Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

3

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 8 april 1948 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om viss ändring i grunderna för taxering av inkomst
av jordbruksfastighet, m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande, av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 12 i första kammaren av herr Bondeson
m. fl. och nr 21 i andra kammaren av herr Liedberg m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om förslag till sådana
taxeringsföreskrifter för jordbruksutövare, att dessa i likhet med andra
rörelseidkare vid taxering erhålla rätt till avskrivning, procentuell eller fri,
å varulager och inventarier»;

2) motionen nr 249 i andra kammaren av herr Gustafsson i Lekåsa, vari
hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville begära, att sådana
direktiv utfärdades till ledning för taxeringsmyndigheterna, att avdragen för
värdeminskning å byggnader, tillhörande jordbruksfastighet, bättre avpassades
efter byggnadskostnaderna och byggnadernas varaktighetstid, samt att
Kungl. Majit måtte verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar i taxeringsförordningarna, att jordbrukare vid taxering
erhålla rätt till avskrivning å varulager och inventarier»; samt

3) de likalydande motionerna nr 120 i första kammaren av herr Gunnar
Andersson m. fl. och nr 119 i andra kammaren av herr Janson i Frändesta
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen — med hänsyn till önskvärdheten att
vid inkomstuppskattningen enligt kommunalskaltelagen och förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt inkomst av jordbruksfastighet erhåller
likställighet nied rörelse — måtte dels i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn skyndsam utredning och förslag angående grunderna för beräkning av
överpris och merkostnad vid ny-, till- eller ombyggnad av fastighet och nyuppsättning
av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier,
dels ock för sin del besluta, att dylika avdrag, i huvudsak beräknade
enligt de grunder som föreskrivits i förordningen örn krigskonjunkturskatt för
1942, må provisoriskt tillämpas vid 1943 års inkomsttaxering», varjämte anhållits,
att utskottet ville utarbeta för bifall till sistnämnda hemställan erforderlig
författningstext.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

Frågan om jordbrukares rätt att deklarera efter bokföringsmässiga grunder
har varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet bland annat i samband
med behandlingen vid 1927 års riksdag av Kungl. Maj:ts proposition
nr 102 med förslag till kommunalskattelag m. m.

1921 års kominunalskattekommitté hade i 28 § av sitt förslag till kommunalskattelag
intagit en bestämmelse att, därest för jordbruk, dess binäringar
eller skogsbruk ordnad bokföring funnes av beskaffenhet att läggas till
grund för uppskattning av inkomsten, denna finge beräknas efter bokföringsmässiga
grunder.

Uti flertalet av de utlåtanden, som avgivits över kommitténs förslag i förenämnda
hänseende, hade detta lämnats utan erinran. Kammarrätten hade
icke gjort någon annan anmärkning mot förslaget än att i lagtexten borde
tydligt utsägas, att det skulle tillkomma vederbörande myndigheter att avgöra,
huruvida en jordbrukare skulle få deklarera bokföringsmässigt.

Beträffande denna fråga anförde föredragande departementschefen i ovannämnda
proposition nr 102 följande:

»Kommunalskaltekommitténs förslag innebär, såvitt jag kunnat finna,
rätt för vederbörande taxeringsmyndigheter att bestämma icke blott, huruvida
en jordbrukare skall taxeras efter bokföringsmässiga grunder, utan jämväl
de grunder, efter vilka taxeringen i dylikt fall skall ske, detta senare
dock med den inskränkningen, som kan anses ligga i uttrycket ''efter bokföringsmässiga
grunder’. I motsats till vad fallet var med 1922 års sakkunnigförslag,
innehåller kommittéförslaget inga närmare bestämmelser om inkomstberäkningen
vid taxering efter bokföringsmässiga grunder liksom ej
heller bestämmelser, huru bör förfaras, när en jordbrukare vill övergå från
det ena till det andra systemet. Jag finner det icke tillrådligt att på detta sätt
överlämna åt taxeringsmyndigheterna att, utan ledning av lagstiftningen, bestämma
omfattningen av det inkomstbegrepp, som skall tillämpas i vissa fall.
Skall författningsenlig rätt för jordbrukare att taxeras efter bokföringsmässiga
grunder införas, synas i skattelagstiftningen böra meddelas närmare regler
för inkomstberäkningen. Emellertid hava mot inkomstskattesakkunnigas
härutinnan framlagda förslag framförts anmärkningar av den art, att sagda
förslag icke lärer kunna utan omarbetning i väsentliga delar läggas till grund
för lagstiftning i ämnet. En dylik omarbetning har icke nu kunnat ske. På
grund av vad jag nu anfört hava i det framlagda förslaget icke upptagits
några bestämmelser i ämnet, utan torde med denna fråga tillsvidare få bero
i avvaktan på vidare utredning.»

Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag anförde i sitt utlåtande nr 1
i detta ämne följande:

»I anledning av vad chefen för finansdepartementet anfört rörande fortsatt
utredning av frågan om jordbrukares rätt att taxeras efter bokföringsmässiga
grunder, tillåter sig utskottet framhålla önskvärdheten av att under
tiden intill dess en även enligt utskottets mening behövlig dylik utredning
kommer till stånd och leder till resultat, taxeringsmyndigheterna ej skola
bryta med nuvarande praxis att, om ordnad bokföring med vinst- och förlustkonto
finnes peli kan väntas komma till fortsatt användning, så att trygghet
för en likformig taxering i framtiden föreligger, medgiva taxering efter
bokföringsmässiga grunder. Bland de skäl, som anförts för en reform, vilken
lagfäster denna praxis, tillåter sig utskottet särskilt framhålla, att för dem.

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

5

som äro pliktiga att i eljest bedriven näringsverksamhet föra handelsböcker,
vilka i dylikt fall laglikmätigt böra avse även jordbruksrörelsen, en taxering
efter bokföringsmässiga grunder måste te sig särskilt naturlig.»

Förenämnda proposition nr 102 avslogs av 1927 års riksdag.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 213 lill 1928 års riksdag med nytt förslag
lill kommunalskattelag liksom vid förslagets behandling i riksdagen var den
nu förevarande frågan ej föremål för särskild uppmärksamhet.

Vid 1939 års lagtima riksdag var frågan örn betydelsen av bokföring för
jordbruket föremål för uppmärksamhet i samband med spörsmålet örn avdrag
för värdeminskning å inventarier vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet.
I de likalydande motionerna 1:157 och 11:227 hemställdes
nämligen om utredning och förslag till sådan ändring i kommunalskattelagen,
att jordbruket i fråga om avdrags- och avskrivningsbestämmelser bleve
fullt jämställt med andra näringar. Dessa motioner föranledde ej någon riksdagens
åtgärd.

1939 års bevillningsutskott framhöll i sitt betänkande nr 30 i anledning
av förenämnda motioner bland annat, att i fråga om jordbruk ej förelågé
bokföringsskyldighet samt att ordnad bokföring i allmänhet ej förekomme.
Utskottet, som ansåg de nuvarande bestämmelserna i ämnet för jordbruket
.stundom icke leda till ett i beskattningsavseende nöjaktigt resultat, funné
skäl tala för alt frågan gjordes till föremål för närmare utredning. Därvid
borde omprövas, huruvida icke jordbrukets avskrivningsfråga kunde lösas
efter i huvudsak samma grunder, som gällde beträffande rörelse. Vid en sådan
lösning av frågan funne utskottet det vara nödvändigt, att garantier
skapades för en tillfredsställande kontroll liknande den vid rörelse antingen
genom bestämmelser om bokföringsskyldighet för jordbruket eller ock på
annat betryggande sätt.

I de vid 1941 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 94 och II: 133
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
skyndsam utredning och förslag rörande, bland annat, rätt till fri avskrivning
vid taxering resp. väsentlig uppmjukning av de s. k. bundna avskrivningsreglerna
för driftbyggnader i rörelse och jordbruk för sådana skattskyldiga,
som förde fullständiga räkenskaper.

