4

Bevillningsutskottets betänkande nr 7.

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1943 kl. 4 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om höjning av hundskatten, m. m.

(l:a avd.)

Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande motioner om höjning av
hundskatten, m. m., nämligen:

1) motionen nr 36 i första kammaren av herr Bror Nilsson, vari hemställts
»att riksdagen ville besluta att hos Konungen anhålla örn den förändringen
i gällande förordning angående skatt för hundar att denna skatt må
utgå med lägst tio och högst fyrtio kronor för kalenderår»;

2) motionen nr 181 i andra kammaren av herr Hedqvist, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring i kungl, förordningen den 17 maj
1923 angående skatt å hundar, att s. k. ledarhundar, avsedda att betjäna blinda,
icke äro att hänföra till hundar, för vilka hundskatt skall erläggas».

Beträffande motiveringen för de i motionerna framlagda förslagen far utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionerna.

Enligt 1 § förordningen den 17 maj 1923 angående skatt för hundar skall
för varje hund årligen erläggas hundskatt till kommunen. Skatteplikt föreligger
dock icke för hund, som ej uppnått en ålder av tre manader, för hundar,
vilka av lapparna användas för renskötseln, samt för krigsmakten tillhörig
tjänstehund eller för enskild person tillhörig hund så länge densamma, efter
godkänd tjänstedressyr, på grund av särskild förbindelse skall hållas till
krigsmaktens förfogande. Medel, som till kommunen inflyta i hundskatt, ma
för kommunens behov användas på sätt som av kommunen bestämmes.
Hundskatt skall erläggas till den kommun, där hunden stadigvarande innehaves
(2 § 1 morn.). Har hundskatt erlagts till en kommun, skall skatt för
samma hund för det året ej erläggas till annan kommun, med mindre den
årliga skattesatsen för hunden i den senare kommunen är högre än det belopp,
som för året redan erlagts i skatt för hunden (2 § 2 morn.). Skattskyldig
för viss hund är den person, av vilken hunden stadigvarande innehaves,
när skatteplikt inom kommunen för året inträder (3 §). I fråga örn skattens
belopp stadgas i 4 §, att skatten skall av kommunen bestämmas lika för varje
hund och utgöra lägst fem högst trettio kronor för kalenderår. Enligt 5 §
skall skattskyldig under januari månad varje år till vederbörande kommunala
uppbördsmyndighet skriftligen anmäla de hundar, för vilka skatteplikt
vid ingången av året förelegat, med angivande tillika av hundarnas ras,

Bevillningsutskottets betänkande nr 7.

5

ålder, kön och färg. Inträder skatteplikt under löpande år, skall den skattskyldige
inom trettio dagar därefter på samma sätt anmäla detta. Vid anmälan
skall fogas belöpande skatt, därest icke annan ordning för skattens
erläggande av kommunen bestämts (6 §).

Ur den av statistiska centralbyrån avgivna berättelsen angående kommunernas
finanser för år 1939 har inhämtats, att antalet hundar i riket nämnda
år utgjorde 192,088, därav 152,519 i landskommunerna och 39,569 i städerna.
Hundskatten i medeltal för hund uppgick i landskommunerna till
11:30 kronor, i städerna till 26:50 kronor och i samtliga kommuner till
14:43 kronor. Av kommunerna å landsbygden uttogo 902 stycken eller 37.6
procent av hela antalet landskommuner hundskatt med belopp understigande
10 kronor, medan en skattesats av trettio kronor förekom i endast
24 landskommuner eller 1 procent av hela antalet sådana kommuner. Av
städerna uttogo 18 stycken eller 15.5 procent av hela antalet städer hundskatt
med belopp understigande 20 kronor och 32 stycken eller 27.6 procent
av hela antalet städer hundskatt med 30 kronor.

Enligt vad utskottet inhämtat torde antalet ledarhundar i landet för närvarande
uppgå till högst 20, varav huvuddelen funnes i Stockholm med omgivningar.
I Göteborg och Mölndal funnes 4 sådana hundar, å mindre orter i
Bohuslän en möjligen 2, i Luleå en och några få i landsorten i övrigt. För
närvarande påginge utbildning av 2 möjligen 3 hundar. Vid överläggning
mellan svenska brukshundklubben och representanter för de blindas förening
u. p. a hade framkommit, att behovet av ledarhundar ej torde komma
att nämnvärt stiga, såvida ej antalet blinda ökades. Med hänsyn till den
relativt kostsamma och svåra utbildningen av ledarhundar kunde man räkna
med att antalet dylika hundar i landet knappast komme att överstiga 100.

