Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1943 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss komplettering av
gällande rekvisitionslag.

1 en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 135,
vilken bi''handlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Vigelsbo hemställt,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära en lämplig
komplettering av gällande rekvisitionsförordning på så sätt, att näringsbidrag
efter värderingsnämnds prövning kan medgivas för rekvirerade fordon,
vars ägare för sin utkomst äro beroende av innehavet av detsamma».

Såsom skäl för sin hemställan har motionären anfört följande:

Under den alltjämt pågående försvarsberedskapen har en omfattande rekvisition
av last- och personautomobiler för arméns räkning ägt rum. När
sådan rekvisition verkställts har denna gjorts dels med äganderätt och dels
med nyttjanderätt. Rekvisition med äganderätt avser köp° av densamma under
det att rekvisition med nyttjanderätt avser hyra. I båda fallen verkställes
en värdering av fordonet, gäller det äganderätten lägges denna till grund
för lösenbeloppet. Gäller det däremot nyttjanderätt lägges värdet till grund
för dagersättningen. När en värderingsnämnd fastställer priset har den att
ta hänsyn till fordonets storlek, genomsnittliga tillstånd och katalogpris.
Fordonets storlek och katalogpris äro kända. Fordonets genomsnittliga tillstånd
i övrigt fastställes efter sakkunnig uppskattning. Denna uppskattning
torde helt säkert bli tämligen objektiv och vederhäftig.

Under den försvarsberedskap vi nu ha, har emellertid rekvisitionsförordningen
visat sig medföra betydande olägenheter för de myndigheter som
haft att handlägga ärenden i ovan omförmälda angelägenhet, liksom den
också ganska hårt drabbat bilägare som varit för sin utkomst beroende av

bilinnehavet. 0

När en rekvisition drabbat en enskild bilägare, som kanske, manga gånger,
redan på grund av brist på bränsle, olja och gummi avfört sin bil ur registret,
har han i regel gjort en god affär att på grundval av den gjorda värderingen
få sälja sitt fordon. Annorlunda ställer sig förhållandena för en bilägare,
vilken driver biltrafik som yrkesmässig verksamhet. Även han får i
likhet med den föregående ett pris grundat på värderingen. För att kunna
fortsätta sin näring är han emellertid hänvisad till att köpa sig ett nytt
fordon. När han skall göra detta visar det sig i regel för det första att det är
synnerligen svårt att uppbringa ett nytt fordon samt för det andra att priset
blir mycket högt. Svårigheter ha av denna anledning många gånger yppat
sig för åstadkommande av ett nytt förvärv. I varje fall har det betytt stora
förluster för dem som haft biltrafiken som sitt huvudsakliga försörjmngs För

värderingsnämnderna har det även medfört olägenheter på så sätt,
att nästan alla värderingsärenden som berört bilar i regelbunden trafik
överklagats hos riksvärderingsnämnden. Det torde helt säkert vara ett väl liihang

till riksdagens protokoll 1943. 9 samt. 2 avd. Nr 38 40. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Utskottet.

grundat önskemål att ett tillrättaläggande av dessa olägenheter med det snaraste
komme till stånd, detta helst som det även ur rättvisesynpunkt synes
vara väl motiverat.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande från riksvärderingsnämnden. Det från nämnden inkomna
yttrandet finnes såsom bilaga fogat vid detta utlåtande.

De grundläggande bestämmelserna om ersättning vid rekvisition finnas i
11 och 12 §§ i 1942 års rekvisitionslag. I 11 § stadgas bl. a., att för förnödenhet,
som övertages med äganderätt, skall lämnas ersättning med
belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion
eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen
regelmässigt inverkande förhållanden. Enligt 12 § första stycket
skall, då förnödenhet tages i anspråk med nyttjanderätt, ersättning
efter den i 11 § angivna grund lämnas för den för upplåtaren förlorade avkastning
eller nytta.

