Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
1
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 19 mars 1943 kl. 7 f. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1952 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag
angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr
430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 5 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 91, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
i) Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.
Härigenom förordnas, dels att lagen den 19 juni 1942 örn hyresreglering
m. m., vilken gäller till och med den 30 september 1943, i nedan intagna delar
skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives, dels ock att
lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den
30 september 1944.
6 §.
Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd mot
en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter
föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som
finnes skäligt. I fråga örn ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende
med varmvatten skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas
äga motsvarande tillämpning.
Vid meddelande---därtill fastställer.
7 §•
Ilar hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal, äger
hyresnämnden på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig,
örn den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 15.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
obillig. Nämnden må ock, örn hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet
mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga
sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga.
Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar
från uppsägningen eller, om hyresvärden icke därvid tydligt meddelat, att
han ej önskar låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden
lämnat hyresgästen sådant meddelande.
8 §•
Är hyresavtal slutet för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och
har hyresgästen i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla
lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden,
där hyresvärden vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av
hyresgästen förordna därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyresvärdens
vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest
vara obillig. I fråga örn hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 g
stadgas äga motsvarande tillämpning.
Framställning som---av avtalet.
Om förbud mot viss uthyrning m. m.
9 §.
Lägenhet, som den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den
blivit färdigställd, var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad,
må ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller av ägaren tagas i bruk för
väsentligen annat ändamål än det sålunda avsedda.
Hyresnämnden äger---möblerat skick.
14 §.
Hyresnämnd utgöres---två ledamöter.
Ordförande förordnas---sådan förordnas.
Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamoten
skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som ej
må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre
bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan,
som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skall, där dét
utan olägenhet kan ske, sistnämnde ledamot ersättas av ledamot, som driver
förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyrning
avsedd fastighet.
För ordföranden---skall ersätta.
Förordnande såsom---tills vidare.
18 §.
Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och
hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att tid
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
3
sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av
ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde,
om den finnes icke förtjäna avseende. Där genom särskild författning eller
beslut av statens byggnadslånebyrå bestämts den hyra, som högst må utgå
för viss lägenhet, må ärende om fastställande av lägenhetens grundhyra intill
den sålunda bestämda hyrans belopp avgöras utan hinder av att hyresgäst
eller hyressökande icke bereus tillfälle att infinna sig vid sammanträdet.
Har kallelse till sammanträde avsänts till part genom rekommenderat brev,
må ärendet avgöras utan hinder av hans utevaro.
Nämnden äger---inför nämnden.
Nämnden eller---förelägga vite.
19 §.
Såsom hyresnämndens---ordföranden omfattar.
Beträffande jäv---är stadgat.
Vid sammanträde med nämnden skall förås protokoll. Om nämndens beslut
skall skriftligt besked tillställas parterna.
20 §.
Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra
besvär hos statens hyresråd inom tjugu dagar från den dag, då klaganden
erhöll sådant besked som i 19 § tredje stycket sägs.
Nämndens beslut skall, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, lända till
efterrättelse utan hinder av anförda besvär.
Nämndens beslut gäller för tiden från och med den dag, då detsamma
meddelats, eller den senare dag, som nämnden bestämmer. I ärende, som avses
i 3, 4 eller 6 §, må dock nämnden, där det av särskild anledning finnes
skäligt, bestämma att beslutet skall avse förfluten tid; och äger nämnden i
sådant fall förordna om skäligt anstånd med betalning av vad hyresgäst
kan bliva skyldig att ytterligare utgiva för tid före nämndens beslut.
26 §.
Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse i hotelleller
pensionatrörelse, i den mån prisregleringslagen erhållit tillämpning
därpå.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före lagens ikraftträdande
uppsagt hyresavtal om lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möblerat
skick, till upphörande efter den 30 september 1943, må framställning som
i 7 g sägs göras inom fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande eller,
om hyresvärden icke dessförinnan tydligt meddelat, att han ej önskar låta
4
Andra lagutskottets utlåtaiide nr 15.
hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.
Beslut, som hyresnämnd meddelar, må icke på grund av vad som stadgats
i 20 § tredje stycket erhålla giltighet för tiden före lagens ikraftträdande.
2) Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.
Härigenom förordnas, dels att 5 och 15 §§ lagen den 19 juni 1942 örn kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken gäller till och
med den 30 september 1943, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles,
dels att 9 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla, dels ock
att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den
30 september 1944.
5 §■
överlåtelse av bostadsrätt mot vederlag skall för att bliva gällande godkännas
av hyresnämnden. Vad nu sagts skall dock ej gälla förvärv som skett å
exekutiv auktion.
Den som mot vederlag överlåter bostadsrätt vare skyldig att göra anmälan
om överlåtelsen hos nämnden inom fjorton dagar från dagen för avtalet.
15 §.
Vad i 18 § tredje stycket samt 19—21, 25 och 28—30 §§ lagen örn hyresreglering
m. m. stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å
ärende enligt denna lag. Rör ärendet fastställandet av hyresvillkor, skall
jämväl i övrigt tillämpas vad som stadgas i förstnämnda lag.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
I anledning av propositionen hava inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen motionen nr 209 i första kammaren av herr Ekman samt likalydande
motionerna nr 210 i första kammaren av herr Lindblom m. fl. och
nr 310 i andra kammaren av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.
För de i motionerna framställda yrkandena kommer redogörelse att lämnas
i det följande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 15. •>
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna andragit till
stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i den följande framställningen, hänvisa till propositionen och motionerna.
Allmänna synpunkter.
Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. har
stadgats begränsning av hyrans storlek för flertalet lägenheter, möjlighet
till tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av vissa andra hyresförhållanden.
Såsom ett komplement härtill har i lagen den 19 juni 1942 (nr 430)
örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. genomförts reglering
av lägenhetsförvärv, som grundas på bostadsrätt och andra former av
bostadskooperation. Båda lagarna äga tillämpning i alla städer, köpingar och
municipalsamhällen, vilkas invånarantal uppgår till minst 2,000, samt dessutom,
efter särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t, i åtskilliga mindre orter.
Regleringsåtgärderna handhavas närmast av kommunala hyresnämnder. Dessas
beslut kunna överklagas hos statens hyresråd, som utgör den centrala
myndigheten för hithörande frågor i hela riket. Lagarna äga giltighet till och
med den 30 september 1943.
Såsom framhållits i motiven till den nu angivna lagstiftningen, har denna
föranletts av den bostadsbrist och därmed följande fara för stegring av lägenheternas
pris, som uppkommit till följd av byggnadsverksamhetens minskade
omfattning. I samtliga de 326 orter, för vilka det föreligger statistiska
uppgifter örn bostadsproduktionen, tillkommo under tioårsperioden 1932—
1941 i genomsnitt 24,277 nya bostadslägenheter årligen. År 1939, då byggnadsverksamheten
nådde sin höjdpunkt, uppgick antalet till 40,787. Till
följd av krisförhållandena sjönk sedan produktionen till 18,578 lägenheter
år 1940 och 11,634 år 1941. För år 1942 föreligger ännu icke fullständig
statistik beträffande samtliga dessa orter.
På grundval av uppgifter från byggnadsnämnderna har socialstyrelsen
utarbetat en preliminär statistik över bostadsproduktionen i de större och
medelstora städerna. Enligt denna statistik tillkommo i 33 städer med över
10,000 invånare år 1939 icke mindre än 30,522 nya lägenheter, medan motsvarande
tal var 14,629 år 1940, 8,582 år 1941 och 13,690 år 1942. För de
14 största städerna — där invånarantalet översteg 30,000 — uppgick antalet
redovisade nya lägenheter under åren 1939—1942 till respektive 26,805,
13,128, 7,394 och 10,964.
Statistiken över beviljade byggnadslov, som närmast belyser omfattningen
av byggnadsföretagarnas planer, har utvisat en väsentlig stegring av
byggnadslovens antal under år 1942 i jämförelse med år 1941. Likaså giva
byggnadsnämndernas uppgifter örn pågående byggen vid handen, att bostadsproduktionen
år 1942 fått avsevärt större omfattning än närmast föregående
år.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
Även om sålunda en tydlig förbättring inträtt efter år 1941, har dock bostadsproduktionen
icke på långt när kommit upp till den nivå, som var
rådande omedelbart före krigsutbrottet. Den nuvarande bristen på arbetskraft
och på vissa slag av byggnadsmaterial lägger alltjämt hinder i vägen
för en mera betydande ökning av byggnadsverksamheten.
Hyresrådet har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 februari 1943 framlagt
förslag till lagstiftning om fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.
samt lagen om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.
