Första lagutskottets utlåtande nr 13.

11

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1943 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av § 13
ordningsstadgan för rikets städer.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 186,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Björck m. fl. anhållit, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av § 13 ordningsstadgan
för rikets städer, att tillstånd till anordnande av offentliga och
därmed jämställda icke-kulturella nöjestillställningar ej må av polismyndighet
eller landsfiskal meddelas, därest ansökan därom blivit avstyrkt av fullmäktige
i kommunen eller av de personer, åt vilka de uppdragit att å kommunens
vägnar avgiva yttranden i ärenden angående beviljande av sådant
tillstånd.

I fråga örn de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin anhållan,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionen.

I § 13 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 meddelas åtskilliga
föreskrifter angående tillställningar till vilka allmänheten har tillträde.
Sålunda föreskrives att »maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning
eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning
eller andra med dessa jämförliga tillställningar» — i det följande
gemensamt betecknade såsom icke-kulturella nöjestillställningar — icke må
anordnas utan att polismyndighetens tillstånd därtill inhämtats. Å ansökan
örn tillstånd meddelas beslut som sökanden har att lösa. Därest beslutet
innefattar bifall till ansökningen, angivas i resolutionen de villkor och
ordningsföreskrifter polismyndigheten funnit skäligt uppställa. Där det visar
sig att tillställning för vilken fordras tillstånd åsyftar eller innebär något
som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare
oordning, äger polismyndigheten förbjuda tillställningens förnyande. I nu
nämnda fall, liksom då tillställningen äger rum utan tillstånd, har polismyndigheten
befogenhet att upplösa tillställningen.

Enligt kungörelse den 10 juni 3932 (nr 198) angående tillämpning för riket
i dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan, vilken kungörelse
(rätt i kraft den 1 augusti samma år, har vad i § 13 ordningsstadgan är
stadgat i fråga om icke-kulturella nöjestillställningar utsträckts att gälla
för hela landsbygden. Genom kungörelsen har därvid på landet landsfiskal
tillagts enahanda befogenhet som i stad tillkommer polismyndigheten därstädes.

12

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Före ikraftträdandet av 1932 års kungörelse tillämpades ordningsstadgans
bestämmelser örn icke-kulturella nöjestillställningar, förutom i stad och a
annan ort där ordningsstadgan gällde, dels för område invid eller i närheten
av stad beträffande vilket länsstyrelsen föreskrivit tillämpning av § 13 ordningsstadgan,
och dels, enligt länsstyrelsens förordnande, jämväl å annat
område.

Genom proposition, nr 183. till 1932 års riksdag inhämtade Kungl. Majli
riksdagens yttrande över det förslag, som låg till grund för 1932 års kungörelse.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen bl. a. följande:

Beträffande en punkt av de nu förordade bestämmelserna, nämligen rätten
att meddela tillstånd till anordnande av nöjestillställningar av nu ifrågavarande
slag, en rätt som enligt förslaget skulle tillkomma landsfiskal, hade
från åtskilliga håll ifrågasatts, huruvida icke kommunalnämnden finge anses
bättre skickad att utöva denna befogenhet. Särskilt hade denna ståndpunkt
bestämt intagits av styrelsen för Svenska landskommunernas förbund. En
bestämmelse av sålunda åsyftad innebörd skulle emellertid innebära en avvikelse
från såväl ordningsstadgans bestämmelser som från den, såsom det
ville synas, fullt riktiga principen, att den myndighet, som närmast hade att
svara för ordningen inom kommunen, även tillerkändes rätt att bestämma
rörande tillstånd till anordnande av sådana nöjestillställningar, som kunde
innebära fara för densamma. Då tillika landsfiskalen med hänsyn till sina
allmänna befogenheter syntes vara bättre skickad att övervaka iakttagandet
av meddelade ordningsföreskrifter än vad kommunalnämnden vöre samt han
i regel torde stå mera fri från intressen i saken av olika slag, hade departementschefen
funnit övervägande skäl tala för alt icke göra någon avvikelse
från vad som eljest enligt ordningsstadgan gällde beträffande landsfiskals
befogenhet i nu ifrågavarande avseende. Departementschefen erinrade emellertid
örn vad han nyss anfört därom, att ett betydande inflytande på hand
läggningen av ärenden av ifrågavarande natur borde förbehållas de kommunala
organen.

