Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1943 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 17, i vad densamma avser förslag till
förordning örn erkända skatteförmedlingskassor, förslag
till förordning örn utskyldsbetalning genom erkända
skatteförmedlingskassor och förslag till förordning
örn preskription av utskylder m. rn., jämte i
ämnet väckta motioner.
I en den 15 januari 1943 dagtecknad proposition, nr 17, i vad densamma
hänvisats till bevillningsutskottet, har Kungl. Majit, under åberopande av
propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokoll över finansärenden, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,
2) förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
samt
3) förordning om preskription av utskylder m. m.
De ovannämnda vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande
lydelse:
Förslag
till
förordning om erkända skatteförmedlingskassor.
Härigenom förordnas som följer.
1 8.
Med skatteförmedlingskassa förstås i denna förordning inrättning med
ändamål att, uteslutande eller i förening med annan betalningsförmedling,
på uppdrag av skattskyldig ombesörja betalning av denne påförda utskylder
medelst belopp, som enligt fastställd plan inflyta genom avdrag å den skattskyldiges
avlöning eller pension eller å annan av honom åtnjuten periodisk
intäkt eller ock genom direkta inbetalningar från den skattskyldige.
2 §.
Skatteförmedlingskassa, som förmedlar utskyldsbetalning endast för fysiska
personer, må av länsstyrelsen i det län, där kassans förvaltning utövas,
antagas till erkänd skatteförmedlingskassa.
Bihang till riksdagens protokoll 1913. 7 sami. Nr 5.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
I samband med beslut om kassas antagande till erkänd skatteförmedlingskassa
skall länsstyrelsen fastställa reglemente för kassans verksamhet.
Vad i första stycket stadgas skall icke äga tillämpning beträffande statens
intressekontor.
3 §.
Erkänd skatteförmedlingskassa må icke av uppdragsgivare uttaga särskild
avgift för förmedling av utskyldsbetalning.
4 §.
Där länsstyrelsen så finner erforderligt, skall erkänd skatteförmedlingskassa
ställa säkerhet för medel, som kassan omhänderhar för utskyldsbetalning.
5 §.
Erkänd skatteförmedlingskassa äger åtnjuta statsbidrag.
Statsbidraget utgår med 25 öre för varje av kassan förmedlad betalning av
vid uppbördsstämma (uppbördstermin) förfallande utskyldsbelopp.
I fråga om restfört utskyldsbelopp utgår bidraget först då det restförda
beloppet jämte, i förekommande fall, därå belöpande indrivningsavgift till
fullo guldits.
Statsbidrag utgår för räkenskapsår och utbetalas årsvis i efterskott, där ej
annat följer av stadgandet i 6 § sista stycket.
6 §.
Ansökan om statsbidrag ingives till länsstyrelsen. Ansökan skall, där ej
länsstyrelsen för särskilt fall medgiver undantag, ingivas inom sex månader
efter utgången av det räkenskapsår, för vilket bidrag sökes, och skall åtföljas
av erforderliga uppgifter för beräkning av bidragets storlek.
Sedan länsstyrelsen granskat ansökningen, beslutar länsstyrelsen i ärendet
samt utanordnar beviljat bidrag.
På därom framställd begäran må länsstyrelsen, om skäl därtill äro, under
löpande räkenskapsår bevilja och utanordna statsbidrag för utskyldsbetalningar,
som förmedlats under den gångna delen av räkenskapsåret.
7 §.
Erkänd skatteförmedlingskassa skall föra räkenskaper i enlighet med de
närmare föreskrifter Konungen meddelar.
Kassan skall inom sex månader efter räkenskapsårets utgång till länsstyrelsen
ingiva dels berättelse över det gångna årets verksamhet dels ock sammandrag
av räkenskaperna enligt av Konungen fastställt formulär.
8 §.
Länsstyrelsen skall övervaka att erkänd skatteförmedlingskassa fullgör sina
uppgifter i enlighet med gällande författningar och kassans reglemente samt
i övrigt på ett ändamålsenligt sätt.
För ändring i fastställt reglemente fordras länsstyrelsens godkännande.
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
3
9 §.
Erkänd skatteförmedlingskassa är skyldig lämna länsstyrelsen eller dess
ombud ävensom vederbörande utmätningsman tillfälle att när som helst inventera
kassans tillgångar samt granska kassans räkenskaper och övriga
handlingar.
10 §.
Finner länsstyrelsen, att anledning till anmärkning föreligger mot erkänd
skatteförmedlingskassas verksamhet, äger länsstyrelsen meddela erforderliga
anvisningar för vinnande av rättelse.
Länsstyrelsen äger, då skäl därtill äro, återkalla beslut örn kassas antagande
till erkänd skatteförmedlingskassa.
11 §•
Hos länsstyrelse skall föras förteckning över skatteförmedlingskassor, som
av länsstyrelsen antagits till erkända skatteförmedlingskassor.
12 §.
Det åligger arbetsgivare att vid utbetalning av lön till arbetstagare, som är
ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa eller statens intressekontor, på
begäran av kassan eller kontoret verkställa avdrag å lönen med så stort belopp,
som enligt fastställd plan skall dit inbetalas, så ock att tillhandahålla
kassan eller kontoret det avdragna beloppet.
Vad i första stycket sägs gäller dock endast försåvitt arbetsgivaren minst
en vecka före avlöningstillfället erhållit förteckning i två exemplar, upptagande
för varje arbetstagare hans fullständiga namn samt löneavdraget.
