Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1943 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. rn.,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 22 januari 1943 dagtecknad proposition, nr 18, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
lag örn vapenfria värnpliktiga, lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa
vapenfria värnpliktiga samt förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och
2 mom. krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521).
I samband nied propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom. första kammaren
nr 200 av herr Björck m. fl.,
» 201 » herrar Lindblom och Svedberg samt
» 202 » herr Brandt, ävensom
inom andra kammaren
nr 292 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.,
» 293 » » Edberg,
» 294 » » Mosesson m. fl. samt
» 295 » » Hallén m. fl.
Bör de i motionerna framställda yrkandena kommer redogörelse att lämnas
i det följande.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit till
stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i den följande framställningen, hänvisa till propositionen och motionerna.
Till utskottet hava inkommit skrivelser från Förbundets för kristet samhällsliv
styrelse, Frikyrkliga samarbetskommitténs arbetsutskott och Svenska
ekumeniska nämnden, i vilka utvecklats liknande synpunkter som i vissa av
motionerna.
De genom propositionen framlagda förslagen hava utarbetats på grundval
av ett av särskilda sakkunniga — 1941 års utredning angående samvetsömma
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 12.
529 43
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
värnpliktiga — den 18 mars 1942 avgivet betänkande med förslag till lag örn
vapenfria värnpliktiga samt till lag örn straff för förbrytelser i tjänsten av
vissa vapenfria värnpliktiga jämte vissa tillämpningsförfattningar (statens
off. utredn. 1942: 15).
över de sakkunnigas förslag ha efter remiss yttranden avgivits av överbefälhavaren,
arméchefen, marinchefen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen,
arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, medicinalstyrelsen, luftskyddsinspektionen,
vattenfallsstyrelsen, statens brandskola, statskontoret,
riksantikvarieämbetet, samtliga domkapitel, universitetskanslersämbetet efter
hörande av Uppsala universitets drätselnämnd, domänstyrelsen, skogsstyrelsen,
statens arbetsmarknadskommission, 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,
riksdagens militieombudsman, svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas
riksförbund, svenska brandbefälsföreningen, svenska stadsförbundet,
landskommunernas förbund samt frikyrkliga samarbetskommittén.
Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet, i den mån detsamma ej
beröres här nedan, hänvisa till propositionen.
Översikt över gällande bestämmelser.
Värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig
orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i den
ordning, värnpliktslagen föreskriver — s. k. samvetsöm värnpliktig — kan
erhålla tillstånd att på annat sätt fullgöra värnpliktstjänstgöring. Bestämmelser
i ämnet ha meddelats i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, (ändrad genom
lagarna 1940:244, 1941:287 och 1942:39).
Avse samvetsbetänkligheterna allenast tjänstgöring med vapen, kan den
värnpliktige enligt nämnda lag erhålla tillstånd att fullgöra sin tjänstgöring
vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition
(s. k. vapenvägrare). Avse samvetsbetänkligheterna varje slag av militär
tjänstgöring, kan han i stället för sådan tjänstgöring få utföra civilt arbete
inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning (civilarbetare). Samvetsöm
värnpliktig är skyldig att under fredstid tjänstgöra ett antal dagar,
som med 90 för vapenvägrare och 120 för civilarbetare överstiger det sammanlagda
antal dagar, varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27 mom. 1 vämpliktslagen
skolat åligga honom. Förseelser i tjänsten av civilarbetare bestraffas
enligt särskild lag, där ej civilarbetaren jämlikt strafflagen för krigsmakten
lyder under sistnämnda lag. Vapenvägrare lyder under strafflagen
för krigsmakten.
Intill år 1940 prövades samtliga ansökningar örn tjänstgöring såsom samvetsömma
av inskrivningsrevisionerna. Åren 1940 och 1941 prövades i samband
med inskrivningen gjorda ansökningar av inskrivningsrevisionerna, övriga
ansökningar av Konungen. Från och med år 1942 avgöras — sedan inskrivningsrevisionerna
avskaffats genom 1941 års värnpliktslag — alla ansökningar
av Konungen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
3
Allmänna synpunkter.
Vid den tid då lagstiftningen om samvetsömma värnpliktiga tillkom syntes
det naturligt att betrakta spörsmålet örn de samvetsömmas tjänstgöringsskyldighet
mot bakgrunden av den fredliga utveckling man då emotsåg. Detta
betraktelsesätt blev också avgörande vid utformningen av lagreglerna, varvid
det förutsattes, att arten av de samvetsömmas tjänstgöring kunde bliva föremål
för omprövning efter ett krigsutbrott. Senare lagändringar lia ej rubbat
detta grunddrag i lagstiftningen.
De sakkunniga erinra emellertid örn att det moderna krigets art gjort det
nödvändigt att i tid förbereda de olika krigsuppgifterna för att, såsom
det i direktiven för utredningen uttrycktes, i ett kritiskt läge improvisationer
icke skulle behöva tillgripas. Även örn man i lagstiftningen
skulle taga något mindre hänsyn till samvetsbetänkligheter mot en eller
annan form av tjänstgöring än som till äventyrs kunde vara möjligt
under fredliga förhållanden, skulle det vara till ojämförligt större skada för
de samvetsömma, örn man under krig nödgades taga dem i anspråk för andra
uppgifter än dem, för vilka de förut avsetts. Man torde nämligen kunna utgå
från att personliga samvetsskäl icke kunde påräkna synnerlig hänsyn vid en
omprövning av de samvetsömmas förhållanden i samband med ett krigsutbrott.
Den år 1940 under spända utrikespolitiska förhållanden genomförda lagändring,
enligt vilken civilarbetare kunde sysselsättas inom försvarsväsendet,
hade icke inneburit någon avvikelse från den princip, för vilken 1925 års lag
gåve uttryck, nämligen hänsyn inom rimliga gränser till samvetsskäl. Lagstiftningen
vore ett uttryck för en kompromiss mellan två intressen, nämligen samvetsfrihetens
anspråk på hänsyn och statens krav på att medborgarna, som åtnjöte
dess skydd, skulle deltaga i dess värnande. Med den princip, åt vilken
lagstiftningen gåve uttryck, kunde väl förenas, att den ökning i styrkan av
statens krav på medborgarna, som vore en följd av det farofyllda tidsläget,
vållade rubbning i balansen mellan ifrågavarande intressen. Det vore emellertid
uppenbart, att, därest man kunde för de samvetsömma finna med den
väpnade krigstjänsten ur samhällets synpunkt någorlunda jämförliga uppgifter,
de ökade samhällskraven ej behövde medföra en inskränkning i respekterandet
av den enskilda samvetsfriheten.
I det nutida totala kriget vore det från synpunkten av största möjliga
effektivitet önskvärt att personer, vilkas psyke gjorde dem olämpliga till vapentjänst,
bereddes tillfälle att fullgöra annan tjänst. Staten borde därför tillmötesgå
önskemål från sådana värnpliktiga, vilkas samvete uppreste sig mot
att göra viss form av krigstjänst, genom att tillåta dem att i stället fullgöra
annan samhällstjänst, i den mån denna prövades vara av sådan vikt, att värnpliktiga
i fall av krig måste avses för den. En ovillkorlig förutsättning för ett
sådant hänsynstagande måste emellertid enligt de sakkunnigas mening vara,
att den enskilde i sina krav på undantagsställning ej ginge utöver de gränser,
som förnuft och etik uppställde. Var dessa gränser ginge måste med det
resonemang, som förts, tillkomma staten och icke den enskilde att avgöra.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Inträffade fall hade visat att, hur än gränsen droges för statens hänsynstagande
till motvilja mot det ena eller andra yttre tecknet å samhörighet med
försvarsmakten, det komme att finnas de, som ansåge sig böra gå över gränsen.
Rent logiskt kunde en medborgare icke undandraga sig medverkan i någon
form vid försvaret av samhället med mindre han ställde sig helt utanför detsamma,
Möjlighet att taga hänsyn till alla de skiftningar i samvetsömheten,
som ginge utöver vägran att utsläcka liv, torde näppeligen förefinnas.
I direktiven för sakkunnigutredningen hade ifrågasatts, huruvida någon
anledning funnes att i lagstiftningen skilja mellan olika grader av samvetsömhet.
De sakkunniga besvarade denna fråga nekande. Rätten att av samvetsskäl
slippa bruka vapen borde bibehållas i lagen men icke någon rätt att undandraga
sig att i annan form medverka till samhällets försvar. Staten borde utgå ifrån
att den, som på grund av samvetsskäl vunnit befrielse från att bära vapen,
skulle med största villighet fullgöra varje av syftet att hjälpa medmänniskor
eller skydda egendom präglad uppgift, vilken klädsel eller yttre ram i övrigt
denna verksamhet än kunde hava, De sakkunniga föreslogo i enlighet härmed,
att den i nuvarande lagstiftning gjorda uppdelningen på civilarbetare och s. k.
vapenvägrare skulle upphöra.
Beträffande terminologin ha de sakkunniga för hela den kategori, varom
fråga är, föreslagit beteckningen vapenfria värnpliktiga.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen
anfört bland annat följande:
»Den allmänna värnpliktens bärande idé är att försvaret är en hela folkets
gemensamma angelägenhet och att försvarsbördan skall fördelas såvitt möjligt
likformigt och även i övrigt rättvist. Den särskilda lagstiftningen till förmån
för dem som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring innebär
ett avsteg från denna princip, vilket praktiskt taget saknar motsvarighet på
andra områden. Den undantagsställning ifrågavarande grupp medborgare tillerkänts
är ur samhällets synpunkt att uppfatta som en eftergift och måste
för därav berörda betraktas som en förmån, betingad av den svenska samhällsordningens
respekt för individens frihet och möjliggjord därigenom att
de undantagssökandes antal är ringa i jämförelse med antalet av dem som
lojalt fullgöra den egentliga värnpliktstjänstgöringen. I samma mån som antalet
undantagssökande ökas och svårigheterna att nyttiggöra dessa för riksförsvaret
på grund därav uppkomma måste betänkligheterna mot undantagslagstiftningen
växa i styrka. Utredningen ger emellertid vid handen, att såvitt
nu kan överblickas möjligheter föreligga att taga samvetsömma i anspråk förvissa
uppgifter, för vilka till vapentjänst dugliga i annat fall måste i viss utsträckning
avses. Då sålunda för närvarande landets värnkraft icke mer avsevärt
försvagas vid ett godtagande av samvetsskäl som grund för befrielse från
vanlig värnpliktstjänstgöring, anser jag mig böra---biträda utredningens
förslag att de, vilkas samveten uppresa sig mot att i krigstjänst bruka vapen,
alltjämt må på vissa villkor vinna befrielse därifrån. Vid lagstiftningens utformning
liksom vid dess tillämpning måste emellertid ständigt hållas för ögonen,
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
att undantagslagstiftningen rubbar den allmänna och lika värnplikten, varför
dess verkningar så vitt möjligt böra begränsas genom att tjänstgöring i den
ordning denna lagstiftning angiver motverkas och återgång till värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning underlättas. Yisar det sig i tillämpningen att
samvetsskäl åberopas och respekteras i sådan omfattning att försvarets
effektivitet sättes i fara eller en för tung börda lägges på dem, som förbehållslöst
fullgöra sin skyldighet beträffande rikets väpnade försvar, måste
enligt min mening frågan örn undantagslagstiftningens fortsatta bestånd
upptagas till förnyat övervägande.
I princip har jag intet att erinra mot de sakkunnigas uppfattning att anledning
icke längre föreligger att göra skillnad mellan civilarbetare och vapenvägrare.
»
1 motionerna 1:201 och 11:294. vilka äro likalydande, har gentemot departementschefens
ovan intagna uttalande, att frågan örn det fortsatta beståndet
av undantagslagstiftningen för de samvetsömma måste under vissa förhållanden
upptagas till förnyat övervägande, hävdats, att det medgivande som statsmakterna
gjorde åt de lojala medborgare, som benämndes vapenfria värnpliktiga,
borde vara reservationslöst, såvitt de reservationslöst fullgjorde sina
skyldigheter. Motionärerna liava ansett, att i riksdagens svar å propositionen
bör inflyta ett uttalande av nämnda innehåll.
Lagstiftningen örn de samvetsömma värnpliktiga är, såsom de sakkunniga
framhållit, ett uttryck för en kompromiss mellan två intressen, nämligen samvetsfrihetens
anspråk på hänsyn och statens krav på att medborgarna, som
åtnjuta dess skydd, skola deltaga i dess värnande. Det måste ligga i sakens
natur, att en definitiv lösning av denna intressekonflikt icke kan vinnas. Utskottet
delar föredragande departementschefens uppfattning örn förutsättningarna
för hänsynstagande till samvetsskäl såsom grund för undantagsställning
i värnpliktshänseende. Enär sådana förutsättningar enligt utskottets
mening föreligga även under nuvarande förhållanden, tillstyrker utskottet en
lagstiftning i enlighet med de i propositionen föreslagna principerna.
Villkor för befrielse frän egentlig värnpliktstjänstgöring.
I nu gällande lagstiftning uppställes såsom villkor för befrielse från egentlig
värnpliktstjänstgöring, att den värnpliktige på grund av religiös övertygelse
eller annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring i den ordning, värnpliktslagen stadgar. De samvetsbetänkligheter,
vilka karakteriserats såsom med religiös övertygelse jämförlig
orsak, pläga betecknas etiska betänkligheter.
I ett flertal motioner, senast vid 1940 års lagtima riksdag, har yrkats, att
etiska betänkligheter icke vidare skulle godtagas såsom grund för befrielse
från egentlig värnpliktstjänstgöring. Anledningen till dessa yrkanden torde
enligt de sakkunniga ha varit farhågor för att under dessa skäl lättare än
under religiösa kunde dölja sig allehanda ovidkommande motiv.
Utskottet.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
De sakkunniga hade bildat sig den uppfattningen av de erfarenheter, som
gjorts av arbetsledare och andra, som haft att taga befattning med samvetsömma
värnpliktiga under deras tjänstgöring, att dessa farhågor icke varit
grundlösa. Emellertid visade utvecklingen en minskning under senare år av
etiskt samvetsömma därhän, att dessa för närvarande knappast kunde sägas
spela någon roll. Då dessutom enligt de sakkunnigas mening samvetsskäl av
det slag, vartill hänsyn borde tagas, knappast i djupare mening kunde uppdelas
i etiska och religiösa, hade de sakkunniga ej funnit skäl att föreslå
någon ändring i den hävdvunna definitionen på samvetsbetänkligheternas art.
