Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1943 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående
försäkring för olycksfall i arbete av vissa
tjänstepliktiga m. m.

Genom en den 19 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 178, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1. lag med särskilda bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete av
vissa tjänstepliktiga m. m.,

2. förordning örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen
under fullgörande av tjänsteplikt, samt

3. förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor,

dels ock medgiva Kungl. Majit att bemyndiga statens arbetsmarknadskommission
att till ersättningsberättigad tjänstepliktig, varom nu är fråga, utbetala
familjetillägg i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som
tillämpas beträffande familj etillägg till tjänstepliktig under tiden för tjänstepliktens
fullgörande.

Författningsförslagen äro av följande lydelse:

1) Lag

med särskilda bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete
av vissa tjänstepliktiga m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid bestämmande av ersättning enligt lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar skall, där olycksfallet
inträffat eller yrkessjukdomen ådragits under fullgörande av tjänsteplikt,
varom förmäles i kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt
för män, födda år 1923, den försäkrades årliga arbetsförtjänst anses icke
understiga tvåtusentrehundra kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 22.

855 43

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

2 §•

Arbetsgivare är pliktig att till den försäkringsinrättning, i vilken hos
honom anställda äro försäkrade jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete, erlägga det tillägg till försäkringsavgift, som må föranledas av vad
i 1 § stadgats.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, men äger icke
tillämpning örn olycksfallet inträffat eller yrkessjukdomen yppats före lagens
ikraftträdande.

2) Förordning

om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada,
ådragen under fullgörande av tjänsteplikt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §‘

Där någon under fullgörande av tjänsteplikt, varom förmäles i kungörelsen
den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt för män, födda år 1923,
skadas till följd av olycksfall eller annorledes ådrager sig sjukdom, skall,
med nedan i 2 § angivna undantag, ersättning utgivas av allmänna medel.

Fullgörande av tjänsteplikt skall anses vara för handen endast under tid,
då den tjänstepliktige för sådant ändamål uppehåller sig pa sin arbetsplats
eller därtill hörande förläggning eller då den tjänstepliktige är stadd på
färd till eller från arbetsplatsen eller förläggningen samt färden föranledes
av och står i omedelbart samband med tjänsteplikten.

I avseende å ersättning enligt denna förordning skola, där ej annat följer
av vad nedan stadgas, bestämmelserna i förordningen örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

2 §•

Denna förordning äger icke tillämpning å tjänstepliktig, vilken jämlikt
2 § andra stycket lagen örn försäkring för olycksfall i arbete icke är att anse
såsom arbetare.

Ersättning enligt denna förordning utgår ej, örn ersättning i anledning
av olycksfallet eller sjukdomen utgives enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Ersättning
skall ej heller utgå enligt denna förordning i den mån motsvarande ersättning
utgives enligt förordningen angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

3

3 §•

Den skadade eller sjuke är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren må tillkalla.

4 §.

I 6 § första stycket 1) a) förordningen örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, angivna ersättningar utgivas från
tiden för olycksfallet eller sjukdomens yppande. Övriga i 6 § första stycket
nämnda förordning angivna ersättningar utgivas, under där omförmälda förutsättningar,
från och med dagen efter olycksfallet eller sjukdomens yppande.

5 §.

Den skadades eller sjukes årliga arbetsförtjänst beräknas efter de grunder,
som stadgas i 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete; dock skalig
där den årliga arbetsförtjänsten understiger tvåtusentrehundra kronor, densamma
beräknas till detta belopp.

T, 6 §•

Beredes den skadade eller sjuke vård å sjukvårdsanstalt, skall rörande
avdrag å sjukpenning gälla vad i 10 § förordningen om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, stadgas; där den
ersättningsberättigade icke har försörjningsplikt, som angives i sagda paragraf,
skall dock avdrag göras med hälften av sjukpenningen.

7 §•

Kan ej genast avgöras, huruvida ersättning av allmänna medel skall utgå
men sannolika skäl därtill finnas eller huruvida ersättning skall utgå från
riksförsäkringsanstalten eller från sådant bolag, som i 4 § lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete sägs, må riksförsäkringsanstalten kunna besluta
örn åtgärder för den skadades eller sjukes vård samt utgiva ersättningar;
skolande ersättningar i förstnämnda fall utgivas provisoriskt och utan återbetalmngsskyldighet,
därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre
belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

8 §•

Gällande bestämmelser rörande tillämpning av lagen om försäkring för
olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning,
skola lända till efterrättelse jämväl beträffande tillämpning av denna föroidning
å tjänstejoliktiga, vilka anställts hos staten som tjänstepliktberättigad
arbetsgivare.

9 §•

Korande skyldighet för den skadade eller sjuke att lämna arbetsgivare
eller arbetsföreståndare underrättelse örn skada eller sjukdom samt för arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren att göra anmälan därom till riksförsäkringsanstalten
ävensom beträffande påföljd för underlåtenhet att göra
sådan anmälan samt för lämnande av veterligen oriktigt meddelande däri
skola bestämmelserna i 20, 21 och 34 §§ lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete äga motsvarande tillämpning.

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

10 §.

De närmare föreskrifter, vilka, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen
eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Har olycksfall inträffat eller sjukdom yppats före förordningens ikraftträdande,
skall ersättning i anledning därav, efter därom hos riksförsäkringsanstalten
gjord ansökan, utgivas med tillämpning av stadgandena i
denna förordning, i den mån icke motsvarande ersättning skall utgå jämlikt
i 2 § omförmälda författningar.