Äga alla vid ett företag anställda inom samma arbetstagargrupp rätt att ansluta
sig till erkänd skatteförmedlingskassa, på vars begäran arbetsgivaren
verkställer löneavdrag, är arbetsgivaren allenast på begäran av denna kassa
eller statens intressekontor skyldig att för arbetstagare inom gruppen göra
dylika avdrag.
Arbetsgivaren äger i förhållande till arbetstagaren utan särskild redovisning
åberopa löneavdraget som utbetalning av lön.
Vad'' i denna paragraf stadgas beträffande arbetstagare skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om den, till vilken arbetsgivaren på grund av förutvarande
anställningsförhållande utbetalar pension eller verkställer annan
periodisk utbetalning.
13 §.
Har arbetsgivare av uppenbar tredska underlåtit att fullgöra vad honom enligt
12 § åligger, må länsstyrelsen förelägga honom vite ävensom, i förekommande
fall, utdöma vitet.
Utdömt vite tillfaller kronan.
14 §.
Vad i 12 och 13 §§ stadgas angående arbetsgivare skall, då fråga är
örn statligt verk eller inrättning eller om kommun, i stället gälla beträffande
den som har att utbetala i 12 § avsedda medel.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
15 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.
Förslag
till
förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteför
medlingskassor.
Härigenom förordnas att, utan hinder av vad eljest finnes stadgat rörande
indrivning av utskylder, följande särskilda bestämmelser skola gälla beträffande
utskyldsbetalning av skattskyldig, som anslutit sig till erkänd skatteförmedlingskassa.
1 §•
För skattskyldig, som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa, skall
kassan upprätta plan för inbetalningar till gäldande av den skattskyldiges
utskylder ävensom, där kassan skall förmedla betalning av jämväl andra
den skattskyldige åvilande utgifter, av dessa utgifter (inbetalningsplan).
Med utskylder förstås i denna förordning utskylder och andra medel, som
avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b).
Den skattskyldige må, där så erfordras för inbetalningsplanens genomförande,
beviljas anstånd med utskyldsbetalningen efter vad i denna förordning
stadgas. Sådant anstånd skall dock icke gälla i fråga om avgifter till brand-,
hagelskade- och kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen den
22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet
grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas och redovisas i sammanhang
med kronouppbörden.
2 §•
Den som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa må av kassan beviljas
anstånd med erläggande av utskylder, som förfalla till betalning vid de
två uppbördsstämmor vilka utlöpa närmast efter anslutningen. Anståndet
skall bestämmas att gälla intill utgången av visst kalenderkvartal och må
icke räcka längre än ett år efter utgången av det kvartal, varunder den skattskyldige
anslutit sig till kassan.
Vad i denna förordning stadgas i fråga om uppbördsstämma skall äga motsvarande
tillämpning beträffande uppbördstermin.
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
5
3 §.
Häftar skattskyldig vid anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa för
restförda utskylder, må kassan bevilja honom anstånd under tid som i 2 §
sägs med betalningen av jämväl dessa utskylder jämte därå belöpande indriv■ningsavgift.
Härvid skall dock iakttagas, att de restförda utskylderna skola
vara betalda senast vid den tidpunkt, då utskylderna eljest skulle vara preskriberade
eller, därest införsel i den skattskyldige tillkommande avlöning, pension
eller livränta skulle kunna beviljas för uttagande av utskylderna, då
rätten att erhålla införsel upphör.
4 §.
Anstånd enligt 2 eller 3 § må beviljas endast därest inbetalningsplanen så
bestämmes, att före anståndstidens utgång samtliga därunder till betalning
förfallande utskyldsbelopp jämte, i fall som i 3 § sägs, tidigare restförda
utskylder och därå belöpande indrivningsavgift skola vara guldna.
Erkänd skatteförmedlingskassa må icke bevilja anstånd enligt 2 eller 3 g
åt den, som tidigare varit ansluten till sådan kassa.
5 §.
Har erkänd skatteförmedlingskassa meddelat beslut om anstånd, skall
underrättelse därom lämnas till vederbörande utmätningsman. Underrättelsen
skall lämnas, om anståndet beviljats enligt 2 §, inom fjorton dagar efter avslutandet
av den närmast efter beslutets meddelande inträffande uppbördsstämma,
vid vilken av anståndet omfattade utskylder förfallit till betalning,
och, om anståndet beviljats enligt 3 §, ofördröjligen efter beslutets meddelande.
Utmätningsmannen har att om anståndet verkställa anteckning i restlängden.
6 §.
Då underlåtenhet att betala vid en uppbördsstämma förfallande utskylder
medfört, att jämväl utskylder, som skolat uppbäras vid en kommande stämma,
äro förfallna till omedelbar betalning, skall skattskyldig, som åtnjuter anstånd
med betalning av förstnämnda utskylder, tillika åtnjuta anstånd med betalning
av sistnämnda utskylder till den uppbördsstämma, vid vilken utskylderna
enligt utfärdad debetsedel skolat erläggas.
7 §•
Utmätningsman äger på framställning av erkänd skatteförmedlingskassa
bevilja till kassan ansluten skattskyldig anstånd för längre tid eller i annat
fall än i 2 eller 3 § sägs, om så finnes erforderligt för att framdeles förfallande
utskylder skola kunna gäldas vid de uppbördsstämmor, varunder
utskylderna enligt vederbörliga debetsedlar skola erläggas.
Vad i 3 § andra punkten stadgas skall äga motsvarande tillämpning vid
beviljande av anstånd enligt denna paragraf.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
8 §.