1941 års bevillningsutskott anförde i sitt betänkande nr 33 i anledning av
förenämnda motioner, att utskottet ansåge det ur principiell synpunkt vara
riktigt, att avdrag för värdeminskning å i rörelse och jordbruk använda
driftbyggnader i beskattningshänseende borde behandlas på samma sätt som
då fråga vore om i rörelse använda maskiner och andra inventarier för stadigvarande
bruk. För en tillfredsställande lösning av den föreliggande avskrivningsfrågan
måste enligt utskottets uppfattning givetvis uppställas det kravet,
att betryggande garantier skapades för att vid försäljning av byggnader
återbekomna förut avskrivna belopp bleve beskattade. I fråga örn rörelseidkare
och sådana jordbrukare, som förde fullständiga och noggranna räkenskaper,
funne utskottet det vara möjligt att inom ramen för gällande skattesystem
anordna reglerna beträffande avskrivningarna för driftbyggnader på

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

sådant sätt, ali dessa regler bättre anpassades efter byggnadernas ekonomiska
livslängd än som för närvarande vore fallet. Beträffande övriga slag av
byggnader ansåge utskottet det däremot vara förenat med större svårigheter
att åstadkomma en uppmjukning av gällande avskrivningsregler. Riksdagen
beslöt, i enlighet med utskottets förslag, att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning om ändring av gällande
skatteförfattningar i de delar, som i betänkandet berörts, och därvid beakta
vad i betänkandet anförts.

Vid samma års riksdag hemställdes vidare i de likalydande motionerna
1:31 och 11:199 om sådan ändring av kommunalskattelagen, att rätten för
jordbrukare att taxeras efter bokföringsmässiga grunder komine till direkt
uttryck i lagen eller i anvisningarna till densamma. Dessa motioner föranledde
icke någon riksdagens åtgärd.

Bevillningsutskottet framhöll i sitt betänkande nr 34 i anledning av sistnämnda
motioner som sin uppfattning, alt det för jordbrukare, som hade
ordnad bokföring, förelåge rätt att deklarera sin inkomst av jordbruk eller
dess binäringar efter bokföringsmässiga grunder. I praxis hade även jordbrukare
medgivits rätt till taxering efter sådana grunder. Vid sådant förhållande
funne utskottet behov icke föreligga av någon särskild bestämmelse
därom i kommunalskattelagen, och utskottet avstyrkte därför bifall till motionärernas
förslag. Då det emellertid visat sig, att taxeringsnämnderna icke
alltid syntes äga kännedom örn att jordbrukare, som hade ordnad bokföring,
ägde rätt att deklarera sin inkomst med stöd av räkenskaperna, funne utskottet
det vara av vikt, att landskamrerarna i sina anvisningar till ledning vid
taxeringen fäste taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet på förefintligheten
av sagda rätt.

Vad angår de nu föreliggande motionerna må av motiveringen för de
däri framställda yrkandena anföras följande.

I de likalydande motionerna I: 12 och 11:21 har anförts bland annat, att
inkomst av jordbruksfastighet enligt nu gällande skatteförfattningar redovisades
enligt den s. k. kontantprincipen. Denna redovisningsmetod vore mycket
enkel men gåve tyvärr ej det riktigaste uttrycket för intäkten av jordbruksfastighet.
Tolkningen av gällande författningar gåve också i vissa avseenden
anledning till tvister mellan de skattskyldiga och beskattningsmyndigheterna.
Framför allt gällde detta i vad mån intäkter från försäljningen av levande
och döda inventarier vore att hänföra till beskattningsbar intäkt av jordbruksfastighet
eller till realisation. Uppdelningen av kostnaderna på nyuppsättning,
å ena, och utbyte av inventarier, å andra sidan, föranledde stora
svårigheter. Den nuvarande redovisningsprincipen medgåve icke heller jordbruket
att skapa dolda reserver, medan industri och handel medgivits långt
gående rättigheter därvidlag. Tidigare hade kontantprincipen lämnat relativt
tillfredsställande resultat vid inkomstredovisningen på grund av då rådande
stabilitet i jordbrukets prisnivå. Det industrialiserade jordbruket krävde emellertid
ett annat redovisningssystem. Redovisning efter bokföringsmässiga