3) Förordning

angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni 1931
(nr 280) om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 31 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända
sjukkassor1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

31 §.

I erkänd---om invalidunderstöd.

Vid sjukdom, därför den sjuke är berättigad att erhålla ersättning jämlikt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete eller lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar eller enligt gällande bestämmelser örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (hemvärnstjänstgöring),
tjänstgöring vid luftskyddet, luftskyddsövning eller fullgörande
av tjänsteplikt, må sjukpenning från erkänd sjukkassa utgivas med högst
det belopp för dag räknat, varmed den sjukpenning han tillförsäkrat sig
från kassan överstiger den ersättning för dag räknat, vartill han sålunda
är berättigad. _

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslagen, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Inledning.

Enligt kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt för
män, födda år 1923, åligger det varje svensk man, som är född nämnda år,
att i enlighet med de föreskrifter, vilka statens arbetsmarknadskommission

1 Senaste lydelse se SFS 1941:597.

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

meddelar, antaga och utföra sådant arbete i skogsbruk eller torvhantering,
som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva, ävensom arbete, som erfordras
för inkvartering och utspisning av dem, som sysselsättas i skogsbruk
eller torvhantering.

Om tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare
skall jämlikt 22 § lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, där
ej i lagen annat föreskrives, gälla vad som enligt lag, avtal eller sedvänja
gäller för frivillig arbetsanställning av ifrågavarande slag. Härav följer att,
enär annat ej föreskrivits, lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för
olycksfall i arbete samt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar äga tillämpning, örn någon under arbete enligt bestämmelserna
i kungörelsen drabbas av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom.

De genom propositionen framlagda förslagen till särskilda bestämmelser
beträffande ifrågavarande tjänstepliktiga hava föranletts av en framställning
från statens arbetsmarknadskommission, vid vilken framställning fogats en
inom kommissionens kansli utarbetad promemoria i ämnet-.

I anledning av arbetsmarknadskommissionens framställning hava yttranden
avgivits av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, statskontoret, de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige.

Gällande författningsbestämmelser.

Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete är i huvudsak envar
arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet (1 §.) Någon
definition av begreppet olycksfall i arbete har emellertid icke intagits i
lagen. Enligt motiven till densamma ansågs en definition lätt komma att
alltför snävt begränsa lagens räckvidd, utan att de vid gränsfallens bedömande
mötande svårigheterna kunde väntas bliva undanröjda. Genom särskild föreskrift
har emellertid stadgats, att som olycksfall i arbete skall anses även
olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och
står i omedelbart samband med anställningen. Med skada genom olycksfall
jämställes i vissa fall skada genom inverkan under högst några få dagar.
Såsom arbetare enligt lagen anses, bland andra, ej den, som utför arbetet
i sitt hem eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej heller den, som
av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder
arbetare, ej heller, där arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning,
dennes make och hemmavarande barn eller adoptivbarn i förhållande till
honom (2 § andra stycket).

Försäkringen bekostas, med bidrag av statsmedel till administrationen,
av arbetsgivarna (1 § sista stycket) och äger rum i riksförsäkringsanstalten
eller särskilda för ändamålet bildade ömsesidiga arbetsgivarebolag (4 §).

De viktigare ersättningarna enligt lagen äro vid sjukdomstillstånd sjukpenning
och behandlingsersättning, vid invaliditet livränta samt vid dödsfall
begravningshjälp och livräntor till efterlevande (6—9 §§). Sjukpenning
utgår under förutsättning att av olycksfallet föranledd sjukdom

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

varat mer än tre dagar* efter dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan
nedsatts med minst en fjärdedel samt utgives från och med dagen efter
olycksfallet med ett i förhållande till den skadades tidigare arbetsförtjänst
bestämt belopp. Maximibeloppet, 7 kronor för dag, utgår då den årliga
arbetsförtjänsten uppgått till lägst 3,645 kronor. Lägsta sjukpenningen, som
utgår då arbetsförtjänsten understigit 675 kronor, utgör vid förlust av arbetsförmågan
1 krona 50 öre för dag. Invaliditetslivräntan utgör vid förlust
av arbetsförmågan i regel 2/s av den årliga arbetsförtjänsten, som beräknas
till högst 3,900 kronor och lägst 450 kronor. Är arbetsförmågan endast
nedsatt, dock med minst Vi», utgår livränta med motsvarande avkortade
belopp. Begravningshjälpen utgör 1/io av den årliga arbetsförtjänsten, dock
högst 390 och lägst 250 kronor. Efterlevandelivräntor tillkomma främst änka
med lU av den årliga arbetsförtjänsten och barn under 16 år med Va av arbetsförtjänsten
samt vidare föräldrar, som varit för sitt uppehälle väsentligen beroende
av den avlidnes arbete, med tillhopa högst 1U av arbetsförtjänsten. Tillsammans
må efterlevandelivräntorna utgöra högst 2/s av den årliga arbetsförtjänsten,
som även härutinnan beräknas till högst 3,900 och lägst 450
kronor. Nedsättning av ersättning till den skadade må äga rum bland annat
örn olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift örn åtgärder för undvikande av olycksfall,
såvida omständigheterna äro sådana, att den skadade därigenom måste anses
hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller örn den skadade varit berusad
av starka drycker (25 §).

Beträffande tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning under sådana förhållanden, att
staten är att anse såsom arbetsgivare enligt nämnda lag, gälla särskilda
bestämmelser i en kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678). Däri föreskrives,
att ersättningarna skola utgivas direkt av statsmedel och att försäkringsavgifter
därför icke skola erläggas för sådana arbetare.