Har skattskyldig, som anslutit sig till erkänd skatteförmedlingskassa och
som åtnjuter anstånd med utskyldsbetalning eller eljest häftar för oguldna
utskylder, lämnat kassan eller fullföljes icke för honom upprättad inbetalningsplan,
skall kassan ofördröjligen underrätta vederbörande utmätningsman
därom. Anmälan om underlåtenhet att fullfölja inbetalningsplanen erfordras
dock icke i det fall, att underlåtenheten är av tillfällig art och icke
äventyrar planens fullföljd.
Avlider skattskyldig, som i första stycket avses, och fullföljes icke inbetalningsplanen
av dödsboet eller annan i den avlidnes ställe, skall kassan utan
dröjsmål lämna underrättelse därom till utmätningsmannen.
9 §.
Sedan anmälan jämlikt 5 § inkommit till utmätningsmannen eller beslut
örn anstånd meddelats enligt 7 §, må de av anståndet omfattade utskylderna
icke indrivas, och skall meddelat beslut om införsel i avlöning, pension eller
livränta till gäldande av dessa utskylder icke vidare gälla. Vad sålunda stadgas
äger dock icke tillämpning, därest anståndet meddelats i strid med bestämmelserna
i denna förordning.
Med indrivning av utskylder, som utgå för fast egendom, må icke på grund
av vad i första stycket stadgas anstå längre än att den i 17 kap. 6 § handelsbaden
stadgade förmånsrätten för dylika utskylder kan göras gällande.
I första stycket angivet hinder för indrivning bortfaller, om anståndstiden
gått till ända utan att utskylderna guldits och ytterligare anstånd ej medgivits
eller örn sådan omständighet inträffat, som jämlikt 8 § föranlett eller
bort föranleda underrättelse till utmätningsmannen, och inbetalningsplanen
icke fullföljes av den skattskyldige efter anslutning till annan erkänd skatteförmedlingskassa.
10 §.
Indrivningsavgift må icke uttagas för utskylder, som förfallit till betalning
under det anstånd med deras gäldande åtnjutits.
I fall, som avses i 9 § tredje stycket, skall dock den skattskyldige erlägga
stadgad indrivningsavgift för vad av utskylderna återstod oguldet, då hindret
för indrivningen bortföll.
11 §■
Till erkänd skatteförmedlingskassa inbetalda medel må ej, så länge den
skattskyldige åtnjuter anstånd med utskyldsbetalning eller eljest häftar för
oguldna, av inbetalningsplanen omfattade utskylder, användas för annat ändamål
än som med planen avses.
12 §.
Medel som jämlikt 11 § ej må användas för annat ändamål än som med
inbetalningsplanen avses må, till den del medlen enligt planen äro avsedda
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
7
för betalning av utskylder, icke utmätas för annan gäld; dock att utan hinder
av vad sålunda stadgas utmätning må ske till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet i fall, varom förmäles i 1 § lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta.
13 §.
Åtnöjes icke den skattskyldige med utmätningsmans beslut enligt denna
förordning, äger han i beslutet söka rättelse genom besvär hos vederbörande
länsstyrelse.
över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.
14 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.
Förslag
till
förordning om preskription av utskylder m. m.
Härigenom förordnas, att sådana till stat eller kommun utgående utskylder
och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b),
icke må uttagas senare än fem år efter utgången av det år under vilket någon
del av utskylderna eller medlen enligt verkställd debitering senast skolat erläggas.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola äga tillämpning å utskylder och andra medel, som dessförinnan
förfallit till betalning.
I propositionen har Kungl. Majit vidare föreslagit riksdagen att antaga följande
vid propositionen fogade förslag till
a) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,
b) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)
om krigsskadeersättning,
c) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet,
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
d) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad,
e) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm,
f) förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken,
g) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse,
h) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker samt
i) förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.
Propositionen har i denna del hänvisats, vad angår de under punkterna a),
b) och i) upptagna förslagen, till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet,
beträffande de under punkterna c), d) och e) upptagna förslagen till konstitutionsutskottet
samt i fråga om de under punkterna f), g) och h) upptagna
förslagen till bankoutskottet.
Till behandling i samband med propositionen, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, har utskottet förehaft följande motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna nr 199 i första kammaren av herr Gustavson
och nr 291 i andra kammaren av herr Mattsson, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att den i 3 § i förslaget till förordning örn utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor avsedda anståndstiden för restförda
skattskyldiga måtte utsträckas till högst två år efter utgången av det
kvartal, då den skattskyldige anslutit sig till skatteförmedlingskassan;
2) motionen nr 198 i första kammaren av hen- Åqvist, vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 17, i vad den avser
förslag till förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,
måtte företaga sådana ändringar i förslaget, att i motionen anförda
synpunkter vunne beaktande; samt
3) motionen nr 289 i andra kammaren av herrar Nilsson i Göteborg och
Ericsson i Kinna, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att i förslag
till förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
den i 2 § omförmälda bestämmelsen örn anstånd med skattebetalningen måtte
ändras från ett till två år».
Beträffande motiveringen för de i motionerna framlagda förslagen får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionerna.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet
den 3 februari 1942 postsparbankschefen J. Enger, kammarrättsrådet
F. E. O. Hedelius, direktören N. Holmström samt ledamöterna
av riksdagens första kammare t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström
och kassören A. W. Strand att inom finansdepartementet biträda med utredning
rörande åtgärder för att uppmuntra och stödja intressekontorens
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
9
verksamhet i vad densamma avser att åstadkomma en förbättrad inbetalning
av utskylder. Åt t. f. underståthållaren Sandström uppdrogs att i
egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete.