Det syntes ligga i både statens och de verkligt samvetsömmas intresse,
framhålla de sakkunniga vidare, att försvåra tillströmningen till de samvetsömmas
led av sådana element, som mera lockats än av samvetsskäl nödgats
intaga en negativ position i värnpliktsfrågan. Man skulle därför önska, att.
i fråga örn arten av samvetsskäl hellre användes uttryck sådana som samvetskonflikt
eller samvetsnöd, beroende på graden av den samvetsoro, man
ansåge sig skäligen kunna fixera, då ju dessa begrepp bättre svarade mot vad
saken gällde och även psykologiskt måste anses tjänliga att förhindra uppkomsten
av illegitima samvetsskäl. Ställdes en människa med ett vaket samvete
inför utsikten att nödgas handla mot vad detta absolut b jode — vilket
måste sägas vara tillämpligt på de samvetsömma — uppkomme icke blott
allvarliga betänkligheter utan även en samvetskonflikt. Handlade vederbörande
i denna situation mot sitt samvete uppstode samvetsnöd. Avsikten
med den undantagsställning, lagstiftningen gåve möjlighet att bereda vissa
personer i förhållande till värnpliktens fullgörande, borde enligt de sakkunnigas
mening vara att förhindra, att sådan samvetskonflikt eller samvetsnöd
uppkomme och icke allenast att undanröja vissa betänkligheter, även därest
de vore av allvarlig art. De sakkunniga hade därför övervägt jämväl att föreslå,
att lagen borde givas det innehåll, att för undantagsställning skulle krävas,
att värnpliktens fullgörande i vanlig ordning skulle hos vederbörande föranleda
uppkomsten av en samvetskonflikt, vars tvångsvisa lösande skulle föranleda
samvetsnöd. Ehuru de sakkunniga avstått från att föreslå ändring i den definition,
som vunnit burskap, hade de sakkunniga velat giva uttryck för vilken
innebörd som, enligt deras mening, i förevarande sammanhang borde givas
åt begreppet allvarliga samvetsbetänkligheter.
I de sakkunnigas förslag till lag om vapenfria värnpliktiga hade 1 § följande
lydelse:
1 §•
Värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig
orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring med
vapen, må i stället såsom vapenfri värnpliktig fullgöra sin tjänstgöring i enlighet
med vad nedan stadgas. fe<
Föredragande departementschefen har under förevarande avsnitt i propositionen
anfört bland annat följande:
»En av de vanskligaste uppgifterna i denna lagstiftningsfråga är att på ett
tillräckligt restriktivt och för den enskilde förpliktande sätt giva uttryck åt
Andra lagutskottets utlåtande nr 12. ''
de betingelser under vilka befrielse från värnpliktstjänstgöring i vanlig bemärkelse
må kunna ske. Utredningsmännen ha för sin del utgått från att sådan
befrielse bör kunna erhållas, om vapentjänsten för vederbörande skulle föranleda
uppkomsten av en samvetskonflikt, vars tvångsvisa lösande skulle
medföra samvetsnöd. Mot denna bestämning synes intet vara att i och för sig
erinra. Det förtydligandet synes dock vara på sin plats, att den som anser sig
berättigad, kanske till och med förpliktad, att använda vapen för att främja
sina egna, sin grupps eller sin sekts mål men hyser betänkligheter mot att
använda vapen till försvar för samhället, icke bör åtnjuta dess respekt för
betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
För befrielse från tjänstgöring med vapen bör vidare krävas, att den värnpliktige
är beredd att i annan form än genom vapentjänst stödja samhället
och dess försvarsmakt. Fall ha förekommit, att tillstånd sökts och eiliållits till
tjänstgöring i den för samvetsömma stadgade ordningen nien att vederböiande
efter tillståndets erhållande vägrat utföra anvisat arbete. Av dem, som begära
vapenfri tjänst, bör därför krävas en försäkran örn villighet att fullgöra
tjänst i den ordning som i lagen stadgas. Bestämmelse härom bör införas i
tillämpningsföreskrifterna.
Av vad jag nu anfört följer att jag icke kan ansluta mig till den uppfattningen,
att endast på religiösa överväganden grundade motiv för befrielse från
vapentjänstgöring skola tillerkännas giltighet. Jag delar de sakkunnigas mening,
att de etiska samvetsbetänkligheter, till vilka hänsyn bör tagas, icke i djupare
mening kunna skiljas från religiösa och håller före, att även en på uppriktig
övertygelse buren åsikt bör i detta sammanhang visas hänsyn. Korrektiv mot
missbruk får åstadkommas genom införande av tjänligare metoder för prövning
av samvetsbetänkligheterna. — — — Prövningen i varje enskilt fall
måste avse att utröna, huruvida den individuella övertygelsen är sådan att
befrielse från tjänstgöring med vapen bör erhållas. Det förhållandet att, på
sätt de sakkunniga utrett, sammanslutningar kunna finnas vilka i sin förkunnelse
uppmana till värnpliktsvägran av grunder, som ansetts icke förtjäna
samhällets hänsyn, får således icke medföra att varje värnpliktig, som befinnes
vara knuten till sådan sammanslutning, utan vidare anses icke böra
erhålla befrielse från värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning men måste tydligen
vara en omständighet av stor vikt vid utredningen av det enskilda fallet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår jag, att värnpliktig, för vilken
bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, ma såsom vapenfri
värnpliktig fullgöra värnpliktstjänstgöring i enlighet med de särskilda
bestämmelser, som i lagen stadgas.---- Anmärkas må, att det av de sak
kunniga
använda uttrycket värnpliktstjänstgöring med vapen i lagförslaget
ersatts med uttrycket bruk av vapen mot annan för att tvekan icke skall råda
örn att den som icke vill försvara sidländ men väl är beredd att för annat
ändamål mot annan bruka vapen ej omfattas av lagen.»
1 § i förslaget till lag örn vapenfria värnpliktiga har redigerats i enlighet
med vad sålunda anförts.
Utskottet.
t
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
I de likalydande motionerna I: 201 och 11: 294 har beträffande definitionen
av samvetsbetänkligheternas art framhållits, att en person, som av samvetsskäl
ej ansåge sig kunna fullgöra värnpliktstjänstgöring med vapen men vore
i stånd att bruka vapen för att rädda en värnlös från en våldsverkare, enligt
den i propositionen föreslagna formuleringen skulle falla utanför de vapenfrias
krets. På grund härav ha motionärerna ifrågasatt, huruvida den i propositionen
föreslagna bestämningen örn vad som skall förstås med vapenfri
ärnpliktig är bättre än den av de sakkunniga föreslagna. Motionärerna ha
emellertid medgivit, att lagen ej bör omfatta sådana personer, sorn förklara
sig ej kunna bruka vapen till fosterlandets försvar men äro redo att bruka
vapen för att införa en annan samfundsordning.
Att i lagtexten fastställa en begreppsbestämning av de samvetsskäl, som
kunna grunda frihet från egentlig värnpliktstjänstgöring, så att bestämningen
täcker alla avsedda fall, stöter på stora svårigheter. Den av
de sakkunniga tolkningsvis lämnade, i propositionen inarbetade karakteristiken
av samvetsbetänkligheternas art torde emellertid principiellt vara
att föredraga framför den bestämning, som kommit till uttryck i de sakkunnigas
förslag till 1 § i lagen örn vapenfria värnpliktiga. Utskottet delaruppfattningen,
att den som anser sig berättigad att använda vapen för att
främja sina egna, sin grupps eller sin sekts mål men hyser betänkligheter
mot att använda vapen till försvar för samhället, icke bör åtnjuta dess respekt
för betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
Med den i propositionen föreslagna formuleringen av 1 § i lagen om
vapenfria värnpliktiga kan dock tvekan uppstå i fall som det av motionärerna
angivna, nämligen då en person, som av samvetsskäl ej anser sig kunna fullgöra
värnpliktstjänstgöring med vapen, känner sig i stånd att bruka vapen
för att rädda en värnlös från angrepp från en våldsverkare. En sådan person
skulle med en rigorös tolkning av paragrafens ordalydelse aldrig kunna beviljas
tillstånd till vapenfri tjänst. Enligt utskottets mening kan det emellertid
knappast befaras, att lagrummet i tillämpningen kommer att givas en
sådan tolkning, att från lagens tillämpningsområde principiellt uteslutes den
som i ett dylikt nödläge skulle kunna känna sig nödgad att gripa till vapen.
Överföring till vapenfri tjänstgöring av redan inskriven värnpliktig.
Enligt nuvarande lagstiftning kan tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm
medgivas jämväl redan inskriven värnpliktig. Sådant ärende prövas
av Kungl. Majit. Enligt lagen skola synnerliga skäl föreligga för att ansökning
skall bifallas, vilket endast må ske för särskilt fall.
De sakkunniga, vilka icke i detM hänseende förutsatt någon ändring
i princip i nu gällande ordning, ha framhållit, att förarbetena till den nuvarande
lagstiftningen icke giver någon ledning vid bedömandet av vilka
synnerliga skäl statsmakterna avsett. Tillämpningen syntes giva vid handen,
att kraven icke kunnat upprätthållas. Sålunda hade under åren 1939—1941 icke
Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 9
mindre än 2,174 redan inskrivna värnpliktiga erhållit tillstånd till tjänstgöring
såsom samvetsömma. Skälen för undantagsställning kunde icke gärna
vara andra än samvetsskäl och det borde för alla berörda, sålunda icke allenast
för redan inskrivna värnpliktiga, gälla, att dessa skäl måste vara av den
djupaste och allvarligaste art för att någon hänsyn skulle tagas till dem.
överbefälhavaren har ansett sig icke kunna tillstyrka, att överföring till
vapenfri tjänst skall kunna ske såväl under som efter första tjänstgöringens
slut.
Icke heller arméchefen har ansett, att tillstånd till vapenfri tjänst bör kunna
givas redan inskrivna värnpliktiga. Såsom skäl för denna ståndpunkt har
angivits dels risken för att ifrågavarande personer kunde drivas av rädsla
eller feghet, dels ock att det ur militär synpunkt måste anses vara ytterst
ofördelaktigt att utbildade värnpliktiga skulle kunna undandragas de stridande
förbanden för att i stället utnyttjas i befattningar som väl kunde fyllas av
icke soldatutbildad personal.
Föredragande departementschefen har i denna del anfört:
»Utan tvekan är det ur statens synpunkt betänkligare att en värnpliktig,
som fullgjort en del eller rent av hela sin fredstjänstgöring, överföres till
vapenfri värnpliktstjänstgöring än då så sker med en yngling, som ännu icke
erhållit någon utbildning. De invändningar mot utredningsmännens förslag
örn bibehållande i princip av möjligheterna att även efter inskrivningen
erhålla sådan överföring, som anförts av överbefälhavaren och arméchefen,
äro med hänsyn därtill icke obefogade. För egen del finner jag dock i likhet
med utredningsmännen det icke gärna möjligt att, utan uppgivande av den
princip, som ligger till grund för lagstiftningen på detta område, enbart till
inskrivningstillfället begränsa möjligheterna till befrielse från vapentjänstgöring.
Då jag på grund härav i likhet med de sakkunniga förutsätter, att befrielse
från vapentjänstgöring skall kunna förekomma även efter inskrivningen,
utgår jag emellertid från att en ingående prövning kommer att ägnas dessa
fall, vilka — något som varit av betydelse vid mitt ställningstagande — ej
sällan torde med hänsyn till vederbörandes ålder erbjuda förhållandevis större
möjligheter till objektivt bedömande än vad fallet är i fråga örn värnpliktiga i
inskrivningsåldern.»
Mot vad som föreslagits i detta avsnitt har utskottet intet att erinra.
Tjänstgöringens längd.
1941 års värnpliktslag ålägger huvuddelen av de värnpliktiga 450 dagars
fredstjänstgöring. Vissa värnpliktiga äro skyldiga att därutöver tjänstgöra
180 dagar eller 360 dagar. Under vissa betingelser tillkomma en eller flera
beredskapsövningar örn sammanlagt högst 180 dagar.
Alltifrån 1920 års lagstiftning har ansetts, att de samvetsömmas tjänstgöringstid
bör vara längre än övningstiden för övriga värnpliktiga. På denna
Utskottet.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
väg ha rimliga garantier mot simulation av samvetsbetänkligheter kunnat
skapas. I enlighet med lagstiftningens konstruktion ha bestämmelserna tagit
sikte endast på fredsförhållanden. På grund av att värnpliktstjänstgöringen
för olika kategorier av vanliga värnpliktiga varit olika lång ha svårigheter
förelegat att utmäta tjänstgöringstillägget någorlunda rättvist.
Såsom av det föregående framgår äro under nuvarande förhållanden samvetsömma
skyldiga att under fredstid tjänstgöra ett antal dagar, som för
vapenvägrare med 90 och för civilarbetare med 120 dagar överstiger vanlig
värnpliktstjänstgöring.
I en till de sakkunniga överlämnad skrivelse till Kungl. Majit har riksdagens
militieombudsman anfört bland annat följande:
Den omedelbara risken för krigshandlingar innebär säkerligen för de flesta till
krigstjänstgöring inkallade en ökad påfrestning. För många värnpliktiga kan det
därför te sig lockande att mobilisera sina samvetsbetänkligheter i stället för att
underkasta sig dessa påfrestningar. Redan den synpunkt som vunnit beaktande
vid lagens tillkomst, nämligen simulationens motarbetande, torde därför kunna
åberopas till stöd för krav därpå att de samvetsömma värnpliktigas krigstjänstgöring
bör vara förenad med en förlängning som är proportionsvis större än förlängningen
av fredstjänstgöringen.---—-
Ur samhällets synpunkt sett ligger det intet orimligt däri att staten, ehuru den
tillåter de samvetsömma att själva välja formen för sin tjänstgöring, dock kräver
att genom deras insatser nyttigt resultat skall vinnas åt staten. Då de samvetsömma
ofta måste sysselsättas med mindre angelägna arbeten, bör man härur
kunna härleda kravet på en till tiden mera omfattande arbetsprestation. Jämväl
en annan sida av detta spörsmål bör beaktas. Under vanliga fredliga förhållanden
medför de samvetsömmas befrielse från militärutbildning icke någon ökad belastning
för andra medborgargrupper. Under de nu rådande förhållandena måste däremot
en sådan ökning av de övrigas bördor konstateras. Tjänstgöringen för beredskapens
upprätthållande kommer nämligen att fördelas på ett minskat antal
värnpliktiga, och på varje inkallad måste i genomsnitt falla en något ökad tjänstgöringstid.