I nämnda skrivelse har framhållits, att hyresrådet för att förbereda denna
lagstiftningsfråga lämnat samtliga hyresnämnder tillfälle att anföra synpunkter
och önskemål. I anledning därav hade inkommit 41 yttranden, avgivna
av sammanlagt 57 hyresnämnder. Hyresrådets förslag grundade sig dels
på erfarenheter, som rådet gjort i sin hittillsvarande praxis, och dels på de
förslag i hyresnämndernas yttranden, som rådet funnit värda särskilt beaktande.
över hyresrådets förslag ha yttranden avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund
och hyresgästernas riksförbund.
I fråga örn behovet av att lagstiftningen förlänges har
i stort sett enighet rått. Samtliga de hyresnämnder, som uttalat sig härom,
lia ansett en sådan förlängning ofrånkomlig.
Hyresrådet har uttalat, att en reglering av detta slag vore oundgängligen
nödvändig i nuvarande läge på bostadsmarknaden, samt att ingenting syntes
tyda på att detta läge skulle komma att avsevärt förbättras under det
närmaste året efter det att den nuvarande lagens giltighetstid utlöpte. Med
anledning härav har hyresrådet föreslagit, att de båda lagarna med vissa
ändringar skulle erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september
1944.
I sitt yttrande över hyresrådets förslag har Sveriges fastighetsägareförbund
— under anförande av allmänna betänkligheter gentemot lagstiftningen
— yttrat, att man tyvärr syntes få räkna med att densamma komme att
få förlängd giltighet. Hyresgästernas riksförbund har förklarat, att man icke
ens kunde allvarligt diskutera frågan om att upphäva lagstiftningen eller att
inskränka dess tillämplighetsområde. Tvärtom torde det stå klart för envar,
att det nuvarande läget på bostadsmarknaden icke medgåve en återgång lill
en fri prisbildning.
Huvudgrunderna i den nu gällande lagstiftningen ha i
stort sett lämnats utan erinran av hyresnämnderna.
Hyresrådet har såsom redan antytts föreslagit, att vissa ändringar skulle
vidtagas i de båda lagarna, och har för detta ändamål utarbetat två författningsförslag.
Beträffande innehållet i dessa förslag får utskottet hänvisa till
propositionen bifogad bilaga A.
I det yttrande, som avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund, har anförts
bl. a. följande:
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
7
Den erfarenhet man hittills vunnit av hyresregleringslagens tillämpning visar,
att de betänkligheter, som före dess tillkomst yppades, blott vörö allt för
välgrundade. Genom sin allmänna tendens och genom sin utformning har
hyresregleringslagen placerat fastighetsägareparten i en mera missgynnad
ställning än som kunnat motiveras av lagstiftningens egentliga syfte. Lagen
karakteriseras av ett ensidigt hänsynstagande till hyresgästpartens intressen.
De intressemotsättningar mellan fastighetsägare och hyresgäster, som lagen
avser att reglera, hava i den största utsträckning lösts till hyresgästpartens förmån.
Lagbestämmelserna måste för att kunna sägas stå i överensstämmelse med
den rättsuppfattning, som hittills varit rådande i vårt land, inrymma garantier
för att samhällets ingrepp mot fastighetsägarna icke göres mera omfattande
än som oundgängligen erfordras. I den mån vissa hyresförhållanden,
såsom frågan örn hyresprisbildningen, frågan örn fastighetsägarnas uppsägningsrätt
m. m., sålunda även efter den 1 oktober 1943 skola Wiva föremål
för laglig reglering, måste man kräva, att större hänsyn än hittills tages till
fastighetsägarpartens berättigade intressen.
Hyresgästernas riksförbund har som ett allmänt omdöme örn lagstiftningen
uttalat, att den i stort sett syntes ha haft åsyftad effekt. Förbundet ägde kännedom
örn att det från fastighetsägarnas sida gjorts och säkerligen komme att
i framtiden göras försök att karakterisera lagens verkningar för hyresvärdarna
såsom mer eller mindre katastrofala. Bakom sådana synpunkter läge påtagliga
överdrifter. Lagen medgåve i sin nuvarande utformning en anpassning
av hyresnivån efter förvaltningskostnadernas stegring, en princip mot
vilken fastighetsägarna själva åtminstone tidigare icke haft något att erinra.
Den omständigheten, att hyresvärdarna i fråga om beskurna vinstmöjligheter
satts i en förut ej rådande paritet med andra medborgargrupper kunde
icke utgöra skäl för lagstiftningens upphävande eller förändring av dess bärande
principer.
Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, har i propositionen
i denna del anfört:
»Det nuvarande läget på bostadsmarknaden kännetecknas av en allmän
knapphet på lägenheter. Anledningen härtill är den mycket betydande minskning
av bostadsproduktionen, som inträdde efter det andra världskrigets utbrott.
Efter år 1941 har visserligen åter en ökning av bostadsproduktionen
inträtt, men möjligheten att i önskvärd omfattning tillgodose behovet av bostäder
är fortfarande starkt begränsad till följd av den rådande bristen på
arbetskraft och vissa slag av byggnadsmaterial.
Under dessa förhållanden framstår det såsom ofrånkomligt att tills vidare
bibehålla de regleringsåtgärder och ingripanden på bostadsmarknaden,
vilka infördes genom lagen den 19 juni 1942 örn hyresreglering m. m. och
lagen samma dag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m. Såsom tidigare angivits har hyresrådet framlagt förslag örn att dessa
båda lagar, vilka äro gällande till och med den 30 september 1943, skola
erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1944. Detta förslag,
som icke mött någon egentlig gensaga, torde böra genomföras.
Bestämmelserna i nu ifrågavarande lagar torde i stort sett lia visat sig
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
Vtokottel.
väl ägnade att ligga till grund för den erforderliga regleringen. Under lagarnas
tillämpning har emellertid i vissa avseenden framträtt behov av ändringar
eller kompletteringar. De förslag, som framlagts härom, skola behandlas
i det följande under de särskilda lagrummen.»
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.
Enligt utskottets mening är det uppenbart, att den alltjämt rådande bristen
å lägenheter icke nu medger återgång till en fri prisbildning å hyresmarknaden.
Några skäl att ändra de grundprinciper, varå nu gällande regleringslagstiftning
vilar, hava icke förebragts. Utskottet får därför tillstyrka, att
lagstiftningen erhåller förlängd giltighet. Såsom framgår av den följande redogörelsen
har emellertid utskottet i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag
på en del punkter förordat ändring eller komplettering av lagarna.
I den följande framställningen kommer att lämnas en redogörelse för i
propositionen och motionerna framlagda förslag till vissa ändringar och
kompletteringar av lagarna.
Lagen om hyresreglering m. m.
I den mån nedan icke annorlunda angives har utskottet lämnat lagförslaget
utan erinran.
3 och 4 §§.
I 3 § första stycket förbjudes hyresvärd såväl att mottaga som att träffa
avtal om högre hyra än den tillåtna grundhyran. Brott häremot är belagt
med straff i 23 §, varjämte hyresbelopp, som olovligen uppburits, jämlikt
24 § skall återgäldas. Enligt 4 § första stycket äger hyresvärden utöver grundhyran
träffa avtal örn skälig ersättning för värme och varmvatten.
För ändring av grundhyran uppställes i 3 § andra stycket fordran på avsevärd
avvikelse från gällande hyresnivå. Jämlikt 4 § andra stycket kan
reglering av värme- och varmvattenersättning göras även under löpande kontraktstid,
under förutsättning att avtalet innehåller några grunder för beräkning
av dylik ersättning.
I motionerna I: 210 och II: 310 har, såvitt förevarande paragrafer angår, yrkats,
att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i lagen, att slutandet av
avtal om högre hyra än den tillåtna i och för sig icke måtte förbjudas och
att, om så likväl anses böra ske, straff icke skall inträda förrän hyresvärden
mottager den otillåtna hyran, att jämkning av grundhyran skall kunna äga
rum, så snart grundhyran överhuvud skiljer sig från gällande hyresnivå och
sålunda icke blott, då denna skillnad är avsevärd, samt att hyresnämnd skall
kunna, där så prövas skäligt, under löpande kontraktstid ålägga hyresgäst
att utgiva ersättning för värme och varmvatten även i sådana fall, där denna
fråga icke blivit föremål för något avtal mellan parterna.
Hyresrådet har anfört, att lagen ginge för långt, då redan ingående av avtal
Andra lagutskottets utlåtande nr lä.