De sakkunniga slutförde sitt uppdrag genom avlämnandet av ett den 28
mars 1942 dagtecknat betänkande med förslag till främjande av utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor (SOU 1942:21).
Vid utarbetandet av de i propositionen framlagda förslagen ha de sakkunnigas
förslag legat till grund.
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen, i vad
desamma hänvisats till bevillningsutskottet, tillåter sig utskottet hänvisa till
vid propositionen fogade statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan återfinnes
å nedan angivna sidor i propositionen, nämligen:
Inledning, s. 15—23,
Den nuvarande skatteförmedlingsrörelsen, s. 23—30,
Tidigare förslag i ämnet, s. 31—36,
Nu bestående hinder för skatteförmedlingskassornas verksamhet och utveckling,
s. 36—40,
De sakkunnigas förslag m. m., s. 41—48,
Departement^ örslaget:
Allmän motivering, s. 48—64,
Specialmotivering, s. 64—lil.
I motionen I: 198 har framhållits, att det icke vöre nödvändigt att såsom
föreslagits giva skatteförmedlingskassorna rätt att bevilja anstånd med erläggande
av utskylder, som förfölle till betalning vid de två uppbördsstämmor,
vilka utlöpte närmast efter anslutningen. Det funnes anledning antaga,
att ett dylikt medgivande i viss mån kunde missbrukas och att personer,
som hittills betalat sina skatter ordentligt, vid anslutningen till en
skatteförmedlingskassa i viss utsträckning komme att begagna sig av möjligheten
att erhålla anstånd utan att detta vore nödvändigt. Detta skulle
sålunda öka arbetet för utmätningsmännen och andra statliga och kommunala
tjänstemän, som hade att upprätta restlängden Beträffande skatteförmedlingskassomas
rätt att vid skattskyldigs inträde i kassa bevilja anstånd
med redan restförda utskylder, skulle det säkert underlätta arbetet
för kassorna och kontrollen av desamma, om denna bestämmelse utformades
så, att indrivning av dessa utskylder fortsatte i vanlig ordning men till
ett jämkat belopp. Detta belopp borde exempelvis sättas så, att de restförda
utskylderna vöre slutbetalda inom två år från den dag, anslutningen till
kassan ägde rum, dock givetvis senast vid den tidpunkt, då utskylderna
eljest skulle vara preskriberade. Det skulle åligga utmätningsmannen att
på anmodan av skatteförmedlingskassa jämka det belopp, som sålunda beslutats
skola indrivas för vecka eller annan tidsenhet. Utmätningsmannen
skulle kontrollera, att det restförda beloppet kunde genom jämkningen beräknas
att i sin helhet vara betalt i enlighet med bestämmelserna samt
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
verkställa notering därom i restlängden och underrätta arbetsgivaren om
att jämkning av införsel i avlöning beviljats. Om till skatteförmedlingskassa
ansluten person icke skulle förmå att inbetala de belopp, som beräknats
enligt den upprättade inbetalningsplanen, skulle — därest detta medförde,
att någon uppbörd därigenom försummades — meddelande först omedelbart
efter uppbördsstämma av skatteförmedlingskassan delgivas utmätningsmannen,
som då hade att omedelbart vidtaga indrivningsåtgärder i full utsträckning.
För att undvika missbruk av denna bestämmelse kunde för
nyansluten medlem stipuleras, att planen under de första tre veckorna måste
helt följas. Försummades därefter uppbördsstämman, skulle de innestående
medlen användas till gäldande av de restförda skatterna. Om till skatteförmedlingskassa
ansluten person emellertid lämnade densamma eller kassan
med bestämdhet kunde befara, att Vid nästkommande uppbördsstämma
förfallen skatt ej kunde erläggas, skulle givetvis detta omedelbart meddelas
utmätningsmannen. I propositionen vore det visserligen stipulerat, att utmätningsmannen
omedelbart skulle underrättas, om skattskyldig lämnade
kassan eller icke fullföljde den uppgjorda inbetalningsplanen, men anmälningsskyldighet
skulle icke föreligga, då underlåtenheten vöre av tillfällig
natur och icke äventyrade planens fullföljande. I sådant fall skulle skatteförmedlingskassorna
komma att sättas på svåra prov, och motionären vöre
övertygad om att bestämmelsen bomme att tolkas mycket olika av kassorna
och utmätningsmännen.
Utskottets yttrande.
Frågan om en omläggning av vårt nuvarande uppbördssystem i syfte att
vinna en tidigare inbetalning av utskylder har under de senare åren varit
föremål för statsmakternas uppmärksamhet. På hemställan av 1940 års bevillningsutskott
anhöll samma års lagtima riksdag i skrivelse till Kungl.
Majit om framläggande av förslag i berörda hänseende.
I anledning av nämnda riksdagsskrivelse har utredning numera ägt rum
och förslag framlagts i syfte att vinna en tidigare inbetalning av utskylder.
Dessa förslag ha emellertid enligt vad som framgår av den föreliggande propositionen
ansetts giva vid handen, att en uppbördsreform efter därvid föreslagna
linjer vore förenad med så avsevärda svårigheter och olägenheter, att
frågan om en sådan mera genomgripande reform måst ställas något på
framtiden. På grund härav åsyftas med det framlagda förslaget icke att
genomföra en uppbördsreform av ovan angivet slag utan allenast att inom det
nuvarande uppbördssystemets ram vidtaga sådana anordningar, som kunna
anses ägnade att för de skattskyldiga underlätta skattebetalningen.