De sakkunniga hava föreslagit, att vapenfria värnpliktiga skola vara skyldiga
att för sin utbildning tjänstgöra under 120 dagar utöver den tid,
som angives i 27 § 1 mom. A värnpliktslagen, ävensom att fullgöra beredskapsövning
enligt bestämmelserna i 2 mom. samma lagrum.
Till stöd härför ha de sakkunniga anfört bland annat följande:
Det är icke nödvändigt att för erhållande av rättvisa beräkna tillägget i
procent. Ett absolut tillägg synes de sakkunniga ur tillämpningssynpunkt
lämpligare. Till utgångspunkt synes rimligen böra läggas den för huvuddelen
av de värnpliktiga bestämda tjänstgöringstiden. Å ena sidan bör tillägget
icke vara så långt, att det kan anses utgöra eller för de samvetsömma framstå
såsom ett straff. Å andra sidan bör det utgöra en såvitt möjligt betryggande
garanti mot simulation.---I den mån de samvetsömmas uppgifter och
tjänstgöringsförhållanden komma att i värde för samhället närma sig övriga
värnpliktigas, blir ett mycket långt tillägg mindre motiverat. Efter övervägande
av dessa och andra på frågan inverkande synpunkter, bland annat
kostnadsfrågan, hava de sakkunniga stannat för att föreslå ett tjänstgöringstillägg
för samtliga samvetsömma av 120 dagar. De samvetsömmas tjänstgöringstid
i fred skulle sålunda utgöra (450 + 120=) 570 dagar. Här
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
11
utöver skulle de samvetsömma under samma betingelser som övriga värnpliktiga
vara skyldiga att fullgöra beredskapsövningar. Hur tjänstgöringstiden
skall fördelas torde böra bliva beroende på, vad som kan lämpa sig för
den tjänst, till vilken de samvetsömma uttagas, samt ankomma på Kungl. Majit
att närmare bestämma.
I fråga örn förstärkt försvarsberedskap gälla av naturliga skäl icke
några särskilda lagbestämmelser örn tjänstgöringstider i allmänhet. 28 § i
1941 års värnpliktslag stadgar att, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest
det kräver, Konungen må, efter statsrådets hörande, till tjänstgöring inkalla
samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större eller mindre antal, som
finnes behövligt. Erfordras i fall, då icke samtliga värnpliktiga inkallats till
sådan tjänstgöring, att de värnpliktiga äro inkallade under längre tid, skall
inkallad personal efter lämplig tidrymd såvitt möjligt avlösas.
De sakkunniga hava föreslagit, att jämväl vapenfria värnpliktiga må inkallas
till tjänstgöring, om inkallelser av värnpliktiga beslutas med tillämpning
av 28 § värnpliktslagen. Någon i lagen bestämd förlängning av de vapenfrias
beredskapstjänstgöring har icke upptagits i de sakkunnigas förslag.
Till motivering av denna ståndpunkt ha de sakkunniga yttrat följande:
Det synes rimligt att, på sätt militieombudsmannen gjort, låta synpunkter
från det aktualiserade krigsfallet träda mera i förgrunden än eljest, då det gäller
bestämmandet av tiden för beredskapstjänstgöring. Såsom militieombudsmannen
framhållit, har de samvetsömmas befrielse från militär utbildning
medfört, att tjänstgöringen kommit att fördelas på ett minskat antal värnpliktiga,
varigenom på varje inkallad i genomsnitt måst falla en något ökad
tjänstgöringstid. Ur detta förhållande kan tydligen med visst fog härledas
krav på att de samvetsömma åläggas längre beredskapstjänstgöring än övriga
värnpliktiga. Detta spörsmål sammanhänger i viss mån med en väsentligt
mera omfattande fråga av principiell natur, nämligen örn differentiering av
inkallelseperiodernas längd med hänsyn till de med olika tjänstgöringsforiner
förenade större eller mindre svårigheterna och strapatserna. Vissa skäl tala
onekligen för att en lättare beredskapstjänst finge uppvägas av längre tid.
På grund av förhållanden, på vilka de sakkunniga icke anse sig hava anledning
att ingå, skulle en dylik differentiering, mot vilken utan tvivel även
principiella skäl kunna anföras, möta stora praktiska svårigheter att genomföra.
I den mån samvetsömma komma att användas för uppgifter, för vilka i
annat fall måst, eller i varje fall såvitt möjligt bort användas värnpliktig personal,
blir kravet på längre beredskapstjänstgöring för de samvetsömma
mindre motiverat. De sakkunniga, som med sina i det följande närmare angivna
förslag till tjänstgöringens ordnande för denna kategori värnpliktiga
bland annat syfta till att göra tjänstgöringen i möjligaste mån jämförbar med
övriga värnpliktigas, hava icke funnit skäl föreligga att genom generella bestämmelser
förlänga beredskapstjänstgöringen för de samvetsömma i allmänhet
i förhållande till sådan tjänstgöring för övriga värnpliktiga.
Beträffande en viss grupp samvetsömma föranleda dock samma skäl, som
påkallat förlängning av fredstjänstgöringen för denna kategori, nämligen förhindrande
av simulation, ett undantag.
De sakkunniga avse de äldre värnpliktiga, vilka fullgjort fredstjänstgöring
i vanlig ordning men vilkas samvetsbetänkligheter aktualiserats inför ett krigshot.
Chefen för armén har givit uttryck för den uppfattningen att någon
hänsyn över huvud icke bör tagas till de samvetsbetänkligheter, som anmälts
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
först efter inskrivningen. Ehuru det ur försvarets synpunkt uppenbarligen
framstår såsom alldeles särskilt allvarligt, att krigsmakten nödgas avstå från
att i vapentjänst nyttja vissa därtill redan utbildade värnpliktiga, hava de
sakkunniga icke kunnat biträda chefens för armén nyssnämnda uppfattning.
Det är emellertid uppenbart att förhindrande av simulation framstår såsom
alldeles särskilt angeläget i nu ifrågavarande fall. Med hänsyn till ovannämnda
speciella omständigheter torde det vara befogat att ålägga värnpliktiga, som
efter fredstjänstgöring i vanlig ordning erhållit tillstånd till tjänstgöring såsom
samvetsömma, ett tjänstgöringstillägg utöver den tilläggstjänstgöring örn
120 dagar, som skall fullgöras av alla värnpliktiga, vilka erhållit sådant tillstånd.
Att därvid utgå från den genomsnittliga tjänstgöringstiden för de. i
vapen tjänstgörande, vilket i direktiven ifrågasatts, vore utan tvivel i princip
lyckligt. Svårigheterna att vid varje tidpunkt fastställa nämnda genomsnitt
torde emellertid icke göra detta praktiskt möjligt. Av olika skäl växlar nämligen
tjänstgöringstiden för de till beredskapstjänst inkallade högst väsentligt.
Det torde emellertid icke vara ogörligt att i tillämpningen tillse,
att nu ifrågavarande grupp samvetsömma få fullgöra beredskapstjänst
under längre tid än flertalet andra värnpliktiga. Av psykologiska skäl
synes böra offentligen meddelas, att detta kommer att vara en princip vid
bestämmandet av inkallelserna. Lämpligen torde även böra i kommandoväg
meddelas, att vid olika tidpunkter eventuellt fixerade högsta dagantal för den
beredskapstjänstgöring, till vilka värnpliktiga av vederbörande myndigheter
få inkallas, må överskridas med en tredjedel, då det gäller nu omhandlade
kategori samvetsömma.
I annat sammanhang föreslå de sakkunniga omprövning av vissa nu gällande
tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm. Ovissheten örn videen
utbildning den samvetsömme kommer att få, vars tillstånd återkallas,
måste uppenbarligen verka återhållande på dem, som inför utvecklingen kommit
att tveka örn hållbarheten av sin tidigare position. Visserligen torde det
vara tvivel underkastat, örn det i varje enskilt fall kan vara önskvärt att utbilda
en samvetsöm, som i denna sin egenskap erhållit en fullgod utbildning
för en viktig uppgift, för en annan. Icke desto mindre torde det i princip vara
välmotiverat, att på allt sätt underlätta den utveckling, som tagit sig formen
av att ett icke obetydligt antal samvetsömma begärt att få tjänstgöra i vanlig
ordning.
De sakkunniga vilja av anförda och andra skäl därför uttrycka det önskemålet,
att beredskapstjänstgöringens längd för förutvarande samvetsömma
värnpliktiga, vilkas tillstånd återkallas, måtte så bestämmas att vederbörande
kommer i fördelaktigare läge, än om han kvarstått såsom samvetsöm. Det
synes lämpligt att beredskapstjänstgöringen för förutvarande samvetsömma
tills vidare begränsas till den grundläggande militärutbildning, som i kommandoväg
bestämmes.
3 § i de sakkunnigas förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga hade följande
lydelse:
3§-
Vapenfri värnpliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra under
120 dagar utöver den tid, som angives i 27 § 1 mom. A värnpliktslagen, ävensom
att fullgöra beredskapsövning enligt bestämmelserna i 2 mom. samma
lagrum.
Beslutas med tillämpning av 28 § värnpliktslagen inkallelse av värnpliktiga
må jämväl de vapenfria värnpliktiga inkallas till tjänstgöring.
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
13
Av de över förslaget avgivna yttrandena förtjänar riksdagens militieombudsmans
särskild uppmärksamhet. Militieombudsmannen finner det kvek- .
samt, om utredningen träffat det rätta i fråga örn krigs tjänstgöringens längd.
Redan vid tillkomsten av 1940 års ändringar i lagen örn de samvetsömma hade
framhållits, att det ofta vore motiverat att inkallelserna till krigstjänstgöring
för de samvetsömmas del bleve av längre varaktighet än för de värnpliktiga i
gemen. Starka skäl, i synnerhet sådana av psykologisk art, torde tala för att
principen om förlängd tjänstgöring för de vapenfria borde genomföras även
beträffande krigs tjänstgöringen.
Det hade ofta framhållits, särskilt från militärt håll, att övergång till vapenfri
tjänst borde motverkas när det gällde värnpliktiga som redan utbildats i
vapentjänst. I stället borde återgång till vapentjänst främjas. Principen örn
förlängd krigstjänstgöring borde kunna komma till uttryck på sådant sätt att
den ständigt verkade i rätt riktning. Därest förlängningen endast drabbade
fredstjänstgöringen kunde den, sedan den värnpliktige fullgjort tilläggstjänstgöringen,
snarare verka i motsatt riktning. Den värnpliktige kunde ju säga
sig att han, sedan han utstått olägenheten med den vapenfria tjänsten, framdeles
endast hade förmåner att vänta av sin undantagsställning. Han torde
därför vara föga benägen att revidera sin uppfattning eller att, örn han ändrat
åskådning, låta detta komma till uttryck.
Då krigstjänstgöringens längd rättade sig efter behovet, bomme den i regel
att avse obestämd tid. I överensstämmelse härmed vore det svårt att bestämma
fasta tillägg till krigstjänstgöringen. En annan, av utredningen själv
anvisad utväg stöde dock öppen, nämligen att införa en omräkningsnorm för
jämförelse mellan vapenfri tjänst och vanlig krigstjänstgöring. Såsom norm
torde man kunna godtaga utredningens jämförelsetal (4:3). Vapenfria värnpliktiga
i sjukvårdstjänst torde dock böra jämställas med vanliga värnpliktiga.
Möjligen borde detsamma gälla i fråga örn vapenfria värnpliktiga i luftskyddstjänst.
När det gällde expeditions-, handräcknings- eller arbetstjänst syntes
hinder icke möta att en omräkning verkställdes, så att fyra dagars vapenfri
tjänst ansåges motsvara tre dagars värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning.
Av psykologiska skäl syntes det vara lämpligt att rätten till omräkning och
normen för denna fastsloges i lagen, så att de samvetsömma visste vad de hade
att rätta sig efter.
I fråga om tjänstgöringstidens längd har föredragande departementschefen
anfört:
Enighet råder i stort sett om att vapenfria allt fortfarande böra åläggas
skyldighet att fullgöra längre tjänstgöring i fred än värnpliktiga i allmänhet.
Även jag ansluter mig till denna uppfattning. Delade meningar ha däremot
försports rörande tjänstgöringstidens längd. Por egen del finner jag i likhet
med vissa av de hörda myndigheterna det av de sakkunniga förordade tjänstgöringstilläggot
av 120 dagar — sett i jämförelse med den värnpliktiga i allmänhet
åliggande tjänstgöringsskyldigheten av 450 dagar — knappast vara
tillräckligt för att avhålla från missbruk av den undantagslagstiftning,
varom här är fråga. Med hänsyn härtill vill jag förorda en förlängning
av tilläggstjänstgöringen för de vapenfria till 150 dagar elior alltså till en
tredjedel av tjänstgöringstiden flir värnpliktiga i allmänhet. De vapenfria
värnpliktigas utbildningstid skulle sålunda komma att i allmänhet uppgå till
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Utskottet.
600 dagar. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att förordna örn denna
, utbildningstids uppdelning i lämpliga perioder. I regel torde uppdelningen,
1 anslutning till för armén gällande bestämmelser, böra bliva i en första
tjänstgöring om (360 + 120 =) 480 dagar samt två repetitions- och en efterutbildningsövning,
envar örn (30 + 10 =) 40 dagar. Såsom jämväl av de
sakkunnigas motivering framgår torde tilläggstjänstgöringen böra åligga
envar vapenfri värnpliktig, således oavsett om denne erhåller tillstånd
till vapenfri tjänst före, under eller efter det han fullgjort honom eljest
åliggande tjänstgöring. Även värnpliktig, vars skyldighet att fullgöra värnpliktstjänstgöring
i fredstid upphört och som erhåller tillstånd till vapenfri
tjänst, bör ha att fullgöra tjänstgöringstillägget.
Jag inser till fullo de svårigheter som föranlett de sakkunniga att avstå
från att föreslå generella bestämmelser rörande förlängd beredskapstjänstgöring
för de samvetsömma i allmänhet. Dessa svårigheter framträda emellertid
med samma styrka vid genomförande av de sakkunnigas förslag att förlängning
likväl skulle ske för dem, vilkas samvetsbetänkligheter aktualiserats inför
ett krigshot. Då jag i likhet med militieombudsmannen anser vägande skäl
föreligga att bestämma krigs-(beredskaps-) tjänstgöringen för vapenfria så att
såvitt möjligt i varje läge en övergång från vapenfri tjänst till vapentjänst för
vederbörande kommer att te sig förmånlig, vill jag förorda, att jämväl vid
inkallelse av värnpliktiga med tillämpning av 28 § värnpliktslagen för de
vapenfrias vidkommande räknas med en förhållandevis längre inkallelseperiod.