Enligt 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar skall den,
som jämlikt 1916 års olycksfallsförsäkringslag är försäkrad för skada till
följd av olycksfall i arbete, anses vara försäkrad jämväl för vissa uppräknade
eller eljest närmare angivna yrkessjukdomar.

För fiskare gäller förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en
särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.
Eiskarförsäkringen är frivillig.

Stadganden av betydelse i förevarande sammanhang finnas jämväl i förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, den s. k. militärersättningsförordningen.
Ersättning utgår enligt denna icke blott för skada till följd av
olycksfall under militärtjänstgöring (i fredstid) utan även i anledning av
sjukdom, som ådragits under tjänstgöringen annorledes än genom olycksfall
(1 §). Militärtjänstgöring anses hava varit för handen endast under
tid, då den skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats
uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

7

eller annan färd eller då den skadade i annat fall än nyss nämnts varit stadd
på färd till eller från militärtjänstgöringen samt färden föranletts av ock
stått i omedelbart samband med tjänstgöringen (2 § 2 morn.). Sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall, skall anses ådragen under militärtjänstgöring,
därest sjukdomen yppats under tjänstgöringen samt skälig anledning
ej finnes att antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak
än tjänstgöringen ock att denna icke väsentligen bidragit därtill, samt därest
sjukdomen visserligen icke yppats under tjänstgöringen, men denna skäligen
kan antagas kava väsentligen bidragit till sjukdomen (19 §).

Ersättningarna enligt förordningen bestämmas, frånsett vissa särregler i
fråga örn sjukdomar, efter samma grunder som ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen
(6 ock 7 §§). Den årliga arbetsförtjänst, som skall
läggas till grund för ersättningarnas storlek, kar dock för de värnpliktiga
bestämts till fixerade, av den civila arbetsinkomsten oberoende belopp, nämligen
för vissa mera kvalificerade kategorier till 2,160 kronor och för övriga
till 1,764 kronor (8 §). Sjukpenningen utgör för förstnämnda kategorier 4
kronor ock för de övriga 3 kronor 50 öre.

Enligt en förordning den 19 december 1941, nr 943, skall, örn i anledning av
olycksfall eller sjukdom, som efter ingången av år 1941 drabbat värnpliktig,
sjukpenning eller livränta utgår jämlikt militärersättningsförordningen, å
sådan förmån utgå dyrtidstillägg motsvarande 30 procent av förmånens belopp.
De förut omnämnda sjukpenningarna å 4 kronor och 3 kronor 50 öre äro därigenom
höjda till 5 kronor 20 öre, respektive 4 kronor 55 öre.

Ytterligare må nämnas, att enligt förordningen den 28 juni 1941 (nr 591)
om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av kroppsskada4 familjebidrag
må utgå till enligt militärersättningsförordningen ersättningsberättigad
värnpliktig, å vilken krigsfamiljebidragsförordningen varit tillämplig under
tjänstgöringen, för tid, varunder kroppsskadan medför nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften.

Slutligen må erinras örn bestämmelserna i 31 § andra stycket* 2 förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor att vid sjukdom, därför den
sjuke är berättigad att erhålla ersättning jämlikt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller
enligt gällande bestämmelser örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring (kemvärnstjänstgöring), tjänstgöring vid
luftskyddet eller luftskyddsövning, sjukpenning från erkänd sjukkassa må
utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den sjukpenning kan tillförsäkrat
sig från kassan överstiger den ersättning för dag räknat, vartill han
sålunda är berättigad.

Arbetsmarknadskommissionens framställning.

I den inom arbetsmarknadskommissionens kansli utarbetade promemorian
har omnämnts, att, enligt av kommissionen utfärdade tillämpningsföreskrifter

'' Senaste lydelse se SFS 1942: 057, jfr SFS 1943: 22.

2 Senaste lydelse se SFS 1941: 597.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

till kungörelsen den 13 november 1942, den som ändock utförde skogsarbete
(huggning eller körning) skulle undantagas från uttagning till tjänsteplikt,
därest han på visst sätt styrkte, att han redan utfört huggning eller körning av
viss omfattning. Oavsett örn vana skogsarbetare komme att begagna sig av
denna möjlighet att undgå tjänsteplikten eller icke, stöde det klart, att det
stora flertalet av de tjänstepliktiga vore ovana vid det arbete, som det ålades
dem att utföra. Därigenom ökades givetvis risken för olycksfall. Vissa risker
för att de tjänstepliktiga under utförande av arbetet skulle ådraga sig sjukdomar
på annat sätt än genom olycksfall förelåge även. Efter erinran örn innebörden
av stadgandena i 22 § lagen örn tjänsteplikt anfördes, att särskilda bestämmelser
örn ersättning för kroppsskada och sjukdom, ådragen under arbete
enligt kungörelsen, syntes erforderliga.

Vidare har i promemorian omnämnts, att uttagning till tjänsteplikt komme
att äga rum våren 1943, sedan de tjänstepliktiga i samband med inskrivning till
värnpliktstjänstgöring registrerats för tjänsteplikt. Tjänsteplikten har emellertid
kunnat fullgöras frivilligt i förväg redan under vintern 1942—43 av den
som därom ingivit anmälan till vederbörande länsarbetsnämnd före den 1
januari 1943.

I detta sammanhang må lämnas följande uppgifter rörande frivilligt
anmälda.

Hela antalet frivilligt anmälda utgjorde 20,006, av vilka 11,885 själva anvisat
arbete för sig under det att 8,121 begärt anvisning av arbetsförmedlingen.

