Första lagutskottets utlåtande nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 18 juni 1943 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om villkorlig frigivning m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 maj 1943 dagtecknad'', till lagutskott hänvisad proposition,
nr 252, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna vid propositionen fogade förslag
till

1) lag örn villkorlig frigivning;

2) lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare; och

4) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om beräkning av strafftid.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nr 263 i första kammaren
av herr Wagnsson och nr 376 i andra kammaren av herr Hedlund i
Östersund. I motionerna vilka äro likalydande hemställes, att riksdagen måtte
dels i förslaget till lag om villkorlig frigivning göra sådana ändringar, att stadgandet
örn att fakultativ villkorlig frigivning ej må äga rum när hänsyn till den
allmänna laglydnaden påkallar att straffet fortsättes får utgå, att en särskild
nämnd med i motionerna angiven sammansättning (frigivningsnämnden) inrättas
för prövning av ansökningar örn fakultativ villkorlig frigivning och för
handläggning av viktigare eftervårdsfrågor rörande de villkorligt frigivna, vilken
nämnd skall ha de funktioner, som i propositionen tillagts Konungen,
fångvårdsstyrelsen och länsstyrelse, ävensom äga förordna om villkorligt frigivens
tagande i förvar och örn förkortning av prövotiden för villkorligt frigiven,
samt att beslutanderätten i övriga frågor rörande villkorlig frigivning fördelas
mellan frigivningsnämnden, skyddskonsulent och styresman på sätt i
motionerna föreslagits, dels uttala, att tillsynsmännen för dem som villkorligt
frigivas eller utskrivas från fångvårdens anstalter skola åtnjuta ersättning
enligt samma grunder som övervakare över villkorligt dömd, dels ock besluta,
att lagen om villkorlig frigivning skall träda i kraft den 1 juli 1944.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, ävensom
i fråga örn de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas nedan, hänvisa till
propositionen och motionerna.

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 1 avd. Nr 49.

1

2

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

Reglerna om villkorlig frigivning återfinnas i lagen den 22 juni 1906 angående
villkorlig frigivning. En förutsättning för villkorlig frigivning var
enligt lagens ursprungliga lydelse, att den dömde undergått straffarbete i
minst två år och att den utståndna strafftiden utgjorde minst två tredjedelar
av det ådömda straffet. År 1918 ändrades lagen så, att villkorlig frigivning
numera kan ske efter det den dömde undergått straffarbete eller fängelse
i minst ett år. Därjämte förutsättes såsom förut, att den utståndna strafftiden
utgör minst två tredjedelar av straffet. En förutsättning är vidare, att
omständigheterna göra sannolikt att den dömde skall på fri fot förhålla
sig väl. Villkorlig frigivning må endast äga rum med fångens begivande. Örn
villkorlig frigivning förordnar Konungen. Den frigivne är underkastad särskild
tillsyn under en prövotid motsvarande den återstående strafftiden,
dock minst ett år. För varje villkorligt frigiven utses av länsstyrelsen en tillsyningsman.
Den frigivne är skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse
de särskilda föreskrifter som vid frigivningen eller därefter meddelas honom.
Vid frigivningen bestämmes städse viss ort, där han skall vistas under prövotiden
och vilken han icke utan tillstånd äger lämna. I lagen stadgas vidare,
att den frigivne under prövotiden är pliktig att föra ett ordentligt och
ostraffligt leverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg
till försörjning på lovligt sätt. Om han åsidosätter vad sålunda åligger honom,
äger länsstyrelsen återkalla den villkorligt medgivna friheten eller låta tilldela
den frigivne varning. Övertygas den frigivne under prövotiden örn brott
som förövats efter straffverkställighetens början och dömes han därför till
fängelse eller straffarbete, skall domstolen förklara den villkorligt medgivna
friheten förverkad. Detsamma gäller, där den frigivne under prövotiden övertygas
om brott som förövats innan straffet började verkställas samt i följd
därav förhöjt straff ådömes jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen.

Under år 1942 var antalet villkorliga frigivningar 84. Av de frigivna vörö
71 män och 13 kvinnor. Under tidigare år har antalet villkorligt frigivna
stundom varit högre; år 1934 frigåvos sålunda villkorligt 177 personer.
Sammanlagt ha från lagens ikraftträdande den 1 januari 1907 till 1942
års utgång 2,859 personer villkorligt frigivits. I vilken omfattning fångar,
som med hänsyn till strafftidens längd kunna villkorligt frigivas, komma
i åtnjutande av denna förmån belyses därav att av samtliga sådana under
femårsperioden 1932—1936 frigivna straffarbetsfångar och urbota fängelsefångar
ungefär 46 % erhållit villkorlig frigivning. Motsvarande siffror äro
för fångar, som varit dömda till straffarbete på bestämd tid över två år,
57 %, för fångar, som varit dömda till straffarbete i mer än ett och högst
två år, 35 °/o och för fångar, som varit dömda till fängelse i mer än ett år,
34 %. Vid betydligt mer än hälften av de bifallna ansökningarna under
åren 1936 och 1937, för vilka år en särskild undersökning gjorts rörande användningen
av villkorlig frigivning, har lagen utnyttjats fullt ut, i det att
straffet endast behövt avtjänas till två tredjedelar. Under åren 1907—1941
ha 70 personer eller 2.5 % av hela antalet villkorligt frigivna, förverkat den
villkorligt medgivna friheten på grund av nytt brott eller, mera undantags -

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

3

vis, genom åsidosättande av de särskilda skyldigheter som ålegat dem. Närmare
uppgifter örn användningen av villkorlig frigivning meddelas i det förut
omtalade betänkandet med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m.
s. 21 f. och i den i Sveriges officiella statistik ingående publikationen Fångvården
år 1941 (s. 43 f.).

Beträffande utländsk lagstiftning om villkorlig frigivning samt tidigare
svenska reformförslag i ämnet innehåller propositionen å sid. 13—16 en redogörelse.

Den 20 april 1934 erhöll chefen för justitiedepartementet Kungl. Maj:ts
bemyndigande att låta verkställa utredning angående reformer på straffsystemets,
straffverkställighetens och fångvårdens områden. Bland reformfrågor,
som därvid skulle upptagas, nämndes frågan angående revision av lagstiftningen
om villkorlig frigivning. Resultatet av den i anledning härav verkställda
utredningen föreligger i ett den 30 september 1938 dagtecknat betänkande
med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m., avgivet av inom
justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (statens offentliga utredningar
1938:25). De sakkunniga voro professorn Folke Wetter, ordförande, överdirektören
Hardy Göransson, professor Olof Kinberg, advokaten Hugo Lindberg
och byråchefen för lagärenden Ivar Strahl med hovrättsassessorn Axel
Lindskog såsom sekreterare.

De sakkunnigas reformförslag avser i främsta rummet att göra villkorlig
frigivning till ett normalt slutled i verkställigheten av tidsbestämda frihetsstraff.
Undantag göres dock för straff av kortare tidslängd.

De sakkunniga framhålla, att övergången från fängelsevistelse till livet
utanför anstalten enligt vad erfarenheten utvisar erbjuder betydande svårigheter
och risker för fångarna. Det är därför enligt de sakkunniga ett samhällsintresse
att bereda de frigivna fångarna hjälp och stöd. De sakkunniga
ha föreslagit åtgärder med syfte att åstadkomma en förbättrad eftervård åt
frigivna fångar. För att giva erforderligt allvar och eftertryck åt sådan eftervårdande
behandling bör enligt de sakkunnigas åsikt finnas möjlighet att,
örn den frigivne missköter sig, åter intaga honom i fångvårdsanstalt. De sakkunniga
ha därför föreslagit, att reglerna om villkorlig frigivning ändras
så att institutet kommer till användning i betydligt större utsträckning än nu.

Enligt de sakkunnigas förslag skola, frånsett vissa undantag, alla fångar
med bestämd strafftid, för vilka det ådömda straffet uppgår till minst sex
månader, obligatoriskt villkorligt frigivas, då fem sjättedelar av strafftiden
förflutit. En person, som dömts till sex månaders frihetsstraff, skall
alltså enligt förslaget villkorligt frigivas efter fem månader, en person, som
dömts till ett års frihetsstraff efter tio månader o. s. v. Ifall den villkorligt
medgivna friheten förverkas, har i de anförda exemplen den frigivne att avtjäna
en straffåterstod av en, respektive två månader. Undantag från denna
regel örn obligatorisk villkorlig frigivning göres endast i följande tre fall.
Har fråga väckts att underkasta den dömde förvaring i säkerhetsanstalt,

4

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

må villkorlig frigivning ej ske så länge frågan är beroende på prövning. Ej
heller må den frigivas som, utan att kunna dömas till förvaring, måste befaras
bliva vådlig för annans personliga säkerhet. Den som ålagts inneslutning
i straffcell må ej frigivas förrän bestraffningen verkställts. En av de
sakkunniga, advokaten Hugo Lindberg, har i reservation till betänkandet
påyrkat, att undantaget beträffande fånge, som måste befaras bliva vådlig
för annans personliga säkerhet, måtte utgå.

Beträffande fångar med längre strafftid ha de sakkunniga i anslutning
till gällande rätt föreslagit, att villkorlig frigivning fakultativt skall
kunna ske vid en tidigare tidpunkt än den då de enligt den nyss återgivna regeln
obligatoriskt skulle villkorligt frigivas. För dylik fakultativ frigivning
förutsättes enligt förslaget, att fången i minst ett år undergått straffarbete
på viss tid eller fängelse och att två tredjedelar av den ådömda strafftiden
förflutit ävensom att det med fog kan antagas, att han efter frigivningen
skall förhålla sig väl, och att hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar
att straffet fortsättes. Har någon i minst tre år undergått straffarbete
på viss tid eller fängelse, skall han enligt sakkunnigförslaget, om särskilda
skäl därtill äro, kunna villkorligt frigivas redan då hälften av strafftiden
förflutit.

En å sid. 17 i propositionen intagen tabell, vars uppgifter äro hämtade från
den i Sveriges officiella statistik ingående publikationen Fångvården år 1941,
belyser i vilken utsträckning villkorlig frigivning skulle förekomma enligt de
sakkunnigas förslag. Tabellen ger vid handen, att årliga antalet villkorliga
frigivningar efter genomförande av sakkunnigförslaget, örn antalet nyintagna
år 1941 lägges till grund, kan uppskattas till mellan 800 och 900. På grund
av det efter år 1941 ökade fångantalet torde man emellertid åtminstone för de
närmaste åren böra räkna med ett större antal frigivningar än det nämnda,
sannolikt omkring 1,000.

Obligatorisk villkorlig frigivning skall enligt sakkunnigförslaget i regel
beslutas av fångvårdsanstaltens styresman, fakultativ villkorlig frigivning
liksom enligt gällande rätt av Konungen. Samtycke av fången erfordras
icke.

Prövotiden är enligt sakkunnigförslaget liksom nu lika med den vid frigivningen
återstående strafftiden, dock minst ett år. För fortsatt eftervård,
om sådan finnes erforderlig för att avhålla den frigivne från att begå brott,
må emellertid prövotiden förlängas med viss tid, högst ett år.

Under prövotiden skall den villkorligt frigivne enligt sakkunnigförslaget
stå under tillsyn av en tillsynsman, motsvarande gällande rätts tillsyningsman.
Det skall åligga den frigivne att hålla tillsynsmannen underrättad örn
sin bostad och arbetsanställning, att icke byta bostad eller lämna anställning
utan att dessförinnan ha inhämtat hans råd samt att på kallelse inställa
sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse
med honom. Det skall vidare kunna åläggas den frigivne föreskrifter
beträffande hans vistelseort, bostad och arbetsanställning samt förfogande
över arbetsförtjänst och andra tillgångar. Sådana föreskrifter må ändras

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

5

eller upphävas före prövolidens slut, och nya föreskrifter må meddelas.
Jämväl tillsynen skall kunna upphävas före prövotidens utgång.

Uppgifterna att utse tillsynsman och meddela föreskrifter m. m. äro enligt
sakkunnigförslaget fördelade mellan fångvårdsanstaltens styresman, som
skall samråda med anstaltsnämnden örn sådan finnes vid anstalten, och
statens skyddskonsulent, vilken skall ha inseende över tillsynen. Förlängning
av prövotiden och meddelande av varning skall dock ankomma på fångvårdsstyrelsen
liksom ock beslut örn förverkande av den villkorligt medgivna
friheten på grund av att den frigivne brutit mot vad till följd av den
villkorliga frigivningen ålegat honom eller eljest gjort sig skyldig till uppförande
som låter befara att han kommer att begå brott; förverkande på
grund av begånget brott skall enligt förslaget efter samma regler som enligt
gällande rätt beslutas av domstol. Fångvårdsstyrelsen skall jämväl äga ändra
beslut av styresman eller konsulent. Fångvårdsstyrelsens beslut skola kunna
överklagas hos regeringsrätten.

Enligt de sakkunniga är en effektiv skyddskonsulentorganisation oumbärlig
för att ändamålet med den föreslagna reformen skall kunna uppnås. De
sakkunniga, som utgått från att konsulenterna skola lia att taga befattning
med tillämpningen av den nya lagen örn villkorlig dom, lia föreslagit, att
17 konsulentbefattningar inrättas jämte en såsom bisyssla avsedd sådan befattning
för Gotland och 4 assistentbefattningar.

De sakkunniga ha vidare angivit, huru eftervårdande verksamhet beträffande
såväl villkorligt frigivna som övriga frigivna enligt deras mening bör
bedrivas, och ha framställt vissa förslag i detta avseende.

Jämte förslag till ny lag om villkorlig frigivning ha de sakkunniga utarbetat
förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid. Enligt sistnämnda
lagrum i dess nuvarande lydelse skall fånge lösgivas ur straffanstalten klockan
8 f. m. å dagen för strafftidens slut. För att undvika olägenheter, som
äro förknippade med att frigivningen är på detta sätt i förväg bestämd till
dag och klockslag, ha de sakkunniga föreslagit, att bestämmelsen örn visst
klockslag för frigivningen måtte utgå och att det beträffande straffarbete
och omedelbart för brott ådömt fängelse måtte stadgas att anstaltens styresman
må, om skäl därtill äro, frigiva fången, i stället för å strafftidens slutdag,
å någon av de tre närmast föregående eller efterföljande dagarna.

Över betänkandet ha yttranden inhämtats från Överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens inspektör
för fattigvård och barnavård, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund,
svenska kriminalistföreningen, centralförbundet för socialt arbete,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska skyddsförbund^, föreningen
skyddsvärnet i Stockholm, Uppsala samhjälp, föreningen skyddsvärnet
i Göteborg, föreningen skyddsvärnet i Kopparbergs län och svenska

6

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

fångvårdssällskapet. Överståthållarämbetet har bifogat yttranden av polismästaren,
förste och tredje polisintendenterna samt förste stadsfiskalen i
Stockholm. Vissa länsstyrelser ha bifogat yttrande av landsfogden i länet.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har därjämte insänt yttranden av Jönköpings
läns skyddsförening samt Jönköpings länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler, och länsstyrelsen i Kalmar län har bifogat yttrande av Kalmar
läns fångvårdsförening. Svenska skyddsförbundet har bifogat yttranden
av ett stort antal av de till förbundet anslutna skyddsföreningarna.

För innehållet i de avgivna yttrandena redogöres å sid. 19—27 i propositionen.

Inom justitiedepartementet ha därefter upprättats förslag till

1) lag om villkorlig frigivning;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare; samt

3) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om beräkning av strafftid.

Vid remiss till lagrådet den 26 februari 1943 av nyssnämnda lagförslag har
föredragande departementschefen, statsrådet Westman, anfört följande:

»För ett effektivt bekämpande av brottsligheten är det av vikt, att de som
frigivas från straffanstalterna erhålla hjälp och stöd under den första tiden
efter frigivningen. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att
de frigivna ofta ha svårt att efter avtjänandet av frihetsstraffet anpassa
sig efter förhållandena i livet utanför anstalten; i synnerhet möter det ofta
svårigheter för dem att skaffa sig ordnat arbete. Det framstår därför som
en angelägen uppgift att genom eftervårdande åtgärder söka förebygga, att
de frigivna under tiden närmast efter anstaltsvistelsen återfalla i brott eller
annat asocialt levnadssätt.

I de författningar som reglera fångvårdsväsendet ha numera vissa uppgifter
beträffande eftervården av frigivna ålagts fångvårdsmyndigheterna.
Vid varje centralfängelse och även vid annan anstalt, beträffande vilken fångvårdsstyrelsen
så förordnar, skall finnas en anstaltsnämnd, som bland annat
har att vidtaga åtgärder för att bereda utkomst åt fångar som skola lämna
anstalten samt att även på annat sätt hjälpa och stödja dem. Ett betydelsefullt
arbete för eftervården åt frigivna utföres även av skyddsföreningarna.
De flesta av dessa äro anslutna till svenska skyddsförbundet. Detta åtnjuter
statsbidrag, vilket huvudsakligen användes till understöd åt föreningarna.
Skyddsföreningarna bistå de frigivna med arbetsanskaffning, utrustning och
dylikt. Vissa av skyddsföreningarna ha anordnat hem, i vilka de mottaga
bland annat frigivna fångar för någon tids vistelse i avbidan på att de erhålla
arbete på annat håll. Sådana hem ha på sina håll upprättats även av
andra föreningar och av kommuner.

En statlig organisation, som bland andra uppgifter har att sörja för eftervård
åt frigivna fångar, har tillkommit genom de år 1942 inrättade fyra

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

7

skyddskonsulentbefattningarna. I statsverkspropositionen till innevarande års
riksdag Ilar på mitt förslag begärts medel för att från och med ingången av
år 1944 utöka organisationen till tolv konsulenter jämte fem assistenter åt
dem (II huvudtiteln p. 44). Utvidgningen av organisationen har föreslagits
främst för att möjliggöra att 1939 års lag örn villkorlig dom, som för sin
tillämpning kräver medverkan av ett antal för skyddsarbete kvalificerade
tjänstemän, skall kunna sättas i kraft, men även med syfte att bereda större
möjligheter till eftervård åt frigivna fångar. I statsverkspropositionen har
även hemställts örn ökat anslag för understöd åt verksamhet för frigivna
fångar m. fl. Propositionen har i nämnda delar bifallits av riksdagen.

Inom sinnessjukvården, alkoholistvården och barnavården sker utskrivning
från anstalt i stor utsträckning villkorligt. Den medgivna friheten göres
sålunda beroende av den utskrivnes uppförande under en viss prövotid. I
mån av behov förbindes utskrivningen med särskilt anordnad tillsyn och
med föreskrifter beträffande den utskrivnes livsföring under prövotiden. På
straffrättens område är dylik utskrivning på prov stadgad som regel vid
tvångsuppfostran och ungdomsfängelse samt i fråga örn förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare. Vid de tidsbestämda
frihetsstraffen, straffarbete och fängelse, äro däremot möjligheterna
till provutskrivning begränsade. Regler härom finnas meddelade, i
den år 1906 utfärdade och år 1918 i visst avseende ändrade lagen örn villkorlig
frigivning. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen är
villkorlig frigivning med hänsyn till de i lagen angivna förutsättningarna för
dess beviljande icke att betrakta som ett ordinärt led i straffverkställigheten
utan såsom en förmån, vilken efter ansökan kan medgivas sådana fångar
som befinnas särskilt förtjänta därav.

