Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1943 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1942 (nr 459).

Genom en den 7 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 240, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni

1942 (nr 459).

Härigenom förordnas, dels att 2, 5—8 samt 10, 11 och 17 §§ prisregleringslagen
den 30 juni 1942, vilken gäller till och med den 30 juni 1943,
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att till lagen skola
fogas två nya paragrafer, betecknade 2 a och 15 a §§, av nedan angiven
lydelse, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1944.

2 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller såsom företagare åt
annan yrkesmässigt utför viss tjänst skall vara skyldig

1) att ofördröjligen anmäla det pris, som han tillämpat för förnödenheten
eller tjänsten å dag som i föreskriften angives;

2) att varje gång höjning av priset vidtages ofördröjligen anmäla prishöjningen;
eller

3) att minst en vecka innan höjning av priset är avsedd att vidtagas anmäla
den tillärnade prishöjningen och skälen därtill.

Den som meddelat föreskrift om anmälningsskyldighet äger bestämma
till vilken myndighet anmälan skall göras.

Lika med utförande av tjänst skall enligt denna lag anses utövande av
verksamhet, som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla
möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad (hotell-
och pensionatrörelse).

Bihang tilt riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 36.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

2 a §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller som frivilligt utför tjänst, som
i 2 § avses, icke må utan tillstånd överskrida det pris å förnödenheten eller
tjänsten, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han
då icke sålde förnödenhet eller utförde tjänst varom fråga är, det pris som
den angivna dagen var att anse som gängse pris eller som han före nämnda
dag senast tillämpat (prisstopp).

Föreskrift om prisstopp meddelas att gälla för viss tid, högst tre månader.
Då skäl därtill äro må prisstoppet förlängas, varje gång för högst tre
månader. Den som meddelat föreskrift örn prisstopp äger bestämma på vilken
myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd till prishöjning.

Har prisstopp föreskrivits beträffande viss förnödenhet, äger Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer föreskriva, att förnödenhet, som
är avsedd att användas såsom ersättning för eller till utdragning av den prisreglerade
förnödenheten och som icke saluförts inom landet före den dag
prisstoppet föreskrevs, icke må försäljas eller utbjudas till avyttring förrän
priset å förnödenheten godkänts av myndighet som Konungen bestämmer.
Godkänt pris må icke överskridas utan tillstånd av myndigheten.

5 §.

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utföra viss tjänst
skall tillkomma endast

1) den som---sådan tjänst.

Meddelas föreskrift---därtill äro.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel
med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna utomordentliga
förhållandena och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet
eller tjänst, äger Konungen meddela föreskrift örn begränsning på annat sätt
än förut i denna paragraf är sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja
förnödenheten eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utföra tjänsten.

6 §•

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet eller vid utförande av tjänst,
som i 2 § avses, taga eller träffa avtal om vederlag, som i märklig mån överstiger
det i allmänhet tillämpade priset eller som eljest är att anse såsom
oskäligt med hänsyn till säljarens eller företagarens självkostnad och de
grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid prissättning å liknande slag av
förnödenheter eller tjänster.

Ej heller---sådant vederlag.

7 §•

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke överskridas,
må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets an -

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

3

ordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande
fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst
tages i anspråk, ej heller att eljest avtal slutes eller förbindelse avgives rörande
annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst varom fråga är.

8 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för den,
som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller såsom företagare
åt annan yrkesmässigt utför viss tjänst, att på anfordran av den myndighet,
som meddelat föreskriften, eller annan myndighet, som därvid bestämts,

1) lämna de uppgifter myndigheten finner erforderliga för utövning av
den priskontrollerande verksamhet, som åligger myndigheten;

2) för kontroll---för myndigheten.

Försummar någon---sådant vite.

10 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande yrkesmässig försäljning
av viss förnödenhet meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet
att å försäljningsställe hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet
samt angående skyldighet att sälja förnödenheten efter vikt eller mått
eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i förpackningar märkta på visst
sätt, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad att motverka
oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning
av förnödenheten.

Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även i fråga
om utförande av tjänst som i 2 § avses.

11 §•

Med dagsböter---år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 §, eller som vid fullgörande av anmälningsskyldigheten lämnat
medvetet oriktig uppgift eller som, med vetskap om att prisstopp föreskrivits
beträffande viss förnödenhet eller tjänst eller att visst pris å förnödenhet godkänts
jämlikt 2 a § sista stycket, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
till förhöjt pris eller i återförsäljningssyfte för densamma betalat
eller förklarat sig villig att betala sådant pris eller för utförande av tjänsten
uppburit eller krävt förhöjt pris eller som, med vetskap örn att föreskrift
enligt 2 a § sista stycket meddelats beträffande viss förnödenhet, brutit mot
föreskriften;

2) den som — — — eller villkoret;

5) den som med vetskap örn föreskrift, som jämlikt 5 § meddelats angående
rätten att sälja viss förnödenhet eller utföra tjänst, som i 2 § avses, eller
örn villkor, som i anledning av denna lag uppställts för rätten att sälja förnödenheten
eller utföra tjänsten, försålt eller saluhållit eller i återförsäljnings -

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

syfte köpt eller förklarat sig villig att köpa förnödenheten eller utfört eller
erbjudit sig att utföra tjänsten i strid mot föreskriften eller villkoret;

6) den som---vilseleda myndighet.

Vid bedömande---betydande storlek.

Lika med---yrkesmässig förvärvsverksamhet.

Ej må —--4) avses.

Fälles någon---skall utgivas.

15 a §.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem som gå rättens
eller länsstyrelsens bud och ärende, gäde ock om befattningshavare som har
att öva tillsyn å efterlevnaden av denna lag.

17 §.

över myndighets---icke föras.

