Bankoutskottets utlåtande nr 64.
1
Nr (»4.
Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1943 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.
1 en, den 7 maj 1943 dagtecknad proposition nr 242, som hänvisats till
bankoutskottels förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken må för
liden från och med den 1 juli 1943 till och med den 30 juni 1944 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.
I skrivelse den 9 april 1943 ha fullmäktige i riksbanken hemställt, att
riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1943 till och med den
30 juni 1944 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse. Fullmäktige i riksgäldskontoret
lia, efter remiss, tillstyrkt bifall till denna hemställan.
I en särskild till nämnda framställning anknuten skrivelse lia bankofullmäktige
vidare behandlat frågan örn riktlinjerna för den statliga penningpolitiken
och härvid bland annat anfört följande.
Genom den stabilisering av löner och priser, som numera genomförts,
syntes riskerna för en av inkomststegringar och prishöjningar framkallad
monetär expansion tills vidare vara i huvudsak eliminerade. I fråga örn finansieringen
av de statliga utgiftsöverskotten ville fullmäktige framhålla
vikten av att åtgärder vidtagas för att om möjligt ytterligare öka det enskilda
sparandet.
Den centrala penningpolitiken borde inriktas på att hindra, dels att en
fortsatt valutainslrömning, clearingutbetalningar eller kreditgivning till utlandet
gåve upphov till nya kassamedel på marknaden, dels att likviditeten
ökades genom sättet för de statliga utgiftsöverskottens finansiering. De medel,
som härvid i första hand komrae ifråga, vore operationer på den öppna marknaden
samt andra åtgärder, varigenom en begränsning av likviditeten framkallades.
En på sådant sätt åstadkommen indragning av betalningsmedel från
marknaden till riksbanken borde fortsättningsvis vid behov äga rum. Å andra
sidan borde, om situationen .skulle förändras exempelvis genom uppkomsten
av en valutautströmning, enligt fullmäktiges mening en åtstramning av kreditmarknaden
motverkas därigenom att riksbanken uppträdde som köpare
av värdepapper på marknaden.
Bihang till riksdagens protokoll 19tS. 8 sami. Nr 64.
I
2
Bankoutskottets utlåtande nr 64.
Under den sista tiden hade vissa tendenser till räntesänkning gjort sig
gällande och särskilt ha de placeringssvårigheter, sorn sparbankerna i många
fall vore utsatta för, aktualiserat en nedsättning av inlåningsräntan i vissa
sparbanker. En reduktion av inlåningsrän torna vore emellertid icke ägnad
att förbättra läget för bank- och sparbanksväsendet i dess helhet. Det kunde
enligt fullmäktiges åsikt knappast undvikas, att en sådan reduktion skulle
komma att bli bestämmande för den allmänna ränteutvecklingen. Den skulle
i så fall komma att medföra ökade risker för en stegring av kapitalvärdena
och för att en räntestegring senare bleve nödvändig som eljest skulle kunnat
undvikas. Nuvarande räntor borde alltså enligt fullmäktiges mening även
fortsättningsvis stabiliseras. Fullmäktige förbisåge icke att detta förutsätter,
att affärsbankerna äro villiga att övertaga skattkammarväxlar och korta
statsobligationer utan hänsyn till traditionella regler för fördelningen av
placeringarna.
Föredragande departementschefen har beträffande penningspolitiken anfört
följande:
»När för ett år sedan frågan örn riktlinjerna för penningpolitiken senast
behandlades av riksdagen, gjorde sig starka farhågor för en fortsatt prisstegring
gällande. Visserligen ansåg man sig våga räkna med ali de koslnadsstegringar,
som uppstått vid import, respektive vid övergång till inhemska
ersättningsvaror, i huvudsak tagits ut i produktprisutvecklingen, men å andra
sidan kunde den fortgående ökningen av köpkraften befaras utlösa en ytterligare
höjning av prisnivån.
