Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1943 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
lagen örn krigsskadeersättning.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 61 i första
kammaren av herr Lindblom m. fl. samt nr 24 i andra kammaren av herr
Holmgren.
I motionerna, vilka äro i huvudsak likalydande, har hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit »måtte göra framställning om att lagen
örn krigsskadeersättning av den 21 juni 1940 kompletteras i så måtto, att
dels moratorium automatiskt inträder för all krigsskadad egendom, åtminstone
i den utsträckningen att exekutiv åtgärd mot sådan egendom icke kan vidtagas
förr än krigsskadeersättningen utfallit, dels ränta å ersättningsbelopp
skall utgå från tiden, då skadan inträffade, till tiden för utbetalningen av
ersättningsbeloppet, i den mån denna tid överstiger sex månader».
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
yttrande över motionerna av kommerskollegium, bank- och fondinspektionen
samt sparbanlcsinspektionen, varjämte utskottet berett styrelsen över Sveriges
allmänna hypoteksbank, styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen och Sveriges
fastighetsägareförbund tillfälle att yttra sig över motionerna. Yttranden hava
inkommit från samtliga dessa myndigheter och korporationer utom från
styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Kommerskollegium
har vid sitt yttrande bifogat yttranden från Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation samt Stockholms, Göteborgs
och Skånes handelskammare. Vid det remissvar, som avgivits av styrelsen
över Sveriges allmänna hypoteksbank, hava fogats yttranden från sju hypoteksföreningar.
De av utskottet begärda yttrandena finnas såsom bilagor fogade
till detta utlåtande.
Frågan om ersättning för krigsskador och sättet för deras finansiering behandlas
i lagen örn krigsskadeersättning den 21 juni 19U0 med däri den 6
december samma år vidtagna ändringar. För skada å egendom i följd av
krig, vari riket kommit, skall, i den mån sådan krigsskada ej gottgöres i annan
ordning, beredas ersättning genom statlig krigsförsäkring i den omfattning
och på de villkor, som i lagen angivas (1 §). För handläggning av
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 2 avd. Nr 27. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
frågor rörande sådan krigsförsäkring skall finnas en för riket gemensam
nämnd, statens krigsskadenämnd (3 §).
Av olika anledningar har det ansetts lämpligt att uppställa skilda regler
för skaderegleringen allt efter arten av den skadade egendomen. Lagen skiljer
sålunda mellan tre olika huvudslag av krigsskador, nämligen dels krigsskador
å fastigheter ävensom vissa inventarier och produkter inom jordbruk
och trädgårdsskötsel samt vissa skogsprodukter (2 kap.), dels krigsskador å
varor, avsedda för förädling eller försäljning, samt å maskiner inom industri
och hantverk (3 kap.), dels ock krigsskador å annan egendom (4 kap.).
Krigsskador å fastigheter ävensom vissa inventarier
och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel
samt vissa skogsprodukter (2 kap.). Med fastighet förstås
i lagens andra kapitel egendom, som omedelbart på grund av lagen den 24
maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra skall betraktas såsom
sådan egendom, samt i regel byggnad, som icke enligt samma lag är hänförlig
till fast egendom (5 §). Från lagens tillämpning äro uteslutna, bland
annat, regelmässigt statens fasta egendom, kommun eller annan menighet
tillhöriga allmänna platser och offentliga byggnader samt egendom, som hör
till allmänna kommunikationsanläggningar (2 §).
Under förarbetena till lagen har starkt betonats, att den fasta egendomen
i fråga örn krigsskaderegleringen intager en särställning med hänsyn till dess
betydelse såsom kreditunderlag. Tillgångarna hos ett flertal för landets ekonomiska
liv viktiga institutioner såsom affärsbanker, sparbanker, hypoteksinrättningar
och försäkringsbolag utgjordes i stor utsträckning av fordringar
mot säkerhet av inteckning i fast egendom. Förstörelse under krig av dylik
pantsatt egendom kunde självfallet, örn ej särskilda åtgärder vidtoges, lätt
medföra ekonomisk katastrof för institutioner av denna art, vilket i sin ordning
kunde giva upphov till starka rubbningar av det ekonomiska livet i allt
vidare kretsar.
Medlen för gäldande av krigsskadeersättningarna jämte ränta och kostnader
skola åstadkommas genom särskilda krigsskadebidrag, som skola erläggas
efter krigets slut av ägare till fastigheter, varå lagen äger tillämpning.
Bidragen skola härvid utgå med en halv procent för år av taxeringsvärdet
och uttagas under så många år, som erfordras för skadeersättningarnas bestridande,
dock under högst tio år. Krigsskadebidragen maximeras sålunda
till fem procent av taxeringsvärdet (10 §). Skulle skadegörelsen bliva så stor,
att krigsskadebidragen icke förslå, skola ersättningarna nedsättas i den utsträckning,
som kräves (8 §).
Vid uppgörande av finansieringsplanen för täckande av skador av nu ifrågavarande
beskaffenhet har man utgått ifrån att återuppbyggandet som regel
icke kommer att äga rum förrän efter krigets slut. I 7 § föreskrives följaktligen,
att ersättning skall utbetalas efter krigets slut å tid, som Konung och
riksdag bestämma, krigsskadenämnden obetaget att av medel som för ändamålet
må komma att ställas till förfogande, när skäl därtill äro, helt eller
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
3
delvis utbetala ersättning tidigare. Ä ersättningsbelopp, som ej utbetalts sex
månader från krigets slut, äger ersättningsberättigad från utgången av nämnda
tid åtnjuta ränta efter räntefot, som Konungen bestämmer.
Av 7 § framgår, att det förutsättes, att staten i den utsträckning dess resurser
tillåta kan komma att förskjuta de belopp, varmed ersättning skall utgå.
Några bestämmelser om statens skyldighet härutinnan hava dock icke ansetts
böra upptagas i lagen.
Såsom fall, då ersättning bör utgå redan under pågående krig, framhölls i
det av den s. k. krigsskadeutredningen avgivna betänkandet med förslag till
lag örn krigsskadeersättning (statens off. utredn. 1940: 4) ersättning för skada
å inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel. Utredningen
anförde härutinnan vidare följande:
Att ersättning för sådana skador snarast utbetalas kan ofta vara erforderligt
för upprätthållandet av en för landet nödvändig produktion av livsförnödenheter.
Samma skäl kunna jämväl föranleda utbetalning redan under
kriget av ersättning för skador å jordbruksfastighets åbyggnader. Utgivande
av ersättning före den allmänna skaderegleringen efter kriget kan även i vissa
andra fall ur det allmännas synpunkt vara av nöden. De fall, då ersättning
av nu nämnda eller liknande anledningar bör utgå redan under kriget, kunna
givetvis ej angivas på förhand, utan utredningen har föreslagit, att frågor av
denna art lämnas till krigsskadenämndens avgörande. Den ersättning, som
sålunda utgives före den allmänna skaderegleringen, torde under vissa förhållanden
—- därest så kan ske utan åsidosättande av syftet med den tidigare
utbetalningen — lämpligen böra utgöra mindre belopp än skadans fulla värde,
och vad efter eventuell nedsättning av ersättningsbeloppet återstår utbetalas
vid den allmänna skaderegleringen efter kriget. Då återbetalningsskyldighet
för redan utgivet belopp ej skall ifrågakomma, torde ett sådant förfaringssätt
vara ägnat att förhindra uppkomsten av olikhet i ersättningsavseende
mellan de i förtid utbetalda ersättningarna och övriga ersättningar.
