, torde en övergång till högertrafik
böra ske kort tid efter krigets slut. Denna övergång måste uppenbarligen
medföra vissa ändringar i trafikförfattningarna, därvid dessa samtidigt
lämpligen böra göras till föremål för en generell revision.

Enligt K. A. K:s mening synas motionerna icke böra vinna riksdagens
bifall.

Stockholm den 16 mars 1943.

Kungl. Automobilklubben.

H. BUCHT.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Motormännens Riksförbund, som beretts tillfälle att avgiva yttrande over
inom riksdagen väckta likalydande motioner, nr 63 i första kammaren av
herr Helgesson m. fl., och nr 78 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg
m. fl., angående förslag till ny vägtrafikstadga, får med anledning härav
anföra följande.

Gällande vägtrafikstadga torde otvivelaktigt vara i behov av omredigering.
Anmärkningar kunna riktas mot lagspråket, som knappast fyller de krav på
tydlighet och enkelhet, som böra ställas på en författning, som i så hög grad
är avsedd för allmänhetens bruk. Vidare är gränsdragningen mellan vägtrafikstadgan
och motorfordonsförordningens olika kompetensområden icke i
allo ändamålsenlig.

Motormännens Riksförbund, som väl kan vitsorda behovet av vägtrafikstadgans
revidering, håller dock före, att denna revidering icke lämpligen

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

9

bör ske för närvarande. Denna mening grundar förbundet på följande skäl.

Motionärerna ha som skäl för det ifrågasatta införandet av en ny vägtrafikstadga
åberopat huvudsakligen den ökade cykeltrafiken. Denna torde
åtminstone delvis vara att betrakta som en krisföreteelse, och det torde icke
vara välbetänkt att lämpa en allmän vägtrafiksladga efter onormala trafikförhållanden.
En för allmänheten så betydelsefull författning bör icke utan
tvingande skäl underkastas tillfälliga modifikationer, vilka försvåra reglernas
inträngande och bibehållande i allmänhetens medvetande.

Ett annat skäl är, att trafikanter och fordonsägare under rådande krisläge
äro och bliva belastade med en ansenlig mängd nya författningar, om
vilka de måste skaffa sig och underhålla kännedom. Att nu genomföra en
ändring av den för allmänheten utomordentligt betydelsefulla vägtrafikstadgan
innebure en ytterligare belastning och skulle även medföra, att de nya
bestämmelserna behövde längre tid att tränga igenom än under normala förhållanden.
Härtill kommer, att vägtrafikstadgan står i ett så nära samband
med motorfordonsförordningen, att en ändring av stadgan synes kräva, att
den genomfördes i samband med därav betvingad revidering av nämnda förordning.

Det torde icke kunna anses, att motionärerna förebringat några tvingande
skäl för ändring av vägtrafikstadgan redan under nu rådande kristid.

Motormännens Riksförbund får därför på ovan anförda skäl förorda, att
utskottet måtte avstyrka bifall till berörda motion.

Stockholm den 11 mars 1943.

Motormännens Riksförbund.

GUNNAR ENDERLEIN.

Sture Lindgren.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom utskottets skrivelse den 27 februari 1943 beredda tillfälle att avgiva
yttrande över de likalydande motionerna nr 63 i första kammaren av herr
Helgesson m. fl., och nr 78 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg
m. fl. angående förslag till ny vägtrafikstadga, få vi härmed anföra följande.

Det torde icke kunna bestridas att, såsom motionärerna framhållit, den nu
gällande vägtrafikstadgan av år 1936 genom den hastiga utvecklingen på trafikområdet
i många avseenden redan ter sig föråldrad.

Att en förnyad vägtrafiklagstiftning är av behovet påkallad bestyrkes kraftigt
av det förhållandet att redan i december 1936 chefen för kommunikationsdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga
att verkställa utredning rörande trafikolyckornas orsaker samt avgiva
de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Sedan sakkunniga
i mars 1939 på egen begäran entledigats, fullföljdes deras verksamhet av en

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 43. 2

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

inom kommunikationsdepartementet tillkallad utredningsman, som i december
1940 avgav ett principbetänkande i trafiksäkerhetsfrågan. Jämväl inom
nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande hava hithörande problem
blivit föremål för utredningar, vilka giva vid handen, att de gällande bestämmelserna
äro i behov av revision.