Utskottet finner väl i likhet med 1940 års bevillningsutskott en omläggning
av uppbördssystemet i syfte att vinna en tidigare inbetalning av utskylder
vara önskvärd. Då emellertid avsevärda svårigheter möta vid genomförande
av en sådan uppbördsreform samt någon mera genomgripande förändring
av uppbördssystemet i varje fall icke torde kunna förväntas inom den när
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
11
mäste framtiden, anser utskottet väl motiverat att i stället inrikta sig på att
i uppbördssystemet vidtaga sådana förbättringar, varigenom skattebetalningen
underlättas och stimuleras. Den i propositionen föreslagna anordningen
med erkända skalteförmedlingskassor med uppgift att för den skattskyldiges
räkning omhändertaga för utskylder avsedda belopp och ombesörja
utskyldernas betalning finner utskottet lämplig.
De i propositionen angivna skatteförmedlingskassorna vila helt på frivillighetens
grund. Givet är att dessa kassor vid sådant förhållande komma att
i första hand få betydelse för sådana skattskyldiga, som själva hava intresse
för att på ett tillfredsställande sätt ordna sin skattebetalning. Den lättnad
med avseende å skattebetalningens fullgörande, som genom anslutning till
skatteförmedlingskassa beredes dessa lojala skattskyldiga, är naturligen i och
för sig synnerligen önskvärd. Sett ur det allmännas synpunkt vore det emellertid
angeläget, att till skatteförmedlingskassorna bleve i största möjliga utsträckning
anslutna jämväl sådana skattskyldiga, som ej vilja eller kunna i
vederbörlig ordning fullgöra sin skattebetalning. Tvångsanslutning av restförda
skattskyldiga skulle därvid kunna ifrågasättas. I propositionen har förslag
örn dylik tvångsanslutning icke ansetts kunna framläggas. Då en föreskrift
om tvångsanslutning av restförda skattskyldiga torde förutsätta, att på
varje ort förefinnes möjlighet att tillhöra en skatteförmedlingskassa, men
sådan möjlighet åtminstone icke till en början kan antagas komma att vara
för handen, anser ej heller utskottet, att tvångsanslutning av restförda skattskyldiga
bör föreskrivas. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang understryka
departementschefens uttalande därom att frågan örn tvångsanslutning
av restförda skattskyldiga måhända kan komma i ett annat läge, därest ett
genomförande av det nu föreliggande förslaget skulle medföra en avsevärd
utvidgning av skatteförmedlingsverksamheten.
Såsom ett led i åtgärderna för främjande av utskyldsbetalning genom erkända
skatteförmedlingskassor har i propositionen föreslagits införande av
skyldighet för arbetsgivare att till vederbörande utmätningsman göra anmälan
om anställande av arbetstagare.
Då propositionen i denna del hänvisats till annat utskott, saknar bevillningsutskottet
anledning att närmare uttala sig om det härutinnan framlagda
förslaget. Utskottet anser sig emellertid böra framhålla, att införande av en
sådan anmälningsskyldighet enligt utskottets uppfattning måste betraktas såsom
ett nödvändigt komplement till den föreslagna anordningen med erkända
skatteförmedlingskassor. Genom berörda anmälningsskyldighet skulle nämligen
de indrivningsåtgärder, som i anledning av dylika anmälningar komma
att företagas hos restförda skattskyldiga, otvivelaktigt medföra ökad anslutning
till skatteförmedlingskassor från sådana skattskyldiga. Därtill kommer,
att förhandenvaron av en skyldighet för arbetsgivare att hos utmätningsmannen
göra anmälan örn anställande av arbetstagare givetvis är ägnad att
medföra ett förbättrat indrivningsresultat.
Beträffande de i propositionen framlagda författningsförslagen, i den mån
dessa hänvisats till bevillningsutskottet, får utskottet anföra följande.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
Förslaget till förordning om erkända skatteförmedlingskassor.
I 3 § föreskrives, alt erkänd skatteförmedlingskassa icke må av uppdragsgivare
uttaga särskild avgift för förmedling av utskyldsbetalning. Någon bestämmelse
örn gottgörande av ränta till kassans medlemmar å deras i kassan
inneslående medel har däremot icke meddelats. De sakkunniga lia i detta
hänseende anfört, att hinder icke borde möta för kassorna att tillgodogöra
sig räntan å inflytande medel. Emellertid förutsatte de sakkunniga, att kassa
skulle äga tillgodogöra sig ränta endast, där detta erfordrades för bestridande
av sådana förvaltningskostnader, som icke täcktes av statsbidrag. Eftersom
de upplupna räntebelopppn kunna bliva erforderliga för täckande av kassornas
utgifter, finner ej heller utskottet någon föreskrift böra lämnas örn skyldighet
för kassorna att gottgöra de skattskyldiga ränta å deras tillgodohavanden.
Utskottet finner emellertid angeläget att, i den mån överskott uppstå
å dessa räntebelopp, överskotten gottgöras de skattskyldiga. Betydelsen
härav framgår så mycket klarare som enligt i propositionen lämnad uppgift
de sparbanker, vilka för närvarande driva skatteförmedlingsverksamhet, i regel
tillgodoräkna de till denna verksamhet anslutna gängse inlåningsränta å
deras tillgodohavanden. Jämväl i nu befintliga skatteförmedlingskassor, som
drivas av kommuner, och skatteförmedlingskassor för personal vid särskilda
företag lärer stundom viss ränta gottgöras medlemmarna. Uppenbart torde
vara, att, därest icke någon ränta tillgodoräknas medlemmarna i de nu ifrågavarande
erkända skatteförmedlingskassorna, detta kan komma att menligt
inverka på anslutningsfrekvensen till dessa kassor.
