Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1943 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt för fattig, å
sanatorium vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära
del av sjukpension, m. m.
I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 76,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Jansson i Alsen hemställt,
att »riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller örn en förutsättningslös utredning
huruvida och på vilket sätt åtgärder höra vidtagas för att tillförsäkra lungsjuk,
som har sanatorievård, vilken betalas av fattigvården, rätt att för personligt
bruk uppbära del av sjukpension samt örn möjlighet finnes att tillförsäkra
mindre bemedlade lungsjuka, som utskrivits från sanatorium, ersättning
för resor och kostnadsfri läkare vid gasbehandling.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av pensionsstyrelsen och medicinalstyrelsen, varjämte utskottet
berett svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund
och de lungsjukas riksförbund tillfälle att yttra sig i anledning av motionen.
De till utskottet inkomna yttrandena finnas såsom bilagor fogade vid
detta utlåtande.
I lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering stadgas i 11 § andra stycket, att
fattigvårdssamhälle äger för tid, under vilken pensionstagare är intagen å fattigvårdssamhället
tillhörig anstalt eller mot avgift, som av samhället erlägges,
åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära honom tillkommande
pension eller understöd samt därav tillgodogöra sig, i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan
vårdkostnad. Storleken av det belopp, som fattigvårdssamhälle sålunda äger
tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet med de grunder, som stadgas i 51 §
i lagen dan 14 juni 1918 örn fattigvården. Enligt sistnämnda lagrum gäller beträffande
fattigvårdssamhällens inbördes ersättningsskyldighet, att ersättning
för lämnad vård skall utgå med det belopp, vartill kostnaden därför skäligen
kan uppskattas.
Därest fattig för vård intagits å anstalt för tuberkulösa eller för vanföra,
vilken åtnjuter statsbidrag, kan fattigvårdssamhällct enligt 41 § 1 mom. fatHiliana
Ull riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr SS. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
tigvårdslagen utfå gottgörelse för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad
av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget. Detsamma
gäller bland annat i fall, då fattig för vård intagits å länslasarett eller av
landsting underhållen sjukstuga eller annan med länslasarett likställd sjukvårdsinrättning.
Enligt 62 § fattigvårdslagen äger fattigvårdsstyrelse, med vissa undantag, att
av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför, i den mån styrelsen
icke finnér skäl till eftergift. Har någon mottagits till stadigvarande försörjning,
äger fattigvårdsstyrelsen omhändertaga egendom, som vid mottagandet
tillhör understödstagaren eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller honom,
samt därav bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnas honom.
Vid 1936 års riksdag hemställde herr Karlsson i Grängesberg m. fl. i en inom
andra kammaren väckt motion, nr 6, att riksdagen måtte besluta ett tillägg till
62 § fattigvårdslagen av innehåll, att av pension, som fattigvårdssamhälle enligt
lag ägde uppbära för å kommunal anstalt intagen person, ett belopp av
tio kronor per månad skulle av fattigvårdsstyrelsen utbetalas till pensionstagaren.
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 15, i anledning av motionen, att utskottet ansåge det
vara önskvärt, att de personer, som intagits å kommunernas fattigvårdsanstalten
med regelbundna mellanrum erhölle mindre kontanta belopp, över vilka de
själva fritt finge förfoga. I de allra flesta kommuner erhölle emellertid enligt
vad utskottet inhämtat vårdtagare å fattigvårdsanstalter regelbundet sådan
kontant tilldelning. Svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet arbetade
alltjämt för att denna ordning måtte införas i alla kommuner öch enligt vad
för utskottet upplysts hyste jämväl statens inspektör för fattigvård och barnavård
intresse för förevarande spörsmål. Det torde sålunda finnas anledning antaga,
att strävandena på detta område skulle fortsätta och på frivillighetens
väg i allt vidare utsträckning medföra verkan. Utskottet ansåge sig därför icke
böra tillstyrka vare sig att riksdagen skrede till lagstiftning rörande förevarande
spörsmål eller att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhölle örn ytterligare utredning
i ämnet, samt hemställde därför att motionen icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Vid 1938 års riksdag hemställde herrar Åkerström och Baeckström i en inom
andra kammaren väckt motion, nr 78, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära skyndsam utredning och förslag i vad mån viss del av folkpension
måtte undantagas åt pensionstagare, som vårdades å ålderdomshem eller
sjukhus av olika slag, för bestridande av personliga utgifter.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 7, över motionen:
Utskottet har vid 1936 års riksdag i anledning av en då väckt motion, som i
väsentliga hänseenden överensstämmer med nu ifrågavarande motion, uttalat
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
3
önskvärdheten av att de personer, soia intagits å kommunernas fattigvårdsanstalten
med regelbundna mellanrum erhålla mindre kontanta belopp, över
vilka de själva få fritt förfoga. Utskottet, som erinrade örn vissa vidtagna åtgärder
med syfte att nå en sådan ordning, uttalade den förmodan, att strävandena
på detta område skulle fortsätta och i allt vidare utsträckning leda
till resultat.