Denna avfattning av ersättningsbestämmelserna infördes i rekvisitionslagstiftningen
i samband med tillkomsten (1939) av allmänna förfogandelagen,
då reglerna om ersättningens belopp gjordes enhetliga för alla slag av statliga
förfoganden och fingo det innehåll, som angivits ovan. Dessförinnan
skulle enligt 7 § i 1938 års rekvisitionslag för förnödenhet, som övertogs
med äganderätt, lämnas »full ersättning» och för förnödenhet, som togs i
anspråk med nyttjanderätt, lämnas »full ersättning» för den för upplåtaren
förlorade avkastning eller nytta samt enligt 15 § i 1934 års häst- och fordonsanskaffningslag
fordon, som skulle avstås, inlösas mot ett pris svarande mot
»fulla värdet».

I motiveringen till de ändrade ersättningsbestämmelserna (proposition 1939:
284) anfördes bl. a., att de av tillfällig brist och abnormt stegrad efterfrågan
påverkade dagspriserna ej finge bli avgörande för prissättningen vid statliga
förfoganden utan att man måste utgå från mera objektivt bestämda beräkningsgrunder.
Den ledande principen borde därvid vara den att ersättning
skulle givas för nödvändiga kostnader men därutöver såvitt möjligt blott
medgivas en skälig vinstprocent.

De genom 1939 års lagstiftning tillkomna ersättningsbestämmelserna överfördes
utan särskild motivering till 1942 års rekvisitionslag.

Rörande sättet för fastställande och utbetalning av rekvisitionsersättning
samt praxis vid tillämpningen av bestämmelserna om ersättningens storlek
får utskottet hänvisa till riksvärderingsnämndens yttrande över motionen.

Såsom motionären framhållit kunna motorfordon vid rekvisition tagas i
anspråk antingen med äganderätt eller med nyttjanderätt. Då den, från vilken
fordon rekvireras med nyttjanderätt, enligt ersättningsbestämmelserna i rekvisitionslagen
torde vara berättigad till ersättning för den förlust han kan
lida i sin näring därigenom att han icke kan disponera fordonet, synes den
genom motionen väckta frågan hava avseende endast å fall, då rekvisition sker
med äganderätt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

3

Gällande bestämmelser angående storleken av ersättningen för fordon, som
övertages med äganderätt, torde innebära, att för detsamma skall utgivas allenast
lösen motsvarande fordonets värde, beräknat efter vissa restriktiva normer.
Dessa regler måste ses mot bakgrunden av det ändamål som rekvisitionsinstitutet
avser att fylla och de förhållanden varunder rekvisitionslagen kan
komma att tillämpas. Rekvisition måste tillgripas för fyllande av sådana
krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke kunna med tillräcklig skyndsamhet
tillgodoses på annat sätt, och rekvisitionsreglerna måste utformas med
hänsyn till förhållandena vid krig eller omedelbart förestående krig. Det är
uppenbart, att vid ett mobiliseringstillstånd under sådana förhållanden, då utkomstmöjligheterna
komma att avskäras eller avsevärt rubbas för flertalet
av befolkningen, ärenden angående rekvisitionsersättning måste erhålla en
summarisk behandling. De nuvarande ersättningsbestämmelserna torde vara
ägnade att under antydda förhållanden i möjligaste mån tillgodose kravet
på rättvisa.

Under nu rådande beredskapsläge kan en restriktiv tillämpning av ersättningsbestämmelserna
i rekvisitionslagen i vissa fall te sig obillig. Enligt vad
riksvärderingsnämnden anfört tages emellertid i praxis vid bestämmande av
ersättning för rekvirerat motorfordon hänsyn till det men rekvisitionen innebär
för fordonsägaren i det fall han för sin försörjning varit beroende av att
disponera fordonet i sin rörelse. Vid sådant förhållande finner utskottet ej
skäl att förorda någon ändring av de nu gällande ersättningsreglerna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion ej måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 1 juni 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Forslund*, Olof Carlsson,
Mannerskantz, Roos och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hallagård, Hermansson, Holm*, fru Johansson, herrar
Larsson i Östersund*, Johnsson i Kastanjegården och Hagård*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Bilaga.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 12 februari 1943 har Kungl. Majit anbefallt riksvärderingsnämnden
att till riksdagens andra lagutskott avgiva utlåtande över en i
andra kammaren väckt motion, nr 135, angående viss komplettering av gällande
rekvisitionslag.

