Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1943 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor,
m. m., såvitt angår genom propositionen framlagda förslag
till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,
lag angående ändrad lydelse av 14- § lagen den
21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning och förordning
örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Genom en den 15 januari 1943 dagtecknad proposition, nr 17, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,

2) förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,

3) förordning om preskription av utskylder m. m.,

4) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,

5) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)
örn krigsskadeersättning,

6) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
örn kommunalstyrelse på landet,

7) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn
kommunalstyrelse i stad,

8) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm,

9) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken,

10) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923
(nr 286) örn sparbanker samt

12) förordning örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Propositionen har, såvitt angår de under 4), 5) och 12) angivna författningsförslagen,
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet.
Återstående delar av propositionen hava hänvisats, såvitt angår de under 6)
—8) angivna lagförslagen till konstitutionsutskottet, såvitt angår de under

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 10. 1

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

9)—11) angivna författningsförslagen till bankoutskottet och i övrigt till
bevillningsutskottet.

De av andra lagutskottet behandlade författningsförslagen hava följande
lydelse.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbaden1 skall erhålla följande
ändrade lydelse.

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:
utskylder till kronan, kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller
kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola, skogsaccis samt
härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året;
så ock vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete statsverket må
hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings-
eller tilläggsavgift för sista och löpande året.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 men skall icke äga tillämpning i
konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

F örslag
till

lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

För bidrag---handelsbaden sägs.

Bidrag i övrigt utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbaden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Senaste lydelse se SFS 1928: 406.

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

3

Förslag

till

förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla
arbetsanställning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Arbetsgivare är skyldig att enligt vad nedan stadgas göra anmälan om
anställande av arbetstagare. Är anställningen avsedd att vara högst fyra veckor
föreligger dock ej anmälningsskyldighet med mindre anställningen varai
längre tid än nyss sagts.

Anmälan skall göras till utmätningsmannen i anställningsorten eller, då
Stockholm är anställningsort, till Överståthållarämbetet.

2 §•

Å Konungen ankommer att bestämma, i vilken utsträckning anmälningsskyldighet
enligt denna förordning skall fullgöras av statliga verk och inrättningar
samt av kommuner.

I den mån särskilda omständigheter därtill föranleda, äger Konungen medgiva
befrielse från anmälningsskyldighet jämväl i andra fall än i första stycket
avses.

3 §•

Anmälan skall göras senast en vecka efter anställningens början eller, i fall
som avses i 1 § första stycket andra punkten, senast fyra veckor efter anställningens
början.

Anmälan göres å särskilda blanketter (anställningskort), vilka för varje
anställd utskrivas i två exemplar. Formulär till anställningskort fastställes
av Konungen.

Anställningskort tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt
med posten.

4 §.

Utmätningsmannen skall förvara det ena exemplaret av anställningskortet
i ett alfabetiskt ordnat register och översända det andra exemplaret till länsstyrelsen
eller, där arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans
tjänstgöringsområde, till denne som har att efter tagen kännedom örn
innehållet i kortet vidarebefordra detsamma till länsstyrelsen i mantalsskrivningsorten.
Är arbetstagaren mantalsskriven i Stockholm, skall utmätningsmannen
dock översända det andra exemplaret av anställningskortet direkt
till Överståthållarämbetet.

Till länsstyrelse inkommande anställningskort skola alfabetiskt ordnas i
särskilt register.

Ur anställningsregister skall uttagas kort angående anställning, som på

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

grund av inkommen anmälan örn annan senare anställning kan antagas
hava upphört tidigare än under närmast föregående kalenderår. Annat kort
förvaras under en tid av fem år.

Vad i denna paragraf stadgas beträffande förfarandet med till utmätningsman
inkomna anställningskort skall i tillämpliga delar gälla även beträffande
till Överståthållarämbetet inkomna kort.

5 §.

Den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet enligt
denna förordning straffes med böter högst trehundra kronor.

Ej må dock till straff dömas, därest omständigheterna giva vid handen att
underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldigheten
icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.

