Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

1

Nr 44.

Vilkom till riksdagens kansli den 11 juni 1943 kl. 5 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
avseende förordningen om allmän omsättningsskatt.

(lia avd.)

Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande motioner, avseende förordningen
om allmän omsättningsskatt, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 122 i första kammaren av herrar Sylwan
och Velander och nr 1J4 i andra kammaren av herr Henriksson, vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam
utredning med förslag till sådana tillägg och ändringar i lagstiftningen örn
allmän omsättningsskatt, att nu rådande osäkerhet och ojämnhet i tillämpningen
av nämnda lagstiftning måtte undanröjas»; samt

2) de likalydande motionerna nr 167 i första kammaren av herr Linderot
och nr 247 i andra kammaren av herr Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att avskaffa den allmänna omsättningsskatten».

Beträffande motiveringen för de i motionerna framlagda förslagen får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionerna.

Enligt 1 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt
skall sådan skatt utgå till staten vid yrkesmässig försäljning av
varor från butik eller därmed likartat försäljningsställe eller i restaurang-,
pensionat-, kafé- och konditorirörelse (1 § a) och b)), vid yrkesmässig försäljning
av butikshandelsvaror i andra än nu nämnda fall, dock att, vid annan
försäljning än å auktion, skatt ej skall utgå när försäljningen sker till
återförsäljare (1 § c)), vid yrkesmässig försäljning av varor, sam icke äro att
hänföra till butikshandelsvaror men som äro avsedda för någons personliga
bruk och bekvämlighet eller eljest ämnade att utgöra någons personliga lösegendom,
dock att, vid annan försäljning än å auktion, skatt ej skall utgå när
försäljningen sker till återförsäljare (1 § d)), ävensom vid förfärdigande, på
beställning av annan än återförsäljare, av butikshandelsvaror eller varor som
avses under 1 § d), så ock vid utförande av ändrings-, förbättrings-, underhålls-
eller rengöringsarbete å sådana varor, allt under förutsättning att arbetet
yrkesmässigt verkställes av företagare med fast driftställe för näringsverksamhet
och att arbetet faller inom området för nämnda verksamhet (1 § f)).
På framställning av skattskyldig, vilken enligt lag är skyldig föra handels Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 7 sami. Nr 44—45.

1

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

böcker, äger länsstyrelsen medgiva, att från skatteplikt i fall som avses i 1 § a)
skola undantagas varor, vilka icke äro att hänföra till butikshandelsvaror
(2 § 2 marn.)- Har rörelseidkare för omsättning eller bearbetning eller för
förbrukning såsom material i rörelsen inköpt skattepliktiga varor under sådana
förhållanden, att vederlaget vid inköpet av varorna skall ingå i skattepliktig
omsättning för mottagaren av vederlaget, må rörelseidkaren vid beräkning
av sin skattepliktiga omsättning göra avdrag för sålunda utgivet vederlag
(4 § 2 morn.).

I punkt 4 a) av anvisningarna till 1 § sägs bland annat följande. Inom
vissa branscher förekommer ofta, att ett och samma företag bedriver såväl
butikshandel för försäljning direkt till allmänheten som ock försäljning till
återförsäljare. I dylikt fall må, under förutsättning att i bokföringen göres
klar åtskillnad mellan de båda verksamhetsgrenarna, vardera verksamheten i
skattehänseende behandlas efter därför gällande regler. Eljest måste hela rörelsen
behandlas efter de strängare reglerna för butikshandeln, innebärande
att skatteplikt inträder även vid försäljning till återförsäljare. I punkt 4 c) av
samma anvisningar stadgas bland annat, att vid tillämpning av nämnda förordning
skall som återförsäljare anses endast den, som bedriver återförsäljningen
yrkesmässigt. Med återförsäljare likställes sådan producent av varor,
som inköper eller eljest anskaffar varor för bearbetning eller förbrukning i
rörelse.

I de likalydande motionerna I: 122 och II: 174 har till stöd för det däri
framställda yrkandet anförts bland annat följande.