Bestämmelsen örn rätt till ränta å ej utbetalat ersättningsbelopp fanns icke
upptagen i utredningens förslag utan tillkom först i det för riksdagen framlagda
förslaget. Såsom motivering för stadgandet anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Domö, att med hänsyn till omfattningen av
de genom ett krig förorsakade skadorna i deras helhet det kunde bliva nödvändigt
att utsträcka skaderegleringen under en längre tid. Med ett system,
vilket byggde på principen örn samtliga fastighetsägares gemensamma ansvar
för krigsskador, måste följa, att likhet i ersättningshänseende såvitt möjligt
skulle iakttagas. För utjämnande av den olikhet härutinnan, som bleve följden
vid ersättningarnas utbetalande å skilda tider, syntes det oundgängligt
att skadelidande tillerkändes ränta å oguldna ersättningsbelopp från viss
angiven tidpunkt.
I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall i regel i tillämpliga
delar lända till efterrättelse vad som enligt lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal
gäller beträffande brandförsäkring. Örn ersättningen avser
krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller beviljad inteckning
för fordran, är dock egendomens ägare utan hinder av inteckningen berättigad
att själv uppbära ersättningen, där denna ej överstiger en tiondel av
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
egendomens vid tidpunkten för skadans inträffande gällande taxeringsvärde
eller, därest sådant saknas, det värde krigsskadenämnden bestämmer. Är
ersättningen större, skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i lagen den
8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår
på grund av brandförsäkringsavtal (9 §). Enligt sistnämnda lag skall
ersättningsbelopp i första hand användas för gottgörelse till inteckningshavare.
Krigsskadeutredningen anförde i sitt betänkande, att den synpunkt, som
varit vägledande för utredningen, vore att samhällets beredskapsåtgärder av
den art, varom här vore fråga, borde begränsas till att tillgodose livsviktiga
allmänna intressen. Huvudsyftet med förslaget vore vad anginge den fasta
egendomen att i görligaste mån säkerställa det ekonomiska livets fortgång
under krig och att möjliggöra en återuppbyggnad efter krigets slut.
I samband med frågan örn principerna för regleringen av krigsskador å
fast egendom hade utredningen under övervägande, huruvida ägaren av en
skadad eller förstörd egendom borde beredas ersättning även för den inkomstförlust
han lede under tiden från skadans inträffande till dess den
blivit ersatt. Härutinnan anförde utredningen:
Några starkare skäl för lämnandet av sådan ersättning synas icke föreligga.
Under ett krig torde samhällsmedlemmarna i gemen få vidkännas mycket
långt gående rubbningar såväl i fråga örn inkomstförhållanden som i
andra avseenden. Att fastighetsägare härutinnan skulle beredas en privilegierad
ställning skulle möjligen kunna vara motiverat, örn det ur samma synpunkter
som legat till grund för utredningens förevarande förslag måste anses
nödvändigt att utfäst ränta å inteckningslån i avtalad ordning betalas
även under pågående krig jämväl för skadade eller förstörda fastigheter.
Såvitt utredningen kan bedöma är emellertid så icke fallet. För övrigt må
framhållas, att inkomsten från en hyresfastighet kan i större eller mindre
grad reduceras, utan att fastigheten blivit utsatt för någon krigsskada i egentlig
mening.
Föredragande departementschefen anförde, att han i likhet med utredningen
ansåge, att ersättning för inkomstminskning — i vidare mån än som
följde av förslaget om viss räntegottgörelse efter krigets slut å oguldet ersättningsbelopp
— ej borde beredas inom ramen för den föreslagna lagstiftningen.
Departementschefen framhöll, att det måste anses förenat med stora
svårigheter att genom en lagstiftning på förhand tillskapa regler för ersättning
av all den indirekta skada, som ett krig måste föra med sig.
I sitt utlåtande, nr 43, i anledning av propositionen gjorde andra lagutskottet
ingen erinran på denna punkt.
Krigsskador å varor och maskiner (3 kap.). Krigsskadeförsäkringen
i fråga om varor och maskiner har i vissa avseenden utformats
efter andra linjer än beträffande fastigheter. Ersättning enligt 3 kap. utgår
för krigsskada å dels handelsvaror ävensom råämnen, materialier, under arbete
varande eller färdigt fabrikat jämte emballage i eller för fabrik, annan industriell
anläggning eller hantverk, beträffande fartyg under byggnad dock endast i
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
5
vissa fall, dels ock maskiner, transmissioner, inventarier, ledningar, reservdelar
och förbrukningsartiklar i eller för fabrik, annan industriell anläggning eller
hantverk ävensom till enskild järnväg hörande rullande materiel och för
driften erforderliga förbrukningsartiklar. Ett villkor för ersättning är emellertid,
att egendomen är eller, beträffande egendom under transport, omedelbart
före transportens början varit brandförsäkrad (16 §). Vid bestämmandet
av ersättningsbeloppet samt i fråga örn rätten till nämnda belopp
skall så anses som örn ersättningen vore grundad på brandförsäkringsavtalet
för egendomen (17 §). Ersättning utbetalas å tid, som krigsskadenämnden
för varje särskilt fall bestämmer. Å ersättningsbelopp kan ränta komma att
utgå (18 §).
Avgift för försäkring av varor skall utgöra en för alla varor lika stor del
av brandförsäkringsbeloppet. Krigsskadenämnden skall fastställa avgiften
till belopp, som svarar mot den risk försäkringen är avsedd att täcka samt
med verksamheten förbundna kostnader (19 §). Likaså skall avgift för försäkringen
av maskiner utgöra en för alla maskiner lika stor del av brandförsäkringsbeloppet.
Avgiften skall ävenledes bestämmas av krigsskadenämnden
och utgå till dess nödiga medel influtit för täckande av ersättningar samt
med verksamheten förbundna kostnader. Den må dock för tid kriget varar
ej sättas till högre belopp än en procent för år av brandförsäkringsbeloppet
(20 §).
Under förarbetena till lagen har beträffande stadgandena om ersättning
för skador å varor och maskiner uttalats, att sådan ersättning i regel borde
utbetalas omedelbart eller snarast möjligt efter skadans inträffande. Då maskinerna
emellertid representerade stora och mera bestående värden än varorna,
ansågs det icke möjligt eller lämpligt att redan under kriget uttaga så
stora avgifter som krävdes för full täckning av krigsskador därå. Av denna
anledning tillkom stadgandet örn maximering så länge kriget varade av avgiften
för försäkring av maskinerna, önskvärt vore, anförde krigsskadeutredningen,
att staten förskotterade erforderliga medel till utbetalning av
ersättningar för skador å varor och maskiner, i den mån influtna försäkringsavgifter
icke försloge därtill. Statens förmåga att förskjuta medlen kunde
dock icke på förhand bedömas, varför någon ovillkorlig skyldighet i detta
hänseende icke kunde föreskrivas. Föredragande departementschefen framhöll,
att tidpunkten för utbetalningarna därför finge bliva beroende av medelstillgången.
