Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1943 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
förekomsten av alkohol påverkan vid olycksfall i arbete
m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 28 i första kammaren av
herr Bondeson och nr 34 i andra kammaren av herr Hagård.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit »föreslå, att utredning verkställes rörande förekomsten
av alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete och de åtgärder, som
påkallas för att motverka sådan företeelse».

I motiveringen till motionerna har den begärda utredningen angivits böra
avse, förutom frågan i vad mån alkoholpåverkan förekommer vid olycksfall
i arbete, dels lämpligheten av speciella åtgärder för fastställande av sådan
påverkan och dels behovet av särskilda bestämmelser avsedda att motverka
företeelsen. I sistnämnda hänseendet bär såsom exempel nämnts, att skadad
själv bör få vidkännas en viss del av kostnaderna för olycksfall.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttranden från riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen,
varjämte svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige
och motorförarnas helnykterhetsförbund bereus tillfälle att yttra sig över
desamma. Inkomna yttranden finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.

Vad först beträffar spörsmålet örn behovet av särskilda bestämmelser avsedda
att motverka förekomsten av alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete
bör erinras om stadgandet i 25 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
enligt vilket lagrum ersättning för olycksfall, som icke medfört arbetarens
död, må skäligen nedsättas, örn olycksfallet föranletts därav, att den
skadade varit av starka drycker berusad. Beträffande tolkningen av denna
bestämmelse och beträffande dess tillämpning får utskottet hänvisa till den
redogörelse, som lämnats i riksförsäkringsanstaltens yttrande över motionerna.

Riksförsäkringsanstalten har ansett, att bestämmelsen i 25 § olycksfallsförsäkringslagen
huvudsakligen torde motsvara vad motionärerna avsett angående
påföljder vid fall av berusning bland arbetare, sorn skadats på grund

Bihang till riksdagens protokoll 19iS. 9 sami. 2 avd. Nr 26.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

av olycksfall i arbete. Medicinalstyrelsen har ställt sig synnerligen tveksam
till tanken att genom nya bestämmelser sätta invaliditetsersättningens storlek
i samband med alkoholförtäring. I de fall där en inskränkning av ersättningen
kunde anses berättigad torde enligt medicinalstyrelsens mening
redan gällande bestämmelser lämna möjlighet därtill. Arbetsgivareföreningen
har uttalat, alt det torde böra övervägas, huruvida icke förutsättningarna
för nedsättning av ersättning vid alkoholpåverkan äro väl stränga, medan
landsorganisationen motsatt sig en ändring av gällande bestämmelser. Motorförarnas
helnykterhetsförbund har ej direkt uttalat sig på denna punkt.

Beträffande frågan örn lämpligheten av speciella åtgärder för fastställande
av alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete har arbetsgivareföreningen ansett
skäl tala för att blodprov finge tagas tvångsvis vid sådant olycksfall,
så snart anledning förelåge att antaga alkoholpåverkan. Enligt vad landsorganisationen
anfört kunde åtgärder för fastställande av alkoholpåverkan
icke bliva fullt effektiva med mindre samtliga olycksfallsskadade underkastades
undersökning. Inskränkte man undersökningen till fall, där anledning
funnes att misstänka alkoholpåverkan, utan att denna vore påtaglig,
skulle därmed givas utrymme för ali sköns godtycke och trakasseri.
Vidare skulle undersökningen ej kunna inskränkas till olycksfall på arbetsplatsen
utan måste omfatta även olycksfall på väg till eller från arbetet.
En anordning i linje med motionärernas önskemål skulle således leda till
orimliga konsekvenser. — I de övriga yttrandena har förevarande fråga ej
särskilt berörts.

