Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1943 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142) m. m.

Genom en den 12 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 153, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll dels föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931
(nr 142) dels ock anhållit om riksdagens yttrande över ett propositionen likaledes
bilagt förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan
den 20 november 1931 (nr 364).

Nämnda båda författningsförslag äro av följande lydelse:

1) Förslag
till

Lag

om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 3, 14, 15, 17, 18, 63 och 75 §§ stadsplanelagen
den 29 maj 19311 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §■

Stadsplan antages---av Konungen.

Vad nu sagts gäde ock i fråga om ändring av stadsplan; dock må ändring,
som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig
avvikelse från vad som förut varit gällande, enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen, antagas av byggnadsnämnden, där ej stadsfullmäktige
förbehållit sig avgörandet, samt fastställas av Konungens befallningshavande.

14 §.

Har beslut fattats om antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller
utomplansbestämmelser för visst område, må nybyggnad ej företagas inom
området, innan frågan om fastställelse prövats; dock må Konungens befallningsliavande
meddela tillstånd till nybyggnad, såvida genomförandet av be -

1 Senaste lydelse, se beträffande 63 § 1941: 616 och beträffande 75 § 1936: 217.
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

slutet icke därigenom försvåras. Är nybyggnaden beroende av undantag jämväl
från förbudet enligt 13 §, prövas fråga om tillstånd till densamma av
Konungen.

15 §.

Är fråga väckt örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller
utomplansbestämmelser för visst område, äger Konungens befallningshavande
på framställning av staden meddela förbud att verkställa nybyggnad inom
området. Sådant förbud gäller intill dess beslut fattats i frågan, dock ej längre
än ett år. Uppkommer behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande
medgiva sådan; dock skall beslutet härom underställas Konungens
prövning.

Utan hinder av förbud, som avses i första stycket, må Konungens befallningshavande
meddela tillstånd till nybyggnad. Är nybyggnaden beroende
av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, prövas fråga om tillstånd till
densamma av Konungen.

17 §.

Inom byggnadskvarter---till tomter.

Är fråga---slutligen prövats.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungen och enligt föreskrifter,
som av Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet,
varom där förmäles, meddela tillstånd till nybyggnad, då särskilda skäl därtill
äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning
inom kvarteret.

18 §.

Å mark---mot tomtindelningen.

Nybyggnad vare---rättsligen bestående.

Ej heller---kronan fri.

Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen för särskilt fall medgiva
undantag från bestämmelserna i första och andra styckena.

63 §.

Nybyggnad må--— avsett ändamål.

Å byggnadsmark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i
strid mot tomtindelningen; dock må Konungens befallningshavande för särskilt
fall meddela tillstånd till nybyggnad, örn synnerliga skäl därtill äro.

Beträffande område---motsvarande tillämpning.

Örn så---området anordnats.

75 §.

1 mom. över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut rörande stadsplan,
stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, som enligt denna
lag för att bliva gällande skall fastställas av Konungen eller Konungens
befallningshavande, må särskild klagan ej föras; vederbörande obetaget att
framställa erinringar mot beslutet i ärendet angående fastställelse därå.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 3

Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av
Konungen.

2 mom. Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplan, stomplan,
utomplansbestämmelser eller tomtindelning så ock Konungens befallningshavandes
beslut rörande byggnadsplan skall meddelas efter anslag. Den
som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad
från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen.

Talan mot annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut föres
hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Har Konungens befallningshavande till alla delar fastställt av stadsfullmäktige
eller byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan
eller utomplansbestämmelser eller av byggnadsnämnd antaget förslag
till tomtindelning eller ändring däri, må klagan föras allenast av sakägare,
som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; dock att bestämmelserna i
75 § nya lagen ej skola gälla beslut som dessförinnan meddelats.

2) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931

(nr 364).

Härigenom förordnas, att 12, 19—21, 28, 29, 35, 85, 89—92, 94, 118, 123
och 125 §§ byggnadsstadgan den 20 november 19311 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma stadga skola införas
två nya paragrafer, betecknade 5 a och 29 a §§, med nedan angivna innehåll.

5 a §.

Byggnadsnämnden har att, där ej stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet,
antaga ändring av stadsplan, som ej avser planens grunddrag och ej
heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande.
Vid bedömande av frågan, huruvida ändringen är av beskaffenhet att tillhöra
stadsfullmäktiges prövning, skall särskilt beaktas:

om ändringen äger samband med stadens allmänna utveckling eller eljest
måste ses i större sammanhang,

om ändringen medför, att huvudändamålet för markens användande förändras,
såsom att industriområde ändras till bostadsområde eller att gatu 1

Senaste lydelse, se beträffande 28, 29 och 123 §§ 1936: 218, samt beträffande 125 § 1932: 598

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

mark eller allmän plats i nämnvärd omfattning överföres till område för bebyggande,

om ändringen medför, att omfattningen av den medgivna bebyggelsen ändras,
såsom genom ökning av hushöjd eller våningsantal,

örn ändringen eljest i avsevärd grad medför större eller mindre utnyttjande
av marken inom helt kvarter eller del därav,

om ändringen berör gata, som avser att betjäna infarts- eller genomfartstrafiken,
där fråga ej är allenast om mindre ändring i höjd- eller sidled,
om ändringen berör historiskt eller estetiskt värdefull byggnad eller stadsbild,

örn ändringen är förbunden med utvidgning av stadsplan,
örn ändringen innebär sådan avvikelse från stadsplan eller eljest gällande
särskilda bestämmelser om byggande, som medför påtaglig försämring ur
sundhets- eller brandsäkerhetssynpunkt,

örn ändringen eljest påverkar områdets eller omgivningens karaktär, samt
örn ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader för staden
eller mera betydande ingrepp i markägarens rätt att utnyttja marken.

12 §.

1 mom. Byggnadsnämnden skall---befattningshavare hos nämn den.

2 mom. Konungens befallningshavande äger på framställning av byggnadsnämnden
förordna, att stadsarkitekt eller annan hos nämnden anställd
tjänsteman, som Konungens befallningshavande godkänner, må i nämndens
ställe besluta bifall till ansökningar i ärenden av ringa vikt eller uteslutande
teknisk art. Förordnandet må återkallas, när Konungens befallningshavande
finner anledning därtill.

Beslut, som meddelas med stöd av förordnande enligt första stycket, skola
protokollföras och snarast möjligt anmälas för nämnden.

3 mom. I byggnadsordningen meddelas närmare bestämmelser angående
stadsarkitekt och övriga befattningshavare hos nämnden.

19 §.

1 mom. Då förslag till stadsplan skall uppgöras, bör utredas, vilka markägare
som beröras av förslaget, samt, i den mån så prövas lämpligt, tillfälle
beredas markägarna, drätselkammaren och vägförvaltningen i länet att muntligen
eller skriftligen yttra sig i ärendet. Skall i planen ingå område, som
gränsar till annan kommun eller samhälle, bör tillfälle att yttra sig beredas
jämväl nämnda kommun eller samhälle.

Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas
för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar
mot förslaget må göras hos nämnden. Kungörelse härom skall före
början av denna tid införas i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden
för staden intagas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 5

Byggnadsnämnden skall därjämte låta genom kallelsebrev, vilka bevisligen
före början av den för granskningen bestämda tiden skola avsändas
med posten eller tillställas vederbörande på annat sätt, underrätta kända
och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt
drätselkammaren ävensom, därest i planen ingår område, som gränsar
till annan kommun eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle. Vad
nu sagts skall dock icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.
Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter med skilda
ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är
satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten,
utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller till
förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet
härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, och är marken samfälld för flera än
tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att
vara för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken
delägare kallelsen tillställts kungöras på sätt i andra stycket sägs.

Berör förslaget allmän väg eller för biltrafiken viktig gata eller mark, som
är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller finnes inom området
mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits
såsom trafikområde, skola kopia och avskrift av förslaget i erforderliga
delar tillställas den, som har att företräda vägförvaltningen, kronan eller
det enskilda trafikföretag, varom fråga är, med skyldighet för denne att
inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, för vägförvaltningen minst fjorton
dagar och eljest minst en månad efter handlingarnas delfående, till nämnden
inkomma med yttrande över förslaget. Vad sålunda stadgats skall dock
icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola
kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,
omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas örn att ändring skett
samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle
att taga del därav.

2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,
skall byggnadsnämnden överlämna ärendet jämte inkomna anmärkningar
och yttranden samt eget utlåtande till stadsfullmäktige, överlämnandet till
stadsfullmäktige skall ske snarast möjligt och, där ej särskilda skäl föranleda
till annat, sist en månad efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar
eller yttranden i anledning av förslaget senast skolat vara till nämnden
inkomna.

Ej må stadsfullmäktige vidtaga ändring i byggnadsnämndens förslag, med
mindre kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,
bereus tillfälle att taga del därav på sätt stadgas i 1 mom. femte
stycket.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

20 §.

Sedan stadsfullmäktige antagit stadsplan, skola till Konungens befallningshavande
utan dröjsmål insändas stadsplanekartan, förslaget till stadsplanebestämmelser
och beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens och stadsfullmäktiges
protokoll i ärendet, förteckning å samtliga markägare, vilkas rätt
beröres, med angivande för var och en av honom tillhörig fastighet, ävensom
inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande
handlingar. Konungens befallningshavande skall, så fort ske kan, med eget
utlåtande överlämna handlingarna till Konungen.

Kungörelse om---staden intagas.

Sist inom---Konungens befallningshavande.

21 §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gäde i tillämpliga delar jämväl i fråga
örn ändring av stadsplan.

Där byggnadsnämnden enligt vad i 5 a § sägs har att antaga ändringen,
vare dock ej erforderligt att iakttaga i 19 § 1 mom. andra stycket angivet
kungörelseförfarande; och skall byggnadsnämnden, sedan förslaget undergått
granskning, företaga ärendet till avgörande samt därmed vidare förfara inom
tid och i den ordning, som stadgas i 19 § 2 mom. och 20 §.

Konungens befallningshavande skall så fort ske kan till avgörande upptaga
förslag till ändring av stadsplan, som Konungens befallningshavande äger
fastställa, såframt ej Konungens befallningshavande finner särskilda skäl föranleda
att underställa förslaget Konungens prövning.

Må till följd av stadgandet i 75 § 2 mom. tredje stycket stadsplanelagen klagan
ej förås över beslut, varigenom Konungens befallningshavande fastställt
ändring av stadsplan, har Konungens befallningshavande att å stadsplanekartan
teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

28 §.

1 mom. Då förslag till tomtindelning skall uppgöras, bör, i den mån så
prövas lämpligt, tillfälle beredas markägare, vilkas rätt beröres av förslaget,
ävensom drätselkammaren att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas
för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar
mot förslaget må göras hos nämnden. Utställning vare dock ej erforderlig,
såframt samtliga av förslaget berörda markägare ävensom drätselkammaren
medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas.

Byggnadsnämnden skall låta genom kallelsebrev, vilka skola avsändas med
posten under rekommendation, eller eljest bevisligen före början av den för
granskningen bestämda tiden underrätta kända och inom riket boende markägare,
vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren; dock att vad
sålunda stadgats icke skall gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.
Är markägares vistelseort okänd eller är han ej boende inom riket och fin -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

7

nes ej någon som äger att för honom föra talan, utförde byggnadsnämnden
tillika kungörelse med tillkännagivande att förslaget under viss tid, minst
fjorton dagar efter det kungörelsen blivit införd i den eller de tidningar, vari
kommunala meddelanden för staden intagas, hålles tillgängligt för ändamål
som nyss sagts. Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare, må beträffande kallelse av delägarna i samfälligheten
tillämpas vad för motsvarande fall stadgas i 19 § 1 mom. tredje stycket.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola
kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,
omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas om att ändring skett samt
vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga
del därav.

2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,
skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. Nämndens beslut
bör meddelas så fort ske kan och i brådskande fall sist fjorton dagar efter
utgången av den tid, inom vilken anmärkningar i anledning av förslaget senast
skolat vara till nämnden inkomna.

När tomtindelning antagits, skola till Konungens befallningshavande utan
dröjsmål insändas kartan jämte därtill hörande beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens
protokoll i ärendet och förteckning å samtliga markägare,
vilkas rätt beröres av tomtindelningen, med angivande för var och en av
honom tillhörigt område, ävensom inkomna anmärkningar och yttranden
samt övriga till ärendet hörande handlir%ar.

29 §.

Sedan tomtindelning fastställts, skall beslutet av Konungens befallningshavande
utan dröjsmål överlämnas till magistraten för att delgivas byggnadsnämnden
och den, som för fastighetsregistret.

Må till följd av stadgandet i 75 § 2 mom. tredje stycket stadsplanelagen
klagan mot beslutet ej föras, har Konungens befallningshavande att å tomtindelningskartan
teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

29 a §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat örn tomtindelning gäde i tillämpliga delar
jämväl i fråga om ändring i sådan indelning.

35 §.

Angående handläggning av fråga om stomplan och utomplansbestämmelser
eller ändring däri skall vad om stadsplan är stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock att bestämmelserna i 19 § 1 mom. första, tredje, fjärde
och femte styckena ej skola gälla förslag till utomplansbestämmelser utom
såvitt angår i tredje och fjärde styckena föreskrivna underrättelser till drätselkammaren
och vägförvaltningen i länet.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

85 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan, och finner Konungens
befallningshavande skäl föreligga att i planen upptages markområde, tillhörigt
annan än markägare, som gjort ansökan om byggnadsplan, skall sammanträde
hållas med ägarna av jord inom området. Sammanträdet skall
minst fjorton dagar förut kungöras i församlingens kyrka ävensom i den eller
de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas. Underrättelse
om sammanträdet skall därjämte i god tid med posten översändas till den
kommun, inom vilken området är beläget, ävensom vägförvaltningen i länet
så ock, där området gränsar till annan kommun eller samhälle, sistnämnda
kommun eller samhälle. Finnes inom området mark, som tillhör kronan,
skall i nyss angivna ordning underrättelse jämväl tillställas den, som har
att i avseende å marken företräda kronan.

Sammanträdet skall---ändamålet förordnar.

89 §.

1 mom. Förslag till — — — å kartan.

2 mom. Kartan skall--— byggnadsplanens lämplighet.

3 mom. Sökande skall tillhandahålla Konungens befallningshavande de
kopior och avskrifter, som kunna erfordras för förslagets utställande.

#90 §.

Då förslag till byggnadsplan uppgjorts, skall förslaget genom Konungens
befallningshavandes försorg viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning,
såframt ej samtliga sakägare medgiva, att dylikt förfarande icke behöver
tillämpas. Förslagets utställande för granskning skall före början av den
för granskningen bestämda tiden kungöras i församlingens kyrka ävensom
i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas.

I fråga om underrättelse till sakägare skola stadgandena i 19 § 1 mom.
tredje, fjärde och femte styckena äga motsvarande tillämpning.

I kungörelse---och plats.

Där anledning---från riksantikvarien.

91 §.

Sedan byggnadsplan fastställts, besörje Konungens befallningshavande, att
kungörande därom så fort ske kan äger rum i församlingens kyrka ävensom
i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas,
samt att planen med därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt
kopia och avskrift insändes till byggnadsstyrelsen.

92 §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gäde i tillämpliga delar jämväl om ändring
av byggnadsplan; dock att sammanträde, varom förmäles i 85 §, icke
erfordras.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

9

94 §.

Vid uppgörande---där stadgas.

Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser för landet
eller ändring däri skall vad om byggnadsplan är stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock att föreskrifterna i 90 § andra stycket ej skola gälla i vad
de avse underrättelse till markägare eller till angränsande kommun eller
samhälle.

118 §.

1 mom. Är fråga om uppförande av tillfällig byggnad av enkel beskaffenhet,
må byggnadsnämnden, även om företaget strider mot stadsplan, stomplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot bestämmelserna i
17 § första eller andra stycket stadsplanelagen eller i 79 a § eller 80 § denna
stadga, meddela lov därtill, såframt företaget prövas ej avsevärt motverka
det med planen eller bestämmelserna avsedda syftet. Byggnadslov, som nu
sagts, må meddelas allenast för byggnad i en våning och må avse rätt att
låta byggnaden kvarstå högst tre år från det byggnadslovet meddelades; dock
att Konungens befallningshavande, om särskilda skäl därtill äro, må medgiva,
att byggnaden uppföres i mer än en våning eller att den får kvarstå
mer än tre år.

Byggnadsnämnden må jämväl meddela lov till anordningar och mindre
byggnader, som avse att tillgodose den allmänna nyttan och trevnaden, oaktat
de strida mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning för avsett
ändamål.

2 mom. Är fråga örn annan nybyggnad eller anordning än sådan, varom
förmäles i 1 morn., må byggnadsnämnden, där den till sitt biträde har
stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden, örn särskilda skäl därtill äro,
medgiva sådana mindre avvikelser från stadsplans, stomplans, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelsers detaljreglering av bebyggandet, som finnas
ändamålsenliga. Ej må avvikelse medgivas i strid mot planens eller bestämmelsernas
grunddrag eller huvudsakliga syfte.

Finnes ej stadsarkitekt eller har denne ej tillstyrkt åtgärden, skall uppkommen
fråga örn medgivande, som i första stycket sägs, underställas Konungens
befallningshavande.

3 mom. Uppkommer i annat fall än som avses i 1 mom. första stycket
fråga om nybyggnad i strid mot bestämmelserna i 17 § första eller andra
stycket stadsplanelagen, må tillstånd till företaget meddelas av Konungens
befallningshavande, om synnerliga skäl därtill äro och företaget prövas
ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret; dock att nybyggnad
å mark, som ej blivit tomtindclad, må tillåtas allenast såframt anledning
finnes att antaga, att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt
fördröjes.

123 §.

1 mom. över byggnadsnämnds enligt denna stadga eller gällande byggnadsordning
meddelade beslut må, där ej särskild klagan på grund av stad -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

gandet i 75 § 1 mom. stadsplanelagen är utesluten, besvär anföras hos Konungens
befallningshavande inom en månad från det klaganden erhållit del
av beslutet.

Har åt---byggnadsnämnds beslut.

