16
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1943 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om
ökat statligt stöd för mgrutdikning.
(2 avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 38, av herr Andersson i Gisselås m. fl. har hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn såväl skyndsam utredning angående
ökat stöd för myrutdikning i syfte att dels minska frostländigheten, dels nyttiggöra
mark för odling och skogsbörd, som förslag till riksdagen med anledning
av denna utredning.
Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionen
av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen har anfört följande:
Såsom motionärerna framhållit har staten tidigare ända sedan förra hälften
av 1800-talet anvisat medel för understödjande av utdikningsföretag med
ändamål att minska frostländigheten för närliggande bygd. Genom de ändringar
av bestämmelserna rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten,
som beslutades av 1926 års riksdag, avskildes emellertid sådana
företag, som icke kunde tänkas tjäna annat syfte än minskande av frostländigheten,
från möjligheten att komma i åtnjutande av statsunderstöd. I
utlåtande till Kungl. Majit den 21 oktober 1925 med förslag till revision
av gällande författningar rörande norrländska och allmänna avdikningsanslagen
samt odlingslånefonden m. m. anförde lantbruksstyrelsen i ämnet
bland annat följande.
Den statsunderstödda torrläggningsverksamheten, i den mån densamma
avsåge enbart minskande av frostländighet, hade under årens lopp högst
väsentligt minskats. Utdikningsföretagens betydelse ur frostminskningssynpunkt
hade för övrigt sedan lång tid tillbaka varit omstridd. Lantbruksstyrelsen
erinrade i detta avseende om vetenskapsakademiens yttrande den 26
januari 1907 i ämnet med därvid fogade uttalanden av, bland andra, professorerna
H. A. Hildebrand och H. E. Hamberg med anledning av uppkommen
fråga om inköp för statens räkning av den s. k. Komossen inom
Älvsborgs och Jönköpings län i syfte, bland annat, att genom dess utdikning
minska frostländigheten i omgivningarna. I detta yttrande hade vetenskapsakademien
anfört, bland annat, att någon nämnvärd minskning av frostländigheten
icke stöde att vinna enbart genom markens utdikning. Denna
åsikt syntes jämväl hava i huvudsak bekräftats av senare fortsatta vetenskapliga
undersökningar. Sålunda hade exempelvis docenten A. Ångström
år 1921 verkställt vissa observationer i sådant avseende samt därvid funnit,
att torrläggning av fuktig eller sank mark sannolikt vore av betydelse för
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.
17
minskning av dess egen och närliggande markers frostländighet under våren
därigenom att tjällossningen påskyndades och marktemperaturen höjdes;
däremot hade dikningen befunnits utöva ringa eller ingen inverkan på höstlrosterna.
Då enligt lanibruksslyrelsens uppfattning hänsyn i främsta rummet
måste tagas till höstfrosterna, ansåge styrelsen dikningens betydelse för
frostminskningen icke kunna tillmätas större vikt. En ytterligare anledning
till avskiljande av frostavdikningarna från ifrågavarande statliga understödsverksamhet
läge däri, att några garantier icke kunde erhållas för det
framtida underhållet av sådana dikningsföretag, som tillkommit enbart i
frostminskande syfte. Med avseende härå hade de olika sakkunniga, vilka
vid skilda tider varit tillkallade för avgivande av förslag, som slutligen resulterat
i nu gällande vattenlag, av vissa principiella grunder ansett sig förhindrade
att beträffande frostminskningsföretag binda underhållsskyldigheten
beträffande företaget vid de fastigheter, vilkas befriande från frostländighet
man ville främja. Nämnda sakkunniga hade likaså uttalat, att delaktighet
i utdikningsföretag ej kunde påfordras för båtnad, som uppkomme
därigenom att marks frostländighet minskades eller de klimatiska förhållandena
eljest förändrades. Stadgande angående sagda begränsning av
båtnaden hade jämväl intagits i 7 kap. 22 § tredje stycket vattenlagen.