Vad slutligen angår frågan örn utredning i vad mån alkoholpåverkan
förekommer vid olycksfall i arbete bär riksförsäkringsanstalten framhållit,
att det skulle vara förenat med betydande svårigheter att erhålla tillförlitliga
uppgifter för en sådan utredning, men dock ansett sig icke böra motsätta
sig, att densamma kommer till stånd. Det måste nämligen enligt
anstaltens mening vara av stort allmänt intresse, att de av motionärerna
framförda synpunkterna bleve närmare prövade. Medicinalstyrelsen har ansett,
att den föreslagna utredningen otvivelaktigt skulle kunna lämna material,
som vore av betydelse för nykterhetsupplysningen samt såsom en
preliminär orientering i föreliggande fråga. Det syntes vara möjligt, att utredningen
ej behövde göras mera omfattande än att den — även i nuvarande
finansiella situation —- kunde anses försvarlig. På grund härav har
medicinalstyrelsen tillstyrkt den begärda utredningen. Arbetsgivareföreningen
har funnit det angeläget, att det närmare utredes, i vilken utsträckning
olycksfall i arbete föranledes av alkoholpåverkan, och sålunda tillstyrkt
motionerna. Jämväl motorförarnas helnykterhetsförbund har tillstyrkt desamma.
Landsorganisationen däremot har bestämt avstyrkt motionerna,
eftersom motionärerna enligt landsorganisationens åsikt icke på något sätt
ens gjort sannolikt, att en omreglering av åtgärderna för motverkande av
alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete vore påkallad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26. *

Spörsmålet, om den av motionärerna begärda utredningen bör komma till
stånd, torde i första hand vara beroende av ett ställningstagande till frågan,
huruvida gällande bestämmelser örn nedsättning av ersättning för skada
till följd av olycksfall, föranlett av alkoholpåverkan, böra ändras i skärpande
riktning. Enligt utskottets uppfattning hava ej förebragts skäl, som
böra föranleda till en sådan ändring. I de fall där en nedsättning av ersättningen
kan anses berättigad, torde de nu gällande bestämmelserna vara tillfyllest.

En föreskrift örn skyldighet för olycksfallsskadad arbetare att underkasta
sig blodprovstagning, så snart anledning finnes att antaga, att den skadade
varit påverkad av alkohol vid olycksfallet, synes ej vara lämplig. I fall då
alkoholpåverkan ej varit påtaglig skulle tillämpningen av en sadan föreskrift
kunna framkalla en onödig irritation på arbetsplatsen. För konstaterande
av den grad av alkoholpåverkan, som kan medföra nedsättning av
olycksfallsersättning, torde vanligen ej erfordras blodprov.

Eftersom enligt utskottets åsikt tillräckliga skäl ej heller i övrigt förebragts
för den av motionärerna föreslagna utredningen, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1943.

På andra lagutskottets vägnar:
KERSTIN HESSELGREN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Linder, Wistrand, Löfvander, Olof Carlsson, Sten,
Nils Elowsson*, Carl Eric Ericsson och Holmbäck*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Hallagård, Holm,
Larsson i Östersund, Lundgren*, fru Västberg* samt herr Andersson i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottet.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 26; bilagor.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Maj:t har den 12 februari 1943 anbefallt riksförsäkringsanstalten
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en av herr Lennart
Bondeson i första kammaren väckt motion nr 28 och av herr Alarik Hagård
i andra kammaren väckt likalydande motion nr 34 angående utredning om
förekomsten av alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete m. m.

Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra föjande.

Lagen om försäkring för olycksfall i arbete innehåller i 25 paragrafen bestämmelser,
som hava avseende å det av motionärerna berörda ämnet. Däri
stadgas nämligen bl. a.: »Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade
ej ställt sig lill efterrättelse gällande anordning eller föreskrift örn åtgärder
för undvikande av olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom
måste anses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har
olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit av starka drycker berusad^
må ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas.»

