RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 14.

Torsdagen den 9 april.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21, den 23 och den 24 nästlidna mars.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att sedan herr Olovson i Västerås vid kammarens
sammanträde den 14 mars med läkarintyg styrkt sig från och med den 10 i
.samma månad tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, herr
Olovson i Västerås denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsmannen, disponenten Tilof Ericsson, Åtvidaberg, på grund av
tillfällig akut sjukdom är i trängande behov av ledighet från riksdagsarbetet
från påskhelgen t. o. m. den 21 april 1942 intygas.

Stockholm den 27 mars 1942.

K. E. Hernlund,

legit. läkare.

Riksdagsman Per Johnsson, Mörrum, vårdas sedan den 7 april 1942 å medicinska
avdelningen vid länslasarettet i Karlshamn för nephrolithiasis (njursten)
och är till följd av sin sjukdom oförmögen att deltaga i riksdagens arbete
tills vidare, vilket härmed intygas.

Karlshamn den 7 april 1942.

T. Nordmark,

leg. läk.

Härmed intygas på heder och samvete att riksdagsmannen Anders Paulsen
från Arlöf denna dag intagits å medicinska kliniken i Lund för hjärtsjukdom,
vilken kommer under de närmaste 6 veckorna för honom utgöra absolut hinder
att deltaga i riksdagens arbete.

Lunds lasarett den 29 mars 1942.

Sven Ingvar,

professor.

Kammaren beviljade herr Ericsson i Åtvidaberg ledighet från riksdagsgöromålen
under 13 dagar från och med den 9 april samt herrar Johnsson i Kastanjegården
och Paulsen tills vidare från och med den 9 april.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna en från justitiedepartementet till kammaren
överlämnad avskrift av ett från samma departement utfärdat bevis

Andra kammarens protokoll 19b2. Nr lb. 1

Nr 14.

Torsdagen den 9 april 1942.

därom, att Kungl. Majit genom beslut den 27 mars 1942 godkänt släktnamnet
Orgard för ledamoten av kammaren, lantbrukaren Per Leander Persson från
Undersviks församling i Gävleborgs län.

§ 5.

Föredrogs och lades till handlingarna en från justitiedepartementet till kammaren
överlämnad avskrift av ett från samma departement utfärdat bevis därom,
att Kungl. Majit genom beslut den 27 mars 1942 godkänt släktnamnet
Rönnebäck för ledamoten av kammaren fru Anna Elvira Lindqvist-Petersson
från Östersunds församling.

§ 6.

Avlämnades följande propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Sköld propositionen, nr 210, angående den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter;
av herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp propositionerna:
nr 202, angående återbäring av arvsskatt för vissa donationer;
nr 206, angående räntan å lån från egnahemslånefonden m. m.;
nr 207, angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom; och
nr 209, angående reglering av handeln med strömming och sill m. m.; samt
av herr statsrådet Rosander propositionerna:

nr 203, angående överskridande av viss anslagspost i den för riksförsäkringsanstalten
fastställda avlöningsstaten;

nr 205, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886
(nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål; och
nr 208, angående överskridande av viss anslagspost i den för landsfogdarna
m. fl. fastställda avlöningsstaten.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti statsutskottets
memorial nr 49 och jordbruksutskottets memorial nr 15 föreslagna voteringspropositionerna
rörande frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt
bestämt blivit, att vederbörliga omröstningar över de olika besluten skulle
denna dag äga rum, så anställdes nu omröstningar enligt nedan intagna voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen:

lia omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 49) :

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må

a) besluta, att gällande bestämmelser angående statsunderstöd för budgetåret
1941/42 till statsunderstödda enskilda läroanstalter skola äga huvudsaklig
tillämpning jämväl för budgetåret 1942/43;

b) besluta, att till de statsunderstödda enskilda läroanstalterna må under
budgetåret 1942/43 utgå tilläggsunderstöd i enlighet med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 3 januari 1942
förordat;

c) till Privatläroverk: Bidrag till högre goss- och samskolor för budgetåret
1942/43 anvisa ett förslagsanslag av 654,100 kronor,

röstar

Ja;

Torsdagen den 9 april 1942.

Nr 14.

Den, det e.i vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren

a) beslutat, att gällande bestämmelser angående statsunderstöd för budgetåret
1941/42 till statsunderstödda enskilda läroanstalter skola äga huvudsaklig
tillämpning jämväl för budgetåret 1942/43;

b) beslutat, att till de statsunderstödda enskilda läroanstalterna må under
budgetåret 1942/43 utgå tilläggsunderstöd i enlighet med vad statsutskottet
under punken 120 :o) av sitt den 13 mars 1942 dagtecknade utlåtande nr 8
förordat;

c) till Privatläroverk: Bidrag till högre goss- och samskolor för budgetåret
1942/43 anvisat ett förslagsanslag av 633,600 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstnings
apparat, och utföll densamma med.......... 79 Ja och 133 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med.................................. 110 Ja och 32 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller.... 79 Ja och 133 Nej,

sammanräkningen visade ................ 189 Ja och 165 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överens stämmelse

med ja-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 49):

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må

a) besluta, att den av 1933 års riksdag godkända ändringen i fråga örn
beloppet av grundunderstöd till högre flickskola skall äga tillämpning jämväl
för budgetåret 1942/43;

b) till Privatläroverk: Bidrag till högre flickskolor för budgetåret 1942/43
anvisa ett förslagsanslag av 611,500 kronor;

därav 30,000 kronor skola användas till nedbringande av terminsavgifter
under läsåret 1942/43 vid vissa högre flickskolor i Stockholm under villkor,
att Stockholms stad för samma tid bidrager med enahanda belopp på sätt angivits
i propositionen nr 252 till 1939 års lagtima riksdag,

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren

a) beslutat, att den av 1933 års riksdag godkända ändringen i fråga örn
beloppet av grundunderstöd till högre flickskola skall äga tillämpning jämväl
för budgetåret 1942/43;

b) till Privatläroverk: Bidrag till högre flickskolor för budgetåret 1942/43
anvisat ett förslagsanslag av 590,500 kronor;

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med .......... 75 Ja och 137 Nej.

Nr 14.

Torsdagen den 9 april 1942.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll., blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade

utfallit med...................................... 107 Ja och 36 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 75 Ja och 137 Nej,

sammanräkningen visade.......................... 182 Ja och 173 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

3:e omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 49):

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må till Privatläroverk:
Bidrag till enskilda mellanskolor för budgetåret 1942/43 anvisa ett
förslagsanslag av 54,100 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren till Privatläroverk:
Bidrag till enskilda mellanskolor för budgetåret 1942/43 anvisat ett förslagsanslag
av 52,100 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med.......... 78 Ja och 130 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade

utfallit med .................................... 106 Ja och 37 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller. . 78 Ja och 130 Nej,

sammanräkningen visade.......................... 184 Ja och 167 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

4:e omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial nr 15):

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, med ändring
av Kungl. Maj:ts framställning samt med bifall till motionen II: 9, till Bidrag
till hushållningssällskapen för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag av
3,497,100 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej har riksdagen i likhet med andra kammaren, med bifall till1
Kungl. Maj :ts framställning samt med avslag å motionen II: 9, till Bidrag
till hushållningssällskapen för budgetåret 1942/43 anvisat ett förslagsanslag
av 3,493,900 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med.......... 129 Ja och 78 Nej,

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade

Torsdagen den 9 april 1942.

Nr 14.

utfallit med .................................... 94 Ja och 46 Nej,

vadan, då därtill lädes andra kammarens röster eller . . 129 Ja och 78 Nej,

sammanräkningen visade.......................... 223 Ja och 124 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 8.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 194, angående revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser post- och
telegrafverken samt statens vattenfallsverk; och

nr 195, angående revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser statens
järnvägar;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 197, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 19 december 1941 (nr 942)
angående dyrtid stillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 199, angående förvärv av vattenrätt i
Kynneälven i Bohuslän;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 200, angående utövandet av statens
tobaksmonopol; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 201, med förslag till rekvisitionslag
samt beredskapsförfogandelag.

§ 9.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 290 av herr Andersson i Södergård m. fl.;

nr 291 av herr Hedlund i Östersund; och

nr 292 av herrar Mäler och Stattin; samt

till andra särskilda utskottet motionen nr 293 av herr Lindmark m. fl.

§ 10.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkande nr 15, första
lagutskottets utlåtanden nr 18 och 19 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
16—18.

§ 11.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 294,
innefattande inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut, att ett särskilt utskott, bestående av 24
ledamöter, 12 från vardera kammaren, skulle tillsättas för behandling av ej
mindre Kungl. Maj:ts proposition, nr 210, angående den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter än även de ytterligare
framställningar, som kunde komma att av Kungl. Majit eller i enskilda molioner
göras i detta ämne eller andra i omedelbart samband därmed stående
frågor; och beslöt kammaren antaga berörda inbjudan.

Nr 14.

Torsdagen den 9 april 1942.

Interpellation.

Herr talmannen lämnade härefter på begäran ordet till

Herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
föreslå, att kammaren måtte besluta att till detta särskilda utskott välja lika
många suppleanter som antalet suppleanter i statsutskottet eller således aderton.

Denna hemställan bifölls.

§ 12.

På förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 15 innevarande april förrätta val av ledamöter och suppleanter i
det tredje särskilda utskott, som enligt kamrarnas samstämmiga beslut skulle
tillsättas.

§ 13.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! På grund
av vårt försämrade försörjningsläge ha vid olika tillfällen statliga myndigheter
riktat uppmaningar till landets jordbrukare och andra att till våren
tillvarataga alla möjligheter för odling av produkter som direkt eller indirekt
kunna tillgodogöras som livsmedel. Villigheten att efterkomma dessa uppmaningar
finnes säkert, och potatis och köksväxter komma i viss utsträckning
att odlas även å förut obruten mark. För något över en vecka sedan meddelade
också försvarsstaben att vissa kategorier värnpliktiga, som f. n. äro
inkallade till beredskapstjänst, komma att »örn läget så tillåter» successivt
hemförlovas för arbete i jordbruk och trädgårdar under vårbruket. Allt detta
är gott och väl. Men även om arbetskraft i någorlunda tillfredsställande omfattning
kommer att stå till förfogande så kvarstår ändock ett. allvarligt
problem, nämligen bristen på mekanisk och levande dragkraft för jordbruket.
På grund av brist på brännoljor har ett stort antal traktorer omändrats till
gengasdrift. En del traktorer äro emellertid mer eller mindre olämpliga till
sådan omändring och stå följaktligen oanvända. Fullt användbara traktorer
ha på vårens lösöreauktioner i allmänhet betingat höga priser.

Under åren 1939 och 1940 rekvirerades eller inköptes på annat sätt ett
mycket stort antal hästar till armén. Sedan dess har tidvis en del av dessa
hästar utackorderats till sina gamla ägare eller andra fodervärdar, huvudsakligen
jordbrukare, som fått använda dem mot vård och utfodring. Senast
föregående höst utlämnades ett jämförelsevis stort antal hästar från truppförbanden
och mottogs av fodervärdar, av vilka många ej hade så stor användning
för dem på vintern men ville försäkra sig om dragare för vårbruket
och sommarens körslor. Vid förstärkning av försvarsberedskapen under
den nu förflutna vintern inkallades emellertid på nytt ett stort antal hästar
till olika truppförband landet runt. Någon upplysning om när dessa hästar
skulle utlämnas till fodervärdar har, enligt uppgift, regementenas och kårernas
hästdetalj inte kunnat lämna. De flesta av de förutvarande fodervärdarna
och andra jordbrukare, som Ira behov av hästar, lia väntat med att
anskaffa sådana i förhoppning att utackordering skulle ske från truppförbanden.
Nu stå de utan och det ringa antal hästar som finnes i handeln kan på
intet sätt fylla behovet och betingar för övrigt så höga priser, att en hel del
jordbrukare saknar ekonomisk möjlighet till köp. Utom de ekonomiska förluster,
detta kommer att vålla den enskilde jordbrukaren, så föreligger en allvarlig
fara för, att stora åkerarealer inte bli besådda i rätt tid, vilket alltid

Torsdagen den 9 april 1942.

Nr 14.

Interpellation. (Forts.)

är angeläget, men alldeles särskilt en så sen vår som denna, eller att en del
åker kanske inte alls blir besådd. Vilken allvarlig inverkan en sådan utveckling
skulle få på vår folkförsörjning ligger i öppen dag.

I anslutning till vad bär anförts anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa
följande interpellation:

Avser herr statsrådet att vidtaga sådana åtgärder, att de av landets jordbrukare,
som äro i behov av draghästar, kunna i så stor omfattning som möjligt
erhålla sådana från armén för nu kommande vårbruk eller för längre tid?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14.

Ordet lämnades på begäran till

Fru Rönnebäck, som yttrade: Herr talman! Den gångna vinterns påfrest- Interpellation.
ningar ha varit mycket kännbara för de svenska hemmen, i all synnerhet för de
mindre bemedlade, barnrika familjerna, som saknat resurser att möta krislägets
allt mer stegrade svårigheter. Från andra länder, bl. a. från Finland, är det
omvittnat, hur kristiden hastigt inverkat menligt på barnens hälsotillstånd och
medfört olika slags bristsjukdomar, orsakade av försämrade näringsförhållanden
och vitaminbrist. Försörjningsläget i vårt land är visserligen betydligt
gynnsammare, men även hos 6ss har skett en successiv sänkning av näringsstandarden,
vilket väl inte kan undgå att sätta spår efter sig hos de minst motståndskraftiga,
nämligen barnen.

Det finns ingen anledning att tro, att situationen skall förbättras under den
närmaste framtiden. Krisens tryck ökar för varje månad och man måste vara
beredd på, att påfrestningarna snarare komma att öka än att minska under den
kommande vintern.

Under sådana förhållanden måste det framstå som ett oeftergivligt villkor,
att alla chanser tillvaratagas för att i största möjliga utsträckning skydda
barnen från att bli märkta av krisen. De korta sommarmånaderna innesluta i
sig stora möjligheter till återhämtning av krafter efter vinterns strapatser och
dessa möjligheter böra på ett effektivt sätt utnyttjas.

Även under normala förhållanden har det ansetts vara nödvändigt att bereda
några veckors vistelse på landet för behövande barn i städer och industrisamhällen.
Enligt den allmänna läkarerfarenheten äro barn, som fått en ordentlig
sommarvistelse på landet, mycket mindre sjuka under den påföljande vintern
än de barn, som varit tvungna att stanna kvar i städerna året om. Under nuvarande
ogynnsamma förhållanden i näringsavseende, där stadsbarnen i särskilt
hög grad drabbas av de genom krisen framkallade inskränkningarna i kosten,
måste det vara ett önskemål av den allra största betydelse, att städernas och
industrisamhällenas barn i största möjliga utsträckning beredas tillfälle att
under sommaren stärka hälsa och krafter genom några veckors landsvistelse.

Chefen för medicinalstyrelsen har nyligen i pressen framhållit, att detta är en
ur medicinsk och hygienisk synpunkt synnerligen viktig angelägenhet. Likaså
framhåller docent Gunnar Nordgren vid Statens institut för folkhälsan, att
barnhälsan snabbt försämras, när näringstillförseln blir otillräcklig, och att
särskilt riskerna för engelska sjukan då öka oroväckande.

Från lärarhåll rapporteras, att anmälningarna till de ordinarie skollovskolonierna
uppvisa en betydande ökning, men att dessa kolonier inte ha möjlighet
att i nämnvärd utsträckning utöka sin verksamhet. Inte heller torde det vara

Nr 14.

Torsdagen den 9 april 1942.

Interpellation. (Forts.)

möjligt för familjerna att själva bekosta vistelse på landet för sina barn. Det
stora flertalet har genom krisens tryck fått sin ekonomi så pressad, att de inte
kunna bära denna utgift. Inte minst gäller detta de inkallade, mot vilka samhället
bör lia en särskild skyldighet att träda hjälpande emellan även i detta
speciella avseende. Enda utvägen att i önskvärd utsträckning få ut barnen på
landet torde därför vara, att staten på ett eller annat sätt lämnar sitt stöd och
sin medverkan.

Under sommaren 1940 skedde genom statens försorg en evakuering av barnen
från utrymningsorterna till särskilda internat i landsorten. Genom detta förfarande
bereddes c:a 14,000 barn ■— förutom barnen på skollovskolonierna —
möjlighet att vistas på landet under några sommarveckor. Man torde ha anledning
förmoda, att organisationsapparaten sedan dess undan för undan förbättrats
och att en dylik evakuering nu skulle kunna ske på ett i allo smidigt
och tillfredsställande sätt. Det kunde därför ifrågasättas, om det inte vore
möjligt och lämpligt, att de genom Statens utrymningskommission färdigställda
barninternaten kunde tas i anspråk för en genom statens försorg ordnad landsvistelse
för barn från städer och industrisamhällen.

Mångå familjer med släktingar på landet skulle säkert själva kunna ordna
landsvistelse för sina barn, om de hade möjlighet att betala resorna. En tänkbar
utväg i detta sammanhang vore, att staten i någon form helt eller delvis bekostade
dessa resor.

Skulle intet av dessa alternativ anses möjligt att realisera, bör undersökning
ske örn det icke finnes möjlighet att genom särskilda anslag till de ordinarie
skollovskolonierna bereda dessa tillfälle att utöka sin verksamhet under innevarande
sommar.

Det är att befara, att utan stödåtgärder i någon form från statens sida stora
kategorier behövande barn måste stanna kvar i städer och industrisamhällen
under hela sommaren, vilket under nuvarande förhållanden måste anses innebära
allvarliga riskmoment i socialt och hygieniskt avseende för barnen i alla
delar av landet. Detta gäller inte blott barnen i storstäderna utan även i lika
hög grad barnen från de norrländska industriorterna och samhällena.

Ett statligt initiativ, varigenom städernas och industrisamhällenas barn finge
möjlighet att utnyttja de korta sommarveckorna för ett sunt och stärkande
friluftsliv, skulle mottagas med glädje och tillfredsställelse av bekymrade föräldrar
överallt i landet. Det skulle för barnens vidkommande betyda stärkt motståndskraft
mot den kommande vinterns påfrestningar, om vilkas storlek vi
ännu intet veta men som vi ha all anledning att frukta. Det skulle också medföra
en betydande lättnad i försörjningsbördan inte minst för de barnrika familjerna
att få slippa utgifterna för barnens uppehälle under deras vistelse på
landet. Slutligen skulle detta också innebära en välkommen vila och avkoppling
för många utarbetade mödrar, som härigenom bereddes en välbehövlig lättnad
i de många bekymmer, som i dagens läge möta en husmor med många barn
att sörja för.

Med hänvisning till ovanstående anhåller jag härmed örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

1) Anser herr statsrådet det vara önskvärt och möjligt att under innevarande
sommar genom statens försorg bereda landsvistelse åt barn från städer
och industrisamhällen?

2) Har herr statsrådet för avsikt att ta initiativ till åtgärder för att i någon
form åstadkomma statligt stöd och medverkan för detta ändamål?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

Torsdagen den 9 april 1942.

Nr 14.

§ 15.

Herr Senander, som på begäran erhöll ordet, yttrade: Herr talman! De stats- Interpellation.
pensionärer, som icke inrymmas under bestämmelserna i det vid förra årets
riksdag beslutade nya allmänna tjänstepensionsreglementet, befinna sig i
många fall i en tryckt ekonomisk belägenhet. Deras pensioner utgå i förhållande
till lönerna å A-ort, medan de som falla under de nya bestämmelserna
komma att erhålla pension i förhållande till lönerna å C-ort. Härigenom uppstår
en klassificering av statspensionärerna, som knappast kan anses vara
motiverad ur någon synpunkt.

Att döma av pensionsfrågans tidigare behandling synes också meningen
vara att tillförsäkra de pensionärer, som avgått ur tjänst före den 1 juli 1939,
en förbättring av deras pensioner. Sålunda uttalade statsrådet och chefen
för finansdepartementet i samband med riksdagsbehandlingen av det nya pensionsreglementet,
»att sedan pensionsfrågan för de i tjänst varande blivit löst,
de redan pensionerades sak skulle utan någon mera tidsödande utredning framläggas
för riksdagen». Vid 1940 års riksdag uttalade bankoutskottet »den förhoppningen,
att, därest förslag i fråga om definitiv reglering av pensionsförmånerna
för blivande pensionärer skulle framläggas för 1941 års riksdag,
förslag örn möjligt då även kunde föreligga beträffande pensionsförmånerna
för sådana befattningshavare, som vid tiden för de nya pensionsbestämmelsernas
ikraftträdande redan avgått med pension ...». Dessa löften hälsades med
stor tillfredsställelse av de pensionerade statstjänstemännen. De förutsatte
jämväl, att desamma skulle förverkligas genom en proposition vid innevarande
års riksdag.

Då emellertid detta ännu inte skett och riksdagen nu börjar lida mot sitt
slut, har en ganska stark oro uppstått bland statspensionärerna. Sålunda har
ett möte med föreningen Pensionerade statstjänstemän i Göteborg genom en enhälligt
antagen resolution framburit sina bekymmer till statsrådet och chefen
för finansdepartementet och hemställt om dennes medverkan till framläggande
av en proposition till årets riksdag i syfte att förbättra deras ställning.

Med hänvisning till vad jag anfört får jag anhålla örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt föreslå regeringen att till innevarande års
riksdag framlägga proposition i syfte att förbättra pensionerna för de statstjänstemän,
som avgått ur tjänst före den 1 juli 1939?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under riksstatens
sjätte huvudtitel, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under riksstatens
åttonde huvudtitel, avseende anslagen till ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 14.

Lördagen den 11 april 1942.

§ 18.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
122, angående förstatligande av den allmänna väghållningen på landet nämligen
:

nr 294 av herr Åqvist;

nr 295 av herr Hansson i Skediga; samt

nr 296 av herrar Hallagård och Gustafsson i Lekåsa.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.50 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 11 april.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 204, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av
betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.;

nr 212, angående revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser domänverket;
och

nr 213, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § 1 mom.
och 2 § förordningen den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa
lotterivinster, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 202, angående återbäring av arvsskatt för vissa donationer; och

nr 203, angående överskridande av viss anslagspost i den för riksförsäkringsanstalten
fastställda avlöningsstaten;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 205, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 206, angående räntan å lån från egnahemslånefonden m. m.; och

nr 207, angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom;

till statsutskottet propositionen, nr 208, angående överskridande av viss anslagspost
i den för landsfogdarna m. fl. fastställda avlöningsstaten; samt

Lördagen den 11 april 1942.

Nr 14.

till jordbruksutskottet propositionen, nr 209, angående reglering av handeln
med strömming och sill m. m.

Härefter föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj :ts på bordet liggande
proposition, nr 210, angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av
landets försvarskrafter.

Vid remiss
av Kungl.
Majda proposition
nr 210.

Därvid anförde

Herr Carlström: Herr talman! Då jag begärt ordet vid remissen av detta
förslag, är det inte min avsikt att gå in på detsamma, vare sig i fråga om dess
huvudlinjer eller dess detaljer, i vad det gäller organisationen och effektiviteten
ur försvarssynpunkt. Uppenbarligen har lekmannen ingen möjlighet att
på den korta tid, som stått till förfogande efter förslagets framläggande på
kamrarnas bord, bilda sig en mening i dessa stycken. Givetvis vill jag gärna
tro, att de tämligen enhälliga pressuttalandena äro riktiga, som kommit till
synes efter propositionens avlämnande och av vilka man får veta, att femårsplanen
är väl avvägd ur försvarssynpunkt, och att hela folket står enigt örn att
bära de kostnader, som förslagets genomförande kräver.

Jag skyndar mig också att tillägga, att de reflexioner, som jag här avser att
framföra och vilka främst gälla kostnaderna eller de ekonomiska bördor, som
förslagets genomförande medför, äro mina rent personliga funderingar och sålunda
inte på något sätt framföras å några politiska meningsfränders vägnar
här i riksdagen. I egenskap av ledamot i besparingsberedningen har jag för
övrigt redan tidigare här i kammaren i samband med behandlingen av vissa
statsutgifter framfört den meningen, att trots angelägenheten av att i dessa
tider göra allt för stärkandet av vårt försvar man ändock tvingas att även på
detta område räkna med måttet av vårt folks bärkraft och uthålligheten i fråga
om att för framtiden vidmakthålla den plan man går in för.

Det är sålunda kostnadsplanen och de ekonomiska beräkningarna jag nu
några ögonblick vill sysselsätta mig med, samt de konsekvenser ur folkhushållets
synpunkt, som kunna tänkas bli följden av förslagets genomförande.
Jag har tämligen noga studerat uttalandena i propositionen sid. 9 och 10 och
vidare departementschefens uttalande på sid. 31, i vilka de ekonomiska och
statsfinansiella frågorna beröras. Vid ett hastigt genomögnande av dessa uttalanden
får man nästan den uppfattningen, att den ekonomiska sidan av saken
inte är alls så besvärlig att lösa. I förhållande till nationalinkomsten är inte
en årlig kostnadssumma för försvaret på 700 eller 800 miljoner så betungande,
att den »i någon mera allvarlig grad kommer att belasta folkhushållet», säges
det. Men resonemanget såväl på sid. 9 och 10 som på sid. 31 går en smula
fram och tillbaka. Det resoneras örn att nationalinkomsten möjligen kun stoppas
upp och örn att penningvärdet möjligen kiln försämras samt om att skattebelastningen
inte kommer att stå i direkt jämförelse med nationalinkomsten.
Vidare har man inte kunnat gå förbi, att vissa nya statsutgifter anmäla sig
framöver, bl. a. förräntningen av den snabbt tillväxande statsskulden, vilken
bara den efter krigets slut kan beräknas draga 350 miljoner i årliga kostnader.
Och fastän departementschefen i sin resumé av kostnadsfrågan visserligen är
förtröstansfull och framhåller, att »kostnadsramens storlek i förhållande till
nationalinkomsten icke är ägnad att väcka farhågor ur allmänna ekonomiska
synpunkter», så vill han däremot icke fördölja, »att finanspolitiskt större svårigheter
kunna komma att yppa sig». Och längre fram vidgår lian, »att —
även om av utredningen beräknade kostnader vid fortsatt ekonomiskt framåtskridande
väl kunna bäras — förhållandet vid ett ogynnsammare ekonomiskt
läge kan bliva ett annat. Skulle längre perioder av stagnation eller depression
drabba vårt ekonomiska liv, torde dessa kostnader komma att innebära en all -

Nr 14.

Lördagen den 11 april 1942.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 210. (Forts.)
varlig ekonomisk påfrestning för landet». Och han förutsätter slutligen, »att
vid förslagets genomförande alla möjliga besparingar tillvaratagas, som kunna
ske utan eftersättande av effektiviteten». Den där sista förhoppningen komma
nog, inom parentes sagt, våra militära sakkunniga att le ett brett leende åt.

Om man emellertid vill lia ett något så när tillförlitligt begrepp om vad
kostnaderna komma att utlösa i bördor för svenska folket under femårsperioden,
får man detta på det enklaste sättet genom att studera försvarsutredningens
uttalande på sid. 10 i propositionen, där man helt enkelt konstaterar, att
eftersom det lyckats att i riksstatsförslaget för budgetåret 1942/1943 inpressa
försvarsutgifter av storleksordningen 700—800 miljoner kronor, så är därmed
bevisat, att »spörsmålet örn finansiering av försvarsutgifter av angiven
höjd kan alltså lösas». Vad innebär nu detta? Jo, det måste innebära, att alla
de direkta och indirekta skatter, som vi nu dragas med och under denna riksdag
ytterligare yxat till, i fortsättningen komma att uttagas under denna femårsperiod.
Men det kommer förmodligen inte att räcka med detta. 1 mån som
krisen fortgår och prisstegringen ökar samt penningvärdet försämras komma
ständigt nya krav på ytterligare kompensation, subvention och annan statlig
stödverksamhet att resas. Och i det långa lopppet är det väl uteslutet, att vi.
såsom sker för närvarande, kunna tänkas låna pengar till en del av dessa utgifter.
Dessutom kommer ju, så länge kriget varar, beredskapen att kräva
miljardsummor, som få finansieras ^lånevägen med förkovran av statsskulden.

Jag tänker nu inte framkasta några förslag örn krympande av femårsplanens
kostnadskrav, eftersom detta är fullständigt lönlöst. Men i likhet med
vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i sitt remissvar framfört, kan jag
icke underlåta lia den uppfattningen, att det hade varit lyckligare att söka
koncentrera ansträngningarna på försvaret under den tid världskriget pågår,
med hänsyn till vårt farofyllda läge under dessa år, och först därefter ta upp
planer på längre sikt. Denna femårsplan blir ju inte färdig förrän under budgetåret
1946/1947, och enligt all mänsklig beräkning kan väl inte världskriget
då ännu fortsätta. Och jag är inte alldeles övertygad örn att alla de anordningar,
som nu sägas vara nödvändiga för det moderna kriget, då befinnas vara
tip-top ur försvarshänseende •— jag tänker då särskilt på vårt flyg. Men jag
är också rädd för att örn kriget efter ett par år tar slut och vi fortfarande äro
ett fritt folk, som kan bestämma om våra utgifter, icke ens denna femårsplan
kommer att i alla delar utföras. Men nog skulle det vara illa, örn försvaret i
fortsättningen skulle inriktas efter vissa konjunkturer på den ytterst osäkra
fredsbörsen.

Kontentan av vad jag här har velat säga är emellertid, att vad vi nu stå i
begrepp att göra det skola vi göra med öppna ögon och med full insyn från
folket i landet i fråga om kostnaderna. För närvarande har man nämligen en
känsla av att folk i allmänhet har den uppfattningen, att denna femårsplan
inte kommer att sätta några vidare spår i vårt ekonomiska liv, och det kan
man ju förstå, då försvarsutredningen hyser samma glada förhoppning. Emellertid
kan jag inte hysa en sådan tro, eftersom det ofta visar sig, att det går
ganska illa med vissa beräkningar, och därför har jag ansett mig skyldig att
här i dag begära ordet.

Örn man händelsevis från något håll skulle falla på den idén att stämpla
detta mitt anförande som ett utslag av försvarsovilja, så vill jag redan på
förhand förklara, att detta inte lönar mödan. Jag är villig att offra allt, som
ur förnuftig synpunkt kan vara nödvändigt för vårt försvar, och jag som
andra lånar staten pengar efter fattig förmåga för försvarsberedskapen och
uppmanar andra att göra detta. Men för den skull har man givetvis rätt att
ha olika uppfattning örn sättet för försvarets ordnande, även om man i en

Lördagen den 11 april 1942.

Nr 14.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts •proposition nr 210. (Forts.)
fråga av denna uppfattning icke kan framkomma med några alternativ. Men
det är viktigt, att, såsom jag förut sagt, man beslutar i denna fråga med öppna
ögon för konsekvenserna.

Vidare yttrades ej. Ifrågavarande proposition remitterades till tredje särskilda
utskottet. Till utskottet skulle jämväl överlämnas det i anledning av
propositionen inom kammaren avgivna yttrandet.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades till andra särskilda utskottet följande
på bordet liggande motioner, nämligen:
nr 294 av herr Åqvist;
nr 295 av herr Hansson i Skediga; samt
nr 296 av herrar Hallagård och Gustafsson i Lekåsa.

§ 4.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ville besluta, att tiden för väckande
av motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 210 må med hänsyn
till ärendets synnerliga omfattning utsträckas till det sammanträde, som
infaller näst efter tjugu dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 276,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion angående befrielse för
kommunala organ och enskilda från gäldandet av postavgifter för vissa försändelser
i ransonerings- och familjebidrags- m. fl. ärenden.

Herr andre vice talmannen erhöll härefter på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Det beslut, som första kammaren enligt det nu föredragna protokollsutdraget
fattat, är i sak av samma innebörd som det beslut, vilket andra
kammaren den 24 nästlidna mars fattade vid behandling av sitt tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av en i samma ämne inom andra kammaren
väckt motion nr 35, men skiljer sig i formellt avseende därifrån beträffande
en detalj.

Emellertid har första kammaren den 9 i denna månad, efter att hava erhållit
del av andra kammarens nyssnämnda beslut, beslutat att — med ändring av
sitt den 24 mars i ärendet fattade beslut, så att det komme att sammanfalla
med andra kammarens beslut — biträda sistnämnda beslut.

På grund av vad sålunda förekommit hemställer jag, att andra kammaren
ville besluta, att den nu gjorda delgivningen icke skall föranleda någon kammarens
åtgärd.

Denna hemställan bifölls.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253)
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

Nr 14.

Lördagen den 11 april 1942.

nr 6, i anledning av väckta motioner om sammanslagning av primärkommunåla
enheter m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till omkostnader för experimentoch
försöksverksamhet genom Svenska gengasaktiebolaget;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till beredande av sjukvård i Sverige
åt barn från Finland;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till valutakontoret;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till viss godsvagnsutrustning för
statens järnvägar; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förrådsbyggnader för telegrafverkets räkning i Västanfors;

bevillningsutskottets betänkande, nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av sockernäringen i riket;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående viss ändring i reglementet
för statens pensionsanstalt m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) ;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag till lag angående
rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
förvaring av sparbanks värdehandlingar;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under
vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 23, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande
tillämpning av bankoreglementet;

nr 24, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp åt
vissa pensionärer vid av staten övertagna enskilda järnvägar;

Lördagen den 11 april 1942.

Nr 14.

nr 26, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under riksstatens
tolfte huvudtitel gjorda framställningar angående bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt, dels ock Kungl. Maj :ts
proposition angående dyrtidstillägg å vissa från anstalten utgående pensioner;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande från
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. av viss livränta m. m.; och

nr 28, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket förslag rörande utgallring
av vissa riksdagshandlingar för åren 1867—1935.

§ 7.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit; nr

118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn avkortning och restitution av skatt på grund av viss militär tjänstgöring
under år 1940; och

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Hage och Gustafsson i Tenhult, nr 297, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 195, angående revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser
statens järnvägar; samt

herr Lindahl m. fl., nr 298 och 299, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 195.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.22 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 14.

Tisdagen den 14 april 1942.

Tisdagen den 14 april.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 9 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 215, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.;

nr 216, angående anslag till det civila luftskyddet för budgetåret 1942/43;
nr 217, angående överskridande av den i kommerskollegii avlöningsstat upptagna
anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal; och

nr 218, angående vissa ändringar i villkoren för ett Aktiebolaget Kv. Tryckeriet
beviljat lån.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande proposition, nr 204, med
förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.; och hänvisades propositionen, i vad
angick förslaget till lag örn ändrad lydelse av 23 § lagen den 28 maj 1937
{nr 249) örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, till
konstitutionsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts på bordet liggande
propositioner; och remitterades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 212, angående revision av tjänsteförteckningen
m. m. i vad avser domänverket; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 213, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § 1 mom. och 2 § förordningen den 28 september
1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m.

§ 4.

Föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande på
bordet liggande motioner, nämligen:

nr 297 av herrar Hage och Gustafsson i Tenhult; samt
nr 298 och 299 av herr Lindahl m. fl.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 5 och
6, statsutskottets utlåtanden nr 56—62, bevillningsutskottets betänkande nr 16
samt bankoutskottets utlåtanden nr 15—28.

Tisdagen den 14 april 1942.

Nr 14.

'' § 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 11, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43
under riksstatens elfte huvudtitel, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Lundgren och Lindberg i Stockholm, nr 300, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 195, angående revision av tjänsteförteckningen m. m. i
vad avser statens järnvägar;

herr Hedqvist, nr 301 och 302, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
194, angående revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser post- och
telegrafverken samt statens vattenfallsverk; samt

herr Kilbom m. fl., nr 303, örn begravningshjälp åt vaktmästaren hos andra
kammaren Erik Emanuel Anderssons dödsbo.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.06 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 19J$.

Nr lh.

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Onsdagen den 15 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Enligt därom den 9 innevarande april fattat beslut företogos nu val av 12
ledamöter och 18 suppleanter i det tredje särskilda utskottet; och anställdes
först val av ledamöter i nämnda utskott.

Därvid avgåvos 165 godkända valsedlar med partibeteckningen »Gemensam
lista» och 7 godkända valsedlar med partibeteckningen »Ledamöter. Gemensam
lista». Samtliga dessa valsedlar upptogo namnen på nedan nämnda personer i
följande ordning:
herr Vougt,

» förste vice talmannen Magnusson,

» Törnkvist,

» Svensson i Grönvik,

» Ward,

» Lindberg i Umeå,

» Bergvall,

» Bergström,

» Skoglund i Doverstorp,

» Andersson i Malmö,

» Lindholm och
» Hansson i Rubbestad.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Därefter anställdes val av suppleanter.

Därvid avlämnades 143 godkända valsedlar med partibeteckningen »Gemensam
lista» och 4 godkända valsedlar med partibeteckningen »Suppleanter. Gemensam
lista». Samtliga dessa valsedlar upptogo namnen på nedan nämnda personer
i följande ordning:
herr Nilsson i Kristinehamn,

» Lundberg i Hälsingborg,

» Gavelin,

» Andersson i Vigelsbo,

» Jansson i Kalix,

» Andersson i Alfredshem,

» Barnekow,
fröken Nygren,
herr Thorell,
fru Andersson,
herr Skoglund i Umeå,

» Olson i Göteborg,

» Nilsson i Stockholm,

» Norup,

» Andersson i Göteborg,

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

herr andre vice talmannen Österström,

» Nilsson i Göingegården och
» Carlsson i Bakeröd.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

8 2.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf omförmälda
valen.

§ 3.

Avlämnades följande propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Wigforss propositionen, nr 214, med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften; samt

av herr statsrådet Rosander propositionerna:

nr 219, angående överskridande av viss anslagspost i den för länsstyrelserna
fastställda avlöningsstaten;

nr 220, angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1942/43;

nr 221. angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m.;
och

nr 223. angående anslag till kostnader för årlig taxering för budgetåret
1942/43.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens, herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman!
Herr Skoglund i Doverstorp har med kammarens tillstånd till mig riktat följande
interpellation: »Kan Ers Excellens lämna kammaren upplysningar örn
de åtgärder, som myndigheterna med hänsyn till ^kallelser och försörjningsläget
måste planera för att trygga vårsådden och skörden, bränsleanskaffningen
samt driften i för vår industriella försörjning och försvarsberedskap vitala
produktionsgrenar?»

I motiveringen framhåller interpellanten, att honom veterligt någon verklig
plan för att dels lösgöra arbetskraft på för tillfället icke särdeles angelägna
arbetsplatser, dels söka överföra densamma till för folkhushållet livsviktiga områden
ännu icke offentliggjorts./Utan tvivel, säger han. kommer det att fordras
stor anpassning och rörlighet pa arbetsmarknaden för att alla försörjningsproblem
skola kunna lösas. Interpellanten fragar vidare, örn de sakkunniga myndigheterna
anse, att tjänstepliktslagen i dess nuvarande skick är ett tillräckligt
smidigt instrument för att motsvara ett skärpt läges krav.

Världskriget har framkallat en genomgripande omställningsprocess inom
landets näringsliv med därav följande förskjutningar av behovet av arbetskraft
olika näringsgrenar emellan. Dessa förskjutningar på arbetsmarknaden ha vållat
att arbetslöshet kunnat uppstå inom vissa näringsgrenar samtidigt som brist
pa arbetskraft framträtt pa andra hall. I stort sett har emellertid anpassningen
skett snabbare och med mindre friktioner än man vid krisens inträde vågade
hoppas. Vi ha undgått krisartad arbetslöshet, och vi lia hittills kunnat något
sa när tillfredsställande tillgodose behovet av arbetskraft inom bristområdena.

Interpellanten synes anse, att vi nu stå inför en mera bekymmersam situation

Svar på
i nterpellation.

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

än tidigare. Otvivelaktigt kommer under våren ett ökat arbetskraftsbehov att
möta inom jordbruket, bränsleförsörjningen och i viss mån inom byggnadsindustrien.
Vad jordbruket beträffar, blir på grund av den stränga och utdragna
vintern vårbruket avsevärt försenat och måste därför utföras under en kortare
tidrymd än i vanliga fall. Försörjningsläget påkallar vidare en viss omläggning
av växtodlingen till förmån för mera arbetskrävande växtslag såsom potatis,
andra rotfrukter och grönsaker, vilket medför ökat behov av arbetskraft.
Samtidigt med att jordbrukets vårarbeten pågå kräves för vedavverkningsprogrammets
genomförande arbetskraft i betydande omfattning. Förutom det permanenta
behovet av arbetskraft för kolningarna, som beräknats till 5,000—-7,000 man, tillkommer under sommaren, enligt uppskattning av bränslekommissionen,
3,000 man för stubbrytning och 13,000 man för torvtillverkning.

Beträffande byggnadsindustrien skulle jag närmast vilja varna för överdrivna
föreställningar örn storleken av dess arbetskrafts behov. Visserligen planeras
nu en fördubbling av bostadsproduktionen under 1942 jämfört med 1941.
Uppnås detta resultat, kommer under högsäsongen cirka 20,000 flera än i fjol
att vara sysselsatta med bostadsbyggande i år. Likväl torde inom hela byggnadsindustrien
antalet sysselsatta bli nära 40,000 mindre än vad det var under
1939. Sedan dess ha många byggnadsarbetare överflyttat till andra näringsgrenar
(enbart till skogsbruket lägst 15,000 högst 25,000). Åtskilliga äro inkallade,
men om man tar hänsyn till möjligheten att inskränka eller inställa
byggnadsverksamhet av lägre angelägenhetsgrad, torde det ökade arbetskraftsbehovet
kunna tillgodoses utan att arbetskraft tillföres eller återföres till byggnadsindustrien
från andra näringsområden. Byggnadsindustriens arbetskraftsbehov
kommer för övrigt att bli av mera betydande storleksordning först under
sommaren och hösten.

De relativt låga arbetslöshetssiffrorna antyda, att vi knappast ha tillgång
till någon större arbetskraftsreserv för att tillgodose jordbrukets och bränsleanskaffningens
behov. Vid mars månads utgång i år var antalet hjälpsökande
22,100. Till jämförelse kan nämnas, att under högkonjunkturåret 1939 motsvarande
siffra var 27,250. Arbetslöshetsprocenten i fackföreningarna var i
februari 12.5. En så låg februarisiffra har icke förekommit under hela 1930-talet.

Militära inkallelser ha självfallet i hög grad minskat tillgången på arbetskraft
i de bästa åldrarna. Försvarsberedskapen måste i första hand tillgodoses, men
en avvägning mellan dess krav och behovet av arbetskraft är nödvändig. En
sådan avvägning sker vid avgörandet av inkallelsernas allmänna omfång men
kan bli föremål för justeringar genom hemförlovningar och permitteringar. Den
brist på arbetskraft, som uppstår på grund av inkallelserna, är emellertid till
sin omfattning beroende av sådana omständigheter, som inte låta sig förutses
någon längre tid i förväg. Det är visserligen beklagligt., att härigenom understundom
en oro för arbetskraftstillgången, som senare visar sig omotiverad, kan
framkallas. Å andra sidan ha nog också vid vissa tillfällen — till förfång för
andra tillgängliga utvägar — överdrivna föreställningar uppstått örn möjligheten
att genom hemförlovning och hempermittering råda bot på akut arbetsbrist
för vissa näringar.

Det framgår av det sagda, att de åtgärder, som vid varje tidpunkt kunna
bli nödvändiga, icke på förhand kunna fastslås till sin omfattning utan endast
förberedas för att tillgripas efter behov, som skifta.

Det är uppenbart, att läget med hänsyn till arbetskraftsförsörjningen under
våren och sommaren är allvarligt och att svårigheter på sina håll kunna uppstå
för tillgodoseende av arbetskraftsbehovet. Det är därför nödvändigt, att
envar är beredd att ställa sin arbetskraft till förfogande för användning på

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

det mest ändamålsenliga sättet. Från statens sida har ett flertal åtgärder vidtagits
för att på frivillig väg ernå den eftersträvade anpassningen.

Av stor praktisk betydelse härvid äro de åtgärder, som avse att underlätta
ett effektivt utnyttjande av den menn särskilda yrkesgrenar vana arbetskraften.

Inom jordbruket har man för detta syfte uppbyggt den s. k. blockorganisationen,
vilken nu omfattar cirka 70,000 arbetsblock med en redovisad arbetsstyrka
av 500,000—600,000 man och cirka 400,000 kvinnor.

Det har även ifrågasatts att tillfälligt sätta lantarbetstidslagen ur kraft.
Detta skedde som bekant år 1940. Denna åtgärd torde ha spelat en ganska
ringa roll, då arbetstiden knappast förlängdes mera än vad som varit möjligt
inom lagens ram. Huruvida denna utväg att under en kortare tid öka den tillgängliga,
vana arbetskraften i år bör tillgripas är för närvarande föremål för
Kungl. Maj :ts prövning.

Det är vidare av vikt, att den arbetskraft, som redan är sysselsatt inom
livsviktiga näringsgrenar, icke dragés över till andra, mindre viktiga arbeten.
Vad de statliga arbetena och sådana kommunala arbeten, vilka icke få igångsättas
utan statens medgivande, angår ha åtgärder i sådan riktning träffats
eller äro under övervägande.

Åtskilliga åtgärder ha vidtagits för att tillföra jordbruket ny arbetskraft.
De nyss nämnda arbetsblocken synas lämpa sig som organisationspunkter för
återförande till jordbruket av arbetskraft, som tidigare lämnat detta näringsområde.
Den pågående omorganisationsverksamheten bör kunna ge värdefulla
anvisningar örn de ytterligare åtgärder, som böra vidtagas för att stödja en
sådan återgång. Under medverkan av arbetsmarknads- och livsmedelskommissionerna
har vidare Sveriges ungdomsberedskap organiserats i syfte att kunna
ställa till förfogande arbetslag, vilka kunna bildas av föreningar, skolor,
kamratkretsar o. s. v. Aven utbildningsverksamheten har blivit livligare, såsom
utbildning av traktorförare, gengaschaufförer, arbetare vid linberedning
o. s. v., varjämte lägerverksamhet för utbildning av kvinnor från städer och
industriorter i jordbrukssysslor enligt av arbetsmarknadskommissionen uppgjorda
planer skall bedrivas av hushållningssällskapen och kvinnoföreningarnas
beredskapsorganisation.

Vad särskilt beträffar betodlingen, ha vissa överenskommelser träffats rörande
bostäder, resor och de övriga praktiska åtgärder, som sammanhänga
med anskaffning och utnyttjande av olika slag av arbetskraft.

Beträffande skogsbruket lia mycket omfattande åtgärder vidtagits för att
dit överföra arbetskraft från andra yrkesområden. Efter den 1 januari 1941
torde genom den offentliga arbetsförmedlingen minst 25,000 man på detta
sätt ha tillförts skogen. Inom arbetsmarknadskommissionen pågår i samråd
med byggnadslånebyrån en inventering av pågående eller planerade byggnadsföretag
inom ett antal orter för att bl. a. erhålla underlag för ett bedömande
av sysselsättningsmöjligheterna inom byggnadsfacken. Resultaten från inventeringen
komma att i lämplig form delgivas byggnadsfackens organisationer,
genom vilka sådana informationer böra kunna lämnas medlemmarna, att de,
som icke kunna beräkna erhålla sysselsättning inom byggnadsfacket, frivilligt
ställa sin arbetskraft till förfogande för andra samhällsviktiga arbetsuppgifter.

Den arbetskraft, sorn emellertid i första hand kunde 1 iinkas komma i fråga
för överföring till jordbruk eller skogsbruk, iir helt naturligt sådana arbetslösa,
som antingen åtnjuta kontanta understöd eller sysselsättas i beredskapsarbeten.
Det är, som jag redan framhållit, här fråga om en relativt blygsam arbetskraftsreserv.

Statliga och kommunala beredskapsarbeten anordnas endast under sådana

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

förhållanden, att de kunna inskränkas eller nedläggas, så snart förhållandena
på arbetsmarknaden det påfordra.

I statliga beredskapsarbeten sysselsättas för närvarande 4,600 man och i
statskommunala beredskapsarbeten 2,100 man. Vissa av dessa arbeten, med en
nödvändig arbetsstyrka av 2,250 man, äro emellertid militära arbeten, vilka
icke kunna nedläggas. Om samtliga icke militära arbeten helt nedläggas, frigöras
därigenom omkring 4,500 arbetare. Vissa åtgärder härför äro redan vidtagna.
Vid dessa beredskapsarbeten sysselsättas dock många personer, som
på grund av ålder eller andra förhållanden ej lämpligen kunna beredas arbete
utanför hemorten. Den frigjorda arbetskraften kan sålunda icke i sin helhet
komma skogs- eller jordbruk till godo, och sannolikt måste en avsevärd del
av densamma beredas hjälp genom det allmännas försorg.

Genom dagunderstöd hjälptes vid mars månads utgång 8,500 personer,
varav 6,800 från städer. Det är sannolikt, att bland dagunderstödda finnes ett
icke oväsentligt antal personer, som kunna användas i jordbruk eller torvindustri.
Så snart sådana arbeten komma i gång, kommer arbetsmarknadskommissionen
att vidtaga åtgärder för utnyttjande av den dagunderstödda arbetskraften
i dylika arbeten. Understödsverksamheten kommer alltså med vårens
inträde att väsentligt inskränkas eller, i fråga örn åtskilliga orter, helt avvecklas.

, Beträffande jordbrukets arbetskraftsbehov skulle jag vilja begagna tillfället
att göra en hemställan till de jordbrukare, som nu äro i bekymmer på grund
av befarad brist av arbetskraft för sin normala eller utökade odling, att i god
tid anmäla sitt arbetskraftsbehov till arbetsförmedlingsorganen. Härigenom
underlättas myndigheternas möjligheter att på de utvägar som stå till buds
kunna anskaffa den erforderliga arbetskraften.

De åtgärder, för vilka jag nu redogjort, innebära närmast statens stöd till
frivilliga rörelser i önskad riktning. På denna väg har hittills — icke minst
tack vare fackföreningsrörelsens medverkan — goda resultat uppnåtts. Skulle
det i fortsättningen brista i detta avseende måste längre gående ingripanden
övervägas.

Först uppstår då frågan, örn nian bör avbryta vissa arbeten för
att frigöra arbetskraft. Ett försök i denna riktning gjorde arbetsmarknadskommissionen
i fjol med sin hemställan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att i största möjliga grad inskränka pågående vägbyggnadsföretag
under den tid av året, då efterfrågan på arbetskraft i jord- och skogsbruket
var särskilt stor.

Liknande åtgärder för att inskränka produktionen inom vissa områden av
det fria näringslivet ha hittills icke vidtagits, men utvecklingen kan komma
att göra ett sådant tillvägagångssätt nödvändigt. Det arbetsmarknadsproblem,
som här föreligger, innesluter en mycket ömtålig värdesättning av olika produktionsgrenar
från nyttosynpunkt men därjämte en likaså vansklig uppgift
att utan tvång överföra arbetskraft till de viktigaste produktionsområdena.
Här fordras en planering, som torde få ankomma på arbetsmarknadskommissionen
i samråd med bränsle-, industri- och livsmedelskommissionerna.

I sista hand har man möjligheten att lösa överflyttningsproblemen inom
arbetsmarknaden genom att tillgripa lagen örn tjänsteplikt. Det finns
emellertid starka betänkligheter mot att låta tjänstepliktslagen komma till användning
utan rent tvingande skäl. Anledning till dessa betänkligheter kan
vara de starka psykologiska spänningar, som måste befaras uppstå, örn en del
av vårt folk skulle tvingas leva under de hårdhänta ingrepp i den personliga
frihetens grundelement, som endast kriget gör självklara, medan en annan del
skulle kunna fortsätta sin livsföring i enlighet med den existerande fredens

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

villkor. Det finnes också närmare liggande skäl till betänkligheter av praktisk
art. Tjänstepliktslagen har icke och kan icke lia någon annan funktion än att
ställa arbetskraft fri för disposition i ett läge, då den vanliga d. v. s. den vana
arbetskraften för olika uppgifter icke står till buds i tillräcklig omfattning.
Det tillskott, som kan åstadkommas, måste således i huvudsak bli ovan arbetskraft.
Att detta medför betydande svårigheter är självklart, fördyring av produktionen
icke undantagen. Frågor örn urval ur lämplighetssynpunkt måste
lösas, omskolning kan vara nödvändig, lönekompensationer kunna bli oundvikliga
o. s. v. Det är icke troligt, att de nämnda svårigheterna skulle kunna
övervinnas genom en modifierad tjänstpliktslag. Man måste hålla i minnet,
att en tillämpning av tjänstepliktslagen ingalunda medför, att van arbetskraft
i någon högre grad blir tillgänglig. Statsmakterna ha heller icke satt tjänstepliktslagen
i tillämpning utom i vissa fall för medicinarpersonal, då det varit
fråga om att disponera tillgänglig fackutbildad personal. På enstaka håll har
man både våren 1940 och 1941 begärt en allmännare tillämpning av tjänstepliktslagen
i situationer, som närmast likna den vi nu befinna oss i, utan att
vinna gehör för sådana krav. Det visade sig också möjligt att utan tjänstepliktslagens
tillämpning lösa svårigheterna. Alla övriga utvägar måste anlitas
i full utsträckning, innan den sista resurs, som tjänstepliktslagen utgör, tillgripes.
Inget statligt maktspråk kan i nuvarande situation ersätta ett på alla
punkter bedrivet ansvarsmedvetet arbete att på möjligast rationella sätt anpassa
och tillvarataga landets arbetskraftsreserver. Min lämnade redogörelse synes
mig ge skäl för förhoppningen, att vi i dagens läge skola ha möjlighet att bemästra
situationen utan att tillgripa tjänsteplikt.

Det vore emellertid oriktigt att inte lika bestämt säga ifrån att tjänstepliktslagen,
trots att det är ett osmidigt instrument för arbetsanskaffning i fredstid,
ändå kan behöva utnyttjas i vissa situationer. Det allmänna rättsmedvetandet
och det sunda sinnet för realiteter skulle troligen inte heller ha mycket att invända
mot dess användning, örn exempelvis en grupp anställda vid en tillfälligt
nedlagd industri skulle vägra att utföra ett brådskande skördearbete. Sådana
situationer borde emellertid icke behöva uppkomma. Överhuvud taget kan sägas,
att genom tjänstepliktslagen icke mycket kan nås utöver det, som man
med klok omtanke och god vilja skulle kunna nå utan tvång. Det kloka omdömet
på varje punkt måste framgå som resultat av noggranna avväganden under
de statliga organens ledning. Fattas emellertid på någon punkt eller vid något
kritiskt tillfälle den goda viljan, måste denna ersättas av ett tvångsförfarande.
Min förhoppning är, att denna goda vilja icke skall saknas och således de
tvångsmässiga ingrepp, som tjänstepliktslagen avser att möjliggöra och reglera,
endast skola behöva komma till användning för det fall, aila anse fullt motiverat,
nämligen vid uppenbar krigsfara eller krig.

Jag använder detta tillfälle att vädja till organisationer och enskilda att på
allt sätt bidraga till en god lösning på frivillighetens väg av det problem, som
i detta svar avhandlats. Upprätthållandet av för folkförsörjningen oundgänglig
produktion är ett nationellt livsintresse, för vars tillgodoseende man har rätt att
förvänta alla goda medborgares villiga medverkan.

Härefter yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få tacka statsministern
för hans svar på min interpellation. Av detta framgår i stor utsträckning
regeringens uppfattning angående de spörsmål jag fört på tal.

Jag anser det viktigt, att det inför den bråda arbetsperiod, som nu begynner,
blir klargjort för vårt folk, vilket allvarligt problem anskaffningen av nödig

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

arbetskraft är. Yi ha resolut och med rätt stor framgång på beslagens och
regleringarnas väg tagit hand örn livsförnödenheter och råvaror och därmed
sökt garantera, att dessa ställts till folkhushållets förfogande. Vi lia också
genom åtgärder från statsmakterna sökt forcera produktionen av viktiga varor
och för försvaret angelägen materiel. Allt eftersom kriget blir långvarigt måste
dock ansträngningarna att på vissa områden ytterligare öka produktionen bli
avsevärt större. Till dessa hör framför allt livsmedelsproduktionen och anskaffningen
av bränsle. Besultatet torde i fortsättningen till stor del bli
beroende på, örn vi, samtidigt som en omfattande militär beredskap nödvändigt
måste upprätthållas, kunna lösa problemet att frammobilisera tillräcklig arbetskraft.

Jag vet, att när det är fråga örn den mänskliga arbetskraften, är man inne
på ett ytterst vanskligt och svårbedömt område, där obetänksamma ingripanden
kunna åstadkomma allt annat än nöjaktiga resultat. Ett besked från statsledningens
sida bör dock kunna bli vägledande för både myndigheter, arbetsgivare,
arbetare och andra, när de dryfta arbetsmarknadens spörsmål.

Jag tillåter mig att följa uppställningen av statsministerns svar och göra
några reflexioner till detta.