2 mom. Över beslut---ämbetsverks beslut.

3 mom. Drätselkammaren äger på stadens vägnar överklaga Konungens
befallningshavandes beslut i ärende rörande av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnd
antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
eller av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning
eller ändring däri, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 75 §
2 mom. tredje stycket stadsplanelagen är utesluten, och må även eljest i sådant
ärende föra stadens talan och bevaka dess rätt.

125 §.

De åligganden---vara lagfarna.

I stad---tillkommer stadsfullmäktige.

Vad i denna stadga sägs örn drätselkammare skall för kommun eller samhälle,
där drätselkammare ej finnes, gälla den däremot svarande myndighet,
och vad i stadgan sägs örn vägförvaltningen skall i Stockholm gälla vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944; dock att vad i 123 §
1 mom. första stycket nya lydelsen stadgas ej skall äga tillämpning å beslut
som dessförinnan meddelats.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke kommer
att lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallades
den 19 december 1941 statssekreteraren K. E. Elliot, generaldirektören
O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och numera kanslirådet
N. E. J. Aurén att verkställa utredning av frågan örn regionplanelagstiftning
och översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten
jämte vad därmed äger samband. För att deltaga i överläggningar med utredningsmännen
utsågos samtidigt ett flertal personer. Utredningsmännen, vilka
antagit benämningen stadsplaneutredningen 1942, ha den 16 april 1942 avgivit
förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och
tomtindelningsärenden m. m. (statens off. utredn. 1942:27).

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 11

Gällande rätt.

Gällande bestämmelser örn stadsplan och tomtindelning finnas i stadsplanelagen
den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan den 20 november samma år.

För stads ordnande och bebyggande skall finnas stadsplan. Denna, vilken
skall upptaga bl. a. byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna
platser, skall enligt 3 § stadsplanelagen antagas av stadsfullmäktige
men för att bliva gällande fastställas av Kungl. Majit. Vad nu sagts skall
gälla även i fråga om ändring av stadsplan; dock att ändring, som ej avser
planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad
som förut varit gällande, må fastställas av Konungens befallningshavande.

Tomtindelning avser att indela byggnadskvarter till tomter sålunda, alt
kvarteret kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.
Enligt 8 § stadsplanelagen skall tomtindelning ävensom ändring däri antagas
av byggnadsnämnden men för att bliva gällande fastställas av Konungens
befallningshavande.

Betydelsen av stadsplan och tomtindelning är bl. a. den, att enligt 13 §
stadsplanelagen nybyggnad ej får företagas i strid mot stadsplan, att enligt
17 § nybyggnad inom byggnadskvarter icke är tillåten å mark som ej
blivit indelad till tomter, samt att enligt 18 § nybyggnad å mark som indelats
till tomter ej får företagas i strid mot tomtindelningen och nybyggnad ej
heller må ske på tomt som ej är rättsligen bestående. Undantag från vissa
nybyggnadsförbud kan medgivas i särskilda fall, exempelvis då fråga är om
provisoriska byggnader.

För ordnande av stads område, som ej ingår i stadsplan, kan i samma ordning
som beträffande stadsplan antagas stomplan eller utomplansbestämmelser.

Vad i stadsplanelagen är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning
beträffande vissa samhällen på landet. För område på landet, inom vilket
stadsplanelagens bestämmelser för stad icke gälla, kan Konungens befallningshavande
fastställa byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Om behandlingen av stadsplaneärenden gäller i huvudsak följande.

Då stadsplaneförslag uppgjorts, skall förslaget genom byggnadsnämndens
försorg utställas för granskning under viss tid, minst en månad. Kungörelse
om förslagets utställande skall införas i tidning och av förslaget berörda
markägare, som ej skriftligen godkänt detsamma, skola underrättas genom
särskilda kallelsebrev, vilka bevisligen skola avsändas med posten eller eljest
tillställas vederbörande sist tre veckor före granskningstidens utgång. Särskilda
kallelseåtgärder skola vidtagas, om området gränsar till annan stad
eller till stadsliknande samhälle på landet eller om inom området finnes
mark som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits
såsom trafikområde. Föranleda inkomna anmärkningar och yttranden
ändring i förslaget, skall markägare, vars rätt beröres av ändringen, omedelbart
underrättas därom på samma sätt som om förslagets utställande. Efter

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

undergången granskning skall förslaget överlämnas till stadsfullmäktige jämte
inkomna anmärkningar och yttranden samt utlåtande av byggnadsnämnden
(19 § byggnadsstadgan).

Sedan stadsfullmäktige antagit stadsplan, skall planen jämte till ärendet
hörande handlingar insändas till Konungens befallningshavande, som har
att med eget utlåtande överlämna planen och handlingarna till Kungl. Maj:t
(20 § byggnadsstadgan).

Stadsfullmäktiges beslut om planens antagande kan överklagas hos Konungens
befallningshavande inom tjugu dagar efter den dag, då stadsfullmäktiges
protokoll offentligen upplästes (76 § lagen om kommunalstyrelse i
stad). Ogillas besvären, kan Konungens befallningshavandes beslut överklagas
i vanlig administrativ ordning inom viss tid — i Norrland fyrtiofem dagar,
i övriga delar av landet trettio dagar, med femton dagars längre besvärstid
för menighet — efter erhållen del av beslutet. Besvären prövas av
Kungl. Maj:t i regeringsrätten.

Vad nu anförts gäller i tillämpliga delar även ändring av stadsplan. Såsom
förut nämnts äger Konungens befallningshavande emellertid i vissa
fall själv meddela fastställelse å stadsplaneändring. I dessa fall skall förslaget
ej utställas, om det godkänts av samtliga sakägare (21 § byggnadsstadgan).
Även Konungens befallningshavandes beslut i fastställelsefrågan
får överklagas i vanlig administrativ ordning, men besvären prövas av Kungl.
Maj:t i statsrådet, sedan regeringsrätten avgivit utlåtande.

På i huvudsak samma sätt som stadsplaneärenden behandlas ärenden
angående stomplan och utomplansbestämmelser i stad eller stadsliknande
samhälle.

Behandlingen av tomtindelningsärenden tillgår i huvudsak på
följande sätt.

Då förslag till tomtindelning uppgjorts, skall byggnadsnämnden genom
rekommenderade brev eller eljest bevisligen underrätta samtliga av förslaget
berörda markägare och drätselkammaren om att förslaget finnes tillgängligt
hos nämnden under viss tid, minst fjorton dagar, efter det breven blivit
till posten inlämnade eller delgivning eljest ägt rum. Markägare som ej bor
inom riket eller vars vistelseort är okänd skall kallas på särskilt sätt genom
kungörelse i tidning. Utställning av tomtindelningsförslag kan underlåtas,
om markägarna och drätselkammaren lämna medgivande därtill. Sedan
byggnadsnämnden antagit tomtindelning, skall nämnden till Konungens befallningshavande
insända handlingarna i ärendet, däribland förteckning å
samtliga markägare, vilkas rätt beröres av tomtindelningen, samt skriftliga
godkännanden, som avgivits av markägare eller drätselkammaren (28 §
byggnadsstadgan).

över byggnadsnämnds beslut om tomtindelning må besvär anföras av
markägare eller av drätselkammaren hos Konungens befallningshavande
inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet. Härav följer,
att byggnadsnämndens beslut måste delgivas sakägarna för att klagotiden
skall börja löpa. För delgivning av beslutet med markägare, vars vistelseort

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

13

är okänd eller som vistas utrikes, har medgivits visst kungörelseförfarande.
Konungens befallningshavandes beslut i detta ärende får överklagas i vanlig
administrativ ordning, varvid besvären prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Byggnadsnämndens beslut om antagande av förslag till tomtindelning får
ej överklagas av sakägare som skriftligen godkänt förslaget (123 § byggnadsstadgan).

Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning skall meddelas
efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att föra talan
däremot genom besvär hos Konungen inom en månad från den dag då beslutet
meddelades. Besvären skola prövas av Kungl. Majit i statsrådet. Rätt
att överklaga Konungens befallningshavandes beslut om fastställelse å tomtindelning
tillkommer dock icke sakägare som skriftligen godkänt tomtindelningsförslaget
(75 § stadsplanelagen). Får till följd av denna bestämmelse
klagan mot Konungens befallningshavandes beslut icke äga rum, skall Konungens
befallningshavande på tomtindelningskartan teckna bevis att beslutet
på grund därav vunnit laga kraft (29 § byggnadsstadgan).

Genom stadsplanen skapas byggnadskvarter, och genom tomtindelningen
uppdelas byggnadskvarter i administrativt bildade tomter. För att erhålla
rättsligen bestående tomter fordras enligt 1 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917
örn fastighetsbildning i stad i dess nuvarande lydelse att administrativt bildad
tomt införes i tomtboken eller, där enligt den fastställda tomtindelningen
flera områden skola tillsammans bilda tomt, vederbörande myndighet
medgiver sammanläggning av områdena. Vid ansökning om sammanläggning
skall fogas karta med protokoll rörande tomtmätning enligt bestämmelserna
i 2 kap. fastighetsbildningslagen. Sådan tomtmätning må ej äga
rum med mindre fastställelsen å tomtindelningen vunnit laga kraft. Vid
ansökan om byggnadslov enligt byggnadsstadgan skall företes karta, vilken
bl. a. skall uppfylla de fordringar som gälla vid tomtmätning upprättad
karta.

Huvuddragen i stadsplaneutredningens förslag.

Stadsplaneutredningen har uttalat, att en smidigare och snabbare handläggning
av de frågor, som reglerades genom stadsplanelagstiftningen, vöre
synnerligen önskvärd. Åtgärder i detta syfte syntes kunna vidtagas till gagn
för byggnadsverksamheten utan att andra berättigade intressen därigenom
otillbörligt åsidosattes. På grund härav och då läget på bostadsmarknaden
syntes motivera en reform i dylik riktning utan att resultatet av utredningsarbetet
i övrigt avvaktades, har stadsplaneutredningen utarbetat förslag till
vissa ändringar i bestämmelserna örn behandlingen av stadsplane- och tomtindelningsärenden.
I samband därmed har utredningen upptagit vissa andra
önskemål, som avsåge alt främja byggnadsverksamheten.

I fråga om behandlingen av stadsplaneärenden har stadsplaneutredningen
föreslagit i huvudsak följande.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Granskningstiden minskas från en månad till fjorton dagar med rätt för
byggnadsnämnden att bestämma längre granskningstid. Medan stadsplan nu
alltid antages av stadsfullmäktige, må enligt utredningens förslag byggnadsnämnden,
där den är enhällig, antaga stadsplan vilken överensstämmer med
förslag som drätselkammaren godkänt. Stadsfullmäktige skola dock äga att
förbehålla sig prövningen jämväl av dylika förslag i den omfattning fullmäktige
finna lämpligt. Över beslut om stadsplans antagande skall klagan
ej få föras.

Konungens befallningshavandes rätt att fastställa stadsplaneändringar har
i princip bibehållits oförändrad; den praktiska tillämpningen av denna princip
föreslås emellertid utvidgad i syfte att åvägabringa viss ökning av antalet
ändringar som prövas av Konungens befallningshavande. Konungens befallningshavandes
beslut rörande fastställelse av stadsplan skall meddelas efter
anslag och klagotiden begränsas till en månad från den dag då beslutet meddelades.
över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom stadsplaneändring
till alla delar fastställts, skall klagan få föras allenast av sakägare,
som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.
Besvären skola prövas av Kungl. Majit i statsrådet. Får talan ej föras mot
Konungens befallningshavandes beslut att fastställa stadsplaneändring, skall
Konungens befallningshavande å stadsplanekartan teckna bevis att beslutet
på grund därav vunnit laga kraft.

Beträffande behandlingen av tomtindelningsärenden medför utredningens
förslag i huvudsak följande ändringar.

över byggnadsnämndens beslut om antagande av tomtindelning skall klagan
ej få föras. Till följd härav skall beslutet icke som för närvarande delgivas
sakägarna, utan handlingarna skola omedelbart insändas till Konungens
befallningshavande för fastställelse. Konungens befallningshavandes beslut,
varigenom tomtindelning till alla delar fastställts, skall få överklagas allenast
av sakägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats
utan bifall.

Därjämte lia beträffande både stadsplaneärendenas och tomtindelningsärendenas
behandling föreslagits åtskilliga mindre förändringar, åsyftande att
rationalisera handläggningen.

Utom behandlingen av stadsplane- och tomtindelningsärenden avser stadsplaneutredningens
förslag även vissa andra frågor, som i främsta rummet
röra möjligheten att medgiva undantag från olika slag av byggnadsförbud.
Möjligheten att medgiva uppförandet av tillfälliga byggnader utan hinder
av eljest gällande bestämmelser har vidgats, varvid dock samtidigt i
syfte att förebygga missbruk lämnats vissa inskränkande föreskrifter om vad
som menas med tillfällig byggnad. Vidare har byggnadsnämnden tillerkänts
befogenhet att jämväl i andra fall än då fråga är om tillfälliga byggnader i
viss utsträckning medgiva avvikelser från stadsplans, stomplans, byggnadsplan
och utomplansbestämmelsers detaljreglering av byggnadsverksamheten.

I enlighet härmed utarbetade stadsplaneutredningen förslag till lag om
ändring i vissa delar av stadsplanelagen, kungörelse om ändring i vissa delar

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

15

av byggnadsstadgan samt lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 16 :o)
lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Därjämte upptog stadsplaneutredningen i ett förslag till en särskild lag
med begränsad giltighetstid vissa bestämmelser örn tillstånd i vissa fall till
avvikelser från stadsplan m. m.

Yttranden.

över stadsplaneutredningens förslag avgåvos yttranden av ett stort antal
myndigheter och sammanslutningar.

Utredningens förslag örn ändringar i stadsplanelagen, byggnadsstadgan
och regeringsrättslagen ha därvid beträffande huvudgrunderna allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran, varvid uttalats, att de föreslagna åtgärderna
vore väl motiverade och lämpliga samt ägnade att medföra väsentligt
snabbare handläggning av ifrågavarande ärenden utan att den kommunala
självstyrelsen eller den enskildes rättsskydd därigenom träddes för nära.
I fråga om förslagens detaljer ha emellertid anmärkningar framställts i
ett flertal yttranden. Sveriges fastighetsägareförbund har helt avstyrkt förslagen
under framhållande, att de föreslagna ändringarna knappast skulle
främja bostadsproduktionen men däremot innebära ett åsidosättande av fastighetsägarnas
berättigade intressen. I några yttranden har betonats, att förslagen
måste anses vara av provisorisk natur och att de ej finge undanskjuta
en mera omfattande revision av stadsplanelagen, varav behovet vore trängande.
Å andra sidan har i några yttranden uttalats, att förslagen vore väl
ägnade att vinna tillämpning även under normala tider.

Även förslaget om tillstånd i vissa fall till avvikelser från stadsplan m. m.
har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta yttrandena.
Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar ha dock avstyrkt detta förslag
helt eller delvis.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, yttrade vid remissen
av förslaget till lagrådet angående förslagets allmänna grunder:

»Mot förfarandet vid prövning av stadsplane- och tomtindelningsärenden
ha från olika håll framställts klagomål, därvid framhållits att ärendenas
handläggning toge längre tid i anspråk än som vore förenligt med byggnadsverksamhetens
krav. Denna anmärkning torde vara berättigad. Under nu rådande
förhållanden har visserligen antalet ärenden nedgått men å andra sidan
är av särskild vikt, att de svårigheter med hänsyn lill läget på arbetsmarknaden
och materialförsöx-jningen, som byggnadsverksamheten har att kämpa
mot, icke ökas genom en alltför tidsödande behandling av berörda ärenden.
Stadsplaneutredningens förslag skulle otvivelaktigt medföra en ganska betydande
tidsvinst. Förslaget möjliggör bl. a. att i vissa byggnadsärenden av
enkel men brådskande natur nå ett avgörande på endast en ringa del av den
tid, som för närvarande brukar åtgå härför. Vad utredningen föreslagit i tids -

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

besparande syfte har också i huvudsak tillstyrkts i yttrandena med undantag
av det som avgivits av fastighetsägareförbundet.»

I fortsättningen anförde departementschefen, att han icke kunde biträda
utredningens förslag till lag om särskilt tillstånd i vissa fall till avvikelser från
stadsplan m. m. Stadsplaneutredningens förslag om ändringar i stadsplanelagen
och byggnadsstadgan syntes däremot enligt departementschefens mening
med vissa modifikationer böra genomföras. Frågan om ändringar i lagen
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt torde senare behandlas i annat sammanhang.
Såsom stadsplaneutredningen framhållit, torde de framlagda förslagen,
yttrade departementschefen vidare, icke innefatta någon slutgiltig lösning av
problemen i fråga. Utredningen borde därför icke i sitt fortsatta arbete vara
bunden av den lösning, som i nuvarande läge funnes lämpligast.

Lagrådet.

