Bankoutskottets utlåtande nr 9.
1
Nr 1).
Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1943 kl. 3 e. m.
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma
styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens protokoll
ävensom protokoll från gemensamma sammanträden med fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll för tiden från och
med den 10 januari 1942, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges
i protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till början av
innevarande års riksdag, dels den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen
om verkställd granskning av riksbankens tillstånd och förvaltning under
år 1941, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 1 till riksdagen
överlämnade berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning under år 1942, ävensom de redogörelser, som av styrelserna för
riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å dessa kontors förvaltning
under samma år.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivningen, in- och utlåningsrörelsen
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig
utskottet att för en närmare kännedom örn hithörande förhållanden hänvisa
till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens
revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1942 har riksbanken erhållit
en vinst av 19,381,373 kronor 25 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit
del av dels de allmänna protokoll och protokoll över låneärenden, som blivit
förda hos fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1942
intill vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 8 sami. Nr 9—10.
1
2
Bankoutskottets utlåtande nr 9.
antecknade beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1943 ävensom de
protokoll, som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden
med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen örn granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1943 års riksdag avgivna
berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet avgiva
berättelse över den verkställda granskningen.
l:o.
Räntepolitiken.
Ränteläget var under år 1942 synnerligen stabilt, och räntorna höllö sig
i stort sett vid samma nivå som i slutet av år 1941. En stark ökning av
penningmarknadens likviditet gjorde sig gällande, som utövade ett visst
tryck på ränteläget. Då en utveckling i riktning mot sänkta räntor icke syntes
stå i överensstämmelse med den allmänna ekonomiska politiken, hava
bankofullmäktige genom olika åtgärder eftersträvat en stabilisering av räntenivån.
I sådant syfte hava fullmäktige genom försäljning av obligationer och
andra skuldförbindelser sökt minska likviditetsöverskottet, för vilket ändamål
riksgäldskontoret haft att i viss omfattning tillhandahålla riksbanken
skaltkammarväxlar. För fullföljande av denna sin valutavårdande verksamhet
hemställde bankofullmäktige, under åberopande av 1942 års riksdags beslut
angående disposition över riksgäldskontorets skuldförbindelser för sådant
ändamål, i skrivelse den 1 oktober 1942 till riksgäldsfullmäktige, att
riksgäldskontoret ville till riksbanken överlämna skuldförbindelser till ett
sammanlagt belopp av 500 miljoner kronor och med den tekniska utformning,
som sedermera skulle angivas. Den motivering, som bankofullmäktige
anförde för denna rekvisition, innefattar förutom en översikt av det aktuella
marknadsläget en betydelsefull deklaration av fullmäktiges penningpolitiska
program. Fullmäktiges skrivelse är av följande innehåll:
»Det statsfinansiella läget kommer för avsevärd tid framåt att präglas av
mycket stora anspråk på utbetalningar för försvarsändamål och begränsade
möjligheter att vinna ökade intäkter. Penning- och kapitalmarknaderna komma
därför även fortsättningsvis att erhålla betydande nettotillskott av betalningsmedel.
Samtidigt kan investeringsverksamheten väntas förbli av begränsad
omfattning. Under dessa omständigheter har man att räkna med
de vanliga följderna av en stigande lätthet på marknaden, alltså tendenser
till räntefall, till stigande aktiekurser och realvärden samt till spekulativ kort
investering etc.
Även örn man anser sig böra motverka övriga konsekvenser av det lättare
marknadsläget, kunde den praktiska betydelse, en låg räntenivå äger i vissa
sammanhang, tänkas motivera, att man läte marknadsutvecklingen utlösa
en fortsatt räntereduktion. Om en räntesänkning komme till stånd'' med den
bakgrund som här skisserats, skulle detta emellertid betyda, att man på en
väsentlig punkt accepterade det lätta marknadslägets inflytande i inflations
-
Bankoutskottets utlåtande nr 9.
3
skapande riktning och minskade sina möjligheter alt på andra punkter motverka
detta. Ur penningpolitik synpunkt är förutsättningen för den nuvarande
finanspolitiken att man pa ett tidigt stadium kan bryta återverkningarna
av den onormala tillförseln av betalningsmedel till marknaden. Helst
bör en sterilisering av medlen ske omedelbart. I varje fall bör man söka förhindra,
att de komma till användning i den allmänna rörelsen. Risken för
att de skola göra detta ökas emellertid, i den mån de tillåtas föranleda en
räntesänkning.