Första lagutskottet, som behandlade propositionen, förklarade i avgivet utlåtande,
nr 40, att utskottet vid sin granskning av förslaget icke funnit anledning
till anmärkning mot detsamma, samt hemställde, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen icke haft något att erinra
mot det framlagda förslaget.

I en vid utlåtandet fogad, av sex ledamöter i utskottet avgiven reservation
hemställdes att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen
funnit, att den föreslagna lagstiftningen icke borde komma till stånd.
Såsom skäl för sin åsikt anförde reservanterna att de, utan att underskatta
betydelsen av ett sunt nöjesliv, holle före att hithörande förhållanden lämpligast
ordnades genom kommunala ordningsstadgan

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter Kungl. Majit utfärdade
ovannämnda kungörelse den 10 juni 1932.

Före ikraftträdandet av 1932 års kungörelse blevo länsstyrelserna i samtliga
län genom en departementschefsskrivelse anmodade att vidtaga åtgär
der för att befrämja en sådan tillämpning av den åt landsfiskalerna uppdragna
befogenheten, som överensstämde med grunderna för den nva för -

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

13

fattningen. Till ledning för åtgärder i detta syfte tillställdes länsstyrelserna
en inom socialdepartementet upprättad promemoria. Ett pär uttalanden i
denna promemoria äro här av intresse. Sålunda framhålles vikten av att
landsfiskalernas befogenhet enligt kungörelsen »utövas under samverkan
med överordnade och samordnade myndigheter och under hänsyn, i den
mån det är möjligt, till vederbörande kommuners intressen, behov och önskemål.
Alt landsfiskalerna för detta ändamål böra träda i samverkan med
kommunalnämnd eller andra vederbörande kommunala organ, har under
förarbetena till författningen förutsetts och starkt betonats.»

Vid 1934 års riksdag väcktes flera motioner angående nöjesverksamheten.
En av dem föranledde riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 70,
hemställa örn utredning angående skärpta åtgärder mot de så kallade nattklubbarnas
verksamhet.

Kungl. Maj:t anbefallde den 31 maj 1934 samtliga länsstyrelser att avgiva
utlåtande över riksdagens skrivelse. Därvid skulle tillika lämnas redogörelse
för de erfarenheter som i fråga om reglering och kontroll från det
allmännas sida av offentliga nöjestillställningar vunnits efter ikraftträdandet
av 1932 års kungörelse. Vid denna redogörelse skulle särskilt meddelas i
vilken utsträckning tillämpningen av kungörelsen skett i enlighet med de
riktlinjer, som uppdragits i ovanberörda inom socialdepartementet utarbetade
promemoria. Sedan nämnda utlåtanden inkommit har Kungl. Maj:t
den 13 november 1936 beslutit, att skrivelsen icke skulle föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Vid 1936 års riksdag väcktes åtskilliga motioner angående offentliga nöjestillställningar.
I en av dem (II: 151) föreslogs bland annat att riksdagen
i skrivelse till regeringen måtte hemställa om utredning och förslag till följande
års riksdag örn att den i § 13 ordningsstadgan för rikets städer föreskrivna
plikt att inhämta tillstånd upphävdes för de delar av landet, där
den icke tillämpades före den 1 augusti 1932. I de övriga motionerna framställdes
förslag angående åtgärder för en enhetlig tillämpning av gällande
ordningsföreskrifter för offentliga nöjestillställningar samt angående ökad
möjlighet för kommunal myndighet att bestämma över förvärvsmässigt bedriven
nöjes verksamhet.

Första lagutskottet, som behandlade motionerna, yttrade i avgivet utlåtande,
nr 49, följande.

Utskottet, som tagit del av de i anledning av Kungl. Maj:ts remiss år 1934
inkomna utlåtandena, hade av desamma erfarit att myndigheterna å åtskilliga
orter vitsordat att bättre förhållanden inträtt genom tillkomsten av 1932
års kungörelse. Tillämpningen av kungörelsen syntes i allt väsentligt ha skett
i enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i ovannämnda inom socialdepartementet
utarbetade promemoria.

Om sålunda 1932 års lagstiftning i stort sett torde medfört gynnsamma
verkningar, hade likväl klagomål fortfarande förekommit, särskilt från vissa
delar av landet. Utskottet ville därför föreslå att riksdagen nnhöllealt Kungl.