Lagrådet har angående förslagets allmänna grunder uttalat följande:

»De på stadsplaneutredningens betänkande vilande författningsförslagen avse
att utan ändring av stadsplanelagstiftningens grunder möjliggöra en snabbare
handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden m. m. och innefatta
icke en slutlig lösning av ifrågavarande spörsmål. Fastmera påpekar
utredningen att behov av ytterligare omarbetning, möjligen på väsentliga
punkter, utav de bestämmelser som ingå i förslagen kan komma att uppstå,
och departementschefen understryker detta ytterligare i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
genom att framhålla att utredningen i sitt fortsatta arbete icke
bör vara bunden av den lösning som i nuvarande läge finnes lämpligast. Trots
vad hittills åtgjorts till påskyndande av stadsplane- och tomtindelningsförfarandet,
senast genom de år 1936 vidtagna ändringarna, lia sålunda ytterligare
åtgärder funnits nödiga och av den brådskande beskaffenhet att resultatet
av utredningsarbetet i övrigt ansetts icke böra avvaktas. Vad under förarbetena
upplysts giver även vid handen, att onödig tidsutdräkt och omständlighet
alltjämt förekomma vid ifrågavarande ärendens handläggning. Det synes
emellertid lagrådet jämväl framgå, att grunden härtill är att söka mindre
i lagstiftningen än i vissa andra förhållanden. Stadsplaneutredningen framhåller
också att mycket står att vinna genom förutseende och rationell planläggning
av arbetet, genom samarbete mellan de olika handläggande myndigheterna
samt genom ändamålsenlig tillämpning av bestämmelserna. Att det
brister i både det ena och andra av nämnda hänseenden lärer icke kunna
bestridas. I den mån åter tidsutdräkten må vara orsakad av lagstiftningen
såsom sådan beror detta merendels därpå att bestämmelser, vilkas iakttagande
framstår såsom hinderlig! och försenande, måst meddelas till skyddande
av enskild rätt, ett förhållande som ofta förbises eller anses kunna lämnas
åsido. För lagstiftningen framstår det som en angelägen uppgift att göra en
riktig avvägning mellan å ena sidan befogade önskemål örn all möjlig skyndsamhet
och å andra sidan sakägarnas berättigade krav på säkerhet. Granskningen
av förslagets innehåll visar, såsom framgår av det följande, huru
svårt det är att tillgodose det ena intresset utan att åsidosätta det andra. På

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

17

förevarande område är den enskildes rätt ofta i högre grad än eljest beroende
av att lagstiftningen — såsom även framhållits av lagrådet vid tillkomsten av
gällande stadsplanelag — erhåller en omdömesgill och varsam tillämpning
såväl av de beslutande kommunala organen som av de ämbetsmyndigheter
och tjänstemän, tekniskt utbildade lika väl som administrativa, åt vilka handläggningen
av hithörande frågor blivit anförtrodd. Fall torde icke helt saknas
där det tett sig som örn den enskildes rätt fått stå tillbaka för samhällets
krav i måhända högre grad än som ur allmän synpunkt varit oundgängligen
nödigt. Vid nämnda förhållanden är det av vikt att tillse att bestämmelser till
tryggande av enskild rätt icke utan tvingande skäl uppgivas. I betraktande
härav och av grunder som nedan skola närmare utvecklas har lagrådet funnit
ändringsförslagen ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunna i allo godtagas.»

De i propositionen föreslagna författningsändringarna äro otvivelaktigt Ubbalt*.
ägnade att i åtskilliga hänseenden befordra önskemålet, att de svårigheter,
som för närvarande äro förenade med bostadsproduktionen i de större samhällena,
icke ökas genom en långsam och omständlig procedur vid handläggning
av ärenden angående stadsplan och tomtindelning. Såsom lagrådet anfört
är det emellertid nödvändigt att tillse, att en lämplig avvägning sker
mellan önskvärdheten av en snabbare handläggning, å ena, och rättssäkerhetens
intresse, å andra sidan. Ur denna synpunkt har förslaget på vissa
punkter föranlett tvekan inom utskottet. Av vad utskottet i fortsättningen
kommer att anföra framgår dock, att utskottet endast på en punkt, nämligen
beträffande den föreslagna ändringen i 3 § stadsplanelagen, funnit förslaget
icke kunna godtagas. I övrigt anser sig utskottet kunna tillstyrka propositionen.
Därvid har utskottet beaktat de under förarbetena gjorda uttalandena,
att förslaget icke innefattar en slutgiltig lösning av förevarande problem.

Utskottet vill därför understryka vikten av att i enlighet härmed de verkningar,
som de föreslagna ändringarna medföra, tillbörligt beaktas, samt att,
därest ogynnsamma följder skulle uppstå vid tillämpningen, nödiga åtgärder
vidtagas för avhjälpande därav.

Ytterligare vill utskottet betona, att, såsom även lagrådet anfört, den omständigheten,
att onödig tidsutdräkt och omständlighet uppstått vid behandlingen
av stadsplane- och tomtindelningsärenden, torde bero icke endast på
lagstiftningen utan även på en del andra förhållanden. Mycket torde kunna
vinnas genom en rationell handläggning av ärendena inom ramen av gällande
lagstiftning. Det är enligt utskottets mening synnerligen viktigt, att de myndigheter,
som hava befattning med dessa ärenden, bibringas full insikt
härom.

Förslaget om ändringar i stadsplanclagprn.

3 §•

Enligt stadsplaneutredningens förslag skall stadsplan ävensom
ändring därav antagas av stadsfullmäktige eller, örn den överensstäm Uihanq

till riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 2 avd. Nr 31. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

mer med av drätselkammaren godkänt förslag, av byggnadsnämnden, där
denna är enhällig; stadsfullmäktige likväl obetaget att förbehålla sig prövningen
jämväl av dylika förslag i den omfattning, fullmäktige finna lämpligt.

Stadsplaneutredningen har framhållit, att stadsfullmäktige icke borde fråntagas
möjligheterna till ett avgörande inflytande på stadsplaneärendenas behandling.
Den föreslagna rätten för stadsfullmäktige att undantaga vissa
stadsplaneförslag från byggnadsnämndens avgörande kunde av fullmäktige
utnyttjas så — och detta syntes vara det naturligaste tillvägagångssättet —
att fullmäktige generellt förbehölle sig stadsplaneärenden av viss angiven
beskaffenhet. Den möjligheten stöde emellertid också öppen, att fullmäktige
beträffande ett särskilt förslag, vilket kanske vore av större allmänt intresse,
förklarade att de önskade själva avgöra detsamma.

Angående gränsdragningen för byggnadsnämndens befogenhet att antaga
stadsplaneförslag har stadsplaneutredningen i övrigt icke ansett sig böra
uppställa några närmare regler.

Med anledning av stadsplaneutredningens förslag i förevarande hänseende
har en av dem, som utsetts att deltaga i överläggningar med utredningsmännen,
f. drätseldirektören Th. Öberg, till betänkandet avgivit ett särskilt yttrande,
däri han förklarat, att förslaget, som vore ur den kommunala självbestämmanderättens
synpunkt i hög grad omtvistligt, komme att medföra åtskilliga
svårigheter i tillämpningen och att han fördenskull avstyrkte detsamma.

I de avgivna remissyttrandena har stadplaneutredningens ifrågavarande
förslag i allmänhet tillstyrkts. Byggnadsstyrelsen har framhållit, att förslaget
torde komma att bliva av stor och gagnelig betydelse för landets stadsbyggnadsväsen.
I vissa yttranden har förslaget emellertid föranlett erinringar. Ur
dessa yttranden må här nämnas, att länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasatt, örn
det vore riktigt att överflytta stadsplanefrågorna, vilka vore av stor betydelse
för stadens hela utveckling, till det i huvudsak tekniska organ, som
byggnadsnämnden utgjorde. Enligt länsstyrelsens mening hade den föreslagna
ändringen i huvudsak praktisk betydelse allenast på det sättet att därigenom
uppskov kunde undvikas under ett par sommarmånader då stadsfullmäktiges
sammanträden vore inställda. Det skulle visserligen kunna
ifrågasättas att begränsa byggnadsnämndens beslutanderätt till vissa slag av
stadsplaneärenden, men då utredningen icke lyckats i detta avseende lämna
några tillräckligt klara anvisningar, ansåge länsstyrelsen icke tillrådligt att
undandraga stadsplaneärendena stadsfullmäktiges beslutanderätt. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län har förklarat, att den delade de av herr Öberg framförda
betänkligheterna och fördenskull ej kunde biträda utredningens förslag.
Förslaget har vidare avstyrkts av Sveriges fastighetsägareförbund, som
uttalat att i regel alla stadsplancfrågor måste anses lia stor betydelse för staden
eller samhället. Ur denna synpunkt och då förslaget onekligen i viss grad
innebure ett frångående av principerna för den kommunala självstyrelsen,
har förbundet ansett den regeln böra bibehållas, att stadsplan bör antagas
av stadsfullmäktige. Svenska stadsförbundet har anfört, att rent principiellt
det riktiga syntes vara att kommunernas beslutande församlingar bibehölles

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

19

vid rätten att antaga stadsplaner. Då emellertid på några håll praktiska skäl
torde tala för en viss avlastning från fullmäktige av dessa frågor, borde detta
ordnas genom ett dispensförfarande eller genom särbestämmelser för städer av
viss storlek. Vissa myndigheter lia uttalat mer eller mindre starka betänkligheter
mot förslaget utan att bestämt avstyrka detsamma. Sålunda har
länsstgrelsen i Östergötlands län framhållit, att i förhållande till det tidsödande
förarbetet tiden för stadsfullmäktiges behandling spelade en underordnad
roll och att oenhetlighet på olika orter kunde befaras. Även länsstyrelsen
i Gotlands län har ställt sig tveksam under uttalande bl. a., att med
den föreslagna åtgärden ökade krav måste ställas på kompetensen hos byggnadsnämndernas
sakkunniga rådgivare, ett krav som i mindre samhällen
syntes bliva svårt att tillgodose. Länsarkitekten i Värmlands lån har ansett,
att den föreslagna ordningen kunde vålla onödig tidsspillan i händelse stadsfullmäktige,
sedan drätselkammaren godkänt ett stadsplaneförslag, skulle
vilja taga del av förslaget. Att fullmäktige på förhand skulle kunna giva tillkänna,
vilka förslag som borde underställas fullmäktige, syntes tvivelaktigt.
Länsarkitekten har därför ifrågasatt, om icke den nu gällande ordningen
borde bibehållas, därest icke ansvaret för antagande av stadsplan helt pålades
byggnadsnämnden. Av byggnadsnämnden i Gävle har framhållits, att
det endast vore enklare ärenden av obetydlig natur, som genom förslaget
bleve snabbare avgjorda än för närvarande, samt att några större förbättringar
fördenskull icke vore alt vänta utan att vidsträcktare befogenhet att
antaga stadsplaneförslag gåves byggnadsnämnden.

Stadsplaneutred n ingen har vidare föreslagit, att de för närvarande
i lagen angivna grunderna för Konungens befallningshavandes rätt
att fastställa stadsplaneändringar skola bibehållas i princip oförändrade,
men att en viss reform skall åvägabringas i den riktningen att berörda rätt
kommer att utnyttjas i större utsträckning än för närvarande är fallet dels
genom att det ifrågavarande lagstadgandet erhåller sådan avfattning, att
Konungens befallningshavande i olikhet mot vad nu gäller alltid måste pröva
huruvida inkommande stadsplaneändringar falla inom Konungens befallningshavandes
kompetensområde, och dels genom att Konungens befallningshavande
erhålla närmare anvisningar angående stadgandets tillämpning.

I enlighet med vad sålunda anförts bär utredningen i 3 § andra och tredje
styckena upptagit bestämmelser av innehåll, att stadsplan för att bliva gällande
skall fastställas av Konungen samt att ändring av stadsplan skall underställas
Konungens befallningshavande. Finner Konungens befallningshavande
vid sin granskning av förslag lill stadsplaneändring, att ändringen
avser planens grunddrag eller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad
som förut varit gällande, skall frågan örn fastställelse liänskjutas till Konungen.
Av detta stadgande framgår, att det skall åligga Konungens befallningsliavande
alt i varje ärende angående ändring av stadsplan pröva sin
kompetens. Endast om enligt Konungens befallningshavandes förmenande
ärendet icke får avgöras av Konungens befallningshavande, skall ärendet
vidarebefordras lill Kungl. Hajd.

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Enär emellertid fall kunna förekomma då, oaktat en stadsplaneändring
ej avser grunderna för planen och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse
från vad som förut varit gällande, det likväl är lämpligt att fastställelsefrågan
prövas av Kungl. Majit, har i förslaget medgivits rätt för
Konungens befallningshavande att, om särskilda skäl därtill föranleda, hänskjuta
till Kungl. Majit även sådana ärenden, som regelmässigt skola avgöras
av Konungens befallningshavande.

Angående de riktlinjer, efter vilka frågan om stadsplaneändring faller inom
gränserna för Konungens befallningshavandes behörighet lämpligen bör bedömas,
må här hänvisas till sid. 26—28 i propositionen. Enligt stadsplaneutredningens
mening borde dessa riktlinjer, örn så ansåges ändamålsenligt,
kunna läggas till grund för särskilda anvisningar, vilka på lämpligt sätt
bringades till Konungens befallningshavandes, länsarkitektkontorens och
byggnadsnämndernas kännedom. Förslagsvis kunde detta ske i form av en
cirkulärskrivelse från Kungl. Majit eller byggnadsstyrelsen.

Stadsplaneutredningens förslag i denna del har i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena.

Föredragande departementschefen har vid remissen till lagrådet beträffande
3 § anförti

»Det torde vara välgrundat att överflytta beslutanderätten i vissa stadsplaneärenden
från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden. Härigenom kan göras
en ej obetydlig tidsvinst, varjämte stadsfullmäktige befrias från ett antal
ärenden av ringa betydelse. Erfarenheten har visat, att stadsplanerna måste
jämkas undan för undan, och det kan icke vara rationellt att kräva stadsfullmäktiges
medverkan för ändringar av mindre vikt.

Stadsplaneutredningen har velat anförtro åt byggnadsnämnden att besluta
såväl om antagande av stadsplan som om ändring av förut antagen stadsplan.
Det är dock icke avsett, att byggnadsnämnden skulle besluta om antagande
av alla stadsplaneförslag, utan stadsfullmäktige skulle i regel fortfarande
komma att pröva viktigare stadsplaneärenden. Enligt min mening bör
den föreslagna befogenheten för byggnadsnämnden inskränkas. Antagandet
av ny stadsplan torde alltjämt böra förbehållas stadsfullmäktige, och byggnadsnämndens
beslutanderätt bör sålunda ej gälla annat än ändring av stadsplan.
Beslutanderätten torde ej heller böra gälla alla slag av ändringar utan
bestämmas att omfatta sådana ändringar som nu må fastställas av Konungens
befallningshavande. Härom gäller som förut nämnts, att Konungens befallningshavande
må fastställa ändring, som ej avser planens grunddrag och
ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande.
Någon ändring i denna del torde ej böra göras. Stadsplaneutredningen
har närmare utvecklat vad som bör anses inbegripet under detta stadgande.
Till utredningens uttalande härom kan jag i huvudsak ansluta mig. Anvisningar
i detta hänseende torde på lämpligt sätt böra delgivas vederbörande.

Enligt utredningens förslag skola stadsfullmäktige äga förbehålla sig prövningen
av stadsplaneförslag som eljest kunnat antagas av byggnadsnämnden.
Det kan visserligen möjligen befaras, att stadsfullmäktige i något fall

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

21

genom sådant förbehåll skulle motverka syftet med nu ifrågavarande lagändring.
Då denna ändring emellertid utgår från den förutsättningen, att
åtskilliga stadsplaneförslag äro ulan intresse för stadsfullmäktige, synes det
principiellt riktigt, att örn stadsfullmäktige tillmäta stadsplanefrågor, som
eljest skolat avgöras av byggnadsnämnden, den betydelse alt stadsfullmäktige
själva vilja pröva dem, stadsfullmäktige skola kunna göra förbehåll därom.
Stadsfullmäktige kunna t. ex. ha fäst särskild vikt vid någon detalj i
stadsplanen, som berör ett kulturhistoriskt viktigt stadsparti, och vilja redan
från början ha uttalat att varje ändring som berör detta parti bör underställas
fullmäktige.

Stadsplaneutredningen har ytterligare inskränkt byggnadsnämndens befogenhet
att antaga stadsplan genom att såsom förutsättningar därför uppställa
att drätselkammaren godkänt förslaget och att byggnadsnämnden är
enhällig. Dessa villkor synas vara mindre påkallade, örn byggnadsnämndens
befogenhet såsom jag föreslagit inskränkes till antagande av mindre betydelsefulla
ändringsförslag. Jag finner det för övrigt mindre lämpligt att göra
giltigheten av byggnadsnämndens beslut beroende av vad ett annat organ uttalat.
Vad angår kravet på enhällighet inom byggnadsnämnden kan jag icke
heller finna en dylik särskild bestämmelse om nämndens beslutförhet tillräckligt
motiverad.

Stadsplaneutredningen har även underkastat 3 § stadsplanelagen en omarbetning
i syfte att utmärka, att Konungens befallningshavande är skyldig
att själv pröva fråga örn antagande av ändring i stadsplan, när detta faller
inom Konungens befallningshavandes befogenhet. Ett förtydligande i detta
syfte torde i stället lämpligen böra göras i 21 § byggnadsstadgan.»

Såsom framgår av det ovan anförda fanns vid remissen till lagrådet icke
upptaget något stadgande motsvarande 5 a § i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag örn ändring av byggnadsstadgan.

Lagrådet har på denna punkt yttrat följande:

»En överflyttning av beslutanderätten från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden
av vissa stadsplaneärenden kan naturligen föranleda principiella
betänkligheter, men begränsas den såsom skett i remissförslaget synes erinran
däremot knappast kunna göras. Emellertid framstår det som en svaghet
hos förslaget, att mera bestämda gränser icke kunnat angivas för de fall då
prövningen skall ankomma å byggnadsnämnd och länsstyrelse, så mycket
mera som motsvarande gränsdragning redan för närvarande lämnat rum för
den mest skiftande praxis hos de olika länsstyrelserna. Denna med förslaget
förbundna olägenhet har ock uppmärksammats, och det förutsättes alt till
undanröjande härav anvisningar på lämpligt sätt skola delgivas vederbörande.
önskvärt hade naturligen varit, alt en fast och klar avgränsning hade
kunnat ske. Då detta emellertid icke låter sig göra, är det desto mera angeläget
att de grunder som skola vara vägledande i behörighetsfrågan erhålla
sådan utformning och meddelas i sådan ordning, att nödig .stadga och fasthet
samt största möjliga enhetlighet i tillämpningen kunna påräknas. De av

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

stadsplaneutredningen angivna riktlinjerna torde, under nödigt hänsynstagande
till däröver avgivna yttranden, i allt väsentligt kunna läggas till grund

för blivande bestämmelser i ämnet.---- Bestämmelserna böra meddelas

i författnings form, vartill Konungen synes böra erhålla bemyndigande genom
stadgande i förevarande paragraf. Lämpligen kunna de upptagas i byggnadsstadgan,
förslagsvis under 5 a §.