Såsom av stadgandet framgår kan i vissa fall av berusning ersättning till
den skadade nedsättas, däremot ej vid dödsfall ersättningen till den skadades
efterlevande. För att nedsättning skall kunna komma i fråga fordras enligt
stadgandets ordalydelse, att den skadade vid olyckstillfället varit av starka
drycker berusad och att olycksfallet föranletts av det berusade tillståndet. En
lindrigare påverkan är sålunda icke tillfyllest, även örn i vissa fall en dylik
lindrig påverkan kan hava varit tillräcklig för att orsaka ett olycksfall. Det
måste vidare vara konstaterat, att olycksfallet föranletts av det berusade tillslåndet.
Nedsättning kan sålunda icke äga rum, om t. ex. en person i berusat
tillstånd genom annans förvållande eller genom en yttre tilldragelse drabbats
av olycksfall, som skulle hava inträffat även om han icke varit berusad. Den
skadade måste genom något sitt eget handlande på grund av det berusade
tillståndet hava ådragit sig skadan.

I de fall där förutsättningarna föreligga för nedsättning på grund av alkoholpåverkan
»må» ersättningen »skäligen» nedsättas, d. v. s. graden av nedsättning
skall ställas i relation till förseelsens svårighetsgrad utan hänsyn till
olycksfallets följder. Enligt praxis har berusning i och för sig ansetts såsom
en så svår förseelse, att en jämförelsevis betydande nedsättning i regel ansetts
böra göras. Den så att säga normala nedsättningen har i allmänhet utgjort
33 Vs procent, vilken nedsättning i svårare fall ökats till 50 och i särskilt lindriga
fall minskats till 25 procent. Såsom jämförelse må nämnas, att i de fall
nedsättning förekommit på grund av att den skadade icke ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av
olycksfall, nedsättning vanligen gjorts med 25 procent, i vilken procentsats
höjning eller sänkning förekommit, om förseelsen ansetts vara av särskilt
svår, respektive lindrig beskaffenhet.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om nedsättning har antingen gällt ersättning
— i form av sjukpenning och livränta — som skall utgivas för viss bestämd
tid efter olycksfallet eller också all dylik ersättning, oberoende av den
tid, för vilken densamma kan komma att utgå. Enligt under senare år tillämpad
praxis har nedsättningen i allmänhet begränsats till att avse viss fixerad
tid, vanligen tre år, räknat från dagen efter olycksfallet. Nedsättning av annat

Andra lagutskottets utlåtande nr 26; bilagor. 5

slag av ersättning till den skadade än sjukpenning och livränta har icke förekommit.

Dessa bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen torde huvudsakligen motsvara
vad motionärerna avsett angående påföljder vid fall av berusning bland
arbetare, som skadats på grund av olycksfall i arbete.

Vad beträffar motionärernas förslag om utredning rörande förekomsten
av alkoholpåverkan överhuvudtaget vid olycksfall i arbete får riksförsäkringsanstalten
framhålla, att det på grund av sakens natur måste bliva en
mycket vansklig uppgift att införskaffa tillförlitligt material för en sådan utredning.

Utredningen skulle nämligen uppenbarligen icke endast avse de jämförelsevis
fåtaliga fall, där det framkommit, att den skadade i arbetet varit berusad
i vanlig mening och att berusningen varit att anse såsom orsak till olycksfallet.
Dessa fall böra redan nu i allmänhet komma till vederbörande försäkringsinrättnings
kännedom och hos denna bliva föremål för prövning. Utredningen
skulle väl därjämte åsyfta de fall, där alkoholpåverkan — utan
att berusning föreligger — föranleder ökning av risken för olycksfall. Även
en måttlig förtäring av alkohol medför som bekant stegring av denna risk.
Detta gäller såväl beträffande alkoholens omedelbara verkningar som i fråga
örn efterverkningarna. Det torde icke heller föreligga något tvivel örn att även
en lindrig påverkan är orsak till ett mycket stort antal olycksfall. I dylika
fall är det emellertid i regel icke möjligt för försäkringsinrättningen att få
detta förhållande konstaterat, då ju påverkan av alkohol icke ens behöver
vara för omgivningen märkbar och bevisningsfrågan därför måste bliva synnerligen
svår. Arbetsgivarens eller arbetsföreståndarens anmälan örn olycksfallet
— som enligt det fastställda formuläret skall innehålla uppgift om,
huruvida olycksfallet förorsakats därav, att den skadade varit av starka drycker
berusad — kan sålunda beträffande nu avsedda fall i regel icke tjäna till
ledning för försäkringsinrättningen vid bedömande av frågan om alkoholpåverkan
varit orsak till olycksfallet eller icke.