Beslut, som myndighet i annat fall än i första stycket avses meddelat jämlikt
3 §, så ock myndighets beslut jämlikt 2 §, 2 a §, 8 § första stycket eller
10 § skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan varda förordnat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Föreskrift enligt 2 a § skall ej gälla längre än förordnande enligt 1 § är
gällande. Föreskrift som nyss sagts skall icke äga tillämpning i fråga om avtal
om köp eller utförande av tjänst, som slutits innan föreskriften trädde
i kraft, såvida i avtalet vederlaget blivit till beloppet bestämt.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen
framlagda förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.

Nu gällande prisregleringslag utfärdades den 30 juni 1942 (nr 459). Lagen
trädde i kraft den 1 juli 1942 och äger giltighet till och med den 30 juni
1943. För att lagens huvudbestämmelser skola träda i tillämpning erfordras
särskilt förordnande därom. Sådant förordnande må meddelas vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden. Förordnande meddelas av Konungen med riksdagens
samtycke, dock att, när riksdagen ej är samlad, provisoriskt förordnande
må meddelas av Konungen. Genom kungörelse den 30 juni 1942
(nr 460) meddelade Konungen med riksdagens samtycke förordnande, varom
nyss är sagt, att gälla från och med den 1 juli 1942 tills vidare. Förordnandet
är alltjämt gällande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

0

Beträffande det närmare innehållet i 1942 års prisregleringslag må följande
här nämnas. Enligt 2 § första stycket äger Konungen eller myndighet, som
Konungen bestämmer, meddela vissa föreskrifter i prisreglerande syfte med
avseende å den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller såsom företagare
åt annan yrkesmässigt utför tjänst, bestående i förfärdigande av viss
förnödenhet eller verkställande av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller
rengöringsarbete eller annat därmed jämförligt arbete å viss förnödenhet eller
verkställande av transport. Sålunda må enligt första stycket 1) stadgas skyldighet
för vederbörande säljare eller företagare att ofördröjligen anmäla det
pris, som av honom tillämpas för förnödenheten eller tjänsten den dag föreskrift
örn sådan anmälningsskyldighet meddelas. Enligt första stycket 2) må
stadgas skyldighet för vederbörande näringsidkare att, varje gång höjning av
priset vidtages, ofördröjligen anmäla prishöjningen. Enligt första stycket 3)
må föreskrivas, att priset icke må utan tillstånd höjas förrän en vecka förflutit
från det näringsidkaren inkommit med anmälan om den tillärnade prishöjningen
och skälen därtill. Vidare stadgas i 2 § andra stycket, sådant lagrummet
ursprungligen lydde, att om anmälan om tillärnad prishöjning inkommit
i fall som i första stycket under 3) avses, myndighet som Konungen bestämmer
äger, då särskilda skäl därtill äro, utsträcka den tid, under vilken säljaren
eller företagaren icke må utan tillstånd höja priset, till högst en månad
från det anmälan inkom. Enligt 3 § äger Konungen eller myndighet, som
Konungen bestämmer, fastställa visst pris, som prövas skäligt, att gälla såsom
normalpris vid frivillig försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande
av tjänst som i 2 § avses. I 4 och 5 §§ meddelas bestämmelser om utfästelsepriser
samt om s. k. tvångskartellering. I 6 § har upptagits ett allmänt
förbud mot prisocker. Vidare lia i 7 § meddelats vissa föreskrifter rörande
s. k. kombinationsavtal. Sålunda stadgas, att om enligt prisregleringslagen
visst pris för förnödenhet eller tjänst icke får överskridas, då må icke —
i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets anordning —
såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande fordras,
att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst tages i anspråk.
I 8 och 9 §§ äro intagna bestämmelser om viss uppgiftsskyldighet. Enligt 8 §
äger sålunda myndighet, som Konungen bestämmer, föreskriva skyldighet för
den, som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller såsom företagare
åt annan yrkesmässigt utför tjänst av i 2 § angivet slag, att på anfordran
av den myndighet, som meddelat föreskriften, eller annan myndighet,
som därvid bestämts, dels lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning
av den tillämpade prissättningens skälighet eller för bedömning av den
allmänna prisutvecklingen, dels ock för kontroll av lämnade uppgifter eller
tillämpade priser förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.
I 10 § första stycket föreskrives, att myndighet, som Konungen bestämmer,
äger beträffande detaljhandel meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet
för handlande att å försäljningsstället ha anslag med prisuppgifter av
viss beskaffenhet samt angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet
efter vikt eller efter mått, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara äg -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

nåd att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande
eller förbrukning av förnödenhet. Enligt andra stycket i samma paragraf skall
vad i första stycket är stadgat beträffande detaljhandel i tillämpliga delar
gälla även i fråga om utförande av tjänst som i 2 § avses. Slutligen ha i 11 §
och följande paragrafer upptagits vissa ansvarsbestämmelser m. m. Bland
annat stadgas, i 11 § sista stycket, att där någon fälles till straff enligt första
eller tredje stycket i samma paragraf, domstolen tillika skall förplikta honom
att utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet,
som undanhållits; dock att, i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda,
nedsättning må ske av det värde som skall utgivas.

Genom lag den 26 februari 1943 (nr 70) om ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen
har tiden för sådant förlängt prisstopp, varom i 2 § andra stycket
förmäles, utsträckts från högst en till högst tre månader från det anmälan
örn den tillärnade prishöjningen inkom.

Statens priskontrollnämnd har i särskilda skrivelser den 2 februari och
den 26 mars 1943 framlagt förslag till vissa ändringar i prisregleringslagen,
vilka förslag närmare motiverats i två vid skrivelserna fogade promemorior.

Under erinran om att den 31 oktober 1942 utfärdats bestämmelser örn allmänt
prisstopp har priskontrollnämnden föreslagit utvidgning av området för
priskontrollen och effektivisering av bestämmelserna om prisstopp. Vidare
har prisockerbestämmelsen föreslagits skola skärpas. Nämnden har härutöver
föreslagit vissa smärre ändringar.