Gives åt lagstiftningen en utformning i denna riktning synas även vissa
andra fördelar stå att vinna. Lagrådet syftar i första hand på frågan huru
stadsfullmäktiges intresse att, då skäl därtill äro, själva få pröva stadsplaneändringen
skall på lämpligaste sätt tillgodoses. Genom den i remissförslaget
i ej ringa grad inskränkta behörigheten för byggnadsnämnden har denna fråga
fått långt mindre betydelse än enligt stadsplaneutredningens förslag. Såsom
departementschefen framhåller lärer det vara principiellt riktigt att den
betydelse stadsfullmäktige tillmäta en stadsplaneändring bör hava ett bestämmande
inflytande på den föreliggande behörighetsfrågan. Emellertid synes
det önskvärt om även i förevarande hänseende viss stadga kunde åstadkommas.
Detta synes kunna ske genom viss utbyggnad av bestämmelserna i den
föreslagna 5 a § byggnadsstadgan. Sålunda torde bland de omständigheter
som skola beaktas vid bedömande huruvida ärendet skall tillhöra stadsfullmäktiges
avgörande kunna upptagas sådana fall då det överhuvud kan
finnas skäl antaga att en stadsplaneändring är av särskilt intresse för stadsfullmäktige.
I anslutning till det av departementschefen valda exemplet synes
som en sådan omständighet böra angivas att ändringen rör historiskt eller
estetiskt värdefulla byggnader eller stadsbilder. En dylik omständighet är
naturligen ock om ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader
för staden. Måhända än ytterligare exempel kunna upptagas. Vidare synes
kunna givas ett allmänt stadgande av innebörd att, örn anledning finnes antaga
att stadsfullmäktige av särskilda skäl tillmäta ändring av stadsplan sådan
betydelse att frågan därom bör prövas av stadsfullmäktige, nämnden
har att hänskjuta ärendet till fullmäktige. Införas bestämmelser i nu antydd
riktning torde stadgandet om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövningen
av mindre stadsplaneändringar kunna utgå ur lagen, helst det i sista
hand städse står stadsfullmäktige öppet att hos fastställelsemyndigheten framföra
de synpunkter vartill må finnas fog. Den oinskränkta, av särskilda grunder
oberoende rätten till förbehåll skulle, såsom departementschefen yttrat,
framförallt kunna motverka syftet med nu ifrågavarande lagändring och
måste förty redan av denna grund anses mindre lämplig. Men härtill kommer
önskvärdheten att låta Konungens befallningshavandes och byggnadsnämnds
behörighet sammanfalla.

Det synes sålunda av värde och med förslagets grunder mest överensstämmande
att Konungens befallningshavandes behörighet att fastställa stadsplaneändringar
begränsas till sådana som antagits av byggnadsnämnden och att,
örn således viss stadsplaneändring komme att i stället antagas av stadsfullmäktige,
beslutet härom, liksom stadsfullmäktiges övriga beslut i stadsplaneärenden,
för fastställelse underställdes Kungl. Maj:t. Fördelarna av

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

att behörigheten för Konungens befallningshavande och byggnadsnämnd är
densamma ligga i öppen dag och framträda särskilt i fråga örn klagorättens
lämpliga anordnande beträffande hithörande beslut. En dylik utformning
av de olika myndigheternas behörighet låter sig emellertid mindre väl förena
med den helt fria förbehållsrätten för stadsfullmäktige. Regleras åter denna
på sätt i det föregående ifrågasatts, lärer invändning däremot näppeligen
kunna framställas.

I enlighet härmed förordar lagrådet dels att rätten för stadsfullmäktige
att förbehålla sig prövning av mindre stadsplaneändringar regleras i byggnadsstadgan
i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående angivits,
dels ock att innehållet i förevax-ande 3 § så jämkas att Konungens befallningshavandes
och byggnadsnämnds behörighet sammanfalla. Vid bifall härtill
påkallas ändring i 75 §, varjämte frågan örn den tillämnade ändringen
av 2 § 2:o) i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt förfaller. —--

På grund av det anförda hemställes dels att åt förevarande paragraf
andra stycket gives det innehåll, att vad i första stycket sagts ock skall gälla i
fråga örn ändring av stadsplan, att byggnadsnämnd dock skall äga antaga
ändring som enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar ej avser
planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad
som förut varit gällande samt att sådan av byggnadsnämnd antagen ändring
skall fastställas av Konungens befallningshavande, dels ock att i
byggnadsstadgan upptagas bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående antytts.» I

I anledning av lagrådets yttrande har föredragande departementschefen
anfört:

»Vad angår 3 § i förslaget har lagrådet förordat, ätt i lagrummet intages
föreskrift, att närmare bestämmelser om byggnadsnämnds behörighet
att antaga stadsplaneändring skola utfärdas av Konungen. Dylika bestämmelser
borde enligt lagrådets mening upptagas såsom 5 a § i byggnadsstadgan.
Ehuru det icke är möjligt att genom detaljföreskrifter i byggnadsstadgan
göra en bestämd avgränsning av byggnadsnämndens kompetensområde,
synes vad lagrådet i delina del förordat innebära vissa föi-delar. Bestämmelserna
ifråga torde böra utformas i huvudsaklig anslutning till stadsplaneutredningens
förslag, med beaktande av vissa ändringsförslag i däröver avgivna
yttranden och av vad lagrådet framhållit. Såsom lagrådet förutsatt måste
bestämmelserna giva utrymme för ett skäligt hänsynstagande till omständigheteiTia
i det särskilda fallet. Enligt lagrådets uttalande borde i bestämmelserna
tillika särskilt angivas, att örn det lunnes anledning antaga att
stadsfullmäktige av särskilda skäl tillmätte ändring av stadsplanen sadan
betydelse, att frågan därom borde prövas av stadsfullmäktige, nämnden hade
att hänskjuta ärendet till fullmiiktige.

För den händelse i byggnadsstadgan upptoges sådana bestämmelser som
lagrådet förordat har lagrådet ansett, att stadgandet i det remitterade förslaget
örn rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövningen av mindre

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

stadsplaneändringar kunde utgå. Vad lagrådet i sistnämnda hänseende föreslagit
kan jag icke biträda. Stadsfullmäktiges rätt att förbehålla sig prövningen
synes principiellt grundad och bestämmelsen härom i 3 § av lagförslaget
torde alltså böra bibehållas. Vid detta förhållande lärer anledning saknas att
i byggnadsstadgan införa en sådan särskild föreskrift om stadsplaneändrings
hänskjutande till stadsfullmäktige som nyss nämnts.

Lagrådet har i fråga om 3 § i lagförslaget vidare hemställt, att Konungens
befallningshavandes behörighet att fastställa stadsplaneändring skulle begränsas
till sådana ändringar som antagits av byggnadsnämnden. Det synes
emellertid icke vara lämpligt, att Konungens befallningsliavande skall vara betagen
rätten att fastställa en stadsplaneändring, t. ex. örn byggnadsnämnden
utan sakliga skäl hänskjuta frågan om antagande av ändringen till stadsfullmäktiges
avgörande. Då ändring av stadsplan antagits av stadsfullmäktige,
möta snarast mindre betänkligheter än eljest att låta Konungens befallningshavande
fastställa ändringen. Lagrådets förslag skulle motverka stadsplaneutredningens
strävan, att Konungens befallningshavande skall i större utsträckning
än nu pröva frågan örn fastställelse av stadsplaneändringar.»

ffubauet. Föredragande departementschefen har motiverat förslaget att överflytta beslutanderätten
rörande stadsplaneändringar av mindre vikt från stadsfullmäktige
till byggnadsnämnden med den tidsvinst man därigenom skulle erhålla
samt med att stadsfullmäktige skulle befrias från ett antal ärenden av
mindre betydelse. Samtidigt skulle enligt förslaget stadsfullmäktige alltid hava
möjlighet att förbehålla sig avgörandet och därigenom utöva inflytande
på dylika ärendens behandling. Någon rubbning i princip av den kommunala
självstyrelsen skulle alltså icke äga rum.

Även stadsplaneändringar, som icke avse planens grunddrag och ej heller
innefatta väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, äro emellertid
ofta — och i skilda hänseenden — av betydelse för en stads utveckling. Det
ter sig därför betänkligt att låta annan myndighet än stadsfullmäktige fatta
beslut därom. Vidare torde ock i realiteten den föreslagna lydelsen av 3 §
innebära en rubbning av den kommunala självstyrelsen. Byggnadsnämndens
ledamöter äro visserligen med undantag av en, som utses av magistraten,
valda av stadsfullmäktige. Det avgörande inflytandet å nämndens beslut torde
emellertid vanligen tillkomma den av magistraten utsedde ledamoten, som
oftast själv är ledamot av magistraten, ävensom stadsarkitekten eller den
person, som eljest är sakkunnigt biträde hos nämnden. Det kommunala inflytandet
i nämnden blir då föga framträdande. Det föreslagna stadgandet
om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig avgörandet av ärende av ifrågavarande
beskaffenhet synes icke utgöra ett i alla fall verksamt korrektiv
mot de olägenheter, som följa härav.

Vid nu nämnda förhållanden synes det utskottet som örn den icke alltför
avsevärda tidsvinst, som genom förslaget står att vinna, icke motiverar ett
överflyttande av beslutanderätten i vissa stadsplaneärenden från stadsfull -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

25

mäktige till byggnadsnämnden. Utskottet anser sig därför icke kunna förorda
Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Då utskottet avstyrker, att stadsplaneändringar i vissa fall må kunna antagas
av byggnadsnämnden, måste det avstyrka även 5 a § byggnadsstadgan
i dess föreslagna lydelse. Det kunde ifrågasättas att låta paragrafen giva regler
örn gränsdragningen mellan Kungl. Maj:ts oell Konungens befallningshavandes
befogenhet att fastställa stadsplaneändringar. Utskottet, som i likhet
med departementschefen icke har något att erinra mot att bestämmelsen
i 3 § stadsplanelagen örn Konungens befallningshavandes befogenhet att
fastställa stadsplaneändringar icke tolkas snävt, anser emellertid, att eventuella
bestämmelser örn denna gränsdragning böra lämnas i annan form.

Bifalles vad utskottet hemställt i fråga örn 3 § föranledes därav viss jämkning
i lagens ingress.

14, 15 och 17 §§.

I 14 § stadgas för närvarande, att om stadsfullmäktige beslutat antaga
eller ändra stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för visst område,
nybyggnad ej får företagas inom området, innan frågan om fastställelse
prövats; dock må Konungens befallningshavande meddela tillstånd till
nybyggnad, såvida genomförandet av beslutet icke därigenom försvåras.

Är för visst område fråga väckt om antagande eller ändring av stadsplan,
stomplan eller utomplansbestämmelser, äger enligt nuvarande lydelsen av
15 § Konungens befallningshavande på framställning av staden meddela
förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens
befallningshavande. Sådant förbud gäller intill dess stadsfullmäktige beslutat
i frågan, dock ej längre än ett år. Uppkommer behov av förlängning av denna
tid, äger Konungens befallningshavande medgiva sådan; dock skall beslutet
härom underställas Konungens prövning.

Enligt 17 § första och andra styckena är inom byggnadskvarter nybyggnad
icke tillåten å mark, som ej blivit indelad till tomter, och får, därest
fråga är väckt om ändring i tomtindelning, nybyggnad ej företagas å tomt
som därav beröres innan frågan slutligen prövats. Tredje stycket i paragrafen
innehåller, att utan hinder av vad sålunda stadgats Konungens befallningshavande
må meddela tillstånd till nybyggnad, då synnerliga skäl därtill äro
och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom
kvarteret.

Stadsplanen tred ningen har påpekat, att vid prövning hos Kungl.
Maj:t av ärenden rörande undantag från förbudet i 13 § mot nybyggnad i
strid mot fastställd stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser undantag
ej sällan i samma ärende krävdes även från byggnadsförbuden i 14 och
15 §§. Då undantag enligt 14 och 15 §§ finge meddelas endast av Konungens
befallningshavande, följde härav att, sedan Kungl. Maj:t lämnat medgivande
enligt 13 §, ärendet måste underställas jämväl Konungens befallningshavande,
innan sökanden kunde erhålla byggnadslov. Enär detta förhållan -

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

de uppenbarligen icke vore tillfredsställande, har utredningen föreslagit, att
rätt att giva dispens enligt 14 och 15 §§ även tillerkännes Kungl. Maj:t, varigenom
möjliggöres samtidig prövning av dispensbehovet i hela dess vidd.
Enligt stadsplaneutredningens förslag borde vidare, då dispensansökan prövades
av Kungl. Majit, kunna eftergivas det nu i 14 § för dispens uppställda
villkoret, att genomförandet av ifrågavarande stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
icke försvårades. Beträffande 17 § har utredningen framhållit,
att den omständigheten, att Kungl. Majit icke kunde medgiva dispens
enligt nämnda paragraf, föranledde olägenheter av samma slag som de vilka
för motsvarande fall framhållits under 14 och 15 §§. Vidare vore det anmärkningsvärt,
att byggnadsnämnd i 118 § byggnadsstadgan med stöd av
13 § stadsplanelagen tillagts befogenhet att beträffande provisoriska byggnader
meddela dispens från stadsplan och stadsplanebestämmelser men att
möjlighet för närvarande saknades att tillerkänna nämnden liknande rätt att
dispensera från bestämmelserna i 17 §. Utredningen har fördenskull föreslagit,
att den nuvarande dispensrätten för Konungens befallningshavande skulle
— i överensstämmelse med motsvarande undantagsbestämmelse i 13 § -—
utbytas mot en allmän föreskrift om rätt för Konungen och enligt föreskrifter,
som av Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet varom
där förmäles att medgiva tillstånd till nybyggnad utan hinder av bestämmelserna
i första och andra styckena, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden
ej medför hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret. I
enlighet härmed har stadsplaneutredningen i 118 § 1 mom. byggnadsstadgan
upptagit föreskrift, som ger byggnadsnämnden rätt att i fråga om tillfällig
byggnad medgiva undantag från 17 § första och andra styckena stadsplanelagen.
Vidare har utredningen i 118 § 3 mom. byggnadsstadgan infört bemyndigande
för Konungens befallningshavande, i huvudsak motsvarande det nu
i 17 § stadsplanelagen upptagna. Den dispensrätt som enligt utredningens
förslag skulle tillkomma Kungl. Maj :t är i viss män vidsträcktare än den som
Konungens befallningshavande för närvarande äger enligt 17 §. I stället för
»synnerliga» skäl skulle nämligen fordras allenast, att »särskilda» skäl föreligga.

De föreslagna ändringarna i 14, 15 och 17 §§ hava i allmänhet vunnit anslutning
i de avgivna yttrandena.

Föredragande departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet beträffande
de föreslagna ändringarna i 14 och 15 §§:

»Förslaget att giva Kungl. Majit befogenhet att bevilja dispens från byggnadsförbuden
i 14 och 15 §§ torde vara praktiskt. Därigenom möjliggöres
för Kungl. Majit att, då i samma ärende kräves undantag både från nyssnämnda
förbud och från byggnadsförbudet i 13 §, i ett sammanhang avgöra
ärendet utan att det, såsom för närvarande måste ske, behöver prövas jämväl
av Konungens befallningshavande. Även i andra fall kan det stundom
vara önskvärt, att Kungl. Majit äger möjlighet att medgiva undantag från

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

27

förbuden enligt 14 eller 15 §. Någon fara, att Konungens befallningshavande
och Kungl. Majit, vilka enligt förslaget skulle kunna var för sig medgiva
dispens, skola oberoende av varandra fatta beslut i samina ärende, synes ej
föreligga, enär Kungl. Majit icke torde underlåta att i ärendet inhämta
yttrande av Konungens befallningshavande. Att inskränka Kungl Majits
dispensbefogenhet enligt 14 § så som för närvarande gäller i fråga om Konungens
befallningshavandes motsvarande dispensrätt, eller alltså till sådana
fall då byggnaden i fråga icke försvårar planens eller bestämmelsernas
genomförande, torde icke vara påkallat.»

Beträffande den föreslagna ändringen i 17 § uttalade departementschefen,
att det såsom stadsplaneutredningen framhållit torde vara en brist, att Kungl.
Majit icke hade befogenhet att medgiva undantag från det i nämnda paragraf
stadgade förbudet mot nybyggnad å icke tomtindelad mark. En ändring
i enlighet med utredningens förslag syntes därför vara lämplig.

Lagrådet anförde i denna del:

»De huvudsakliga ändringarna i förevarande paragrafer hava ansetts betingade
därav att vid prövning hos Kungl. Maj :t av ärenden rörande undantag
från förbudet i 13 § mot nybyggnad i strid med fastställd stadsplan,
stomplan eller utomplansbestämmelser undantag ej sällan krävas även från
byggnadsförbuden i 14, 15 och 17 §§. Då undantag enligt dessa senare paragrafer
finge meddelas endast av Konungens befallningshavande, följde därav
att sedan Kungl. Majit för sin del lämnat tillstånd till nybyggnad ärendet
måste underställas jämväl Konungens befallningshavande, innan sökanden
kunde erhålla byggnadslov. Utredningen har funnit detta förhållande icke
vara tillfredsställande och fördenskull föreslagit, att rätt att giva dispens
enligt sistnämnda paragrafer tillerkännes även Kungl. Majit, varigenom
skulle möjliggöras samtidig prövning av dispensbehovet i hela dess vidd.
Denna huvudsakligen praktiskt-administrativa angelägenhet torde vid lagstiftningens
tillkomst hava förutsatts kunna ordnas på lämpligt sätt utan att
olägenhet eller tidsutdräkt skulle behöva i nämnvärd grad uppstå. Det kan
sålunda erinras att Konungens befallningshavandes utlåtande över framställning
örn undantag från förbudet i 13 § städse torde erfordras. Naturligt synes
då vara, att Konungens befallningshavande vid avgivande av sitt utlåtande
för egen del tager ställning till samtidigt föreliggande framställning om befrielse
från övriga förbud och förty, därest formligt beslut icke anses böra
träffas redan före Kungl. Majits avgörande, är beredd att i omedelbar anslutning
därtill fatta och expediera sådant. Nära till hands läge också att
till undvikande av dröjsmål vid behandlingen av dessa ärenden jämväl ansökning
i vad den berörde 13 § ingåves till Konungens befallningshavande
(jfr förslaget i 75 § örn ingivande till Konungens befallningshavande av vissa
till Kungl. Majit ställda besvär). Av utredningen framgår ej huruvida något
försök gjorts alt genom samordnande av handläggningen av dessa ärenden
eller eljest söka komma lil! riilta med vad därulinnan brister. Vid sådant för -

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

hållande synes det kunna ifrågasättas huruvida icke en dylik utväg borde
prövas innan en eljest icke erforderlig lagändring vidtages.