Statsministerns uttalande, att anpassningen på arbetsmarknaden i stort
sett skett snabbare och med mindre friktioner än man vid krisens inträde vågade
hoppas, tror jag man kan instämma i. Överflyttningen av tiotusentals arbetare
till skogen är sålunda ganska märklig. Det bör erkännas, att såväl arbetsgivare-
som arbetstagarsidan och de stora organisationerna visat en god vilja
att i en för landet kritisk tid göra sitt bästa och icke skapa onödiga svårigheter.
Undantagen endast bekräfta regeln. Vi torde dock böra räkna med att
vi under fortsatt världskrig kunna komma i en betydligt svårare situation. Utvecklingen
blir sannolikt den, att vi på åtskilliga områden måste övergå till
produktionsformer, som kräva ökade insatser av mänsklig arbetskraft. Vi
komma med andra ord närmare det tillstånd, som råder i de krigförande länderna.
Vårt läge blir ju kort och gott sådant, att vi måste arbeta mera men
få tillgodogöra oss mindre kvantitet nyttigheter. Detta gäller redan i viss utsträckning
och kommer framför allt säkert att gälla både beträffande industriens,
bränsleanskaffningens och jordbrukets arbetsområden. Beträffande det
senare produktionsområdet understryker statsministern den av livsmedelskommissionen
tidigare givna parollen, att en viss omläggning av växtodlingen bör
ske till förmån för mera arbetskrävande växtslag, exempelvis rotfrukter och
grönsaker m. m. Där har man för övrigt ett talande bevis på i vilken riktning
utvecklingen går. Tänk, vilken skillnad på behov av mänsklig arbetskraft för
att odla och skörda ett hektar potatis mot ett hektar vete. Samtidigt med att
jordbrukets vårarbete pågår skola också avverkningarna i skogarna ökas och
torvupptagningen igångsättas. Bränslekommissionen beräknar behovet av arbetskraft
enbart för torvtillverkning och stubbrytning till 16,000 man. Även
på vissa andra arbetsområden, exempelvis i verkstadsbranschen, är konkurrensen
om arbetskraften hård, och svårigheter med produktionen uppstå, som icke
minst statsutskottets första avdelning haft anledning begrunda vid ett par tillfällen,
då det gällt för försvaret ytterst angelägen materiel.

Det är i detta läge jag förmenar, att vi böra överväga på vilka områden,
som arbeten av större omfattning böra igångsättas eller ej, med andra ord på
vilka områden vi kunna göra inskränkningar, och på vilka områden vi kunna
göra utvidgningar. Jag betvivlar ingalunda, att arbetsmarknadskommissionen
och dess orädde ordförande har sin uppmärksamhet riktad på nödvändigheten
av att söka påverka de olika arbetsområdena och att försöka dirigera arbetskraften
till den mest angelägna produktionen. Jag vet dock icke, örn arbets -

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

marknadskommissionens befogenheter och möjligheter äro så förfärligt stora,
eller örn den kanske huvudsakligen måste inskränka sig till råd och anvisningar.
Socialministern torde kunna giva närmare besked örn hur långt arbetsmarknadskommissionens
makt i verkligheten sträcker sig.

Statsministern vidrörde litet längre fram i sitt svar frågan om avvägningen
mellan olika produktionsområden och sade, att här fordras en planering, som
torde få ankomma på arbetsmarknadskommissionen i samråd med bränsle-, industri-
och livsmedelskommissionerna. Jag tror detta är riktigt, men det fordras
icke blott, att man planerar och inventerar, utan också att man gör klart
för sig, vilka möjligheter som förefinnas för att åstadkomma resultat. Skall
statsministerns uttalande uppfattas som ett mera allmänt utsagt önskemål, eller
har regeringen anbefallt de omnämnda kommissionerna att handla? Det framgår
icke med säkerhet av interpellationssvaret, vilken tolkning som är den
riktiga. Säkerligen skulle många här i riksdagen i likhet med mig vara tacksamma,
örn en något utförligare redogörelse kunde lämnas på denna verkligt
centrala punkt.

Som en arbetskraftreserv, örn än av begränsad storlek, för jordbruket och
bränsleanskaffningen nämnas de hjälpsökande arbetslösa, som vid mars månads
utgång uppgingo till omkring 22,000. Det är visserligen en relativt låg siffra,
om man jämför med förhållandena under många andra år, men förefaller dock
onödigt stor i förhållande till det behov av arbetskraft, som föreligger på många
områden. Av statsministerns redogörelse framgår, att vissa åtgärder äro vidtagna
för att begränsa de statliga och kommunala beredskapsarbeten, som
för närvarande pågå. Jag tror, att detta är nödvändigt, ty av brist på arbetssökande
torde de icke komma att upphöra. Om jag icke är fel underrättad var
medeldagsförtjänsten vid beredskapsarbeten i arbetsmarknadskommissionens
regi under oktober månad 1941 kronor 14: 56 och för december kronor 14:08.
Detta är avsevärt högre dagsförtjänster än jordbrukets och skogsbrukets och
även många industriers arbetare kunna uppnå. Så länge arbetsmarknadskommissionen
fortfarande håller sina arbeten i gång och betalar så pass bra har
den alla utsikter att få behålla sina arbetare. Likaså bör kontantunderstödsverksamheten,
där den förekommer, bli förenad med ytterst noggrann prövning.
Arbetslöshetsförsäkringen bör vidare handhavas så, att den icke försenar
övergång från en typ av sysselsättning till en annan. De olyckliga verkningar,
sorn en felaktig utformning av bestämmelserna på detta känsliga område
kunna medföra, visar till exempel det mycket otillfredsställande resultat,
som Danmarks hittillsvarande sociallagstiftning i detta hänseende åstadkommit.

Statsministerns uttalande vad militärinkallelserna beträffar att »försvarsberedskapen
måste i första hand tillgodoses, men en avvägning mellan dess
krav och behovet av arbetskraft är nödvändigt», kan jag till fullo instämma i.
Det vore illa överensstämmande med vårt lands nuvarande läge och det ansvar
regeringen måste känna, örn den icke höll en god militärberedskap. Besvärligheterna
på grund av inkallelserna äro dock på en del håll så framträdande,
att de allvarligt hota vissa jordbrukares och andra företagares möjlighet att
åstadkomma bästa möjliga produktion. Man vill ju därför gärna önska, att
de hemförlovningar och permitteringar, som äro möjliga när vårarbetet börjar,
verkställas och verkställas på ett klokt sätt, med andra ord att vi nått fram
till en sådan organisation, att det är möjligt att utskilja och i första hand hemsända
folk i de verkligt angelägna fallen.

Örn det tillätes mig att frambära ett vittnesmål från landsbygden, så äro
ju förhållandena där i många fall ytterst bekymmersamma. Statsministerns understrykande
av nödvändigheten att envar bör ställa sin arbetskraft till för -

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

fogande för användning på det mest ändamålsenliga sättet är ett ord, som bör
tagas på djupaste allvar. Inom en del arbetsblock vid jordbruket är nog hjälpsamheten
och villigheten att ordna upp det hela för i militärtjänst inkallade
grannar stor. Mycket beror dock på blockledarens personliga förmåga att göra
sig gällande. Jag tror dock, att vi böra akta oss för att överskatta arbetsblockens
möjligheter.

Vad som skulle kunna vinnas genom att sätta vissa arbetstidslagar tillfälligt
ur kraft är kanske svårt att direkt säga. Statsministern förefaller att ha
en svag tro på nyttan av att lantarbetstidslagen för viss tid sättes ur funktion.
Men skulle vi få lyckan av en riklig gröda, som det gäller att till varje pris
bärga, torde det dock bli skäl att överväga detta.

Man kan också i vår nuvarande situation ifrågasätta, örn svenska folket,
ifall nöden tränger på, har råd att hålla samma semesterstandard, som vi
nådde under det lyckliga 1930-talet. De arbetsinsatser, som semestertiden kunde
användas till, skulle säkerligen utgöra ett icke föraktligt tillskott för vår
försörjning med arbetskraft. Framför allt borde äldre årsklasser av skolungdomen
och även många andra kunna utföra ett nyttigt friluftsarbete i livsmedelsproduktionens
tjänst.

Jag tror, att kvinnorna utgöra en god arbetskraftsreserv både för industrien
och jordbruket i den mån de äro villiga och lia möjlighet att ställa sig till förfogande
på nya arbetsområden. Det är dock säkert av stor betydelse, att en
direkt vädjan göres till kvinnorna örn deras medverkan. För jordbrukets del
är helt otränad arbetskraft av måttligt värde. Bäst vöre, örn de vid jordbruket
uppväxta kunde få utnyttjas, och nu kommer jag med något, som kanske förundrar
en och annan. Hur vore det, örn städernas och samhällenas kvinnor
ville hjälpa lanthushållens kvinnor med en del hushållsbestyr som de flesta av
dem äro kunniga i, så att dessa i sin tur kunde utföra mera direkt jordbruksarbete?
Det låter kanske inte lika lockande för mången att laga mat och
sköta disken som att åka i hölass, men arbetsresultatet tror jag vunne på ett
utbyte.

Jordbrukarna äro säkert villiga att göra vad på dem ankommer för att få
fram största möjliga mängd livsmedel. Men innan de våga övergå till utökningen
av grödor, som inte gå att frambringa eller bärga utan ett betydligt större
antal dagsverken, vilja de nog lia försäkran från statsmakternas sida, att de
kunna påräkna all möjlig förståelse och hjälp i fråga örn anskaffandet av
nödig arbetskraft. Helst önska de givetvis liksom andra företagare, att denna
arbetskraft skall stå till förfogande på vanliga avtalsmässiga villkor och
utan särskilda tvångsåtgärder. Men går det ej att få folk frivilligt till för
samhället nödvändiga arbetsuppgifter måste kanske andra utvägar prövas.
Det gäller ju här inget mindre än att vi skola kunna leva över en ohyggligt
hård kristid med så pass stor tillgång på livsmedel, att icke vårt folks hälsotillstånd
allvarligt äventyras.

En del industrier torde för närvarande eller inom en snar framtid på grund
av råvarubrist och andra förhållanden gå med förkortad arbetstid. Detta är
säkerligen en föga lämplig metod i dagens läge. Bättre vore väl att låta ett
mindre antal arbeta full tid och att frigöra de övriga mot löfte att återfå anställningarna,
när arbetstillgången ökar inom företaget, samt tillråda dessa
att för närvarande övergå till annan sysselsättning. Textilindustriens arbetare
torde till exempel kunna användas för tillverkning av ammunition och
annan försvarsmateriel eller vid annat industriellt arbete. Ja, varför inte även
vid jordbruksarbete?

Vad statsministerns redogörelse och uttalande angående tjänstepliktslagen
beträffar så har jag föga att invända. Jag delar nog den uppfattningen, att

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

tjänstepliktslagen är ett så pass osmidigt instrument, att den endast bör tillgripas
i högsta nödfall oell när andra utvägar icke stå till förfogande eller
när, såsom det utsäges i interpellationssvaret, vid något kritiskt tillfälle den
goda viljan saknas och måste ersättas av ett tvångsförfarande. På den punkten
tror jag, att statsministern och jag äro fullt överens.

Jag efterlyste i min interpellation bland annat en verklig plan för att dels
lösgöra arbetskraft i för tillfället icke särdeles angelägen produktion, dels
söka överföra densamma till för folkhushållet livsviktiga områden. Vidare begärde
jag upplysning örn, hur man i ett kritiskt läge tänkt sig samarbetet
mellan de statliga institutionerna samt mellan staten och näringslivet. Jag kan
knappast säga, att jag beträffande just dessa frågor, som röra de mera organisatoriska
problemen, fått något fullständigt svar. Vad däremot statsministern
givit ett tydligt och klart besked örn det är, att all tillgänglig arbetskraft måste
utnyttjas i folkhushållets tjänst och att regeringen är beredd att i nödfall använda
även rätt hårda medel.

Jag tror, att statsministerns svar kan ge ledning i många avseenden. I hans
slutord, att upprätthållandet av för folkförsörjningen oundgänglig produktion
är ett nationellt livsintresse, för vars tillgodoseende man har rätt att förvänta
alla goda medborgares villiga medverkan, instämmer jag helt och fullt.

Hans excellens, herr statsministern Hanson: Herr talman! Herr Skoglund
i Doverstorp begärde på en särskild punkt ett förtydligande uttalande. Det
gällde planeringen inom kommissionerna rörande överförandet av arbetskraft
från ett område till ett annat och det mest rationella utnyttjandet av arbetskraften.
Han frågade, om regeringen givit direktiv i detta avseende. På den
frågan kan jag svara, att regeringen icke givit några direktiv, därför att
det ej varit behövligt, då kommissionerna själva tagit upp ett samarbete
sinsemellan för att ordna dessa problem. Detta samarbete består visst icke
bara i lösa diskussioner. Arbetet fortgår varje dag med förhandlingar med
olika företag, bl. a. med textilindustrien, för att planera hur man skall utnyttja
arbetskraften. Det pågår alltså praktiskt arbete på detta område.

Fröken Andersson: Herr talman! Här har både ifrån statsministerns och
herr Skoglunds sida talats örn att man skall vädja till vissa kategorier i samhället
örn att de skola göra sin insats. Herr Skoglund nämnde särskilt den
kvinnliga arbetskraften och talade i det sammanhanget örn landsbygdens arbetstyngda
husmödrar. Jag tycker, att den sidan av saken fått alltför litet
utrymme i det här resonemanget.

Det är väl ändå rätt underligt, att samtidigt som stora grupper kvinnor intet
högre önska än att få göra en insats på de områden, som de ledande anse
vara av största betydelse, saknas det kvinnlig arbetskraft — jag håller mig
särskilt till denna — på landsbygden, och för all del också inom en hel del
hem i städerna. Jag skall emellertid hålla mig till landsbygden, eftersom
det ju gäller landets försörjningsfråga.

Nu säger man visserligen på många håll, att det ju står kvinnorna fritt att
göra sin insats frivilligt; arbetsmarknadskommissionen hjälper till att ordna
med frivillig kvinnlig samhällstjänst. Ja, det där är nog mycket bra, men
frågan är, örn detta räcker. Käcker denna frivilliga arbetskraft till? Behövs
det inte en fastare ledning av det hela, alltså en planering, en dirigering av arbetskraften
till de områden, där ytterligare arbetskraft anses nödvändig? Nu
har det visserligen skymtat fram, t. o. m. i herr Skoglunds anförande här,
att kvinnorna kanske inte kunna göra så värst stor insats. Jag tror, att de försök
som gjorts ha visat, att den där tveksamheten, speciellt hos den manliga

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1042 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

delen av befolkningen, är obefogad. Jag har hört ifrån många håll, att de unga
kvinnor, som varit ute, gjort en mycket, mycket god insats. Att sedan vederbörande
tycka det är tråkigare att diska än att åka i hölass må ju inte förtänkas
dem, men å andra sidan kanske just i detta konstaterande ligger en
fingervisning örn att det är nödvändigt med ett visst tvång, hur ledsamt detta
i och för sig än kan vara.

Det är alldeles riktigt, att det hade varit idealet, örn kvinnorna på förhand
haft en ordentlig utbildning för de uppgifter, det här kan bli fråga örn, men
riksdagen har som bekant avslagit utbildning i hemvård, avslagit utredning
örn kvinnlig samhällstjänst, o. s. v., o. s. v. Det är ingenting att göra åt den
saken, men jag föreställer mig å andra sidan, att det inte behövs alltför stor
utbildning för att kunna göra en hel del insatser både inom lanthushållen och
även ute på åker och äng. Jag skall inte, för att inte riskera att bli slagen
på fingrarna, ge exempel på några områden inom lantbruket, där kvinnorna
kunna göra en viss insats, utan nöjer mig med detta konstaterande.

Här lia vi i decennier diskuterat frågan örn de arbetstyngda husmödrarna
på landet, och jag undrar, örn det inte nu vore på tiden, att man gjorde en mera
effektiv insats på den punkten. Ty det ligger ju ändå så till, att just på grund
av inkallelser och även på grund av den planerade utvidgningen inom jordbruket
ha dessa kvinnor fått en ännu större arbetsbörda än tidigare. Nu har
det från riksdagens sida begärts en utredning rörande hemhjälpsverksamheten.
Denna utredning har, av någon underlig anledning, höll jag på att säga,
blivit hänvisad till befolkningskommissionen. Det är visserligen sant, att den
delvis hör dit, men den hör också till den fråga, som jag här speciellt har uppehållit
mig vid, nämligen stödet åt landsbygdens hem, och i den delen rör det
sig örn en landets försörjningsfråga.

Här har vidare talats örn tjänstepliktslagen och möjligheten att sätta den i
funktion. Jag tror i likhet med de föregående talarna, att den är ett ganska
osmidigt instrument, men jag ställer mig å andra sidan frågande, örn det inte
vore på tiden, att vi ändå vädjade till vissa grupper eller eventuellt kommenderade
dem — jag tvekar inte att använda det uttrycket —• att utföra visst
behövligt arbete. Vi ha ju redan för vissa grupper, medicinalpersonal till exempel,
satt tjänstepliktslagen i funktion. Jag frågar mig nu, örn det inte kan
vara lämpligt att sätta den i funktion även beträffande exempelvis kvinnliga
studenter och med dem likställda. Dessa personer ha ju långa ferier, under
vilka de kunna giva sin arbetskraft. Det kan inte hjälpas, att man just i tider,
när landet ropar på arbetskraft, tycker det är litet underligt, då man nästan
dagligen ser, hurusom de manliga studenterna få lägga ned sina studier, få
lämna vad de lia för händer och ge sig ut för att bevaka vårt land, medan dét
samtidigt skall ömmas till den grad för de kvinnliga. Man frågar sig, varför
man inte kan gå med på att kommendera deni till att göra sin insats.

Jag tror, att det är nödvändigt att få en lösning till stånd härvidlag. Att få,
inte en utredning, ty då dränker man frågan under några år, utan en snabb
lösning — över hela fältet eller örn det gäller ett mera partiellt ingripande. Det
är, som jag nämnde nyss, rätt underligt med denna tveksamhet: männen kommenderas
ju utan vidare ut till bevakning. Visserligen, säger man, men det är
en helt annan sak, och det är alldeles otvivelaktigt att så är förhållandet. Men
jag frågar mig, örn inte försörjningsfrågan och försvarsfrågan höra på det
närmaste tillsamman, ity att örn vi inte kunna lösa försörjningsfrågan i hela
dess vidd eller i så stor utsträckning som möjligt, lära vi heller inte kunna
åstadkomma en effektiv försvarsberedskap i landet.

I detta anförande instämde herr Staxäng.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Hagård: Herr talman! Det är uppenbart, att läget med hänsyn till
arbetskraftsförsörjningen under våren och sommaren är allvarligt och att svårigheter
på. sina håll kunna uppstå för tillgodoseende av arbetskraftsbehovet.
Med den blidare årstidens inträde kommer ytterligare behov av arbetskraft utöver
deli säsongmässiga att uppstå, bland annat i samband med extra åtgärder
för säkerställande av kommande års bränslebehov. Läget är sålunda allvarligt
och kan ytterligare komma att skärpas beroende på utvecklingen i olika avseenden.
Extraordinära förhållanden kräva också extraordinära åtgärder. Det
är mot denna bakgrund jag vill framhålla några synpunkter.

När det gäller att möta påfrestningarna är det helt naturligt, åtminstone för
mig, att man i första hand tager i anspråk den arbetskraftreserv, som faktiskt
föreligger i den stab av arbetslösa, som åtnjuter offentlig arbetslöshetshjälp.
Jag håller mig då i första rummet till dem, som erhålla kontanta arbetslöshetsunderstöd
eller äro anställda vid beredskapsarbeten, statliga och kommunala.
Jag bortser i detta sammanhang från dem, som med bidrag av statsmedel
erhålla understöd från erkänd arbetslöshetskassa. I den mån de få erbjudande
örn arbete från den offentliga arbetsförmedlingen, bör denna arbetskraft
komma den öppna marknaden till godo.

Den kategori, som jag närmast åsyftar, har betecknats som en relativt blygsam
arbetskraftsreserv. Arbetslösheten, som vid senaste månadsskiftet mättes
med talet 22,056, var visserligen lägre än vid motsvarande tid 1941. Gör man
däremot en jämförelse med året dessförinnan, eller 1940, var antalet då 14,332.
Arbetslösheten i år är sålunda matematiskt 50 procent större än för två år
sedan, ett förhållande som ger anledning till eftertanke.

När riksdagen biföll Kungl Majlis förslag örn höjda och samtidigt ortsgrupperade
kontanta arbetslöshetsunderstöd förklarades, att benägenheten för vissa
kategorier hjälpsökande att stanna kvar vid en dylik verksamhet skulle motverkas
dels genom den effektiviserade arbetsförmedlingen och dels av den kontroll,
som arbetsmarknadskommissionen skulle utöva, bland annat genom en
vidgad och effektivt arbetande inspektion. Resande inspektörer eller sociala ombud
skulle i tillräcklig omfattning anställas. Samtidigt fastslogs ännu en gång,
att alla samhälleliga åtgärder på detta område måste — icke minst för den
arbetslöses egen skull — gå ut på att skaffa arbete. Kontanta understöd skulle
endast i nödfall anlitas, vara den utväg som återstod, när alla försök att anskaffa
och anvisa arbete strandat. Arbetslinjen skulle alltjämt vara den dominerande
inom hjälpverksamheten.

När man nu ser tillbaka på den erfarenhet, som sedan dess vunnits, måste
man konstatera besvikelse. Om jag nu närmare vill beröra detta, gör jag det
icke för att kritisera eller för att komma någon till livs utan för att om möjligt
förhindra ett återupprepande och fortsättande.

Det yppade sig faktiskt under föregående år stora svårigheter att i effektivare
grad tillämpa arbetslinjen inom hjälpverksamheten. Trots det tidvis
stora behovet av arbetskraft kvarstodo under våren och även under högsommaren
10,000 ä 15,000 arbetslösa med kontinuerlig hjälp medelst kontantunderstöd.
Av dessa var antalet kontantunderstödda i storstäderna betydande.
Först genom de extra krafttag, som i anslutning till skördearbetet och betkampanjen
togos, lyckades statens arbetsmarknadskommission få ned de kontantunderstöddas
antal under 3,000. Detta gällde dock endast oktober månad 1941.
Sedan dess har antalet understödda återigen stigit och utgör för närvarande
8,500. Det måste beklagas, inte minst ur de arbetslösas synpunkt, att ett så
stort antal för närvarande hålles kvar i en hjälpform, som måste betecknas
såsom den mest improduktiva av alla och enligt samfälld mening endast bör
tillgripas i undantagsfall, så mycket mer som enligt det påpekande, som här i

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

dag gjorts, ett icke oväsentligt antal av dessa, vilka äro fullt arbetsföra, är
avsett att användas vid jordbruk eller torvindustri. Man kan med skäl ifrågasätta,
att de under väntan kärpå borde kunna sysselsättas i annat nyttigt och
produktivt arbete.

I dagens läge utgöres sålunda siffermässigt arbetskraftsreserven av cirka
22,000 personer eller, örn jag undantager de 2,500 man som sysselsättas i militära
arbeten, bortåt 20,000 personer. Även örn icke alla dessa kunna placeras
i öppna marknaden, utgör denna reserv ett under nuvarande prekära förhållanden
icke obetydligt tillskott. Det förefaller mig, som örn statens arbetsmarknadskommission
borde intensifiera sina bemödanden att från hjälpverksamheten
skyndsamt överföra denna arbetskraft. Den kontanta understödsverksamheten
borde för att underlätta överföringsåtgärderna under sommarmånaderna,
i likhet med vad fallet varit många gånger tidigare, kunna helt inställas, och
reservarbetena reduceras till att omfatta endast militärt nödvändiga arbeten.

Jag skulle även vilja fästa uppmärksamheten på ännu en sak. Det finns på,
olika orter ett icke obetydligt antal korttidsarbetare, som kvarstå vid sina
företag med inskränkt arbetstid. Ofta är det tekniskt nödvändigt att de kvarhållas
vid dessa, och arbetstagare och arbetsgivare mötas ofta i samma- naturliga
strävan att kvarstå i så stor utsträckning som möjligt vid företaget för
att, örn och när råvara eller materiel erhålles, kunna låta produktionen vidgas.
Försök ha här och var gjorts att få till stånd en rationalisering i detta hänseende,
men dessa försök ha i stor utsträckning strandat. Ett lösgörande av för annat
arbete passande arbetskraft skulle lämpligen göras samtidigt med att de
vid företaget kvarstående gåves en bättre sysselsättning och utkomst. Frågan
är, örn icke arbetsmarknadskommissionen och dess underlydande organ borde
upptaga sina tidigare gjorda försök till rationalisering i detta avseende. Detta
måste emellertid göras med försiktighet och i intimaste samförstånd med näringslivet.

Slutligen skulle jag vilja bringa i erinran ett spörsmål, som tidigare i sammanhang
som detta upprepade gånger varit uppe till diskussion. Jag syftar pä
den partiellt arbetsföra arbetskraftens användning. Detta problem, som under
de gångna åren framhållits — och detta med rätta — som synnerligen betydelsefullt,
har under krisen kommit att ställas i bakgrunden. Fråga är emellertid,
örn icke i dagens läge de olika förslag, som i detta sammanhang sett dagen, borde
ånyo upptagas till skärskådande. Ett initiativ från regeringens sida i detta
avseende skulle hälsas med tillfredsställelse.

Hans excellens herr statsministern har på ett uttryckligt sätt betonat, att
han och regeringen vänta, att var och en gör sin plikt att med sin arbetskraft
tjäna det gemensamma. Någon Menlighet kommer heller icke att visas, örn
tendenser att undandraga sig denna plikt skulle komma att framträda.

I de avseenden, som jag här närmare belyst, skulle det vara önskvärt, att
statens arbetsmarknadskommission, som visat sig kunnat prestera både energi
och fantasi när det gällt att överföra och omskola arbetskraft, toge initiativ.
Tillräcklig erfarenhet från svensk arbetslöshetspolitik finns redan beträffande
de vägar, som i detta sammanhang kunna beträdas. Det gäller att begagna sig
av dem i det allvarliga läge, som är dagens.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag har begärt ordet för att få
beröra vissa delar av det av hans excellens statsministern lämnade svaret på
interpellationen.

Jag skulle vilja säga, att det huvudsakligaste, som för oss nu föreligger, är
huru vi skola ordna våra försörjningsproblem. Statsministern nämnde i sitt
svar, att det som går före allt annat är den militära beredskapen. Jag vill inte

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

alls säga något häremot — det är så — men jag vill tillägga, att för att vi skola
Irn någon användning för och någon nytta av våra militära anordningar, så
måste vi ha ett sådant försörjningsläge i landet, att vi i det långa loppet kunna
använda våra militära resurser. Alltså skulle jag för min del vilja beteckna
den saken som en mycket viktig, örn inte lika viktig beredskapsåtgärd som de

rent militära anordningarna. Därför skulle jag vilja uttala det önskemålet -_

och det gick statsministern in på i slutet av svaret — att alla goda krafter
skulle medverka till lösningen av detta problem. Ty lika väl som vi här ha kunnat
lösa våra militära frågor i stort sett utan meningsskiljaktighet, så borde vi
också kunna komma fram till en förståelsefull samverkan även när det gäller
våra allmänna försörjningsproblem. På den punkten gå, i varje fall örn man
ser på pressen, meningarna i sär. Det kanske inte är så märkvärdigt i och
för sig.

Vad det gäller särskilt livsmedelsförsörjningen råder väl ingen tvekan därom,
att vart läge är sadant att vi böra göra allt vad i vår förmåga står för att
frambringa största rnöjliga kvantitet av för vårt folk oumbärliga livsmedel.
Då är den första frågan: Ha vi möjligheter att tillvarataga alla resurser, som
i detta avseende kunna stå oss till buds? En av de viktigaste förutsättningarna
är, såsom här i debatten framhållits, att vi ha tillräcklig arbetskraft. I denna
del säger statsministern, att han vill uppmana jordbrukarna att på ett tidigt
stadium anmäla sitt behov av arbetskraft till arbetsförmedlingarna. Det är alldeles
riktigt. Men det är en oviss faktor i detta sammanhang, som gör att vi
inte kunna konstatera behovet. Jordbrukaren vet nämligen inte, i vilken utsträckning
hans arbetare bli inkallade till militär beredskap. På grund av detta
ovisshetsmoment kan han inte i förtid anmäla sitt behov av arbetskraft till arbetsförmedlingen.

Sedan anför statsministern också en annan sak i sitt kompletterande svar:
att kommissionerna böra samarbeta med varandra så att inte de olika näringarna
konkurrera örn arbetskraften. På den punkten skulle jag vilja beröra ett problem,
som nere i våra trakter har blivit mycket bekymmersamt den sista tiden.
Här äro två olika försörjningsproblem: bränsleförsörjningen och livsmedelsförsörjningen.
Nu har det kommit dithän, att det på dessa båda områden i någon
man är konkurrens örn arbetskraften. Därvid spelar i synnerhet torvindustrien
in. Statsministern nämnde, att ungefär 13,000 arbetare voro anställda i torvindustrien.
Jag har hort, att behovet av arbetskraft skulle uppgå till 20,000. Givetvis
bör man söka tillfredsställa behovet även på detta område, nämligen
bränntorven, men jag ifrågasätter, huruvida vi inte ha alltför välvilligt behandlat
denna fråga. Jag fäller intet bestämt omdöme, men förhållandena på
detta område äro sådana, att man knappast kan tala om konkurrens, ty folk
lämnar jordbruket helt och hållet och söker sig till torvindustrien. Varför? Jo,
helt naturligt därför att det ger en inkomst, sorn man inte skall tänka på att
kunna konkurrera med vid jordbruket. Jag vill i detta sammanhang, när statsministern
talade örn den relativt låga siffran för arbetslösheten, nämna, att det
alltid för jordbruket varit svårast under tider med liten arbetslöshet. Alltså, i
den mån tillgången på arbetskraft är ringa försvåras möjligheten för jordbruket
att erhålla tillräcklig arbetskraft. Därtill bidrager nu självfallet också de militära
inkallelserna. Men örn jag da tänker på förhållandet mellan torvindustrien
och jordbruket, så vet jag inte riktigt, huruvida priserna på torv plus de statliga
subventionerna ha givit möjlighet att på detta område betala arbetsförtjänster
på upp till 25 kronor om dagen, vilket ingalunda är i våra trakter sällsynt,
i varje fall inte enastående. Torvupptagning är visserligen ett hårt och
även snuskigt arbete och ingen missunnar dessa arbetare en god förtjänst, men
när en grovarbetare kan komma upp till en så hög inkomst som 25 kronor örn

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Sval■ på interpellation. (Forts.)

dagen i denna sysselsättning, är det inte underligt att han överger jordbruket.

Jag vill i detta sammanhang understryka behovet av att man undersöker,
huruvida det inte bör göras något på detta område. När det gäller prissättningen
på torv vill jag säga, att jag inte har möjlighet att bedöma, örn priset pa
bränntorv med hänsyn till torvens värmevärde jämfört med vedens har kommit
högre än vedpriset. Jag bara vill rekommendera den saken till undersökning.
För att få i gång en stor produktion av bränsle på detta område har man från
statsmakternas sida velat ge torvindustrien en chans, och det är ingenting att
säga örn den saken, men örn vi ha kommit i det läget, att detta försvarar, för att
inte säga omöjliggör jordbrukets tillgodoseende med arbetskraft i dessa trakter,
vill jag rekommendera att man noga undersöker detta innan läget blir
ännu värre. "Värre kan det för övrigt knappast bil, ty i trakter, där torvindustrien
arbetar, finns det ingen möjlighet att ha kvar någon som helst arbetskraft
vid jordbruket. Det är inte bara den manliga arbetskraften som lämnar
jordbruket. Fram på sommaren användas också kvinnor och barn i torvindustrien;
då marschera de också över dit, och da blir jordbruket helt utan arbötskräf
t

Man har här också talat örn arbetsblocken. All respekt åt viljan att organisera
arbetsblock, men för att ett arbetsblock skall kunna fungera — det må
vara organiserat hur som helst — så mäste det finnas folk att tillgå. Örn det
inte finns folk, är organisationen visserligen nyttig, men den han inte ge avsedd
effekt, den kan inte tillämpas i den utsträckning som är behövligt för att
fullgöra den uppgift det här gäller. Jag har ansett det vara av betydelse att i
detta sammanhang understryka detta förhållande.

Till sist skulle jag i fråga om vår livsmedelsförsörjning vilja återupprepa
vad jag sade i början av mitt anförande: Låt oss hjälpas åt att göra bästa möjliga
av den situation, i vilken vi befinna oss. Vi skola skapa förutsättningar för
att jordbruket skall kunna frambringa livsmedel i den utsträckning, som det
finnes möjligheter till. Låt oss därför lyfta denna fråga över partierna och lösa
den i samma anda av samförstånd, som kommit till uttryck vid behandlingen
av våra militära frågor.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag vill i anledning av herr Svenssons
i Grönvik anförande ta upp frågan om konkurrensförhållandet mellan
jordbruket å ena och bränsleförsörjningen å andra sidan i vad det gäller
arbetskraften.

Det är nog riktigt, att det ibland uppstår rätt besvärliga konkurrensförhållanden
ifråga örn arbetskraften. Vid den tid pa året, när bränsleanskaffningen
forceras och framför allt när torvupptagningen skall ske, blir det
självfallet en uppsugning av arbetskraft till dessa områden, som även kanske
går ut över det direkta jordbruket. Arbetsmarknadskommissionen har
emellertid, när den haft att svara för arbetskraftanskaffningen till bränsleområdet,
sökt göra detta på sådant sätt att jordbrukets arbetskraftförhallanden
störas så litet som möjligt. Därför har arbetsmarknadskommissionen överfört
ett betydande antal arbetare från andra håll än just från jordbruket till
såväl skogshuggning som till torvupptagning. Men klart är att när det gäller
ett säsongarbete, som exempelvis torvupptagning är, så blir där dagsförtjänsten,
genom att exempelvis skiftarbete införes, så pass hög, att den kan locka
arbetarna i särskilt hög grad. Jag tror att det mera är denna möjlighet att
på en kortare tid tjäna rätt stora pengar än själva tiinförtjansten som gör,
att de dra sig dit.

Onsdagen den 15 april 1942 £. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det är ju så, att arbetslönerna inom torvproduktionen ligga högre än de
för jordbruket, men de lågo föregående år ganska väl i nivå med vanligen
förekommande grovarbetarlöner inom andra yrken. Man gjorde inom bränslekommissionen
och priskontrollnämnden i höstas en undersökning, innan man
föreslog de nya normalpriserna för torv, och tog då inom torvindustrien ut
32 företag, som ansågos vara mest representativa och normala, och analyserade
de förhållanden, under vilka de arbetade. Därvidlag kom man fram till
att medeltalsersättningen per timme för torvarbetarna i dessa företag under
förliden sommar var 107 öre. Tar man de åtta bästa av dessa företag, så var
medelförtjänsten 133 öre per timme, men var för 5 företag 150 öre eller högre,
i ett fall 180 öre. Arbetsersättningen torde bliva något högre innevarande
säsong, men bränslekommissionen och priskontrollnämnden ha säkerligen vid
avgivandet av förslaget till normalpris för bränntorv ej räknat med sådana
arbetslöner som herr Svensson nämnde.

Det är möjlig-t, att normalpriset inrymmer en relativt stor förtjänstmarginal
för torvfabrikanterna och ger rum för rätt höga arbetslöner, men faktum
är, att hittills har torvfabrikationen inte tagit den fart som man med hänsyn
till bränsleförsörjningen vill ha. Det har framkommit ganska stark kritik i
pressen och även här i riksdagen, över att just to rvf ram ställningen icke forceras
i tillräcklig grad. När torvfabrikationen inte svällt starkare än den
gjort, synes detta vara bevis på att den inte anses vara så särskilt lockande
i vinsthänseende. Det egendomliga är att mossägarna själva inte i någon
större utsträckning taga itu med torvframställning, utan gärna överlämna
åt andra att göra det. Däri ser jag också ett bevis på att det av många ekonomiskt
erfarna människor anses vara ett läge för torvframställningen, som
inte ger några särskilt höga vinster.

Nu är det ju på det sättet, att särskilt det område i södra Småland och i
norra Skåne, där bränsleförsörjningen är koncentrerad på två olika sätt, är
särskilt svårt utsatt. Det är nämligen så, att där skall både mycket ved och
mycket torv avverkas och framställas, och självfallet uppstår där en hel del
friktioner och svårigheter ifråga örn arbetskraften. Jag är fullt på det klara
med att detta förhållande kräver all uppmärksamhet och att det gäller att
noga följa arbetsmarknadsförhållandena inom dessa områden. Myndigheterna
söka också att göra detta. Inom arbetsmarknads- och bränslekommissionerna
arbetar man på att i än högre grad tillföra nämnda områden ny arbetskraft
för att ej jordbrukets möjlighet att erhålla arbetskraft skall allt för mycket
försvåras genom den nödvändiga forceringen av bränsleanskaffningen.

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Som vårsådden nu åter står för
dörren och med hänsyn till den situation, som vi befinna oss i på livsmedelsmarknaden,
och den svårighet vi lia att få arbetskraft, är det utomordentligt
viktigt att allt göres för att kunna få vårbruket verkställt i rätt tid och på
sådant sätt, att det ger största möjliga skörd.

Det system, sorn tillämpats föregående år, har inte fullt friktionsfritt kunnat
genomföras. Blockledningarna i de olika bygderna lia fått order att klassificera
sina mannar i'' A-, B- och C-klasser. När deras rapporter kommit in
till kristidsnämnderna, har det hos dem legat en order från högre ort, vari
det sagts, att på detta område får inte utses mer än så och så många i A, så
mångå i B och så många i C. Blockledarnas rapporter ha upptagit större antal.
Kristidsnämnderna måste härvid klassificera ned undan för undan efter bästa
förmåga. Detta har haft till följd, att när A-klassarna fått fara hem, har det
Andra hammarens protokoll IDYS. Nr lh. 3

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

i B-klassen funnits en del, som skulle stått i A och icke fått fara hem, och
detta har varit till men för jordbruket och dess anskaffning av arbetsfolk.
Jag skulle vilja uttala den önskan, att den klassificering, som blockledarna
gjort, inte får ändras utan skall kvarstå som den är.

Vidare har det inträffat rätt ofta, att somliga kommit hem på permission
för tidigt och somliga för sent. Det har exempelvis vid en förläggning kommit
order från högre ort örn att den och den dagen skola alla, som lia permission,
fara hem för att så eller för att bärga skörden. När sådden i södra
Sverige slutar då börjar Mellansverige att så, och när Mellansverige slutar
att så, då börjar Norrland så. På en beredskapsplats, där det finns mannar
från olika delar av landet, bär det därför ofta hänt att permitterad kommit
hem antingen för tidigt eller för sent. Jag träffade en jordbrukare förra
sommaren som sade: »Det är gott och väl med dessa permissioner, men jag
kom hem lagom för att se sista hölasset köras in. Jag har visserligen haft
arbete, men det hade varit viktigare att jag fått vara nied och hjälpa till
med skörden.»

Jag skulle vilja uttala önskvärdheten av att större smidighet tillämpas
och att de jordbrukare, som ligga inkallade, kunna få säga till befälet, att
den och den tidpunkten är den rätta för mig att komma hem.

Vidare har det även i någon mån bland jordbrukarna undrats över att det
är alldeles för många mannar inkallade vid de olika bevakningarna. På en
gård ute i bygden ligger t. ex. inrymd en del försvarsberedskap, och där ligger
en bevakning, men man behöver vara varken militär eller sakkunnig för
att se, att det är för mycket folk, som sköter om denna bevakning; det kunde
räcka med mindre antal. När man då befinner sig i skördetid och jordbruket
har ont örn arbetare, undrar man örn inte med någon smidighet en del av
dessa inkallade kunde tagas ut för att tillgodose jordbrukets behov.

Nu har jag hört sägas, att i år skall en stor del hempermitteras, men inom
de tre yngsta årsklasserna skola inga jordbruksarbetare bli hempermitterade.
Då blir naturligtvis följden den, att vi få göra som statsministern sade, anmäla
vårt behov av arbetskraft för arbetsförmedlingarna. Jag känner fall,
där unga traktorförare, som befinna sig i de tre yngsta årsklasserna, äro inkallade.
Örn de inte komma hem, får man vända sig till arbetsförmedlingen,
och man får kanske en nylärd traktorförare eller en som inte kan köra. Man
förstår vilken skillnad på effekt det skulle bli, örn de unga traktorförarna
kunde få komma hem. De skulle kunna köra sina traktorer 12—14 timmar
om dagen den tid då sådden pågår. Skall man ta en främmande person, får
man inte på långt när ut den effekten. Jag tycker man skulle kunna använda
litet större smidighet och låta mannarna även i dessa årsklasser få
permission och i stället skicka ut arbetslösa på bevakning. De sköta den saken
lika bra som jordbrukarna. Jag går så långt att jag säger, att det är väl
mycket slöseri med statens medel, när vi ha en hel massa jordbruksarbetare
och jordbrukare inkallade, som ha dagpenning och understöd till familjerna
o. s. v., samtidigt som vi ha arbetslöst folk som ha understöd eller gå i något
nödhjälpsarbete. Det blir ju dubbla betalningen som staten får göra! Vore
det inte lämpligare, att dessa arbetslösa i värnpliktsåldern placerades på bevakning
och jordbruksarbetarna och jordbrukarna finge fara hem och uträtta
sitt arbete? Då skulle staten spara en hel del pengar.

Jag har framfört några önskemål här, och jag hoppas att det vidtages
åtgärder, så att vi inte frampå hösten, örn det på nytt blir en dålig skörd,
kunna säga, att det dåliga resultatet beror delvis på att jordbrukarna inte fått
vara hemma och sköta sin jord och bärga sin skörd.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

Fru Nordgren: Herr talman! Jag uppkallades att begära ordet av fröken Anderssons
anförande. Innan jag går att bemöta vad hon yttrade, skall jag emellertid
be att få säga ett par ord i själva sakfrågan.

Säkerligen äro vi eniga örn, att vi alla äro gemensamt ansvariga för att
vår försörjningsfråga ordnas på ett tillfredsställande sätt. Alla måste vi känna
ansvar för att det arbete, som kräves härför, också blir utfört.

_ När livsmedelskommissionen på ett ganska tidigt stadium tog initiativ till
bildandet av arbetsblocken, vände kommissionen sig till samtliga kvinnoorganisationer
i landet och vädjade till dem att medverka i arbetet härför. Samtliga
ställde sig synnerligen välvilliga till saken, och representanter för de
olika organisationerna satte sina namn under det upprop som infördes i pressen.
Jag vet icke, i vad mån och i vilken utsträckning dessa organisationers kvinnliga
medlemmar sedermera i praktiken lämnat sin medverkan. Alen när fröken
Andersson talar här, yttrar hon sig som örn flertalet svenska kvinnor vore en
samling sysslolösa individer som kunde i vilken utsträckning som helst lösgöras
för de uppgifter det här gäller. Så är väl i alla fall icke förhållandet.
Det är ju tvärtom ett mycket litet antal kvinnor, som icke äro bundna av antingen
förvärvsarbete eller sysselsättning i hemmet, och flertalet av dem, i de
arbetsföra åldrarna, ha dessutom minderåriga barn. De kategorier, det då närmast
skulle vara fråga örn, vore den kvinnliga ungdomen. Fröken Andersson
gjorde vissa antydningar om att riksdagen ställt sig ovillig till att bidraga
till att denna ungdom fick utbildning i hemvård och i samhällstjänst. Hon
sade icke ut det direkt, men indirekt lät hon förmoda, att härvidlag hade riksdagen
ställt hinder i vägen för något som kunde ha varit bra att nu ha gjort.
Jag vill erinra örn att när dessa frågor diskuterats i riksdagen har det aldrig
från motionärernas sida ifrågasatts, att det skulle vara något tvång, eller att
det var en obligatorisk undervisning som åsyftades. Fröken Andersson har
tvärtom själv vid ett par tillfällen varit ivrig att understryka, att det varit
fråga örn frivillig undervisning. Då frågar jag: varför har då icke dessa
stora möjligheter till utbildning på detta område, som redan finnas, utnyttjats?
Är det nödvändigt, för att kvinnorna skola frivilligt utbilda sig i hemvård,
att riksdagen skall ha gjort ett uttalande härom eller igångsatt en utredning,
örn vars resultat man icke vet, vad det resulterat i.

Nej, det är en annan sak, som jag tycker att riksdagen har försummat, och
det är att lösa frågan örn införandet av obligatorisk undervisning i husligt arbete
i våra fortsättningsskolor. Särskilt landsbygdens unga flickor äro härvidlag
missgynnade. Det hade säkerligen varit av betydligt mycket större värde,
örn vi hade haft obligatorisk undervisning i husligt arbete för de unga flickorna
sedan några år tillbaka. Då hade de varit kunniga att rycka in i hemmen
och ersätta husmödrarna i deras sysslor, t. ex. i diskning, enklare matlagning
o. s. v. Men kvinnor äro ibland inkonsekventa — vi lia lov att vara det,
heter det ju. Jag bevistade ett sammanträde i en kvinnoorganisation i Stockholm
för något år sedan, där man behandlade ett av skolöverstyrelsen utarbetat
förslag örn obligatorisk undervisning i hushållsgöromål för flickor. Där
uppträdde en del kvinnor och försäkrade, att detta förslag kunde man icke
acceptera, ty örn de unga flickorna skulle meddelas obligatorisk undervisning
i hushållsgöromål, skulle deras undervisning i fråga om medborgarkunskap
bli eftersatt och då bleve de icke likställda med pojkarna härvidlag. Som om
det ena goda skulle behöva förhindra det andra! Ja, det, finnes på vissa kvinnohåll
en strävan efter likställdhet, som skjuter betydligt över målet. Jag
tror, att dylika överdrifter skola vi kvinnor akta oss för. Det har syndats mer
jin på ett håll, härvidlag.

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

Sedan framskymtade det i fröken Anderssons yttrande, att hon skulle vilja
ha ikraftträdande av arbetspliktslagen för vissa grupper av kvinnor. Jag
undrar, hur det skulle ha emottagits ute i landet, örn regeringen hade satt
i kraft arbetsplikten enbart för studentskorna t. ex. Jag skulle vilja gratulera
fröken Andersson till att taga emot den storm av kritik, som med fullt
fog skulle rests mot en dylik anordning.

När man ser på siffrorna för statens arbetsmarknadskommissions verksamhet
i februari, kan man konstatera, att kvinnorna dels icke varit arbetslösa i
någon större utsträckning, dels icke ställt sig såsom hjälpsökande supplikanter,
annat än i mycket ringa omfattning. Jag har kunnat från februarisiffrorna
utläsa, att av 25,149 arbetslösa rapporterade hjälpsökande voro endast 538
kvinnor. Nu motsvarar visserligen detta tal icke hela antalet arbetslösa kvinnor.
Går man till statistiken inom fackförbunden, ser man, att antalet är betydligt
större. Då kommer man upp till siffran 12,196. Men dessa arbetslösa
kvinnor äro fördelade på en mängd smågrupper, och de största grupperna äro
textilar beterskorna samt grov- och fabriksarbetarkvinnorna. När det gäller
textilarbeterskorna, tror jag icke, att jag täger miste, örn jag säger, att en stor
del av dem äro gifta kvinnor, som jämte sitt förvärvsarbete haghem, man och
minderåriga barn att sköta om. Jag undrar, om man skulle vilja göra gällande,
att dessa kvinnor utan vidare borde dirigeras ut i jordbrukssysslor.

Jag vet, att problemet örn hur man skall kunna bereda arbetslösa kvinnor
sysselsättning är föremål för arbetsmarknadskommissionens uppmärksamhet
och att man där har dels anordnat kurser för att omskola en del kvinnor för
annat arbete —- eller hjälpa dem genom en kortare kurs att avlägga kompetensprov
i husligt arbete —• dels vidtagit åtgärder för att örn möjligt omskola
den kvinnliga arbetslösa arbetskraften kanske just till arbete inom jordbrukets
område. Detta är väl rätta sättet att söka komma tillrätta med de svårigheter
det här gäller.

Det har tyvärr blivit modernt inom vissa kvinnokretsar i dessa dagar, att
högljutt förklara: vi kvinnor vilja så förfärligt gärna göra våra insatser i samhällsarbetet,
men vi få icke lov. Jag frågar, vad det ä,r för hinder för detta?
Är det något som hindrar en kvinna, som verkligen vill utföra ett samhällsnyttigt
arbete, att anmäla sig därtill och fullgöra det? Hur skulle det för
övrigt vara, örn en del fruar, som kanske äro barnlösa och icke ha några större
uppgifter inom hemmen, fruar som hålla sig med hembiträden från landsbygden,
vände sig till dessa flickor och sade: landet behöver eder arbetskraft för
att kunna trygga folkförsörjningen, ni som äro kunniga i jordbruksarbete. Ni
få ledighet härför — kanske med full lön eller någon ersättning — res ut på
landsbygden och utför de sysslor, som behöva utföras där! Jag undrar, örn
icke detta skulle ha större effekt i praktiken än allt tal om kvinnornas villighet
att hjälpa till. Och jag tror icke att dessa, från landsbygden komna flickor.
skulle vara ovilliga att lyssna till en dylik uppmaning.

Vad beträffar ungdomen, så har det ju även vidtagits åtgärder för att engagera
denna i jordbruksarbetet. Jag tror, för min del, att J. U. F. m. fl. ungdomsorganisationer
lösa den frågan på ett praktiskt satt — och det är ungdom,
som verkligen kan göra nytta, håde pojkar och flickor.

Jag tror icke, att det är klokt att taga alltför stora ord i munnen örn kvinnornas
villighet till samhällsgagnande arbete. Den skola vi kvinnor visa i gärning
och icke i tal.

Fröken Andersson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag skall icke begagna tillfället att såsom fru Nordgren vädra

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

liela kvinnosaken i alla dess olika aspekter. Den saken tycker jag icke alls
hör hit.

Det är så underligt, att när det är fråga om att kvinnorna skola göra något,
då kommer man alltid dragande med dessa barnrika kvinnor. Men det är ju
som bekant icke så, att alla kvinnor lia en rad barn efter sig.

Fru Nordgren säger, att bon skulle vilja gratulera mig, örn det bestämdes,
att endast studentskor och med dem jämställda skulle tagas ut. Ja, det kan
bända, att en eller annan skulle kasta sig över mig, men, fru Nordgren, det
bryr jag mig icke örn. Jag anser icke förty, att örn det är konstaterat, att landet
behöver dessa kategorier kvinnor, då få de vara så goda och lyda och gå
ut, liksom männen göra när det gäller försvaret.

Här bar betonats — jag gjorde det själv i mitt förra anförande och herr
Svensson i Grönvik gjorde det också — att landets försörjningsfråga är lika
viktig som beredskapsfrågan och att kvinnorna, i den mån de behövas för försörjningen,
få böja sig och hjälpa till. Därmed är icke sagt, att alla kvinnor,
som lia en tio—tjugu barn, skola gå ut.

Fru Nordgren, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag har icke påstått, att alla kvinnor äro barnrika. Jag
påpekade bara helt blygsamt, att en del av de textilarbeterskor, som nu äro
arbetslösa, lia jämte sitt förvärvsarbete hem, nian och barn att sköta om. Det
tror jag är ganska obestridligt.

För övrigt ha vi ju skaffat oss flera barn här i landet. Jag förmodar, att en
del kvinnor, som tidigare varit barnlösa, tagit sig an de 10,000 eller flera
finska barn, som kommit hit. Dessa kvinnor ha härigenom bundits vid hemmen
och de kunna nu icke frigöras. Men jag betonade, att det finns åtskilliga
kvinnor, som lia möjligheter att ställa sin arbetskraft till förfogande och som
böra göra det. En kraftig propaganda när det gäller dessa skulle säkerligen
gagna denna sak mycket mera än talet om att kvinnorna vilja så förfärligt
gärna göra en arbetsinsats för landet, men förvägras detta.

Vidare anförde:

Herr Liedberg: Herr talman! Orsaken till att jag begärt ordet och riskerar
att därmed förlänga en förut ganska lång debatt är den, att det förefaller
mig, som örn det icke nog kunde understrykas, hur allvarlig situationen med
hänsyn till tillgången på arbetskraft i själva verket är, när det gäller att producera
livsmedel. Här har talats örn den hjälp, som kunde vinnas genom
arbetsblocken, och jag är förvissad örn, att den omorganisation av dessas verksamhet
och struktur, som nu sker, kan bli mycket välgörande och nyttig. Men
det är väl ändå så, att arbetsblockens insatser och uppgifter närmast hänföra
sig till det läge, då det gäller att nödtorftigt upprätthålla en produktion, sorn
eljest skulle lamslås. Det är icke riktigt samma sak som att under de relativt
lugna förhållanden, som vi ännu ha, upprätthålla eller söka öka livsmedelsproduktionen
till det mesta möjliga. Denna produktions storlek beror ju
i allra högsta grad på i vad mån man kan öka ut arealen för de mera arbetskrävande
grödorna, i vad mån man kan upprätthålla sockerbetsarealen, i vad
mån man kan öka potatisarealen, i vad mån man kan öka arealen som är besådd
med grönsaker och allehanda rotsaker, oljeväxter etc. Planläggningen för allt
detta skall ske nu — i den mån den icke redan skett — och har odlingen icke
kommit till stånd, därför att odlarna icke ansett sig disponera tillräckligt mycket
arbetskraft, hjälper det sedan icke vad man gör. Då kan man icke rätta
till det hela, då är det för sent att så och för sent att odla. Det är därför man

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

måste säga sig, att det som överhuvud taget skall göras är oerhört brådskande.

Jordbruket är vant vid och har länge lidit av en mycket svår konkurrens
från industrien örn arbetskraften ■— men det är ju en permanent historia. Nu
ha nya moment tillkommit. Man har konkurrens från skogsbruket — som ju
delvis är en gren av jordbruket — inom vilket statsmakterna fordra helt andra
prestationer än vanligt och som täger mycket folk — låt vara delvis under
tider då jordbruket kan avvara arbetskraft. Men så är det torvupptagningen.
Jag skall icke uppehålla mig länge vid den frågan, även örn jag tycker, att
den är viktig, ty den har belysts av statsrådet Domö och herr Svensson i Grönvik.
Det bekymmersamma med torvupptagningen är, det måste jag påpeka, att
den till säsongen sammanfaller med den brådaste tiden för det svenska jordbruket.
För den som bär ansvaret för bränsleförsörjningen kan det vara tacknämligt
att kunna peka på att vi detta år kunna komma fram till en torvupptagning
på så eller så många tusen eller hundratusen ton, men frågan är, huruvida
vi överhuvud taget hunna göra detta och samtidigt låta jordbruket få
behålla tillräckligt med arbetskraft. Jag tror visst att, som statsrådet sade,
man via arbetsmarknadskommissionen sökt överföra så mycket arbetskraft från
andra områden till torvupptagningen som möjligt, men det som är avgörande
först och sist är den konkurrens, som hänför sig till de direkta arbetsförtjänsterna.
Nu nämnde statsrådet, att man vid prissättningen av torven visat fram
kalkyler på medelförtjänster av 1 krona 7 öre per timme eller i bästa fall
1 krona 33 öre. Å andra sidan får man icke fördölja, att det är ett vitt utbrett
tal ute på landsbygden — kanske vi kunna få bekräftelse på örn det är fel
eller riktigt — att det bjudes förtjänster av helt annan storlek nu på våren
och försommaren, förtjänster, som röra sigom mellan 20 och 30 kronor örn dagen.
Det har nämnts en summa av 25 kronor per dag, som skulle lia garanterats av
vederbörande företagare för den som vill komma dit. Det är icke av missunnsamhet
jag drager fram detta, men jag påpekar, att vi jordbrukare icke
hunna konkurrera örn sådana löner. Därför är det en stark oro inför den uppsugning
av arbetskraft, som pågår från det hållet.

Det skulle icke falla mig in att, när jag talar örn de speciella svårigheter,
som jordbrukarna nu lia när det gäller att få tillräckligt med arbetskraft, öva
någon kritik mot den utsträckning i vilken inkallelserna till den militära beredskapen
skett. Men det kan icke hjälpas, att likaväl som torvupptagningen
blir en fråga örn avvägning mellan bur stor arbetskraft, som är behövlig för
denna, oell hur stor arbetskraft, som bör gå till andra ändamål, vilka äro
kanske ännu viktigare, blir beredskapsinkallelsernas omfattning en avvägning,
i vad mån den militära beredskapens krav äro så trängande, att folkförsörjningens
krav måste vika. Det är alldeles givet, att detta endast kan bedömas
av de centrala myndigheterna och till sist av Kungl. Maj :t, som sitter inne med
alla möjligheter till frågans allsidiga bedömande. Men så mycket kanske
man kan säga, att produktionens upprätthållande inom jordbruket givetvis icke
möjliggöres enbart genom några treveckorspermissioner. De genomsnittliga
jordbrukarna lia en arbetssäsong på sex månader framför sig, då så gott som
ingen kan vara borta utan att det återspeglas i minskad produktionsvolym.
Jag vill uttala den förhoppningen, att man på ansvarigt håll har fullt klart
för sig, hur verkligt allvarligt vårt försörjningsläge är.

