Bevillningsutskottets betänkande nr 34
1
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1943 kl. 10 f. m.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt att använda statsobligationer såsom betalningsmedel
vid erläggande av skatt till staten.
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 164 i
första kammaren av herrar Velander och Sylwan och nr 250 i andra kammaren
av herrar Olson i Göteborg och Birke, har hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och framläggande
av förslag helst för innevarande års riksdag om rätt att använda
statsobligationer såsom betalningsmedel vid erläggande av skatt till staten».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen nr 164 i första kammaren.
Enligt förordningar den 4 oktober 1940, nr 860, den 28 mars 1941, nr
164, och den 20 mars 1942, nr 92, skall dels obligation tillhörande svenska
statens försvarslån av den 1 maj 1940, dels sådan till svenska statens andra
försvarslåh av den 15 januari 1941 hörande obligation, som löper med 4 procent
ränta, och dels sådan till svenska statens tredje försvarslån av den 15
augusti 1942 hörande obligation, som löper med 3 procent ränta, till nominella
kapitalbeloppet gälla såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt,
dock högst för det belopp, vartill skatten av myndighet, som verkställer
stämpelbeläggning eller eljest uppbär arvsskatt, beräknas uppgå.
I de nu föreliggande motionerna har anförts bland annat följande. Det
nuvarande uppbördssystemet, enligt vilket på en viss inkomst belöpande
skatt förfaller till betalning först avsevärd tid efter det att inkomsten förvärvats,
medförde väsentliga olägenheter. Särskilt gällde detta för sådana
skattskyldiga, som måste räkna med från år till år växlande inkomst, i det
att dessa måste hålla medel likvida för gäldande av den svävande skatteskulden.
Med särskild skärpa framstode nämnda olägenheter för en enskild
skattskyldig, som stöde i begrepp att lämna sin anställning och måste räkna
med inkomstminskning eller som önskade säkerställa betalningen av de
löpande utskylder, som efter hans frånfälle skulle erläggas av dödsbodelägarna
för av honom uppburen inkomst. De medel, som hölles likvida för skattebetalning,
uppginge säkerligen till mycket betydande belopp. Om statsobligationer
godkändes såsom betalningsmedel vid erläggande av skatt, skulle för
Bihang till riksdagens protokoll 19 i3. 7 sami. Nr 34—33.
1
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
skattebetalning nu reserverade medel kunna frigöras för produktiva ändamål.
Någon obegränsad rätt att vid erläggande av skatt till staten använda
statsobligationer syntes emellertid icke kunna ifrågakomma. Rätten borde
måhända begränsas till vissa slag av obligationer, till obligationer förvärvade
i viss ordning eller till sådana obligationer, som framdeles komme att utfärdas.
För undvikande av svårigheter vid uppbörden kunde lämpligen föreskrivas,
att ifrågavarande betalningsmedel endast finge användas i poster örn
jämna 100-tal, eventuellt 500-tal eller 1,000-tal kronor. Beträffande dödsbo
åliggande betalningsskyldighet för å den avlidnes inkomst belöpande skatter
torde alla skäl tala för att denna finge fullgöras med i dödsboet befintliga
statsobligationer.
över de nu förevarande motionerna har utskottet, efter därom i grundlagsenlig
ordning gjord framställning, emottagit yttranden av fullmäktige i
riksbanken och i riksgäldskontoret, statskontoret, riksräkenskapsverket,
bank- och fondinspektionen, generalpoststyrelsen och Överståthållarämbetet
ävensom länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.
Av de nämnda myndigheterna har bank- och fondinspektionen tillstyrkt
utredning i enlighet med motionärernas hemställan, medan länsstyrelsen i
Malmöhus län ställt sig något tveksam inför den ifrågasatta utredningen i
dess helhet men däremot tillstyrkt utredningen till den del densamma avsåge
möjligheterna att bringa lättnad i dödsbos utskyldsbetalning. Jämväl
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har tillstyrkt bifall till motionen i
vissa avseenden. Övriga hörda myndigheter ha av skilda orsaker avstyrkt
bifall till motionärernas förslag.
Av innehållet i de avgivna yttrandena må här anföras följande.
