Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
1
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 19 mars 1943 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa
ändringar i lagen om arbetarskydd m. rn.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 184 i första kammaren av herr
Boman m. fl. samt nr 77 i andra kammaren av herr Jansson i Kalix m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, ha vissa anmärkningar riktats mot den
bristande möjligheten att framtvinga efterlevnad av stadgandet i 6 a § arbetarskyddslagen
örn skyldighet för tillverkare och försäljare av maskiner eller
redskap att tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanordningar
och även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall. Till de
av motionärerna i anledning av dessa anmärkningar framställda yrkandena
återkommer utskottet i det följande. Beträffande motiveringen för yrkandena
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.
6 a § arbetarskyddslagen tillkom genom lag den 3 juni 1938 efter framställning
från 1937 års arbetarskyddskommitté i dess den 30 december 1937 avgivna
betänkande med förslag angående effektivisering av yrkesinspektionen (statens
off. utredn. 1937:52). Kommittén hemställde, att i lagen örn arbetarskydd
måtte införas en bestämmelse av innehåll, att det skulle åligga tillverkare och
försäljare av maskiner, ångpannor eller redskap att tillse, att dessa vid leverans
till arbetsplats, där lagen ägde tillämpning, vore försedda med nödiga skyddsanordningar
och även i övrigt erbjöde nöjaktig säkerhet mot olycksfall. Åsidosättandet
av ett sådant stadgande torde väl enligt kommitténs uppfattning
icke kunna förbindas med ansvar, men dess förekomst i lagen skulle säkerligen
ändå kunna få stor betydelse.
I propositionen 1938: 265, varigenom bland annat förslag örn ändring i vissa
delar av arbetarskyddslagen framlades för riksdagen, erhöll 6 a § den lydelse,
som sedermera antogs av riksdagen. Föredragande departementschefen yttrade
i propositionen bland annat, att bestämmelsen icke på sätt kommittén föreslagit
borde inskränkas till att avse endast sådana fall, då leverans skedde till
arbetsföretag, varå lagen ägde tillämpning. Departementschefen vore ense
med kommittén därutinnan, att stadgandet i den föreslagna 6 a § icke lämpligen
borde förbindas med en ansvarsbestämmelse. Stadgandets förefintlighet
i lagen kunde, fastän straffsanktion saknades, förväntas komma att få avsevärd
betydelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 14. m 43
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
I skrivelse till Kungl. Majit den 31 oktober 1941 har riksförsäkringsanstalten,
i anledning av en till anstalten från Sveriges standardiseringskommission
riktad anhållan om vidtagande av åtgärder för ändring av 6 a § arbetarskyddslagen,
anfört bland annat följande:
Ifrågavarande stadgandes förekomst i lagen har otvivelaktigt varit till
nytta. Med hänvisning till dess förefintlighet har det varit lättare än det
säkerligen eljest skulle hava varit att vinna tillverkares och försäljares förståelse
och medverkan för tillgodoseende av skyddsintressena, En avsevärd
brist måste det emellertid anses utgöra, att stadgandet ej på något sätt är
förbundet med straffansvar.
I fråga örn försäljning av oskyddade eller eljest ur skyddssynpunkt på
otillfredsställande sätt utförda maskiner och redskap till arbetsställen, varå
arbetarskyddslagen äger tillämpning, föreligger den risken, att maskinens eller
redskapets användning kan komma att förbjudas enligt 38 § i lagen. Vetskapen
härom torde säkerligen verka återhållande pä mindre nogräknade
tillverkare och försäljare, och i varje fall äger yrkesinspektionen möjlighet
att på denna väg beivra bristande iakttagande av stadgandet. Härvid
måste emellertid förbudsförfarandet riktas mot de enskilda arbetsgivare i
olika delar av landet, som inköpt maskinen eller redskapet, medan däremot
själva »källan» till försummelserna — tillverkaren eller försäljaren —
är rättsligen oåtkomlig. Detta kan näppeligen anses tillfredsställande.