6 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid polisdomstol,
där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

7 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Det åligger arbetsgivare att före utgången av juli månad 1943, på sätt i denna
förordning sägs, till länsstyrelsen i det län, inom vilket anställningsorten
är belägen, anmäla alla hos honom den 1 juli 1943 anställda personer,
beträffande vilka anmälningsskyldighet förelegat därest de anställts nämnda
dag. Har beträffande arbetstagares anställning ändring skett, innan anmälan
avlåtes, skall anteckning härom göras å anställningskortet.

Det ena exemplaret av anställningskorten skall, utom vad angår Stockholm,
så snart ske kan överlämnas till utmätningsmannen i arbetstagarens
anställningsort. Är arbetstagaren mantalsskriven inom annat län, skall
det andra exemplaret av kortet överlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda
län.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för ovan intagna författningsförslag,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen.

De genom propositionen framlagda förslagen hava inom finansdepartementet
utarbetats på grundval av ett av tillkallade sakkunniga den 28 mars
1942 avgivet betänkande med förslag till främjande av utskyldsbetalning genom
erkända skatteförmedlingskassor (Statens off. utredn. 1942: 21), över
vilket betänkande efter remiss avgivits yttranden av ett flertal myndigheter
och sammanslutningar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

5

Lagen om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden och lagen

angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)
om krigsskadeersättning.

Enligt 17 kap. 12 § handelsbaden har kronan företräde till lös egendom
för gäldenärens utskylder för sista och löpande året, de där ej för fast egendom
utgå. Samma förmånsrätt åtnjuter kronan för vad statsverket enligt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete må hava förskjutit på grund av
gäldenärens underlåtenhet alt erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista
och löpande året. Förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbaden men efter
den rätt, kronan har enligt samma lagrum, tillkommer med lika rätt dem
emellan kommunalutskylder, skogsaccis, vägskatt och tingshusmedel (häradsmedel)
samt landstingsmedel, samtliga för sista och löpande året; förmånsrätten
gäller i såväl fast som lös egendom. I den mån utskyld till kommun
eller annan menighet skall utgå för fast egendom, åtnjuter kommunen eller
menigheten dock härför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden, savida
skatten ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Kommun åtnjuter vidare samma förmånsrätt som för kommunalutskylder
för vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring kommunen må hava
utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift för
sista och löpande året. Sedan numera enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering
skyldighet för kommun att utgiva visst belopp i anledning av
att avgiftspliktig underlåtit att erlägga pensionsavgift icke längre föreligger,
torde sistberörda förmånsrätt emellertid icke vidare kunna förekomma.

I detta sammanhang må anmärkas, att enligt 17 § lagen om folkpensionering
pensionsavgift må kunna särskilt erläggas samt att genom kungörelse
den 29 januari 1937 angående påföring, debitering, uppbörd och redovisning
av pensionsavgifter enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering
bland annat bestämts, att om restfört belopp, vari pensionsavgift ingår, endast
delvis erlagts, vad som erlagts skall anses i första hand vara pensionsavgift,
såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan.

Enligt 14 § första stycket lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning
äger staten för krigsskadebidrag, som skall utgå för fast egendom och erläggas
av den, som innehaft egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt
eller eljest på grund av testamente, lika rätt i egendomen som för
avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbanken sägs. I 14 § andra
stycket föreskrives, att bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, sorn
jämlikt 17 kap. 12 § andra stycket handelsbalken tillkommer kommunalutskylder.

Beträffande den föreslagna ändringen av 17 kap. 12 § handelsbalken bar
föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, vid remiss av förslaget
till lagrådet anfört bl. a. följande.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

Något bärande skäl för att placera kronoutskylder i ett förmånligare läge
än kommunalutskylder torde numera icke kunna åberopas. Att uteslutande
av historiska skäl bibehålla en sådan ordning kunde statsrådet ej finna berättigat.
Om kommunalutskylder i ett hänseende intoge en bättre ställning än
kronoutskylder, vore det däremot naturligt att de senare utskylderna i ett
annat hänseende vöre gynnade framför de förra. Så vöre också för närvarande
fallet, i det att å ena sidan för kommunalutskylderna gällde en tioårig
men för kronoutskylderna blott en treårig preskriptionstid, medan å
andra sidan kronoutskylderna vore placerade framför kommunalutskylderna
i den i 17 kap. handelsbanken angivna förmånsrättsordningen.