I hans excellens herr statsministerns svar nämndes antalet av dem som nu
äro sysselsatta i statliga och statskommunala beredskapsarbeten. Det skulle
vara en nettosumma på cirka 4,000, tror jag, som kunde vara disponibel, och
det nämndes en summa för de s. k. hjälpsökande arbetslösa, som i närvarande
stund voro registrerade, av cirka 22,000, därav cirka 8,000 fingo kontant -

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

understöd — jag är icke säker på siffrorna. Nu är det ju ingen hemlighet,
att en stor del av de hjälpsökande arbetslösa icke äro lämpade för vilket arbete
som helst, i synnerhet kanske icke för tungt jordbruksarbete. Men så mycket
är säkert, att landsbygden, som har att svara för livsmedelsproduktionen, har
mycket svårt att förstå, att en enda beredskapsarbetare, som kan överflyttas
och användas på jordbrukets område, får fortsätta med ett beredskapsarbete,
som icke såsom t. ex. försvarsarbetet är av den natur, att det är nödvändigt.
Örn vi säga, att det är 22,000 hjälpsökande, som äro anmälda vid ett visst tillfälle,
så är det givet, att åtskilliga av dem svårligen kunna överföras, men
varje tusental av dem, som kan föras över till jordbruksarbete, är för jordbrukets
del oerhört betydelsefullt. Och det är ingalunda så, att allt jordbruksarbete
är tungt och behöver en särskilt frisk och stark arbetskraft. Mycket
av det mest arbetskrävande arbetet på våren och försommaren är tvärtom
ganska lätt, såsom t. ex. rotfruktsgallring, handhackning etc., där även relativt
ovan arbetskraft snart kan vänja sig och kroppsligen relativt svag arbetskraft
lätteligen kan utföra ganska goda prestationer. Emellertid vill jag tilllägga,
att jag har den uppfattningen, att man icke utan vidare får överförda
till jordbruket vare sig en mindre eller en betydande del av dessa 22,000 hjälpsökande
arbetslösa eller de 4,000 eventuellt avkopplade beredskapsarbetarna.
Jag tror, att det behövs åtskilliga goda impulser — jag antager via arbetsmarknadskommissionen
— för att de skola kunna förmå sig till att återvända till
den landsbygd, varifrån de så ofta äro komna.

Den närmaste tiden kommer ju att visa om odlingen kan planläggas och utföras
i den utsträckning, som är förutsättningen för en ökad livsmedelsproduktion.
Det kommer att visa sig, örn det för en jordbrukare, som planlägger
en odling och behöver arbetskraft, vid förfrågan hos arbetsförmedlingarna —
i så fall, förmodar jag, på grund av arbetsmarknadskommissionen? åtgärder
—• kan ställas i bestämd utsikt, att han får den arbetskraft, som behövs, för
att han överhuvud taget skall våga ge sig in på det. Mycket snart kommer det
att visa sig, huruvida de välvilliga uttalandena i denna debatt och den goda
vilja, som säkert finnes hos de organ som ha detta örn hand, motsvaras av de
faktiska möjligheter, som dessa organ i närvarande stund ha att åstadkomma
de resultat, som äro alldeles nödvändiga!

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Norup: Herr talman! I den pågående debatten lia konkurrensförhållanden
mellan olika arbetsområden i viss mån förts på tal. Det är om dessa
saker jag vill säga några ord. Man kommer icke ifrån att de viktigaste frågorna
för närvarande beträffande folkhushållet beröra livsmedelsförsörjningen
och framskaffningen av bränsle. Det är två områden, som ligga varandra
mycket nära, och det uppstår otvivelaktigt viss konkurrens mellan dessa båda
näringsfång och det på två olika sätt. Detta konkurrensförhållande beror dels
på att samma arbetarklientel är sysselsatt på dessa områden, dels på de olika
möjligheterna till avlöning. Jag har en känsla av att man i viss mån har underskattat
den spänning, som är rådande på detta område. Denna konkurrens om
arbetskraften gör sig givetvis särskilt gällande i vissa trakter, speciellt i de
län, där torvupptagningen är störst, nämligen i Jönköpings lilli, Kronobergs län
och Kristianstads län. Det är alldeles säkert, att i dessa län jordbruket i dagar,
som nu komma, kommer att få känning av konkurrens. Det är klart, att i dessa
trakter, som tidigare lia furnera! folk i inte så liten utsträckning till jordbruket,
kommer i och med vidgad arbetsmöjlighet på torvupptagningens område
att göra sig gällande en brist på arbetskraft till jordbruket.

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

Men det är speciellt avlöningsförhållandena här som spela en icke oväsentlig
roll. Här nämndes ifrån statsrådet Domös sida, att arbetsinkomsten skulle
ligga vid omkring 1 krona 7 öre per timme. Jag har fått några uppgifter
genom priskontrollnämnden och ifrån bränslekommissionen, där det konstateras,
att enligt gjord undersökning arbetarnas förtjänst under 1941 uppgick till i
medeltal 1 krona 35 öre per timme — lönen varierade mellan 1 krona och 1
krona 80 öre. Utöver denna timlön tillämpas dessutom en ackordslista, som
ger möjlighet till en ökning av förtjänsten på 25—50 procent. Det är klart,
att detta kan åstadkomma arbetsinkomster, vilka visserligen ingalunda äro
att missunna dem som komma i åtnjutande därav, men som dock åstadkomma
ett konkurrensförhållande för jordbruket, som jordbruket i dag med nuvarande
prissättning på jordbrukets produkter icke har möjlighet att bemästra.
Detta ger mig anledning att vädja till statsmakterna, till regeringen särskilt,
att man har ögonen öppna för detta förhållande. I en situation, där vi behöva
skapa fram så mycket .livsmedel som möjligt, är det självfallet av vikt, att dessa
synpunkter i tillräcklig grad beaktas. Vi ha under de senare åren inom jordbruket
fått vara med örn en ganska stark ökning av arbetslönerna, och det är
säkerligen tacknämligt ur jordbrukarsynpunkt sett, att vi haft dessa möjligheter,
men sådan ökning får icke drivas för långt, när det gäller de företag,
som konkurrera med jordbruket. Vi kunna icke, hur välvilligt man än vill
kalkylera i fråga om jordbrukets produktion, stå ut med att betala de arbetslöner,
som torvindustrien i dag kan betala. Således måste man här försöka
att få vissa åtgärder vidtagna, som kunna borteliminera nu rådande spänning.

Behovet av arbetskraft för torvindustrien har ifrån hans excellens statsministerns
sida uppgivits vara 13,000 man. Inom arbetsgivarföreningen har
man uppskattat behovet till något högre antal, till bortåt 20,000, därav visserligen
en del kvinnor och barn, men man räknar med att omkring 15,000 man
i varje fall komma att behövas på detta område. Det är klart, att med varje
tusental, som behovet ökar, blir det värre för jordbruket. Jag vill emellertid
uttala den förhoppningen att, efter de deklarationer, som här äro gjorda från
olika håll, att livsmedelsproduktionen är av särskilt intresse och nödvändig för
vår framtid, och att det just i dessa dagar är mest aktuellt att anskaffa arbetskraft
till jordbruket, man i någon mån skjuter på problemet att skaffa arbetskraft
till bränsleförsörjningen. Även örn man kan säga, att detta område också
har oerhörd betydelse, tror jag dock, att livsmedelsförsörjningen ligger i
främsta rummet.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! I olika sammanhang har i denna dedebatt
textilindustriens korttidsarbete förts på tal. Alla veta, att råvarubristen
är orsaken till detta korttidsarbete, och lika klart borde alla kunna
inse, att örn situationen beträffande arbetskraftsbehovet är den, som här talats
örn, är det uppenbart slöseri ur nationalekonomisk synpunkt, att dessa människor
icke få utnyttja sin arbetskraft helt och fullt. Dessa textilarbetare, som
arbeta tre ä fyra dagar i veckan, ha intet annat intresse än att få utöka denna
arbetstid. Uppenbart är sålunda, att de måste lia positivt intresse av att deras
arbetstid ökas och att deras inkomster ökas. Det sistnämnda är synnerligen
angeläget med tanke på det låga löneläge, som villia inom textilindustrien.
När det gäller att rationellt ordna denna angelägenhet, att överflytta arbetskraften
från textilindustrien till andra näringsgrenar, så torde det emellertid
böra beaktas — mera kanhända än vad här gjorts i denna debatt — att arbetsgivarna
inom denna industri ha ett intresse av att behålla den yrkeskunniga
arbetskraften inom textilindustrien. Jag tror, att detta bör uppmärksammas,
örn man skall försöka lösa denna fråga. Framför allt bör man icke söka göra

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

gällande, att dessa arbetare i anledning av att de få understöd av erkänd arbetslöshetskassa
skulle finna sitt nuvarande tillstånd idealiskt. Det är ett faktum,
att denna arbetargrupp är pressad synnerligen hårt av krisen. Dessa
arbetare skulle säkerligen hälsa ett initiativ från statsmakternas sida till en
förbättring av deras allmänna läge med mycket stor tillfredsställelse. Det är
angeläget, anser jag, att vi beakta den svåra situation, som dessa arbetare ha
kommit i och som kanske blir ännu svårare allt eftersom råvarubristen inom
textilindustrien ökas. Det är uppenbart, att när det gäller att praktiskt lösa
denna fråga, statsmakterna måste medverka till att eliminera de svårigheter,
som måste uppkomma vid en övergång från ett arbete till ett annat. Naturligtvis
vore det bäst, örn man kunde ordna det så, att arbetarna formellt kunna
vara kvar vid anställningen inom textilindustrien, men arbetet förlädes på
sådant sätt, att arbetskraften under vissa tider kunde utnyttjas inom områden,
där den mest behöves. Vore det möjligt att ordna med en drift inom textilindustrien
en eller två månader i sträck med full tid och sedan lösgöra arbetskraften
för andra arbetsuppgifter, i stället för att som nu sker låta dessa arbetare
arbeta tre ä fyra dagar i veckan och gå arbetslösa övriga tiden, så vore det
naturligtvis ur textilarbetarnas och landets synpunkt en idealisk lösning. Jag
har särskild anledning att peka på att överflyttning av arbetskraften från
textilindustrien icke behöver vålla så stora svårigheter som det måhända gjort
på andra håll. Denna arbetargrupp tillhör nämligen de allra lägst betalda.
Med den s. k. uppmuntrande principen, som man vid andra tillfällen tillämpat,
med familjebidrag — någorlunda hyggligt tilltaget -— som lönefyllnad borde
det vara möjligt att få dem över till andra grupper. Jag vill säga, att från
arbetarnas sida vill man gå till en lösning av dessa frågor med positivt intresse
i förhoppning att dessa frågor behandlas på sådant sätt, att arbetsmarknadens
organisationer, både arbetare och arbetsgivare, få samarbeta i det arbete, som
är nödvändigt för att utreda detta spörsmål och nå fram till en lycklig lösning
av detsamma.

Herr Carlström: Herr förste vice talman! Det har ju framförts en hel del
förslag här i dag om hur man skulle lösa det verkligt allvarliga problem i
fråga örn arbetskraften vid jordbruket, som nu ett år som i år föreligger, då
det mer än annars är viktigt att allt göres som kan göras för att vidmakthålla
produktionen. Herr statsministern talade i sitt svar på interpellationen om
att samarbete skilda organisationer emellan borde äga rum. Han menade också,
att jordbrukarna skulle vända sig till arbetsförmedlingarna för att se vad
som kunde göras från det hållet. Därom vill jag säga, att i våra trakter är
det fullständigt fåfängt att tänka sig att få en, jordbruksarbetare genom förmedling
av arbetsförmedlingsanstalterna, såsom det nu är ställt. I den trakt,
där jag är hemma, har det i vart fall varit på samma sätt som herr Liedberg
och andra omvittnade, nämligen att under vintermånaderna den arbetskraft,
som möjligen har kunnat stå till buds, sysselsatts i skogarna. Duktiga arbetare
ha där tjänat tio till tolv kronor örn dagen för vedhuggning, vilket man inte
skall missunna dem. Det är under sådana förhållanden uppenbart, att de icke
tagit plats som tjänare hos jordbrukare, där det givetvis icke är möjligt att
betala en sådan dagspenning, när det gäller årslön, lön på längre sikt. Man
hade kanhända hoppats, att denna vedhuggning skulle i någon mån avstanna
på vårsidan, så att man då skulle få dessa unga män att hjälpa till vid jordbruket,
i varje fall någon dag mot dagspenning, ty det är ju ganska viktigt,
att man åtminstone några dagar under vårbruket kan få hjälp till vad som
behöver göras, som annars kan bli försent att utföra längre fram.

Men då kom den här historien med torven. Jag vet inte vad som är sant i

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

fråga om vad man kan betala till dessa torvupptagare, men det har också sagts
i min hembygd, att arbetarna för torvupptagning garanterats en dagspenning,
som är betydligt högre än den de kunnat tjäna i skogen på vintern. Under sådana
förhållanden är det klart, att arbetare, som eljest möjligen skulle kunna
ha arbetat inom jordbruket, komma att gå till torvmossarna.

Statsrådet Domö sade, att staten, har måst gå in för att hjälpa upp intresset
för bränsleförsörjningen genom torv, ty eljest har icke befolkningen rent privat
velat börja med torvupptagning. Det är alldeles klart, att man har vissa minnen
av föregående krigsperiod, då ganska många satte i gång med torvtäkt,
men fingo maskiner och arbete precis lagom i gång, när kriget slutade. Då
stodo de där med sina utgifter och lån, och så blev det förlust på det hela. Det
är klart, att det inte är så lätt för den enskilde att utan vidare slå sig på
denna osäkra verksamhet. Men när nu staten lämnar visst bidrag, rikligare än
tidigare, för igångsättande av dessa anläggningar, förekommer det rena spekulationsföretag
på detta område. Det är inte jordbrukarna, ägarna till mossarna
själva utan andra företagare, som köpa upp mossar här och var och
sätta i gång med en sådan produktion. Det är tämligen tydligt, att det därför
är nästan omöjligt, i varje fall i min hemort, att n,u till vårbruket kunna
få någon hjälp av den arbetskraft, som annars möjligen skulle vara tillgänglig.

Herr Norup var inne på den ganska allvarliga saken, att man skall skjuta
på bränsleproblemet för ett behov, som är ännu viktigare, nämligen, livsmedelsförsörjningen.
Ja, map skulle kunna säga, att man borde skjuta på torvupptagningen
över maj månad, den vårmånad, då det är nödvändigt att sätta och
så, åtminstone i våra orter. Men det är inte lätt för staten att bara säga, att
nu får man icke taga upp torv, ty bonden skall ha arbetskraft. Jag förmodar,
att herr Domö icke vågar försöka det. Annars vore det ett sätt att under vårsåningen
få dessa arbetare till jordbruket.

Beträffande inkallelserna äro vi väl alla överens örn att det är nödvändigt, i
den mån det är möjligt, att hemförlova särskilt småbrukare och sådana, som
endast lia sig själva att lita till, då det gäller att försöka utföra vårbruket i
rätt tid. Det är nog så — också den frågan har ju varit uppe här tidigare —
att ep del jordbrukare varit ute i beredskapstjänst åtskilliga gånger, under det
att det finns andra icke jordbrukare — jag vet några fall — ur samma årgångar,
som icke varit inkallade alls. Vad det beror på är naturligtvis mycket
svårt att säga — det hör val på något sätt till organisationen av de skilda
vapenslagen — men det väcker givetvis ganska mycken förvåning och undran,
att en jordbrukare får gå ut i beredskapstjänst vid skilda tillfällen, medan det
finns andra, som icke behövt vara med någon gång ännu.

Det har här talats så mycket om att kvinnorna vilja göra en insats för att
hjälpa jordbrukarna med arbetskraft, och det är ju roligt att man är så intresserad
av att kunna få till stånd större möjligheter i det avseendet. Men det lilla
gräl, som alltid etableras, mellan från den ena sidan fröken Ebon Andersson
och från den andra fru Nordgren, när dessa frågor komma upp, lia vi också nu
fått bevittna. Jag tror emellertid, att man i inte så ringa grad överdrivit vad
det skulle betyda, örn ett antal kvinnor från städerna kunde komma ut till
jordbrukarhemmen för att avlösa mor i familjen från hennes hushållsbestyr,
så att hon skulle kunna hjälpa till med jordbruket. Jag är rädd för att mor
i familjen ofta skulle betacka sig för den hjälpen.

Jag har sålunda bara velat understryka den synpunkt, som framförts här
från skilda håll, att det råder en viss oro bland jordbrukarna för hur man skall
kunna gå i land med vårens och sommarens arbete. Situationen är nu sådan för
jordbrukarna, i varje fall inom mitt län, att man inte kan säga, hur det hela
skall ordnas. Ai kanske inte ha vunnit så mycket med debatten här i dag, men

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

i varje fall hoppas jag att från regeringens sida skall göras vad som göras kan.
då det gäller att permittera jordbrukare från beredskapstjänst och att söka
överflytta arbetskraft till jordbruket, i känsla av att det detta år är viktigare
än någonsin förr att jorden blir beredd och brukad så bra som möjligt.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr förste vice talman! Hagens debatt bär.
såsom var och en som avlyssnat den ju kunnat konstatera, visat att stora svårigheter
möta, då det gäller att försöka komma till rätta med landsbygdens
arbetsproblem. Men det är inte bara under den nu rådande krisen som sådana
svårigheter varit till finnandes. Det har så långt jag kan erinra mig och jag
tror så långt de kammarledamöter, som äro äldre än jag, kunna erinra sig, varit
ett stående problem, hur man skall kunna komma till rätta med frågan örn
arbetskraft åt jordbruket. Svårigheterna äro givetvis starkare under tider av
högkonjunktur. Då dragas människorna helt naturligt till arbeten, som äro
högre avlönade och som man tycker att man trivs bättre med. Vi veta ju, att
arbetet inom jordbruket i regel inte är av den arten, att det lockar människorna
till sig, hur viktigt det än är.

Man skulle ju ha kunnat vänta sig, att i den debatt, som förts i dag. några
riktlinjer dragits upp för en bättre ordning härvidlag, men jag har inte, herr
förste vice talman, kunnat finna att det pekats på någon kungsväg ur svårigheterna.
I stället faller man tillbaka på, örn inte skyller på alla möjliga omständigheter,
och i många fall säges det från jordbrukarhåll, att statsmakterna
ha en stor skuld till svårigheterna på detta område.

För dagen är ju frågan synnerligen ömtålig, därför att vårt läge ur folkförsörjningssynpunkt
är så pass allvarligt som det är. Knappast någon här har
väl upplevat en tid av större allvar än den vi nu stå inför. Hur den instundande
sommaren kommer att te sig i fråga örn skördeförhållandena, vet man ju inte
ännu, ty det är naturligtvis till största delen beroende av de klimatiska förhållandena.
Men det är också i hög grad beroende på —- jag vill understryka
det, herr förste vice talman -—- att alla goda krafter medverka till att från
moder jord utvinna bästa och största möjliga resultat. Om man skulle lämna
allt ansvar till regering och riksdag och säga, att det är bara att lita till dem,
när det gäller att klara upp vår folkförsörjning, då måste jag -— fastän jag
själv är riksdagsman — säga att man nog skulle stå sig tämligen slätt. Vad vi
här få lita till är, såsom statsministern i sitt svar så riktigt framhöll, att alla
goda krafter och framför allt de människor, som äro sysselsatta inom jordbruket,
lägga manken till och göra en verklig insats för fosterlandet.

Det har på visst håll höjts röster för att man i det läge, vari vi för närvarande
befinna oss med hänsyn till folkförsörjningen, skulle sätta hårt mot hårt
för att pressa igenom vissa önskemål som man tidigare knappast hade trott
att man skulle kunna få igenom. Jag beklagar verkligen, örn det skulle finnas
jordbrukare, som kalla sig svenskar, som på detta sätt vilja utnyttja den rådande
situationen och som i stället för att producera så mycket livsmedel som
möjligt vilja övergå till ett extensivt jordbruk.

Jag kan inte finna annat än att jag från den plats jag har i kammaren
måste kraftigt understryka, att den jordbrukare — jag är själv jordbrukare —
som inte inför den nu stundande våren och sommaren gör sitt bästa för vår
folkförsörjning och söker få, fram största möjliga resultat av det jordbruk, som
han äger eller har att förvalta, den mannen är inte värd att ha sitt jordbruk
kvar. Det är ganska kraftiga ord, men det är min absoluta uppfattning, att
skola vi kunna få fram ett gott resultat, så att vi i största möjliga mån kunna
bemästra de svårigheter, som vänta och som bli nog så allvarliga för folkförsörjningen,
då måste alla goda krafter medverka. Och jag skulle tro att det

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

beror ytterst på jordbrukarna, om man kan komma till ett sådant resultat, ty
finns den goda viljan där och man får hjälp av statsmakterna, är det nog möjligt
att uppnå ett gott resultat.

Under debatten här har det också talats något örn inkallelserna, och det har
pekats på en del svårigheter, sorn möta för jordbrukarna att få befrielse från sin
beredskapstjänst. Det kan inte nog kraftigt understrykas vilken betydelse det
har att man får sådan permission, dels nu när det gäller sådden, och då under
tider som passa vederbörande orter, dels när det gäller att tillvarataga skörden.
Men de statliga myndigheter, som äro satta för att medverka till situationens
bemästrande, böra naturligtvis göra vad som göras kan för att vi, både
i fråga om bränsleförsörjningen och i fråga örn folkförsörjningen, inte nästa
vinter skola befinna oss i det läget, att vi, när vi blicka tillbaka, kunna säga
att något hade lämnats ogjort.

Läget är, såsom statsministern sagt, allvarligt och fordrar alla goda krafters
medverkan. Jag har här för min del, herr förste vice talman, bara velat understryka,
att alla, kanske då främst jordbrukarna men även de som inte äro jordbrukare,
i den mån de kunna hjälpa måste göra sitt allra bästa för att vi skola
få en så god skörd som möjligt med hänsyn till de klimatiska förhållandena, så
att i görligaste mån de svårigheter skola kunna bemästras, som vi ha när det
gäller folkförsörjningen.

Herr Nilson i Spånstad: Herr förste vice talman! Jag vill i anslutning.till
vad som skymtade fram i herr Petterssons i Hällbacken anförande, nämligen
att jordbrukarna kunde befaras övergå till extensiv! jordbruk, framhålla, att
vad jordbrukarna här enligt min mening vilja föra fram är en farhåga för att de,
med den utveckling som pågår på arbetsmarknadens område, inte skola kunna
våga sig på att driva sitt jordbruk så intensivt som de skulle vilja göra. När
jordbrukarna se de svårigheter, som möta när det gäller att få arbetskraft, våga
de knappast producera mera av arbetskrävande grödor än tidigare. Redan under
normala tider ha ju jordbrukarna svårt att få erforderlig arbetskraft, och man
kan därför knappast i nuvarande läge taga den risk, som är förenad med en
utökning av denna produktion.

Jag tror sålunda, att bakgrunden till jordbrukarnas uppträdande i denna debatt
är en önskan att klargöra de svårigheter, som möta när det gäller anskaffandet
av arbetskraft. Dessa svårigheter komma säkerligen att oroa jordbrukarna
i än högre grad i anledning av ett uttalande av statsrådet Domö under
denna debatt. Statsrådet Domö antydde, att man, trots de åtgärder som vidtagits,
inte kunnat åstadkomma den utveckling av torvindustrien, som man önskat.
Det föreligger alltså risk för att konkurrensen om arbetskraften ytterligare
skärpes och att jordbrukarna än mera komma till korta i denna konkurrens.
Jag tror inte att vad som därvid bereder jordbrukarna det största bekymret är
de timförtjänster, som lämnas inom torvindustrien, även om dessa ligga på ett
något högre plan än dem jordbruket kan betala, utan fastmera det förhållandet,
att det inom torvindustrien medgives ackordsförtjänster, vilka icke stå i rimlig
proportion till timförtjänsterna. Det har från vederhäftigt håll uppgivits för
mig, att man förra året inom den bygd, som jag här representerar, hade ackordsförtjänster
på upp till 22 kronor per arbetsdag, och med den uppjustering av
timlönerna, som i år skett, kan man ju ifrågasätta, örn inte ackordsförtjänsterna
bli än större.

Men det föreligger också andra faror än de, som kunna stå i samband med
den statliga prissättningen. De företag — och det är många här i landet —
som för egen räkning taga upp torv, äro ju inte bundna av den statliga prissättningen
på den färdiga produkten. För dessa är oftast arbetslöneproblemet

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

av långt mera underordnad betydelse än vad det är vid den produktion, som är
bunden av den statliga prissättningen.

Vidare är man bekymrad infqlMttvecklingen på ett annat område, vilket enligt
vad jag vet inte berörts i dfRns debatt. Den avvägning mellan förtjänsterna,
när det gäller torvupptagning och torvströtillverkning, som nu skett, gör
att torvströtillverkarna inte utan oro se mot den kommande våren. En dålig
skörd i förening med ringa tillgång på torvströ för nästa konsumtionsår är något
som måste inge stora farhågor.

Statsrådet Domö formulerade vad han till sist hade att säga på ett sådant
sätt, att jag däri ser ett löfte örn att man skall försöka åstadkomma bättre tillgång
på arbetskraft för jordbruket. Statsrådet sade att han hoppades, att man
skulle komma fram till förhållanden, som inte allt för mycket försvåra jordbrukets
möjligheter. Jag instämmer livligt i den förhoppningen och vill forma avslutningen
på vad jag här sagt till ett önskemål om att man från statsmakternas
sida vidtar praktiska åtgärder för att lösa dessa problem och att man därvid
handlar mycket snabbt.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Det har under denna debatt gjorts
anmärkning mot de löner, som tillämpas inom torvindustrien. Jag tror att även
lantbrukarna själva få medge, att en jämförelse mellan det jordbruksarbete, som
det här närmast är fråga örn, och det hårda och intensiva arbete, som i regel
äger rum på torvmossarna, visar att det är tämligen rimliga löner, som betalas
i det senare fallet.

Det var emellertid för att peka på några svårigheter när det gäller att få
arbetskraft till jordbruket, som jag begärde ordet.

Det är klart, att arbetslönernas storlek väsentligen är bestämmande för arbetarnas
inställning till arbetet inom olika näringar. Men också andra saker kunna
inverka, t. ex. bostadsfrågan. Beträffande Skåne tror jag man kan säga, att
svårigheterna att få arbetskraft från annat håll till jordbruket, särskilt i fråga
örn betarbetet, i rätt hög grad bero på att det fortfarande är tämligen dåligt
ställt med tillhandahållandet av något så när goda bostäder. Lantbrukarna där
nere få tänka på den saken, så att man kan få bort detta irritationsmoment, när
det gäller att skaffa arbetare till betfälten.

Vidare vill jag peka på de svårigheter, som möta när en arbetare från ett
industrisamhälle skall tågås ut till jordbruksarbete, därigenom att hans familj
då stannar kvar i industrisamhället. Han skall då underhålla familjen där, och
de fasta^utgifterna, såsom hyror etc., bli ju inte mindre, när han själv vistas på
annat håll.

Även detta spörsmål bör man taga under övervägande vid bedömande av frågan
om överförande av arbetskraft till jordbruket. Det är inte bara hänsynen
till jordbrukets behov av arbetskraft, som här skall göra sig gällande, utan även
hänsynen till arbetarna och deras förhållanden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner, nämligen:

nr 215, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.;

nr 21(1, angående anslag till det civila luftskyddet för budgetåret 1942/43;

nr 217, angående överskridande av den i kommerskollegii avlöningsstat upptagna
anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal; och

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Äng. stämpelavgiften
vid
köp och byte
av fondpapper
rn. m.

nr 218, angående vissa ändringar i villkoren för ett Aktiebolaget Kv. Tryckeriet
beviljat lån.

Föredrogos var för sig följande på bord^ liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 300 av herrar Lundgren och Lindberg i Stockholm; samt

nr 301 och 302 av herr Hedqvist; samt

till bankoutskottet motionen nr 303 av herr Kilbom m. fl.

§ 7.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 15, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn fortsatt giltighet
av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och
byte av fondpapper, dels ock väckt motion angående förhöjning av stämpelavgiften
vid överlåtelse av aktier och andra värdepapper.

I en den 13 februari 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 72, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper.

Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet funnit
lämpligt att jämväl upptaga den under motionstiden vid riksdagens början
väckta, till utskottet hänvisade motionen nr 147 i andra kammaren av herr
Jonsson i Skedsbygd, vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn en skyndsam
utredning i syfte att vidtaga den förhöjning av förevarande stämpelavgift,
som kunde med beaktande av i motionen framförda synpunkter befinnas skälig,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill nämnda utredning kunde
föranleda.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl. Majlis förevarande proposition nr
72; samt

2) att motionen lii 147, angående förhöjning av stämpelavgiften vid överlåtelse
av aktier och andra värdepapper, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Aronsson och Jonsson i Skedsbygd, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen---(= utskottet) ----proposition nr 72, samt

2) att motionen lii 147, angående förhöjning av stämpelavgiften vid överlåtelse
av aktier och andra värdepapper, finge anses besvarad genom vad reservanterna
i sin motivering anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Vid behandlingen av här förevarande
proposition, nr 72, har utskottet även haft att taga ställning till en mo -

Onsdagen den 15 april 194''2 f. m.

Nr 14.

Äng. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper, m. m. (Forts.)
tion, som jag tillät mig avlämna vid riksdagens början. I denna motion påpekade
jag, hurusom man genom att bilda sammanslutningar av olika slag, bolag
eller föreningar, kunde undgå att vid fastighetsköp betala den stämpelskatt,
som vanligen skall erläggas vid sådana köp. Jag framhöll också, att det i nuvarande
ekonomiska läge vore nödvändigt att höja den stämpelavgift, som utgår
vid köp äv aktier, obligationer och andra börsnoterade handlingar.

Under den tid, som sedan dess förflutit, har jag inte behövt söka efter fall,
som bekräfta mitt påstående att man söker undandraga sig stämpelskatt vid
fastighetsköp. Jag har vid åtskilliga tillfällen kommit affärer av det slaget på
spåren, och inom utskottet framhölls också att man hade kännedom örn att dylika
affärer ägde rum i ganska stor omfattning. Jag skulle här kunna draga
fram exempel från Stockholm på att man salubjuder fastigheter till ett pris av
låt oss säga 1 miljon kronor och att därvid bland köpevillkoren ingår att stämpelskatt
inte behöver betalas. Det går till på det sättet, att man gjort fastigheten
till en ekonomisk förening, en s. k. byggnadsförening, och nu bara säljer
andelama. Därigenom behöver inte någon stämpelavgift erläggas.

Det kan inte vara riktigt, att sådana fastighetsaffärer, som göras av enskilda
personer, skola stämpelbeläggas, under det att man i andra fall skall gå
fri eller så gott som fri från kostnaderna för lagfartsstämpel. Jag erinrar
örn att i fall t. ex. ett aktiebolag säljer en fastighet och denna affär förmedlas
genom börsen, blir stämpelavgiften endast 1: 50 kronor per 1,000 kronor av
försäljningsvärdet, under det att stämpelavgiften eljest utgör 10 kronor för
motsvarande del av försäljningsvärdet. Men det är inte nog med detta. Man
kan på detta sätt gå förbi den lagstiftning, som riksdagen själv antagit genom
att förbjuda bolag att förvärva fastighet. Ett bolag kan nämligen förvärva
fastighet genom att köpa en aktiepost och därmed bli ägare till denna fastighet.
Jag skall tillåta mig att här i kammaren beröra ett enda exempel på detta förhållande.

För några år tillbaka fanns här i Mellansverige ett litet fastighetsbolag,
som ägde några jordbruks- och skogsegendomar. Bolaget kom på obestånd och
egendomarna utbjödos till salu. Som köpare uppträdde då ett större fastighetsbolag.
Detta ingick till Kungl. Maj:t med begäran örn att få förvärva fastigheterna
i fråga. Denna begäran sändes av Kungl. Majit på remiss till såväl
jordbrukskommissionen som till kommunalnämnden i orten, och båda dessa
myndigheter avstyrkte densamma. De ansågo att det stora bolaget inte hade
behov av att förvärva dessa fastigheter, men att däremot behov förefanns av
att egendomsrätten fick stanna kvar inom orten. Då kringgick man helt enkelt
denna bestämmelse genom att förvärva aktieposten i det lilla bolaget och därmed
hela dess egendom. Köpeskillingen blev bara några få kronor. Bolaget var
ju på obestånd, och stämpelavgiften blev därför så gott som ingen.

Utskottet har också observerat dessa förhållanden och intagit en välvillig
ståndpunkt. Utskottet har uttalat att dessa frågor böra tas under övervägande
och hänyisar i detta sammanhang till att riksdagen år 1937 i en liknande fråga
har skrivit till Kungl. Majit med begäran att Kungl. Majit skulle företaga en
utredning av hithörande spörsmål; utskottet uttalar en förväntan örn att Kungl.
Majit sätter i gång denna utredning och att därvid också hänsyn tagcs till de
förhållanden som jag har påpekat. Jag ansluter mig till utskottets uttalande
på denna punkt. Jag anser nämligen att denna utredning bör komma till stånd
och förväntar att Kungl. Majit efter fem års väntan och sedan man nu fått
ytterligare belägg på att det behövs åtgärder på detta område och då man samtidigt
på detta sätt kan få in inte obetydliga avgifter till statskassan, omedelbart
sätter i gång med denna utredning.

Den andra sidan av problemet, som jag har fäst uppmärksamheten på i min

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Äng. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper, m. m. (Forts.)
motion, nämligen frågan örn höjandet av stämpelavgiften vid köp och byte av
aktier och andra börsnoterade värdepapper har utskottet även behandlat. Vederbörande
statsråd har i den föreliggande propositionen, där förlängd giltighetstid
begäres angående rätt för Konungen att i vissa fall åsätta särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, sagt, att det för närvarande
enligt hans uppfattning icke förelåge någon anledning att lägga som han säger
fiskaliska synpunkter på denna fråga.

Men förhåller det sig inte så att vi befinna oss i början av en inflation. De
som en gång genomlevt en sådan period önska väl inte gärna att få den tillbaka
på nytt. Vi önska väl snarare örn möjligt stoppa inflationen och örn detta
inte går åtminstone hålla den inom rimliga gränser. Ett av medlen att hindra
en sådan inflation är att se till att dessa börsaffärer inte få ta alltför stor omfattning
och inte få formen av spekulation och jobberi som förut varit fallet.

Det andra skälet varför jag intagit denna ståndpunkt är följande. Då Kungl.
Maj :t och riksdagen få söka med ljus och lykta efter skatteobjekt, då man fått
åsätta en skatt av icke mindre än fem procent på största delen eller åtminstone
en mycket stor del av de nödvändighetsvaror som människorna behöva, och
denna skatt drabbar de fattiga och barnrika familjerna betydligt hårdare än
övriga, då anser jag också att det är skäl för att börsaffärerna även i någon
mån få bidraga till att bära dagens tunga. Det är därför, herr talman, som jag
inte kunnat förena mig med utskottet när utskottet skriver: »Utskottet förutsätter
dock att, därest det i forsättningen skulle visa sig påkallat att på frågan
anlägga jämväl statsfinansiella synpunkter, Kungl. Majit ägnar frågan uppmärksamhet.
» Jag anser att detta läge redan har inträtt och jag har därför i
en särskild reservation yrkat att utskottet skall göra följande uttalande: »Utskottet
anser dock, att i nuvarande läge jämväl statsfinansiella synpunkter böra
läggas på denna fråga.» Med detta lilla propos till finansministern ville jag ha
förklarat mig nöjd med utskottsutlåtandet i övrigt, men utskottet har inte velat
gå med på ett sådant uttalande.

Detta förvånar mig verkligen något. Jag har hört hans excellens statsministern
här i riksdagen uttala, att han förväntar att riksdagen skall ta initiativ
och komma med förslag till nya utvägar att anskaffa de behövliga penningmedlem.
Jag tillåter mig komma med ett sådant förslag, men utskottet har inte
velat gå med på detsamma. Det förvånar mig så mycket mera, när en utskottsledamot,
som år 1934 väckte en motion i samma ämne, i år har suttit i utskottet
och varit med om att avstyrka denna motion. Örn det år 1934 förelåg skäl att
höja stämpelskatten — därom kan jag inte yttra mig — så föreligger det i dag
enligt min mening betydligt större skäl att vidtaga en sådan åtgärd och därigenom
söka stoppa upp en kommande inflation. Det är enligt min uppfattning
bättre att stämma i bäcken än i ån.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla tiden längre. Jag skall endast tillåta
mig att yrka bifall till den av mig och herr Aronsson avgivna reservationen.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Det kan knappast anses påkallat
att starta en större debatt i denna angelägenhet. Å andra sidan kanske dock en
kort kommentar borde kunna knytas till herr Jonssons i Skedsbygd anförande.

Saken är den, och den ärade talaren påminde också örn detta i sitt inlägg, att
han väckte sin motion vid riksdagens början •— den är dagtecknad den 23 januari.
Det vill förefalla som örn motionären då hade förbisett, att vi redan ha en
fullmaktslagstiftning på detta område. Jag föranledes att tro detta på grund
av den omständigheten att i motionen ingenting utsäges på den punkten. Emellertid
har riksdagen redan 1937 givit regeringen en fullmakt i detta hänseende,
som går ut på att Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande kan höja fondstämpeln

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Äng. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper, m. m. (Forts.)
upp till 4 gånger dess nuvarande belopp. Denna fullmaktslagstiftning utgör ett
led i den beredskapslagstiftning på det valutavårdande området, som riksdagen
redan då beslöt. Sedermera har denna fullmakt riksdag efter riksdag förnyats,
och nu har finansministern i den föreliggande propositionen återkommit med
en anhållan att få denna fullmakt förlängd. Givetvis har ingen i utskottet velat
motsätta^sig detta, och utskottet tillstyrker ju också fullmakten. Alltså får nu
regeringen ånyo i sin hand ett instrument, genom vilket finansministern utan
att åtspörja riksdagen kan höja fondstämpeln icke mindre än med fyra gånger
dess nuvarande belopp. Jag tycker ju, att denna fullmakt inrymmer möjligheter
för regeringen, som skulle kunna tillfredsställa motionären. Han menar
emellertid, att departementschefen inte har gått tillräckligt långt i sitt resonemang.
Departementschefen fasthåller nämligen vid fullmaktens karaktär att
vara av valutavardande beskaffenhet. Han anlägger inga fiskaliska synpunkter
på detta spörsmål, vilket däremot motionären anser, att departementschefen
borde göra.

Då kan man naturligtvis fråga sig, vilken anledningen kan vara till att
finansministern inte anlägger sådana synpunkter på denna angelägenhet. Ja,
man har ju anledning att förmoda att orsaken helt enkelt är att i nuvarande
läge en eventuell höjning av fondstämpelavgiften inte kan väntas tillföra statsverket
några pengar. Omsättningen på fondbörsen är för närvarande som var
och en vet synnerligen begränsad. De spekulationstendenser, som man bär räknat
med skulle göra sig.gällande under krigets lopp, ha lyckligtvis inte låtit sig
förmärka med ett enda undantag, och det var ju den spekulation i Svenska
Amerika Liniens aktier, som ägde rum för någon tid sedan. Den upphörde
emellertid lika fort som den kom, och därefter har fondbörsen återtagit sitt
ganska stabila utseende.

Örn man alltså höjer fondstämpeln i nuvarande läge, blir det sannolika resultatet,
att börsaffärerna ytterligare begränsas. De pengar, som statsverket erhåller
på grund av höjd fondstämpel, komma sannolikt att uppgå till ungefär
samma belopp som det man kan få in med nu utgående fondstämpelavgift. Ur
fiskaliska synpunkter är här med all sannolikhet föga att vinna. Emellertid
har utskottet, som herr Jonsson i Skedsbygd mycket riktigt erinrade om, ingalunda
dolt sina sympatier för att man även borde beakta de fiskaliska synpunkterna,
örn så skulle vara påkallat, och utskottet förutsätter ju att Kungl.
Maj:t ägnar denna del av problemet sin uppmärksamhet och för riksdagen
framlägger det förslag, som kan vara erforderligt.

Så kommer jag till den andra sidan av saken. Det gäller den tendens, som
motionären anser sig ha kunnat konstatera, nämligen att man vid fastighetsaffärer
understundom sökt kringgå bestämmelserna om fondstämpeln på det
sätt, som han här har skildrat. Det är möjligt att så är förhållandet. Inom utskottet
ha emellertid inte kunnat företes några precisa uppgifter på denna
punkt, utan man har från motionärens sida inskränkt sig till allmänna uttalanden
utan att kunna lämna något siffermässigt belägg för riktigheten av denna
uppfattning.

Därmed må emellertid förhålla sig hur som helst. Saken är nämligen den,
att denna angelägenhet inte riktigt hör samman med det här förevarande ärendet.
Spörsmålet gäller nämligen lagfartsstämpeln vida mera än fondstämpeln
och får väl behandlas i samband med frågan örn den förstnämnda. Emellertid
har utskottet även i detta avseende enligt min mening varit välvilligt mot motionären.
Utskottet erinrar örn den skrivelse, som beslöts 1937 och i vilken riksdagen
anhöll örn utredning angående åtgärder mot uteblivet eller försenat erläggande
av lagfartsstämpel, och utskottet anser givetvis nu liksom då att en

Andra kammarens protokoll Nr 4

Nr 14.

Unsdagen den 15 april 1942 f. m.

Äng. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper, m. m. (Forts.)
sådan utredning bör företagas och »förutsätter att i samband därmed den av
motionären berörda frågan kommer att ägnas uppmärksamhet».

Jag vill till slut säga, att det nog är ganska ovanligt, att en motionär blivit
så utomordentligt välvilligt behandlad i skrivningen i ett utskottsbetänkande
som här har varit fallet. Inom utskottet ha vi haft den meningen, att motionären
borde ha kunnat vara tillfreds med detta utskottets standpunktstagande
och inte reserverat sig. Så har emellertid här skett.

Jag har inte, herr talman, anledning att ytterligare uppehålla mig vid denna
angelägenhet. Jag inskränker mig till att hemställa örn bifall till utskottets
yrkande.

Herr Jonsson i Skedsbygd erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Hagberg sade i början av sitt anförande, att jag
troligtvis inte hade kännedom örn den fullmakt att åsätta särskild stämpelavgift
som Kungl. Majit har. Det hade jag givetvis när jag väckte min motion.
Jag visste till och med att denna fullmakt utgick den 30 juni i år och att Kungl.
Maj :t därför troligen så småningom skulle komma att begära en ny sadan
fullmakt. Det var i samband med beviljandet av denna nya fullmakt jag ville
skicka med de direktiv, som jag här har talat om.

Vidare säger herr Hagberg i Malmö, att en ökad stämpelavgift pa aktier inte
skulle medföra någon ökad inkomst för statsverket. Ja, jag skall inte närmare
uttala mig örn huruvida en eller annan miljon kronor, som man väl får räkna
med att få in vid en fördubbling av stämpelavgiften,^ är någon avsevärd inkomst.
Jag tror emellertid att man i nuvarande tider får ta vara även på små
smulor. . .

Skillnaden mellan min och utskottets ståndpunkt är, som jag framhöll i mitt
första anförande, att under det att utskottet förväntar att Kungl. Majit vidtager
åtgärder, så säger jag att det är lämpligt att Kungl. Majit verkligen
nu vidtager några åtgärder även på detta område.

Härefter anförde:

Herr Kilbom: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna har jag givit
min anslutning till detta utskottsbetänkande. Jag måste emellertid säga, att
för den händelse jag skulle tagit ståndpunkt till denna fråga i dag hade jag,
även örn det av formella skäl är rätt svårt att yrka bifall till motionen, säkerligen
avgivit en reservation.

I motionens första del, den omfattar nämligen två olika delar, framföres
krav på höjning av fondstämpeln. Under föregående krig var ju denna avsevärt
högre. Man har åberopat tvenne skäl mot höjning just nu. För det första
har man sagt att staten får inte in mera pengar, och för det andra har man
åberopat att regeringen dock har fullmakt att genomföra höjning. Det sista
är riktigt, men då måste jag beklaga, att regeringen icke gjort bruk av denna
sin fullmakt, innan de sista händelserna inträffade på fondbörsen. Ty då ett
nationellt företags aktier — och som sådant måste ju Svenska Amerika Linien
betecknas — på sätt som skett kan haussas upp endast på två dagar med 50
kronor per aktie, kan inte någon komma och påstå att förhållandena äro sunda.
Det är riktigt vad som nyss anfördes, att denna hausse inte stod sig, att aktierna
i Svenska Amerika Linien åter ha fallit till ett lägre belopp, vilket likväl,
så vitt jag inte i hastigheten läste fel i går, överstiger den kurs de befunno
sig i före haussen. Jag tycker att denna händelse är så mycket mera orimlig,
som inget produktivt arbete motiverar denna oerhörda historia.

Nu är det emellertid inte bara Svenska Amerika Linien som är föremål för
denna omvårdnad från aktiespekulanternas sida. Det är som var och en varit

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Ang. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper, m. rn. (Forts.)
i tillfälle att se en hel rad andra företag, som tagits om hand på detta sätt.
•Tåg tror dock att händelserna på börsen i någon mån skulle ha varit ogjorda,
för den händelse finansministern hade gjort bruk av den fullmakt han erhållit.
Nu kan man kanske säga att det är oriktigt att, såsom herr Jonsson i Skedsbygd
hävdar, gå in för att anlägga fiskaliska synpunkter på frågan. Det må
vara — det kan jag inte yttra mig om — men jag är inte alldeles säker på att
man inte skulle få in avsevärt mycket större belopp till statskassan för den
händelse man höjde fondstämpeln.

Det är emellertid en annan synpunkt som jag tror är av betydelse i detta
sammanhang, nämligen det intryck det väcker ute bland den stora allmänheten,
som ju har mer eller mindre svårt och vars kompensationsmöjligheter äro begränsade
av indexbestämmelser. Vilket intryck skall det göra på dem, då de
se, att aktier — inte bara på sätt som nyligen skett beträffande Svenska Amerika
Linien utan även andra aktier — trissas upp på ett fullkomligt oriktigt
sätt. Jag tror att man inte skall förbise den sidan. Jag tror att den lämpligen
kan tjäna som bakgrund eller som ytterligare belysningsmaterial till den debatt,
som nyligen förts här i kammaren.

Jag hemställer således, herr talman, till finansministern, som jag ser vara
inne i kammaren just nu, att göra bruk av den fullmakt, som föreligger, så
att vi undslippa en upprepning av vad som skedde för ett pär veckor sedan
beträffande Svenska Amerika Liniens aktier. Ty dylikt är skadligt, även örn
man inte skulle kunna åberopa fiskaliska skäl för fullmaktens ianspråksfagande.

Beträffande den andra frågan, den angående fastigheterna, tror jag att man
nu nog har anledning att ta allvarligt på även den i fortsättningen. Utskottet
har påpekat att det tidigare en gång skrivit därom. Jag tror att det är anledning
att understryka detta. Den debatt, som nu i dagarna förts i pressen, visar
också de manipulationer, som råda på bostadsmarknaden. Jag skildes alldeles
nyss från två personer, som sedan några år aktivt arbeta på bostadsmarknaden
i Stockholm, den ene som företagare och den andre som förtroendeman i en
bostadsförening. Dessa personer inte bara bekräftade de uppgifter, som utskottet
antytt, utan de meddelade dessutom att spekulationen nu gått över till
att röra sig om inte enbart redan byggda fastigheter för att genom köp och
försäljning av sådana undanhålla staten lagfartsstämpeln, utan att man nu till
och med gått över till att spekulera i planerade byggen, även örn dessa inte
hunnit längre än till ritningarna. Vederbörande tecknar sig t. ex. för en tomt
på ett område, där tomträtt gäller, varpå uppgöras ritningar som säljas under
motivering att det här finns stora möjligheter att förtjäna pengar. Ritningsinnehavaren
går till en person, som till äventyrs kan vara kapitalstark, och
frågar: »Vill ni köpa detta?» Ett dylikt förfaringssätt är i fackkretsar känt
i Stockholm, och jag tror för den skull att man inte borde dröja med att vidtaga
de åtgärder, som både utskottet och herr Jonsson i Skedsbygd antytt.

I sakens nuvarande läge ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
betänkande men, som sagt. med den förhoppningen att Kungl. Maj:t ägnar
denna fråga uppmärksamhet.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman!Det var mycket glädjande att
höra herr Kilboms senaste inställning. Han har betydligt ändrat sin uppfattning,
sedan frågan behandlades i utskottet. De motiv för avslag å motionen,
sorn han anför i dag, äro inte desamma som han anförde i utskottet. Jag skulle
då kanske tillägga ett ytterligare motiv, som gör att jag ovillkorligen står på
den ståndpunkt, som jag i detta fall intar. Jag har nämligen en gång genomlidit
följderna av en ohejdad inflation, och jag kan försäkra herr Kilbom att

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Äng. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper, m. m. (Forts.)
de kanske inte drabbade mig så hårt som de hos mig anställda. Jag vill inte,
om det är möjligt, än en gång uppleva en sådan period, och därför önskar jag
att alla åtgärder skola vidtagas för att hindra en sådan.

Herr Lundell: Herr talman! Jag hade inte tänkt att delta i denna debatt,
— som kammarledamöterna kunna se står jag inte anförd som närvarande vid
beslutets fattande — men på grund av några uttalanden, som här ha förekommit,
känner jag mig föranlåten att säga några ord.

Jag skulle då vilja påpeka, att det är inte alldeles så säkert att en höjd fondstämpel
nödvändigtvis bromsar en hausse-rörelse på börsen. Jag vet inte varför
man är så säker på den saken. Om vederbörande någon gång legat på börsen
i affärer, borde han kunna tänka sig, att örn en person köpt värdepapper
och nu tycker att det är en tämligen hög fondstämpel, så är han väl mera dröjande
i fråga örn att bjuda ut dem igen. Jag kan inte finna annat än att en höjd
fondstämpel många gånger måste åstadkomma återhållsamhet i fråga örn vad
man kaller vinsthemtagningar. Men då blir det ju mindre utbud på börsen, och
följaktligen har den stigande tendensen lättare att slå igenom eller att hålla
sig kvar. — Man skall därför inte vara så säker på att en höjd fondstämpel
inverkar på det sätt, man vid första påseendet tror. Det är dock fråga örn
ganska måttliga höjningar av denna stämpel. Tror herr Kilbom — det var för
övrigt egentligen han som föranledde mig att begära ordet — att det skulle ha
inverkat på denna hausse i Svenska Amerika Liniens aktier, örn fondstämpeln
t. ex. varit fördubblad, Vad betyder 3 promille vid sidan av en stegring örn 30
—40 procent? Jag tycker att det är tämligen egendomligt, att man kan ha en
sådan uppfattning. — Någon hugsvalelse kan det väl bereda herr Kilbom, att
de, som köpte för lågt pris och sålde för högt pris, få betala en realisationsvinstskatt,
som med nuvarande skattesatser inte blir så liten. Beträffande dem
åter, som inte passade på att sälja i rätt tid, kan herr Kilbom känna tillfredsställelse
att konstatera, att de gå förlustiga den vinst, som endast var nominell
och endast varade ett eller annat dygn.

Jag har bara velat bringa dessa synpunkter i åtanke, så att man inte väntar
sig av en höjning av fondstämpeln sådant, som man inte bör vänta sig därav.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Jonsson
i Skedsbygd begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funné flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Jonsson i Skedsbygd begärde emellertid rösträk -

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Ang. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper, m. m. (Forts.)
ning, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
149 ja och 35 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet i detta betänkande hemställt.

§ 8.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 december 1941 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 4, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen,

2) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten,

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) örn straffregister,

4) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten,

■> 5) lag angående ändrad lydelse av 49 § lagen den 16 maj 1919 (nr 240)
om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 16 maj 1919 (nr 242)
med vissa bestämmelser örn rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,

7) lag örn ändrad lydelse av 213, 214 och 215 §§ konkurslagen den 13 maj
1921 (nr 225),

8) lag angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)
örn ackordsförhandling utan konkurs,

9) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om
förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter,

10) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 20 juni 1924 (nr 298)
om viss panträtt i spannmål,

11) lag om ändrad lydelse av 15 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117),

12) lag örn ändrad lydelse av 74 § checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),

13) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 maj 1933 (nr 182) örn
vissa tvångsmedel i brottmål,

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) örn
ägofred,

: 15) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 305) örn
handläggning inom stängda dörrar av mål om utpressning,

16) lag angående ändrad lydelse av 29 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 (nr
274) örn rätt till jakt, samt

17) lag angående ändrad lydelse av 10, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1938
(nr 318) om avbrytande av havandeskap.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft de i anledning
av densamma inom riksdagen väckta motionerna I: 16 av herr Undén
m. fl. samt II: 36 av herrar Olsson i Mellerud och Hedlund i Östersund. I motionerna,
vilka vörö likalydande, hade hemställts, att i det framlagda förslaget
till ändringar i strafflagen måtte företagas sådana ändringar, att den hittillsvarande
gränsen mellan tjuvnadsbrott och åverkan i princip upprätthölles.

Förslag tili
lag om ändring
i vissa
delar av
strafflagen
m. m.

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forte.)

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i de genom förevarande proposition framlagda förslagen — måtte

dels fö.r sin del antaga av utskottet under punkterna 1)—15) framlagda förslag
till lagar motsvarande Kungl. Maj:ts ovan under 1)—8), 10)—13) samt

15)—17) angivna lagförslag;

dels ock avslå de genom propositionen framlagda lagförslag, som ovan angivits
under 9) och 14);

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna I: 16 och 11:36
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under A).

Reservationer hade avgivits:

A) Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet:

av herr Branting, som hemställt, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 4;

B) Beträffande särskilda stadganden i förslaget till lag om ändring i vissa
delar av strafflagen:

l:o) vid 18 kap.:

av herr Gezelius;

2 :o) vid 20 kap. 2 och 3 §§:

av herrar Karl Johan Olsson, Gezelius, Olsson i Mellerud och Lindberg
i Stockholm samt fru Gustafson;

3:o) vid 20 kap. 10 § (enligt utskottets paragrafnumrering), 21 kap. 8 §
och 22 kap. 9 §:

av herrar Karl Johan Olssonx Olsson i Mellerud och Lindberg i Stockholm,
fru Gustafson samt herr Nilson i Eskilstuna: samt

4:o) vid lagförslagets ingress:

av herr Gezelius.

Enligt utskottets förslag skulle 20 kap. 2, 3 och 10 §§, 21 kap. 8 § och 22 kap.
9 § lagen örn ändring i vissa delar av strafflagen erhålla följande lydelse:

20 kap.

2 §•

Är stöld med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter
vid brottet att anse som ringa, skall för snatteri dömas till fängelse eller böter.

3 §.

Stjäl någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäla makar, syskon,
föräldrar och barn, adoptivföräldrar och adoptivbarn eller fosterföräldrar och
fosterbarn från varandra medan de sammanbo, dömes för bodräkt till fängelse
eller böter. Samma lag vare, där någon stjäl lösöre vari han äger del. Medverka
flera till stöld och gäller vad nu är sagt någon av dem, dömes^ jämväl
envar av de övriga för bodräkt, dock ej den som handlat med uppsåt att
tillägna sig det tillgripna.

10 §.

Försök till brott som i 1, 2, 4, 5 eller 9 § sägs straffes efter ty i 3 kap.
stadgas. Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp av fortskaffningsmedel
som är straffbart enligt 6 §.

Gör vid försök till rån gärningsmannen så grovt våld å annan, att denne
därav får döden, må till straffarbete på livstid dömas.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Förslag till lag örn äivdring i vissa delar av strafflagen tn. m. (Forts.)

21 kap.

8 §•

Försök till brott som i 1, 2, 3, 4 eller 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap.
stadgas; dock skall bestämmelsen i 3 kap. 13 § andra stycket icke gälla i
fråga örn försök till utpressning.

Såsom för försök till bedrägeri straffes den som för att bedraga försäkringsgivare
eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person
eller egendom. Samma lag vare, där någon med uppsåt som nyss sagts
söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan inträtt frivilligt avstått
från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.

22 kap.

9 §■

Försök till brott som i 1, 2, 3 eller 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Enligt ovanberörda, under B) 2:o) angivna reservation av herr Karl Johan
Olsson m. fl. skulle 20 kap. 2 och 3 §§ hava följande lydelse:

20 kap.

2 §.

Är stöld med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid
brottet att anse som ringa, skall för snatteri dömas till böter eller fängelse.

3 §.

Stjäl någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäla makar, syskon,
föräldrar och barn, adoptivföräldrar och adoptivbarn eller fosterföräldrar och
fosterbarn från varandra medan de sammanbo, dömes för bodräkt till böter
eller fängelse. Samma lag vare, där någon stjäl lösöre vari han äger del. Medverka
flera till stöld och gäller vad nu är sagt någon av dem, dömes jämväl
envar av de övriga för bodräkt, dock ej den som handlat med uppsåt att tillägna
sig det tillgripna.

De ovan under B) 3:o) antecknade reservanterna hade yrkat, att 20 kap.
10 §, 21 kap. 8 § och 22 kap. 9 § skulle erhålla följande lydelse:

20 kap.

10 §.

Försök till brott som i 1, 4, 5 eller 9 § sågs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.
Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp av fortskaffningsmedel
som är straffbart enligt 6 §.

Gör vid försök till rån gärningsmannen så grovt våld å annan, att denne
därav får döden, må till straffarbete på livstid dömas.

21 kap.

8 §■

Försök till brott som i 1, 3, 4 eller 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas;
dock skall bestämmelsen i 3 kap. 13 § andra stycket icke gälla i fråga
örn försök till utpressning.

Såsom för försök till brott som i 1 eller 3 § sägs straffes den som för att
bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller
annan till person eller egendom. Samma lag vare, där någon med uppsåt som
nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan inträtt frivilligt
avstått från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Förslag till lag orri ändring i vissa delar av strafflagen m. rn. (Forts.)

