Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 2 april 1943 kl. 10 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt att företaga
sjösänkning till förmån för gruva.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 176,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Holmbäck yrkat, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit hemställa om utredning örn rätt att företaga
sjösänkning till förmån för gruva och örn föreläggande för riksdagen av
på utredningen grundade resultat.
Till stöd för denna hemställan har i motionen anförts bl. a. följande: Såsom
framginge av utskottets utlåtande nr 34 vid 1940 års riksdag hade
tveksamhet yppats, huruvida vattenlagens stadganden om vattenavledning
ägde tillämpning, då syftet med vattenavledningen vore blottande eller bearbetande
av malmstreck. Enär rätt att företaga vattenavledning för nämnda ändamål
otvivelaktigt borde medgivas, torde sådan ändring böra vidtagas i
7 kap. 37 § vattenlagen, att detta utsädes i lagtexten. Vidare borde för att
underlätta genomförandet av dylika vattenavledningsföretag 7 kap. 45 §
samma lag ändras på så sätt, att ansökan om vattenavledning i angivna
syfte skulle ingivas till vattendomstolen och att målet därefter skulle prövas
i den ordning, som ill kap. i lagen stadgades för ansökningsmål, därest icke
vattenrätts domaren eller vattendomstolen funne lämpligt förordna, att målet
skulle behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. omförmäldes.
Beträffande de skäl, som motionären i övrigt anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt yttrande
över motionen av vattenrättsdomarna, varjämte utskottet berett jernkontoret
och svenska gruvföreningen tillfälle att inkomma med yttrande. De
i anledning härav inkomna yttandena finnas såsom bilagor fogade vid detta
utlåtande.
7 kapitlet i vattenlagen den 28 juni 1918, vilket kapitel erhållit sin nuvarande
lydelse enligt lag den 11 juni 1920, innehåller rättsregler om torrläggning
av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning.
I 1—36 §§ givas bestämmelser örn dikning. Örn någon för torrläggning av
sin mark vill upptaga dike, och mark möter, som tillhör annan, må denne
ej hindra vattnets avlopp. Skulle för ändamålet erfordras dike å dennes mark,
är han pliktig att tåla intrånget därav. För skada och intrång, som vållas av
dikningen, skall ersättning gäldas efter vad i 9 kap. sägs (1 §). Ingen må
förvägras att för torrläggning av sin mark leda vatten till annans dike. Därest
det för ändamålet är nödvändigt, att diket fördjupas, utvidgas eller annor
Bihang
till riksdagens protokoll 1943. 9 samt. 2 avd. Nr 17.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
ledes förändras, eller om ökad kostnad för dikets underhåll uppkommer, skall
ersättning utgivas (2 §). För den händelse genom dikning skulle vållas olägenhet
för nedan liggande mark, dit vattnet ledes, och sådan olägenhet kan
avhjälpas genom dikning, åligger det den, som dikar, att åt dikningen giva
den utsträckning och omfattning i övrigt, som erfordras för olägenhetens avhjälpande.
Finnes kostnaden för olägenhetens avhjälpande genom dikning
vara avsevärt större än det belopp, vartill olägenheten kan skattas, är den dikande
berättigad att i stället ersätta skadan enligt regler i 9 kap. (3 §). Dike
skall till läge och sträckning göras så, att ändamålet med dikningen må utan
oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Vad
som sålunda gäller om dikes läge och sträckning skall jämväl äga tillämpning
i fråga örn dikes djup och beskaffenhet i övrigt (4 §). Om den, å vars
mark dikning skall verkställas av annan, hellre själv vill utföra arbetet, ägfer
han rätt därtill, såframt det prövas kunna ske utan olägenhet för dikningsföretaget.
Rätt till ersättning skall i sådant fall utgå efter vad som prövas skäligt
(6 §). Om någon vill upptaga dike för torrläggning av sin mark och annan
önskar att för sin mark deltaga i dikningen, är denne, såframt det är förenligt
med dikningens ändamål och hinder ej möter till följd av markens beskaffenhet
eller läge eller därav, att kostnaderna skulle oskäligt ökas, berättigad
fordra, att åt diket gives det läge och djup samt dikningen i övrigt erhåller
den utsträckning och omfattning, att största möjliga båtnad beredes
hans mark. Är dike, som någon vill upptaga, till båtnad jämväl för annans
mark, är denne skyldig att taga del i dikningen. Vad som sålunda stadgats
om rätt eller skyldighet för annan att deltaga i dikningsföretag skall jämväl
äga tillämpning i fråga om dike, som jämlikt 3 § skall upptagas till förebyggande
av olägenheter för nedanliggande mark, dit vattnet ledes (20 §).
All mark, för vilken dikningen medför båtnad och vars ägare skola däri
taga del, utgör i avseende å företaget en samfällighet (21 §). I 22 § upptagas
bestämmelser om vad som skall anses såsom båtnad, såväl för de
fall, där nyttan består i höjning av jordens alstringsförmåga, som i andra
fall. Delägare i dikningssamfällighet är principiellt skyldig att taga del i
kostnaden för samfällighetens torrläggning i mån av värdet å den båtnad
hans mark därigenom beredes (23 §). Undantag från denna bestämmelse gäller
bl. a. för delägare, som sökt företaget (27 §). Beträffande prövningen av
dikningsmål, gäller enligt 36 § att, därest någon för torrläggning av sin mark
vill upptaga dike å annans mark eller leda vatten till annans dike eller eljest
begagna sig av rättighet, som ovan omnämnts, eller om två eller flera med
skilda andelar skola taga del i dikningsföretag, så skall, där ej överenskommelse
därom träffas, före arbetets påbörjande inhämtas besked, huru och
under vilka villkor arbetet må göras. Ansökan härom skall ingivas till
Konungens befallningshavande och sedan prövas vid syneförrättning, varom
i 10 kap. stadgas. Beträffande särskild fråga skall synemännens utlåtande
stundom underställas vattendomstolens prövning.
37—48 §§ i 7 kap. innehålla särskilda bestämmelser örn vattenavledning.
En beskrivning på de åtgärder, som skola vara att anse som vattenavledning,
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
3
lämnas i 37 § första stycket. Där talas bland annat om att någon för torrläggning
av sin mark vill sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling,
fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda
vatten därifrån. Här är således företrädesvis fråga om sådana åtgärder, som
en gång för alla vidtagas för att underlätta avrinningen. Å sådan vattenavledning
skola med iakttagande av vissa föreskrifter i 38—47 §§ tillämpas rörande
dikning meddelade bestämmelser. Vidare uttalas i 37 §, att vattenlagens
stadganden om vattenavledning skola lända till efterrättelse även i fråga om
åtgärder för reglering av framrinningen och vattenståndet, som huvudsakligen
avse torrläggning av mark och på vilka de i 3 kap. av lagen innefattade
bestämmelserna om vattenreglering icke äro tillämpliga.