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

7

grunder skulle lämna ett mera exakt uttryck för jordbrukets verkliga inkomster.
Enligt denna metod skulle årsresultatet påverkas av lagerbehållningen
samt av fordringar och skulder i jordbruket. Därigenom skulle åstadkommas
en jämnare taxering. En redovisning efter bokföringsmässiga grunder
skulle därjämte möjliggöra fördelning av kostnaderna för inventarier över
dessas hela varaktighetstid. Införandet av fri avskrivning för jordbruket
måste anses önskvärt och rättvist. I vart fall borde jordbruket tillerkännas
rätten gtt tillämpa avskrivning efter avskrivningsplan. I samband med krigskonjunkturbeskattningen
hade frågan örn redovisning efter bokföringsmässiga
grunder för jordbruket i hög grad aktualiserats. Särskilt genom 1942
års lagstiftning hade införts bokföringsmässiga grunder för jordbruket vid
inkomstberäkningen ur krigskonjunkturskattesynpunkt. Själva övergången
till redovisning efter bokföringsmässiga grunder medförde givetvis svårigheter,
men huvudprincipen borde vara, att som ingångsvärden vid upprättandet av
den första ingående balansräkningen upptoges de värden för i jordbruket
investerade tillgångar, som tidigare icke påverkat den taxeringsmässiga inkomstberäkningen
enligt kontantprincipen.

I motionen II: 249 har framhållits bland annat, att fastighetsägare enligt
gällande skatteförfattningar ägde rätt göra avdrag för den värdeminskning,
som årligen uppstode på fastighetens byggnader. I de anvisningar, som medföljde
varje jordbruksbilaga, sades beträffande avskrivningar, att byggnadernas
anskaffningskostnad rätteligen skulle vara det värde, som borde läggas
till grund för beräkningen av avdraget. Det tillädes emellertid, att det merendels
vore tillrådligt, att avdraget uträknades med en viss procent av det
i taxeringsvärdet ingående jordbruksvärdet. Detta tolkades av taxeringsnämnderna
på så sätt, att värdeminskningsavdraget fastställdes till en procent
av fastighetens taxerade jordbruksvärde. Med de höga byggnadskostnader,
som nu rådde, bleve en avskrivning om endast en procent synnerligen oförmånlig
för fastighetsägaren, då en byggnad i de flesta fall ej kunde användas
under så lång lid sorn vore nödvändigt för att byggnadskostnaderna .skulle lia
slutamorterats genom värdeminskningsavdraget. I särskilt hög grad gällde
detta för de mindre fastighetsägarna inom jordbruket, då byggnadskostnaderna,
räknat per hektar, bleve avsevärt högre på de mindre brukningsdelarna
än på de större.

I de likalydande motionerna I: 120 och II: 119 har anförts bland annat, att
på grund av höga byggnadskostnader och anskaffningskostnader för inventarier
i jordbruket det framstode såsom särskilt önskvärt, att vid taxeringen
avdrag finge åtnjutas vid inkomstberäkningen för överpris och merkostnader
vid ny-, till- eller ombyggnader samt vid nyuppsättning av levande och
döda inventarier i jordbruk och skogsbruk. I princip syntes ett sådant avdrag
böra medgivas med hänsyn till bestämmelserna i 20 § kommunalskattelagen,
enligt vilket stadgande avdrag vore medgivet för alla omkostnader under beskattningsåret
för intäkternas förvärvande och bibehållande. Frågan örn överpris
och merkostnader hade vid ett flertal tillfällen diskuterats men icke blivit
slutgiltigt löst vare sig genom lagstiftning eller i praxis, överprisavdragets

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

karaktär av driftkostnad hade understrukits i ett av inkomstskattesakkunniga
avgivet betänkande (Statens offentl. utredn. 1923: 69 sid. 112). I en av 1924
års skatteberedning avgiven promemoria (Statens offentl. utredn. 1927: 23)
hade skatteberedningen upptagit ett särskilt stadgande rörande rätt till avdrag
för överpris och merkostnad å vissa tillgångar.