Försäljes maskin eiler redskap, som ej uppfyller erforderliga säkerhetskrav,
för användning under sådana förhållanden, att arbetarskyddslagen icke
är tillämplig därå, äger ej yrkesinspektionen — och ej heller, såvitt anstalten
kan finna, något annat samhällets organ — någon möjlighet att ingripa till
rättelse härav.
Denna bristande möjlighet att beivra underlåtenhet att efterleva stadgandet
har också utnyttjats av tillverkare och säljare av maskiner och redskap
på sådant sätt, att maskinen eller redskapet saluförts i två utföranden, det
ena motsvarande yrkesinspektionens fordringar i skyddshänseende, det andra
icke. Så har en tillverkare av hydroforer fört i marknaden en typ, som
i fråga örn utförandet godkänts av yrkesinspektionen, och en annan typ,
som icke kunnat godkännas. Beträffande sistnämnda typ har han å ett
tryckt katalogblad meddelat följande: »Gamla utförandet. Dessa hydroforer
få icke användas å platser, där arbetsskyddslagen äger tillämpning.» Ett
annat fall gäller en försäljare av en vedkapsåg, vilken levererar denna i
tvenne utföranden i fråga örn skyddsutrustningen, ett utförande som är
godtagbart ur skyddssynpunkt och ett annat som måste anses mycket otillfredsställande.
Det förstnämnda benämnes av försäljaren »yrkesskydd», det
senare »vanligt skydd». Härom meddelar försäljaren i ett tryckt katalogblad:
»Yrkesskydd är sådant som yrkesinspektionen fordrar, där anställd
personal arbetar. Detta inbegriper utökat skydd runt omkring klingan, se
bild 2, samt skydd omkring spindeln och remskivan och dessutom en spak
som fasthåller veden. Vanligt skydd inbegriper skydd vid klingan som bild
1 visar. Detta är tillräckligt vid mindre vedgårdar, lantbruk etc. där egen
arbetskraft användes.»
Att sådana förhållanden kunna uppstå, som här skildrats, måste anses
högst otillfredsställande. Särskilt måste det te sig så för alla tillverkare och
försäljare, som lojalt ställa sig gällande stadgande till efterrättelse. -—---
Det framstår därför som ett angeläget önskemål att söka skapa möjlighet
för att på ett effektivt sätt genomföra ifrågavarande stadgandes tilllämpning.
Efter närmare övervägande av denna fråga har anstalten för sin
del funnit, att den lämpligen skulle kunna lösas genom att ett förfarande
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
3
motsvarande det, som enligt 38 § 1 mom. kommer till användning gentemot
tredskande arbetsgivare, tillämpades i fråga örn tillverkare och försäljare av
maskiner eller redskap. En tillverkare eller försäljare av viss maskin eller
visst redskap borde sålunda, sedan han blivit i saken hörd, kunna förbjudas
att efter utsatt skälig tid försälja föremålet i fråga utan att det vore
försett med föreskrivna skyddsanordningar eller eljest erbjöde betryggande
säkerhet mot olycksfall. Sådant förbud skulle få meddelas allenast av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, som därvid skulle hava att i detalj angiva
vilka åtgärder som erfordrades för att föremålet skulle kunna godkännas
ur skyddssynpunkt. Tore synnerlig fara för handen borde chefsmyndigheten
äga meddela dylikt förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills
vidare, intill dess annorlunda förordnades. Underlåtenhet att ställa sig meddelat
förbud till efterrättelse skulle medföra straffansvar.
I samband med införandet av detta förfarande borde stadgandet erhålla
en mera allmän avfattning, så att det bomme att avse tekniska anordningar
över huvud taget och detta vare sig den med anordningens användande förbundna
faran innebure risk för uppkomsten av olycksfall eller ohälsa. I
anslutning till nuvarande lydelsen skulle stadgandet i detta syfte förslagsvis
kunna givas följande avfattning:
Tillverkare och försäljare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar
äro pliktiga tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga
skyddsanordningar och även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot
olycksfall och ohälsa.