9
om högre hyra än den tillåtna straffbelagts. Det vöre uppenbarligen fullt
korrekt att sluta ett dylikt avtal »under förutsättning av hyresnämndens godkännande»,
och även i många fall, där det icke direkt utsagts, hade detta
varit parternas mer eller mindre klart fattade mening. Det förefölle icke hållbart
att låta straffbarheten bero av denna formella skillnad, och om återigen
den antydda reservationen skulle antagas vara parternas mening tills motsatsen
bevisades, bleve straffbudet ett tomt hot. Därtill komme, att om mottagandet
av för hög hyra vore det materiellt brottsliga, en kriminalisering
av avtalsslutandet — exempelvis med hänsyn till bevissvårigheter — vöre
försvarlig endast om avtalets tillvaro i och för sig utgjorde övertygande indicium
för att hyra betalats till avtalat belopp. Denna presumtion vöre
emellertid icke hållbar. Hyresrådet hade för övrigt i praxis konstaterat, att
det — tydligen oavsiktligt — brötes mot detta lagbud i en utsträckning, som
gjorde det ytterst tvivelaktigt, om det överhuvud taget vore möjligt att upprätthålla
detsamma. Av här antydda skäl ville hyresrådet föreslå, att kriminaliseringen
i denna del skulle upphöra. Förslaget föranledde en ändring i
3 § första stycket, vilken i sin tur gåve anledning till en omformulering i 4 §
första stycket.
Fastighetsägarnas representanter i hyresrådet lia i avgiven reservation anfört,
att hyresrådet enligt deras mening bort föreslå sådan uppmjukning av
de nuvarande bestämmelserna i 3 § andra stycket, att ändring av grundhyran
skulle kunna äga rum, så snart grundhyran överhuvud skilde sig från
hyran för jämförliga lägenheter och sålunda icke blott då denna skillnad
vore avsevärd. Vidare ha de — särskilt med tanke på langtidskontrakt för
affärslokaler — förordat en sådan komplettering av bestämmelserna i 4 §
andra stycket, att hyresnämnd skulle kunna, där så prövades skäligt, under
löpande kontraktstid ålägga hyresgäst att utgiva ersättning för värme och
varmvatten även i sådana fall, där denna fråga icke blivit föremål för något
avtal mellan parterna.
Sveriges fastighetsägareförbund har föreslagit samma ändringar, som påyrkats
i nämnda reservation. Beträffande den föreslagna ändringen i 4 § har
förbundet framhållit bland annat följande: »Då någon bestämmelse av här
åsyftat innehåll icke inflöt i lagen, motiverades detta med att det stöde hyresvärden
öppet att enligt bestämmelserna i 43 § allmänna hyreslagen hos domstol
påkalla en justering av avtalet. För en tillämpning av nämnda lagrum
fordras dock, alt avtalet i här åsyftat hänseende kommit att sta i strid mot
god sed i hyresförhållanden eller eljest kommit att bli otillbörligt. Det säger
sig självt, att en dylik judiciell prövning, som skulle komma att kräva synnerligen
lång tid och vars utgång städse vore synnerligen oviss, icke är likvärdig
med en prövning på grundval av en särskilt för ändamålet anpassad
lagbestämmelse, som principiellt fastslår hyresvärdens rätt till skälig ersättning
på grund av de stegrade bränslekostnaderna.»
Föredragande departementschefen har i denna del anfört:
»I 3 § första stycket förbjudes ej blott alt mottaga utan även att träffa avtal
örn högre hyra än grundhyran. Enligt hyresrådets förslag .skulle förbu
-
lo
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
det att träffa sådant avtal upphävas men förbudet att mottaga högre hyra än
grundhyran kvarstå. Det förra förbudet innefattar emellertid i själva verket
den grundläggande civilrättsliga regeln, att ifrågavarande avtal äro ogiltiga
till den del de innebära, att grundhyran överskrides. Denna regel sanktioneras
dels genom straffansvar och dels genom skyldighet att återbetala olovligen
mottagna belopp. Att borttaga förbudet mot att träffa sådana avtal, som här
angivits, låter sig därför svårligen göra. Härtill kommer, att effektiviteten av
ifrågavarande stadgande — som utgör grundvalen för regleringen av hyrespriserna
— skulle minskas i hög grad, om förbudet endast skulle avse mottagandet
av för hög hyra. En dylik handling skulle nämligen endast sällan kunna
bevisas. Å andra sidan förhåller det sig visserligen så som hyresrådet uppgivit,
att hyresvärd och hyresgäst ej sällan träffa en preliminär överenskommelse
örn hyreshöjning, under förutsättning att hyresnämnden lämnar samtycke
därtill. Några verkliga olägenheter torde emellertid ej lia uppkommit
till följd härav. Örn hyresvärden uppger, att en träffad överenskommelse
haft sådan villkorlig karaktär, blir han naturligtvis icke förfallen till
straffansvar, såframt ej omständigheterna äro sådana, att hans uppgift icke
förtjänar tilltro.
De önskemål om ändring av grundhyran vid mindre avvikelser från den
allmänna hyresnivån och om införande av bränsleklausul vid långtidskontrakt,
vilka nu framförts av fastighetsägarnas representanter i hyresrådet
och av fastighetsägareförbundet, ha redan vid den nuvarande lagens tillkomst
varit föremål för övervägande såväl i Kungl. Maj:ts proposition som
i andra lagutskottets däröver avgivna utlåtande. Det synes icke föreligga anledning
att nu intaga en annan ståndpunkt i dessa frågor än den, som därvid
lades till grund för statsmakternas avgörande.
Med anledning av vad sålunda anförts torde någon ändring i 3 och 4 §§
icke böra vidtagas.»
Uukottet. Hyresrådet har beträffande 3 § anfört, att lagen ginge för långt, då redan
ingåendet av avtal örn högre hyra än den tillåtna straffbelagts, och därför
föreslagit, att det i paragrafen upptagna förbudet, såvitt själva avtalsslutandet
anginge, skulle upphävas. I motionerna I: 210 och II: 310 har yrkats, att
3 § måtte ändras i enlighet med vad hyresrådet föreslagit, samt att, därest
förbudet i denna del likväl ansåges böra bibehållas, överträdelse av förbudet
dock icke skulle vara straffbelagd. Vissa skäl kunna givetvis åberopas till
stöd för den av hyresrådet föreslagna lagändringen. Departementschefen har
emellertid framhållit, att förbudet mot slutandet av avtal innefattade den
grundläggande civilrättsliga regeln, att ifrågavarande avtal vore ogiltiga till
den del de innebure, att grundhyran överskredes. Därjämte skulle enligt departementschefens
mening effektiviteten av ifrågavarande stadgande minskas
i hög grad, om förbudet endast skulle avse mottagandet av för hög hyra.
En dylik handling skulle nämligen endast sällan kunna bevisas. Om hyresvärden
uppgåve, att en överenskommelse om hyra utöver grundhyran ägde
giltighet endast under den förutsättningen, att hyresnämnden lämnade sam
-
Andra lagutskottets utlåtande nr lo -
ll
tycke därtill, bleve hyresvärden naturligtvis icke förfallen till straffansvar,
såframt ej omständigheterna vöre sådana, att hans uppgift icke förtjänade
tilltro. Utskottet finner, att vad departementschefen sålunda anfört talar för
att bestämmelsen i 3 § första stycket bibehålies i oförändrat skick. Att,
såsom i nyssnämnda motioner alternativt föreslagits, bibehålla förbudet men
borttaga straffpåföljden är enligt utskottets mening icke lämpligt.
I motionerna har vidare hemställts, att ändring av grundhyran skall kunna
äga rum, så snart grundhyran överhuvud skiljer sig från gällande hyresnivå,
och således icke blott, såsom stadgas i 3 § andra stycket i lagen, då skillnaden
är avsevärd. Utskottet har föregående år i sitt av riksdagen godkända utlåtande
över förslaget till hyresregleringslag förklarat sig icke kunna tillstyrka,
att stadgandet erhölle en sådan utformning, detta redan av det praktiska skälet,
att hyresnämndernas arbetsbelastning i så fall skulle ökas i mycket hög grad.
Vidare anförde utskottet, att den normala prissättningen på lägenheter alltid
gåve utrymme för smärre variationer. Lägenheterna vore mera sällan varandra
helt lika, och även två lägenheter av exakt samma typ vore av andra skäl ofta
något olikvärdiga. Utskottet finner icke sådana skäl förebragta, som skulle
kunna giva utskottet anledning alt förorda ändring i den ståndpunkt riksdagen
redan intagit i förevarande fråga.