I motionen 1:36 har till stöd för det däri framlagda förslaget framhållits
bland annat, att i landet funnes ett stort antal hundar, som saknade existensberättigande
och som utförde allehanda ofog. Särskilt vore landets fårägare
besvärade av angrepp på sina får från utelöpande hundars sida. Enligt
motionärens mening måste det i förordningen angående hundskatt föreskrivna
minimibeloppet av hundskatten i nuvarande tid anses vara alldeles för
lågt. Å andra sidan skulle måhända vissa samhällen önska besluta en högre
skatt än det i förordningen stadgade maximum.

I motionen II: 181 har anförts bland annat, att de blinda i allmänhet levde
under tämligen blygsamma ekonomiska förhållanden och att den i städer och
större samhällen jämförelsevis höga hundskatten tillsammans med utgifter
för hundens skötsel gjorde det svårt för många blinda att hålla ledarhund,
hur stort behovet därav än kunde vara.

Vad först angår del i motionen 1:36 framlagda förslaget örn höjning av
hundskatten får utskottet anföra följande. Såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen skall enligt hundskatteförordningen hundskatten utgå med

Utskottet.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 7.

ett för varje hund inom kommunen lika belopp av lägst fem högst trettio
kronor för kalenderår. De i förordningen sålunda angivna skattesatserna
hava varit oförändrade alltsedan förordningens tillkomst. Enligt vad de i det
föregående återgivna statistiska uppgifterna utvisa har i fråga om landskommunerna
den i hundskatteförordningen stadgade högsta skattesatsen
under år 1939 tillämpats endast i ett fåtal kommuner. Däremot har beträffande
städerna den högsta skattesatsen under samma år begagnats i relativt
större utsträckning. Det torde kunna antagas, att det i allmänhet varit de
större och medelstora städerna, som sett sig föranlåtna att fastställa denna
skattesats. Utvecklingen synes i städerna även gå i riktning mot en höjning av
skattesatsen. Medelskattesatsen i städerna var sålunda, enligt vad utskottet
inhämtat, år 1924 23:99 kronor, år 1927 25:48 kronor, år 1933 25:57 kronor
och år 1939, såsom ovan nämnts, 26: 50 kronor.

Utskottet finner för sin del en höjning av de i hundskatteförordningen stadgade
skattesatserna vara motiverad. Härför talar redan den avsevärda förändringen
i penningvärdet under de tjugu år, förordningen varit gällande.
En höjning av den högsta skattesatsen synes enligt utskottets mening kunna
vara av betydelse särskilt för större städer, där med hänsyn till det ohägn,
hundarna åstadkomma, en begränsning av antalet hundar torde få anses
önskvärd.

I motionen I: 36 har yrkats, att skattesatserna till hundskatt skulle bestämmas
till lägst tio högst fyrtio kronor för kalenderår. Utskottet tillstyrker, att
den lägsta skattesatsen bestämmes till tio kronor. Vad angår den högsta skattesatsen
har emellertid utskottet funnit en höjning till femtio kronor kunna
anses lämpligt avvägd.

Vad angår det i motionen II: 181 framförda förslaget om befrielse från
hundskatt för s. k. ledarhundar, avsedda att betjäna blinda, finner utskottet
visserligen syftet med motionen behjärtansvärt. Flertalet blinda torde befinna
sig i sådana ekonomiska förhållanden, att erläggande av hundskatt för dem
kännes som en tyngande börda. Den i motionen ifrågasatta skattebefrielsen
för s. k. ledarhundar torde emellertid nödvändiggöra en ganska besvärande
kontroll över att inga andra hundar än sådana, som av någon myndighet
godkänts såsom ledarhundar och som bevisligen användas för detta ändamål,
komma i åtnjutande av skattebefrielse. Såsom framgår av det föregående är
det antal ledarhundar, som för närvarande finnes och med sannolikhet kommer
att utbildas, mycket ringa, och utskottet anser det fördenskull icke påkallat
att betunga lagstiftningen med de kontrollföreskrifter, som en skattebefrielse
skulle nödvändiggöra. I de fall, då ömmande omständigheter föreligga
för de blinda, lära de kommunala myndigheterna icke sakna möjlighet att
genom anslag eller på annat sätt bereda de blinda en lättnad i förevarande
hänseende. På grund härav anser sig utskottet böra avstyrka bifall till motionen
II: 181.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av motionen 1:36 om
höjning av hundskatten för sin del antaga följande

Bevillningsutskottets betänkande nr 7.

7

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 17 maj 1923 (nr 116) angående skatt för hundar.

Härigenom förordnas, att 4 § förordningen den 17 maj
1923 angående skatt för hundar skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

4 §•

Skatten skall av kommunen bestämmas till ett för varje
hund lika belopp, lägst tio högst femtio kronor för kalenderår.

I fall--— annan kommun.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

2) att motionen II: 181 om skattefrihet för s. k. ledarhundar
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 mars 1943.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande: se under betänkandet nr 6.

J