14 Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Majit måtte rikta vederbörande myndigheters uppmärksamhet på angelägenheten
av att tillbörligt avseende fästes vid de kommunala myndigheternas
önskemål örn inskränkningar i nöjeslivet i den mån icke särskilda skäl,
framförallt ur ordningssynpunkt, talade i annan riktning. I sistnämnda avseende
borde särskilt uppmärksammas att alltför stränga restriktioner på en
plats kunde menligt inverka på nöjeslivets utövning på en annan plats.

Genom nyssnämnda utredning syntes framgå, att i viss mån olika uppfattning
gjort sig gällande angående tolkningen av § 13 ordningsstadgan i
vad den rörde tivoli, ambulerande nöjesfält, kringresande cirkus och dylika
tillställningar, vilka på sina håll givit anledning till befogade klagomål.
Utskottet ansåge önskvärt att genom Kungl. Majits försorg undersökning
verkställdes, huruvida ordningsstadgans föreskrifter i detta avseende behövde
förtydligas eller kompletteras.

De i övrigt i motionerna framförda yrkandena syntes icke böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder
i de av utskottet angivna hänseendena samt, i den mån så erfordrades, för
riksdagen hänskjuta förslag angående avhjälpande av de utav utskottet omnämnda
missförhållandena, samt att motionerna, i den mån de icke kunde
anses härigenom besvarade, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter avläts skrivelse till Kungl.
Majit (nr 353).

En vid 1937 års riksdag väckt motion (lii 33), vari hemställdes, att riksdagen
måtte besluta »upphäva tillämpningen på landsbygden av de i Kungl.
Majits kungörelse av den 10 juni 1932 omnämnda vissa bestämmelser i ordningsstadgan
för rikets städer», föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

I en motion (lii 85) vid 1938 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte
hos Kungl. Majit göra framställning örn utredning, huruvida och i vilken
utsträckning ett kommunalt inflytande åter skulle kunna beredas effektiv
möjlighet att inverka på meddelande av tillstånd att anordna offentliga möten,
folkfester eller nöjestillställningar. Denna motion, som behandlades av
andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, föranledde icke till någon åtgärd.

I anledning av en vid samma riksdag framlagd proposition, nr 169, och en
i samband därmed väckt motion, lii 386, avlät riksdagen, på hemställan av
första lagutskottet, den 1 juni 1938 skrivelse till Kungl. Majit (nr 364) med
anhållan att Kungl. Majit ville låta systematiskt sammanföra och i erforderlig
mån jämväl omarbeta de i ordningsstadgan för rikets städer och därmed
sammanhängande författningar ingående bestämmelserna rörande offentliga
tillställningar, allt under beaktande av kravet att dessa bestämmelser erhölle
en sådan avfattning att den lojala föreningsverksamheten icke därigenom
äventyrades eller försvårades.

Genom beslut den 11 november 1938 uppdrog Kungl. Majit i anledning av
1936 och 1938 års riksdagsskrivelser åt landshövdingen Arvid Lidén att såsom
sakkunnig inom socialdepartementet företaga en översyn av bestämmelserna
i ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande för -

Första lagutskottets utlåtande nr lo.

15

fattningar samt verkställa därav föranledd utredning ävensom avgiva förslag
till erforderliga författningsbestämmelser. Enligt beslut den 30 december
1939 av Kungl. Majit skall emellertid denna utredning tills vidare vila.

I en vid 1942 års riksdag väckt motion, II: 17, hemställdes, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att frågan om revision av »1932 års
ordningsstadga» i syfte att återupprätta kommunernas medinflytande i fråga
om nöjeslivets art och omfattning i kommunerna liksom ock frågan om det
allmännas stöd till de s. k. ungdomsråden måtte för utredning överlämnas
antingen till de för dessa ungdomsfrågor tillkallade sakkunniga eller ock till
särskilda utredningsmän och resultatet av denna utredning sedan snarast föreläggas
riksdagen.