22 kap.

9 §•

Försök till brott som i 1, 3 eller 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Sedan herr förste vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Lindqvist, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen av
första lagutskottets utlåtande nr 18 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A) avdelnings
vis,

att vid behandlingen av den första av de båda avdelningarna under punkten
A) — d. v. s. den som på sidan 31 börjar med ordet »dels» och sträcker sig
fram till och med sidan 69 — först föredragas de i denna avdelning tillstyrkta
lagförslagen vart för sig, det med 1) betecknade kapitelvis och paragrafvis med
slutbestämmelser, ingress och rubrik sist, varefter och sedan alla lagförslagen
under ifrågavarande avdelning blivit genomgångna, utskottets beträffande dem
gjorda hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet,

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att, för den händelse något av lagförslagen kommer att i sin helhet eller i en
eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade
behandling i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar
i återförvisade delar; samt

att utskottet bemyndigas att beträffande nummerbeteckning av paragrafer
och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A), i vad den avsåg de av utskottet tillstyrkta lagförslagen.

Utskottets under punkten 1) framlagda förslag till lag om ändring i vissa
delar av strafflagen.

2 kap. 8 §_ föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen
som jag nu tillåter mig att fästa den ärade kammarens uppmärksamhet på
begränsningen av strafflagens räckvidd såsom instrument för åstadkommande
av ett idealiskt samhälle. Man kan inte med strafflagsbuden gå in i samhällslivets
alla vinklar och vrår. Straffet är i och för sig inte något gott utan ett
ont, och det ingalunda blott med hänsyn till den enskilde utan jämväl ur samhällets
egen synpunkt. Straffets skadlighet får naturligtvis inte vara större
än dess nyttighet. Nyttan av straffet måste tvärtom, trots det onda däri, vara
påtaglig. Behovet måste med andra ord vara på ett särskilt sätt trängande, för
att strafflagsbuden skola kunna anlitas. Strafflagens båge får, som jag ibland
tillåtit mig att uttrycka det, inte spännas så hårt, att den brister. Detta tyckes
man emellertid ha gjort här i förslaget genom dess långt gående utvidgning
av straffbarhetsområdet för försök till brott. Herr Branting går i sin reservation
utförligt till rätta med förslaget i denna del. Jag delar hans synpunkter
i väsentliga avseenden. Herr Branting finner åtskilliga av de hithörande
straffbestämmelserna vara rentav direkt orimliga. Jag delar också denna hans

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
åsikt. På grund av ytterligare vissa skäl har herr Branting reserverat sig
för avslag å hela propositionen. Ehuru jag i det följande endast skall hålla
mig till utvidgningen av försökets straffbarhetsområde, kommer jag likväl
att sluta mitt anförande med yrkande om bifall till herr Bräntings reservation.
— Jag skall nu först ge några stickprov, som jag tror på ett enkelt och
lättfattligt sätt ådagalägga det betänkliga i detta lagförslag. Jag skall därefter
visa, att förslaget i den punkt, varom det nu är fråga, saknar vetenskaplig
grund.

Ringa bedrägeri skall enligt förslaget straffas som bedrägligt beteende, och
detta är nog bra. Såsom särskilda slag av sådant bedrägligt beteende upptar
förslaget i 21 kap. 2 § andra stycket följande: »Begagnar sig någon av husrum,
förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som
tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning, och gör ej rätt för
sig, straffes, evad han vilseleder någon eller ej, för bedrägligt beteende.» Detta
kanske också i det hela är riktigt; därom vill jag inte yttra mig. Nu skall
man emellertid enligt 8 § i det föreslagna kapitlet också straffas för försök
till bedrägligt beteende. Detta är den rena orimligheten. Som exempel kan
jag nämna följande. Jag brukar varje dag före mina föreläsningar dricka en
kopp te och äta en bulle i universitetskaféet. Det tillgår så att jag går fram
till disken och hämtar en bricka, varvid betalning skall ske. Jag tar upp min
plånbok. Nu skall man ju också lämna brödkupong. Jag lämnar fram en sådan
och går till min plats men har glömt erlägga själva betalningen. Det är minst
tio gånger som jag fått det ropet efter mig: »Professorn glömmer ju att betala.
» När jag så betalat, har det visserligen stannat vid försök; men det
har dock objektivt redan förelegat ett försök till bedrägligt beteende. Det hände
mig förresten i dag, när jag var nere i kaféet, att jag sprang från betalningen,
och en god vän betalade för mig. Hade detta ej skett, hade det ej stannat vid
försök, utan då hade, objektivt, fullbordat brott förelegat. Dessa exempel kunna
mångfaldigas i det oändliga. Det objektiva brottsrekvisitet är här klart
och tydligt. Varför blir jag då inte i ena eller andra fallet antastad eller anmäld
för polisen? Jo, emedan var och en vet, att jag inte hade för avsikt
att tillskansa mig dessa pengar. Men hur vet man detta? Jo, därför att man
känner mig. Men kommer det en person, som man inte känner, vad vet man
då? Man får närmast gå till hans klädsel. Är han snyggt och elegant klädd,
vet man, att ha inte velat tillskansa sig en krona och 50 öre eller något dylikt
genom denna manöver. Därför kan det då inte vara fråga om bedrägligt beteende.
Men är han illa klädd, börjar misstanken, och sedan stärkes denna
misstanke, om det visar sig, att han har dålig ekonomi och har ont om pengar.
Vad betyder detta? Vi få infört ett extra system av klasslagar.

Vi ha i alla dessa år klarat oss utmärkt utan annat försöksbrott vid stöld
än inbrott. Enligt förslaget skall inte bara försök till stöld straffas; också
försök till smatten skall kriminaliseras. För något tiotal år sedan kunde en
vanlig förskingring endast bestraffas, örn offret angav förskingringen till åtal.
Så fingo vi för omkring 15 år sedan — eller kanske var det ännu längre sedan
— allmänt åtal för förskingring. Nu skall också — med allmänt åtal — försök
lill förskingring kriminaliseras och även försök lill ringa förskingring, försök
till vad man kallar undandräkt.

T alla nu berörda fall kunna de mest oskyldiga handlingssätt objektivt involvera
försöksbrott. Det torde vara obestridligt, att polisen, eftersom den. för alf
bedöma avsikten, objektivt blott har att gå efter påbörjandet av en brottslig
handling ■— alltså ett handlingssätt, som kan förekomma hos vem som helst,
som aldrig haft några brottsliga tendenser — ofta blir nödsakad att för sitt
antagande av brottsligt uppsåt i första hand låta sig bestämmas av, örn den

.Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
misstänkte är fattig eller rik. Eftersom man i sådana fall ofta har så litet att
gå efter — själva handlingssättet kan ju här ofta icke vara mycket att stödja
sig på — blir det icke sällan bara den fattige, som kan antas ha ett naturligt
motiv för att ha önskat utveckla handlingen till ett fullbordat brott.

Mången av oss torde lia i minnet den ominösa debatten för sex år sedan.
1936 alltså, då vi hade att behandla en motion örn kriminalisering av försök
till anstiftande av mened. Den gången avvärjdes saken, mot utskottsmajoriteten,
genom båda kamrarnas beslut. Nu ha vi i dag åter framför oss ett förslag
till kriminalisering av sådant försök till anstiftan av mened. Jag tror.
att denna kriminalisering är svagt motiverad, och jag tror, att den skall komma
att draga skadliga följder med sig, följder som kanske icke alltid äro omedelbart
uppfattbara för blotta ögat. Jag tillåter mig här att upprepa något av
vad jag sade i debatten i andra kammaren den 7 mars 1936 örn detta förslag
att kriminalisera försök till anstiftan av mened. Jag yttrade:

»Hålla vi oss till civilprocessen, så tillgår det i allmänhet så, och måste i
allmänhet tillgå så, att en part hänvänder sig till en person med begäran örn
hans vittnesmål. Självfallet tillfrågar han därvid personen, örn denne kan
uttala sig så och så. I denna tillfrågan ligger givetvis en önskan, att vittnet
skall uttala sig så och så. En sådan önskan Iean mycket lätt även i fullkomligt
oskyldiga fall te sig så, som om man sökte förmå personen att vittna på visst
sätt. Därmed ha vi i detta oskyldiga beteende det föreslagna brottsrekvisitet
för handen! Vad jag pekar på är de risker, som även den lojalaste medborgare
utsätter sig för genom den föreslagna lagen, och som ovillkorligen i viss utsträckning
måste leda till, att också fullt korrekta vittnesmål icke komma till
stånd. Man måste komma ihåg, att det råder en ganska utbredd aversion inom
stora delar av vårt folk mot att vittna, varför övertalningsförsök i lojalaste
anda kunna bliva nödvändiga. Var skall här nu gränsen gå mellan straffbarhet
och straffrihet?»

Man kan ju antaga, att parten, som bad någon vittna, själv tog miste. Han
trodde, att det förhöll sig på det och det sättet, och anmodade den sindre att
vittna i överensstämmelse därmed. Sedan upptäcker denne, att han icke sanningsenligt
kunde avlägga vittnesmålet och avstår därifrån. I ett sådant fall
föreligger rent objektivt sett ett försök till anstiftan av mened.

Hur lätt kan icke, fortsatte jag, här den mänskliga fiendskapen komma att
animera till så fruktansvärda processer som menedsprocesser. Även örn den
anklagade frikännes, har han »dock, kanske utan att kunna föra rekonventionstalan,
stått inför skranket såsom tubbare till mened. Detta är en mycket enkel
reflexion, som jag dock ansett mig kunna framställa i kammaren till bevis för
att sådant, som kan låta så bra på papperet, kan lia sidor, som på papperet
icke synas men som i verkligheten kunna vara nog så betydande. Med andra
ord: Vittnesmålets beprisade betydelse som upplysningskälla för rättskipningen
kan just genom en lag sådan som den föreslagna komma att minskas.»

Jag talade då om civilprocessen. Vad straffprocessen angår ger denna kriminalisering
kanske anledning till ytterligare betänkligheter. Den intressekollision,
som föreligger hos en för brott tilltalad person, vare sig han är skyldig
eller oskyldig, och den själsspänning, vari han ofta måste befinna sig, kan givetvis
giva sådan färg åt hans övertalningsförsök gentemot någon att vittna,
att anstiftningsförsök, objektivt sett, är för handen.

Ingenting bär hitintills ansetts vara så klart och obestridligt, som att strafflagsbuden
måste ha sådant innehåll, att de icke i tillämpningen direkt animera
vederbörande myndigheter till godtycklighet. Genom åtskilliga av dessa kriminaliseringar
av försöket skall mången komma att råka i beroende av åklagar -

Onsdagen elen 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
makten, vilken utan minsta risk för sig själv skall efter sitt eget för gott finnande
kunna draga folk inför skranket, eller avstå därifrån. Det minimala objektiva
rekvisitet, detta påbörjande av handlingen, kommer ofta att kunna konstateras
icke blott hos ohederligt folk utan även hos verkligt hederliga människor. Den
åklagare, som vill trakassera vederbörande, han skall också merendels kunna
göra det utan att därvid själv löpa någon risk. Åklagaren kan ju icke förebrås
för att han icke varit i stånd att rannsaka hjärtan och njurar utan råkat taga
miste i analysen av offrets själsinställning och motivläge. Örn han därvid tagit
miste i ond eller god tro kommer i evighet att förbli förborgat.

Vid uttalanden i dylika ting blir man lätt missförstådd. Därför vill jag säga,
att jag naturligtvis icke menar, att våra åklagare äro sämre än andra tjänstemän.
I alla skikt finnas olika sorters människor. Jag menar endast, att vi vilja
icke löpa denna risk, som jag berört. Medborgarna i ett demokratiskt land vilja
icke vara utsatta för risken av godtycklighet från myndigheternas sida. Enbart
möjligheten av att de myndigheter, som ha hand örn rättskipningen, kunna
förfara på detta sätt är alldeles tillräckligt för att man skall reagera däremot.
Jag har alls icke yttrat mig om, i vilken frekvens denna godtycklighet kan
befaras komma att bli utövad.

Det ligger något ganska beklämmande uti att folkrepresentanterna nu äro
beredda att utlämna en hel del goda medborgare åt denna åklagarmaktens godtycklighet.
Må man dock lägga märke till att både straffrättskommitterade
och justitieministern själv ha hyst vissa betänkligheter mot att kriminalisera
försök till dessa smärre brott, nämligen försök till snatteri, bedrägligt beteende
och undandräkt. Varför övervunno de då sina betänkligheter, frågar man sig.
Jo, därför att man icke alltid kunde veta, huruvida den fullbordade handlingen
skulle utmynna i det grövre eller det lindrigare brottet. Man vet t. ex. icke,
när en person står inför tjuvnadssituationen, huruvida det, som han skulle
komma att tillgripa, skulle lia ett värde, som är större eller mindre än exempelvis
30 kronor. Av denna svårighet kan man emellertid, också dragaren helt
annan slutsats, nämligen att man bör låta bli att kriminalisera försök till stöld
och bedrägeri överhuvud taget, annat än i särskilda situationer, i vilka deit kan
påvisas sakliga grunder för ett sådant tillvägagångssätt.

Till god strafflagspolitik hör att i görligaste mån minska straffbarhetsområdet,
d. v. s. att söka upphäva sådana straffbud, som icke ha någon social
funktion att fullgöra. Men kriminalisterna. synas vara behärskade av en ävlan
att låta straffbarheten gripa mer och mer omkring sig. Straffet är dock icke.
som jag inledningsvis nämnde, något universalmedel för åstadkommandet av
ett idealiskt samhälle. Strafflagen är snarare en ultima ralia, den yttersta utvägen.
Men detta får icke missförstås. Det är icke en utväg, som man, ytterst.
alltid kan tillgripa. Inom det trånga område, där den överhuvud må tillgripas,
bör strafflagen vara en ultima ralia. Strafflagen har i värjo fall. en ytterligt
begränsad förmåga. Pressas strafflagen utöver sin förmåga, sa mister den sin
udd och sin skärpa. Straffet blir då så småningom ett förslöat. vapen också på
de områden, där det eljest verkligen hade en betydande funktion att fylla.

När jag läste detta betänkande, vilket skedde i går, därför att jag icke haft
tid att läsa det förut — jag kan därför icke heller behandla det sa fullständigt,
som jag hade velat — undrade jag över vad demokratiens gamla förkämpar
kring sekelskiftet skulle lia sagt, örn do nu kunnat se oss: örn de kunnat se, hui
den demokratiska reformivern koncentrerar sig på detta, jag skulle nästan vilja
säga, kriminaliseringsraseri. Vad skulle de val lia sagt, örn de samtidigt också
beaktat, hurusom den ofrånkomliga godtyckligheten i tillämpningen av en del
av dessa f örsöksbrot t spara gra f er enligt sakens egen natur framför allt måste

Nr 14.

Onsdagen ilen 15 april 1042 f. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
drabba de ekonomiskt svaga? Som jag förut påpekat, måste det vara hos dessa,
som antagandet av brottsligt uppsåt skulle kunna vinna preliminärt stöd, nämligen
i fattigdomens motivläge. Jag tror icke, att dessa pionjärer, som jag
åsyftar, skulle se värst glada ut. Snarare skulle de väl vrida sig i sina gravar.

Emellertid bär det icke alls varit min mening att rikta det ringaste ord av
klander vare sig mot justitieministern eller mot första lagutskottet. Bakom
deras ståndpunkt ligger ju straffrättskommitténs betänkande, uppgjort av mycket
framstående rättsvetenskapsmän, däribland en hovrättspresident och en
straffrättsprofessor. Naturligtvis har jag icke heller vare sig anledning eller
avsikt att klandra dessa framstående fackmän. Men jag vågar bestämt uttala,
att deras ståndpunkt i fråga örn försöksbrottet icke är motiverad av sakliga
synpunkter utan rent av är ovetenskaplig. I det avseendet ber jag först att få
läsa upp vad jag yttrade i ämnet till andra kammarens protokoll den 7 mars
1936. Jag sade: »Den visserligen uråldriga, men icke desto mindre den dag
i dag är.starkt och djupt motiverade principen ''hellre fria än fälla’, denna
gamla princip inom kriminalprocessew, synes mig ha en lika betydande motsvarighet
inom \rimm&\lag stiftning en. Det vill säga, må lagstiftaren noga
akta sig för att införa strafflagar, som icke äro ägnade att fullgöra sin sociala
funktion, strafflagar som icke kunna så. som lagstiftaren kanske hoppats, rycka
den allmänna moralen med sig, utan i stället möjligen rent av vålla en moralisk
uppresning.

Det är visserligen sant, att den så kallade moderna straffrätten tenderar
till att generellt utvidga straffbarheten till att gälla icke blott det fullbordade
brottet utan även försök till brott. Men det kan också visas, att just denna tendens
hos den moderna straffrättsvetenskapen beror på förbiseende av psykologiska
faktorer, som med nödvändighet betinga en strafflags sociala funktion
att rycka den allmänna moralen med sig, beror på förbiseende av den
nödvändiga förutsättningen för att icke straffet skall urarta till ett terroristiskt
medel i samhället. Det förhåller sig nämligen med den s. k. moderna straffrätten
och ifrågavarande misstag på följande sätt,

Fullt riktigt har man funnit, att vedergällningsidén icke bör utgöra någon
ledstjärna för lagstiftaren. Men, har man menat, det är vedergällningsidén, som
ligger i bakgrunden och begränsar straffbarheten till det fullbordade brottet och
nämmar försökets straffbarhet. Undanröj, säger man, den oförnuftiga vedergällningsidén,
och vägen är öppen för tanken, att försöket i princip såsom försöksbrott
bör beläggas med straff. I detta resonemang har man emellertid förbisett,
att vedergällningsidén. trots sin oförnuftighet, dock har haft en viss betydelse
för straffrättens socialt nyttiga utformande, nämligen just därigenom
att den har hindrat försökets generella bestraffning. Det är säkerligen denna
vedergällningsidéns nyttiga roll för straffrätten, som gjort, att den kunnat hålla
sig så länge, som skett. Saken är nämligen den, att vedergällningen förutsätter,
att en viss påtaglig effekt, en verkligt uppfattbar skada, bär uppstått genom
handlingen. Därmed förutsätter vedergällningen faktiskt detsamma, som
även måste förutsättas, för att straffet skall kunna fullgöra sin funktion att
rycka den allmänna moralen med sig. Detta kail straffet nämligen icke göra på
annat sätt än sa. att straffet i det allmänna medvetandet inpräglar vissa sociala
värdens, okränkbarhet. Men denna inprägling åter kan icke ske genom
straffet, så vida det icke i det allmänna medvetandet står klart, att ett socialt
värde faktiskt har blivit kränkt genom den bestraffade handlingen. Detta kan
visserligen inträffa, nämligen i särskilda fall, redan genom blotta försöket.
Men i allmänhet är det så, att det blotta försökets straffbarhet på grund av
denna synpunkt, som jag nu skisserat, kommer att strida emot straffets sociala
funktion. När utskottet» — alltså 1936 års utskott — »nu åberopar sig på vissa

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
moderna straffrättsprinciper i detta fall, så är detta därför enligt min mening
alls intet argument. Det återstår tvärtom att ingående undersöka, huruvida det
föreliggande försöket har sådan karaktär, att dess straffbarhet kan förenas
med straffets sociala funktion. För en sådan undersökning lämpar sig en kammardebatt
ännu sämre än förhandlingar i ett utskott.»

Så långt mitt föregående uttalande i kammaren. Nu kan man invända, att
det ju numera föreligger en vetenskaplig utredning i betänkandet, och då borde
väl dessa mina synpunkter anses ha fallit till marken. Jag uttalade mig år
1936, och den föreliggande utredningen blev färdig först år 1940. Jag vill
svara, att situationen nu är alldeles densamma som den var då, när jag tillät
mig uttala dessa ord. Straffrättskommittén har nämligen icke berört synpunkterna.
Jag menar naturligtvis icke. att kommittén skulle ha tillägnat sig dessa
synpunkter och utan vidare ha godtagit dem blott på grund av min argumentation.
Däremot menar jag, att straffrättskommittén möjligen hade bort taga
motiverad ställning till synpunkterna, i all synnerhet som de första gången
meddelades redan år 1920 i en kritik av straffrättens grundåskådningar. Hade
det icke varit rimligt, frågar jag, när det till och med gjorts nummer av dessa
synpunkter här i riksdagen, att denna rättsvetenskapliga kommitté hade intagit
ståndpunkt till dem och antingen bemött kritiken med argumentation eller
anslutit sig till densamma? Kommittén har emellertid gått förbi den med tystnad.
Det är icke för mycket sagt, att vid sådant förhållande kan icke den omständigheten,
att straffrättskommitténs betänkande föreligger, spela någon
roll till förringande av de nyss berörda synpunkterna.

Jag androg dem jämväl i kammardebatten örn Åkarpslagens avskaffande
den 5 maj 1937. Jag erinrade därvid om att för visso vår egen och andra äldre
strafflagar hade reella grunder på sin sida. när de blott i mycket begränsad
utsträckning hade kriminaliserat försöket. Därmed har jag naturligtvis aldrig
sagt eller velat säga, att försökets straffbarhet icke kan behöva utvidgas till
vissa nya fall; men principen måste då vara den, att försökets straffbarhet
endast får ifrågakomma, när själva försökssituationen har skapat en sådan
effekt, att det genom försökets straffbarhet kan göras klart för människorna,
att ett visst socialt värde har blivit utsatt för ett verkligt angrepp. Också är
det blott då, som objektivt sett en sådan situation föreligger, att man därifrån
kan ha någon befogenhet att draga preliminära slutsatser angående förhandenvaron
av ett brottsligt uppsåt.

Emellertid återstår nu något, som enligt min ringa mening är ytterligt
viktigt, när det gäller att bedöma hållbarheten av de tankar, som ytterst ligga
i bakgrunden för detta förslag för försökets utvidgade kriminalisering. I
själva verket har man aldrig övergivit vedergällningsidén. Det har skett blott
rent formellt. Men i realiteten har man icke gjort det utan blott tagit avstånd
från det praktiskt dugliga i vedergällningsidén; i övrigt har man bibehållit
den. Så ligger det till. Man har tagit avstånd från det, som kommit vedergällningsidén
att bromsa upp den s. k. moderna tendensen att generalisera kriminalisering
av försöket. Vedergällningsidén vill i viss analogi med maximen: öga
för öga och tand för tand, reagera mot brottslingen för det onda, som han gjort.
Den moderna straffrättsvetenskapen lägger tonvikten på brottslingens onda.
samhällsfarliga vilja, som skall ha kommit till uttryck, •—- låt vara i detta
fall, vid försöket, i mera minimal utsträckning —- och därvid ådragit honom
skuld. Genom sin skuld skall brottslingen ha gjort sig förtjänt av straffet,
sorn därför anses såsom en rättvis reaktion mot honom. Det är denna skuldlära,
som dominerar vår straffrätt, och som också dominerar de föreställningar,
som nu lett till förslaget örn försökets kriminalisering i denna vidsträckta omfattning.
Denna moderna skuldlära är precis lika primitiv, lika vidskeplig som

Nr 14.

Onfedagcn den 15 april 1042 f. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
den gamla vedergällningsläran, men den är sämre än den gamla vedergällningsläran
såtillvida, som den har utmönstrat just det som var dugligt i den
gamla vedergällningsläran, nämligen den brottsliga effekten såsom en nödvändig
förutsättning för straffbarhet.

Så ser alltså det rättsvetenskapliga underlaget ut för den kriminalisering
av försöket, som nu skall äga rum. Man borde verkligen en gång göra klart
för sig förljugenheten i denna lära, som alltjämt så ödesdigert dominerar
straffrätten, denna lära att brottslingen har ådragit sig skuld och följaktligen
har gjort sig förtjänt av ett straff, som genom denna hans skuld blir rättvist.
Jag ber er lägga märke till detta, som har betydelse icke blott i föreliggande
fråga utan överhuvud taget med hänsyn till strafflagsreformerna i landet.
Skulle straffet verkligen endast kunna motiveras, örn det vore rättvist, då
bleve konsekvensen, att hela strafflagen måste upphävas. Låt oss nu taga ett
exempel! Samma exempel, som jag så ofta använt just för att belysa saken
för sådana personer, som varken äro filosofiskt eller juridiskt orienterade!
Låt oss alltså taga exemplet med stöld och tjuvens bestraffning!

Är det icke obestridligt, att det i allmänhet är de fattiga men icke de rika,
som stjäla? Är det icke också uppenbart, varför det i allmänhet är de fattiga
men icke de rika, som stjäla? Kan det ligga någon rättvisa i att en fattig person
skall få'' lida för en handling, som han icke skulle ha kunnat begå, örn han
varit rik? Men, invänder ni: Det är icke alla fattiga, som stjäla. Det är mycket
sant. Men det, som här, inom de fattiga lagren, skiljer fåren från getterna
och driver de senare till brott, är omständigheter, över vilka en människa på
intet sätt kan vara herre; det är omständigheter, som äro henne övermäktiga.
Det är fråga örn levnadsmiljö och uppfostran; örn intellektuell förmåga att
värdesätta en handlings sociala karaktär och överblicka dess konsekvenser;
samt örn moralisk kraft att kunna motstå frestelsen. Det är sålunda fråga
örn dels påtvingade yttre omständigheter och dels ärvda anlag på intellektets
och känslans områden. Kan något som helst sakligt utletas ur detta påstående,
att rättvisan kräver, att man skall straffas för en handling, som kanske icke
berott på annat än att man haft de och de föräldrarna, som kanske icke berott
på annat än att man fötts och vuxit upp i storstädernas fattigkvarter, som
kanske icke berott på annat än att man av föräldrar eller andra handledare
skickats ut att uppsnoka vad ätbart som helst för att stilla sin hunger, ja för
att i nödfall taga ur andras fickor och gömmor, eller för en handling slutligen,
som kanske icke berott på annat än att man blivit uppfostrad av och tillsammans
med förbrytare och annat slödder? Man vore verkligen frestad att fråga sig,
hur den hjärna vöre beskaffad, som söker hävda, att rättvisan kräver, att en
person straffas för handlingar, som ha sin orsak i dessa honom absolut övermäktiga
omständigheter, som jag nyss gav exempel på. Jag säger, att man
vore frestad att ställa en sådan fråga, örn man icke visste, att resonemanget
inte alls har något med intellektet att skaffa utan beror på nedärvda rättsliga
fördomar. — Vad jag sagt i fråga örn tjuvnadsbrott har naturligtvis mutatis
mutandis sin tillämpning beträffande vilka brott som helst.

Må man icke bli chockerad av detta. Jag menar naturligtvis icke, att strafflagen
skall upphävas, ehuru detta är den konklusion, som man vanligen drar
av nyss gjorda uttalanden. Jag menar ingalunda, som^ sagt, att strafflagen
skall upphävas. Jag endast hävdar såsom absolut ofrånkomligt, att det är
rent nonsens att tala örn brottslingens skuld och om straffets därav följande
rättvisa karaktär. Ett straff bud är varken rättvist eller orättvist. Det ligger
icke alls, och kan icke heller, ligga på det planet, Strafflagen uppehälles, pa
det att samhället må kunna leva och människorna må kunna leva i samhället
såsom samhällsindivider. Är icke detta en tillräcklig motivering? Skall denna

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
motivering —- att samhället för sin egen existens måste hålla sig med en
.strafflag — anses vara så svag, att man nödgas komplettera den med dessa
förljugna idéer om straffets rättvisa? Strafflagen och dess uppehållande äro
helt enkelt att betrakta som en samhällets funktionering. Det är lika litet
mening i att fråga efter straffets rättvisa som att motivera människokroppens
olika funktioner med att de äro rättvisa. Jag skall icke taga något drastiskt
exempel, jag skall blott göra ett påpekande. Bryr någon sig örn att fråga, om
det är rättvist eller orättvist att taga på sig överrock till skydd mot vinterkylan,
eller att förse sig med mat och dryck till stillandet av hunger och törst?
Är icke allt dylikt tillräckligt motiverat av behovet för den egna existensen?
Precis på samma sätt förhåller det sig med samhället och strafflagen; säger
alltså icke straffet. (Detta är blott ett utslag av den i kraft varande strafflagen.
) Samhället håller sig med en strafflag för att kunna existera. Örn det
icke funnes någon strafflag skulle samhället översvämmas av sådana handlingar.
som vi tack vare strafflagen kunna kalla för brott.

Ja, herr talman, ser man saken på detta sätt blir det omöjligt ätt led straff
söka reagera mot människornas blotta viljebeskaffenhet såsom sådan. Mina
i det föregående gjorda antydningar örn sammanhanget mellan skuldidén och
den lära, som utgör bakgrunden till detta förslag örn försökets straffbarhet,
få vara tillräckliga. Det bleve för långt att här försöka utföra saken fullständigt.

Jag vill till sist nämna, att jag i det stora hela gillar vad herr Branting sagt
i sin reservation även på de andra, av mig icke berörda punkterna. Jag tror
emellertid, att redan denna min kritik av förslaget, såvitt detta avser utvidgningen
av försökets straffarbetsområde, är tillräcklig för att motivera ett avslag.
Såsom jag ser på saken, är det omöjligt att komma med någon detaljerad
korrigering av förslaget. Jag kan icke heller subsidiärt instämma med herr
Karl Johan Olsson m. fl. i deras reservation. Jag anser icke, att den lag, som
bomme till stånd i överensstämmelse med de yrkanden, som i nämnda reservation
framställts, vore tillfredsställande, och därför har jag, herr talman, icke
annat att göra än att yrka bifall till herr Bräntings reservation.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Gezelius: Herr talman! Det föreliggande lagförslaget, som i första
hand avser de s. k. förmögenhetsbrotten, utgör enligt min mening i det stora
hela en såväl sakligt som formellt skickligt utförd reglering av de spörsmål,
som upptagits till behandling. Förslaget innebär, såsom den föregående talaren
framhöll, en betydande utvidgning av området för handlingars straffbarhet.
Härigenom har å ena sidan — och det måste erkännas — på ett förtjänstfullt
sätt åtskilliga luckor i den nu gällande strafflagstiftningen överbyggts, men
å andra sidan -— och det är jag fullt pa det klara med har kriminaliseringen
av vissa handlingar sträckt sig så långt, att det. ur vissa synpunkter synes
ägnat inge betänkligheter. Detsamma gäller i viss mån den icke oväsentliga
skärpning i straffsatserna, som förslaget innefattar.

Att närmare ingå på de frågor, som här uppställa sig, skulle föra för långt.
Men om jag också delar några av de betänkligheter, som herr Lundstedt framfört
beträffande förslaget om utsträckning av straff för försök till de lindrigaste
brott, som det här är fråga örn — och dessa betänkligheter äro rätt stora
hos mig_vill jag icke gå in på en debatt av den gamla tvistefrågan örn för sökens

bestraffning. Jag kan emellertid icke dela herr Lundstedts argumentering.
Den synes mig gå alltför långt. Även med de utgångspunkter, soln herr
Lundstedt gav. att straffet blott finns till för samhällets egen skull, dådet gäl -

Nr 14.

Onsdagen deli 15 april 1942 i. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
ler att skydda sig mot brottsliga handlingar, måste det givetvis anknytas till
såväl det onda uppsåtet som den objektiva handlingen. Samhället måste skydda
sig mot personer, som ha ett ont uppsåt. Det måste skydda sig mot handlingar,
som äro skadliga för samhället. När det gäller att anknyta till detta de subjektiva
och objektiva rekvisiten för straff, är det uppenbart, att gränsdragningen
mellan det straffbara och det straffria icke kan ske genom lagparagrafer. Det
måste ytterst komma att många gånger bli fråga om att straffbarheten får avgöras
av rättstillämpningen. Jag tror, att det är en mycket felakig målning,
som herr Lundstedt gav, då han trodde, att rättstillämpningen skulle tillgå på
ett så lättvindigt sätt, som förutsattes i det exempel, som han valde. Jag tror
icke heller, att det är möjligt att i strafflagstiftningen verkställa den differentiering
och hålla de linjer som herr Lundstedt drog upp. Jag tror, att han
förlyft sig på den uppgiften. Därmed har jag emellertid icke velat säga, att
icke åtskilliga av de betänkligheter, som lågo bakom den föregående talarens
resonemang, delas av mig. Jag har emellertid efter övervägande stannat vid
att förslagets förtjänster äro så stora, och att möjligheterna att finna en annan
form -— i varje fall nu — äro så små, att jag trots dessa betänkligheter kan
ansluta mig till utskottets förslag.

Det är endast på två punkter, som jag funnit anledning reservera mig mot
förslaget. Den första finns angiven i -den av herr Karl Johan Olsson m. fl. vid
20 kap. 2 och 3 §§ antecknade reservationen. Enligt nu gällande lag utgör
straffet för snatteri, den lindrigaste graden av stöldbrott, böter eller fängelse i
högst sex månader och straffet för bodräkt böter till högst dubbla värdet av det
undandragna, därest icke synnerligen försvårande omständigheter föreligga. Böter
är alltså nu normalstraffet för dessa brott. I det föreliggande förslaget är
normalstraffet för dessa brott fastställt till fängelse eller böter, vilket innebär,
att fängelse skulle komma att utgöra normalstraffet för de lindrigaste formerna
av tillgreppsbrott. Frågan huruvida en sådan skärpning av straffet för
snatteri och bodräkt kan anses motiverad, har jag besvarat nekande. Jag kan
nämligen svårligen finna, att det allmänna rättsmedvetandet eller andra omständigheter
skulle kräva, att straffet för den, som begår bodräkt eller snatteri,
skulle på sätt nu föreslås skärpas i förhållande till vad som nu gäller, då böter
och icke frihetsstraff utgör normalstraffet. Det synes mig föreligga anledning
att ta i betraktande, att det beträffande tillgreppsbrotten är fråga om en
mångfald grader av den brottsliga viljan och brottets samhällsfarlighet. De allra
lindrigaste graderna av egendomsbrottet, stöldbrottet, kännetecknas, då fråga
icke är om upprepad förseelse, förvisso icke i och för sig i regel av någon större
grad av brottslighet eller samhällsfarlighet. Härutinnan har säkerligen en
märkbar omsvängning i rättsuppfattningen ägt rum, sedan 1734 års lag tillkom.
Ingen lärer väl kunna påstå, att vår nu gällande strafflag ger efter i
fråga örn straffrättslig reaktion mot stöldbrott. Likväl har lagen nöjt sig med
att i de fall, då värdet av det stulna icke uppgår till 30 kronor, stadga böter
som normalstraff och fängelse i sex månader såsom högsta straff. Och väl är att
märka, att hänsyn då icke tas till örn brottet, oavsett det tillgripnas ringa
värde, är av ringa svårighetsgrad eller icke. Även om en stöld av 25 kronor
skulle vara förenad med omständigheter, som tyda på en svår brottslig vilja
eller samhällsfarlighet, är normalstraffet böter och högsta straffet fängelse i sex
månader. Den oegentlighet, som detta innebär, är tillrättalagd i det nu framlagda
lagförslaget. Nu föreslås i 20 kap. 2 § denna bestämmelse: »Är stöld med
hänsyn till det tillgripnas värde» — som nu kan komma att ligga över de 30
kronorna men givetvis i praxis kommer att hålla sig kring den gamla bestämmelsen
— »och övriga omständigheter vid brottet att anses som ringa, skall för
snatteri dömas till fängelse eller böter.»

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)

Lagändringen innebär alltså, att man utöver kravet på ett ringa värde hos
det tillgripna uppställer jämväl fordran att omständigheterna i övrigt skola
vara sådana, att det rör sig örn ett lindrigt brott. Därmed har man avgränsat
brottsbestämningen för snatteri på ett fullt effektivt sätt till de allra lindrigaste
formerna.

Det är därför att det nu framlagda förslaget på denna punkt innebär en så
avsevärd skärpning och därför att det så tydligt avgränsar de lindrigaste fallen,
som jag icke ansett mig kunna biträda, att normalstraffet vid denna undre
gräns skärpes från nu gällande böter till frihetsstraff, ett straff som jag inte
anser att man bör tillgripa beträffande lägre brottsgrader. Jag skall dock inte
här gå in på de skäl, som tala för och emot frihetsstraffets tillämpning vid
mindre förseelser.

I väsentliga delar gäller vad jag nu anfört även beträffande bodräkt. Även
här har en avgränsning av tillämpningsområdet skett. Tidigare omfattade bodräkt
icke endast att makar, barn, föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar
eller dödsbodelägare drogo något lönligen undan varandra, utan stadgandet gällde
även andra, »som i samfällt bo eller bolag äro». Nu skulle bodräkt begränsas
att avse, örn någon stjäl från dödsbo, vari han är delägare, eller örn makar,
syskon eller barn stjäla från varandra, medan de sammanbo. Man har sålunda
uteslutit dem »som i samfällt bo eller bolag äro».

Det är givet, att ett sådant brott som det ifrågavarande många gånger är av
synnerligen lindrig art, medan det i andra fall kan vara förenat med synnerligen
försvårande omständigheter. Men anledningen till att bodräkt redan tidigare
brutits ut ur de övriga förmögenhetsbrotten och liksom nu givits en särskild
behandling har just varit den att brottet av många skäl, främst samhörigheten
mellan den brottslige och målsäganden, synts böra erhålla en mildare
bestraffning, och dessa skäl äga i stort sett alltjämt sin giltighet.

Slutligen .ha vi reservanter fäst uppmärksamheten på, hurusom straffet för
de lindrigaste formerna av bedrägeri, bedrägligt beteende och förskingring,
undandräkt, i förslaget fastställts till böter eller fängelse. Där är alltså normalstraffet
för lindrigaste arten av brott fastställt, icke till fängelse utan till
böter, ehuru i varje fall beträffande bedrägeri straffet sammanfaller med straffet
för stöld.

Jag har, herr talman, på nu anförda skäl anslutit mig till den vid 20 kap.
2 och 3 §§ fogade reservationen, till vilken jag sålunda yrkar bifall.

Jag skall sedan med några ord beröra den reservation, som jag har antecknat
vid 18 kap., dock utan att nu ställa något yrkande.

Nu gällande lag stadgar straff för den, som far med spådom, signeri eller
annan vidskepelse för att därmed öva bedrägeri eller förskaffa sig vinning därav.
Straffrättskommittén föreslog, att bestämmelsen skulle utgå, enär straff
icke är något lämpligt medel att bekämpa vidskepelse.

Detta argument är så till vida mindre hållbart, som det icke är vidskepelsen
straffet riktar sig mot, utan mot den som utnyttjar andras vidskepelse till att
förskaffa sig ekonomisk vinning. I praxis förstås med stadgandet, att detta
utnyttjande skall ske vanemässigt. Endast i den mån denne vanemässige ockrare
på medmänniskors vidskeplighet medger, att han själv inser att hans uppgifter
örn siareegenskaper m. m. äro oriktiga, kan han straffas för bedrägeri.
För att stoppa dylik verksamhet, som sker i vinningssyfte, räcker alltså icke
stadgandet örn straff för bedrägeri. Detta medger utskottet uttryckligen i sin
motivering.

I propositionen tog departementschefen upp stadgandet under motivering, att
det slutliga avgörandet av frågan, huruvida kriminalisering skulle bibehållas
av sadant brott, som icke enbart vore att anse såsom förmögenhetsbrott, borde

Andra kammarens protokoll 10J/2. Nr lh. 5

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
träffas vid den fortsatta utredningen rörande revision av strafflagens speciella
del. Denna motivering har synts mig tillräckligt bärande, i synnerhet som utskottet
överhuvud taget inte närmare har diskuterat, huruvida här finnes någon
lucka att fylla.

Det nu gällande straffbudet tillämpas alltjämt, även om det på grund av bevisningssvårigheter
och andra förhållanden sker i ett fåtal fall.

Att det vore önkvärt att åtminstone i de svåraste fallen stävja en yrkesmässig
verksamhet på detta område lärer väl icke kunna bestridas. Det finns tyvärr
— det känner jag från min juridiska verksamhet — inte så få, som regelmässigt
betala sin tribut för att få se in i framtiden, och det är många gånger
här i det långa loppet fråga örn belopp av betydelse för det stundom ekonomiskt
svaga klientelet. Mot detta må invändas att här hjälper endast upplysning. Men
tyvärr tycker jag mig ha märkt att det enda intresse, som ägnats denna sak,
är den s. k. upplysningsverksamhet, som för närvarande bedrives inom vissa delar
av den svenska pressen, där man genom att taga in förutsägelser och horoskop
utnyttjar vidskepelsen sig till vinning, ett missförhållande som det för
närvarande inte gjorts någonting för att råda bot på.

Jag är fullkomligt medveten örn att ifrågavarande lagstadgande är moget att
ersättas och att man kanske icke straffrättsligt kan finna någon ny lämplig form
för bekämpandet av bedrägerierna på detta område; upplysning måste här ytterst
vara medlet. Men ingen har dock påstått, att stadgandet är direkt till
skada. Snarare skulle man möjligen kunna påstå, att det gör en viss nytta, då
dess tillvaro i allt fall — för att anlägga en synpunkt som också herr Lundstedt
anlade — innebär ett samhällets fördömande av en verksamhet, som då den
utövas vanemässigt i vinningssyfte icke kan anses önskvärd. Lagrådet har inte
heller funnit anledning till någon anmärkning mot departementschefens resonemang
på den punkten.

Det enda skäl, som föranlett utskottet att avslå departementschefens hemställan
att frågan örn straffbudets vara eller icke vara skulle få anstå till dess
frågan foges upp i sitt naturliga sammanhang, synes mig vara, att utskottet
funnit den medeltida dräkten så stötande ful, att städningslusten tagit överhand.
Kanske har man trott att den, som inte deltoge i en sådan städning,
skulle kunna, örn ock med orätt, betraktas såsom den vilken enfaldigt nog vill
bekämpa vidskepelse med straff.

Jag har för min del förmått kuva min städningslust, enär jag anser att det
icke föreligger tillräckligt stark anledning att på denna punkt avslå propositionens
förslag.

Herr Lundstedt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Det är endast två av herr Gezelius’ anmärkningar, som jag anser
mig böra bemöta.

Den ena var att jag skulle ha givit en alltför överdriven målning av lättvindiga
förfaringsmetoder inom rättskipningen. Jag har inte givit någon sådan
målning, och jag var särdeles angelägen ■— jag vill minnas att jag tog i
ganska energiskt på den punkten — att förebygga ett sådant missförstånd
i anledning av vissa mina uttalanden.

Vidare invände herr Gezelius mot mitt resonemang, att brottet ju har
både en subjektiv och en objektiv sida. Den anmärkningen förstår jag inte
heller, ty detta har jag väl inte på något sätt förbisett. Men jag har sagt —
och det är en lång historia, som jag nu inte kan rekapitulera i dess helhet
— att strafflagen inte kan vara den läromästare på visst moralinstinktens
område som den bör vara, örn det inte finns något mer att taga på än det
minimala, som vanligen föreligger vid åtskilliga av dessa försök till brott.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

\r 14.

Förslug^ till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
Vidare papekade jag, att da det salunda stundom är nästan omöjligt att få
några hållpunkter i personens handlingssätt, eftersom handlingarna äro så
minimalt objektiverade, för den subjektiva inställningen, får man gå till
sådana saker som klädsel, fattigdom o. s. v. nämligen såvitt det rör sig örn
förmögenhetsbrott.

Vidare anförde

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast i anledning
av den av herr Branting framställda reservationen. Riksdagens ledamöter ha
JU kunnat läsa denna reservation i utskottsbetänkande^ vilket delades ut på
ett mycket tidigt stadium för att man skulle vara i tillfälle att noga sätta sig
in i den stora fråga det här gäller.

„ Jag vill då först säga, att vi inom första lagutskottet blevo mycket förvånade
över att denna reservation framställdes, ty det fanns inte, när vi
hunnit till slutet av vårt arbete i denna sak, någon anledning att tro, att en
dylik reservation skulle komma, och det var först när vi justerade betänkandet,
som herr Branting anmälde att han ville reservera sig. Jag tillät mig
säga ~ ocl} ■ia8'' tror att det var flera än jag som gjorde det — att det inte
var fullt riktigt att, utan att något yrkande tidigare ställts, komma med en
sadan reservation som denna sedan beslutet var fattat. Vi ville likväl inte
hindra att reservationen framställdes, ty det skulle kanske då ha sett ut, som
om man inte ville låta andra synpunkter än utskottsmajoritetens komma till
uttryck. Men samtidigt sade jag för min del till, att jag ansåge mig oförhindrad
att när ärendet komme inför riksdagen redogöra för, hur det hela
gått till. Det kunde nämligen, framhöll jag, hända att man här koni och
Dagade, varför herr Bräntings synpunkter icke på något sätt fått göra sig
gillande och varför han blivit ensam örn sitt yrkande. Det borde därför, ansag
jag, klargöras att de synpunkter, som återfunnes i reservationen, visserligen
tidigare till största delen varit framförda såsom kritik av förslaget,
men att de inte da utmynnat i något yrkande örn avslag på det liela.

När vi nu i dag i kammaren behandla detta stora ärende, uppträder herr
Lundstedt, som själv är ledamot av första lagutskottet, här — vilket ju inte
är första gången — såsom anstår en lärd man och kritiserar utskottets ståndpunkt,
trots att herr Lundstedt inte har besvärat sig med att vara med i utskottet
någon enda gång vid behandlingen av denna fråga. Herr Lundstedt
kan ju göra hur han vill i det fallet, men jag anser mig lia rätt att säga, ätt
tor mm del skulle jag icke vilja använda ett dylikt arbetssätt. Ifall man’vill
vinna resultat i en fråga, brukar man ju infinna sig i utskottet, örn man har
plats där, och framföra sina synpunkter, så att utskottsledamöterna kunna
taga ställning till dem. Att jag inte är ensam om den uppfattningen, fann
jag av kammarkamraternas reaktion under det herr Lundstedt talade här.

dag kan således inte annat än beklaga, att herr Lundstedt även denna
gang använt sig av ett dylikt arbetssätt, och jag hoppas att det inte skall
ilända i fortsättningen också, utan att det utskott, som herr Lundstedt tillhör,
skall lia förmånen att få lia honom med i arbetet, så att man kan taga
nöjaktig hänsyn lill vad lian har att anföra. Att begära att här i kammaren
det stora flertalet skall kunna följa med och taga ställning till synpunkter
såuana som herr Lundstedt utvecklat går ju inte. Det visade sig också att
under den tid herr Lundstedt talade var kammaren inte iner besatt än nu,
vilket ju är ganska glest med hänsyn till det stora ärende vi nu behandla.

Det är ju helt naturligt att i en fråga som denna, det kan uppstå delade
meningar, inte bara örn detaljer, utan även örn själva huvudsaken. Men i detta

68 Nr 14. Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen ni. rn. (Forts.)
fall Ilar ju inom utskottet, om nian bortser från herr Bräntings reservation,
rått en mycket stor enighet, ty de meningsskiljaktigheter, som framkommit
på ett pär punkter, röra endast mindre detaljer i det stora hela.

För en ledamot av kammaren, som icke är vare sig professor, domare eller
advokat, är det naturligtvis svårt att ha ett lika bestämt omdöme örn och taga
en lika bestämd ställning till detta lagförslag som de lättslärda,. Men även
vi lekmän måste ju försöka bilda oss en uppfattning, sedan vi suttit och
åhört debatten bland de lärda. Det är dock inte, herr Lundstedt, bara vi enkla
lekmän, som sitta i första lagutskottet och nu få en sa stark kritik av herr
Lundstedt, utan i utskottet finnas ju också ledamöter, vilka, även örn de inte
äro professorer, likväl sysslat så mycket med större rättsfrågor och med
praktiskt arbete på området, att man får tillmäta även deras omdöme inte
så litet värde. För min del har jag naturligtvis måst se på detta _ lagförslag
med lekmannens ögon. Jag har ju haft förmånen för min personliga del att
vara med även under förberedelserna, och jag måste säga, att här såsom annorstädes,
när man börjar komma in i saken, blir det enelid del fall, örn vilka
man får en uppfattning som man sedan måste ändra på, när saken blir närmare
belyst. Efter mitt deltagande i arbetet på detta område är jag_ emellertid
i likhet med första lagutskottets majoritet beredd att här i riksdagen
vara med om att antaga detta lagförslag trots den kritik det fått av herr
Lundstedt. Jag vill säga, att mitt omdöme örn förslaget icke ändrats i någon
mån, sedan jag hört herr Lundstedts anförande.

När herr Lundstedt talade, kom en kammarledamot fram till min bänk,
där jag satt, och viskade något till mig, som jag tar mig friheten att här återgiva.
Jag förmodar, att det icke är värre, än att man kan omtala det. Denne
ledamot sade till mig: hur kan en professor stiga upp och hålla ett sådant
anförande som herr Lundstedt nu hållit? Ja, säg det, sade jag, ty jag var
själv förvånad över att han kunde göra det.

Han säger här, att lagförslaget saknar vetenskaplig grund. Hur kan en professor
säga något sådant örn detta förslag? Jag skulle förstått det, örn
en lekman i sin djärvhet skulle påstått något sådant, men att en professor
uttalar sig på detta sätt, är väl litet för mycket. Nu meddelade herr
Lundstedt själv, att han först i går var i tillfälle att taga del av detta lagförslag,
som han i dag är färdig att utdöma pa detta sätt. Straffrättskommitten
tillsattes, som riksdagsledamöterna behagade erinra sig,_ år 1937. Den har arbetat
i dagar, månader och år, innan den kommit till sitt resultat. Och innan
detta förslag har kommit fram, har det förelegat en massa förslag —- var och
en vet ju, att så får man gå tillväga i en kommitté — och man har diskuterat
och gallrat. Man har behövt så lång tid på sig. Men herr Lundstedt behöver
bara en natt för att vara färdig att säga, att förslaget är förkastligt.

Herr Lundstedt talade i början av sitt anförande örn, hurusom det vid flera
tillfällen inträffat, att han glömt att lämna brödkuponger. Alltså har jag gjort
mig skyldig till försök till bedrägeri, säger herr Lundstedt. Det är väl ingen
här i riksdagen som icke förstår, att här har herr Lundstedt gått mycket längre
i sitt uttalande, än han kan sakligt försvara. Ty icke vill väl herr Lundstedt
säga, att örn han eller jag eller vem som helst nere i matsalen glömmer att betala,
vi därmed gjort ett försök till bedrägeri. Det fordras väl först, att det
ligger ett uppsåt bakom, innan det kan bli fråga örn något bedrägeri. Jag kan
Järför väl förstå, vad denne ledamot sade till mig: hur kan en professor tala
på detta sätt? Även örn man är lärd, är det nog erforderligt, att man tar litet
längre tid på sig. Vi som sitta här i riksdagen försöka så gott vi kunna efter
våra kunskaper och vår förmåga att bilda oss en uppfattning. Här sitta vi
flera dagar i veckan timme efter timme, och när vi sedan komma till ett resul -

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
tat och får det utdömt på sätt som herr Lundstedt gjorde i dag, då blir man
inte — ja, jag vågar icke säga, vad jag helst ville säga — men jag kan säga,
att då blir man inte glad åt en sådan kritik, utan då har man rätt att säga, att
kanske även kritikern hade behov av att taga en vecka på sig och läsa igenom
förslaget, innan han kommer med ett så bestämt omdöme.

Nu är jag en lekman på detta område, som jag förut sade — och det behövde
jag egentligen icke säga, ty det är ju allmänt bekant — och jag kan naturligtvis
därför icke ha samma möjligheter som en rättslärd att gå igenom ett så stort
lagförslag som detta. Men jag har nied hjälp och efter samråd med en person,
som varit med örn att utarbeta detta förslag, ändock fått fram några erinringar
gentemot herr Bräntings reservation, och det är dessa som jag skulle vilja föredraga
här, även örn de icke komma till någon annan nytta än att i protokollet
stå som en motvikt till vad herr Branting anfört i sin reservation.

Man kanske frågar sig: vad ha ni från utskottets sida att anföra gentemot
de synpunkter som herr Branting anfört? Då vill jag endast säga, att genom
att förslag till ny lagstiftning framlägges för en hel grupp brott på en gång
möjliggöres bättre översikt över att de skilda delarna i en ny strafflag komma
att passa ihop. Det blir ett snabbare steg till förnyande av den föråldrade
strafflagen. Herr Branting framhåller, att införande av ny lagstiftning för en
grupp brott nödvändiggör ändringar beträffande andra grupper, utan att dessa
likväl bli definitivt reviderade. »Strafflagen kommer därför att förete bilden av
ett hus under ombyggnad, där vissa partier äro nybyggda, andra provisoriskt
reparerade och åter andra fortfarande ha sitt gamla skick.» En sådan ordning
för ombyggnad av ett hus skulle ju vara ofrånkomlig, om de som bodde i huset
hela tiden måste bo kvar under ombyggnaden, och strafflagen kan ju icke under
någon tid vara upphävd för att därefter återuppstå i ny gestalt. De av herr
Branting framhållna svårigheterna äro alltså nödvändigt förbundna med en
lagstiftning av nu förevarande slag, och då herr Branting icke heller rekommenderar
någon annan bättre metod, måste man utgå ifrån att han vill ha
strafflagen helt oförändrad. Härigenom skulle emellertid vissa fördelar som
de föreslagna lagändringarna skulle medföra gå till spillo. Jag skall här punktvis
upptaga till bemötande vissa delar av reservationen.

Jag vill då först framhålla, att genom att man samtidigt behandlar tjuvnadsbrotten
och andra förmögenhetsbrott, kan lagstiftningen återspegla den förskjutning
i betydelse som inom det ekonomiska livet ägt rum från tjuvnadsbrotten
till andra förmögenhetsbrott. Förr ansågs tjuven som samhällets värsta
fiende. Bedragares och förskingrares gärningar ha visserligen mera sken av
rättsenlighet, men de äro å andra sidan bättre rustade i den samhälleliga kampen
för tillvaron. Förskingraren har anförtrodd egendom örn hand. Bedragaren
åtnjuter åtminstone så mycket förtroende, att han blir trodd, när han ljuger.
Förslaget genomför likställighet genom mildring och förenkling beträffande
tjuvnadsbrotten, genom utfyllande av luckor och utveckling beträffande andra
förmögenhetsbrott. 1937 års ändring av straffsatserna för vissa brott har blivit
satt i system.

Jag vill här ta ett exempel på vad som sagts under den föregående punkten
och betona den konsekventa gradindelning som är genomförd. Förslaget är nu
uppställt på det sättet, att örn man tar stöldbrotten, ha vi först snatteri, sedan
stöld och så grov stöld. När det gäller bedrägeri, så börjar det med bedrägligt
beteende, som är det lindrigaste brottet här, vidare bedrägeri och grovt bedrägeri.
I fråga om förskingring är graderingen: undandräkt, förskingring och
grov förskingring. När det gäller återfall har också i förslaget ordnats på ett
för tjuvnadsbrott och andra förmögenhetsbrott likartat sätt. Nu finnas stela
regler örn andra, tredje, fjärde resan o. s. v. vid tjuvnadsbrotten och ingenting

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
vid andra förmögenhetsbrott. Förslaget upptar en allmän regel, enligt vilken
alla förmögenhetsbrott kunna grunda återfall till andra sådana, men verkan
av att återfall föreligger har gjorts mjukare. Herr Branting vitsordar vinsten
av att de olika resorna kommit bort men ifrågasätter lämpligheten av att låta
ett förmögenhetsbrott grunda återfall i förhållande till ett annat, t. ex. stöld
i förhållande till bedrägeri eller omvänt. Man kan då fråga: varför har herr
Branting på denna motivering yrkat avslag på hela propositionen, vilket ju
skulle utesluta även den ostridiga vinst som även han erkänner här förefinnes.
Örn det erfordras en ändring i återfallsregeln, kan detta ju ske genom en ändring
av den paragraf som reglerar dessa förhållanden.

Det har emellertid blivit nya former för oredlig förvärvsverksamhet, och
dessa föreslås reglerade i strafflagen. Man anser från sakkunnigt håll, att detta
skulle vara bättre än att lia dem i specialförfattningar. Sålunda har ocker införts
i strafflagen och har utsträckts att gälla ocker även i andra fall än vid
kredituppgörelser, t. ex. vid köp och hyra. Straffet har blivit skärpt. Man har
också infört begreppet ockerpantning. Likaså har svindleri upptagits i strafflagen.
I direktiven för kommittén påtalades, att s. k. allmänfarligt bedrägeri,
t. ex. i form av oriktiga uppgifter angående bolags, föreningars eller dylika
företags ekonomiska ställning, hittills icke varit straffbart redan i och med
att de oriktiga uppgifterna lämnas. Nu har det blivit behörighetsmissbruk.
Missbruk utanför sysslomannaskap av behörighet att rättsligt förfoga över
annans förmögenhet har hittills ej varit straffbart, t. ex. att den som sålt en
fastighet men ännu har lagfart begagnar sig därav till att uttaga nya inteckningar.

Benämningar på brotten lia konsekvent införts i lagen, och det är väl tydligt,
att de även böra konsekvent upptagas i domarna. Detta underlättar för
allmänheten att tillgodogöra sig lagstiftningens uppfattning örn brotten. Vissa
till en början främmande namn, som finnas upptagna här, lia diskuterats i
tidningspressen. Så har det varit med ordet »häleri». Det förefaller, som örn
man — det har jag också fått bekräftat vid samtal med kamrater här i riksdagen
— på deli korta tid som förflutit, sedan propositionen framlades, mer
oell mer förstått, vad häleri är, och man har funnit, att det är ett bra namn.
Så torde det val även bli med de andra nya benämningarna, som äro upptagna
i lagen.