Det torde icke råda delade meningar därom att villkorlig utskrivning eller
frigivning från anstalt i förening med tillsyn över den frigivne under en
efterföljande prövotid visat sig vara en synnerligen ändamålsenlig anordning
på de områden där den prövats. De sakkunniga ha, under åberopande av de
goda erfarenheter som vunnits av instituten utskrivning på prov och villkorlig
frigivning, föreslagit att villkorlig frigivning skall komma till avsevärt
ökad användning vid de tidsbestämda frihetsstraffen.

Vid utformningen av sitt förslag ha de sakkunniga anslutit sig till den på
sin tid av professor Thyrén och strafflagskommissionen framförda tanken
att, med bibehållande i huvudsak av den nuvarande fakultativa villkorliga
frigivningen, därjämte införa villkorlig frigivning såsom ett normalt led
i straffverkställigheten. Denna senare form av villkorlig frigivning skall
enligt de sakkunnigas förslag komma till användning i vidsträckt omfattning,
nämligen beträffande fångar för vilka straffarbets- eller fängelsestraffet
uppgår till sex månader eller däröver. Dessa skola, utom i vissa undantagsfall,
frigivas då fem sjättedelar av strafftiden förflutit. Den frigivne skall stå
under tillsyn under en tid av ett år eller, örn den återstående strafftiden är
längre, under så lång tid som motsvarar straffåterstoden. Del skall kunna
åläggas honom att under prövotiden iakttaga vissa föreskrifter i fråga örn

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

vistelseort, arbetsanställning m. m. Prövotiden kan under vissa förutsättningar
förlängas med viss tid, högst ett år. Den villkorligt medgivna friheten
skall kunna förklaras förverkad, om den frigivne genom sitt uppförande ger
anledning därtill.

Det synes med fog kunna antagas, att en reform av lagstiftningen om
villkorlig frigivning enligt de angivna riktlinjenia skall medföra goda verkningar
i kriminalpolitiskt hänseende. Uppenbart torde sålunda vara. att den
villkorliga frigivningens infogande såsom ett normalt led i straffverkställigheten
skulle giva denna en mera ändamålsenlig, social inriktning. Man
torde också på grund av de erfarenheter som vunnits på andra områden,
där motsvarande anordning tillämpats, lia anledning att hysa förhoppning
örn att en sådan reform skall visa sig ägnad att verksamt bidraga till att
minska antalet återfall i brottslighet. En förutsättning för att syftet med
reformen skall vinnas är emellertid, att en lämpligt avpassad eftervård kan
anordnas i de fall där en sådan är behövlig för att befrämja och underlätta
de straffades återgång till ett ordnat samhällsliv. Denna förutsättning torde
vara förhanden, sedan den statliga konsulentorganisationen blivit utbyggd i
enlighet med det beslut som fattats vid årets riksdag.

Frågan huruvida syftet med den ifrågasatta lagstiftningen bättre skulle
kunna tillgodoses därigenom att, i stället för avkortning av det ådömda straffet,
bestämdes ett tilläggsstraff som skulle inträda i händelse den frigivne
misskötte sig under prövotiden, har varit föremål för överväganden under
förarbetena till såväl strafflagskommissionens som de sakkunnigas förslag.
Tanken har emellertid avvisats, av kommissionen under hänvisning till att
införande av tilläggsstraff skulle framstå såsom kriminalisering av dåligt
uppförande som icke innefattar brott. De sakkunniga lia bland annat framhållit,
att en dylik anordning, därest den vidtoges utan samband med en revision
av straffsatserna över hela strafflagstiftningens område, skulle innebära
en generell skärpning av den straffrättsliga reaktionen mot brottslingarna.
Under nuvarande förhållanden vöre det därför enligt de sakkunnigas mening
en fördel, örn det erforderliga straffhotet kunde anordnas utan att något tilllägg
göres till det ådömda straffet. Till vad sålunda anförts vill jag foga den
anmärkningen, att ehuru det föreliggande förslagets genomförande skulle i
ej ringa utsträckning medföra avkortning av tiden för vistelsen i straffanstalt,
denna avkortning motväges genom de övervakningsåtgärder som förutsättas
enligt förslaget. Med hänsyn härtill synas de betänkligheter som i vissa
yttranden uttalats mot straffavkortningen icke kunna tillmätas avgörande
betydelse.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena ha delade meningar kommit
till uttryck i frågan, huruvida obligatorisk villkorlig frigivning bör i
enlighet med förslaget komma till användning vid frihetsstraff på så kort
tid som sex månader. Därigenom komma fångar som ådömts sex månaders
frihetsstraff att villkorligt frigivas redan efter fem månader, och den straffåterstod
som skall tjäna som psykologiskt påtryckningsmedel för att förmå
dem att underkasta sig eftervårdande behandling kommer att i sådana fall

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

9

utgöras av allenast en månads frihetsstraff. I vissa yttranden har förordats,
att användningen av villkorlig frigivning begränsas till fångar med något
längre strafftid; förslagsvis har nämnts en strafftid av nio månader eller
ett år. Om villkorlig frigivning ej finge ske vid kortare strafftid än nio månader,
skulle frigivningen icke i något fall kunna äga rum förrän efter sju
och en halv månaders anstaltsvistelse, och straffåterstoden bleve minst en
och en halv månad. Bestämdes det lägsta straff vid vilket villkorlig frigivning
skulle kunna förekomma till ett år, bleve kortaste anstaltstiden tio
månader och kortaste straffåterstoden två månader.

En ändring av sakkunnigförslaget i enlighet med vad i dessa yttranden
ifrågasatts skulle medföra en avsevärd begränsning av institutets användning.
Medan årliga antalet villkoidjga frigivningar enligt sakkunnigförslaget,
om 1941 års siffror läggas till grund för en beräkning, kan uppskattas till
omkring 900, skulle antalet, därest villkorlig frigivning ej finge ske med
mindre den ådömda strafftiden uppginge till minst nio månader, bliva endast
cirka 500 och, örn användningen av villkorlig frigivning vore begränsad
till frihetsstraff på ett år eller längre tid, allenast ungefär 350.

Med hänsyn till den ifrågasatta lagstiftningens syfte att bereda möjlighet
till en ändamålsenlig eftervård i alla de fall då en sådan är erforderlig, är det
enligt min mening önskvärt att villkorlig frigivning kommer till användning
i så stor omfattning som möjligt. Jag kan icke finna, att det möter avgörande
betänkligheter att avkorta anstaltsvistelsen vid ett frihetsstraff på sex månader
till fem månader, om därmed kunna vinnas de fördelar som en med
eftervård förenad villkorlig frigivning är ägnad att medföra. Vad angår farhågoi-na
för att en straffåterstod örn allenast en månad skulle befinnas otillräcklig
såsom påtryckningsmedel är att märka, att en frigiven i regel torde
vara angelägen om att icke åter bliva intagen i fångvårdsanstalt, oavsett huru
lång den tid är som han skulle nödgas kvarbliva där. Även en straffåterstod
som icke uppgår till mer än en månad är därför säkerligen av betydelse såsom
medel att sporra den frigivne till ordnad livsföring.

Givet är emellertid, att de eftervårdande åtgärderna i tillämpningen böra i
viss mån avpassas efter straffåterstodens längd. Det ligger i sakens natur,
att alltför betydande och långvariga inskränkningar i rörelsefriheten i allmänhet
icke böra åläggas en frigiven, därest det straff han har att undergå
i händelse av frihetens förverkande är kort. Uppenbarligen är det av
stor betydelse att de föreslagna lagbestämmelserna rörande tillsyn, bestämmande
av vistelseort, anvisande av arbetsanställning m. m. tillämpas
med urskillning och varsamhet samt alt åtgärderna avvägas under hänsynstagande
till samtliga omständigheter i de särskilda fallen. Då tillämpningen
av lagen i dessa avseenden skall ankomma på myndigheter och tjänstemän,
vilka äga speciell erfarenhet av sådan hjälpverksamhet som den ifrågavarande,
torde det icke behöva befaras att bestämmelserna skola komma att tilllämpas
på ett sätt som icke motsvarar deras syfte.

Såsom undantag från regeln örn obligatorisk villkorlig frigivning har majoriteten
bland de sakkunniga föreslagit bland annat, att fånge icke skall fri -

10

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

givas om lian måste befaras bliva vådlig för annans personliga säkerhet. Att
utesluta fångar av ifrågavarande slag från villkorlig frigivning skulle emellertid
blott innebära att deras frigivande uppskötes en jämförelsevis kort tid och
att de samtidigt bleve undandragna den med straffhot förenade eftervård, av
vilken de kanske mera än andra äro i behov. Därjämte bör beaktas, att en
undantagsbestämmelse av detta slag otvivelaktigt är ägnad att medföra svårigheter
och ojämnhet i tillämpningen. Jag anser mig därför icke böra förorda
att stadgandet upptages i lagen. Är fångens vådlighet så utpräglad att
det, med tillämpning av 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,
är ifrågasatt att överföra honom till sådan anstalt, bör emellertid,
såsom de sakkunniga föreslagit, villkorlig frigivning vara utesluten så
länge frågan om förvaring är beroende på prövning. Likaså torde det vara
motiverat att bibehålla det av de sakkunniga föreslagna undantaget för det
fall att någon på grund av sitt uppförande i fångvårdsanstalten ådömts disciplinär
bestraffning i form av inneslutning i straffcell och denna bestraffning
ej hunnit verkställas.

Utöver vad sålunda angivits finner jag det icke påkallat att föreskriva undantag
från regeln om obligatorisk villkorlig frigivning.

Av grunderna för den föreslagna obligatoriska formen av villkorlig frigivning
torde följa, att sådan frigivning icke bör vara beroende av huruvida
fången samtycker därtill. Det bör sålunda icke ankomma på fången att avgöra,
huruvida han skall bliva föremål för en i samband med frigivningen
anordnad eftervård. Annorlunda synes det förhålla sig beträffande villkorlig
frigivning, som enligt förslaget liksom enligt gällande lag skall kunna ske på
ett tidigare stadium av straffverkställigheten. Sådan frigivning är närmast
att betrakta som en förmån, vilken medgives fångar som — på grund av att
de ingiva förhoppning om framtida välförhållande, till följd av gott uppförande
under anstaltsvistelsen samt andra omständigheter — befinnas förtjänta
därav. Även om man såsom de sakkunniga framhållit icke bör låta
belöningssynpunkten ensam vara avgörande för frågan i vilka fall fakultativ
villkorlig frigivning skall äga rum, synes denna synpunkt dock böra tillmätas
sådan betydelse att frigivning icke bör ske utan den dömdes samtycke. På
grund härav anser jag mig böra förorda den avvikelsen från sakkunnigförslaget,
att gällande lags föreskrift om den dömdes begivande bibehålies såsom
förutsättning för fakultativ villkorlig frigivning.

Enligt sakkunnigförslaget skall fakultativ villkorlig frigivning liksom enligt
gällande rätt kunna äga rum, då den dömde avtjänat en strafftid som
uppgår till minst ett år och tillika utgör minst två tredjedelar av den ådömda
strafftiden. För fångar som undergått straffarbete under minst tre år ha de
sakkunniga emellertid föreslagit ett stadgande, enligt vilket villkorlig frigivning
skall kunna ske redan då de avtjänat hälften av den ådömda strafftiden.

I yttrandena ha skilda meningar gjorts gällande beträffande lämpligheten
av dessa bestämmelser. Sålunda har beträffande den ifrågasatta möjligheten
till avkortning av straffet med hälften i åtskilliga yttranden uttalats, att en

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

11

regel av sådant innehåll icke vore tillrådlig ur allmänpreventiva synpunkter.
Vid övervägande av vad i dessa hänseenden förekommit har jag stannat
vid den uppfattningen, att någon ändring i gällande regler för närvarande
icke bör vidtagas. Därest i undantagsfall större avkortning finnes motiverad
än den som medgives enligt gällande lag, synes nådevägen lämpligen
böra anlitas.

Såsom framgår av det föregående skall enligt förslaget prövotiden för samtliga
villkorligt frigivna utgöra så lång tid som återstår av strafftiden, dock
städse minst ett år. Prövotiden må emellertid, om fortsatt tillsyn över den
frigivne finnes erforderlig, förlängas med viss tid, dock högst ett år. Förslaget
förutsätter att tillsynsman städse skall förordnas för de frigivna. Dock skall
möjlighet finnas att under prövotiden upphäva tillsynen, om den frigivnes
uppförande eller omständigheterna i övrigt föranleda därtill.

För en jämkning av de i sakkunnigförslaget upptagna reglerna rörande
prövotidens längd synas mig tillräckliga skäl icke ha anförts. Däremot torde
det, på sätt i åtskilliga yttranden gjorts gällande, kunna med fog ifrågasättas
huruvida icke bestämmelserna böra erhålla sådan lydelse att frigivning
kan ske utan att den frigivne ställes under tillsyn. Sådana fall kunna
utan tvivel inträffa, då med hänsyn till den frigivnes personliga egenskaper
och förhållanden tillsyn vore icke blott obehövlig utan även olämplig.
Örn det redan vid frigivningen står klart att tillsyn icke erfordras för
att den frigivne skall föra ett otadligt liv, bör sådan tillsyn icke heller
anordnas. På grund härav och med hänvisning till vad fångvårdsstyrelsen
härutinnan anfört i sitt förut återgivna yttrande förordar jag sålunda, att
i lagen införes stadgande av innebörd att villkorlig frigivning må äga rum
utan att tillsyn anordnas, därest sådan av särskilda skäl prövas icke vara
erforderlig.»

Departementschefen har vidare beträffande frågan om utseende av tillsynsman
anfört:

»Enligt sakkunnigförslaget skulle tillsynsman utses av styresmannen för den
anstalt från vilken frigivning sker. Härigenom skulle, enligt vad de sakkunniga
anförde till stöd för sin ståndpunkt i detta hänseende, styresmannen och
indirekt hela anstaltspersonalen på ett betydelsefullt sätt knytas till den sociala
delen av kriminalpolitiken och fångvårdens inriktning på positivt uppbyggande
verksamhet främjas. De sakkunniga föreslogo i sammanhang härmed
stadganden av administrativ natur, enligt vilka det skulle åligga styresmannen
att vid utseende av tillsynsman samråda med anstaltsnämnden och
med skyddskonsulenten i distriktet. Medan sålunda styresmannen hade att
utse tillsynsman för den villkorligt frigivne, skulle det ankomma på skyddskonsulenten
i det distrikt där den frigivne vistas att öva inseende över hur
tillsynen handhaves. Konsulenten skulle bland annat äga att entlediga tillsynsman,
som befinnes olämplig för uppdraget eller är hindrad att vidare
utöva det, samt att utse ny tillsynsman i den entledigades ställe.

Till skyddskonsulenternas viktigaste uppgifter hör att vaka över att efter -

12

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

vården beträffande frigivna handhaves på ändamålsenligt sätt. Med hänsyn
till den ställning konsulenterna sålunda komma att intaga och den vidsträckta
erfarenhet de kunna förväntas besitta i fråga om den eftervårdande verksamheten
synes det vara lämpligt att de erhålla allmän befogenhet att utse tillsynsmän.
Därav bör emellertid icke följa, att fångvårdsanstalten^ styresmän
befrias från uppgiften att vidtaga alla erforderliga förberedande åtgärder
för fångars frigivning. På styresmännen bör sålunda även ankomma att föreslå
tillsynsmän i den mån så är möjligt. I 6 § av förslaget upptages på grund
härav stadgande att tillsynsman skall efter samråd med fångvårdsanstaltens
styresman utses av statens skyddskonsulent i det distrikt där den frigivne
efter frigivningen skall vistas.

I gällande lag stadgas skyldighet för landsfiskal, polismästare och stadsfiskal
att mottaga förordnande såsom tillsynsman i fall då annan därtill
lämplig och villig person ej finnes att tillgå. Det har icke synts tillrådligt att
upphäva detta stadgande, innan erfarenhet vunnits örn i vilken mån det genom
skyddskonsulenternas verksamhet blir möjligt att på frivillighetens väg
anskaffa tillsynsmän för det genom den nya lagen ökade antalet villkorligt
frigivna. Emellertid torde befogenheten att utse sådan befattningshavare till
tillsynsman icke lämpligen kunna tillerkännas skyddskonsulent, utan synes
det böra ankomma på länsstyrelsen att därom förordna efter framställning
av vederbörande konsulent.

Med konsulenternas åliggande att, var och en inom sitt distrikt, ha inseende
över hur tillsynen handhaves över frigivna som vistas inom distriktet bör
givetvis följa befogenhet att entlediga tillsynsman, då anledning därtill förekommer.
Har tillsynsman enligt vad nyss sagts förordnats av länsstyrelsen,
bör det emellertid också ankomma på länsstyrelsen att återkalla förordnandet.
Särskilda stadganden härom ha icke ansetts erforderliga.»

Beträffande frågan örn meddelande av sådana föreskrifter, varom i 8 § i
det nu framlagda förslaget till lag örn villkorlig frigivning sägs, har departementschefen
uttalat bland annat:

»Föreskrifter av ifrågavarande art skulle enligt de sakkunnigas förslag meddelas
av fångvårdsanstaltens styresman, oavsett om frigivning skett enligt 1 §
eller enligt 2 §. Då frigivning beviljas jämlikt 2 §, synes det vara lämpligt
att de särskilda bestämmelser som finnas erforderliga, i överensstämmelse
med vad hittills skett, meddelas av Kungl. Maj:t i frigivningsbeslutet. Vid obligatorisk
frigivning torde övervägande skäl tala för att beslutanderätten anförtros
skyddskonsulenten. Liksom denne vid förordnande av tillsynsman har
att samråda med styresmannen för den anstalt där den frigivne varit intagen,
bör sådan skyldighet åvila honom även i fråga om föreskrifters meddelande.
Härigenom sättes konsulenten i tillfälle att tillgodogöra sig den kännedom styresmannen
vunnit om fången under hans vistelse å anstalten. I administrativ
ordning torde böra stadgas att även anstaltsnämnd, där sådan finnes, skall
medverka vid handläggningen av frågor rörande den frigivnes särskilda
skyldigheter under prövotiden.»