Det måste anses beklagligt, att det betydande arbete, som sålunda i förevarande
hänseenden redan nedlagts, ännu icke lett till slutligt resultat, och
vi få därför för vår del tillstyrka motionerna.

Stockholm den 20 mars 1943.

Sveriges Trafikbilägares Riksorganisation.

GÖSTA WAHLSTEDT.

Nils Schéle.

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Svenska Motorförbundet, som har ett stort intresse för trafikfrågor och som
i yttranden till olika myndigheter sökt framkomma med förslag härutinnan,
tillåter sig härmed förorda den av herr Helgesson m. fl. väckta motionen,
att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit anhålla örn framläggande
till 1944 års riksdag av ett efter trafikutvecklingen lämpat förslag till ny vägtrafikstadga
med iakttagande bl. a. av anpassning efter nu rådande och väntad
ytterligare utveckling av cykeltrafiken.

Förbundet anser att en omarbetning av nu gällande vägtrafikstadga är av
största behov. Denna bör dock icke inskränka sig till att omfatta enbart cykeltrafiken
utan bör taga sikte på samtliga trafikantgrenar, vilka i en dylik
stadga böra ställas i relation till varandra. Det torde också vara lämpligt att
företaga en dylik omarbetning just nu och att framlägga förslag i så god tid,
att beslut hinner fattas och delges den trafikerande allmänheten innan trafiken
efter krisens slut kan förväntas bli i hög grad stegrad.

Svenska Motorförbundet, som omfattar avdelningar på olika håll i landet,
tillåter sig samtidigt anhålla att få taga del av i hithörande angelägenheter
framkomna förslag och att få inkomma med yttranden häröver.

Stockholm den 29 mars 1943.

Vördsammast

för Svenska Motorförbundets Centralnämnd.

HUGO WESTERLUND.

Verkst, led.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

11

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Med anledning av andra lagutskottets skrivelse vari Cykelfrämjandet herodes
tillfälla att yttra sig över väckt motion rörande revision av 1936 års
vägtrafikstadga får Cykelfrämjandet som sin uppfattning anföra följande:

Det mest utmärkande draget i trafikutvecklingen i vårt land under de senaste
åren är onekligen — om man bortser från tillfälliga krisföreteelser —
cykelns oavbrutet stegrade användning som förde- och transportmedel.

På ett sätt som man blott för ett decennium sedan icke kunde föreställa sig
har cykeln kommit att utnyttjas i gatu- och vägtrafiken för att forsla människor
och varor, för att bereda tillfälle till rekreation, turistliv och sport o. s. v.

Cykeln har kort sagt allt mer och mer blivit en nödvändighet för betydande
grupper av vårt folk. Tvånget att under just nu rådande särskilda förhållanden
hushålla med tillgängliga knappa tillgångar har visserligen medfört att
restriktioner måst genomföras beträffande tillverkningen av cyklar, gummiförsörjningen
etc. Men dessa åtgärder äro ju endast av övergående natur och
lia heller icke hittills i någon nämnvärd grad bidragit att minska omfånget
och intensiteten i cykeltrafiken. Fastmer har krisen på ett alldeles särskilt sätt
hos den stora allmänheten accentuerat cykelns stora användbarhet. Allteftersom
kristrycket lättas har man därför att förutse ytterligare utveckling av
cykeltrafiken.

Då en välordnad och i möjligaste mån friktionsfri samfärdsel är ett livsvillkor
för samhället måste uppenbarligen från det offentligas sida all uppmärksamhet
ägnas åt nu antydda spörsmål. Till cykeltrafiken och dess förhållanden
måste med andra ord en helt annan hänsyn tagas än tidigare. Sålunda
måste den yttre tekniska apparaten kring trafiken så utformas att den
tillgodoser även cykeltrafiken och icke som hittills i huvudsaklig grad motortrafiken.
I detta avseende gäller det kanske främst att ändamålsenligt anordnade
särskilda cykelbanor planeras och utföras.