De anmälda fördelade sig på följande yrkesgrupper: I

jordbruk ........................

...... 6,800

handel och samfärdsel ........

..... 2,948

skogshushållning ............

...... 1,850

husligt arbete ....................

..... 164

industri och hantverk ......

...... 7,088

diverse arbeten .................

..... 536

sjöfart och fiske ...............

...... 218

utan särskild utbildning .....

..... 402

I promemorian har vidare påpekats, att de viktigaste skiljaktigheterna
mellan 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1927 års militärersättningsförordning
bestode däri, att enligt förordningen en vittgående ersättningsrätt
förelåge även beträffande sjukdomar och att ersättningarna till de värnpliktiga
icke stöde i relation till deras vanliga arbetsinkomst.

Vad först anginge ersättningsbeloppens storlek omnämndes i promemorian,
att det vid tillkomsten av 1927 års militärersättningsförordning
framhållits, att de värnpliktigas ersättningar icke utan betydande praktiska
svårigheter kunde göras beroende av deras förhållanden i det civila livet. Detta
och andra skäl hade föranlett, att den årliga arbetsförtjänsten för dem upptagits
till de förut omnämnda, fixerade beloppen. Även beträffande nu ifrågavarande
tjänstepliktiga gällde, att de ofta ej alls eller endast i ringa omfattning
sysslat med lönearbete och att en beräkning av deras tidigare arbetsförtjänst
därför måste bliva i hög grad vansklig. Ej heller borde arbetsförtjänsten i det
för dem oftast ovana arbete, till vilket de uttagits enligt tjänstepliktslagen,
vara ensamt utslagsgivande vid ersättningarnas bestämmande. Ersättningarna
borde — enligt promemorian — lägst utgå med belopp, som ungefärligen mot -

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

svarade de lägsta ersättningarna till värnpliktiga enligt militärersättningsförordningen
jämte därå utgående dyrtidstillägg. Detta resultat kunde lämpligen
åvägabringas genom föreskrift, att den årliga arbetsförtjänsten icke finge beräknas
till lägre belopp än 2,300 kronor. Vid denna arbetsförtjänst utginge
bel sjukpenning med 4 kronor 50 öre för dag och livräntan vid total invaliditet
med 1,533 kronor 34 öre för år. Motsvarande ersättningsbelopp till värnpliktiga
i den lägre av militärersättningsförordningens båda klasser vore, inklusive
dyrtidstillägg, 4 kronor 55 öre och 1,528 kronor 80 öre.

Beträffande ersättningsrättens omfattning har i promemorian framhållits,
att det kunde vara tveksamt, i vad mån andra bestämmelser borde gälla
för de tjänsteplikt;ga. än för övriga arbetare med samma sysselsättning. Dock
torde rätt till ersättning otvivelaktigt böra medgivas även med avseende på
olycksfall, som drabbade tjänstepliktig under resa till eller från den ort,
där tjänsteplikten skulle fullgöras. Särskild föreskrift i detta hänseende
erfordrades sålunda, försåvitt icke anställningens tvångskaraktär ansåges
kunna föranleda, att gällande bestämmelser tillämpades på sådant sätt. Emellertid
torde de särskilda förhållanden, under vilka nu ifrågavarande tjänsteplikt^
uttoges, kunna anses motivera, att ersättningsrätten utsträcktes till
att omfatta även sådana olycksfall, som kunde antagas äga orsakssamband med
förläggningsförhållandena. En tillfyllestgörande definition å här avsedda
olycksfall syntes knappast kunna uppställas. På grund härav torde bestämmelserna
böra — i anslutning till militärersättningsförordningen — givas en
sådan avfattning, att ersättning, därest ej särskilda omständigheter förelåge,
skulle utgå för samtliga olycksfall, som inträffade under vistelse å arbetseller
förläggningsstället.

Med hänsyn till att här avsedda tjänstepliktiga komme att i stor utsträckning
användas till ansträngande arbete under förhållanden, som väsentligt avveke
från deras tidigare livsföring, torde rätt till ersättning även böra medgivas
för sjukdomar, som de ådroge sig under arbetet på annat sätt än
genom olycksfall. Bland de sjukdomar, som kunde väntas förekomma, syntes
förutom de vanligare akuta infektionssjukdomarna böra nämnas sådana kroniska
sjukdomar som lung- och hjärt- samt reumatiska sjukdomar, vilkas framträdande
ej sällan finge sättas i samband med luftvägs- eller svalginflammationer.
Vad särskilt anginge de tuberkulösa sjukdomarna vore även att beakta, att de
tjänstepliktigas sammanförande i förläggningar, eventuellt tillsammans med
annan arbetskraft, i ogynnsamma fall kunde utsätta dem för betydande smittorisk.
Detta vore så mycket mera fallet, som lungtuberkulosen ofta förlöpte så
smygande, att den sjuke först tämligen sent iakttoge några sjukdomssymptom.