I förslaget till förordning om preskription av utskylder m. m. hade statsrådet
föreslagit, att samtliga utskylder skulle likställas i preskriptionshänseende.
I anslutning härtill ville statsrådet förorda en motsvarande anordning
beträffande förmånsrätten.

Lagrådet har vid granskning av det remitterade förslaget funnit anledning
till erinran endast beträffande övergångsbestämmelsen. Vad lagrådet i detta
avseende anmärkt har beaktats vid propositionens avlåtande.

Den föreslagna ändringen av 14 § lagen om krigsskadeersättning är en
följdändring av rent redaktionell natur, betingad av ändringen av 17 kap.
12 § handelsbaden.

Sedan lagrådet lämnat det remitterade förslaget utan erinran, har detsamma
undergått viss formell jämkning.

Förordningen örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla

arbetsanställning.

Beträffande behovet av en lagstiftning i förevarande avseende ha de sakkunniga
anfört:

Skatteförmedlingskassornas betydelse, betraktad uteslutande ur synpunkten
av det allmännas rent ekonomiska intresse, är uppenbarligen ingen
eller ringa så vitt fråga är örn sådana skattebetalare, vilka även utan skatteförmedlmgskassörnäs
hjälp skulle rättidigt erlägga förfallande skatter; härmed
naturligtvis på intet sätt ifrågasatt skatteförmedlingskassornas stora
betydelse även i dessa fall för de enskilda medlemmarna. Däremot bliver ur
nu angivna synpunkt skatteförmedlingskassornas betydelse allt större,
ju mer man genom dessas medverkan kan ernå, att eljest försumliga skattebetalare
ordentligt fullgöra sina utskyldsbetalningar till stat och kommun.
Detta resultat kan dock icke vinnas allenast på övertalningens väg. Det
kräves därutöver något remedium mot den försumlige skattebetalaren,
någon påföljd av så pass allvarlig karaktär, att önskan att undgå densamma
kan förmå honom att vidtaga sådana åtgärder, att han för framtiden
fullgör sin skattebetalningsskyldighet. Denna påföljd representeras
nu av restindrivningen av förfallna skattebelopp jämte uttagandet av indrivningsavgift
därå. Ju snabbare indrivningsapparaten fungerar, ju starkare
bör tydligtvis insikten bliva hos vederbörande skattskyldige, att han

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

7

i eget intresse ljur för framtiden fullgöra betalningen av förfallande skatter.
Ju långsammare och osäkrare indrivningsapparaten verkar, ju starkare
blir däremot frestelsen hos de skattskyldiga att underlåta skattebetalningen.

Denna allmänna regel, vars riktighet näppeligen kan bestridas, har sin
speciella återverkan i fråga örn skatteförmedlingskassornas verksamhet. Örn
på en arbetsplats de, som försumma skattebetalningen, snabbt drabbas av
införsel med därmed förenade olägenheter, ligger nära till hands att de,
vid jämförelse med sina till skatteförmedlingskassan anslutna kamrater,
finna med sin fördel förenligt att följa dessas exempel. Örn däremot förhållandena
utveckla sig så att på samma arbetsplats medlemmarna i skatteförmedlingskassan
få vecko- eller månadsvis vidkännas avdrag å lönen i
och för skatternas gäldande, medan deras kamrater, som ej tillhöra
skatteförmedlingskassan, utan varje påföljd försumma att betala sina skatter,
då blir den naturliga följden att intresset för nu berörda form av skattebetalning
mäste minskas och eventuellt försvinna.

Tyvärr måste konstateras, att inom stora delar av vårt land förhållandena
äro sådana, att restindrivningen i viss utsträckning fungerar på sistnämnda,
föga tillfredsställande sätt. Det finnes i vårt land åtskilliga försumliga
skattebetalare bland arbetsanställda av olika slag. För närvarande
kan det dröja åtminstone några månader, innan indrivningsförrättaren fått
reda på deras arbetsgivare och meddelat beslut om införsel i lönen; under
dessa månader uppbära nu berörda anställda tydligtvis sin obeskurna lön.
När de sedan erhålla besked om införselbeslutet, lämna de ofta sin anställning
och söka ny sådan, givetvis utan att lämna något besked om den
nye arbetsgivaren. Då vidtaga på nytt samma efterspaningar från indrivningsförrättarens
sida, och när han till slut får reda på den nye arbetsgivaren,
lämnar vederbörande anställde ånyo sin anställning.