Ordentliga beskrivningar på brotten lia konsekvent införts. Nu står det örn
stöld: »var som stjäl gods eller penningar», om bedrägeri »var som . . . bedrager
sig till gods eller penningar», örn förskingring »förfalskar man, svikligen
förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods det man
i besittning haver».

Den nya konstruktionen av förskingringsbrotten, s. k. avbetalnings förskingring,
blir ej hänförd till förskingring utan till lindrigare brott: olovligt förfogande.
S. k. penningförskingring räknas däremot som verklig förskingring
och ej som trolöshet mot huvudman.

De föreslagna reglerna om straff för försök medföra större jämnhet i fråga
örn den punkt på vilken ett brottsligt förfarande blir straffbart. Försöksgärningarna
äro nu icke alltid straffria utan ofta straffbara såsom särskilda brott.
Det är en sak, som professor Thyrén på sin tid mycket sysslade med, och
vi lia också här i riksdagen mycket sysslat med den. Det var under den tid,
då den olycksaliga Åkarpslagen gällde. Professor Thyrén framhåller, vilken
ojämnhet det förut varit på denna punkt. Den som tillägnar sig villebråd.å
annans jaktmark, begår ett slags förmögenhetsbrott. Han straffas emellertid
för olovlig jakt, även örn han skjuter och bommar, ja till och med om han går
med bössa i skogen men aldrig sett något villebråd. Nog är det då konstigt,

Oasdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
att den som anträffas i färd med att bryta upp ett kassaskåp icke alltid är
straffbar utan blott om fullbordat brott föreligger. Örn vi gå till vissa domstolsutslag,
kunna vi finna, att här ha domstolarna många gånger mött stora
svårigheter, och jag har icke hört, att någon domare haft annan uppfattning,
än att det är viktigt, att dessa förhållanden bli reglerade på ett annat sätt än
som hittills varit förhållandet.

Jag har här ett exempel angående försök, som blivit refererat i Nytt juridiskt
arkiv 1930 sid. 378. Där heter det: »På grund av upprepade mjölkstölder
i ladugård utsattes vakt i ladugården. På natten kom en för stöld förut
straffad person, reste en stege mot väggen och klättrade upp till ett öppet
fönster, men då skällde en hund som vaktmanskapet hade med sig, varför tjuven
icke kröp in genom fönstret utan hoppade ned från stegen och försökte
springa sin väg.» Det är ej nöjaktigt, att straffbarheten i dylikt fall är beroende
av örn fullbordat inbrott föreligger eller ej.

Vidare kräves straff för försök till stöld även i fråga örn andra stölder än
inbrott. Fickstöld kan t. ex. egentligen blott upptäckas, då tjuven gripes på
bar gärning vid försöket, ej sedan han hunnit försvinna i hopen. Lika starka
skäl föreligga att straffa försök till bedrägeri. Försök till förskingring är visserligen
sällsyntare, därför att förskingraren själv har egendomen örn hand.
Försöker han förskingra, så kan han också lyckas därmed. Man har likväl ansett,
att straff för försök här kan vara behövligt, nämligen då förskingraren
försöker att sälja eller pantsätta det anförtrodda godset men blir avslöjad på
detta stadium.

Beträffande andra brott än förmögenhetsbrott innebär propositionen, att
straff för försök konsekvent införes vid de allra grövsta brotten, t. ex. dråp.
Försök till dråp är ju straffbart, i den mån det innefattar misshandel. Men
varför skulle det vara straffritt att t. ex. försöka knuffa någon utför en brant
eller under en bil? Vid utskottets genomgång av fall vari försöksbestämmelser
införts vid andra brott än förmögenhetsbrott, har inte ett enda fall påvisats där
straff för försök är omotiverat. Däremot har utskottet infört straff vid försök
även vid ett fall som inte var upptaget i propositionen.

Herr Branting har i sin reservation uttalat motvilja mot förslaget i vad det
avser straffbeläggandet av försök men icke pekat på några andra i förslaget
straffbelagda försöksfall som enligt hans mening bort lämnas straffria än
det som angivits i herr Olssons m. fl. reservation, d. v. s. i fråga om snatteriförsök
och dylikt. Därutöver anför herr Branting i sin reservation intet annat
skäl mot förslaget än svårigheten att avgöra, när försök föreligger. Men
detta borde väl, såvitt jag kan förstå, ha föranlett herr Branting att begära
klarare regler därom. Det hade han kunnat göra genom att föreslå en ändring
i 3 kap. 13 § i stället för att yrka avslag på hela förslaget.

Nu säger herr Branting, att i förslaget införts åtskilliga nya brott, samt
anför som exempel härpå häleri, sådant bedrägligt beteende som icke innefattar
vilseledande, försök till snatteri och liknande brott. Herr Branting medger,
att förslaget i vissa fall, t. ex. beträffande ockerpantning, träffat rätt.
men åberopar dock detta motiv för yrkande om avslag på hela propositionen.
Enligt herr Bräntings mening har utskottet genom sitt förordnande av åtalseftergift
för vissa hithörande fall medgivit, att kriminaliseringen egentligen
är onödig. Utskottet har nämligen gjort en framställning örn att man inom den
närmaste tiden — vi hoppas redan till nästa riksdag — skall få ett förslag
om åtalseftergift som skulle kunna giva åklagarna rätt att eftergiva åtal, när
särskilda skäl härtill föreligga. Detta kan, såvitt jag förstår, icke vara något
fel, och jag kan icke tro, att reservanten i och för sig har något att erinra
häremot.

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)

Herr Branting säger, att en utvidgning av det straffbara området icke ådagalagts
av något praktiskt behov. Enligt herr Bräntings mening räcker det
med straff för befattning nied tjuvgods, men enligt förslaget är det straffbart
även att taga del i vinningen av ett brott, att t. ex. mottaga pengar vari
stulna sedlar växlats. Detta har redan nu straffats, men det saknar egentligen
stöd i lag, eftersom sådana pengar ej äro stulna. Vidare straffas enligt förslaget
att indriva eller eljest hävda genom brott tillkommen fordran,, som nu
är straffbart blott i form av efterocker. Detsamma bör väl emellertid gälla,
även örn fordringen tillkommit genom bedrägeri eller annat brott. Beträffande
bedrägligt beteende är det ofta, t. ex. örn någon åker på tåg och undandrager
sig att betala, svårt att säga, örn konduktören blivit vilseledd eller ej. Ont
uppsåt är här som eljest tyst förutsatt, men uttrycket »undandrager sig att betala»
har ej kunnat användas, eftersom även den, som från början inga pengar
har och helt frankt tänkt säga detta efteråt, skall straffas. Uttrycket »gör
ej rätt för sig» avser att omfatta båda fallen.

Vidare talar herr Branting om att förslaget innebär en hel del straffskärpningar.
Jag skall icke här taga upp till bemötande allt vad herr Branting
säger för att icke taga alltför lång tid i anspråk. Jag vill bara säga, att .det
är riktigt, att förslaget i en del fall innebär straffskärpningar, men i vissa
fall innebär det också strafflindringar, och att man har gått den vägen, är ju
beroende på den omläggning som har skett och de nya brottsbeteckningar m. m.
som lia tillkommit.

Jag skall, herr talman, nöja mig med att säga detta örn herr Bräntings .reservation.
I fråga om den reservation som är avgiven enbart av herr Gezelius
vill jag säga, att den gäller en mindre fråga och att ingenting går. sönder, antingen
man tar utskottets förslag eller man tar den kungl, propositionen. Utskottet
har hänvisat till att örn den gamla bestämmelsen örn spådom och signeri
strykes, kommer likväl spådom och signeri icke att vara straffritt, under
förutsättning att det är fråga om bedrägeri, utan då blir det ändå straff. Personligen
har jag icke någon bestämd uppfattning i den saken, men jag tror
icke, att det blir någon förlust, även om vi i detta fall följa utskottet.

Vad sedan gäller de övriga reservationerna, vill jag bara säga, att när det
gäller att straffbelägga försök till snatteri, så tycker man nog till en början, att
man vill reagera något mot detta. Men det torde icke vara möjligt ■— åtminstone
medför det stora svårigheter — att straffbelägga försök till stöld men icke försök
till snatteri. Jag undrar också, örn det ändå icke är klokt, att man från
samhällets sida säger bestämt ifrån redan på ett tidigt stadium, att det här
få ni vara snälla och låta bli. Det är kanske till mångas fördel, örn lagen blir
skriven på ett sådant sätt, att man vet, att även försök till snatteri kan straffas.
Det är ju heller icke så lätt att veta, när snatteriet tar slut och stölden börjar.
För närvarande är det en gräns vid 30 kronor, men denna snatterigräns är
nu borttagen. Det kan naturligtvis icke vara hållbart att ha en sådan gräns,
åtminstone icke i tider som dessa, då värdena fluktuera så mycket, och det kan
ju icke vara riktigt, att straffet blir olika, örn det snattas i Stockholm eller om
det snattas i Halmstad eller på något annat ställe. Men i och med att man nu
utvidgat snatterigränsen, så har man också utvidgat snatteribegreppet så tillvida,
att det blir möjligt för en domstol, att, när den kan finna skäl därtill,
döma för snatteri även där värdet överstiger den nuvarande gränsen.

När det sedan gäller frågan örn man skall sätta fängelse eller böter först, så
bör beaktas, att man har ändrat definitionen av snatteri. Det finns emellertid
även en annan sak, som man här måste taga i beaktande, och detta särskilt när
det gäller bodräkt. Det har anförts som motiv för att man här skulle sätta
fängelse före böter, att det har inträffat och kan inträffa, att en vanartig son

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
eller dotter stjäl ifrån nior eller far och att det då icke kunde vara riktigt, att
föräldrarna, som blivit bestulna, till på köpet skulle få betala böterna för barnen.
Det kan vara behövligt att lia ett annat straff än böter att taga till. Såvitt
jag kan bedöma saken rätt, föreligger föga risk för att frihetsstraff skall
komma att användas i större utsträckning än hittills. Vi lia ju den villkorliga
domen, som är ett institut på både ont och gott. På tal örn den villkorliga domen
må erinras om det betänkliga i att vi ännu icke ordnat övervakningen av villkorligt
dömda på ett tillfredsställande sätt. Våra domare lia tillämpat bestämmelserna
örn villkorlig dom på ett förståndigt sätt. Komma vi nu dithän att vi
få en lag, som ger åklagaren större möjligheter till åtalseftergift än vad han
nu bar, så finns det ju ökad möjlighet att anlita andra vägar än att ådöma vare
sig böter eller fängelse. Man får hoppas, att åtskilligt skall stå att vinna på
detta sätt.

Herr talman, jag har naturligtvis icke med mina lekmannasynpunkter och
med vad jag här läst upp till bemötande av vad som anförts i herr Bräntings
reservation kunnat giva riksdagsledamöterna någon vägledning för hur de böra
rösta. Jag tror väl, att flertalet av kammarens ledamöter lia använt påskferierna
till att läsa detta utskottsutlåtande, så att de hade sin ställning klar, innan
de gingo till dagens sammanträde. Jag vågar, herr talman, för min del än en
gång rekommendera andra kammaren att godkänna det förslag, som första
lagutskottet bär framlagt, och till vilket jag kommer att på de olika punkterna
yrka bifall.

Herr Lundstedt, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Det var en väldig salva eller rättare sagt väldiga salvor, som herr
Lindqvist gav mig i början av sitt anförande. Örn jag icke trodde honom vara
en vän till mig och örn jag icke kände hans förnämliga och nobla karaktär, så
skulle jag verkligen ha blivit rasande, ty ingen enda av hans beskyllningar är
sakligt grundad. Jag påstår icke, att han kommit med osanna fakta, men bans
beskyllningar voro icke desto mindre ogrundade. Han sade, att jag icke velat
besvära mig med att deltaga i utskottets sammanträden. Det må vara sant, att
jag icke infunnit mig i utskottet, men det har berott på, att jag icke kunnat
göra det. Jag har haft laga förfall. Det skall jag försöka att visa, medan jag
nu har ordet för replik, och, örn jag icke skulle binna det på den korta tid, som
står mig till buds för att replikera, skall jag begära ordet ännu en gång, ty den
här klicken vill jag icke ha lådande vid mig. Herr Lindqvist anförde bland
annat, att jag vid ett föregående tillfälle skulle ha handlat på samma försumliga
sätt. Jag vill först beröra det tillfälle, som sålunda åsyftades. Jag var
förste suppleant i utskottet och hade preparerat mig omsorgsfullt, för att kunna
deltaga i utskottets arbete, men då uppträdde två högt aktade kolleger, som
säde: »Min käre Vilhelm, det här begripa vi nog bättre än du.» Jag förstod att
de ville vara med och jag föll undan. Det var kanske svagt av mig, men man
skall väl inte slåss örn platser i utskottet. Det var den gången. Vad sedan gäller
det tillfälle, varom nu är fråga, så — hur skulle det gått, örn jag deltagit i utskottets
sammanträden under februari och mars? Under februari och mars var
jag absolut oersättlig i Uppsala. Det var ingen annan än jag, som kunde sköta
undervisningen i romersk rätt. Det gällde att underlätta studierna för ett sjuttiotal
studenter, som blivit eller riskerade att bliva starkt handikapade genom
långvarig beredskapstjänst. Det säger sig självt, att man gör allt, för att försöka
lätta deras börda. Och det lia vi förresten också blivit ålagda att göra.

Herr Lindqvist erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Det är alldeles riktigt,

Nr 14.

Onsdagen den lä april 1942 f. m.

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
som jag sade, att herr Lundstedt icke besvärat sig med att gå till utskottet.
Jag.tror nog herr Lundstedt har mycket att göra, men det finns möjlighet för
en riksdagsman att begära ledighet från sin tjänst, för att sköta sitt riksdagsmannauppdrag.

Herr Lundstedt, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag har två minuter till på mig. Som jag nyss sade: jag var
oersättlig. Jag intog vid Uppsala universitet en sådan ställning, att jag helt
enkelt inte kunde begära tjänstledighet. Det gällde 70 personers väl eller ve.
Jag hade vänt mig till utskottets blivande ordförande och omtalade min avsikt
att hos vederbörande anmäla min önskan att icke inväljas i utskottet. Han ansåg
dock detta vara olämpligt. »Jag förstår», sade han, »du har mycket att göra
nu. Det kan hända att det blir bättre längre fram, och då kan det vara bra, att
du har din plats i utskottet.» Jag avråddes således ifrån att anmäla min önskan
att icke komma ifråga till inval i utskottet. Jag har som sagt känt mig absolut
förhindrad att inhibera min tjänstgöring i Uppsala. Hade jag likväl gjort det,
skulle jag ha svikit min plikt mot universitetet och studenterna. Jag tror icke
man kan förebrå mig i detta fall, att jag brustit åt normal aktsamhet. Vidare:
vad jag skulle kunnat framföra i utskottet, står till stor del att läsa i skrifter,
som föreligga i tryck sedan flera år tillbaka. Örn utskottet velat, hade utskottet
kunnat studera dessa skrifter. Dessutom må erinras örn att en del av innehållet
i deni återfinnes i andra kammarens protokoll. Inte lär man väl lia varit så angelägen
om att jag skulle ha deltagit i utskottsbehandlingen av detta ärende. Vid
åtskilliga tillfällen, då jag där gjort utredningar, har jag från högtstående håll
fått uppbära förebråelser för att jag gjort för stort nummer av den fråga, det
gällt, och för att jag kommit med skrivna anföranden. Mina synpunkter äro
stundom, då de ofta skilja sig från andras, sådana, att det är nödvändigt att
klart och tydligt framlägga motiveringarna. Jag har arbetat för att på bästa
sätt kunna sköta min tjänst i Uppsala. När jag kommit till utskottet i sådana
frågor, där jag trott mig kunna göra nytta, bär man icke tyckt örn att jag varit
för grundlig. Hur, detta oaktat, behaglig samvaron i utskottet än har varit och
hur angenäma mina kolleger där än äro, så har dock arbetet i utskottet för mig
i själva verket blivit något, som på visst sätt påminner örn arbetet i en trampkvarn.

Härefter anförde

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Enligt min mening så är det en tämligen
dålig metod att vid behandlingen av strafflagsförslag skruva upp sig till
sådana där höga tonlägen. Lagförslag i allmänhet, och i synnerhet strafflagsförslag,
bör man behandla med så kallt sinne som det överhuvud taget är möjligt,
om man vill nå ett gott resultat.

Jag har som reservant tillsammans med några kamrater några invändningar
att göra mot det föreliggande lagförslaget, men det hindrar mig icke att, innan
jag går in på reservationen, giva mitt erkännande åt lagförslaget i stort sett.
Lagförslaget bär enligt min mening vittne örn en skicklig anpassning efter ändrade
förhållanden. Det är en tekniskt välgjord lag, som framlägges för oss.
Lagförslaget har en hel rad av reella förtjänster.

Det är många händelser och företeelser i tiden, som satt spår i detta lagförslag.
Således återfinnes i 10. kap. en lex Köpenick, en lag som tydligen tillkommit
med anledning av den bekante skomakarens kupp. Svindleriparagrafen
i 21. kap. bär sannolikt tillkommit med anledning av åtskilliga icke obekanta
ekonomiska manipulationer, som företagits under senare tid. Lagförslaget är
klart och redigt samt i systematiskt avseende synnerligen väl uppställt.

Onsdagen den 15 april 1042 f. m.

Nr 14.

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen ni. m. (Forts.)

En brist hos lagförslaget var, att bestämmelserna om åverkan fått inflyta i
stöldkapitlet. Utskottets samtliga ledamöter ha varit ense om, att det skulle
leda till orimliga konsekvenser, örn dessa bestämmelser erhölle en sådan placering.
Utskottet har därför föreslagit en ändring på den punkten.

Jag har i utskottet haft en del önskemål i fråga om lagskrivningen, önskemål,
som jag icke ansett vara så betydelsefulla, att jag velat utveckla dem i en
reservation, men kammaren ursäktar mig säkert, örn jag i alla fall säger ett
par ord örn saken. Det är enligt min mening av synnerligen stor vikt att, när
vi skriva nya lagar, vi använda ett så enkelt och lättbegripligt språk, som överhuvud
taget är möjligt. Lagen bör skrivas så, att menige man utan att behöva
anlita rättshjälp kan förstå de termer, som användas i lagen. Det har vid åtskilliga
tillfällen klagats över, att man använt lagtermer, som varit så föråldrade,
att det fallit sig svårt för menige man att finna sig tillrätta med dem.
Även i detta lagförslag återfinnas några dylika termer. Språket är liksom en
levande organism, som icke står stilla utan ständigt är under utveckling. Om
nian vid lagskrivningen använder beteckningar, som redan då lagen skrives,
befinna sig på eftersläpningsstadiet, så är risken stor för att vi så småningom
få ett lagspråk, som framtidens människor få litet svårt att förstå. Jag tror
det hade varit skäl i att mönstra ut några av dessa ålderdomliga uttryck, men,
somt sagt, det här rör ju detaljer, som äro av relativt mindre betydelse, och som
jag endast så här i förbigående har velat påpeka.

Yi ha avgivit två reservationer. Den första reservationen avser §§ 2 och 3
i 20. kap. och vänder sig mot den straffskärpning, som föreslagits i fråga örn
snatteri och bodräkt. I stället för som det tidigare hetat, böter och fängelse,
så har man nu kastat örn och skrivit fängelse och böter, vilket innebär, att
straffet för snatteri normalt blir fängelse. Yi sätta starkt i fråga, örn detta är
skäligt och rimligt. Med all aktning för dem, som skola handhava lagens tilllämpning,
och för deras goda förstånd tror jag ändå, att man här gått för långt
och att det överhuvud taget icke har visat sig nödvändigt att vidtaga denna
enligt vår mening mycket starka straffskärpning.

Jag vill också påpeka, att för de övriga lindrigare brottsarterna i 21 och 22
kapitlen har man bibehållit den gamla formen: böter och fängelse och alltså
endast i fråga örn 20 kapitlet, stöldkapitlet, gått in för att snatteri skall bestraffas
med normalstraff av fängelse. Jag är litet rädd för. att om man skulle
godtaga detta, vidgar man portarna till fängelset för mycket. Det kan lätt få
följder, som icke någon av oss avser. Vårt yrkande är därför, att man på denna
punkt skall återgå till den gamla beteckningen: böter och fängelse. Jag kari
meddela, att första kammaren i sitt beslut också biträtt reservationen i denna
punkt.

Vad gäller bodräkt är det ju fråga örn förseelser, som begås av släktingar
inom ett dödsbo. Där finnas ju oftast de mest förvirrade förhållanden. Det
förefinnes mycket ofta fiendskap på grund av arvsangelägenheter och dylikt,
som gör, att man vill driva även småsaker till sin spets. Vi mena. att det ej finnes
anledning att här skärpa straffet till fängelse och böter utan att man bör
använda detsamma, som vi föreslå för snatteri, eller böter och fängelse. Jag
kan meddela, att det tidigare straffet har varit böter upp till högst dubbla beloppet
av det i boet undandragna. Det är alltså dessa detaljer, där vi begära
sträfflindring. Jag tror, att den är mycket väl motiverad. Som jag redan nämnt
har första kammaren biträtt reservationen i dessa stycken.

Så lia vi vår andra reservation, som är ett uttryck för betänksamhet vid den
mycket starka utvidgning, sorn förekommer av försöksstraffen. Det är i alla
fall så, att vi här i vårt land lia av ålder varit synnerligen tveksamma, när det
har gällt tillämpning av försöksstraffen, på grund av skäl, som jag icke skall

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
gå in på. Jag medger villigt, att vi kommit långt ifrån det gamla försöksstraffet
i Åkarpslagen oell kunna bedöma dessa förhållanden med sådan kyla,
att det icke finnes anledning att så där a priori vända oss emot en utbyggnad
av försöksstraffen. Men vi tro, att det är ali anledning att gå försiktigt fram i
fråga örn dessa nya straffarter, försöksstraffen. Det är sannolikt klokt, att man
känner mycket noga efter, att man har fast mark under fotterna, innan man
vandrar vidare på denna väg. Vi mena, att det är tillräckligt, örn vi stadga försöksstraff
för de medelsvåra och de grova brotten i dessa nya kapitel, som nu
föreligga, 20, 21 och 22. Det är nog enligt vår mening att låta försöksstraffen
omfatta exempelvis stöld och grov stöld, bedrägeri och grovt bedrägeri och förskingring
samt grov förskingring.

Jag kan inom parentes säga, att vi varit nied om att begära utvidgning i en
punkt av försöksstraffet nämligen ocker. Det är ett brott, där vi anse, att försöksstraffet
bör förekomma. Men vi äro däremot synnerligen tveksamma och
icke enbart tveksamma utan klart inställda på att avråda från att tillämpa
försöksstraffet i fråga om snatteri, bedrägligt beteende och förskingringsbrottets
lindrigare art: undandräkten.

Jag vill påpeka, att även departementschefen själv anfört en synnerligen
stor tveksamhet, när det gällt försöksstraffens tillämpning på dessa lindrigare
brottsarter. Han säger exempelvis, »att det synes tveksamt, örn försök till snatteri
bör straffläggas», men han faller till föga för att det blir svårt i tillämpningen
med en gränsdragning, som ställer vissa brott utanför. Vid gränsen mellan
snatteri och stöld är det svårt att avgöra, om ett försök avser snatteri eller
möjligen avser stöld.

Jag medger, att det ligger någonting i denna invändning. Men å andra sidan
anser jag, att risken med att utvidga försöksstraffet till snatteri är så stor, att
man måste bära denna svårighet i lagtillämpningen.

Enligt vårt förmenande går förslaget i fråga örn försöksstraffen för långt.
Tjuvnadsbrotten — det skola vi kanske icke förglömma — tillhöra en brottsart,
som i vårt land betraktas som särskilt föraktliga brott. Jag tror, att det är
klokt att söka vidmakthålla detta betraktelsesätt ur allmänpreventiv synpunkt.
Örn man nu exempelvis vidgar försöksbrotten att omfatta även snatteriet m. m.,
blir det då icke så, att man för inom tjuvnadsbrottens ram relativt obetydliga
brott, som liksom komma att upplösa det där betraktelsesättet örn det föraktliga
i tjuvnadsbrott? Jag tror, att även denna synpunkt är värd beaktande,
när man bedömer denna sak.

Jag vill också visa på, att det är samma förhållande, när det gäller det bedrägliga
beteendet och undandräkten. Det är brott av en sådan där relativt
obetydlig karaktär, att det icke skulle riktigt förstås av allmänheten, örn man
här skulle lagfästa försöket att omfatta även dessa.

Jag vill ytterligare påvisa faran att gå den väg, som propositionen på denna
punkt föreslår, enär det som lök på laxen kommer, att dessa försöksbrott äro
lagda under allmänt åtal och alltså komma att av allmänna åklagarna i landet
bevakas och beivras. Och icke nog med detta, utan den, som blir straffad enligt
dessa kapitel för försöksbrott, kommer också in i det allmänna straffregistret!
Enligt min mening är det en ganska allvarlig sak.

Jag tror, att det på denna punkt är särskilt angeläget, att man visar varsamhet
och söker skaffa sig erfarenhet i varje fall, innan man går så långt, att
man tillämpar försöksstraff på lindrigare brottsarter.

Jag vill i detta sammanhang också påpeka, att straffrättskommittén icke
hade föreslagit, att försöksstraff skulle införas för undandräkten, under det
departementschefen, i propositionen användande samma skäl, som straffrättskommittén
gjort på en del andra punkter, hävdar, att likformigheten kräver,

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Förslag till lag orri ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
att man även i detta fall utvidgar försöksstraffen utöver vad straffrättskommittén
föreslagit.

Om man närmare granskar de här nyskrivna och för resten i många stycken
synnerligen välgjorda kapitlen i strafflagen, som beröra stöld, bedrägeri
och förskingring, finner man, att det är åtskilliga brottsarter, som enligt min
mening äro vida allvarligare än de här lindrigare brottsarterna, som jag nu
omnämnt, men vilka icke avsetts att drabbas av försöksstraffet. Jag vill peka
exempelvis på svindleriet, som dock oftast är ett bedrägeri med stora värden
och sådana ödesdigra följder för andra människor, att det ingalunda kan betraktas
som ett lindrigare brott; men i fråga örn svindleriet har man ej föreslagit
något straff för försök. Jag medger, att det måhända någon gång kunde
bliva svårt att tillämpa; men å andra sidan är brottsarten i alla fall av det
slag, att örn man skulle tillämpa straffet för försök med hänsyn till grovheten
av brotten, måste man ovillkorligen taga med svindleriet.

Jag kan vidare påvisa, att det nya brott, som kallas för häleri och över
vars namn en och annan enligt vad jag sett i pressen blivit synnerligen förtjust
— något som jag har svårt att begripa —- föranleder icke heller straff
för försök. För oredligt förfarande straffas icke försöket och icke heller för
ockerpantning.

Det är kanske mindre att förundra sig över, att behörighetsmissbruk och
fyndförseelse icke äro avsedda att åläggas försöksstraff.

Vad jag anfört menar jag har påvisat tveksamhet överhuvud taget både hos
straffrättskommittén och hos propositionens författare, när man icke fullföljt
tanken helt ut. När vi i utskottet sökt få del av motiveringen, varför man
tagit med försöksstraff för de lindrigare brotten, har man sagt oss, att det väsentligen
är sträffrättsteoretiska skäl som föranlett detta ståndpunktstagande.
Jag förstår givetvis värdet av likformighet, och jag förstår också, att det för
propositionens författare kanske är litet svårt att stanna så där på halva vägen
och icke få fortsätta hela skalan ut. Men för oss lekmän ter det sig litet
annorlunda. Vi känna oss ha kommit ut på ett gungfly, om man skulle gå med
på att utvidga försöksstraffet på sätt nu är ifrågasatt.

Nu säger man från utskottet: Det är nog riktigt, att vi äro ganska långt
ute här, men vi ha i en skrivelse vidtagit en åtgärd, nämligen att påkalla vidgad
åtalseftergift och den skall bli lösningen i detta stycke. Jag vill till detta
säga, att vi lia också anslutit oss till denna skrivelse med begäran om vidgad
åtalseftergift, därför att vi anse att den är lämplig och nödvändig ur andra
synpunkter. Men jag bestrider, att denna vidgade åtalseftergift skall lösa det
problem, som vi nu hålla på att diskutera. Man kan icke vidga åtalseftergiften
så långt utan att stöta på risk för godtycke. Det skulle väl för övrigt enligt
mitt förmenande vara rätt ologiskt, att man liksom skulle straffa i överkant i
förlitande på att åtalseftergiften skulle rädda vad man möjligen anser sig
riskera med en sådan metod. Logiken, menar jag, bjuder i stället, att man förfar
med varsamhet vid konstruktionen av strafflagens paragrafer och att man
på det sättet får mindre behov av en vidgad åtalseftergift.

Jag menar således, herr talman, att det är klokt och välbetänkt att gå varsamt
fram, när det gäller dessa försöksbrott, som dock i alla fall äro ganska
oprövade här i vårt land. Det är enligt vårt förmenande ävenså välbetänkt, att
de lindrigare brottsarter, som vi angivit i vår reservation, befrias ifrån att
drabbas av försöksstraffen. Vi ha klarat oss hittills utan desamma, och jag
tror ej, att man kan påvisa något större praktiskt behov av försöksstraff, då
det gäller dessa lindrigare brottsarter. Det förefaller oss som örn förslaget i
dessa punkter är en eftergift åt systematiken, en eftergift som man kan förstå,
men som vi säkerligen handla välbetänkt att avvisa.

Nr 14.

OnsJagen den 15 april 1942 f. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. rn. (Forts.)

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig, beslöt kammaren
på förslag av herr talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen av
förevarande ärende ävensom av övriga ärenden på föredragningslistan till kl.
7.30 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat anslag komme att fortsättas.

§ 9.

Interpellation. Herr Jacobson erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Genom
beslut av 1940 års riksdag, efter förslag av Kungl. Maj :t, har en ny form för
statsbidrag till skogsvårdsåtgärder införts för bl. a. Norrbottens och Västerbottens
lappmarker. De nya statsbidragsgrunderna lia tillkommit efter utredning
av Norrländska skogsproduktionsutredningen (Statens offentliga utredningar
1940:3). Syftet med den nya formen för statsbidrag är att åstadkomma
en intensivare skogsvård, vartill skogsägarna skulle stimuleras genom
rikligare statsbidrag än som tidigare utgått. Genom organisatoriska åtgärder
enligt av skogsproduktionsutredningen uppdragna riktlinjer skulle skogsvårdsarbetet
rationaliseras och effektiviseras. Sålunda skulle uppgöras skogsvårdsplaner
för större sammanhängande områden och skogsägarna sammanslutas i
skogsvårdsområden i och för sådan plans genomförande. Vid uppgörande av
skogsvårdsplan skulle betesfrågan särskilt beaktas. Skogsproduktionsutredningen
yttrar i sitt betänkande (sid. 160 och 161) örn anläggning av betesvallar
följande:

»De betesanläggningar, som skola planläggas i skogsvårdsplan för skogsvårdsområde,
där betet i skogen skall upphöra, lia till ändamål att lämna bete
åt alla djur, för vilka bete skäligen kunnat påräknas å den gemensamma
betesmarken. Betesanläggningar skola sålunda utföras för de i skogsvårdsområdet
ingående fastigheterna ävensom å de särskilda betesområden, som
vid betesreglering upplåtas till förmån för fastigheter, som innehava betesservitut
inom området eller för sådana i 19 § ägofredslagen avsedda fastigheter,
som på grund av sedvänja nyttjat bete å ifrågavarande skogsmark (se
sid. 146). Utredningen anser, att vid planläggning av betesvallar hänsyn därjämte
bör i viss utsträckning tagas till djurägare, som nyttjat skogsbete! men
enligt ägofredslagen icke kunna tilldelas särskild betesmark vid betesreglering,
och får därom anföra följande.

I det vid proposition nr 107 till 1933 års riksdag fogade protokollet över
justitiedepartementsärenden den 3 februari 1933 har vederbörande departementschef
närmare behandlat frågan om de betesintressen, som icke grunda
sig på äganderätt eller servitutsrätt. Departementschefen har därvid beträffande
den då föreslagna och av riksdagen sedermera antagna 19 § ägofredslagen
uttalat, att i de fall, då djurägare, som nyttjat gemensam betesmark
utan att därtill äga laglig rätt, icke innehade fastighet, varå djuren kunde
vinterfödas, boskapsskötseln oftast bedreves såsom ren binäring, vilken, ela
djurägaren i allmänhet saknade möjlighet att under vintern bereda djuren tillräcklig
och ändamålsenlig utfodring, lämnade en mycket svag avkastning och
ej sällan medförde, att djuren vanvårdades. Utredningen, som ej funnit anledning
föreslå någon ändring i lagens avfattning rörande denna, fråga, håller
emellertid före, att fall kunna inträffa, då det måste anses obilligt att beröva
sådan djurägare, som enligt nämnda paragraf i ägofredslagen vid betesreglering
ej kan tilldelas särskild betesmark inom regleringsområdet, varje möjlighet
att där beta sina djur. På grund härav förutsätter utredningen, att vid upprättande
av skogsvårdsplan undersökes, huruvida någon eller några av de
djurägare, som här avses, böra beredas mer eller mindre tillfälliga betesmöjligheter
inom området. Är så fallet, bör, efter överenskommelse med en eller

Onsdagen den 15 april 1942 f. m.

Nr 14.

Interpellation. (Forts.)

flera av betesrättsinnehavarna inom området, de för dessa avsedda betesanläggningarna,
som skola utföras med statsbidrag, i skälig grad utökas under
villkor, att de åt ifrågavarande djurägare upplåta viss betesrätt å anläggningarna.
Det torde få ankomma på skogsvårdsföreningen att ordna de härav föranledda,
ekonomiska uppgörelserna mellan dem, som sålunda upplåter bete,
djurägaren och eventuellt också medlemmarna i föreningen.»

Den 10 oktober 1941 bildades Råsele skogsvårdsområde, Vilhelmina socken,
varvid de första åtgärderna skulle gälla betes fred å området tillhörande skogar
och anläggande av kulturbeten. Genom skogsvårdsstyrelsens försorg stakades
och planlades betesanläggningarna för stamfastigheterna jämte avsöndringar.
Därvid kommo även åtta arbetaresmåbruk med, och kostnadsberäknades
och planlades betesanläggningar även för dessa.

Den 10 februari 1942 hölls nytt sammanträde med intressenterna. Därvid
upplystes av vederbörande distriktsjägmästare att nämnda småbruk icke finge
komma med i planerna för betesanläggningama på den grund att de icke kunde
anses som skogsbärande fastigheter i vanlig mening och dessutom icke voro
att hänföra till s. k. sedvanebetare. Därigenom skulle endast en av sammanlagt
åtta småbrukare kunna få del av de betesfrämjande åtgärderna med
högsta möjliga statsbidrag. Alla övriga ställdes utanför.

Det förtjänar att i detta sammanhang nämnas, att ifrågavarande småbrukare
som regel ha rätt till mulbete å stamhemmanet, enligt föreskrifter därom
i köpekontrakten, men denna rätt blir nu fullkomligt värdelös genom att småbrukarna
komma att åläggas stängselskyldighet inte bara kring själva småbrukets
område utan jämväl kring stamhemmanet eller avsöndringarna, vilkén
förpliktelse måste anses som fullständigt orimlig. Örn cirka fem år beräknas
betesanläggningarna vara färdiga för skogsvårdsområdesdelägarna och i samband
därmed avses att avlysa skogsbete!. Innehavare av arbetarsmåbruk skulle
då sannolikt bli tvungna att avhända sig sina kreatur, då det för de flesta
torde vara omöjligt att inom det begränsade småbruksområdet anlägga beteshägnader.
Genom att de flesta småbrukare således ställas helt utanför betesanordningarna
gå de även förlustiga det större statsbidrag som skogsvårdsområdesdelägarna
kunna få tillgodogöra sig.

Det har uppenbarligen icke varit Norrländska skogsproduktionsutredningens
och näppeligen heller statsmakternas mening att i och för sig berättigade åtgärder
för att till skogens skydd begränsa skogsbete! skulle få som konsekvens,
att småbrukare med fullt legitima anspråk på möjligheter till bete för sina
kreatur bli urståndsätta att anskaffa sådant, av brist på mark eller av ekonomiska
skäl.

Då denna fråga är av utomordentligt stor betydelse inom de områden som
beröras av Kungl. Majlis kungörelse den 14 juni 1940 angående villkor för
statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m., tillåter jag mig anhålla örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet få framställa följande fråga:

Är herr statsrådet villigt att föreslå sådan komplettering av ovan omnämnda
kungl, kungörelse av den 14 juni 1940 eller sådan ändring i ägofredslagen
eller annan åtgärd som tryggar småbrukares tillgång till bete åt sina kreatur
inom områden där skogsbete! blir avlyst i samband med betesreglering?

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.52 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 14.

Onsdagen, den 15 april 1942 e. m.

Förslag till
lag om ändring
i vissa
delar av
strafflagen
m. m.
(Foris.)

Onsdagen den 15 april.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt behandling första lagutskottets utlåtande,
nr 18, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Lindberg i Stockholm, som anförde: Herr talman! Jag har begärt
ordet i denna fråga för att säga några ord med anledning av de två reservationer,
som jag varit med om att underteckna. Men jag vill också säga några
ord i övrigt om de lagförslag, som nu föreligga till slutlig behandling.

När det gäller de straff skärpningar som förekomma i dessa lagar har man
en känsla av att det är någonting så att säga utifrån, som tvingar människorna
att se sådana här saker ifrån en annan sida än vad man eljest brukar
vara van vid. Händelserna ute i världen, alla de orättvisor som ha blivit begångna,
alla de rysligheter som ske dag efter dag medföra, att människorna
få en helt annan sinnesstämning än tidigare. Man blir allt okänsligare för
människornas lidanden, man tycker att det är bara bagateller som inträffa.
Man tycker naturligtvis också att det är en bagatell, örn en människa blir inburad
på ett eller två år i form av fängelse eller straffarbete. Det är ganska
förklarligt, att det förhåller sig på det sättet just nu, men därför är det också
så mycket nödvändigare att försöka hålla igen en liten smula och hämma
utvecklingen på detta område.

Det förhåller sig ju så, att krisen och förhållandena inom det egna landet
ha skapat fram nya brottstyper, som man inte haft någon egentlig kontakt
med tidigare. Människorna begå numera brottsliga handlingar av ren förtvivlan
och på grund av sjukdomar och andra orsaker, vilket alltsammans är gansia
förklarligt. Men på samma gång tycka vi andra, som inte ha begått sådana
handlingar och kanske inte heller varit utsatta för samma press som de
människor, som begått dessa brott, att de böra bestraffas hårt och ju hårdare
desto bättre. På grund härav reagerar man inte för dessa höga straff på samma
sätt, som man eljest skulle göra.

Jag förstår mycket väl, att någon kommer att säga, att det förslag som
här föreligger icke är frukten av överläggningar just under kristiden utan
resultatet av överläggningar, som åtminstone till en god del ägt rum före
krigets utbrott. Jag har inte varit blind för att så har varit fallet. Yad jag
emellertid syftat till med vad jag nu har sagt är, att vi andra, som inte varit
med örn dessa förhandlingar, ha blivit en smula förblindade tack vare. tidshändelserna.
Allmänheten reagerar heller inte med någon större styrka inför det
straffhot, som kommer att vila över massor av människor, därför att allmänheten
är inställd på att just nu skola de förseelser som begås straffas och straffas
hårt.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)

Jag har inte varit med om att underteckna den reservation, som herr Branting
har avgivit, ehuruväl jag har haft mycket starka sympatier för densamma.
Jag kan emellertid inte vara med örn denna reservation på grund av att han
har gått in för ett rent avslag på den kungl, propositionen. Jag måste för min
del säga, att en del av de straffskärpningar som föreslås beträffande vissa
brott måste anses vara riktiga, även örn jag anser, att man även i detta avseende
på någon punkt gått väl långt.

Jag skall be att med några ord få uppehålla mig vid den andra reservationen,
avgiven av Karl Johan Olsson, m. fl., där det gäller försöksbrotten.
Jag kommer sedan för min del att yrka bifall till båda reservationerna. Det
har ju talats örn att försöksbrotten måste straffbeläggas på grund av att en
hel rad av dem äro av sådan karaktär, att de till och med borde straffas lika
hårt som själva brottet. Det kan kanske vara sant, när det gäller vissa försök
till brott, men är likväl inte riktigt, när det gäller försöken till de lindrigare
brotten.

Man måste ju säga sig, att det egentligen är ett vådligt äventyr att gå in för
att straffbelägga någonting sådant som försök till snatteri, emedan det väl
knappast finns någon som vet, örn en person har gjort försök till snatteri eller
försök till stöld. Om således en person som har råkat inför domarskranket själv
skulle vilja påstå, att han endast har gjort ett försök till snatteri, så är det väl
ganska tvivelaktigt, örn ett sådant påstående kan godkännas. Tvärtom måste
man nog säga, att alla de försök till snatteri, som det nu talas örn, väl äro och
i själva verket bli betraktade som försök till stöld. Det finns val också en del
snatteriförsök, där man tycker att det är litet väl hårt, att en dom skall behöva
falla, även örn de nu kunna dömas som försök till snatteri. En pojke, som
under eftersommartiden försöker att snatta till sig ett äpple eller någonting
dylikt ur en trädgård, skulle kunna straffas för försök till snatteri för denna
handling, som vanliga människor åtminstone aldrig tidigare lia betraktat som
något brott. Nu skall detta emellertid straffbeläggas, och det kommer måhända
att sägas efteråt, att detta icke medför några risker — en sådan yngling kan
ju omhändertagas i annan ordning i stället för att straffas för försök till snatteri.
Det är riktigt, att han kan bli omhändertagen på annat sätt. Men är det
nu alltid så förskräckligt lyckligt, att ungdomarna bli omhändertagna i s. k.
uppfostringsanstalter, vilka ju inte alltid gå i land med sina uppgifter och inte
alltid lyckas skapa örn ungdomen i den riktning, som avsikten är att de skola
kunna göra. Jag tror också i likhet med professor Lundstedt, att sådana lagar
på många håll komma att betraktas som en klasslagstiftning, ty det kommer
nog att läggas ganska stor vikt vid vilken person det är, som gjort försök till
snatteri eller andra brott. Det är således ganska betänkligt, örn man går in för
denna lagstiftning när det gäller försök till snatteri.

De personer, som fått sig förelagt att utreda denna fråga inom justitiedepartementet,
ha också varit en smula tveksamma på denna punkt, och de ha på
sid. 33 i sitt utlåtande skrivit: »Givet är emellertid, att i fråga om lindrigare
brott behovet av försöksstraff i allmänhet är ringa.» Nå, men örn behovet av
försöksstraff i allmänhet är ringa, varför skall man då införa dem? Jo, säger
man, därför att det är så svårt att dra gränserna mellan de lindrigare försöken
och de grova försöken, och därför att denna svårighet finns skall man ta
med alltsammans. Jag måste ju säga, att det är ett enkelt sätt att lösa svåra
problem om man på grund av svårigheten att draga en gräns på en viss punkt
flyttar gränsen litet längre bort, även örn en massa oskyldiga människor därigenom
skulle kunna komma att drabbas.

Herr Lindqvist anförde ett annat exempel på försök, som jag emellertid
måste säga är en smula långsökt. Han talade om att i någon publikation hade

Andra kammarens protokoll 10Jt8. Nr lb. 6

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag till lag orri ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
stått att läsa om en person, som hade rest en stege upp emot en lucka i en ladugårdsvägg
för att på det sättet komma in i ladugården. Man visste örn, att det
var en person som varit straffad för stöld, och därför ansåg man det vara helt
naturligt, att personen i fråga skulle in i ladugården för att stjäla mjölk. Det
får väl ändå inte anses bevisat, att han tänkte ta sig in i ladugården i detta
syfte. Jag är själv uppfödd på landet, och jag vet, att många människor söka
sig in på ladugårdsskullarna för att få ligga där och inte alls för att stjäla.
Jag vet inte, örn det kan anses som brottsligt att gå och lägga sig på en ladugårdsskulle
— det kan hända, att så är fallet. Men även örn det är så, så var
det i alla fall inget försök till stöld, som denne man hade begått, örn han hade
tagit sig in i ladugården. Nu blev mannen i fråga skrämd genom att en hund
skällde i närheten av ladugården. Man hade så att säga lagt ut en försåtlig
fälla för den förmente tjuven. Han kunde enligt nu gällande lag inte straffas
för att han gjort försöket att bryta sig in i ladugården, men enligt den nya lagen
skulle han kunna straffas. Det är en sak, som jag för min del finner ganska
tvivelaktig, och detta är ett exempel, som egentligen inte borde åberopas för
att få en sådan lagstiftning som den föreslagna genomförd.

Det talas också någonstans i utredningen örn »straffbart försök» och »försök».
Genom dessa två benämningar har man ju redan fått en gränsdragning
mellan det straffbara och det straffria försöket. Då skulle det väl ändå vara
möjligt att dra gränsen en smula högre upp på brottsskalan och ta bort straffen
för försök till lindrigare brott.

Jag skall inte längre uppehålla mig vid dessa spörsmål. Det är rätt mycket
av vad jag tidigare tänkt säga, som redan blivit sagt i denna debatt. Därför
skall jag, herr talman, endast kort och gott be att få yrka bifall till de två
reservationer, som äro avgivna av Karl Johan Olsson m. fl.

Vidare yttrade:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har inom första lagutskottet
biträtt den kungl, propositionen. Det råder ingen principiell olikhet mellan reservanternas
och utskottets uppfattning i fråga örn den detalj, som mest debatteras
i dag, nämligen bestraffning av försöksbrotten.

Herr Lundstedt har visserligen givit tillkänna sitt ogillande av den straffskärpning,
som propositionen givit egendomsbrotten, och han reagerar temperamentsfullt
mot att bestraffa stöldförsöket i dess mildare form, och i vissa fall
ville han inte ens bestraffa det fullbordade mildare brottet. Alla medlemmar av
lagutskottet, även reservanterna, ha emellertid erkänt det berättigade i att bestraffa
stöldförsök, men de reagera emot att beivra försök till snatteri. Jag
har mycket svårt att förstå, att man som lagen är konstruerad kan göra någon
åtskillnad emellan snatteri och stöld på försöksstadiet. Jag begriper inte, hur den
allmänna åklagare skall se ut, som skulle kunna avgöra, huruvida försöket avsåge
endast ett brott, som renderade straff för snatteri, eller avsåg ett brott, där
stöld skulle kunna läggas till grund för domen.

En del kammarledamöter ha påpekat för mig, att första lagutskottet ju självt
varit tveksamt, huruvida man skall gå in för en bestraffning av försöken beträffande
de ringare brotten, däribland snatteriet. Det är riktigt, att första lagutskottet
har varit betänksamt, men inte mot att ta itu med försöksbrotten. Men
första lagutskottet har velat finna en annan form för samhällets reaktion emot
snatteriet i försöksstadiet än att draga vederbörande inför domstol. Den uppmärksamme
läsaren av utskottets betänkande finner, att utskottet mycket bestämt
förutsätter, att en lagstiftning örn åtalseftergift skall komma till stånd
inom den närmaste tiden. Att man medgiver åtalseftergift innebär emellertid

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
inte, att man underlåter att beivra snatteriet i försöksstadiet —- man avser endast
att finna en annan reaktionsform mot detsamma. Man tänker sig då, att det
samhällsorgan — barnavårdsnämnden — som har till uppgift att vaka över
samhällets ungdomsvård, skulle få ta hand om snattaren redan på försöksstadiet.
Utskottet förutsätter alltså, att denna lagstiftning snart skall komma
till stånd, och jag tillåter mig att ställa en direkt fråga till herr justitieministern,
huruvida han är benägen att medverka till att lagstiftning örn åtalseftergift
med det första genomföres.

Alldeles oavsett huruvida denna lagstiftning kommer till stånd eller icke är
det en synpunkt, som för mig har varit avgörande, när det gäller biträdande av
förslaget om att beivra även de lägre brotten på försöksstadiet. Det är frågans
moraliska sida.. Vi läsa i tidningarna örn hur brottsligheten, och i synnerhet
ungdomsbrottsligheten, ökar, och att ungdomsbrottsligheten i väsentlig grad
domineras av egendomsbrotten. Bjuder ej detta oss att sluta upp med att skratta
at det vi kalla för ungdomlig äventyrslusta, när det gäller ungdom, som ger sig
ut på^ snatterivägen. Visst är det ganska oskyldigt, örn en pojke går in i en
trädgård och river ner litet äpplen — han förstör trädgården måhända, men
det förargar bara trädgårdsmästaren. För allt i världen, det kan möjligen vara
äventyrslusta, som driver honom till detta, och det kan även vara äventyrslusta,
som driver en pojke att begå andra snatteriförseelser. Men den som har litet erfarenhet
från det verksamhetsområde, som har med ungdomsvården att skaffa,
vet, att från snatterisammanslutningarna komma stöldligorna. Man gör sig då
frågan: fyller man det ansvar man har inför ungdomen riktigt med att inte på.
något sätt reagera mot det oskyldiga snatteriet? Jag tror det inte. Jag tror, att
ungdomen — nu talar jag om brottslingar mellan 15 och 18 år — mera skulle
sätta värde på samhällets uppfostringsarbete, örn samhället redan vid det stadium
när ungdomen ger sig ut på snatteriäventyr reagerade än att vederbörande
ställas inför domstol då snatterileken utvecklats till stöldbrott. Det är en uppfostringsfråga
av alldeles särskilt stora mått vi diskutera, och jag kan inte anse,
att jag har fyllt min uppgift som lagstiftare riktigt örn jag icke medverkar till,

F!an„ ^ fråga örn beivrande av snatteriförseelser och dylika enkla brott redan
pa försöksstadiet tar hand om dem, som ge sig ut på villovägar.

Herr Lundstedt beklagade mest, att inte propositionen och utskottsutlåtandet
hade en underton av vetenskapligt betraktelsesätt, och jag satt verkligen
och väntade att få höra, hur de vetenskapliga argument skulle låta, som skulle
kunna inge herr Lundstedt förtroende. Om jag inte visste, att herr Lundstedt
ar professor, så skulle jag efter hans anförande ha sagt, att detta i början var
mera demagogiskt än vetenskapligt. Kan någon människa föreställa sig, att till
exempel ett beivrande av bedrägligt beteende i sådana fall, då man av glömska
underlåter att betala beställningar på en restaurang eller av samma skäl hoppar
f-T en sparvagn utan att lia betalt avgiften, verkligen skulle tillämpas i praktiken?
Skulle någon vettig människa mer än herr Lundstedt tro, att det finns
allmänna åklagare med så dåligt omdöme, att de i det fall som herr Lundstedt
relaterade skulle åtala för försök till bedrägligt beteende? När herr Lundstedt
sager, att det här skulle vara fråga örn en klasslagstiftning, är väl detta ändå,
herr Lundstedt, mer ett agitatoriskt knep än en vetenskaplig sanning.

Örn vad herr Lundstedt gör gällande vore riktigt, kunde man ju säga att
örn vi underlåta att beivra försöket till dylika brott, därför att de som begått
detta äro fattiga, skulle man ju kunna dra ut konsekvenserna av detta och säga
att eftersom brottslingen var fattig, skulle han inte heller bestraffas för det
tull berdadé brottet. Herr Lundstedt var därför logisk, när han yrkade avslag
pa alltsammans. Herr Lundstedts medlidande för mannen med den trasiga kavajen
tror jag inte imponerar på kammaren.

84 Nr 14. Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)

Jag tror, herr talman, att den lagstiftning vi nu stå i begrepp att antaga
kommer — örn vi följa Kungl. Maj :ts och utskottets förslag — att under humana
former dämpa den alltmer ökade brottsligheten beträffande egendomsbrotten.
Det är inte av hämndbegär samhället beivrar försöksbrottet. Det är plikten att
rädda de människor, som taga första steget på brottets bana, som är motivet för
lagstiftningen. Det är därför, herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag har begärt ordet för att fullfölja min
polemik mot herr Lindqvist. I förbifarten måste jag dock nu först ägna några
ögonblick åt herr Hedlunds anförande. Det är mycket lätt att misstaga sig
i fråga örn vad en talare sagt, i synnerhet då han talat länge. Det missödet
drabbas vi nog alla utav, och därför vill jag endast omtala, att herr Hedlund
har kapitalt missförstått mig, då han trodde att jag hävdat den meningen, att
kriminalisering av försöksbrott bör avskaffas. Tvärtom är jag fullt^ på det
klara med att i åtskilliga eller kanske i samtliga fall måste vi bibehålla den
kriminalisering av försöksbrotten, som nu gäller. Jag har också medgivit, att
det kan visa sig sakligt motiverat att därutöver utvidga kriminaliseringen av
försöket, och jag angav dessutom vad som enligt min mening borde utgöra principen
för en sådan utvidgad försökskriminalisering.

När herr Hedlund karakteriserade mitt anförande såsom demagogiskt och
yttrade, att jag använt mig av agitatoriska knep, får ju detta stå för herr Hedlunds
egen räkning. Herr Hedlund är i varje fall den förste, såvitt jag kan
minnas, inte bara här i riksdagen utan överhuvud taget, som har beskyllt mig
för demagogi och för att begagna mig av agitatoriska knep. Jag kan naturligtvis
inte här uppta kammarens tid med att försöka gendriva dessa beskyllningar,
men jag kan be var och en — hur herr Hedlund gör bryr jag mig inte
om —. av kammarens ledamöter, som har något intresse av att känna grunden
för beskyllningen, att gå till det stenograferade protokollet och därefter själv
fälla sitt omdöme, huruvida det var befogat att kalla mitt afförande demagogiskt
och beteckna mig såsom en person, vilken begagnar sig av agitatoriska
knep. I övrigt tror jag, att mitt bemötande av herr Lindqvist kommer att innefatta
jämväl ett bemötande av vad herr Hedlund anförde emot mig.

De två replikerna före middagen räckte inte till, herr talman, för min uppgörelse
med herr Lindqvist. Hans förebråelse emot mig beträffande min underlåtenhet
att inställa mig i utskottet torde jag få anses ha tillbakavisat. Jag anförde
i varje fall sådana skäl, som enligt min mening borde få anses försvara
mig på den punkten. Emellertid godkände herr Lindqvist också en anonym
röst, som var upprörd äver att en professor kunde ha tillåtit sig att tala på
sådant sätt, som jag gjorde i talarstolen för några timmar sedan. Vad var det
då jag hade sagt, som kunde anses vara så klandervärt och ängsligt? Möjligen
har herr Lindqvist i sitt referat av saken missförstått mig. Men vad jag
faktiskt sagt det är, att detta förslag i sin allmänna inställning till försöksbrottets
straffbarhet icke vilade på vetenskaplig grund. (Parentetiskt må nämnas,
att jag inte yttrat mig örn förslagets förtjänster, ehuru det otvivelaktigt
har även sådana. Att jag på grund av min inställning till försöksbrottet inte
har kunnat ansluta mig till herr K. J. Olssons m. fl. motion utan i stället gått
på herr Bräntings reservation med yrkande örn avslag beror därpå, att örn
min ståndpunkt beträffande försöksbrottet tillnärmelsevis. realiseras, blir en
ganska genomgripande omarbetning av förslaget nödvändig. Jag anser mig
emellertid inte vara kompetent att framställa ett sådant ändringsförslag. Därför
kan jag inte göra något annat än ga pa avslagslinjen.) .

När jag emellertid nu uttalat mig så, att förslaget i avseende å kriminalise -

Onsdagen den 15 april 1942 c. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
ringen av försöket inte vilade på vetenskaplig grund, är vad jag därvid framförde
ingalunda att betrakta som en anmärkning i förebrående mening. Det
framhöll jag uttryckligt. Och jag riktade mig över huvud varken mot utskottet
eller justitieministern. Jag anslöt mitt uttalande i förevarande avseende såsom
ett rent konstaterande till straffrättskommitténs betänkande. Mina skäl, som
jag nu skall i tur och ordning andraga, för detta påstående, att straffrättskommitténs
ståndpunkt, och därmed ovillkorligen jämväl utskottsförslagets, beträffande
försökskriminaliseringen vilar på ovetenskaplig grund, voro följande:

1) Jag visade upp, hurusom man i själva verket i den rådande skuldläran
hade bibehållit vedergällningsidén, men med avståndstagande ifrån det som var
socialt nyttigt i vedergällningsidén. Det var detta avståndstagande, som möjliggjorde
hela denna tendens hän emot försökets generella kriminalisering.

2) Jag omtalade, att jag hade framlagt denna min kritik i skilda skrifter
för många år sedan, och att jag upprepade gånger därefter framfört den i riksdagen.
De motioner, i vilka jag behandlat ting, som ha betydelse för denna
frågas bedömande, måste anses tillhöra rättslitteraturen och kunna följaktligen
icke förbigås av den, som vill vetenskapligt utreda hithörande frågor.

