6

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1943 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om
höjning av inträdesåldern för medlemskap i erkända
sjukkassor.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 202,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hansson i Skediga hemställt,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära skyndsam
utredning om sådana ändringar i nu gällande bestämmelser för medlemskap
i erkända sjukkassor att inträdesåldern höjes till 50 år särskilt med
avseende på småbrukare och lantarbetare».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Nu gällande förordning örn erkända sjukkassor är utfärdad den 26 juni
1931. Enligt 1 § i förordningen må registrerad understödsförening, vilken
enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp och moderskapshjälp i enlighet med
vad i förordningen föreskrives, antagas till erkänd sjukkassa. Med antagandet
följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda grunder
(2 §). De erkända sjukkassorna äro av tvenne slag, lokalsjukkassor och
centralsjukkassor. För att kunna antagas till lokalsjukkassa skall understödsförening
— i regel — till verksamhetsområde hava en eller flera närgränsande
kommuner och hava minst 100 medlemmar. Centralsjukkassa
skall till verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller
stad, som icke deltager i landsting. Annan stad, i vilken sjukkasseverksamheten
nått större omfattning och har en mera enhetlig organisation, kan
med tillsynsmyndighetens medgivande utgöra eget centralsjukkasseområde
(4 §). I lokalsjukkassa skall rätt till inträde tillkomma varje inom
kassans verksamhetsområde bosatt man eller kvinna i åldern 15—40 år, som
har god hälsa och icke är behäftad med lyte, som medför eller kan antagas
medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i
större utsträckning. Inom tolv månader efter föreningens antagande till
erkänd sjukkassa föreligger dock rätt till inträde även för personer i åldern
40—45 år. Rätt till inträde i centralsjukkassa skall tillkomma dels en var

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

7

medlem av lokalsjukkassa inom centralsjukkassans verksamhetsområde
(indirekt ansluten medlem), dels ock — med ovan anförda förbehåll med
avseende å ålder och hälsotillstånd — en var person, bosatt å ort inom verksamhetsområdet,
för vilken lokalsjukkassa icke finnes (direkt ansluten medlem)
. Den, som icke enligt förordningen har rätt till inträde i sjukkassa, får
icke heller medgivas sådan rätt, dock kan genom bestämmelse i stadgarna
inträdesåldern höjas till 50 år (9—11 §§). Medlem av lokalsjukkassa är pliktig
att som medlem tillhöra centralsjukkassa för den ort, där han är bosatt,
och medlem av centralsjukkassa är på samma sätt pliktig att tillhöra
lokalsjukkassa — förutsatt att sådan finnes -— där han är bosatt (13 §).

Före genomförandet av nu gällande sjukkasseförordning innefattades
den rättsliga regleringen av sjukkasseverksamheten i lagen den 4 juli 1910
om sjukkassor. I denna lag funnos med avseende å ålder eller hälsotillstånd
inga begränsningar i fråga om inträdesrätten.

Redan kort tid efter utfärdandet av 1910 års sjukkasselag påyrkades från
ett flertal håll en genomgripande omläggning av sjukförsäkringen. Sakkunnigförslag
angående reformering av sjukkasselagstiftningen avgåvos,
av socialförsäkringskommittén i betänkande den 14 oktober 1919 angående
allmän sjukförsäkring, av statens besparingskommitté i betänkande den 19
februari 1925 angående socialförsäkringens organisation, av särskilda sakkunniga
i betänkande den 15 december 1926 angående omorganisation av
det statsunderstödda sjukkasseväsendet m. m. samt av särskilda sakkunniga
i betänkande den 11 oktober 1929 angående en reformerad sjukförsäkring
m. m.

Förslag örn ny sjukkasselagstiftning framlades för riksdagen åren 1926
(prop. nr 113 och 117), 1927 (prop. nr 113 och 114), 1930 (prop. nr 154)
samt 1931 (prop. nr 75).