Slutligen har i förenämnda båda motioner hemställts om sådan ändring i
4 § i lagen, att hyresnämnd, där så prövades skäligt, skulle kunna under löpande
kontraktstid ålägga hyresgäst att utgiva ersättning för värme och varmvatten
även i sådana fall, där denna fråga icke blivit föremål för något avtal
mellan parterna. Jämväl denna fråga har utskottet haft under övervägande
föregående år. Utskottet framhöll då såsom sin mening, att det visserligen
ofta vid långtidskontrakt funnes skäl att tillerkänna hyresvärden ökad ersättning
i nämnda avseenden, men att dylika frågor lämpligast borde prövas av
domstol enligt allmänna hyreslagen, enär de kunde äga sådant samband med
hyresvillkoren i övrigt, att de icke borde lösryckas till särskild behandling
Domstolen horde i sådant fall, enligt utskottets förmenande, med stöd av 43 §
i nämnda lag, kunna tillerkänna hyresvärden sådan ersättning. Utskottet
kan icke finna, att det av motionärerna åberopade rättsfallet utgör tillräcklig
grund för antagande, att nämnda lagrum icke erbjuder möjlighet att tillgodose
hyresvärden i förevarande hänseende. Jämväl beträffande detta spörsmål är
utskottet således av samma uppfattning som föregående år.
På grund av vad sålunda anförts har utskottet icke ansett sig böra föreslå
någon ändring i 3 eller 4 §.
5 §•
Jämlikt första stycket i denna paragraf äger hyresrådet, där så finnes påkallat
till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i viss kommun,
medgiva att avtal må för tid, som angives i beslutet, träffas örn hyreshöjning
utöver grundhyran intill viss procent av denna eller, örn däri ingår
ersättning för värme eller varmvatten, av återstående del av grundhyran. Vid
meddelande av sådant beslut, som nu nämnts, må enligt paragrafens andra
12
■1 neira lagutskottets utlåtande nr lö.
stycke fastställas särskilda procenttal för olika slag av lägenheter ävensom
stadgas undantag från rätten till hyreshöjning, i den mån hyran förut höjts
utöver det belopp lägenheten betingade den 1 januari 1940.
Hyresrådet har föreslagit, att paragrafen måtte erhålla följande ändrade
lydelse:
Där så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning
i viss kommun, äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
statens hyresråd föreskriva, att beträffande lägenhet i kommunen hyresvärd
skall för tid, som angives i beslutet, äga att utöver grundhyran uttaga
hyrestillägg med viss procent av denna eller, örn däri ingår ersättning för
lägenhetens uppvärmning eller förseende med varmvatten, av återstående
del av grundhyran. Örn den avtalade hyran understiger grundhyran, skal!
vad nu sagts om grundhyran i stället gälla den avtalade hyran.
Vid meddelande av beslut, som i första stycket avses, må fastställas särskilda
procenttal för olika slag av lägenheter så ock stadgas undantag från
rätten att uttaga hyrestillägg, i den mån hyran förut höjts utöver det belopp
lägenheten betingade den 1 januari 1940.
Hyresgäst, som ej förbundit sig att i hyra utgiva jämväl det belopp hyresvärden
äger uttaga i hyrestillägg, vare, örn hyresavtalet slutits före den 30
juni 1942, ej skyldig att utgiva hyrestillägg för tid före den dag, till vilken
hyresvärden efter nämnda tidpunkt tidigast kunnat uppsäga avtalet. Sådan
hyresgäst vare ej heller skyldig att utgiva hyrestillägg, om hyresförhållandet
skall upphöra senast nästa fardag efter det föreskriften örn hyrestillägg
blivit tillämplig.
Hyresgäst, som nyss sagts, vare tillika, ändå att han eljest icke ägt sådan
rätt, berättigad att inom tid som i beslutet örn hyrestillägg angivits lipp
säga hyresavtalet att upphöra nästa fardag. Sådan uppsägning vare dock
utan verkan, örn hyresvärden inom en vecka efter uppsägningen meddelar
hyresgästen, att han avstår från hyrestillägg för återstoden av avtalstiden
I motionerna I: 210 och 11: 310 har hemställts, alt 5 § erhåller den lvdelst
hyresrådet sålunda föreslagit.
Beträffande denna paragraf Ilar hyresrådet anfört bl. a. följande:
I den nu gällande lagen är den s. k. generella hyreshöjningen, d. v. s. den
allmängiltiga justering uppåt av hyresnivån, som lagen anvisar såsom möjlig
att företaga vid en stegring av fastighetsomkostnaderna, icke konstruerad
som en automatiskt inträdande höjning av alla utgående hyresbelopp utan
som en höjning av den gräns, intill vilken det råder avtalsfrihet beträffande
hyresbeloppen. Detta gör det nödvändigt för hyresvärden att vidtaga vissa
avtalstekniska försiktighetsmått för att säkra sin möjlighet att utnyttja en
eventuell sådan hyreshöjning. Ett dylikt försiktighetsmått, som redan kom
mit till användning i stor utsträckning, består däri, att i hyresavtalet intages
en bestämmelse, vari hyresgästen på förhand förbinder sig att betala den högre
hyra, varom det genom ett framtida beslut om generell hyreshöjning kan
bliva tillåtet att avtala. Om avtalet icke innehåller en liknande bestämmelse
av detta slag, måste hyresvärden bevara sin rätt till höjning genom att säga
upp avtalet i god tid, då beslut om höjning meddelats eller rentav medan
man väntar på ett dylikt beslut.
De formaliteter, som sålunda krävas för att hyresvärden skall få utnyttja
ett beslut om generell hyreshöjning, förefalla att kunna undvaras och synas
icke fylla något praktiskt syfte. Flertalet hyresvärdar förstå säkerligen icke
att skaffa sig sådana bestämmelser i avtalen, som här angivits, och örn de
-
Andra lagutskottets utlåtande nr lä.
13
samma återigen betraktas från hyresgästens synpunkt, är det naturligt om
denne drar sig för att skriva under en avtalsförpliktelse, vars ekonomiska innebörd
han icke kan bedöma. I den mån dylika avtalsbestämmelser saknas,
komma massuppsägningar av hyresavtal att företagas varje gång frågan om
generell hyreshöjning på nytt upptages till behandling av hyresrådet, d. v. s.
minst en gång varje år. Redan uppsägningarna i och för sig äro ett oting, då
de förorsaka onödig oro, och därjämte komma en stor del av dem att dragas
under hyresnämndernas prövning. Dessa mål äro fullständigt onödiga och utgången
i dem är given på förhand — en uppsägning för att utnyttja en generell
hyreshöjning varken strider mot god sed eller är obillig — men de vålla
nämnderna mycket arbete, eftersom dessa rimligtvis icke kunna utan vidare
avslå framställningarna om ogiltigförklaring utan böra klargöra läget för
hyresgästen och se till att nytt avtal blir slutet på de nya villkoren innan
målet avskrives. Det har i hittillsvarande praxis till och med förekommit, att
mål av denna art dragits inför hyresrådet.
Om den generella hyreshöjningen i stället konstrueras så, att varje hyresvärd
för den tid beslutet gäller får rätt att av hyresgästen uppbära ett tillägg
till den avtalade hyran (respektive till grundhyran, om denna är lägre än
den avtalade hyran), innebär detta i sak ingen olikhet mot det läge som uppkommer,
om hyresvärden enligt nu gällande rätt iakttager någon av de nyss
nämnda formaliteterna och hyresgästen inför uppsägningshot skriver under
ett nytt avtal med höjningen införd. En olikhet föreligger endast i det undantagsfall,
att hyresgästen förklarar sig icke under några omständigheter
kunna komma ut med höjningen utan vara nödsakad att skaffa sig en billigare
lägenhet. Med tanke på dessa fall bör, därest beslutet om höjning erhåller
denna automatiska verkan, i stället hyresgästen få en möjlighet att genom
uppsägning av avtalet skaffa sig handlingsfrihet.
Den närmare utformningen av denna extraordinära uppsägningsrätt samt
ytterligare undantag, som hyresrådet föreslagit från den förordade principen
om automatiskt inträdande prishöjning, framgå av den av hyresrådet föreslagna
lagtexten.
I reservation mot hyresrådets förslag ha hyresgästernas representanter i
hyresrådet framhållit:
Hyresregleringslagstiftningen genomfördes som ett led i de statliga åtgärderna
till förhindrande av inflation. Detta kom till uttryck i icke allenast det
prisstopp, som lagstiftningen i princip innebar, utan även förutsättningarna
för de stegrade förvaltningskostnadernas inverkan på hyresprisbildningen.
Beslut enligt 5 § hyresregleringslagen får således icke rubba gällande avtal.
Enligt vårt förmenande måste lagstiftningen i sistnämnda hänseende anses
innebära, icke blott att hänsyn tagits till hyresgästernas behov av att kunna
förutse hyrespostens storlek under viss tid framåt, utan även att statsmakterna
velat undvika de inflatoriska verkningarna av en automatiskt inträdande,
för samtliga hyresavtal i riket gällande hyresstegring i följd av ett
beslut enligt 5 § hyresregleringslagen. Majoritetens förslag till ändrad lydelse
av sagda lagrum innebär enligt vår mening ett direkt avsteg från sagda tvenne
principer.