Slituationen vöre en annan, örn lättheten på marknaden vore ett uttryck för
att tillgängen på realkapital vöre god i förhållande till behovet. Läget är emellertid
nu det motsatta. I ett knapphetsläge som måste innebära ett ökat behov
av produktionsmedel föreligger samtidigt en brist på realkapital uppkommen
därigenom, att landets produktionsmedel flera år i följd i väsentlig
utsträckning använts för ändamål som ur ekonomisk synpunkt äro improduktiva.
Härtill kommer, att den nuvarande räntenivån måste ses mot
bakgrunden av rådande prisförhållanden.
Fullmäktige finna sig av anförda skäl böra vidhålla uppfattningen, att
rantesatserna icke för närvarande böra tillåtas att sjunka. Vid stigande lätthet
på marknaden kan det emellertid komma att visa sig möjligt att stabilisera
räntenivån endast genom en statlig upplåning utöver iöpande behov,
i enlighet med de tankegangar, som föranlett riksdagen att meddela nyss åberopade
beslut angående disposition över riksgäldskontorets skuldförbindelser.
i. riksbankens valutavardande verksamhet, torde en sådan rent penningpolitiskt
motiverad upplåning böra verkställas genom riksbankens försorg.
Av vad fullmäktige här uttalat framgår, att fullmäktiges önskan att stabilisera
räntenivån ingår som ett led i strävandena att förebygga en fortsatt
prisstegring och närmast avser att bidraga till en eliminering av de risker
för prisutvecklingen som en alltför stark likviditet på penning- och kapitalmarknaderna
får anses inrymma. Fullmäktige vägledas emellertid även av
en stravan att på längre sikt stabilisera räntenivån. Tillfälliga kastningar i
marknadens likviditet böra icke få utlösa okontrollerade räntefluktuationer.
Det är enligt fullmäktiges mening i regel icke heller lämpligt att söka genom
starkare ränteförskjutningar styra den ekonomiska utvecklingen. Andra och
mer ändamålsenliga utvägar stå vanligen till buds.
Den räntestabilisering, som fullmäktige anse önskvärd, bör dock icke förhindra
en viss förlängning av löptiden för statslån av de olika nu gängse typerna.
En sådan utveckling synes tvärtom önskvärd och motiverad av marknadsläget.
Fullmäktige vilja i detta sammanhang understryka angelägenheten
av att statsskuldens genomsnittliga löptid förlänges även genom ett utbyte av
kortare mot längre lånetyper, alltså exempelvis medellånga mot långa
Ian, eller skattkammarväxlar mot obligationer med ett par års löptid. De
möjligheter att förlänga statsskuldens löptid, örn vilka här erinrats, böra enligt
fullmäktiges mening utnyttjas i den utsträckning som vid varje tidpunkt
är förenlig med kravet på en upplåning av de fria medlen till oförändrad
ranta.»
Utskottet bär i detta sammanhang icke ansett sig böra närmare ingå på
de av fullmäktige gjorda uttalandena, vilka lämpligen synts böra upptagas
i samband med frågan örn riksbankens valutapolitik, till vilken fråga utskottet
återkommer senare under riksdagen. Vid sådant förhållande har utskottet
nu endast velat vad i detta ärende förekommit för riksdagen
anmäla.
U''Isie ottel.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 9.
2:o.
1942 års premieobligationslån.
Revisorerna hava under § 4 i sin berättelse angående riksgäldskontoret
upptagit frågan om provisionen till förmedlare av 1942 års premieobligationslån
och därvid till en början lämnat följande redogörelse för lånets
uppläggning m. m.:
»De under 1930-talet emitterade premieobligationslånen avsågo huvudsakligen
konvertering av löpande lån. 1940 beslöto emellertid riksgäldsfullmäklige
att emittera ett helt nytt premieobligationslån om 150 miljoner kronor
med obligationer å 50 kronor per styck.
Vinstplanen för detta lån var så anordnad, att å varje serie örn 2,000 obligationer
skulle utfalla tretton vinster vid varje utlottning. Någon bestämd
minsta vinstsumma å varje serie hade likväl icke garanterats.