I detta sammanhang anser sig utskottet jämväl böra understryka departementschefens
uttalande att hinder ej föreligger för skatteförmedlingskassa
att uttaga avgift för annan betalningsförmedling än utskyldsbetalning. Enligt
utskottets mening bör möjligheten att uttaga sådan avgift i första hand
begagnas, därest statsbidraget och andra eventuella bidrag till kassan icke
skulle förslå till täckande av kassans utgifter.
Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida icke den i 5 § intagna bestämmelsen
angående statsbidragets beräkning borde ändras på så sätt att statsbidraget,
som enligt förslaget skall utgå med 25 öre för varje av kassan
förmedlad betalning av vid uppbördsstämma (uppbördstermin) förfallande
utskyldsbelopp, i stället skulle bestämmas till ett fixerat belopp av exempelvis
en krona 50 öre för år och skattskyldig. Utskottet har emellertid ej
ansett sig böra förorda avvikelse från propositionens förslag i ifrågavarande
hänseende.
I 12 § tredje stycket föreskrives, att, därest alla vid ett företag anställda
inom samma arbetstagargrupp äga rätt att ansluta sig till erkänd skatteförmedlingskassa,
på vars begäran arbetsgivaren verkställer löneavdrag,
arbetsgivaren allenast på begäran av denna kassa eller statens intressekontor
skall vara skyldig att för arbetstagare inom gruppen göra dylika avdrag.
Propositionen innebär i detta hänseende en avvikelse från de sakkunnigas
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
13
förslag. De sakkunniga hade nämligen formulerat ifrågavarande bestämmelse
på följande sätt: »Finnes vid företag erkänd skatteförmedlingskassa,
till vilken alla där anställda inom samma arbetstagargrupp äga ansluta sig,
är arbetsgivaren ej skyldig att för arbetstagare inom sådan grupp göra löneavdrag
annat än till denna kassa eller till statens intressekontor.» Departementschefen
har beträffande den av de sakkunniga föreslagna lydelsen
anfört, att det syntes tvivelaktigt, om syftet med bestämmelsen alltid skulle
komma att nås, eftersom bestämmelsen icke vore tillämplig å företag, vid
vilket någon erkänd kassa ej funnes inrättad. Departementschefen har fördenskull
ansett stadgandet böra erhålla den i propositionen föreslagna lydelsen.
Utskottet vill för sin del framhålla, att ifrågavarande bestämmelse
är avsedd att tillgodose arbetsgivarens intresse av att icke nödgas redovisa
löneavdrag till alltför många kassor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle
en arbetsgivare vid företag, där någon skatteförmedlingskassa ej finnes,
vara pliktig att verkställa löneavdrag till vilken erkänd kassa som helst.
Propositionens förslag bereder däremot möjlighet för arbetsgivaren att, därest
en skatteförmedlingskassa icke finnes anordnad vid företaget, utvälja
viss erkänd kassa, till vilken löneavdragen skola verkställas. Denna anordning
synes vara av betydelse särskilt för de mindre företagen, där en egen
kassa ej blivit inrättad. Utskottet ansluter sig i ifrågavarande hänseende
till propositionen. Därest den i propositionen föreslagna bestämmelsen skulle
missbrukas på så sätt, att arbetsgivare, ehuru erkänd skatteförmedlingskassa
redan finnes vid företaget, vägrar att göra avdrag för denna kassas
räkning i avsikt att gynna en annan erkänd kassa, torde möjlighet förefinnas
att genom länsstyrelsen vinna rättelse.
På grund av nu anförda skäl har utskottet icke funnit anledning förorda
någon avvikelse från den i propositionen beträffande förordningen om erkända
skatteförmedlingskassor föreslagna författningstexten.
Förslaget till förordning om utskyldsbetalning genom erkända
skatteförmedlingskassor.
I 2 § givas bestämmelser om rätt för erkänd skatteförmedlingskassa att
bevilja anstånd med erläggande av utskylder, som förfalla lill betalning vid
de två närmast efter den skattskyldiges anslutning till kassan följande uppbördsstämmorna.
Anståndet skall gälla högst ett år efter utgången av det
kalenderkvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan. Enligt 3 §
äger skatteförmedlingskassa även bevilja skattskyldig, som häftar för restförda
utskylder, anstånd med utskyldernas erläggande under samma tid. Anstånd
för längre tid eller i annat fall än som i 2 eller 3 § sägs kan enligt 7 §
beviljas skattskyldig av vederbörande utmätningsman, varvid dock förutsättes
att skatteförmedlingskassan gjort framställning därom. I de likalydande
motionerna I: 199 och II: 291 samt i motionen II: 289 har yrkats utsträckning
av den tid, varunder skatteförmedlingskassa enligt 2 eller 3 § skall äga be
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
vilja anstånd med utskyldernas erläggande, från ett till två år. Å andra sidan
uttalas i motionen I: 198 den uppfattningen, att skatteförmedlingskassoma
ej alls borde medgivas någon rätt att bevilja anstånd med utskyldsbetalningen.