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

13

Vad angår beslutanderätten i fråga om åtgärder mot frigivna, som åsidosätta
de skyldigheter som åvila dem till följd av frigivningen, har departementschefen
anfört bland annat:

»Enligt de sakkunnigas förslag skulle meddelande av varning, förlängning
av prövotiden samt beslut om frihetens förverkande ankomma på fångvårdsstyrelsen,
medan de övriga åtgärderna skulle vidtagas av skyddskonsulenten.
Såsom nyss anförts bör denne äga att göra ändringar i föreskrifter som meddelats
i samband med frigivningen och även upphäva sådana föreskrifter, om
de visat sig onyttiga. Då det gäller ingripanden mot den frigivne under prö
votiden, som föranledas av att han icke iakttager det uppförande som fordras
av honom, synas emellertid starka skäl tala för att prövningen av vilken
ågärd som bör vidtagas centraliseras hos fångvårdsstyrelsen. Finner styrelsen
att så allvarlig åtgärd är påkallad som förlängning av prövotiden eller förordnande
om den villkorligt medgivna frihetens förverkande, synes ärendet
böra hänskjutas till vederbörande länsstyrelse, som i likhet med vad som i
fråga om återkallelse av frigivning gäller enligt nuvarande lag bör äga beslutanderätt
i frågan--- —

I 11 § gällande lag givas bestämmelser, enligt vilka villkorligt frigiven kan
häktas om han avviker från anvisad vistelseort eller gör sig skyldig till uppförande
som innebär våda för allmän ordning eller säkerhet eller om omständigheterna
eljest finnas föranleda därtill. Enligt sakkunnigförslaget skall
i stället, där fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet föreligger,
fångvårdsstyrelsen äga besluta, att den frigivne skall tagas i förvar i avbidan
på vidare förordnande.

I yttrande över förslaget har Överståthållarämbetet givit uttryck åt vissa
betänkligheter mot att, såsom i sakkunnigförslaget skett, utbyta häktningsmöjligheten
mot rätt att taga i förvar, vilket vore ett institut av mera flytande
karaktär. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit begreppet förvar tarva
närmare bestämning.

Såsom---anförts har i det föreliggande förslaget gjorts den avvikel sen

från sakkunnigförslaget, att förverkande av villkorligt medgiven frihet,
där det ej sker på grund av att den frigivne dömes till fängelse eller straffarbete,
skall ankomma på beslut av länsstyrelsen i stället för av fångvårdsstyrelsen.
Något stadgande om omedelbar verkställighet av beslut örn förverkande
har ----icke ansetts böra meddelas. Efter det fråga örn förver kande

uppkommit, kan återintagning i straffanstalt fördröjas genom att länsstyrelsens
beslut överklagas. Ett stadgande därom att den frigivne skall kunna
tagas i förvar i avbidan på vidare förordnande har med hänsyn härtill synts
ägnat att inge betänkligheter, då hållande i förvar icke torde böra förekomma
i andra fall än då det kan förutsättas att åtgärden blir av helt kort varaktighet.
I---- paragraf har därför i stället stadgats, att den frigivne, såframt

omständigheterna därtill föranleda, kan häktas då fråga örn förverkande uppkommit.
Befogenhet att förordna därom har förbehållits länsstyrelsen.»

14

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

I fråga om den villkorligt medgivna frihetens förverkande på grund av begånget
brott har departementschefen i anslutning till 13 § i det remitterade
förslaget till lag om villkorlig frigivning anfört bland annat:

»I förevarande paragraf angives under vilka förutsättningar villkorligt medgiven
frihet skall förklaras förverkad av domstol, där åtal för brott väckes
mot den frigivne. Motsvarande regler äro upptagna i 13 § av gällande lag. Enligt
detta lagrum skall den frihet som villkorligt medgivits städse förklaras
förverkad, om straffet för det nya brottet utgör fängelse eller straffarbete. De
sakkunniga föreslogo härutinnan icke någon ändring. I lagen om villkorlig
dom har emellertid motsvarande stadgande, 13 § 1 morn., erhållit sådan lydelse
att domstolen, där särskilda skäl föreligga, äger underlåta förverkandeförklaring.
Då de skäl som åberopats för denna mildare bestämmelse i lagen
örn villkorlig dom1 torde äga giltighet även beträffande villkorlig frigivning,
har lagrummet avfattats i överensstämmelse med nämnda bestämmelse.»

Beträffande det remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen
den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare har departementschefen
anfört:

»I 2 § av 1927 års förvaringslag, vilken den dag Konungen förordnar skall
ersättas av 1937 års lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt, angives
bland förutsättningarna för förordnande om förvaring, att någon, sedan
han till fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, ånyo
begår brott och därför dömes till straffarbete eller, i visst fall, fängelse. I
förslaget till lag om villkorlig frigivning har såsom förut anmärkts icke
upptagits någon motsvarighet till stadgandet i 4 § av gällande lag därom att
frihetsstraff, från vilket någon villkorligt frigivits, skall anses till fullo avtjänat,
då den villkorliga friheten ej längre kan återkallas eller förklaras förverkad.
Då detta förslag innebär att villkorlig frigivning i stor utsträckning
skall vara obligatorisk, har det synts mindre lämpligt att ådömande av förvaring
är beroende av huruvida ett straff till fullo avtjänats. I stället för
regeln att det tidigare straffarbetet skall ha till fullo avtjänats har föreslagits,
att såsom förutsättning för att den nya domen skall kunna utbytas mot förvaring
endast skall fordras att den dömde blivit frigiven från tidigare ådömt
straffarbete.»

Beträffande det remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen
den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid har
departementschefen anfört:

»De sakkunnigas förslag, att frigivning från straffarbete eller omedelbart för
brott ådömt fängelse må, om skäl därtill äro, kunna äga rum i stället för
å strafftidens slutdag å någon av de tre närmast föregående eller efterföljande
dagarna, har mött betänkligheter i vissa yttranden, bl. a. i dem som
avgivits av svenska fångvårdssällskapet, styrelsen för svenska skyddsförbundet
och, i vad angår uppskjutande av frigivningen, fångvårdsstyrelsen. Där -

1 Första lagutskottet vid 1939 års lagtima riksdag, uti. nr 35 sid. 27—28.

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

15

emot har i yttrandena icke framställts någon erinran mot förslaget att borttaga
den nuvarande bestämmelsen att frigivning städse skall ske klockan
8 f. m.

Att såsom de sakkunniga föreslagit överlämna åt de verkställande myndigheterna
att avkorta eller förlänga straffet med någon dag synes mig icke
lämpligt. Däremot biträder jag de sakkunnigas förslag örn upphävande av
den nuvarande bestämmelsen, att frigivning skall ske klockan 8 f. m. Även
en sådan mindre ingripande lagändring torde vara av värde för fångvårdsmyndigheternas
och de eftervårdande organens strävanden att hindra, att
fången redan omedelbart efter frigivningen råkar i dåligt sällskap, det må
vara kamrater från fängelset som skola frigivas samma dag eller personer
som vänta på den frigivne utanför fängelset.»

Lagrådet har den 5 maj 1943 avgivit utlåtande över de remitterade lagförslagen.
Utlåtandet, för vars innehåll lämnas en kortfattad redogörelse i nedanintagna
anförande av t. f. chefen för justitiedepartementet, är återgivet å sid.
51—60 i propositionen.

Vid föredragning i statsrådet den 7 maj 1943 för beslut om avlämnande av
förevarande proposition har t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, anfört följande:

»Lagrådets majoritet har för att undvika organisatoriska svårigheter vid den
föreslagna lagstiftningens ikraftträdande ifrågasatt, huruvida icke med hänsyn
därtill kunde vidtagas en viss uppmjukning i förslaget, exempelvis genom
att såsom förutsättning för obligatorisk frigivning under viss tid kräva ett
frihetsstraff å längre tid än sex månader. Såsom lagrådets majoritet därvid
uttalat är det givetvis av vikt, att reformen icke genomföres vid en sådan
tidpunkt att skyddskonsulentorganisationen på grund därav utsättes för alltför
stark påfrestning. Skyddskonsulenterna skola i första hand föra 1939 års
lag om villkorlig dom ut i livet. Det synes nödvändigt, att någon tid får förflyta
efter det att sistnämnda lag trätt i tillämpning innan Kungl. Maj:t meddelar
beslut örn att jämväl här ifrågavarande lagstiftning örn villkorlig frigivning
skall träda i kraft. Att därutöver genom en särskild övergångsanordning
underlätta reformens genomförande lärer icke vara erforderligt.

En ledamot av lagrådet har hemställt, att förslaget till lag örn villkorlig frigivning
måtte ändras så, att obligatorisk frigivning ej må tillämpas vid kortare
strafftid än ett år. Tillräckliga skäl för en sådan ändring, som skulle avsevärt
inskränka lagens tillämpningsområde, torde ej lia anförts.

Beträffande förslaget i övrigt har lagrådet förordat vissa jämkningar och
tillägg. 2 § har i enlighet med vad lagrådet hemställt underkastats en redaktionell
omarbetning. I fråga örn 6 och 8 §§ har lagrådet förordat, att bestämmelser
örn tillsyn enligt 6 § och örn föreskrifter enligt 8 § skola upptagas i
själva beslutet örn villkorlig frigivning. Såsom torde framgå av det remitterade
förslaget böra de bestämmelser, som i dessa avseenden skola gälla, meddelas
i samband med den villkorliga frigivningen. Det torde emellertid av

16

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

praktiska skäl icke kunna föreskrivas, att bestämmelserna skola meddelas
redan före frigivningen och intagas i beslutet härom. I tillämpningsföreskrifter
till den nya lagstiftningen bör stadgas, att bestämmelserna i fråga skola
intagas i en för den frigivne utfärdad tillsynsbok. 6 och 8 §§ i förslaget ha
därför bibehållits oförändrade. 12 § första och tredje styckena ha ändrats i
enlighet med lagrådets uttalanden.

Med avseende å bestämmelserna i 13—15 §§ har lagrådet föreslagit vissa
jämkningar i fråga om förverkande av villkorlig frigivning och vad därmed
äger samband samt förordat en delvis annan reglering för olika fall av sammanträffande
av brott. Lagrådet har i denna del till en början hemställt om
den ändringen i förslaget, att i nära anslutning till gällande lag stadgas att
villkorligt medgiven frihet ej må förklaras förverkad på grund av brott med
mindre fråga därom uppkommer i mål som anhängiggjorts före prövotidens
utgång. Vidare bär lagrådet förordat bestämmelser, att därest den frigivne
övertygas om brott som förövats innan straffet började verkställas och till
följd därav förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes, den villkorligt
medgivna friheten skall förklaras förverkad, att om den frigivne finnes
förskylla endast ringa förhöjning i det tidigare ådömda straffet, straff i stället
må ådömas och verkställas för allenast det brott, varom den frigivne sålunda
övertygats, samt att om förhöjt straff prövas icke böra ådömas, det förut
ådömda straffet skall förklaras avse jämväl det ifrågavarande brottet.
Lagrådet har tillika hemställt, att i lagen intages föreskrift av huvudsakligen
det innehåll att, om den frigivne jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes
förhöjt straff, frågan örn ny villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn
till det för brotten gemensamma straffet, dock med den inskränkningen att
villkorlig frigivning enligt 1 § ej må ske, med mindre vad av straffet återstår
att verkställa uppgår till minst sex månader och ej heller förrän den
dömde ånyo avtjänat minst fem månader.

Vad lagrådet sålunda föreslagit har jag ansett mig böra biträda. Bestämmelserna
ha upptagits under 13 och 14 §§ i förslaget.

Såsom 15 § har — i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lag och
i analogi med 16 § sista stycket nya lagen om villkorlig dom — på lagrådets
hemställan upptagits stadgande, att då den villkorligt medgivna friheten ej
längre kan förklaras förverkad, straffet skall anses ha vid frigivningen till
fullo verkställts.

Likaledes i enlighet med lagrådets hemställan har 20 § utsträckts att gälla
vid tillämpningen av lagen i stället för, såsom enligt det remitterade förslaget,
1 och 2 §§.

Om det nyssnämnda stadgandet, att straff som avbrutits genom villkorlig
frigivning likväl under viss förutsättning skall anses till fullo verkställt, upptages,
har lagrådet ansett, att det till lagrådet remitterade förslaget till lag
om ändrad lydelse av 2 § 1927 års förvaringslag borde få förfalla. Då detta
förslag dock alltjämt skulle få viss betydelse, nämligen med avseende å tiden
före prövotidens slut, har jag likväl ansett mig böra bibehålla detsamma.

Det nya innehållet i 13 § lagen om villkorlig frigivning torde, på sätt lag -

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

17

rådet uttalat, böra föranleda, att i 4 kap. 3 § strafflagen intages en erinran
om att i vissa fall särskilt straff må ådömas i stället för gemensamt sådant.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § 1898 års lag örn beräkning av
strafftid, vilket av lagrådet lämnats utan erinran, bär bibehållits oförändrat.»

I motionerna anföres bland annat följande:

I förevarande lagförslag uppställes som förutsättningar för fakultativ villkorlig
frigivning, att det med fog kan antagas, att den dömde efter frigivningen
skall förhålla sig väl samt att hänsyn till den allmänna laglydnaden
ej påkallar, att straffet fortsättes. Vid bedömande av frågan, huruvida dessa
förutsättningar föreligga, skola en rad uppräknade omständigheter beaktas,
bl. a. brottets beskaffenhet samt den dömdes tidigare vandel och uppförande
under fängelsetiden. Uppenbarligen bör frågan örn fakultativ villkorlig frigivning
bedömas med hänsyn till utsikterna för den dömdes framtida välförhållande,
varvid även brottets beskaffenhet och omständigheterna vid
detsamma kunna inverka på prognosen. Däremot torde lagrummets hänvisning
till den allmänna laglydnadens krav kunna befaras medföra en restriktiv
och ojämn tillämpning av institutet. Någon allmänpreventiv betydelse
att räkna med torde föreskriften icke ha, då allmänheten, även örn den
undantagsvis får kännedom om huru lång strafftid som avtjänas, näppeligen
torde taga intryck av det förhållandet att en sjättedel mer eller mindre av
straffet avkortas. För den dömde själv måste det alltid framstå som svårbegripligt,
att brottets svårhet, som redan beaktats av domstolen vid straffmätningen,
ånyo skall läggas honom till last på verkställighetsstadiet. Med
hänsyn till vad ovan anförts örn angelägenheten av att fakultativ villkorlig
frigivning tillämpas i vidgad utsträckning, torde alltså föreskriften att hänsyn
skall tagas till den allmänna laglydnaden böra utgå ur lagtexten.

Beträffande beslut om villkorlig frigivning och i samband därmed slående
frågor innebär propositionen följande kompetensfördelning mellan skilda
myndigheter.--—

Den sålunda verkställda kompetensfördelningen mellan olika myndigheter
skiljer sig i viktiga hänseenden från vad som föreslagits i det sakkunnigbetänkande
(SOU 1938:25), som ligger till grund för propositionen. I betänkandet
föreslogs sålunda, alt tillsynsman skulle förordnas av fångvårdsanstaltens
styresman, vilken vid obligatorisk villkorlig frigivning, när så
funnes påkallat, jämväl skulle meddela den frigivne de ovannämnda särskilda
föreskrifterna; i dessa frågor skulle styresmannen, enligt bestämmelser
som tänktes utfärdade i administrativ ordning samråda med anstaltsnämnden,
där sådan funnes, och med skyddskonsulenten i det distrikt,
där den frigivne skulle vistas. Skyddskonsulenten skulle äga alt utse ny
tillsynsman och att ändra eller upphäva meddelade föreskrifter, så ock att
meddela nya föreskrifter. Slutligen skulle det tillkomma fångvårdsstyrelsen,
förutom att tilldela den frigivne varning, att förordna om förlängning av
prövotiden och örn förverkande av villkorligt medgiven frihet. När iråga om
förverkande förelåg, skulle fångvårdsstyrelsen äga att besluta örn den frigivnes
tagande i förvar i avbidan på vidare förordnande. Vid handläggning av de
viktigaste av nämnda ärenden skulle fångvårdsstyrelsen bestå av överdirektören,
byrådirektören på styrelsens sociala avdelning samt två av Kungl.
Majit förordnade sakkunniga för tillämpning av lagen om villkorlig frigivning.
Beträffande dessa sakkunnigas kompetens föreslogs intet stadgande; eventuellt
tänktes fångvårdsfullmäktige skola förordnas till sakkunniga.

Vid övervägande av huru beslutanderätten i frågor som röra de villkor Bihang

lill riksdagens protokoll 1943. 9 sami. lavd. Nr 49. 2

18

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

ligt frigivna bör fördelas, anknyter sig det största intresset till spörsmålet,
vilken myndighet som, när den frigivne brister i sina åligganden, skall
besluta om de mera ingripande påföljderna förlängning av tillsynstiden och,
framför allt, förverkande av den villkorligt medgivna friheten. Det rör sig
här om frihetsberövanden, som äro likartade med ådömande av straff men
som i brottspreventionens intresse måste beslutas utan att den frigivne förövat
nytt brott. Vad det gäller är att finna ett organ som förenar domstolens
juridiska kompetens och oväld med en kriminalpolitisk sakkunskap
och erfarenhet av eftervårdsproblem som icke återfinnes hos domstolarna.
Det är vidare i samhällsskyddets och djupare sett även i den frigivnes intresse,
att nödiga beslut fattas utan onödig omgång. Den i propositionen
valda utvägen, som i realiteten innebär att fångvårdsstyrelsen skaili taga
ställning till frågan örn förverkande bör beslutas och i så fall överlämna
ärendet till länsstyrelsen, synes icke böra godtagas. Detta system torde medföra,
att ingendera myndigheten känner sig direkt ansvarig för det fattade
beslutet; fångvårdsstyrelsen meddelar ej detta formellt sett, och länsstyrelsen
stöder sig på fångvårdsstyrelsens mening. Ingendera myndigheten är
fullt ägnad att ensam fatta beslut örn förverkande. Fångvårdsstyrelsen besitter
den kriminalpolitiska sakkunskapen, men att förlägga beslutanderätten
örn frihetsberövande till styrelsen skulle strida mot den viktiga rättsprincipen,
att en fångvårdsmyndighet ej själv bör bestämma, när fångvård skall
äga rum. Länsstyrelsen åter torde i regel varken besitta kriminalpolitisk
sakkunskap eller erbjuda samma garantier som domstol vid ett rättsligt
bedömande av förutsättningarna för frihetsberövande. Som i ovannämnda
sakkunnigbetänkande framhållits, har gällande lags ståndpunkt i fråga om
länsstyrelsens beslutanderätt föranletts av ett uttalande av högsta domstolen,
att tillsynen över de villkorligt frigivna ägde karaktären av polisuppsikt och
nära sammanhängde med andra polismyndigheterna tillkommande åligganden.
Ingen torde nu vilja göra gällande, att eftervården bör anordnas polismässigt.
När antalet frågor om förverkande efter den obligatoriska villkorliga
frigivningens tillkomst kommer att mångdubblas, borde det därför vara
uteslutet att bibehålla länsstyrelsen som beslutande myndighet. Häremot talar
också, att en sådan ordning skulle väsentligt öka länsstyrelsernas redan
nu tyngande arbetsbörda. Vidare må anföras, att inkopplandet av såväl fångvårdsstyrelsen
som länsstyrelsen är ägnat att vålla onödig och skadlig tidsutdräkt.
Slutligen kan den tänkta proceduren vålla olägenheter, därest länsstyrelsen
efter det ärendet inkommit från fångvårdsstyrelsen icke anser sig
böra fatta det av styrelsen rekommenderade beslutet; lång tid kommer då
att förflyta, innan någon åtgärd överhuvud taget kommer till stånd.