I anledning av den nu förevarande motionen vill utskottet framhålla, att
det i motionen berörda spörsmålet otvivelaktigt är förtjänt av statsmakternas
uppmärksamhet. Enligt utskottets uppfattning tala starka skäl för att pensionstagare,
vilka äro intagna å fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt eller på
samhällets bekostnad åtnjuta vård eller försörjning å annan anstalt, i allmänhet
få behålla en del av sin pension. Detta spörsmål sammanhänger givetvis
intimt med frågan om återbetalningsskyldighet för erhållen fattigvård. Såsom
utskottet i sin redogörelse ovan erinrat har emellertid åt en särskild kommitté
uppdragits, bl. a., att verkställa en revision av fattigvårdslagen. I direktiven
för denna utredning har direkt uttalats, att frågan örn återbetalningsskyldigheten
bör bliva föremål för omprövning. Med hänsyn härtill och då det i motionen
berörda spörsmålet torde komma att tilldraga sig uppmärksamhet under
de sakkunnigas arbete, har utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga för
riksdagen att för närvarande göra någon framställning till Kungl. Maj :t i
ämnet.
På grund härav hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan bifölls.
Den i sistnämnda utlåtande omnämnda kommittén är den av Kungl. Majit
den 3 januari 1938 utsedda socialvårdskommittén, som enligt sina direktiv såsom
huvuduppgifter Ilar bl. a. revision av fattigvårdslagen och granskning av
lagstiftningen rörande socialförsäkringen.
Beträffande frågan i vilken utsträckning bidrag från landstingen utgå till
bestridande av de i motionen omförmälda sjukvårds- och resekostnader för tid
efter utskrivning från sanatorium må hänvisas till svenska landstingsförbundets
vid detta utlåtande fogade yttrande.
Enligt 11 § folkpensioneringslagen äger fattigvårdssamhälle för tid, under
vilken pensionstagare är intagen å samhället tillhörig anstalt eller mot avgift,
som av samhället erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt,
uppbära den folkpension, som tillkommer pensionstagare^ och därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i
senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad. Av detta lagrum framgår,
att det i motionen berörda spörsmålet, huruvida fattiga folkpensionärer,
som intagits å sanatorium, må erhålla rätt att för egna personliga utgifter förfoga
över viss del av pensionen, äger motsvarande betydelse för övriga pensionärer,
som omhändertagits på sätt i lagrummet avses. Utskottet har såsom
framgår av vad ovan anförts år 1938 i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 7 i anledning av väckt motion örn ändring av detta lagstadgande uttalat,
Ulskvtlet.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
att enligt utskottets mening starka skäl talade för att pensionstagare, som åtnjöte
anstaltsvård genom fattigvårdens försorg, i allmänhet finge behålla en del
av pensionen. Då förevarande fråga torde komma att tilldraga sig uppmärksamhet
vid den översyn av socialvården, som uppdragits åt socialvårdskommittén,
ansåg sig utskottet emellertid icke böra förorda i motionen gjord framställning
örn utredning i denna sak.
Utskottet är alltjämt av den uppfattningen, att folkpensionärer, varom i 11 §
folkpensioneringslagen sägs, böra erhålla mindre, kontanta belopp, varöver de
själva kunna förfoga. Med hänsyn till det av soeialvårdskommittén bedrivna
utredningsarbetet finner utskottet dock en framställning till Kungl. Maj :t i
denna sak icke heller nu vara erforderlig.
Vad angår den i motionen behandlade frågan örn rätt för mindre bemedlade
lungsjuka, som utskrivits från sanatorium, till ersättning för rese- och läkarkostnader
i samband med kvävgasbehandling, är det uppenbart, att ifrågavarande
kostnader stundom kunna bliva så höga för den sjuke, att han icke kan
gälda dem med egna medel utan måste anlita fattigvården. Enligt utskottets
mening föreligga starka skäl för att nämnda kostnader må kunna bestridas av
allmänna medel i annan form än fattigvård. Utskottet anser, att det bör närmare
undersökas, huruvida rätt till ersättning i förevarande hänseende bör tillkomma
den lungsjuke. Utskottet tillstyrker alltså motionärens hemställan örn
utredning på denna punkt. Emellertid vill utskottet betona, att vid en rättslig
reglering av föreliggande spörsmål tillbörlig hänsyn måste tagas till att det
allmänna därigenom icke åsamkas alltför betydande utgifter.