Provision till de förmedlare, genom vilka obligationerna försåldes till allmänheten,
utgick vid fast köp av
minst 100 st. obligationer med 60 öre per obligation = 1.2 %
2.000 » |
2> |
» 75 » » |
2> |
= 1.5 |
10,000 » |
, 100 » » |
= 2 |
||
20,000 » |
> |
» 150 » » |
» |
= 3 |
De firmor, som av riksgäldskontoret auktoriserats för försäljning av premieobligationer
mot avbetalning, erhöllo 1 krona per obligation i provision.
Vid försäljning i kommission utgick provision med 50 öre per obligation,
d. v. s. med 1 %.
Innevarande år beslöts emittering av ett nytt premieobligationslån å 150
miljoner kronor med obligationerna även denna gång lydande å ett belopp
av 50 kronor per styck. Sedan det visat sig, att efterfrågan på obligationer
avsevärt översteg den bestämda lånesumman, beslöto riksgäldsfullmäktige
att utöka lånet med en andra s. k. tranch om likaledes 150 miljoner kronor.
Vinstplanen för vardera franchen av detta lån är så uppgjord, alt vinsterna
å en serie örn 2,000 obligationer vid varje utlottning skola uppgå till
så stort belopp, att en årlig förräntning om 2.1 °/o erhålles.
Provision å försäljningsförmedling utgick ursprungligen enligt samma
grunder som för 1940 års lån. Dock erhöllo avbetalningsfirmorna samma
provision som övriga förmedlare, men å andra sidan företogs viss ändring
till firmornas nackdel av bestämmelserna om inbetalningen till riksgäldskontoret
av influtna avbetalningsbelopp.
Sedan revisorerna begärt uppgift om den provision, som utgått vid emittering
av statslån under de senaste åren, hava riksgäldsfullmäktige beslutat
nedsätta provisionen för den återstående delen av den s. k. andra tranchen
(omkring 50 miljoner kronor) till 25 öre per obligation vid köp av hel serie
och till 50 öre i övriga fall. Till postverket skall dock utgå provision med 1
krona per obligation. Dessutom har priset höjts till 52 kronor per obligation
vid köp av hel serie samt till 51 kronor i övriga fall. Enstaka poster synas
hava försålts till ett pris av 52 kronor 50 öre per obligation.
Till och med den 31 oktober 1942 hade i provision utbetalats:
3,997,970 st. å 1.50 per obligation |
kronor 5,996,955: — |
|
172,300 » » 1.— » |
» 171,300: — |
|
61,000 » > 0.75 » |
> |
» 45,750: — |
4,600 » > 0.60 » |
> |
» 2,700: — |
200 » » 0.50 » |
» 100:— |
|
Summa 4,235,570 st. |
kronor 6,216,865: — |
Bankoutskottets utlåtande nr 9.
5
Samtliga provisioner å 1 krona 50 öre per obligation hava utbetalats till
banker och bankirer samt till riksbanken, postverket och Kooperativa förbundet.
»
För egen del hava revisorerna i ärendet gjort följande uttalande:
»Genom vinstplanens anordnande med en viss garanterad vinstsumma å
varje serie avsågs uppenbarligen att göra premieobligationerna eftersökta
även av större kapitalplacerare, vilka genom köp av hel serie kunde erhålla
en fast förräntning å sitt kapital jämte möjlighet att deltaga i dragningen om
de större vinsterna. En icke obetydlig efterfrågan på hela serier synes under
sådana förhållanden hava kunnat förväntas. Även om den för 1940 års premieobligationslån
utgående provisionen kan anses hava motsvarat marknadsläget,
vilket tidrymden för försäljningen möjligen kan giva vid handen, vill
det förefalla revisorerna som om det läge på kapitalmarknaden, som rådde
vid tiden för emitteringen av 1942 års lån, ävensom lånets konstruktion kunnat
motivera en något större försiktighet vid provisionens utmätande. I varje
fall synes provisionsfrågan hava bort upptagas till förnyad prövning, då den
s. k. andra tranchell av lånet beslöts, d. v. s. sedan efterfrågan på dessa obligationer
i verkligheten visat sig vara avsevärt större än som från början
förutsetts. Därigenom skulle icke obetydliga belopp hava kunnat sparas och
framför allt, örn provision från början hade fixerats till samma belopp som
sedermera blivit av riksgäldsfullmäktige fastställda, synes provisionskostnaden
hava kunnat avsevärt reduceras.
Vad som sålunda förekommit hava revisorerna velat omförmäla för riksdagen.