Av samma skäl bör, enligt min mening, jämväl beredskapsövning jämlikt
27 § 2 mom. värnpliktslagen göras i motsvarande mån längre för de vapenfria
värnpliktiga. Ehuru det av de skäl de sakkunniga anfört är svårt att uppnå
full rättvisa vid bestämmandet av längden av tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen
— sådan kan icke uppnås ens mellan värnpliktiga i vapentjänst
inbördes — lärer det icke minst av psykologiska skäl vara lämpligt att såsom
en omräkningsnorm i lagen angives, att jämväl tjänstgöring jämlikt 27 §
2 mom. och 28 § värnpliktslagen för de vapenfria skall —- i anslutning till
vad de sakkunniga för visst fall föreslagit — vara en tredjedel längre än för
övriga värnpliktiga. Någon anledning att fastställa olika lång tjänstgöring
för olika slag av vapenfri tjänst synes mig icke föreligga. I anslutning härtill
har 3 § i lagförslaget avfattats.
I motionerna I: 201 och 11:294 (likalydande) samt 11:293 har yerkats, att
3 § i lagen örn vapenfria värnpliktiga måtte givas det av de sakkunniga föreslagna
innehållet.
I motionerna I: 202 och 11: 295 (i denna del likalydande) har hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att den förlängning av tjänstgöringstiden, som samhället
kräver av de vapenfria värnpliktiga, begränsas att gälla den grundläggande
första tjänstgöringen i fredstid eller i varje fall begränsas till ett definitivt
fastställt tidsmått.
Skillnaden mellan de sakkunnigas lagförslag om tjänstgöringens längd och
propositionens ligger däri att, medan de sakkunniga torde hava åsyftat för
-
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
langning endast av den regelmässiga första tjänstgöringen om 360 dagar med
en tredjedel (120 dagar), förlängningen med en tredjedel i propositionen gjorts
generell för såväl första tjänstgöringen som annan tjänstgöring i fredstid och
krigs-(beredskaps ) tjänstgöring. Det bör emellertid erinras om att de sakkunniga
i motiveringen till sitt förslag förordat förlängning även av beredskapstjänstgöringen
för en viss kategori, nämligen de äldre värnpliktiga, vilka fullgjort
fredstjänstgöring i vanlig ordning men vilkas samvetsbetänkligheter
aktualiserats inför ett krigshot.
Den längre tjänstgöringen för vapenfria värnpliktiga är ägnad att skapa
garantier mot simulation av samvetsbetänkligheter. Då det i princip måste
vara motiverat att främja övergång från vapenfri tjänst till egentlig värnpliktstjänstgöring
och att motverka övergång från sådan tjänstgöring till
vapenfri tjänst, är det enligt utskottets mening angeläget att reglerna om
tjänstgöringens längd få en sådan utformning att de kunna medverka till
uppnåendet av nämnda mål. Utskottet ansluter sig alltså till åsikten, att förlängningen
av de vapenfrias tjänstgöring bör avse icke blott den regelmässiga
första tjänstgöringen utan även all annan freds tjänstgöring ävensom såvitt
möjligt beredskapstjänstgöring, och kan icke tillstyrka bifall till de i förevarande
fråga väckta motionerna.
Mot den i propositionen föreslagna längden av tjänstgöringstillägget har
utskottet ej något att erinra. Yad särskilt angår frågan örn lämpligheten av
att bestämma tillägget procentuellt bör anmärkas, att någon annan metod
knappast torde vara möjlig i fråga örn sådan tjänstgöring, som icke är på
förhand tidsbegränsad, och att det beträffande bestämda tjänstgöringsterminer
synes vara likgiltigt, örn tillägget bestämmes procentuellt eller uträknas
till ett visst tidsmått.
Tjänstgöringens art.
Ur en av de sakkunniga lämnad redogörelse för hur de samvetsömmas
tjänstgöring hittills varit anordnad och för erfarenheterna därav inhämtas
bland annat följande:
Vapenvägrare ha fullgjort handräcknings- eller expeditionstjänst såväl
under fredstjänstgöring som under beredskap.
Civilarbetare lia före år 1940 huvudsakligen sysselsatts hos följande myndigheter,
nämligen vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, Uppsala universitets
skogsförvaltning och riksantikvarieämbetet.
Vid utväljandet av arbetsuppgifter för civilarbetarna har hänsyn tidigare
tagits icke allenast till vad de kunde lämpa sig för utan även därtill, att man
ansett dem icke böra ifrågakomma för arbete av så att säga ordinarie art.
Man har velat tillse, att deras arbete icke skolat beröva vederbörande fackföreningars
medlemmar deras arbetstillfällen.
Efter lagändringen år 1940 har principen varit att tjänstgöring motsvarande
fredstjänstgöring fullgjorts inom de fyra förutnämnda institutionerna under
det att krigs-(beredskaps-)tjänstgöring fullgjorts inom försvarsväsendet eller
vid vissa av skytteförbundens överstyrelse anordnade arbeten. De sistnämnda
ha avsett reparationer och nybyggnad av skjutbanor. Arbetseffekten vid de
av skogsförvaltande myndigheter under vissa år anordnade arbetena har på
10 Ändra lagutskottets utlåtande nr 12.
sina håll varit allenast hälften, i något fall ända ned till en fjärdedel av vad
i vanlig ordning anställda yrkesarbetare presterat.
Till dels har den svaga arbetseffekten berott på, att den för ett effektivt
arbete i regel nödvändiga sporren i att lönen står i förhållande till prestationen
icke förefunnits. Än mer torde den ha berott på att dylika arbeten
i enlighet med sin natur utförts av mindre arbetslag, som på grund av
ekonomiska skäl ej kunnat förses med erforderligt arbetshem! Försök med
betingsarbete i den ordning att en viss extra fritid kunnat intjänas har åtminstone
i den form, som lett till avkortning i den bestämda tjänstgöringstiden,
mötts av invändning att detta strede mot själva principen för det satt,
på vilket denna utmätts för de samvetsömma. I mindre grad har den dåliga
arbetseffekten gjort sig gällande vid de pa senare tid anordnade arbetena,
vilket förhållande torde sammanhänga därmed, att vid dessa arbeten sammanförts
ett större antal samvetsömma, som kunnat erhålla ledning av arbetsbefäl.
Arbetseffekten torde numera i genomsnitt kunna anses motsvara omkring
två tredjedelar av vad som kunnat erhållas örn arbetskraft från öppna
marknaden kommit till användning. Två tredjedels arbetseffekt torde erfarenhetsmässigt
motsvara, vad värnpliktiga i allmänhet prestera vid motsvarande
arbeten, för vilka de icke erhållit yrkesutbildning. Även på senare
tid ha bland de samvetsömma förekommit försök att undandraga sig fullgörande
av ålagda uppgifter, i några fall i så allvarlig form att vederbörande
myndighet måst föranstalta örn åtal.
Gällande lagstiftning ger i sådant fall möjlighet för den myndighet, som
givit tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm, att återkalla detta. Denna
utväg har endast ytterst sällan kommit till användning. Ehuru densamma
är teoretiskt motiverad med att den, som vägrat att fullgöra det arbete han
fått sig ålagt, förverkat det förtroende som visats honom, är det tydligen till
skada för försvaret att en dylik person tvingas till militär tjänstgöring. Det
slutliga resultatet torde i regel bliva allenast att vederbörande dömes för
värnpliktsvägran i stället för arbetsvägran. Andra vägar måste sökas att
komma till rätta med tredska.
De sakkunniga, vilka såsom redan av det föregående framgår nekande besvarat
frågan örn anledning finnes att bibehålla en åtskillnad mellan olika
grader av samvetsömhet, anse, att formen för de vapenfrias tjänstgöring och
arten därav bör inom vida gränser regleras i administrativ ordning på sådant
sätt, att största möjliga effektivitet förenas med den hänsyn till individuell
övertygelse, som kan tagas utan att de gränser överskridas, som det
allmännas intresse måste uppställa. De uppgifter, i vilka vapenfria krigsplaceras,
böra enligt de sakkunnigas mening såvitt möjligt utmärkas därav:
att de äro ur samhällets synpunkt av den vikt att personal för ändamålet
måste avses vid mobilisering;
att de icke lämpligen kunna utföras av kvinnor, till krigstjänst odugliga,
över- eller underåriga;
att de, i motsats till militära uppgifter, för vilka fordras väpnad personal,
äro icke endast indirekt utan direkt avsedda att hjälpa medmänniskor eller
skydda egendom;
att de innebära minsta möjliga fördel i jämförelse med de uppgifter, för
vilka övriga värnpliktiga avses; samt
att de äro av den art, att fredstjänstgöring och beredskapstjänst kunna
anordnas såsom förberedelse för krigsuppgiften.
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
De sakkunnigas förslag till tjänstgöringens ordnande för de vapenfria värnpliktiga
lia föregåtts av vissa praktiska försök och äro åtföljda av såväl ingående
motivering som utredning örn möjligheterna att genomföra dem.
I korthet innebära förslagen följande:
Nu befintliga vapenfria. Yapenvägrare fullgöra liksom hittills handräcknings-
och expeditionstjänst. Av civilarbetarna utbildas därtill användbara
i särskilda kurser till hjälpbrandmän för det allmänna luftskyddets behov
(varvid förutsättes, att jämväl utbildning i sjukvård och i röjnings- och räddningstjänst,
däri inbegripet min- och projektilröjning, skall lämnas i den utsträckning
sådan utbildning medhinnes) med undantag för ett mindre antal,
som avses för vattenfallsstyrelsens reparationsberedskap. De civilarbetare,
som icke äro användbara för brandtjänst, överföras till handräckningstjänst
vid truppförband. De sakkunniga ha förutsatt, att sistnämnda civilarbetare
skola kunna, om de så önska, av vederbörande befälhavare beredas tillfälle
att, där tjänstens beskaffenhet icke lägger hinder i vägen, på egen bekostnad
bära civila kläder.
Nyinslcrivna vapenfria. I den omfattning som betingas av de sjukvårdsuppgifter,
som kunna fullgöras av obeväpnad personal, böra de vapenfria värnpliktiga,
som så önska, tilldelas trängen i sjukvårdstjänst. Återstoden bör i
särskilda kurser utbildas för luftskyddets behov, huvudsakligen för brandtjänst.
De som icke kunna tillgodogöra sig utbildningen i brandtjänst överföras
till handräckningstjänst vid truppförband.
De sakkunniga erinra, att bland de vapenfria finnas personer, som icke
förtjäna särskild hänsyn från samhällets sida, nämligen personer, vilka hysa
en mot staten föraktfull inställning (exempelvis sekten Jehovas vittnen) och
sådana samvetsömma, som ådraga sig straff för vägran att fullgöra den
tjänst, som de i egenskap av vapenfria värnpliktiga fått sig ålagd. Dessa
personer böra enligt de sakkunnigas mening särskilt registreras, krigsplaceras
i en särskild grupp samt i krig eller vid krigsfara sammanföras i särskilt
arbetsförband med sådant befäl, biträdande personal, förläggning och arbetsuppgift,
att någon fara för ordningen eller mot samhället riktad verksamhet
icke uppkommer. Jämväl i fred borde ifrågavarande personer sammanföras
till särskild arbetsplats, som för ändamålet borde förses med för övervakning
tillräckligt och kvalificerat arbetsbefäl. Enligt vad statens arbetsmarknadskommission
meddelat, förelåge möjlighet att genom kommissionens försorg
ordna arbetsplatser, som fyllde de krav, de sakkunniga sålunda funnit böra
ställas.
Utbildningskurserna i brandtjänst böra enligt de sakkunnigas mening förläggas
till och anordnas av de fasta brandkårerna i riket och bedrivas i huvudsak
på statens bekostnad. Extra befäl, övningslokaler, materiel och personlig
brandmannautrustning borde ställas till förfogande av den kommun, vid vars
brandkår utbildningen skedde. Vid vissa försöksvis anordnade kurser, som
anordnats i syfte att utröna de vapenfrias lämplighet för ändamålet, hade kommunerna
efter överenskommelse i varje särskilt fall åtagit sig att svara för
sistnämnda kostnader, men hade såsom villkor härför i regel uppställt, att de
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 12. 529 43 2
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
utbildade brandmännen eller viss del av deni skulle krigsplaceras vid vederbörande
kommuns brandkår. Det syntes, anföra de sakkunniga, vara ett starkt
önskemål, att krigsplacering kunde ske, utan att dylika hänsyn behövde tagas.
För sådant fall kunde uppenbarligen fråga örn ersättning till kommunerna uppkomma.
Enligt avgivna yttranden föreligger enighet hos remissmyndigheterna därom
att de sakkunnigas förslag att använda de vapenfria värnpliktiga i brandtjänst
för luftskyddets räkning är lämpligt såväl med hänsyn till tjänstgöringens
natur och syfte som till det mycket stora behovet av pei sonat för
ändamålet.
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anser sig ej kunna biträda de sakkunnigas
förslag att de vapenfria värnpliktiga skola tilldelas trängen i sjukvårdstjänst.
Under förutsättning att ett noggrant urval ägde rum kunde
styrelsen ansluta sig till ett av arméchefen framfört, av de sakkunniga åberopat
förslag, att ett visst antal vapenfria skulle under sin tjänstgöring kunna
vid de militära sjukhusen erhålla sådan praktisk utbildning, att de vid tjänstgöringens
slut skulle kunna placeras vid mobiliseringsdepåemas sjukhus,
beredskapssjukhus m. m. I detta hänseende har styrelsen vidare anfört
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att de värnpliktigas användning i
kommunalt arbete både ur kontrollsynpunkt och med hänsyn till de disciplinära
frågorna skulle medföra så stora olägenheter, att kommunerna säkerligen
skulle bliva föga tillfreds med att ha dylika ofta mindervärdiga personer i
sin tjänst. Med anledning härav kunde länsstyrelsen icke tillstyrka förslaget
örn de samvetsömmas användning i kommunalt arbete.