B-ätten till ersättning i anledning av sjukdom syntes böra regleras i anslutning
till stadgandena i 1927 års militärersättningsförordning. Såvitt anginge
sjukdom, som yppats under tjänstgöring, kunde dessa stadganden anses innebära,
att samband mellan tjänstgöringen och sjukdomen presumcrades föreligga,
varför mycket starka skäl krävdes för avvisandet av ersättningsanspråk.
För ersättning i anledning av annan sjukdom förutsattes däremot enligt sakens
natur, att skälig anledning till antagande av samband befunnes föreligga.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Därest rätten till ersättning i anledning av skada eller sjukdom reglerades
på det sätt, som föreslagits i promemorian, bleve här avsedda tjänstepliktiga
i detta hänseende jämställda med värnpliktiga. Detta torde kunna anses vara
motiverat, enär tjänsteplikten för dem vore i väsentliga avseenden jämförlig
med värnpliktstjänstgöring. Det borde emellertid klart framhållas, att den
föreslagna utvidgningen av ersättningsrätten sålunda betingades av de speciella
förhållandena och icke kunde tagas till intäkt för att motsvarande bestämmelser
skulle böra gälla även beträffande andra fall av tjänsteplikt.

I promemorian har erinrats örn att familjebidrag i vissa fall utginge till
skadade värnpliktiga. Med hänsyn till nu ifrågavarande tjänstepliktigas ungdom
syntes — enligt promemorian — något egentligt behov av motsvarande
bestämmelser för dem icke förefinnas. Att märka vore även, att de tjänstepliktigas
årliga arbetsförtjänst kunde beräknas till högre belopp än 2,300
kronor och att de därför kunde komma i åtnjutande av väsentligt högre ersättningar
än motsvarande värnpliktiga. Emellertid syntes möjlighet för
utgivande av ersättningstillägg till tjänstepliktig med försörjningsskyldighet
böra hållas öppen. Med hänsyn till den ringa omfattning, vari tilläggen kunde
förväntas ifrågakomma, syntes det vara lämpligt, att arbetsmarknadskommissionen
finge bestämma tilläggen efter summarisk behovsprövning i anslutning
till de grunder, som komme att tillämpas beträffande familjetillläggen
under tiden för tjänstepliktens fullgörande. Kungl. Majit syntes böra
utverka riksdagens bemyndigande att meddela föreskrifter rörande tilläggen
ifråga.

Slutligen har i promemorian omnämnts, att en utvidgning av de förut återgivna
bestämmelserna i 31 § andra stycket sjukkasseförordningen till att avse
även ersättningar till tjänstepliktiga enligt promemorieförslaget icke torde
erhålla stor praktisk räckvidd. Därest emellertid full likformighet skulle anses
böra komma till stånd, syntes stadgandet i sjukkasseförordningen böra utvidgas
till att omfatta jämväl »ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under fullgörande av tjänsteplikt».

Två ledamöter av arbetsmarknadskommissionen1 hava reserverat sig mot
kommissionens framställning och anfört:

Det vore betänkligt, att det föreliggande förslaget förutsatte förmåner utöver
dem, som medgåves i gällande lag örn försäkring för olycksfall i arbete
och för yrkessjukdomar. Som motivering för dessa ytterligare förmåner hade
anförts — utom den omständigheten, att flertalet tjänstepliktiga vore ovana
vid skogsarbete — de speciella förhållanden med hänsyn till förläggning och
dylikt, under vilka tjänstepliktigt arbete i detta fall skulle utföras. Här vore
emellertid icke fråga om andra förhållanden än dem, som kännetecknade skogsarbete
i allmänhet. Enligt tjänstepliktslagen hade man, när det gällde tjänsteplikt^
förmåner, att hålla sig till vad som normalt gällde för vederbörande
arbetsområde. Örn man i detta fall tillförsäkrade de tjänstepliktiga nu föreslagna
förmåner utöver de i olycksfallsförsäkringslagen medgivna, skapade
man prejudikat även för andra fall av tjänsteplikt. Det kunde nämligen förut -

1 Herrar Brodén och Carell.

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

sättas, att tjänstepliktig i många fall skulle, åtminstone till en början, vara
ovan vid honom ålagt arbete. Likaså torde det även vid annan tjänsteplikt
än den, som nu vore aktuell, kunna bli fråga örn kasernmässig förläggning,
när de normala bostadsförhållandena icke räckte till för behovet. En ändring
av förslaget i denna del till överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen
vore därför påkallad.

Yttrandena över arbetsmarknadskommissionens framställning hava delvis
återgivits i föredragande departementschefens här nedan intagna anförande.
Beträffande det närmare innehållet i desamma får utskottet hänvisa till
sid. 14—28 i propositionen.

k

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
anfört bland annat följande:

»Situationen på bränsleförsörjningens område blev under sistlidna höst
sådan, att Kungl. Majit fann erforderligt att, med stöd av lagen örn tjänsteplikt,
föreskriva skyldighet för varje svensk man, som är född år 1923, att i
enlighet med de föreskrifter, som statens arbetsmarknadskommission meddelar,
antaga och utföra sådant arbete i skogsbruk eller torvhantering, som
hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva. Arbetsskyldigheten gällde
även sådant arbete, som erfordras för inkvartering och utspisning av dem,
vilka sysselsättas med arbete av nyss angivna beskaffenhet.

Enligt de regler för ordnandet av tjänstepliktsarbetet, vilka utformades i
samband med tillkomsten av nyssnämnda bestämmelser, skulle de tjänstepliktiga
registreras i sammanhang med att de under innevarande år inskrevos
till värnpliktstjänstgöring. Avsikten var, att huvuddelen av de tjänstepliktiga
skulle uttagas till skogsavverkning. Uttagningen skulle för det stora flertalet
av de tjänstepliktiga verkställas snarast efter registreringen. Undantagna från
aftagning till tjänsteplikt skulle endast de vara, som ändock sysselsattes i
skogsarbete och i av arbetsmarknadskommissionen bestämd ordning styrkte,
att de under viss tid utfört sådant arbete.