Inflationsrisken och möjligheterna att bryta denna upptogos till behandling
i den till fjolårets riksdag avlåtna propositionen angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten alt inlösa av banken ulgivna sedlar
med guld. 1 skrivelse i ämnet hade bankofullmäktige bland annat uttalat, att
en fortskridande prisstegring i rådande försörjningsläge icke kunde undvikas,
örn ytterligare anspråk på dyrtidskompensation från producenter eller
konsumenter skulle tillmötesgås. Och i sitt yttrande över fullmäktiges skrivelse
hade priskontrollnämnden funnit anledning till farhågor för att den
under 1941 framträdda avsaktningen i prisstegringen icke skulle fortsätta
under 1942 samt till stöd för detta sitt omdöme hänvisat närmast till de
ökade penninginkomsterna för såväl löntagare som vissa andra grupper i
samhället. För egen del anförde jag vid anmälan av ärendet, att bankofullmäktiges
och priskontrollnämndens uttalanden riktade uppmärksamheten på
det betydelsefulla val, inför vilket den ekonomiska politiken kommit att
ställas. I och med att risken för en fortsatt prisstegring icke längre i främsta
rummet var knuten till höjda importkostnader utan företrädesvis betingades
av omfånget hos den tillgängliga köpkraften vid ytterligare minskad varutillgång
och av den köpkraftsökning, som bleve följden av försök att kompensera
prishöjningarna, uppställde sig frågan om man skulle bryta tendenserna
till ytterligare kompensation och därmed skapa underlag för en prisstabilisering
eller örn man skulle acceptera en fortsatt växelverkan mellan
prisförhöjningar och kompensationstillskott. Det senare alternativet vore
tydligen oförenligt med målet för vår penningpolitik. En oavbrutet fortgå
-
Bankoutskottets utlåtande nr 64.
O
ende prisstegring måste, även om den kunde hindras att förlöpa i snabbare
läkt än ditintills, framkalla allvarliga betänkligheter. Örn uppfattningen att
en fortsatt prisstegring vore ofrånkomlig vunne insteg, skulle lockelsen att
föregripa utvecklingsresultatet bli allt starkare. Och även inom de grupper,
där återhållsamhet i kraven på kompensation iakttagits på grund av övertygelsen,
att en sänkning av standarden måste följa av ett försämrat försörjningsläge
för hela folket, skulle inställningen med all sannolikhet bli en
annan, örn det med fog kunde sägas, att den fortsatta ökningen av levnadskostnaderna
väsentligen blivit av inflationistisk karaktär.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen anslöt sig bankoutskottet
till den här refererade uppfattningen. En stabilisering av inkomstoch
prisnivån borde enligt utskottets mening eftersträvas i första hand genom
en viss skärpning och utvidgning av priskontrollen efter dittillsvarande linjer
samt genom frivilliga överenskommelser mellan statsmakterna och olika producent-
och konsumentgrupper. Dittillsvarande växelverkan mellan prishöjningar
och kompensationstillskott hade till icke ringa del berott på att såväl
vid lönesättning som vid fastställande av priser på jordbrukets och industriens
produkter tillämpats ett kompensationssystem, som avsett att skydda var och
en av de berörda grupperna från att behöva bära en större del av försämringen
i försörjningen än övriga grupper. Skulle denna växelverkan kunna brytas
utan alltför stor risk för att någon grupp finge bära en otillbörligt stor del av
krisens bördor, syntes en samtidig uppgörelse rörande riktlinjerna för den
för inkomsterna bestämmande pris- och lönepolitiken vara ofrånkomlig.
Som bekant upptogos under .sommaren och hösten 1942 överläggningar
med representanter för olika intressegrupper i syfte att nå ett underlag för
en pris- och inkomststabilisering efter de av riksdagen godkända linjerna.
Såsom ett led i stabiliseringssträvandena genomfördes fr. o. m. den 1 november
1942 ett temporärt prisstopp, avsett att bilda utgångspunkt för den
strängare prisreglering vilken var nödvändig som komplement till de uppgörelser
rörande arbetslöner och jordbrukspriser varom förhandlingar pågingo.