över priskontrollnämndens i skrivelsen den 2 februari 1943 framlagda förslag,
vilka innebära de väsentliga ändringarna, ha efter remiss yttranden avgivits
av fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium (efter hörande av
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare
samt Sveriges centrala hotell- och restaurantförening), statens industrikommission,
statens livsmedelskommission och statens bränslekommission,
svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation, landsorganisationen i Sverige, Sveriges
köpmannaförbund, kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund och Sveriges
lantbmksförbund.

I propositionen har föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss,
erinrat örn att giltighetstiden för den gällande prisregleringslagen utgår
den 30 juni 1943, samt uttalat att, då en lagstiftning av förevarande slag
uppenbarligen alltjämt vore behövlig, giltighetstiden borde förlängas, förslagsvis
till och med den 30 juni 1944. I samband med förlängningen av
giltighetstiden har departementschefen till behandling upptagit de av priskontrollnänniden
väckta frågorna örn ändringar i lagen.

Departementschefen har beträffande frågan om prisregleringens inriktning
hänvisat till de genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 november 1942 fastställda
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

7

Beträffande spörsmålet örn prisregleringslagens tillämpningsområde
har departementschefen anfört följande:

»Den skärpning av den ekonomiska politiken, som genomförts i syfte att
minska riskerna för en skadlig prisstegring, gör en utvidgning av prisregleringslagens
tillämpningsområde påkallad. Å andra sidan bör lagen icke göras
tillämplig på sådana områden, där lagen till följd av sin konstruktion icke
passar eller där på grund av de prisreglerande organens sammansättning
och verksamhetsmetoder efterlevnaden av lagens bestämmelser icke kan effektivt
övervakas.

Självfallet bör prisregleringslagen alltjämt gälla i fråga örn försäljning
av förnödenheter. Någon ändring härutinnan har icke heller från något håll
påyrkats. Däremot har priskontrollnämnden såsom objekt för prisregleringen
ifrågasatt jämväl upplåtelse av nyttjanderätt till förnödenhet. Något egentligt
behov av en dylik utvidgning torde dock, såvitt av utredningen framgår,
icke kunna anses föreligga. Vid sådant förhållande och då jag icke avser
att nu framlägga förslag till helt ny prisregleringslag, har den ifrågasatta
bestämmelsen icke medtagits i departementsförslagct.

I priskontrollnämndens promemoria har diskuterats möjligheten att göra
prisregleringslagen — som för närvarande gäller endast i fråga örn försäljning
av förnödenheter samt utförande av tjänster av vissa slag —
tillämplig med avseende å försäljning av fast egendom. Tanken har emellertid
avvisats. För egen del finner jag det välbetänkt att icke utsträcka
lagen till att gälla överlåtelse av fast egendom. Jag vill i detta sammanhang
understryka den av livsmedelskommissionen framförda synpunkten att genom
prisreglering beträffande jordbrukets produkter en viss prisreglerande
effekt erhålles jämväl med avseende å försäljning av jordbruksfastigheter.
Motsvarande gäller på grund av den genomförda hyresregleringen i fråga örn
flertalet hyresfastigheter.

Priskontrollnämnden har vidare upptagit frågan örn prisregleringslagens
tillämpning vid upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom. Vad först angår
arrende bär nämnden därvid uttalat att nämnden, dock efter viss tvekan,
kommit till den uppfattningen att, därest åtgärder skulle vidtagas i
fråga om arrendeavgifterna, detta lämpligen borde ske på enahanda sätt
som skett beträffande hyra. Jämväl livsmedelskommissionen och Sveriges
lantbruksförbund lia uttalat betänkligheter mot att göra prisregleringslagen
tillämplig i fråga örn arrenden. Jag delar dessa betänkligheter. Den nuvarande
prisregleringslagen är icke så utformad, att den passar för det område,
varom nu är tal. Ej heller torde de allmänna prismyndigheterna vara
väl skickade att avgöra de frågor av speciell natur, som skulle aktualiseras
genom en utvidgning av prisregleringslagen till alt omfatta arrenden. Jag
förordar därför att, om förhållandena skulle nödvändiggöra en statlig priskontroll
med avseende å arrenden, denna fråga göres till föremål för specialreglering.

Enligt priskontrollnämndens mening holde sådana begränsade nyttjanderätter
till fast egendom, varom förmäles i 1 kap. 7 § lagen örn nyttjanderätt