Vi äro medvetna örn, att gällande lagstiftning i denna del har förorsakat en
del olägenheter, särskilt av administrativ art. Till stor del äro dessa dock att
hänföra till sådana förhållanden, som nödvändigtvis måste uppstå vid införandet
i stor hast av en lagstiftning som den förevarande. Man har all anledning
förmoda ali åtskilliga av de nu åsyftade olägenheterna skola försvinna
eller minskas under lagstiftningens fortsatta tillämpning. I valet mellan even
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
Utskott et.
tueli! bestående sådana och en förändring av de principer, varå 5 § vilar, synes
oss det förstnämnda alternativet vara att föredraga, då det i allt fall icke
innebär ett förtunnande av hyresregleringens inflationshämmande verkan,
vilket majoritetens förslag måste anses göra.
Med denna motivering lia hyresgästernas representanter påyrkat, att ifråga
varande paragraf måtte bibehållas oförändrad.
Hyresgästernas riksförbund har instämt i de synpunkter, som sålunda reservationsvis
anförts inom hyresrådet. Däremot har Sveriges fastighetsägareförbund
tillstyrkt hyresrådets förslag.
Föredragande departementschefen har i denna del anfört:
»I nuvarande ekonomiska läge, då strävandena att stabilisera prisnivån måste
tillmätas den största betydelse, synes det vara önskvärt att undvika ett
system, som i högre grad än det förut tillämpade verkar automatiskt i prishöjande
riktning, även örn skillnaden i praktiken måhända icke skulle bli
av alltför stor betydelse.
Huruvida det behöver uppstå sådana praktiska olägenheter, som hyresrådets
ändringsförslag avser att undanröja, torde mindre bero på innehållet
i lagbestämmelsen än på ordningen för meddelande av beslut rörande generellt
tillstånd till hyreshöjning. Hittills har hyresrådet endast vid ett tillfälle
haft att handlägga ett dylikt ärende. Hyresrådets beslut kunde självfallet
icke meddelas förrän i juli månad 1942, då lagen just trätt i kraft. Beslutet
innebar, att något generellt medgivande till hyreshöjning icke lämnades för
tiden från och med den 1 oktober 1942 till och med den 31 mars 1943. Med
hänsyn till de förhållanden som förelågo, då detta beslut fattades, fann sig
hyresrådet nödsakat att, såsom nu angivits, begränsa beslutets giltighetstid till
ett halvt hyresår. Därest dylika beslut hädanefter meddelas för minst ett
helt hyresår i sänder och kungöras mer än sex månader innan de skola
tillämpas — såsom hyresrådet torde ha för avsikt att göra — få parterna på
hyresmarknaden i de allra flesta fall tillfälle att i god tid avtala om sådan
ökning av den utgående hyran, som kan ha medgivits i hyresrådets beslut,
varför onödiga uppsägningar icke behöva förekomma.
Med hänsyn till nu angivna omständigheter synes hyresrådets förslag till
ändring av 5 § icke böra genomföras.»
Hyresrådet har föreslagit, att beslut enligt 5 § rörande generell hyres
ökning i princip skall medföra en direkt ökning av de utgående hyrorna i
stället för att — såsom nu är fallet — innebära ett medgivande att genom
överenskommelse, eventuellt efter uppsägning, höja de avtalade hyresbeloppen.
För att tillgodose hyresgästernas intressen skulle dock enligt förslaget
vissa modifikationer göras i den angivna principen. I motionerna I: 210 och
II: 810 har hemställts, att 5 § måtte undergå sådan ändring, som hyresrådet
föreslagit.
Utskottet ansluter sig till de skäl departementschefen anfört till stöd för
att bestämmelsen i paragrafen bibehålies oförändrad och har fördenskull
icke funnit anledning förorda den ifrågasatta lagändringen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 15. 15
6 §•
I denna paragraf meddelas bestämmelser angående sådana lägenheter, som
icke äro underkastade den snävare hyresregleringen enligt lagens tidigare
paragrafer. Till denna kategori höra i främsta rummet bostadslägenheter,
som uthyras i möblerat skick. Hyran för dessa lägenheter regleras enligt 6 §
på så sätt, att om hyran är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och
övriga omständigheter föranleda, hyresnämnden äger på framställning av
hyresgästen nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt.
Hyresrådet har anfört:
En betydelsefull brist i den nuvarande hyresregleringen ligger däri, att
uthyrningen av möblerade rum endast ofullständigt kontrolleras. Tillgängliga
upplysningar utvisa, att beträffande sådana rum på flera orter genomförts
mycket betydande hyreshöjningar, vilka icke tillnärmelsevis motiveras
av motsvarande omkostnadsökningar, och några av de till hyresrådet inberättade
fallen måste betecknas som ocker. Hyresrådet har ingående övervägt
möjligheterna till ett mera effektivt ingripande på detta område men nödgats
konstatera att detsamma är ytterst svårreglerat, och hyresrådets förslag på
denna punkt har endast begränsad räckvidd. Att den nu gällande möjligheten
enligt 6 § till ingripande mot oskäliga hyror för möblerade rum icke
utnyttjats i någon nämnvärd utsträckning har ansetts delvis kunna förklaras
därav, att för hyresnämndens ingripande krävcs initiativ av hyresgästen, vilket
är så mycket svårare för denne att taga, som han icke har något skydd mot
en uppsägning från hyresvärdens sida. Förslaget avser att undanröja dessa
båda hinder för stadgandets tillämpning, så att dels hyresnämnd får rätt att
ingripa på eget initiativ och dels hyresgäst i möblerat rum får samma uppsägningsskydd
som annan hyresgäst. Härav föranledas ändringar i 6—8 §§.
Föredragande departementschefen har i propositionen på denna punkt uttalat:
sSåsom
framgår av vad hyresrådet anfört, har det på flera håll förekommit,
att de som hyra ut möblerade rum utnyttjat den rådande bostadsbristen till
opåkallade hyreshöjningar. Detta har varit möjligt till följd av att möblerade
lägenheter icke omfattas av den snävare formen av hyresreglering. Den
rätt att påkalla hyresnedsättning, som finnes enligt 6 §, synes också ha
blivit utnyttjad endast i ringa omfattning. Att möblerade lägenheter vid lagstiftningens
tillkomst undantogos från den snävare hyresregleringen hade sin
grund i svårigheterna att anpassa ett system med fixerade hyrespriser på
dessa fall. Hyresrådet har icke heller kunnat anvisa någon utväg att lösa
dessa svårigheter. Däremot har hyresrådet, för att underlätta en tillämpning
av den form för hyresreglering, som stadgas i 6 §, föreslagit att hyresnämnd
skall kunna företaga ingripande enligt denna paragraf på eget initiativ. Detta
förslag torde böra genomföras. Det är i hög grad önskvärt, att den möj
lighct att reglera ifrågavarande hyrespriser, som 6 § lämnar, hädanefter
kommer till användning i betydligt ökad utsträckning.»
Utskottet, som ansluter sig till vad departementschefen i denna del an
fört, tillstyrker den genom propositionen föreslagna ändringen av 6 §. Såsom
ovan framhållits avser paragrafen i främsta rummet bostadslägenheter,
Vt »hotill.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
som uthyras i möblerat skick. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla
vikten av att hyresnämnderna vid sina undersökningar beträffande dylika
lägenheter iakttaga den varsamhet, som dessa ärendens ömtåliga beskaffenhet
motiverar.
7 §•
Detta lagrum stadgar rätt för hyresnämnd att på framställning av hyresgäst
förklara uppsägning ogiltig, om den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest vara obillig. Hyresgästens framställning skall göras
inom fjorton dagar från uppsägningen. Bestämmelserna äro icke tillämpliga
på lägenhet, som är uthyrd till bostad i möblerat skick.
I motionen 1: 209 har bl. a. anförts följande: Hyresregleringslagens bestämmelser
om ogiltighet av uppsägning medförde såsom de för närvarande vöre
utformade allvarliga svårigheter för den kooperativa bostadsproduktionen.