De resultat som uppnåddes vid dessa förhandlingar betydde å ena si
dan, att den allmänna lönenivån skulle kvarstå oförändrad om levnadskostnadernas
fortsatta uppgång under avtalsperioden kunde hållas inom en ram
av mellan 4 och 5 procent, å andra sidan en reduktion av producentpriserna
på jordbruksprodukter, som möjliggjorde en stabilisering av konsumentpriserna
trots en samtidig reduktion av subventionerna. I detta sammanhang
bör även nämnas, att man avtalsvägen lyckades vinna en utvidgning av området
för prisbindningarna på importvaror.
Det är givetvis ännu för tidigt atl uttala sig örn betydelsen av de sålunda
vidtagna åtgärderna. Otvivelaktigt ha de dock utgjort en av förutsättningarna
för den stabilisering av prisnivån som kommit lil! stånd. Enligt föreliggande
uppgifter lia levnadskostnaderna nu varit praktiskt taget oförändrade
under ett år, och de farhågor som mötte föregående vår lia alltså hittills icke
besannats. Det finnes under dessa förhållanden grundad anledning att antaga,
att levnadskostnaderna icke under den period, som täckes av gällande
i
Rankoutskottets utlåtande nr 64
ramavtal, komma att stiga i sådan utsträckning, alt den i avtalet stadgade
ökningen av dyrtidskompensationen skall inträda.
Att pris- och lönenivån kunnat stabiliseras innebär givetvis icke, att de faror
för penningvärdet som köpkraftsöverskottet oell den starkt ökade likviditeten
innebära undanröjts. Spänningen mellan köpkraft oell varutillgång
samt likviditeten på penningmarknaden lia snarast ökats; jag torde få hänvisa
till vad jag yttrade härom vid anmälan av finansplanen i årets statsverksproposition
samt till konjunkturinstitutets i dagarna utkommande undersökning
av inkomst- och konsumtionsutvecklingen under krigsåren. Men
stabiliseringen bör i väsentlig mån lia begränsat riskerna. Konjunkturinstitutets
utredning ger vid handen, att den köpkraftsökning, som kan återföras
på de ökade stalsutgifterna, den relativt omfattande enskilda investeringsverksamheten
och betalningsförhållandena mot utlandet, visserligen utgjort
en förutsättning för den fortskridande prisstegringen men likväl endast i undantagsfall
och i en i förhållande till hela omsättningen relativt ringa omfattning
varit en aktivt drivande kraft i prisstegringsprocessen. Förklaringen
härtill är närmast, att det köpkraftsöverskott som dämts upp genom varuocli
prisregleringarna icke omsatts i en aktiv varuefterfrågan. Så skulle sannolikt
ha skett, örn farhågor för en fortgående penningvärdesförsämring vunnit
allmän spridning. I den mån försöken att stabilisera prisnivån krönas
med framgång, motverkas tendenserna att utnyttja köpkraftsöverskottet till
forcerad efterfrågan och kan man alltså räkna med att detta överskott även
fortsättningsvis skall förbli passivt.
I de skrivelser från bankofullmäktige rörande riktlinjerna för penningpolitiken
och fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld, som nu föreligga, ha fullmäktige i huvudsak begränsat
sig till att ånyo understryka vikten av att det enskilda sparandet främjas,
att åtgärder vidtagas för att begränsa marknadens likviditet samt att
rådande ränteläge vidmakthålles.
I likhet med fullmäktige finner jag angeläget, att ansträngningarna att stimulera
till ökat sparande fullföljas. De böra få ett verksamt stöd i det ökade
förtroende för penningvärdet, som kan antagas bli en följd av den uppnådda
prisstabiliseringen. Betydelsen av att den statliga upplåningen inriktas så, att
likviditeten på marknaden såvitt möjligt begränsas, har jag redan i statsverkspropositionen
funnit anledning att understryka. Vid organisationen av statslånen
bör alltså tillses, att dessa såvitt möjligt placeras direkt hos allmänheten.