»
över revisorernas uttalanden hava fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse
den 22 december 1942 — vilken skrivelse återgivits i anslutning till den
tryckta revisionsberättelsen (sid. 20—21) — avgivit följande yttrande:
»Vid fastställandet av försäljningsvillkoren för 1942 års premieobligationslån,
vilket beträffande såväl vinstbeloppens fördelning å de olika serierna
som i övrigt var konstruerat på samma sätt som 1940 års premielån, utgingo
fullmäktige från att någon nedsättning lämpligen ej borde ske av den provision,
som utgått till försäljare av obligationer av 1940 års premielån. För denna
uppfattning talade enligt fullmäktiges mening flera skäl. Det ansågs önskvärt,
att det nya lånet bleve slutsålt på kortare tid än vad fallet var med 1940
års lån med hänsyn bl. a. till att räntan å ett premieobligationslån får anses
börja löpa fyra månader före första vinstutlottningen, vilken i fråga örn
1942 års lån skulle äga rum i februari 1943. Att vid sådant förhållande sänka
de utgående provisionerna ansågs så mycket mindre böra ifrågakomma som
försäljarnas omkostnader på grund av kristiden ökats sedan år 1940. Det
kunde vidare befaras, alt den från 10 till 20 procent förhöjda skatten å utfallande
vinstbelopp över 25 kr., vilken skatt avdrages vid vinsternas utbetalning,
liksom även nedsättningen av det vinstbelopp, som sammanlagt årligen
utlottas, från 3.7 procent av lånesumman vid 1940 års lån till 3.3 procent vid
1942 års lån skulle minska intresset för obligationerna av det nya lånet.
Då meddelande örn 1942 års premieobligationslån lämnats genom tidningarna,
visade sig emellertid efterfrågan å obligationerna vara över förväntan
stor, sä att mycket snart rekvisitioner inkommit till riksgäldskontoret ä ett
obligationsbelopp betydligt överstigande lånets hela belopp. För att kunna
tillgodose denna stora efterfrågan beslöto fullmäktige att utöka premielånet
genom utgivande av en ny tranche av detta till samma belopp och på samma
villkor som beträffande den första franchen. De bestämda försäljningspro
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 9.
Utskotta.
visionerna ansågos böra tillämpas i fråga om rekvisitioner, som kommit riksgäldskontoret
tillhanda intill en viss dag före beslutet örn den nya tranchen.
För det därefter kvarvarande obligationsbeloppet nedsattes försäljningsprovisionerna
på sätt framgår av revisorernas redogörelse. Försäljningskursen å
obligationerna höjdes fr. o. m. den 14 september 1942 till 52 kronor för obligation
vid köp av hel serie samt till 51 kronor vid övrig försäljning.
A lånets båda trancher om tillsammans 300 milj. kronor beräknas likviden,
sedan nu utestående belopp influtit, komma att uppgå till omkring 294 milj!
kronor, vilket innebär, att det utbetalade provisionsbeloppet, efter avdrag av
vad som influtit genom ovannämnda överkurs, utgör omkring 6 milj. kronor
d. v. s. två procent av lånebeloppet.
Den effektiva räntefoten å lånet har beräknats utgöra cirka 3.5 procent
under förutsättning att lånet inlöses efter tio år men endast cirka 3.35 procent
om lånet löper för all framtid.»
Såsom fullmäktige erinrat, var 1942 års premielån konstruerat på samma
sätt som det närmast föregående, år 1940 utgivna premielånet. Medan tidigare
emitterade premielån i främsta remmet varit avsedda för placering
hos den stora allmänheten, vörö nyssnämnda två lån dessutom anordnade med
särskild tanke på försäljning av hela serier till stora kapitalplacerare. I sådant
syfte hade varje serie i vinster garanterats elt minimibelopp av 2,100 kronor årligen,
vilket, då varje serie är på 100,000 kronor, motsvarar en minimiavkastning
av 2.1 %. Den genomsnittliga vinstchansen, d. v. s. förhållandet mellan
det årligen utlottade vinstbeloppet och lånesumman, som för 1940 års lån
är 3.7 °/o, utgör för 1942 års lån 3.3 %. Å vinst i sistnämnda lån utgår lotterivinstskatt
med 20 procent, vilken skatt understiger den beskattning, som
eljest drabbar medelstora och större inkomster. Vinstgarantien innebar med
hänsyn härtill en särskild lockelse för kapitalplacerarna, i första hand för
större enskilda inkomsttagare samt för aktiebolag m. fl. Även för andra
personer och sammanslutningar, vilka med lån finansierat en större eller
mindre del av sitt obligationsköp, var vinstgarantien emellertid ägnad att
stimulera till inköp av stora belopp.