Det sista regeringsförslaget, som i väsentliga delar byggde på ovannämnda,
år 1929 avgivna betänkande, antogs i huvudsak av 1931 års riksdag, varefter
Kungl. Maj:t den 26 juni samma år utfärdade gällande förordning i ämnet.

I utkast, som på grundval av statens besparingskommittés betänkande
av den 19 februari 1925 utarbetades inom socialdepartementet, föreslogs
såsom lägsta tillåtna maximiålder för inträde i sjukkassa alternativt 40 och
45 år och såsom högsta tillåtna maximiålder 50 år.

Socialstyrelsen, som avgav yttrande över utkasten, gjorde icke någon erinran
mot förslaget på denna punkt. Av sociala rådets sjukkassesektion uttalade
sig två medlemmar för en lägsta tillåten maximiålder för inträde
av 40 år, därvid en av dem anförde, att högre maximiålder kunde sättas,
därest avgifterna graderades efter inträdesåldern, exempelvis efter 5-årsgrupper.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

Särskilda sakkunniga, som tillkallats inom socialdepartementet för granskning
av förenämnda utkast, yttrade i denna del:

Beträffande högsta åldern för rätt till inträde i statsunderstödd sjukkassa
vilja de sakkunniga förorda fyrtiofem år. Någon större sjukrisk för
kassorna synes därigenom icke föreligga.

Att stadga förbud för statsunderstödd kassa att till medlem antaga person
över femtio års ålder synes de sakkunniga icke lämpligt. Kassorna böra
icke förhindras att såsom medlem antaga person även av högre ålder, därest
i förhållande till åldern sjukkasseavgiften avpassas, men för att erhålla
en garanti för att avgiften i förekommande fall rätt avväges, synes det böra
överlåtas åt tillsynsmyndigheten att i varje särskilt fall vid registrering av
statsunderstödd sjukkassas stadgar eller ändring av desamma pröva och
fastställa den högsta medgivna inträdesåldern.

Propositionerna nr 113 och 117 vid 1926 års riksdag innehöllo förslag
dels till lag om vissa ändringar i 1910 års lag, dels ock till bestämmelser angående
statsbidrag åt registrerade sjukkassor. I bestämmelserna stadgades
till en början, att registrerad sjukkassa till erhållande av statsunderstöd
skulle antagas av tillsynsmyndigheten för sådana kassor. Vidare föreskrevs
bl. a., att rätt till inträde i statsunderstödd kassa skulle tilkomma envar
inom kassans verksamhetsområde mantalsskriven person i åldern 15—45
år, som ej vid tiden för inträdesansökningen led av sjukdom eller var av
kroppsbeskaffenhet, som medförde eller kunde väntas medföra väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan. Dock finge särskilda villkor uppställas för inträde
i klass med högre sjukhjälp. Till medlem av kassa finge icke antagas
person över 50 års ålder, dock att efter tillsynsmyndighetens prövning och
på av tillsynsmyndigheten fastställda villkor rätt till inträde finge tillerkännas
även personer över 50 års ålder.

I propositionen nr 117 framhöll departementschefen, att, även örn det fastsloges,
att inträde i statsunderstödd sjukkassa i princip skulle vara tillgängligt
för var och en, det dock torde böra fastställas vissa inskränkningar i
denna rätt dels av tvingande natur och dels beroende på kassornas eget bestämmande.
Kassorna borde sålunda exempelvis icke vara skyldiga eller —-med hänsyn till övriga medlemmars intressen — ens berättigade att emottaga
personer, som på grund av ålder eller hälsotillstånd måste anses medföra
alltför betungande risk för kassan. Vidare anförde departementschefen
(sid- 74 f. i prop. nr 117):

En allmän erfarenhet är, att sjukligheten, särskilt vad avser de längre
sjukdomsfallen, ökas vid mera framskriden ålder. En försäkringsteknisk
beräkning av premier för sjukförsäkring medför också, att premien ökas
vid högre inträdesålder. Sjukkasselagen 20 § 1 mom. giver även möjlighet
för en sådan gradering av medlemsavgifterna. Emellertid begagna sig sjukkassorna
i allmänhet ej av denna möjlighet utan använda genomsnittsavgifter
lika för alla inträdesåldrar och beräknade efter kassans hela medlemsbestånd.
Vid sådant förhållande är det tydligen för undvikande av allt -

Andra lagutskottets utlåtande nr S.