Lantbruksstyrelsen intager fortfarande samma ståndpunkt i här berörda
frågor. Någon kombination av genom utdikning erhållen direkt båtnad genom
höjning av jordens alstringsföiinåga och indirekt båtnad genom eventuell
minskning av frostländigheten är — även örn en sådan kombination
skulle teoretiskt kunna tänkas vara möjlig — icke medgiven i vattenlagen
såsom grund för bestämmande av jordägarnas i ett utdikningsföretag delaktighet
i med företaget förenade kostnader. En ändring av sagda bestämmelse
i vattenlagen torde icke böra ske utan starkt vägande skäl. Lantbruksstyrelsen
vill för sin del bestämt avråda från en sådan uppluckring av vattenlagens
bestämmelser i berörda avseende, som otvivelaktigt skulle bliva en
följd av en dylik ändring. Då villkoren för erhållande av statsunderstöd till
torrläggning av mark äro i vissa avseenden direkt anknutna till vattenlagen,
vill lantbruksstyrelsen uttala enahanda omdöme beträffande ett eventuellt
inordnande av frostminskningsföretagen inom tillämpningsområdet för sagda
understöd.
Å andra sidan torde det enligt lantbruksstyrelsens mening icke vara möjligt
att helt bortse från den praktiska erfarenhetens vittnesbörd örn utdikningamas
gynnsamma inverkan på klimatet. Med avseende härå må emellertid
framhållas, att, därest dylika verkningar kunnat påvisas såsom följd
av ett med understöd av statsmedel utfört torrläggningsföretag, vederbörande
erhållit ett extra tillskott i båtnadshänseende genom dikningen, utan att
därför påföras ökad andel i företagets kostnad. Det torde i varje fall få anses
uppenbart, att dylika i sig själva ganska problematiska verkningar icke
kunna få någon nämnvärd betydelse för frostländighetens minskande i
stort. I förhållande till de ofantliga arealer försumpad mark, som finnas i
landet, äro nämligen de områden, som årligen utdikas med understöd av
statsmedel, av försvinnande liten omfattning. Något egentligt resultat i berörda
avseende kan sålunda icke annat jin möjligheten högst lokalt förväntas
bliva märkbart inom överskådlig tid.
För uppnående av det i motionen angivna syftemålet måste därför förutsättas
en utdikningsverksamhet av helt annan storleksordning än den nuvarande,
något sorn även synes hava föresvävat motionärerna. Emellertid
lärer nied visshet kunna förutses, att av en dylik verksamhet berörda marker
komme att inom överskådlig tid till proportionsvis endast mycket ringa
del eller icke alls bliva utnyttjade i direkt jordbrukssyfte. Det synes vid
Bihanq till riksdaqens protokoll 194$. 10 sami. Nr -''17—Vk ii
18
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.
sådant förhållande oundvikligt, att kostnaderna för verksamheten i huvudsak
eller helt och hållet måste bestridas av allmänna medel. Härför talar
även den omständigheten, att verksamheten skulle komma att särskilt i
mera tättbebyggda trakter till kanske huvudsaklig del gagna sanitära intressen
och sålunda närmast få social karaktär. Att kostnaderna för en verksamhet
av denna omfattning skulle stiga till mycket betydande belopp är
uppenbart. Härvid hör bemärkas, att till engångskostnaderna för utdikningen
måste läggas jämväl med vissa mellanrum regelbundet återkommande kostnader
för dikningsarbetenas vidmakthållande, varförutan markerna inom
kort skulle komma att åter försumpas. Ä andra sidan skulle en dylik utdikningsverksamhet
kunna erbjuda obegränsade arbetstillfällen under tider
av arbetslöshet. Under alla förhållanden torde det få anses som självfallet,
att några som helst ekonomiska synpunkter icke skulle kunna anläggas på
frågan örn företagens planerande och utförande. För övrigt torde det nuvarande
tidsläget lägga hinder i vägen för åstadkommandet i angivna syfte
av en utdikningsverksamhet av ens mycket blygsamma dimensioner.
Däremot synes uppmärksamheten i berörda avseende böra riktas på
sådana idan tvivel talrikt förekommande lokala försumpningsområden av
mera begränsad omfattning, vilkas torrläggning med hänsyn till deras belägenhet
i närheten av förefintlig eller planerad bebyggelse är av sanitära
skäl påkallad. Enär starka skäl tala för att kostnaderna för avlägsnandet
av dylika försumpningshärdar böra bestridas av allmänna medel, kan det
synas önskvärt att dithörande frågor göras till föremål för närmare utredning.