Nu berörda förhållanden, i och för sig otillfredsställande, bliva det enligt
de sakkunnigas mening i än mera markerad grad, då man vill främja skatteförmedlingsverksamheten
å olika arbetsplatser. Ett riktigt och effektivt fullföljande
av denna strävan kräver enligt de sakkunnigas mening såsom ett
nödvändigt korollarium, att indrivningsförfarandet mot försumliga skattebetalare
göres vida snabbare verksamt än vad nu är fallet. Åtgärder i syfte alt
positivt främja skatteförmedlingskassornas verksamhet, utan alt därmed förknippades
ökade möjligheter att ingripa mot skalteskolkarna, skulle närmast
innebära en halvmesyr, varigenom man i huvudsak nådde ett helt annat
klientel än det som man i verkligheten eftersträvar att nå.

Ett undanröjande av nu berörda olägenhet synes emellertid endast kunna
ske på ett sätt, nämligen genom att arbetsgivarna åläggas skyldighet
att i viss utsträckning anmäla arbetsanställning. Förslag i sådan riktning
hava liven tidigare framkommit, bl. a. framlades sådant förslag av 193f> års
uppbördskommitté. Det är givet, att en dylik föreskrift skulle för arbetsgivarna,
framför allt de större, innebära åtskilligt besvär. Emellertid framstår
för de sakkunniga såsom en ofrånkomlig förutsättning för vinnande av en
bättre ordning i fråga örn uppbörden, alt en ändring ernås i nu berörda avseende.
Såsom förut påpekats skulle del bala föga alt söka utveckla skalteförmedlingsrörelsen,
örn man icke samtidigt skärpin kontrollen å de notoriska
skatteskolkarna. Anmärkas må ock, ali (leii nu förevarande utredningen avser
alt söka vinna en sådan förbättring av uppbörden, alt frågan örn uppbördens
verkställande vid inkomstkällan (härmed åtminstone tillsvidare kan
få anslå. Ett genomförande av förslaget örn uppbörd vid inkomstkällan kan
enligt vad som allmänt erkännes icke äga runi, nied mindre arbetsgivarna i
betydande utsträckning tagas i anspråk för ändamålet. Kan man undgå en

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

dylik mera långt gående reform genom nu ifrågasatta åtgärder, vill det
synas som om det ökade besvär för arbetsgivarna, som anmälningsskyldighetens
fullgörande innebär, dock skulle vara acceptabelt, då man därigenom
undgår nyssberörda väsentligt mera omfattande arbetsuppgifter.

Anmärkas må i delta sammanhang att ett dylikt anmälningsförfarande
sedan tio år tillbaka på frivillighetens väg genomförts i Stockholms stad
beträffande arbetsgivare inom byggnadsindustrien. För närvarande finnas
registrerade omkring ettusen arbetsgivare, som regelbundet lämna anställningsuppgifter
till överståtliållarämbetets uppbördsavdelning och jämväl anmäla,
när anställning upphör. Anmälan fullgöres genom att arbetsgivaren
å särskild blankett lämnar uppgift om vederbörandes fullständiga namn,
födelsedatum och bostadsadress. Under år 1939 inkommo på detta sätt anmälningar
rörande omkring 28,000 nyanställda och omkring 7,000, som slutat
sin anställning. Nu berörda anmälningsförfarande framkallade till en början
stor tvekan hos därav berörda arbetsgivare, som befarade att detsamma
skulle förorsaka betungande omgång. Systemet har emellertid, såsom nyss
framhållits, fungerat i tio års tid och några klagomål från arbetsgivarnas
sida hava icke försports. Visserligen ske nu berörda anmälningar icke å särskilda
kort utan genom ifyllande av listor med uppgifter om de anställda,
men det vill dock synas som om man av erfarenheterna från Stockholm
skulle våga sluta till att det obestridliga besvär, som är förenat med anmälningsskyldighetens
fullgörande, icke är av alltför stor omfattning.

Med sin förut angivna principiella ståndpunkt till förevarande spörsmål
kunna de sakkunniga i vart fall icke underlåta att för sin del föreslå, att
skyldighet skall stadgas för arbetsgivare att verkställa anmälan örn anstälning.