Beskattningen till omsättningsskatt vore behäftad med stora olägenheter.
Vid 1941 års riksdag hade visserligen genomförts vissa ändringar i fråga örn
exemplifieringen å butikshandelsvaror, varjämte nya bestämmelser införts
dels rörande försäljning å auktion, dels ock beträffande centrala omsättningsskattenämndens
befogenheter. Vidare hade Kungl. Majit år 1942 föranstaltat
örn viss översyn av omsättningsskatten, varvid denna översyn dock
begränsats till vissa frågor rörande kontrollen vid skattens utgörande ävensom
beträffande taxering till sådan skatt. Genom numera vunna erfarenheter
vore emellertid tydligt, att reformkraven måste gå vida längre och svårligen
kunde tillgodoses utan en allmän teknisk översyn.

De sakliga anmärkningar, som nu framkommit, syntes i stort sett kunna
grupperas under tre olika rubriker. Vad'' först beträffade skattens tillämpningsområde,
den objektiva skatteplikten, hade gränsdragningen mellan »butikshandelsvaror»
och »icke-butikshandelsvaror» visat sig mindre lycklig i det
att själva underlaget därför, butiksbegreppet, helt måst skjutas å sido. I
samband därmed hade urvalet av skattefria och skattepliktiga varor särskilt
inom vissa branscher såsom inom järnhandeln och den grafiska industrien
blivit synnerligen godtyckligt med därav följande betänkliga återverkningar
på en riktig uppbörd, redovisning och kontroll vid beskattningen. Vidare hade
betydande svårigheter uppstått vid bestämmandet av den subjektiva skattskyldigheten,
särskilt i fråga om s. k. bortlämningsarbeten samt vid blandade

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

3

reparationsarbeten och nytillverkning. Slutligen hade avsevärda olägenheter
framträtt å en rad speciella områden, vilka krävde ett tillrättaläggande av
motsvarande art.

Skattens objekt. Vid närmare eftersyn torde kunna ifrågasättas, huruvida
icke butiksvarubegreppet, såsom förhållandena utvecklat sig, fått en i tiillämpningen
långt mera underordnad betydelse än dess centrala ställning i
skatteförfattningen angåve. Såsom omsättningsskatten utformats hade den objektiva
skatteplikten primärt knutits till begreppet »butik», i det att allt som
såldes från butik principiellt vore underkastat skatt. I anslutning härtill och
som skydd för butiksförsäljningen hade med denna utformning sedermera
blivit nödvändigt att sekundärt införa begreppet butikshandelsvara. Då emellertid
alla varor, som såldes i »butik», icke kunde hänföras lill »butikshandelsvaror»
hade kravet på att skydda handelns normala vägar i sin ordning tvingat
till att vidtaga en uppmjukning även av det primära butiksbegreppet. Enligt
2 § 2 mom. omsättningsskatteförordningen hade sålunda länsstyrelse medgivits
möjlighet att under vissa villkor fritaga försäljning av icke-butikshandelsvaror
från skatt vid försäljning i butik. Numera torde kunna konstateras, att
sedan meddelandet av dylika dispenser närmast blivit en ren formalitet, begreppet
»butik» förlorat reell och i vart fall primär betydelse för skattepliktens
utformning.

Med denna ändring i butiksbegreppets ställning torde emellertid följa att
det därav avhängiga begreppet »butikshandelsvara» även måste i motsvarande
mån modifieras. Urvalet av skattepliktiga varor borde därvid kunna revideras
antingen genom utvidgningar eller inskränkningar på sådant sätt, att
såväl skattens uttagning och redovisning som kontrollen däröver kunde väsentligen
underlättas och förenklas. Skulle detta syftemål vinnas, syntes detta
i regel påkalla, att samtliga icke särskilt undantagna varor eller varukategorier
gjordes skattepliktiga.

Skattens subjekt. Vad därefter anginge frågan om vem som skulle erlägga
omsättningsskatt förelåge även här betydande inadvertenser och oklarheter.
För den svenska omsättningsskatten vore grundläggande, att skatten uttoges
endast en gång, nämligen vid varans övergång till den slutlige konsumenten.
Genom den tolkning efter ordalydelsen, som centrala omsättningsskattenämnden
givit bestämmelserna i 1 § f) omsättningsskatteförordningen, hade emellertid
ett avsteg gjorts från denna princip. Enligt denna tolkning skulle skatt utgå
vid arbeten, som hade karaktär av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller
rengöringsarbeten, även då arbetet avsåge en beställning rörelseidkare emellan.
I det praktiska livet förekomme ofta sådana fall, t. ex. då en affär mottoge
ett föremål för reparation eller rengöring och därefter för detta arbete anlitade
en fristående verkstad, eller då en bilverkstad för liknande ändamål
anlitade en specialverkstad o. s. v. I dylika fall skulle enligt nämnda tolkning
skatt uttagas mellan verkstaden och affären, mellan specialverkstaden och bilverkstaden.
Redan i och för sig gåve detta förfarande anledning till många
komplikationer och mycket arbete. Men det bleve än mera tillkrånglat därigenom
att skatt enligt angivna regler endast skulle utgå i fråga om repara -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