Skogsstyrelsen har ansett, att skäl för bifall till motionen icke föreligga. I
övrigt har styrelsen anfört följande:
Genom den första riksskogstaxeringen åren 1923—1929 ådagalades, bland
annat, att genom torrläggningsåtgärder en väsentligt ökad skogsproduktion
borde kunna ernås. Sålunda beräknades på grundval av taxeringsmaterialet,
att i Sverige skulle finnas en sammanlagd areal dikningsvärda torvmarker
av c:a 2.6 miljoner hektar, fördelande sig med 1.9 miljoner hektar på Norrland
och Dalarna samt 0.7 miljoner hektar på landet söder därom. Samtidigt
med riksskogstaxeringens successiva fortskridande och med utgångspunkt
från dess fortlöpande framlagda resultat höjdes röster för att genom särskilda
åtgärder från statsmakternas sida befrämja avdikningen av för skogsbörd
lämpad, vattensjuk mark. I riksdagen framfördes dessa yrkanden första
gången år 1926, då i tvenne motioner hemställdes om utredning rörande, huruvida
och på vad sätt staten borde medverka härutinnan. Motionerna vunno
riksdagens bifall samt föranledde tillsättandet av en kommitté, som i betänkande
den 26 november 1936 (SOU 1936: 29) föreslog beviljande av ett särskilt
statsanslag, från vilket bidrag utan återbetalningsskyldighet. skulle utgå
för torrläggning av lämpliga skogsmarker. I anledning härav framlades för
1927 års riksdag proposition (nr 156) med yrkande örn anvisande av ett statens
skogsutdikningsanslag. Riksdagen biföll propositionen och beviljade för
ändamålet 200,000 kronor. Därefter har årligen uppförts anslag till hithörande
arbeten.
Under den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet vidtogos speciella
åtgärder på skogsbrukets område i och för motverkande av arbetslösheten.
Bland annat anvisades av 1932 års riksdag, efter proposition (nr 29),
ett anslag om 2 miljoner kronor för understödjande medelst bidrag av vissa
tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar. Jämväl under de närmast följande
åren uppfördes å riksstaten anslag i enahanda syfte. Den större delen
av dessa medelsbevillningar togs i anspråk för skogsutdikningsföretag.
.Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.
1(*
Det bör framhållas, att den nu omförinälda bidragsverksamheten fått en
totalt mycket betydande omfattning. Sedan verksamhetens början och fram
till och ined år 1941 — det sista år för vilket statistik nu föreligger — hava
inalles avsynats och godkänts drygt 29,000 skogsutdikningsföretag med en
sammanlagd båtnadsareal av c:a 301,000 hektar, till vilka företag bidrag alltså
utgått från såväl statens skogsutdikningsanslag som det s. k. tillfälliga
skogsvårdsanslaget. Den godkända kostnaden för dessa företag utgör ungefär
26.0 miljoner kronor och de utbetalade statsbidragen i runt tal 10.5 miljoner
kronor.
Företag av ifrågavarande slag kunna tillika understödjas med bidrag från
det av 1940 års riksdag inrättade s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget
(proposition nr 190). Någon dikningsverksamhet på grundval av detta anslag
har emellertid ännu ej upptagits.
Vad nu anförts torde giva vid handen, dels att utrymmet för skogliga förbättringsåtgärder
i form av vattensjuka markers dränering är mycket vidsträckt,
dels ock att under senare år med bistånd från statsmakternas sida
mycket uträttats för att genom dikning vinna nya marker för skogsbörd och
höja virkesproduktionen. Huvuddelen av de redan verkställda arbetena har
utförts under åren före stormaktskriget. Sedan dess har arbetskraften fått inställas
på andra, under det rådande extra-ordinära läget mera trängande
uppgifter, och skogsdikningarna hava praktiskt taget legat nere. Det är emellertid
skogsstyrelsens förhoppning att. när förhållandena ej längre lägga hinder
i vägen härför, dikningsarbetet i skogarna i lämplig omfattning skall kunna
återupptagas. Jämväl för det fall att skogsvårdsföretag framdeles skulle
behöva igångsättas i större skala för att motverka arbetslöshet, föreligger här.
vid sidan av andra slag av åtgärder i skogsbruket, en objektreserv av betydande
mått, som kan tagas i anspråk med anlitande av hittills tillämpade
verksamhetsformer, efter behovet mer eller mindre modifierade. De myndigheter,
vilka handlägga frågor, sammanhängande med ovannämnda anslag,
närmast då skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet, äga nämligen numera
den erfarenhet om dessa arbeten och organisationen för desammas omhänderhavande,
att en snabb utvidgning av verksamheten knappast behöver
möta svårigheter av administrativ art. Det torde därför ställa sig relativt lätt
att, såsom tidigare skett, inpassa förevarande skogsutdikningar i ett produktivt
beredskapsprogram.