I fortsättningen av skrivelsen har riksförsäkringsanstalten erinrat örn att
anstalten på sin tid (i utlåtande över 1937 års arbetarskyddskommittés förslag
till effektivisering av yrkesinspektionen) föreslagit, att för handhavande på
arbetarskyddsbyrån av ärenden rörande tillämpningen av 6 a § inrättades en
särskild överingenjörsbefattning. I propositionen nr 231 till 1938 års riksdag
angående yrkesinspektionens organisation hade emellertid riksförsäkringsanstaltens
förslag rörande denna befattning ej upptagits.
Anstalten har framhållit, att de numera vunna erfarenheterna bekräftat riktigheten
av anstaltens uppfattning, att en särskild befattning krävdes för
ifrågavarande ändamål. Främjandet av tillämpningen av det praktiskt betydelsefulla
stadgandet i 6 a § arbetarskyddslagen hade omöjligen kunnat
medhinnas i erforderlig omfattning på grund av andra nödvändiga arbetsuppgifter.
Örn förslaget att förknippa nämnda stadgande med ett av chefsmyndigheten
omhänderhaft förbudsförfarande skulle förverkligas, bomme
byråns arbetsbörda att ytterligare ökas. Det redan nu föreliggande behovet
av en särskild befattningshavare för omhänderhavandet i första hand av de
med stadgandets effektiva tillämpning förenade praktiskt-tekniska uppgifterna
bleve då än mera framträdande. Men det stöde numera klart för anstalten,
att en dylik befattningshavare, som tillika skulle vara självständig
föredragande i sina ärenden, icke kunde ensam på ett tillfredsställande sätt
fullgöra de honom åvilande arbetsuppgifterna utan borde erhålla biträde av
en tekniskt väl kvalificerad tjänsteman i byråingenjörs ställning. För utförande
av nödigt skrivarbete och andra enklare göromål borde ett särskilt
skrivbiträde stå till förfogande för dessa befattningshavare.
Anstalten har föreslagit, att de båda tekniska befattningshavarna, av vilka
den högre, alternativt benämnd maskininspektör, borde placeras i lägst 28:e
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
och den lägre i 21 :a lönegraden, skulle uppföras på ordinarie stat, medan skrivbiträdesbefattningen
tills vidare kunde föras på extra ordinarie stat.
över riksförsäkringsanstaltens framställning ha efter remiss yttranden avgivits
av kommerskollegium, statskontoret, Sveriges maskinindustriförening
(till kommerskollegium), svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund,
landsorganisationen i Sverige samt 1938 års arbetarskyddskommitté.
I samtliga yttranden utom statskontorets har tillstyrkts bifall till förslaget
örn ändringar i arbetarskyddslagen, i vissa fall dock med detalj erinringar beträffande
utformningen av bestämmelserna. Statskontoret har icke yttrat sig
över förslaget i denna del. 1938 års arbetarskyddskommitté har hemställt, att
förslaget måtte upptagas till behandling oberoende av kommitténs ställningstagande
till andra närstående frågor.
Förslaget örn förstärkning av riksförsäkringsanstaltens arbetskrafter har
tillstyrkts av kommerskollegium, Sveriges maskinindustriförening och landsorganisationen.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ha förklarat
sig sakna möjlighet att bedöma, huruvida och i vad mån ett genomförande av
de föreslagna lagändringarna skulle nödvändiggöra den begärda förstärkningen,
men betonat betydelsen av att ifrågavarande ärenden bliva föremål
för en sakkunnig och snabb handläggning.