tionsarbeten men ej vid arbeten å nya varor eller i dylikt sammanhang försålt
material. Tydligt vore emellertid att denna beskattning ur praktiska och
finansiella synpunkter saknade betydelse, så mycket mer som den uppenbart
vore ägnad att äventyra de skattskyldigas lojala medverkan vid skattens uttagande
samt deras respekt för beskattningen i övrigt. På denna punkt torde
rättelse lämpligen kunna ske därigenom att ett å viss vara utfört arbete i beskattningshänseende
likställdes med varan själv samt att skatt därvid endast
uttoges av konsumenten.

En likaledes onödig gränsdragning förekomme vidare då personer, vilka
utförde dylika ändrings- och reparationsarbeten, icke tillerkänts ställning
som producenter i omsättningsskatteförordningens mening. Den fråga det
här gällde vore sålunda, huruvida dessa personer vid sina materialinköp
skulle anses som återförsäljare. Beträffande detta spörsmål hade centrala
omsättningsskattenämnden med hänvisning bl. a. till punkt 4 c) av anvisningarna
till 1 § omsättningsskatteförordningen uttalat, att där angivna bestämmelser
icke medgåve en dylik tolkning. Genom de många svårigheter och
komplikationer, som därigenom tillkommit, hade behovet av en lagändring
på denna punkt blivit trängande. I de fall då den i 4 § 2 mom. nämnda förordning
stadgade avdragsrätten icke kunde utnyttjas, bleve resultatet särskilt
besvärande för en enskild företagare, som vid inköp av sitt material fått erlägga
omsättningsskatt, i konkurrensen med ett närbesläktat företag, som inköpt
sitt material fritt från skatt. Den största olägenheten med gränsdragningen
mellan nytillverkning och reparationsarbete vore emellertid, att denna
gränsdragning för den enskilde ofta vore mycket svår att göra och därför
gåve anledning till osäkerhet i tillämpningen och svårigheter vid kontrollen.

Beträffande här berörda oegentligheter i fråga örn återförsäljarbegreppet
torde sålunda gälla, att rättelse däri jämförelsevis lätt torde kunna vinnas
genom att med återförsäljare jämställa alla företagare, vilkas verksamhet
avsåge försäljning av eller arbeten å varor. Vida svårare torde däremot vara
att komma till rätta med återförsäljarproblemet i vad det avsåge de s. k.
fastighetshantverkarna, d. v. s. smeder, målare, glasmästare, elektriker och
rörledningsentreprenörer. För ett tillrättaläggande av här berörda svårigheter
torde olika möjligheter kunna tänkas, antingen så att omsättningsskattenämnden
finge befogenhet att utarbeta fasta schabloner för dessa yrkesgrupper,
eller så att företagarna individuellt klassificerades i särskilda register.

Diverse tekniska förbättringar. Utom nu berörda mera generella spörsmål
hade vidare uppkommit vissa detaljfrågor, vilka tarvade rättelse. Ett sådant
problem gällde den förskjutning av distributionsvägarna, som kunde uppkomma,
då en i och för sig skattepliktig vara försåldes till en producent för
att därefter ingå i en skattefri vara. Ett exempel härpå erbjöde byggnadsbeslag,
dörrlås m. m., vilka regelmässigt försåldes av järnhandeln till byggmästare,
men nu, delvis under inverkan av omsättningsskatten, alltmer börjat
levereras i samband med snickerifabrikernas försäljning av dörrar och fönsterbågar.
Att inom den nuvarande förordningens ram på ett tillfredsställande
sätt lösa denna fråga vore måhända ogörligt. Som en möjlighet torde likväl

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

5

kunna ifrågasättas, att centrala omsättningsskattenämnden tillädes befogenhet
att vid uppdelning av varor i skattepliktiga och skattefria göra sådan ändring
i skatteplikten, som kunde vara erforderlig för att distributionsvägarna
icke skulle rubbas.