Jag instämmer även i de uttalanden, som bankofullmäktige gjort i
räntefrågan. En räntesänkning skulle i nuvarande läge vara ägnad att försvåra
stabiliseringssträvandena genom att medföra en tendens till höjning av kapitalvärdena
och till ökad kreditgivning. Den skulle vidare leda till att möjligheterna
att stabilisera räntenivån på längre sikt försämrades. De fördelar,
som ett räntefall skulle kunna erbjuda ur finansiell synpunkt, äro icke av
sådan art eller omfattning, att de motivera, att man tager de olägenheter som
räntesänkningen skulle vara förbunden med. Såsom bankofullmäktige framhållit,
förutsätter en räntestabilisering, att bankerna äro villiga att godtaga en
Bankoutskottets utlåtande nr 64.
fortsatt förskjutning i fördelningen av placeringarna över lill skattkammarväxlar
och korta statsobligationer. Med hänsyn till den betydelse en sådan förskjutning
äger för räntestabiliseringen, synes den emellertid för närvarande
ligga i bankernas eget intresse.
Samtidigt som man fullföljer strävandena att binda köpkraftsöverskottet
genom sparande, alt begränsa likviditeten och att motverka en höjning av
kapitalvärdena, måste man givetvis inrikta ansträngningarna på att förhindra
tillskapandet av ny köpkraft. Betydelsen av att de statliga budgetunderskotten
begränsas har ofta understrukits. 1 den mån kraven på fortsatt militär
beredskap, utbyggnad av försvarsorganisationen och åtgärder till främjande
av försörjningen resa hinder för en reduktion av statens anspråk på landets
produktiva resurser och av dc högt uppdrivna statsutgifterna, måste annan
verksamhet begränsas. Åtgärder ha därför vidtagits för att effektivisera kontrollen
över investeringsverksamheten, och ytterligare ingripanden i samma
syfte äro under övervägande. Med hänsyn till den betydelse som stora delar
av den industriella investeringsverksamheten och bostadsproduktionen i nuvarande
läge äger, äro emellertid möjligheterna till en begränsning icke stora.
Desto angelägnare är det att alla besparingsmöjligheter i fråga om icke
strängt nödvändiga anläggningsarbeten iakttagas.
Under våren lia vissa utredningar igångsatts rörande förhållanden, som
kunna väntas bli av betydelse vid övergången till fredshushållning efter ett
vapenstillestånd. Bland de problem, som därvid skola undersökas, är även
frågan om den svenska kronans internationella värde. Detta spörsmål skall
närmast utredas av bankofullmäktige. De upplysningar, som stå att vinna rörande
i utlandet föreliggande planer för ordnandet av efterkrigstidens valutaförhållanden,
komma därvid givetvis att beaktas. Särskild uppmärksamhet
torde få ägnas möjligheterna till samverkan mellan de nordiska länderna.
Sveriges möjligheter att lämna ett positivt bidrag till återuppbyggnadsarbetet
efter kriget även i valutapolitik! hänseende komma att i ej ringa utsträckning
bli beroende av huruvida strävandena att bevara den svenska kronans
köpkraft och vidmakthålla balans inom det svenska näringslivet krönas med
framgång.»
Då hankön (skottet i fjol avgav sitt utlåtande (nr 57) örn penningpolitiken,
förelågo på grund av rådande köpkraftsöverskott vissa risker för en inflationsartad
prisutveckling. I syfte att ernå en stabilisering av inkomst- och
prisnivån förordade utskottet en skärpning och utvidgning av priskontrollen
samt frivilliga överenskommelser mellan statsmakterna och olika producentoch
konsumentgrupper. Genom en samtidig uppgörelse rörande riktlinjerna
för den för inkomsterna bestämmande pris- och lönepolitiken skulle enligt
utskottets mening en grund läggas för en dylik stabilisering av penningvärdet.