Till åtlydnad härav, får riksvärderingsnämnden anföra följande.

Nu gällande rekvisitionslag, som antogs av 1942 års riksdag, är utfärdad den
30 juni 1942 (nr 583) och trädde i kraft den 1 oktober samma år (se S. F. S.
1942: 585). Tillämpningsföreskrifter äro utfärdade av Kungl. Majit i rekvisitionsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 586).

För handläggningen av ärenden rörande ersättning enligt rekvisitionslagen
samt ärenden, som äga samband'' därmed, skola enligt 8 § i lagen finnas tillsatta
dels en värderingsnämnd för hela riket (riksvärderingsnämnden), dels
ock lokala värderingsnämnder, nämligen hästvärderings-, bilvärderings- och
allmänna lokala värderingsnämnder inom länen samt fartygsvärderingsnämnder
inom marindistrikten.

I 11—13 §§ rekvisitionslagen hava givits bestämmelser om de grunder,
efter vilka ersättning för rekvirerade förnödenheter och tjänstbarheter skall
utgå.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris å förnödenhet eller
tjänstbarhet skall jämlikt 14 § rekvisitionslagen taxa å nämnda pris upprättas.
I taxa skall pris upptagas med belopp, som bestämmes med tillämpning
av nyssnämnda ersättningsgrunder. Prissättning i taxa verkställes antingen
av riksvärderingsnämnden eller efter riksvärderingsnämndens bestämmande
av de allmänna lokala värderingsnämnderna; av de senare upprättade taxor
skola underställas riksvärderingsnämndens prövning.

Finnes i taxa upptaget pris för rekvirerad förnödenhet eller tjänstbarhet,
skall ersättningen därför utgå i enlighet med taxan (15 §). Ersättningen fastställes
i sådant fall av den myndighet, som för kronans räkning mottagit det
rekvirerade eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande (i det följande
kallad mottagaren), över beslut av mottagaren må enskild sakägare •— men
ej kronan — anföra besvär hos vederbörande allmänna lokala värderingsnämnd
(17 §). Lokala nämndens beslut må av enskild sakägare eller kronan
överklagas hos riksvärderingsnämnden (20 §). Mottagare och lokal nämnd må
icke fastställa ersättningen till högre belopp än som angives i taxan. Däremot
äger riksvärderingsnämnden, där taxans tillämpning på grund av särskilda
omständigheter skulle innefatta synnerlig obillighet, på framställning bestämma
ersättningen till högre belopp (15 §).

Beträffande motorfordon, varom i föreliggande motion är fråga, har riksvärderingsnämnden
verkställt prissättning i taxa av hgresersättning för dylika
fordon (se S. F. S. 1942: 95). Taxan avser dock icke hyresersättning för längre
tid än en månad'' och gäller icke motorfordon, som vid ianspråktagandet var
avfört ur automobilregistret. Begränsningen av taxan till en hyrestid av en
månad sammanhänger med att vid längre hyrestid de faktorer, som påverka
ersättningens storlek, ansetts vara alltför mångskiftande för att ersättningen
skall kunna bestämmas med ledning av taxans schematiska prissättning. I
fråga örn avregistrerade motorfordon, vilkas rekvirerande med nyttjanderätt
i regel icke torde innebära någon förlorad avkastning eller nytta för vederbörande
ägare, har hyresersättning ej heller ansetts böra inflyta i taxan.

I de fall hyresersättning för motorfordon sålunda icke finnes upptagen i

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

5

taxan, skall ersättningsfrågan i första hand hänskjutas till vederbörande allmänna
lokala värderingsnämnd (18 §). Till sådan nämnd skall även i första
hand hänskjutas frågor örn ersättning för skada eller avsevärd försämring å
motorfordon, som rekvirerats med nyttjanderätt, ävensom frågor om ersättning
för åtgärder, varom förmäles i 7 § rekvisitionslagen (19 §).