Utskottet anser för sin del icke tillrådligt att utsträcka den tid, för vilken
skatteförmedlingskassoma skola äga bevilja anstånd, utöver vad i propositionen
föreslagits. I detta sammanhang må erinras om att enligt förordningen
den 17 november 1939 med särskilda bestämmelser angående indrivning av
utskylder hos vissa skattskyldiga — vilken förordning avser till tjänstgöring
vid krigsmakten inkallade värnpliktiga — befrielse från erläggande av indrivningsavgift
åtnjutes i fall då restfört utskyldsbelopp erlägges inom ett år
efter det tjänstgöringen upphört. Den i förevarande proposition föreslagna
anståndstiden är således i viss mån överensstämmande med berörda stadgande.
En viss försiktighet torde för övrigt böra iakttagas, då det gäller att
fastställa den omfattning, i vilken en erkänd skatteförmedlingskassa — alltså
ett organ som icke är en offentlig myndighet — skall tillerkännas rätt att
bevilja anstånd med utskyldsbetalningen. I synnerhet innan man blivit i
tillfälle att bedöma skatteförmedlingsrörelsens utbredning och hur denna
verksamhet liandhaves, synes sådan försiktighet vara påkallad. I detta sammanhang
må jämväl framhållas, att ju längre anståndstiden är, desto större
blir den tid, som förflyter från inkomstens intjänande till utskyldernas erläggande.
Enligt utskottets mening måste en anståndstid av ett år anses vara
väl avvägd. Vad särskilt angår restförda utskylder, beträffande vilka en
längre anståndstid än ett år ofta torde komma att bliva erforderlig, synes
bestämmandet av anståndstiden böra i enlighet med propositionen ankomma
på utmätningsmannen. Därest det vid upprättande av inbetalningsplan för
skattskyldig skulle visa sig, att den skattskyldiges restförda utskylder uppgå
till så stort belopp, att behov av längre anstånd än ett år är erforderligt, bör
skatteförmedlingskassan redan i samband med planens upprättande göra
framställning om sådant anstånd hos utmätningsmannen. På grund härav
anser utskottet, att de i motionerna i ifrågavarande hänseende framställda
yrkandena icke böra bifallas.
I 4 § andra stycket av det i propositionen framlagda förslaget föreskrives,
att erkänd skatteförmedlingskassa icke må bevilja anstånd enligt 2 eller 3 §
åt den, som tidigare varit ansluten till sådan kassa. Detta förbud mot beviljande
av anstånd i den nya kassan är avsett att förebygga, att rätten till
anstånd missbrukas av de skattskyldiga. Så kunde nämligen bliva fallet, om
en skattskyldig, sedan han åtnjutit anstånd i en skatteförmedlingskassa,
skulle äga möjlighet att genom att lämna kassan och sedan inträda i samma
eller annan kassa ånyo erhålla anstånd. Förbudet mot beviljande av anstånd
i den nya kassan är emellertid avsett att gälla, vare sig den skattskyldige i
den förra kassan åtnjutit anstånd eller ej. Meningen är alltså, att den, som
tillhört en kassa utan att hava åtnjutit anstånd, icke skall kunna genom
övergång till annan kassa erhålla en förmån, som han ej ägt åtnjuta därest
han kvarstått i den första kassan. Även enligt utskottets uppfattning bör så
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 5-
15
som regel anstånd icke beviljas åt den, som tidigare varit ansluten till erkänd
skatteförmedlingskassa. I likhet med kammarrätten ifrågasätter emellertid
utskottet, huruvida ej ett absolut förbud mot att anstånd under angivna
förhållanden beviljas av skatteförmedlingskassa kan i vissa fall vara obilligt.
Utskottet har fördenskull ansett sig böra föreslå en uppmjukning av 4 §
andra stycket så till vida, att erkänd skatteförmedlingskassa må, när synnerliga
skäl därtill äro, bevilja anstånd åt den, som tidigare varit ansluten
till sådan kassa.
I 8 § första stycket har utskottet allenast föreslagit en formell jämkning.
Enligt 11 § må till erkänd skatteförmedlingskassa inbetalda medel ej, så
länge den skattskyldige åtnjuter anstånd med utskyldsbetalning eller eljest
häftar för oguldna, av inbetalningsplanen omfattade utskylder, användas för
annat ändamål än som med planen avses. Det i 12 § upptagna stadgandet, att
medel som jämlikt 11 § ej må användas för annat ändamål än som med inbetalningsplanen
avses må, till den del medlen enligt planen äro avsedda för
betalning av utskylder, icke utmätas för annan gäld, föranleder i och för
sig icke någon erinran från utskottets sida. Visserligen skulle frågan om
utmätningsfrihet avsevärt förenklas, därest stadgandet kunnat erhålla sådant
innehåll, att till kassa inbetalda medel skulle under angivna förutsättningar
vara helt undantagna från utmätning. En dylik bestämmelse skulle emellertid
kunna föranleda, att sådana den skattskyldiges borgenärer, vilkas fordringar
icke omfattades av inbetalningsplanen, komme i ett sämre rättsläge
än om den skattskyldige icke varit ansluten till en erkänd skatteförmedlingskassa.
Uppenbarligen bör en borgenärs möjlighet att erhålla utmätning för
sin rättsenliga fordran icke röna inverkan av den omständigheten, huruvida
gäldenären är ansluten till kassan eller icke. Det torde sålunda bliva nödvändigt,
att vederbörande utmätningsman, hos vilken göres ansökan om
utmätning av hos en erkänd kassa innestående medel, i detalj utreder frågan,
huru stor del av dessa medel som är avsedd för betalning av utskylder.