En tänkbar utväg vore att på sätt de sakkunniga föreslagit låta fångvårdsstyrelsen
i med särskilda sakkunniga förstärkt sammansättning besluta i
hithörande frågor, varvid de sakkunnigas antal dock borde utökas till tre,
samtidigt som det stadgades, att en av dem skulle vara domare, en läkare
och en i allmänna värv erfaren. Härigenom skulle det beslutande organet
otvivelaktigt komma att erhålla den erforderliga kompetensen. Det förefaller
emellertid'' oegentligt och ägnat att ingiva allmänheten felaktiga föreställningar,
att ett sådant organ fortfarande benämnes fångvårdsstyrelsen. En
sådan organisation ger vidare anledning till jämförelser med institutionerna
på angränsande områden av kriminalvården. Örn återintagning av dem som
utskrivits på prov från ungdomsfängelse, förvaring och internering besluta
särskilda nämnder med i huvudsak samma sammansättning som det ovan
skisserade organet, vilka nämnder jämväl äro utskrivningsmyndigheter och
ha tillsyn över eftervården i dess helhet beträffande respektive klientel. Bestämmelserna
för tvångsuppfostrade och straffriförklarade äro likartade.

Förslå lagutskottets utlåtande nr 49.

19

Framdeles torde man också ha att räkna med tillkomsten av en ny straffform,
arbetsfängelse, varvid en motsvarande nämnd torde komma att handhava
utskrivnings- och eftervårdsfrågorna. Möjligen får det, sedan tillräcklig
erfarenhet vunnits, övervägas att sammanslå de skilda nämnderna till en
gemensam fängelsenämnd eller fängelsedomstol.

För att icke avvika från de hittills valda riktlinjerna i svensk kriminalpolitik
och för att ej skapa organisatoriska svårigheter i framtiden torde
man alltså böra inrätta det organ, som skall handhava de viktigaste eftervårdsfrågorna
beträffande villkorligt frigivna, såsom en särskild nämnd med
domarinslag. Nämnden synes böra få enahanda sammansättning som interneringsnämnden,
dock med den av hithörande ärendens natur betingade
ändringen, att jämte överdirektören i fångvårdsstyrelsen även byrådirektören
å styrelsens sociala avdelning bör vara självskriven ledamot av nämnden.
Övriga ledamöter skulle bliva en domare eller f. d. domare, tillika ordförande,
en i sinnessjukvård erfaren läkare och en i allmänna värv erfaren
lekman. För de icke självskrivna ledamöterna skulle suppleanter utses. En
sådan nämnd, som skulle vara förlagd till fångvårdsstyrelsen, torde draga
relativt ringa kostnader, som i varje fall äro små i förhållande till de stora
sociala och materiella värden, som äro beroende av effektiviteten hos samhällets
kriminalvårdande åtgärder.

Den tänkta nämnden bör träda i fångvårdsstyrelsens resi). Konungens
ställe även beträffande övriga frågor, som röra tillämpningen av villkorlig
frigivning; den bör alltså bestämma, när tillsyn ej skall äga rum, och meddela
särskilda föreskrifter för i fakultativ ordning villkorligt frigiven, ävensom,
när villkorligt frigiven åsidosätter sina åligganden, efter omständigheterna
förordna örn tillsyn, meddela nya föreskrifter för den frigivne och
besluta om varning. Slutligen skall den kunna ändra vad skyddskonsulent
eller styresman beslutit. Mot nämndens beslut bör talan ej få föras.

En viktig fördel, som vinnes genom inrättande av en nämnd, är, att den
kan givas befogenhet att besluta om den frigivnes tagande i förvar i avbidan
på vidare förordnande. Detta institut, som med gynnsamma erfarenheter
prövats bl. a. för ungdomsfängelseklientelets vidkommande, torde vara avsevärt
mera lätthanterligt och ägnat att möjliggöra snabba ingripanden än
den i propositionen föreslagna rätten för länsstyrelsen att förordna om häktning.
Beslut örn tagande i förvar bör kunna fattas av nämndens ordförande,
eventuellt av någon av de självskrivna ledamöterna.

Tillkomsten av en .särskild nämnd torde böra föranleda, att åt nämnden
anförtros den beslutanderätt i ärenden rörande fakultativ villkorlig frigivning,
som i likhet med vad nu gäller föreslagits skola tillkomma Konungen.
Genom sin ovan angivna sammansättning kommer nämnden att utgöra ett
synnerligen lämpligt organ för prövning av hithörande ärenden. Samma skäl
som föranlett, alt prövningen av frågor örn utskrivning från förvaring, internering
och ungdomsfängelse förlagts till interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden,
tala för att låta den nyinrättade nämnden få beslutanderätten
i frågor örn fakultativ villkorlig frigivning. Vidare vinner man härigenom
den otvivelaktiga fördelen, att samma myndighet kommer att handhava
frigivnings- och eftervårdsfrågor, varjämte överflyttningen av ärendena
till nämnden innebär en önskvärd förenkling och rationalisering. Nämnden
synes lämpligen böra kallas frigivningsnämnden.

Mot den fördelning av beslutanderätten i övriga frågor mellan olika myndigheter,
som föreslås i propositionen, torde vissa invändningar kunna riktas.

När tillsyn anordnas, skall, som ovan anförts, skyddskonsulenten i det
distrikt, där den frigivne efter frigivningen skall vistas, utse tillsynsman
för den frigivne och, i den mån det finnes påkallat, meddela särskilda be -

20

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

stämmelser för den frigivna, allt efter samråd med fångvårdsanstaltens
styresman. Det finnes emellertid intet stadgande örn att beslutet angående
villkorlig frigivning skall innehålla föreskrift om den frigivnes vistelseort.
I stället kan sådan föreskrift meddelas av konsulenten, när skäl därtill föranleda.
Detta bemyndigande att bestämma den frigivnes vistelseort synes
böra utbytas mot ett stadgande att, när tillsyn anordnas, skall beslutet örn
villkorlig frigivning alltid innehålla föreskrift om den dömdes vistelseort
efter frigivningen. Detta stadgande torde böra kompletteras med en regel,
att den frigivna ej får byta vistelseort utan medgivande av skyddskonsulenten
i distriktet.

Frågan om vem som skall meddela de särskilda föreskrifter för den frigivne,
som äro upptagna i lagförslagets 8 §, torde vara en av de mest svårlösta
frågorna i nu ifrågavarande lagstiftning. Dessa föreskrifter, som äro
av frihetsinskränkande natur, t. ex. skyldighet att bo på ett upptagningshem
och inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst, innebära ofta ett så
djupgående ingrepp i den personliga friheten, att försiktighet bör iakttagas
vid valet av myndighet som får meddela dem. Vid fakultativ frigivning
komma dessa föreskrifter att meddelas av frigivningsnämnden. Att låta
nämnden besluta i dessa frågor även vid obligatorisk villkorlig frigivning
torde bliva alltför betungande för nämnden, och denna utväg bör därför avvisas,
särskilt som nämnden kan upphäva föreskrifterna på besvär av den
frigivne. Det är av vikt, att föreskrifterna meddelats redan före frigivningen,
så att den frigivne omedelbart försättes i de förhållanden, som anses bäst
ägnade att förebygga återfall i brott. Angelägenheten härav har antytts av
lagrådet i dess yttrande. Det är vidare önskvärt, att det organ, som meddelar
föreskrifterna, har en såvitt möjligt fullständig kännedom örn den dömdes
förhållanden. Dessa förutsättningar uppfyllas ej alltid av skyddskonsulenten
i det distrikt, där den dömde skall vistas. Konsulenten torde ofta vara
bosatt i en helt annan del av landet än där den dömde avtjänar straff, och
då konsulenten icke kan beräknas medhinna att i nämnvärd utsträckning
besöka anstalter utanför sitt distrikt, får han i sådana fall merendels kännedom
om den dömdes förhållanden endast genom skriftväxling med fängelset.
Härtill kommer, att en sådan skriftväxling måste bli mycket betungande för
konsulenten. Det synes därför lämpligare att, på sätt de sakkunniga föreslagit,
styresmannen får meddela ifrågavarande föreskrifter efter samråd med
anstaltsnämnden, där sådan finnes, och skyddskonsulenten i det distrikt, där
den frigivne skall vistas. Det förutsättes därvid, att fångvårdsstyrelsen beslutar,
att anstaltsnämnd skall finnas vid samtliga de anstalter, från vilka
villkorlig frigivning kommer att äga rum, ävensom att skyddskonsulenten i
det distrikt, där anstalten är belägen, samt av fångvårdsstyrelsen jämlikt 15 §
stadgan angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter utsedda
personer med erfarenhet rörande social hjälpverksamhet deltaga i nämndens
behandling av hithörande ärenden. Styresmannens beslut böra kunna överklagas
hos frigivningsnämnden.

Skyddskonsulenten i det distrikt, där den dömde vistas, bör sedan äga
att ändra eller upphäva meddelade föreskrifter ävensom att, i motsats till
vad som föreslagits i propositionen, meddela nya föreskrifter för den dömde.
Häremot möta ej samma betänkligheter som mot att låta honom meddela
sådana föreskrifter, innan han lär känna den frigivnes förhållanden. Han
bör emellertid, som ovan förutsatts, även ha möjlighet att hänskjuta frågan
örn nya föreskrifter till frigivningsnämndens avgörande.

Angelägenheten av att tillsynsman för den dömde alltid finnes utsedd vid
den villkorliga frigivningen medför, att det torde vara lämpligast att låta
tillsynsman förordnas av styresmannen efter samråd med anstaltsnämnden

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

21

och konsulenten i det distrikt, där den frigivne skall vistas. Möjligen bör
det särskilt stadgas att, om konsulenten föreslagit viss tillsynsman, denne
alltid skall förordnas. Särskilda bestämmelser erfordras örn rätt för konsulenten
att entlediga tillsynsman och förordna annan i hans ställe. Vid fakultativ
villkorlig frigivning torde frigivningsnämnden böra förordna tillsynsman
för den frigivne.

Propositionen öppnar icke möjlighet till förkortning av prövotiden, när
den villkorligt frigivne förhållit sig väl. I analogi med vad som nu är fallet
vid villkorlig dom torde frigivningsnämnden böra tillerkännas befogenhet att
förordna om sådan förkortning av prövotiden.

I propositionen utsäges ingenting örn att tillsynsmännen för de villkorligt
frigivna skola tillerkännas ersättning för sina uppdrag. Att så sker synes
ofrånkomligt. Redan nu möter det stora svårigheter att anskaffa oavlönade
tillsynsmän åt dem som utskrivas på prov från ungdomsanstalt, och läget
torde i detta hänseende försämras, när ett nytt stort tillsynsklientel tillkommer.
Det torde därför i samband med lagens antagande böra uttalas, att tillsynsmännen
för dem, som villkorligt frigivas eller utskrivas från fångvårdens
anstalter, skola åtnjuta ersättning enligt samma grunder som övervakare över
villkorligt dömda.

Den föreslagna lagen avses enligt propositionen skola träda i kraft den dag
Konungen förordnar. Anståndet med ikraftträdandet har motiverats med att
det torde åtgå någon tid för de nya skyddskonsulenterna, som träda i funktion
den 1 januari 1944, att inrätta sig för sin verksamhet. Då det däremot
icke ifrågasatts, att skvddskonsulentorganisationen skulle på något sätt utvidgas
med tanke på konsulenternas åligganden beträffande de villkorligt
frigivna, synes hinder ej möta mot att tiden för lagens ikraftträdande vid dess
antagande bestämmes till den 1 juli 1944.

De tidsbestämda frihetsstraffen straffarbete och fängelse bilda grund- Utskottet.
stommen i det svenska straffsystemet. Länge erbjöd det straffrättsliga reaktionssystemet
ingen annan möjlighet än att låta den brottslige undergå ett
efter brottets grovhet avpassat tidsmått straffarbete eller fängelse. Sedan
detta straff blivit i sin helhet verkställt upphörde samhället att intressera sig
för den brottslige. Så länge vedergällnings- och avskräckningssynpunkterna
voro förhärskande, gjorde sig behovet av reformer föga gällande. Allteftersom
straffet vid sidan av sin allmänpreventiva uppgift tillmätts det mera
praktiska syftet att skydda samhället mot ytterligare brottslighet från den
dömdes sida, har emellertid den uppfattningen gjort sig gällande, att tidsbestämda
straff utan eftervård i många fall utgöra ett föga tjänligt medel
för den brottsliges återanpassning i samhället; denna uppfattning har vunnit
stöd i den erfarenhetsmässigt höga återfallsfrekvensen efter undergånget
frihetsstraff. Under det straffrättsliga reformarbetet har det varit en huvudsynpunkt
att söka åvägabringa en effektiv eftervård åt den dömde. Detta
syfte har man sökt vinna på två vägar. A ena sidan har man öppnat möjlighet
alt i stället för de tidsbestämda straffen använda till tiden mera obestämda,
med eftervård förenade behandlingsformer — tvångsuppfostran,
ungdomsfängelse, förvaring, internering — och en ytterligare nyansering av
straffsystemet i denna riktning har övervägts. Å andra sidan har man sökt
åvägabringa att de från straffarbete och fängelse frigivna bliva föremål för
stödjande och kontrollerande åtgärder. I sistnämnda hänseende har den vill -

22

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

korliga frigivningen tillmätts stor betydelse. I motsats till de tidsobestämda
åtgärderna, där eftervården är en integrerande del av straffet, innebär den
villkorliga frigivningen att en viss del av straffet utbytes mot i brottsförebyggande
syfte anordnad tillsyn och annan eftervård, när sådan är erforderlig.
Hittills har den villkorliga frigivningen härjämte merendels haft
karaktären av en belönande straffavkortning och alltså kommit till användning
endast i mera godartade fall. Till följd härav och på grund av de ganska
snäva förutsättningarna för dess tillämpning har den villkorliga frigivningen
kommit att beröra endast en relativt ringa del av fångvårdsklientelet.

Huvudsyftet med det nu föreliggande förslaget är att skapa förutsättningar
för en effektiv eftervård åt ett större antal av dem som frigivas från
straffarbete eller fängelse. Detta syfte söker förslaget ernå genom att införa
obligatorisk villkorlig frigivning efter fem sjättedelar av strafftiden
för dem som ha att undergå minst sex månaders tidsbestämt straffarbete
eller fängelse. Under en prövotid motsvarande återstående strafftiden, dock
minst ett år, skall den villkorligt frigivne, när ej särskilda skäl till annat
föranleda, stå under tillsyn. För den frigivne kunna särskilda frihetsinskränkande
föreskrifter meddelas. Åsidosätter den frigivne vad som åligger
honom, kan i sista hand prövotiden förlängas eller den villkorligt medgivna
friheten förklaras förverkad. Villkorlig frigivning i förening med straffhot
skall sålunda ingå som ett normalt led i straffverkställigheten. Däremot
föreslås ingen utvidgning av den nuvarande möjligheten till fakultativ villkorlig
frigivning efter två tredjedelar av strafftiden, utan sådan frigivning
skall fortfarande kunna ske först sedan den dömde avtjänat minst ett år
av strafftiden.

Mot införandet av obligatorisk villkorlig frigivning ha riktats vissa invändningar,
av vilka de viktigaste äro, att det är opsykologiskt att påtvinga
den dömde en eftervård som han själv ej vill medverka till och att den i
jämförelse med den långvariga tillsynen ringa straffpåföljd, som hotar den
efter ett kortvarigt frihetsstraff villkorligt frigivne, sannolikt kommer att
direkt uppmuntra den mest svårartade delen av klientelet att söka undkomma
tillsynen genom att förverka den villkorligt medgivna friheten, medan
det i fråga om de godartade fallen framstår som onödigt och måhända
skadligt att utbyta en kort straffåterstod mot långvariga frihetsinskränkningar.
Häremot har å andra sidan anförts, att det är de svårartade fallen som
ha största behovet av tillsyn och annan eftervård, att en frigiven i regel
torde vara angelägen om att icke åter bliva intagen i fångvårdsanstalt, oavsett
vilken tid han skall kvarbliva där, samt att tillsynen är föga betungande
för de godartade fallen, örn den handhaves på rätt sätt.

Eftervården åt frigivna innebär framför allt direkta hjälpåtgärder, främst
arbetsanskaffning. Dessa åtgärder, som böra stå till buds för alla frigivna,
förutsätta icke något tvång. I ett stort antal fall utgör emellertid tillsyn
och annan kontroll ett nödvändigt komplement till hjälpverksamheten, och
någon form av tvång blir då en förutsättning för att eftervården skall kunna
genomföras. För åvägabringande av detta tvång är den villkorliga fri -

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

23

givningen med åtföljande straffhot ett lämpligt medel, särskilt därigenom
att den dömdes frivilliga medverkan ofta vinnes genom att en del av straffet
efterskänkes. Ur sistnämnda synpunkt är otvivelaktigt den fakultativa
villkorliga frigivningen den naturligaste och mest utsiktsrika formen. Den
avser att efter prövning i varje särskilt fall utbyta en relativt betydande del
av straffet mot en något längre tids eftervård, som är bättre ägnad att förebygga
återfall i brott. För den dömde ter sig detta utbyte, som äger rum
på hans egen ansökan, som en lindring i straffet. Fakultativ villkorlig frigivning
kan emellertid ej lämpligen användas för brottslingar med utpräglat
dålig prognos, då de ej kunna antagas i högre grad söka medverka till sin
anpassning i samhället och skäligen ej heller böra åtnjuta lika stor sträffavkortning
som de mera välartade fallen. Då i samhällsskyddets intresse
stödjande och kontrollerande åtgärder äro särskilt påkallade beträffande
dem som ingiva dåliga förhoppningar för framtiden, vill utskottet därför
i princip giva sin anslutning till att obligatorisk villkorlig frigivning införes
som ett normalt led i straffverkställigheten. Sådan villkorlig frigivning bör
ej vara beroende på den dömdes samtycke.