Bestämmelser om rätten att för ett vattenavledningsföretags genomförande
vidtaga åtgärd, som vållar intrång i enskildas intressen, återfinnas i
38 §. För tillåtligheten av en dylik åtgärd uppställes i allmänhet endast kravet,
att nyttan av åtgärden efter avdrag av kostnaden för densammas verkställande
skall överstiga skadan eller intrånget å annans egendom. Endast
för sådana fall, då fråga är om förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av
icke tillgodogjord dylik kraft, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller
under byggnad varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga
om vattenhushållning eller vattentillgång tillkommer ägare av byggnad för
uttagande av vattenkraft, ävensom då fråga är om skada eller intrång å
fiskeverk, bevattningsanstalt eller annan därmed eller med byggnad för uttagande
av vattenkraft jämförlig inrättning, skärpes detta krav därhän, att
förlusten, skadan eller intrånget skall vid jämförelsen med nyttan tagas i
beräkning två gånger. I kostnaden för åtgärden skall inräknas det belopp,
vartill skadan och intrånget å egendom, tillhörig den, för vars räkning företaget
sker, må skattas. Där fråga är örn företag, som verkställes för samfälld
räkning, skall dock skadan eller intrånget å egendom, tillhörig annan deltagare
än sökanden till företaget eller den, som förenat sig med sökanden,
likställas med skada eller intrång å annans egendom.
Det må erinras, att vattenavledningsföretagen i regel äro underkastade
väsentligt mindre stränga villkor än de företag, som avse byggande i vatten.
Beträffande företag av sistnämnda slag finnas motsvarande bestämmelser
meddelade i 2 kap. 3 § vattenlagen. I detta lagrum föreskrives, att ingen
får bygga i vatten så, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas
eller intrång göres å annan tillhörig egendom, utan så är att nyttan
av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,
prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande
tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två
gånger skadan och intrånget å annan egendom. I byggnadskostnaden skall
inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig
egendom må skattas.
Örn fråga skulle vara örn ett företag avseende sänkning eller annan förändring
av vattenståndet i en sjö för möjliggörande eller underlättande av
driften av en anläggning vid eller i närheten av sjön, exempelvis genom mins
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
kad pumpningskostnad, torde bestämmelserna i 2 kap. vattenlagen vara att
tillämpa på ett sådant företag.
Föreskrifterna om vattenavlednings- och vattenbyggnadsföretagens tillåtlighet
med hänsyn till motstående intressen av allmän natur äro i tillämpliga
delar ensartade samt återfinnas i 7 kap. 39 § respektive 2 kap. 3 § vattenlagen.
Enligt dessa stadganden gäller, att en viss åtgärd av det slag, varom här är
fråga, icke må ske, även örn nyttan skulle uppgå till värde, som eljest är
avgörande. Detta är fallet bl. a. där genom dylik åtgärd skulle förorsakas
sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad
trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld
är att befara. Om å andra sidan företaget prövas vara av synnerlig betydelse
för jordbruksnäringen (7 kap. 39 §) resp. näringslivet (2 kap. 3 §)
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder
mot företaget skulle möta av övriga lagbestämmelser, efter hemställan av
vattendomstolen lämna medgivande till företaget.
Enligt 7 kap. 44 § skall vad i vattenlagen är stadgat örn skyldighet att
taga del i dikningsföretag icke äga tillämpning i fråga om företag, som avser
sänkning eller uttappning av sjö, med mindre den beräknade båtnaden
av företaget med mer än hälften faller å egendom, tillhörig den, som sökt
företaget, eller honom och andra, vilka förenat sig med honom därom. Vad
nu sagts om sänkning eller uttappning av sjö skall jämväl lända till efterrättelse
i fråga örn åtgärd för reglering av vattnets avrinning ur dylikt vattenområde.
Beträffande prövning av vattenavledningsföretag givas bestämmelser i 45
och 46 §§. Om någon vill utföra vattenavledning och sannolika skäl finnas
att allmän eller enskild rätt därigenom förnärmas, eller om två eller flera
med skilda andelar skola taga del i företaget, skall, innan arbetet påbörjas,
inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras. Ansökan
om vattenavledning skall ingivas till Konungens befallningshavande. Frågan
härom skall därefter prövas vid syneförrättning i den ordning, som i 10 kap.
stadgas. Avser företaget sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av
vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup
eller läge i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän flottled
finnes, skall synemännens utåtande underställas vattendomstolens prövning.
Vattendomstolen må dock icke ingå i bedömande av frågor rörande ersättning
i vidare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar
eller föreskrifter rörande företagets utförande.
Bestämmelser om invallning finnas i 49—55 §§ i 7 kap. Beträffande sådant
företag skall enligt 49 § med iakttagande av föreskrifterna i 50—55 §§ gälla
vad som i kapitlet finnes stadgat om vattenavledning.
Ä företag, som delvis avse torrläggning av mark, kunna bestämmelserna i
3 kap. vattenlagen bliva att tillämpa. I kapitlet givas stadganden örn sådana
fall, då någon till gemensamt gagn för sig och annan vill reglera vattnets avrinning
ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag antingen för åstad
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
5
kommande av bättre hushållning med vattnet eller eljest för beredande av
ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft eller ock såväl för något av nu nämnda
ändamål som för torrläggning av mark. Vad som i lagen stadgas om sådan
vattenreglering skall jämväl tillämpas i fråga örn vattenavledning, varom
förmäles i 7 kap., såframt dylikt företag sker såväl för torrläggning av mark
som för annat av nyss angivna ändamål. Enligt 2 § i 3 kap. skall beträffande
sådana företag i tillämpliga delar gälla stadgandena i 2 och 7 kap., i den mån
ej i 3 kap. annorlunda stadgas. Ansökan örn verkställande av företag av nu
nämnda beskaffenhet skall göras hos vattendomstolen, varefter målet skall
prövas i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål. Där det med
hänsyn till omfattningen av erforderlig utredning eller eljest finnes lämpligt,
äger emellertid vattenrättsdomaren eller vattendomstolen förordna, att målet
skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs. Synemännens
utlåtande skall underställas vattendomstolens prövning.
Enligt 10 kap. 32 § 1 mom. vattenlagen skall till handläggande av syneförrättning
rörande företag, som avses i 7 kap., förordnas statens lantbruksingenjör
eller annan (enligt särskilda bestämmelser) därtill behörig person.
Jämlikt 2 mom. i samma § skall vad i 1 mom. sagts äga tillämpning beträffande
syneförrättning rörande vattenreglering, vars huvudsakliga ändamål
är torrläggning av mark. I regel skola två gode män biträda vid förrättningen
(35 §). Örn hinder för syneförrättningen icke möter (50 §), skola
synemännen, sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid syneförrättningen
förefallande frågor blivit utredda, upprätta utlåtande angående
företaget (67 §). Där ej inom föreskriven tid talan vid vattendomstol anhängiggjorts
mot syneförrättning och ej heller underställning av synemännens
utlåtande skall ske, skall vid utlåtandet bero. Detta går då i verkställighet i
den ordning, som är stadgad för laga kraft ägande dom (75 §).