Utskottets yttrande.

I anledning av de i de likalydande motionerna I: 12 och II: 21 samt i motionen
II: 249 väckta förslagen om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning angående rätt för jordbrukare att vid taxering erhålla avskrivning
å varulager och inventarier får utskottet anföra följande.

Enligt i kommunalskattelagen givna föreskrifter skall inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt den s. k. kontantprincipen. Denna princip innebär,
att intäkterna anses hava åtnjutits under det beskattningsår, då desamma
av den skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgängliga för
lyftning. Naturaförmåner upptagas till beskattning för det år, då desamma
kommit den skattskyldige till godo. Driftkostnaderna i jordbruk anses belöpa
på det beskattningsår, under vilket de betalts. Kostnader för anskaffning av
inventarier till ersättning för avyttrade avdragas i sin helhet vid inkomstberäkningen
för det år, då kostnaderna ägt rum.

Utan hinder av dessa bestämmelser ha emellertid i praxis jordbrukare i
vissa fall medgivits rätt alt vid taxering beräkna inkomsten av jordbruk efter
bokföringsmässiga grunder. En förutsättning för att en sådan beräkning
kunnat godkännas torde hava varit, att ordnad bokföring med räkenskapsavslulning
finnes samt att densamma kan förväntas komma till fortsatt
användning, så att trygghet föreligger för en likformig taxering i framtiden.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har jämväl 1941 års bevillningsutskott
uttalat såsom sin uppfattning att för jordbrukare, som hava
ordnad bokföring, rätt förefinnes att deklarera inkomsten av jordbruk eller
dess binäringar efter bokföringsmässiga grunder.

Även enligt utskottets mening torde under ovan angiven förutsättning rätt
för jordbrukare till taxering efter bokföringsmässiga grunder kunna anses
föreligga. Utskottet har emellertid icke kunnat undgå att finna, att frånvaron
av uttryckliga bestämmelser i ifrågavarande hänseende medför en viss oklarhet
såväl beträffande de betingelser, under vilka denna rätt kan sägas vara
för handen, som ock rörande rättighetens omfattning. Såsom ovan nämnts
måste för rätten att deklarera efter bokföringsmässiga grunder förutsättas ej
allenast att den skattskyldige har ordnad bokföring utan även att han jämväl
i fortsättningen kommer att begagna sig av sådan bokföring. Har beträffande
någon skattskyldig deklaration efter bokföringsmässiga grunder en gång
medgivits vid taxeringen, torde för ett senare beskattningsår återgång till kontantprincipen
icke böra få ifrågakomma. Ett sådant förfarande skulle nämligen
vid taxeringen medföra synnerliga svårigheter. Eftersom bokföringsplikt
ej är föreskriven angående jordbruk, kan givetvis, så länge särskil -

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

9

da bestämmelser ej finnas, någon absolut trygghet för att ordnad bokföring
stadigvarande kommer att begagnas icke föreligga. Särskilda svårigheter
förefinnas även för det första året, då taxering efter bokföringsmässiga grunder
äger rum. Har taxering tidigare skett enligt kontantprincipen, kan taxeringen
efter redovisningssystemets omläggning ej verkställas enbart med ledning
av den bokföringsmässiga vinsten under beskattningsåret. För att förebygga
att vid övergången till det nya redovisningssystemet inkomst undgår
beskattning bliva särskilda grunder för beräkningen av vinstresultatet erforderliga.
Givet är att frånvaron av några som helst föreskrifter i nu ifrågavarande
hänseenden måste med hänsyn till önskvärdheten av likformighet
vid taxeringen framstå såsom en avsevärd brist i vår skattelagstiftning. Utskottet
finner fördenskull uppenbart, att uttryckliga bestämmelser rörande de
förutsättningar, under vilka jordbrukare skola äga rätt att taxeras efter bokföringsmässiga
grunder, äro av behovet påkallade.