I överensstämmelse med utskottets, av riksdagen godkända uttalanden vidlogos,
såsom departementschefen erinrat, under hösten 1942 vissa åtgärder,
som under trycket av dc växande riskerna gingo så långt, att de i huvudsak
6
Bankoutskottets utlåtande nr 64.
inneburit ett prisstopp och medfört en stabilisering av lönenivån. Jämsides
härmed har riksbanken på olika vägar sökt stödja stabiliseringssträvandena
genom att begränsa likviditetsöverskottet och stabilisera räntenivån.
Det resultat, som ernåtts genom skärpningen av den ekonomiska politiken,
måste i stort sett anses tillfredsställande. Prisnivån har under de senaste
åtta månaderna icke företett någon nämnvärd uppgång. Riksbankens konsumtionsprisindex
(september 1931 = 100) visar från september 1942 till
maj 1943 en så ringa stegring som från 158.6 till 159.3, och socialstyrelsens
levnadskostnadsindex (juli 1914 = 100) har under tiden 1 oktober 1942—1
april 1943 endast stigit från 239 till 240.
Såsom departementschefen framhållit, innebär emellertid icke den sålunda
inträdda stabiliseringen av pris- och lönenivån, att de faror för penningvärdet
undanröjts, som köpkraftsöverskottet och den starkt ökade likviditeten
på penningmarknaden utgöra. Läget är alltjämt förenat med betydande
risker, även örn dessa i väsentlig mån begränsats genom stabiliseringen.
För en fortsatt gynnsam prisutveckling är det av vikt, att spänningen mellan
inkomster och tillgången på varor och tjänster icke ökas. Så länge inkomstnivån
hålles i stort sett fast genom ett fullföljande av den nuvarande
lönepolitiken och priskontrollen, är ett väsentligt villkor för en framgångsrik
kamp mot en försämring av penningvärdet uppfyllt. Den i fjol inledda
pris- och lönepolitiken bör därför målmedvetet fullföljas. Dessutom kräves
emellertid, såsom bankofullmäktige och departementschefen betona, att det
enskilda sparandet starkt främjas, så att köpkraftsöverskottet såvitt möjligt
icke kommer att göra sig gällande i ökad efterfrågan på varor och tjänster
för konsumtionsändamål. Tendenser till sådan efterfrågan försvagas givetvis,
i den mån man lyckas stabilisera prisnivån och allmänhetens förtroende
för penningvärdet upprätthålles. Medvetandet om att efter kriget med all
sannolikhet en rikligare varu tillgång inträder och att många priser då bliva
lägre, utgör ett allt starkare skäl för allmänheten att uppskjuta icke nödvändiga
inköp.
Vad den på annat än konsumtion inriktade efterfrågan beträffar är det,
som departementschefen framhåller, av vikt, att den enskilda investeringsverksamheten
underkastas en av rådande läge betingad begränsning och att
alla besparingsmöjligheter iakttagas i fråga om icke strängt nödvändiga statliga
och kommunala anläggningar.
På penningpolitikens område föreligger alltjämt, såsom fullmäktige framhållit,
anledning uppmärksamma utvecklingen av likviditeten på marknaden,
även örn affärsbankernas överskottsmedel i år varit avsevärt mindre än i
fjol.
För begränsningen av näringslivets efterfrågan på kredit spela för närvarande
variationer i den allmänna räntenivån en ganska ringa roll. Med hänsyn
till bl. a. det statsfinansiella intresset av en icke alltför dyrbar upplåning
skulle därför en viss sänkning av obligationsräntorna måhända kunna ifrågasättas.