Det vore nämligen icke alltid möjligt för en bostadsrättsförening att till en
viss fardag försälja samtliga bostadsrätter i pågående produktion. Föreningen
måste då uthyra ifrågavarande lägenheter för att dessa icke skulle stå
oanvända. Det mötte emellertid svårigheter att sedermera försälja bostadsrätten
till lägenhet, som sålunda tillfälligt uthyrts. Hyresnämnderna brukade
nämligen i sådana fall bifalla hyresgästens talan örn ogiltigförklaring av
skedd uppsägning. Vad särskilt anginge Stockholm hade Hyresgästernas sparkasse-
och byggnadsförening därstädes låtit inrätta en s. k. återköpsfond,
som hade till uppgift att vid bostadsrättshavares dödsfall, iråkade ekonomiska
svårigheter etc. återköpa bostadsrätten. Ofta vore det i sådana fall omöjligt
för fonden att omedelbart åter försälja bostadsrätten, och lägenheten måste
därför uthyras. När bostadsrätten sedermera kunde försäljas, uppstode samma
svårigheter, som nyss nämnts. Det vore även vanligt, att den enskilde bostadsrättshavaren
för viss tid icke kunde begagna sig av sin bostadsrätt, exempelvis
på den grund att han fått tillfälligt arbete å annan ort. Då han sedermera
önskade återbekomma sin lägenhet, förhindrades detta därav, att hyresnämnderna
icke godkände uppsägning av den tillfällige hyresgästen. Motionären
hemställde, att riksdagen vid behandlingen av propositionen »måtte
i lagtexten eller om så ansåges ändamålsenligare ville i motiveringen för bifall
till den föreslagna lagstiftningen lämna sådana anvisningar till hyresnämnderna
och hyresrådet att i motionen påtalade olägenheter komma att
undanröjas.»
Hyresrådet har beträffande uppsägningsskyddets anordnande yttrat i huvudsak
följande:
Enligt hyresrådets erfarenhet har det vid genomförande av det skydd beträffande
uppsägningar, som hyresregleringslagen ger hyresgästen, varit en
olägenhet, att det icke finnes en genomförd rättslig skillnad mellan å ena
sidan en uppsägning, som företages för att hyresvärden vill att hyresgästen
skall flytta, och å andra sidan en uppsägning där detta icke — åtminstone i
första hand — är hyresvärdens avsikt, utan denne främst vill genomföra nya
villkor för den fortsatta uthyrningen. Från parternas synpunkt äro dessa
två fall uppenbarligen väsentligt olika. I förra fallet har hyresgästen att ge
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
17
nast taga ståndpunkt till frågan, om han kan och vill flytta, och om detta
icke är fallet erbjuder för närvarande hyresregleringslagen honom det skyddet,
att han hos hyresnämnden kan begära ogiltigförklaring av uppsägningen.
En uppsägning av det senare slaget däremot betraktas i första hand endast
som en inledning till avtalsförhandlingar, och först om dessa icke leda
till enighet och nytt avtal, blir läget det att hyresgästen ställes inför kravet
att flytta och då kan vilja påkalla hyresregleringslagens skydd för att få
bo kvar.
Den metod, som hyresregleringslagen anvisar hyresgästen till sådant skydd,
är emellertid densamma beträffande båda slagen av uppsägningar: begäran
örn ogiltigförklaring skall göras hos hyresnämnden inom fjorton dagar efter
uppsägningen. Detta förhållande, att förfarandet icke differentierats efter
uppsägningens sakliga innebörd i olika fall, medför olägenheter i två hänseenden.
Allvarligast är i detta sammanhang, att en uppsägning i syfte att åstadkomma
ändrade avtalsvillkor — i det följande nied ett något generaliserande
uttryck kallad »uppsägning för hyresreglering» — icke omedelbart framstår
för hyresgästen som en så allvarlig åtgärd, att han genast bör söka hyresregleringslagens
skydd, varför han ofta underlåter att göra detta i laga tid.
För att tillgodose dessa synpunkter föreslår hyresrådet i 7 § en uppdelning
av uppsägningarna i två kategorier, här kallade uppsägning för avflyttning
och uppsägning för hyresreglering. Uppsägningen för avflyttning
är en sådan, där hyresvärdens syfte att hyresgästen skall avträda lägenheten
tydligt angivits i uppsägningen, d. v. s. i den skriftliga uppsägningshandlingens
text eller, vid muntlig uppsägning, i det uttalande som innehåller
uppsägningen. För att en hyresgäst skall förpliktas avflytta, kräves enligt
förslaget antingen att uppsägningen haft den nu angivna formen eller att
en uppsägning av annat slag, som icke lett till avtal örn nya villkor, efterföljts
av ett förfarande vid hyresnämnden, vilket slutat med att hyresgästen
icke accepterat de villkor nämnden föreskrivit och, som en följd därav, nämnden
föreskrivit att hyresförhållandet skall upphöra. I övrigt har hyresgästens
skydd mot uppsägning utformats på samma sätt som i den nuvarande 7 §.
Avsikten med förslaget är i korthet, att genom det särskilda formkravet
beträffande uppsägningar för avflyttning skola på ett tidigt stadium kunna
urskiljas de uppsägningar, som ha detta syfte, och endast dessa i första hand
dragas under hyresnämndernas prövning. Antalet mål om uppsägnings ogiltighet
vid hyresnämnderna bör härigenom kunna nedbringas betydligt. Beträffande
övriga uppsägningar skola normalt närmast efter uppsägningen
följa avtalsförhandlingar och först örn dessa misslyckas frågan örn avtalsvillkoren
dragas inför hyresnämnden. Det är naturligt, örn delta sker på initiativ
av hyresvärden, men örn denne underlåter att göra det och hyresgästen vill
få rättsförhållandet klarlagt, kan han själv taga initiativet. Sedan hyresnämnden
kommit till ett resultat örn vad sorn är skäliga villkor skall detta
tillkännagivas för parterna. Örn hyresgästen accepterar detta avgörande, är
frågan avgjord för nästa avtalsperiod, avvisar hyresgästen de av nämnden
angivna villkoren, skall nämnden föreskriva att hyresförhållandet skall upphöra,
och hyresgästen blir då skyldig alt flytta don dag till vilken avtalet
blivit uppsagt.
Såsom angivits under 0 § har hyresrådet vidare föreslagit, att hyresgäst
i möblerad lägenhet skall erhålla samma uppsägningsskydd som annan
hyresgäst. T fråga örn den närmare innebörden av detta förslag har hyresrådet
anfört:
Bihang lill riksdagens protokoll W43. U saini. 2 aini. Ar 15.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
Då hyresgäst i möblerat rum i fråga örn uppsägningsskydd formellt likställes
med andra hyresgäster, måste emellertid övervägas hur den intresseavvägning,
som enligt lagens mening skall göras i dessa fall, ställer sig
när det blir fråga om möblerade rum. Beträffande dessa måste hänsyn tagas
till det förhållandet, att hyresvärd och hyresgäst ofta äro på ett helt
annat sätt än vid vanlig lägenhetsuthyrning beroende av varandra, att hyresförhållandet
på ett helt annat sätt ingriper i vederbörandes dagliga privata
liv. Detta gör, att hyresvärdens önskan att hyresgästen skall flytta i
och för sig måste tillmätas större betydelse än annars. I vanliga hyresförhållanden
torde vid denna intresseavvägning i allmänhet krävas för bifall till
hyresvärdens talan, att något förhållande styrkes som positivt talar för denna
utgång, t. ex. hyresvärdens egna personliga förhållanden som göra att
han själv behöver lägenheten, hyresgästens försummelse av sina ekonomiska
förpliktelser eller hyresgästens påtagliga åsidosättande av vanliga regler för
ordning och skick i fastigheten. Saknas utredning örn något dylikt förhållande,
lära i flertalet fall hyresgästens svårigheter att skaffa annan bostad
fälla utslag till hans förmån. Att kräva en liknande bevisbörda, då det gäller
inneboende i hyresvärdens eget hem, är uppenbarligen att gå för långt;
hyresvärden kan där ha goda skäl att slippa en hyresgäst, utan att han
förmår förebringa utredning om något mera påtagligt missförhållande, som
kan tillvitas hyresgästen.
Snarare torde läget i dessa fall ofta bli det, att hyresvärdens talan bör bifallas,
örn icke någon särskild omständighet talar till hyresgästens förmån.
Det viktigaste i sistnämnda hänseende är att lagändringens huvudsyfte tillgodoses,
d. v. s. att hyresgästen skyddas så långt som erfordras för att kontrollen
på hyresbeloppen skall kunna genomföras. Örn det sålunda finns något
som tyder på att uppsägningen föranletts av att hyresgästen direkt eller
indirekt givit anledning till hyresnämndens ingripande beträffande hvressättningen,
bör hyresgästen skyddas så långt det är möjligt. Detsamma skall
gälla, om tvisten i själva verket befinnes gälla en ekonomisk fråga, exempelvis
det fall att hyresvärden formellt undviker att taga en hyra, som skulle
ge anledning till ingripande, men håller höga priser på annat som hyresgästen
av praktiska skäl är nödsakad att betala för i samband därmed, såsom
mat, linne, betjäning o. s. v. Även där sådana omständigheter icke påvisas,
kunna förhållandena i det särskilda fallet påminna om det mera opersonliga,
övervägande affärsmässiga förhållandet mellan parterna vid vanlig lägenhetsuthyrning
och intresseavvägningen därför vara att bedöma på samma
sätt som där. I de fall där inga sådana särskilda omständigheter föreligga
och parterna äro mera personligen beroende av varandra, bör särskild hänsyn
till hyresvärdens intresse och önskemål tagas vid avgörandet av en uppsägnings
obillighet.