Medicinalstyrelsen har framhållit, att bland de vapenfria, som vid bifall
till de sakkunnigas förslag komme att hänvisas till särskilda aibetsläger,
skulle finnas såväl en avsevärd del psykiskt efterblivna eller i varje fall
debila som åtskilliga med gravare psykiska rubbningar. Styrelsen funne det
därför synnerligen önskvärt, att till dessa arbetslägers personal alltid skulle
höra en rådgivande psykiater med skyldighet att genomgå samtliga lägret tilldelade
vapenfria värnpliktiga och med möjlighet att taga initiativ till abnorma
elements skiljande från lägren. Den brokiga blandning av psykiskt icke fullvärdiga
individer, som torde komma att utgöra en avsevärd del av dessa
arbetslägers beläggning, torde ock kräva särskilda åtgärder med avseende å
arbetets ordnande liksom för lägrens inre organisation, i vilka avseenden den
psykiatriska sakkunskapen borde utnyttjas.
Riksdagens militieombudsman har — i anslutning till de sakkunnigas uttalande
att det synes lämpligt att de vapenfria, som så önska, av vederbörande
befälhavare beredes tillfälle att på egen bekostnad bära civila kläder
anfört följande:
Frågan örn tjänstedräkten torde ställa sig väsentligt olika för olika
kategorier av vapenfria. Vapenfria värnpliktiga i brandtjänst vid luftskyddet
torde böra erhålla samma utrustning som andra personer i motsvarande
tjänst. Militär tjänstedräkt torde icke kunna komma i fråga redan av det
skälet att luftskyddets organisationer icke vore militära.
Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 19
De vapenfria som tilldelas vattenfallsstyrelsen för dess reparationsberedskap
torde icke heller böra bära militär uniform.
Vapenfria värnpliktiga i sjukvårdstjänst vid krigsmakten syntes icke rimligen
kunna under tjänst uppträda i civila kläder, utan kravet på militär
tjänstedräkt torde här vara oavvisligt.
Avsikten syntes vara att vapenfria som placerats på särskilda arbetsförband
skulle bära civila kläder, och häremot vore ej något att erinra.
Vad slutligen anginge sådana vapenfria värnpliktiga, som fullgjorde
expeditions- eller handräckningstjänst, torde lämplighetsskäl få vara avgörande,
om de skulle vara iklädda uniform eller icke. Man kunde antaga
att uniformsfrågan i praktiken komme att förorsaka större konflikter än vad
den teoretiskt sett borde giva anledning till. Då uniformen för många samvetsömma
framstode som ett yttre tecken på samhörighet med den väpnade
krigsmakten, kunde man vänta att många vapenfria, under åberopande av
samvetsskäl, komme att vägra att taga på sig militär tjänstedräkt. Å andra
sidan torde militära chefer i allmänhet vara obenägna att medge undantag
från regeln örn bärande av uniform. Särskilda åtgärder i syfte att förebygga
onödiga konflikter i uniformsfrågan vore därför påkallade. Konfliktriskerna
torde vara särskilt framträdande i fråga om äldre vapenfria, vilka en gång
erhållit tillstånd att fullgöra sin tjänstgöring i civila kläder men nu berövades
denna förmån och bleve underkastade vederbörande chefs beslut i varje
särskilt fall. Därest den av utredningen antydda ordningen genomfördes,
torde det bli nödvändigt, att närmare föreskrifter meddelades rörande prövningen
av vapenfrias ansökningar örn rätt att bära civila kläder.
Föredragande departementschefen har i denna del anfört bland annat följande:
»De
sakkunnigas förslag till tjänstgöringens ordnande för de vapenfria
värnpliktiga synes böra i allt väsentligt förverkligas. Med hänsyn till det allvarliga
läget har genom provisoriska åtgärder inom nuvarande lagstiftningsram
så redan skett i ej obetydlig omfattning. Sålunda ha omkring 1,300
civilarbetare erhållit G0 dagars utbildning i brandtjänst, varjämte 700 civilarbetare
ställts till vattenfallsstyrelsens förfogande för utbildning i reparationstjänst.
Huvudvikten synes böra läggas vid utbildning i brandtjänst för luftskyddets
behov. Att mot de militära sjukvårdsmyndigheternas mening utbilda
vapenfria värnpliktiga i sjukvårdstjänst vid trängen i den ordning de sakkunniga
föreslagit synes icke nödvändigt för att nå vad de sakkunniga avsett.
Samma resultat kan uppnås genom att ett antal vapenfria på sätt arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse föreslagit om och i den mån så befinnes lämpligt
beordras till tjänstgöring vid militära sjukhus. Överhuvud synes det
icke nödvändigt att i detalj nu bestämma de vapenfria värnpliktigas användning
i en framtid. Kungl. Majit bör äga att i detta hänseende träffa avgörande
inom de av lagstiftningen uppdragna gränserna. Skulle beredskap behöva
uppehållas ytterligare längre tid, torde det sålunda låta sig göra att,
samtidigt med att utbildning i brandtjänst pågår, tillgodose det behov
av arbetskraft som hittills blivit täckt med vapenfria värnpliktiga. Framför
allt lärer därvid böra framhållas möjligheten av att använda därtill lämpade
vapenfria värnpliktiga i skogsarbete. Aven bör beaktas, att vissa förband —
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
icke minst flygflottiljerna — lia god användning för vapenfri arbetskraft i
yrkesarbete och handräckningstjanst.
Med anledning av vad länsstyrelsen i Kristianstads län i ämnet anfört vill
jag framhålla, att den i de sakkunnigas lagförslag förekommande föreskriften
att vapenfri värnpliktig må kunna användas för kommuns räkning betingas
därav, att brandkårerna, vid vilka de vapenfria förutsatts skola erhålla ut
bildning och fullgöra tjänstgöring, i allmänhet äro kommunala inrättningar.
På grund härav synes intet vara att erinra mot ett intagande i lagen av den
sålunda föreslagna bestämmelsen.
De sakkunniga framhålla, att ett återkallande av tillstånd till vapenfri tjänst
visat sig vara en otjänlig metod att komma till rätta med tredska. I stället
anvisas utvägen att till ett särskilt arbetsförband sammanföra värnpliktiga,
vilka ådragit sig straff för vägran att fullgöra dem anvisad vapenfri tjänstgöring,
ävensom vissa andra värnpliktiga. Åtgärder i sådan riktning äro även
enligt min mening ofrånkomliga. Till frågan om vilka personer, som böra
beordras till sådant förband, återkommer jag i det följande under avsnittet
Straffrättsliga spörsmål. Däremot synes det icke vara riktigt att de till arbetsförband
beordrade kvarstå såsom vapenfria värnpliktiga. Det tillstånd till
vapenfri tjänst som kan hava lämnats bör i följd härav återkallas i och med
att vederbörande kommenderas till arbetsförband. Framhållas må att de till
arbetsförband beordrade komma att lyda under strafflagen för krigsmakten.
Jag förutsätter i likhet med medicinalstyrelsen, att till sådant förband icke
skola hänföras personer med allvarligare psykiska defekter och att förbandet
skall stå under en i medicinskt hänsyn betryggande tillsyn.
Vid bifall till föreliggande förslag kunna icke endast förutvarande vapenvägrare
och vissa nyinskrivna vapenfria värnpliktiga utan även förutvarande
civilarbetare komma att beordras att utföra handräckning vid truppförband.
De utrustas då med uniform i likhet med andra värnpliktiga. Det kan antagas,
att vissa vapenfria icke önska bära uniform. De sakkunniga föreslå på grund
härav, att vederbörande truppförbandschef skall kunna tillåta vapenfri värnpliktig
att på egen bekostnad bära civila kläder. Riksdagens militieombudsman
anser, att närmare föreskrifter böra meddelas rörande prövning av vapenfria
värnpliktigas ansökningar örn rätt att bära civila kläder. För egen del
vill jag framhålla, att på grund av folkrättsliga regler det med hänsyn till
de vapenfria värnpliktigas egen säkerhet lärer i krig vara nödvändigt att
ålägga alla vid krigsmakten tjänstgörande sådana värnpliktiga att bära uniform.
I fredstid torde däremot undantag kunna medgivas. Sedan åtskilligt
handräckningsarbete numera avses skola utföras av särskilt för ändamålet
anställda civila arbetare, synes det möjligt att låta vapenfria värnpliktiga jämsides
med dessa utföra likartat arbete i civila kläder. Truppförbandscheferna
böra i kommandoväg erhålla meddelande därom, att vapenfria värnpliktiga,
som så önska, skola, där icke tjänstens krav lägger hinder i vägen, tillåtas
bära civila kläder. Åt dem som sakna för handräckningsarbete lämpliga egna
persedlar torde överdragskläder böra tillhandahållas. Lämnas tillstånd att
bära civila kläder, bör, enligt min mening, ersättning för begagnade egna persedlar
i vanlig ordning utgå.
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Skulle emellertid truppförbandschef med hänsyn till tjänstens krav eller
den vapenfrie värnpliktiges egen säkerhet icke anse sig kunna dispensera från
skyldigheten att bära uniform, måste en vägran uppenbarligen anses och behandlas
som varje annat lydnadsbrott. Efter vederbörlig bestraffning kom
mer sådant brott, på sätt under avsnittet Straffrättsliga spörsmål skall närmare
utvecklas, att kunna föranleda omprövning av det meddelade tillståndet
till vapenfri tjänst samt, därest tillståndet återkallas, kommendering till förutnämnda
arbetsförband.
Ett genomförande av föreliggande förslag förutsätter, såsom av det föregående
framgår, att de kommunala brandkårerna i viss utsträckning få disponeras
för utbildning av vapenfria för luftskyddets behov. All anledning synes
föreligga att antaga, att kommunerna skola liksom hittills vara villiga att
lämna sin medverkan härtill. Jag finner mig därför icke böra nu ifrågasätta
införandet av särskild lagföreskrift rörande skyldighet för kommunerna
att fullgöra denna uppgift. I stället synas överenskommelser böra från fall
till fall träffas med lämpliga kommuner örn deras medverkan vid de vapenfrias
utbildning. Jag förutsätter härvid, att kommunerna skola till täckande av
kostnaderna för de till sådan utbildning hänvisades underhåll och utrustning
erhålla statsbidrag med belopp motsvarande kostnaderna för statsverket
därest de vapenfria varit förlagda till truppförband eller fått utspisning och
beklädnad genom kronans försorg. I den mån personalen kommer att krigsplaceras
i den utbildande kommunen bör man kunna räkna med att kommunen
svarar för övriga med utbildningen förenade kostnader. Därest sådan krigsplacering
icke kan ske eller endast i begränsad utsträckning ifrågakomma,
synes kommunen böra erhålla statsbidrag till täckande av sistnämnda kostnader
med belopp, som i de särskilda fallen efter närmare prövning bestämmes.
Skulle en central utbildningskurs komma att anordnas, synes instruktörsfrågan
kunna lösas genom kommendering av brandbefäl i reservofficers
ställning.
I de likalydande motionerna 1:200 och 11:292 anmärka motionärerna, att
de i 2 § i förslaget till lag om vapenfria värnpliktiga framlagda förslagen till
tjänstgöringens ordnande för de vapenfria i sak innebära, att alla vapenfria
värnpliktiga skola kunna åläggas att göra tjänst inom krigsmakten och därvid
bära uniform, och att ingenting säges om att hänsyn skall tagas till samvetsbetänkligheter
mot just sådan tjänst. Då sådana samvetsbetänkligheter enligt
motionärernas mening böra respekteras, yrkas, att riksdagen måtte besluta,
att i 2 § efter andra stycket inskjutes en sats med följande lydelse: »Vid uttagning
och placering skall hänsyn tagas till vad den värnpliktiges samvetsbetänkligheter
gälla.»
I motionerna 1:202 och 11:295 (huvudsakligen likalydande) uttala motionärerna
som sin åsikt, att vapenfri värnpliktig icke mot sitt samvete bör
kunna tvingas att förrätta civilt arbete vid krigsmakten, och hemställa därför,
att riksdagen måtte besluta, att i 2 § lagen örn vapenfria värnpliktiga efter
andra stycket infogas ett tillägg av förslagsvis denna lydelse: »Därest den
Utskottet.
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
värnpliktiges samvete förbjuder honom att förrätta civilt arbete vid krigsmakten,
skall sådant arbete fullgöras utom densamma.»
Vägledande vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna om tjänstgöringens
ordnande för vapenfria värnpliktiga bör enligt utskottets mening
vara det av de sakkunniga gjorda uttalandet, att formen för de vapenfrias
tjänstgöring och arten därav bör inom vida gränser regleras i administrativ
ordning på sådant sätt, att största möjliga effektivitet förenas med den hänsyn
till individuell övertygelse, som kan tagas utan att de gränser överskridas,
som det allmännas intresse måste uppställa. Då tillämpningen av 2 § i den
föreslagna lagen örn vapenfria värnpliktiga lagts i Konungens hand, torde icke
kunna befaras, att nämnda grundsatser ej komma att efterföljas. Det kan i
detta sammanhang erinras örn att departementschefen i direktiven för de
sakkunnigas arbete i anslutning till frågan, huruvida skillnaden mellan civilarbetares
och vapenvägrares tjänstgöringsförhållanden borde bibehållas, anmärkt
att, även örn en dylik åtskillnad ej bibehölles, vid de samvetsömmas uttagning
för viss utbildning eller tjänstgöring hänsyn syntes kunna tagas till
omständigheterna i de särskilda fallen.
En allmän regel i fråga om de värnpliktigas placering till tjänstgöring är
att envar såvitt möjligt skall fullgöra den tjänstgöring, för vilken han är
bäst lämpad. Då det kan ske, skall hänsyn tagas till den värnpliktiges önskemål.
Dessa principer böra naturligtvis vara normgivande även beträffande
de vapenfria värnpliktiga. De i förslaget för de vapenfria avsedda arbetsuppgifterna
synas lämna goda möjligheter till hänsynstagande till variationer i
samvetsbetänkligheternas art. Anspråk på respekt för samvetsskäl, som gå
utöver de gränser, som förnuft och etik uppställa, kunna självfallet ej tillmötesgås.
I de motioner, för vilka redogjorts ovan i förevarande avsnitt, har med särskild
tanke på de samvetsömma, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring
inom försvarsväsendet, hemställts, att i lagtexten måtte införas uttrycklig
bestämmelse av innehåll att hänsyn skall tagas till arten av samvetsbetänkligheterna
vid placering till tjänstgöring. Med hänsyn till vad ovan
anförts anser utskottet ett dylikt tillägg ej vara erforderligt. Det synes ej
heller vara lämpligt, enär med stöd av detsamma kunde komma att framställas
anspråk på hänsyn till samvetsskäl, som staten överhuvudtaget ej kunde respektera.