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

till fast egendom, träffas av prisregleringslagens bestämmelser. De i nyssnämnda
lagrum angivna rättigheterna äro sådana, som avse rätt att å fastighet
avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke
är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning, eller att jaga eller fiska.
Den grupp av rättigheter, som priskontrollnämnden närmast åsyftar med
sitt förslag, är avverkningsrätterna. Emellertid hava vissa remissinstanser
uttalat tvekan om lämpligheten att utsträcka prisregleringslagen till att avse
dylika rättigheter. Det har härvid framhållits, att en dylik utvidgning icke
skulle få någon nämnvärd praktisk betydelse med hänsyn till att värdet å
dylika rättigheter vore så skiftande, att någon generellt användbar norm
för deras prissättande svårligen kunde utfinnas. Dessa uttalanden torde icke
sakna fog. Visserligen vore det tänkbart att — även örn man sålunda icke
kan tänka sig en priskontroll å avverkningsrättigheter genom generella prisbestämmelser
— prisregleringslagen likväl i princip gjordes tillämplig å dylika
rättigheter för att därigenom lagens bestämmelser om uppgiftsskyldighet
m. m. skulle gälla även på förevarande område. Emellertid torde det
icke vara påkallat att av dylika skäl föra in avverkningsrättigheterna under
prisregleringslagen med hänsyn till att enligt gällande bestämmelser dylika
rättigheter överhuvud icke må förvärvas annat än efter särskilt tillstånd.
Genom kungörelse den 18 juli 1942 (nr 722) angående viss reglering
av förvärv av skogsavverkningsrätt, m. m. har nämligen föreskrivits, att förvärv
av skogsavverkningsrätt mot vederlag får, med vissa angivna undantag,
ske endast efter tillstånd av bränslekommissionen eller å dess vägnar
samt att vid tillståndets beviljande föreskrifter må meddelas rörande de
villkor, under vilka tillståndet må tillgodonjutas; överträdelser av det i kungörelsen
stadgade förbudet eller brott mot villkor, som föreskrivits med stöd
av kungörelsen, äro straffbelagda. Med hänsyn till det nu anförda och då,
enligt vad jag tidigare föreslagit, arrenden icke skola föras in under prisregleringslagen,
vill jag för min del åtminstone icke för närvarande förorda,
att prisregleringslagen göres tillämplig å avverkningsrättigheter. Vid sådant
förhållande torde ej heller övriga i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen omförmälda
rättigheter böra föras in under prisregleringslagen. Därest en speciallagstiftning
kommer till stånd rörande prisreglering av arrenden, torde
böra undersökas huruvida icke en dylik speciallag med fördel kan göras tilllämplig
även i fråga om sådana begränsade rättigheter, som i nyssnämnda
lagrum avses. Därest så icke kan ske, torde deras införande under prisregleringslagen
få tagas under förnyat övervägande.

I lagen örn hyresreglering m. m. har, efter beslut av årets riksdag, upptagits
en bestämmelse att nämnda lag icke skall äga tillämpning på bostadsupplåtelse
i hotell- eller pensionatrörelse, i den mån prisregleringslagen erhållit
tillämpning därå. Den sålunda företagna lagändringen föranleddes av
priskontrollnämndens förslag, att under prisregleringslagen skall inbegripas
upplåtelse av nyttjanderätt till lägenhet, varå stadgan den 8 juni 1917 angående
hotell- och pensionatrörelse äger tillämpning. Att priskontrollen beträffande
ifrågavarande nyttjanderätter ansetts böra ske på grundval av prisregleringslagen
och icke enligt hyresregleringslagen beror bland annat på, att

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

9

i hotell- och pensionatrörelse ganska ofta tillämpas enhetspris för rum och
mat; vid sådant förhållande har det ansetts naturligt att priskontrollen i
fråga örn bostadsupplåtelsen skedde i samma ordning som beträffande tillhandahållandet
av maten. Därtill kommer att bostadsupplåtelsen regelmässigt
är kombinerad med utförandet av vissa tjänster åt hyresgästen, vilka i
priskonlrollhänseende falla under prisregleringslagen. Med hänsyn till det
anförda torde sådan ändring nu böra vidtagas i prisregleringslagen, att denna
kommer att avse jämväl bostadsupplåtelse i hotell- eller pensionatrörelse.
Denna ändring torde lämpligen kunna genomföras på så sätt att i 2 §
— där lagens tillämpningsområde bestämmes -—- intages ett stadgande att
lika med utförande av tjänst skall enligt lagen anses utövande av verksamhet,
som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla möblerad
bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad. Väljes denna
konstruktion, sker i formellt hänseende icke någon ändring i fråga om författningens
ram; i de olika paragraferna komma sålunda fortfarande endast
förnödenheter och tjänster att anges som objekt för de i respektive paragrafer
meddelade bestämmelserna. Såsom av den föreslagna lagtexten framgår
har jag, vidkommande frågan i vilken omfattning bostadsupplåtelse i hotelleller
pensionatrörelse bör hänföras under prisregleringslagen, icke ansett
någon skillnad i förevarande hänseende böra göras mellan de fall, då för
rörelsens bedrivande fordras myndighets tillstånd, och de fall då allenast
anmälan örn rörelsen skall göras.

Beträffande tjänster som objekt för prisregleringen har priskontrollnämnden
i sin promemoria anfört, att den nuvarande begränsningen näppeligen
kunde kvarstå. Nämnden har för sin del ansett lagen böra utvidgas till att
gälla tjänster överhuvud taget oavsett deras beskaffenhet; nämnden har dock
samtidigt uttalat, att beträffande vissa tjänster ingripanden enligt prisregleringslagen
vore praktiskt genomförbara endast i begränsad utsträckning. Vid
remissbehandlingen ha från några håll uttalats betänkligheter mot den föreslagna
utvidgningen, främst med hänsyn till de betydande praktiska svårigheter
som ofrånkomligen äro förknippade med en prisreglering av vissa slag
av tjänster. Emellertid torde man av berörda förhållande icke böra draga
den slutsatsen, att någon utvidgning beträffande tjänster överhuvud icke bölske.
Det bör beaktas dels att åtskilliga slag av tjänster, som nu falla utanför
prisregleringslagen, väl torde lämpa sig för en direkt prisreglering, dels ock
att vissa bestämmelser i prisregleringslagen, såsom bestämmelserna om anmälnings-
och uppgiftsskyldighet, torde kunna vinna tillämpning även beträffande
sådana tjänster, som till följd av sin beskaffenhet icke äro lämpliga
objekt för exempelvis normalprisbestämmelserna. Å andra sidan torde
det icke vara möjligt alt i lagtexten direkt angiva de ytterligare slag av
tjänster, i fråga om vilka prisregleringslagen nu kan och bör göras tillämplig.
Vid sådant förhållande oell då det med hänsyn till den skärpta priskontrollen
är angeläget, att prisregleringslagen göres tillämplig å tjänster i
vidast möjliga omfattning, torde priskontrollnämndens förslag böra godtagas;
prisregleringslagen torde sålunda i princip böra göras tillämplig beträffande
alla slag av tjänster. Det torde sedan få ankomma på Kungl. Majit respektive