Bank- och fondinspektionen har ansett den av motionärerna framförda tanken
att låta statsobligationer användas såsom betalningsmedel vid erläggande
av skatt till staten vara värd beaktande och därför ansett grundade skäl
föreligga för av motionärerna föreslagen utredning. Enligt inspektionens mening
kunde man emellertid icke bortse från att ett förfarande med obligationer
såsom betalningsmedel skulle komplicera uppbörden och att särskilda
regler för avräkning av obligationer vid skatteinbetalning även måste bliva
erforderliga.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att icke obetydliga uppbördstekniska
svårigheter skulle uppstå, därest rätt att betala skatt till staten med
statsobligationer genomfördes. Detta gällde särskilt uppbörden inom de administrativa
områden, där kronodebetsedlarna för inom området bosatta skattskyldiga
upptoge jämväl andra utskylder och avgifter än i motionen avsedda
statsskatter. En tänkbar lösning av uppbördsproblemet vore emellertid, att
obligationen genom riksbankens försorg utbyttes mot ett till visst belopp utfärdat
betalningsbevis, vilket sedermera finge ingå i likviden till postverket
såsom uppbördsmyndighet. Ett dylikt förfaringssätt skulle dock av praktiska
skäl kunna användas allenast av ett mycket begränsat antal skattskyldiga.
Vid den av länsstyrelsen förordade begränsningen av ifrågavarande rätt till
Bevillningsutskottets betänkande nr 34. ^
dödsbos utskyldsbetalning syntes ur uppbördsteknisk synpunkt inga nämnvärda
betänkligheter möta.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i princip tillstyrkt motionärernas
förslag om rätt att använda vissa slag av statsobligationer som betalningsmedel
vid erläggande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt
och särskild skatt å förmögenhet, vilken skall betalas av dödsbo eller
av skattskyldig, som avgått från tjänst. Länsstyrelsen har därvid angivit
såsom förutsättning, att det vid utredning av frågan bomme att visa sig möjligt
att så anordna uppbörden, att särskilda hinder av teknisk art icke behövde
befaras.
Fullmäktige i riksbanken lia ansett, alt de skäl, som främst motiverat införandet
av bestämmelserna om försvarsobligationer såsom betalningsmedel
vid likvid av arvsskatt, icke kunde anföras för en utvidgning av ifrågavarande
rätt till att omfatta även erläggandet av de årliga inkomst- och förmögenhetsskatterna.
Då de ytterligare statslån, som skulle kunna komma
ifråga i detta sammanhang, icke hade och ej heller kunde antagas få någon
större spridning bland enskilda skattebetalare, kunde en utvidgning av möjligheterna
till skattebetalning medelst statsobligationer icke anses för allmänheten
medföra några väsentliga fördelar av den art, som motiverat införandet
av bestämmelserna rörande erläggandet av arvsskatt medelst försvarsobligationer.
Ur statsverkets synpunkt skulle däremot ett medgivande
av den föreslagna innebörden medföra stora olägenheter. Vid en eventuell
räntestegring och en därmed följande sänkning av obligationskurserna bomme
statsobligationerna givetvis att i mycket stor utsträckning användas vid
skattelikviderna. Vid skattebetalning medelst obligationer till värde under
pari komme skattebetalarna att erhålla rabatt å skatten motsvarande underkursen.
I den mån möjligheten till skatteinbetalning medelst obligationer
komme att utnyttjas, finge staten öka sin upplåning med motsvarande belopp
till högre ränta. Även ur uppbördssynpunkt komme stora olägenheter
att följa av en utvidgning av rätten att erlägga skatt medelst statsobligationer.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha erinrat om att inbetalning av arvsskatt
med försvarsobligationer till en början skett i ej ringa utsträckning men
att detta under de två senaste budgetåren endast undantagsvis förekommit.
Anledningen därtill vore, att börskursen å obligationerna ganska kort tid
efter emissionernas avslutande stigit över pari, varvid det givetvis blivit fördelaktigare
att sälja förekommande försvarsobligationer och betala arvsskatten
kontant. Fullmäktige ansåge, att redan nämnda förhållande gåve
vid handen att obligationer icke lämpade sig för likvid av skatt utan att för
sådant ändamål erfordrades statliga skuldförbindelser av annat slag. De
skuldförbindelser, som staten skulle kunna mottaga som skattelikvid, måste
enligt fullmäktiges uppfattning hava mycket kort löptid och förfalla till betalning
i samband med någon kommande, bestämd uppbördstermin. De
borde slutligen emit leras lill något lägre ränta än den för motsvarande värdepapper
normala samt så konstrueras, att uppbördsmyndigheten sluppe
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
allt besvär med räntekuponger. Enligt fullmäktiges mening bleve räntan å
dessa förbindelser icke så hög, att den kunde stimulera allmänheten att förvärva
desamma. Det kunde därför ifrågasättas, örn utgivande av dylika särskilda
statliga skuldförbindelser för skattelikvid skulle få någon större betydelse.