Då förnödenhet, för vilken ersättning skall bestämmas av mottagaren eller
av allmän lokal värderingsnämnd, tages i anspråk med nyttjanderätt, skall
enligt 60 § rekvisitionsförordningen besiktning äga ruin för utrönande av
förnödenhetens beskaffenhet och värde såväl vid avlämnandet som vid återlämnandet
efter begagnandet m. m. över besiktning, som skall verkställas av
tre gode män eller genom mottagarens försorg, skall, där mottagaren anser
nödigt eller avlämnaren det påfordrar, upprättas instrument. Beträffande motorfordon
upprättas regelmässigt dylika instrument. Vid sidan av den utredning
vederbörande fordonsägare kan lägga fram, utgör de i besiktningsinstrumenten
intagna uppgifterna rörande fordonen — såsom märke, årsmodell,
lastförmåga, utrustning m. m. -— det material varpå nämnderna ha att
grunda ersättningsbesluten.

Vad härefter angår motorfordon, som rekvireras med äganderätt, är att
märka, att rekvisitionslagen bygger på den förutsättningen, att ersättning
härför icke skall upptagas i taxa. Fråga örn ersättning för av kronan med
äganderätt övertagna motorfordon skall enligt 18 § rekvisitionslagen alltid
hänskjutas till bilvärderingsnämnd såsom första instans. Bilvärderingsnämnd
består av tre ledamöter, två utsedda av vederbörande länsstyrelse och en av
militär myndighet, vilka enligt 12 § rekvisitionsförordningen skola vara
förtrogna med motorfordons och motorredskaps konstruktion och skötsel;
en av ledamöterna skall tillika äga ingående erfarenhet örn värdering av
motorfordon och motorredskap. Över beslut av bilvärderingsnämnd må besvär
anföras hos riksvärderingsnämnden av såväl enskild sakägare som kronan.

Motorfordon, som tages i anspråk med äganderätt, skall inställas inför
vederbörande bilvärderingsnämnd för besiktning och värdering, varefter
nämnden omedelbart har att bestämma ersättningen. Besiktningen skall alltså
företagas av samma personer, som ha att bestämma ersättningen för fordonet
(41 § rekvisitionsförordningen).

Vad nu sagts angående sammanträdesordningen för bilvärderingsnämnd
gäller emellertid icke undantagslöst. I fall då motorfordon rekvireras med
äganderätt till ringa antal må nämligen enligt 51 § rekvisitionsförordningen
rekvirenten förordna, att ersättningsärendena skola handläggas av bilvärderingsnämnd
i enlighet med den för allmänna lokala värderingsnämnder stadgade
ordningen, vilket innebär, att besiktning skall förrättas av gode män
eller genom mottagarens försorg samt alt bilvärderingsnämnden först i efterhand
prövar ersättningsfrågan. Denna ordning för ersättningens bestämmande
har jämväl tillämpats i fråga om de bilar, som rekvirerats före ikraftträdandet
den 1 oktober 1942 av den nya rekvisitionslagen men beträffande vilka ersättningsfrågorna
icke hunnit slutligt avgöras före sagda dag. Även enligt
1938 års rekvisitionslag gällde den ordningen, att de lokala värderingsnämnder,
som då hade att avgöra ersättningsfrågorna, först i efterhand fastställde ersättningen.
I samtliga nu nämnda fall då ersättningen fastställes av värderingsnämnd
i efterhand, utgöra de vid besiktning av fordonen upprättade
instrumenten det huvudsakliga material, ur vilket nämnderna kunna inhämta
de uppgifter rörande fordonen, som erfordras för ersättningsfrågornas bedömande.
Dock torde det icke vara i överensstämmelse med rådande praxis att,
.såsom motionären synes antaga, de värden, som av godemännen åsatts fordonen
vid besiktningen, utan vidare läggas till grund för de ersättningsbelopp,
som nämnderna lia alt fastställa. I stället torde värderingsnämndcrna regelmässigt
självständigt söka bilda sig en uppfattning örn de priser, som böra åsältas