Därvid borde givetvis beaktas, att ersättning i främsta rummet
lämnades för sådan skada, vars snabba reglerande ur det allmännas
synpunkt framstode såsom nödvändigt. Stadgandet om viss rätt till ränta tillkom
på tillskyndan av departementschefen. Avsikten därmed angavs vara
att i görligaste mån åstadkomma rättvisa i ersättningshänseende.
Krigsskada å annan egendom. (4 kap.) 4 kap. äger tillämpning
på egendom, som icke omfattas av bestämmelserna i 2 eller 3 kap. Förutsättningen
för försäkringsskydd är att egendomen är brandförsäkrad eller
i vissa fall sjöförsäkrad. Skyddet för krigsskada förefinnes såvida icke ägaren
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
före krigsutbrottet hos sitt försäkringsbolag anmäler, att han vill, att egendomen
skall vara undantagen från försäkringen eller beträffande efter krigets
utbrott förvärvad egendom gör sådan anmälan till bolaget samtidigt
med försäkringsavtalets ingående (25 §). Från försäkringen finnes en del
undantag, bl. a. för penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis,
smycken, ädla stenar och äkta pärlor.
De medel, som erfordras för ersättningarna, skola åstadkommas genom försäkringsavgifter,
vilka skola uttagas efter krigets slut. Avgiften är emellertid
på visst sätt maximerad. Försäkringstagare skall vid inträffad skada stå
självrisk med 5 % av försäkringsbeloppet. Bisättning utbetalas efter krigets
slut å tid, som krigsskadenämnden bestämmer för varje särskilt fall, nämnden
likväl obetaget att av medel, som för ändamålet må komma att ställas
till förfogande, när skäl därtill äro, helt eller delvis utbetala ersättning före
krigets slut. Beträffande rätt till ränta gälla samma bestämmelser som vid
ersättning för krigsskador å fast egendom (27 §). I fråga om rätt till utfallande
ersättningsbelopp skall så anses som örn ersättningen vore grundad på
på brand- eller sjöförsäkringsavtalet för egendomen (29 §).
Lagen den 3 maj 1940 angående förordnande om anstånd med betalning
av gäld m. m. (moratorielag), vilken ersatte moratorielagen den 18 september
1914, innehåller i 1 § följande bestämmelser. Befinner sig Sverige i krig eller
krigsfara eller råda här eljest utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
eller vidtages i utlandet åtgärd, varigenom betalning till borgenär i Sverige
hindras eller synnerligen försvåras, äger Konungen, när riksdagen ej är
samlad, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
meddela förordnande, för viss tid eller tills vidare, örn anstånd med betalning
av gäld, örn särskilda inskränkningar i borgenärs rätt att utsöka sin
fordran, att söka att gäldenärens egendom avträdes till konkurs och att i
övrigt göra gällande rättsliga verkningar av dröjsmål i avseende å betalningen,
om uppskov med försäljning av utmätt eller konkursbo tillhörig
egendom, eller örn förbud för borgenär att genom försäljning eller annorledes
skaffa sig betalning ur lös pant. Förordnande som nu sagts må ej gälla
längre än till dess trettio dagar förflutit från det nästa riksdag sammanträtt.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen som
avses i första stycket, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande
som där sägs. Finnes under sådan tid oundgängligen nödigt, att förordnande
genast meddelas, må Konungen utfärda förordnande efter hörande
av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dock ej för längre tid än
trettio dagar. I 2 § moratorielagen stadgas, att förordnande jämlikt 1 § må
begränsas att avse viss gäld eller ock gäldenär, som kan antagas hava råkat i
särskilda betalningssvårigheter. Konungen äger uppdraga åt domstol eller
annan myndighet att pröva, huruvida villkor, som må hava uppställts för åtnjutande
av förmån enligt moratorielagen, är uppfyllt i fråga om viss gäldenär.
I den proposition, nr 213, varigenom förslaget till moratorielag framlades
för 1940 års riksdag, framhöll föredragande departementschefen, statsrådet
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
7
Westman, efter en redogörelse för 1914 års lag i ämnet, att sistnämnda lag
utginge från att förordnande om moratorium skulle avse gäld i allmänhet
eller åtminstone viss grupp av gäldenärer och sålunda innebära vad man
plägat kalla generalmoralorium. Det vöre angeläget att avhjälpa denna brist
i lagen icke minst med hänsyn till kravet, att det moratorium, som prövades
nödigt, borde såvitt möjligt begränsas. Av samma skäl borde möjlighet införas
att snabbt meddela enbart exekutivmoratorium. Genom åtgärder av
denna art kunde verkningarna av en uppkommen kris mildras för den enskilde
utan att återverkningarna av ingripandet behövde bliva av större omfattning.
—- Såsom exempel på i 2 § avsedda gäldenärer, som kunde antagas
hava råkat i särskilda betalningssvårigheter, nämnde departementschefen
värnpliktiga, personer, som fått lämna sina hem vid evakuering, eller luftskyddspersonal.
Med stöd av moratorielagen har den 14 juni 1940 utfärdats en förordning
om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m.
I fråga örn behovet av moratorium för gäld, som är intecknad i krigsskadad
egendom, vill utskottet erinra örn att jämlikt 7 § i lagen örn krigsskadeersättning
ersättning för krigsskada å fast egendom visserligen skall utbetalas
principiellt först efter krigets slut men att krigsskadenämnden, när skäl
därtill äro, må utbetala ersättning helt eller delvis tidigare av medel, som må
komma att ställas till förfogande. Vad angår krigsskada å förlagsintecknad
egendom är det avsett, att ersättning därför skall komma att i stor utsträckning
utbetalas så fort som möjligt efter skadegörelsen. Därest emellertid
skaderegleringen beträffande intecknad egendom kommer att äga rum först
sedan avsevärd tid förflutit från det skadan inträffat, vilket särskilt torde
komma att bliva fallet beträffande skada å fast egendom, är det uppenbart,
att ägaren till sådan egendom ofta kan genom skadegörelsen komma i den
ställningen, att han behöver det skydd, som ett betalningsanstånd för intecknad
gäld eller en inskränkning i borgenärs rätt att utsöka den intecknade
fordringen innebär. Ett sådant skydd kan emellertid beredas med stöd av gällande
moratorielag. Den i sistnämnda lag föreskrivna befogenheten för
Kungl. Maj:t att under angivna förutsättningar förordna örn betalningsanstånd
eller örn inskränkningar i rätten att vidtaga exekutiva åtgärder
kan enligt lagen tillämpas så att förordnandet begränsas till att avse
viss gäld eller ock gäldenär, som kan antagas hava råkat i särskilda betalningssvårigheter.
Uppenbarligen bör detta stadgande kunna tillämpas å
ägare till intecknad egendom, som genom krigsskada å fastigheten fått svårt
att erlägga förfallna amorteringar och räntor å gälden. Ett förordnande jämlikt
moratorielagen torde vara ett mera effektivt och smidigt medel för lösningen
av här förevarande spörsmål än upptagandet av en speciell regel örn
moratorium i krigsskadeersättningslagen. Då några bärande skäl i övrigt enligt
utskottets mening icke förebragts till stöd för den av motionärerna föreslagna
lagändringen i förevarande hänseende, kan utskottet icke tillstyrka
motionerna i denna del.
Vad motionärerna anfört till stöd för den av dem förordade ändringen av
Utskottet.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
krigsskadeersättningslagen i så måtto, att ränta å icke utbetalat ersättningsbelopp
skall utgå från det skadan inträffar tills beloppet utbetalas, i den mån
denna tid överstiger sex månader, är enligt utskottets mening värt beaktande.