9

för stora orättvisor nödvändigt, att en viss maximiålder för inträde fastställes.
Bestämmelser örn sådan maximiålder finnas också regelbundet i
kassornas stadgar. Vid fastställande av reglerna för de statsunderstödda
sjukkassornas verksamhet torde det gälla att finna en högsta inträdesålder,
som utan att kassans karaktär av öppen förryckes förebygger orättvisor
mot dem, som redan vid yngre år börjat att sörja för sin sjukförsäkring. —

Vid socialförsäkringskommitténs förslag till lag örn allmän sjukförsäkring
fanns fogad en på uppgifter från sjukkassorna grundad utredning om sjuklighetsförhållandena
inom kassorna. I denna utredning fanns uträknad
sjukfallsfrekvensen inom olika åldersgrupper, vardera om 5 år, med början
vid 14,5 års ålder, ävensom i viss omfattning sjukdomarnas varaktighet inom
olika åldersgrupper, vardera örn 10 år, med början vid 15 års ålder. Av
denna utredning framgår, att sjukfallsfrekvensen, som till en början är
sjunkande, för män når sitt minimum inom åldersgruppen 34,5—39,5 år,
varefter den är jämnt stigande. För kvinnor åter uppnår frekvensen sitt
minimum först i åldersgruppen 44,5—49,5 år, varefter den emellertid till
nästa åldersgrupp företer en synnerligen stark ökning — t. o. m. överstigande
hela ökningen för män från åldersgruppen 34,5—39,5 år ända till
åldersgruppen 49,5—54,5 år. Sjukdomsfallens varaktighet företer en fortgående
ökning för de högre åldersgrupperna.

Av dessa uppgifter torde framgå, att den lämpliga maximiåldern för inträde
ligger viel 40—50 års ålder. Detta torde ock i stort sett överensstämma
med sjukkassornas — på erfarenheten grundade — stadgebestämmelser
i fråga om inträdesålder.------------------------

Vad de sakkunniga anfört synes mig förtjänt av beaktande. — — — —

I fråga om den lägsta tillåtna maximiåldern, d. v. s. den lägsta åldersgränsen
uppåt, som kassorna skola äga fastställa för den allmänna rätten
till inträde, anser jag lika med de sakkunniga övervägande skäl tala för
gränsens fastställande till 45 år.

I proposition nr 154 vid 1930 års riksdag upptogs ett förslag till förordning
om erkända sjukkassor, i vilket förslag 9—11 §§ hade samma lydelse,
som de erhöllo i 1931 års förordning.

Sammansatt stats- och andra lagutskott yttrade i sitt utlåtande (nr 6) vid
behandlingen av nämnda paragrafer:

Det kan måhända ifrågasättas, om det är lämpligt att i författningen uppställa
så många olika åldersgränser. Att höja den åldersgräns, som föreslås
beträffande erkänd sjukkassas plikt att mottaga medlemmar, synes emellertid
icke tillrådligt. Med hänsyn till den ökade sjukdomsrisk, som i allt
fall beträffande män gör sig gällande vid fyrtioårsåldern, torde en sådan
höjning icke böra företagas utan att samtidigt sörjes för en gradering av avgifterna
i förhållande till inträdesåldern. För närvarande arbeta emellertid
sjukkassorna allmänt med genomsnittsavgifter lika för alla inträdesåldrar
och beräknade efter kassans hela medlemsbestånd. Stora svårigheter torde
möta att på denna punkt genomdriva någon ändring. Det förtjänar att erinras,
att i Danmark med dess kraftigt utvecklade frivilliga sjukkasserörelse
samma åldersgräns, som här föreslagits, gäller i fråga örn kassornas plikt
att mottaga medlemmar. För »ivrigt gäller där denna gräns praktiskt taget
även i fråga örn kassas rätt alt mottaga medlemmar, i det att kassorna allenast
undantagsvis få mottaga personer, som överskridit fyrtioårsåldern.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

Utskottet.