Vid syneförrättning rörande torrläggningsföretag är efter en år 1927 genomförd
lagändring biträde av gode män under vissa förutsättningar icke
erforderligt. För sådant fall erfordras ej heller hållande av sammanträde
med sakägarna för meddelande av utlåtande rörande företaget (71 §). Detta
förenklade syneförfarande är emellertid icke medgivet, om synemännens utlåtande
enligt vad därom är stadgat skall underställas vattendomstols prövning,
örn vid syneförrättningen förekommer prövning av fråga örn ersättning
till delägare i företaget eller annan eller örn jorduppskattning anses böra
verkställas för bestämmande av delaktigheten i företaget. Vid lagändringen
utgick man från att ersättningsfrågor av mera enkel beskaffenhet dock skulle
kunna utan biträde av gode män avgöras genom överenskommelse mellan
intressenterna. Likaså förutsattes, att i enklare fall överenskommelse örn
delaktigheten i företaget kunde träffas mellan sakägarna. Sådan överenskommelse
skall likväl enligt 10 kap. 57 § vattenlagen under viss förutsättning
vara av förrättningsmannen prövad lämplig.
Ilär må även erinras om vissa bestämmelser i gruvlagen den 3 juni 1938.
Enligt I § i denna äger envar genom inmutning erhålla rätt att på de villkor
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
och med de inskränkningar, som i nämnda lag stadgas, undersöka och bearbeta
å egen eller annans grund belägen fyndighet, innehållande mineral
av vissa närmare angivna slag. Visas att inom inmutat område finnes sådan
mineralfyndighet och äro vissa ytterligare förutsättningar uppfyllda, äger
inmutaren enligt 2 § få sig anvisat visst arbetsområde, utmål, samt inom
detta bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral. Mark inom utmålet,
som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet ovan jord, skall enligt 36 §
av honom lösas. Upplåtes för vissa med gruvdriften sammanhängande ändamål
mark utom utmålet, skall, såframt marken helt tages i anspråk för
ändamålet eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken,
och i annat fall utgå ersättning för skada eller intrång, som förorsakas.
Enligt 56 § kan rätt till gruva under vissa omständigheter förverkas. För
sådant fall stadgas i 57 §, att jordägaren är berättigad att utan lösen förfoga
över den mark, som varit upplåten för gruvdriften. Annan förverkad egendom
skall som regel tillfalla kronan.
Före vattenlagens tillkomst funnos bestämmelser om torrläggning av mark
i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten. Såsom
ändamålet med dikning eller annat avledande av vatten nämnde denna lag
endast »jords odling eller förbättring».
I det betänkande med förslag till vattenlag, som avgavs 1910 av vattenrätts-
och dikningslagskommittéema, uttalades (s. 292 o. f.), att det vore
tveksamt, huruvida under sistnämnda uttryck jämväl innefattades vattens
avledande för möjliggörande eller underlättande av torvtäkt eller för blottande
av stenbrott, ett ler- eller malmlager eller dylikt. Kommittéerna föreslogo
i betänkandet, att bestämmelserna i lagen, såvitt de avsåge rätten att
över annans mark framdraga dike eller annan ledning för vattnet, skulle
tillämpas även å företag, som hade sist angivna ändamål. I den föreslagna
lagtexten stadgades därför, att sådan rätt skulle tillkomma den, som ville
utföra dikning eller vattenavledning »för torrläggning av sin mark» (5 kap.
1, 26 och 31 §§). Med avseende å rätten att tvinga annan, som hade båtnad
av dikningen att deltaga i företaget, stadgades i förslaget, att sådan rätt
skulle föreligga endast, då någon ämnade utföra ett dylikt företag »för sin
jords förbättring» (5 kap. 2 och 4 §§). Med sistnämnda uttryck avsågs enligt
lagförslaget »ökning av jordens alstringsförmåga under ändamålsenlig
skötsel» (5 kap. 3 §).
Nyssnämnda förslag genomgick sedermera överarbetning och låg, såvitt
den defensiva vattenrätten anginge, till grund för ett av särskilda sakkunniga
år 1919 avgivet betänkande med förslag till ny lagstiftning angående torrläggning
av mark m. m. I sistnämnda förslag borttogs den i kommittéernas
förslag upptagna skillnaden i nyssnämnda avseende beträffande rätten att
framdraga dike eller annan ledning för vatten över annans mark och rätten
att påfordra delaktighet av andra markägare i företaget. Befogenheten såväl
i det ena som i det andra avseendet tillkom enligt förslaget den, som »för
torrlägning av sin mark» ville utföra dikning eller vattenavledning. Förslaget
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
7
överensstämmer i denna del med lagen. I betänkandet framhölls uttryckligen,
att förevarande ändring gjordes i avsikt att utsträcka tvångsdelaktigheten
till fall, då torrläggningsföretag hade till syfte andra ändamål än jordförbättring
t. ex. tillgodogörande av jord eller bergarter (sid. 86 o. f.).
I 5 kap. 32 § andra stycket i 1910 års förslag till vattenlag stadgades, att,
därest sänkning eller aftappning av sjö i något fall skulle avse huvudsakligen
annat ändamål än jords förbättring, företaget finge komma till stånd allenast
örn mer än hälften av sjöns areal tillhörde sökanden och dem, vilka förenat
sig med honom, samt den nytta, som vunnes genom företaget, prövades i
värde uppgå till minst dubbelt mot därav förorsakad skada. I motiven till
denna § anfördes bl. a. (betänkandet sid. 335):
Då stadgandena i förevarande kapitel i allmänhet icke inskränkts att avse
blott torrläggningsföretag för vinnande av jordförbättring, har man med tanke
på den — dock säkerligen ytterst sällsynta — möjligheten, att en sänkning
eller uttappning av sjö ifrågasättes för vinnande huvudsakligen av annan
fördel än jords förbättring, t. ex. för blottande av ett malmstreck, måst angiva,
hur den för företagets tillåtlighet erforderliga majoriteten i sådant fall
skall beräknas. Beträffande dylika företag, vid vilka delaktighetstvång ju
icke gäller, har man ansett arealen av sjön böra vara det avgörande.