Beträffande frågan, örn obligatorisk villkorlig frigivning bör, på sätt som
föreslagits, komma till användning vid frihetsstraff på så kort tid som sex
månader, har inom utskottet yppats tvekan huruvida icke det ådömda straffet
och därmed även den vid frigivningen återstående strafftiden bör vara
av längre varaktighet. Härvid har särskilt framhållits, att det för den dömde
måste te sig som en betydande straffskärpning att han tvingas utbyta en
straffåterstod som understiger två månader mot en ettårig tillsyn som måhända
dessutom är förenad med särskilda frihetsinskränkande föreskrifter,
samt att det straffhot som den korta straffåterstoden utgör i många fall får
antagas bliva föga effektivt när det gäller att förmå den frigivne att fullgöra
sina åligganden. Som i propositionen anförts skulle genom en höjning av
strafftiden till ett år institutets tillämplighetsområde väsentligt inskränkas;
med utgångspunkt från 1941 års siffror skulle årliga antalet villkorliga frigivningar
sjunka från omkring 900 till omkring 350. Enligt 1942 års nu föreliggande
siffror skulle antalet minskas från omkring 1,200 till omkring 500
fall. Utskottet har därför ansett det böra övervägas, huruvida brottspreventionen
kräver att en effektiv eftervård anordnas för det klientel som dömes
till straff understigande ett år. Örn det huvudsakligen rör sig om relativt
godartade förstagångsbrottslingar med god prognos kunde det uppenbarligen
försvaras att utesluta dem från en tvångsvis anordnad eftervård, medan saken
ställer sig annorlunda, örn det gäller ett klientel av recidivister. Till upplysning
i detta hänseende har strafflagberedningen till utskottets förfogande
ställt en av beredningen verkställd utredning angående under år 1942 nykomna
straffångar (de nykomna fängelsefångarna med en strafftid över sex
månader utgjorde sammanlagt endast 35 och kunna således liimnas åsido).
Utredningen föreligger i form av en tabell, vilken bifogas detta utlåtande.
Av 2,185 straffångar som nämnda år intogos i fångvårdsanstalterna hade
714 en strafftid som utgjorde minst sex månader men understeg ett år. över

24

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

hälften av dem voro i åldern mellan 21 och 30 år. Det största antalet utgjordes
av för tjuvnadsbrott dömda (486) och för andra vinningsbrott dömda
(176). Av ifrågavarande 714 straffångar voro endast 223 eller 31.2 % förut
helt ostraffade, medan 138 tidigare erhållit villkorlig dom och 353 undergått
frihetsstraff, förvaring eller internering. Den fullständiga fördelningen av
ifrågavarande klientel med hänsyn till brottstyp, ålder och tidigare kriminalitet
framgår av tabellen. Utredningen visar otvetydigt att det stora flertalet
av de nu ifrågavarande straffångarna äro för vinningsbrott dömda recidivister
i de yngre åldersklasserna, alltså fångar som erfarenhetsmässigt förete hög
återfallsfrekvens och utgöra en betydande fara för samhället. Behovet av
tillsyn och annan eftervård blir än mera uppenbart i belysning av den omständigheten
att icke mindre än 75 av de 353 anstaltsbehandlade recidivisterna
tidigare även undergått tvångsarbete eller varnats för lösdriveri.

Vid dessa förhållanden har utskottet icke ansett det böra ifrågakomma att
beträffande detta klientel avstå från den eftervård som kan komma till stånd
genom obligatorisk villkorlig frigivning. Den som undergår minst sex månaders
straffarbete eller fängelse bör alltså alltid villkorligt frigivas efter fem
sjättedelar av strafftiden. När strafftiden understiger ett år, anser emellertid
utskottet att en ettårig prövotid skulle stå i missförhållande till den korta
straffåterstoden. Utskottet föreslår därför, att den prövotid som enligt 4 §
i förslaget åtföljer den villkorliga frigivningen skall utgöra sex månader
i stället för ett år, örn det ådömda straffet ej uppgår till ett år. En sådan
förkortning av prövotiden torde tillgodose skäliga hänsyn till individens intressen,
samtidigt som den många gånger medför att det för den dömde kommer
att framstå som mera angeläget att bliva villkorligt frigiven än att få
avtjäna återstoden av straffet. Under det halvår som prövotiden varar torde
man i väsentlig mån kunna uppnå vad som står att vinna med tillsyn och
annan eftervård, då det ju framför allt gäller att vara den frigivne till stöd
under den egentliga övergångstiden efter frigivningen. Då utskottet på sätt
nedan angives föreslår, att även fakultativ villkorlig frigivning skall ifrågakomma
vid kortare strafftid än ett år, blir den förkortade prövotiden i vissa
fall gällande även vid sådan frigivning.

Ehuru utskottet sålunda funnit sig böra förorda införandet av obligatorisk
villkorlig frigivning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget, anser
utskottet emellertid att den fakultativa villkorliga frigivningen, som förutsätter
den dömdes medverkan, ur brottsförebyggande synpunkt är överlägsen
den obligatoriska villkorliga frigivningen. Med hänsyn härtill anser utskottet
att den fakultativa villkorliga frigivningen bör kunna ifrågakomma
även tidigare än när ett år avtjänats av straffet. Idealet skulle måhända vara
att göra den fakultativa frigivningen tillämplig vid lika korta strafftider som
den obligatoriska. Då detta emellertid sannolikt skulle medföra praktiska
svårigheter, har utskottet stannat vid att föreslå sådan ändring av 2 § i förslaget,
att fakultativ villkorlig frigivning må äga rum, när den dömde avtjänat
två tredjedelar av strafftiden, dock minst åtta månader.

I visst avseende kan förslaget i jämförelse med gällande lag anses inne -

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

25

bära en inskränkning av möjligheten till fakultativ villkorlig frigivning. Som
förutsättning härför uppställes nämligen uttryckligen — vid sidan av kravet
på sannolikhet för att den dömde efter frigivningen skall förhålla sig väl —
att hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar att straffet fortsättes.
Det krav på hänsynstagande till allmänpreventionens intresse som fått uttryck
i detta stadgande torde i viss mån beaktas redan vid tillämpningen av
gällande lag, varvid man stöder sig på ett även i föreliggande förslag upptaget
stadgande, att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning bl. a.
skall beaktas brottets beskaffenhet samt orsakerna till och omständigheterna
vid detsamma. Avsikten med detta stadgande torde egentligen vara att nämnda
omständigheter skola beaktas vid bedömandet av utsikterna för att den dömde
på fri fot skall förhålla sig väl. Genom det i förslaget upptagna tillägget
har enligt utskottets mening den allmänpreventiva synpunkten skjutits i förgrunden
på ett sätt, som varken är motiverat av praktiska eller teoretiska
grunder. Brottets svårhet har redan beaktats av domstolen vid sträffmätningen,
och det kan icke vara lämpligt att i administrativ väg göra en ny bedömning
härav under verkställigheten av det utmätta straffet, vilket måste
komma att verka som en korrigering av domstolarnas straffmätning. Utskottet
föreslår därför, i enlighet med i motionerna framställt yrkande, att stadgandet
om att villkorlig frigivning enligt 2 § ej får ske när hänsyn till den
allmänna laglydnaden påkallar att straffet fortsättes får utgå. Till grund
för avgörandet av frågan huruvida fakultativ villkorlig frigivning skall medgivas
bör således enligt utskottets förslag huvudsakligen läggas, huruvida
det kan antagas att den dömde efter frigivningen skall förhålla sig väl. Vid
bedömandet härav får enligt paragrafens fortsatta lydelse hänsyn bl. a. tagas
till brottets beskaffenhet, dess orsaker och omständigheterna vid detsamma.

Enligt förslaget äger fångvårdsstyrelsen eller, vid fakultativ villkorlig frigivning,
Konungen medgiva, att tillsyn icke anordnas, när den av särskilda
skäl prövas ej vara erforderlig. Detta stadgande har motiverats med att sådana
fall kunna inträffa, då med hänsyn till den frigivnes personliga egenskaper
och förhållanden tillsyn icke blott är obehövlig utan även olämplig.
Om det redan vid frigivningen står klart att tillsyn icke erfordras för att
den frigivna skall föra ett otadligt liv, har det ansetts att tillsyn ej bör anordnas.
De sålunda anförda synpunkterna vill utskottet ytterligare understryka.
Enligt utskottets mening torde det i relativt stor utsträckning inträffa att anordnandet
av tillsyn är överflödigt. Utskottet tänker därvid siirskilt på de
tillfällighetsbrottslingar, ofta tillhörande äldre åldersklasser, som dömas för
typiska engångsförbrytelser. I sådana fall fyller tillsynen icke något förnuftigt
ändamål utan är snarare ägnad att skapa onödig irritation och måhända
även hinder för den frigivnes fortkomst. Vid lagens tillämpning bör det därför
i varje särskilt fall övervägas huruvida tillsyn bör anordnas eller ej. För
att markera att befrielse från tillsyn icke endast bör förekomma i sällsynta
undantagsfall, föreslår utskottet att den i förslaget för sådan befrielse uppställda
förutsättningen att särskilda skäl skola föreligga får utgå. Då i vissa
fall anledning torde kunna uppkomma att under loppet av prövotiden låta

26

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

tillsynen upphöra, synes ifrågavarande stadgande icke böra taga sikte uteslutande
på anordnandet av tillsyn. Utskottet föreslår alltså att 6 § första
stycket får den lydelsen, att när tillsyn prövas icke erforderlig, fångvårdsstyrelsen
eller, vid frigivning enligt 2 §, Konungen må medgiva att tillsyn icke
skall äga rum. Det skall alltså tillkomma fångvårdsstyrelsen eller, när frigivning
skett enligt 2 §, Konungen att häva tillsynen under prövotiden.

I motionerna har yrkats att möjlighet skall öppnas till förkortning av prövotiden
sedan denna börjat löpa. Då enligt vad ovan anförts tillsynen skall
kunna hävas under prövotiden, torde en förkortning av denna i regel komma
att sakna praktisk betydelse för den dömde, åtminstone såvitt han bemödar
sig örn att föra ett otadligt liv. Utskottet erinrar även om sitt förslag,
att prövotiden i vissa fall skall utgöra endast sex månader. Vid dessa förhållanden
synas tillräckliga skäl saknas för införandet av den i motionerna
föreslagna regeln.

Enligt förslaget skall skyddskonsulenten i det distrikt där den frigivne
efter frigivningen skall vistas efter samråd med fångvårdsanstaltens styresman
utse tillsynsman för den frigivne. Utskottet, som anser denna procedur
i vissa fall kunna medföra hinder mot att tillsynsman, såsom önskvärt är,
förordnas före frigivningen, finner det lämpligare att tillsynsmannen förordnas
av fångvårdsanstaltens styresman efter samråd med konsulenten i
det distrikt där fången efter frigivningen skall vistas. Skyddskonsulenten bör
äga entlediga tillsynsman och utse annan i hans ställe. När tillsyn på grund
av bestämmelserna i 11 § anordnas under prövotiden eller fråga om utseende
av tillsynsman eljest uppkommer under prövotiden, bör skyddskonsulenten
förordna tillsynsman. I nu angivna hänseenden föreslår utskottet ändring
av 6 § i förslaget.

När styresman vid fångvårdsanstalt skall förordna tillsynsman, bör han,
förutom med vederbörande skyddskonsulent, samråda med anstaltsnämnden,
där sådan finnes. Bestämmelse härom torde böra meddelas i administrativ
ordning.

Om ej annan lämplig person finnes att tillgå, skall enligt förslaget på landet
landsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal vara pliktiga att
mottaga uppdrag såsom tillsynsman. Enligt utskottets mening är det olämpligt
att i lagen intaga en sådan regel, som ger intryck av att tillsynen i vissa
fall kan få karaktären av polisuppsikt. Skulle för lagens tillämpning en regel
som den föreslagna finnas erforderlig, bör den utfärdas i administrativ
ordning.

I motsats till övervakarna över villkorligt dömda åtnjuta tillsynsmännen
för dem som villkorligt frigivas eller utskrivas på prov från fångvårdens
anstalter för närvarande ingen ersättning. I motionerna har med framhållande
av de olägenheter som äro förenade härmed, yrkats att riksdagen i
samband med lagens antagande måtte uttala, att tillsynsmännen för nämnda
kategorier skola åtnjuta ersättning enligt samma grunder som övervakare
över villkorligt dömda. I likhet med motionärerna anser utskottet det er -

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

27

forderlig! att ersättning åt tillsynsmännen för villkorligt frigivna kommer
till stånd. Det kan icke anses tillbörligt att tillsynsmännen, som förutom den
möda de nedlägga vid uppdragens utövande merendels även åsamkas vissa
utgifter, skola stå helt utan ersättning. För att lämpliga tillsynsmän skola
kunna förvärvas till det genom införandet av obligatorisk villkorlig frigivning
växande tillsynsklientelet torde det vara ett oundgängligt villkor att
denna fråga får sin lösning. Utskottet föreslår därför att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t göra framställning härom.

Enligt 8 § i förslaget må det i samband med villkorlig frigivning, i den
mån det finnes påkallat med hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet,
hans vandel eller andra omständigheter, kunna åläggas honom
att ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande vistelseort,
bostad, arbetsanställning, utbildning eller användande av fritid. Vidare kan
det åläggas honom att avhålla sig från bruk av rusdrycker och att underkasta
sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar.

I brottsförebyggande syfte är möjligheten att meddela de föreslagna särskilda
föreskrifterna av stort värde, och utskottet har intet att erinra mot
förslagets utformning i detta hänseende. Utskottet vill emellertid understryka
att man måste ha för ögonen att dylika förhållanderegler, samtidigt som
de djupare sett tjäna den frigivnes egna intressen, ofta ha karaktären av ingripande
frihetsinskränkningar. Det är därför angeläget att de tillämpas
med varsamhet och icke komma till användning i oträngt mål. Utskottet vill
särskilt framhålla att rätten att föreskriva bostad för den frigivne endast
i sällsynta undantagsfall bör tillämpas så, att denne mot sin vilja förpliktas
att arbeta och bo på något upptagningshem med anstaltskaraktär. En
dylik tvångsöverflyttning från en anstalt till en annan, låt vara mera öppen
anstalt för en tid som kanske överskjuter den återstående strafftiden kan
så gott som aldrig vara försvarlig. Däremot torde det, när den frigivne under
prövotiden missköter sig, kunna ifrågakomma att i valet mellan inackordering
å ett upptagningshem och förverkande välja den förra åtgärden. I
en del fall kan det måhända finnas skäl att låta den frigivne bo på ett upptagningshem,
medan han på dagen har sitt vanliga arbete utom hemmet.
Även vid meddelandet av föreskrifter om den frigivnes användande av fritid
och förfogande över arbetsförtjänst bör varsamhet iakttagas.

överhuvud taget vill utskottet framhålla, att de åtgärder som vidtagas i
fråga om villkorligt frigivna så långt möjligt böra lia karaktären av hjälpåtgärder
och icke av tvångsåtgärder. Den viktigaste och mest positiva åtgärden
för den frigivnes tillrättaförande måste alltid vara att bistå honom
med arbetsanskaffning. När mera ingripande åtgärder erfordras, bör den
frigivnes frivilliga medverkan i första hand eftersträvas.

Med hänsyn till de ifrågavarande föreskrifternas ofta ingripande natur
är det av största vikt, att det organ som skall meddela dem är väl ägnat
för denna uppgift. Enligt förslaget skola föreskrifterna meddelas av skydds -

28

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

konsulenten i den frigivnes blivande vistelseort efter samråd med fångvårdsanstaltens
styresman. I överensstämmelse med det till grund för propositionen
liggande sakkunnigbetänkandet och med motionerna föreslår utskottet
att föreskrifterna i stället skola meddelas av styresmannen efter
samråd med skyddskonsulenten i det distrikt där den frigivne skall vistas.
Styresmannen bör även samråda med anstaltsnämnden, där sådan finnes.
Härom bör föreskrift utfärdas i administrativ väg. Utskottet förutsätter, att
anstaltsnämnder inrättas vid de fångvårdsanstalter det här kan gälla och att
skyddskonsulenten i det distrikt där anstalten är belägen får tillfälle till
samråd med nämnden vid behandling av dessa frågor. Den sålunda föreslagna
ordningen torde innebära större garantier för ett riktigt bedömande
av hithörande frågor än om en konsulent, som i många fall vistas i en
annan del av landet än den där anstalten är belägen, endast på grundval
av från anstalten inhämtade uppgifter skall träffa avgörandet. Den är också
ägnad att hos fångvårdens funktionärer väcka och underhålla intresset
för den dömdes återanpassning i samhället och synes på detta sätt komma
att gynnsamt påverka fångens behandling inom anstalten.

Enligt förslaget skola jämlikt 8 § meddelade föreskrifter kunna ändras
eller upphävas av den skyddskonsulent som har inseende över tillsynen.
Däremot har konsulenten icke tillerkänts rätt att meddela ny sådan föreskrift.
Enligt utskottets mening är det av vikt att konsulenten får sådan möjlighet.
När konsulenten finner behov föreligga av någon viss föreskrift beträffande
en villkorligt frigiven, vars förhållanden han under utövandet av
sin verksamhet väl lärt känna, böra inga betänkligheter möta mot att tillerkänna
honom rätt att meddela föreskriften. I tveksamma fall bör konsulenten
dock underställa fångvårdsstyrelsen ärendet. Utskottet föreslår sådant
tillägg till 10 § i förslaget, att konsulenten beträffande den som står
under tillsyn skall äga meddela ny föreskrift som i 8 § sägs.

Den ändrade kompetensfördelning mellan styresman och skyddskonsulent
som utskottet föreslagit medför att stadgandet i förslagets 17 § örn
rätt för fångvårdsstyrelsen att efter framställning av villkorligt frigiven eller
eljest ändra vad skyddskonsulent beslutit måste utsträckas att avse även
beslut som meddelats av styresman.