De av departementschefen uttalade farhågorna för att en räntesänkning
skulle medföra en tendens till ökad kreditgivning torde sakna aktualitet
Bankoutskottets utlåtande nr 64.
i
i nuvarande läge, då efterfrågan på lån starkt begränsas av bland annat råvaruknapphet
och restriktioner för byggnadsverksamheten. Däremot är det
troligt, att en räntesänkning skulle medföra en viss höjning av kapitalvärdena,
vilket icke för närvarande kan betraktas som önskvärt. Fullmäktiges
och departementschefens huvudskäl synes emellertid vara, alt en räntesänkning
skulle försämra möjligheterna att stabilisera räntenivån på längre sikt
genom att öka faran för en framtida räntestegring, som eljest skulle kunnat
undvikas. I den mån riskerna för en skärpning av fluktuationerna i räntenivån
skulle ökas genom en i''äntesänkning, är detta även enligt utskottets
mening ett skäl mot en sådan sänkning. En stabilisering av räntenivån innebär
nämligen, att rubbningar i näringslivets arbetsförutsättningar undvikas
och dess planering underlättas. Detta bör dock ej hindra, att i vissa uppkommande
lägen en räntesänkning tillgripes exempelvis för att uppmuntra investeringarna
och främja en ekonomisk återhämtning, liksom ej heller att
en räntehöjning i andra fall användes som ett led i en återhållande ekonomisk
politik.
Enligt utskottets mening är den möjligheten ingalunda utesluten, att efter
kriget en något lägre räntenivå än den nuvarande kan betingas av de då rådande
förhållandena, bland annat med hänsyn till att det under en eventuell
efterkrigsdepression kan bliva önskvärt att uppmuntra byggnadsverksamheten
med räntesatser, som ej mycket överstiga förkrigstidens. De beräkningar,
som nyligen utförts inom konjunkturinstitutet, synas visa, att kapitalförtäringen
i Sverige under kriget varit av ringa omfattning, vilket är en omständighet
av intresse i detta sammanhang. I nuvarande läge synes emellertid anledning
till ändring av räntepolitiken icke föreligga.
Vad den med penningpolitiken förbundna ekonomiska politiken i övrigt
beträffar, ansluter sig utskottet likaledes till vad departementschefen i slutet
av propositionen anfört. Det synes välbetänkt, att frågan örn penning- och
valutapolitiken upptagits såsom ett led i de utredningar, regeringen igångsatt
rörande förhållanden, som kunna väntas bli av betydelse vid övergången till
fredshushållning efter ett vapenstillestånd. Det är av vikt, att dessa utredningar
bedrivas nied den skyndsamhet, som omständigheterna medgiva. Utan
att närmare taga ställning till frågan örn avvecklingen av krisregleringarna
och anpassningen till nya marknadsförhållanden vill utskottet i detta sammanhang
framhålla vikten av att de oundgängliga omställningssvårigheterna
inom näringslivet icke skärpas genom en långvarig deflation, som lägger ett
förlamande tryck på näringslivet. Det synes fastmera vara ett betydelsefullt
önskemål, att så snart som möjligt efter kriget en fast grund lägges för näringslivets
kalkyler. En viktig förutsättning härför är, att en fast lönenivå
relativt snabbt ernås. Möjligheterna härutinnan torde böra upptagas till
överläggningar mellan statsmakterna och arbetsmarknadens parter samt representanter
för de viktigare näringsgrenarna. Sådana överenskommelser, som
under fjolåret ingingos mellan organisationerna under statens medverkan i enlighet
med av regering och riksdag anvisade allmänna riktlinjer kunna framdeles
liksom hittills utgöra ett medel att uppnå enhetlighet i och rationell
avvägning av den ekonomiska politiken.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 64.
Vad angår den i propositionen gjorda hemställan om fortsatt befrielse för
riksbanken från sedelinlösningsskyldighelen, har densamma ej givit utskottet
anledning till erinran.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 11 juni 1943.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD AKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Berling, Nordenson, Sandén, Friggeråker,
Sundvik, Sylwan och Ohlin;
från andra kammaren: herrar Svedman, K. A. Westman, Hall, Andersson i Munka1
jungby*, Ericsson i Åtvidaberg*, Eriksson i Sandby*, Sundberg* och Eriksson i Kinna*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
438208. .Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1913