Bankoutskottets utlåtande nr 29.
1
ISr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1943 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag
från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.
I en till riksdagen avlåten, den 5 mars 1943 dagtecknad proposition nr 94,
som hänvisats till bankoutskottels förberedande handläggning, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag örn rätt för Konungen att medgiva
undantag från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Berörda lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning.
Härigenom förordnas som följer.
Konungen äger på ansökan medgiva bankaktiebolag att för viss bestämd
tid, dock ej längre än till och med den 30 juni 1948, mottaga inlåning, utöver
den enligt 49 § 1 mom. lagen örn bankrörelse tillåtna, med högst ett belopp
motsvarande summan av
dels bolagets inneliggande kassa;
dels vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro;
dels marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skatlkammarväxlar och obligationer;
dels ock, därest bolagets egna fonder uppgå till mera än fem miljoner kronor,
vad för bolagets räkning innestår hos annat inländskt bankaktiebolag
med lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning.
Bihang till rlktdagens protokoll 1943. 8 sami. Nr 29—30.
1
2
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
Vid tillämpning av denna lag skola lika med inlånade medel anses ej mindre
belopp, som tillförts bolaget genom diskontering av växlar, accepterade av
bolaget, eller genom rediskontering eller försäljning av andra växlar, än även
beloppet av de garantiförpliktelser, som bolaget iklätt sig, i den mån dessa
förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna
medel.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1943, från och med vilken dag lagen
den 20 maj 1938 (nr 180) örn rätt för Konungen att medgiva undantag från
gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning upphör att gälla;
dock att i fråga om bankaktiebolag, som erhållit medgivande varom i sistnämnda
lag förmäles, den lagen alltjämt skall äga tillämpning så länge medgivandet
är gällande.
49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse innehåller följande
bestämmelser örn bankaktiebolags inlåning. För bankaktiebolag, vars
egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor, får inlåningen allenast
med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår hos annat
inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder.
Uppgå de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor, må inlåning äga
rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat med nio gånger
skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem miljoner kronor,
dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av
bolagets egna fonder.
Dessa bestämmelser ha emellertid genom tillfällig lagstiftning modifierats,
senast genom lag den 20 maj 1938 (nr 180) om rätt för Konungen att
medgiva undantag från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning. Enligt denna lag bemyndigas Konungen att på ansökan medgiva
bankaktiebolag att för viss bestämd tid, dock ej längre än till och med den
30 juni 1943, mottaga inlåning, utöver den enligt 49 § 1 mom. lagen om
bankrörelse tillåtna, med högst ett belopp motsvarande vad för bolagets räkning
innestode hos Sveriges riksbank. Med stöd av detta bemyndigande har
Kungl. Majit i fråga om sex bankaktiebolag medgivit, att bolagen finge för
tiden till och med den 30 juni 1943 mottaga inlåning, utöver den enligt 49 §
1 mom. lagen om bankrörelse tillåtna, med högst ett belopp motsvarande vad
för bolagets räkning innestode hos Sveriges riksbank.
I skrivelse den 15 december 1942 har bank- och fondinspektionen, med
överlämnande av en av svenska bankföreningen den 12 november 1942 gjord
framställning i ämnet, hemställt, att för innevarande års riksdag måtte framläggas
förslag till provisorisk lagstiftning om vidgad inlåningsrätt för bankaktiebolag.
Vidare har bank- och fondinspektionen med skrivelse den 13 januari
1943 överlämnat en den 9 i samma månad dagtecknad skrift, däri bank
-
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
3
föreningen i visst hänseende kompletterat sin tidigare framställning. Sedan
fullmäktige i riksbanken beretts tillfälle att inkomma med utlåtande i ärendet,
har sådant utlåtande avgivits den 20 januari 1943.
Föredragande departementschefen har i ärendet anfört följande:
»Vid tillkomsten av 1938 års lag i ämnet förutsattes, att bankbolagen under
lagens giltighetstid skulle kunna så förstärka sina fonder, att dispens från
banklagens bestämmelser icke vidare skulle behöva förekomma. Enligt vad
bank- och fondinspektionen meddelat, ha vissa fondförstärkningar även ägt
rum under nämnda tid. Emellertid ha hos en del bankbolag fondförstärkningarna
icke kunnat genomföras i sådan omfattning, att den i banklagen
stadgade relationen mellan inlåningssumman och de egna fonderna uppnåtts.
Härvid bör särskilt beaktas, att fondförstärkningarna på grund av det skärpta
skattetrycket blivit mindre än vad som kunnat förutses, medan å andra
sidan inlåningen starkt ökat till följd av rådande exceptionella förhållanden.
I det läge som sålunda inträtt — och då utvägen att genom nyemission av
aktier öka fonderna endast i begränsad omfattning lärer vara framkomlig —
torde det vara nödvändigt att genom fortsatt provisorisk lagstiftning öka inlåningsrätten
utöver den enligt banklagen medgivna. Denna provisoriska lagstiftning
torde böra i princip gestaltas efter mönster av 1938 års lag eller såsom
en befogenhet för Kungl. Majit att efter särskild prövning medgiva bankbolag,
som finnes vara i behov därav, rätt till ökad inlåning.
Enligt det av bank- och fondinspektionen framlagda förslaget skulle Kungl.
Maj:t äga medgiva bankbolag att mottaga inlåning, utöver den enligt banklagen
medgivna, med högst ett belopp motsvarande summan av dels bolagets
inneliggande kassa, dels vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank
eller riksgäldskontoret eller å postgiro, dels marknadsvärdet, dock högst
nominella värdet, å bolaget tillhöriga av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar
och obligationer, dels ock, därest bolagets egna fonder uppgå till
mera än fem miljoner kronor, vad för bolagets räkning innestår hos annat
inländskt bankbolag med lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning.