En nära till hands liggande åtgärd skulle vara att den läkare, som först behandlar
den skadade, skulle verkställa undersökning även i vad avser frågan
örn den skadade vid olyckstillfället kan anses hava varit påverkad av alkohol.
Erfarenheten har dock visat, att ett jämförelsevis ringa antal av genom
olycksfall i arbete skadade arbetare komma under läkarbehandling i så nära
anslutning till olycksfallet, att resultatet av en dylik undersökning skulle
kunna läggas till grund för ett bedömande av frågan. Enligt en mycket
approximativ uppskattning torde icke ens hälften av de skadade söka läkare
samma dag som olycksfallet inträffat.

Ehuru det sålunda förefaller, som om det skulle vara förenat med betydande
svårigheter att erhålla tillförlitliga uppgifter för den föreslagna utredningen,
anser sig riksförsäkringsanstalten emellertid icke höra motsätta sig,
att densamma kommer till stånd. Det måste nämligen enligt anstaltens mening
vara av stort allmänt intresse, att de av motionärerna framförda synpunkterna
bliva närmare prövade.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade, byrådirektören
S. Sidvall.

Stockholm den 2 mars 1943.

SAM LARSSON.

Gustaf Silén.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 26; bilagor.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 12 februari 1943 har Eders Kungl. Majit anbefallt
medicinalstyrelsen att senast den 15 mars 1943 till Riksdagens andra lagutskott
avgiva yttrande över motion nr 28 i första kammaren av herr Bondeson
om utredning rörande förekomsten av alkoholpåverkan vid olycksfall
i arbete m. m.

I anledning härav får medicinalstyrelsen härigenom anföra följande.

Styrelsen finner den föreslagna undersökningen värd beaktande. Otvivelaktigt
skulle en sådan undersökning kunna lämna material, som vore av
betydelse för nykterhetsupplysningen samt såsom en preliminär orientering
i föreliggande fråga. Självfallet måste emellertid en sådan undersökning göras
som en stickprovsundersökning, nied hänsyn till det stora totalantalet
olycksfall, som av praktiska skäl icke göra det möjligt att i varje fall genomföra
alkoholanalys, och möjligt synes vara, att den ej behöver göras mera
omfattande än att den — även i nuvarande finansiella situation — kan anses
försvarlig.

Medicinalstyrelsen får sålunda tillstyrka en begärd utredning med hänsynstagande
till vad här anförts.

Däremot ställer sig styrelsen synnerligen tveksam till den framförda tanken
att genom utfärdande av nya bestämmelser sätta invaliditetsersättningens
storlek i samband med alkoholförtäring. I de fall där en inskränkning
av ersättningen kan anses berättigad torde redan gällande bestämmelser
lämna möjlighet därtill.

Stockholm den 10 mars 1943.

J. AXEL HÖJER.

John Byttner. C. B. v. Mentzer.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan genom remiss den 8 februari 1943 tillfälle beretts Svenska Arbetsgivareföreningen
att avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta likalydande
motioner, nr 28 i första kammaren av herr Bondeson och nr 34 i
andra kammaren av herr Hagård, angående utredning rörande förekomsten
av alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete och de åtgärder, som påkallas
för att motverka sådan företeelse, får föreningen anföra följande.

Frågan om säkerhet och sundhet i arbetet har på senare tid i den offentliga
diskussionen ådragit sig mycket stort intresse. Det må erinras om alt
även huvudorganisationerna på arbetsmarknaden nu införlivat arbetarskyddsfrågorna
bland sina verksamhetsuppgifter, och att de i avsikt att bidraga
till en effektivisering av arbetarskyddet föregående år slöto en överenskommelse
örn allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens organisation,
vilken nu tillämpas inom flertalet till vår förening anslutna fack.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26; bilagor.