Om den villkorligt frigivne åsidosätter sina åligganden, må vederbörande
myndighet enligt 11 § i förslaget förordna om tillsyn där sådan ej förut anordnats,
meddela föreskrift enligt 8 §, därvid tillika skall förordnas om tillsyn
om så ej tidigare skett, besluta om varning, förordna om prövotidens
förlängning med högst ett år eller förklara den villkorligt medgivna friheten
förverkad. Beslut härom skall enligt 12 § fattas av fångvårdsstyrelsen
utom i fråga om förlängning av prövotiden och förverkande; finner styrelsen
sådan åtgärd böra vidtagas, skall ärendet hänskjutas till länsstyrelsen.
Vid utskottets övervägande av frågan vilken myndighet som skall äga förordna
om de mera ingripande åtgärderna, förlängning av prövotiden och
förverkande av den villkorligt medgivna friheten, har särskild vikt kommit

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

29

att läggas vid rättssäkerhetssynpunkten. Utskottet har på i motionerna anförda
grunder icke kunnat godtaga länsstyrelserna såsom organ för dessa
åtgärder. Sympatier hava inom utskottet uttalats för att anförtro prövningen
åt domstol; fångvårdsstyrelsen skulle då vidarebefordra sådana ärenden till
domstol i stället för till länsstyrelse. Till stöd härför har åberopats att domstolarna
ha liknande befogenheter i fråga om villkorligt dömda. Häremot har
invänts, att man icke lämpligen bör lia olika organ för beslut i de skilda
eftervårdsfrågorna — beträffande de villkorligt dömda handlägger domstolen
samtliga viktigare övervakningsfrågor — och att domstolarna i regel skulle
sakna tidigare kännedom om de villkorligt frigivna. Mot att lägga beslutanderätten
hos domstolarna ha även anförts skäl av praktisk natur. Bland annat
har det ansetts bliva tidsödande och tungrott att först låta frågorna prövas
centralt hos fångvårdsstyrelsen och därefter låta dem gå vidare till en starkt
decentraliserad organisation. Utskottet finner det icke uteslutet att vissa fördelar
skulle vara att vinna genom att överflytta prövningen till domstolarna,
varvid dessa emellertid borde handlägga icke blott ärenden angående förlängning
av prövotiden och förverkande utan samtliga viktigare eftervårdsfrågor.
Härigenom skulle man, förutom större rättssäkerhet, uppnå en måhända
önskvärd decentralisering av organisationen. En sådan väsentlig omläggning
av förslaget har emellertid icke ansetts kunna övervägas för närvarande,
utan torde frågan huruvida eftervården för de villkorligt frigivna
bör anknytas till domstolarna böra ställas på framtiden. I valet mellan de
återstående möjligheterna, den i motionerna föreslagna frigivningsnämnden
och fångvårdsstyrelsen, har utskottet icke ansett sig böra föreslå inrättandet
av en ny nämnd. I viss mån avgörande har därvid varit, att utskottet ansett
prövningen av ärenden rörande fakultativ villkorlig frigivning fortfarande böra
tillkomma Konungen i stället för att, som i motionerna påyrkats, flyttas till
den föreslagna nämnden; för enbart övriga ärenden har nämnden ansetts vara
en onödigt vidlyftig organisation. Utskottet har härvid beaktat skillnaden mellan
å ena sidan de uppgifter som åvila internerings- och ungdomsfängelsenämnderna
och å andra sidan dem varom här är fråga. Sagda nämnder kunna
sägas hava att i domstols ställe fixera en straff- eller interneringstid som
i domen lämnats obestämd, medan vid villkorlig frigivning allenast är fråga
örn att bestämma, huruvida ett av domstol till tiden fixerat frihetsstraff i
sin helhet skall gå i verkställighet eller ej. Denna senare uppgift kan lättare
än den förra anförtros åt ett organ, som icke har utpräglad domstolskaraktär.
Utskottet har därför stannat vid alt beslutanderätten bör ligga hos fångvårdsstyrelsen,
vilken dock i anslutning till sakkunnigbetänkandets ståndpunkt
ansetts vid behandlingen av hithörande ärenden böra förstärkas med
två av Konungen utsedda sakkunniga. Den ene av dessa skall enligt utskottets
förslag vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete. Beträffande
den andre föreslås inga särskilda kompetensföreskrifter, men det
synes lämpligt att han besitter social erfarenhet, t. ex. i arbetsmarknadsfrågor.
Av fångvårdsstyrelsens ordinarie ledamöter böra överdirektören eller slädföre -

30

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

trädare för honom samt en tjänsteman i fångvårdsstyrelsen, lämpligen byrådirektören
å styrelsens sociala avdelning, deltaga i besluten. Det beslutande
organet skulle alltså komma att bestå av fyra ledamöter. Vid lika röstetal för
olika meningar i frågor angående förlängning av prövotid eller förverkande
föreslår utskottet att den mening skall gälla som är lindrigast för den frigivne.

I överensstämmelse med förslaget anser utskottet att fångvårdsstyrelsen
bör avgöra även de övriga eftervårdsfrågorna enligt 11 §, varjämte styrelsen
som förut anförts skall äga medgiva att tillsyn ej skall äga rum samt
äga ändra vad styresman och skyddskonsulent beslutat. Utskottet föreslår
att styrelsen även vid handläggningen av dessa frågor skall vara förstärkt
med de särskilda sakkunniga. Enligt utskottets mening skulle det nämligen
vara mindre lämpligt att tillkalla dessa först då fråga om förlängning av
prövotiden eller förverkande blivit aktuell. I andra än sistnämnda frågor
synes vid lika röstetal överdirektören eller hans ställföreträdare böra hava
utslagsrösten.

De av utskottet sålunda föreslagna reglerna ha föranlett ändringar i 11
och 12 §§ samt tillfogandet av en ny paragraf, vilken, sedan 18 § efter
viss ändring uppgått i 17 §, kunnat infogas som 18 § i förslaget.

Förläggandet av beslutanderätten i förverkandefrågor till fångvårdsstyrelsen
har föranlett att reglerna i 16 § om länsstyrelses rätt till häktning
i anslutning till sakkunnigbetänkandet ersatts med bestämmelser om rätt
för fångvårdsstyrelsen att besluta örn den frigivnes tagande i förvar, när
fråga uppkommer om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Beträffande
beslutanderätten i brådskande ärenden angående tagande i förvar
innehåller den av utskottet föreslagna 18 § en särskild regel. Tagande i förvar,
som redan finnes i ungdomsfängelselagen och 1937 års förvaringslag,
har sin huvudsakliga betydelse för det fall att den frigivne avvikit. Det motsvarar
närmast anhållande av för brott misstänkta personer. I rättssäkerhetens
intresse föreslår utskottet en bestämmelse av innebörd, att den som
tagits i förvar skall lösgivas, därest beslut om förverkande ej meddelats inom
en vecka.

Utskottet har ansett att den frigivne icke bör frånkännas rätt att besvära
sig över fångvårdsstyrelsens beslut om förlängning av tillsynstiden och förverkande
av den villkorligt medgivna friheten. Enligt 17 § skola dessa besvär
prövas av Konungen. Till frågan huruvida prövningen bör förläggas
till Konungen i statsrådet eller till regeringsrätten har utskottet icke tagit
ställning. Då denna fråga ej skall regleras i lagen om villkorlig frigivning,
torde den böra övervägas inom justitiedepartementet och, därest lagändring
erfordras, föreläggas nästa års riksdag. Fångvårdsstyrelsens beslut i övriga
frågor enligt lagen om villkorlig frigivning böra ej få överklagas.

Samtliga jämlikt lagen meddelade beslut av annan myndighet än domstol
skola enligt utskottets förslag omedelbart gå i verkställighet. Av fångvårdsstyrelsen
meddelat beslut örn förverkande skall alltså även lända till efter -

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

31

rättelse utan hinder av anförda besvär. Med hänsyn till den kvalificerade
sammansättning som fångvårdsstyrelsen skall hava vid handläggning av
ifrågavarande ärenden har utskottet ansett att betänkligheter icke möta mot
en sådan ordning. Det är för övrigt ett intresse för den som tagits i förvar att
den återstående strafftiden omedelbart börjar löpa. Fångvårdsstyrelsen bör
dock i tveksamma fall kunna förordna, att beslut om förverkande ej skall
lända till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft. Föreligga delade meningar
i förverkandefrågan beträffande frigiven som vistas på fri fot, torde
sådant förordnande alltid böra meddelas. De av utskottet föreslagna bestämmelserna
ha infogats i 17 §.

I anslutning till de av utskottet föreslagna reglerna i 16 och 17 §§ föreslår
utskottet sådan ändring av 19 § i förslaget, att den däri upptagna regeln om
rätt för häktad att anlita biträde för förberedande och utförande av talan
mot beslut om förverkande i stället skall gälla den som tagits i förvar eller
intagits i fångvårdsanstalt för att avtjäna återstoden av straffet.

Beträffande de av Kungl. Majit framlagda lagförslagen i övrigt har utskottet
icke funnit anledning till någon erinran.

Tiden för lagens ikraftträdande, som utskottet i likhet med motionärerna
anser böra fastställas av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt, torde böra
bestämmas med hänsynstagande till de nya uppgifter som komma att åvila
skyddskonsulenterna. Som i propositionen framhållits torde det åtgå någon
tid för dessa nya befattningshavare att inrätta sig för sin verksamhet. När
de den 1 januari 1944 träda i funktion få de omhändertaga samtliga de villkorligt
dömda som då stå under övervakning, varjämte nya villkorligt dömda
efter hand tillkomma. Ehuru skyddskonsulenterna redan från början skola
taga befattning med eftervården åt alla som frigivas från fångvårdsanstalt,
torde det ur arbetssynpunkt ej vara lämpligt att de påläggas de speciella
arbetsuppgifterna enligt den nya lagen örn villkorlig frigivning förrän deras
verksamhet beträffande de villkorligt dömda organiserats och stabiliserats.
Även sedan detta skett kan det på sätt lagrådet föreslagit övervägas att låta
lagen om villkorlig frigivning först träda i tillämpning beträffande ett mera
begränsat klientel — de till frihetsstraff i minst ett år dömda — för att vid
en något senare tidpunkt vinna tillämpning jämväl å dem som dömts till
sådant straff på kortare tid. Den begränsade tillämpningen skulle då kunna
äga rum från den 1 juli 1944 till den 1 juli 1945. Härigenom skulle man
vinna en lång övergångstid för omhändertagande av de villkorligt frigivna,
under vilken det jämväl kunde övervägas, huruvida slcyddskonsulentorganisationen
utan förstärkning kan åtaga sig de nya uppgifterna i full
utsträckning. Emellertid fa de skäl som tala för en sådan ordning
icke överdrivas. Det är att märka att konsulenterna, i motsats till
vad som är fallet beträffande deras befattning med de villkorligt dömda, icke
på en gång få mottaga ett stort antal villkorligt frigivna utan att detta klientel
efter hand som frigivningarna äga rum växer, till dess antalet personer
för vilka prövotiden utgår, kommer att motsvara antalet nytillkommande

32

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

fall. Även om lagen på en gång sättes i kraft, uppstår sålunda automatiskt
en övergångstid, under vilken konsulenterna få mottaga ett efter hand växande
klientel. Det bör även beaktas att konsulenternas arbetsbörda kommer
att minskas genom att prövotiden för dem som villkorligt frigivas från kortare
straff än ett år sänkes från ett år till sex månader. Visserligen få konsulenterna
från början organisera eftervården för alla dessa personer, men
väsentliga lättnader i arbetsbördan inträda genom prövotidens förkortning,
bl. a. därigenom att konsulenterna få granska ett betydligt mindre antal
rapporter. Den av utskottet föreslagna utvidgningen av möjligheten till fakultativ
villkorlig frigivning medför endast att konsulenterna något tidigare få
taga hand örn vissa personer som någon månad senare skulle obligatoriskt
villkorligt frigivas och kan således ej i nämnvärd grad öka deras arbetsbörda.
Vissa olägenheter skulle vara förenade med ett ikraftträdande av lagen
i två etapper. Med hänsyn till den tilltagande platsbristen på fångvårdens
anstalter är det vidare, för att kostsamma nybyggnader skola kunna
undvikas, ett statsekonomiskt intresse att den obligatoriska villkorliga frigivningen,
som kommer att medföra en betydande minskning av antalet
vårddagar vid fångvårdsanstalterna, vid tidigaste möjliga tidpunkt får träda
i tillämpning i full utsträckning. Utskottet har därför stannat vid att föreslå
att lagen vid sitt ikraftträdande skall omfatta hela sitt tillämplighetsområde.
Försiktigheten har ansetts bjuda, att tidpunkten för ikraftträdandet
bestämmes först till den 1 januari 1945.

Även med denna framskjutna tidpunkt för ikraftträdandet är det enligt
utskottets mening av vikt, att lagstiftningen antages redan i år, då härigenom
skyddskonsulentorganisationen redan från början kan anpassas för de
nya uppgifterna och följdförfattningarna till den nya lagen örn villkorlig
dom, som äro avsedda att träda i kraft den 1 januari 1944, kunna taga hänsyn
jämväl till lagstiftningen om villkorlig frigivning; härigenom vinner
man stor tidsbesparing vid följdförfattningamas utarbetande och undviker
de olägenheter som ur skilda synpunkter skulle följa av att dessa författningar
redan efter ett år måste ändras på väsentliga punkter. På dessa skäl och
då med hänsyn till de grundiga och förtjänstfulla förarbeten, som nedlagts
på den nya lagstiftningen om villkorlig frigivning, denna lagstiftningsfråga
är i hög grad mogen för en lösning, har utskottet icke kunnat biträda ett
inom utskottet framfört yrkande om anstånd till nästa års riksdag med hela
lagärendets prövning genom ett avslag å den nu framlagda propositionen.

Då förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr
68 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid icke äger
ovillkorligt samband med lagstiftningen i övrigt och lämpligen synes kunna
träda i kraft tidigare, föreslår utskottet att tiden för lagens ikraftträdande
bestämmes till den 1 oktober 1943.

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

33

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i förslaget till lag örn villkorlig
frigivning — måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

i) Lag

om villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller ock
fängelse på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då fem sjättedelar
av strafftiden förflutit.

Den som undergår straffarbete på
viss tid eller fängelse och avtjänat två
tredjedelar av strafftiden, dock minst
ett år, må efter egen ansökan villkorligt
frigivas, därest med fog kan antagas
att han efter frigivningen skall
förhålla sig väl och hänsyn till den
allmänna laglydnaden ej påkallar att
straffet fortsättes.

Vid prövning av fråga om frigivna
aktas:

Den som undergår straffarbete på
viss lid eller fängelse och avtjänat två
tredjedelar av strafftiden, dock minst
åtta månader, må efter egen ansökan
villkorligt frigivas, därest med fog kan
antagas att han efter frigivningen skall
förhålla sig väl.

varom i första stycket sägs skall be -

brottets beskaffenhet, dess orsaker och omständigheterna vid detsamma;
den dömdes tidigare vandel;

hans uppförande under fängelsetiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning
ifrågasättes;

hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada; samt
de förhallanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. 3

3 §•

Beslut om villkorlig frigivning enligt 1 § meddelas av fångvårdsanstaltens
styresman.

Om villkorlig frigivning enligt 2 § bestämmer Konungen. Ansökan örn såBihang
till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 1 avd. Nr 19.

3

34

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

dan frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen och överlämnas av denna med
eget yttrande till Konungen.

4 §•

I beslut om villkorlig frigivning
skall fastställas en prövotid motsvarande
den vid frigivningen återstående
strafftiden, dock minst ett år. Örn
förlängning av prövotiden stadgas i
11 §•

4 §■

I beslut örn villkorlig frigivning
skall fastställas en prövotid motsvarande
den vid frigivningen återstående
strafftiden, dock minst ett år, om
det ådömda straffet uppgår till ett år
eller däröver, och eljest sex månader.
Om förlängning av prövotiden stadgas
i 11 §.

5 §•

Den frigivne skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt leverne,
undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på
lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad enligt denna lag och
med stöd därav meddelade föreskrifter åligger honom. Har han förpliktats
ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga
står att fullgöra sin skyldighet därutinnan.

6 §•

Den frigivne skall under prövotiden
stå under tillsyn. Prövas av särskilda
skål tillsyn icke erforderlig,
må dock fångvårdsstyrelsen eller, där
frigivning sker enligt 2 §, Konungen
medgiva att tillsyn icke anordnas.

Tillsynsman för frigiven utses, efter
samråd med fångvårdsanstaltens styresman,
av statens skyddskonsulent i
det distrikt där den frigivne efter frigivningen
skall vistas. Finnes ej annan
lämplig person att tillgå, vare på
landet landsfiskal och i stad polismästare
och stadsfiskal pliktiga att mottaga
uppdrag såsom tillsynsman. Förordnande
för sådan befattningshavare
att vara tillsynsman meddelas av
länsstyrelsen efter framställning av
skyddskonsulent.

6 §•

Den frigivne skall under prövotiden
stå under tillsyn. Prövas tillsyn
icke erforderlig, må dock fångvårdsstyrelsen
eller, vid frigivning enligt 2 §,
Konungen medgiva att tillsyn icke
skall äga rum.

Tillsynsman för frigiven utses av
fångvårdsanstaltens styresman efter
samråd med statens skyddskonsulent
i det distrikt där den frigivne efter
frigivningen skall vistas.

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

35

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Skyddskonsulenten i det distrikt
där den frigivne vistas skall hava inseende
över tillsynens utövande.

(Utskottets förslag:)

Skyddskonsulenten i det distrikt
där den frigivne vistas skall hava inseende
över tillsynens utövande. Konsulenten
äger entlediga tillsynsman
och utse annan i hans ställe. Uppkommer
eljest under prövotiden fråga
örn utseende av tillsynsman, har
skyddskonsulenten att förordna sådan.

7 §•

Det åligger den frigivne att hålla tillsynsmannen underrättad om sin bostad
och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt
hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

8 §•

I samband med'' villkorlig frigivning må, i den mån det finnes påkallat med
hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet, hans tidigare
vandel eller andra omständigheter, jämte det förordnande meddelas om tillsyn,
tillika åläggas honom att

a) ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans
vistelseort, bostad, arbetsanställning, utbildning eller användande av fritid;

b) avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c) underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller
andra tillgångar.

Beslut som avses i denna paragraf
meddelas, då frigivning sker enligt
1 §, av fånga är dsanst altens styresman
efter samråd med statens skyddskonsulent
i det distrikt där den frigivne
efter frigivningen skall vistas. Vid frigivning
enligt 2 § ankommer på Konungen
att meddela sådant beslut.

Beslut som avses i denna paragraf
meddelas, då frigivning sker enligt
1 §, av statens skyddskonsulent i det
distrikt, där den frigivne efter frigivningen
skall vistas, efter samråd med
fångvårdsanstaltens styresman. Vid
frigivning enligt 2 § ankommer på
Konungen att meddela sådant beslut.

9 §.

Tillsynsmannen äger meddela bestämmelser med avseende å verkställandet
av föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföreskrifter han eljest med
hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.

10 §■ 10 §.

Föreskrift som meddelats jämlikt Föreskrift som meddelats jämlikt
8 § må, då anledning därtill förekom- 8 § må, då anledning därtill förekom -

3G

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

mer, ändras eller upphävas av den
skyddskonsulent som Ilar inseende
över tillsynen.

(Utskottets förslag:)

mer, ändras eller upphävas av den
skyddskonsulent som har inseende
över tillsynen. Konsulenten äger ock
beträffande den som står under tillsyn
meddela ny föreskrift som i 8 §
sägs.

11 §•

Åsidosätter den frigivne något som
till följd av frigivningen åligger honom,
må efter omständigheterna

a) förordnas om tillsyn;

b) meddelas föreskrift enligt 8 §,
därvid tillika skall förordnas om tillsyn
om så ej tidigare skett;

c) beslutas att varning skall tilldelas
den frigivne;

d) förordnas om prövotidens förlängning,
dock högst med ett år utöver
den vid frigivningen bestämda tiden;
eller ock

e) förklaras att den villkorligt medgivna
friheten skall vara förverkad.