Möjlighet bereddes emellertid för män, som tillhörde förutnämnda årsklass,
att fullgöra sin tjänsteplikt i förväg. Det skulle ske genom skogsavverkning.
Anmälan till sådant frivilligt arbete skulle äga rum senast den 31 december
1942. Av förut lämnade uppgifter framgår, att ett mycket stort antal ynglingar
begagnat sig av berörda möjlighet. De frivilliga utgöra inemot hälften av hela
årsklassen. De flesta frivilliga förklarade sig vilja utföra avverkningsarbetet
hos av dem själva anvisade arbetsgivare, som hade produktionsplikt sig ålagd,
under det att endast omkring 40 procent av de frivilliga begärde att genom
den offentliga arbetsförmedlingens försorg få arbetsgivare och arbetsplatser
anvisade åt sig.

Enligt tjänstepliktslagens 22 § skall i fråga örn tjänstepliktigs anställning
hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare i princip gälla vad enligt lag, avtal
eller sedvänja gäller för frivillig anställning av ifrågavarande slag. Härmed
torde, såvitt angår ersättningar i anledning av olycksfall eller sjukdom, icke
hava avsetts annat än att tillförsäkra de tjänstepliktiga i varje fall vanligen ut -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

gående förmåner. Yad sålunda stadgats innebär i förevarande avseende, att
bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag och den därmed sammanhörande
1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar bliva tillämpliga.
Beträffande innehållet i dessa lagar hänvisar jag till den närmare redogörelse
därför, som lämnats i det föregående. Jag vill emellertid erinra därom,
att ersättning enligt dessa lagar icke utgår i anledning av sjukdom, som icke
förorsakats av olycksfall och som icke heller är att hänföra till i 1929 års lag
angivna yrkessjukdomar.

Arbetsmarknadskommissionen har i sin nu föreliggande framställning anfört,
att bestämmelserna i de nyssnämnda lagarna icke kunde anses bereda
tjänsteplikt^ med sådant arbete, varom i förevarande fall vore fråga, tillräckligt
försäkringsskydd, därest de skulle drabbas av olycksfall eller sjukdom.
Nu ifrågavarande tjänsteplikt^ vore — främst på grund av de förhållanden,
under vilka deras tjänstepliktsarbete skulle utföras, men därjämte med hänsyn
därtill, att de allra flesta av dem vore ovana vid arbetet — enligt kommissionens
åsikt nära jämförliga med värnpliktiga. I fråga örn de värnpliktiga gällde
enligt den s. k. militärersättningsförordningen betydligt fördelaktigare ersättningsregler,
särskilt såvitt anginge ersättning i anledning av iråkad sjukdom.
För de tjänstepliktiga borde därför genom särskild lagstiftning tillskapas
ersättningsbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med militärersättningsförordningens
regler. Därigenom skulle förhållandena för de tjänstepliktiga
förbättras med avseende å såväl försäkringsskyddets omfattning som storleken
av utgående ersättningar.

I de avgivna yttrandena i ärendet hava delade meningar yppats rörande
spörsmålet, huruvida nu ifrågavarande tjänstepliktiga kunna anses så
jämställda med värnpliktiga, att särregler överhuvud äro motiverade.
Svenska arbetsgivareföreningen anser, att så ingalunda är fallet. Bärande skäl
för undantag från vanlig lagstiftning i ämnet förefunnes enligt dess mening
icke. Föreningen avstyrker därför, att speciallagstiftning tillskapas. Samma
ståndpunkt intaga vissa reservanter inom arbetsmarknadskommissionen och
försäkringsrådet. Försäkringsrådets majoritet påpekar, att enligt dess åsikt full
överensstämmelse mellan tjänstepliktiga och värnpliktiga visserligen icke förelåge;
med hänsyn till de tjänstepliktigas ovana vid arbetet och den infektionsrisk,
som förefunnes, tillstyrktes dock, att utökade förmåner bereddes de
tjänstepliktiga. Försäkringsrådet framhåller emellertid, att man, om ökade
förmåner bereddes nu ifrågavarande tjänstepliktiga, måste vara beredd att
lämna enahanda förmåner åt andra grupper av tjänstepliktiga, som kunde
komma att uttagas för andra ändamål. Landsorganisationen tillstyrker särbestämmelser,
under det att statskontoret förklarar, att statskontoret icke
ville motsätta sig sådana. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening
har icke yttrat sig örn detta spörsmål.

För egen del finner jag de tjänstepliktiga av 1943 års klass, med hänsyn
till ordningen för deras uttagning, beskaffenheten och omfattningen av deras
arbete samt sättet för deras förläggning å arbetsplatserna, i princip vara så
nära jämförliga med de värnpliktiga, att jag anser mig böra föreslå, att genom

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

särskild lagstiftning förmåner beredas dem vid olycksfallsskada eller sjukdom,
vilka nära överensstämma med dem, som tillkomma de värnpliktiga. En särlagstiftning
synes för övrigt nödvändig även med hänsyn därtill, att nu ifrågavarande
tjänstepliktiga i avsevärd utsträckning icke tidigare haft nämnvärd
arbetsinkomst eller i varje fall icke inkomst av sådan storleksordning, att en
på densamma grundad ersättning skulle bliva skälig. Att de förbättrade föimånerna
medföra viss fördyring av hithörande produktion synes mig, i motsats
till vad i ett yttrande anförts, icke innefatta tillräckliga skäl att förmena
de tjänstepliktiga ett tillfredsställande ekonomiskt skydd mot följderna av

olycksfall eller sjukdom.---Med anledning av vissa uttalanden i ärendet

vill jag i detta sammanhang framhålla, att det förhållandet, att nu ifrågavarande
tjänstepliktiga beredas ökade förmåner, icke får tagas till intäkt för att
andra tjänstepliktiga, som vid senare tillfällen kunna komma att uttagas till
arbete, skola äga åtnjuta motsvarande förmåner.