Anses emellertid en sådan redan nu böra komma till stånd, synes denna
knappast böra utformas på sätt som skett. Medan sålunda i 14 och 15 §§ dispensbefogenhet
tillagts såväl Kungl. Maj:t som Konungens befallningshavande
utan att i lagen eller eljest angivits vilken av dessa myndigheter befogenheten
tillkommer i det särskilda fallet — något som synes påkallat såväl för
myndigheten som för den dispenssökande allmänheten — har i 17 § såtillvida
en annan väg beträtts, att Kungl. Majit och enligt föreskrifter, som av
Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet varom där förmäles
medgivits rätt att dispensera, varjämte i byggnadsstadgan (118 §
3 mom.) dispensrätt tillerkänts uteslutande Konungens befallningshavande. En
enhetlig lösning torde böra eftersträvas. I överensstämmelse med den metod
som hittills kommit till användning i förevarande lagstiftning lärer vidare
regleringen av dispensrätten, såvitt nu är i fråga, böra ske i lagen och icke
tillika i byggnadsstadgan. Något behov att låta Kungl. Majit utöva denna i
andra fall än de i det föregående angivna har icke visats föreligga. Med hänsyn
härtill och då ett överflyttande av rätten till Kungl. Majit i vidare omfattning
än som är nödigt skulle stå i strid med förslagets syfte att ernå förenklad
och skyndsammare handläggning, synes överflyttningen av dispensrätten
från Konungens befallningshavande till Kungl. Majit böra begränsas
till fall där nybyggnaden är beroende av undanag jämväl från förbudet enligt
13 §. Tillräcklig anledning att i detta sammanhang eftergiva eller mildra
de i 14 och 17 §§ uppställda villkoren för Konungens befallningshavandes dispensrätt
torde icke föreligga.

Mot det i 17 § upptagna bemyndigandet i syfte att möjliggöra för byggnadsnämnd
att i fråga örn tillfällig byggnad medgiva undantag från där stadgade
förbud på enahanda sätt som nu gäller i fråga örn undantag från förbudet i
13 § synes i och för sig intet vara att erinra (jfr förslaget till ändringar i
byggnadsstadgan 118 § 1 morn.).

I enlighet med vad nu anförts torde under angiven förutsättning dels,
nied bibehållande såvitt här är i fråga av den nuvarande lydelsen av 14 och
15 §§, under en särskild paragraf, förslagsvis betecknad 17 a §, böra upptagas
ett stadgande av det innehåll att, där nybyggnad, som efter vad i 14, 15 eller
17 § sägs icke må företagas utan tillstånd av Konungens befallningshavande,
är beroende av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, frågan om tillstånd
till nybyggnaden skall i ett sammanhang prövas av Konungen, dels ock
till 17 § sista stycket böra fogas en ny punkt av innehåll att sådant tillstånd
ock må under enahanda villkor givas enligt föreskrifter, som av Konungen
meddelas i allmän författning, av myndighet varom där förmäles.

Bifall härtill föranleder ändring i lagens ingress.»

Föredragande departementschefen anförde i anledning av dessa lagrådets
uttalanden:

»Beträffande 14, 15 och 17 §§ i det remitterade lagförslaget har lagrådet

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

29

förordat bl a., att därest viss dispensrätt för Kungl. Majit ansåges böra införas
i där angivna fall, den skulle inskränkas till sådana fall, då nybyggnad
vore beroende av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, och att bestämmelse
i ämnet skulle upptagas såsom en särskild paragraf. Med anledning av
vad lagrådet anfört vill jag, som alltjämt anser dispensrätten för Kungl.
Majit erforderlig, för min del förorda, att en dylik begränsning införes i 14
och 15 §§. I fråga örn 14 § torde vidare, såsom lagrådet jämväl föreslagit, befogenheten
för Kungl. Majit att medgiva dispens kunna inskränkas att gälla
under den förutsättning som nu upptages i lagrummet. Däremot torde 17 § i
förslaget, som utformats i anslutning till lydelsen av 13 § i gällande lag,
lämpligen böra behålla den lydelse som den har i det remitterade förslaget.»

I likhet med lagrådet och föredragande departementschefen anser utskottet
det vara välbetänkt, att Kungl. Majit erhåller möjlighet att dispensera
från de i förevarande paragrafer stadgade nybyggnadsförbuden i de fall, då
nybyggnaden är beroende av undantag jämväl från förbudet i 13 g. Bestämmelsen
om dispens i 17 § synes lämpligast böra såsom i förslaget skett utformas
i anslutning till motsvarande stadgande i 13 §.

Såsom ovan anförts har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka den i 3 §
föreslagna ändringen, att byggnadsnämnd i vissa fall skall kunna antaga
stadsplaneändring. Med hänsyn härtill synas de föreslagna jämkningar i 14
och 15 §§, som föranletts av propositionens ståndpunkt i nämnda hänseende,
icke böra vidtagas.

18 och 63 §§.

Å mark som indelats till tomter får enligt första stycket i 18 § nybyggnad
ej företagas i strid mot tomtindelningen. 18 § andra stycket innehåller, att
nybyggnad icke är tillåten å tomt, som ej är rättsligen bestående.

18 § gäller stadsplanelagda områden. Har tomtindelning fastställts inom
område för vilket byggnadsplan är gällande, får enligt 63 § andra stycket
nybyggnad ej företagas i strid mot tomtindelningen.

Vidkommande nu nämnda §§ har stadsplanen! red ningen framhållit,
att fall kunde förekomma, då det måste anses rimligt att medgivande
till nybyggnad lämnades, oaktat fordringarna i 18 § första och andra styckena
eller 63 § andra stycket icke vore uppfyllda. En viss möjlighet till dispens
från dessa bestämmelser syntes sålunda böra finnas. Dispensrätten borde
emellertid tillämpas med den största försiktighet och borde ej tillkomma
annan än Kungl. Majit. I enlighet härmed har utredningen föreslagit, att
Kungl. Majit skall, om synnerliga skäl därtill äro, för särskilt fall kunna
medgiva undantag från berörda bestämmelser. Enligt uttalande i utredningens
motiv borde sådant undantag ej medgivas örn enskildas, t. ex. inteckningshavares,
eller stadens intressen därigenom träddes för nära. Kunde
exempelvis genom det byggnadsföretag, som dispensansökningen avsåge,
uppkomma lösenskyldighet för staden, borde ansökningen ej bifallas utan

Utskottet.

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

att staden givit sitt samtycke därtill. Ej heller borde dispens beviljas, om
icke sökanden vidtagit alla på honom ankommande åtgärder för att fortast
möjligt åvägabringa en rättsligen bestående tomtindelning i överensstämmelse
med den, som genom dispensen sanktionerats.

Ifrågavarande ändringar ha i allmänhet tillstyrkts i de avgivna yttrandena.

Vid remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen, att
det syntes otillfredsställande, att möjlighet överhuvud icke förefunnes att
dispensera från förbuden i förevarande paragrafer, samt att de föreslagna
ändringarna därför syntes lämpliga. Prövningen av ärenden om dispens från
63 § andra stycket borde dock kunna anförtros åt Konungens befallningshavande.
Departementschefen förutsatte, att Kungl. Maj:t icke komme att
medgiva dispens från förbuden i förevarande paragrafer, om samhällets eller
enskildas intressen därigenom träddes för nära, samt att dispensrätten även
i övrigt komme att begagnas med nödig försiktighet.

Lagrådet yttrade beträffande dessa ändringar:

»Förslaget att införa möjlighet till dispens från de i första och andra styckena
av denna paragraf stadgade förbuden mot nybyggnad i strid mot tomtindelning
eller å tomt, som ej är rättsligen bestående, innebär ett bestämt
avsteg från vad som hittills varit gällande och vari ändring tidigare ansetts
icke böra ske. Tomtindelning avser i första hand kvarters indelande i
byggnadstomter, och stadgandet i första stycket ger uttryck för principen att
den administrativa tomtindelningen har bindande verkan i avseende å kvarters
bebyggande. Nybyggnad bör alltså icke få ske utöver gällande tomtgräns.
Tomtindelning innefattar emellertid numera tillika ett konstitutivt moment
i fråga örn fastighetsbildningen inom stadsplanelagda områden. Tomt bildas
visserligen administrativt genom tomtindelning, men en sålunda bildad tomt
är ej att anse såsom rättsligen bestående fastighet, innan tomten blivit införd
i tomtboken efter ty i 7 kap. 3 § fastighetsbildningslagen är stadgat eller —
för det fall att tomten bildats av mark som hör till särskilda fastigheter —
rättens medgivande till sammanläggning av områdena enligt 3 kap. samma
lag lämnats. Bestämmelsen i förevarande paragraf i stadsplanelagen därom,
att nybyggnad icke är tillåten å tomt som ej är rättsligen bestående, är för
närvarande det enda medel som finnes för att framtvinga rättslig tomtbildning,
åtminstone beträffande de fall då tomt skall bildas av flera fastigheter
eller fastighetsdelar.

Det lärer vara klart, att dessa för fastighetsbildningen inom stadsplanelagda
områden och därmed också för realkrediten grundläggande normer icke
utan våda för ordningen och redan inom fastighetsväsendet kunna få eftersättas
vid tomts bebyggande samt att de förty principiellt måste vara ovillkorligen
gällande och icke utan tvingande skäl böra kunna eftergivas. Vad
stadsplaneutredningen till stöd för den ifrågasatta dispensmöjligheten åberopat
synes lagrådet näppeligen övertygande.------ — -—----

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

31

Trots vad nu anförts synes det dock lagrådet icke kunna bestridas att
under vissa förhållanden den föreslagna dispensmöjligheten skulle kunna
vara av betydelse. Lagrådet syftar härvid närmast på de fall, då fråga är om
sådan reparation eller ändring av befintlig byggnad som enligt särskild föreskrift
är att hänföra till nybyggnad, men byggnaden är äldre än tomtindelningen
eller ock tomten efter byggnadens tillkomst undergått förändring. En
dylik nybyggnad skulle med nuvarande bestämmelser ofta kunna i avsevärd
grad försvåras, vilket för vissa fall knappast kan synas rimligt.

Under erinran örn angelägenheten av att en dispensbefogenhet i nu förevarande
hänseende kommer att utövas med yttersta varsamhet finner lagrådet
den föreslagna ändringen kunna godtagas.»

I anledning av lagrådets yttrande på denna punkt hänvisade föredragande
departementschefen till sitt förut gjorda uttalande, att den föreslagna dispensrätten
måste tillämpas med nödig försiktighet.

Utskottet tillstyrker de föreslagna ändringarna i förevarande paragrafer. UulcoUd.
I anslutning till vad både föredragande departementschefen och lagrådet
anfört vill dock jämväl utskcttet betona vikten av att dispensbefogenheten
utövas med stor varsamhet.

75 §.

Stadsplaneutredningen har framhållit, att av gällande stadgande
i 123 § 1 mom. första stycket byggnadsstadgan följde att, om byggnadsnämnden,
i enlighet med vad utredningen föreslagit under 3 § stadsplanelagen, antoge
stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser eller ändring däri, talan
mot nämndens beslut skulle få fullföljas hos Konungens befallningshavande
inom en månad efter beslutets delgivning med klaganden. Att tiden för besvär
över byggnadsnämndens beslut att antaga stadsplan m. m. sålunda skulle bliva
beroende av beslutets delgivning med därav berörda sakägare, vore icke tillfredsställande.
En sådan delgivning mötte mycket stora svårigheter och vore
i ärenden av större räckvidd praktiskt taget omöjlig att genomföra i full utsträckning.
Till jämförelse härmed kunde erinras, att beträffande klagan över
motsvarande beslut av stadsfullmäktige gällde enligt 78 § lagen om kommunalstyrelse
i stad en besvärstid av tjugu dagar, räknat från den dag då stadsfullmäktiges
protokoll offentligen upplästes. Ett besvärsförfarande sådant
som det i fråga om stadsfullmäktiges beslut föreskrivna syntes emellertid icke
lämpligen kunna stadgas beträffande beslut av byggnadsnämnd.

Erfarenheten visade, enligt vad utredningen vidare uttalat, att rätten till
besvär över stadsfullmäktiges beslut att antaga stadsplaneförslag kunde medföra
en högst avsevärd förlängning av tiden för slutlig prövning och fastställelse
av förslaget. En av byggnadsstyrelsen verkställd utredning visade
därjämte, att ifrågavarande besvärsrätt icke hade någon praktisk betydelse
ur rättssäkerhetssynpunkt. Sakägarnas berättigade intressen bleve till -

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

varatagna, oavsett om de gjordes gällande besvärsvägen eller i annan
ordning.

De formella invändningar, som kunde vara att anföra mot stadsfullmäktiges
eller byggnadsnämnds beslut örn antagande av stadsplan, stomplan eller
utomplansbestämmelser, kunde enligt utredningens mening beaktas av Konungens
befallningshavande eller Kungl. Majit likaväl i samband med fastställelseprövningen
som i särskilda besvärsmål. Enligt 19 § byggnadsstadgan
skulle sakägarna hållas underrättade om ett stadsplaneförslags olika utvecklingsstadier.
Innan förslaget antoges, hade sakägarna alltså bereus tillfälle
att taga ställning till detsamma. Skulle någon anse sin rätt kränkt, vore det
den missnöjde obetaget att framföra sina erinringar såväl hos Konungens befallningshavande
som hos Kungl. Majit, örn Konungens befallningshavande
jämlikt 3 § stadsplanelagen ej ägde fastställa förslaget. Någon formlig besvärsrätt
härför erfordrades icke. Skulle Konungens befallningshavande fastställa
ett underställt förslag trots framställda erinringar, hade den missnöjde
enligt 75 § stadsplanelagen möjlighet att hos Kungl. Majit överklaga Konungens
befallningshavandes beslut. Med hänsyn till vad sålunda anförts
har utredningen ansett förbud böra införas mot överklagande av stadsfullmäktiges
eller byggnadsnämnds beslut, som innefattade antagande av stadsplan,
stomplan eller utomplansbestämmelser eller av ändring i sådan plan
eller sådana bestämmelser.

Samma skäl motiverade, att förbud även stadgades mot klagan över byggnadsnämnds
beslut som innefattade antagande av tomtindelning eller ändring
däri.

Bestämmelser i överensstämmelse med vad sålunda förordats ha av utredningen
upptagits i 123 § 1 mom. byggnadsstadgan.

Konungens befallningshavandes beslut örn tomtindelning meddelas för
närvarande efter anslag och överklagas genom besvär inom en månad efter
dagen för beslutet. Konungens befallningshavandes beslut angående stadsplan,
stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser överklagas genom
besvär inom viss tid efter det att klaganden erhöll kännedom om beslutet.
Sådan kännedom anses klaganden få genom beslutets kungörande i kyrka.

Stadsplaneutredningen har föreslagit, att även sistnämnda beslut
skola meddelas efter anslag och överklagas inom viss tid efter meddelandet.
Som skäl härför har utredningen anfört, att det vore av vikt, att
en bestämd utgångspunkt erhölles för besvärstidens beräknande och att fastställelsebeslutens
ikraftträdande icke fördröjdes mer än som vore nödvändigt.
1 sistnämnda hänseende vore att märka, att Konungens befallningshavandes
fastställelsebeslut i stadsplane-, stomplane- och byggnadsplaneärenden
liksom beträffande utomplansbestämmelser regelmässigt föreginges av
ett utställningsförfarande, därvid tillfälle bereddes sakägarna att granska
uppgjorda förslag och framföra eventuella erinringar. Man syntes få förutsätta
att sakägare, som sålunda erhölle kännedom om föreliggande förslag,
därest han vore intresserad av dettas vidare öde, holle sig underrättad om

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

33

ärendets behandling och utgång hos Konungens befallningshavande på samma
sätt som han nu syntes få göra då fråga vöre om beslut rörande tomtindelning.

Slutligen har stadsplaneutredningen framställt förslag om viss inskränkning
i sakägarnas besvärsrätt. För närvarande gäller att klagan över Konungens
befallningshavandes beslut, varigenom fastställts av byggnadsnämnd
antaget förslag till ny eller förändrad tomtindelning, ej må föras av byggnadsnämnden
eller av sakägare, som skriftligen godkänt förslaget. För att
Konungens befallningshavandes beslut i tomtindelningsärende omedelbart
skall vinna laga kraft fordras alltså nu, att förslaget till tomtindelning skriftligen
godkänts av samtliga sakägare. Utredningen har framhållit, att det
kunde möta svårigheter att förvärva dylikt skriftligt godkännande av alla
berörda intressenter, även om vederbörande ej hade någon egentlig anledning
till erinran mot det upprättade förslaget. Fordran på formligt skriftligt
godkännande syntes onödig. Sakägarnas intresse av att få fullfölja talan
mot ett beslut, som gått dem emot, syntes kunna tillgodoses på ett mindre
omständligt sätt. Det vore rimligt att den, som icke senast hos Konungens
befallningshavande framställt erinringar, icke därefter skulle ha rätt att göra
sådana gällande. Utredningen har därför föreslagit, att den nuvarande fullföljdsbestämmelsen
skulle utbytas mot ett stadgande av innehåll, att besvär
över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom ett av byggnadsnämnden
antaget förslag till tomtindelning till alla delar fastställts, finge föras
allenast av sakägare, som i ärendet framställt yrkande vilket helt eller
delvis lämnats utan bifall. Yrkande som nu nämnts kunde göras antingen
skriftligen eller muntligen. Framfördes yrkandet skriftligen, komme det att
bifogas handlingarna i ärendet. Ett muntligen framfört yrkande, exempelvis
vid förhandlingar inför byggnadsnämnden, borde protokollföras och på
detta sätt bringas till den högre instansens kännedom. Samma skäl, som motiverade
det föreslagna fullföljdsförbudet beträffande Konungens befallningshavandes
beslut att fastställa av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning,
borde enligt utredningens mening föranleda, att motsvarande förbudsbestämmelser
infördes i fråga om Konungens befallningshavandes beslut
i stadsplane- och stomplaneärenden ävensom i ärenden rörande utomplansbestämmelser
i stad. I övergångsbestämmelserna borde stadgas, att de
nya fullföljdsbestämmelserna icke skulle gälla beträffande beslut, som meddelats
före lagändringens ikraftoädande.