Med det anförda har skogsstyrelsen velat giva en bakgrund åt sin uppfattning,
att den med statsunderstöd utövade skogliga dikningsverksamheten i
fortsättningen bör återupptagas och som hittills bedrivas i skogsvårdsmyndigheternas
regi. Huruvida och i vilken utsträckning skogsproduktionen kan
gagnas av de torrläggningsföretag, den remitterade motionen närmast avser,
s. k. frostminskande vattenavledningar, är icke utan vidare uppenbart. Olika
torvmarker lämpa sig nämligen mycket olika för skogsdikning. En del dylika
marker förbättras snabbt efter dikning och kunna till och med bliva högproduktiva,
andra åter visa ingen eller endast helt obetydlig stegring i den skogliga
produktionsförmågan, och detta även örn de legat väl avdikade i många
år. I den mån den på vetenskapliga undersökningar och praktiska erfarenhetsrön
grundade kunskapen i detta ämne ökat har ohjektvalet för skogsutdikningar
också företagits med allt större urskiljning, innebärande ett vidgat
hänsynstagande till torvmarkens förutsättningar ali låta sig omföras till skogsmark
av nöjaktig bonitet.
1 vilken omfattning de i motionen främst åsyftade torvmarkerna sirö av beskaffenhet
att ur skogsekonomisk synpunkt göra dikningsingripanden vänhilda
eller överhuvud taget öka skogsproduktionen undandrager sig utan en
mycket ingående undersökning skogsstyrelsens bedömande. Styrelsen anser
■jo
Jordbruksutskottets utlåtande nr ,39.
sig dock hava anledning tro, att nu ifrågavarande torvmarker i icke ringa utsträckning
kunna vara ekonomiskt mindre lämpliga såsom rena skogsutdikningsföretag.
Men givetvis kan det inträffa, att dräneringen direkt elier indirekt
medför nyttoverkningar för skogsbruket, såsom då den utdikade marken
helt eller delvis lämpar sig för skogsbörd, dikningsåtgärden häver sekundärt
försumpningsinflytande å skogsmark eller själva dikessystemet i andra hand
kan nyttiggöras för skogliga torrläggningsändamål. Det förhåller sig exempelvis
stundom så vid utdikning av större myrar, att kantområdena lämpligen
kunna användas för skogsbörd, medan mittpartiet tages i anspråk för kultur.
1 sådana och jämväl andra fall, till exempel när det gäller att avgöra om den
dikade arealen bör användas för det ena eller andra ändamålet, framkommer
ett angeläget organisatoriskt spörsmål, som i förevarande sammanhang torde
vara av visst intresse och som avser samverkan mellan den av olika myndigheter
handlagda och med skilda anslag understödda verksamheten med vaflenavledning
för odling och för skogsbörd. Hit hör dylik verksamhet, som på
jordbruksområdet under lantbruksstyrelsens överinseende utövas av lantbruksingenjörerna
(statens avdikningsanslag och avdikningslånefond) ävensom
av hushållningssällskapen (närmast nyodlingsanslaget och nvodlingsfonderna)
samt på det skogliga området under skogsstyrelsens tillsyn av
skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet (statens skogsdikningsanslag, tillfälliga
skogsvårdsanslaget och norrländska skogsproduktionsanslaget). Skogsstyrelsen
tillåter sig härom anföra följande.