Givetvis är det ur rättvisesynpunkt önskvärt, att ägare till krigsskadad egendom
erhåller ersättning för all den förlust han lidit genom skadegörelsen.
Under förarbetena till lagen hava emellertid ur andra synpunkter betänkligheter
anförts mot en sådan utvidgad ersättningsrätt. Det framhölls därvid,
att samhällsmedlemmarna i gemen under ett krig finge vidkännas mycket
långt gående rubbningar såväl i fråga örn inkomstförhållanden som i
andra avseenden. Att ägare till krigsskadad egendom härvidlag skulle beredas
en privilegierad ställning ansågs icke berättigat. Det anfördes även, att
inkomsten från exempelvis en hyresfastighet kunde i större eller mindre grad
reduceras utan att fastigheten blivit utsatt för någon krigsskada i egentlig
mening. Stora svårigheter uppkomme, därest man genom lagstiftning på förhand
ville tillskapa regler för ersättning av all den indirekta skada, som föranleddes
av ett krig. Utskottet anser sig i stort sett kunna ansluta sig till de
under lagens förarbeten sålunda framförda synpunkterna. En ersättningsrätt
av den art, som motionärerna föreslagit, måste givetvis rättvisligen medföra,
att rätt stadgas till gottgörelse även åt ägare av sådan egendom, som genom
andra av kriget föranledda förhållanden än skadegörelse å egendomen lämnat
ingen eller förminskad avkastning under kriget. Det skulle vidare under
sådana förhållanden kunna ifrågasättas, huruvida icke konsekvensen fordrade,
att ersättning skulle utgå för all inkomstförlust, som bleve en följd av
kriget. En dylik vidsträckt ersättningsrätt kan visserligen ur vissa synpunkter
anses principiellt önskvärd, men mycket stora svårigheter torde vara
förenade med att på detta område åstadkomma en tillfredsställande rättslig
reglering. Utskottet anser sig därför icke kunna tillstyrka en utredning beträffande
det i motionerna behandlade spörsmålet om utvidgad ersättningsrätt.
Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Majit ägnar detta och andra
närliggande spörsmål den uppmärksamhet, som dessa betydelsefulla frågor
förtjäna.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 maj 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Olof Carlsson, Mannerskantz*,
Roos, Sten och Holstenson;
från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Hermansson*, Holm, fru Johansson,
herrar Larsson i Östersund, Johnsson i Kastanjegården*, fru Västberg* samt herr
Hedlund i Rådom.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 27; bilagor.
9
Bilaga A.
Till riksdagens andra lagutskott.
Den 12 februari 1943 har Kungl. Majit anbefallt kommerskollegium att
till Eder avgiva yttrande över vid innevarande års riksdag väckta motioner,
nr 61 i första kammaren och nr 24 i andra kammaren, angående vissa ändringar
i lagen om krigsskadeersättning.
Kollegium har berett Sveriges Industriförbund, Sveriges Hantverks- och
Småindustriorganisation samt handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö tillfälle att yttra sig över motionerna. Samtliga ifrågavarande organisationer
ha till kollegium inkommit med yttranden, vilka överlämnas.1
De remitterade motionerna gå ut på att lagen om krigsskadeersättning den
21 juni 1940, nr 540, måtte ändras i två hänseenden, dels så att moratorium
automatiskt skulle inträda för all krigsskadad egendom, åtminstone i den utsträckning
att exekutiv åtgärd mot sådan egendom icke skulle kunna vidtagas,
förrän krigsskadeersättning utfallit, och dels att ränta å ej utbetalade
ersättningsbelopp skulle utgå från tiden, då skadan inträffade, till tiden för
utbetalningen av ersättningsbeloppet, i den mån denna tid överstiger sex månader.
Industriförbundet och Stockholms handelskammare ha för sin del avstyrkt
motionerna i båda hänseendena. Vad angår frågan om moratorium erinra
de båda organisationerna om den allmänna moratorielagen, som bemyndigar
Kungl. Majit att utfärda moratorium, och organisationerna anse det
mindre lämpligt att i förevarande lagstiftning intaga en specialbestämmelse
angående moratorium i visst fall. Det är enligt organisationernas uppfattning
att förvänta, att Kungl. Majit vid krigstillfälle kommer att utfärda erforderliga
moratoriebestämmelser. Beträffande frågan om ränteersättningen
avstyrkes den likaledes av de båda nämnda organisationerna under erinran
om att enligt grunderna för krigsskadeersättningslagen avkastning av krigsskadad
egendom i princip icke utgör föremål för.ersättning. Handelskammaren
i Göteborg har tillstyrkt motionernas båda yrkanden, och Skånes handelskammare
har vad moratoriefrågan beträffar erinrat örn förhandenvaron
av den allmänna moratorielagstiftningen men har såväl i avseende å denna
fråga som i räntefrågan förklarat sig icke ha någon erinran mot motionärernas
hemställan.
I likhet med en del av de hörda organisationerna håller kollegium före, att
något behov knappast torde föreligga att i krigsskadeersättningslagen införa
föreskrifter örn moratorium i den omfattning, som motionärerna ifrågasatt.
Moratorielagen den 3 maj 1940 bereder nämligen Kungl. Majit möjlighet
att under vissa förutsättningar förordna även angående s. k. exekutivmoratorium,
och det torde icke vara ur lagteknisk synpunkt ändamålsenligt att
splittra de eventuella framtida moratorieföreskriftcrna i ett flertal speciallagar.
Det av motionärerna likaledes upptagna spörsmålet örn ränteberäkning på
krigsskadeersättningen sammanhänger — såsom i en del av utlåtandena ock
-
Dessa yttranden här uteslutna.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 27; bilagor.
så framhållits — onekligen med spörsmålet om eventuel! ^^skadeersättning
för inkomstförlust. I betänkandet med förslag till krigsskadeersättningslag
(S.^O. U. 1940: 4, sid. 56) ha de sakkunniga, som utarbetade lagförslaget,
framhållit, att några starkare skäl för lämnande av sådan ersättning icke syntes
föreligga. Under ett krig syntes nämligen samhällsmedlemmarna i gemen
få vidkännas mycket långt gående rubbningar såväl i fråga om inkomstförhållanden
som i andra avseenden. Att fastighetsägarna härutinnan skulle beredas
en privilegierad ställning — framhålla de sakkunniga — skulle möjligen
kunna vara motiverat, örn det ur samma synpunkter, som legat till
grund för utredningens förevarande förslag, måste anses nödvändigt att utfäst
ränta å inteckningslån i avtalad ordning betalats även under pågående
krig jämväl för skadade eller förstörda fastigheter. Såvitt utredningen kunde
bedöma vore emellertid så icke fallet. För övrigt ville utredningen framhålla,
att inkomst från en hyresfastighet i större eller mindre grad kunde reduceras
utan att fastigheten blivit utsatt för någon krigsskada i egentlig mening.
Det mycket invecklade spörsmålet örn eventuell ^^skadeersättning för
utebliven avkastning av krigsskadade fastigheter lärer knappast kunna anses
uttömmande besvarat genom vad krigsskadeutredningen sålunda anfört.