I motiven till 7 kap. 44 § i 1919 års betänkande (sid. 215 o. f.) uttalas:
I 5 kap. 32 § av kommittéernas förslag stadgas, att örn —---sjösänk
ningen
huvudsakligen har annat ändamål än jordförbättring, förutsättningen
för tillåtlighet är den, att mer än hälften av sjöns areal tillhör sökanden och
dem, som förenat sig med honom, samt att nyttan av företaget uppgår till
minst dubbelt mot skadan. Sistnämnda bestämmelse avser t. ex. det fall, att
sjösänkningen äger rum för blottande av ett malmstreck. Då enligt kommittéförslaget
tvångsdelaktighet ej förefanns i dylika fall, ansågo kommittéerna,
att vid majoritetens bestämmande sjöns areal borde vara det avgörande. Enligt
vårt förslag skall jämväl i fall, som nyss sagts, tvångsdelaktighet finnas,
varför något skäl för att uppställa särskilda regler för majoritetens bestämmande
i sådana fall ej längre förefinnes.
Före införandet av 1879 års dikningslag hade med stöd av förordningar
av 1824 och 1841 utvecklat sig den praxis vad de större vattenavledningsföretagen
anginge att en av sakkunniga män på stället verkställd undersökning
brukade föregå tvistens instämmande till domstol. Beträffande tvister om
dikning funnos inga bestämmelser i lag om föregående syn. I praktiken brukade
emellertid käranden vid dikningstvister genom gode män på förhand
låta undersöka förhållandena och uppgöra förslag till dikningen. Där instrument
över sådan syn icke ingivits till domstolen vid rättegångens början,
fann domstolen sig ofta föranlåten att förordna därom.
I 27 § i 1879 års dikningslag stadgades, att vid tvist angående dikning eller
vattenavledning särskild syneförrättning som regel skulle föregå tvistens anhängiggörande
vid domstol. Därest det utlåtande, som synemännen avgåvo,
icke klandrades, skulle vid utlåtandet bero. — Beträffande skälen för lagens
bestämmelser om syneförrättning må hänvisas till N. J. A. 1879 avd. II. s.
53 o. f.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
Vattenrätts- och dikningslagskommittéerna yttrade i sitt år 1910 avgivna
betänkande om motiven för bibehållande av syneförrättning vid torrläggningsföretag
(betänkandet sid. 417 o. f.):
Den organisation 1879 års dikningslag givit åt den förundersökning, som
enligt samma lag i allmänhet bör föregå utförandet av ett diknings- eller
vattenavledningsföretag, bar i stort sett visat sig väl motsvara sitt ändamål.
Antalet av de förrättningar, som dragits under domstols prövning, är försvinnande
ringa i förhållande till antalet av dem, med vilka parterna åtnöjts.
Vid sådant förhållande bör givetvis i föreliggande förslag nämnda organisation
bibehållas för ärenden hörande till den defensiva vattenrätten, även då
frågor örn invallningsföretag och avledande av kloakvatten däri inbegripas.
Jämväl för vattenregleringar är syneförrättningen ändamålsenlig.
I motionen II: 189 vid 1940 års riksdag yrkade herr Holmbäck, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande rätt att företaga
sjösänkning till förmån för gruva och örn föreläggande för 1941 års
riksdag av på utredningen grundade resultat.
Motionen behandlades av andra lagutskottet. Utskottet begärde yttrande
över motionen bl. a. av vattenrättsdomarna. Dessa anförde i gemensamt yttrande:
Ehuru
sjösänkning i syfte att befrämja gruvdrift icke uttryckligen omnämnes
i vattenlagen, lärer denna lag vara tillämplig därå. I regel är en
dylik åtgärd att hänföra till vattenavledning, varom bestämmelser meddelas
i lagens 7 kapitel, och nyttan därav att anse såsom sådan i 22 § i samma
kapitel omförmäld båtnad, som utgöres av annan värdeökning än som består
i jordförbättring genom böjning av alstringsförmågan hos mark. Att bestämmelserna
om torrläggning vid lagens tillkomst varit avsedda att tillämpas
även på sjösänkning till förmån för gruva framgår av förarbetena till lagen.
I det betänkande med förslag till vattenlag, som år 1910 avgavs av vattenrätts-
och dikningslagskommittéerna, anmärkes nämligen i motiven till 5 kap.
32 § -— motsvarande efter omarbetning 7 kap. 44 § i gällande vattenlag —•
att med sänkning eller uttappning av en sjö för annat ändamål än jords förbättring
åsyftades t. ex. det fall att sjösänkningen äger rum »för blottande
av ett malmstreck» (sid. 335).
Vidare är att framhålla att, därest fråga skulle vara om ett företag avseende
sänkning eller annan förändring av vattenståndet i en sjö för möjliggörande
eller underlättande av driften av en anläggning vid eller i närheten av sjön,
exempelvis genom minskad pumpningskostnad, bestämmelserna i 2 kap. vattenlagen
om byggande i vatten torde vara att tillämpa på ett sådant företag.
På grund av det anförda synes den ifrågasatta utredningen icke erforderlig.
Utskottet anförde i sitt utlåtande, nr 34, i anledning av motionen:
Såsom i motionen framhålla är det särskilt i nuvarande läge ett allmänt
intresse, att lagstiftningen möjliggör utnyttjande i full utsträckning av mineralfyndigheterna
i vårt land. Såväl av motionen som av vissa i ärendet
avgivna yttranden framgår, att tveksamhet uppstått beträffande frågan i vad
mån rätt att företaga sjösänkning i syfte att främja gruvdrift kan föreligga.
Denna fråga berör ekonomiskt betydelsefulla intressen, som kräva
beaktande.
Sjösänkning i nyssnämnda syfte finnes icke uttryckligen omnämnd i vattenlagen.
Av förarbetena till denna framgår emellertid, att sänkning eller
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
9
uttappning av sjö kan äga ruin för blottande av ett malmstreck. I vattenlagens
7 kap. talas örn att någon för torrläggning av »sin mark» vill företaga
vissa åtgärder. Med hänsyn till detta uttryckssätt synes det icke utan
vidare klart, att gruvinnehavare, som icke tillika äger marken, där gruvan
är belägen, har rätt att till förmån för gruvan lii en vattenavledning genomförd,
Vägande skäl tala dock för att sådan rätt bör finnas. Såvitt utskottet
har sig bekant hava gällande bestämmelser i ämnet icke i rättstillämpningen
ansetts hindra medgivande av dylik rätt.
Då fråga är örn företag avseende förändring av vattenståndet i en sjö för
möjliggörande eller underlättande av driften av en anläggning vid eller
i närheten av sjön, torde — såsom vattenrättsdomarna framhållit — bestämmelserna
i 2 kap. vattenlagen om byggande i valten kunna tänkas tillämpliga
på företaget.
Kommerskollegium har i sitt yttrande fäst uppmärksamheten på vissa
spörsmål i nära samband med det i motionen berörda. Ämbetsverket har
sålunda uttalat, att det under vissa omständigheter, t. ex. de nu rådande förhållandena,
kunde tänkas, att tillgodogörandet av viss malm skulle kunna
vara av sådan betydelse för landet, att oavsett förhållandet mellan värdena
å skadan och båtnaden, beräknade enligt för normala tider gällande
regler, sjösänkning borde företagas för att möjliggöra brytning av fyndigheten.