Nu angivna förhållanden medförde, att 1942 års premielån i väsentlig mån
fick karaktären av ett lån för placering av större kapitalbelopp, vilket i förening
med den under emissionstiden rådände rikliga kapitaltillgången utgör
förklaringen till att på en jämförelsevis kort tid icke mindre än 300 milj.
kronor nya premieobligationer kunde vinna avsättning i marknaden. Härvid
bör dock framhållas, att obligationsköpare i stor utsträckning fullgjorde
sina likvider medelst anlitande av från kreditinrättningarna upplånade medel
— enbart affärsbankernas nya lån mot premieobligationer torde uppgå till omkring
140 milj. kronor — samt att försäljningen påskyndades av ett starkt
spekulativt intresse från köparnas sida. Lånetypens fördelar ur skattesynpunkt
och det i övrigt gynnsamma försäljningsläget synas emellertid icke Ira
tillräckligt beaktats vid fastställandet av provisionen till banker och bankirfirmor
m. fl. för deras medverkan vid lånets försäljning.
Det är uppenbart, att en provision, som tidigare kan lia ansetts vara berättigad
vid försäljning av enstaka premieobligationer, icke är lämplig, då det
gäller försäljning av stora poster på en gång, t. ex. av hela serier. Provisionen
Bankoutskottets utlåtande nr 9.
7
å 1942 års premielån utgick emellertid under större delen av försäljningstiden
efter sådana grunder, att — såsom framgår av den av revisorerna lämnade
redogörelsen — ersättningen till låneförmedlarna efter en viss skala ökades
med försäljningsbeloppen. I följd härav kom den högsta provisionssatsen,
3 procent, regelmässigt att utgå till låneförmedlarna vid serieförsäljning, vilket
ytterligare stimulerade denna försäljning. Denna provision, som tillämpats för
större delen av lånet —det totala provisionsbeloppet utgjorde 7.5 milj. kronor
— överstiger avsevärt den provision, som utgår vid försäljning av andra statsobligationer,
och kan icke anses stå i rimligt förhållande till låneförmedlarnas
prestation. Det måste därför anses vara en riktig åtgärd, att provisionen mot
slutet av försäljningen reducerades till 72 procent vid köp av hel serie och
till 1 procent vid köp av mindre poster, varvid dock provisionen till postverket
sänktes endast till 2 procent. Vid den tidpunkt, då provisionen nedsattes,
var emellertid i det närmaste hela lånet placerat, varför någon större
besparing ej kunde ernås genom nedsättningen.
I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att en större
försiktighet bort iakttagas vid provisionens utmätande. Särskilt gäller detta
i fråga örn serieförsäljningen. Samma provisionssatser hava visserligen tilllämpats
vid närmast föregående premielån av år 1940, men förhållandena vid
emissionen av premielånet hösten 1942 avveko i väsentlig mån från dem som
förelågo, då 1940 års premielån emitterades på våren samma år. I avseende
härå bör särskilt framhållas, att läget på kapitalmarknaden under hösten
1942 på grund av riklig tillgång på placeringsmedel och betydande kassaöverskott
hos affärsbanker och sparbanker var avsevärt gynnsammare för
en premielåneemission än under våren 1940, då placeringsintresset dessutom
dämpades av det utrikespolitiska läget.
Beträffande den skattebesparing, som i vissa fall kan ernås vid köp av 1942
års premieobligationer, har utredning verkställts inom riksbanken i en den
26 augusti 1942 dagtecknad promemoria. Av denna utredning framgår, att det
vid en inkomst av något över 30,000 kronor lönar sig för en enskild person att,
även om man endast räknar med den garanterade minimiavkastningen av
2.1 %, placera ett kapital örn 100,000 kronor i en hel serie premieobligationer
i stället för i ett 3V2 °/o statslån. Räknar man däremot med den genomsnittliga
avkastningen av 3.3 °/o, ger samma placering redan vid en inkomst av
20,000 kronor en skattebesparing av icke mindre än 650 kronor, i det att
nettoavkastningen efter skattebetalning blir 2,700 kronor vid placering i
premielånet mot 2,052 kronor vid placering i elt vanligt 3V2 % obligationslån.