3) Jag fordrade naturligtvis ingalunda, att straffrättskommittén skulle ansluta
sig till min kritik, men jag menade, att kommittén borde ha tagit motiverad
ståndpunkt till min kritik, samt att kommittén, därest den ogillade densamma,
borde ha anfört sina grunder härför samt påvisat den förmenta falskheten
i mina argument.

4) Kommittén har i stället med tystnad gått förbi min ståndpunkt och skälen
för densamma. Detta kan icke betraktas såsom vetenskapligt, såvida man
inte kan påvisa några grunder för att just mina synpunkter a priori måste anses
ha ovetenskaplig karaktär och därför tillhörde sådant, som man kunde
trampa på eller kasta på sophögen.

Det sist sagda hade dock ingalunda hävdats från herr lundqvists sida. Följaktligen
har jag med vad jag nu anfört, herr talman, visat, att — vare sig
mina läror liro hållbara eller icke — så vilar kommittébetänkandet och därmed
indirekt utskottsutlåtandet, såvitt försöksbrotten äro i fråga, på ovetenskaplig
grund.

Efter vad jag nu yttrat och med hänsyn till vad jag i mina repliker visade
angående mitt laga förfall för utevaro från utskottet, är den frågan till herr
Lindqvist så vitt jag kan förstå motiverad, huruvida jag skall behöva be
kammaren om särskilt tillstånd för att i ett föreliggande ärende få framföra
en argumentation som — vad man än må säga örn densamma, vare sig den är
duglig eller oduglig — i allt fall icke syftar till något annat än att få fram
sanningen: eller huruvida jag nu. när jag Ilar framfört en sådan argumentation,
som i varje fall aldrig blivit vederlagd, skall behöva be kammaren örn ursäkt
för mitt beteende. Herr lundqvist talade i en sådan ton emot mig och formu- ''
leringarna voro utav den art, att örn han haft grund för sitt tal. så skulle jag
inte fortfarande kunna stå här i kammaren utan att lia bett kammaren örn
förlåtelse för mitt oerhörda tilltag.

Herr lundqvist måste ha sysslat med någonting annat, när jag berörde det
där brödkortsexemplet, eljest kan jag inte förstå hans misstag på denna punkt.
Jag skulle ha förbisett uppsåtet, yttrade han, såsom förutsättning för försöksbrottets
straffbarhet! Det var väl tvärtom mest örn uppsåtet jag talade!
Jag frågade ju: Var skall man viii få hållpunkter för uppsåtet i dessa fall,
vid det förhållandet, att det objektiva rekvisitet just med hänsyn till utrönande
av uppsåtet stundom kan vara så utomordentligt litet givande. Mitt fall var
ju delta, att när jag skulle hämta den där tebrickan med en bulle på och samtidigt
betala vid disken i universitetskaféet, var jag nödgad att ta fram plån -

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag till lag om widring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
boken för att plocka upp brödkortet. Det gjorde jag. I hastigheten troende
att därmed allting var allright, glömde jag bort att betala och gav mig iväg.
Då ropade flickan: Men professorn glömde ju att betala! Och detta har upprepats
ungefär tio gånger. I alla dessa fall — det underströk jag i allehanda
tonarter •— föreligger det objektiva rekvisitet för försök till bedrägligt beteende.
Varför blev jag då inte antastad? Jo, just därför att här saknades
uppsåtet. Hur visste man, att jag inte hade dåligt uppsåt? Jo, det visste man
därför att man kände mig. Känner man däremot inte vederbörande, kan vid
sådant tillfälle ett indicium på det dåliga uppsåtet ligga i, sade jag — och
stundom har man knappt något annat att gå efter — själva klädseln. En person
som är enkelt och fattigt klädd kan man ju snarare misstänka för att vilja
spara in en och femtio eller något liknande, än en person, som är litet bättre
klädd. Har man väl utnyttjat frågan om klädseln, blir det sedan en annan
fråga, hur det förhåller sig med vederbörandes ekonomi i övrigt. Jag menar,
att det finns i första hand, såsom preliminär grund för att räkna med möjligheten
eller omöjligheten av ett uppsåt, ofta nära nog intet annat att gå efter
än klädseln. I andra rummet anmäler sig så frågan om personens ekonomiska
situation. Är detta demagogi, herr Hedlund?

Herr talman! Jag skall för ett ögonblick återgå till vad jag sade i replikerna.
En vän till mig här i kammaren kom efter debatten före middagspausen
till mig och sade: Jag känner dig ju väl och förstår, att det inte kan förhålla
sig så, men du kunde möjligen i dina repliker uppfattas som skrytsam, och
det är nog uppfattningen hos en del här i kammaren. Anledningen till detta
har jag efteråt förstått. Denna felaktiga uppfattning måste ha berott på att
jag sade, att jag var absolut oumbärlig i Uppsala. Absolut, sade jag. Ty jag
ville, att herr Lindqvist skulle förstå, hur omöjligt det var för mig att taga
tjänstledighet från universitetet. Ingen människa är oumbärlig, men i detta
fall, inom den ram det här var fråga om, var jag oumbärlig för att rädda tiden
åt 70 studenter. Det förhöll sig nämligen så, herr talman — om justitieministern
vill vara särskilt vänlig mot mig, kan han intyga detta — att det
skulle ha varit alldeles omöjligt för mig att under februari och mars få en
ersättare i romersk rätt. Jag skulle inte kunna delta i utskottsarbetet och samtidigt
sköta undervisningen. Jag har gjort det förr i världen men orkar inte
nu längre. Alltså: jag var oumbärlig på det sättet, att därest jag hade tagit
tjänstledighet — vilket ingen kunde hindra mig ifrån; jag hade endast behövt
anmäla, att jag var förhindrad undervisa på grund av offentligt uppdrag —
hade dessa 70 studenter blivit lidande därpå. De hade i så fall fått uppskjuta
det ämnet ett helt år, och med hänsyn till den tunga, de redan ha att bära på
grund av beredskapstjänstgöring, ansåg jag det vara min enkla skyldighet att
handla på det sätt jag gjorde.

Jag vill tillägga, att romersk rätt är ett ämne, som inte alls bland professorerna
åtnjuter någon särskild uppskattning. Detta påstående, att jag i romersk
rätt var oumbärlig, kan inte innefatta något skrytsamt. Men när nu
berörda missuppfattning kunnat uppstå, finns det all anledning för mig att
återgå till herr Lindqvist, ty han antydde, att jag ville åberopa mig på min
ställning såsom professor, och jag har nu efteråt anledning förmoda, att han
menade, att jag ville göra gällande min auktoritet.

Detta måste så mycket mera vara ett misstag, som jag ju riktade min kritik
just emot en person, som är professor, och det till och med mycket mera
än jag i detta fall, ty han är professor just i straffrätt. Själv har jag aldrig
någonsin böjt mig för auktoriteter. Och jag har aldrig någonsin animerat någon
annan att böja sig för auktoriteter. Men jag anser, och jag har ofta uttalat
denna min åsikt, att man verkligen bör ha respekt för argumenten, varifrån

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
de än stamma, såvitt som de äro sakliga. Jag anser, herr talman, att sanningen,
så vitt som den är känd, städse bör hållas i ära. I varje fall är aktningen
för sanningen enligt min mening vetenskapsmannens främsta palladium.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Det förslag, som nu ligger på kammarens bord, är mycket omfattande och,
jag vågar säga det, mycket viktigt. Det skulle ta mycket lång tid i anspråk,
örn jag här skulle försöka att ge kammaren en översikt över de betydelsefulla
förändringar i vår straffrätt, som detta lagförslag innehåller. Jag skall inte
göra det.

Jag skall endast tillåta mig att framhålla, att när jag har framlagt detta
förslag, så har det skett i den övertygelsen, att de straffskärpningar, som förslaget
i vissa fall innehåller, stå i full överensstämmelse med vårt folks rättsmedvetande
och i full överensstämmelse därmed, att sedan vår nuvarande strafflag
tillkom, har på grund av den ekonomiska utvecklingen möjligheter till nya
brott uppkommit, som förtjäna ökad uppmärksamhet av lagstiftarna. Det är
inte längre som det var i det gamla primitiva samhället, att stöld var det förhärskande
förmögenhetsbrottet, utan nu för tiden finns det andra brott, som
visserligen ofta utövas av personer i annan social ställning än tjuven men som
måste anses vara lika samhällsskadliga som tjuvnadsbrotten. Jag syftar på vissa
slag av bedrägeribrott och på förskingring.

Vid sidan av dessa skärpningar innehåller förslaget betydande sträffmildring
ar. Jag har för min del känt en alldeles särskild tillfredsställelse över att
kunna medverka till att de gamla bestämmelserna örn stöld ha humaniserats och
mildrats. Enligt detta förslag äro bestämmelserna örn ökade straff allt efter
resornas antal vid stöld överhuvud taget försvunna. Jag har många gånger, när
jag har haft att handlägga nådemål, fått en personlig beröring med rättsfall, i
vilka det förelegat en hårdhet, som förefallit mig oförsvarlig, till följd av dessa
bestämmelser av formell natur i den nuvarande lagen rörande straff vid återfall
i tjuvnad.

Vidare kan jag säga, att det för mig har varit en personlig, stor tillfredsställelse
att vara med örn att mildra straffet för avbetalningsförskingring. Det
stadgas i gällande lag ganska stränga straff för den som säljer föremål, som
han köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll för säljarens räkning. Det
brottet försvinner nu och ersättes med ett annat brott, olovligt förfogande, som
medför ett mildare straff än vad som förut var fallet, då man betraktade saken
så, att i dylikt fall förskingring av annans gods förelåg.

Detta är bara ett par exempel, som jag här anför för att visa, att humanitära
synpunkter ingalunda varit främmande vid framläggandet av detta förslag.

Emellertid har debatten i denna fråga kommit att så gott som uteslutande
röra sig om en sida av förslaget, nämligen de bestämmelser som förslaget innehåller
angående straff för försök till brott. Den närmast föregående ärade talaren
uttalade sitt beklagande av att han har fått det intrycket, att det förslag,
som framlagts av straffrättskommittén, inte är vetenskapligt grundat inom detta
område. Han klagade över att strafflagskommittén inte har gått in på att
diskutera och redogöra för den ståndpunkt, som den ärade talaren vid flera tillfällen
har framlagt rörande kriminaliseringen av försöken. Jag ber då att få
fästa kammarens uppmärksamhet vid att den nu föreliggande propositionen har
tillkommit på grundval av två betänkanden. Det ena betänkandet är strafflagskommitténs
betänkande om förmögenhetsbrottcn, och det andra är ett betänkande,
som på mitt uppdrag bar avgivits av professor Bergendal örn straff för
försök till brott. Det är i professor Bergendals betänkande som den teoretiska

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
diskussionen rörande kriminalisering av försök till brott finns framlagd. Jag
kan för resten nämna för professor Lundstedt, att jag åhörde, när jag framlagt
propositionen om avskaffande av Akarpslagen, vad han då yttrade rörande
sin ställning till kriminalisering av försöket, och jag åhörde det med så mycket
mera intresse som den ärade talaren vid detta tillfälle sade, att det hörde ju
inte egentligen till den debatt som då fördes, men han ville framföra sina synpunkter
med hänsyn till en blivande lagstiftning. När jag gav professor Bergendal
uppdraget att syssla med lagstiftning örn försök till brott, sade jag till
honom, att han borde observera de synpunkter, som professor Lundstedt har
framfört. Detta skedde i överensstämmelse med en akademisk vana, som jag
har förvärvat inte minst under den tid jag var kollega med professor Lundstedt,
att man skall taga hänsyn till alla argument för att av dem draga all
den nytta som man kan erhålla.

Nu skall jag emellertid med anledning av de anmärkningar, som ha framställts
rörande förslagets ståndpunkt i detta avseende, något redogöra för det
förslag på försökets område, som den kungliga propositionen innehåller, på
grundval alltså, icke av straffrättskommitténs betänkande utan av professor
Bergendals betänkande. Då vill jag framhålla, att lagförslaget innehåller dels
en allmän bestämmelse i 3 kap. 13 § och dels speciella stadganden. I den förra
bestämmelsen anges de allmänna förutsättningarna för försökets straffbarhet.
Särskilt anger man där, hur långt den brottsliga handlingen skall ha fortskridit
för att den skall bli straffbar. De speciella stadgandena däremot reglera, i vilken
omfattning försök skall vara straffbart, det vill med andra ord säga, vilka
brott som skola vara straffbara redan på försöksstadiet. Man måste hålla isär
dessa båda bestämmelser, när man skall bedöma propositionen och utskottsutlåtandet
i sin helhet.

Jag vill till att börja med erinra örn, att redan nu är försök i viss utsträckning
belagt med straff, men enligt den lag, som nu gäller, äro de allmänna
förutsättningarna för försökens straffbarhet inte reglerade i lagen. Därom finns
blott inom speciella straffrättsbestämmelser i vissa fall angivet, att brottets
fullbordan har förhindrats endast genom omständigheter, som voro oberoende
av gärningsmannens vilja. Det är en mycket ofullständig bestämmelse. I straffrättslig
teori och praxis lia emellertid utbildats regler, som komplettera lagens
tystnad på denna punkt, och den allmänna bestämmelse, som nu föreslås i det
lagrum jag nyss angav, 3 kap. 13 §, innebär i huvudsak ingenting annat än
att dessa regler upptagas i lagen. Även den, som vill motsätta sig förslaget att
straffbelägga försök i större utsträckning än för närvarande, kan svårligen,
såvitt jag förstår, ha anledning att av sådana skäl avvisa denna allmänna bestämmelse.
Jag tror inte, att denna allmänna bestämmelse kan ge anledning till
någon allvarlig kritik.

I de speciella stadgandena i lagens olika kapitel anges de särskilda brott,
vid vilka också försök skall vara straffbart. Det är således ingalunda i lagförslaget
fråga om någon generell straffbeläggning av försök till brott. Mot
en sådan ståndpunkt kan man säkerligen anföra mycket goda skäl, men eftersom
ingen nu har intagit den ståndpunkten här i debatten, finns det inte
någon anledning för mig att gå in på densamma.

Jag vill nu, när vi skola bedöma förslagets ståndpunkt i fråga örn de särskilda
brotten och lämpligheten att införa straff för försök i fråga örn dem,
erinra om ett uttalande, som professor Lundstedt bär gjort 1937, och som han
själv redan har erinrat om här i dag, då han under Åkarpsdebatten yttrade,
att strafflagen skall i första hand inprägla vissa sociala värdens okränkbarhet,
och att det föranleder, att straffet skall göras beroende av effekten,
d. v. s. av ett socialt värdes faktiska kränkning och icke blott av den blotta

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
sinnesbeskaffenheten med avseende därå. Vidare gillar professor Lundstedt,
att det inte finns någon generell bestämmelse i gällande lag örn försökets
straffbarhet, och han säger därom, att det är bra att försöket enligt nu gällande
lag bara i begränsad utsträckning blivit kriminaliserat. Därefter fortsätter
han och framhåller, att därmed vill han naturligtvis inte lia sagt, att
inte försökets straffbarhet kan tänkas böra utvidgas till nya fall, men principen
måste därvid vara, att försökets straffbarhet endast får ifrågakomma
när själva försökssituationen skapar en sådan effekt, att det för var och en
kan genom försökets straffbarhet göras klart, att ett visst socialt värde blivit
utsatt för ett verkligt angrepp. Eljest kan försöksstraffet icke fullgöra
någon för samhället nyttig funktion.

Jag citerar detta inte för att polemisera däremot utan i syfte att ge min
fulla anslutning till denna professor Lundstedts ståndpunkt. Och jag vågar
säga, att när jag läser professor Bergendals förslag till kriminalisering av
försöket, vilket ligger till grund för propositionen, kan jag inte finna, att
det innehåller något som står i principiell motsats emot denna ståndpunkt.
Jag kan inte finna annat än att detta förslag liksom propositionen är präglat
av försiktighet och återhållsamhet på detta område. Jag vill för att styrka
detta mitt påstående framhålla, att i fråga örn andra brott än förmögenhetsbrott
föreslås införande av straff för försök endast vid vissa, särskilt grova
brott. Bland dem vill jag nämna försök till rån och vissa grova sedlighetsförbrytelser.
Det är egendomligt, att försök till dråp är straffbart för närvarande
endast i den mån det innefattar misshandel. Man måste fråga sig,
varför försök till dråp skall vara straffritt, när det t. ex. äger rum på det
sättet, att någon försöker knuffa någon utför en brant eller under en bil.
Beträffande förmögenhetsbrotten föreslås straff för försök i följande fall,
nämligen i fråga örn de olika graderna av stöld, bedrägeri och förskingring
samt därjämte rån, egenmäktigt tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig
kraftavledning, utpressning, trolöshet mot huvudman samt ett visst fall av
oredlighet mot borgenärer. Vid vissa av dessa brott är försök redan nu straffbart.
Så är fallet vid rån och utpressning samt beträffande stöld såtillvida
som inbrott i uppsåt att stjäla är straffbart som ett särskilt brott.

Vad nu först angår försök till stöld så kan man väl nu för tiden svårligen
motivera den olikhet, som består däri, att försöket är straffbart endast om
det har tagit formen av ett fullbordat inbrott, medan andra lika påtagliga
försök lämnas straffria enligt nu gällande rätt. Örn någon anträffas i färd
med att taga sig in genom en glugg, förutsatt att stölduppsåtet är klarlagt,
föreligger lika starka skäl att straffa som då han upptäcks först sedan han
kommit in. Lika uppenbart tycker jag det vara, att en ficktjuv, som upptäcks
med handen i en annans ficka och som då drar tillbaka handen tom
med anledning av att han blir upptäckt, bör straffas för försök till stöld.
Skall man vänta tills han fullbordat brottet för att kunna straffa honom,
då minskar man naturligtvis möjligheten att få tag i honom, ty har han väl
fått portmonnän i handen skyndar han sig att hastigt försvinna i folkträngseln.
Det framgår härav, att i ett sådant fall är det svårt att upptäcka tjuven.
örn han inte kan gripas på bar gärning, kanske innan han hunnit att
fullborda brottet, och på liknande sätt förhåller det sig med billån och cykelstölder.

Örn jag då övergår till bedrägeribrotten, äro skälen för försöksstraff i fråga
örn dem lika starka som i fråga örn stöld. Inte sällan kunna vid sådana brott
gärningsmannens handlingar ha fortskridit så långt, att det bara beror på
annans vaksamhet, huruvida brottet skall bli fullbordat eller inte. Så är ju
t. ex. ofta förhållandet med försäkringsbedrägerier. I fråga örn dem förelig -

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
ger det ofta mycket omfattande förberedelser. Man anordnar skenbart försäkringsfall,
och så framställer man en begäran om ersättning från försäkringsinrättningen.
Skall inte sådant vara straffbart redan på försöksstadiet? För
närvarande äro sådana försök straffbara endast i vissa fall, t. ex. vid mordbrand
i uppsåt att utfå brandskadeersättning.

Vad slutligen angår förskingringsbrotten är det visserligen mera sällsynt,
att brottet upptäcks på försöksstadiet, eftersom det här gäller egendom, som
gärningsmannen själv har hand örn, varför han i regel hinner fullborda brottet.
Men vissa slag av förskingringsbrott äro sådana, att de kräva medverkan av annan,
oell i sådana fall föreligger ofta behov av försöksstraff. Så t. ex. då en
person, som har hand örn annans egendom, upptäckts medan han är i färd med
att sälja eller pantsätta egendomen.

Örn man på detta sätt, som jag nu gjort, går igenom förslagets försöksbestämmelser,
torde man finna, att straff för försök föreslagits endast i fråga örn
sådana brott, där det ofta kan föreligga ett aktuellt och påtagligt angrepp mot
det intresse, som man vill skydda genom den straffbestämmelse, som ges i fråga
örn det fullbordade brottet. Storleksordningen, samhällsfarligheten i fråga
örn dessa brott är, såsom utskottet framhåller, densamma vare sig brottet fullbordats
eller inte. Utskottet tillägger, att på grund härav exempelvis beträffande
ungdomliga brottslingar förebyggande eller uppfostrande åtgärder kunna
vara lika mycket på sin plats vid försök som vid fullbordat brott, och de synpunkter,
som utskottet således understrukit och som här ytterligare framhållits
särskilt av herr Hedlund i Östersund, måste väl erkännas vara av mycket stor
betydelse. När utskottet gör denna erinran, har det föranletts därtill av den
mening, som tagit sig uttryck i den reservation, som framförts av herr Karl Johan
Olsson m. fl. och till vilken åtskilliga talare här ha hemställt örn bifall.
Däri yrkas, att straff för försök inte skall införas beträffande de lindrigaste
graderna av stöld, bedrägeri och förskingring, med andra ord att försök till
snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt skulle vara straffria. Reservanterna
anse, att det inte är välbetänkt att gå så långt i fråga om straffbeläggning
av försök till brott, att man också medtar dessa jämförelsevis lindriga
brott. Det är häremot som utskottet, såsom jag nyss nämnde, har erinrat därom,
att storleksordningen av samhällsfarligheten synes vara densamma vare
sig brottet fullbordats eller inte. Jag måste härtill foga det tillägget, att det är
givet, att storleksordningen av samhällsfarligheten vid dessa smärre brott naturligtvis
ingalunda, vare sig brottet fullbordats eller inte, är av samma höga
kvalitet som brottslingens samhällsfarlighet är, om han verkställer ett försök
till rån. Det är givet, att däri måste man naturligtvis ge reservanterna rätt, att
samhällsfarligheten i de fall, som avses i reservationen, icke är av den högsta
kvalitet. Men vad jag vill stryka under är den synpunkten, att den felandes
samhällsfarlighet kan anses vara ungefär densamma vare sig han gripes på
försöksstadiet eller först efter det fullbordade brottet.

En ärad talare har givit uttryck åt den meningen, att propositionens ståndpunkt
i fråga örn straffbeläggande av försöket vid de där angivna brotten skulle
ha dikterats uteslutande av teoretiska skäl. För min personliga del är detta
icke fallet. När jag anslutit mig till denna ståndpunkt har skälet varit det,
att det förefallit mig, som örn det först och främst ur individens synpunkt vore
önskvärt, att man ingrepe på ett tidigt stadium. Man gör säkerligen mången
ung man, som första gången lockats utanför lagens gränser — och även dem
som äro äldre — en tjänst, örn man ingriper redan på försöksstadiet. Därmed
vinner man ju, att det straff, som utdömes, blir mycket ringa. Det måste naturligtvis
i flertalet fall bli villkorlig dom, och det kan väl anses lämpligt, att man
redan på detta stadium tager hand om den felande och på grund av den vill -

Oasdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

Förslag till lag orri ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
korlina domen ställer honom under tillsyn av övervakare. — Jag vill i detta
sammanhang understryka min tacksamhet mot riksdagen, för att den i år beviljat
medel till en första förstärkning av övervakningen av villkorligt dömda.
Jag ser däruti ett riksdagens löfte att nästa år taga steget fullt ut, så att en
fullt tillfredsställande organisation kan komma till stånd och därmed också
den betydelsefulla lag, som alltjämt vilar, sättas i kraft. -— Men örn villkorlig
dom vid ett försök till brott icke kan utdömas, har man att räkna med att det
i sådana fall blir bötesstraff. Det kan ibland icke skada, att en ung man, som
känner ett behov av att leva över sina tillgångar, kan få den erinran, som kan
ligga i ett bötesstraff med åtföljande införsel i lön. Skulle han icke kunna betala
böterna, blir det förvandlingsstraff, och örn det blir förvandlingsstraff,
är man återigen framme vid den villkorliga domen och dess möjligheter. Man
skall icke tro, att en kriminalisering av dessa försöksbrott innebär, att man
skall sätta människor i fängelse. Det blir icke alls följden, utan följden blir
ett omhändertagande av dem efter de två linjer, som jag nu angivit.

Ser man saken ur allmän preventiv synpunkt, kan det icke anses olämpligt,
att man ställer upp den varningen för obefästa sinnen, att redan försök till
snatteri och därmed andra jämförliga brott bli straffbelagda. Jag vill i det
sammanhanget påpeka, att brottet snatteri fått en vidgad innebörd i det nu
föreliggande förslaget. Man har strukit den gamla högsta gränsen av 30 kronor
och beskrivit snatteribrottet på ett sådant sätt, att det är omständigheterna
i det särskilda fallet, som skola vara utslagsgivande. Därmed följer naturligtvis,
att en massa handlingar, som förut betecknats som stöld, numera komma
under snatteribegreppet.

Det är sålunda — jag framhåller det -—- i eminent grad praktiska synpunkter,
som ha föranlett de förslag, som i dessa punkter framlagts och som tillstyrkts
av utskottet.

Utskottet har uttalat den åsikten, att man snarast möjligt bör verkställa en
utredning rörande åtalseftergift, och en ärad talare, herr Hedlund i Östersund,
har frågat mig örn mitt intresse för saken. Jag vill då nämna för den ärade
talaren, att när strafflagsberedningen för, örn jag minns rätt, fem år sedan tillsattes,
ingick i dess direktiv den uppgiften, att den skulle verkställa utredning
rörande införande av åtalseftergift. Sedermera har strafflagsberedningen
lagt sitt arbete på ett sådant sätt, att denna uppgift icke har kommit i förgrunden.
Den har sysslat med andra saker. Men jag känner väl till, att strafflagsberedningens
ordförande, presidenten Schlyter, som ju också är utskottets
ordförande, i denna sin dubbla egenskap är intresserad av att taga upp problemet
örn åtalseftergift, och vi lia redan kommit överens örn att de åtgärder från
min sida, som kunna erfordras för att strafflagsberedningen skall kunna taga
itu med uppgiften, icke skola utebli. Sålunda kan man beräkna, att med det
allra snaraste — jag hoppas redan före detta års utgång — skall kunna framläggas
ett förslag rörande denna reform. Men jag vill påpeka, att vi i svensk
rätt ha ett institut, som har stort värde vid sidan av åtalseftergiften, nämligen
den villkorliga domen, rätt använd. Sambandet mellan dessa båda institut och
möjligheterna att åstadkomma samverkan mellan dem komma säkerligen att
beaktas av strafflagsberedningen.

Jag har med detta anförande velat sakligt belysa, vilken ståndpunkt propositionen
intager i fråga om straffbeläggande av försök till brott, och jag hoppas,
att kammaren skall lia funnit, att i stort sett all möjlig omsorg nedlagts
på att utforma reglerna så, att de icke skola drabba orättvist och att kriminaliseringen
av försöket icke skall komma att få en social färg, som icke föreligger
i fråga om lagstiftningen rörande det fullbordade brottet.

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag till lag orri ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)

Herr Senander: Herr talman! Man behöver icke ingående studera det föreliggande
lagförslaget för att bli klar på dess reaktionära karaktär. Förslaget
innebär — om medvetet eller omedvetet lämnar jag därhän — en eftergift åt
den mentalitet, som är förhärskande i de fascistiska staterna, där straffet utgör
den grundläggande principen för folkets fostran i likriktningens anda. Det
innebär ett nytt steg på den väg, som statsmakterna beträtt under senare år
och som markeras av den ena koncessionen efter den andra åt de krafter här i
landet, som begagnat sig av den svåra situationen för att främja gamla, reaktionära
önskemål.

Det är tydligen nu icke längre fråga om att söka komma åt och upphäva
själva orsakerna till brottsligheten. Det vittnar det framlagda förslaget örn.
Det vill tvärtom synas, som örn våra demokratiska statsmakter icke tro på möjligheten
att skapa sådana förhållanden för människorna, att brottslighetens orsaker
elimineras eller minskas. Förslaget bär därför hjälplöshetens kännemärke.
Det verkar, som örn man hade förlorat tron på sitt utmärkta samhälle och
nu söker rädda sig genom undantagslagar och strafflagsskärpningar. Tanken
på en humanisering av straff- och verkställighetslagarna, som tidigare var så
aktuell, är nu övergiven, och i stället glider man in på en ökad användning
av den gamla utdömda avskräcknings- och vedergällningsmetoden. Därmed är
också förslagets klasskaraktär markerad. Herr Lundstedt har rätt, då han säger,
att förslaget i huvudsak riktar sig mot de fattiga. Det gör all strafflagstiftning
under nuvarande förhållanden. Anatole France uttrycker saken riktigt,
då han definierar likhet inför lagen på följande sätt: »Lagen förbjuder
med samma majestät såväl den rike som den fattige att stjäla, att tigga och
att sova under broarna.»

Utskottets förslag bekräftar riktigheten av denna uppfattning. De byråkrater,
som äro upphovsmän till lagförslaget, ha funnit på en mängd små brott
och infogat dem i lagförslaget. Denna utvidgning av strafflagens verkningskrets
tycks bottna i den gamla polisuppfattningen, att man i varje människa
måste se en brottsling, naturligtvis med undantag för samhällets toppar. Med
ängslig noggrannhet ha lagherrarna spanat efter alla tänkbara brott för att
därmed kunna befordra alla brottslingar till straff, och det är nu icke fråga örn,
såsom det framhållits under debatten, att enbart komma åt det verkställda brottet
utan även den brottsliga viljan. Därmed är man inne på ett plan, som giver
svängrum åt allsköns godtycke. Det går lätt att ofrivilligt få den kriminella
stämpeln på sig, därest förslaget genomföres. Det behövs ju bara, att man
glömmer betala på en spårvagn eller på en restaurang, för att man skall stå
inför risken att dömas för, som uttrycket är, bedrägligt beteende. Naturligtvis
drager klasskillnaden i samhället också här sin bestämda gräns. En ansedd,
förmögen man, som smiter från restaurangnotan, kan givetvis icke misstänkas
för att göra det med avsikt, men den fattige arbetaren, som glömmer att betala
på spårvagnen eller i restaurangen, åker obönhörligt fast. Hans inkomstställning
är sådan, att det kan förutsättas, att han gjort det i vinningssyfte. Och
vår nitiska polis skall säkerligen förebringa den erforderliga bevisningen för
den brottsliga avsikten i detta fall. Bernard Shaw, som är en mästare i aforismer.
har en gång sagt, att det fordras en viss inkomst för att vara dygdig. Denna
sanning har alltid varit uppenbar, men den blir det i ännu högre grad, om
denna lag antages.

Herr talman! Jag anser, att vi ha alldeles tillräckligt med straffbestämmelser.
För vår del ha vi vänt oss mot utskottsförslaget framför allt därför, att
det i högre grad än tidigare varit fallet gör strafflagen till en klasslag. Ordstävet
»De små tjuvarna hänger man, de stora få löpa» gäller alltjämt, trots
att demokratien gjort sitt segertåg här i landet. I Stockholm pågår en utställ -

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
ning under parollen »Front mot tjuven». Utställningens affisch synes mig betecknande
för samhällets uppfattning örn brottsligheten. På affischen finns det
en mycket ruskig figur, som skall föreställa tjuven. Hela apparitionen tyder
på att man velat illustrera småtjuven. Stortjuven, gentlemannatjuven, har man
helt förbisett. Och ändå ha vi här i landet haft en finare bov, som på sin tid
satte världsrekord i svindlerier. Men hans typ, en gentlemannatyp till det yttre,
ser man icke på utställningsaffischer med parollen »Front mot tjuven.»

Strafflagen bör humaniseras, icke brutaliseras. Skapa drägliga förhållanden
för de breda folklagren! Giv dem ordentliga bostäder och hyggliga inkomster!
Gör dem delaktiga av en sann och uppfostrande kultur, och vi kunna vara övertygade
örn att brottsligheten skall avtaga för att slutligen helt elimineras. Genom
nya strafflagar med skärpta bestämmelser kommer man ingen väg, örn
man förbiser det faktum, att tjuvarna ofta alstras av den miljö, i vilken de befinna
sig, och av de förhållanden, under vilka de existera.

Herr talman! Jag ber med detta att få yrka bifall till den av herr Branting
avgivna reservationen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag hade icke tänkt att begära ordet
i denna vidlyftiga debatt. Men när det nu talas örn straff för försök till brott,
undrar man, om det hela icke skulle kunna utvidgas, så att man även sige
till ansvaret för orsakerna till försök till brott. Jag tänker här på de unga
pojkar, som få i uppdrag att transportera stora penningvärden. Den unge
reflekterar kanske icke så mycket på risken i att tillgripa pengarna. Vad som
i dessa dagar inträffat belyser det förhållande jag avser. Man har nu i flera
hem med stor sorg fått erfara, vad barnen gjort sig skyldiga till. Hela livet
är förstört för dessa unga, de äro brottslingar i samhället. När man här går
in för att skärpa straffet för försök till brott, borde man också tänka på ansvaret
hos dem som skicka minderåriga i sådana ärenden. Det är naturligtvis
en sak, som icke kan innefattas i denna lag, men jag skulle med dessa ord
vilja vädja till statsrådet, som lagt fram förslaget, att han även söker finna
någon form, varigenom ansvaret skarpes, när det gäller att skicka minderåriga,
så att dessa icke utsättas för frestelser och kanske på ett mycket tidigt stadium
bli brottslingar och straffade enligt svensk lag. Jag tänker på föräldrarna
till de unga, vilken sorg och vilka lidanden de ha fått utstå. Skola nu
försök till brott straffas, böra också de människor, som anlita de minderåriga,
tvingas att känna sitt ansvar, så att de icke inleda dem i frestelse och utsätta
dem för den lockelse, som pengar innebära i denna materialistiska tid.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Det är nog ingen, som bestrider
den konsekvens, som utmärker den kungl, propositionen och utskottets föreliggande
förslag. Men man får ett mycket starkt intryck av att konsekvensen
drivits litet för långt. Den har drivits så långt, att örn förslaget upphöjes till
lag, utökas antalet i lagens mening brottsliga personer oerhört genom att
dessa, som enligt hittills vedertagen rättsuppfattning icke betraktats såsom
lagbrytare, nu komma att räknas till brottslingarnas skara. Förslagets förtjänster
äro obestridliga. På vitala punkter klarlägger det gällande bestämmelser,
så att avkunnade domslut icke kunna komma att efter lagens antagande
kalfatras på det sätt som hittills skett. Brottsbeskrivningens klarhet
med mera omöjliggör det. En sak är emellertid att liksom mod alla tänkbara
medel sopa igenom alla möjliga vinklar och vrår för att få fram så
många missdådare som möjligt.

Enligt min mening innebär det stora risker att allt för ivrigt och allt för
allmänt låta unga människor — det torde nämligen i fråga örn dessa mindre

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag till lag orri ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
försöksbrott framför allt bli fråga om unga människor — bli föremål för här
föreslagna åtgärder. Ty icke blott människor i allmänhet utan även lagarnas
och bestämmelsernas övervakare äro utsatta för faran att begå misstag och
att tillgripa större våld än nöden kräver, varigenom stor skada kan tillfogas
vederbörande.

Vi lia just i dagarna ett färskt exempel i det avseendet från en mellansvensk
stad, där en barnavårdsnämnd i makt av sitt ämbete inkallade några unga
flickor till förhör. Nå, vad hade dessa unga flickor då gjort för ont? Jo, de
hade blivit inbjudna till en mycket aktad familj i staden i fråga ett par kvällar,
där de fått litet förfriskningar och stannat den ena kvällen till halv elva
och den andra litet längre. Flickorna tillhörde också mycket aktade familjer i
staden. Det blev emellertid anmälan till barnavårdsnämnden, som inkallade
dem till och utsatte dem för pressande förhör. Domslutet blev att flickorna
skulle stå under barnavårdsnämndens uppsikt och tillsyn. Vi hoppas nu, att
rättelse skall komma till stånd, men detta barnavårdsnämndens sätt att handla
visar dock, hur farligt det är att sätta vapen i händerna på människor, då det
gäller att gripa in. Hela systemet kan leda till ödesdigra konsekvenser, och
därför anser jag, herr talman, att det är klokt att vi gå försiktigt fram, när
det gäller att antaga detta i övrigt utmärkta förslag. Förslaget är, så vitt angår
dessa mindre försöksbrott, behäftat med ett skönhetsfel, och icke ens justitieministerns
försvar för detsamma kan förta en den känslan, att det härvidlag
är fråga örn ett i viss mån allvarligt ingrepp.

Nu har man på visst håll i sista hand sökt skydda sig bakom bestämmelsen
och förslaget om åtalseftergift. Jag tycker emellertid för min del, att
det är klokast att vänta med denna verkligt betydande skärpning, till dess vi
fått frågan örn åtalseftergift löst.

Alla önska, herr talman, att denna överläggning snart måtte bringas till
sitt slut, och jag skall därför icke gå vidare in på ämnet, utan jag nöjer mig
med att yrka bifall till reservationen nr 3, som är avgiven av herr Karl Johan
Olsson m. fl.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skall bara säga några få ord. Herr Hedlund
i Östersund uppkallade mig. Jag tyckte, att hans anförande i ett par punkter
var så pass anmärkningsvärt, att det knappast bör få stå oemotsagt.

Han förklarade, att örn en pojke snattar några äpplen, är det bäst, att pojken
tages om hand i tid av någon, som kan sköta örn honom. Jag undrar, örn
herr Hedlund aldrig snattat några äpplen, och jag undrar, hur många det är
i denna kammare som i pojkåren aldrig snattat några äpplen. Jag undrar också,
örn de skulle blivit bättre karlar, örn man haft en lagstiftning, som påbjudit,
att någon skulle »ta hand örn» den, som snattat äpplen.

Jag tycker denna historia är så pass allvarlig, att jag under hela debatten
frågat mig vad som nu inträffat — utöver att det föreligger tvenne kommittébetänkanden
— som föranleder, att vi i denna omvälvningstid, då vi icke veta,
hur morgondagen kommer att se ut, skola genomföra denna djupt ingripande
lagändring. Vöre det ändå icke riktigare med hänsyn till de ytterligt osäkra
förhållanden, som förestå oss i fråga örn t. ex. äganderättsbegreppen, välbetänkt
att vänta? Jag har icke kunnat underlåta att svara ja på den frågan och följaktligen
— utan att på något sätt göra anspråk på att känna alla dessa saker eller
underkänna de vällovliga avsikter, som motiverat propositionens framläggande
och som varit avgörande för dem, som i princip yrkat bifall till densamma •—
måste jag yrka avslag, alltså instämma i herr Bräntings reservation.

Kanske skulle jag icke säga, herr talman, vad jag nu ämnar tillägga. Jag be -

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
klagar, att herr Lundstedts argumentationsmetod alltid synes mig förstöra hans
syften. I denna fråga har jag intrycket att han har rätt i sak, och framför allt
synas de socialpolitiska synpunkter, han velat understryka, beaktansvärda som
bakgrund för all lagstiftning i dessa frågor. Detta till trots har jag det beklämmande
intrycket, att herr Lundstedts sätt att så starkt framhålla sina egna
insatser hindrat en del av kammarens ledamöter att tillägna sig den riktiga
uppfattningen i sakfrågan.

Jag ber emellertid, att få yrka bifall till herr Bräntings reservation, alltså
till det förslag, som herr Lundstedt avgivit.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av första lagutskottets förevarande förslag till ändrad lydelse
av 2 kap. 8 § strafflagen dels ock på bifall till den av herr Branting avgivna,
vid utskottets utlåtande fogade reservationen, i vad den avsåge nämnda lagrum;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kilbom begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner första lagutskottets förevarande
förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 8 § strafflagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Branting avgivna, vid utskottets
utlåtande nr 18 fogade reservationen, i vad den avser nämnda lagrum.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt utskottets förslag till lydelse av förevarande lagrum.

överskriften till 3 kap., 3 kap. 13 och 14 §§, 4 kap. 14 §, 5 kap. 4 och
16 §§, 6 kap. 5 §, 8 kap. 23 och 24 §§, 10 kap. 17, 18 a, 21 och 24 §§, 11 kap.
13 a §, 12 kap. 1, 3 a, 4, 5, 5 a, 5 b, 6, 6 a, 10, 11, 16, 17, 21 och 22 §§, 13
kap. 6 §, 14 kap. 2, 3, 8, 10, 14, 15, 18, 19, 20 a, 22, 23, 26, 27, 28, 28 a, 28 b,
34 och 37 §§, 15 kap. 8 a, 15 a, 16, 18 och 25 §§, 17 kap., 18 kap. 7 och 8 SS,
19 kap. 5, 6, 20, 20 a och 21 §§ samt 20 kap. 1 §.

Godkändes.

20 kap. 2 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Gezelius: Herr talman! Jag ber att fa yrka bifall till den av herr
Karl Johan Olsson m. fl. vid denna punkt fogade reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till ändrad lydelse av 20 kap.
2 § strafflagen dels ock på godkännande av det förslag till lydelse av nämnda
lagrum, som innefattades i den av herr Karl Johan Olsson m. fl. avgivna, vid
utskottets utlåtande fogade och med 2:o) betecknade reservationen; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag till lag orri ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)

20 kap. 3 §.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Gezelius: Herr talman! Jag yrkar bifall till den av herr Karl Johan
Olsson m. fl. vid denna punkt fogade reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Om inte för annat så för formens skull yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förevarande förslag till ändrad lydelse
av 20 kap. 3 § strafflagen dels ock på godkännande av det förslag till
lydelse av nämnda lagrum, som innefattades i den av herr Karl Johan Olsson
m. fl. avgivna, vid utskottets förevarande utlåtande fogade och med 2:o) betecknade
reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den senare propositionen.

20 kap. 4—9 §§.

Godkändes.

20 kap. 10 § föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Karl Johan Olsson under B) punkt 3:o) avgivna reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Första kammaren har ju förut fattat samma
beslut som nu andra kammaren beträffande övriga paragrafer i detta kapitel,
men i fråga örn denna paragraf har första kammaren bifallit utskottets hemställan.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till ändrad lydelse av 20 kap. 10 §
strafflagen dels ock på godkännande av det förslag till lydelse av nämnda
lagrum, som innefattades i den av herr Karl Johan Olsson m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade och med 3:o) betecknade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Olsson i Mellerud begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner första lagutskottets förevarande förslag
till ändrad lydelse av 20 kap. 10 § strafflagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det förslag till lydelse av nämnda lagrum,
som innefattas i den av herr Karl Johan Olsson m. fl. avgivna, vid utskottets
utlåtande nr 18 fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstningen genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
^resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 88 ja och 94 nej, varjämte 8 av kammaren,s ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)

Kammaren hade alltså godkänt den lydelse av förevarande lagrum, som innefattades
i den av herr Karl Johan Olsson m. fl. avgivna, med 3:o) betecknade
reservationen.

20 kap. 11 och 12 §§, 21 kap. 1—7 §§.

Godkändes.

21 kap. 8 § föredrogs; och anförde därvid

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag ber att i fråga örn 8 § få yrka
bifall till den vid utlåtandet av herr Karl Johan Olsson m. fl. fogade reservationen.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av utskottets förevarande förslag till ändrad lydelse av 21 kap. 8 § strafflagen
dels ock på godkännande av det förslag till lydelse av nämnda lagrum, som
innefattades i den av herr Karl Johan Olsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade och med 3:o) betecknade reservationen; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den senare propositionen 21

kap. 9—11 §§, 22 kap. 1—8 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av 22 kap. 9 § yttrade

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Karl Johan Olsson m. fl. avgivna reservationen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av utskottets förevarande förslag till ändrad
lydelse av 22 kap. 9 § strafflagen dels ock på godkännande av det förslag
till lydelse av nämnda lagrum, som innefattades i den av herr Karl Johan
Olsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade och med 3:o) betecknade reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Övriga av utskottet framlagda lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A), i vad den avsåg de av utskottet tillstyrkta
lagförslagen.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslagen fattade
beslut.

Punkten A) i övriga delar och punkten B).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Andra kammarens protokoll 19b%. Nr 7

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Motion om
ändring av
8 § 2 mom.
lagen angående
jordfästning.

§ 2.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av väckt motion
om ändring av 8 § 2 mom. lagen angående jordfästning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 79,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Mosesson hemställt, »att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn sådan ändring av
mom. 2 i § 8 av lagen örn jordfästning, att detta moment kommer att lyda:
Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall klockringning,
om det begäres, äga rum i vanlig ordning, och må vid sådan begravning
kyrka upplåtas, när särskilda skäl därtill äro.»

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
utredning angående sådan ändring i lagen, angående jordfästning, att vidgad
rätt till användande av kyrka vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning medgåves, samt för riksdagen framlägga förslag i frågan,.

Reservation hade avgivits av herrar Karl Emil Johanson, Caap, Larsson i
Hede och Gustafsson i Lekåsa, vilka hemställt, att förevarande motion icke
måtte till någon, riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Larsson i Hede: Herr talman! Då jag står som reservant vid detta
utskottsutlåtande, ber jag att få säga några ord.

Såsom motionären antyder, har denna fråga tidigare varit föremål för behandling
i riksdagen, nämligen vid 1925 och 1926 års riksdagar. I anledning
av en kungl, proposition beslutade sålunda 1925 års riksdag efter en lång
diskussion och under starka meningsskiljaktigheter att anta ett lagförslag,
varigenom det obligatoriska jordfästningstvånget enligt statskyrkans former
upphävdes. Detta lagförslag innehöll icke någon bestämmelse örn, huruvida
kyrka skulle få upplåtas. Dåvarande chefen för justitiedepartementet ansåg,
att frågan örn kyrkas upplåtande i anslutning till begravning borde avgöras
efter prövning i varje särskilt fall på samma sätt som eljest skedde vid
kyrkas upplåtande, eller med andra ord, att avgöradet därutinnan skulle tillkomma
vederbörande pastor.

Då det antagna lagförslaget jämlikt grundlagens bestämmelse framlades
för kyrkomötet, framkallade det även där stora debatter och starka meningsskiljaktigheter,
och mötet ansåg sig icke kunna oförändrat godkänna detsamma
utan förbehöll sig ett tillägg till lagens 8 § 2 morn., som lydde: »men må ej
kyrka upplåtas». Som följd av att riksdag och kyrkomöte stannat i olika beslut
hade frågan fallit. På grund härav föreläde Kungl. Majit 1926 års riksdag
ånyo lagförslaget men med ett tillägg av följande lydelse till förut nämnda
lagrum sista punkten: »men må vid sådan begravning kyrka upplåtas, när
särskilda skäl därtill äro».

Vid riksdagens behandling av detta senare förslag beslutade båda kamrarna
så gott som enhälligt, eller i varje fall utan votering, att frångå Kungl.
Maj:ts formulering i den nu nämnda punkten och att i stället på förslag av
lagrådet antaga en mera negativ formulering av den sista punkten, varefter
förenämnda moment kom att lyda: »Vid begravning utan jordfästning i svenska
kyrkans ordning skall klockringning, örn det begäres, äga rum i vanlig
ordning, men ej må vid sådan begravning kyrka upplåtas, med mindre särskilda
skäl därtill äro.» Med denna av riksdagen då antagna formulering
godkändes lagen av kyrkomötet, och dess lydelse är densamma, som allt sedan
dess varit gällande.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

Motion om ändring av 8 § 2 morn. lagen angående jordfästning. (Forts.)

Nu föreslår motionären, att denna formulering av lagrummet skall utbytas
mot den mera positiva formulering, som förelädes 1926 års riksdag, men som
denna riksdag icke ansåg sig böra godkänna, och vidare att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn en dylik ändring. Som skäl härför
anför motionären, att det icke så sällan har förekommit konflikter mellan kyrkliga
myndigheter och personer, som velat ha frikyrklig jordfästning av sina
anhöriga.

När det, såsom motionären angivit, har förekommit fall, då den frikyrkliga
begravningen måst förrättas i snöstorm och stark kyla på kyrkogården, medan
kyrkan stått uppvärmd och oanvänd, kan man icke annat än beklaga intoleransen
från vederbörande målsmans sida. Jag vill också för min del säga, att
dylika fall böra beivras, så långt rättelse i det avseendet kan vinnas. Motionären
påpekar emellertid, att under den tid av 15 år, som lagen varit i tillämpning,
endast förekommit ett par fall, därvid anmälan måst göras till justitieombudsmannen.
Man torde väl därför kunna säga, att lagen med den nuvarande
lydelsen i stort sett väl fyller sin uppgift.

Örn det i övrigt förekommit meningsskiljaktigheter om tolkningen av lagens
bestämmelser, och huruvida dessa berott på vederbörande pastor eller på att de
personer, som begärt kyrkans upplåtande, ha sträckt sina fordringar längre än
vad lagen avser, får man lämna därhän, enär motionären icke framlagt några
faktiska uppgifter därom. Jag uttalar det icke som en misstro mot motionärens
uppgifter, när jag säger, att det hade varit riktigt, om utskottet hade
försökt inhämta upplysningar även från annat håll angående sådana förhållanden,
då frikyrklig jordfästning har vägrats. Inom utskottet gjordes också en
begäran örn att några domkapitel måtte höras, men denna framställning avslogs
genom votering i utskottet.

Med anledning av att det, som motionären säger, har uppstått olika tolkningar
av lagens bestämmelser, vill jag säga, att det väl icke är någonting
ovanligt, att olika tolkningar av lagbestämmelser uppstå, ända tills en lag vunnit
stadga antingen genom praxis eller genom prejudikat från myndigheters
sida. Detsamma torde tämligen säkert bli förhållandet, om en lagändring skulle
komma till stånd även i det fall, som motionären nu begär.

Det är förklarligt, att en präst i många fall vid begäran örn kyrkans upplåtande
kan bli försatt i en ganska ömtålig ställning. Han har därvid att taga
hänsyn till kyrkofolket och den församling, som han genom högtidligt löfte
har förbundit sig att tjäna. Örn prästen därvidlag handlar emot sin församlings
vilja, kan det hos kyrkomenigheten väcka känslostämningar, som kunna
få mycket ledsamma följder. Kyrkofolket torde i allmänhet ha den uppfattningen,
att kyrkan är kjukosamfundets egendom i första hand, och vill därför
också ha medbestämmanderätt örn hur den bör användas. De, som i övrigt
icke vilja lia någon samhörighet med kyrkan och den lära, som där förkunnas,
torde, hoppas jag, finna en sådan tankegång förklarlig.

Nu har utskottet över hövan, kan man säga, gått motionären till mötes, när
det i motiveringen säger, att enligt utskottets mening borde kyrka kunna upplåtas,
såvida ej risk kan anses föreligga, att begravningen icke kommer att
förrättas i tillräckligt värdiga former. När utskottet sedan i sin hemställan
örn utredning begär sådan ändring i lagen, att vidgad rätt till användande av
kyrka vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning medgives,
så framgår det tydligt, att utskottet syftar till längre gående krav vid eventuellt
ny lagstiftning än vad motionären har föreslagit. Man kan säkert utgå
ifrån att sådana krav på en starkare rätt till kyrkan, som såväl motionären
som utskottet har framfört, komme att möta motstånd från kyrkosamfundets
sida och ge upphov till stridigheter av måhända ganska betänklig art. Den

100

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Motion om ändring av 8 § 2 moni. lagen angående jordfästning. (Forts.)
tolerans, som icke minst i denna tid gör sig gällande mellan olika meningsriktningar,
kommer säkert att bli lidande på att en strid rives upp på^ det religiösa
området. Örn samförståndet skall fortgå och utvecklas, så måste det
ske på frivillighetens väg, och en lagstiftning, som sårar känslorna hos en annan
meningsriktning, bör undvikas. Då denna fråga vid tidigare behandling
har framkallat ganska stridiga uppfattningar och då den vid 1926 års lagstiftning
fått en efter reservanternas förmenande i stort sett tillfredsställande lösning,
synes det icke vara lämpligt att ånyo upptaga frågan och därmed väcka
till liv nya stridigheter, som i nuvarande allvarliga tidsläge bör undvikas.
Ett ytterligare skäl för avslag anser jag den omständigheten utgöra, att 1938
års riksdag beslutade en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan örn allsidig
utredning av frågan om de religiösa samfundens rättsliga ställning och om en
revision av gällande dissenterlagstiftning. Då ifrågavarande allsidiga utredning
torde innesluta även den frägla, som i dag behandlas, synes det även av
det skälet vara omotiverat att nu bifalla den motion som blivit väckt. Jag tilllåter
mig därför, herr talman, att yrka avslag på såväl motionen som utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag skall inte ta lång tid i anspråk,
eftersom utskottsutlåtandet är rätt fylligt och tillfredsställer mig. Men jag
vill ändå säga några ord.

När den föreliggande motionen behandlades av utskottet, voro de flesta utskottsledamöterna
ense örn motionens sakliga styrka, och reservanterna hade
i utskottet, likaväl som det framgick av det anförande vi nyss ha hört, inga
egentliga eller starka skäl, jag vågar säga det, att grunda sitt avslagsyrkande
på. Vad som är grundläggande i detta sammanhang är ju strävan att komma
till rätta med ett förefintligt missförhållande. Det kan nämligen inte anses
annat än oegentligt, att redbara svenska medborgare, såsom motionären
exemplifierat, understundom tvingas att under öppen himmel och under svårt
väder eller stark köld viga sina avlidna till vila i graven. Reservanterna, ha
ju ändå inte ifrågasatt, att jordfästningsrätten skulle ta-s^ifrån de frikyrkliga,
utan den bestämmelse som gäller i dag skulle alltfort få gälla.

Den föregående ärade talaren menade, att man saknar exempel på^ dessa
oegentligheter. Det är emellertid inte vidare angenämt att skriva ned sådana.
Jag gav i utskottet ett exempel från min erfarenhet, och jag hoppas att reservanterna
trodde mig. Jag vet ingenting som kan invändas mot att det fallet
var synnerligen upprörande. De missförhållanden, som uppenbarat sig här och
där, lia inte i önskvärd utsträckning kunnat rättas till genom ett smidigt tilllämpningsförfarande
av gällande bestämmelse. Detta hade annars varit önskvärt,
och jag håller med reservanterna därom. Denna sak hade aldrig behövt
komma på tal, om det varit rimlig smidighet ute i bygderna. När detta emellertid
inte kunnat ske, synes mig riksdagen ha ali anledning att ta initiativ,
och även örn inte ett större antal fall av sådan oginhet, som påtalats, kunnat
åberopas, ha dock de förekommande fallen varit desto mera upprörande. Reservanterna
påstå, det har nu den föregående ärade talaren, strukit under, att
frågan kommer att framkalla strid, och därför vill man i fridens intresse yrka
avslag på motionen. Den ärade talaren tillät sig fälla ett uttryck • jag kan
inte säga om jag fick det riktigt ordagrant, men andemeningen var denna:
En lagstiftning, som sårar en annan meningsriktning, kommer att valla strid.
Jag ber, herr talman, att få säga att detta är riktigt, och just dessa ord äro
tillämpliga på kyrkomötets beslut i frågan, ett beslut som riksdagen till slut

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

101

Motion om ändring av 8 § 2 mom. lagen angående jordfästning. (Forts.)
nödgades sanktionera. Riksdagen hade nämligen, när den sysslade med spörsmålet,
på känn var den gyllene medelvägen gick, men den tvingades av kyrkomötet,
som inte frågade efter andras mening och känsla, att frångå sin mera
objektiva synpunkt. Skulle nu därför reservanternas farhågor besannas, att
det blir strid —• och jag befarar detta av rykten, som jag hört från medkammaren
—- vill jag säga, att detta icke kommer att bero på de frikyrkliga.

I städer och samhällen ha de frikyrkliga i regel egna lokaler, som äro fullt
användbara och även lämpliga för detta ändamål. Annars finns det gravkapell,
som också i regel pläga vara tillgängliga. Denna fråga är därför i första hand,
såsom jag ser den, väsentligen en landsbygdsfråga. Detta har också min erfarenhet
på området lärt mig, och den är inte så obetydlig. Det är en fråga för
landsbygden, där passande lokal understundom inte finns. Vidare är man på
landsbygden beroende av avstånden, där det kan bliva en extra körning på
ett pär mil just på grund av dessa lokalers belägenhet.

De frikyrkliga ha — jag tror jag kan försäkra det, men kanske kan någon
komma med ett annat påstående, det vet jag inte — inte en enda gång omotiverat
begärt att få disponera kyrkorummet för en jordfästningsakt. Det är så
att de frikyrkliga älska friheten och vilja värna sitt eget arbete. De försöka
att göra sitt hästa och vilja inte åka bakkälke på något sätt. När de begärt
att få disponera kyrkorummet, har det varit väl motiverat, men jag vågar säga
att ur vanlig förnuftsmässig synpunkt har varje avslag på en sådan begäran
varit omotiverad. Jag känner själv till åtskilliga sådana fall, där det icke funnits
någon rimlig anledning till avslag, utan där det på något sätt bottnat i
ren ovilja. Nu menade den föregående ärade talaren, att den prästman, som
förfogade över kyrkorummet, måste ta hänsyn till den församling som han
tjänade och lovat tjäna. Detta är nog så riktigt. Men ännu är det väl så att de
frikyrkliga äro sockenbor och skattebetalare, och de äro inte alldeles urarva
i fråga örn vissa rättigheter. Vederbörande pastor har också vissa skyldigheter
även mot dem. På den punkten menar jag, att det blir ett favoriserande
i viss riktning.

När det gäller själva jordfästningsakten, vill jag endast stryka under vad
som sagts i motionen. Det skulle vara intressant att veta, örn reservanterna
varit med örn någon frikyrklig jordfästningsakt. Det är givet att officiantens
person och gåva naturligtvis spela en stor roll alldeles som vid kyrkliga jordfästningar.
Alla veta, även reservanterna, att de kyrkliga jordfästningarna
understundom kunna bli ytterst själlösa, beroende på officiantens personlighet
och utrustning.