Fullmäktige ansåge slutligen, att det för staten skulle kunna vara
till fördel att taga emot sina egna skuldförbindelser som skattelikvid endast
under förutsättning, att statens ekonomiska ställning vore så ansträngd att
ett verkligt behov förelåge att på detta sätt i förväg få in framdeles förfallande
skattemedel. Då detta nu icke vore förhållandet, förelåge från statens
synpunkt icke någon anledning att införa en av motionärerna åsyftad anordning.
Statskontoret har mot förslaget rest den huvudsakliga invändningen, att
ett medgivande att till nominella värdet använda statsobligationer vid skattebetalning
måste leda till en föga önskvärd spekulation i obligationernas kursvärde.
Annan värdering av obligationerna finge enligt statskontorets mening
av praktiska skäl anses utesluten. Det av motionärerna eftersträvade syftet
att lindra de ogynnsamma verkningarna av systemet med eftersläpande skatter
funne statskontoret icke bliva uppnått genom det avsedda likvidförfarandet.
Statsobligationer kunde vid behov lätt nog förvandlas i likvida medel
och även örn förslagets realiserande kunde sägas i viss mån öka den skattskyldiges
likviditet så innebure det för statens vidkommande motsatsen.
Riksräkenskapsverket har anfört, att erläggandet av arvsskatt med försvarsobligationer
vore en engångsföreteelse, som icke vore jämförbar med
erläggande av löpande utskylder, ävensom att arvsskatten ur statsfinansiell
synpunkt vore av blygsam storleksordning i jämförelse med de löpande statsskatterna.
Ett medgivande av rätt att erlägga de sistnämnda skatterna med
statsobligationer skulle därför medföra helt andra och mera svåröverskådliga
konsekvenser än vid arvsskatten. Ämbetsverket funne även ett särskilt
redovisningsförfarande vid skatteuppbörden bliva erforderligt, varvid man
.sannolikt finge tänka sig en centralisering i någon form. Beträffande skattebetalningen
vid dödsfall och för dem som avgått ur tjänst uttalade riksräkenskapsverket,
att det i dessa fall i likhet med vid arvsskattebetalningen
gällde engångsföreteelser och att ett medgivande av föreslagen innebörd i
denna del därför syntes ur vissa synpunkter vara jämförbart med det i fråga
om arvsskatten lämnade medgivandet. Ämbetsverket uttalade slutligen att,
därest vid uppbörden av löpande utskylder till staten motfordringar skulle
godtagas som likvid, detta borde ske i form av avräkning å medel, vilka
mot lämplig ränta överlämnats till staten till förberedande just av kommande
skattelikvider.
Generalpoststyrelsen har uttalat, att ett medgivande att använda statsobligationer
såsom betalningsmedel vid erläggande av skatt till staten för
postverkets vidkommande skulle medföra så stora olägenheter och sådan arbetsökning,
att postverket svårligen skulle kunna medverka vid skatteuppbörden.
Till belysande av nämnda svårigheter anfördes bland annat, att
vid skatteinbetalning, som förekomme vid var och en av landets omkring
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
5
4,200 postanstalter och även i viss utsträckning förmedlades av lantbrevbärare
(2,900 st.) och postombud (700 st.), på grund av göromålens relativt
enkla art kunde användas personal med lägre kvalifikationer än den egentliga
postpersonalen. Om nu obligationer och certifikat godkändes såsom betalningsmedel
skulle detta ställa större fordringar på den mottagande tjänstemannens
kvalifikationer. Då tillgången på utbildad, kvalificerad personal
särskilt under nu rådande förhållanden vore synnerligen knapp, skulle i
många fall svårigheter möta att på ett tillfredsställande sätt tillgodose allmänhetens
berättigade krav på snabb expediering. Man måste räkna med att
ett stort antal felaktigheter skulle uppstå, vilkas korrigerande skulle draga
avsevärt arbete. Styrelsen ansåge sig kunna räkna med att ifrågavarande
betalningsmedel skulle komma att begagnas i relativt stor omfattning. Slutligen
framhöll styrelsen, att förslagets genomförande i hög grad skulle underlätta
ett frigörande av sparmedel, vilket styrelsen för sin del icke kunde
anse önskvärt i nuvarande tidsläge.
Överståthållarämbetet har i sitt yttrande hänfört sig till innehållet i ett av
uppbördsintendenten hos ämbetet Alarik Lundberg avgivet yttrande samt
därjämte överlämnat ett av föreståndaren för skatteverkets kassakontor uppbördskommissarien
Elof Westerberg avgivet särskilt yttrande.