Utskottet kan alltså icke tillstyrka bifall till motionerna.
Yad i övrigt föreslagits i förevarande del av propositionen föranleder ej
till någon erinran från utskottet.
Sättet för prövning av samvetsbetänkligheterna.
Enligt gällande tillämpningskungörelse (Sv. förf.-sami. 1942: 40) till lagen
örn samvetsömma värnpliktiga skall värnpliktig, som begär tillstånd att fullgöra
tjänstgöring som samvetsöm, förete dels skriftlig, på heder och samvete
avgiven försäkran örn sina samvetsbetänkligheter och dels vissa intyg.
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Med anledning av erfarenheterna om intygens bristfällighet såsom material
för en verklig prövning av de anmälda samvetsbetänkligheterna ersattes, erinra
de sakkunniga, i januari 1941 en tidigare föreskrift örn intyg av präst i kyrkobokföringsorten
med en föreskrift örn att sökanden skulle infinna sig hos viss
i särskild ordning utsedd prästman för samtal. Denne hade att inhämta erforderliga
upplysningar angående sökandens personliga förhållanden och
övriga omständigheter, som kunde vara av betydelse för ärendets avgörande.
De sakkunniga hade fått den uppfattningen att de utsedda prästmännen i regel
ägnat sig åt uppgiften med största allvar samt med vilja och förmåga till
objektivitet. Ifrågavarande prästmän hade förordnats av vederbörande domkapitel,
dock att beträffande i tjänstgöring varande värnpliktiga militärpastorerna
i stället anlitats.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då såväl teologisk sakkunskap som
den vana att bedöma människor och den förmåga att vinna förtroende, som
ofta utmärkte prästmän, måste anses vara av betydande värde för utredningen
av de särskilda fallen av anmäld samvetsömhet, ville de sakkunniga, ehuru
vunnen erfarenhet från systemets praktiserande i ett och annat fall lett till
tvekan örn vederbörandes lämplighet för uppgiften, förorda att systemet i
princip bibehölles. Örn än det syntes naturligt, att personer tillhörande svenska
kyrkans prästerskap alltjämt anlitades för ifrågavarande uppgift, torde dock
jämväl andra med själavård förtrogna böra kunna ifrågakomma. Det syntes
de sakkunniga lämpligast att vederbörande utsåges av Kungl. Majit. Med
hänsyn till bland annat att svårigheterna för de värnpliktiga att komma
i förbindelse med de av domkapitlen utsedda prästmännen på grund av att avstånden
på sina håll vore avsevärda, syntes det lämpligt att utredningsmännens
antal sattes jämförelsevis högt. Åt utredningsmännen borde ersättning beredas
för havda resekostnader och andra utlägg i anledning av uppdraget. För den
händelse viss utredningsman, trots att antalet sådana ökas, komme att erhålla
större antal eller särskilt betungande utredningsuppdrag, torde möjlighet böra
finnas att bereda honom ersättning för nedlagt arbete.
Inskrivningsrevisionernas avskaffande hade automatiskt medfört, att en
möjlighet till personlig kontakt mellan den beslutande myndigheten och
sökanden gått förlorad. Denna möjlighet begagnades visserligen i mycket olika
omfattning och dess betydelse hade minskats genom det nämnda förfarandet
med hänvisning till särskilt utsedd prästman. Icke desto mindre framstode
det som en brist, att möjligheten till erhållande av kompletterande utredning
bortfallit.
De sakkunniga ville därför förorda inrättandet av ett särskilt organ, vars
yttrande av Kungl. Majit kunde inhämtas i hithörande frågor. De sakkunniga
hade jämväl övervägt, örn icke det särskilda organet kunde anförtros
jämväl beslutanderätten i dessa. Häremot syntes tala bland annat att beslutanderätten
beträffande vissa andra undantag från värnpliktslagen förbehållits
Kungl. Majit. Men även andra skäl, bland annat bibehållandet av
Kungl. Majits möjlighet att kontinuerligt följa utvecklingen av hithörande
ömtåliga frågor samt önskvärdheten av att riksdagens kontrollmöjligheter icke
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
förminskades, talade för att beslutanderätten förbehölles Kungl. Majit. Att
Kungl. Maj:ts prövning i det stora flertalet fall kunde bliva rent formell syntes
naturligt och önskvärt.
Det föreslagna nya organet — förslagsvis benämnt Försvarsdepartementets
vämpliktsråd — skulle hava att avgiva yttranden över alla ansökningar örn
tillstånd till vapenfri tjänstgöring ävensom att föreslå tjänstgöringsuppgift
för dem, vilkas ansökningar av Kungl. Majit bifallas. Rådet skulle äga förelägga
sökanden att inkomma med kompletterande utredning ävensom kunna
ålägga sökanden personlig inställelse inför rådet eller av detta för ändamålet
anlitad person eller myndighet. Genom att träda i förbindelse med de personer,
som avgivit utlåtande, kunde rådet ytterligare bidraga till ett materiellt
tillfredsställande avgörande. Rådet skulle hava att följa utvecklingen på området
och föreslå de åtgärder, som kunde anses betingade av omständigheterna.
Det skulle avgiva förslag å de personer, som skulle ägna prövning åt anmälda
samvetsbetänkligheter, ävensom bistå de utsedda personerna i deras
verksamhet med anvisningar och råd. I rådet, som skulle utses av Kungl.
Maj:t, borde krigsmakten, prästerskapet samt de frikyrkliga vara företrädda.
I princip ansåge de sakkunniga, att de samvetsömma borde vara skyldiga att
när som helst underkasta sina samvetsbetänkligheter omprövning. Från
statens synpunkt bleve intresset av en dylik omprövning mindre framträdande
i den mån de samvetsömma sattes till uppgifter av vikt för samhället och erhölle
utbildning härför. Annorlunda förhölle det sig med de nu befintliga samvetsömma,
som ännu icke erhållit någon utbildning för de uppgifter, de sakkunniga
föreslagit. Beträffande dessa samvetsömma föresloge de sakkunniga,
att en allmän omprövning företoges, med undantag dock för dem som erhållit
tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsömma efter den 1 juli 1940.
I de sakkunnigas förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga hade 4 och 5 §§
följande lydelse:
4 §•
Tillstånd till fullgörande av värnpliktstjänstgöring i den ordning, varom
i denna lag stadgas, meddelas av Konungen, så ock beslut om den tjänstgöring
enligt 2 §, till vilken den värnpliktige skall uttagas. Dessförinnan skall
yttrande i ärendet inhämtas från ett av Konungen för ändamålet utsett råd,
bestående av för bedömande av ifrågavarande ärenden lämpade personer till
det antal Konungen bestämmer.
ö §■
Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller
ändras sedan yttrande i ärendet inhämtats från det i samma lagrum omförmälda
rådet.
Föredragande departementschefen har anfört bland annat följande:
»De sakkunnigas definitiva förslag i ämnet innebär, att hithörande ärenden
jämväl i fortsättningen skola avgöras av Kungl. Majt, som dock skall inhämta
yttrande från ett särskilt för ändamålet tillskapat råd, innefattande representanter
för militär sakkunskap samt för prästerskapet och frikyrkliga sammanslutningar.
Av de hörda myndigheterna har arméchefen avstyrkt förslaget i
vad det avser inrättande av ett rådgivande organ; behovet av ett sådant organ
har även satts ifråga av länsstyrelsen i Skaraborgs län.
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
På av de sakkunniga anförda skäl förordar jag, att beslutanderätten i hithörande
ärenden förbehålles Kungl. Majit. De ärenden, som sålunda komma
under Kungl. Majits prövning, äro mången gång mycket vanskliga att bedöma.
Ett materiellt riktigt avgörande är av stor betydelse för sökandena liksom även
för försvarsväsendet och är svårt att ernå utan en allsidig utredning och prövning.
Det synes emellertid åtminstone för närvarande knappast nödvändigt
att för ändamålet skapa ett permanent organ. Ett tillfredsställande resultat
synes kunna nås genom att Kungl. Majit förordnar särskild föredragande för
hithörande ärenden samt bereder denne möjlighet att anlita den sakkunskap
på olika områden, som kan finnas behövlig. Med hänsyn till att Kungl. Majit
skall fatta beslut jämväl örn de vapenfria värnpliktigas uttagning för viss
tjänst bör föredraganden samarbeta med lantförsvarets kommandoexpedition
och centrala värnpliktsbyrån. Skulle det efter vunnen erfarenhet av en dylik
anordning befinnas erforderligt att hava tillgång till ett rådgivande organ
av den typ de sakkunniga föreslagit, torde det böra ankomma på Kungl. Majit
att härom fatta beslut.
Vad beträffar formerna i övrigt för prövningen av ansökningar örn vapenfri
värnpliktstjänstgöring har den nu bestående ordningen med delvis individuell
och muntlig prövning genom särskilda utredningsmän tillkommit
under beredskapstiden, sedan erfarenheten ådagalagt, att den tidigare
huvudsakligen på skriftliga intyg grundade proceduren icke möjliggjorde en
verklig prövning. All anledning synes föreligga att bibehålla den organisation,
som under omständigheternas tryck skapats och som i stort sett visat sig
fungera tillfredsställande. Jag biträder därför de sakkunnigas i detta hänseende
framställda förslag. Riktigt synes mig dock vara, att utredningsmännen
skola utses av Kungl. Majit. Att vid bestämmandet av utredningsmännens
antal och verksamhetsområden hänsyn kominer att tagas till behovet inom
olika landsdelar av sådana biträden, synes mig naturligt. Däremot finner jag
icke anledning förorda, att i författningsföreskrift skall angivas, att utrednings
man skall vara präst i svenska kyrkan. Det torde emellertid ligga i sakens
natur, att denna kategori i främsta rummet ifrågakommer. Förslag synes böra
avgivas av vederbörande domkapitel, varjämte de frikyrkliga samfunden
genom frikyrkliga samarbetskommittén eller i annan ordning böra beredas
tillfälle att giva sin mening tillkänna.
T likhet med de sakkunniga anser jag, att vapenfri värnpliktig bör vara
skyldig att när helst så befinnes böra ske underkasta sina samvetsbetänkligheter
förnyad prövning. I den av mig förordade lagtexten återfinnes ock en
bestämmelse örn att Konungen äger att återkalla tillstånd till vapenfri tjänst.
I lagens tillämpningsföreskrifter böra införas närmare bestämmelser i ämnet,
vid vilkas utformande bör eftersträvas att skapa garanti för att beviljade tillstånd
till vapenfri tjänstgöring komma under förnyad omprövning där anledning
är att antaga att tveksamhet måste råda om tillståndets fortbestånd. Däremot
finner jag knappast skäl föreligga att företaga någon allmän omprövning
av gällande tillstånd till vapenfri tjänst. En sådan omprövning i samma ord
-
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Utskottet.
ning som gäller för nya tillstånd skulle helt visst vara tilltalande ur principiell
synpunkt men värdet därav torde icke motsvaras av därmed förenade kostnader
och omgång.
I detta sammanhang vill jag beröra en fråga örn giltigheten av vissa tidigare
tillstånd till vapenfri tjänst, varå riksdagens militieombudsman i skrivelse
den 30 maj 1942 fäst uppmärksamheten. Viss tveksamhet har rått örn ett förordnande
enligt det i det föregående berörda cirkuläret av år 1902 skall anses
gälla för framtiden. Jag finner att så bör vara fallet och föreslår, att det obetydliga
antal värnpliktiga, vilka innehava tillstånd till vapenfri tjänst, meddelade
med stöd av nämnda cirkulär, skola i fortsättningen vara underkastade
bestämmelserna i lagen örn vapenfria värnpliktiga.»
I motionen II: 293 och likalydande motionerna 1:202 och II: 295 yrkas,
att 4 och 5 §§ i lagen örn vapenfria värnpliktiga måtte i fråga örn det ifrågasatta
rådet erhålla den lydelse de sakkunniga föreslagit.
I de likalydande motionerna 1:201 oell 11:294 ifrågasättes utan direkt
yrkande lämpligheten av den ändring de sakkunnigas förslag undergått i förevarande
avseende.
Vid bedömandet av anmälda samvetsskäl mot värnpliktstjänstgöring ligger
stor vikt uppå att utredningen och prövningen blir allsidig och grundlig. De
sakkunniga hava förordat inrättandet av ett särskilt, av specialister på området
bestående råd, vars yttrande av Kungl. Maj:t kunde inhämtas i hithörande
frågor. I likhet med departementschefen finner utskottet emellertid, att det
för närvarande knappast är nödvändigt att för ändamålet skapa ett permanent
organ. Beredningen av hithörande ärenden torde lämpligen kunna ske på det
sätt departementschefen förordat. Utskottet anser sig alltså ej kunna tillstyrka
bifall till de i frågan väckta motionerna.
Straffrättsliga spörsmål.
De sakkunnigas förslag till lag örn förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria
värnpliktiga innebär endast formella ändringar i förhållande till gällande
rätt. Lagen är sålunda tillämplig å de vapenfria värnpliktiga endast då de
icke lyda under strafflagen för krigsmakten.
I de sakkunnigas förslag har genom propositionen gjorts vissa sakliga ändringar.
De lagrum, i vilka ändringar gjorts, äro 2 och 3 §§. Dessa hade i de
sakkunnigas förslag följande lydelse:
2 §•
Vapenfri värnpliktig, som, i avsikt att undandraga sig tjänsten, underlåter
att efter inkallelse eller efter tilländagången tjänstledighet inställa sig
till tjänstgöring eller olovligen avviker från den tjänstgörings- eller vistelseort,
som är för honom bestämd, eller eljest olovligen håller sig undan, straffes
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Kan avsikt, som nu är
sagd, ej ådagaläggas, vare straffet dagsböter; dock att, där brottet begås av
någon, som förut varit straffad enligt denna paragraf, samt omständigheterna
Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 27
äro synnerligen försvårande, straffet må höjas till fängelse i högst sex
månader.
3 §•
Yägrar vapenfri värnpliktig att åtlyda vad vederbörande befäl under
tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med
dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med
fängelse i högst ett år.
Beträffande de straffrättsliga spörsmålen i fråga örn vägran att fullgöra
anvisad tjänstgöring inskränka sig de sakkunniga i övrigt till att föreslå dels
att, där någon enligt gällande bestämmelser blivit dömd för sådan vägran, hans
sak, efter det han utstått straffet eller fråga örn dess verkställande förfallit,
skall ånyo underställas Kungl. Maj:t, som efter hörande av den förutnämnda
rådgivande nämnden beslutar, huruvida vederbörande skall åläggas den tjänstgöring,
han tidigare vägrat fullgöra, eller hänvisas till annan sådan, dels ock
att värnpliktig, som ingivit ansökan örn vapenfri tjänst, ej må åläggas vapentjänst,
så länge hans ansökan är beroende på prövning.