Framför allt måste dock sådana åtgärder vidtagas att förutsättningar skapas
för en individuell påverkan och fostran av de enskilda cyklisterna. Redan
nu, då motortrafiken av kända skäl är väsentligt inskränkt, är olycksfrekvensen
inom cykeltrafiken sådan, att den måste väcka oro. Lämnas utvecklingen
helt åt sig själv utan ingripanden från de ansvariga instansernas sida,
har man, då motortrafiken återgår till sin fulla omfattning, att motse en
våldsam ökning av trafikolyckorna med därav följande belastning av samhällets
och de enskildas materiella och personella tillgångar.

Ur allmän social och samhällsekonomisk synpunkt är det därför av största
vikt att de enskilda trafikanterna bibringas kunskap om gällande trafikregler
samt att de fostras till vilja och förmåga att efterfölja dem, så att de
hli i stånd att lösa de problem, inför vilka de ställas och komma att ställas
ute i trafiken.

Det iir uppenbart att för uppnående av detta mål kräves att utfärdade
föreskrifter och bestämmelser för trafikens reglering så smidigt anpassas efter
trafikutvecklingen, att de ge allmänheten erforderlig handledning och äro
ägnade att utgöra utgångspunkt för en rationell upplysning från organisationers
och myndigheters sida.

Beträffande vår nu gällande vägtrafikstadga av år 1936 måste, så som
också framhålles i nu förevarande motioner, konstateras, att den i väsentliga
avseenden icke avspeglar nu gällande förhållanden inom gatu- och vägtrafi -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

ken. Alldeles särskilt gäller detta beträffande föreskrifterna för cykeltrafiken.
Utvecklingen har här gått förbi de förutsättningar, vilka rådde och kunde
förutses vid den tid, då vägtrafikstadgan tillkom.

Man behöver härvid endast tänka på de skiftande former, under vilka cykeln
numera uppträder. Med hänsyn härtill måste det anses vara en väsentlig
brist att i vägtrafikstadgan icke finnes en definition på vad som menas
med cykel. Till cykel i egentlig mening borde självfallet icke räknas de numera
allt vanligare förekommande transportcyklarna. För dem måste särskilda
regler gälla i vissa avseenden, t. ex. beträffande parkering, framförande
på cykelbana o. s. v. Motsvarande gäller tandemcyklarna.

Som ett av de bästa medlen att undvika trafikolyckor anses numera allmänt
differentieringen av trafiken, d. v. s. en uppdelning av tillgängligt gatuoch
vägutrymme mellan de olika trafikantslagen. För cykeltrafikens vidkommande
åstadkommes detta genom anordnande av särskilda cykelbanor. Sådana
äro också förutsedda i nuvarande väglrafikstadga men däremot saknas
bestämmelser om hur man skall cykla för det mycket vanliga fall då cykelbana
finnes endast på en sida av vägen. Enligt nu gällande regler anses cyklisterna
skyldiga att använda cykelbanan i båda trafikriktningarna. Vid den
punkt, exempelvis utanför en stad, där cykelbanan börjar eller upphör, måste
sålunda cyklisterna i ena trafikriktningen korsa körbanan, vilket innebär
ett utomordentligt faromoment.

Av nu anförda exempel, vilka lätt kunde mångdubblas, torde med ali önskvärd
tydlighet framgå, att nu gällande regler för cykeltrafikens reglering
icke kunna anses vara ändamålsenliga med hänsyn till trafikens nuvarande
faktiska sammansättning. Under sådana förhållanden kan heller icke den
trafikanternas fostran och undervisning, vilken är den första förutsättningen
för trafikolyckornas bekämpande, erhålla önskad styrka och slagkraft. Samtidigt
försvåras den utveckling av cykeltrafiken och det fulla utnyttjande av
dennas fördelar, som ur allmän social synpunkt måste anses vara önskvärd.

En revidering av nu gällande vägtrafikstadga är därför en angelägen uppgift,
icke minst som beredskapsåtgärd för att möta de anpassningssvårigheter,
som komma att följa med återgången till fredsförhållanden.

Med stöd av vad som sålunda anförts får Cyklisternas Riksförening Cykelfrämjandet
med understrykande av de synpunkter, som framförts i motionen,
på det livligaste tillstyrka att en revision av nu gällande vägtrafikstadga
snarast möjligt kommer till stånd.

Stockholm den 2 april 1943.

E. WALTER HOLMSTEDT.

Ordförande.

S. Wintzer.

Generalsekreterare.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431800