Få grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte hos
Kungl. Majit anhålla örn en förutsättningslös utredning, huruvida
och i vad mån lungsjuka, som utskrivits från sanatorium,
må erhålla rätt till ersättning för kostnader för kvävgasbehandling
och i samband därmed uppkomna resekostnader samt örn
framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen
kan föranleda; ävensom
B. att förevarande motion, i den mån den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet under A anfört, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 maj 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
lindra lagutskottets utlåtande nr 33.
5
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Wistrand, Löfvander, Olof Carlsson,
Loos, Sundöcrg* och Näsström*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Pettersson i Hällbacken*,
Hallagård, Cruse, Holm, fru Johansson och herr Larsson i Östersund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss av Kungl. Maj:t den 12 februari 1943 har pensionsstvrelsen
anbefallts att till utskottet avgiva yttrande över en av herr Jonsson i Alsen i
andra kammaren väckt motion (nr 76) angående rätt för fattig, å sanatorium
vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension, m. m. Med
anledning härav får styrelsen anföra följande.
Fensionsstyrelsen anser sig böra närmare ingå endast på den del av motionen,
som torde avse en begäran örn utredning, huruvida och på vilket sätt åtgärder
böra vidtagas för att tillförsäkra innehavare av folkpension (invalidunderstöd),
vilken åtnjuter sanatorievård mot avgift, som erlägges av fattigvårdssamhälle,
rätt att för personligt bruk uppbära del av pensionen.
Motionären framhåller, att fattigvårdsstyrelse!’, som bekosta lungsjuka pensionstagares
vård å sanatorium, i många kommuner behålla vårdtagarens hela
sjukpension, varigenom den sjuke står fullständigt utblottad, när det gäller egna
personliga behov. För att »förhindra att kommuner på detta sätt lägga beslag
på hela sjukpensionen» anser motionären, att klara lagbestämmelser böra utfärdas
angående rätt för den sjuke att för personligt bruk uppbära del av sjukpensionen.
Det spörsmål som här beröres regleras av 11 § andra stycket lagen örn folkpensionering
den 28 juni 1935 (nr 434), som föreskriver att fattigvårdssamhälle
— för tid under vilken pensionstagare mot avgift, som av fattigvårdssamhällct
erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å anstalt — äger uppbära honom
tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig utgiven dagavgift och annan
vårdkostnad. Det belopp, fattigvårdssamliälle sålunda äger tillgodogöra sig,
bestämmes i enlighet med i 51 § fattigvårdslagen angivna grunder.
Vad fattigvårdssamhället får tillgodogöra sig är alltså beroende på storleken
av dels pensionen och dels dagavgiften samt annan vårdkostnad. I förstnämnda
avseende må erinras örn att folkpensionen kan utgå med mycket olika belopp.
Den är sålunda beroende av vilken ortsgrupp pensionstagare!! tillhör, storleken
av hans årsinkomst samt antalet erlagda pensionsavgifter oell dessas belopp.
Örn man räknar nied en grundpension på 90 kronor örn året jämte högsta möjliga
tilläggspension samt dyrtidstillägg, blir den sammanlagda pensionen per
dag för närvarande
i ortsgrupp 1 kronor 1: 33,
i » 2 »1:63 och
i » 3 » 2: —.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
Då tilläggspension utgår med minskat belopp, beror detta på att pensionstagaren
äger annan inkomst, som mer än väl uppväger minskningen av pensionen.
Dagavgiften åter torde för s. k. inomlänspatienter oell med dem likställda utgöra
en krona å en krona 50 öre, i de flesta fallen en krona. Med annan vårdkostnad
torde avses kostnader för febertermometrar, spottkoppar o. dyl., i den
mån särskild ersättning för sådana kostnader uttages.
Av det sagda framgår, att det för närvarande — om gällande föreskrifter
iakttagas — bör vara så, att pensionstagare, som vistas å sanatorier, i flertalet
fall icke stå fullständigt utblottade, när det gäller egna personliga behov. I detta
avseende torde pensionstagare, som vistas å andra sjukvårdsanstalter, lia det
sämre ställt med hänsyn till att dagavgifterna å dessa anstalter i allmänhet äro
avsevärt mycket högre än å sanatorierna.