Bank- och fondinspektionens förslag har biträtts av fullmäktige i
riksbanken utom i vad angår medel, som inlånas å så kallade rikskonton,
d. v. s. medel som äro bundna för viss längre tid och som av bankbolaget
ställas till riksgäldskontorets förfogande. Fullmäktige ha i fråga örn dylika
medel ansett, att de borde få mottagas utom den ram för inlåningsrätten,
som lagstiftningen eljest anvisade. För egen del kan jag helt ansluta mig till
bank- och fondinspektionens förslag. Visserligen medföra de särskilda reglerna
för placeringen av å rikskonton inlånade medel, att ett inbegripande av
dessa medel under inlåningsbegränsningen saknar betydelse, vartill kommer
att inlåningen å dessa konton även i övrigt framstår som en särpräglad rörelsegren.
Ä andra sidan är dock inlåningen å rikskonton ovedersägligen att
anse såsom en inlåning i teknisk mening, varför det, såsom bank- och fondinspektionen
uttalat, formellt vore mindre tilltalande örn sådan inlåning finge
ske vid sidan av don eljest stadgade inlåningsbegränsningen; även torde böra
framhållas, att ett bifall till inspektionens förslag i denna del icke skulle medföra
några praktiska olägenheter.
Utskottet.
4 Bankoutskottets utlåtande nr 29.
Vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna örn utvidgning av inlåningsrätten
böra, på sätt bank- och fondinspektionen föreslagit, lika med
inlånade medel anses ej mindre belopp, som tillförts bankbolaget genom
diskontering av växlar, accepterade av bolaget, eller genom rediskontering
eller försäljning av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser,
som bolaget iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas av hos bolaget
insatta, till bolaget pantförskrivna medel.
Bankföreningens förslag örn rätt för Kungl. Majit att dels lämna dispens
från den i banklagen för de större bankbolagen stadgade skyldigheten att
hålla inlåningen inom ett belopp motsvarande åtta gånger beloppet av de
egna fonderna, dels ock medgiva att kapital, som bankbolag upplånat mot
förlagsbevis, skall vid beräknande av inlåningsmaximum anses likställt med
bolagets egna fonder har avstyrkts av bank- och fondinspektionen. Fullmäktige
i riksbanken ha i denna del anslutit sig till inspektionens mening.
Vid sådant förhållande och då en betydande utvidgning av inlåningsrätten
möjliggöres redan genom de av mig i det föregående tillstyrkta dispensreglerna,
anser jag mig icke kunna förorda bankföreningens ifrågavarande
förslag.
Med hänsyn till vad bank- och fondinspektionen anfört rörande den planerade
inlåningen å rikskonton torde den nya lagstiftningen böra träda i tillämpning
snarast möjligt. Jag tillstyrker därför, att lagen träder i kraft den
1 april 1943, från och med vilken dag 1938 års lag bör upphöra att gälla.
Då den för vissa bankbolag enligt 1938 års lag medgivna ökningen av inlåningsrätten
avser tiden till och med juni månad 1943, torde en särskild övergångsbestämmelse
vara erforderlig.
De föreslagna provisoriska lagbestämmelserna synas böra erhålla en relativt
lång giltighetstid med hänsyn till att bankbolagen böra beredas möjlighet
att bedöma förutsättningarna för sin in- och utlåningspolitik på längre
sikt. Jag tillstyrker därför en giltighetstid av fem år.»
Beträffande utredningen i övrigt tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen.
Såsom av utredningen framgår, äro de i banklagen meddelade begränsningsreglerna
i fråga om bankaktiebolags rätt till inlåning alltför snäva med
hänsyn till den starka tendens till ökning av inlåningen, som gör sig gällande
under nuvarande förhållanden. Den år 1938 beslutade provisoriska lagstiftningen,
varigenom Kungl. Majit bemyndigats att på ansökan medgiva
bankaktiebolag dispens från banklagens bestämmelser, upphör att gälla från
och med den 1 juli 1943. Det är därför nödvändigt, att en ny lagstiftning
kommer till stånd på förevarande område. De skäl, som anförts för att denna
lagstiftning även i fortsättningen skulle erhålla provisorisk karaktär och
begränsad giltighetstid, ha synts utskottet vara bärande. Det framlagda lagförslaget
innebär befogenhet för Kungl. Majit att medgiva bankbolag att mottaga
inlåning utöver den enligt banklagen tillåtna med belopp motsvarande
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
5
vissa angivna, särskilt likvida tillgångar, varvid dock vid inlåningsrättens
bestämmande skulle med inlånade medel likställas vissa bankbolagets skulder.
Den föreslagna lagstiftningen skulle för flertalet banker möjliggöra en
betydande utvidgning av inlåningsrätten och synes så vitt nu kan bedömas
vara tillfyllest i avvaktan på en revision av föreskrifterna i banklagen. Mot
den gjorda utformningen av lagstiftningen har utskottet icke funnit anledning
till erinran, liksom icke heller mot den föreslagna tiden för ikraftträdandet
av och giltighetstiden för den nya lagstiftningen. Utskottet får därför
tillstyrka, att riksdagen för sin del antager det föreliggande lagförslaget.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 16 mars 1943.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Sundvik, Sylwan, Ohlin, Lindbärg,
Bodin och Johansson i Fårekulla;
från andra kammaren: herrar Svedman, Andersson i Falkenberg, K. A. Westman,
Halt, Andersson i Munkaljungby, Ericsson i Åtvidaberg, Eriksson i Sandby och Molander.