I sådant fall kunde behov föreligga också av ett snabbare förfarande
än det enligt vattenlagens nuvarande bestämmelser medgivna. Kommerskollegium
har därjämte påpekat, att behovet av en dylik sjösänkning kunde
vara övergående.
Med hänsyn till vad ovan anförts och då samtliga vattenrättsdomare ansett
den i motionen ifrågasatta utredningen icke vara erforderlig, anser sig utskottet
icke för närvarande hava tillräckliga skäl att förorda en sådan utredning.
Om det emellertid visar sig, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet
skulle anses utgöra hinder för sjösänkning i fall, om vilka här är fråga,
eller utvecklingen eljest skulle göra en lagändring erforderlig, torde frågan
därom få tagas under förnyat övervägande.
På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Herr Holmbäck avgav följande särskilda yttrande:
Särskilt beträffande möjligheten att till förmån för gruva företaga vattenavledning
enligt stadgandena i 7 kap. vattenlagen är jag icke helt övertygad
av vattenrättsdomarnas utlåtande. Då vattenlagen ger rätt att företaga
vissa åtgärder för torrläggning av »sin mark» ger den enligt min uppfattning
vid handen, att den, lill vars förmån torrläggningen skall äga rum,
skall vara jordägare, vilket icke är fallet med gruvägaren. Alt vattenrättsoch
dikningslagskommittéerna i sitt betänkande av år 1910 uttalat, att sänkning
eller utlappning av sjö kan äga rum för blottande av malmstreck, ger
icke anledning till annan slulsats. Vattenavledning för blottande av malmstreck
kan tänkas äga rum på initiativ antingen av en jordägare eller av en
gruvägare, och den lagtext, som kommittéernas uttalande är avsett att kommentera,
ger klart vid handen, att kommittéerna tiinkt sig alt initiativet
skulle tågås av en jordägare; för att vattenavledning för blottande av malmstreck
skulle få äga rum, skulle erfordras bl. a., att mer än hälften av sjöns
areal skulle tillhöra sökanden (betänkandet s. 30). Denna bestämmelse bortföll
sedermera under förarbetena till vattenlagen, men det antyddes därvid
icke — varken genom borttagande av uttrycket »sin mark» eller på annat
sätt — alt man velat utsträcka rätten att påyrka vattenavledning till andra
jordägare.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
Utskottet.
Det är emellertid nu genom vattenrättsdomarnas utlåtande klart, att de
nuvarande vattenrättsdomarna tolka vattenlagen så, att den medger vattenavledning
även till förmån för gruva. Då dessutom utskottet, som starkt betonat
de synpunkter, vilka legat bakom motionen, understrukit, att förnyat
övervägande bör ske, örn utvecklingen skulle göra lagändring erforderlig,
har jag ej ansett mig behöva i utskottet yrka på den i motionen föreslagna
utredningen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I nu föreliggande motion har framhållits önskvärdheten av sådan ändring
i 7 kap. vattenlagen, att i lagtexten utsäges, att kapitlets bestämmelser om
vattenavledning äro tillämpliga även när sådant företag skall äga rum för
blottande eller bearbetande av malmstreck.
Uti motiven till nämnda kapitel uttalas, att bestämmelserna däri vore avsedda
att tillämpas icke blott å torrläggningsföretag, vilkas syfte vore höjning
av jordens alstringsförmåga i jordbruksnäringens intresse, utan även å sådana
företag, som avsåge exempelvis möjliggörande av torvtäkt, blottande av ett
stenbrott eller ett ler- eller malmlager. Bestämmelserna i kapitlet äro i enlighet
med vad sålunda uttalats med avsikt utformade så, att rätt att påkalla
tillämpning av bestämmelserna finnes även för markägare, som genom torrläggningsföretag
avser att tillgodose något av sist angivna ändamål.
Huruvida rätt att utföra torrläggningsföretag i avsikt att främja gruvdrift
tillkommer jämväl gruvinnehavare, som icke tillika är ägare till den mark
där gruvan är belägen, är däremot, såsom utskottet år 1940 framhållit i sitt
av riksdagen godkända utlåtande nr 34 med hänsyn till avfattningen av bestämmelserna
i 7 kap. vattenlagen icke utan vidare klart. I yttrande över 1940
års motion hade emellertid samtliga vattenrättsdomare förklarat sig anse
den i motionen ifrågasatta utredningen i denna fråga icke vara erforderlig.
Vägande skäl syntes jämväl utskottet tala för att sådan rätt, varom här vore
fråga, borde finnas. Såvitt utskottet hade sig bekant, hade gällande bestämmelser
i ämnet icke i rättstillämpningen ansetts hindra medgivande av dylik
rätt. Med hänsyn till vad nu anförts, ansåg utskottet någon utredning i frågan
icke behövas. Utskottet framhöll emellertid, att, därest det skulle visa sig, att
de nuvarande bestämmelserna i ämnet skulle anses utgöra hinder för sjösänkning
i fall, örn vilka här vore fråga, eller om utvecklingen eljest skulle
göra en lagändring erforderlig, frågan därom torde få tagas under förnyat
övervägande.
I yttrande i anledning av den nu föreliggande motionen har vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol framhållit såsom sin uppfattning, att
det vore synnerligen tveksamt, huruvida en sådan rätt, varom nu vore fråga,
tillkomme gruvinnehavare, som icke ägde marken, där gruvan vore belägen.
Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har i sitt yttrande tillstyrkt
motionen i denna del. Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar hava förklarat, att de visserligen alltjämt vidhölle
den uppfattning i denna fråga, till vilken samtliga vattenrättsdomare anslutit
sig år 1940, men att, enär lagens ordalag icke kunde anses otvetydigt giva ut
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
11
tryck för denna åsikt, det syntes ändamålsenligt med ett förtydligande av
lagtexten på denna punkt. Jämväl jernkontoret och svenska gruvföreningen
anse en sådan lagändring önskvärd.
På grund av den tveksamhet, som sålunda numera synes råda beträffande
denna fråga, får utskottet förorda en närmare utredning härutinnan. Utredningen
bör emellertid i enlighet med vad vattenrättsdomarna i österbygdens
och Söderbygdens vattendomstolar framhållit icke inskränka sig allenast till
företag för sjösänkning utan avse samtliga torrläggningsföretag med här avsett
ändamål.
Enligt 7 kap. 45 § vattenlagen skall prövning av ansökan om tillstånd till
vattenavledning ske vid syneförrättning jämlikt 10 kap. samma lag. I en del
fall. bl. a. då företaget avser sjösänkning, skall synemännens utlåtande underställas
vattendomstolens prövning.
I sitt förenämnda utlåtande vid 1940 års riksdag fäste utskottet uppmärksamheten
på ett av kommerskollegium i remissyttrande till utskottet gjort
uttalande, att det under vissa omständigheter, t. ex. det rådande krisläget,
kunde tänkas föreligga behov av ett snabbare förfarande vid sjösänkningsföretag
till förmån för gruva än nyssnämnda bestämmelser medgiva.