Frågan, huruvida de särskilda förmånerna för tjänstepliktiga
skola komma även dem till godo, vilka redan fullgjort eller fullgöra
tjänsteplikten i förväg efter frivillig anmälan, har åtskilligt
diskuterats under ärendets utredning. Därvid har av statskontoret uttalats,
att det borde övervägas, örn icke sjukersättning — som icke härrörde sig
från olycksfall och icke gällde yrkessjukdom — borde förbehållas sådana
vid skogsarbete ovana tjänstepliktiga, vilka under mindre gynnsamma förhållanden
måst av vederbörande myndighet sammanföras i större förläggningar.
Ojämnheter och orättvisor, som eventuellt skulle följa av en dylik
uppdelning, skulle kunna avhjälpas genom en dispensrätt för riksförsäkringsanstalten.
Vidare har statskontoret ifrågasatt en omkastning av bevisbördan
beträffande orsaken till iråkad sjukdom. Det skulle således för att ersättning
skulle utgå erfordras bevisning från den tjänstepliktiges sida örn att
sjukdomen verkligen blivit ådragen under fullgörandet av tjänsteplikten.

Otvivelaktigt kunna, såsom i vissa yttranden påpekats, de tjänstepliktigas
förhållanden i en del fall vara sådana, att de icke nämnvärt skilja sig från
dem, som råda i deras vanliga verksamhet och miljö. För sådana tjänstepliktiga
skulle särbestämmelser icke kunna anses befogade, i varje fall icke
i alla de hänseenden, som ifrågasatts. Att uppdraga tillförlitliga glänser
mellan olika fall är emellertid enligt min mening icke möjligt, och utvägen
att bemästra vissa svårigheter genom en dispensbestämmelse synes mig icke
tillfredsställande. Jag tillstyrker därför, att de särskilda bestämmelserna
rörande ersättning i anledning av olycksfallsskada eller sjukdom göras tilllämpliga
på samtliga tjänstepliktiga.

De särskilda ersättningsbestämmelser, som skola gälla för de
tjänstepliktiga, synas, i enlighet med vad under utredningen föreslagits,
böra innefatta utvidgningar — utöver stadgandena i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
och 1929 års lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
— därutinnan, att ersättning skall utgå dels för sjukdom, som ej förorsakats
av olycksfall eller utgör yrkessjukdom, och dels för vissa andra olycksfallsskador
än sådana, som gå in under 1916 års lag. Beträffande sjukdomar

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

synas bestämmelserna i militärersättningsförordningen böra äga motsvarande
tillämpning. Yad olycksfallen angår torde såsom olycksfall i arbete böra
räknas även olycksfall, som inträffa under resa från hemorten till förläggningen
vid arbetets början och återresa vid dess slut, samt därjämte sådana
olycksfall inom förläggning, vilka (utan att hänföras under 1916 års lag)
kunna sägas hava samband med förläggningen och förhållandena därstädes.
Yad som med förläggning skall avses torde böra bedömas i enlighet med vad
försäkringsrådet anfört. Ersättningar i fråga om de fall, då olycksfalls- eller
yrkessjukdomsförsäkringslagen ej är tillämplig, synas böra utgå av allmänna
medel.

Frågan örn grunderna för bestämmandet av ersättningsbeloppens
storlek har ingående behandlats under ärendets utredning. Liksom
fallet är beträffande värnpliktiga synes det icke böra ifrågakomma att
utan ändringar tillämpa bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
Åtskilliga av de tjänstepliktiga torde överhuvud icke tidigare hava sysslat
med lönearbete. Ej heller synes arbetsförtjänsten i skogsarbetet, som i de
flesta fall är för den tjänstepliktige ovant, böra bestämma ersättningarnas
storlek. Av redogörelsen för arbetsmarknadskommissionens förslag och de
däröver avgivna yttrandena framgår, att ett flertal olika utvägar anvisats i
fråga örn bestämmandet av särreglernas innehåll. För att dessa regler skola
bliva så enkla som möjligt och icke för de tjänstepliktiga framstå såsom godtyckliga
eller rent av oförklarliga har jag stannat för att föreslå, att samma
grunder skola gälla för beräkning av årlig arbetsförtjänst, vare sig det är fråga
örn ersättning i anledning av olycksfall eller för sjukdom. I båda fallen torde
såväl maximi- som minimibelopp böra fastställas i fråga om arbetsförtjänstens
storlek. Maximibeloppet synes böra vara det enligt olycksfallsförsäkringslagens
regler bestämda, d. v. s. 3,900 kronor. Minimibeloppet synes mig lämpligen
kunna fastställas till 2,300 kronor, motsvarande militärersättmngsförordningens
lägre fixa belopp, 1,764 kronor, jämte 30 procents dyrtidstillägg därå.
Det må erinras att---nu ifrågavarande minimigräns genom särskilt lag stadgande

kommer att gälla även i fråga örn de genom premier från arbetsgivarna
bekostade ersättningar, vilka komma att utgå till tjänstepliktiga enligt
bestämmelserna i lagarna om försäkring för olycksfall i arbete och örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

På grund av denna lagbestämmelse komma de försäkringspremier, som
arbetsgivarna skola betala, att i viss mån ökas. ökningens storlek låter sig
knappast på förhand noggrant beräkna; den synes emellertid icke kunna bliva
av särskild betydenhet.»