Ett annat specialfall gällde försäljningen av bröd från butik i förening med
servering. Enligt gällande bestämmelser gällde härvid, att försäljning av bröd
vore skattefri men servering därav skattepliktig. Centrala omsättningsskattenämnden
hade beträffande detta fall uttalat, att de i anvisningarna punkt
4 a) till 1 § omsättningsskatteförordningen givna reglerna för blandad engrosoch
detaljförsäljning analogivis borde äga tillämpning, och att skatt sålunda
borde utgå å hela försäljningen, därest ej i redovisningen klar åtskillnad kunde
göras mellan det ena och det andra slagets försäljning. Då dylik butiksförsäljning
av bröd i förening med servering vöre vanligt förekommande, torde
det vara tydligt, att en lösning enligt nu angivna regler kunde leda till föga
önskvärda resultat. Även här förelåge sålunda behov av en efter praktiska förhållanden
anpassad lösning.

Slutligen hade avsevärda komplikationer visat sig uppkomma vid beskattningen
av från utlandet importerade varor. Behov av tillrättaläggande syntes
i nämnda avseende föreligga. I viss mån gällde detsamma i fråga om leveranser
av förnödenhets- och utrustningsartiklar för fartyg i utländsk trafik, i
det att skatteplikten i dessa fall för närvarande förefölle oklar.

I proposition nr 288 till innevarande års riksdag ha föreslagits vissa ändringar
i förordningen om allmän omsättningsskatt. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet
i ärendet har föredragande departementschefen anfört bland
annat följande:

»1942 års omsättningsskattesakkunniga ha i ett den 28 januari 1943 dagtecknat
betänkande framlagt förslag till bl. a. ändringar i förordningen om
allmän omsättningsskatt. Detta förslag, som innebär bl. a. att taxeringen till
allmän omsättningsskatt skall överflyttas från beskattningsnämnderna till
omsättningsskatteavdelningarna vid länsstyrelserna, äger nära samband med
det av beskattningsorganisationssakkunniga den 25 november 1942 framlagda
förslaget till ändrad organisation av beskattningsnämnderna och förstärkning
av landskontorens arbetskraft m. m. Då sistnämnda förslag alltjämt är under
övervägande inom finansdepartementet och proposition i ämnet icke kommer
att framläggas vid nu pågående riksdagssession, är ej heller ett slutligt ståndpunklstagandc
till omsättningsskattesakkunnigas förslag för närvarande möjligt.
»

I de likalydande motionerna 1:167 och 11:247 föreslås, alt omsättningsskatten
skall avskaffas. Då de statsfinansiella och andra skäl, som motiverade
skattens införande, alltjämt föreligga, får utskottet avstyrka bifall till motionerna.

Vad angår de likalydande motionerna I: 122 och II: 174, vari hemställts
örn utredning rörande vissa tillägg och ändringar i lagstiftningen örn omsätt -

Uts kottet.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

ningsskatt, får utskottet anföra följande. Såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen hava 1942 års omsättningsskattesakkunniga framlagt förslag
till bl. a. ändringar i förordningen om allmän omsättningsskatt, vilket
förslag för närvarande är under övervägande inom finansdepartementet. Med
hänsyn härtill anser utskottet anledning icke föreligga att nu i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning i ifrågavarande ämne. Då de i motionerna
berörda spörsmålen äro av sådan art, att desamma synas påkalla uppmärksamhet,
förutsätter emellertid utskottet, att Kungl. Majit vid den fortsatta
behandlingen av nyssnämnda förslag tager hänsyn till de i motionerna
framförda synpunkterna, i den mån så befinnes böra ske.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 167 av herr Linderot
och II: 247 av herr Hagberg i Luleå m. fl. om avskaffande av
omsättningsskatten icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna 1:122 av herrar Sylwan
och Velander och II: 174 av herr Henriksson om utredning
rörande vissa tillägg och ändringar i lagstiftningen örn allmän
omsättningsskatt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 10 juni 1943.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Axel Ivar Anderson, Sjödahl,
Egnell, Frans Ericson, friherre Lagerfelt, Velander, Eklund och Herman Ericsson;
samt

från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Olsson i Gävle, Orgdrd, Sandberg,
Falk, Kilbom, Henriksson, Sundström i Skövde, Ohlsson i Kastlösa och Andersson i
Vigelsbo.

Reservation

av herrar Velander och Henriksson.