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

de tillämpande myndigheterna att i förekommande fall pröva, vilka av prisregleringslagens
bestämmelser som böra och kunna tillämpas beträffande
tjänst av visst slag. Jag vill tillägga att den anordning, jag sålunda föreslår,
konstruktionsmässigt icke avviker från gällande lag. Beträffande denna fråga
må hänvisas till mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 8 maj 1942 vid remiss
till lagrådet av då föreliggande förslag till prisregleringslag. Jag anförde
därvid, att även med den begränsade utvidgning av prisregleringslagen,
som då föreslogs, lagen komme att omfatta en del tjänster, där en tillämpning
av lagen kunde erbjuda betydande svårigheter; då fråga uppkomme om meddelande
av föreskrift enligt lagen, måste därför med hänsyn till förhållandena
inom den ifrågakomna branschen prövas, huruvida sådan föreskrift lämpligen
borde meddelas eller icke. —- Det torde slutligen böra tilläggas, att förslaget så
till vida överensstämmer med gällande lag att priskontrollen icke skall avse
arbetsgivares och arbetstagares inbördes löneförhållanden utan endast tjänster,
som företagare yrkesmässigt utför åt annan.

Det torde icke kunna undvikas, att därest åt prisregleringslagen gives sådan
utformning att den skall avse tjänster överhuvud taget, vissa gränsfall kunna
uppstå, där tvekan råder örn föremålet för avtalet är att anse såsom »tjänst»
eller icke. Någon närmare definition torde emellertid icke kunna givas i lagtexten
utan torde det få ankomma på rättstillämpningen att i tvivelaktiga
fall lämna svar på frågan. Priskontrollnämnden har i detta sammanhang uttalat
tvekan under vilken rubrik teaterbiljetter m. m. samt annonser skola
hänföras. Såväl uppförandet av en teaterföreställning som en tidnings annonsverksamhet
torde emellertid i förevarande sammanhang vara att anse
såsom utförande av tjänst.»

Beträffande frågan örn utformningen av prisstoppbegreppet
har departementschefen yttrat:

»Enligt gällande prisregleringslag innebär prisstoppet endast ett förbud att
höja priset innan viss tid förflutit från det vederbörande inkommit med anmälan
om den tillärnade prishöjningen och skälen därtill. Prisstoppbestämmelsen
har avsetts såsom ett medel att förhindra, att prismyndigheterna ställdes
inför fullbordade fakta i fråga om prishöjningar. Befogenheten att föreskriva
förlängt prisstopp (intill en månad eller — efter den provisoriska lagändringen
innevarande år — intill tre månader från det anmälan inkommit)
har avsetts skola utnyttjas i sådana fall, där prismyndigheten funnit sig icke
kunna godtaga den planerade och anmälda prishöjningen samt myndigheten
behövt tid på sig för undersökningar och förhandlingar eller för förberedande
av beslut om annan åtgärd enligt prisregleringslagen.

Det torde vara uppenbart att med nuvarande skärpta prispolitik ett prisstoppbegrepp,
utformat på sätt nyss angivits, icke är tillfyllest. Därest prisstoppet
skall kunna effektivt utnyttjas såsom medel mot den skadliga prisstegringen,
torde det sålunda vara nödvändigt att själva prisstoppbegreppet
gives annan innebörd. Prisstoppet bör innebära ett förbud att höja priset
över tidigare tillämpad eller eljest gällande nivå samt bör kunna fortbestå
under en längre tidsperiod.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

11

Såsom nyss nämnts, anser jag det ofrånkomligt att ett prisstopp skall kunna
bestå under en längre tidsperiod. Detta sammanhänger med att prisstoppet
icke längre bör uppfattas endast såsom ett medel att förskaffa prismyndigheterna
erforderlig tidsfrist för att förbereda en definitiv prisreglering
enligt 3, 4 eller 5 § prisregleringslagen, utan att prisstoppet hädanefter torde
böra betraktas som en självständig prisregleringsform avsedd för sådana områden,
där prisreglering i annan form icke kan eller icke anses böra komma
till stånd. Priskontrollnämnden har i sin promemoria föreslagit, att prisstopp
skall gälla viss bestämd lid, högst två månader, med möjlighet till
förlängning varje gång för högst två månader. Jag delar priskontrollnämndens
mening, att prisstopp icke bör ifrågakomma för obestämd tid. En prisreglering
i form av prisstopp torde nämligen få anses så schablonartad, att
frågan om dess fortbestånd bör upptagas till omprövning med icke alltför
långa tidsintervaller. Då jag emellertid finner det önskvärt att tiden för prisstoppet
må kunna ökas något utöver vad priskontrollnämnden föreslagit, förordar
jag alt prisstopp skall kunna meddelas att gälla för högst tre månader,
med möjlighet till förlängning, varje gång med högst tre månader. Föreskrift
örn prisstopp torde, liksom enligt gällande lag, böra få meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer. Föreskrift om prisstopp av mera
allmän innebörd torde dock städse böra meddelas av Konungen.

Såsom stoppris föreslås enligt priskontrollnämndens promemoria i första
hand det pris, som vederbörande näringsidkare tillämpat å prisstoppdagen,
samt i andra hand det pris, som å prisstoppdagen är att anse såsom gängse.
I tredje hand borde enligt nämndens promemoria såsom stoppris ifrågakomma
det av näringsidkaren före stoppdagen senast tillämpade priset. Jämväl
enligt min mening bör såsom stoppris i första hand ifrågakomma det av
näringsidkaren å prisstoppdagen tillämpade priset. Det torde utan särskilt
stadgande vara tydligt, att såsom tillämpat pris jämväl skall anses ett av näringsidkaren
noterat pris, även örn något avslut icke gjorts den ifrågakomna
dagen. Därest näringsidkaren icke tillämpat (noterat) något pris å prisstoppdagen,
torde såsom stoppris böra gälla det pris, som å nämnda dag är att
anse som gängse pris. Detta bör gälla även i fråga örn nyetablerade företagare.
Mot förslaget att såsom stoppris i sista hand skall gälla det av näringsidkaren
före stoppdagen senast tillämpade priset kan naturligen invändas, att en
dylik regel kan komma alt drabba ojämnt. Med hänsyn till de särskilda förhållanden,
som föreligga beträffande vissa varor eller branscher, torde en regel
av angivet innehåll likväl svårligen kunna undvaras. Jag ansluter mig
därför till priskontrollnämndens förslag jämväl i denna del. Jag förutsätter
emellertid därvid att i de fall, där en tillämpning av regeln skulle leda till
obilligt resultat, nämnden ger tillstånd till överskridande av stoppriset.