7

Den av motionärerna berörda frågan synes vara av betydelse som ett led
i strävandena för ett förbättrat arbetarskydd. Att olycksfall i arbete stundom
förorsakas av alkoholpåverkan hos arbetaren, är en känd företeelse, och
det vöre enligt föreningens mening angeläget, att det närmare utreddes, i
vilken utsträckning olycksfall föranledas av sådan påverkan. I ett anförande
vid Skyddstekniska Föreningens tredje konferens den 27—28 april 1942 meddelade
en läkare, att vid en storstadspoliklinik varje skadad — både när
det gällde olycksfall i arbete och andra olycksfall — under en viss tidpunkt
blev undersökt med hänsyn till förekomsten av alkohol i blodet. Av 505
fall hade 41 °/o av männen och 10 % av kvinnorna förtärt alkohol och 2/3
av samtliga dessa hade en spritkoncentration på över 1 °/00. Mer än hälften
av dem, som skadats genom omkullkörning eller som fallit ur fordon
eller vilka såsom fotgängare kommit till skada, voro »blodpositiva». Det
torde enligt föreningens mening vid en blivande undersökning komma att
visa sig, att det främst är sådana olycksfall, som ske under färd till och
från arbetet, som i viss utsträckning orsakas av alkoholpåverkan.

I 25 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas,
att örn olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till
efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande
av olycksfall och omständigheterna äro sådana, att han därigenom mäste
anses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller olycksfallet föranletts
därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, ersättningen enligt
lagen må skäligen nedsättas. Det torde böra övervägas, huruvida icke förutsättningarna
för nedsättning av ersättning vid alkoholpåverkan äro väl
stränga, då det för sådan nedsättning kräves, att den skadade skall hava
varit av starka drycker »berusad». Vidare är att märka, att bevismöjligheterna
för att alkoholpåverkan föreligger i samband med ett olycksfall i arbete
äro ringa, enär möjlighet att mot patientens bestridande taga blodprov
förefinnes endast beträffande den, som med skäl är misstänkt för brott vartefter
enligt lag kan följa straffarbete, och beträffande den, som med skäl
kan misstänkas för brott mot 1 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa
brott vid förande av motorfordon. Skäl synas tala för att blodprov finge
tågås tvångsvis även vid olycksfall i arbete, sa snart anledning att antaga
alkoholpåverkan föreligger.

Under åberopande av vad ovan anförts tillstyrker föreningen motionerna.

Stockholm den 18 mars 1943.

Svenska Arbetsgivareföreningen.

IVAR O. LARSON.

Bilaga D.

Till Andra lagutskottet.

Genom remiss den 8 februari 1943 har Landsorganisationen i Sverige bereus
tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen vackta likalydande
motioner av herr Bondeson (F. K. nr 28) och herr Hagård (A. K. nr 34)
angående utredning rörande förekomsten av alkoholpaverkan vid olycks -

fall i arbete m. m.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 26; bilagor.

Motionärerna hemställa också om utredning rörande speciella bestämmelser,
avsedda att motverka alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete, därvid
ifrågasättes att den skadade själv skall få vidkännas en viss del av kostnaderna
för olycksfallet.

Motionärerna omnämna icke men få väl förutsättas äga kännedom om
bestämmelsen i 25 § olycksfallsförsäkringslagen om nedsättning av olycksfallsersättning
åt skadad, vars olycksfall förorsakats av att han varit av
starka drycker berusad. Denna bestämmelse har tydligen en mycket stark
preventiv funktion, vartill kommer den motsvarande funktion, som kollektivavtalens
ordningsregler och risken för avskedande eller andra påföljder
utöva. Nedsättningen i förevarande fall av olycksfallsersättningar varierar
i praxis mellan 25 och 50 procent.

Enligt auktoritativ tolkning av nedsättningsregeln erfordras icke att spritpåverkan
skall hava tagit sig objektivt påvisbara uttryck i den skadades
uppträdande vid olyckstillfället eller kort före eller efter detsamma; »den
alkoholpåverkan, som lagen avser, kan vara ådagalagd även på annat sätt,
t. ex. genom den efter olycksfallet följande läkarundersökningen eller rentav
genom själva händelseförloppet vid olycksfallet i förening med erkänd
eller eljest ådagalagd förutgången förtäring av alkohol» (försäkringsrådet
Geijer vid sjunde nordiska arbetarförsäkringsmötet i Oslo 1930).