Det synes mig egendomligt, när jag läser reservationen, att reservanterna
motsätta sig förslaget. Mig veterligen ha de ärade reservanterna aldrig opponerat
sig mot att kyrkorna upplåtas i så stor utsträckning som sker för rent
profana ändamål. Det är ju allom bekant att sådant förekommer i icke ringa
utsträckning. Jag menar att en upplåtelse av kyrkan för dessa profana ändamål
av olika slag är väl ändå litet vanskligare än örn en skara människor en
stund samlas till andakt kring en bår, följa en given ritual och hålla en värdig
högtid. Det folk, som står bakom motionen och det i motionen framförda
önskemålet, är ett samhällssolidariskt folk. Det har visserligen sagts här, att
man skall inte ge sig själv betyg — detta sades i en annan debatt — men jag
vågar ändå säga det. Detta folk får lämna sin tribut till kyrkan som andra
medborgare, och dess representanter i riksdagen ha alltid — på senare år har
jag själv kunnat konstatera detta — visat stor förståelse för kyrkolagstiftningsfrågor,
som avse att främja det kyrkliga arbetet. Jag hoppas att de ärade
reservanterna lia i minnet behandlingen av inrättandet av ett stift för Stock -

102 Nr 14. Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Motion om ändring av 8 § 2 moni. lagen angående jordfästning. (Forts.)
holm. Såvitt jag vet röstade alla frikyrkliga för förslaget och ingen talade
eller röstade emot det, då man från kyrkligt håll ansåg en sådan lösning betydelsefull.
På den grund ville de icke resa motstånd mot förslaget utan stödde
det. Då ha vi — jag vill inte dölja att jag tillhör dessa frikyrkliga — anledning
att hoppas på och förvänta förståelse från det motsatta lägret, när det
gäller denna och även andra frågor, som utvecklingen kan aktualisera.

Reservanterna lia fallit tillbaka på — och det gjorde även den högt ärade
föregående talaren — 1938 års riksdagsskrivelse med begäran örn utredning
angående de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. Denna skrivelse har
ännu efter fyra år blivit obesvarad, varför man kan befara att det gått med
den som det gjorde nied en viss länsman i Hälsingland, nämligen att den kommit
bort. Men denna skrivelse berör en mängd svårlösta frågor, som kräva en
grundlig utredning. Här föreligger en detalj, enkel och klar, i en fråga, vars
innebörd alla förstå, och därför kan riksdagen i dag, även örn någon anser det
gagnlöst, utan fara att sönderbryta enhetligheten i systemet bifalla förslaget.

Herr talman! Jag ber att få till den verkan det hava kan yrka bifall till utskottets
föreliggande förslag.

I detta anförande instämde herrar Sandberg. Björling oell Nilsson i Norrlångträsk.

Herr Hallén: Herr talman! Jag skall be att få börja med att uttala en
synpunkt beträffande denna frågas allmänna behandling. Jag har nu deltagit
i riksdagsarbetet i bortåt 32 riksdagar, men nästan aldrig varit med om att ett
utskott, allra minst första lagutskottet, föreslår en skrivelse till Kungl. Majit
i en fråga, där man påyrkar en viss positiv åtgärd med tydligt angivande av
direktiven, sedan nian några år tidigare Ilar begärt en förutsättningslös utredning
av spörsmål som sammanhänga härmed och vid vilken den ifrågavarande
angelägenheten är upptagen till grundlig behandling. Denna synpunkt har
också påpekats i första kammaren, och jag är säker örn att manga här i kammaren
äro känsliga för denna erinran.

Det är ganska märkligt att se detta utskottsutlåtande, örn man hade slopat
den sista satsen i motiveringen, som börjar med orden: »Med hänsyn härtill»
och i stället skrivit: »Då emellertid motionärens önskemål upptages i 1938 års
riksdagsskrivelse, förväntar utskottet att detta spörsmål efter vederbörlig, beredning
förelägges riksdagen, varför utskottet hemställer, att motionen icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd», skulle ingen lia reagerat eller
funnit detta handlingssätt vara ologiskt ifrån utskottets sida utan i bästa överensstämmelse
med den arbetspra.xis vi i riksdagen tillämpa.

Örn jag sedan, herr talman, får säga några ord i själva sakfrågan, tillåter
jag mig för några ögonblick att återkalla i minnet litet örn denna saks förhistoria.
Ar 1924, alltså för icke mindre än 18 år tillbaka i tiden, fick jag förtroende
att bli medlem av den kommitté som tillsattes för att utreda denna
fråga. Det var den första religionsfrihetskommittén. Den lade fram ett förslag,
som emellertid aldrig kom till offentligheten, men det kan ju vara intressant
för kammarens ledamöter att höra vilka funderingar man på den tiden
hade. Majoriteten i denna kommitté, som skulle utreda frågan örn borgerlig
begravning — till denna majoritet hörde förresten professor Knut Kjellberg,
ledamoten av första kammaren, dåvarande läroverksadjunkten och sedermera
statsrådet Olof Olsson och hovrättsrådet Viktor Petrén — lade fram ett förslag
inom kommittén till en trefaldig ordning för svenska medborgares färd
till den sista vilan. Det kunde dels vara kyrklig jordfästning för dem som så
önskade, vidare frikyrklig jordfästning för dem som önskade detta, och slut -

Onsdagen den 15 april 1942 e. ra.

Nr 14.

103

Motion om ändring av 8 § 2 mom. lagen angående jordfästning. (Forts.)
ligen kunde det vara borgerlig, ren kulturell eller religionslös jordfästning för
dem som ville ha detta.

Dessa begravningsakter av dessa tre olika kategorier skulle vara officiella
handlingar, som utfördes under tjänstemannaansvar. Kyrkosamfunden skulle
enligt förslaget inregistrera sina begravningsförrättare hos länsstyrelserna och
även ange sina begravningsformulär, så att för den händelse en sådan funktionär
inte följde formuläret, inte infann sig i rätt tid eller på annat sätt försummade
sig, detta skulle kunna påtalas som ämbets- eller tjänstefel. Vidare föreslog
man att det skulle i varje svensk kommun finnas två s. k. borgerliga begravningsförrättare
för religionslösa jordafärder. Jag som var ensam reservant protesterade
för min del och ansåg att det var meningslöst att utkräva tjänstemannaansvar
av privata sammanslutningars funktionärer och att staten överhuvud
taget gav officiösa uppdrag åt det fria föreningslivets människor och vidare
att det var orimligt att pålägga de svenska kommunerna ett sådant tvång som
att träffa anstalter för vad vi i kommittén kallade »hednabegravningar».

Detta var 1924, och vi veta att andan på den tiden var sådan att dylika förslag
kunde komma fram. Emellertid skingrades denna första begravningskommitté,
örn jag så får säga, och i den nya kommittén, som sedan tillsattes, tillät
jag mig påyrka anslutning till den danska linjen, d. v. s. till det som sedan
blev nu gällande lag, varigenom det står var och en fritt att ordna för sin jordafärd
i vilken form man önskar. Som vi veta sker denna då antingen i svenska
kyrkans ordning eller sker den det icke. I senare fallet är det en borgerlig begravning,
och örn man därvid använder en viss religiös form eller inte är det
i alla fall en borgerlig begravning och dess speciella karaktär är en ovidkommande
sak, som icke registreras eller antecknas i kyrkans böcker.

I fråga örn kyrkans användning vid borgerlig begravning hade vi i kommittén
velat hänskjuta denna sak till vederbörande pastors bedömande, och samma
ståndpunkt intog även 1925 års riksdag, men vi veta, vilket också utskottet
framhåller, att nämnda års kyrkomöte skärpte bestämmelserna. Det ansågs att
principiella skäl hindrade att en präst skulle kunna fritt få disponera över
kyrkorummet, och därför ville det sätta in ett formligt förbud för kyrkans användning
vid icke kyrkliga begravningar. Regeringen och dåvarande justitieministern,
Nothin, fann denna formulering för snäv och föreslog i stället att
kyrkorna skulle kunna upplåtas »då särskilda skäl därtill äro». Vi veta också —
det har utskottet i sin historik påpekat — att det märkliga då inträffade, att
båda kamrarna avböjde denna positiva formulering och togo den negativa som
vi nu ha: ej upplåtelse »med mindre särskilda skäl därtill äro».

Nu vill alltså motionären lia en positiv formulering: »där särskilda skäl därtill
äro».

Jag vill då först påpeka — en sak som redan har sagts i första kammaren
•— att skulle man genomföra en sådan bestämmelse ställer man först och främst
prästerskapet i en mycket penibel belägenhet. Med nu rådande bestämmelser är
det prästens skyldighet att pröva fallet och alltså kvalificera vederbörande till
att använda kyrkorummet. Skulle man följa motionärens linje blir det tvärt
om. Prästen kommer då i den besvärliga ställningen, att han skall diskvalificera
och förklara att i det eller det fallet föreligga icke dessa särskilda skäl. Det är
klart att detta är en sämre lösning än den nuvarande.

Nu kan man fråga sig: Vad menar egentligen motionären med uttrycket »särskilda
skäl»? Är det otjänlig väderlek? Det talas i motionen om folk som får
stå ute i rykande snöstorm eller i svår kyla, då det kanske finns en tom, oanvänd
men väl uppvärmd kyrka i närheten. Jag skulle vilja säga: jag undrar
örn det inte är på tiden att vi ur debatten avlysa den här snöstormen, som det
talats så mycket örn. Ty redan 1925 och 1920 års kyrkomöten och framför allt

104

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Motion om ändring av 8 § 2 morn. lagen angående jordfästning. (Forts.)
1926 års riksdag ha tydligt uttalat att för just sådana fall bör kyrkan upplåtas.
Det är, anser jag, herr talman, en gärd av humanitet och ekumenisk anda
att i sådana situationer räcka en hjälpande hand. Det bör vara icke blott en
rätt utan även en skyldighet för prästerskapet att så göra. För egen del går
jag ännu ett steg längre i det att jag anser, att man till och med i vackert väder
mycket val kan tänka sig särskilda omständigheter som göra att man borde
kunna upplåta kyrkorna. Man kan till exempel tänka sig att kyrkan upplåtes
vid jordfästningen av en förtroendeman i byn, som är uppburen inom alla lager
och icke är någon extrem partiman i religiösa frågor, eller vid liknande tillfällen
då man väntar stor anslutning. Kyrkan är kanske socknens enda solenna
rum, och då föreligger det enligt min mening skäl för att man borde upplåta
den i nyssnämnda fall.

Därom kan man emellertid lia olika meningar. Men att i alla fall s. k. naturhinder
redan enligt lagen böra utgöra tillräckligt skäl för att upplåta kyrkorna
är uppenbart. Det bär anförts exempel på — jag tror mig veta att motionären
inte är främmande för dem —'' att det finns en och annan biskop, som givit sina
präster en admonition, för att de i sådana upprörande situationer vägrat denna
skäliga gästfrihet, och alltså vidtagit rättelse för framtiden. Jag menar alltså,
att redan de nuvarande lagbestämmelserna i sin negativa form fylla de skäliga
anspråk som man här med all rätt kan ställa. Så ha även reservanterna fattat
saken.

Men hur bli då dessa reservanter behandlade? Jag tillåter mig erinra om
hur en skribent i tidningen Social-Demokraten uttrycker sig, då han talar om
reservanterna och deras sätt att resonera om detta spörsmål. Det säges där att
reservanterna »anse, att det är gott nog åt baptister, metodister och waldenströmare
att förrätta begravningar under bar himmel i snöstorm och kyla».
Detta, herr talman, anser jag vara icke blott ett olämpligt utan ett otillständigt
skrivsätt. Denna artikel är förresten mycket märklig icke blott genom detta
uttalande utan även genom vad den blottar örn motionens intentioner. Artikelförfattaren
— man kan nästan på det frejdiga och lättvindiga greppet på ämnet
ana sig till, vem det är som för pennan — säger rent ut, att motionen avser
att skapa praxis »att frikyrkliga jordfästningar i regel skulle kunna ske i
kyrka, oberoende av vind och väderlek».

Nu invändes häremot — det sade ju också den föregående ärade talaren —
att det kan väl inte vara profanerande för kyrkorummet med en i värdiga former
hållen frikyrklig begravningsakt, då konserter och dylikt få hållas i kyrkan.
Det är alldeles riktigt, jag har aldrig hort talas örn frikyrkliga begravningar
som inte skett i värdiga och uppbyggliga former — det erkännes gärna.
Nog använder man kyrkan till mycket annat än predikningar. Hemma hos oss
ha vi under de senare åren haft många s. k. välgörenhetstillställningar i kyrkan.
Ai hade en dag kyrkan fylld med tusentalet människor när det gällde hjälpen
till Abessinien, en annan dag var det fråga om en insamling till Kina, och vi
samlade även då ett tusental människor — det var mycket världsliga och civila
akter. Lika talrikt fylld var kyrkan vid ett möte som avsåg att ge hjälp åt
Spaniens svältande barn. Finlandsmöten ha vi haft upprepade gånger, och på
palmsöndagen var det återigen tusen människor församlade, då det gällde en
insamling för Norges och Finlands svältande barn. Det är förresten, herr talman,
inom parentes sagt underligt, hur ofta denna verksamhet får arbeta i
storm och motvind, men vi få väl säga som Berggrav: »vi ror ändå».

Det är ändå en särskild sak att hålla sådana slags sammankomster i en kyrka.
Men när en grupp människor, som genom en särskild organisation demonstrerar
sitt avståndstagande från det svenska samhällets kyrkoform, tar hand om
kyrkan vid begravningar, kan det inte undvikas, att en viss spänning kan upp -

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

105

Motion om ändring av 8 § 2 mom. lagen angående jordfästning. (Forts.)
stå. Den behöver därför inte uppstå, men det är ganska naturligt att en sådan
spänning i vissa fall kan komma till synes. Vi skola heller inte glömma, att det
i detta sammanhang inte enbart gäller de frikyrkliga utan även de s. k. rent
borgerliga begravningsakterna, som utskottet skriver, örn vilka jag också måste
säga att de kunna ske under väl så värdiga former som de frikyrkliga. Jag har
någon enstaka gång sett en sådan akt — den behöver visst inte brista i värdighet.
Det kan ingen ifrågasätta. Jag vet inte om de frikyrkliga ha för avsikt att
driva det dithän, att även dessa rent religionslösa akter skola förekomma i kyrkorna.

Nu uppgives det, att den frikyrkliga samarbetskommittén har en exempelsamling
som upptager fall av oginhet, som visats från prästers sida. Jag tvivlar
icke på att sådan kan förekomma, särskilt örn vi betänka att vi ha 2,700
församlingar i riket. Men vi känna också fall där ett motsatt handlingssätt förekommit.
Jag undrar örn det inte föreligger mera skäl för motionären att ge
spridning åt sådana fall, till exempel följande. I en kyrka i Värmland skulle
en frikyrklig jordfästning få äga rum. Några dagar efter det löftet härom givits
kom en familj och begärde att för en kyrklig akt få disponera kyrkan vid
samma tid. Kyrkoherden svarade då: »Det kan jag tyvärr inte låta er göra,
jag har redan lovat bort den.» Följden blev att den kyrkliga jordfästningen
ägde rum ute på kyrkogården -— det var lyckligt nog solsken och vackert väder
— och de frikyrkliga fingo i stället hålla sin akt i kyrkan.

Det kanske för upplysnings skull kan vara på sin plats att relatera ett annat
exempel ifrån Mellansverige. Det gällde en församling, där man före ikraftträ.
dandet av 1925 års lag höll sina jordfästningar före klockan 11 på söndagarna.
De frikyrkliga hade därvid för sed att, sedan de måst anlita prästen, spänna för
sina kärror och köra hem, varvid de mötte kyrkfolket. När den nya lagen sedan
kom i tillämpning, begärde de att jordfästningen fortfarande skulle få äga rum
klockan halv elva på söndagarna men förrättas av deras predikant. Det var en
beskedlig gammal komminister i denna församling och han gick med på saken.
Det var en egendomlig syn för kyrkfolket att se dessa tillfälliga gäster som
voro inne i kyrkan en stund och sedan försvunno när gudstjänsten skulle begynna.

Jag menar, att det skulle kunna komma att skapa fram ganska underliga
situationer örn det skulle gå så som författaren i Social-Demokraten ifrågasätter,
att det skulle bli allmän regel att de frikyrkligas jordfästningar skulle få
hållas i kyrkan. Varför skola förresten endast sådana akter äga rum där? Varför
inte lika gärna frikyrkliga vigselakter, även örn de inte ha någon rättslig
verkan? Dessutom skulle ju också de frikyrkligas bibelklassavslutning, som ersätter
kyrkans konfirmation, kunna förläggas till kyrkan på ganska goda skäl.

Religionsfrihetskommittén skrev i sitt sakkunnigbetänkande år 1924 följande
sats: »Ett religionssamfund tillhörig kyrka är avsedd för gudstjänster och andra
kulthandlingar, förrättade enligt samfundets ritual och av dess prästerskap.»
I detta uttalande instämde justitieministern och 1925 års riksdag. Jag menar
att detta bör vara regel och avvikelserna undantag.

Då kan den frågan uppkomma: äro avvikelserna tillräckligt preciserade? Ge
de anledning till godtycklighet och kitslighet böra de förtydligas. Vad jag vill
understryka är att man redan nu med god vilja kan lämna allt skäligt utrymme.

Jag slutar, herr talman, med att säga, att det är underligt med kyrkan, den
kan tidvis vara alldeles bortglömd och översköljd av sekulariseringens svallvågor,
tidvis kan don stå högaktuell i människornas medvetande. Den har i alla
fall något säreget, någonting utan jämförelse med allt annat, ja, den blir, när
livet hårdnar, ett förunderligt centrum i tillvaron. Det sc vi nu hos våra grannar,
och tecken saknas icke på att deras öde kan bli vårt. Då är det angeläget,

106

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Motion om ändring av 8 § 2 mom. lagen angående jordfästning. (Forts.)
att icke nied kyrkobegreppet förenas splittring, irritation och strid. Jag befarar
detta, om vi skulle få en ny lagstiftning i denna sak. Den nuvarande lagen möjliggör
allt broderligt hänsynstagande och allt förverkligande av den ekumeniska
samförståndsandan. Varför skola vi skriva till kungen örn detta? Kan
inte i stället denna fria och förtroliga överläggning vara kommentar nog till
lagen. Må våra nuvarande upplysta biskopar lyssna till våra ord här i riksdagen
och ge sina präster direktiv, präglade av både kyrklig fasthet och broderlig
samförståndsanda.

Jag tillåter mig att yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen, av kammarens förhandlingar.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag ber om ursäkt att jag har begärt ordet; jag
skulle i dag inte göra det på grund utav den indisposition som jag är besvärad
av, men jag vill dock som motionär säga några få ord i denna fråga.

Jag vill först med anledning av att kyrkoherde Hallén nyss sade, att vi
skulle avlysa talet örn snöstorm och andra sådana förhållanden ur debatten,
säga honom och kammarledamöterna, att om här icke hade förelegat verkliga
fakta och verkliga billighetsskäl, så hade mitt namn aldrig funnits under denna
motion. Och alla insinuationer örn, att det här skulle vara frågan om en
maktstrid eller att frikyrkliga skulle få så att säga en förgylld ram omkring
en enklare religiös akt, skall jag be att som ärlig människa få tillbakavisa.
Vad som föreligger är en hel del fakta — jag hoppas att kammaren håller
mig räkning för att jag icke i motionen påvisat eller i mitt anförande här
direkt utpekar sådana missförhållanden — som visa, att just denna negativa
formulering av bestämmelserna av vederbörande prästman fattas såsom ett
hinder för honom att visa den välvillighet, broderlighet och takt, som han
skulle visa, därest inte lagen vore formulerad på detta sätt. Det är detta som
är anledningen till att motionen har kommit på riksdagens bord.

Jag är glad över, och det har jag uttryckt även i motionen, vad som under
de senare åren har varslat örn ett bättre förhållande mellan olika grupper av
Kristi bekännare, och jag har anledning att hoppas och tro, att därest ett
bifall till motionen skulle komma till stånd, detta skulle bidraga till att det
bleve ännu bättre i den delen. Ty det är väl ingen som något känner Sveriges
frikyrkliga människor, som tror att vi frikyrkliga äro så beskaffade att, örn
vi röna välvilja och tillmötesgående för våra framställningar, bli vi mindre
tacksamma och mindre benägna å vår sida att visa takt och uppmärksamhet
mot dem, som bemött oss på detta sätt. Men jag måste också säga, och var och
en som känner det religiösa läget i vårt land, vet det, att det även finns en
som jag hoppas mera sporadisk tendens inom kyrkolivet att hissa andra signaler.
Jag kan ju blott hänvisa till att för en kort tid sedan släpptes en sådan
man fram i tidningen Svenska Dagbladet som förklarade, att Sveriges statskyrka
har vida större sympatier för den romersk-katolska och grekisk-ortodoxa
kyrkan än den har för de frikyrkliga. Jag kan också förklara, att det inom
kyrkans ledning finns enskilda, som mena att medgivandena åt de frikyrkliga
varit för många, och att det således är nödvändigt med mera restriktiva bestämmelser.

Jag var ju med 1925, och mitt jungfrutal råkade förresten komma i denna
fråga. Jag har en vän här som nu skall hålla sitt jungfrutal i denna fråga.
Jag kan, när somliga fråga, varför vi inte försökte driva igenom denna sak
1925 eller 1926, säga att huvudsaken för oss då var, att det obligatoriska jordfästa
ingstvånget skulle avskaffas. Yi hade ju haft en hel mängd exempel

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

107

Motion om ändring av 8 § 2 moni. lagen angående jordfästning. (Forts.)
på huru tråkigt det varit förut, och vi ansågo således, att det inte var lämpligt
att rekommendera en strid mellan riksdagen och kyrkomötet örn denna
detalj. Frågan örn kyrkas upplåtande var dock en detalj, när vi fingo genomdrivet
vad vi ansågo vara huvudsaken, nämligen en ändring av lagen.

Man har nu i debatten fallit tillbaka på den utredning, som jag begärde 1938,
och härvidlag — jag skall be att få säga detta åt den utskottets representant,
som var uppe och talade emot förslaget — gäller det att de, som ivrigast motsatte
sig mitt förslag till utredning 1938, nu äro alldeles ovanligt ivriga att
hänvisa till denna riksdagsskrivelse med begäran örn utredning och förklara,
att det saknas skäl att nu göra någonting i förevarande fråga. Hur kommer
sig detta? Det är väl inte fritt härvidlag, att man hänvisar till skrivelsen,
enär man hoppas att därigenom komma ifrån själva saken.

Jag skall sluta, herr talman, med att säga, att jag tror var och en av mina
ärade motståndare om så mycket gott, att örn någon av dem utanför sitt hems
dörr, när det var styggt väder, fick se en grupp arbetare, som sutto ute med
sin matsäck, skulle de allesammans säga: för all del kom in till oss och sitt
här och ät. Detta skulle de säga, även om gästerna hade olika matordning och
olika bordsskick. Jag skulle också tro att envar — jag är förvissad örn ärligheten
i vad kyrkoherde Hallén sade — som sett sådana missförhållanden,
som föranlett denna min motion, skulle säga: men detta var egentligen ändå
inte vad som skulle ske. Men det är i alla fall ett faktum att sadant skett.
När man frågar vederbörande kyrkoherde, varför han inte kunde medgiva
kyrkans upplåtande, trots att det var styggt väder, utan man skulle åka lång
väg förbi kyrkan för att komma till en plats inomhus, om man inte ville
stå ute, så säger han att kyrkomötet och riksdagen förklarat, att kyrkan, icke
må upplåtas »med mindre särskilda skäl därtill äro». Eftersom det är på det
sättet, menar jag, att lagstiftaren här borde säga till den ämbetsman, _ som
känner sig manad att visa vänlighet, att lagen inte lägger något hinder i vägen
för honom, örn han vill visa vänlighet och upplåta kyrkan. Även örn kyrkoherde
Hallén säger att han inte känner något hinder i detta avseende, så
kan han inte garantera, att lika uppriktiga ämbetsbröder icke känna sig förhindrade
genom den nuvarande lagstiftningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag har vågat begära ordet för att särskilt
på en punkt får bidra till belysningen av denna kyrkofråga. Jag delar den
ärade motionärens bekymmer beträffande de missförhållanden, som yppat sig
i tillämpningen av de ifrågavarande bestämmelserna. Jag är visserligen av
den uppfattningen att dessa svårigheter voro större förut, särskilt under åren
närmast efter lagens ikraftträdande. Sedan lia, i samma mån som en praxis
hunnit utformas i församlingarna, dessa svårigheter gjort sig allt mindre gällande.
Jag vet emellertid att det inte är bra som det nu är. Då motionären
emellertid återför dessa svårigheter väsentligen på den negativa formuleringen
av nu gällande bestämmelser och i denna ser ett hinder för pastor att upplåta
kyrkan, även när godtagbara skäl för sådant upplåtande föreligga, kan jag
emellertid inte följa honom. Mig synes det uppenbart, att svårigheterna i stället
bottna i vagheten i satsen »med mindre särskilda skäl därtill äro», d. v. s.
i svårigheten att avgöra när enligt lagens mening särskilda skäl finnas. Det
är uppenbart att i vissa fall ingen tvekan borde behöva råda härom. Vid händelser
oell förhållanden av den art, som redan äro berörda här i debatten, såsom
kyla, snöstorm och övriga situationer med svårigheter och besvärligheter, borde
naturligtvis den enklaste humanitet oell kristlig kärlek bjuda pastor att upplåta
kyrkan. Så sker ju ock. Jag har tillåtit mig att göra en undersökning på den -

108

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Motion om ändring av 8 § 2 moni. lagen angående jordfästning. (Forts.)
na punkt, och jag har funnit särskilt i ett stift att kyrkorna åtskilliga gånger
öppnats praktiskt taget genomgående, då det kunnat motiveras med sträng
kyla eller för övrigt hälsovådligt väder eller dylikt. Inträffa emellertid fall
av den upprörande art. som motionären omnämner, böra de, såvitt jag förstår,
naturligtvis beivras. Motionären erinrar om att i ett par fall anmälan gjorts
till riksdagens justitieombudsman. Detta var också säkert riktigt. Jag är emellertid
motionären särskilt tacksam för att han underrättat ess örn att hänvändelse
någon gång skett till vederbörande stifts biskop och att härigenom
rättelse vunnits. Detta är en väg som jag för min del skulle vilja särskilt rekommendera.
Det väsentliga är emellertid att motionären genom dessa exempel
uppvisat, att bemästrandet av dessa så att säga grövre missförhållanden
faktiskt kunnat ske redan inom ramen för nu gällande bestämmelser.

Då jag nu vågar hoppas att dessa fall — d. v. s. fallen av uppenbar oginhet
och okristlighet från prästernas sida — ändock måste vara relativt få,
kommer frågan väsentligen att gälla anledningen till att konflikter och misshälligheter
ändock så ofta förekommit. Som jag nyss nämnde, tror jag att
denna anledning är att finna i den vaga formuleringen »med mindre särskilda
skäl därtill äro». Tolkningen av denna sats kan naturligtvis ske i två vitt
skilda riktningar. Den kan tolkas snävt, då uppstår begripligt nog missnöje.
Men åt densamma kan också, t. ex. av den hemställande parten, ges en
mycket vid tolkning, en tolkning som pastor menar sig inte med bästa vilja
kunna godtaga. Också då känner den förvägrade besvikelse, och besvikelsen
kanske utlöser beskyllning av pastor för oginhet. Det synes mig icke mer än
rättvist, att också sådana fall beaktas vid bedömandet av ifrågavarande situation-
Tyvärr äro de icke så ovanliga. Jag har tillgång till berättelser om
fall, då framställning örn kyrkas upplåtande skett med endast den motiveringen
att begravningsgästerna tycka, att det blir högtidligare i kyrkan än i missionshuset,
eller att den avlidne i livstiden var en framstående och betydande man.
Då pastor icke ansett sig kunna godtaga sådana skäl och upplåtelse av kyrkan
därför vägrats, ha ledsamheter och kanske långvariga motsättningar uppstått.
Med dessa förhållanden i tankarna måste jag anse en revision av nu gällande
bestämmelse önskvärd, dock icke i den riktningen, den ärade motionären föreslagit,
utan avseende ett förtydligande av bestämmelsen.

Utskottets utlåtande ger anledning till förmodan, att också inom utskottet
en viss tveksamhet gjort sig gällande, huruvida den av motionären föreslagna
förändringen är tillfyllest för undanröjande av svårigheterna. Utskottet uttalar
sig visserligen i princip till förmån för motionen. I utlåtandet står det
emellertid: »Huruvida den av motionären föreslagna jämkningen är tillfyllest
för att undanröja tvekan örn lagens rätta tillämpning synes emellertid böra
närmare utredas.» Hade utskottet stannat vid förslag örn sådan utredning,
skulle jag. i överensstämmelse med vad jag nyss anfört, bett att få yrka bifall
till en sådan hemställan. Nu har emellertid utskottet, som nämnt, gått betydligt
längre. Utskottet hemställer, »att riksdagen i anledning av förevarande
motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta
verkställa utredning angående sådan ändring i lagen angående jordfästning,
att vidgad rätt till användande av kyrka vid begravning utan jordfästning i
svenska kyrkans ordning medgives, samt för riksdagen framlägga förslag i
frågan». Jag har tillåtit mig att utförligt citera utskottets hemställan, därför
att den innehåller en passus, som — det måste jag säga till mig själv —
inger mycket allvarliga farhågor. Själv gör denna passus mig rädd. Det är
orden örn »vidgad rätt till användande av kyrka o. s. v.». De orden aktualisera
nämligen för mig tydligare än motionen den principiella frågan från åren 1925
och 1926, som då orsakade så stor strid. Vad gällde den striden? Jag tror, att

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

109

Motion om ändring av 8 § 2 mom. lagen angående jordfästning. (Forts.)
nian kan säga, att den i grunden gällde kyrkans rätt att få värna om sitt väsen,
sin egenart som kristligt samfund. I en bestämmelse, som kunde leda till
att för kyrkans väsen mer eller mindre främmande kulthandlingar, så att säga,
fördes in i kyrkan, anade man risken av ett fördunklande i folkmedvetandet
av uppfattningen örn kyrkan som en egenartad kristen samfundsbildning.

Så allvarligt såg man på denna fråga 1926. Kammarens ärade ledamöter
undra säkert icke över att, då den nu återkommit 1942, Sveriges kyrkfolk
menar sig ha anledning att nu i ännu högre grad frukta varje förändring, som
skulle kunna tänkas minska kyrkans möjlighet att vara helt och hållet sig
själv. Det är ju ändå genom att vara trogna mot sitt innersta väsen, som kristna
samfund, kyrkorna världen runt, i dessa dagar blivit i stånd att utföra sin
betydelsefulla gärning.

Herr talman! Av de skäl, jag här anfört, ber jag att få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Gustafsson i Lekåsa instämde häruti.

Herr Hoppe: Herr talman! När frågan örn s. k. borgerlig begravning behandlades
vid 1925 och 1926 års riksdagar och kyrkomöten, vållade den som
bekant mycken strid. Hur meningarna vid dessa tillfällen än gingo isär, tycktes
man i varje fall vara ense på följande punkter: 1. Kyrkorna äro svenska
kyrkans egendom, som disponeras av kyrkan ensam i och för församlingens
gudstjänstliv. 2. Det är därför kyrkan själv, som genom församlingens kyrkoherde
ensam bestämmer örn och bär ansvaret för kyrkornas öppethållande och
stängande. 3. Skola kyrkorna öppnas vid andra tillfällen än kyrkliga gudstjänster
och kultakter, skall detta alltid ha karaktären av undantag. 4. Vid sådana
tillfällen får självfallet intet förekomma, som kränker kyrkornas helgd.
Jag har för min personliga del med mycket stor tillfredsställelse konstaterat,
att mot dessa fyra punkter har, såvitt jag kunnat se, i motionen icke riktats
någon attack. Jag har den förhoppningen, att, om en utredning skall sättas i
gång, den skall bygga på enighet kring dessa fyra grundläggande punkter. Utskottets
utlåtande är däremot på en punkt långt ifrån tillfredsställande. Där
står på sid. 10 rad 8—5 nerifrån: »Enligt utskottets mening borde kyrka kunna
upplåtas, såvida ej risk kan anses föreligga, att begravningen icke kommer
att förrättas i tillräckligt värdiga former. En ändring av lagens avfattning synes
med hänsyn härtill böra vidtagas.» Dessa ord måste, såvitt jag kan förstå,
tolkas så som örn man tänkt sig, att man efter en eventuell lagändring borde
få räkna med att kyrkorna normalt skulle komma att upplåtas för alla möjliga
slag av icke kyrkliga jordfästningar. För min personliga del håller jag i
stället före, att detta upplåtande av kyrkorna, våra helgedomar, för icke kyrkliga
jordfästningar måste vara rena undantaget. Jag tar mig därför, herr talman,
friheten att bland annat föreslå, att ur motiveringen måtte utgå just dessa
räder, som jag citerat.

Vad är det som gjort, att frågan örn kyrkornas öppethållande vid vissa icke
kyrkliga begravningar blivit aktuell igen och nu ligger på riksdagens bord?
Såvitt jag förstår beror det på att några kyrkans tjänare — deras handlingssätt
har av någon talare här karakteriserats såsom okristligt — icke ställt sig
lojala till gällande lag och i varje fall icke till riksdagens och kyrkomötets intentioner
vid lagens antagande. Jag är övertygad örn att det är endast ett ringa
fåtal som gjort sig skyldiga till ett så klandervärt förfarande. När nu några
präster tycks ha menat, att de haft lagen på sin sida, när de konsekvent stängt
kyrkorna för alla icke-kyrkliga begravningar, torde det ej vara ur vägen att
här gå in för vad jag ville kalla el t förtydligande, så att det blir klart, under

Ilo

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Motion om ändring av 8 § 2 mom. lagen angående jordfästning. (Forts.)
vilka förhållanden kyrkan lämpligen kan och bör öppnas för sådana förrättningar,
som det här är fråga örn.

Jag har mig väl bekant, att man inom vissa kyrkliga kretsar känt en verklig
beklämning inför herr Mosessons motion. Man är kanske framför allt rädd för
att riksdagen skulle vilja fatta ett sådant beslut, att kyrkans fria disponerande
av våra kyrkor på en punkt komme att äventyras. Jag erinrar då först om att
någon lagändring ju ej kail komma till stånd med mindre kyrkomötet, kyrkans
lagliga representation, biträtt den. Det är också min livliga förhoppning, att
en eventuell utredning kommer att planläggas och utföras så, att ingen kan
komma att få någon som helst anledning att klaga över att staten vill lägga
sin tunga hand över kyrkan. Jag menar, att kyrkans frihet är ett oeftergivligt
villkor för kyrkans liv och för att kyrkan skall kunna utföra sin gärning i
folkets liv och så troget tjäna sin Herre.

Mitt tillstyrkande av utskottsförslaget med den ändring i motiveringen, som
jag nyss erinrat örn, skall jag i korthet motivera. Såsom kyrkokristen finner
jag mig alltid tvungen av mitt samvete att söka lyssna till de önskemål, som
framföras av ärliga män inom andra kristna samfund, och att örn det är möjligt
söka tillmötesgå dem. Det är för mig som en kyrkans tjänare en ofrånkomlig
plikt att begagna varje tillfälle att räcka en varm broderhand till mina
frikyrkliga bröder. Till en och annans övervägande dristar jag mig säga, att
det väl aldrig varit nödvändigare än nu att den kristna fronten enas, samlas
och stärkes. Ett enande av elen kristna fronten hör till den högst nödvändiga,
andliga beredskap, varom vi rätt ofta tala med varandra.

Man invänder: »Örn du är villig att gå dina frikyrkliga bröder till mötes,
kommer du då icke att riskera att medverka till att vår svenska evangelisklutherska
kyrkas egenart kommer att fördunklas? Kyrkorna äro byggda och
invigda för vår svenska kyrkas gudstjänster och kultakter men absolut icke
för något annat.» Låt mig då få säga: när kyrkan genom sin representation,
kyrkomötet, sagt ifrån att den finner det riktigt, att alla oberoende av bekännelse
jordas på samma av kyrkan vigda jord, att alla få vigas till griftero i
samma av kyrkan invigda kapell, att alla få på sin sista färd följas av kyrkans
vigda klockor, när kyrkomötet vidare förklarat, att i nödfall böra kyrkorna
öppnas även för icke-kyrklig begravning, då har kyrkan faktiskt gått in för
den principen, att den under vissa förhållanden i varje fall vill även med sina
heliga platser och heliga ting tjäna alla, oberoende av deras ställning till kyrka
och kristendom. För övrigt, jag vågar ej påstå, att kyrkans egenart på något
sätt behöver kränkas eller över huvud taga någon skada av att kyrkan vid enstaka
och väl motiverade tillfällen upplåtes för en stilla allvarsmättad akt inför
en avliden församlingsbo.

Jag finner det vidare högst naturligt, att vår svenska kyrka just som folkkyrka
så långt det är möjligt söker stå där med öppen famn mot alla människor.
Jag föreställer mig, att detta är i full överensstämmelse med evangeliets
anda, och att det är trohet mot kyrkans Herre.

Låt mig här också få säga, särskilt med tanke på den tid, i vilken vi leva:
vår svenska kyrka har ju av vår Herre fått så mycket gott, svenska kyrkan
har av vårt svenska folk mötts med så mycken uppskattning och förståelse -—
jag tänker då bl. a. på det av Sveriges riksdag nyligen fattade beslutet att inrätta
ett nytt stift för Stockholm. När vår svenska kyrka fått så mycket, menar
jag, att den kan anse sig vara rik nog att kosta på sig att vara helt enkelt strålande
generös. En sådan generositet från kyrkans sida skall ingalunda skada
henne utan bli henne till gagn i hennes gärning. Jag anar, att vår Herre, vilken
var den mest generösa, som vandrat på vår jord, skulle glädjas åt en sådan
kyrkans generositet.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

lil

Motion om ändring av 8 § 2 morn. lagen angående jordfästning. (Forts.)

Yad jag, herr talman, önskar, skulle jag till sist kunna uttrycka så: jag
hoppas, att vår kyrka, som ju har så många och rika tillfällen att hävda sin
egenart som evangelisk-luthersk bekännelsekyrka, icke försummar att, när
det föreligger verkligt behov, även mot fullkomligt utomstående människor visa
den vidhjärtade gästvänskap, som också den är en angelägen kristen dygd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag med den ändring
i motiveringen, jag föreslagit.

Herr Holmdahl: Herr talman! När jag tog del av det nu behandlade utlåtandet,
slog det mig omedelbart, att första lagutskottet denna gång gått
icke oväsentligt längre än motionären går i sitt yrkande, och det är ju ett
icke alldeles vanligt förhållande. Det är nämligen uppenbart, att första lagutskottet
här inbjuder riksdagen att i princip besluta en sådan ändring i lagen
angående jordfästning, att därmed förverkligas vidgad rätt till användande av
kyrka vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Alltså går
utskottet in för en mera vidgad rätt än vad som medges i nu gällande lag.
I princip föreslår utskottet riksdagen att besluta detta redan nu. Den utredning,
som begäres hos Kungl. Majit, avser nämligen, om jag läst utlåtandet
rätt, endast lagtextens formulering, och den bör ske, såsom utskottet säger,
för att tvekan örn lagens rätta tillämpning i möjligaste mån undanröjes. I motionen
föreslås däremot, såvitt jag kunnat finna, icke någon vidgad rätt till
användande av kyrka vid icke kyrklig begravning, utan med motionen avses
en generösare tillämpning än den nu gällande lagen angående jordfästning
medger rätt till. Motionären finner sig nu kunna nå detta genom en omformulering
av § 8 mom. 2 i lagen. Första lagutskottet går alltså längre än motionären.

När jag fäster uppmärksamheten på detta, är det därför, att utskottet för
sitt förslag har en mycket knapphändig motivering, och att icke någon ^ som
helst utredning förebragts örn behovet av denna vidgade rätt och en sådan
lagändring. I det avseendet nöjer sig första lagutskottet med motionens motivering,
som — jag kommer till det strax •— icke kan utgöra en tillräcklig
grund för en saklig ändring i lagen — något som, för såvittjag förstår, icke
heller motionären yrkat på. Om man såsom jag ännu har i livligt minne den debatt,
som föregick den nuvarande jordfästningslagens antagande, och man
därvid erinrar sig, att riksdagens båda kamrar gingo med på en jämkning
i sin tidigare intagna ståndpunkt med hänsyn till vad kyrkomötet anfört i saken,
kan man icke annat än fråga sig, om det verkligen föreligger skäl att
göra ändring i denna så omstridda punkt, om vilken både riksdag och kyrkomöten
efter meningsskiljaktigheter enat sig. Man frågar sig, örn några nya omständigheter
tillkommit, som böra föranleda riksdagen att nu ändra ståndpunkt.
Jag kan icke finna, att så är fallet.

Då utskottet här bygger uteslutande på herr Mosessons motion, skall jag
be att få övergå till några randanmärkningar i anledning av densamma. Det
har redan i debatten erinrats örn att de nuvarande bestämmelserna örn rätt till
upplåtande av kyrka för ifrågavarande begravningar ha fått negativ form.
Motionären vill nu, att dessa bestämmelser skola få en positiv form. Han har
därvid den uppfattningen, att den nuvarande negativa formuleringen befordrat
en för snäv tillämpning av lagen, och att den av honom föreslagna positiva
formuleringen skulle, oavsett ingen ändring därmed skulle ske i lagens innehåll,
befrämja en mindre snäv tillämpning. Det är möjligt, och jag vill icke
bestrida, att motionären kan ha vissa skäl för detta sitt antagande. Jag vill
emellertid framhålla, att det är uppenbart, att den nuvarande formuleringen

112

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Motion örn ändring av 8 § 2 mom. lagen angående jordfästning. (Forts.)
i praktiken medger samma lagtillämpning som den av motionären föreslagna
formuleringen.

Jag skall sedan först be att få framhålla, att liela frågan måste från motionärens
utgångspunkt betraktas som en fråga av skäligen begränsad räckvidd.
Motionären förutsätter själv, att tillämpningen av denna bestämmelse •— det
framgår av motionen •— bör endast »i sällsynta undantagsfall» och då särskilda
skäl därtill äro komma i fråga. Praktiskt sett och från motionärens
utgångspunkt är detta alltså obestridligt en liten fråga, en fråga av ringa
räckvidd och med litet tillämpningsområde. Denna lilla fråga Ilar emellertid
— och det var det som framkom vid lagens tillkomst — en viss principiell
betydelse från kyrkans synpunkt sett, såsom kyrkomötet också gjorde gällande,
vilket även vann riksdagens beaktande.

Vidare tillåter jag mig påpeka, att motionärens förslag till formulering ^av
ifrågavarande passus i lagen ord för ord överensstämmer med den vid 1926 års
riksdag av dåvarande justitieministern föreslagna formuleringen. Riksdagen
accepterade dock icke då denna formulering, utan under hänsynstagande till
de synpunkter, som framkommit vid kyrkomötets behandling av frågan, beslöto
riksdagens båda kamrar, att tillägget skulle få sin nuvarande lydelse.
När motionären alltså nu återupptager detta av riksdagen refuserade förslag
från år 1926, kunde man enligt min mening ha väntat sig, att motionären
också sökt bemöta de motiv, som blevo bestämmande för riksdagens ställningstagande,
eller att motionären åtminstone sökt sätta sig in i de från kyrkomötet
framförda synpunkterna, men därav finner man intet i motionen.

Emellertid synes mig huvudfrågan beträffande såväl utskottets förslag som
motionen vara den: Har det verkligen förebragts en utredning, som ådagalagt,
att lagtillämpningen i föreliggande fall varit sådan, att den gör en^ ändring
av lagtexten påkallad? Att döma av utskottets utlåtande kan icke någon annan
utredning åberopas än den, som har förebragts i motionen. Jag skall därför
tillåta mig att ägna någon uppmärksamhet åt detta parti av motionen, som
också finnes återgivet i lagutskottets utlåtande.

I motionen anföras tre grupper av fall, som skulle utvisa, att lagen har tilllämpats
för snävt, och som alltså skulle motivera en ändring. Den första gruppen
redovisas på följande sätt: »I vissa fall synes man lia tolkat den», d. v. s.
den negativa formuleringen, »som ett ovillkorligt förbud och ansett att ''särskilda
skäl’ praktiskt taget aldrig föreligga.» Motionären påpekar emellertid
genast själv, att detta måste vara en uppenbar feltolkning, vilket det självfallet
också är. Det är en så uppenbar feltolkning, att den icke synes kunna anföras
som skäl för en lagändring.

Den andra gruppen fall återges på följande sätt: »I vissa fall har kyrkoherde
vägrat att upplåta gravkor för frikyrkliga jordfästningar.» Jag mäste
därtill göra den anmärkningen, att dessa fall höra icke till föreliggande fråga.
Frågan om upplåtande av gravkor beröres icke alls av jordfästningslagen.
Efter vad jag från auktoritativt kyrkligt håll har erfarit är regeln den, att
gravkapell utan vidare står till förfogande för alla slag av begravningar. Har
gravkapell icke upplåtits, tilläde min sagesman, beror detta på okunnighet
hos vederbörande prästman och icke på felaktighet i lagen örn jordfästning.

Den tredje och sista gruppen av fall redovisas sålunda i motionen: »Det
har förekommit fall, då den frikyrkliga begravningen måst förrättas i snöstorm
och stark kyla ute på kyrkogården, medan kyrkan strax bredvid stått
uppvärmd och oanvänd». Det är ju högst beklagligt, örn sa har skett, men det
har i så fall skett i uppenbaraste strid mot den nuvarande lagens både anda,
mening och ordalydelse. X det fall detta kan ha inträffat mäste det också ha
berott på oförstånd av prästmannen i fråga och icke på lagens formulering.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

113

Motion om ändring av 8 § 2 mom. lagen angående jordfästning. (Forts.)

Ja, herr talman, så ser den utredning om bristerna i lagtillämpningen ut,
som redovisas i motionen. Jag kan icke finna, att denna utredning kan i och
för sig utgöra tillräcklig grund för ett yrkande om ändring av lagen och än
mindre för krav på vidgad rätt till användande av kyrkan vid ifrågavarande
jordfästningar, överhuvud äro fallen av alltför snäv tolkning av lagen eller
uppenbart felaktig lagtillämpning i motionen redovisade i så vaga, svävande
och allmänna ordalag, att man icke med bästa vilja i världen kan bilda sig
någon uppfattning alls om i vilken omfattning dessa i hög grad beklagliga
snävare tolkningar eller misstolkningar av lagen ha ägt rum. Jag kan därför
icke dela utskottets, av herr Nilson i Eskilstuna framförda uppfattning örn
motionens sakliga styrka.

Det vore mycket förvånande, örn icke i en tid, som kännetecknas av framgångsrika
strävanden för större samförstånd i det väsentliga och för fruktbärande
samverkan på vissa områden mellan kyrkan och frikyrkosamfunden,
de fall, som motionären här har åberopat, skulle utgöra undantagsfall och
om icke regeln vore, att den nuvarande jordfästningslagens tillämpning också
går i samförståndets tecken i det alldeles övervägande antalet fall och i allmänhet
icke föranleder några som helst slitningar eller missförstånd. Jag har
fått stöd för denna min uppfattning av det anförande, som nyss hölls från
denna plats av herr Sundqvist.

När jag för min del icke är beredd att utan att en verklig utredning förebragts
örn behovet av en ändring biträda yrkandet härom, beror detta emellertid
i främsta rummet därpå, att jag anser, att de synpunkter, som från
kyrkans håll och från kyrkomötet ha framförts i denna fråga vid denna lags
tillkomst och även nu med anledning av denna motion, äro värda allt beaktande
från riksdagens sida, en ståndpunkt, som också 1926 års riksdag intog.
Jag anser, att man från kyrkans håll har full rätt att fasthålla vid att
kyrkorna i vårt land äro avsedda för den svenska folkkyrkan, för hennes gudstjänster
och hennes gudstjänstakter. Detta är enligt min mening en riktig
och viktig princip. Andra religiösa samfund hylla säkerligen samma princip
för sina gudstjänstlokaler. Kyrkan får icke bli ett samlingsrum för akter, som
präglas av en helt annan anda än den kyrkan som religiöst samfund representerar
och företräder. Från frikyrkligt håll är man säkerligen villig erkänna,
att det icke är önskvärt, att gudstjänstrum upplåtas för handlingar eller akter
av klart icke kristen karaktär. Därför är det från kyrkans synpunkt sett en
icke oväsentlig fråga, hur den bestämmelse örn de fall, då kyrkan får upplåtas
för ifrågavarande jordfästningar, formuleras. Vad som i föreliggande
utskottsutlåtande och i motionen förebragts och anförts har icke övertygat
mig örn att lagens formulering i ifrågavarande moment icke svarar mot och
täcker de undantagsfall, då särskilda skäl tala för kyrkans upplåtande för
icke kyrkliga jordfästningar.

Jag ber, herr andre vice talman, att med dessa ord få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde fröken Andersson.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Vid denna sena timme skall
jag icke säga många ord.

När jag läste reservationen vid detta utlåtande fäste jag mig särskilt vid
den passus, där det heter, att vi anse, »att ett förnyat upptagande av frågan,
vilket synes ägnat att medföra nya stridigheter och skärpa motsättningen
mellan statskyrkan och de frikyrkliga samfunden, i rådande tidsläge borde
undvikas». Detta påstående om att frågans upptagande synes ägnat medföra

Andra kammarens protokoll 19J/2. Nr lb. 8

114

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Motion om ändring av 8 § 2 mom. lagen angående jordfästning. (Forts.)
nya stridigheter och skärpa motsättningen mellan statskyrkan och frikyrkorna
fyllde mig verkligen med förvåning. Jag frågade mig: Är Sveriges kyrkofolk
i denna tid verkligen så trångbröstat, att det med dylik misstro betraktar
sina kristna bröder på annat håll? För min egen del tror jag det ej. Åtminstone
är min erfarenhet från mina hemtrakter en helt annan. Vad man
här begär, en vidgad rätt till användande av kyrkan vid begravning utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning, tycker jag är ett så pass billigt krav,
att man icke skulle behöva resa alltför starka invändningar däremot.

Herr Hallén gjorde sig nyss till tolk för kyrkan och dess betydelse, och
det var många vackra ord, som han därvid uttalade. Han sade bland annat:
Det är underligt med kyrkan. Tidvis gå stämningarna så, tidvis gå de annorlunda,
men när allt kommer till allt är det i alla fall kyrkan, som står som
den samlande punkten framför allt och alla. Ordalydelsen var kanske icke
precis denna, men andemeningen var densamma. Jag instämmer fullt i detta
resonemang. När det mer och mer avancerar dithän, att kyrkan blir allas
egendom och bjuder famnen åt alla, tycker jag, att det icke kan vara på sin
plats, allra minst i dessa tider, att på något sätt resa skrankor, när man kan
undvika att göra det. Det må vara sant, att den nuvarande ordalydelsen i sin
negativa form lämnar plats och kan lämna plats även för mycket välvilliga
tydningar, det vill icke heller jag bestrida, men örn man kan ge en mera
positiv ordalydelse, som undanröjer eventuella missförstånd, varför då icke
våga sig på att göra det?

Herr talman! Jag vill endast säga, att inför döden må alla skrankor falla.
Kanske vi tjäna kristendomens sak bättre genom att riva gärdslen och bjuda
varandra välkomna under varandras tak än genom att ängsligt vaka över att
en icke rättrogen slinker in. Detta är för mig riktpunkten, herr talman, när
jag med dessa enkla ord yrkar bifall till utskottets förslag, i den mån, som
förut här har gjorts.

Herr Lindqvist: Herr talman! Eftersom jag har suttit med i första lagutskottet,
när beslut i frågan fattades, skall jag be att få säga några ord.

Vad jag vill säga är närmast, att vi böra ha klart för oss vad utskottet egentligen
här föreslår. Herr Nilson i Eskilstuna har här å utskottets vägnar talat
örn frikyrklig jordfästning. Man fick av hans uttalande den uppfattningen, att
det här enbart gällde frikyrkliga eller statskyrkliga jordfästningar, men så är
icke fallet. Frågan gäller icke blott detta utan vida mera. Som herr Holmdahl
mycket riktigt påpekade, är vad utskottet här föreslår icke blott bifall till motionen,
ty utskottets förslag går vida utöver denna. Det böra vi göra klart för
oss, innan vi gå att rösta.

För min personliga del har jag varit minst sagt tveksam örn vilket som var
det rätta, när det gällde att ta ställning till den föreliggande motionen. Jag
har närmast hyst den uppfattningen, att vi icke nu skulle besvära Kungl. Hajd
med en skrivelse, utan att vi vid ett avstyrkande av motionen borde rikta en
kritik mot det tillvägagångssätt, som vissa präster — jag vill livligt hoppas,
att det icke är så många ■— ha använt, när de ha tillämpat den nu gällande
lagen. Då jag emellertid icke kunde vinna majoritet för denna mening, ansåg
jag med hänsyn till den ståndpunkt, som jag intog tidigare, år 1925, att jag
icke borde reservera mig mot utskottets förslag.

Om det alltså nu är fråga om att gå ett stycke utöver vad motionären har
ifrågasatt, så anser jag dock icke, att det bör verka avskräckande. Utöver den
frikyrkliga och den statskyrkliga jordfästningen blir det även fråga örn så
kallad borgerlig jordfästning. Det bör icke vara något som hindrar kyrkans upplåtande
för den sistnämnda, örn den sker under former, som prästen kan god -

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

115

Motion om ändring av 8 § 2 mom. lagen angående jordfästning. (Forts.)
taga. Gällande lag ger rätt därtill. När herr Nilson i Eskilstuna, som själv tillhör
frikyrkorna, har varit med örn att skriva utlåtandet på detta sätt, så har
han icke heller gjort det i blindo. Jag ställde nämligen direkt den frågan till
honom i utskottet, örn han ville vara med örn att skriva så, att det skulle gälla
även borgerlig begravning, och den frågan besvarade han jakande. Det ville
han vara med örn. När man nu röstar för utskottets förslag, bör man ha detta
klart för sig. Vill man icke gå så långt som utskottet har föreslagit, bör man
icke heller göra det.

Nu°har ju första kammaren redan avslagit utskottets hemställan, och det
kan då icke gärna bli någon skrivelse till Kungl. Majit. Ett bifall till utskottets
förslag blir därför endast en opinionsyttring från andra kammarens sida. Jag
skulle emellertid tro, att hur det än blir vid voteringen här i kammaren, så skall
enbart den omständigheten, att en motion med kritik av nuvarande förhållanden
har framförts, leda till att våra biskopar, såsom jag tyckte mig finna att
herr Hallén var inne på, komma att göra något för att icke sådana tråkigheter
skola behöva uppkomma, som de motionären har talat örn. Blir det så, att prästerna
komma att tillämpa lagen på ett bättre sätt än vad en del präster hittills
ha gjort, så kommer det att dröja länge, innan denna fråga kommer upp på nytt.

För min del har jag, herr talman, som sagt till sist i utskottet biträtt utskottets
hemställan, och jag tänker icke heller nu vika därifrån utan hemställer örn
bifall till utskottets förslag sadant det föreligger. Jag kan icke vara med örn
att biträda det förslag, som herr Hoppe gjorde örn att man skulle stryka en del
av vad utskottet har sagt, eftersom detta skulle innebära en väsentlig ändring
av vad utskottet har tänkt sig. Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag
oförändrat.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Herr Lindqvist sökte sätta fast mig
genom att citera den tentamens fråga, som han ställde till mig i utskottet. Den
saken bör ses i sitt rätta sammanhang. Han fragade fromt och snällt, örn jag
kunde ga med pa att utvidga utlåtandet sa, att det även skulle gälla borgerlig
begravning, och då svarade jag, att det har jag ingenting emot under villkor
att den sker under värdiga former, som icke på något sätt störa kyrkorummets
helgd. Det var alltsammans. Jag vill lia sagt detta, så att icke någon fattar
herr Lindqvists yttrande sa, att jag skulle gatt med på borgerliga begravningar
i kyrkan under vilka former som helst.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det hade icke herr Nilson i Eskilstuna behövt
säga, ty varken jag eller någon annan ha varit med på att borgerliga begravningar
eller vad man må kalla det skulle få ske under annat än värdiga
törmer. För mm del ställer jag kyrkan högt. Jag ställer intet rum så högt som
kyrkorummet, och jag vill icke vara med örn att draga ned det. Det vill ingen
som här tillstyrker en skrivelse till Kungl. Maj :t.

Herr Hallén: Herr talman! T anledning av vad herr Lindqvist sade i sitt
torsta anförande vill jag endast framhålla, att detta anförande ju gav kammaren
en mycket intressant upplysning örn hur saken legat till i första lagutskottet.
Herr Lindqvist erkände själv, att han närmast hade lutat åt den uppfattningen,
att utskottet, aven örn det skrivit som det har gjort, dock skulle
ha slutat med att med hänvisning till 1938 års skrivelse hemställa, att motionen
icke matte föranleda någon åtgärd. Herr Lindqvist fick emellertid icke
utskottet med sig pa detta, och därför hamnade han i den position, som han
nu intar. Detta tycker jag ytterligare visar, hur svagt detta utskottsutlåtande
egentligen ar till hela sin tillkomst. Jag menar därför, att örn vi i stället bi -

116

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag om
ändring i
vissa delar
av kommunala
vallagen
m. m.