I nu förevarande motion har gjorts gällande, att det sedan år 1940 visat
sig att den rättsliga behandlingen av sjösänkningsföretag till förmån för gruva
möter så stora svårigheter, att risk ofta föreligger, att företaget icke kan genomföras.
Motionären har därför föreslagit sådan ändring i 7 kap. 45 § vattenlagen,
att ansökan örn vattenavledning till förmån för gruva skall prövas
i den ordning, som i 11 kap. vattenlagen stadgas för ansökningsmål, därest
icke vattenrättsdömaren eller vattendomstolen finner lämpligt förordna, att
målet skall behandlas vid syneförrättning enligt 10 kap. samma lag.
Motionen har även i denna del tillstyrkts i de i ärendet till utskottet inkomna
yttrandena.
Den ordning, som i lagen är föreskriven för handläggning av ansökningar
örn vattenavledningsföretag, medför en omständlig procedur, som ofta täger
lång tid i anspråk. Jernkontoret och svenska gruvföreningen hava i sitt yttrande
påpekat ett fall, där en syneförrättning för prövning av sjösänkning till
förmån för gruva påbörjats år 1936 men ännu icke avslutats. I de yttranden,
som avgivits av vattenrättsdomarna, har den uppfattningen kommit till synes,
att det är lämpligt, att prövningen av företag i nu ifrågavarande syfte sker
i den ordning, som i 11 kap. vattenlagen föreskrives för ansökningsmål, därest
företaget berör ett fåtal intressenter eller icke är av sådan beskaffenhet,
att tvångsdclaktighet påfordras. Vidare har i de i ärendet avgivna yttrandena
framhållits, att det, såsom i motionen föreslagits, torde vara lämpligast, att
det överlämnas åt vattenrättsdömaren eller vattendomstolen att avgöra, när
ett ärende av nu omförmäld beskaffenhet bör handläggas såsom ansökningsmål
eller vid syneförrättning. Utskottet anser sig kunna i princip ansluta sig
till de synpunkter, som sålunda framförts. En befogenhet för vattenrättsdomaren
eller vattendomstolen av nyss omförmälda art finnes redan stadgad
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
beträffande en del andra förrättningar enligt vattenlagen. Särskilt torde härutinnan
böra erinras om 3 kap. 11 §, som ger vattendomstolen eller vattenrättsdomaren
sådan diskretionär prövningsrätt beträffande företag, som avse
vattenreglering eller vattenavledning jämlikt 3 kap. 1 § nämnda lag, vare sig
ändamålet med företaget är beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft
eller såväl sådant utnyttjande som torrläggning av mark.
Utskottet vill sålunda förorda en utredning jämväl beträffande reglerna
om förfarandet vid handläggning av mål angående vattenavledning till förmån
för gruva. Vid en sådan utredning bör emellertid motsvarande spörsmål
beträffande företag, som avse dikning eller ^vallning i nämnda syfte, även
tagas under övervägande.
Med hänsyn till den betydelse i motionen berörda frågor hava för landets
mineralförsörjning, särskilt under nu rådande förhållanden, synes den av utskottet
förordade utredningen böra verkställas snarast möjligt.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om
utredning dels beträffande frågan om rätt för gruvinnehavare
att i syfte att främja gruvdrift påkalla tillämpning av vattenlagens
bestämmelser rörande torrläggning av mark, dels
ock angående frågan, huruvida och i vad mån tillstånd till
torrläggningsföretag i angivna syfte må kunna meddelas efter
sådan prövning, som i vattenlagen stadgas för ansökningsmål,
samt om framläggande för riksdagen snarast möjligt av de
förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 1 april 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Wistrand, Olof Carlsson, Mannerskantz,
Hage, Holstenson och Holmbäck*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås*, Cruse, von Seth,
Larsson i Östersund, Lundgren, Andersson i Eskilstuna och Hedlund i Rådom*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17; bilagor.
13
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Av Kungl. Majit anbefalld att avgiva yttrande över en i Riksdagens första
kammare väckt motion, nr 176, angående rätt att företaga sjösänkning till
förmån för gruva får undertecknad, vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol,
härmed anföra följande.
I sitt utlåtande nr 34 den 31 maj 1940 har andra lagutskottet uttalat bl. a.
att det icke utan vidare syntes klart, att gruvinnehavare som icke tillika äger
marken, där gruvan är belägen, har rätt att till förmån för gruvan få en vattenavledning
genomförd. Den tvekan som i detta avseende kommit till uttryck
från motionärens sida synes välgrundad. Det lärer vara ovisst huruvida
vattenrättsdomarna i sitt utlåtande i februari 1940, vari blott hävdats att 7
kap. vattenlagen är tillämpligt å sjösänkning till förmån för gruva, avsett att
ta ståndpunkt till frågan örn vitsord till sänkningsföretag tillkommer annan
än markägaren.
Byggande i vatten enligt 2 kap. vattenlagen torde principiellt vara förbehållet
markägare och sådana rättsägare som anges i 14 kap. 2 § vattenlagen.
Vid tillämpning av 2 kap. bruka dock stundom vanliga nyttjanderättshavare,
åtminstone där nyttjanderätten består för längre tid, jämställas med markägare
såvitt avser den tid nyttjanderätten gäller. Det förekommer även att
nyttjanderättshavare, som har markägarens medgivande att utföra visst
byggande, får tillstånd härtill av vattendomstolen. Att avsteg från grundsatsen
att byggande i vatten är förbehållet markägare måste ske med återhållsamhet
beror på att förhållandena vid byggande i vatten i regel måste ordnas
på lång sikt, att den byggandes förpliktelser gentemot motstående intressen i
många fall böra vara knutna lill viss fastighet och att förpliktelserna även
kunna avse framtiden (t. ex. underhåll av byggnader).
Vid vanliga förrättningar enligt 7 kap. vattenlagen avseende marks torrläggning
för jordbruksändamål lärer det ej enligt allmänt gängse praxis komma
ifråga att en arrendator anses ha vitsord till ett torrläggningsföretag. Skyldigheten
att bidraga till ett sådant företag skall enligt lagen i viss mån belasta
fastigheten. En arrendator saknar emellertid befogenhet att ådraga den
arrenderade fastigheten förpliktelse i detta hänseende. Vid tillämpningen av
7 kap. äro rättigheters och skyldigheters anknytning till fastigheterna särskilt
framträdande. Då det dessutom i 7 kap. 1, 35—37 och 44 §§ endast talas
örn markägare vid angivande av den som har vitsord till torrläggningsföretag,
torde det vara naturligt alt förrättningsmännen vid en sjösänkning till
förmån för gruva stå främmande för tanken att cn inmutare som ej är markägare
skulle ha rätt att påkalla företagets utförande.