Stadsplaneutredningens förslag i förevarande delar har i allmänhet tillstyrkts
i de avgivna yttrandena.

Föredragande departementschefen yttrade härutinnan vid remissen till
lagrådet:

»Den nuvarande rätten att anföra besvär över stadsfullmäktiges beslut om
antagande av stadsplan enligt vad i kommunallagarna är stadgat torde, såsom
stadsplaneutredningen anfört, för sakägarna vara utan nämnvärd praktisk
betydelse. Erfarenheten har visat, att de besvär som förekommit över dylika
stadsfullmäktigebeslut i regel icke avsett sådana förhållanden i ärendets

Bihang till riksdagens protokoll JOAS. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

3

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

handläggning som kunnat giva Konungens befallningshavande anledning att
bifalla besvären. Eftersom stadsplans antagande alltid följes av fastställelseprövning,
bliva sakägarna i tillfälle att framföra sina erinringar hos fastställelsemyndigheten,
vare sig besvär anföras eller ej. Är fråga om stadsplaneändring
av beskaffenhet att kunna fastställas av Konungens befallningshavande,
kan vidare fastställelsebeslutet överklagas enligt reglerna i 75 §
stadsplanelagen. Rätten att därjämte i den ordning som stadgas i kommunallagarna
föra talan mot stadsfullmäktiges ifrågavarande beslut kan medföra
betydande tidsförlust vid stadsplaneärendenas behandling. Får byggnadsnämnden,
såsom under 3 § stadsplanelagen föreslagits, rätt att antaga vissa stadsplaneändringar,
skulle besvärsrätt medföra särskilda olägenheter på grund
av det omständliga delgivningsförfarande som för närvarande tillämpas beträffande
byggnadsnämnds beslut. Vad nu anförts gäller i stort sett även talan
mot beslut om antagande av stomplan, utomplansbestämmelser och tomtindelning.
Utredningens förslag om förbud i alla dessa fall mot att anföra särskild
talan mot beslutet, vilket förslag tillstyrkts i praktiskt taget alla de avgivna
yttrandena, synes därför böra genomföras.

Mot stadsplaneutredningens förslag att i fråga om överklagande av Konungens
befallningshavandes beslut jämställa ärenden rörande stadsplan,
stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser med ärenden rörande
tomtindelning torde icke vara något att erinra. Att Konungens befallningshavandes
beslut i dessa ärenden i samtliga fall kommer att meddelas efter
anslag synes vara till fördel utan att sakägarnas intresse därigenom trädes
för när. De föreslagna närmare reglerna för besvärsförfarandet synas även
lämpliga. I lagen torde emellertid böra införas föreskrift om att handlingarna
i ärendet skola av Konungens befallningshavande insändas till Kungl. Maj:t
utan dröjsmål.

Förslaget att Konungens befallningshavandes beslut om tomtindelning eller
ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser i vissa fall icke
skall få överklagas är ägnat att medföra ej oväsentlig tidsvinst vid dessa
ärendens behandling. Av särskild betydelse synes vara, att möjlighet därigenom
skulle beredas Konungens befallningshavande att i brådskande fall
på en gång fastställa stadsplaneändring och därav beroende tomtindelning.

Enligt förslaget skola sakägarna städse ha rätt att besvära sig, därest ett
av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnden antaget förslag om ändring av
stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning icke fastställts
eller någon del av förslaget undantagits från fastställelse. Att klagorätt
även tillkommer byggnadsnämnden, örn dess beslut att antaga tomtindelning
eller ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser icke av
Konungens befallningshavande oförändrat fastställes, följer av allmänna
kommunalrättsliga principer. Drätselkammaren torde därjämte böra äga att
å stadens vägnar överklaga Konungens befallningshavandes beslut på samma
sätt som annan sakägare. Bestämmelse härom bör som förut nämnts införas
i 123 § byggnadsstadgan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

35

För att sakägare skall anses ha framställt yrkande »i ärendet» och på den
grund äga besvärsrätt enligt förslaget fordras, såsom utredningen påpekat,
givetvis ej, att yrkandet gjorts efter det att beslut meddelats örn förslagets
antagande och fastställelsefrågan sålunda blivit anhängig hos Konungens befallningshavande.
Yrkandet kan lia skett under ärendets handläggning dessförinnan,
således även vid den förberedande behandlingen innan förslag ännu
uppgjorts. Yrkandet kan vidare ha framställts antingen skriftligen eller muntligen.
Ett skriftligen framfört yrkande bifogas akten och kommer på detta
sätt till Konungens befallningshavandes kännedom. Framställes yrkandet
muntligen, skall det givetvis upptecknas på lämpligt sätt av den myndighet
eller tjänsteman, som upptager yrkandet. Enklast torde detta ske genom att
med myndighetens hjälp en anmärkningsskrift uppsättes, som bekräftas med
sakägarens namnunderskrift. I andra fall kan det vara lämpligt att yrkandet
intages i myndighetens protokoll.»

Lagrådet har beträffande de föreslagna fullföljdsreglerna, såvitt de avse
tomtindelningsärenden, anfört:

»Före 1931 års stadsplanelag gällde vid fullföljd av talan mot Konungens
befallningshavandes beslut att besvärstiden räknades — liksom för närvarande
i fråga om byggnadsnämnds beslut — från det klaganden erhållit del
av beslutet. Förbud för sakägare som skriftligen godkänt tomtindelningsförslaget
att överklaga Konungens befallningshavandes — liksom byggnadsnämndens
— beslut fanns då ej stadgat. Med hänsyn till de viktiga rättsverkningar
för både staden och den enskilde som vore knutna vid tomtindelningens
fastställande ansågs vid lagens tillkomst en fast utgångspunkt
för besvärstidens beräknande vara nödvändig, och då sakägare utan större
kostnad och besvär kunde erhålla kännedom om beslut, som Konungens
befallningshavande utfärdat efter anslag, ansågs betänklighet icke möta
mot införande av föreskrift att besvärstiden räknades från den dag beslutet
i dylik ordning meddelats; därvid förutsattes att underrättelse örn beslutet
intogs i länskungörelserna. Denna ändring befanns emellertid icke tillfyllest
för tillgodoseende av behovet att underlätta och påskynda tomtindelningsförfarandet.
Redan 1936 tillkom sålunda fullföljdsförbudet för den, som
skriftligen godkänt förslaget, tillika med delgivningssättet beträffande markägare
som är okänd eller utrikes. Vid förslagets framläggande erinrade departementschefen,
att enligt den uppfattning som allmänt gjort sig gällande
bland de på området sakkunniga möjlighet till tidsbesparing knappast vore
till finnandes annat än i fråga örn den tid som åtginge från det byggnadsnämnden
fattat sitt beslut örn tomtindelningsförslagets godkännande och till
dess Konungens befallningshavandes laga kraftägande beslut örn fastställelse
därå förelåge, att det emellertid icke vore att tillråda alt införa en allmän
regel varigenom Konungens befallningshavande skulle kunna fastställa
tomtindelningen förrän den stadgade besvärstiden av en månad förflutit
efter det samtliga sakägare bevisligen fått del av byggnadsnämndens beslut
om tomtindelningens antagande och nämndens beslut alltså vunnit laga kraft
samt att genom det framlagda förslaget i det övervägande antalet fall torde

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

kunna vinnas en så väsentlig tidsbesparing att ytterligare åtgärder för förfarandets
påskyndande i dessa fall knappast vore av behovet påkallade.

Den nu föreslagna lagstiftningen bryter radikalt med vad hittills gällt och
antagits så sent som 1936. ----

Enligt lagrådets mening lia, sedan frågan senast var föremål för statsmakternas
prövning, sådana förhållanden näppeligen inträffat att de kunna

motivera ett så långt gående steg som här föreslås.---Lagrådet anser

för sin del det ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunna eftergivas, alt sakägaren
får en bestämd, ej alltför knappt tillmätt tid till förfogande för
erinringar i samband med fastställelseprövningen, lämpligen i form av besvärstid.
Även örn besvärsrälten bibehållcs, torde anordningar kunna träffas
som minska den tidsutdräkt som därav skulle bliva en följd. Sålunda torde
hinder ej möta alt, på sätt skett i vissa andra fall, förkorta besvärstiden till
exempelvis 20 dagar (jfr lagarna om kommunalstyrelse i stad och på landet
76 § resp. 81 §). Vidare torde, om än vissa invändningar däremot kunna framställas,
föreskrift kunna meddelas att byggnadsnämnds, liksom Konungens
befallningshavandes, beslut skola meddelas efter anslag och att besvärstiden
skall räknas från dagen för beslutets meddelande. Sker så, torde böra övervägas,
huruvida ej bör föreskrivas att kända sakägare böra omedelbart underrättas
om att beslut fattats av byggnadsnämnden och örn vad som skall
iakttagas i avseende å rätten att fullfölja talan. Vidare lärer naturligen bestämmelsen
att klagan över byggnadsnämndens beslut ej må föras av sakägare
som skriftligen godkänt förslaget böra bibehållas (123 § 1 mom. sista
stycket). Ett dylikt godkännande medför att tomtindelningen vinner laga kraft

mot sådan sakägare.---— Ur allmän förvaltningsrättslig synpunkt måste

det framstå som en egendomlighet att enligt remissförslaget talan väl får
förås mot den överordnade myndighetens beslut men ej mot det beslut av ett
underordnat organ, vilket utgör föremål för överprövningen.

I detta sammanhang bör även beröras ett särskilt spörsmål, nämligen huruvida,
då hos Konungens befallningshavande anförts besvär över byggnadsnämnds
beslut att antaga tomtindelning eller ändring av sådan, Konungens
befallningshavande äger att, i samband med att besvären ogillas och alltså
utan att avvakta laga kraft å sitt sålunda meddelade beslut, företaga frågan
om fastställelse av byggnadsnämndens beslut till avgörande. Örn så kunde
ske, skulle avsevärd tidsbesparing stå att vinna och den av utredningen påtalade
dubbla prövningen i samma instans kunna undvikas. Då på det förevarande
rättsområdet besvär över Konungens befallningshavandes beslut,
såväl då det gäller ärenden vilka besvärsvägen dragas under Konungens befallningshavandes
prövning som då fråga är om fastställelseärenden, skola
fullföljas till en och samma myndighet, nämligen Kungl. Majit i statsrådet,
och prövningen i båda fallen skall ske efter enahanda grunder, håller lagrådet
före att någon befogad erinran icke kan göras mot ett sådant förfarande från
Konungens befallningshavandes sida utan synes i stället regelmässigt böra så
förfaras.

Vidtagas de ändringar och åtgärder i övrigt som nu ifrågasatts, torde där -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 37

igenom praktiskt taget vinnas samma tidsbesparing som enligt remissförslaget.
»

Vidare har lagrådet, såvitt angår stadsplaneärenden, anfört:

»I fråga om stadsplaneändring av mindre betydelse ankommer det enligt
remissförslagets 3 § i den av lagrådet tillstyrkta utformningen å byggnadsnämnd
att antaga samt å Konungens befallningshavande att fastställa sådan
av nämnden antagen ändring. Frågan om överklagande av såväl byggnadsnämnds
som Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplaneändring
jämställes enligt den föreslagna lagstiftningen i allo med motsvarande
spörsmål beträffande tomtindelning. Således skulle bland annat byggnadsnämnds
beslut om antagande av stadsplaneändring icke få överklagas.
Av skäl som i det föregående anförts kan lagrådet icke tillstyrka förevarande
förslag lika litet som fullföljdsförbudet i fråga om tomtindelningsärenden.
Skälen för ett avstyrkande av fullföljdsförbudet väga här ej mindre
tungt, enär en stadsplaneändring, även om den för samhället är av mindre
vikt, kan för markägaren medföra kännbara ingrepp i förfoganderätten.
Jämväl i övrigt får lagrådet hänvisa till vad i det föregående anförts i fråga
om tomtindelningsärenden och således förorda att klagorätten såvitt gäller
dessa stadsplaneändringar regleras i enlighet med vad som föreslagits beträffande
tomtindelningsärendena.

Lagrådet vill här jämväl erinra om att den omständigheten att beslutanderätten
i fråga örn mindre stadsplaneändringar överflyttas från stadsfullmäktige
till byggnadsnämnden föranleder — utan ändring i regert ngsrättslagen
— att prövningen av besvär i dessa ärenden i sista instans helt kommer
att övergå från regeringsrätten till Kungl. Majit i statsrådet. Väl skulle vissa
principiella invändningar kunna framställas mot en dylik omläggning, men
jämförelsen med tomtindelningsärendena, beträffande vilka besvären som
regel städse prövats av Kungl. Majit i statsrådet, är så framträdande, att
det framstår som en naturlig lösning att dessa ärenden i förevarande hänseende
behandlas på enahanda sätt. I den mån verkliga rättsfrågor uppkomma
torde man kunna utgå från att Kungl. Majit skall inhämta regeringsrättens
utlåtande innan besvärsärendet avgöres (jfr propositionen till
1928 års riksdag nr 232 s. 9).

Enligt gällande rätt skola i fråga om ny stadsplan och ändringar av större
vikt beslut av stadsfullmäktige för fastställelse underställas Kungl. Majit. I

I det tidigare omförmälda syftet att ernå en snabbare behandling av stadsplaneärendena
föreslås nu, att jämväl rätten att genom besvär föra talan
mot stadsfullmäktigebeslut i dessa ärenden skall upphävas. Hinder härför
har, enligt vad som anföres i remissprotokollet, ansetts icke föreligga enär
besvärsrätten skulle lia visat sig vara utan nämnvärd praktisk betydelse. Såsom
framgår av vad i det föregående anförts har lagrådet ställt sig avvisande
till förslaget att borttaga fullföljdsrätten från byggnadsnämnd och
därvid främst åberopat att ur rättssäkerhetssynpunkt sakägaren borde få åtminstone
visst rådrum för ingivande av sina erinringar till fastställelsemyn -

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

digheten. Det ligger visserligen i sakens natur — med hänsyn till den tid som
åtgår för beredande av ett stadsplaneärende av här ifrågavarande beskaffenhet,
varöver yttrande regelmässigt lärer inhämtas från såväl Konungens
befallningshavande som byggnadsstyrelsen — att sakägaren i normala fall har
möjlighet att före ärendets avgörande inkomma med erinringar i samband
med fastställelseprövningen, men någon säkerhet för att erforderligt rådrum
kommer att stå honom till buds föreligger icke. Oberoende härav synas tillräckliga
skäl näppeligen hava förebragts för en så osedvanlig åtgärd som
avskärandet av fullföljdsrätten mot ett kommunalt beslut måste anses innebära.
Därest besvärsärendena handläggas med största möjliga skyndsamhet
och remissförfarande ej ifrågakommer i andra fall än då verkligt behov
därav måste anses föreligga, lärer sålunda någon avsevärdare tidsförlust ej
behöva uppstå på den grund att fastställelseärendena ej kunna avgöras förrän
slutliga beslut föreligga i besvärsärendena. Beaktas må dessutom att de
ifrågavarande besvärsmålen enligt regeringsrättslagen i sista hand skola
prövas av regeringsrätten och att således borttagandet av fullföljdsrätten
även skulle innebära ändring av den praktiskt taget undantagslösa ordningen
för prövning av kommunalbesluts laglighet. Det kan knappast anses välbetänkt
att i en lagstiftning av närmast provisorisk natur till lösning upptaga
ett spörsmål av så principiell natur som det föreliggande, så mycket
mindre som en omgestaltning av plansystemet — vilken fråga lärer vara
föremål för stadsplaneutredningens fortsatta arbete — kan föranleda att
spörsmålet om den kommunala besvärsrätten måste ses ur jämväl andra synpunkter
än dem som nu föreligga. Lagrådet anser sig alltså icke kunna tillstyrka
förslaget i vad det innefattar att särskild klagan ej må föras över stadsfullmäktiges
beslut i de här avsedda ärendena. — —- -—-

Därest förslagets ståndpunkt att klagan ej må förås över stadsfullmäktiges
beslut vidblives, anser lagrådet att bestämmelse örn sådant förbud icke
såsom enligt förslaget bör meddelas i administrativ ordning. Bestämmelsens
principiella karaktär, innefattande ett avsteg såväl från kommunallagarnas
stadganden om besvärsrätt i kommunala mål som från de grunder, varå regeringsrättslagens
ifrågakommande stadganden måste anses vila, talar härför
(jfr statens offentl. utredn. 1928: 2 s. 25 o. 31 samt propositionen till
1924 års riksdag nr 121 och första kammarens protokoll nr 44 s. 30 f.).
Det lärer vid angivna förhållanden vara påkallat att fullföljdsförbudet mot
stadsfullmäktiges och — för enhetlighetens skull — jämväl mot byggnadsnämndens
beslut meddelas i stadsplanelagen (75 §).» I

I anledning av lagrådets avstyrkande av de föreslagna fullföljdsförbuden
har föredragande departementschefen efter redogörelse för lagrådets anmärkningar
anfört:

»Jag vill med anledning härav erinra, att nu berörda fullföljdsförbud tillstyrkts
eller lämnats utan anmärkning i samtliga yttranden som avgivits
över stadsplaneutredningens förslag utom i det som avgivits av stadsjuristen
i Stockholm. Vid bedömandet av behovet av viss besvärstid får icke förbises,

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

39

att beslut om antagande av stadsplan eller tomtindelning skall föregås av ett
utställningsförfarande samt att ändring i utställt förslag icke får ske utan att
sakägarna fått tillfälle att framföra sina erinringar. Enligt min mening innebära
fullföljdsförbuden en synnerligen välbehövlig förenkling av den nuvarande
omständliga ordningen. Att fullföljdsförbuden skulle medföra någon risk
ur rättssäkerhetssynpunkt kan jag icke finna. Däremot har erfarenheten
visat, att särskilt rätten att hos Konungens befallningshavande anföra och
sedermera hos Kungl. Maj:t fullfölja besvär över stadsfullmäktiges beslut
i stadsplaneärenden medför synnerlig försening av dylika ärendens avgörande
utan att något positivt resultat vinnes. Enligt verkställd utredning för tiden
från stadsplanelagens ikraftträdande eller sålunda för mer än tio år ha
besvär till Kungl. Majit i mål rörande stadsfullmäktiges beslut i stadsplanefrågor,
vilka besvär prövats av regeringsrätten, icke i något fall föranlett upphävande
av sådant beslut. För den enskilde sakägaren är det förvillande, att
klagan nu kan föras på två vägar, nämligen dels genom besvär över stadsfullmäktiges
eller byggnadsnämnds antagandebeslut dels ock i fastställelseärendet.
I fråga om byggnadsnämnds beslut har det också visat sig, att detta förhållande
lett till rättsförlust. Vidare kan framhållas, att den som är angelägen
att bevara sin rätt ofta icke vågar underlåta att anföra besvär — med därav
föranledda betydande dröjsmål — även om han anser att det skulle vara tillfyllest
att lita till fastställelseprövningen.