Kollegium finner önskemålet att såvitt möjligt rättvisa må skipas mellan de
olika intressen, som här göra sig gällande, kräva, att denna fråga tages upp
till en mera ingående behandling och att därvid även de synpunkter, som i
motionerna framförts och som onekligen äro av betydelse i detta sammanhang,
matte bliva beaktade.
• f Kollegium finnér sig alltså böra förorda, att dels den första punkten i de
ifrågavarande motionerna, nämligen örn moratorium för all krigsskadad egendom,
icke måtte föranleda någon åtgärd samt dels den andra punkten i motionerna,
nämligen i fråga om räntebetalning för icke utbetalade krigsskadeersattmngsbelopp,
mätte göras till föremål för utredning i samband med det
allmänna spörsmålet om möjlighet till krigsskadeersättning för utebliven avkastning
fran fastighet, som blivit föremål för krigsskada.
Stockholm den 10 april 1943.
STIG SAHLIN.
Siegfried Matz. Alli Johanson.
Bilaga B.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan till utskottets förberedande behandling hänvisats två inom riksdagen
väckta motioner, nr 61 inom första kammaren och nr 24 inom andra
kammaren, angående vissa ändringar i lagen örn krigsskadeersättning, har
utskottet i föreskriven ordning anhållit om föreläggande för bank- och fondinspektionen
att avgiva yttrande över motionerna.
Genom remiss den 12 innevarande februari har Kungl. Maj:t därefter anbefallt
inspektionen att avgiva och till utskottet inkomma med det av utskottet
begärda yttrande.
På grund av berörda remiss får inspektionen härigenom anföra följande.
Inspektionen vill till en början framhålla, att den i motionerna uttalade
uppfattningen, att rätten till krigsskadeersättning vid fast egendoms försälj
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 27; bilagor.
11
ning å exekutiv auktion skulle övergå till ny ägare, icke torde vara riktig.
Uppgår skadan till mindre än Vio av egendomens värde, är egendomens ägare
enligt 9 § i lagen om ^^skadeersättning utan vidare berättigad uppbära
beloppet. Med ägare måste här förstås den som var ägare till egendomen,
då densamma skadades. Är skadan större, än nyss sagts, innehålles ersättningen
till skydd för inteckningshavares rätt. Skulle, sedan inteckningshavare
fått fullt, överskott uppstå, skall detsamma utbetalas till ägaren, varmed
torde böra förstås den ursprunglige ägaren.
Oavsett om krigsskadeersättningen skall tillfalla den gamle eller den
nye ägaren, är det emellertid uppenbart, att en tvångsvis genomförd övergång
av äganderätten till krigsskadad egendom lätt skulle kunna medföra
obilligt resultat och besvärliga rättstvister. Hänsyn härtill har i någon mån
redan tagits av lagstiftaren, då i 7 § föreskrivits, att ersättning må i vissa
fall utbetalas tidigare än efter krigets slut. Av förarbetena till lagen framgår,
att det särskilt är avsett, att förtidsutbetalning skall ske för möjliggörande
av fortsatt produktion inom jordbruk och trädgårdsskötsel. Sker dylik
förtidsutbetalning, är moratorium uppenbarligen icke påkallat. Detsamma
gäller självfallet, ifall skadorna å egendomen icke äro av större omfattning.
Inspektionen anser sålunda, att förslaget örn att moratorium automatiskt
skall inträda för all krigsskadad egendom går för långt. En rimlig reglering
av förhållandena borde kunna ske jämlikt moratorielagen den 3 maj
1940. Däremot torde det kanske vara påkallat, att statsmakterna redan nu
göra ett uttalande av innebörd, att moratorielagen kommer att tillämpas i erforderlig
omfattning i syfte att bereda fastighetsägare rimligt skydd i fall
av krigsskada.
Vad motionärerna anfört om ränta å ej utbetalat ersättningsbelopp finner
inspektionen värt beaktande, och tillstyrker inspektionen därför att lagändring
vidtages på sätt som härutinnan föreslagits av motionärerna.
I behandlingen av detta ärende hava, förutom undertecknade Lindeberg
och Tondén, den förstnämnde föredragande, deltagit biträdande ledamoten
Carlborg och förste byråinspektören för bankärenden Melin.
Stockholm den 20 februari 1943.
SVEN J. LINDEBERG.
Albert Tondén.
Bilaga C.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 februari 1943 har sparbanksinspektionen
anbefallts att till utskottet inkomma med av utskottet begärt yttrande
över två inom riksdagen väckta, likalydande motioner, nr 61 inom första
och nr 24 inom andra kammaren, angående vissa ändringar i lagen örn krigsskadeersättning.
I anledning härav får sparbanksinspektionen anföra följande.
Enligt 9 § förberörda lag är ägare av fast egendom — varmed här torde
förstås ägaren av egendomen, då den skadas — som besväras av sökt eller
beviljad inteckning för fordran, utan hinder av inteckningen berättigad uppbära
^^skadeersättning, där denna ej överstiger en tiondel av egendomens
vid tidpunkten för skadans inträffande gällande taxeringsvärde eller,
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 27; bilagor.
därest sådant saknas, av krigsskadenämnden åsatt värde. Är ersättningen
större, skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i lagen den 8 april
1927 örn inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på
grund av brandförsäkringsavtal. Av anförda bestämmelser torde framgå, att
en kreditgivare icke på sätt motionärerna förutsatt skulle genom inrop av
krigsskadad fastighet på exekutiv auktion kunna utan vidare få å sig överflyttad
rätten till utfallande krigsskadeersättning.
Att i lagen örn krigsskadeersättning intaga bestämmelser om automatiskt
inträdande moratorium synes icke lämpligt, då man icke med tillräcklig säkerhet
torde kunna bedöma återverkningarna på kreditväsendets område av
en dylik åtgärd i synnerhet för institut av lokal karaktär. Vid i 7 § sistnämnda
lag förutsätta fall av förtidsutbetalningar liksom då fråga är örn
ersättning för mindre omfattande krigsskador, torde moratorium icke vara
av behovet påkallat. I övrigt torde vederbörande fastighetsägare kunna beredas
önskvärt skydd genom gällande moratorielag.
Ehuru av förarbetena till lagen om krigsskadeersättning synes framgå,
att man icke ansett, att ersättning för inkomstminskning bör beredas inom
ramen för ifrågavarande lagstiftning i vidare mån än att skadelidande fastighetsägare
borde tillerkännas ränta å oguldna ersättningsbelopp från viss
angiven tidpunkt efter krigets slut, anser sparbanksinspektionen vad motionärerna
anfört i fråga örn ändrade räntebestämmelser å oguldna ersättningsbelopp
motivera vidtagande av en lagändring på av dem föreslaget sätt.
I behandlingen av detta ärende ha deltagit undertecknad Edsman samt
biträdande ledamoten Tondén.
Stockholm den 25 februari 1943.
OLOF EDSMAN.
V. Schwartz.
Bilaga D.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom skrivelse den 8 februari 1943 har utskottet velat bereda styrelsen
över Sveriges allmänna hypoteksbank tillfälle avgiva yttrande över inom
riksdagen väckta motioner I: 61 och II: 24 angående ändring i vissa avseenden
av lagen om krigsskadeersättning. Med anledning härav har bankstyrelsen
inhämtat utlåtanden i ämnet från vissa hypoteksföreningar, vilka utlåtanden
härjämte överlämnas.1 För egen del får bankstyrelsen anföra följande.