Det värde som en inmutad fyndighet representerar kommer genom inmutningen
att avskiljas från fastigheten, där fyndigheten är belägen. I sådana
fall där fyndigheten kommer att tillvaratagas och uttömmas jämförelsevis
fort lämpar sig fyndigheten, även om den har stort värde, med nuvarande lagbestämmelser
mindre väl som underlag för fortlöpande skyldigheter än
en jordbruksfastighet, som ej förbrukas. Särskilt där bestämmelserna
om tvångsdelaktighet skola tillämpas synas svårigheter kunna uppstå,
örn man utgår från att inmutare skall vara jämställd med markägare.
Vid sjösänkningar måste vanligen avloppskanaler upptagas. Underhållet
av en sådan kanal för framtiden kan vara mycket betungande. Den del
Andra lagutskottets utlåtande nr 17; bilagor.
av underhållsskyldigheten som åvilar en fyndighet kan — sedan fyndigheten
förbrukats eller dess bearbetande såsom icke lönande nedlagts — måhända
icke med framgång utkrävas. Om fyndighetens andel i underhållsskyldigheten
är stor, kan i sådant fall inträffa att sakägare, som tvingats deltaga i företaget,
icke äro i stånd att ensamma fullgöra underhållsskyldigheten, vilket för
dem skulle kunna vara orimligt betungande, med påföljd att den båtnad de
erhållit av företaget väsentligt minskas.
Ehuru det måhända icke är omöjligt att finna utvägar som möjliggöra en
tillfredsställande tillämpning av gällande bestämmelser vid vattenavledning
för tillvaratagande av mineralier, är detta förenat med svårigheter och ett
behov får anses föreligga att detta rättsområde blir närmare klarlagt. Att sådana
förrättningar handläggas enligt 10 kap. vattenlagen synes vara lämpligt
i sådana fall då tvångsdelaktighet påfordras. Utredning örn båtnaden för
varje sakägare och dennes skyldighet att deltaga i företaget lämpar sig väl
för handläggning av synemän. Där tvångsdelaktighet ej påfordras torde det i
regel vara lämpligast att fråga om sjösänkning till förmån för gruva prövas
omedelbart av vattendomstol.
Umeå den 24 februari 1943.
F. Löwing.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17; bilagor.
15
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Anbefallda att till utskottet avgiva yttrande över en vid årets riksdag i första
kammaren väckt motion, nr 176, angående rätt att företaga sjösänkning till
förmån för gruva få vi härmed anföra följande.
Ehuru i 7 kap. vattenlagen om torrläggning av mark icke direkt utsäges
att däri meddelade bestämmelser jämväl skola äga tillämpning i fråga örn
torrläggning av mark till förmån för gruva, är likväl ställt utom allt tvivel att
detta varit avsett vid lagens tillkomst. Att så måste anses vara förhållandet uttalades
även av rikets vattenrättsdomare i avgivet yttrande till andra lagutskottet
år 1940 i anledning av den samma år i andra kammaren väckta
motionen nr 189. Det må emellertid anmärkas att, då rätten till gruva icke är
att betrakta som äganderätt, lagens ordalag icke kunna anses otvetydigt giva
uttryck för den tanken att bestämmelserna i 7 kap. även avse marks torrläggning
för gruvdrift. I 35, 36, 37 och 49 §§ talas sålunda om den, som
för sin marks torrläggning vill avdika kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt
mark, upptaga dike å annans mark, sänka eller uttappa sjö eller vid
eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet göra vall eller
annan byggnad till skydd mot vattnet.
Enligt vattenlagen skola frågor örn utförande av dikning, vattenavledning
och invallning handläggas vid syneförrättning. Då fråga är örn torrläggning
av mark för gruva, torde emellertid ett dylikt förfarande icke alltid vara erforderligt
utan ofta nog lämpligare, om frågan finge handläggas av vattendomstolen
såsom första instans. Detta synes särskilt vara förhållandet, då en
innehavare av en gruva önskar åvägabringa ett torrläggningsföretag utan att
påfordra förpliktande för annan än möjligen innehavare av annan gruva att
deltaga i kostnaden därför, för vilket fall någon särskild kartläggning av
mark icke erfordras för beräknande av båtnad genom företaget. En ändring i
vattenlagen i angivna hänseende synes därför önskvärd. En dylik ändring
bör emellertid icke inskränka sig till allenast sjösänkning utan omfatta även
dikning och invallning till förmån för gruva.
Med hänsyn till vad ovan anförts synes ändamålsenligt att i 7 kap. införes
en bestämmelse, vari uttryckligen utsäges att vad i samma kapitel stadgas
jämväl skall gälla, om någon för torrläggning av gruva vill utföra dikning,
vattenavledning eller invallning; dock att ansökan därom även må ingivas till
vattendomstolen, varefter målet handlägges i den ordning som stadgas ill
kap. örn ansökningsmål, därest ej vattenrättsdomaren eller vattendomstolen
finner lämpligt förordna att saken skall behandlas vid syneförrättning.
Stockholm i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolars kansli den
27 februari 1943.
Fabian Appelberg.
Anton Thelin.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 17; bilagor.
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Anbefalld att till utskottet avgiva yttrande över en i första kammaren väckt
motion, nr 176, angående rätt att företaga sjösänkning till förmån för gruva
får jag härmed anföra följande.
En sådan ändring i 7 kap. 45 § vattenlagen, som i motionen föreslagits, och
som skulle medföra, att ansökan om vattenavledning till förmån för gruva kunde
handläggas direkt hos vattendomstol — och icke såsom för närvarande städse
först behandlas vid syneförrättning jämlikt 10 kap. vattenlagen — vore
utan tvivel till avsevärt gagn för ärendets snabba avgörande för de fall, där
en sådan procedur lämpade sig, nämligen då deltagningsskyldigheten i företaget
avsåge ett mindre antal intressenter. Sådana fall torde särskilt kunna
inträffa ifråga om sjösänkning till förmån för gruva.
Med hänsyn till vad nu sagts och då i motionen ifrågasatt ändring av 37 §
förenämnda kapitel ej heller torde vara ur vägen i förevarande sammanhang,
får jag tillstyrka, att i motionen avsedd utredning kommer till stånd.
Vänersborg den 23 februari 1943.
Nils Lindberg.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17; bilagor.
17
Bilaga D.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remisser den 8 resp. 12 februari 1943 har Andra lagutskottet berett
Jernkontoret och Svenska Gruvföreningen tillfälle att avgiva yttrande över
en av herr Holmbäck inom riksdagens första kammare väckt motion, nr
176, angående rätt att företaga sjösänkning till förmån för gruva. I anledning
därav få vi härmed avgiva följande gemensamma yttrande.
Vid 1940 års riksdag väckte herr Holmbäck likaledes en motion, nr 189,
rörande utredning örn rätt att företaga sjösänkning till förmån för gruva.