Förenämnda samarbetsbehov betingas av att ett och samma dikningsföretag
stundom kan vara av väsentlig betydelse för angivna bägge syften, odling
och skogsbörd, var för sig eller i förening. Detta sammanhänger med
att, i särskilda fall, utdikad mark lämpar sig för båda dessa produktionsformer
men kommer till användning för endera därav samt jämväl att ett företag
kan vara av beskaffenhet att, direkt eller indirekt, tjäna dessa tvenne
ändamål samtidigt. Vid här avsedda förhållanden uppkomma speciella krav
på företagets utformande och stödanordningarnas utnyttjande med hänsyn
till markens framtida disposition. Vem än den förrättningsman må vara.
som utför det förberedande arbetet, bör marken erhålla den ur driftssynpunkt
ändamålsenligaste användningen samt dikningens planläggning och
verkställande anpassas härefter. Vidare är angeläget att, om denna planläggning
sker för ett av nu ifrågavarande båda syften, de önskemål, vilka ur
det andras synpunkt kunna framställas i samband därmed, i skälig grad
vinna beaktande. Slutligen måste tillses att de skilda bidragsmöjligheterna
tillgodogöras på ett sätt, som överensstämmer med gällande bestämmelser,
i sammanhanget innebärande att garantier skapas för att ett företag eller
del därav ej obehörigen erhåller dubbla bidrag genom att uppbära sådana
från olika anslag. Ett ändamålsenligt utnyttjande av förrättningsmännen bör
jämväl eftersträvas.
För att en tillfredsställande ordning i ovan berörda avseenden skall bliva
rådande erfordras organiserat, fortlöpande samarbete mellan nyss omförmälda
myndigheter ävensom förrättningsmännen. I en till lantbruksstyrelsen
den 10 juni 1942 överlämnad promemoria i ämnet har skogsstyrelsen
framlagt förslag till riktlinjer för detta samarbete, som nedan skall återgivas.
En utgångspunkt är därvid, att de föreliggande frågorna i stort sett
dela upp sig i två kategorier: 1) den rationella planläggningen av hithörande
företag, 2) registrering av företag, som antagas kunna bliva av betydelse
framdeles för andra dikningsåtgärder. Det förutsättes av praktiska och ekonomiska
skäl att företag av ringa omfattning lämnas utanför.
Vad beträffar den första kategorien, torde en lösning av till denna hörande
frågor böra åvägabringas genom samråd och ömsesidigt biträde vid ar
-
J ordbruksutskottets utlåtande nr 39.
21
betsplanernas upprättande. Sålunda bör den förrättningsman, som först kommer
i kontakt med ett torrläggningsobjekt av förevarande slag, göra ett
bedömande av huruvida annan sakkunskap bör tillkallas för planläggningens
ändamålsenliga genomförande med hänsyn till markens blivande användning
och dikningens verkställande samt rätta sitt handlande efter resultatet
av detta bedömande. Tillämpningen härav innebär att därest vid förrättning,
verkställd av förrättningsman hos skogsvårdsstyrelse för utdikning
av skogsmark, befinnes att dikningen i väsentlig mån utsträckes över eller
på annat sätt berör mark, som redan brukas eller kan antagas komma att
nyttjas för jordbruksändamål, skall denna omständighet föranleda att med
de lokala förhållandena förtrogen sakkännedom på jordbruksområdet konsulteras
rörande dikningsområdets nyttiggörande och arbetsplanens utförande.
För dylik konsultation torde i främsta rummet av hushållningssällskapen
på förhand utsedda personer samt, då det gäller företag av större omfattning,
lantbruksingenjörerna böra anlitas. Vid detta samråd skall företagets
karaktär fastställas, varefter handläggningen av förrättningen överlåles
å den därtill lämpligaste personen.
På enahanda sätt skall vid förrättning för torrläggning av mark för jordbruksändamål,
när företaget innesluter skogbärande eller eljest berör för
skogsproduktion lämpad mark, vederbörande skogsvårdsstyrelsetjänsteman
beredas tillfälle att framföra sina synpunkter i ärendet. Örn i sådant fall
lantbruksingenjör eller befattningshavare hos hushållningssällskap är förrättningsman.
skall han genom hänvändelse till länsjägmästare eller av
denne därtill utsedd person påkalla skogligt biträde av nu åsyftat slag.