För hypoteksinstitutionens vidkommande knyter sig största intresset till
den del av motionärernas förslag, som torde åsyfta moratorium för gäld mot
realsäkerhet, när panten undergår krigsskada, ett förslag, som i andra hand
begränsas till att avse förbud mot exekutiva åtgärder med avseende å krigsskadad
egendom, vilken utgör pant för lån.
Bankstyrelsen vill till en början förutskicka, att styrelsen begränsar sitt bedömande
av föreliggande ämne till att gälla endast sådan kreditgivning, som
ombesörjes inom hypoteksinstitutionen, nämligen kredit mot säkerhet av
inteckning i fast egendom. Såsom motionärerna även erinrat, ger gällande
beredskapslagstiftning angående moratorium Kungl. Maj:t rätt att under vis
1
Dessa utlåtanden här uteslutna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 27; bilagor.
13
sa förutsättningar förordna om betalningsanstånd. Därest Kungl. Majit i
förutsatt läge gör bruk av denna sin rätt, synas av motionärerna antydda
olägenheter icke behöva befaras. Om emellertid denna beredskapslagstiftning
skulle anses icke vara tillfyllest, utan bestämmelser örn automatiskt moratorium
vid fall av krigsskada å intecknad egendom anses påkallade, synas i
varje fall förutsättningarna för moratoriets inträdande böra mera noggrant
angivas. Det kan ifrågasättas, huruvida varje slag av krigsskada, oavsett dess
omfattning, bör medföra den verkan, att gäldenären befrias från betalningsskyldighet
under krigstidens återstod. Skadan kan vara av den ringa omfattning,
att den på intet sätt påverkar gäldenärens betalningsförmåga. Men även
örn skadan är total — samtliga byggnader och inventarier bliva förstörda —■
är därmed icke sagt att gäldenären är oförmögen att betala gäld, för vilken
den krigsskadade egendomen häftar som pant. En person, vilken innehar betydande
tillgångar synes ej utan vidare böra få undandraga sig betalningsskyldighet
enbart under hänvisning till att viss hans egendom, kanske endast
i obetydlig omfattning, blivit krigsskadad.
Vad därefter särskilt angår motionärernas alternativa yrkande om förbud
mot exekutiva åtgärder med avseende å krigsskadad egendom, måste anmärkas,
att ett dylikt förbud blir mer eller mindre verkningslöst flir den händelse
det icke tillika förhindrar fordringsägaren att på exekutiv väg uttaga sin fordran
i annan gäldenärens egendom, än den krigsskadade pantegendomen.
Med vad i det föregående anförts har bankstyrelsen endast velat bidraga
till belysande av de svårigheter, som möta vid försöken att effektivt realisera
motionärernas förslag. För inteckningshavarnas del kommer åtgärder av angivna
art under alla förhållanden att betyda ett men. I första hand bör därvid
uppmärksammas bestämmelsen i 18 § 1 mom. inteckningsförordningen,
enligt vilken å exekutiv väg icke kan uttagas ränta å intecknad fordran för
mer än två år före utmätning eller konkurs. På grund av denna bestämmelse
medför ett betalningsanstånd för gäldenären eller ett förbud mot exekution i
pantsatt fast egendom en direkt förlustrisk för borgenären. Motionärernas förslag
synes alltså under inga förhållanden böra genomföras, med mindre samtidigt"
inteckningsförordningen ändras därhän, att inteckningshavares förmånsrätt
till räntebetalning ur den intecknade egendomen bevaras i en utsträckning,
som motsvarar moratorietiden.
Motionärerna torde med sitt förslag ha åsyftat att skapa vissa trygghetsgarantier
för innehavare av krigsskadad egendom, vilka äro beroende av
dennas avkastning för sin utkomst och för fullgörandet av sina betalningsförpliktelser.
Örn detta syfte är intet annat än gott att säga. Men det kan i betraktande
av ovan anförda synpunkter ifrågasättas, huruvida den av motionärerna
anvisade vägen är framkomlig. Fråga är örn icke samma syfte skulle
kunna tillfredsställande tillgodoses på en annan, enklare väg. Bankstyrelsen
har närmast i tankarna möjligheten att ordna förskoUsutbetalningar å konto
av krigsskadeersättning, varom för övrigt 7 § i 1940 års lag örn ^^skadeersättning
innehåller vissa bestämmelser. Sådana förskoUsutbetalningar borde
kunna ifrågakomma på grundval av ansökningar i varje särskilt fall, däri
de aktuella, med den krigsskadade egendomen sammanhängande betalningsförpliktelserna
klart dokumenterades och sökanden i övrigt ådagalade behovet
av ekonomiskt bistånd genom förskottslikvid i avräkning på framdeles
utfallande krigsskadeersättning. Dessa förskottslikvider borde kunna direkt
utbetalas till förmånsberättigade fordringsägare. Utan att närmare utforma
detta uppslag, anser sig bankstyrelsen dock böra häntyda därpå såsom en
möjlig och tämligen enkel utväg att komma till rätta med de av motionärerna
upptagna problemen.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 27; bilagor.
I fråga om det andra av motionärerna upptagna spörsmålet, frågan om
utsträckt rätt för innehavare av krigsskadad egendom att tillgodoräkna sig
ränta å ej utbetalat ersättningsbelopp, har bankstyrelsen icke någon erinran
i och för sig, ehuru vissa betänkligheter mot förslaget i denna del kunde anföras
med hänsyn till den eventuella vådan av att lagfästa en rätt till framtida
räntegottgörelse, vars omfattning och betydelse ur statsfinansiell synpunkt
icke kan på förhand bedömas.
Stockholm den 8 mars 1943.
För styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank.
NILS EDÉN. ERIK V. HOFSTEN.
Torsten Stjernberg.
Bilaga E.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 8 februari 1943 har riksdagens andra lagutskott berett
Svenska Bankföreningen tillfälle att före den 15 nästkommande mars avgiva
yttrande över de inom riksdagen väckta, utskottet tilldelade motionerna n:r
61 i första kammaren av herr Lindblom m. fl. och n:r 24 i andra kammaren
av herr Holmgren, angående ändring i vissa avseenden av lagen örn krigsskadeersättning.
I anledning härav får styrelsen för Svenska Bankföreningen
å föreningens vägnar anföra följande.
I motionerna hemställes, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit göra framställning
om komplettering i två hänseenden av lagen den 21 juni 1940 örn
krigsskadeersättning, nämligen dels så hilvida, att moratorium skall automatiskt
inträda för all krigsskadad egendom, åtminstone i sådan utsträckning,
att exekutiv åtgärd mot sådan egendom icke kan vidtagas förrän krigsskadeersättning
utfallit, och dels i så måtto, att ränta å ej utbetalat ersättningsbelopp
skall utgå från tiden för skadans inträffande till tiden för utbetalningen,
i den mån denna tid överstiger sex månader.