Priskontrollnämnden har föreslagit, att prisstoppdagen skall kunna bestämmas
till viss förfluten dag. Även om detta i viss mån kan anses strida
mot själva begreppet prisstopp — som rätteligen bör innebära att priserna låsas
vid dagens nivå — anser jag mig likväl böra förorda nämndens förslag
med hänsyn, bland annat, till att illojala företagare inom sådana branscher,
för vilka prisstopp icke redan gäller, eljest skulle kunna försätta sig i en otili -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

börligt god position i prishänseende genom att höja priserna så snart kännedom
vunnits örn den föreslagna lagändringen. Såsom prisstoppdag bör emellertid
under inga förhållanden ifrågakomma tidigare dag än den 31 oktober
1942. Därest prisstoppdagen skall kunna bestämmas till viss förfluten tid,
torde en särskild övergångsbestämmelse erfordras beträffande avtal, som
slutits under tiden mellan prisstoppdagen och den dag, då föreskriften meddelas.

Enligt gällande lag berör prisstopp endast den, som yrkesmässigt säljer
förnödenheten i fråga, respektive den vilken såsom företagare åt annan yrkesmässigt
utför tjänst av det slag, varom fråga är. Därest viss förnödenhet åsättes
normalpris, gäller priset däremot vid all frivillig försäljning av sådan förnödenhet,
oavsett om försäljningen är att anse såsom yrkesmässig eller icke.
Vad åter angår tjänster, stadgas i 3 § att åsatt normalpris endast gäller vid
frivilligt utförande av tjänst »sorn i 2 § avses», d. v. s. tjänst av något av
de i sistnämnda paragraf uppräknade slagen i den mån vederbörande såsom
företagare åt annan yrkesmässigt utför sådan tjänst. Med hänsyn till den
ändrade karaktär, som prisstoppbegreppet avses skola erhålla, torde det vara
befogat att, på sätt priskontrollnämnden föreslagit, utvidga prisstoppbestämmelserna
till att gälla även icke yrkesmässig försäljning. Även om den praktiska
betydelsen därav icke är stor, vinnes dock — förutom en i och för sig
önskvärd formell likhet med normalprisbestämmelserna — den fördelen att
tvistigheter icke vidare behöva förekomma beträffande frågan om viss försäljningsverksamhet
är att anse såsom yrkesmässig eller icke. Beträffande
tjänster torde däremot någon motsvarande utvidgning icke böra ske. Det torde
ligga i sakens natur att beträffande tjänster endast den yrkesmässiga
verksamheten kan ifrågakomma såsom objekt för prisreglering.

Sveriges industriförbund har i sitt remissyttrande tagit upp frågan om prisstoppbestämmelsernas
tillämpning beträffande sådana avtal mellan industriföretag
och statliga beställare, vilka enligt hittills tillämpad ordning underställts
industrikommissionens prisbyrå för prövning. Det förhållandet att
prisbyrån tillämpat strängare principer för prissättningen än dem, som av
priskontrollnämnden i allmänhet godtagits, borde enligt förbundets mening
medföra alt de ifrågavarande företagen bereddes större möjligheter att, oavsett
föreskrivet prisstopp, vid förnyade beställningar erhålla kompensation
för inträffade kostnadsökningar. I anledning av förbundets uttalande vill
jag framhålla, att man även framdeles torde böra räkna med att avtal av
ifrågavarande slag underställas industrikommissionens prisbyrå för granskning.
Det är enligt min mening rimligt att, om prisbyrån vid prövning av tidigare
avtal tillämpat snävare grunder för prissättningen än de allmänt tilllämpade,
viss hänsyn därtill tages vid prövning av frågan örn i ett nytt avtal
prishöjning skall medgivas i anledning av inträffade kostnadsstegringar. Jag
vill i detta sammanhang även framhålla att, då fråga uppkommer om nedsättning
av hittills tillämpade priser på grund av sådana kostnadsbesparingar
som möjliggjorts av rationaliseringsåtgärder inom vederbörande företag,
prismyndigheten bör framgå med varsamhet så att icke företagets intresse
av en fortsatt rationalisering omintetgöres.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

13

Industriförbundet har vidare hemställt, att i lagen måtte införas en bestämmelse
enligt vilken priskontrollnämnden skall vara skyldig att inom viss
skälig tid meddela beslut i prisärende, som av näringsidkare dragits inför
nämndens prövning. Då det med hänsyn till ärendenas skiftande natur näppeligen
låter sig göra alt i lagen fixera viss tidsfrist, inom vilken beslut skall
meddelas, bär jag icke ansen mig böra framlägga förslag därom. Jag förutsätter
emellertid, att nämnden låter sig angeläget vara att så skyndsamt som
möjligt avgöra alla förekommande ärenden.