Enligt statskontorets uppfattning borde vid bifall till förslaget örn ändring
i arbetarskyddslagen ökningen av riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda
kunna hållas inom mycket snäva gränser. Statskontoret ville dock icke motsätta
sig, att en befattningshavare i 21:a eller högst 24:e lönegraden anställdes.
Till dess erfarenhet vunnits örn lämpligheten av den nya organisationen, borde
denna tjänst uppföras som extra ordinarie.
1938 års arbetarskyddskommitté har såsom förutsättning för sitt tillstyrkande
av de föreslagna ändringarna i arbetarskyddslagen uttalat, att den övervakande
myndigheten måste erhålla erforderlig, väl kvalificerad personal för
fullgörande av det uppdrag, som skulle bliva en följd av förslagets genomförande.
I förevarande motioner har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla örn förslag, såvitt möjligt redan till innevarande års
riksdag, örn ändring av arbetarskyddslagen och förstärkning av arbetskrafterna
på riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, som framlagts i anstaltens skrivelse den 31 oktober
1941.
Riksförsäkringsanstaltens förslag har berörts i en den 12 februari 1943
dagtecknad proposition, nr 54, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten
för budgetåret 1943/44.
Enligt denna proposition har anstalten i sin framställning örn avlöningsanslag
för nämnda budgetår under förklaring, att den senaste tidens erfarenheter
ytterligare visat behovet av de i anstaltens skrivelse den 31 oktober
Andra lagutskottets utlåtande nr 14. 5
1941 föreslagna åtgärderna, understrukit angelägenheten av att de förordade
ändringarna i arbetarskyddslagen skyndsamt komma till stånd och hemställt
om inrättande av de i nämnda skrivelse berörda tekniska befattningarna.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
förklarat, att han ännu icke vore beredd att taga ställning till förslaget om
ändringar i arbetarskyddslagen och att han vid sådant förhållande ej heller
nu kunde upptaga frågan örn inrättande av de föreslagna befattningarna.
Enligt 6 a § arbetarskyddslagen skola tillverkare och försäljare av maskiner
eller redskap tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanordningar
och även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall.
Stadgandet är enligt uttalande under förarbetena till detsamma avsett att tilllämpas
även vid leverans till arbetsföretag, varå arbetarskyddslagen icke äger
tillämpning. Vid stadgandets tillkomst (1938) ansågs det icke lämpligen böra
förbindas med en bestämmelse örn ansvar för åsidosättande av detsamma.
Försäljes en maskin med otillfredsställande skyddsanordning till arbetsföretag,
varå arbetarskyddslagen är tillämplig, kan yrkesinspektionen väl förbjuda
nämnda företag att använda maskinen, men försäljaren är oåtkomlig för
direkta rättsliga åtgärder. I fråga örn försäljning till arbetsföretag, varå
arbetarskyddslagen icke är tillämplig, torde något inskridande över huvud
taget icke kunna ske mot underlåtenhet att iakttaga stadgandet.
I skrivelse till Kungl. Majit den 31 oktober 1941 har riksförsäkringsanstalten
funnit det otillfredsställande, att möjlighet ej föreligger att mot tillverkare
och försäljare beivra underlåtenhet att iakttaga stadgandet. Anstalten har till
avhjälpande av denna brist föreslagit, att tillverkare eller försäljare av viss
maskin eller visst redskap skulle kunna av yrkesinspektionens chefsmyndighet
förbjudas att försälja föremålet utan att det är försett med föreskrivna
skyddsanordningar eller eljest erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall.
Underlåtenhet att ställa sig meddelat förbud till efterrättelse skulle medföra
straffansvar.
I samband med införandet av detta förfarande borde enligt riksförsäkringsanstalten
stadgandet i 6 a § arbetarskyddslagen erhålla en mera allmän avfattning,
så att det komme att avse tekniska anordningar över huvud taget och
innefatta föreskrift om skydd ej blott mot olycksfall utan även mot ohälsa.