Däremot är nedsättningsregelns tillämpning ovillkorligen beroende av att
direkt orsakssammanhang kan påvisas mellan spritpåverkan och olycksfallet.
Det kan självklart icke ifrågasättas att uppgiva detta krav. Motionärernas
ståndpunkt härutinnan är emellertid oklar. Det vill närmast synas, som
örn de ifrågasatte att nedsättning skulle ske, så snart över huvud genom
blodprov eller annan medicinsk metod viss alkoholhalt i den skadades blod
kunde fastställas.

Den jämförelse <ned trafikolycksfallen, som motionärerna göra, är föga
välbetänkt: de särskilt stränga regler, som gälla beträffande dylika olycksfall,
äro motiverade av den allmänfara, som är förenad med alkoholpåverkan
i dessa fall, men vartill regelmässigt motsvarighet saknas i fråga om
olycksfall i arbete.

Motionärernas praktiska motivering för förslaget örn utredning är synnerligen
svag; den inskränker sig till återgivande av en siffra ur en medicinsk
utredning örn alkoholpåverkan i vissa undersökta fall av skallskador,
en utredning, som, såvitt av motionen framgår, icke givit vid handen att
orsakssammanhang förelegat.

En anordning i linje med motionärernas önskemål skulle leda till orimliga
konsekvenser. Fullt effektiv kunde den inte bli med mindre samtliga
olycksfallsskadade underkastades undersökning. Inskränkte man undersökningen
till fall, där anledning förefunnes att misstänka alkoholpåverkan,
utan att denna varit påtaglig, skulle därmed givas utrymme för all sköns
godtycke och trakasseri. Vidare skulle undersökningen inte kunna inskränkas
till olycksfall på arbetsplatsen utan måste omfatta även olycksfall på
väg till eller från arbetet.

Då motionärerna icke på något sätt ens gjort sannolikt att en reglering av
denna art är påkallad, får Landsorganisationen bestämt avstyrka deras
hemställan.

Stockholm den 8 mars 1943.

Landsorganisationen i Sverige.

GUNNAR ANDERSSON.

Arnold Sölvén.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26; bilagor.

9

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse har Motorförarnas Helnykterhetsförbund bereus tillfälle
att avgiva yttrande rörande en av herr Bondeson väckt motion örn utredning
rörande förekomsten av alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete m. m.

I anledning härav får förbundet anföra följande.

Sambandet mellan alkoholbruk och olycksfall bl. a. olycksfall i arbete
har länge varit föremål för uppmärksamhet. Tidigare forskningar, som icke
ägt tillgång till det widmarkska blodprovet för fastställandet av alkoholhalten
i blodet hos den som vållat olyckan eller drabbats av den, ha emellertid
endast gett begränsade och i vissa hänseenden icke helt övertygande resultat.
(Jämför översikt av Vooinmaa i Tirfing nr 6—7 1925.) Genom en
omfattande tysk undersökning från tiden kring sekelskiftet har man lyckats
fastställa, att drinkare drabbas av olycksfall i arbete väsentligt oftare
än övriga arbetare och att den genomsnittliga svårighetsgraden i deras
olycksfall är större. Man har också funnit, att en industriledning genom
åtgärder, som minskat eller helt eliminerat tidigare ölförtäring på arbetsplatsen,
kunnat i hög grad minska olycksfallsfrekvensen. Vidare har man
sökt draga slutsatser av olycksfallens fördelning på veckodagar. Fritidsdrickandet
på söndagarna och efter löneutbetalning på fredagarna har ansetts
böra spegla sig i stegrade olycksfall på måndagar och lördagar, fritidsdrickandet
före nattskift i ett större antal olycksfall under dettas första timmar.
De resultat, som i sistnämnda hänseende vunnits, äro emellertid icke
entydiga. De äldre undersökningarna äro därjämte i det hänseendet föga belysande
för nutida svenska förhållanden, då alkoholförtäring under arbetstid
numera torde förekomma endast inom ett fåtal yrken och på ett begränsat
antal arbetsplatser. Den industriella utvecklingen har därjämte gjort de grova
missbrukarna arbetslösa eller flyttat dem till yrken där risken är lägre.
Å andra sidan ha tillkommit sysselsättningar med större risker där även
lägre grader av alkoholpåverkan eller s. k. postnarkotiska alkoholverkningar
kunna tänkas vara av betydelse.