Hyresgästernas representanter i hyresrådet lia - utan att framställa något
direkt yrkande — anfört vissa betänkligheter gentemot hyresrådets förslag
rörande uppsägningsskyddets anordnande. I nämnda representanters
yttrande har hyresgästernas riksförbund instämt.
Sveriges fastighetsägareförbund, som förordat hyresrådets förslag rörande
uppsägningsskyddets anordnande, har framställt anmärkning mot de i den
nuvarande lagen uppställda förutsättningarna för ogiltigförklaring av uppsägning.
Föredragande departementschefen yttrade i denna del av propositionen:
»Vid tillkomsten av den nu gällande lagstiftningen övervägdes olika möjligheter
att under rådande krisförhållanden på bostadsmarknaden tillför
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
19
säkra hyresgästerna skydd mot att utan giltiga skäl nödgas avflytta från sina
lägenheter. Därvid genomfördes ett system, som visserligen lämnar hyresvärden
möjlighet att uppsäga hyresavtal men som innefattar rätt för hyresgästen
att få uppsägningen förklarad ogiltig, örn den befinnes strida mot god sed i
hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Det torde icke ha tillkommit några
omständigheter, som böra föranleda ändring i dessa allmänna principer för
hyresgästens besittningsskydd.---
Hyresrådets förslag att uppdela uppsägningarna i två kategorier skulle i
viss mån kunna avhjälpa de påtalade missförhållandena, men det är ägnat
att ingiva tvekan ur andra synpunkter.---
Det synes emellertid vara möjligt att på ett enklare sätt tillgodose syftet med
hyresrådets förslag. För att en hyresgäst, som icke erhållit klart besked örn en
uppsägnings innebörd, skall bli skyddad mot rättsförlust, torde han endast
behöva erhålla möjlighet att påkalla hyresnämndens ingripande jämväl efter
utgången av den nu stadgade tidsfristen.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad hyresrådet föreslagit torde de
nu gällande reglerna böra tillämpas i sådana fall, då hyresgästen redan i
samband med uppsägningen erhållit uttryckligt meddelande om att densamma
vidtagits i syfte att hyresgästen skall avträda lägenheten. Om däremot
något dylikt meddelande icke lämnats vid uppsägningen, bör hyresgästen
äga rätt att göra framställning om ogiltigförklaring hos hyresnämnden
även sedan fjorton dagar förflutit efter uppsägningen. Dock bör han vara
skyldig att göra sådan framställning inom fjorton dagar efter det han erhållit
tydligt meddelande örn att hyresvärden ej vill förlänga hyresförhållandet.
Av allmänna processuella regler torde följa, att det ankommer på hyresvärden
att bevisa, att hyresgästen erhållit dylikt meddelande.---—
Slutligen har hyresrådet föreslagit, att de personer, som hyra möblerade
rum, skola komma i åtnjutande av skydd mot uppsägning enligt samma regler
som andra hyresgäster. I nu gällande lag ha dessa hyresförhållanden undantagits
från bestämmelserna i förevarande paragraf. Att så skett, har berott
därpå, att förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst i regel är betydligt
mera betingat av privata hänsyn i dessa fall än vid vanliga hyresavtal, varför
det icke ansetts lämpligt att tvångsvis förlänga dylika hyresförhållanden. Såsom
angivits under 6 § har emellertid den rådande bostadsbristen flerstädes
utnyttjats på sådant sätt, att det uppstått ett starkt behov av skyddsbestämmelser
för dem som hyra möblerade rum. De betänkligheter, vilka finnas
mot en tvångsförlängning i dessa fall, torde därför böra få vika. Vid den
intresseavvägning, som hyresnämnden alltid skall företaga vid tillämpning av
denna paragraf, bör emellertid, på sätt hyresrådet framhållit, särskild hänsyn
tagas till de speciella omständigheter som här föreligga.»
1 propositionen har föreslagits bl. a. sådan ändring av förevarande paragraf,
ali hyresgäst i möblerad lägenhet skall erhålla samma uppsägningsskydd
som annan hyresgäst. Såväl hyresrådet som föredragande departementschefen
har framhållit, att vid den avvägning mellan hyresvärdens och
Vt slottet.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
hyresgästens intressen, som hyresnämnden hade att företaga vid avgörande
av frågor rörande ogiltighet av uppsägning i de fall, varom nu vore fråga,
särskild hänsyn måste tagas lill de speciella omständigheter, som här förelåge.
Hyresvärdens önskan att hyresgästen skulle avflytta måste i och för
sig i dessa fall tillmätas större betydelse än annars. Ofta borde i ärende örn
ogiltigförklaring av uppsägning av ett sådant hyresavtal hyresvärdens talan
bifallas, örn ej något särskilt förhållande talade till hyresgästens förmån.
Utskottet vill understryka vad nu anförts. Emellertid bör såsom hyresrådet
uttalat icke förbises, att beträffande möblerade lägenheter förhållandet mellan
hyresvärd och hyresgäst kan påminna om det mera opersonliga affärsmässiga
förhållandet mellan parterna vid vanlig lägenhetsuthyming och intresseavvägningen
därför vara att bedöma på samma sätt som där.
Vad angår de i motionen I: 209 påtalade olägenheter, som förmenas kunna
uppstå vid tillfällig uthyrning av lägenheter, som ägas av bostadsrättsföreningar
eller innehavas under bostadsrätt, vill utskottet erinra, att under
förarbetena till 1942 års lagstiftning om hyresreglering såsom en vägledande
synpunkt för prövning enligt 7 § av ogiltighet av uppsägning anförts,
att en hyresgäst i regel icke skulle behöva flytta av anledning, som han
icke bort taga i beräkning vid avtalets ingående. Departementschefen yttrade,
att, örn en bostadsrättshavare uthyrt en lägenhet i avvaktan på att
den skulle finna köpare, eller en bostadsrättshavare på grund av bortovaro
från orten hyrt ut sin lägenhet, det i regel torde stå klart för hyresgästen,
att han endast tillfälligt fått övertaga lägenheten, varför en uppsägning
icke behövde verka obilligt. I detta sammanhang framhöll departementschefen,
att hänsyn måste tagas till det även ur allmän synpunkt betydelsefulla
intresset, att bostadsrättsföreningarnas ekonomi icke bringades i oordning,
men att också i dessa fall borde beaktas en mer eller mindre utpräglad
bostadsbrist i orten, så att hyresgästen icke oförberett ställdes utan
bostad. Utskottet, som vid 1942 års riksdag anslöt sig till vad sålunda anförts,
vill här ytterligare understryka nu framförda synpunkter. Det är enligt
utskottets mening särdeles angeläget, att den ur social synpunkt så betydelsefulla
bostadsrättsrörelsen icke hämmas i sin utveckling genom underlåtenhet
från hyresnämndernas sida att i förevarande fall tillgodose bostadsföreningens
eller bostadsrättshavarens berättigade intressen. Jämväl i
det i motionen omförmälda fallet, att en särskild fond bildats för att under
vissa särskilda omständigheter uppköpa bostadsrätter, torde nu anförda synpunkter
böra beaktas, när fonden efter tillfällig uthyrning av en lägenhet
önskar försälja bostadsrätten till densamma. Med hänsyn till vad nu anförts
finner utskottet ej erforderligt att i anledning av motionen föreslå någon
lagändring.
Med avseende å tillämpningen av hyresregleringslagens bestämmelser örn
ogiltighet av uppsägning vill utskottet ytterligare uttala följande. Särskilt
inom mindre städer och samhällen finnes ofta en förening, vanligen benämnd
Byggnadsföreningen Folkets hus el. d., som har till huvudsaklig
uppgift att tillhandahålla erforderliga lokaler för föreningssammanträden,
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
21
föredrag m. m. Stundom förekommer det, att ifrågavarande lokaler i större
eller mindre utsträckning uthyras för att användas exempelvis för biografändamål.
Inom utskottet har fråga uppstått angående den riktiga tillämpningen
av bestämmelserna örn ogiltigförklaring av uppsägning i fall, då
uppsägningen verkställts för att föreningen själv skall komma i full besittning
av lokalerna igen. En dylik uppsägning torde i allmänhet bero på
att föreningen önskar använda lokalerna för att bättre kunna tillgodose
föreningens ändamål. I sådana fall bör enligt utskottets mening vid den i
lagens 7 § angivna skälighetsprövningen särskild hänsyn tagas till det allmänintresse,
som föreningen tjänar.