Nämnas må att, enligt vad pensionsstyrelsen har sig bekant, kommuner i vissa
delar av landet genom frivilligt åtagande bistå sanatoriepatienter, som äro i behov
därav, med fickpengar. Detta förfarande har också rekommenderats i »Meddelanden
från Kungl. Socialstyrelsens byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden
m. m.», nr 76 år 1939.
Pensionsstyrelsen anser sig slutligen böra framhålla, att såväl den här berörda
frågan som det andra i motionen behandlade spörsmålet om ersättning till
mindre bemedlade lungsjuka för resor och kostnadsfri läkare vid gasbehandling
torde komma att behandlas av socialvårdskommittén i samband med frågan örn
sjukförsäkringens och folkpensioneringens anordning.
På grund av vad sålunda anförts finner pensionsstyrelsen skäl icke föreligga
för bifall till motionen.
I ärendets behandling hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
C. Broberg, Smedmark och Tegendal.
Stockholm den 9 mars 1943.
FOLKE BROBERG.
K. PERSSON.
KUNGL.
MEDICINALSTYRELSEN
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 12 februari 1943 har Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen
att till Riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en av herr Jonsson
i andra kammaren väckt motion (nr 76), vari föreslagits, att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om en förutsättningslös utredning huruvida
och på vilket sätt åtgärder borde vidtagas för att tillförsäkra lungsjuk, som hade
sanatorievård, vilken betalades av fattigvården, rätt att för personligt bruk
uppbära del av sjukpension samt om möjlighet funnes att tillförsäkra mindre
bemedlade lungsjuka, som utskrivits från sanatorium, ersättning för resor och
kostnadsfri läkare vid gasbehandling. Tillika har Kungl. Maj :t anbefallt me
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 33. 7
dicinalstyrelsen att till Socialdepartementet insända en avskrift av berörda yttrande.
I anledning härav får medicinalstyrelsen äran anföra följande.
Den i motionen berörda frågan om rätt för pä kommunens bekostnad å tuberkuloss
jukvårdsanstalt vårdad person att själv uppbära viss del av honom tillkommande
sjukpension anser medicinalstyrelsen vara av stor betydelse. Tuberkulossjuka
tillhörande denna kategori sakna icke sällan helt och hållet egna medel,
varför en möjlighet för dem att för egna behov få disponera någon del av
sjukpensionen säkerligen i många fall skulle innebära en avsevärd hjälp och
lättnad.
Det stora och ständigt växande antalet lungtuberkulospatienter, som efter
utskrivning från sanatorium undergå kvävgasbehandling, måste, särskilt i rikets
nordliga län, vidkännas avsevärda kostnader för resor och behandling. Det
synes styrelsen vara mycket önskvärt att mindre bemedlade patienter erhålla
bidrag till dessa kostnader och att för riket i dess helhet giltiga bestämmelser
härom utfärdas.
Medicinalstyrelsen får med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrka motionärens
förslag örn utredning rörande lämpligheten av de av honom ifrågasatta
åtgärderna till förmån för mindre bemedlade lungsjuka.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Höjer,
medicinalrådet Edén, t. f. byråchefen Annell samt medicine doktorn Lundquist,
föredragande.
Stockholm den 4 mars 1943.
J. LUNDQUIST.
J. AXEL HÖJER.
/ Ann-Margret Lundgren.
SVENSKA
LANDSTINGSFÖRBUNDET
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 8 februari 1943 har Utskottet berett svenska landstingsförbundet
tillfälle att avgiva yttrande över en inom andra kammaren av herr
Jonsson i Alsen väckt motion angående rätt för fattig, å sanatorium vårdad
lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension m. m. Med anledning
härav har förbundets styrelse äran anföra följande.
Enligt kungl, kungörelsen den 22 juni 1939 (S. F. S. nr 480) utgår under
vissa villkor statsbidrag till driften av landstingens tuberkulosanstalter. Statsbidraget
utgör 1: 75 kr. per patient och dag vid sanatorium eller tuberkulosavdelning
vid lasarett, där medicinsk avdelning finnes, (A-anstalt) samt 1: 50 kr.
vid tuberkulossjukstuga eller tuberkulosavdelning å odelat lasarett eller sjukstuga
(B-anstalt). I län, där hög tuberkulosdödlighet förefinnes, kan statsbidraget
utgå med högre belopp enligt vissa fastställda regler. Förutsättning för
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
statsbidrag är bl. a., att vårdavgiften för inomlänspatient å allmän säl är högst
1: 50 kr. vid A-anstalt och 1:25 kr. vid B-anstalt.