Lagrådet har i fråga örn besvär över byggnadsnämnds beslut sökt giva
anvisning på en tillämpning som skulle kunna reducera nu nämnda olägenheter.
Beträffande stadsfullmäktiges beslut skulle emellertid olägenheterna
kvarstå oförminskade, frånsett att något möjligen kan vinnas genom inskränkning
i remissförfarandet hos Konungens befallningshavande och Kungl.
Maj:t. Det förtjänar påpekas, att de inskränkningar i sakägares rätt att fullfölja
talan, som även enligt lagrådets förslag skulle — för övrigt olika utformade
— gälla i fråga om byggnadsnämnds eller Konungens befallningshavandes
beslut, icke komme att bliva tillämpliga med avseende å besvär
över stadsfullmäktiges beslut. Med anledning av vad lagrådet yttrat må i
övrigt framhållas att, utom den betydande tidsförlust som otvivelaktigt förorsakas
därav, förslaget enligt vad lagrådet närmare utvecklat skulle medföra
bl. a. den konsekvensen, att besvär över byggnadsnämnds antagande
av stadsplaneändring skulle komma att i sista instans prövas av Kungl.
Majit i statsrådet under det att besvär över stadsfullmäktiges antagande av
stadsplan eller ändring däri skulle komma att prövas i regeringsrätten. Detta
är naturligtvis icke tillfredsställande. Jag anser på grund av det anförda,
att de föreslagna fullföljdsförbuden böra bibehållas.

I andra hand har lagrådet förordat att, örn fullföljdsförbuden bibehållas,
stadgandet härom införes i 75 § stadsplanelagen i stället för i byggnadsstadgan.
Detta yrkande har jag ej anledning att motsätta mig. Vid överflyttning
av stadgandet till stadsplanelagen torde det i redaktionellt hänseende böra
jämkas något, överflyttningen föranleder ändring jämväl av övergångsbestämmelserna.
»

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Utskottet. Under förarbetena till de ändringar i stadsplanelagen, som genomfördes
1936, ansåg föredragande departementschefen det icke tillrådligt att införa en
allmän regel örn rätt för Konungens befallningshavande att fastställa tomtindelning,
innan en månad förflutit sedan samtliga sakägare bevisligen fått
del av byggnadsnämndens beslut örn tomtindelningens antagande. En dylik
regel återfinnes icke heller i 1936 års ändringar i stadsplanelagen. Lagrådet
bär nu påpekat, att propositionen radikalt bryter mot vad som antagits så
sent som 1936, samt även ansett, att det knappast är välbetänkt att i en lagstiftning
av närmast provisorisk natur upptaga till lösning ett spörsmål av
så principiell art som det föreliggande. Enligt lagrådets mening kan det ur
rättssäkerhetssynpunkt icke eftergivas, att sakägaren får en bestämd, ej alltför
knappt tillmätt tid till förfogande för erinringar i samband med fastställelseprövningen,
lämpligen i form av besvärstid. Utskottet vill emellertid i anslutning
till vad föredragande departementschefen anfört framhålla det rättsskydd,
som sakägarna hava genom att beslut örn antagande av tomtindelning
skall föregås av ett utställningsförfarande, samt genom att ändring i utställt
förslag icke får ske ulan att sakägarna fått tillfälle att framföra sina
erinringar. Sakägarna hava dessutom enligt förslaget rätt att framställa erinringar
i samband med fastställelseprövningen hos Konungens befallningshavande
samt att under angivna förutsättningar hos Kungl. Majit anföra besvär
mot Konungens befallningshavandes beslut, vilka besvär prövas av
Kungl. Majit i statsrådet. Det torde därför knappast föreligga anledning att
befara, att fullföljdsförbudet kommer att i fråga örn tomtindelning medföra
risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Då den föreslagna anordningen i åtskilliga
fall otvivelaktigt måste medföra tidsvinst, har utskottet ansett sig kunna tillstyrka
förslaget på denna punkt.

Starkare skäl kunna andragas mot fullföljdsförbudet, såvitt det gäller beslut
örn antagande av stadsplan eller stadsplaneändring. Särskilt är att märka,
att besvär över stadsfullmäktiges beslut örn antagande av stadsplan eller
ändring däri enligt nu gällande rätt — i olikhet med vad som gäller beträffande
tomtindelningsärenden — i sista instans prövas av den högsta administrativa
domstolen, regeringsrätten. Inom utskottet bär i detta sammanhang
framhållits, att i ett par fall, refererade i Regeringsrättens årsbok 1914 s.
238 och 1917 s. 126, regeringsrätten upphävt av stadsfullmäktige fattade beslut
örn stadsplan på grund därav att stadsfullmäktige vid antagandet av
planen överskridit sin befogenhet.

Vad särskilt angår beslut örn stadsplaneändring av mindre betydelse vill
utskottet emellertid påpeka, att utskottet icke förordat rubbning i den nu gällande
regeln att dylika ändringar alltid skola antagas av stadsfullmäktige.
Om denna utskottets ståndpunkt godkännes, måste rättsskyddet för den enskilde
bliva väsentligt starkare än om ifrågavarande befogenhet skulle tillkomma
byggnadsnämnden. Enligt 75 § i dess föreslagna lydelse kommer alltjämt
rätt finnas att anföra besvär över Konungens befallningshavandes beslut
i fastställelsefrågan, låt vara med vissa inskränkningar, och i dylika mål
måste jämlikt 3 § regeringsrättslagen regeringsrättens utlåtande alltid inhämtas,
innan ärendet kan avgöras av Kungl. Majit. Om såsom i proposi -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

41

tionen antytts Kungl. Majit kommer att framlägga förslag till sådan ändring
av nämnda lag, att regeringsrätten icke längre skall avgiva yttrande i dessa
ärenden och detta förslag godkännes, förutsätter utskottet i anslutning till
vad föredragande departementschefen anfört, att, i den mån verkliga rättsfrågor
av tveksam art uppkomma, Kungl. Majit likväl kommer att inhämta
regeringsrättens utlåtande, innan besvärsärendet avgöres. Utskottet hänför
sig därvid till ett av statsrådet och chefen för justitiedepartementet i propositionen
nr 232 vid 1928 års riksdag gjort uttalande, att, då Kungl. Majit i
statsrådet har att avgöra besvärsmål, däri förekommer fråga av rättslig innebörd,
Kungl. Majit kan och bör för varje särskilt fall inhämta regeringsrättens
utlåtande, även där detta icke är i lag föreskrivet.

I motsats mot vad fallet är beträffande beslut om antagande av tomtindelning
och stadsplaneändring av mindre vikt kan beslut örn antagande av ny
stadsplan eller av stadsplaneändring av större betydelse enligt förslaget aldrig
besvärsvägen komma under Kungl. Majits prövning. Sakägare är här hänvisad
till att i samband med Kungl. Majits prövning av frågan om fastställelse
av stadsfullmäktiges beslut framställa de erinringar, vartill han må finna
fog. I praxis förekommer, att Kungl. Majit före avgörande av sådana fastställelseärenden
inhämtar utlåtande från regeringsrätten (se t. ex. Regeringsrättens
årsbok 1941 s. 38, 1942 s. 89). Utskottet vill understryka angelägenheten
av att så sker även i fortsättningen, därest i ärendet förekommer
rättsfråga av tveksam beskaffenhet. Under sådan förutsättning torde
några ogynnsamma verkningar knappast behöva befaras av att stadsfullmäktiges
beslut i förevarande ärenden icke längre genom besvär kunna komma
under regeringsrättens prövning i sista instans.

Slutligen förutsätter utskottet, att Kungl. Majit ägnar uppmärksamhet åt
frågan om verkningarna av de i 75 § stadgade fullföljdsförbuden. Enär förevarande
lagförslag enligt vad i propositionen anförts, i viss mån har karaktär
av provisorium, torde nämligen frågan om fullföljdsrätten inom kort
tid åter komma att prövas, varvid de erfarenheter böra beaktas, till vilka
de nu föreslagna ändringarna leda.

Därest den genom propositionen föreslagna ändringen i 3 § i enlighet med
vad utskottet förordat, icke bifalles, föranledes viss ändring i 75 § 2 mom.
tredje stycket.

Förslaget om ändringar i byggnadsstadgan.

I den mån nedan icke annorlunda angives har utskottet lämnat de föreslagna
ändringarna i byggnadsstadgan utan anmärkning.

5 a §.

Utskottet får i denna del hänvisa till vad utskottet anfört under 3 § stadsplanelagcn.
Av vad utskottet där uttalat framgår, att utskottet avstyrker upptagandet
av förevarande paragraf i byggnadsstadgan.

VI skottet.

U Iskottet.

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Bifalles vad utskottet sålunda förordat, föranledes därav ändring i förordningens
ingress.

12 §.

I denna paragraf föreslås, att åt stadsarkitekt eller åt annan hos byggnadsnämnden
anställd tjänsteman, som Konungens befallningshavande godkänner,
må kunna uppdragas att i nämndens ställe besluta bifall till ansökningar
i ärenden av ringa vikt eller uteslutande teknisk art. Stadsplaneutredningen
framhöll, att det syntes naturligt att med den begränsning av beslutanderätten
som föreslagits den som tilldelats sådan rätt i tveksamt fall hänsköte
ärendet till byggnadsnämndens avgörande. Detsamma gällde, därest i något
fall sökanden särskilt begärde, att ärendet skulle prövas av nämnden som
sådan.

Utskottet tillstyrker bifall lill den föreslagna ändringen i denna paragraf.
Emellertid anser sig utskottet böra framhålla vikten av att stadgandets tilllämpning
i praktiken verkligen begränsas till mindre viktiga ärenden eller
ärenden av uteslutande teknisk art.

19 §.

Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf uttalat,
att det torde vara önskvärt, att markägarna redan innan ett stadsplaneförslag
förelåge i utarbetat skick finge tillfälle att yttra sig i ärendet. Betydelsen
härav franninge bl. a. därav att erforderlig ändring av ett stadsplaneförslag
uppenbarligen verkställdes lättare och med mindre omgång ju tidigare
ändringen kunde ske. Personlig underrättelse till alla sakägare redan innan
stadsplaneförslaget uppgjorts torde ej alltid behöva givas. Särskilt i stadsplaneärenden
av stor omfattning torde underrättelse lämpligen böra ske på
enklare sätt, t. ex. genom annonsering i ortspressen. Markägarna borde erhålla
tillfälle att yttra sig redan i samband med förslags uppgörande endast
i den mån det prövades lämpligt. Beträffande den föreslagna minskningen av
granskningstiden till minst fjorton dagar anmärkte departementschefen, att
tiden borde anpassas efter omständigheterna så att den ej, när fråga vore om
större eller viktigare förslag, av byggnadsnämnden sattes för kort. Funnes
inom stadsplaneområdet mark som tillhörde kronan eller enskilt trafikföretag,
borde dessa sakägare liksom för närvarande erhålla kopia och avskrift
av förslaget i erforderliga delar. Även vederbörande vägmyndighet borde i vissa
fall åtnjuta samma förmån. De närmare bestämmelserna härom sammanhängde
med den avsedda omorganisationen av väghållningsväsendet. Vidtoges
ändring i ett stadsplaneförslag, sedan det blivit utställt, torde såsom utredningen
föreslagit kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt
berördes av ändringen, böra underrättas därom samt få tillfälle att taga del av
ändringen. Enligt 19 § 2 mom. andra stycket skulle stadsfullmäktige ej få
vidtaga ändring i ett av byggnadsnämnden överlämnat stadsplaneförslag med
mindre kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt berördes av

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

43

ändringen, bereus tillfälle att taga del därav. För närvarande torde tillgå så,
att om stadsplaneförslag som varit föremål för vederbörlig granskning ej
kunde oförändrat antagas, förslaget återremitterades till nämnden. Detta syntes
departementschefen lämpligt.

I några av de yttranden, som avgivits till Kungl. Maj:t i denna del, har anmärkts,
att önskemålet om en snabb handläggning knappast kunde befordras
genom att föreskrift utfärdades om att markägarna skulle beredas tillfälle att
yttra sig innan stadsplaneförslag uppgjordes. Redan för närvarande vore
praxis, att tillfälle till sådant yttrande bereddes markägarna. Enligt vad erfarenheten
utvisat bleve sådana förhandshänvändelser i allmänhet mindre
givande innan åtminstone ett preliminärt förslag uppgjorts. Därest den
föreslagna bestämmelsen tillämpas på ett praktiskt och smidigt sätt, torde
emellertid enligt utskottets mening de invändningar som gjorts sakna fog. —
De betänkligheter, som må kunna uppkomma ur rättssäkerhetssynpunkt i
anledning av de i 19 § 1 mom. tredje stycket upptagna bestämmelserna om
kallelseåtgärder i fall då fastighet, som beröres av stadsplaneförslag, utgöres
av mark, samfälld för flera fastigheter, torde vika med hänsyn därtill att det
föreslagna kallelseförfarandet redan tillämpats, såvitt känt är utan att olägenheter
uppstått, bland annat vid förrättningar för gränsbestämning enligt jorddelningslagen.

I övrigt föranleda de särskilda ändringarna i förevarande paragraf ingen
erinran från utskottets sida.

21 §•

Därest såsom utskottet förordat det genom propositionen framlagda förslaget
i vad det avser ändring av 3 § stadsplanelagen icke vinner bifall, erfordras
viss jämkning i 21 § andra stycket byggnadsstadgan. Ifrågavarande
stycke torde under sådan förutsättning böra utbytas mot ett stadgande av
den innebörd, att, därest fråga är örn ändring, som ej avser planens grunddrag
och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut
varit gällande, det icke är erforderligt att iakttaga i 19 § 1 mom. andra stycket
angivet kungörelseförfarande.

I övrigt har utskottet intet att erinra i denna del.

28 §.

Ändringarna i förevarande paragraf ansluta sig i huvudsak till ändringarna
i 19 §. Utskottet, som härutinnan får hänvisa till vad utskottet anfört under
sistnämnda paragraf, har funnit ändringarna i 28 § vara lämpliga.

29 §.

Utskottet vill beträffande första stycket i denna paragraf erinra, att riksdagen
innevarande år antagit en av Kungl. Maj:t framlagd proposition, nr 24,
med förslag till vissa ändringar i lagen om fastighetsbildning i stad. And -

ersdottet.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

ringarna avse bl. a. upphävande av bestämmelsen i nämnda lag att registerbeteckning
å fastighet i stad skall åsättas av magistraten. Meningen är, att
bestämmelser i administrativ ordning skola utfärdas om vilken myndighet,
som det skall åligga att åsätta sådan beteckning. I anslutning härtill och
för att vinna enklare förfarande vill utskottet hemställa, att Kungl. Majit
måtte taga under övervägande, huruvida icke den föreslagna lydelsen av
första stycket i förevarande paragraf må kunna jämkas så att beslutet om
tomtindelning av Konungens befallningshavande direkt tillstädes byggnadsnämnd
och registerförare utan magistratens förmedling.

I övrigt har utskottet intet att erinra i anledning av förevarande paragraf.

118 §.

Enligt 118 § gäller nu, att byggnadsnämnden äger meddela tillstånd att
uppföra byggnader, avsedda att kvarstå endast viss kort tid, samt att vidtaga
anordningar och uppföra mindre byggnader, som avse att tillgodose den
allmänna trevnaden, utan hinder av att företaget strider mot stadsplan, stomplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, därest företaget prövas ej
avsevärt försvåra markens användande för avsett ändamål. På grund av detta
stadgande kan byggnadsnämnden, där fråga är om byggnad av angivet slag,
medgiva undantag från byggnadsförbuden i 13 och 63 §§ stadsplanelagen.

Stadsplaneutredningen har anfört, att det måste anses berättigat
att byggnadsnämndens rätt att medgiva uppförande av provisorisk
byggnad i strid mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
gjordes vidsträcktare än enligt 118 § för närvarande vore fallet,
därest byggnaden verkligen vore av tillfällig natur. Å andra sidan borde tillses,
att icke byggnader uppfördes under sken av att vara tillfälliga, ehuru
de kunde antagas komma att kvarstå lång tid. För åstadkommande av en
enhetlig tillämpning syntes det nödvändigt, att vad som skulle förstås med
tillfällig byggnad närmare angåves i byggnadsstadgan. Utredningen förordade,
att såsom längsta tid för byggnadens bestånd sattes en tid av tre år
från det byggnadslov meddelades. Vidare syntes böra fordras, att byggnaden
skulle vara av enkel beskaffenhet — bland annat till förhindrande av
att efter de tre årens utgång byggnadens kvalitet foges till intäkt för yrkande
om förlängning av byggnadstillståndet — samt att byggnaden ej uppfördes
i mer än en våning. Uppfördes en byggnad i två eller flera våningar, syntes
den knappast vara avsedd såsom tillfällig i den mening, som här vore fråga.
Skulle sedan de tre åren förflutit, förlängning av tillståndet tilläventyrs önskas,
syntes sådant tillstånd få sökas icke hos byggnadsnämnden utan hos
Kungl. Majit eller, där fråga vore om undantag från byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser för landet, hos Konungens befallningshavande. Under
förutsättning att den av utredningen föreslagna definitionen godtoges,
syntes byggnadsnämnden kunna medgivas rätt att för tillfällig byggnad dispensera
ej endast från stadsplan, stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser
utan även från bestämmelserna i 79 a eller 80 § byggnadsstadgan.
Vidare syntes på sätt förut anmärkts under 17 § stadsplanelagen möjlighet

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

45

böra beredas byggnadsnämnden att medgiva uppförandet av tillfällig byggnad
i strid mot 17 § första och andra styckena stadsplanelagen eller sålunda
å icke tomtindelad mark eller å tomt som berördes av väckt fråga om ändrad
tomtindelning. I enlighet med vad sålunda anförts har utredningens förslag
till 1 mom. första stycket avfattats. I fråga om anordningar och byggnader
som avse att tillgodose den allmänna trevnaden har utredningen ej
föreslagit ändring i gällande bestämmelser. Dessa ha upptagits i sak oförändrade
i andra stycket av samma moment.