I yttrandena har de sakkunnigas förslag om skyldighet för arbetsgivare
att verkställa sådan anmälan, varom nu är fråga, i allmänhet vunnit anslutning.
Förslaget har emellertid avstyrkts av statskontoret, länsstyrelsen i
Norrbottens län, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt
kooperativa förbundet, varjämte svenska försäkringsbolags riksförbund ställt
sig tveksamt angående lämpligheten av att införa den ifrågasatta anmälningsplikten.
Det gemensamma motivet för de avstyrkande yttrandena är, att den
beräknade effekten av förslaget ansetts bliva knapp i förhållande till det
arbete och de kostnader som skulle vara förenade med de föreslagna anordningarna.

Föredragande departementschefen har i propositionen bl. a. anfört:

Såsom ett led i åtgärderna för främjande av utskyldsbetalning genom
skatteförmedlingskassor ha de sakkunniga föreslagit införandet av skyldighet
för arbetsgivare att till indrivningsmyndighet göra anmälan örn anställande
av arbetstagare.

En dylik anmälningsskyldighet skulle otvivelaktigt redan i och för sig vara
ägnad att avsevärt förbättra uppbördsresultatet. Förslag i ämnet har också
tidigare framlagts av 1936 års uppbördskommitté. Såsom komplement till utbyggnaden
av skatteförmedlingssystemet skulle anordningen i fråga än ytterligare
öka i värde. Av de från arbetsgivarhåll i detta ärende avgivna yttrandena
torde vidare framgå att, såsom jämväl uppbördskommittén på sin
tid konstaterade, skyldigheten i fråga icke skulle bliva för arbetsgivarna
oskäligt betungande. Givet är å andra sidan, att anmälningsskyldigheten skulle
föranleda att uppbördsmyndigheten finge mottaga och förvara åtskilliga
ur uppbördssynpunkt värdelösa uppgifter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

9

Då enligt statsrådets mening, vilken delades av det stora flertalet remissinstanser,
fördelarna med de sakkunnigas förslag i denna del vägde väsentligt
tyngre än nackdelarna, upptogos bestämmelser örn skyldighet för arbetsgivare
att anmäla arbetsanställning i departementsförslaget.

Beträffande motiveringen till de särskilda paragraferna i författningsförslaget
får utskottet hänvisa till sid. 128—142 i propositionen.

Utskottet har vid granskning av de till lagutskott hänvisade författningsförslagen
ej funnit anledning till erinran utom såvitt angår den i 5 § förordningen
om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning föreslagna
straffbestämmelsen för underlåtenhet att iakttaga skyldigheten. Såsom straff
för sådan förseelse har föreslagits böter, högst 300 kronor. Ehuru enligt andra
stycket i nämnda paragraf underlåtenhet, som har sin grund i ett tillfälligt
förbiseende eller beror därpå att anmälningsskyldigheten icke kunnat fullgöras
inom stadgad tid, icke skall bestraffas, finner utskottet den föreslagna
straffsatsen väl hög för de överträdelser av ordningsförseelsers natur, varom
här är fråga. Utskottet förordar, att bötesstraffets maximum sättes till etthundra
kronor.

På grund av vad sålunda anföris får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga de i propositionen framlagda
förslagen till

1) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken
och

2) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni
1940 (nr 540) om krigsskadeersättning,

B. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen
framlagda förslaget till förordning om skyldighet för arbets .

givare att anmäla arbetsanställning icke kunnat i oförändrat

skick antagas, måtte för sin del antaga nämnda förslag med
den ändringen att 5 § erhåller följande lydelse:

5 §•

Den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet
enligt denna förordning straffes med böter högst etthundra
kronor.

Ej må dock till straff dömas, därest omständigheterna giva
vid handen att underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt
förbiseende eller ali anmälningsskyldigheten icke kunnat fullgöras
inom stadgad tid.

Slockholm den 4 mars 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 aud. Nr 10.

2

K)

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Löfvander, Olof Carls
son, Mannerskantz, Sten och Holmbäck;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Pettersson
Hällbacken, Hallagård, Hermansson, Holm, fru Johansson och herr Håstad.

437491. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.