Skattebesparingen ökar givevis ju högre inkomsten är. Vid ett taxerat belopp
av 100,000 kronor blir sålunda nettoavkastningen i förra fallet 2,700
kronor mot 1,106 kronor i senare fallet, vilket innebär en skattebesparing av
i inut tal 1,600 kronor. Då aktiebolagens skatter lör närvarande uppgå till
minst 40 procent av det taxerade beloppet, blir även för dem skattebesparingen
betydande. Alldeles särskilt stora synas på grund av den utformning,
beskattningen för livförsäkringsbolagen erhållit, fördelarna med premieobligationsköp
vara för dessa bolags vidkommande.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 9.
De fördelar i beskattningshänseende, som sålunda kunna ernås genom placering
i premielånet, motsvaras av minskade skatteinkomster för staten och
kommunerna. Hänsyn härtill synes emellertid icke ha tagits vid fastställandet
av villkoren för lånet, i följd varav lånet blivit en ur det allmännas synpunkt
mindre tillfredsställande transaktion. Då det är av största vikt, att vid uppläggandet
av ett statslån samtliga samhällsekonomiska konsekvenser av lånet
tagas i betraktande, vill utskottet framhålla önskvärdheten av att vid utgivande
av ett kommande premielån även skattesynpunkten vinner tillbörligt
beaktande. Därjämte synes provisionen höra sänkas samt eventuellt utgå
efter en enhetlig procentsats. I syfte att minska intresset för premieobligationer
från de större kapitalplacerarnas sida bör vidare övervägas, huruvida
icke serieförsäljningen borde slopas samt vinstgarantien borttagas eller väsentligt
reduceras. Det hör nämligen hållas i minnet, att premielånen kunna
försvara sin plats i den statliga upplåningen endast om de verkligen fylla
sitt ursprungliga ändamål att huvudsakligen från vissa kategorier mindre inkomsttagare
uppsamla ett tillskott till budgetens finansiering och därigenom
bidraga till en ökning av sparandet. För upplåning av större belopp från
större inkomsttagare böra andra låneformer än premielån anlitas.
I detta sammanhang vill utskottet ur principiell synpunkt något beröra
frågan om storleken av den ränta, som staten bör utlotta i vinster å ett
premielån. Utskottet utgår härvid till en början från att lånet är så utformat,
att detsamma icke genom vinstgaranti eller annorledes medför någon förtäckt
skattelindring. En möjlighet är då att bestämma lånets förräntning med utgångspunkt
från den vid emissionstillfället gällande effektiva avkastningen
å vanliga räntebärande statslån med ungefär samma löptid. Denna beräkningsgrund
bär tillämpats i fråga om hittills emitterade premielån och har
motiverats med att köpare av premieobligationer böra komma i åtnjutande
av i stort sett samma ränteförmåner som köpare av vanliga statsobligationer.
En härifrån avvikande uppfattning uttalades av bankoutskottet år 1934 (uti.
nr 28), i det att utskottet då framhöll, att villkoren för premielånen, vilka
så väsentligt skilja sig från vanliga räntebärande obligationslån, i första hand
borde bestämmas med hänsyn till läget på den speciella marknaden för premieobligationer.
Utskottet är fortfarande av samma uppfattning. Den hittills
tillämpade metoden har i alltför hög grad gynnat obligationsköpama, vilket
tagit sig i uttryck i att kursen å nyemitterade premieobligationer stigit icke
oväsentligt över pari och ofta givit anledning till en livlig spekulation i dessa
papper. I sådana fall har staten frivilligt avstått från möjligheten att tillgodogöra
sig de fördelar, som marknadsläget erbjuder och vilka avspeglas i
fondbörsens värdesättning av de tidigare lånen. Premielån synas i regel kunna
säljas även med en vinstplan, som motsvarar en lägre förräntning än den,
som erhålles å vanliga statslån, och detta torde säkerligen, örn man icke
eftersträvar alltför höga lånebelopp, kunna ske utan risk för någon större
avmattning i köpintresset. Förhållandena kompliceras emellertid för närvarande
därav, att skatten å premieobligationsvinster understiger den skatt,
som vid olika inkomstlägen utgår å andra inkomster. Detta bör givetvis be
-
Bankoutskottets utlåtande nr 9.