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

fordonen, med ledning av de uppgifter i övrigt rörande fordonen, som inflyta
i besiktningsinstrumenten eller som eljest äro tillgängliga för nämnderna. Icke
minst plägar härvid avseende fästas vid det men rekvisitionen innebär för fordonsägaren
i det fall han för sin försörjning varit beroende av att disponera
fordonet i sin rörelse. Med anledning av vad i motionen uttalats angående de
svårigheter, som till följd av inträdd prisstegring skulle uppkomma vid återanskaffning
av bilar i stället för sådana som rekvirerats, förtjänar i detta
sammanhang framhållas, att vid ersättnings bestämmande hänsyn regelmässigt
tages till dagspriserna å fordonen, under förutsättning att fordonsägaren
befinner sig i den situationen att han är nödsakad omedelbart gå i
författning om inköp av nytt fordon.

I motionen har gjorts gällande att nästan alla värderingsärenden, som
berört bilar i regelbunden trafik, överklagats hos riksvärderingsnämnden samt
att detta skulle medföra olägenheter för värderingsnämnderna. Riksvärderingsnämnden
är visserligen icke i tillfälle att framlägga någon statistik beträffande
»bilar i regelbunden trafik», men enligt för riksvärderingsnämnden
tillgängligt siffermaterial kan beräknas, att riksvärderingsnämnden haft att
pröva ersättningsfrågorna beträffande ungefär 25 procent av samtliga under
år 1942 med äganderätt rekvirerade motorfordon. Några olägenheter för
värderingsnämnderna till följd av att ersättningsbesluten blivit överklagade
torde icke hava yppats. Då av lokal nämnd fastställda ersättningsbelopp enligt
51 och 64 §§ rekvisitionsförordningen skola utanordnas så snart den lokala
nämndens beslut vunnit laga kraft gentemot kronan, torde överklagandet av
ersättningsbesluten ej heller innebära några större olägenheter för den enskilde
sakägaren annat än i de fall besvär anföras från kronans sida. För att
jämväl i sådant fall i möjligaste mån begränsa olägenheterna för den enskilde
stadgas i 51 § rekvisitionsförordningen att, oavsett att kronan anfört besvär
över ersättningsbeslut, länsstyrelsen skall, så snart besvärstiden gått till ända,
utanordna två tredjedelar av det fastställda ersättningsbeloppet i förskott.

Ehuru i den nya rekvisitionslagen kravet på ett skyndsamt avgörande av
ärendena torde få anses bättre tillgodosett än enligt förut gällande lag —
bland annat därigenom att ersättning för med äganderätt rekvirerade motorfordon
såsom regel skall bestämmas av bilvärderingsnämnden i samband
med fordonens inställelse — torde det icke kunna helt undvikas att i vissa
fall dröjsmål uppstå, innan ersättningsfrågorna bliva avgjorda. Det förtjänar
emellertid uppmärksammas, att enligt rådande praxis ersättningsbeloppen
ansetts böra örn möjligt avvägas så, att vederbörande erhåller gottgörelse
jämväl för de med dylika dröjsmål förenade olägenheterna. Däremot medgiver
icke rekvisitionslagen utdömande av ränta å ersättningsbeloppen.

Slutligen må erinras därom att även sedan ersättning för rekvirerad förnödenhet
blivit i vederbörlig ordning slutligt fastställd, ytterligare uppskov med
ersättningsbeloppets erläggande kan uppstå till följd av föreskrifterna örn att
ersättningsbelopp i vissa fall — bland annat beträffande med äganderätt
rekvirerade motorfordon — skall insättas å särskilt konto i postgirorörelsen,
intill dess sex månader förflutit efter insättningen. Se lagen den 20 oktober
1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning
enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar samt i anslutning därtill meddelad
kungörelse den 30 december 1939 (nr 954; ändrad S. F. S. 1940: 662 och 879).

Av det ovan anförda torde framgå att syftet med motionen i möjligaste mån
synes vara tillgodosett genom gällande bestämmelser. Stockholm den 12 mars
1943.

På riksvärderingsnämndens vägnar:

HILDING FORSSMAN.

Tore Schaffer.