Förslagen i denna del innefattas dels i 4 och 5 §§ i den föreslagna tillämpningskungörelsen
till lagen örn vapenfria värnpliktiga, dels ock i 7 § nämnda
lag.
4 och 5 §§ i förslaget till tillämpningskungörelse äro av följande lydelse:
4 §■
Pälles värnpliktig, som erhållit avslag å ansökning om vapenfri tjänst, till
ansvar för vägran att övas i vapens bruk eller att bära vapen eller ammunition,
äger han, sedan han utstått straffet eller frågan örn dess verkställande förfallit,
genom anmälan till vederbörande inskrivningschef eller, örn den värnpliktige
är i tjänstgöring, till truppförbandschefen (motsvarande chef) påkalla,
att hans sak upptages till förnyad prövning. Har anmälan gjorts till
truppförbandschef, har denne att härom underrätta inskrivningschefen.
Det åligger inskrivningschefen att till försvarsdepartementet insända den
värnpliktiges anmälan och till saken hörande rättegångsprotokoll ävensom
den utan bifall lämnade ansökningen jämte därtill hörande handlingar samt
utdrag ur stamkort.
Har anmälan, som i denna paragraf avses, blivit gjord, skall den värnpliktige
hemförlovas och må ej ånyo inkallas förrän Konungens beslut i
ärendet meddelats.
5 §•
Yppar sig anledning misstänka att tillstånd till vapenfri tjänst grundats
på vilseledande uppgifter, eller fälles vapenfri värnpliktig till ansvar för
vägran att fullgöra honom ålagd tjänstgöring, eller har vapenfri värnpliktig
gjort sig skyldig till annan allvarlig förseelse i tjänsten, eller uppkommer
anledning antaga att vapenfri värnpliktig har en mot samhället fientlig eller
föraktfull inställning, skall anmälan härom, jämte utredning i ärendet, av
vederbörande chef eller myndighet, under vilken den värnpliktige är ställd,
göras hos inskrivningschefen. Det åligger sistnämnda myndighet att till försvarsdepartementet
insända handlingarna i ärendet jämte utdrag av stamkort.
Vapenfri värnpliktig, som fällts till ansvar för vägran att fullgöra honom
ålagd tjänstgöring, skall, sedan han utstått straffet eller frågan om dess
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
verkställande förfallit, hemförlovas och må ej ånyo inkallas, förrän Konungens
beslut i anledning av ifrågavarande anmälan meddelats.
Beträffande de straffrättsliga spörsmålen har föredragande departementschefen
i propositionen anfört följande:
»Under de år beredskapen uppehållits ha ett mycket stort antal krigsrätter
varit i verksamhet. Ett antal av dessa ha varit fältkrigsrätter, vilkas verksamhet
upphört samtidigt med vederbörande förband. Denna omständighet
jämte andra förhållanden lia bidragit till att någon fullständig överblick över
krigsrätternas verksamhet icke stått att erhålla. Häri är bland annat att söka
orsaken till de överdrivna föreställningar, som på sina håll torde vara rådande
örn den omfattning, vari frihetsstraff måst tillgripas mot värnpliktsvägrare.
Den statistiska undersökning, de sakkunniga framlagt rörande hithörande
förhållanden, utvisar, att antalet sakfällda i förhållande till det mycket stora
antal värnpliktiga, som varit inkallade, icke är stort, särskilt i betraktande av
att många av de sakfällda räknat med att aldrig behöva fullgöra någon värnpliktstjänstgöring
och därför anmält sina samvetsbetänkligheter först i samband
med inkallelsen.
Icke desto mindre är det beklagligt att straff måst tillgripas och önskvärt
att sådana åtgärder vidtagas, som kunna minska behovet därav. Det
gäller dock härvid att beakta att åtgärderna icke få sätta statens auktoritet
i fara. Att här väga rätt är en grannlaga uppgift. De bestämmelser
i ämnet, som de sakkunniga föreslagit, synas mig ägnade att tillfredsställa
rimliga krav på hänsyn för den enskilde. Mot dem kan möjligen
med visst fog invändas, att de innebära en för långt gående eftergift från
statens sida. Jag avser närmast de bestämmelser, som ha till syfte att åvägabringa
en omprövning för visst fall av ett av Kungl. Maj:t fattat beslut. I
likhet med riksdagens militieombudsman och flertalet övriga myndigheter
har jag emellertid med hänsyn till föreliggande omständigheter funnit mig
böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Uppmärksammas bör att
den omständigheten att straff avtjänats icke får medföra, att vederbörande
utan vidare prövning befrias från vapentjänst, ehuru detta förhållande givetvis
vid omprövningen utgör ett nytt skäl av viss vikt.
Bestämmelsen i 7 § i förslaget till lag örn vapenfria värnpliktiga
att den, som ingivit ansökan örn vapenfri tjänst icke må, så länge hans
ansökan är beroende på prövning, åläggas övning i vapens bruk eller bärande
av vapen eller ammunition är ägnad att undanröja en annan anledning till
utdömande av straff och synes välbetänkt samt tillstyrkes därför av mig med
en mindre formell ändring. Jag förordar likaledes, att den vapenfria tjänstgöringen
icke skall få tillgodoräknas den som sedermera får sin ansökan avslagen,
något som synes ägnat att bidraga till undvikande av missbruk.
Beträffande tillämpningen av de nu avhandlade bestämmelserna må anmärkas,
att tillåtelsen att i avvaktan på utgången av prövning av ansökan örn
vapenfri tjänst tjänstgöra utan vapen givetvis endast bör få begagnas en gång.
Avslås ansökningen har vederbörande att finna sig däri. Tredskar han blir
han straffad, varefter 4 § förslaget till tillämpningsbestämmelser, mot vilkas
Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 29
utformning i denna del jag icke har något att i huvudsak erinra, i stället
reglerar förfaringssättet.
Enligt 5 § förslaget till tillämpningsbestämmelser skall hemförlovning och
omprövning komma till stånd jämväl i de fall, då vapenfri värnpliktig fällts
till ansvar för vägran att fullgöra honom ålagd tjänstgöring. En sådan vägran
innebär i regel, att den vapenfrie förverkat det förtroende, som visats honom.
Tillståndet till vapenfri tjänstgöring bör då indragas. Örn den värnpliktiges
kommendering till vapentjänst kan antagas endast föranleda ny vägran, bör
han därefter, på sätt i annat sammanhang angivits, kommenderas till särskilt
arbetsförband. På samma sätt bör efter noggrann prövning tillstånd
till vapenfri tjänst kunna upphävas samt kommendering till arbetsförband
ske i de andra fall, som avses i 5 § förslaget till tillämpningsbestämmelser.
Till arbetsförbandet bör även direkt kommendering ske av värnpliktiga,
vilkas ansökningar örn vapenfri tjänst ej kunna bifallas men som uppenbarligen
äro olämpliga för tjänstgöring vid militärt förband i allmänhet, ävensom
av värnpliktiga, vilka utan att begära tillstånd till vapenfri tjänst vägra
att fullgöra vapentjänst.
Vattenfallsstyrelsen har föreslagit, att alla förbrytelser i tjänsten av vapenfria
värnpliktiga borde anhängiggöras vid krigsrätt i stället för att, såsom nu
är och enligt de sakkunnigas förslag även i fortsättningen skulle förbliva
fallet, de vapenfria värnpliktiga å vilka strafflagen för krigsmakten ej är
tillämplig åtalas vid civil domstol. Grunden för vattenfallsstyrelsens förslag
härutinnan är att enligt styrelsens iakttagande civil domstol dömer mildare
och långsammare än krigsrätt.
Det är självfallet angeläget att brott av enahanda art bedömas lika. Det
är också av vikt att mål örn brott varom här är fråga avgöres med skyndsamhet.
Att en vapenfri värnpliktig, som står under militärt befäl, för förbrytelse
i tjänsten dömes enligt strafflagen för krigsmakten är enligt min
mening ofrånkomligt av disciplinära skäl. Det bör givetvis undvikas, att brott
av värnpliktiga — vapenfria eller andra —• vid samma förband bedömas olika.
Ehuru vissa skäl — främst önskemålet att åstadkomma rättvisa mellan vapenfria
värnpliktiga inbördes — kunna anföras för att ställa även utanför försvaret
tjänstgörande vapenfria värnpliktiga under strafflagen för krigsmakten,
har jag icke funnit omständigheterna påkalla en dylik åtgärd, som ur andra
synpunkter icke är helt tilltalande och som dessutom skulle medföra organisatoriska
svårigheter. Däremot har jag funnit anledning föreslå vissa skärpningar
av straffen för förbrytelser i tjänsten av sådana vapenfria värnpliktiga,
som icke lyda under strafflagen för krigsmakten. Skärpningarna äro betingade
dels av önskemålet att åstadkomma större rättvisa i allmänhet mellan olika
vapenfria värnpliktiga, dels ock därav att lagen om vapenfria värnpliktiga med
därtill hörande strafflag är avsedd att gälla även i krig då så allvarliga förbrytelser
som exempelvis tjänstevägran av vapenfri värnpliktig i luftskyddstjänst
under luftanfall kunna tänkas förekomma.
Vidare har jag, förutom ett par smärre formella ändringar i de sakkunnigas
förslag, företagit en förenkling av brottskonstruktionen i 2 § i strafflagsför
-
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Utskott eU
slaget. Denna paragraf straffbelägger de brott, som i strafflagen för krigsmakten
benämnas rymning och olovligt undanhållande. Då strafflagens för
krigsmakten detaljerade bestämmelser härom icke i övrigt följas synes mig
nämligen icke förefinnas anledning att i den särskilda strafflagens brottsbeskrivning
bibehålla uppdelningen mellan undanhållande från tjänstgöring där
avsikt att undandraga sig tjänsten är ådagalagd respektive icke ådagalagd.
Den föreslagna strafflatituden lämnar domstolarna erforderlig frihet att taga
hänsyn till dylika omständigheter.
Önskemålet örn skyndsam handläggning av hithörande slag av mål synes
vederbörligen tillgodosett därigenom att brott mot den särskilda strafflagen
skola liksom hittills anhängiggöras vid rådhusrätt.»
I sitt utlåtande över förslaget till lag örn straff för förbrytelser i tjänsten
av vissa vapenfria värnpliktiga har lagrådet, såvitt nu är i fråga, yttrat:
»Den föreslagna förenklingen av 2 § medför, att brott av väsentligt skilda
svårhetsgrader komma att inrymmas under en och samma straffskala. Med
hänsyn särskilt till att fängelse satts först i skalan skulle kunna befaras,
att det jämförelsevis ringa brott som t. ex. försenad inställelse till tjänstgöring
kan vara — vilket brott i allmänhet torde kunna sonas med böter
där tillrättavisning enligt 7 § ej anses tillfyllest -— i rättstillämpningen
kunde komma att bedömas strängare än som i och för sig borde föranledas
av brottets natur. Då emellertid vid de olika brottstypernas inpassande i
straffskalan hänsyn naturligen måste tagas till svårhetsgraden och således
någon farhåga i antydd riktning näppeligen torde behöva hysas, har straffskalans
anordnande synts lagrådet icke böra föranleda vidare erinran.»
I väckta motioner hava de i den särskilda strafflagen föreslagna straffen
ansetts för stränga.
Enligt de likalydande motionerna 1:201 och 11:294 borde, örn riksdagen
antager förslaget i fråga örn vad som bör betraktas som regel, åtminstone sista
punkten i 2 § uteslutas och vad som står i 3 § »örn brottet med hänsyn till
omständigheterna är att anse som ringa» utgå. Motionärerna hemställa dock,
att riksdagen måtte antaga den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av
nämnda paragrafer.
I motionerna 1: 200 och 11: 292, vilka äro likalydande, göres samma hemställan.
I motionerna anmärkes bland annat, att lagen »kommer att få synnerligen
stor betydelse, särskilt med hänsyn till de förseelser, som avses i § 3,
nämligen av samvetsskäl föranledd vägran att ikläda sig uniform eller utföra
ett visst arbete.»
I fråga örn skärpningen av straffen för samvetsömma, som icke äro underkastade
strafflagen för krigsmakten, bör erinras örn att den tjänstgöring, dessa
värnpliktiga enligt gällande bestämmelser hava att utföra, ur försvarets synpunkt
är tämligen betydelselös, medan enligt den föreslagna nya lagstiftningen
deras arbetsuppgifter oftast bliva av vikt för riksförsvaret. Det synes
Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 31
vara naturligt, att rymning eller olovligt undanhållande från eller vägran
att fullgöra dylika arbetsuppgifter bör anses svårare än sådana förbrytelser i
samband med en mindre betydelsefull tjänstgöring. Då de föreslagna straffbestämmelserna
dessutom äro avsedda att tillämpas även i krig, anser utskottet
ej kunna med fog göras gällande, att de äro för stränga. Då, såsom
lagrådet anfört, vid de olika brottstypernas inpassande i en straffskala hänsyn
naturligen måste tagas till svårhetsgraden, torde någon farhåga ej behöva
hysas för att jämförelsevis ringa brott i rättstillämpningen komma att bedömas
strängare än som i och för sig borde föranledas av brottets natur.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet avstyrka bifall till motionerna
örn sänkning av de föreslagna straffen.
I anledning av den i vissa motioner yppade farhågan, att straffbuden
kunde få icke önskade konsekvenser i fall av vägran att ikläda sig uniform,
vill utskottet erinra, att den särskilda strafflagen för vapenfria överhuvud
taget icke blir tillämplig å sådana värnpliktiga, som äro skyldiga att bära militär
uniform.
De vapenfria värnpliktigas ekonomiska förmåner m. m.
Enligt de sakkunnigas förslag borde vapenfria värnpliktiga erhålla samma
personliga förmåner som övriga värnpliktiga.