Utredningen har vidare anmärkt, att de stadsplaner som nu uppgjordes
ofta vore onödigt detaljerade. För att stadsplaneändringar icke skulle bliva
nödvändiga vid igångsättandet av snart sagt varje byggnadsföretag brukade
bland stadsplanebestämmelserna ofta intagas en föreskrift om rätt för byggnadsnämnden
att medgiva mindre avvikelser från dessa bestämmelser. Såsom
villkor för att byggnadsnämnden skulle äga sådan rätt brukade därvid
fordras, att nämnden till sitt biträde hade stadsarkitekt eller annan sakkunnig
person. Enligt utredningens mening vore det lämpligt, att en generell
föreskrift av detta slag upptoges i byggnadsstadgan. Den rätt att medgiva avvikelser,
som alltså borde stadgas för byggnadsnämnden, syntes böra gälla
ej blott i fråga om stadsplan utan även beträffande stomplan, byggnadsplan
och utomplansbestämmelser. Avvikelserna borde begränsas till att avse föreskriven
detaljreglering av bebyggelsen. Såsom exempel på dylika avvikelser
kunde nämnas jämkning av hushöjd, ökat våningsantal i någon del av byggnad,
jämkning av gräns mellan olika bestämmelseområden och förskjutning
av byggnads läge. Syftet med förslaget vore icke, att den fastställda regleringen
av dylika förhållanden skulle kunna helt frångås. Avvikelserna borde
vara av mindre omfattning och betydelse och finge ej innebära avsteg från
planens eller bestämmelsernas grunddrag. Uppenbart vore naturligtvis också,
att bestämmelserna i stadsplanelagen eller byggnadsstadgan ej finge åsidosättas.
För att jämkningar skulle medgivas borde vidare fordras, att giltiga
skäl därtill förelåge samt att avvikelserna av byggnadsnämnden prövades
ändamålsenliga. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har såsom
2 mom. i 118 § av utredningens förslag stadgats, att byggnadsnämnden, där
den till sitt biträde har stadsarkitekt eller annan sakkunnig, av Konungens
befallningshavande för här ifrågavarande ändamål godkänd person, äger
att, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva mindre avvikelser från stadsplans,
stomplans, byggnadsplans eller utomplansbestämmelsers detaljreglering av
bebyggandet, som ej innebära avsteg från planens eller bestämmelsernas
grunddrag och som nämnden finner ändamålsenliga.

Till 3 mom. i 118 § har stadsplaneutredningen såsom redan anförts vid behandlingen
av 17 § stadsplanelagen överflyttat det i tredje stycket av sistnämnda
paragraf för närvarande intagna bemyndigandet för Konungens befallningshavande
att medgiva dispens från förbuden i paragrafens första och
andra stycken mot nybyggnad å icke tomtindelad mark eller å tomt, som beröres
av väckt fråga om ändring i tomtindelning. Sådan dispens får för närvarande
medgivas, då synnerliga skäl föranleda det och nybyggnaden prövas

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret. Med hänsyn till
det alltför frikostiga sätt, på vilket denna dispensrätt stundom tillämpats,
har densamma enligt utredningens förslag dock försetts med det förbehållet,
att nybyggnad å mark som ej blivit tomtindelad må tillåtas allenast om anledning
finnes att antaga att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt
fördröjes. Ett grundläggande villkor för att dispensansökan skall av Konungens
befallningshavande beviljas bör enligt förslaget till 118 § 3 morn. alltså
vara, att ansökan örn tomtindelning skett.

Föredragande departementschefen har beträffande 1 mom. anfört:

»Enligt utredningens förslag skall tillstånd till uppförande av tillfällig byggnad
kunna medgivas allenast om den är av enkel beskaffenhet samt skall
uppföras i endast en våning och kvarstå i högst tre år från det byggnadslov
meddelades. I vissa yttranden har framhållits, att det stundom förekomme
att tillfälliga byggnader, t. ex. utställningshallar och arbetsskjul, uppfördes i
mer än en våning. Erfarenheten lärer emellertid visa, att svårighet ofta möter
att få bort dylika provisoriska byggnader, sedan de en gång uppförts, och
detta gäller i högre grad ju större och mer påkostad byggnaden är. Att låta
byggnadsnämnden medgiva uppförandet av tillfällig byggnad i mer än en
våning, synes därför icke tillrådligt. Däremot torde betänkligheter icke möta
att låta Konungens befallningshavande giva tillstånd därtill. Vad åter angår
förslaget att byggnadstillstånd ej skulle få meddelas för längre tid än tre år,
har i vissa yttranden framhållits, att det ofta kunde vara lämpligt att upplåta
ett stadsplaneiagt område till koloniträdgårdar eller till upplag eller materialgårdar,
innan det toges i bruk för sitt slutliga ändamål. Området bebyggdes
därvid med små sommarhus eller med skjulbyggnader av enkel beskaffenhet.
Dylik bebyggelse kunde ofta utan olägenhet kvarstå längre tid än tre
år. Vad sålunda anförts synes riktigt. Tillstånd till provisorisk byggnad torde
emellertid icke böra av byggnadsnämnden få lämnas för längre tid än tre
år, med mindre Konungens befallningshavande lämnat medgivande därtill.

I 1 mom. andra stycket har utredningen i oförändrat skick upptagit gällande
bestämmelser örn rätt för byggnadsnämnden att medgiva tillstånd till
vidtagande av anordningar och uppförande av mindre byggnader, som avse
att tillgodose den allmänna trevnaden. Den här lämnade befogenheten bör,
såsom i några yttranden framhållits, utvidgas att omfatta mindre transformatorstationer
och andra smärre anläggningar till allmänhetens nytta.»

Beträffande 2 mom. yttrade föredragande departementschefen:

»Utredningens förslag ger byggnadsnämnden möjlighet att tillåta sådana
mindre avvikelser från stadsplans detaljreglering av bebyggandet som ej
innebära avsteg från planens grunddrag. Att avvikelse ej heller bör medgivas
i strid mot stadsplanens huvudsakliga syfte synes tydligt. Mera väsentliga undantag
kunna ej tillåtas. Ej heller bör kunna medgivas undantag från föreskrifterna
i 79 a §. Tillåtelse torde sålunda icke kunna givas att inreda
vinden i tvåvånings trähus, där sådant eljest icke är tillåtet. Brandskyddsföreningens
och brandförsvarskommitténs farhågor, att dylika medgivanden
skulle lämnas och därigenom vådor uppkomma ur brandskyddssynpunkt,

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

47

synas därför icke befogade. Dispensrätten bör vidare, såsom utredningen
föreslagit, tillkomma byggnadsnämnd endast om denna har tillgång lill verkligt
sakkunnigt biträde. Härutinnan synes det, såsom i vissa yttranden
framhållits, vara skäl att uppställa något strängare krav än utredningens
förslag innehåller. Den föreslagna dispensrätten torde sålunda endast böra
tillerkännas byggnadsnämnden, därest nämnden till sitt biträde har stadsarkitekt
och denne tillstyrkt åtgärden. Om ej dessa förutsättningar föreligga,
torde dispensrätten böra utövas av Konungens befallningshavande. För
att såvitt möjligt säkerställa en enhetlig praxis kan det därjämte vara lämpligt,
att anvisningar för byggnadsnämndernas handhavande av dispensrätten
utfärdas av byggnadsstyrelsen. Kommunaltekniska föreningen har framhållit,
att dispens icke borde få beviljas, om grannes rätt eller trevnad därav kunde
beröras eller om fastställd byggnadsrätt genom dispensen ökades. Uttryckliga
bestämmelser i sådant hänseende synas dock icke erforderliga. Däremot
kan det vara lämpligt, att erinran därom intages i sådana anvisningar
som nyss nämnts.

Vad nu sagts örn avvikelser från stadsplan gäller i tillämpliga delar även
stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser.»

Den i 1 mom. första stycket angivna dispensmöjligheten för Konungens
befallningshavande tillkom såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen
på departementschefens tillskyndan. Anledningen därtill var att det i ett
flertal yttranden över stadsplaneutredningens förslag anmärkts, att den tid
av tre år, för vilken byggnadsnämnd enligt bestämmelsen i samma stycke
kunde medgiva byggnadslov, vore för kort. I yttrandena anfördes bl. a., att
det ofta kunde vara lämpligt att tills vidare upplåta ett stndsplanelagt område
till koloniträdgårdar eller till upplag eller materialgårdar. Den bebyggelse,
som i anledning därav uppstode, kunde, framhölls det, utan olägenhet
kvarstå längre tid än tre år. Utskottet, som anser det vara en lämplig lösning,
att byggnadslov för tid utöver tre år, må kunna meddelas av Konungens
befallningshavande, vill framhålla, att det icke synes vara nödvändigt, att
Konungens befallningshavande uppställa alltför stränga krav vid prövning
av det i paragrafen uppställda villkoret, att särskilda skäl skola föreligga för
att tillståndet må avse längre tid än tre år.

Mot de övriga ändringarna i förevarande paragraf har utskottet intet att
erinra.

123 §.

Föredragande departementschefen har beträffande tredje momentet i denna
paragraf yttrat:

»Såvitt rör tomtindelning har detta stadgande viss motsvarighet i nuvarande
tredje stycket av 123 § 1 mom. Rätt att överklaga Konungens befallningshavandes
beslut finnes givetvis endast under de i 75 § tredje stycket stadsplanelagen
angivna förutsättningarna. Ilar förslag i sådant ärende fastställts av
Konungens befallningshavande i oförändrat skick, fordras sålunda för klagorätt
att drätselkammaren i ärendet framställt yrkande, som lämnats utan bi -

Utskottet.

Utskottet.

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

fall. Skulle stadsfullmäktige ha givit uttryck åt annan mening än drätselkammaren,
torde emellertid, eftersom drätselkammaren för talan å stadens vägnar,
stadsfullmäktiges uttalande ensamt äga vitsord. Härav följer bl. a., att
drätselkammaren — lika litet som stadsfullmäktige — har rätt att överklaga
beslut, varigenom Konungens befallningshavande i oförändrat skick fastställt
av stadsfullmäktige antagen stadsplaneändring.»

Lagrådet har i sitt yttrande ifrågasatt lämpligheten av den föreslagna legala
fullmakten för drätselkammaren i avseende å stadsplaneärenden.

Föredragande departementschefen har i anledning av lagrådets yttrande
framhållit, att, örn än det praktiska behovet av stadgandet örn drätselkammarens
befogenhet att fullfölja talan i stadsplaneärenden vöre ringa, stadgandet
dock vore påkallat bl. a. för att trygga stadens möjlighet att fullfölja
talan mot Konungens befallningshavandes beslut inom föreskriven tid.

Därest såsom utskottet under 3 § stadsplanelagen föreslagit riksdagen icke
bifaller det genom propositionen framlagda förslaget, att byggnadsnämnd i
vissa fall skall kunna antaga stadsplaneändring, torde den föreslagna rätten
för drätselkammaren att överklaga beslut om antagande av stadsplan eller
stadsplaneändring samt att även i övrigt företräda staden i sådant ärende
bliva onödig. Utskottet hemställer därför, att bestämmelsen i tredje momentet
begränsas till att avse endast tomtindelningsärenden.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen,
måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 3, 14, 15,
17, 18, 63 och 75 §§ stadsplanelagen
den 29 maj 19311 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

3 §.

Stadsplan antages — — — av
Konungen.

Vad nu sagts galle ock i fråga om

Härigenom förordnas, att 14, 15,
17, 18, 63 och 75 §§ stadsplanelagen
den 29 maj 19311 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse, se beträffande 63 § 1941: 616 och beträffande 75 § 1936: 217.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

49

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ändring av stadsplan; dock må ändring,
som ej avser planens grunddrag
och ej heller eljest innefattar väsentlig
avvikelse från vad som förut varit
gällande, enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen,
antagas av byggnadsnämnden, där ej
stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet,
samt fastställas av Konungens
befallningshavande.

14 §.

Har beslut fattats örn antagande cl- Hava stadsfullmäktige beslutat anter
ändring av stadsplan, stomplan taga eller ändra stadsplan, stomplan
eller utomplansbestämmelser för visst eller utomplansbestämmelser för visst
område, må nybyggnad ej företagas område, må nybyggnad ej företagas
inom området, innan frågan om fast- inom området, innan frågan om fastställelse
prövats; dock må Konungens ställelse prövats; dock må Konungbefallningshavande
meddela tillstånd ens befallningshavande meddela tilltill
nybyggnad, såvida genomföran- stånd till nybyggnad, såvida genomdet
av beslutet icke därigenom för- förandet av beslutet icke därigenom
svåras. Är nybyggnaden beroende av försvåras. Är nybyggnaden beroende
undantag jämväl från förbudet enligt av undantag jämväl från förbudet
13 §, prövas fråga om tillstånd till enligt 13 §, prövas fråga om tillstånd
densamma av Konungen. till densamma av Konungen.

15 §.

Är fråga väckt om antagande eller Är fråga väckt om antagande eller
ändring av stadsplan, stomplan eller ändring av stadsplan, stomplan eller
utomplansbestämmelser för visst örn- utomplansbestämmelser för visst område,
äger Konungens befallningsha- råde, äger Konungens befallningshavande
på framställning av staden vande på framställning av staden
meddela förbud att verkställa ny- meddela förbud att verkställa nybyggnad
inom området. Sådant för- byggnad inom området. Sådant förbud''
gäller intill dess beslut fattats i bud gäller intill dess stadsfullmäktige
frågan, dock ej längre än ett år. Upp- beslutat i frågan, dock ej längre än
kommer behov av förlängning av ett år. Uppkommer behov av förlängdenna
tid, äger Konungens befall- ning av denna tid, äger Konungens
ningshavande medgiva sådan; dock befallningshavande medgiva sådan;
skall beslutet härom underställas Ko- dock skall beslutet härom understälnungens
prövning. las Konungens prövning.

Utan hinder av förbud, som avses i första stycket, må Konungens beiällningshavande
meddela tillstånd till nybyggnad. Är nybyggnaden beroende
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

4

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, prövas fråga om tillstånd till
densamma av Konungen.

17 §.

Inom byggnadskvarter---till tomter.

Är fråga----slutligen prövats.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungen och enligt föreskrifter,
som av Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet,
varom där förmäles, meddela tillstånd till nybyggnad, då särskilda skäl därtill
äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning
inom kvarteret.

18 §.

Å mark---mot tomtindelningen.

Nybyggnad vare----rättsligen bestående.

Ej heller---kronan fri.

Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen för särskilt fall medgiva
undantag från bestämmelserna i första och andra styckena.

63 §.

Nybyggnad må —---avsett ändamål.

Å byggnadsmark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i
strid mot tomtindelningen; dock må Konungens befallningshavande för särskilt
fall meddela tillstånd till nybyggnad, om synnerliga skäl därtill äro.

Beträffande område---motsvarande tillämpning.

Örn så---området anordnats.

75 §.

1 mom. över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut rörande stadsplan,
stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, som enligt denna
lag för att bliva gällande skall fastställas av Konungen eller Konungens
befallningshavande, må särskild klagan ej föras; vederbörande obetaget att
framställa erinringar mot beslutet i ärendet angående fastställelse därå.

Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av
Konungen.

2 mom. Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplan, stomplan,
utomplansbestämmelser eller tomtindelning så ock Konungens befallningshavandes
beslut rörande byggnadsplan skall meddelas efter anslag. Den
som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad
från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen.

Talan mot annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut föres
hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Andra lagutskottets utlåtande ris 31.

51

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Har Konungens befallningshavande
till alla delar fastställt av stadsfullmäktige
eller bgggnadsnämnd antaget
förslag till ändring av stadsplan,
stomplan eller utomplansbestämmelser
eller av byggnadsnämnd
antaget förslag till tomtindelning eller
ändring däri, må klagan föras allenast
av sakägare, som i ärendet framställt
yrkande, vilket helt eller delvis
lämnats utan bifall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; dock att bestämmelserna i
75 § nya lagen ej skola gälla beslut som dessförinnan meddelats.

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att riksdagen ej funnit skäl att i anslutning till det vid ifrågavarande
proposition fogade förslaget till kungörelse örn ändring
i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november
1931 (nr 364) göra andra uttalanden än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit.

Stockholm den 20 maj 1943.

(Utskottets förslag:)

Har Konungens befallningshavande
till alla delar fastställt av stadsfullmäktige
antaget förslag till ändring
av stadsplan, stomplan eller
utorupkmsbestämmelser eller av byggnadsnämnd
antaget förslag till tomtindelning
eller ändring däri, må klagan
föras allenast av sakägare, som i
ärendet framställt yrkande, vilket
helt eller delvis lämnats utan bifall.

På andra lagutskottets vägnar:
KERSTIN HESSELGREN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Wistrand, Forslund, Löfvander, Olof Carlsson, Mannerskantz*,
Hage*, Sten och Holmbäck;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken*, Hermansson,
von Seth, Larsson i Östersund, Jansson i Hällefors, Andersson i Eskilstuna och Hedlund
i Rådom*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sten och Andersson i Eskilstuna.