Det widmarkska blodprovet eller till syftet likartade undersökningsmetoder
lia under det senaste decenniet ganska flitigt använts för att skaffa klarhet
om det inflytande på olycksfallen som utövas även av de nyss nämnda
lägre graderna av alkoholpåverkan. Undersökningarna synas därvid i allmänhet
ha begränsats till sådana som tvingats söka sjukhusvård och lia därjämte
i regel avsett olycksfall i allmänhet eller olycksfall i motortrafik. Endast i ett
fåtal fall synes uppmärksamheten inriktats på olycksfallen i arbete. Detta är
så mycket anmärkningsvärdare, som de flesta lagar om försäkring mot
olycksfall i arbete fritaga försäkringsgivaren från ersättningsplikt åtminstone
vid grövre former av alkoholpåverkan. De svenska försäkringsanstalterna synas
icke heller ha gjort några iakttagelser på detta område, som kommit
till uttryck i deras publikationer. Det kan emellertid antagas, att detta i
viss mån beror på bristfällig uppmärksamhet. Två svenska läkare, Hindmarsh
och Linde, lia vid en på det allmänna sambandet mellan alkohol
och olycksfall inriktad undersökning funnit, att av 85 patienter, som varit
försäkrade mot olycksfall i arbete, 15 vid olycksfallet haft alkohol i blodet
utan att detta i något fall kommit till försäkringsgivarens kännedom. (Se
Acta chirurgica scandinavica 1934 s. 213.)

Det fåtal undersökningar, som föreligga rörande sambandet mellan alko Bihang

lill riksdagens protokoll W42. 9 sami. 2 avd. Nr 26. 2

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 26; bilagor.

hol och arbete, synes visserligen giva vid handen, att akut alkoholpåverkan
spelar en procentuellt lägre roll vid sådana olycksfall än vid olycksfall i
trafik. Under det att det vid flera undersökningar på sjukhusmaterial vid
trafikolyckor kunnat konstateras, att de som drabbas av olycksfallen till
40 % eller mera varit alkoholpåverkade, har man funnit väsentligt lägre tai
för dem som drabbats av olycksfall i arbete. En norsk undersökning (Poppe,
Munchener Medizinische Wochenschrift 1936) har dock funnit ett åtskilligt
högre tal än det, som motionären i anslutning till professor Dahlberg uppgiver,
nämligen 9 %. Dessa undersökningar lia dessutom endast uppmärksammat
de skador, som stå i samband med akut alkoholpåverkan och ha
måst lämna utanför undersökningen de postnarkotiska verkningar, som
med hänsyn till vad som är känt från den medicinska alkoholforskningen
kunna befaras förekomma på måndagarna och framför allt på lördagarna
efter den relativt ymniga alkoholförtäring, som brukar förekomma på fredagarna
efter veckolönens utbetalande.

Även om en noggrannare undersökning skulle bekräfta dessa sporadiska
resultat och antalet alkoholbetingade olycksfall i arbete sålunda skulle kunna
visas utgöra endast en relativt låg procent av samtliga olycksfall, så är
dock det totala antalet olycksfall i arbete så stort, att betydande vinster
kunna göras genom att förebygga dem som skapats genom alkoholbruk. Motorförarnas
Helnykterhetsförbund får således för sin del förorda bifall till
den av herr Bondeson föreslagna utredningen.

Stockholm den 13 mars 1943.

Motorförarnas Helnykterhetsförbund.

MARTIN ANDERSSON.

W. Frank.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431250