Andra lagutskottet har i sitt utlåtande nr 34 till sagda års riksdag närmare
berört vattenlagens bestämmelser i fråga örn sjösänkning. Av skäl, som närmare
framgå av sagda utlåtande, ansåg sig dock andra lagutskottet icke
kunna för det dåvarande förorda den begärda utredningen utan hemställde,
att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll
den i utlåtandet gjorda hemställan.
Emellertid bör framhållas, att andra lagutskottet i sitt utlåtande anförde,
bland annat, att frågan torde böra upptagas till förnyat övervägande, därest
de'' dåvarande bestämmelserna i ämnet skulle anses utgöra hinder för sjösänkning
till förmån för gruva eller örn utvecklingen eljest skulle göra en
lagändring erforderlig.
Rörande vattenlagens bestämmelser i hithörande ämne innehåller andra
lagutskottets ovannämnda utlåtande en utförlig redogörelse, varför densamma
här kan förbigås.
Herr Holmbäck har i sin motion till årets riksdag gjort en förnyad framställning
i ämnet. Motionären har framhållit, att det efter år 1940, då frågan
fått ökad aktualitet genom landets svåra belägenhet i fråga örn metallförsörjningen,
visat sig, att den vattenrättsliga behandlingen av sjösänkningsföretag
till förmån för gruva stöter på stora svårigheter. — De svårigheter,
som därvid åsyftas, medföra en tidsutdräkt, som står i uppenbar disproportion
till den betydelse, blottande och brytande av malmfyndigheter kan hava
för landets näringsliv, och äro i själva verket av den omfattning, att de
riskera företagets genomförande inom rimlig tid.
Till bestyrkande av den tidsutdräkt, som syneförfarandet för med sig, få
vi åberopa, att det i praktiken förekommit ett fall angående sjösänkning
för blottande av malmstreck, därvid företaget handlägges såsom syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen, som påbörjades redan år 1936 och ännu
icke slutligen handlagts av synemännen. Flera vidlyftiga frågor vänta i detta
fall på sin lösning, innan ärendet är slutbehandlat.
I ett annat fall har på grund av särskilda omständigheter ett temporärt
tillstånd till sjösänkning lämnats av vederbörande vattendomstol. Detta beslut
möjliggjordes därigenom, att sjösänkningen visat sig nödvändig för att
förhindra gruvras, vilka skulle omöjliggöra driften i vederbörande gruvor.
Vi hava oss bekant, att malmstreck finnas under flera av landets sjöar.
Med de förbättrade malmletningsmetoder, som numera stå till buds, bar
man större möjligheter än tidigare alt konstatera förefintligheten av dylika
fyndigheter. För att kunna tillgodogöra sig dem är det emellertid merendels
nödvändigt att få en sjösänkning till stånd. Förfarandet med en .syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen är en omständlig och vansklig procedur.
I första hand iir att uppmärksamma, att alla intressenter mäste vara ense.
Därtill kommer, att ärendet icke är avgjort i och med att synemännens utlåtande
är avgivet, utan detsamma måste i nu föreliggande fall alltid underställas
vattendomstols prövning. Man får alltså här räkna med fyra instanser.
lii hnna lill riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 17. i1
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 17; bilagor.
Det må framhållas, att i praktiken har 2 kap. vattenlagen ansetts tilllämpligt
vid vattenreglering till förmån för ett anrikningsverk eller annan
del av en gruvanläggning invid sjö eller vattendrag.
Motionärens förslag att låta vattendomstolen eller vattenrättsdomaren avgöra,
huruvida vattendomstolen skall omedelbart upptaga ärendet till prövning
eller huruvida detsamma lämpligen skall behandlas vid syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen, måste anses vara synnerligen välbetänkt.
Ett dylikt förfaringssätt kan utan tvivel i väsentlig grad påskynda frågans avgörande,
vilket i brådskande och för landets näringsliv viktiga fall onekligen
är av en betydelse, som icke får underskattas.
En avgjord fördel är, att vattendomstols beslut om sjösänkning kan få
gå i verkställighet, oaktat beslutet icke vunnit laga kraft. En dylik möjlighet
finnes icke, örn ärendet handlägges enligt 10 kap. vattenlagen.
Vattendomstolarna besitta otvielaktigt större sakkunskap i hithörande frågor
än de synemän, vilka hava att handlägga ärendet enligt 10 kap. vattenlagen.
Medgivas måste dock, att det kan tänkas fall, då en syneförrättning
kan anses vara lämpligare än en omedelbar handläggning av ärendet inför
vattendomstolen. Just därför vore den förordade valfriheten en smidig och
synnerligen ändamålsenlig uppmjukning av vattenlagens bestämmelser. —
Såsom motionären framhållit är också en dylik valfrihet icke någon nyhet
inom vattenlagstiftningens område utan har redan vunnit burskap i de fall,
som angivas i motionen.
Motionären har vidare framhållit önskvärdheten av att stadgandet i 7 kap.
37 § vattenlagen, där det talas om att någon vill för torrläggning av sin
mark sänka eller avtappa sjö eller annan vattensamling, får en ändrad
lydelse. En dylik ändring skulle sålunda taga sikte på att ett dylikt företag
får genomföras jämväl till förmån för blottande av malmstreck. Visserligen
framgår det av motiven till 7 kap. 44 § vattenlagen, att lagstiftaren tänkt sig
ett dylikt fall, men en direkt rättsregel härutinnan vore på sin plats för att
undanröja varje tveksamhet. Jernkontoret kan härutinnan hänvisa till sitt
den 29 februari 1940 avgivna yttrande över förutnämnda motion nr 189 i
andra kammaren vid 1940 års riksdag.
Att fastighet jämställes med gruva med avseende å vissa rättigheter har
för övrigt redan fastslagits i servitutslagen.
Det måste otvivelaktigt anses vara ett allmänt intresse, att lagstiftningen
möjliggör ett utnyttjande av landets mineralfyndigheter på lämpligaste sätt.
Med hänsyn därtill skulle det vara av värde, om vattenlagen kunde i ovan
angivna delar förtydligas, så att sjösänkning uttryckligen medgåves till förmån
för gruva och att vattendomstolen eller vattenrättsdomaren ägde avgöra,
huruvida ärendet skulle handläggas av vattendomstol eller vid syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen.
På grund av det ovan anförda och under framhållande av frågans stora
betydelse för gruvnäringen, särskilt under nu rådande förhållanden, hemställes,
att den av motionären föreslagna utredningen om vissa ändringar i
vattenlagen med det snaraste måtte vidtagas så att, om möjligt, förslag i ämnet
kan framläggas redan till innevarande års riksdag.
Stockholm den 22 februari 1943.
JERNKONTORET
Wiking Johnsson.
SVENSKA GRUVFÖRENINGEN
M. Waldenström.
/ E. Tunhammar.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
4311sn