I förenämnda av ämbetets uppbördsintendent avgivna yttrande har uttalats,
att det — i vissa andra remissyttranden jämväl påtalade — förhållandet
att kronodebetsedlarna, särskilt på landet, upptoge en hel del medel och
avgifter, som icke skulle kunna gäldas med statsobligationer, skulle medföra,
att ett besvärligt avräknings- och dellikvidsförfarande uppkomme vid
uppbörden. Det föreslagna betalningssättet läte sig svårligen genomföra inom
ramen för nuvarande uppbördsorganisation.
I det av föreståndaren för skatteverkets kassakontor avgivna yttrandet har
framhållits, att en enklare väg att övervinna av motionärerna påtalade olägenheter
syntes vara att låta hugade skattebetalare verkställa förskottsbetalning
av skatt mot erhållande av viss räntegottgörelse. Mot motionärernas
förslag om skattebetalning med statsobligationer uttalades å ena sidan starka
betänkligheter medan å andra sidan utredning tillstyrktes angående förskottsbetalning
av skatt till staten genom skattkammarväxlar med lägsta belopp
av förslagsvis 5,000 kronor. Nämnda utredning syntes även böra omfatta
frågan örn åstadkommande av snabbare utskyldsbetalning genom stadgande
av skyldighet för juridiska personer att redan vid första kronouppbördsstämman
erlägga hela kronoskatten och värnskatten.
Såsom framgår av propositionen nr 8 till 1940 års urtima riksdag med
förslag till förordning om rätt alt använda försvarsobligation såsom betalningsmedel
vid erläggande av arvsskatt, m. m., motiverades införandet av
denna rätt bland annat därmed, att det finge anses ur olika synpunkter lämpligt,
att försvarsobligationer skulle få lill nominella värdet användas såsom
betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt. Vid en sådan statlig förmögenhetsbeskattning
av engångsnatur, som arvsskatten utgjorde, ansågs det nårn
-
Utskottet.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
ligen väl motiverat, att dödsboet skulle kunna påfordra förtidsinlösen av
försvarsobligationerna, så mycket mera som man torde kunna räkna med
att dessa skulle finnas bland tillgångarna i ett stort antal dödsbon, även där
större tillgång på likvida medel i övrigt till arvsskattens gäldande saknades.
Till stöd för rätten att använda även av dödsboet inköpta obligationer till
betalande av arvsskatt anfördes, att kursen å obligationerna därigenom kunde
väntas få ett avsevärt stöd.
Utskottet vill för sin del icke förneka, att i vissa fall skäl kunna tala för
medgivande av rätt att använda åtminstone vissa slag av statsobligationer
såsom betalningsmedel även vid erläggande av de årliga skatterna till staten.
Härvid syftar utskottet på sådana fall, där dödsbo skall betala de skatter
som påförts den avlidne. Måhända kan frågan örn införande av en rätt
av nu antytt slag vinna aktualitet, då tiden för det första försvarslånets inlösande
infaller.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för de till utskottet inkomna
yttrandena synes emellertid ett genomförande av motionärernas förslag
bereda stora svårigheter. Då utskottet med hänsyn till vad i yttrandena
anförts icke finner ådagalagt, att de fördelar, som stå att vinna genom införande
av den ifrågasatta rätten att gälda statsskatt med obligationer, skulle
överväga därmed följande olägenheter, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka
motionärernas förslag att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning
av förevarande fråga.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 164 av herrar Velander
och Sylwan och II: 250 av herrar Olson i Göteborg och Birke
örn rätt att använda statsobligationer såsom betalningsmedel
vid erläggande av skatt till staten icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 juni 1943.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första
Ericson, friherre
kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson*, Sjödahl, Egnell*, Frans
Lagerfelt, Velander, Eklund, Franzon och Sylwan*; samt
från andra kammaren: herrar Hammarlund*, Olsson i Gävle, Orgård, Falk, Lundell,
Kilbom, Rosander, Olson i Göteborg, Bladh och Boman.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
7
Reservation
av herrar Velander, Sylwan, Lundell och Olson i Göteborg, vilka, under
hänvisning till innehållet av de likalydande motionerna I: 164 och II: 250
ävensom de av bank- och fondinspektionen samt länsstyrelserna i Malmöhus
och Göteborgs och Bohus län i ärendet avgivna yttrandena, yrkat, att
utskottet måtte föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om
verkställande av utredning i motionernas syfte.