Det bör framhållas, att samarbete av ovan angiven beskaffenhet bör äga
rum icke endast då jordbrukets och de skogliga intressena samtidigt äro
direkt förknippade med ett planerat dikningsföretg utan även då ett indirekt
samband är för handen. Till belysande av sistnämnda förhållande må
nämnas, att ett för jordbruksändamål utfört dikessystem kan vara eller bliva
av betydelse för torrläggning av i närheten befintlig skogsmark. Så långt
det rimligen kan ske bör en sådan omständighet beaktas vid jordbruksdikningens
verkställande.
Vidkommande därefter den andra frågekategorien, avseende åtgärder till
förhindrande av att samma företag eller del därav obehörigen kommer i åtnjutande
av bidrag från mera än ett anslag, torde ett av lantbruksstyrelsen
i underdånigt yttrande den 27 mars 1940 framlagt system härför vara tillräckligt
effektivt. Detta innebär, att vid planläggning av skogsutdikning,
som i ett eller annat hänseende är av jordbrukstekniskt intresse, skall sistnämnda
förhållande särskilt antecknas i förslagshandlingarna med angivande
tillika av berörda fastigheter och deras ägare respektive brukare. När
skogsvårdsstyrelsen sedermera beviljar bidrag till företaget, skall styrelsen
lill såväl lantbruksstyrelsen som lantbruksingenjören i distriktet insända antingen
utdrag ur arbetsplanen i sagda del eller ock sådana uppgifter, sorn erfordras
för företagets lokalisering, i händelse fråga uppkommer örn utdikning
av samma mark för jordbruksändamål. Likaledes skall vid förrättning
för jordbruksdikning, som direkt eller indirekt äger skoglig betydelse, motsvarande
anteckning därom göras i förrättningshandlingarna, varjämte lantbruksstyrelsen
sedermera skall hava att till skogsvårdsstyrelsen i länet lämna
underrättelser på det sätt och av den innebörd, som nyss relaterats, över
företag, beträffande vilka meddelande i här angiven ordning ingått, skall
hos lantbruksstyrelsen och lantbruksingenjören ävensom Iros skogsvårdsstyrelsen
förås särskilt register.
Den här ifrågavarande motionen utmynnar i en hemställan örn skymf
sam undersökning angående ökat stöd för myrutdikning. Härtill vill skogs
22
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.
Utskottet.
styrelsen erinra att, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, under år 1942 tillsatts
en kommitté (1942 års torrläggningssakkunniga) för verkställande av
utredning rörande torrläggningsverksamheten. Som direktiv för utredningen
gäller, bland annat, att vid densamma skall till förutsättningslös prövning
upptagas frågan örn den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens organisation
ävensom undersökas vilka åtgärder, som kunna vidtagas för att
förhindra tillkomsten av misslyckade torrläggningsföretag. Det står för övrigt
de sakkunniga fritt att överhuvud taget till behandling upptaga med
torrläggningsverksamheten förknippade spörsmål, som befinnas tarva ett närmare
klarläggande. Med hänsyn till vad sålunda i ämnet förevarit anser sig
skogsstyrelsen kunna förutsätta, att av motionärerna berörda frågor komma
att vederbörligen bliva föremål för övervägande av 1942 års torrläggningssakkunniga.
Vid sådant förhållande torde skäl för bifall till motionen icke
föreligga.
I motionen hemställes, att riksdagen måtte anhålla om utredning angående
ökat stöd för myrutdikning i syfte att dels minska frostländigheten, dels
ock nyttiggöra mark för odling och skogsbörd. I anledning härav får utskottet
erinra, att 1942 års torrläggningssakkunniga, vilka tillkallats jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 september 1942, enligt utfärdade direktiv
ha att till förutsättningslös prövning upptaga frågan örn torrläggningsverksamhetens
organisation ävensom att verkställa undersökning rörande de
ytterligare åtgärder, som kunna vidtagas för att förhindra tillkomsten av
misslyckade torrläggningsföretag. Enligt vad utskottet inhämtat torde de sakkunniga
ha befogenhet att till behandling upptaga även andra med torrläggningsverksamheten
i övrigt förknippade spörsmål, som befinnas tarva närmare
utredning. Då utskottet utgår från att de i motionen berörda frågorna
därvid komma att bli föremål för överväganden, synes någon hemställan
om särskild utredning i anledning av motionen icke vara nödvändig.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att motionen II: 38 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 maj 1943.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Närvarande: se utlåtande nr 38.
437862. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.