11 §■

Åsidosätter den frigivne något som
till följd av frigivningen åligger honom,
må fångvårdsstyrelsen efter omständigheterna a)

förordna om tillsyn;

b) meddela föreskrift enligt 8 §,
därvid tillika skall förordnas om tillsyn
örn så ej tidigare skett;

c) besluta att varning skall tilldelas
den frigivne;

d) förordna om prövotidens förlängning,
dock högst med ett år utöver
den vid frigivningen bestämda
tiden; eller ock

e) förklara att den villkorligt medgivna
friheten skall vara förverkad.

12 §.

Åtgärd som avses i 11 § a), b) eller
c) ankommer på fångvårdsstyrelsen
att besluta. Örn åtgärd enligt 11 § d)
eller e) beslutar länsstyrelsen i det
län där den frigivne vistas.

Framställning om åtgärd enligt 11 § Framställning örn åtgärd enligt
göres hos fångvårdsstyrelsen av all- 11 § göres hos fångvårdsstyrelsen av
män åklagare, tillsynsman eller sta- allmän åklagare, tillsynsman eller statens
skyddskonsulent. Finner fång- tens skyddskonsulent.
vårdsstyrelsen åtgärd som ankommer
på länsstyrelse böra vidtagas, skall
ärendet hänskjutas till länsstyrelsen.

I ärende som avses i denna paragraf skall tillfälle lämnas den frigivne att
yttra sig samt yttrande jämväl inhämtas från den skyddskonsulent som har
inseende över tillsynen och från tillsynsmannen, därest dessa ej förut yttrat
sig i ärendet.

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

37

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Åtgärd enligt 11 § må beslutas endast om fråga därom väckes före prövotidens
utgång. Ej må efter prövotidens utgång förordnande meddelas örn
tillsyn, föreskrift enligt 8 § eller varning utan att prövotiden därjämte blivit
förlängd.

13 §.

Varder den frigivne övertygad att hava begått nytt brott efter straffverkställighetens
början men före prövotidens slut och dömes han därför till
fängelse eller straffarbete, skall domstolen, där ej särskilda skäl till annat
föranleda, tillika förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

övertygas den frigivne örn brott, som förövats innan straffet började verkställas,
och ådömes till följd därav förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen,
skall den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Finnes den
frigivne förskylla endast ringa förhöjning i det tidigare ådömda straffet,
ma i stället straff adömas och verkställas för allenast det brott varom han
sålunda övertygats. Prövas förhöjt straff icke böra ådömas, skall det förut
ålömda straffet förklaras avse jämväl det ifrågavarande brottet.

Villkorligt medgiven frihet må ej förklaras förverkad enligt denna paragraf,
med mindre fråga därom uppkommer i mål som anhängiggjorts före
prövotidens utgång.

14 §.

Förklaras den villkorligt medgivna friheten förverkad jämlikt 11 § eller
13 § första stycket, skall det vid frigivningen återstående straffet eller, i fall
som i sistnämnda lagrum sägs, det längre straff som den frigivne har att undergå
anses såsom nytt straff med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning
enligt 1 eller 2 §; och må, där förverkande skett enligt 11 §, villkorlig
frigivning enligt 2 § äga rum ändå att tid som där sägs icke gått till ända.

Varder jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådörnt den frigivne,
skall frågan örn ny villkorlig frigivning bedömas med hänsyn till det för
brotten gemensamma straffet; dock må villkorlig frigivning enligt 1 § ej
ske, med mindre straffet efter avräkning av vad han förut utstått uppgår
till minst sex månader och ej heller förrän den dömde ånyo avtjänat
minst fem månader.

15 §.

Kan den villkorligt medgivna friheten ej längre förklaras förverkad, skall
straffet anses hava vid frigivningen till fullo verkställts.

16 §• 16 §.

Uppkommer fråga örn förverkande Uppkommer fråga örn förverkande
av villkorligt medgiven frihet, äger av villkorligt medgiven frihet, äger
länsstyrelsen, såframt omständighe- fångvårdsstyrelsen, såframt omstän -

38

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

terna därtill föranleda, besluta att den
frigivne skall häktas i avbidan på vidare
förordnande.

17 §•

Fångvårdsstyrelsen äger, efter framställning
av villkorligt frigiven eller
om anledning eljest förekommer, ändra
vad statens skyddskonsulent jämlikt
denna lag beslutat.

Beslut av fångvårdsstyrelsen jämlikt
denna lag må icke överklagas.

Har länsstyrelse förordnat örn förlängning
av prövotid eller förklarat
villkorligt medgiven frihet förverkad,
och vill den frigivne söka ändring i
beslutet, äger han inom åttonde dagen
efter det beslutet delgivits honom
till länsstyrelsen eller tillsyningsman
vid häkte, där han förvaras, ingiva
sina till Konungen ställda besvär. Besvär,
som ingivits till tillsyningsman,
skola av denne ofördröjligen insändas
till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall,
så fort ske kan, insända inkomna besvär
till Konungens nedre justitierevision
tillika med de till målet hörande
handlingarna.

digheterna därtill föranleda, besluta
att den frigivne skall tagas i förvar
i avbidan på vidare förordnande. Herr
beslut örn frihetens förverkande ej
meddelats inom en vecka efter det
den frigivne tagits i förvar, skall han
lösgivas.

17 §•

Fångvårdsstyrelsen äger, efter framställning
av villkorligt frigiven eller
om anledning eljest förekommer, ändra
vad styresman vid fångvårdsanstalt
eller statens skyddskonsulent jämlikt
denna lag beslutat.

Har fångvårdsstyrelsen förordnat
om förlängning av prövotid eller förklarat
villkorligt medgiven frihet förverkad,
må den villkorligt frigivne
hos Konungen söka ändring i beslutet
genom besvär, som skola hava inkommit
till justitiedepartementet sist
ä trettionde dagen efter den då klaganden
erhöll del av beslutet.

övriga beslut av fångvårdsstyrelsen
jämlikt denna lag må icke överklagas.

Beslut som jämlikt denna lag meddelats
av fångvårdsstyrelsen skall, där
ej annorlunda förordnas, omedelbart
lånda till efterrättelse. Beslut av styresman
vid fångvårdsanstalt, statens
skyddskonsulent eller tillsynsman
skall omedelbart gå i verkställighet.

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

39

(Kungl. Maj:ts förslag:)

18 §.

I fråga om verkställighet före besvärstidens
utgång av beslut om förverkande
av villkorligt medgiven frihet
skall i tillämpliga delar lånda till
efterrättelse vad särskilt finnes stadgat
angående verkställighet av straff
ådömt genom utslag som ej vunnit laga
kraft.

övriga beslut jämlikt denna lag
skola, där ej annorlunda förordnas,
omedelbart lända till efterrättelse.

19 §.

Beträffande rätt för den som häktats
enligt 16 § Sitt anlita biträde för
förberedande och utförande av talan
mot beslut av länsstyrelse om förverkande
av villkorligt medgiven frihet
gäde vad i lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad finnes
stadgat, dock att biträdet tillerkänd
ersättning alltid skall stanna å
statsverket.

(Utskottets förslag:)

18 §.

Vid handläggning av ärenden som
enligt denna lag ankomma på fångvårdsstyrelsens
prövning skall styrelsen
bestå av överdirektören eller ställföreträdare
för honom och tjänsteman
i styrelsen som Konungen bestämmer
jämte två av Konungen utsedda
sakkunniga, av vilka den ene
skall vara eller hava varit innehavare
av domarämbete. Såsom styrelsens beslut
skall, vid lika röstetal för olika
meningar, gälla i fråga som avses i
11 § d) eller e) den mening som år
lindrigast för den frigivne och i övriga
fall den som biträdes av överdirektören
eller hans ställföreträdare.

Är ärende angående tagande i förvar
så brådskande att de sakkunniga
ej hinna tillkallas, må ärendet avgöras
av överdirektören eller hans ställföreträdare.

19 §.

Beträffande rätt för den som tagits
i förvar eller intagits i fångvårdsanstalt
för att avtjäna återstoden av
straffet att anlita biträde för förberedande
och utförande av talan mot
fångvårdsstyrelsens beslut om förverkande
av villkorligt medgiven frihet
skall vad i lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad
finnes stadgat äga motsvarande tilllämpning,
dock att biträdet tillerkänd
ersättning alltid skall stanna å statsverket.

20 §.

Vid tillämpning av denna lag skall såsom strafftid räknas jämväl tid under
vilken straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande
som i 4 kap. 12 § strafflagen sägs.

40

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

(Kungl. Majlis förslag:)

(Utskottets förslag:)

21 §.

Fånge som ådömts inneslutning i straffcell må ej villkorligt frigivas förrän
denna bestraffning blivit verkställd.

Har enligt 6 § andra stycket lagen örn förvaring eller internering i säker -hetsanstalt fråga väckts därom att fånge skall underkastas förvaring, må
han ej villkorligt frigivas förrän frågan blivit slutligen avgjord.

Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställighet
av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

22 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft den 1 jaKonungen
förordnar. nuari 1945.

Genom lagen upphäves lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående villkorlig
frigivning; dock skall jämväl efter den nya lagens ikraftträdande äldre
lag tillämpas beträffande den som dessförinnan frigivits.

Villkorlig frigivning jämlikt 1 § i den nya lagen må ej äga rum beträffande
den, för vilken vid lagens ikraftträdande av strafftiden återstår mindre
än en månad eller, örn straffet utgör ett år eller däröver men understiger
tre år, mindre än två månader eller, örn straffet utgör tre år eller däröver,
mindre än tre månader.

Därest lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
vid den nya lagens ikraftträdande ännu icke trätt i kraft, skall intill
dess så sker 21 § i den nya lagen hava följande lydelse:

21 §•

Fånge som ådömts inneslutning i straffcell må ej villkorligt frigivas förrän
denna bestraffning blivit verkställd.

Har i fråga om den som intagits till förvaring i vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare eller intagits i interneringsanstalt för återfallsförbrytare,
förvaringen eller interneringen avbrutits för verkställighet av straffarbete
eller fängelse, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

41

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2) Lag

om .ändrad lydelse ar 4 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

4 KAP.

3 §•

Varder den---de övriga. ''

Från gemensamt---ådömda straffet.

Huru i vissa fall särskilt straff må ådömas i stället för gemensamt straff,
därom stadgas i särskilda lagar om villkorlig dom och om villkorlig frigivning.

Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft den 1 jaKonungen
förordnar. nuari 1945.

3) Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare2 skall erhålla följande ändrade lydelse.

2 §•

Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må ej meddelas
med mindre han

dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa
mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan;

dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt
utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är
att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; samt
dels dömes till straffarbete i minst två år eller ock till sådant straff på
kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff skall sammanläggas
med annat frihetsstraff och det sammanlagda straffet uppgår lill straffarbete
i minst två år; eller, sedan han frigivits från honom för tidigare brott ådömt

1 Senaste lydelse se SFS 1938: 251.

2 Senaste lydelse se SFS 1938: 260.

42

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

straffarbete, ånyo begått brott och därför dömes till straffarbete eller, där
båda brotten äro sedlighetsbrott, till straffarbete eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft den 1 jaKonungen
förordnar. nuari 1945.

4) Lag

om ändrad lydelse ar 4 § lagen den 1 jnli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser
om beräkning av strafftid skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

Fånge skall ur straffanstalten lösgivas å den enligt vad ovan för varje fall
är stadgat bestämda dagen för strafftidens slut.

Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft den 1 okKonungen
förordnar. tober 1943.

B) att riksdagen i anledning av motionerna 1:263 och
II: 376 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Majit ville för nästa års riksdag framlägga förslag om ersättning
från och med den 1 januari 1945 åt tillsynsmän för villkor
ligt frigivna; samt

C) att nyssnämnda motioner i övrigt måtte anses besvarade
genom utskottets hemställan under A).

Stockholm den 18 juni 1943.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Wagnsson, Branting, Eskhult, Karl
lohan Olsson, Linnér och Siljeström;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund, Olsson i
Mellerud, Berg och Björling, fru Gustafson samt herr Werner.

Bilaga.

Under år 1942 nykomna straffångar1.

O. = förut ostraffade''; V. = förut endast villkorligt dömda; R. = personer som förut undergått frihetsstraff, förvaring eller internering.

6 till och med 11 mån.

Brott

Inal-

les

Under
6 mån.

15—20 år

21—29 år

30 år och däröver

Tillhopa t

O.

V.

R.

S:a

O.

V.

R.

S:a

O.

V.

R.

S:a

O.

V.

R.

S:a

1458

700

16

10

3

29

73

70

134

277

32

14

134

180

121

94

271

486

9

Förfalskning, bedrägeri, för-

449

193

4

5

9

17

26

18

61

47

11

48

106

68

42

66

176

1

1

30

2

_

_

2

_

_

2

3

—

1

4

5

—

1

6

9

3

_

_

2

_

1

3

—

—

3

3

2

—

3

5

7

1

_

1

1

_

_.

1

—

—

—

--

2

—

2

4

59

25

1

_

1

5

_

_

5

3

1

1

5

9

1

1

11

3

76

65

1

1

2

_

3

5

1

—

2

3

3

—

6

9

12

_

_

_

_

_

2

2

2

—

—

2

2

—

2

4

Spioneri, sabotage m. m.....

Militärförseelser (ej förmo-

31

27

1

24

—

—

—

—

4

1

—

—

4

1

—

—

2

1

2

1

6

1

"

1

6

2

1 övriga brott...............

14

6

_

_

_

1

1

—

2

3

—

3

4

1

—

5

Summa

2 18ö| 102C

| 22

15

4

41

| 108

| 97

| 158

363 92

| 26

| 192

310

| 223

| 138

353

| 714

1 år

. o. m

2 år

över

2 år
t. o. m.

3 år

240

4

72

8

1

14

1

2

8

11

362

24

4

över
3 år

11

48 431

En under året intagen livstidsfånge har e] medtagits i tabellen.

w

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

44

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

Reservationer:

1:0) av herrar Unnér och Gezelius, vilka ansett, att utskottets utlåtande
och hemställan bort hava följande lydelse:

»Villkorlig frigivning intördes genom 1906 års lag i det svenska straffsystemet.
Den villkorliga frigivningen är emellertid begränsad till sådana fall, då
den dömde undergått straffarbete eller fängelse i minst ett år och utstått minst
två tredjedelar av straffet, varjämte frigivning kan tillämpas allenast med
fångens begivande. Efter frigivningen skall den frigivne vara underkastad en
särskild prövotid, motsvarande den återstående strafftiden, dock minst ett år.
Den sålunda stadgade fakultativa villkorliga frigivningen torde anses såsom
en belöning för den som under strafftiden förhållit sig väl och tillika åsyfta
att genom tillsyn och stöd under den efterföljande prövotiden hjälpa den
brottslige att återgå till ett hederligt liv. Den villkorliga frigivningen har inom
sitt tillämpningsområde använts i ganska stor utsträckning. Resultatet därav
med avseende å återfallsfrekvensen får anses tillfredsställande.

Under det numera pågående reformarbetet inom den svenska straffrätten
har den uppfattningen gjort sig gällande, att villkorlig frigivning bör med avseende
å frihetsstraff på längre tid ingå som ett normalt led i straffverkställigheten,
oberoende av den straffades större eller mindre välförhållande. Genom
det stöd och den tillsyn den frigivne erhåller under en viss prövotid, antages
det bli lättare för honom att övervinna svårigheterna under den första
tiden efter frigivningen samt att anpassa sig efter det normala arbetslivet.
Detta torde få anses vara huvudsyftet med det nu framlagda lagförslaget.

Utskottet anser denna tankegång vara värd ett synnerligt beaktande.

Beträffande utformningen därav har tvekan uppstått i flera viktiga avseenden.
Sålunda råder ovisshet angående förhållandet mellan den hittills gällande
fakultativa och den nu föreslagna obligatoriska frigivningen.

Å ena sidan kan det påstås, att en obligatorisk frigivning måste komma att
omfatta dels ett klientel, som icke är i behov av eftervård, dels ett icke obetydligt
antal som med till visshet gränsande sannolikhet kan antagas icke vara påverkbart
genom den eftervård, prövotiden avser att lämna. För sistnämnda
kategori skulle icke annan utväg stå till buds än att, så snart de frigivna återfalla
i brott eller till asocialt levnadssätt, förklara friheten förverkad eller förordna
örn deras intagning på något hem för frigivna, vilket i verkligheten
komme att erhålla anstaltsliknande karaktär. Föga vore därmed vunnet för
syftet med den obligatoriska frigivningen. Å andra sidan kan det tänkas, att
just bland de obligatoriskt frigivna finnas åtskilliga personer, som väl behöva
stödet av en prövotid utan att prognosen behöver vara alltför hopplös,
men att dessa måhända för närvarande utestängas från villkorlig frigivning
genom de förutsättningar, som stadgas för densamma, särskilt genom bestämmelserna
angående den strafftid som skall vara avtjänad.

Inför sådana iakttagelser ligger det nära till hands att fråga sig, örn det
icke ur kriminalpolitisk synpunkt skulle vara en lämpligare utväg att vidga

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

45

området för den fakultativa villkorliga frigivningen, varigenom en uppdelning
av hela klientelet efter dess behov av och mottaglighet för eftervård
skulle kunna genomföras i stället för det genom propositionen föreslagna
systemet med obligatorisk villkorlig frigivning. Hur långt utvidgningen behöver
gå kan vara föremål för delade meningar.

Dessa grundläggande problem ha icke inom utskottet kunnat genomdiskuteras
så att utskottet för närvarande kan bilda sig en bestämd uppfattning
om den rätta lösningen.

Såsom förut nämnts skulle genom propositionen två slag av villkorlig frigivning
införas. Gränsdragningen dem emellan måste medföra svårigheter,
vilka knappast kunna anses lösta i propositionen. Då propositionen med avseende
å den obligatoriska frigivningen går så långt ned som till ådömt frihetsstraff
av sex månader, kommer den obligatoriska frigivningen, d. v. s. frigivning
utan prövning av eftervårdsbehovet eller av prognosen att sträcka
sig vida längre än den fakultativa frigivningen. Med avseende å sådana, som
dömts till ett straff av ett år eller däröver, uppställer däremot förslaget
strängare förutsättningar i fråga örn det verkställda straffet än för den fakultativa.
Visserligen kan det sägas, att, örn gränsen flyttas ned till och med
sex månader, komma brottslingskategorier, vilka erfarenhetsmässigt kunna
antagas behöva eftervård, i åtnjutande därav. Ä andra sidan måste det möta
betänkligheter att så kortvariga straff som ned till sex månader ytterligare
förkortas, varjämte prövotiden i förhållande till det ådömda straffet framstår
som en avsevärd förlängning. Inom lagrådet har också förordats inskränkning
av tillämpningen av den obligatoriska frigivningen till sådana
personer som ådömts ett straff om minst ett år.