9
aktas vid uppgörandet av vinstplanen. Utskottet har velat föra dessa spörsmål
på tal, enär desamma enligt utskottets mening äro förtjänta av närmare
utredning och övervägande från riksgäldsfullmäktiges sida.
Frågan om försäljning av premieobligationer på avbetalning genom särskilda
kommissionärer har vid flera tillfällen under 1930-talet varit föremål
för statsrevisorernas och bankoutskottets uppmärksamhet. De gjorda påpekandena
ha medfört, att postverket numera deltager i denna försäljning under
emissionstiden, varjämte försäljningsvillkoren i vissa avseenden modifierats
i en för allmänheten gynnsam riktning. Priset vid köp av premieobligationer
på avbetalning måste emellertid alltjämt anses vara väl högt.
Det utgjorde för obligationer av 1942 års premielån till en början 57 kronor
men höjdes ganska snart, sedan kursen å obligationerna stigit, till 59 kronor.
Detta överpris har tillkommit med anledning av de icke obetydliga kostnader
för kommissionärerna, som äro förenade med avbetalningssystemet.
För köparen innebära emellertid avbetalningsvillkoren en kostnad av ungefär
2V3 procent i månaden under den tid avbetalningen pågår, överpriset
synes utskottet därför vara av den storleksordning, att det väl kan ifrågasättas,
huruvida staten bör tillåta avbetalningsförsäljning på sådana villkor. Det
är sannolikt, att ändamålet med avbetalningsförsäljningen -—- nämligen att för
mindre inkomsttagare möjliggöra förvärvandet av en eller annan premieobligation
— kan i samarbete med kreditinrättningarna tillgodoses på andra,
för obligationsköparna fördelaktigare vägar. Detta kunde ske exempelvis
genom att kreditinrättningarna i ökad omfattning tillhandahölle avbetalningslån
mot säkerhet av premieobligationer eller medverkade till uppsamlande av
sparmedel i smärre poster i direkt syfte att möjliggöra obligationsköp. Utskottet
förutsätter, att riksgäldsfullmäktige med beaktande av samtliga
på frågan inverkande omständigheter taga det nuvarande systemets bibehållande
under omprövning i god tid före emitteringen av nästa premielån.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet ansett sig böra för riksdagen
omförmäla.
3:o.
Tjänstgöringstiden vid riksbankens huvudkontor och riksgäldskontoret.
Revisorerna hava under § 8 i sin berättelse angående riksbanken efter en
ingående redogörelse för tjänstgöringstiden inom den civila statsförvaltningen
bland annat lämnat följande upplysningar rörande tjänstgöringstiden vid
riksbankens huvudkontor och riksgäldskontoret:
Tjänstgöringstidens längd för befattningshavarna vid huvudkontoret växlade
avsevärt icke blott olika avdelningar emellan utan också inom de särskilda
avdelningarna. Sålunda hade vissa tjänstemän, främst i ledande ställning,
eller å de mest arbetstyngda avdelningarna en tjänstetid, som uppginge
till eller i vissa fall väsentligt överstege 42 timmar per vecka. Å andra avdel
-
10
Bankoutskottets utlåtande nr 9.
ningar åter vore tjänstgöringstiden för den personal, som hade att utföra det
mera rutinmässiga arbetet, kortare — i vissa fall avsevärt kortare — än 42
timmar per vecka. Arbetstiden under sommarmånaderna vore på flertalet avdelningar
lika lång eller i vissa fall längre än under årets övriga månader,
detta på grund av semestrar m. m. Å några få avdelningar hade försök gjorts
att förkorta tjänstgöringstiden under två av sommarmånaderna, men det
hade icke å någon av dessa avdelningar blivit möjligt att medgiva en förkortning,
som tillnärmelsevis motsvarade 9 timmar i veckan. Orsaken härtill
vore även i detta fall önskan att i möjligaste mån förlägga semestrarna
till sommarmånaderna.
Från och med den 1 oktober 1942 omfattade tjänstgöringstiden vid riksgäldskontoret
dagligen 7 timmar, däri ej inräknat lunchrast, dock att arbetstiden
under lördagar utgjorde 4’/2 timmar. Den effektiva tjänstgöringstiden
vore sålunda numera 391/2 timmar. Trots denna ökning av arbetstiden understege
densamma den vid civila statsförvaltningen gällande med 21/2 timmar
för vecka.