Styrelsen finner sig kunna utgå ifrån att remissen till bankföreningen i
främsta rummet avsett frågan om införande av moratorium för krigsskadad
egendom och kommer därför i det följande att närmare uppehålla sig allenast
vid nämnda del av motionerna. Dock vill styrelsen icke underlåta att i fråga
om motionärernas yrkanden beträffande ränteberäkningen framhålla, att
ett bifall till motionerna i denna del skulle innebära ett avståndstagande från
den av krigsskadeutredningen i dess den 7 februari 1940 avgivna betänkande
hävdade uppfattningen, att ägaren av skadad eller förstörd egendom icke bör
beredas ersättning för den inkomstförlust han lider från skadans inträffande
till dess den blivit ersatt. Att den på nämnda betänkande grundade lagen
om krigsskadeersättning medgiver en rätt till ränta från viss tid efter krigets
slut synes icke innebära något principiellt avsteg från utredningens uppfattning,
då nämligen denna rätt enligt vad av propositionen i ämnet framgår
tillkommit för utjämnande av den olikhet som uppstår därigenom, att själva
utbetalningarna av krigsskadeersättningarna kunna komma att ske å skilda
tider.
Andra lagutskottets utlåtande nr 27; bilagor.
15
Vad beträffar framställningen om automatiskt moratorium för all krigsskadad
egendom synes av den i motionerna förebragta motiveringen framgå,
att därmed avsetts moratorium allenast för sådan gäld som är intecknad i fast
egendom eller för vilken lös egendom på grund av förlagsinteckning häftar.
Härvid torde till en början böra framhållas, att riktigheten av motionärernas
utgångspunkt för yrkandet i fråga, nämligen att en kreditgivare som inropar
en intecknad fastighet på exekutiv auktion därigenom erhåller rätt att såsom
ny ägare av fastigheten tillgodogöra sig den utfallande krigsskadeersättningen,
synes kunna starkt ifrågasättas. Detta skulle innebära, att rätten till ersättningsbeloppet
vöre knuten till fastigheten såsom sådan, något som icke
lärer stå i överensstämmelse med gällande rätt. En annan sak är att intcckningshavaren
äger ur érsättningsbeloppet erhålla betalning för sin fordran
enligt motsvarande bestämmelser som de, vilka innefattas i lagen den 8 april
1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på
grund av brandförsäkringsavtal. Detta synes heller icke vara annat än i sin
ordning. Av förarbetena till lagen om krigsskadeersättning framgår också, att
ett av huvudmotiven för denna lagstiftning just varit att skydda kredilinslitutionerna
mot risken av tvångslikvidation på grund av krigsskador å fastigheter,
som utgöra säkerhet för lämnade krediter.
Emellertid är det uppenbart, att den situationen lätt kan uppkomma, alt
ägare av krigsskadad egendom kan behöva det skydd mot ekonomisk ruin
som ett moratorium för i egendomen intecknad gäld eller för exekutiva åtgärder
i anledning av sådan gäld i sin mån innebär. Detta synes också vara
förutsett i den gällande moratorielagen, som stadgar rätt för Konungen att
under angivna förutsättningar meddela förordnande om anstånd med betalning
av gäld, om särskilda inskränkningar i borgenärs rätt att utsöka sin
fordran m. m. I lagens 2 § stadgas, att dylikt förordnande må begränsas att
avse viss gäld eller ock gäldenär som kan antagas hava råkat i särskilda
betalningssvårigheter. Såsom exempel på gäldenärer, som avses med sistberörda
stadgande, angivas i förarbetena till lagen värnpliktiga, personer
som fått lämna sina hem vid evakuering samt luftskyddspersonal. Det synes
styrelsen uppenbart, att till det slag av gäldenärer som här avses även böra
räknas sådana personer som på grund av krigsskada å egendom råkat i betalningssvårigheter.
Av det anförda framgår, att redan gällande moratorielagstiftning inrymmer
en rätt för Kungl. Majit att, därest i moratorielagen angivna förutsättningar
föreligga, förordna om moratorium med avseende å sådan gäld som
i motionerna avses, antingen helt och hållet eller i form av s. k. exekutivmoratorium.
Att på sätt motionärerna ifrågasätta moratorium skulle automatiskt
inträda beträffande gäld av ifrågavarande slag, synes enligt styrelsens
mening icke böra ifrågakomma. Man måste nämligen förutsätta, att
icke all krigsskada kan vara av beskaffenhet att böra medföra moratorieverkningar,
utan härför bör uppenbarligen fordras skadelall av icke alltför
obetydlig beskaffenhet. Den gradering av skadefallens kvalitet som sålunda
erfordras för tillämpningen av et) eventuellt moratorieförordnande synes näppeligen
vara möjlig att åstadkomma inom ramen av den ifrågavarande lagstiftningen,
utan lärer det vara nödvändigt att på sätt också moratorielagen
förutsätter överlämna till Kungl. Majit att utfärda de föreskrifter som härutinnan
bliva erforderliga. En bestämmelse sådan som den av motionärerna
ifrågasatta skulle onekligen vara ägnad att inkräkta på den rätt för Kungl.
Majit att alltefter omständigheterna reglera tillämpningen av ett moratorieförordnande,
vilken lärer vara ur allmän synpunkt synnerligen befogad och
för kreditgivarnas del framstår såsom nödvändig.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 27; bilagor.
Under åberopande av det anförda får styrelsen för Svenska Bankföreningen
avstyrka bifall till motionerna i vad de avse automatiskt inträdande moratorium
för i krigsskadad egendom intecknad gäld.
Stockholm den 26 februari 1943.
För Svenska Bankföreningen
dess styrelse:
G. LAGERCRANTZ.
Tage Wärn.
Bilaga F.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan Svenska sparbanksföreningen beretts tillfälle att avgiva yttrande
över två inom riksdagen väckta, likalydande motioner nr 61 i första kammaren
och nr 24 i andra kammaren angående ändring i vissa avseenden av lagen
om ^^skadeersättning, får föreningens styrelse anföra följande.
Beträffande motionärernas hemställan örn lagens komplettering med bestämmelse
om moratorium för all krigsskadad egendom, åtminstone i den utsträckning
att exekutiv åtgärd icke skulle kunna vidtagas mot sådan egendom
förrän krigsskadeersättning utfallit, vill styrelsen giva sin fulla anslutning
till det med motionerna avsedda syftet att ernå ett effektivt skydd för ägaren
till krigsskadad egendom mot skadebringande exekutiva åtgärder.
Styrelsen ifrågasätter emellertid, om den föreslagna lagändringen är nödvändig.
Styrelsen tillåter sig erinra att enligt gällande lag den institution, som
skall fastställa och reglera krigsskador, krigsskadenämnden, äger besluta örn
provisorisk reglering, helt eller delvis, av inträdd skada samt, när skäl därtill
äro, utbetala ersättning innan den slutliga regleringen verkställes efter
krigets slut. Den rätt till provisorisk reglering och förtidsutbetalning, som sålunda
föreligger, synes styrelsen möjliggöra för krigsskadenämnden att i förekommande
fall förebygga uppkomsten av sådana förluster för ägare till
krigsskadad egendom som motionärerna önska förhindra. Styrelsen erinrar
vidare om den möjlighet, som i förevarande avseende föreligger genom den
rätt moratorielagen giver Kungl. Majit att för fall, som i motionerna avses,
meddela förordnande om moratorium. Moratorielagstiftningen torde här utgöra
ett smidigare och effektivare medel till äganderättens skydd än en i förväg
fastslagen lagbestämmelse om automatiskt inträdande moratorium. Förordnanden
enligt moratorielagen kunna anpassas och avvägas efter ett aktuellt
läge och stundens krav, vilket icke är fallet med en i förväg i lag fixerad
regel. Styrelsen, som av anförda skäl icke känner sig övertygad om den
föreslagna lagändringens nödvändighet, vill framhålla, att fastställandet av
en lagbestämmelse som den ifrågasatta förutsätter en ingående utredning av
de svårbedömliga spörsmål å utsökningsrättens område, som äro förenade
med en dylik lagändring. Styrelsen har givetvis ej något att erinra mot att
detta frågekomplex göres till föremål för utredning.