Till ledning för en sådan utredning kan följande exempel anföras. För den
skattskyldige gäller en inbetalningsplan, avseende ett helt kalenderår. Enligt
planen skall kassan under året förmedla utbetalningar till belopp av sammanlagt
1,200 kronor, därav 600 kronor för utskylder och 600 kronor för
andra utgifter. För varje månad förutsättes en inleverering till kassan av
100 kronor. Vidare förutsättes att kassan till fullgörande av planen under
uppbördsstämmoma februari—juni betalat förfallna utskylder med sammanlagt
225 kronor, och att i början av juli månad, då hos kassan innestår
100 kronor, en den skattskyldiges borgenär söker utmätning av hela detta
belopp till gäldande av borgenärens fordran. Utmätningsmannen har då alt
i första hand konstatera, till vilket belopp inbetalningarna enligt planen för
hela året skola uppgå och huru stor andel i detta belopp, som vid planens
uppgörande beräknades belöpa å utskylderna. I det anförda exemplet —
där utskylderna motsvara hälften av samtliga betalningsförmedlingar — har
till kassan under tiden fram till utmätningstillfället inbetalats 600 kronor,
därav hälften är avsedd för betalning av utskylder. Då kassan under ifråga
-
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 5-
varande tid verkställt skattelikvider med 225 kronor, blir slutresultatet i
detta fall alltså, att från utmätning skall undantagas 75 kronor. Någon
ändring i det här exemplifierade beräkningssättet inträder icke i sådant
fall, där inbetalningsplanen omfattar jämväl restförda utskylder.
Enligt utskottets mening torde bestämmelsen örn utmätningsfrihet mera
sällan komma till användning. Utskottet anser sig därför ha anledning antaga,
att utmätningsmännen icke härigenom komma att åsamkas något tyngande
merarbete. För övrigt torde i sådana fall, då utmätning av hens kassan
innestående medel blir aktuell, kassan ha så stort intresse av att få klarlagd
frågan om utmätningsfrihetens omfattning, att kassan själv verkställer och
för utmätningsmannen framlägger en fullständig utredning i saken.
Förslaget till förordning om preskription av utskylder m. m.
Emot detta förslag har utskottet intet att erinra.
I övrigt föranleder propositionen, till den del den hänvisats till bevillningsutskottet,
ej någon erinran från utskottets sida.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 17, i vad densamma hänvisats till
bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
för sin del antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning örn erkända skatteförmedlingskassor,
2) förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
med de ändringar, att 4 och 8 §§ erhålla
följande lydelse:
4 §.
Anstånd enligt 2 eller 3 § må beviljas endast därest inbetalningsplanen
så bestämmes, att före anståndstidens utgång
samtliga därunder till betalning förfallande utskyldsbelopp
jämte, i fall som i 3 § sägs, tidigare restförda utskylder och
därå belöpande indrivningsavgift skola vara guldna.
Ej må erkänd skatteförmedlingskassa, med mindre synnerliga
skäl därtill äro, bevilja anstånd enligt 2 eller 3 § åt den,
som tidigare varit ansluten till sådan kassa.
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
17
8 §.
Ilar skattskyldig, som anslutit sig till erkänd skatteförmedlingskassa
och som åtnjuter anstånd med utskyldsbetalning
eller eljest häftar för oguldna utskylder, lämnat kassan
eller fullföljes icke för honom upprättad inbetalningsplan,
skall kassan ofördröjligen underrätta vederbörande utmätningsman
därom. Anmälan om underlåtenhet att verkställa
föreskriven inbetalning erfordras dock icke i det fall, att underlåtenheten
är av tillfällig art och icke äventyrar planens
fullföljd.
Avlider skattskyldig, som i första stycket avses, och fullföljes
icke inbetalningsplanen av dödsboet eller annan i den
avlidnes ställe, skall kassan utan dröjsmål lämna underrättelse
därom till utmätningsmannen.
3) förordning om preskription av utskylder m. m.
B) att följande motioner, nämligen:
de likalydande motionerna I: 199 av herr Gustavson och
11:291 av herr Mattsson,
motionen I: 198 av herr Åqvist, samt
motionen II: 289 av herrar Nilsson i Göteborg och Ericsson
i Kinna,
mätte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad
utskottet här ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 26 februari 1943.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
N ä r v a rand e:
från forsta kammaren: herrar Johan Börel, Elon Andersson, Wahlmark. Sjödahl,
Egnell, friherre Lagerfelt, Velander, Eklund, Sandström och Heuman; samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hammarlund, Orgård, Falk, Henriksson,
Sundström i Skövde, Nilsson i Kristinehamn, Bladh och Boman.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 7 sami. Nr 5.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
Reservatio ner:
1) av herrar Sundström i Skövde och Nilsson i Kristinehamn, vilka under
åberopande av den motivering, som anförts i motionen II: 289, hemställt, att
2 § i förslaget till förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
måtte erhålla följande lydelse:
2 §.
Den som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa må av kassan beviljas
anstånd med erläggande av utskylder, som förfalla till betalning vid de
två uppbördsstämmor vilka utlöpa närmast efter anslutningen. Anståndet
skall bestämmas att gälla intill utgången av visst kalenderkvartal och ma
icke räcka längre än två år efter utgången av det kvartal, varunder den skattskyldige
anslutit sig till kassan.
Vad i denna förordning stadgas i fråga örn uppbördsstämma skall äga motsvarande
tillämpning beträffande uppbördstermin.
2) av herr Sandström.
437404. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943,