För egen del hava revisorerna i ärendet gjort i huvudsak följande uttalande:
Såsom av det ovan anförda framgår har inom den civila statsförvaltningen
sedan 1921 en tjänstgöringstid av 42 timmar för vecka varit gällande.
Den av revisorerna verkställda utredningen utvisar, att tjänstgöringstiden
vid riksbankens huvudkontor — med undantag av vissa avdelningar —
icke oväsentligt understiger den vid civila statsförvaltningen gällande. Vad
beträffar riksgäldskontoret bär tjänstgöringstiden intill den 1 oktober innevarande
år utgjort endast 3672 timmar för vecka, och även med därefter
föreskriven utökning av arbetstiden understiger densamma alltjämt den för
statsförvaltningen gällande. För övrigt må här erinras örn det förhållandet
att i motioner till 1940 års lagtima riksdag hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn ändring i gällande instruktioner,
arbetsordningar m. m., så att arbetstiden för befattningshavare i statens
tjänst ökades från 42 till 48 timmar per vecka samt under s. k. sommartid
från 33 timmar till 39 timmar per vecka. Ehuru riksdagen efter inhämtande
av allmänna lönenämndens utlåtande icke funnit nämnda motioner böra
föranleda någon generell utvidgning av arbetstiden för statens tjänstemän
på sätt som i motionerna ifrågasatts, framlade riksdagen likväl förslag till
vissa åtgärder i syfte att ernå ett effektivare utnyttjande av den fastställda
arbetstiden.
Revisorerna vilja ifrågasätta, huruvida icke tjänstgöringstiden vid riksbankens
huvudkontor och riksgäldskontoret borde närmare anslutas till den
för civila statsförvaltningen gällande.
Med anledning av vad statsrevisorerna i sin berättelse anfört hava fullmäktige
i riksbanken i skrivelse till bankoutskottet den 14 januari 1943
framhållit, att frågan om riksbankens blivande organisation torde, såsom
fullmäktige i sin berättelse till utskottet anmält, bli föremål för fullmäktiges
prövning inom den närmaste tiden. Skulle en omorganisation komma till
stånd, kunde man utgå från att som ett led däri inginge, att tjänstetiden
vid huvudkontoret komme att anknytas till vad som gällde inom den civila
statsförvaltningen även för den personal, som nu hade kortare tjänstgöringstid.
Enligt vad utskottet inhämtat, har tjänstgöringstiden i riksgäldskontoret
från och med den 7 januari 1943 utökats till 42 timmar i veckan mot tidigare
gällande tjänstgöringstid av 3972 timmar per vecka.
Bankoutskottets utlåtande nr 9.
11
Såsom bankofullmäktige meddelat, kommer frågan om en utökning av
tjänstgöringstiden vid riksbankens huvudkontor att av fullmäktige upptagas
till prövning inom den närmaste tiden. Med hänsyn härtill har utskottet
ansett sig icke för närvarande böra göra något särskilt uttalande i den av
revisorerna väckta frågan, utan kommer detta spörsmål att framdeles upptagas
av utskottet, därest förhållandena därtill skulle föranleda; vilket utskottet
härmed får för riksdagen
anmäla.
4:o.
Protokoll och berättelser.
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets
sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
5:o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1941 hava riksdagens
senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de
för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse och
förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit anledning
till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas
fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken dels
för förvaltningen under år 1941 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för
de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1942 till och med
den 9 januari innevarande år.
6:o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.
Revisorerna hava i sin berättelse anmält, att revisorerna för sin del tillstyrkte,
att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige i riksgäldskontoret för
den tid, revisionen omfattat.
Utskottet.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 9.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit
anledning till erinran, samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens år 1942 församlade
revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret under
tiden 1 juli 1941—30 juni 1942 än även för alla beslut och
åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges protokoll från
och med den 10 januari 1942 till och med den 9 januari innevarande
år.
Stockholm den 2 mars 1943.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Nordenson, Sandén*, Friggeråker*, Sundvik,
Sylwan, Ohlin och Leander; ,
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg, K. .4. Westman,
Hall, Andersson i Munkaljungby, Ericsson i Åtvidaberg och Eriksson i Sandby.
*Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
vid punkten t:o) (ang. räntepolitiken): av herr Hall.