Föredragande departementschefen har förklarat sig i princip dela denna
uppfattning men ansett, att tillägget i tjänstgöringstid icke borde räknas såsom
kvalifikationstid för förhöjda ekonomiska förmåner, där sådan förhöjning
gjorts beroende av att viss tids tjänstgöring fullgjorts. Så vore fallet vid
beräkning av terminslön, penningbidrag samt hemortslön. De av denna ståndpunkt
föranledda ändringarna i författningarna örn terminslön och penningbidrag
torde enligt departementschefens åsikt kunna, därest riksdagen ej
hade något att erinra däremot, vidtagas i administrativ ordning. Yad beträffade
hemortslön hade erforderliga ändringar vidtagits i det genom propositionen
framlagda förslaget till ändring av 20 § krigsfamiljebidragsförordningen.
Utskottet har ej något att erinra mot vad som föreslagits beträffande de
vapenfria värnpliktigas ekonomiska förmåner. De föreslagna ändringarna utgöra
emellertid undantag från den i 9 § i förslaget till lag örn vapenfria värnpliktiga
fastslagna principen, att de vapenfria skola vara helt likställda med
andra värnpliktiga, såvitt ej i nämnda lag eller i tillämpingsföreskrifter till
densamma annorlunda sägs. Detta undantag bör komma till uttryck i lagen,
lämpligen i form av ett tillägg till 9 § av innehåll, att beträffande rätt för
vapenfri värnpliktig att komma i åtnjutande av förhöjda förmåner, där sådan
förhöjning är beroende av att viss tids tjänstgöring fullgjorts, skall gälla vad
därom särskilt stadgas.
TJtskottet.
I propositionen har upptagits fråga örn ändring av 20 § krigsfamiljebidragsförordningen
även i vissa andra avseenden än ovan nämnts. Sålunda har före
-
Utskottet.
32 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
slagits, att värnpliktiga, vilka undergått efterbesiktning, beträffande rätt att
komma i åtnjutande av hemortslön skola anses hava fullgjort fredstjänstgöring.
övriga ändringsförslag äro av formell natur.
Utskottet finner för sin del ej något att erinra mot de nu berörda förslagen
örn ändring i 20 § krigsfamiljebidragsförordningen.
De särskilda bestämmelserna i författningsförslagen föranleda, i den mån
de ej förut berörts, icke något yttrande av utskottet.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget
till lag örn vapenfria värnpliktiga, måtte för sin del antaga
följande förslag till
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Lag
om vapenfria värnpliktiga.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd,
må såsom vapenfri värnpliktig fullgöra värnpliktstjänstgöring i enlighet
med vad nedan stadgas (vapenfri tjänst).
2§-
Vapenfri värnpliktig skall uttagas till
a) sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller
b) tjänstgöring vid luftskyddet.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där omständigheterna påkalla
sådant, vapenfri värnpliktig uttagas till eller användas i expeditions-, yrkesoch
handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt
arbete utom densamma för statens eller kommuns räkning.
Vapenfri värnpliktig skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från
att bära vapen eller ammunition.
3 §•
Vapenfri värnpliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra ett antal
dagar som med en tredjedel överstiger det, som angives i 27 § 1 mom. A värnpliktslagen.
Tjänstgöringen må i omgångar fördelas på hela värnpliktstiden.
Beslutas med tillämpning av 27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen in -
33
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
kallelse av värnpliktiga, må jämväl vapenfri värnpliktig inkallas till tjänstgöring.
Härvid skall såvitt möjligt iakttagas att vapenfri värnpliktig skall
tjänstgöra en tredjedel längre än han skulle hava tjänstgjort, därest han icke
erhållit tillstånd till vapenfri tjänst.
4§-
Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut örn den tjänstgöring,
till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av
Konungen.
5 §•
Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller
ändras.
6§-
Konungen äger besluta, huruvida och i vilken omfattning avkortning i
tjänstgöringstid med hänsyn till redan fullgjord tjänstgöring må äga rum i
fall, där någon, som fullgjort viss del av honom enligt värnpliktslagen åliggande
tjänstgöringsskyldighet, erhållit tillstånd att tjänstgöra som vapenfri
värnpliktig eller där någon på grund av förhållande, som avses i 5 §, upphört
att vara vapenfri värnpliktig.
7 §■
Då värnpliktig första gången ingivit ansökning örn vapenfri tjänst, skall han,
där han så önskar, vara fri från skyldighet att övas i vapens bruk samt från att
bära vapen eller ammunition intill dess Konungen prövat ansökningen.
Lämnas ansökningen utan bifall, skall den vapenfria tjänstgöringen icke
tillgodoräknas den värnpliktige såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring.
8 §■
Vapenfri värnpliktig är, där han icke lyder under strafflagen för krigsmakten,
i fråga örn fel och försummelser med avseende å tjänstgöringen underkastad
därom i särskild lag givna bestämmelser.
9
Vad angående övriga värnpliktiga
är stadgat skall, där det ej är stridande
mot vad i denna lag sägs eller
mot föreskrifter, som meddelats med
stöd av 10 §, i tillämpliga delar gälla
även vapenfria värnpliktiga.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. t
§•
Vad angående övriga värnpliktiga
är stadgat skall, där det ej är stridande
mot vad i denna lag sägs eller
mot föreskrifter, som meddelats med
stöd av 10 §, i tillämpliga delar gälla
även vapenfria värnpliktiga; dock att
beträffande rätt för vapenfria värnpliktiga
att komma i åtnjutande av
förhöjda förmåner, där sådan förhöjning
är beroende av att viss tids
tjänstgöring fullgjorts, skall gälla vad
därom särskilt stadgas.
i sami. 2 avd. Nr 12.
629 43 3
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
10 §.
För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1943, från och med vilken dag lagen
den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, skall upphöra att gälla. Jämväl värnpliktiga,
vilkas ansökningar örn befrielse på grund av samvetsskäl från värnplikts
tjänstgöring i vanlig ordning blivit före denna lags ikraftträdande bifallna,
skola vara underkastade bestämmelserna i denna lag, dock att dels hittills
gällande bestämmelser örn utbildningstiden skola äga tillämpning i fråga örn
sådana värnpliktiga, dels ock beslut örn deras tjänstgöring jämlikt 4 § ej är
erforderligt, för såvitt Konungen ej finner sådant böra meddelas.
B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen
framlagda, nedan intagna förslag till
1) Lag
om straff tor förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Denna lag äger tillämpning å vapenfria värnpliktiga, där de icke jämlikt
strafflagen för krigsmakten lyda under sistnämnda lag.
2 §''
Vapenfri värnpliktig, som underlåter att efter inkallelse eller efter tilländagången
tjänstledighet inställa sig till tjänstgöring eller olovligen avviker från
den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller eljest
olovligen håller sig undan, straffes med fängelse i högst sex månader eller
dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete
i högst ett år dömas.
3§-
Vägrar vapenfri värnpliktig att åtlyda vad vederbörande befäl under
tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med
fängelse i högst sex månader eller, örn brottet med hänsyn till omständigheterna
är att anse som ringa, med dagsböter. Aro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.
4§-
Gör vapenfri värnpliktig sig eljest skyldig till vårdslöshet eller försummelse
i fullgörande av tjänsteplikter, straffes med dagsböter eller, där om
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 35
ständigheterna äro synnerligen försvårande, nied fängelse i högst sex månader.
5 §•
Brott, varom i 2—4 §§ förmäles, åtalas av allmän åklagare. Åtalet anhängiggöres,
där brottet förövats i stad, vid stadens rådhusrätt men, örn
rådhusrätt ej finnes i staden eller brottet förövats å landet, vid närmaste
rådhusrätt.
6 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
7 §•
För mindre förseelser i tjänsten må, i stället för straff, varom ovan sagts,
såsom tillrättavisning användas:
a) varning;
b) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,
högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräekningsarbeten;
c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom
förläggningsområde.
Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag
för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i b) förmäles,
i något fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men
för den felandes hälsa och tjänstbarhet därav kommer.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av vad sålunda stadgats
meddelar Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1943, från och med vilken dag lagen
den 12 juni 1925 (nr 183) örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga
(civilarbetare) skall upphöra att gälla.
2) Förordning
angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 moni. krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521).
Härigenom förordnas, att 20 § 1 och 2 mom. förordningen den 30 juni 1942
örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordningen)
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
20 §.
1 morn. Till värnpliktig, vilken uppbär avlöning enligt krigsavlöningsreglementet,
utgår, där ej Konungen annorlunda förordnar, efter en tjänstgöringstid
om sammanlagt nittio dagar såsom hemortslön ett belopp av en krona om
dagen. Sedan tjänstgöringen varat trehundrasextio dagar utgår en krona 50
öre om dagen och efter femhundrafyrtio dagar två kronor örn dagen. Vid be
-
36
Andra lagutskottets utlåtande ra 12.
räkning av nämnda tjänstgöringstid må endast komma i betraktande den tid,
under vilken den värnpliktige efter tidpunkt, som Konungen bestämmer, mot
åtnjutande av värnpliktigs avlöningsförmåner fullgjort honom åliggande tjänstgöring
enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 i 1936 års värnpliktslag eller
enligt 28 § 1 mom. i 1941 års värnpliktslag eller tjänstgöring efter eget åtagande,
i sistnämnda fall dock endast örn tjänstgöringen fullgjorts vid förband,
organiserat av den myndighet, vid vilken den värnpliktige är truppregistrerad,
eller vad gäller värnpliktig, som är truppregistrerad vid central myndighet,
enligt av Konungen i kommandoväg meddelade föreskrifter. Med tjänstgöring
vid eget förband likställes i nämnda avseende kommendering till
skola eller utbildningskurs, som är gemensam för flera förband. Har den
värnpliktige innehaft anställning över stat, skall vid beräkning av tjänstgöringstiden
hänsyn tagas även till tjänstgöring, som han under sådan anställning
fullgjort efter tidpunkt, som Konungen bestämmer.
2 mom. Yad i 1 mom. stadgas skall icke äga tillämpning med mindre den
värnpliktige — utöver den i 1 mom. omförmälda tjänstgöringen — fullgjort
värnpliktstjänstgöring under sammanlagt trehundrasextio dagar, därest han
hänförts till årsklass 1940 eller 1941 eller årsgrupp 1941 eller inskrivits efter år
1941, samt i annat fall under sammanlagt etthundraåttio dagar, dock att
nämnda tjänstgöringstider skola förlängas med etthundratjugu dagar för
vapenfri värnpliktig.
Tjänstgöring som i första stycket av detta moment sägs anses i förevarande
hänseende såsom helt fullgjord, därest den värnpliktige tidigare blivit i vederbörlig
ordning helt eller delvis befriad från dylik tjänstgöring eller frikallad
från värnpliktens fullgörande eller ock enligt för honom gällande bestämmelser
haft att fullgöra tjänstgöring under kortare tid än i samma stycke sägs.
Yad i--— högre tjänsteklass.
Denna förordning träder i kraft den 1 april 1943, dock att för vapenfri värnpliktig,
vilken jämlikt lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga, vilka
hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, erhållit tillstånd att
fullgöra tjänstgöring på sätt angives i § 1 a) nämnda lag, den i 20 § 2 mom.
första stycket angivna förlängningen av tjänstgöringstiden skall utgöra allenast
nittio dagar samt att vad i 20 § 2 mom. andra stycket stadgats örn värnpliktig,
som blivit frikallad från värnpliktens fullgörande, skall lända till efterrättelse
för tiden från och med den 1 oktober 1942.
C. att motionerna I: 200—I: 202 samt II: 292—II: 295, i den
mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet under
A. och B. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 4 mars 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
37
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder*), Wistrand, Forslund, Olof
Carlsson, Mannerskantz, Holstenson och Holmbäck;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Cruse*),
Lundgren, Jansson i Hällefors, Håstad, Andersson i Eskilstuna och Hedlund i
Rådom*).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
beträffande 4 och 5 §§ i förslaget till lag om vapenfria värnpliktiga av herrar
Norman, Forslund, Holmbäck, fröken Hesselgren samt herrar Jansson i Hällefors
och Andersson i Eskilstuna, vilka anfört:
I överensstämmelse med vad som föreslås i propositionen anse vi, att beslutanderätten
i hithörande ärenden fortfarande skall ligga i Kungl. Maj:ts
hand. Önskvärdheten av att Kungl. Maj:t kan kontinuerligt följa utvecklingen
i fråga örn de vapenfria värnpliktige anse vi väga tyngre än nackdelen
av att Kungl. Maj:ts tid, som bör ägnas större uppgifter, belastas med den
mängd ärenden, varom här är fråga. Departementschefens arbetskraft kan
emellertid av helt naturliga skäl endast i obetydlig omfattning sättas in på
en detaljprövning av varje ansökning att få fullgöra värnplikt i enlighet med
vad som stadgas i lagen örn vapenfria värnpliktiga, och Kungl. Maj:ts prövning
torde därför i det stora flertalet fall bli rent formell. 1941 års utredning
har även funnit detta »naturligt och önskvärt». Av desto större betydelse
bli då reglerna för ärendenas förberedande behandling. Enligt
departementschefens uppfattning kan ett tillfredsställande resultat ernås
genom att en särskild föredragande förordnas samt att det beredes honom
möjlighet att anlita den sakkunskap på olika områden, som kan finnas behövlig.
Däremot anser departementschefen det för närvarande knappast
nödvändigt att för ändamålet skapa ett permanent organ. Enligt vår uppfattning
åter är det av största betydelse att tillse att redan vid den nya
lagens antagande fasta regler skapas för den förberedande behandlingen av
de ömtåliga ärenden, det här gäller. Bland annat ur denna synpunkt ansluta
vi oss till tanken på inrättandet av ett särskilt råd för ansökningarnas
prövning, innan Kungl. Maj:t fattar sitt beslut. Vi ha därvid även beaktat
de skäl för inrättandet av ett särskilt råd, som framförts i motionerna, och
den opinion i samma riktning, som visat sig på kyrkligt och frikyrkligt håll.
Vi dela den åskådning, som gjort sig gällande, att genom rådet skulle skapas
en viktig möjlighet till djupgående prövning av dessa grannlaga frågor. Bestämmandet
av rådets sammansättning bör i enlighet med vad som föreslagits
av de sakkunnige helt ligga i Kungl. Maj:ts hand.
På grund härav få vi hemställa, att 4 och 5 §§ i lagen örn vapenfria värnpliktiga
måtte erhålla följande lydelse:
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
4 §•
Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut om den tjänstgöring,
till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av
Konungen. Dessförinnan skall yttrande i ärendet inhämtas från ett av
Konungen för ändamålet utsett råd, bestående av för bedömande av ifrågavarande
ärenden lämpade personer till det antal Konungen bestämmer.
5 §■
Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller
ändras sedan yttrande i ärendet inhämtats från det i samma lagrum omförmälda
rådet.
Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.