Såsom ovan nämnts kan emellertid tveksamhet även råda angående omfattningen
av den enligt nuvarande praxis medgivna rätten för jordbrukare
att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder. Att vid taxering efter sådana
grunder hänsyn skall tagas till inneliggande lager, varufordringar och varuskulder
vid beskattningsårets början och slut är visserligen självfallet. Såvitt
utskottet kan finna, torde det emellertid i saknad av uttryckliga bestämmelser
i ämnet vara tvivel underkastat, huruvida berörda rätt till bokföringsmässig
taxering jämväl inrymmer rätt att vid beskattningen åtnjuta avdrag för
värdeminskning å inventarier. Enligt vad utskottet inhämtat torde åtminstone
vissa taxeringsmyndigheter anse sig förhindrade att vid taxeringen godkänna
sådana avdrag.

Frågan om införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbrukare
att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder har såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen tidigare vid upprepade tillfällen varit under behandling.
Någon utredning i detta ämne har dock hittills ej kommit till stånd. Utskottet
anser för sin del angeläget, alt en sådan utredning utan dröjsmål äger
rum. Ej minst med hänsyn till betydelsen av att taxeringsmyndigheterna, då
jordbrukare medgivas rätt att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder, t.illlämpa
enhetliga principer synes en reglering på förevarande område vara i
hög grad önskvärd. Utskottet förordar fördenskull en dylik utredning.

Vid den av utskottet sålunda föreslagna utredningen torde böra övervägas,
huruvida bokföringsplikt bör föreskrivas för åtminstone vissa kategorier av
jordbrukare, i första hand givetvis de större jordbrukarna. Införande av en
allmän bokföringsplikt för jordbrukare lärer däremot vara uteslutet. Tänkbart
är att bokföringen för jordbruk skulle kunna vara av något enklare slag än
för rörelse. Vid utredningen bör även undersökas, i vilken utsträckning avskrivningar
skola vara medgivna i beskattningshänseende för värdeminskning
å inventarier, då taxering äger ruin enligt bokföringsmässiga grunder.
Särskilda bestämmelser böra även meddelas rörande inkomstberäkningen
vid övergången från redovisning enligt kontantprincipen till redovisning enligt
bokföringsmässiga grunder.

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

Vacl angår det i de likalydande motionerna I: 120 och II: 119 framställda
yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående
grunderna för beräkning av överpris och merkostnad vid ny-, till- eller ombyggnad
av fastighet och nyuppsättning av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier finner utskottet jämväl berörda spörsmål
böra upptagas till behandling i samband med den av utskottet sålunda föreslagna
utredningen, varvid bör undersökas, huruvida i nämnda hänseenden
kail vinnas överensstämmelse med vad som nu gäller beträffande rörelse. Det
i motionerna väckta förslaget örn provisoriskt införande redan vid innevarande
års taxering av bestämmelser härutinnan kan utskottet däremot icke
tillstyrka.

I motionen II: 249 har slutligen yrkats skrivelse till Kungl. Majit med begäran,
att sådana direktiv måtte utfärdas till ledning för taxeringsmyndigheterna,
att avdragen för värdeminskning å byggnader, tillhörande jordbruksfastighet,
bättre avpassades efter byggnadskostnaderna och byggnadernas varaktighetstid.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har 1941 års
riksdag på förslag av samma års bevillningsutskott i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställt om utredning rörande bland annat frågan örn avskrivning å driftbyggnader
i jordbruk. Utskottet förutsätter, att i samband meri den av utskottet
nu föreslagna utredningen jämväl berörda spörsmål ägnas uppmärksamhet.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av dels de likalydande motionerna
I: 12 och II: 21 dels motionen II: 249 och dels de
likalydande motionerna I: 120 och II: 119, i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa
utredning om ändring av gällande skatteförfattningar i de
delar, som berörts i detta betänkande, och därvid beakta vad
i betänkandet anförts samt snarast möjligt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 8 april 1943.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, Axel Ivar
Anderson, Sjödahl, Egnell, Ekman, Frans Ericson, Velander och Björkman; samt

från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Hammarland, Orgärd, Sandberg,
Falk, Lundell, Hosander, Sundström i Skövde, Ohlsson i Kastlösa och Bladh.