Motionen behandlades av andra kammarens första tillfälliga utskott, som
i avgivet utlåtande (nr 4) anförde bl. a. följande:

Rörande den framkomna frågan om revision av 1932 års ordningsstadga i
syfte att återupprätta kommunernas medinflytande i fråga örn nöjeslivets art
och omfattning i kommunerna finner utskottet anledning understryka att en
viss oklarhet synes råda beträffande tillämpningen av gällande bestämmelser.
Ordningsstadgans nuvarande bestämmelser förefalla också vara alltför vaga.
De ge icke enhetlig vägledning vid bedömandet av inkomna ansökningar ur
ordningssynpunkt och synas icke ge rum för prövning ur behovssynpunkt.
Bestämmelserna böra därför underkastas revision, så att de bli klart preciserade
och därigenom i stånd att vara en pålitlig grund för en enhetlig bedömning
över hela riket. Beträffande behovssynpunkten anser utskottet, att bestämmelserna
om nöjestillställningar av s. k. tivolikaraktär eller av enskild
person i vinningssyfte anordnade tillställningar böra få starkt restriktiv karaktär.
I fråga om nöjestillställningars beviljande synes en lämplig avvägning
erhållas, om avgörandet bibehålies hos polismyndigheten men att kommunala
organ såsom drätselkammare, kommunalnämnd, nykter hetsnämnd
och barnavårdsnämnd tillerkännas yttranderätt i dessa ärenden.

I anledning av denna motion och vissa andra vid samma riksdag i närliggande
ämnen väckta motioner beslöt riksdagen på hemställan av vederbörande
utskott att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att frågan om förbättrad
ungdomsvård och därmed sammanhängande frågor måtte hänskjutas till
1939 års ungdomsvårdskommitté.

Genom beslut den 19 juni 1942 överlämnade Kungl. Majit de .sålunda väckta
frågorna till ungdomsvårdskommittén.

I den nu förevarande motionen anföra motionärerna bl. a.:

Kommunen måste emellertid anses ha ett starkt intresse av att nöjeslivet
inom dess område icke utvecklas på ett osunt sätt, och de kommunala organen
torde på grund av sin kännedom om de lokala förhållandena äga goda
möjligheter att avgöra, huruvida omständigheterna i förekommande fall äro
sådana, alt anordnandet av nöjestillställning komme alt få betänkliga följder
i detta avseende. Dessutom torde ett hävdande i viss utsträckning även
på här ifrågavarande område av den kommunala självstyrelsens princip vara
i sig befogat. Kommunen synes oss av dessa skäl böra äga befogenhet ali
förhindra anordnandet av sådana offentliga och därmed jämställda icke
kulturella nöjestillställningar, som den funnit böra icke få komma till stånd.

16

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

U(*lioUet,

Ett kommunalt veto å här ifrågavarande område bör utformas så, att kommunen
genom utövande av detsamma icke kan komma att i alltför hög grad
negativt påverka den enskilda företagsamheten på nöjeslivets område. Kommunen
synes på grund därav böra tilläggas rätt att inskrida med veto allenast
i det enskilda fallet. Det är vidare av vikt, att den kommunala handläggningen
av omhandlade slag av ärenden blir snabb och smidig. Det synes därför
vara önskvärt, att kommunen även tillägges befogenhet att uppdraga åt
särskilt utsedda personer att i ärendena avgiva yttrande å dess vägnar.

Av den här ovan lämnade redogörelsen framgår, att Kungl. Majit i anledning
av skrivelser från 1936 och 1938 års riksdagar uppdragit åt särskild
sakkunnig att företaga en översyn av bestämmelserna i ordningsstadgan för
rikets städer och med denna sammanhängande författningar. I direktiven
för utredningsarbetet uttalas, att ordningsstadgan över huvud måste anses
föråldrad och i behov av revision samt att stadgan i dess helhet jämte författningar,
som därmed äga samband, förutsättningslöst skola granskas, varefter
förslag till erforderliga författningsbestämmelser rörande de spörsmål,
som i stadgan vunnit rättslig reglering, bör framläggas. Det torde vara att
förvänta att denna utredning, som enligt Kungl. Majits beslut den 30 december
1939 tills vidare skall vila, kommer att återupptagas så snart förhållandena
det medgiva. Såsom utskottets redogörelse utvisar, har Kungl. Majit vidare
hänvisat bl. a. det genom motion vid 1942 års riksdag väckta spörsmålet
om ett återupprättande av kommunernas medinflytande i fråga örn nöjeslivets
art och omfattning i kommunerna till 1939 års ungdomsvårdskommitté. Någon
framställning i ämnet från riksdagens sida torde med hänsyn till det anförda
icke för närvarande vara påkallad och utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, Ii 186, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 februari 1943.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson*, Karl Johan
Olsson, Brandt, Ahlkvist, Siljeström och Lodenius;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund, Berg*, Lindberg
i Stockholm, Werner, Nilson i Eskilstuna och Andersson i Mölndal.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

430769