Med avseende å prövotidens längd föreslås i propositionen ett minimum
av ett år, oberoende av vilken strafftid som återstår. Det är möjligt, att de
goda verkningar, som man vill vinna genom eftervården i regel förutsätta
en så lång prövningstid. Det är också möjligt, att differentiering i praktiken
kan ske genom särskilda beslut under prövotiden. Undantagsvis kan också
enligt förslaget tillsyn från början av frigivningen förklaras icke erforderlig.
Men den farhågan kan dock icke avvisas, att den frigivne i sådana fall,
då den återstående strafftiden är kort, kan betrakta en prövotid av ett år,
under vilken han är underkastad vissa inskränkningar i sin frihet, såsom en
skärpning av det ådömda straffet och till följd därav föredrager att avtjäna
den återstående strafftiden samt avsiktligt förverkar frigivningen.

Vill man på grund härav minska prövotidens minimum, då det ådömda
straffet understiger exempelvis ett år, har man att uppmärksamma, att inom
denna grupp faller ett stort antal för tjuvnadsbrott och andra brott dömda,
vilka visa hög återfallsfrekvens och således få antagas väl behöva den eftervård,
som den obligatoriska frigivningen åsyftar, under tillräcklig tid.

I sådana fall, då de ådömda strafftiderna falla inom ramen för såväl den
obligatoriska som den fakultativa frigivningen kommer tillämpningen att
lämna egendomliga resultat. Sålunda skulle det kunna inträffa, att en person,
som är dömd till femton månaders straffarbete och vid prövning efter

46

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

tolv månaders verkställighet icke anses böra frigivas, skall obligatoriskt frigivas
efter ytterligare en halv månad. Uppgår det ådömda straffet till aderton
månader, kan ansökan göras och avslås efter tolv upp till femton månader.
Vid sistnämnda tidpunkt skall obligatorisk frigivning äga rum.

Även dessa frågor ha varit föremål för åtskilliga överläggningar inom utskottet
men osäkerhet kvarstår dock örn den lämpligaste lösningen.

Inom utskottet ha också i flera viktiga detaljer anmärkningar riktats mot
propositionen. Jämväl härutinnan skulle krävas ett mera ingående övervägande.

Örn och i vad mån den föreslagna lagen kommer att medföra gynnsamma
verkningar, beror i väsentlig grad på den organisation — skyddskonsulenter
och tillsynsmän — vilken det åligger att sörja för eftervården. Antalet villkorligt
frigivna växer genom lagförslaget mycket starkt. I propositionen beräknas
antalet till omkring 1,000. I förhållande härtill är skyddskonsulenternas
antal synnerligen ringa. Såsom tillsynsmän synes propositionen avse
att i första rummet anlita frivilliga krafter. I det under andra huvudtiteln vid
årets riksdag beviljade anslaget till understöd åt verksamhet bland frigivna
fångar m. fl. torde icke anslag för sistnämnda ändamål ha beräknats. Det
synes utskottet nödvändigt, att arvode åt tillsynsmännen beräknas.

Det är synnerligen viktigt för det goda resultatet av den villkorliga frigivningen,
att de frigivna kunna infogas i ett normalt arbetsliv och samtidigt
lösgöras från sin gamla miljö i sådana fall, där denna bidragit till kriminaliteten
eller eljest utövat ett skadligt inflytande. Att det i vissa fall kan antagas
bli nödvändigt att de frigivna under någon del av prövotiden få vistas
i övergångshem eller liknande anordningar, kan såsom ovan antytts anses
sannolikt. Enligt de sakkunnigas förslag skulle dylika inrättningar upprättas
och drivas av kommuner och skyddsföreningar. Några särskilda anslag för
dylikt ändamål ha de sakkunniga icke beräknat. I propositionen beröres
denna fråga överhuvud taget icke.

Ovanstående redogörelse torde visa, att förslaget berör flera i det svenska
straffsystemet djupt ingripande problem, om vilkas lösning delade meningar
kunna råda. De sakkunnigas betänkande avgavs i september 1938. Propositionen
har kommit utskottet tillhanda den 18 maj 1943, en tidpunkt, då
utskottet, delvis till följd av samarbete med annat utskott, var mycket arbetsbelastat.
Det har därför icke varit utskottet möjligt att ägna propositionen ett
så ingående och noggrant övervägande som ämnets beskaffenhet kräver. Därtill
kommer att en nu antagen lag icke gärna kan träda i kraft förrän den
1 januari 1945. För en sålunda framskjuten tidpunkt talar särskilt den omständigheten
att konsulentorganisationen dessförinnan bör hinna träda i
verksamhet och de ekonomiska verkningarna av lagen prövas av riksdagen.
Under dessa förhållanden anser utskottet icke lämpligt att nu förorda ett
lagförslag till antagande. Utskottet förväntar i stället, att lagförslag i ämnet,
åtföljt av närmare utredning jämväl angående kostnaderna för lagens genomförande,
avlämnas vid början av nästkommande års riksdag.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68

Första lagutskottets utlåtande nr -19.

47

s. 1) innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid äger icke
ovillkorligt samband med lagstiftningen i övrigt, och utskottet har icke något
annat att erinra däremot än att tiden för ikraftträdandet bör angivas i lagen
och lämpligen kan bestämmas till den 1 oktober 1943.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A) att de genom propositionen nr 252 framlagda förslagen
till lag om villkorlig frigivning, lag om ändrad lydelse av 4
kap. 3 § strafflagen samt lag om ändrad lydelse av 2 § lagen
den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare jämte motionerna måtte av riksdagen
avslås; samt

B) att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag

till

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser
om beräkning av strafftid skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

Fånge skall ur straffanstalten lösgivas å den enligt vad ovan för varje fall
är stadgat bestämda dagen för strafftidens slut.

Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft den 1 okKonungen
förordnar. tober 1943.»

2:o) av herr Branting, vilken anfört:

»Den föreslagna lagen örn villkorlig frigivning är i själva verket på samma
gång en lag örn ''prövotid’ och ''tillsyn’ för var och en, som blivit ådömd
ett frihetsstraff, omfattande 6 månader eller därutöver. Här ligger utan tvivel
förslagets tyngdpunkt. Villkorlig frigivning av till straffarbete eller fängelse
dömda personer är ju hos oss icke någonting nytt, därom gäller för närvarande
lagen av den 22 juni 1906. Men med den nu föreslagna lagen införes
i vårt land ett helt nytt, omfattande och i många avseenden betydelsefullt
institut, avseende s. k. eftervård av alla människor, som under ovan angiven
tid varit ådömda frihetsstraff. Oavsett för vilket slag av brott som någon blivit
dömd och oavsett den frigivnes karaktär och personliga förhållanden
skall han alltså, enligt lagförslaget, efter avtjänande av B/e av straffet ovillkorligen
''villkorligt frigivas’ och ovillkorligen underkastas viss prövotid,

48

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

vanligen i förening med s. k. tillsyn. Prövotiden, vars längd bestämmes av
fångvårdsanstaltens styresman, skall enligt propositionen aldrig vara kortare
än ett år; någon maximitid finnes icke stadgad. Utskottet har för vissa fall
möjliggjort en sänkning av prövotiden till sex månader, nämligen när frihetsstraffet
icke uppgår till ett år, men icke heller för dessa fall finnes någon
maximitid stadgad.

Vad innebär prövotiden och tillsynen för den frigivne? Enligt lagens 5 §
gälla följande allmänna bestämmelser: ''Den frigivne skall under prövotiden
föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda
sig örn utväg till försörjning på lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse
vad enligt denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter
åligger honom. Har han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,
skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra sin skyldighet därutinnan.
’

Dessa stadganden innefatta väl i och för sig allenast krav av sådan beskaffenhet,
som kunna ställas på alla medborgare, vare sig frigivna eller icke.
Emellertid bli konsekvenserna av en eventuell avvikelse givetvis helt annorlunda
för de f. d. fångarna än för andra.

Vidare gäller enligt 6 §: ''Den frigivne skall under prövotiden stå under
tillsyn.’ Detta är alltså huvudregeln. Fångvårdsstyrelsen får dock enligt förslaget,
när tillsyn icke prövas erforderlig, medge alt tillsyn icke skall äga
rum. Den skall handhavas av tillsynsmän. Enligt utskottsförslaget skola dessa
utses av fångvårdsanstaltens styresman, efter samråd med statens skyddskonsulent
i det distrikt, där den frigivne skall vistas. Då man beräknar omkring
1,000 frigivningar örn året och tillsynstiden i många fall blir längre
än ett år, erfordras alltså dels ett ökat antal statliga skyddskonsulenter,
dels ett stort men tills vidare okänt antal tillsynsmän. Med tanke på de allehanda
uppgifter och det ansvar som måste påvila tillsynsmännen, örn hela
institutionen över huvud taget skall ha någon mening, har utskottet föreslagit,
att tillsynsmännen skola få ersättning för sitt arbete.

Den frigivne har att ställa sig till efterrättelse dels de föreskrifter som av
fängelsets styresman, i samråd med skyddskonsulenten, delgives fången vid
hans frigivning, dels de bestämmelser som tillsynsmannen meddelar honom.
Den frigivne kan sålunda åläggas att

a) ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans vistelseort,
bostad, arbetsanställning, utbildning eller användande av fritid;

b) avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c) underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra
tillgångar.

Vidare kan tillsynsmannen meddela den frigivne ytterligare bestämmelser
med avseende å verkställandet av dessa föreskrifter samt därtill ytterligare
meddela honom ordningsföreskrifter, som han eljest finner erforderliga med
hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet.

Det åligger alltid den frigivne att hålla tillsynsmannen underrättad om sin

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

49

bostad och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt
enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

Skulle den frigivne åsidosätta något som sålunda åligger honom må han
efter omständigheterna erhålla varning eller få sin prövotid förlängd eller
slutligen åläggas att börja åter avtjäna den del av strafftiden som efterskänkts
honom.

Som av denna summariska redogörelse framgår blir den frigivne enligt
lagförslaget underkastad etjt mycket omfattande och ingripande system av
övervakning och ''eftervarcF. I utskottsutlåtandet ha delvis refererats de
invändningar som kunna resas mot ett system av denna beskaffenhet.

Det skall ingalunda bestridas, att en anordning som den nu föreslagna i
åtskilliga fall kan verka till viss nytta för frigivna fångar, vilka genom fäng
elsevistelsen mer eller mindre berövats förmågan att reda sig själva ute i
livet. Särskilt är det naturligtvis av största betydelse, om och i vad mån
tillsynsmannen kunna skaffa sina skyddslingar arbete. Framhållas bör emellertid,
att möjligheten att fullgöra sistnämnda uppgift väsentligen blir beroende
av läget på arbetsmarknaden.

Emellertid synes det undertecknad uppenbart, att den i och med lagförslaget
i den svenska kriminalpolitiken introducerade ''eftervården’ av frigivna
fångar, hur välment den än må vara, ingalunda lämpar sig för alla till frihetsstraff
dömda personer. För personer, vilka exempelvis ålagts frihetsstraff
för tryckfrihetsbrott eller för politiska brott eller för ämbetsbrott,
framstår den ifrågasatta obligatoriska eftervården såsom antingen meningslös
eller stötande. Då fråga är om utlänningar, vilka efter utståndet straff
skola utvisas, blir naturligtvis eftervården tekniskt ogenomförbar. I likhet
med lagrådsledamoten justitieråd^ Ericsson, vars remissyttrande återfinnes
i propositionen (s. 53), anser jag att en differentiering mellan olika slag av
brott och mellan olika kategorier av dömda personer borde ha gjorts, så att
icke alla från fängelset frigivna personer utan undantag skola vara underkastade
prövotid och eventuellt även tillsyn av nu nämnd beskaffenhet.

Denna anmärkning träffar en central punkt i lagförslaget, nämligen den
obligatoriska villkorliga frigivningen, enligt lagens första paragraf, med därtill
knutna obligatoriska prövotid etc.

Synnerligt beaktande synes mig även böra tillerkännas den principiella
synpunkt på nu förevarande spörsmål, som av justitierådet Ericsson anförts,
nämligen att med fog torde kunna göras gällande att jämväl den som en
gång förbrutit sig mot landets lagar har rätt att, efter att hava sonat sitt
brott genom att avtjäna det honom ådömda straffet, få i viss mån ordna sitt
liv på egen hand och själv bestämma över sitt kommande öde’. Denna synpunkt
leder till den inställningen, att systemet med prövotid och tillsyn för
villkorligt frigivna icke bör utsträckas utöver det område där gynnsamma
verkningar kunna förväntas.

Mot den obligatoriska förkortningen av alla frihetsstraff med 7„ skulle väl
undertecknad icke i och feit- sig lia någon anmärkning, då jag nämligen är
skeptisk mot nyttan av frihetsstraffen överhuvud taget, sådana de nu liro

Bihang lill riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 1 avd. i\r 49. 4

50

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

anordnade. Å andra sidan är det väl att befara, att domstolarna stundom
skola taga denna obligatoriska förkortning av strafftiden i beräkning redan
vid straffets utmätande och sålunda måhända höja den annars ifrågakommande
strafftiden.

Jag ansluter mig i övrigt till de anmärkningar mot lagförslaget som anförts
i den av herrar Linnér och Gezelius avgivna reservationen samt instämmer
i det däri framställda avslagsyrkandet.»

3:o) av herr Werner, vilken anfört:

»Inledningsvis må påtalas det otillfredsställande uti att ett lagförslag av
så djupt ingripande betydelse för den svenska strafftillämpningen som det
förevarande förelägges riksdagen vid en så sen tidpunkt som skett. Härigenom
har en icke önskvärd forcering av utskottsbehandlingen blivit ofrånkomlig.
De sakkunnigas förslag i ämnet avgavs redan i september 1938, men den
kungl, propositionen har kommit utskottet tillhanda först den 18 maj 1943,
då utskottet på grund av anhopning av sent avlämnade propositioner icke
kunde taga denna komplicerade lagfråga under omedelbar prövning. Under
utskottsbehandlingen har det visat sig nödvändigt att i flera avseenden företaga
viktiga ändringar i den av Kungl. Majit föreslagna lagens innehåll,
vilkas följdverkningar, tillika med lagförslagets i övrigt omfattande räckvidd,
icke kunnat tillfredsställande överskådas och bedömas.

I betydelsefulla avseenden saknas dessutom nödig utredning, såsom exempelvis
i fråga om omfånget och kostnaderna för skyddskonsulent- och
tillsynsmannainstitutionerna och om fri rättshjälp vid anförande av besvär.
Ur dessa och andra synpunkter hade behandlingen av denna viktiga straffreform
enligt min uppfattning bort anstå till en kommande riksdag, då förslaget
i hela dess vidd kunnat ägnas en mera ingående prövning än vad nu
kunnat ske.

Vid bedömandet av förslagets principiella innebörd måste det alltid framstå
såsom ett önskemål att kunna återföra de brottsliga till laglj-diga och
nyttiga samhällsmedborgare. Lika viktigt bör det vara att så vitt möjligt
skydda den frigivne från återfall i brott. Även vid ett oförbehållsamt godkännande
av dessa huvudprinciper torde dock en viss tvekan råda, åtminstone
innan nödig erfarenhet vunnits, rörande den i lagförslagets 1 § stadgade
obligatoriska villkorliga frigivningen. Denna tvekan hänför sig närmast därtill
att förkortningen av fängelsevistelsen, .alltså frigivningen, obligatoiiskt
kommer att omfatta hela det fångklientel, vars strafftid utgör sex månader
och däröver, utan möjlighet till individuell prövning, följaktligen även sådana
vilkas brottsliga anlag och oemottaglighet för fostran innebära en fara för
samhället. Den föreslagna tillsynsmannainstitutionen, örn vars möjlighet att
effektivt fylla sin uppgift mycket delade meningar kunna råda, utgör hän i

icke tillbörligt skydd. ., „ , , R

Då stadgandet i 1 § innebär frigivning redan vid sa kort strafftid som b

månader med en efterföljande prövo- och tillsynstid från 6 månader till 1 år
kan ifrågasättas, såsom ock inom utskottet skett, örn icke påföljden för ett

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

51

betydande antal frigivna dels är onödig, dels innebär en straffskärpning och
dels medför en icke tillräckligt motiverad ökning av kontrollen och tillsynsinstitutionen.

Då lämpligheten av den obligatoriska villkorliga frigivningen sålunda kan
ifrågasättas, följer därav en viss förskjutning av tyngdpunkten i lagförslagets
huvudtanke från den obligatoriska villkorliga frigivningen till den med
en individuell prövning förenade fakultativa villkorliga frigivningen. Att
märka är att den fakultativa villkorliga frigivningen vid en smidig och riktig
tillämpning medför att det väsentliga syftemålet i lagens huvudtanke uppnås,
nämligen att genom eftervård återföra därför mottagliga element till
samhället. Vad som återstår är just det mindretal obildbara fångar varom
förut talats. Att med oförändrat bibehållande av 1 § företaga en sänkning av
kvalifikationstiden för fakultativ villkorlig frigivning i 2 § från 1 år till 8
månader i enlighet med utskottsmajoritetens förslag synes i viss mån medföra
ett utplånande av den i Kungl. Maj:ts förslag föreliggande skillnaden mellan
den obligatoriska och den fakultativa frigivningen. Genom den föreslagna
ändringen ökas givetvis antalet av dem som måste underkastas prövotid och
eftervård och därmed kravet på den nyskapade och oprövade tillsynsmannainstitutionen
liksom även arbetsbördan för skyddskonsulenterna. Det torde
på grund därav icke vara uteslutet att den nu beslutade skyddskonsulentorganisationen
kan komma att visa sig otillräcklig.

En riktigare väg synes vara att icke på en gång tillämpa systemet i hela
dess omfattning utan pröva och utveckla detsamma sedan erfarenhet vunnits.

Då jag hyser den uppfattningen att ett ytterligare övervägande av lagförslaget
är påkallat, vilket även styrkes av de av utskottsmajoriteten föreslagna
betydelsefulla ändringarna, föreligger icke i detta sammanhang anledning
att närmare ingå på de särskilda bestämmelser i lagförslaget vilka reglera
tillämpningen, ehuru i vissa avseenden mycket vägande invändningar kunna
resas även mot dessa.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett att det i propositionen
framlagda lagförslaget icke utan ytterligare prövning bör av riksdagen bifallas.

I övrigt ansluter jag mig i vissa delar till de betänkligheter mot lagförslaget
som kommit till uttryck i den av herrar Linnér och Gezelius avgivna reservationen.

.Tåg tillåter mig därför hemställa,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och de i anledning därav väckta motionerna samt i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
efter förnyad prövning för nästa års riksdag framlägga nytt
förslag till lagstiftning i ämnet.»