Landstingen hava i allmänhet nöjt sig med att uttaga en vårdavgift örn 1
kr. per dag. I sexton landstingsområden utgår sålunda denna avgift, medan i
återstående områden den högsta i statsbidragsbestämmelserna medgivna avgiften
debiteras. Till jämförelse må nämnas, att sanatoriernas verkliga dagkostnader
år 1941, det sista år, för vilket statistiska uppgifter föreligga, utgjorde
6: 24 kr. per patient och dag. Med dessa siffror för ögonen, är det tydligt, att
landstingen i allmänhet tillämpa synnerligen humana avgifter å sina tuberkulosanstalter.
Lika tydligt är, att statsbidraget icke, såsom i motionen gjorts gällande,
kan karakteriseras som rikligt. Förbundsstyrelsen har därför, såsom
framgår av statsverkspropositionen, gjort hemställan örn viss höjning av detta
bidrag-, tyvärr dock utan resultat.
När en fattig patient vårdas å landstingens sanatorier, erlägges vårdavgiften
av vederbörande fattigvårdssamhälle. Detta har sedan rätt att jämlikt bestämmelserna
i fattigvårdslagens 41 § erhålla ersättning av hemortslandstinget för
sålunda erlagd avgift. Därest den vårdade åtnjutit folkpension, äger fattigvårdssamhället
i dylika fall enligt 11 § i lagen om folkpensionering uppbära
den vårdade tillkommande folkpension och tillgodogöra sig utgiven dagavgift
och annan vårdkostnad. I 51 § i fattigvårdslagen stadgas, att ersättning för lämnad
vård utgår med det belopp, vartill kostnaden skäligen kan uppskattas, varvid
örn fattigvårdssamhälle ägt uppbära folkpension, som tillkommit den vårdade,
densamma skall avräknas från kostnaderna.
Av vad sålunda anförts framgår, att beträffande fattig å sanatorium vårdad
lungsjuk fattigvårdssamhället äger att av den vårdades folkpension tillgodogöra
sig 365 kr., i det fall det gäller en inomlänspatient och vårdavgiften utgått
med 1 kr. Ilar vårdavgiften utgjort 1:50 kr., kan fattigvårdssamhället tillgodogöra
sig 547:50 kr., allt per år räknat. Därtill kunna komma vissa extra
vårdkostnader, men dessa äro i regel relativt små. Enligt gällande bestämmelser
utgår tilläggspension med dyrtidstillägg för närvarande i ortsgrupp 1 med 390
kr., i ortsgrupp 2 med 490 kr. samt i ortsgrupp 3 med 600 kr. Tager man därjämte
hänsyn till grundpensionen, torde beloppen i genomsnitt Jeunna ökas
med några 10-tal kr.
I de län, där legosängsavgiften är 1 kr. per dag, och detta är som nämnts
fallet vid flertalet av landstingens sanatorier, räcker tydligen folkpension att
täcka vårdkostnaden och därjämte blir ett belopp övrigt, som tillfaller den vårdade
själv. Särskilt i ortsgrupperna 2 och 3 blir detta belopp ej så obetydligt.
Utgår legosängsavgiften däremot med 1: 50 kr. per dag, blir endast i ortsgrupp
3 ett mindre belopp övrigt för den vårdades rent personliga behov.
Omnämnas må i detta sammanhang, att beträffande patienter, som vårdas å
vårdhem för lättskötta sinnessjuka, år 1941 i samband med att vårdavgiften
för folkpensionär bestämdes till folkpensionens belopp, den ordningen genomförts,
att den vårdade av folkpensionen äger behålla ett belopp om fem kr. per
månad för egna utgifter, därest oavkortad tilläggspension utgår, och i andra
fall ett i förhållande till pensionens storlek utmätt mindre belopp.
Även beträffande de tuberkulösa tala enligt styrelsens mening skäl för att de
mera allmänt få behålla viss del av folkpensionen för egna utgifter. Enahanda
motiv föreligga tydligen för att även andra grupper å vårdanstalter vårdade
folkpensionärer tillerkännas samma rätt, t. ex. vissa sinnessjuka, som äro intagna
å sinnessjukhus, vanföra, kroniskt sjuka m. fl. Emellertid är hela folkpensionsfrågan
för närvarande föremål för utredning inom socialvårdskommit
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
9
ten. Under sådana förhållanden vill det synas, som örn socialvårdskommitténs
förslag i dessa delar hör avvaktas, innan några ytterligare åtgärder för främjande
av motionens syfte vidtagas, helst som flertalet tnberkulösa, som ovan
nämnts, redan äga behålla en del av sin folkpension.