Å andra sidan synes det icke föreligga giltig anledning att hindra kassa,
som så önskar, att bevilja inträde för personer med något högre ålder än
40 år. Med hänsyn till de tvingande regler rörande överflyttning, som upptagas
i förslagets 15 §, bör emellertid denna rätt för kassorna icke göras
alltför vidsträckt. Den i förslaget upptagna gränsen av 50 år torde få anses
lämplig.

Vid anförda förhållanden har utskottet icke funnit sig böra förorda någon
ändring av Kungl. Majis förslag i dessa delar.

Chefen för socialdepartementet har den 3 januari 1938 enligt Kungl.
Majis bemyndigande utsett en kommitté, den s. k. socialvårdskommittén,
vilken enligt direktiven för sitt arbete har till uppgift att företaga en allmän
översyn av socialvården. Kommittén har för fullgörande av sitt uppdrag
funnit erforderligt att upptaga sjukkasseverksamheten till mera ingående
prövning. Särskilda sakkunniga hava även tillkallats att biträda kommittén
vid denna utredning. Enligt 1943 års riksdagsberättelse torde kommittén
under första hälften av året kunna framlägga förslag i frågan angående
obligatorisk sjukförsäkring.

Såsom ovan anförts har under förarbetena till 1931 års sjukkassereform
framhållits, att det med hänsyn till den vid högre levnadsålder
ökade sjukdomsrisken icke bör kunna åläggas sjukkassa att bevilja rätt till
inträde åt personer, som överskridit en viss ålder, åtminstone icke därest
sjukkasseväsendet ordnades efter de grundprinciper, som sedermera kommo
till uttryck i 1931 års förordning i ämnet. Det torde hava rått enighet
om att denna högsta åldersgräns för rätt till inträde skulle ligga mellan 40
och 50 år. Viss tveksamhet synes emellertid hava yppats beträffande frågan
var inom det sålunda angivna området åldersgränsen lämpligen borde
sättas. I det lagförslag, som förelädes 1926 års riksdag, sattes åldersgränsen
till i regel 45 år. Den gräns, som slutligen fastställdes, blev emellertid
för de normala fallen 40 år.

Spörsmålet, huruvida ifrågavarande åldersgräns i 1931 års förordning bör
bibehållas eller örn — särskilt med hänsyn till efter förordningens ikraftträdande
möjligen vunna erfarenheter — gränsen kan höjas, finner utskottet
vara förtjänt av uppmärksamhet.

Emellertid befinner sig såsom förut anförts frågan om en allmän reform
av sjukkasseväsendet under utredning. Den år 1938 tillsatta socialvårdskommittén
har till uppgift att företaga en allmän översyn av socialvården.
För fullgörande av sitt uppdrag har kommittén funnit erforderligt att upptaga
sjukkasseverksamheten till mera ingående prövning. Kommittén torde
komma att slutföra denna fråga och framlägga förslag i anledning därav
under första hälften av innevarande år. Med hänsyn härtill finner utskottet
ej skäl föreslå riksdagen att göra någon framställning till Kungl. Maj:t i
den med motionen avsedda frågan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

11

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Löfvander, Olof
Carlsson, Mannerskantz, Roos*) och Sten;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Hallagård*),
Cruse, Holm*), fru Johansson*), herrar Larsson i Östersund och Hagård*).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.