Med hänsyn till prisstoppets ändrade karaktär synes det lämpligast att
bryta ut bestämmelserna om prisstopp ur 2 §, som handlar om anmälningsskyldighet,
och i stället upptaga de ifrågavarande bestämmelserna i en särskild
paragraf, betecknad 2 a §.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria även berört frågan örn reglering
av prissättningen å sådana nya varor, som utföras i marknaden efter
det prisstopp föreskrivits. Nämnden har emellertid icke framlagt något direkt
förslag i ämnet. Spörsmålet har jämväl behandlats i det remissyttrande,
som avgivits av landsorganisationen; därvid har förordats ett generellt
förbud mot saluförande av ny vara innan varan blivit prissatt av
vederbörande myndighet. För egen del finner jag det önskvärt att frågan
löses i nu förevarande sammanhang. Tendenser torde nämligen icke helt
ha saknats att kringgå det allmänna prisstoppet genom vidtagande av sådana
ändringar i sammansättningen av en vara, att denna blir att anse såsom
en ny vara och sålunda fri från prisstoppet. Ej heller bör förbises, att
dessa tendenser kunna ökas i samma mån som prisstoppet blir långvarigt
och därigenom kännes mera besvärande. Emellertid anser jag mig icke
kunna biträda landsorganisationens förslag om ett generellt förbud beträffande
nya varor med hänsyn till de produktionshämmande verkningar, som
ett dylikt förbud kan medföra. Jag föreslår i stället att i lagen upptages en
bestämmelse om rätt för Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
att i visst fall föreskriva att vara —■ som icke saluförts inom landet
före den dag prisstopp föreskrevs och som är avsedd att användas såsom
ersättning för eller till utdrygning av sådan vara, för vilken prisstoppet
gäller — icke må försäljas eller utbjudas till avyttring förrän priset godkänts
av myndighet som Konungen bestämmer; godkänt pris bör självfallet
icke få överskridas utan tillstånd av myndigheten. Det bör understrykas
att även en dylik, lill sin innebörd mera begränsad bestämmelse bör utnyttjas
med återhållsamhet med hänsyn till intresset av att icke hindra
önskvärda initiativ i produktionsfrämjande syfte. Redan genom sin blotta
tillvaro kan bestämmelsen förväntas stävja en eventuell tendens att tillskapa
nya varor enbart i syfte att kringgå prisstoppet. Jag vill tillägga att, därest
föreskrift i enlighet med det föreslagna stadgandet meddelas beträffande
vara som redan utförts i marknaden, det kan vara lämpligt att föreskriften
förklaras skola träda i kraft först viss tid efter det föreskriften meddelats;
därigenom vinnes att prisfrågan kan prövas redan före bestämmelsens ikraftträdande
och all något avbrott i försäljningen sålunda icke behöver ske. Slutligen
må nämnas, att det icke torde ifrågakomma att tillämpa de föreslagna

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

Utskottet.

bestämmelserna å ersättningsmedel för ransonerade livsmedel med hänsyn
till den kontroll, som dylika ersättningsmedel äro underkastade enligt kungörelsen
den 20 mars 1942 (nr 147) angående försäljning av ersättningsmedel
för ransonerade livsmedel.»

Beträffande frågan om skärpning av förbudet mot pris o eker
har departementschefen uttalat bl. a. följande:

»Såsom priskontrollnämnden anfört, torde gällande bestämmelser rörande
prisocker icke vara så utformade att de verka tillräckligt effektivt.

Utformningen av en generell ockerbestämmelse, som samtidigt fyller rimliga
krav på klarhet, erbjuder stora svårigheter. Till en början torde emellertid
böra fastslås att, därest ockerbestämmelsen skall kunna verksamt utnyttjas
som medel mot den skadliga prisstegringen, ockerbegreppet icke får konstrueras
för snävt. Det straffbara området bör därför göras vidare än som
skett i fråga om strafflagens ockerbrott. Med utgångspunkt härifrån synes
det befogat att under förbudet hänföra sådana avtal, där vederlaget i märklig
mån överstiger det i allmänhet tillämpade priset för den förnödenhet eller
tjänst, varom fråga är. Därest avtalet rör förnödenhet eller tjänst, för vilken
dylikt jämförelsepris icke finnes, torde såsom rekvisit böra uppställas, att
vederlaget eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn till säljarens eller
företagarens självkostnad och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas
vid prissättning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.

Även med den av mig nu föreslagna utformningen av ockerbestämmelsen
kunna självfallet gränsfall uppkomma, där det är tveksamt om prisocker
skall anses föreligga eller icke. Olägenheterna härav få emellertid anses i väsentlig
mån undanröjda genom den redan enligt nuvarande lag gällande föreskriften
att åtal icke må anhängiggöras annat än efter angivelse eller medgivande
av myndighet, som Konungen bestämmer (priskontrollnämnden).

Jag vill slutligen tillägga att, då den föreslagna ockerbestämmelsen har en
betydligt vidare innebörd än strafflagens motsvarande begrepp, ordet »prisocker»
— även örn det av mig använts som beteckning för ifrågavarande brott
—■ likväl icke torde böra införas i lagtexten såsom brottsbenämning.»

Rörande motiveringen till de här ovan ej berörda ändringsförslagen får
utskottet hänvisa till propositionen.

Den nu gällande prisregleringslagen äger giltighet till och med den 30
juni 1943. Genom förevarande proposition har framlagts förslag örn fortsatt
giltighet av lagen och örn vissa ändringar i densamma.

De föreslagna ändringarna äro avsedda som ett led i den skärpning av
den ekonomiska politiken, som genomförts i syfte att minska riskerna för
inflation. De väsentliga ändringarna äro utvidgning av lagens tillämpningsområde,
effektivisering av bestämmelserna om prisstopp samt en fastare utformning
av förbudet mot prisocker.