Beträffande ikraftträdelsebestämmelserna i författningsförslagen har departementschefen
anfört, att författningarna syntes böra träda i kraft utan dröjsmål.
Lagen med särskilda bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete
av vissa tjänstepliktiga m. m. torde icke böra göras retroaktivt gällande.
Någon förhöjning av ersättningar, som bestämdes enligt olycksfalls- eller
yrkessjukdomsförsäkringslagen i anledning av olycksfall eller sjukdom, som

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 15

redan inträffat eller yppats, komme alltså icke till stånd genom ifrågavarande
lagförslag. Genom utformningen av ikraftträdelsebestämmelserna till förordningen
om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under
fullgörande av tjänsteplikt, hade emellertid ordnats så, att tillägg av statsmedel
skulle kunna utgå i dylika fall. Då ersättning enligt nämnda lagar beräknats
å en arbetsinkomst, understigande 2,300 kronor, avsåges ersättning
av statsmedel skola utgå med skillnaden mellan å ena sidan ersättning, beräknad
enligt förordningens bestämmelser, och å andra sidan ersättning enligt
den i det särskilda fallet tillämpade lagens stadgande^

Genom föreliggande proposition har beträffande tjänstepliktiga, som avses
i kungörelsen den 13 november 1942 örn tjänsteplikt för män, födda år 1923,
föreslagits vissa i förhållande till lagarna örn försäkring för olycksfall i arbete
och örn försäkring för vissa yrkessjukdomar fördelaktigare regler om ersättning
vid inträffade olycks- eller sjukdomsfall. Försäkringsskyddet för nämnda
tjänstepliktiga har föreslagits skola förbättras huvudsakligen i två avseenden.
Dels har ersättningsrätten utvidgats att omfatta vissa risker, för vilka olycksfalls-
och yrkessjukdomsförsäkringen ej gäller, nämligen sjukdom, som ej förorsakats
av olycksfall eller utgör yrkessjukdom, samt olycksfall under resa
till och från förläggning och inom förläggning. Dels har beträffande beräkningen
av den årliga arbetsförtjänst, som skall ligga till grund för bestämmande
av utgående ersättningar, minimibeloppet höjts från 450 till 2,300
kronor. Till förebild för dessa förbättringar har tjänat förordningen örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Yad
särskilt angår sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall eller utgör yrkessjukdom,
kommer ersättning att utgå under samma förutsättningar som stadgas
i nämnda förordning, alltså vid sjukdomsfall under tjänstepliktens fullgörande
så snart skälig anledning ej finnes att antaga, att sjukdomens framträdande
föranletts av annan orsak än tjänstepliktens fullgörande och att denna icke
väsentligen bidragit därtill, samt vid sjukdomsfall efter det tjänsteplikten
fullgjorts, om denna skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen.
De särskilda förmånerna för tjänstepliktiga böra enligt propositionen
komma även dem till godo, vilka redan fullgjort eller fullgöra tjänsteplikten
efter frivillig anmälan.

Ersättningar i fall, då olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen ej
är tillämplig, har föreslagits skola utgå av allmänna medel, medan de kostnader
i form av ökade premier för försäkring enligt nämnda lagar, som föranledas
av förhöjningen av minimibeloppet för beräkning av årsförtjänst,
avsetts skola bäras av arbetsgivarna. Enligt av utskottet inhämtade upplysningar
hava totalkostnaderna ej kunnat beräknas; de ökade kostnaderna för
arbetsgivarna torde bliva relativt obetydliga.

Utskottet delar departementschefens åsikt, att ifrågavarande tjänstepliktiga
äro så nära jämförliga med värnpliktiga, att de vid olycksfallsskada eller
sjukdom böra beredas särskilda förmåner, vilka nära överensstämma med
dem som tillkomma värnpliktiga. Då de föreslagna utvidgningarna av ersätt -

Utskottet.

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

ningsrättens omfattning äro synnerligen befogade och höjningen av minimibeloppet
av den årsförtjänst, som skall ligga till grund för bestämmande av
ersättningsbelopp, synes väl avvägd, tillstyrker utskottet en lagstiftning i enlighet
med de i propositionen föreslagna grunderna. Utskottet vill emellertid
understryka departementschefens i propositionen gjorda uttalande, att
ifrågavarande reglering icke får tillerkännas prejudicerande betydelse för
andra tjänstepliktiga.

Beträffande utformningen av de särskilda bestämmelserna i författningsförslagen
och i fråga örn förslaget örn rätt för arbetsmarknadskommissionen att
utbetala familjetillägg till ersättningsberättigad tjänstepliktig har utskottet ej
funnit anledning till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 9 april 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

REES TEN HESSELGKEN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Wistrand, Forslund, Löfvander, Olof Carlsson,
Mannerskantz*, Mage, Holmbäck och Näsström;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Pettersson
i Hällbacken*, Hallagård, Hermansson*, Cruse*, fru Johansson* och herr
Andersson i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

beträffande 1 § i förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn försäkring
för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m. och 5 § i förslaget till
förordning örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen
under fullgörande av tjänsteplikt, av herrar Wistrand och Mannerskantz,
vilka ansett, att minimibeloppet vid beräkning av den årsförtjänst, som skall
ligga till grund för bestämmande av ersättningsbelopp vid sjukdom och olycksfall,
bör vara 2,100 kronor med hänsyn till vad som kan beräknas vanligen
förekomma i fråga örn icke tjänstepliktiga skogsarbetare.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.