För att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle vara i stånd att effektivt
utöva tillsyn över efterlevnaden av de sålunda föreslagna bestämmelserna,
borde arbetskrafterna på riksförsäkringsanstaltens arbetsskyddsbyrå, enligt
vad som vidare framhållits i anstaltens skrivelse, i viss omfattning förstärkas.
I förevarande motioner har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla om förslag, såvitt möjligt redan till innevarande års
riksdag, örn ändring av arbetarskyddslagen och förstärkning av arbetskrafterna
på riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå i huvudsaklig överensstämmelse
med riksförsäkringsanstaltens ovan nämnda förslag.
I propositionen nr 54 angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten
för budgetåret 1943/44 har föredragande departementschefen förklarat, att han
ännu icke vore beredd att taga ställning till förslaget om ändring av arbetar
-
UlnkotUt.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
skyddslagen och att han vid sådant förhållaäde ej heller nu kunde upptaga
frågan om inrättande av de befattningar, vilka enligt anstaltens mening skulle
bliva erforderliga för den händelse förslaget genomfördes.
Förekomsten av 6 a § i arbetarskyddslagen har, enligt vad riksförsäkringsanstalten
anfört, otvivelaktigt varit till nytta. Med hänvisning till denna bestämmelse
har det varit lättare än det säkerligen eljest skulle ha varit att
vinna tillverkares och försäljares förståelse och medverkan för tillgodoseende
av skyddsintressena. Erfarenheten har emellertid visat, att den omständigheten
att bestämmelsen icke är förenad med någon påföljd för underlåtenhet
att iakttaga densamma av illojala företagare avsiktligt utnyttjats så att maskiner
och redskap med otillräckliga skyddsanordningar tillverkats och salubjudits.
Detta måste anses vara otillfredsställande icke blott med hänsyn
till arbetstagarnas liv och hälsa utan även ur synpunkten att företagare, som
lojalt ställa sig bestämmelsen till efterrättelse, missgynnas i konkurrensen
med mindre nogräknade företagare. Utskottet delar därför motionärernas
uppfattning, att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med den av
riksförsäkringsanstalten föreslagna bör genomföras. Yad särskilt angår en
inom utskottet uppkommen fråga, huruvida icke övervakningen av de föreslagna
bestämmelserna kunde utövas av den lokala yrkesinspektionen, anser
sig utskottet böra framhålla, att genomförandet av lagförslaget torde komma
att medföra, att tillverkare i stor utsträckning på förhand komma att hänvända
sig till yrkesinspektionen för att erhålla besked i skyddsfrågor och därigenom
försäkra sig örn att en tilltänkt fabrikation uppfyller de krav, som kunna ställas
ur skyddssynpunkt. Den härav föranledda granskningen från yrkesinspektionens
sida torde med hänsyn bland annat till intresset av enhetlighet lämpligen
böra ske centralt. Vidare torde böra framhållas vikten av ett intimt fortlöpande
samarbete mellan yrkesinspektionen och representanter för industrien och
handeln.
Huruvida genomförandet av lagförslaget skulle medföra behov av förstärkning
av riksförsäkringsanstaltens arbetskrafter och om en dylik förstärkning
bör företagas under nuvarande statsfinansiella läge, anser sig utskottet sakna
befogenhet att upptaga till bedömande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit uttala, att
behov föreligger av lagstiftning för effektivisering av bestämmelsen
i 6 a § lagen örn arbetarskydd, och anhålla, att Kungl.
Majit ville vidtaga på grund härav erforderliga åtgärder;
B. att förevarande motioner, i den mån de icke kunna anses
besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 mars 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar ''Norman, Linder*, Wistrand, Forslund, Olof
Carlsson, Mannerskantz, Roos och Holstenson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås*, fröken
Andersson*, herrar Cruse*, Larsson i Östersund, Lundgren, fru Västberg* och
herr Hedlund i Rådom.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.