För närvarande är lagen tillämplig dels beträffande försäljning av för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

15

nödenheter dels ock i fråga om sådana tjänster, som bestå i förfärdigande
av förnödenhet eller verkställande av ändrings-, förbättrings-, underhållseller
rengöringsarbete eller annat därmed jämförligt arbete å förnödenhet
eller verkställande av transport. I Kungl. Maj :ts förslag har tillämpningsområdet,
såvitt angår tjänster, utvidgats att avse sådana av alla slag. Dessutom
har lagen gjorts tillämplig på hotell- och pensionatrörelse. Tillräckliga
skäl ha ej ansetts föreligga att under lagen hänföra sådana transaktioner som
upplåtelse av nyttjanderätt till förnödenhet, försäljning av fast egendom,
arrende och upplåtelse av begränsade nyttjanderätter (exempelvis skogsavverkningsrätter)
till fast egendom.

Prisstoppet är enligt prisregleringslagen i dess nuvarande lydelse konstruerat
som en anmälningsskyldighet örn tillämnad prishöjning i förening med
ett förbud mot alt utan tillstånd höja priset under viss tid. Det varar i första
hand en vecka men kan utsträckas till högst tre månader. Det har avsetts
som ett medel att förskaffa prismyndigheterna erforderlig tidsfrist för att
förbereda en eventuell definitiv prisreglering enligt andra bestämmelser i
prisregleringslagen. Eftersom det icke är möjligt eller lämpligt att åstadkomma
en sådan prisreglering inom näringslivet i dess helhet, har prisstoppet i
propositionen föreslagits skola omformas till en självständig regleringsform,
avsedd för sådana områden, där prisreglering i annan form icke kan eller
icke anses böra komma till stånd. Prisstoppet har därför i Kungl. Maj:ts förslag
konstruerats som ett bestående förbud mot prishöjning. Det kan dock
meddelas att gälla för högst tre månader åt gången.

Såsom prisocker anses enligt den gällande lagen, örn någon vid en transaktion,
som faller under lagen, betingar sig »vederlag, som han insett eller
bort kunna inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart
oskäligt». I propositionen har bestämningen av vederlagets storlek föreslagits
skola ändras till »vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet
tillämpade priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn
till säljarens eller företagarens självkostnad och de grunder i övrigt, som
allmänt tillämpas vid prissättning å liknande slag av förnödenheter eller
tjänster».

Jämväl enligt utskottets åsikt måste prisregleringen effektiviseras för att
mera verksamt kunna tjäna sitt syfte som ett led i åtgärderna för penningvärdets
bevarande. I den mån prispolitiken ej kan föras med erforderlig
kraft, försämras utsikterna att hindra en uppgång i det allmänna löneläget.
Å andra sidan är det en förutsättning för att skärpningen av priskontrollen
skall kunna vidmakthållas, att det uppnådda lönestoppet kan upprätthållas.

Under beredningen av förevarande ärende lia diskuterats vissa längre gående
skärpningar av priskontrollen än de som upptagits i Kungl. Maj.ts
förslag. De genom propositionen framlagda modifierade ändringsförslagen
finner utskottet vara väl avvägda, varför utskottet tillstyrker, att desamma
genomföras. Utskottet anser sig emellertid böra göra en del erinringar angående
lagens framtida tillämpning.

Den vidsträckta makt, som genom de ändrade reglerna örn prisstopp lägges
i prismyndigheternas hand, ställer stora krav på dessa. Utskottet vill så -

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

som angeläget framhålla, att myndigheterna vid utövandet av sina befogenheter
taga tillbörlig hänsyn till alla på avgörandet av ett ärende inverkande
faktorer. Särskilt måste betonas, att priskontrollen ej får utövas så att
den lägger hinder i vägen för upprätthållande eller stegring av produktionen
på viktiga områden. Vid prövningen av framställningar om dispens från
förbudet i 7 § mot s. k. kombinationsavtal synes prismyndighet i tveksamma
fall lämpligen böra lämna vederbörande näringsorganisationer tillfälle att
yttra sig i frågan. Ärenden rörande prisregleringslagen, vilka dragits under
myndighets prövning, böra behandlas med största skyndsamhet.

I åtskilliga av paragraferna såväl i förslaget som i de ej ändrade delarna
av lagen är ordet »tjänst» försett med bestämningen »som i 2 § avses». Sedan
den nuvarande i 2 § föreskrivna begränsningen av arten av de tjänster,
som skola vara underkastade lagen, upphävts, är nämnda bestämning av
tjänst avsedd att syfta på orden »såsom företagare åt annan yrkesmässigt»
i 2 §. En person kan alltså aldrig straffas för exempelvis prisocker vid utförande
av tjänst, om han icke utfört tjänsten såsom företagare och yrkesmässigt.

Tvekan kan råda angående deti rätta tolkningen av sista stycket i förslagets
2 §. Däri stadgas, att hotell- och pensionatrörelse skall vara underkastad
lagen. Bestämmelsen är avfattad i nära överensstämmelse med den definition,
som i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse lämnas på sådan
rörelse. Eftersom denna definition giver rum för den tolkningen, att under
sådan rörelse inbegripes all uthyrning av möblerade rum, kan 2 § sista
stycket prisregleringslagen uppfattas så som örn all rumsuthyming folie under
lagen. En sådan tolkning torde ej vara avsedd. Bestämmelsen torde böra
så förstås, att föremål för prisreglering enligt lagen är sådan rumsuthyrning,
som enligt den allmänna uppfattningen är att anse såsom hotell- eller
pensionatrörelse. Därmed uteslutes från lagens tillämpningsområde uthyrning
av rum i en vanlig privatbostad, beträffande vilken ej vidtagits speciella
anordningar för hotell- eller pensionatrörelse. Sistnämnda rumsuthyming är
föremål för reglering enligt hyresregleringslagen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande propostion.

Stockholm den 27 maj 1943.

På andra lagtutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendete behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Wistrand, Löfvander, Olof Carlsson,
Söderkvist och Holmbäck*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herr Cruse, fru Johansson,
herrar Larsson i Östersund, Jansson i Hällefors, fru Västberg* och herr Hedlund i
Rådom.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

438143. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1943.