Skulle en lagändring i enlighet med motionärernas förslag anses lämplig,
vill styrelsen för sin del framhålla, att en ny lagbestämmelse — som av motionen
att döma synes vara avsedd att omfatta all krigsskadad intecknad
egendom — dels icke bör gälla annan egendom än för vilken ersättning skall
Andra lagutskottets utlåtande nr 27; bilagor.
17
utgå enligt gällande lag dels icke heller bör avse all sådan egendom utan
blott egendom som skadats i viss icke alltför obetydlig omfattning, så att en
mot egendomen riktad exekutiv åtgärd kan antagas allvarligt äventyra ägarens
rätt. Skadans omfattning bör därvid fastställas, i varje fall provisoriskt,
av krigsskadenämnden efter anmälan inom viss tid av ägaren eller inteckningsborgenär.
Vad angår förslaget örn sådan ändring i lagen om ^^skadeersättning., att
ränta å ej utbetalat ersättningsbelopp skall utgå från tiden, då skadan inträffade,
till tiden för utbetalningen av ersättningsbeloppet i den mån denna
tid överstiger sex månader, synes en sådan bestämmelse önskvärd. Principen
bör vara att alla få likvärdig ersättning, oberoende av tidpunkten för
skadans inträffande. Rätten för krigsskadenämnden till provisorisk reglering
och förtidsutbetalning synes styrelsen ej tillräcklig för undvikande av de
orättvisor, som här kunna uppstå. Styrelsen, som förvisso icke är blind för
de betänkligheter ur finansieringssynpunkt som kunna resas mot en så vittgående
rätt till ränteersättning, vill förty förorda att frågan örn införande av
den föreslagna bestämmelsen blir föremål för övervägande.
Stockholm den 20 februari 1943.
För styrelsen för Svenska sparbanksföreningen.
GUSTAF STENMARCK.
Gustaf Carlsson.
Bilaga G.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan utskottet berett Sveriges Fastighetsägareförbund tillfälle att avgiva
yttrande över de inom riksdagen väckta motionerna nr 61 i första kammaren
av herr Lindblom m. fl. och nr 24 i andra kammaren av herr Holmgren angående
ändring i vissa avseenden av lagen om krigsskadeersättning, får förbundet
härmed anföra följande.
Den ifrågavarande lagstiftningen, som tillkom mot bakgrunden av 1939—
1940 års krig mellan Ryssland och Finland och genomfördes med stor skyndsamhet,
erhöll icke sådant innehåll att den kunde anses på ett skäligt sätt tillgodose
fastighetsägarnas berättigade intressen. Motionärerna ha framhållit
brister i tvenne viktiga hänseenden.
Vad beträffar moratorium vågar förbundet utgå ifrån såsom givet att om
landet kommer i krig och betalningssvårigheter uppkomma på grund av
skadegörelse genom krigshandlingar. Konungen kommer att i enlighet med
den gällande moratorielagstiftningen förordna om anstånd med betalning av
sådan gäld, för vilken den fasta egendomen direkt eller indirekt utgör säkerhet.
Det lider dock icke tvivel att det skulle verka lugnande, örn speciella
regler infördes angående sådant betalningsanstånd som motionärerna avse.
Några vägande skäl mot införande av dylika synas icke heller kunna åberopas.
Vid sådant förhållande tillstyrker förbundet motionärernas förslag i
denna del.
Vad beträffar motionärernas förslag örn ränteberäkning redan från skadefallet
vill förbundet begagna tillfället erinra därom, alt vid förbundets kongress
är 1940 antogs en resolution av följande lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1043. 0 sami. 2 avd. Nr 27. 53
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 27; bilagor.
»Sveriges Fastighetsägareförbunds ordinarie kongress 1940, som till behandling
förehaft frågan om ^^skadeförsäkring å fast egendom med inledningsföredrag
av krigsskadeutredningens ordförande fil. doktor O. A.
Åkesson, uttalar härmed, att den i år antagna lagen om krigsskadeersättning
måste betraktas såsom ett provisorium och som sådant undergå ändringar i
syfte att bereda ägare av fast egendom ett mer tillfredsställande skydd än som
nu är fallet.
Lagen stadgar visserligen, att fastigheterna skola vara statligt försäkrade
för skada till följd av krig, vari riket kommit. Men i lagen har icke angivits
när efter krigets slut skadeersättning skall utbetalas, blott att den skadelidande
är berättigad till ränta å oguldet ersättningsbelopp från sex månader
efter krigets slut. Beträffande tidpunkten för skaderegleringens påbörjande
skall fattas särskilt beslut av Konung och riksdag.
Ehuru man självfallet måste räkna med att det kan möta utomordentliga
svårigheter för det allmänna att efter ett genomkämpat krig snabbt uppbringa
nödigt kapital för återuppbyggandet, synes det krigsskadebidrag som ålägges
fastighetsägarna, nämligen maximalt 5 % av taxeringsvärdet att amorteras
under så kort tid som 10 år, vara alltför betungande. En ytterligare utredning
av möjligheterna att på en längre tidsperiod fördela krigsskadebidraget, är
oundgängligen påkallad.
Enligt lagen skola krigsskadebidragen bestridas allenast av fastighetsägarna,
under det att frågan örn inteckningshavarnas skyldighet att deltaga icke
blivit rationellt löst. Detta innebär en iögonenfallande orättvisa, örn vars undanröjande
förnyad utredning är erforderlig.
En allvarlig brist i lagstiftningen är att den som får sin fastighet helt eller
delvis skadad, kanske redan vid krigets början, och icke kan uppbringa medel
för dess återställande, icke erhåller ersättning för hyresförlust, ehuru
han alltjämt är skyldig att svara bl. a. för inteckningsgäld och skatter. Den
som får sin fastighet skadad kommer således, trots att han i likhet med andra
är skyldig erlägga krigsskadebidrag, i en ojämförligt sämre ställning än den
som undgår skadegörelse. Rätten till ränta å ersättningsbeloppet bör därför
avse tiden från skadefallet. Fastighetsägaren skulle trots dylik ränteförmån
dock i allmänhet icke få något överskott för egen räkning men sannolikt
möjlighet att fullgöra sina förpliktelser mot långivare och samhälle. Möjligheten
att genomföra en dylik anordning bör oeftergivligen ägnas en noggrann
omprövning.
Kongressen anmodar förbundsstyrelsen att påkalla statsmakternas uppmärksamhet
för här berörda förhållanden.»
Vad motionärerna föreslå sammanfaller sålunda helt med en redan på ett
tidigt stadium konstaterad stark opinion bland landets fastighetsägare. De
skäl som i resolutionen åberopades lia alltjämt giltighet. Förbundet vill därför
livligt tillstyrka, att lagstiftningsåtgärder i enlighet med motionärernas
förslag komma till stånd.
Stockholm den 13 mars 1943.
Sveriges Fastighetsägareförbund.
I. FAGRAEUS.
Sigurd Ahlmark.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
431590