Vad därefter angår frågan örn kvävgasbehandling åt från sanatorium utskrivna
patienter må erinras, att flera landsting beviljat anslag för detta ändamål.
Sålunda utgå i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens läns landsting anslag för detta
ändamål, och det sammanlagda anslagsbeloppet utgör inemot 100.000 kr. Anslagen
avse obemedlade och mindre bemedlade lungsjuka, som ej äro i behov av
sanatorievård och som hava hemortsrätt i resp. län. I regel bestrides ur dessa
anslag hela — i några fall halva — kostnaden för kvävgasbehandlingen. I ett
par fall utgå även vissa resebidrag ur dessa anslag.
Landstingens åtgärder i förevarande hänseende äro helt av frivillig natur. I
motionen ifrågasättes nu, att klara bestämmelser skola utfärdas örn landstingens
skyldighet att svara för denna behandling. Styrelsen håller före, att något
behov av tvångsåtgärder på förevarande område icke förefinnes. Utvecklingen
har nämligen visat, att antalet landsting, som bevilja dylika anslag, år från år
ökas, varför det kan väntas, att de landsting, som ännu icke lämna anslag härtill,
örn och så snart de ekonomiska förhållandena det medgiva, skola lämna
denna verksamhet sitt stöd. Under sådana omständigheter vill styrelsen bestämt
taga avstånd från att landstingen obligatoriskt åläggas att påtaga sig
luthörande kostnader. Skulle emellertid, såsom i motionen ifrågasatts, denna
fråga bliva föremål för laglig reglering, är det enligt styrelsens mening ofrånkomligt,
att staten ikläder sig skyldighet att lämna visst bidrag till kostnaderna.
Oavsett huru denna fråga ordnas, synes det motiverat, att staten lämnar
bidrag till de tuberkulösas resekostnader i samband med erforderliga kvävgasbeliandlingar
i likhet med vad som är fallet beträffande exempelvis vanföra
och krafts juha.
Stockholm den 9 mars 1943.
För svenska landstingsförbundets styrelse:
GUSTAF ANDERSSON.
/ Ivar Dahlgren.
SVENSKA
LA NDSKOMMUNERNA 8
FÖRBUND
Bilaga I).
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan Svenska Landskommunernas Förbund genom remiss den 8 februari
1943 lämnats tillfälle att avgiva yttrande över en av herr Jonsson i Alsen inom
Biliana till riksdagens protokoll 1045. 9 sond. 2 ord. Nr 33. 2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
Riksdagens andra kammare väckt motion (nr 76) angående rätt för fattig, å
sanatorium vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension
m. m., får förbundets styrelse vördsamt anföra följande.
Frågan örn rätt för den som åtnjuter folkpension (invalidunderstöd), vilken
jämlikt bestämmelserna i 11 § folkpensioneringslagen är omhändertagen av vederbörande
fattigvårdsstyrelse för täckande av pensionstagaren lämnad fattigvård,
att av pensionsbeloppet få disponera viss del för smärre personliga utgifter
torde vara av betydelse ej blott för sådana fattiga folkpensionärer, som åtnjuta
vård å sanatorium, utan även för sådana, som åtnjuta anstaltsvård av annat
slag, t. ex. vård å ålderdomshem eller å hem för kroniskt sjuka, och som äro i
stånd att själva sörja för vissa smärre personliga behov. För de folkpensionärer,
som åtnjuta vård å kommunernas ålderdomshem, torde kommunerna nästan undantagslöst
låta pensionärerna av pensionsbeloppet behålla ett visst mindre belopp,
»fickpenningar», för vissa smärre personliga utgifter eller också, vilket
numera torde vara vanligast, lämna fickpenningar utan sammankoppling med
folkpensionen, i vilket fall även icke folkpensionärer bli delaktiga av förmånen.