8 §•
Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf yttrat:
»Enligt vad som föreslagits under 7 § skall den som hyr möblerad lägenhet
komma i åtnjutande av uppsägningsskydd liksom annan hyresgäst. I
överensstämmelse härmed torde, såsom hyresrådet föreslagit, jämväl reglerna
i 8 § — örn tvångsförlängning av hyresavtal, som slutits på bestämd tid
utan uppsägningsklausul — böra få tillämpning på avtal om möblerade
lägenheter.»
Utskottet finner ingen anledning till erinran mot den ändring, sorn föreslagits
i denna paragraf.
19 och 20 §§.
I 19 § tredje stycket stadgas bl. a., att skriftligt besked om nämndens
beslut skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från därom framställd
begäran.
Enligt första stycket i 20 § äger part, som är missnöjd med hyresnämndens
beslut, däröver anföra besvär hos statens hyresråd inom tjugu
dagar från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. För att denna besvärstid
skall börja löpa även i sådana fall, då en part icke fått del av beslutet
omedelbart, har upptagits följande bestämmelse i 21 § kungörelsen den
19 juni 1942 (nr 431) med närmare föreskrifter angående hyresnämndernas
verksamhet. Till part, som ej personligen varit tillstädes, då nämndens beslut
meddelades, skall senast en vecka därefter översändas skriftligt besked örn
beslutet i rekommenderat brev med mottagningsbevis, vilket skall gälla såsom
bevis om dagen för delfåendet.
I andra stycket av lagens 20 § stadgas, att hyresnämnds beslut skall, om
ej hyresrådet annorlunda förordnar, utan hinder av anförda besvär lända till
efterrättelse från beslutets dag eller den senare dag, som nämnden bestämmer.
Hyresrådet har beträffande första stycket i 20 § yttrat följande:
Tiden för anförande av besvär hos hyresrådet räknas från olika utgångspunkter,
beroende på örn klagandeparten var personligen närvarande, då hyresnämnden
meddelade sitt beslut. I så fall räknas tiden från beslutets meddelande,
eljest från det parten mottog skriftligt besked örn beslutet. Hyresrådet
har i sin praxis riklig erfarenhet av att denna dualism vållat missförstånd
och i vissa fall även rättsförluster. Det lär vara ofrånkomligt att genom
-
XJtskotUt.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
föra enhetlighet härutinnan. Med hänsyn till beskaffenheten av hyresnämndsorganisationen
och av proceduren där torde det enda verkligt betryggande vara
att parten (eller det befullmäktigade ombud parten använt hos nämnden) får
skriftligt besked om utgången med fullständig besvärshänvisning, och i så fall
är det naturligt att räkna besvärstiden från mottagandet av detta besked.
---Det må tillfogas, att vad som här föreslagits icke nödvändigt behöver
medföra ett dyrbart delgivningsförfarande, utan att beskeden exempelvis
kunna överlämnas vid nämndens sammanträde.
I fråga om andra stycket i den här behandlade paragrafen har hyresrådet
anfört:
Den genom detta stadgande uppställda regeln, att hyresnämndsbeslut icke
får ges tillbakaverkande kraft, är enligt vad erfarenheten utvisar icke genomförbar
i praktiken. Av olika skäl kunna hyresnämnderna försättas i det läget,
att de icke kunna meddela beslut förrän efter den tidpunkt, från vilken beslutet
rimligen hör tillämpas. Så är ofta fallet då uppsägningstiden är kort, men
även utredningssvårigheter i målet eller nämndens totala arbetsbörda kan
vara anledning till dröjsmål. Hyresrådet föreslår med hänsyn till det anförda
ändring härutinnan. Självfallet måste en befogenhet att meddela retroaktivt
beslut handhavas med urskillning, och det är hyresrådets avsikt, om förslaget
på denna punkt genomföres, att genom direktiv till nämnderna reglera användningen
av denna befogenhet, framför allt så att icke parts egen försummelse
att i tid anhängiggöra ärendet skall kunna ådraga motparten förluster.
I detta sammanhang är att uppmärksamma, att en hyreshöjning, som erhåller
giltighet för lång tid tillbaka, kan medföra krav på hyresgästen att
omedelbart betala höjningen för hela den förflutna tiden, ett krav som tydligen
ofta kan innebära en svår ekonomisk påfrestning. Detta förhållande kan
föreligga även oavsett det nyssnämnda förslaget om retroaktiv verkan av hyresnämndens
beslut, eftersom även med nuvarande bestämmelser i varje fall
hyresrådets beslut kan bliva giltigt för flera månader tillbaka. Det synes därför
vara nödvändigt att hyresnämnd får befogenhet att föreskriva anstånd
med sådan betalning i efterhand.
Beträffande hyresrådets förslag att låta vissa beslut få tillbakaverkande
kraft ha hyresgästernas representanter i hyresrådet yttrat, att de icke hade
någon erinran att framställa ur principiell synpunkt men att enligt deras
mening den ståndpunkt, som läge till grund för uttalandet i motiveringen, att
befogenheten att meddela retroaktivt beslut måste handhavas med urskillning,
också borde komma till uttryck i lagtexten.
Föredragande departementschefen har i denna del av propositionen anfört,
att hyresrådets förslag till ändringar i 19 § tredje stycket och 20 § första
stycket hyresregleringslagen, som syntes innebära en praktisk lösning av de
i nämnda lagrum behandlade frågorna, torde böra genomföras. I övrigt har
departementschefen beträffande 20 § yttrat bland annat: »Det synes erforderligt
att i enlighet nied hyresrådets förslag öppna en möjlighet att
giva tillbakaverkande kraft åt vissa beslut. Behov härav torde föreligga endast
i sådana ärenden, som avses i lagens 3, 4 och 6 §§. Med hänsyn till de
allmänna betänkligheter, som göra sig gällande gentemot retroaktivt verkande
beslut, torde i lagtexten böra angivas, att dylika beslut endast skola meddelas,
där så av särskild anledning befinnes skäligt. För att en hyresgäst,
som sålunda blir betalningsskyldig för förfluten tid, icke skall nödgas utgiva
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
23
alltför stora belopp på en gång, bör anstånd med betalningen kunna lämnas
i enlighet med vad hyresrådet föreslagit.
Såsom nyss nämnts skall bestämmelsen örn tillbakaverkande beslut endast
få tillämpas i vissa fall, som avses i 3, 4 och 6 §§. Eljest bör den nuvarande
föreskriften om giltighet av hyresnämnds beslut fortfarande gälla.
Det synes lämpligast att upptaga dessa regler tillsammans i 20 §.»
Utskottet har ej någon erinran att göra i anledning av de föreslagna ändringarna
i 19 och 20 §§.
Utskottet, som uppmärksammat, att hyresrådet planerat konferenser med
representanter för hyresnämnderna för att överlägga angående olika frågor
rörande lagstiftningens tillämpning, vill understryka betydelsen av dylika
överläggningar för åstadkommande av större enhetlighet i hyresnämndernas
bedömande av hithörande spörsmål.
Utskottet vill vidare erinra om att vid innevarande års riksdag väckts följande
motioner, som beröra stadgandet i 10 § i hyresregleringslagen, nämligen
likalydande motionerna I: 185 av herr Hage och II: 131 av herr Edberg
m. fl. samt motionen II: 106 av herr Persson i Stockholm m. fl. I förstnämnda
båda motioner har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsamma åtgärder i syfte att bereda ökat skydd
åt hyressökande familjer med barn, förslagsvis genom införande av obligatorisk
kommunal bostadsförmedling med anmälningsskyldighet för hyresvärdar
och förtursrätt för familj med barn till hyresledig lägenhet. I motionen
II: 106 har yrkats, att riksdagen måtte för sin del besluta, att 10 §
i hyresregleringslagen skall erhålla följande ändrade lydelse: »I kommun,
där denna lag äger tillämpning, skall avgiftsfri bostadsförmedling anordnas
på kommunens bekostnad.»
Såsom i propositionen uttalats har igångsatts en utredning örn möjligheterna
att införa en behovsprövning beträffande hyressökande. Utskottet,
som förväntar, att resultatet av denna utredning kommer att föreligga före
riksdagens slut, har i avbidan härpå ansett sig böra uppskjuta behandlingen
av nämnda motioner.
Lagen om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt ni. in.
Utskottet har icke någon erinran att framställa mot de föreslagna ändringarna
i ovannämnda lag.
Under åberopande av vad i del föregående anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i popositionen
framlagda förslag till
1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942
(nr 429) örn hyresreglering m. m.; samt
UtskotUt.
Ultkoltet.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr
430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.;
B. att motionen I: 209, i den mån den icke blivit besvarad
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt
C. att motionerna 1:210 och 11:310 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 mars 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Olof Carlsson, Mannerskantz,
Roos*, Hage och Holstenson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hallagård, Hermansson, fru Johansson,
herrar Larsson i Östersund, Jansson i Hällefors, Håstad och Andersson i Eskilstuna.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
431103