Enligt förbundsstyrelsens mening torde det ur olika synpunkter icke vara något
att invända mot att personer, som åtnjuta folkpension eller invalidunderstöd
men som på grund av bestämmelserna i 11 § folkpensioneringslagen icke
äga uppbära pensions- eller understödsbeloppet, få rätt att själva disponera
viss mindre del av detsamma. Denna förmån bör emellertid regleras efter enhetliga
principer, och då förbundsstyrelsen erhållit vetskap örn att socialvårdskommittén
kommer att upptaga denna fråga till behandling i samband med
den allmänna översyn över folkpensioneringslagen, som kommittén enligt lämnade
direktiv skall vidtaga, får förbundsstyrelsen hemställa, att motionärens
yrkande i ifrågavarande del av motionen icke måtte föranleda någon åtgärd.
Vad beträffar motionärens yrkande örn utredning, huruvida möjlighet finnes
att tillförsäkra mindre bemedlade lungsjuka, som utskrivits från sanatorium,
ersättning för resor och kostnadsfri läkare vid gasbehandling, vill förbundsstyrelsen
framhålla, att flertalet landsting beviljat anslag till helt eller delvis kostnadsfri
kvävgasbehandling, medan däremot endast ett fåtal landsting beviljat
anslag för resebidrag. Då kvävgasbehandling lämnas endast å sanatorier och
centraldispensärer, komma resekostnaderna ofta att bliva högst betungande för
mindre bemedlade, som söka att utan fattigvårdens hjälp själva bestrida kostnaderna.
Eftersom behandlingen är en specifik vårdform och av mycket stor betydelse
för det ifrågavarande klientelet, vilket torde räkna ett betydligt antal
personer, samt enhetliga bestämmelser saknas om bidrag från det allmännas sida
till kostnaderna för erhållande av sådan behandling, vill förbundsstyrelsen tillstyrka,
att en utredning kommer till stånd i det av motionären framhållna
syftet.
Stockholm den 23 februari 1943.
Styrelsen för Svenska Landskommunernas Förbund.
ISRAEL LAGERFELT.
Sixten Larsson.
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
11
Bilaga E.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan riksdagens andra lagutskott lämnat De lungsjukas riksförbund tillfälle
att avgiva utlåtande över en av riksdagsman Jonsson i Alsen i riksdagens andra
kammare väckt motion, nr 76, örn en förutsättningslös utredning huruvida
och på vilket sätt åtgärder böra vidtagas för att tillförsäkra lungsjuk, som har
sanatorievård, vilken betalas av fattigvården, rätt att för personligt bruk uppbära
del av sjukpension samt örn möjlighet finnes att tillförsäkra mindre bemedlade
lungsjuka, som utskrivits från sanatorium, ersättning för resor och
kostnadsfri läkare vid kvävgasbehandling, får förbundet härmed avgiva följande
yttrande.
Vad beträffar frågan örn rätt för obemedlad sanatoriepatient, som åtnjuter
folkpension, att behålla en viss del av denna för personliga behov anser förbundet
att detta önskemål är i hög grad behjärtansvärt. Visserligen uppstår
f. n. genom dyrtidstilläggen å folkpensionerna för patienter i de län eller städer,
som tillämpa en vårdavgift å 1 kr. per dag, ett mindre överskott, men detta
torde icke utgöra mer än högst c:a 10 kr. per år i lägsta dyrortsgruppen. Inte
mindre än 9 av landets 25 landsting tillämpa emellertid en vårdavgift å kr.
1: 50 per dag, nämligen Södermanlands, Östergötlands, Kalmar läns norra, Kalma
läns södra, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens
läns landsting. Då en mycket ringa del av de kommuner, vilka ingå i
dessa landstingsområden, tillhöra dyrortsgrupp I, täcker inte folkpensionen
med dyrtidstillägg den utgift, kommunerna i dessa fall ha att erlägga i vårdavgift''
för sanatoriepatienten, och denne kan alltså inte lagenligt erhålla någon
del av sig inkommande folkpension. Ett fåtal kommuner bevilja dock frivilligt
den lungsjuke någon mindre summa per månad till fickpengar.
Behovet av fickpengar för den obemedlade lungsjuke, som vårdas å sanatorium,
torde väl vara oomtvistligt. Lungtuberkulosen är ju en sjukdom, som medför
lång, ofta årslång, sanatorievistelse. Den lungsjuke, som vårdas å sanatorium,
intager därför en särställning bland de sjuka, som på kommunernas bekostnad
åtnjuta sjukhusvård. Han eller hon måste bestrida utgifter för toalettartiklar:
tandborste, tvål, rakblad o. s. v. Man bör väl också ge den sjuke
möjlighet att köpa en tidning eller tidskrift -— ja, även en förströelse i en eller
annan form må väl inte anses mer än rätt och billigt att bevilja vederbörande.
Härtill kommer ju även utgifter för brevporton, telefon o. s. v.
En del kommunala och andra myndigheter ha ju även tagit hänsyn härtill.
Utom att — som ovan framhållits — en del kommuner frivilligt bevilja sanatoriepatienter
fickpengar, må erinras örn, att statens inspektör för fattigvård
och barnavård år 1939 efter framställning från De lungsjukas riksförbund i
cirkulär till landets fattigvårdsstyrelser — vari framhölls att kommunerna vid
utmätande av understöd åt lungsjuka böra taga hänsyn till de merbehov, lungtuberkulosen
skapar, — meddelade att De lungsjukas riksförbund framfört önskemålet
att alla obemedlade tuberkulossjuka under sanatorievistelse skola erhålla
något mindre belopp som fickpengar av resp. kommun. »Önskemålet» -—
skrev fattigvårdsinspektören — »är skäligt och bör beaktas».
I detta sammanhang må även erinras om, att Kungl. Maj :t den 30 maj 1941
(S. F. S. nr 374/1941) utfärdad kungörelse örn ändrad lydelse av § 3 i kungörelsen
den 4 juni 1937 ang. statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta
sinnessjuka, vari stadgas, att patient, som vårdas å dylikt vårdhem och som
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
uppbär folkpension, skall för personligt bruk uppbära viss del därav, motsvarande
vid oavkortad tilläggspension 5 kr. per månad och i andra fall ett i förhållande
till pensionens storlek utmätt mindre belopp. Stockholms läns landsting
tillämpar f. ö. denna bestämmelse så, att maximibeloppet, 5 kr., utbetalas
till samtliga sådana patienter.
De lungsjukas riksförbund anser, att då en dylik bestämmelse utfärdats för
denna kategori sjuka — vilka i likhet med de lungsjuka i allmänhet ha att
räkna med längre tids sjukhusvistelse -— bör det vara väl motiverat att obemedlade
sanatoriepatienter, vilka åtnjuta folkpension, erhålla samma förmån.
Önskvärt vore f. ö. att alla obemedlade sanatoriepatienter — således även de,
som ej ha folkpension — tillförsäkrades en månatlig fickpenning från vederbörande
hemortskommun.
Beträffande storleken av det belopp, sanatoriepatienten borde erhålla i fickpengar,
anser förbundet att detta bör fixeras till minst 10 kr. per månad.
Riksdagsman Jonsson hemställer även i sin motion örn utredning om möjlighet
finnes att tillförsäkra mindre bemedlade lungsjuka, som utskrivits från sanatorium,
ersättning för resor och kostnadsfri läkare vid gasbehandling. Även
denna del av herr Jonssons motion vill förbundet varmt tillstyrka. Någon ytterligare
motivering härtill än den, motionären själv anfört, torde icke behövas,
men det förtjänar erinras örn att ett tiotal landsting redan beslutat om fri
kvävgasbehandling åt mindre bemedlade lungsjuka och att två landsting, nämligen
Jönköpings och Älvsborgs län, även bevilja fria resor till denna kvävgasbehandling.
Önskvärdheten av att landstingen åläggas bestrida sjukvårdskostnader
av detta slag är, som motionären framhåller, tydlig, inte minst därför,
att ifrågavarande kvävgasbehandling i verkligheten är en fortsättning av
den sjukhusvård den lungsjuke tidigare åtnjutit på landstingets bekostnad.
F. n. få ju kommunerna bestrida kostnaderna för obemedlade konvalescenters
resor till de sjukhus, där kvävgasbehandling lämnas, och detta kan ofta för
kommunen bli en mycket betungande utgift; särskilt gäller detta för avsides
belägna kommuner med stora avstånd till centraldispensärer och sanatorier.
Som exempel kan nämnas att en norrlandskommun, Hortlax nära Piteå, f. n. får
betala 500 kr. per år i resor för en i kommunen hemmahörande lungsjuk,
som undergår kvävgasbehandling vid Sandträsks sanatorium.
Med hänvisning till vad ovan anförts får De lungsjukas riksförbund hemställa,
att riksdagen måtte besluta i enlighet med herr Jonssons i Alsen motion
angående rätt för fattig, å sanatorium vårdad lungsjuk att för personligt bruk
uppbära del av folkpension m. m.
Stockholm den 13 mars 194B.
De lungsjukas riksförbund
ERIK FRITHIOF.
Ordf.
•7. Sandren■
Sekr.
0«slon Press Boktr., Stockholm 1943.