Motion om ändring av 8 § 2 mom. lagen angående jordfästning. (Forts.)
träda reservanternas förslag, så följa vi en regel, som alltid varit praxis i vårt
arbete, när det gäller en pågående utredning.

Herr andre vice talmannen gav först beträffande utskottets hemställan propositioner
dels på bifall till utskottets berörda hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Hede begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda örn omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 97 ja och 73 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Härefter framställde herr andre vice talmannan beträffande motiveringen
propositioner dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på bifall
till det av herr Hoppe under överläggningen framställda yrkandet; och blev
utskottets motivering av kammaren godkänd.

§ B.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring av 1, 3 och 5 §§ förordningen den 27 juni 1930 (nr 247)
örn utrotande av nötbromsen,; o

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för arrendatorn
B. Landin från skyldigheten att betala viss^ husröteersättning; och

pr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörelsekapital för
domänverket.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn ändring i vissa delar
av kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253) m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna den 10 mars
1942 hänvisat en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 98,
däri Kungl. Majit föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogade förslag
till

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

117

Förslag orri ändring i vissa delar av kommunala vallagen m. m. (Forts.)

1. lag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen den 6 juni 1930
(nr 253),

2. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm,

3. lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
örn församlingsstyrelse i Stockholm samt

4. lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 14 mars 1921 (nr 89)
örn val av borgmästare i stad med magistrat samt av rådmän och magistratssekreterare
i Stockholm.

I samband med propositionen hade utskottet förehaft de i anledning av
densamma inom riksdagen väckta likalydande motionerna nr 203 i första kammaren
av herrar Lindbärg och Boman och nr 271 i andra kammaren av herr
Hall m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition med de ändringar som föranleddes därav, att kravet på
att vid röstning i vissa fall förete röstlängdsutdrag skulle bortfalla, eller att
därest tiden icke ansåges medgiva att dessa förändringar vidtoges i de bestämmelser,
som skulle utfärdas för innevarande års kommunalval, riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn förslag i motionens syfte till
nästa års riksdag,

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med bifall till den föreliggande kungl, propositionen,
måtte antaga ovan under 1—4 angivna lagförslag; samt

B) att motionerna I: 203 och II: 271, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Karl August Johanson och Hällgren
beträffande lydelsen av 35 § i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av
kommunala vallagen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Hall: Herr talman! Det är icke min avsikt att vid denna sena timme
taga upp någon lång diskussion om den kommunala vallagens innehåll, ehuru
detta kunde vara väl motiverat i detta sammanhang. Det finns säkerligen intet
lagstiftningsområde som är så vårdslösat som våra vallagar, och bästa beviset
därpå är kanske, att det knappast varit två val i följd under de sista 20 åren
utan att mer eller mindre omfattande ändringar i vallagarna företagits. En
grundlig omarbetning av desamma har under denna tid aldrig kommit till stånd,
och de äro nu i hög grad omoderna. Men det kan icke vara tal om att i detta
sammanhang närmare gå in på dessa förhållanden.

Det förslag som här föreligger avser ett sammanförande av de kommunala
valen till gemensamma i lag fastställda dagar, och därmed ''upphäves sålunda
kommunernas fria beslutanderätt, i den man den hittills varit orubbad, i fråga
örn förläggningen av de kommunala valen. Vissa andra förändringar föreslås
också, vilka helt eller delvis motiveras av de föreslagna instituten: röstning
på främmande ort och röstning före valdagen. Om de övriga förslagen skall
jag icke säga någonting. Jag har icke någon egentlig invändning att göra i
dessa fall. Vad jag här vill taga upp till behandling en stund, är frågan örn
möjligheterna att rösta på främmande ort och att rösta före valdagen.

Som bekant fanns det i de äldre bestämmelserna vissa möjligheter för dem
som tillhörde några särskilt nämnda yrkesgrupper att avgiva sina röster före
valdagen genom att insända dem till den myndighet som skulle förrätta sam -

118

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen m. m. (Forts.)
manräkningen. 1940 infördes det en ny ordning, varigenom dessa yrkesgrupper
fingo rätt att rösta inför särskilda röstmottagare på främmande ort före
valdagen, och alla väljare som befunno sig på främmande ort före valdagen
fingo utan att uppgiva något särskilt skäl rösta i ett främmande valdistrikt
på själva valdagen. Samma rätt föreslås nu införd även i den kommunala vallagen
med den betydelsefulla förändringen, att röstningen skall förläggas till
postanstalterna i stället för till de särskilda röstmottagarna och valnämnderna.
Som villkor för att få avlämna valsedelsförsändelse skall gälla, att vederbörande
är försedd med ett röstlängdsutdrag, utfärdat av valnämnden i hemorten.
Denna bestämmelse infördes 1940 och prövades då. Vi veta sålunda nu ungefär,
hur det gått vid tillämpningen av dessa bestämmelser.

Det togs ut 56,000 röstlängdsutdrag i runt tal, och av dessa begagnades
41,000. Av de 41,000 valsedelsförsändelserna kasserades ett betydande antal,
emedan de voro på ett eller annat sätt felaktiga. Tillsammans lyckades 67 procent
av dem som försökte rösta genom detta förfarande fullfölja sin röstning.
33 procent misslyckades, och deras röstning kunde således icke fullföljas. Jag
tror, att denna siffra säger tillräckligt örn att det var ett bristfälligt system
som infördes vid 1940 års riksdag. Det tillkom också i brådskan, enär man
visste, att många militärer skulle komma att vara förhindrade att rösta i hemorten.
Då gällde det att snabbt få ett förslag som möjliggjorde för dem att
deltaga i valet. Behandlingen av detta ärende måste ske i all hast för att de
nödiga förberedelserna skulle kunna hinna företagas före valdagen. Bestämmelserna
blevo följaktligen icke väl genomtänkta. Den betydelsefulla förändring
som nu föreslås, nämligen att röstningen skall förläggas till postanstalterna
i stället för till valnämnderna och röstmottagarna, säger ju en hel del
om att nian 1940 icke var fullt förberedd på att införa de ifrågavarande instituten.

Med anledning av att det gick så dåligt att tillämpa 1940 års metod har
jag tillsammans med några andra kammarledamöter väckt en motion vari vi
föreslå, att röstlängdsutdragen skola slopas såsom villkor för att få rösta på
annan ort. Att rösta på annan ort skulle då i stort sett gå till på samma sätt,
som när man röstar hemma i sitt valdistrikt. Man skulle alltså uppgiva sitt namn
och sin hemvist inom valdistriktet o. s. v. Man skulle vidare på valkuvertet få
skriva sitt namn, och i händelse man skulle rösta för äkta make, skulle man
genom att skriva sitt namn på makens röstkuvert bekräfta, att man själv avlämnat
valsedelsförsändelsen. Någon utformad lagtext till detta förslag föreligger
icke, och vi kunna följaktligen icke nu yrka bifall till detta förslag. Jag
kommer därför icke att framställa något annat yrkande, än att vi nu bifalla utskottets
förslag men att vi hålla frågan öppen genom en skrivelse till Kungl.
Majit, vilken jag sedan skall komma tillbaka till.

Mot det förslag som motionärerna framfört har det anförts huvudsakligen
tre skäl. Det första är, att det skulle ge möjlighet till fusk vid valet. Det andra
är, att valsedelsförsändelserna möjligen skulle kunna expedieras till fel sammanräkningsmyndighet,
och det tredje skälet slutligen är det, att man skulle ha
svårt att hitta den röstande i röstlängden, örn man icke hade röstlängdsutdrag,
på vilket det var angivet den sida i röstlängden, där vederbörande fanns upptagen.
Jag vågar förutsätta, att det är detta sistnämnda skäl som för de förberedande
myndigheterna varit avgörande. Jag vet nämligen mycket väl, att härvarit
en dragkamp örn vilken myndighet som skulle ha besväret, örn det skulle vara
valnämnderna eller länsstyrelserna. Ty i det fall då en väljare icke har tydligt
angivit sin hemvist eller oriktigt angivit sin hemvist på valsedelsförsändelsen,
är det klart, att det blir ett visst besvär med att leta reda på honom i röstlängden.
Detta besvär får nu valnämndsordföranden taga på sig, då veder -

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

119

Förslag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen m. m. (Forts.)
börandes otydligt skrivna anhållan om röstlängdsutdrag kommer till honom.
Skulle man befria väljaren från skyldigheten att förete röstlängdsutdrag, bleve
det länsstyrelsen som finge ta på sig besväret att bläddra i röstlängden och
konstatera, örn vederbörande fanns där. Denna dragkamp har slutat till fördel
för länsstyrelserna, så att de blivit av med besväret. Det är ju icke underligt,
därför att den samlade kåren av valnämndsordförande naturligt nog icke
haft så stora möjligheter att göra sin opinion gällande.

De andra båda skälen vågar jag icke taxera så särdeles högt. Valfusken,
d. v. s. försöken att rösta för en annan person, äro numera mycket ovanliga.
Det är nämligen den minst lönande förfalskning som en människa kan göra
sig skyldig till. Den inbringar aldrig ett enda öre men kan medföra stränga
straff. Förr, när ett val kunde avgöras av ett fåtal personer, innan den allmänna
rösträtten infördes, då hände det rätt ofta, att man försökte fuska
vid valet. Det var en då omtyckt sport i vissa kommuner, och det kunde till
och med ibland löna sig, därför att det var så få som hade rösträtt och så få
som deltogo i valet, att en röst faktiskt kunde avgöra ett val. Nu, när röstsiffrorna
äro mycket stora, tjänar det ingenting till att försöka fuska i enskilda
fall. Man kan ju icke på detta sätt påverka valutgången. Därför har också
valfusket tagit fullkomligt slut. Vid ett allmänt val i Sverige, där det avgives
omkring 3 miljoner röster eller så, är det på sin höjd en eller två personer som
försöka fuska. Det är en fullständigt betydelselös brottskategori, som man
med detta våldsamma medel röstlängdsutdrag vill slå ihjäl. Röstlängdsutdragen
äro för övrigt icke något universalmedel mot röstfusk, därför att det är
ingenting som hindrar, att man skickar en annan person att rösta med röstlängdsutdraget.
Röstlängdsutdraget är nämligen intet bevis för att man har
rösträtt, icke någon bärare av rösträtten. Den tanken har ju departementschefen
som bekant tagit mycket bestämt avstånd ifrån. Röstlängdsutdraget
är uteslutande till för att underlätta sammanräkningen.

Man kan då ställa den frågan: blir det ändå inte mindre arbete sammanlagt
för myndigheterna, örn man slopar röstlängdsutdraget? I stället för att besvära
tusentals valnämnder med att utfärda röstlängdsutdrag får man kosta
på länsstyrelserna litet mera arbetskraft vid sammanräkningarna. Under normala
tider, när vi inte ha något större antal till militärtjänst inkallade, då
spelar det ingen roll ens för länsstyrelsen, därför att då kommer något tiotal
eller högst något hundratal röster på detta sätt in till länsstyrelsen. Vid senaste
valet före kriget kom det i hela landet in 1,200 röster för särskilda yrkesgrupper,
och antalet torde aldrig komma att bli särdeles stort. Det är alldeles
säkert, att man vinner både i fråga om kostnader och arbete, om man går fram
på den enklare väg som motionärerna ha förordat.

Det kan emellertid icke nu framställas något sådant positivt yrkande. Vi
ha också förutsett detta i vår motion och där tagit upp ett alternativt yrkande
om en skrivelse till Kungl. Majit i syfte att få tillbaka detta förslag. Det
ligger nämligen så till, att vad riksdagen än nu beslutar, kommer denna fråga
upp på nytt, antagligen redan nästa år, därför att både Kungl. Maj :t och
riksdagen förutsätta, att de bestämmelser som nu finnas i riksdagsvallagen
skola jämkas, så att de komma att bli likadana som de bestämmelser vilka
riksdagen nu skall antaga beträffande den kommunala vallagen. Nästa år måste
således hela frågan komma upp på nytt, och jag tror, att det vore välbetänkt,
örn man då toge sig en ny funderare på dessa saker. Det kan ju ändå icke vara
rimligt, att när man skall underlätta valdeltagandet för dem som vistas på
främmande ort, man inför så krångliga bestämmelser, att icke mer än två tredjedelar
av de personer som försöka rösta i enlighet med dem kunna klara upp
saken. Jag tror säkert, att om de kloka karlar som bruka ha hand örn sådana

120

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen m. m. (Forts.)
här ting skulle bjuda till en smula, skulle de kunna hitta på en metod, varigenom
människorna kunde rösta på främmande ort utan de svårigheter som nu
föreligga.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag emellertid framhålla ännu en sak, och
det är, att vilka bestämmelser som man än antar på denna punkt, skall man
komma ihåg en sak, och det är, att man icke berövar valdagen dess karaktär
av valdag. Det är ju därför, som man så starkt begränsat kretsen av dem som
ha rätt att rösta före valdagen. På den punkten finns det ingen oenighet mellan
utskottet och motionärerna. Den saken behöver sålunda icke spöka i den efterföljande
överläggningen. Yad vi vilja ha, är en något grundligare omprövning
av dessa angelägenheter än som hittills förekommit, ty det är många tecken som
tyda på att den prövning som man nu företagit har varit så snabbt gjord och är
så bristfällig, att den säkerligen icke kan komma att stå sig så värst länge.
Skall man överhuvud taget öppna några sådana här möjligheter för väljarna
att rösta, böra ju bestämmelserna vara så pass enkla, att de kunna hanteras,
och det kunna icke de nuvarande bestämmelserna.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till alternativ 2 i den motion som jagtillsammans
med andra kammarledamöter väckt i denna kammare och som är
likalydande med den motion som tryckts såsom nr 203 i första kammaren.

I detta anförande instämde herrar Fast, Lundberg, Persson i Växjö, Hallberg,
Berg, Viklund och Jansson i Kalix.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill bara med några korta ord replikera på
vad herr Hall nu anfört. Han tycktes anse, att i fråga om röstlängdsutdraget
har utskottet gått med på Kungl. Maj :ts förslag av tre skäl, nämligen dels för
att man med hjälp av detta röstlängdsutdrag skall kunna något stävja det valfusk
som eljest skulle kunna tänkas ske, dels för det andra därför att man
utan röstlängdsutdrag riskerade, att röstsedlarna bleve skickade till fel adressat,
och dels för det tredje för att man skulle underlätta för sammanräkningsmyndigheterna
att, såsom han sade, hitta den röstande på rätt sida i röstlängden.
Det sista skälet trodde herr Hall vara det som framför allt dikterat
utskottets ståndpunktstagande. Detta hans antagande är emellertid alldeles
uppåt väggarna, det förhåller sig icke alls på det sättet.

Först vill jag, när herr Hall säger, att valfusket tagit slut och att den frågan
icke är aktuell, komma med en motfråga: Hur vet herr Hall egentligen det?
Han kan icke veta, örn icke vid en röstning en del förslagna och skrupelfria
människor begagna de möjligheter som härvidlag finnas att avge en röst. Den
omständigheten att det nu är många som ha rösträtt i jämförelse med vad det
var i gamla tider, då det endast var ett fåtal som hade det, den omständigheten
kan icke spela någon roll, därför att inom varje valkrets en ensam röst
är lika värdefull nu som tidigare. Frestelsen till valfusk kan alltså finnas.

Vi äro inte alls blinda för att även med denna bestämmelse örn röstlängdsutdrag
valfusk kan äga rum. Men naturligtvis är frestelsen större för samvetslösa
människor att försöka fuska, örn man bara har att skicka in en valsedel,
försedd med uppgift örn den röstandes namn. Det finns ju då inga
spår, när det gäller att utforska vem som skickat in försändelsen. Skall man
däremot lia ett röstlängdsutdrag för att få röst, måste man antingen personligen
eller skriftligen begära ett sådant, och det kan därigenom komma att
finnas ett corpus delicti, ett bevismaterial, som gör att man ryggar tillbaka
för att ge sig in på saken.

Men det viktigaste skäl, som vi haft, herr talman, för vårt ståndpunktstagande
är, att om man inte begagnar sig av röstlängdsutdrag, kommer kassa -

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

121

Förslag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen m. m. (Forts.)
tionsprocenten med säkerhet att stiga oerhört. Det är nämligen så, som vi
skriva i vårt utlåtande, att den stora allmänheten har mycket dåligt reda på,
var man skall utöva rösträtt, när man flyttar och byter vistelseort. Det är
mycket vanligt, att man tror att man har rösträtt där man för tillfället är
bosatt eller skriven, under det att man kanske har det i en helt annan kommun.

Bestämmelsen örn röstlängdsutdrag har således inte alls tillkommit, för att
underlätta för dem, som skola verkställa sammanräkningsarbetet, att hitta den
röstande på en viss sida i röstlängden utan för att överhuvud taget göra det
möjligt att återfinna honom. Det skulle nämligen annars bli massor av fall,
där man aldrig skulle kunna hitta den röstande. Tag t. ex. en person, som bor
i låt oss säga herr Halls hemstad, Västerås, men har rösträtt i Stockholm.
Han förmodar att han tillhör det och det valdistriktet, vilket han. emellertid
inte alls gör. Det finns ingen möjlighet att hitta en sådan person i röstlängden,
örn man så håller på och letar i både dagar och månader. För att inte tala
örn dem, som skicka in en valsedel till en kommun, i vars röstlängd de inte
finnas på något ställe! Då kan det ju inte vara fråga örn att hitta vederbörande
på en viss sida.

Det var 8 procent, som vid 1940 års kommunala val kasserades av denna
anledning, och jag är fullkomligt övertygad örn att ifall man inte skulle vara
utrustad med röstlängdsutdrag, skulle denna kassationsprocent stiga mycket
kraftigt.

Och nog vore det bra besynnerligt, herr talman, örn man först skulle antaga
denna bestämmelse men samtidigt kände sig så osäker på dess ändamålsenlighet
att man i nästa ögonblick hos Kungl. Maj :t begärde en utredning av
den art som herr Hall föreslagit. Man bör ju åtminstone — det är väl ganska
rimligt ■—- låta detta system verka och se, örn det medför några olägenheter,
innan man ifrågasätter någon ändring.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hällgren: Herr talman! Då jag fogat en reservation till detta utskottsutlåtande,
vill jag med ett pär ord beröra anledningen därtill.

I 35 § 2 mom. talas det örn vilka röstberättigade, som ha rätt att avlämna
sin röst före valdagen. Sådan rätt tillkommer dem, som äro i militärtjänst,
personal å fartyg, personal vid statens järnvägar och enskilda järnvägsföretag
samt personal vid post-, tull- eller lotsverket. Jag har inom utskottet
yrkat, att bland dessa röstberättigade skulle medtagas även telegrafverkets
personal. Jag skall icke här närmare utveckla skälen till detta, utan vill bara
i korthet säga, att lika berättigat som det är att taga med post-, tull- och lotsverket
personal, lika berättigat är det att taga med telegrafverkets personal.
Jag har exempel på fall, då telegraf ister i tjänstgöring icke ha haft möjlighet
att deltaga i ett val, enär tjänsten lagt hinder i vägen härför.

Nu ligger emellertid saken konstitutionellt till på det sättet, att när konstitutionsutskottet
avvisat mitt yrkande, har jag såsom reservant icke. rätt att
ställa något förslag här. Jag har således endast velat deklarera min ståndpunkt
genom att anmäla reservation.

Jag beklagar, att utskottet intagit en sådan hållning som det gjort, ty personalen
vid telegrafverket borde komma i åtnjutande av samma förmåner som
personalen vid post-, tull- och lötsveden. Det kan ju dock hända, att med de
nya bestämmelserna om röstning på annan ort valdagen de flesta olägenheterna
även för denna personals vidkommande kunna bli undanröjda.

Beträffande Kungl. Maj:ts proposition i övrigt, vilken utskottet i allt har
tillstyrkt, är jag av samma uppfattning som konstitutionsutskottet. Jag tyckte,

122

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen m. m. (Forts.)
att motionären herr Hall resonerade litet väl lättsinnigt, då han såsom motivering
för att taga bort röstlängdsutdragen bl. a. sade, att ett valfusk inte kunde
inverka på valets utgång, emedan röstsiffrorna äro så stora. Men meningen
är ju att man skall försöka att hindra valfusk, vare sig det inverkar på valutgången
eller ej, och inom utskottet har inte pekats på någon väg, som bättre
än Kungl. Maj :ts förslag med röstlängdsutdragen skulle leda till resultat härvidlag.

Man har ju också försökt förenkla proceduren så mycket som möjligt, för
att en massa onödigt arbete skall undanröjas och en mängd röster icke avlämnas,
som måste kasseras. Meningen är ju att det ytterkuvert, som skall
användas för valsedelsförsändelsen, skall göras sådant, att det kan fungera
såsom formulär för röstlängdsutdraget. Många gånger vet ju inte en röstande
vilket valdistrikt han tillhör. Det skulle därför bli svårt för sammanräkningsmyndigheten
att hitta de röstande, örn inte på ytterkuverten i form av
ett röstlängdsutdrag stöde angivet vilket valdistrikt vederbörande tillhörde.
Sammanräkningsmyndigheten skulle ju, örn man slopade röstlängdsutdragen,
mera få tjänstgöra såsom en valförrättande myndighet än som en sammanräkningsmyndighet.

Jag ber i övrigt få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag skall följa de föregående talarnas
exempel och fatta mig mycket kort.

Först ett par ord till den siste ärade talaren. Han kan ju principiellt ha
rätt i att den grupp, som han talade för, tillhör dem, som böra ha rätt rösta
före valdagen. Framställningar i den riktningen, ha emellertid redan förut prövats
av konstitutionsutskottet och riksdagen, men ha inte någon gång lett till
något resultat. Man har inte velat tillmötesgå dem, därför att man varit rädd
för att vidga kretsen av dem, som få rösta före valdagen.

Men betydelsen av att kunna rösta före valdagen blir ju inte så stor, när
man har rätt att rösta valdagen på vilken ort i riket man än befinner sig.
Röstningen före valdagen har inte heller så stor omfattning som man kanske
tror. År 1940 röstade 10,519 personer före valdagen, och av dem voro icke
mindre än. 9,852 militärer. Det var naturligtvis av särskilda skäl, som de begagnade
sig av denna rätt att rösta före valdagen. Men när det gäller civilpersoner,
var det inte fler än 667, som begagnade sig av denna rätt.

Jag vill också säga några ord med anledning av herr Halls anförande. Vad
det här närmast gäller är ju, huruvida röstlängdsutdrag skall förekomma vid
dessa val eller ej. Enligt herr Halls mening har beslutet örn röstlängdsutdrag
tillkommit uteslutande för att hjälpa sammanräkningsmyndigheterna i deras
arbete, såsom han uttryckte sig i sitt anförande. Därvid utgår emellertid herr
Hall från fullkomligt felaktig förutsättning. Förslagsställarnas väsentliga
syfte med sitt förslag är icke att hjälpa sammanräkningsmyndigheterna eller
överhuvud taget någon valmyndighet, utan syftet är att så långt som möjligt
försöka hindra valfusk och missbruk av rösträtten. Rösträtten skola vi hålla i
ära och slå vakt örn på allt sätt, så att man inte genom missbruk kan hos
svenska folket misskreditera denna demokratiska rättighet.

Vi ha ansett från förslagsställarnas sida, att det skulle kunna innebära vissa
risker, örn man utan legitimation skulle få rösta på främmande ort och på
vilken postanstalt som helst. Man blir ännu mer tveksam om lämpligheten av
att taga bort röstlängdsutdraget, då det t. o. m. ifrågasättes, att en person
skulle få rösta för äkta make på postanstalt på främmande ort utan att förete
någon som helst legitimation för någondera parten. Vi äro rädda för att detta

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

123

Förslag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen m. m. (Forts.)
kan föranleda missbruk. Det kan kanske förleda vissa riktningar, som inte äro
så noga med metoderna, att på oriktigt sätt söka inverka på valens utgång.

Vidare vill jag beröra ett par frågor av mer praktisk art. Örn man slopar
röstlängdsutdraget finns det ingen möjlighet att begagna sig av postanstalterna
för röstning vid förekommande omval, ty postverket kan ju inte hålla
reda på de olika omval, som förekomma och vilka i motsats till de första
valen icke äro fastställda i vallagen.

Det är ju också lyckligt, örn man, kan ha samma bestämmelser för alla
kommunala val, vare sig det är fråga örn omval eller första val, och jag vill
påpeka att en av det förevarande förslagets stora förtjänster ligger däri, att
man här kan få under en hatt alla bestämmelser örn kommunala val. Nu äro
ju dessa bestämmelser i hög grad splittrade, och det är svårt t. o. m. för valmakarna
att hålla reda på dem, och hur skall det då inte vara för allmänheten?
Men örn man på sätt, som här föreslås, kunde få enhetliga bestämmelser —
vilka äro tänkta att tillämpas även vid riksdagsmannaval — skulle det bli
lättare att få väljarna att hålla reda på, hur det går till att rösta, så att man
t. ex. vet, att om man är borta från hemorten valdagen, behöver man inte för
den sakens skull avstå från att rösta, utan kan genom att skaffa sig ett röstlängdsutdrag,
vilket väl inte vållar så stort besvär, utöva sin rösträtt, där man
befinner sig.

Det är en sak till, som jag vill peka på i detta sammanhang. 1940 kasserades
2,949 röster, avgivna vid röstning före valdagen och röstning på främmande
ort. Men icke mindre än 2,182 av dessa röster kasserades därför att
valsedlarna voro felaktiga. Detta visar, att vi här lia en rätt sårbar punkt i
systemet. Det kan ju vid de kommunla valen, vid stadsfullmäktige-, landstingsmanna-
och kanske i ännu högre grad vid kommunalfullmäktigevalen många
gånger vara svårt att få tag på valsedlar, som gälla för den egna orten, och
det måste ju på valsedeln finnas i varje fall ett valbart namn för att den skall
gälla. Nu öppnas ju genom bestämmelsen örn röstlängdsutdrag möjligheter för
bl. a. partiorganisationerna att få reda på adresserna på dem, som ämna rösta
på annan ort, och man kan således sända valsedlar till dessa personer. Denna
utväg begagnades redan 1940, men det klickade i alla fall vid det tillfället
i rätt hög grad, beroende på att det var första gången som systemet tillämpades,
och det är ju alltid svårast i portgången. Men ju mer man lär på detta
område — det gäller även för väljarna — ju bättre kan det hela fungera.

Metoden med röstlängdsutdrag är i varje fall, såvitt jag kan se, en av de
bästa utvägarna för att kunna hjälpa till att förse väljarna med valsedlar, som
gälla för det val, i vilket man skall deltaga. Om röstlängdsutdragen slopas,
såsom motionären förutsätter, bortfaller ju denna möjlighet.

Detta var således bara några ord i all korthet. Jag vill, såsom konstitutionsutskottets
ordförande här gjort, säga: låt oss nu pröva detta system. Det är
möjligt att det vid tillämpningen kan göras erfarenheter, som visa att det är
behövligt med justeringar på en eller annan punkt — det vill jag låta vara
osagt — och då böra sådana justeringar företagas. Men låt oss pröva systemet
vid valet i höst, så att vi kunna se, huruvida det finns skäl att göra några
ändringar på en eller annan punkt, innan vi gå in för att fastställa det även
beträffande riksdagsmannavalen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Bara en kort detaljkommentar
till utskottets utlåtande på sid. 4, där utskottet betonar den synnerliga vikten
av valhemlighetens tryggande. Det hänför sig till 38 § fjärde stycket, där det
heter: »Väljaren skall å plats i röstningslokalen, där hans förehavande ej må

124

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Förslag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen m. m. (Forts.)
av någon kunna iakttagas, eller i anvisat enrum inlägga sin valsedel i valkuvertet
etc.» Nu veta vi mycket väl, att en stor massa postanstalter i riket lia
mycket små dimensioner. Det kan vara ganska besvärligt att i relativt trånga
kyffen fullt formellt iakttaga alla åtgärder i detta hänseende, som i vanliga fall
äro behövliga. Jag har i utskottet förfäktat den meningen, att man borde ha
en liten passus i motiveringen om att man här icke får tillgripa alltför rigorösa
åtgärder för att tillgodose alla formaliteter. Av en eller annan anledning menade
utskottet, att det var obehövligt att utsäga detta. Men jag vill vid detta tillfälle,
herr talman, poängtera den saken. Jag menar nämligen, att det kan vara
behövligt med en påminnelse örn att vederbörande, där lokaliteterna lägga alltför
stora hinder i vägen, icke resa alltför obilliga krav på kostsamma anläggningar,
som icke stå i rimlig proportion till angelägenheten att bokstavligen
följa föreskrifterna vid valprocedurer av mer eller mindre tillfällig art. Det
gäller framför allt sådana lokaler, som ordinärt äro skapade för andra ändamål.
Litet försiktighet och återhållsamhet är fullt på sin plats.

Det var bara detta, herr talman, som jag ville säga. Jag har i övrigt icke
något annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr Hall: Herr talman! Jag vill till herr Hällgren säga, att jag icke förringat
valfuskets betydelse — om det förekommer. Men jag har icke sett, att
det förekommer.

Jag påvisade ganska klart, att en anledning till att människor icke fuska i
valen är att det icke lönar sig. Det är så jag uttryckte saken. Alltså, den omständigheten
att de icke kunna påverka valet avhåller dem från att fuska.
Jag tror, att alla människor, som sysslat med val, icke minst valnämnderna,
ha ett utomordentligt starkt intryck av att människorna äro hundraprocentigt
hederliga på denna punkt och bjuda icke till att överträda lagen. Följaktligen
är en hel del av de bestämmelser, som vi ha kvar i våra vallagar för att förebygga
valfusk o. s. v., numera helt överflödiga, såvitt jag förstår, vilket dock
icke betyder, att man skall taga bort dem.

Om det övriga, som replikerats till mig här, kan jag kanske fatta mig ganska
kort. Det har sagts bland annat, att föret är värst i portgången. Att detta misslyckades
1940 berodde på att det var nytt då. Jag vill fästa uppmärksamheten
på, att vi i denna fråga komma alltid att befinna oss i portgången. Det är nämligen
högst osannolikt, att samma personer som behövde använda detta institut
1940 behöva använda det 1942. Icke kan det passa så precis, att samme väljare
råkar vara bortrest eller inkallad till militärtjänst på valdagen 1942 liksom
1940. De, som komma till dessa förrättningar, äro i största utsträckning nya
personer, som icke varit där förut. Därför komma vi alltid att befinna oss i
portgången, ty det inträffar högst sällan i en människas liv, att hon behöver
använda denna utväg mer än en gång.

Sedan har frågan, hur väljaren skall legitimera sig, kommit upp. Man vill
ställa kravet, att en väljare, om han skall rösta på annan ort, skall kunna
styrka, att han har rösträtt. Det är som örn man föreställde sig här, att detta
kunde ske genom röstlängdsutdraget. Men röstlängdsutdraget är intet bevis för
att den, som inlämnar det, har rösträtt vid försändelsetillfället. Man har eljest
tagit avstånd från den tanken. När en väljare kommer in i ett större valdistrikt,
känner valnämnden i allmänhet icke honom. I min hemstad känner valnämnden
kanske var tjugonde väljare. Varför kan icke väljaren bli trodd, liksom han
blir det av valnämnden, jämväl av posttjänstemannen å postanstalten, som tar
emot hans röstsedel?

Detta bör man göra klart för sig, när man stiftar sådana här lagar, så att
man icke slår över, såsom man här gjort, med påföljd att de som rösta på

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

125

Förslag orri ändring i vissa delar av kommunala vallagen m. m. (Forts.)
annan ort få det strängare reglerat. Det finnes intet skäl för ett sådant antagande,
såvitt jag förstår.

Utskottets ordförande Ilar sagt, att det verkar litet egendomligt att avlåta
en skrivelse samtidigt som man antager förslaget. Jag hade mycket god håg
att ställa ett avslagsyrkande på utskottets förslag. Det skulle jag ha gjort,
örn vi ej befunnit oss i tider av militärinkallelser, när vi kunna förvänta även i
höst att få ett stort antal människor, som behöva denna möjlighet att rösta.

Hade det icke varit av hänsyn till denna stora grupp skulle jag yrkat avslag.

Under andra förhållanden betyder icke detta så mycket, att man behöver taga
en dålig lag bara för att få en lag snart. Nu måste vi finna oss i detta liksom
vi 1940 fingo antaga den dåliga lag vi fingo då och som vi nu kasserat. Men
frågan måste komma upp på nytt. Ingen tror, att om vi bibehålla denna möjlighet,
skall den ordning som vi besluta, att en posttjänsteman, som befinner
sig borta, skall kunna rösta på främmande ort, men örn man skickar bort en
telegraftjänsteman är han förhindrad att rösta — och liknande exempel finnas
flera stycken — skall bestå. Hedan av dessa skäl få vi tillbaka detta flera
gånger. Vi få frågan tillbaka nästa år, örn vi skola ha en sådan anordning vid
1944 års andrakammarval. Min avsikt med skrivelseförslaget är helt enkelt den,
att de synpunkter, jag förfäktar och som jag vågar tro icke äro värdelösa, skola
i detta sammanhang komma upp till omprövning.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr andre vice talmannen
därå given proposition blev först utskottets hemställan i punkten A) av
kammaren bifallen.

Härefter framställde herr andre vice talmannen beträffande punkten B)
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till det av herr Hall under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Hall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
punkten B) av utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det av herr Hall under överläggningen framställda yrkandet.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 5-

Motioner om
sammanslagning
av primärkommu
■
nåla enheter
m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckta motioner
örn sammanslagning av primärkommunala enheter m. m.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen dels
de likalydande motionerna nr 27 i första kammaren av herr Bondeson och nr

126

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Motioner om sammanslagning av primärkommunala enheter m. m. (Forts.)

45 i andra kammaren av herr Norup, dels motionen nr 162 i andra kammaren
av herr Andersson i Tungelsta.

I motionerna I: 27 och II: 45 hade hemställts »att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande dels möjligheterna att
genom en sammanslagning av primärkommunala enheter ernå ett förbilligande
och en effektivisering av den kommunala verksamheten och dels sättet för hur
en sådan sammanslagning skall kunna tvångsvis åstadkommas».

I motionen II: 162 hade hemställts »att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning angående möjligheterna att genom sammanförande
av kommuner till gemensamma hälsovårdsområden, eller på annat
sätt, skapa ökade förutsättningar för en effektivisering av hälsovårdsnämndernas
arbete».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen i anledning av motionerna I: 27 och II: 45 i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville anhålla, att Kungl. Maj :t med det snaraste måtte föranstalta
örn företagandet av den av 1939 års lagtima riksdag i skrivelse nr 387 begärda
utredningen angående ändrad lagstiftning, syftande till en rationell kommunal
indelning; samt

2) att motionen II: 162 måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan under
1) hemställt.

Reservation hade avgivits av herr Gardell, som ansett, att utskottet med hänvisning
till de inom kommunalskatteberedningen och socialvårdskommittén pågående
utredningarna bort hemställa, att förevarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av irtskottets hemställan anförde:

Herr Gardell: Herr talman! Då jag till detta utlåtande fogat en reservation,
skall jag be att få yttra några ord.

»Det är givetvis icke möjligt att inom ramen för en motion angiva vad som
kan vinnas med en sammanslagning av olika kommunala enheter och huru den
lämpligen bör genomföras. En grundlig utredning torde här vara på sin plats,
så att problemet erhåller en allsidig belysning etc.» Så avslutar motionären
sin motivering i motionen. Man bör väl icke misströsta för framtiden, men
man får väl medgiva, att motionären ej lyckats få fram några hållbara grunder
att just nu från riksdagens sida en ny påminnelse skall göras till Kungl.
Hajd, då riksdagen 1939 i en skrivelse fäst uppmärksamheten på dessa
frågor samt kommunalskatteberedningen och socialvårdskommittén behandla
dem. Man kan förstå, att Kungl. Maj:t ej funnit skäl att i föreliggande fall
rucka på den nuvarande kommunala indelningen.

Vidare framhåller motionären: »Vår nu gällande samhällsordning bygger
på den enskildes frihet och självansvar samt på medverkan i allmänna angelägenheter
från medborgarnas sida, och den kommunala självstyrelsen är ett
av de ståtligaste uttrycken härför. Det torde icke kunna förnekas, att den
kommunala förvaltningens medverkan varit ett oeftergivligt villkor för möjligheten
att genomföra åtskilligt av det, som vi under senare år hälsat med
glädje och tillfredsställelse. Man har nämligen här haft förmånen att bygga
på de intresserade, frivilliga och mycket litet lönade insatser av enskilda män
och kvinnor, vilka karakterisera den svenska kommunalförvaltningen. Skulle
man här haft att lita till allenast för varje särskilt ändamål tillskapade centrala
organ med statligt avlönad personal, hade förmodligen åtskilligt fått
skrinläggas av det, som under senare år genomförts till främjande av välfärd

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

127

Motioner örn sammanslagning av primärkommunala enheter m. m. (Forts.)
och trivsel i det svenska samhället.» »Ett utmärkande drag i vår kommunala
verksamhet torde vara att densamma i väsentlig mån handhaves av mycket
små enheter.»

Man får då verkligen fråga sig, huru man kan begära, att sammanslagning
skall ske tvångsvis.

Vidare anför motionären: »Genom att tillskapa större kommunala enheter,
som bli i tillfälle att centralisera sin förvaltning till kommunalkontor, sätter
man kommunerna i tillfälle att åt sakkunniga tjänstemän överlåta det ofta
svåra och alltid ansvarsfulla bestyret med räkenskaper och medels förvaltning.
»

När man först talat så vackert örn det frivilliga och litet lönade arbetet
i kommunerna, som motionären gjort, är det också ägnat att förvåna, att man
ögonblicket därefter skall som en fördel av kommunernas sammanslagning
anföra, att då får man tillfälle att anställa sakkunniga tjänstemän. Snarare
borde man ju resonera som så, att kommunerna borde få förbli små, ty då
slipper man ifrån att anställa så många dyra tjänstemän. Men så resonerar
icke motionären.

På tal örn förskingringar av kommunalkassor skulle jag dessutom vilja
säga, att sådant kan förekomma i de större kommunerna och till och med i
Stockholm. Och när motionären, som dock själv är från landsbygden, talar örn
bristande kompetens hos småkommunernas tjänstemän, skulle jag vilja säga,
att det är nog icke så farligt med den saken. Örn en kommunal förtroendeman
i ett litet samhälle icke kan sina saker, då märkes det snart, och han kommer
bort därifrån. Men i stadskommuner med s. k. sakkunniga kan okunnigt
folk ha hand örn styret ganska länge, innan man märker det.

Hur man kan taga någon ordentlig ståndpunkt till frågan örn de små kommunernas
lämplighet eller huru stora enheterna böra vara, innan man får klarhet,
hur det går med kommunalskatten m. m. eller hur det blir med socialvården,
kan jag icke förstå.

Motionären uttalar också: »Önskemålet örn åstadkommande av kommunala
sammanslagningar har redan kommit till uttryck i en lag, nämligen lagen den
13 juni 1919 örn kommunalförbund. Att denna lag, som förutsätter ett frivilligt
samgående, icke kommit i allmän tillämpning styrker behovet av att
särskilda åtgärder vidtagas för ernående av förbättrade förhållanden.»

Mot detta vill jag anföra följande. Gotland har 90 kommuner. Samtliga
ha bildat kommunalförbund angående ålderdomshem, så att där finnas endast
fyra sådana ålderdomshem. För åtskilliga år sedan ålades kommunerna på
Gotland att bilda större barnmorskedistrikt. Kommunerna inrättade sig därefter,
bildade kommunalförbund och byggde nya barnmorskebostäder. Så kom
det en förordning, att landstingen skulle övertaga barnmorskeärendena samt
att barnmorskornas antal ytterligare skulle minskas. Följden blev, att några
nyuppförda barnmorskebostäder med ett förlossningsrum icke blevo tagna
i bruk utan måste säljas med förlust för de intresserade, kommunerna. Så går
det, när man hafsar i väg utan att frågorna äro ordentligt beredda.

År 1939, då det bestämdes, att kommunerna skulle bilda krisnämndsdistrikt,
beslöto kommunerna, att varje kommun skulle vara. ett krisnämndsområde.
Konungens befallningshavande, som då skulle visa sin. myndighet, sammanslog
tre ä fyra kommuner till ett område. Men det dröjde icke länge, förrän
stora svårigheter uppstodo, och Konungens befallningshavande måste medgiva,
att varje kommun, som det ville, fick bilda eget krisnämndsområde.

En annan sak! Det var så modernt på sin tid, att skolor skulle indragas
och skolskjutsar skulle anskaffas. Så meddelades i tidningspressen för ej så
länge sedan, att det övervägande flertalet av Sveriges folkskollärarkår säger

128

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Motioner om sammanslagning av primärkommunal a enheter m. m. (Forts.)
sig ha gjort den erfarenheten, att de lägre skolformerna B2 och Bo med ett
lämpligt avvägt elevantal ge ett bättre resultat än högre skolformer med stort
elevantal.

Beträffande de mindre kommunernas offervillighet vill jag nämna, att inom
varje av de små kommunerna särskilt på södra Gotland ha byggts badstubadhus
till största delen på frivilliga medel, och både arbete och material ha beståtts.
Bet skulle aldrig ha hänt, örn det varit stora kommuner. Där saknas
frivilligintresset mera; det ha vi sett i större kommuner.

Konstitutionsutskottet har framhållit 1939 och även i år, att de små kommunerna
äro mycket känsliga för även i och för sig obetydliga utgifter. Då
kan man förstå, att där vill man icke ha onödiga utgifter och där är man sparsam.

Då erfarenheten visar, att ändringar av kommunallagarna ofta medföra onödiga
utgifter, bör någon ändring nu ej göras, förrän de båda nämnda kommittéerna
avlämnat sina förslag. Konstitutionsutskottets förslag innebär endast,
att ytterligare en ny kommitté skall tillsättas förutom de andra två. Detta
betyder ökade utgifter för statsverket.

Örn riksdagen nu bifaller utskottets förslag, så uttalar jag den förhoppningen,
att Kungl. Maj :t är lika nådig som sist och låter det vila tills utredningen
är färdig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Konstitutionsutskottets utlåtande
1939 i denna fråga redovisade ett yttrande från landskommunernas förbund.
Förbundet meddelade, att örn en utredning skall ske örn den kommunala indelningen
i avsikt att skapa för sina uppgifter bärkraftiga kommuner bör också
denna utredning taga sikte på spörsmålet örn kommunernas uppdelning genom
inkorporering med städer och köpingar, därvid skattekraftiga delar av landskommunerna
försvinna. Det blev icke igångsatt någon utredning örn dessa spörsmål.
Med anledning därav väckte jag och andra ledamöter av kammaren vid
1941 års riksdag en motion, där vi särskilt yrkade på, att denna utredning skulle
sättas i gång. Konstitutionsutskottet avstyrkte och riksdagen avslog denna motion
med motivering, att man hoppades, att Kungl. Majit skulle sätta i gång
denna utredning, och då skulle ifrågavarande spörsmål komma att beaktas.

Nu har ju konstitutionsutskottet i detta fall ändrat uppfattning och detta på
grund av den motion, som föreligger innevarande riksdag. I denna motion yrkas
på en utredning örn möjligheterna att sammansluta kommunala enheter tvångsvis.

Realiserandet av en sammanslagning tvångsvis kommer dock kanske att
väcka ganska stor ovilja på många ställen ute i kommunerna i landet. Jag tror,
att det är anledning att fara varsamt fram här. Motionären liksom utskottet
har vid olika tillfällen framhållit, att kommunerna och kommunalmännen där
utföra en mycket nyttig gärning. Detta har särskilt framhållits i motionen,
där det påpekas, att dessa kommunalmän i många fall utföra en så nyttig
gärning, att de knappast, örn de bleve avlönade tjänstemän, skulle kunna utföra
så bra arbete. Jag tror att motionen i det fallet har rätt.

Vad angår frågan örn den tvångsvisa inkorporeringen, tror jag mig kunna
säga, att samhällets organ i viss mån motarbeta varandra. Genom den tvångsvis
genomförda sönderslagningen av kommunala enheter har uppstått ett läge, som
blivit olidligt för kommunerna. Utvecklingen fortsätter med oförminskad fart
i samma riktning. Det finns många exempel på att kommuner förgäves protesterat
mot inkorporering av sin mest skattekraftiga del med en närliggande stad.
Kungl. Maj :t har efter myndigheternas, bland annat kammarkollegiets och

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

129

Motioner om sammanslagning av primärhommunala enheter m. m. (Forts.)
länsstyrelsernas, hörande sona regel bifallit framställningar örn inkorporering.
Här föreligga sålunda redan fall av tvångsmässig anslutning. Om riksdagen,
som motionärerna förordat och utskottet tillstyrkt, redan nu skulle begära utredning
i ärendet och därigenom påskynda dess avgörande, tror jag resultatet
icke skulle bliva så lyckligt. Frågan bör behandlas med ganska stor försiktighet.
Örn det skall komma till stånd en utredning, så bör man alldeles särskilt
se till, att man icke stympar kommunala enheter, som uträttat ett så nyttigt
arbete i vårt samhälle.

Herr talman, jag vill endast framhålla dessa synpunkter och särskilt fästa
uppmärksamheten på angelägenheten av att man vid den eventuella blivande
utredningen beaktar, att det är av vikt att i fortsättningen undvika en sådan
stympning av landskommunerna, som redan i stor utsträckning har skett genom
inkorporering av delar av kommunerna med angränsande städer.

Herr Norup: Herr talman! Frågan örn sammanslagning av de små kommunala
enheterna till större är icke ny.

Redan i lagen av den 13 juni 1919 örn kommunalförbund har detta önskemål
kommit till uttryck. Vid 1939 års riksdag framfördes frågan i motion,
vilken resulterade i skrivelse nr 387 till Kungl. Majit, vari riksdagen med
godkännande av konstitutionsutskottets förslag nr 18 hemställde örn en allsidig
utredning örn ändrad lagstiftning, syftande till en rationell kommunal
indelning.

Med den välvilliga behandling utskottet givit frågan även denna gång, är
det väl icke mycket nytt att framföra i detta sammanhang, men jag vill dock,
herr talman, ytterligare betona en del synpunkter.

_ Ett av våra värdefullaste arv på samhällslivets område är vår kommunala
självstyrelse. Den har genom sin dagliga kontakt med levande livet tagit vara
på och skapat fram de synpunkter, behov och önskemål av lokal natur, som
gjort sig gällande i olika bygder under olika tidsperioder. Men den har också
icke minst under senare årtionden varit det verkställande organet för en alltmer
tilltagande social omvårdnad.

Den kommunala självstyrelsen har också i mycket byggt på frivilliga eller
litet a,vlönade krafter och insatser från enskilda intresserade män och kvinnor,
vilka efter ett målmedvetet och ansvarskännande arbete i hemkommunen
mången gång kvalificerat sig för att deltaga i handläggning av ärenden i
landsting och riksdag. Jag är också övertygad örn, att så länge vi hålla fast
vid vår nedärvda demokratiska samhällsordning, vi måste hålla på vår kommunala
självstyrelseprincip.

Ett utmärkande drag i vår kommunala verksamhet torde vara, att den är
uppdelad i mycket små kommunala enheter. Det är icke ovanligt, att dessa
självstyrande kommunala enheter omfattas av endast några hundratal personer.
Vid en undersökning, som bygger på kommunernas invånareantal 1938,
finner man, att av 2,408 kommuner icke mindre än 495 stycken hade mindre
än 500 invånare, och 1,135 stycken hade under 1,000 invånare.

När dessa små enheter kommo till, kunde säkerligen ingen drömma om
det omfattande och vittsyftande arbete, som i nuvarande tidsperiod lagts på
desamma. Detta har också medfört, att många små kommuner, redan i den
mån de skulle kunna fylla de uppgifter, som ställts på dem, fått företaga
byggnationer och anställa befattningshavare, vilket medfört, att skattebelastningen
blivit i hög grad betungande. Dessa uppgifter komma i framtiden,
örn vi få utvecklas som ett fritt folk under fredliga förhållanden, icke att
minskas utan mänskligt att döma betydligt utvidgas. Det kan icke vara rätt,

Andra hammarens protokoll 10J/2. Nr il, 9

130

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Motioner örn sammanslagning av primärkommunala enheter m. m. (Forts.)
att det kommunala skattetrycket skall vara så olika, beroende på i vilken
kommun en medborgare kommit att bli boende.

Man bär visserligen företagit en viss skatteutjämning, men det är nog
svårt att på den vägen helt lösa de svårigheter, som göra sig gällande på
detta område.

Det torde vara ostridigt, att örn pågående reformer på socialvårdens och
andra områden icke kunna genomföras på ett tillfredsställande sätt, utan att
man därför tager i anspråk den kommunala förvaltningen, det tarvas en snar
omprövning av den kommunala indelningen.

Jag skall villigt erkänna, att det kommer att möta stora svårigheter och
motstånd från en del håll att förändra enheter med hundraårig hävd, men
svårigheterna böra med god vilja kunna övervinnas. Det är givet, att ali
hänsyn måste tagas till gammal tradition, men vi ha nu enligt min mening
kommit därhän, att det gäller att antingen ändra kommunindelningen och
göra denna skickad att uppbära en kommunal självstyrelse eller lägga uppgifterna
på andra organ. Det senare skulle vara i högsta grad olyckligt.

Tidpunkten anses kanske av någon som mindre lämplig för dylika reformer,
men jag vill i det fallet hänvisa till utskottet, som anser, att de nuvarande
tidsomständigheterna icke synas motivera något ytterligare uppskov,
och framhåller angelägenheten av att en utredning i ämnet med det snaraste
kommer till stånd.

Med anledning härav vill jag uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj:t,
örn frågan nu vinner riksdagens bifall, blir mera positivt inställd till frågan
än vad som skett sedan 1939. Med dessa ord, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fast: Herr talman! Jag är ganska förvånad över, att det i dag trots
den sena timmen uppstått debatt i denna fråga. När riksdagen år 1939 tog
ställning till frågan, var riksdagen, såvitt jag minns, fullständigt enhällig.
Ingen opposition förekom emot det förslag, som utskottet då framlagt. Vad
tjänar det då till att nu taga upp en diskussion, såvida man icke tror, att riksdagen
och speciellt utskottets ledamöter lia ändrat mening, vilket jag icke
tror? Det är ju ganska meningslöst att här taga och föreläsa vissa partier av
en motion, vilka partier utskottet icke på något sätt uttalat sitt gillande av.
Utskottet har i anledning av motionen hänvisat till 1939 års skrivelse och hemställt,
att riksdagen ånyo måtte understryka, vad riksdagen där skrev, och anhålla,
att Kungl. Majit måtte framlägga en lagstiftning, syftande till att
skapa större kommunala enheter. Man har icke bara att här se till, att de små
kommunerna sammanslås, utan det är lika viktigt, att de större och bärkraftigare
kommunerna icke på sätt i många fall skett slås sönder genom bildande
av municipalsamhällen. Tillåt mig säga, herr talman, att municipalsamhällena
äro de sämsta av alla samhällsbildningar, och att ingen är tillfredsställd
med dem. Gällande lagstiftning är olämplig. Den ger icke kommunerna
nödig rörelsefrihet, och därför har ofta resultatet blivit, att municipalsamhällen
bildats för tillgodoseende av särskilda behov. Jag erkänner villigt, att
det är något ovanligt, att riksdagen, sedan den tagit ståndpunkt i en
fråga och i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt örn utredning, förnyar
sin begäran örn utredning. Skälet till att utskottet föreslagit riksdagen
att göra detta har varit, att vi befinna oss på ett sådant stadium, att det
är nödvändigt att någonting sker, och att statsmakterna taga ståndpunkt
Det har arbetat två kommittéer, men dessa kommittéer ha icke haft detta
spörsmål under utredning. Deras arbete har emellertid i hög grad berört
just nu föreliggande problem. Jag tror vi alla äro överens örn att örn man fort -

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

131

Motioner om sammanslagning av primärkommunala enheter m. m. (Forts.)
sätter att bilda specialkommuner, så kommer detta till sist att leda icke bara
till en inskränkning av den kommunala självstyrelsen och till en splittring,
för att icke säga ett omöjliggörande av behandlingen av budgetfrågor och andra
frågor rörande kommunala angelägenheter, utan därtill kommer också, att,
om vi slå in på den vägen, så måste vi gå vidare på densamma och få då lov att
besluta oss för att antingen fortsätta med bildandet av specialkommuner eller
också försöka — jag säger försöka, men jag tror, att det kommer att lyckas -—-bilda, större och bärkraftigare primärkommuner, som kunna övertaga alla de
uppgifter, sorn överhuvud taget kunna påvila primärkommuner. Det är ju
ingen hemlighet, att en del av de små kommunerna för närvarande har mycket
stora svårigheter att dragas med, t. o. m. när det gäller att få folk, som kan
påtaga sig de uppdrag, som tillkommit genom alla kristidsförfattningarna. I
en kommun skall finnas en massa kommittéer, och kommunerna ha, som redan
antytts, ålagts en massa nya uppgifter särskilt genom kristidsförfattningarna.

Utskottet har sålunda för sitt vidkommande icke intagit någon ny ståndpunkt,
utan ansett, att läget är sådant, att man ånyo bör från riksdagens sida
understryka vikten av att denna utredning sättes i gång så fort som möjligt och
göres så grundlig som möjligt. Tiden får icke försittas, så att vi till slut komma
i ett tvångsläge, där man icke har någon annan väg att välja på än att
gå vidare och bilda specialkommuner.

Herr talman, jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Erlander: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga något örn
den kallsinnighet, som ifrån Kungl. Maj :ts sida visats gentemot riksdagens flera
gånger uttalade vilja, att denna utredning örn den kommunala indelningen skall
komma till stånd. Det ser ju litet underligt ut, att här har riksdagen direkt
skrivit redan år 1939 och mera i förbigående år 1941 i samma ämne, som det
nu gäller, utan att Kungl. Majit satt igång med en utredning. Skälet har icke
varit det, att vi inom socialdepartementet icke haft kännedom om att vår lagstiftning,
som reglerar den kommunala indelningen, är i behov av en omarbetning.
Herr Fast framhöll, hurusom det i många fall hänt, att kommunala samhällen
sönderslagits på ett^ ganska olyckligt sätt. Icke minst det skälet bär
övertygat oss om att här får man otvivelaktigt se till, vad som kan göras för
att få en rationellare lagstiftning. Att vi lia dröjt, har helt enkelt berott därpå,
att socialvardskommittén har tagit upp en mycket viktig speciell sida av denna
fråga. De verkligt stora olägenheterna av kommunernas alltför ringa storlek
framträda pa socialvårdens område. Arbetslöshetspolitiken och bostadspolitiken
kräva otvivelaktigt större kommunala enheter än vad vi ha på åtskilliga ställen
i landet.. Vi ha sett saken så, att så länge soeialvårdskommittén är sysselsatt
med en ingående undersökning av en väsentlig sida av saken, så har det varit
ganska svårt för Kungl. Majit att sätta igång en utredning av problemet i hela
dess vidd. Nu kan jag meddela, att enligt vad socialvårdskommitténs ordförande
upplyst, socialministern örn, så kommer resultatet av kommitténs arbete i
denna del att inom de närmaste manaderna överlämnas till socialministern. Under
sådana förhållanden föreställer jag mig, att Kungl. Majit icke längre kommer
att finna hinder möta mot tillsättandet av en kommitté och att det på grundval
av det utredningsmaterial, som nu samlats, finns möjlighet att taga upp
frågan till ny prövning. Vid den utredning, som sannolikt kommer till stånd,
tror jag nog, att de synpunkter, som herr Pettersson i Dahl framfört, komma
att vinna beaktande. Jag vill fästa herr Petterssons i Dahl uppmärksamhet på,
att.Kungl. Majit på senare tid vid kommunala indelningsärendens avgörande
varit mycket rädd för att göra, vad man understundom tidigare gjort, eller att
taga bolt det kraftigaste skatteunderlaget fran en landsbygdskommun och

132

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Reglering av
sockerrtäringen
i riket.

Motioner om sammanslagning av primärkommunala enheter m. m. (Forts.)
lägga det till en stad. Tendensen har på senare år varit att inkorporera så stora
delar som möjligt för att undvika, att man skulle lämna kvar »rester», som
skulle få svårt att reda sig. De synpunkter, som av herr Pettersson framförts,
komma säkerligen att vinna beaktande vid den utredning, som, enligt vad jag
föreställer migj. kommer att bliva resultatet av ett positivt beslut idag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å utskottets
berörda hemställan samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till omkostnader för experimentoch
försöksverksamhet genom Svenska gengasaktiebolaget;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till beredande av sjukvård i Sverige
åt barn från Finland;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till valutakontoret;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till viss godsvagnsutrustning för
statens järnvägar; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förrådsbyggnader för telegrafverkets räkning i Västanfors.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7-

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 16, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering av sockernäringen i riket.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag måste beklaga att föredragningen
av detta ärende råkat komma så sent i dagens förhandlingar, att man
känner obehag över att behöva besvära kammaren med ett litet anförande. Jag
skall emellertid inte ta många minuter i anspråk.

Jag känner personligen ett behov av att inte låta detta ärende passera genom
riksdagen utan varje tillstymmelse till anmärkning. Jag förstår mycket väl att
bakom detta ärendes behandling i regering och utskott ligger en politisk uppgörelse
i samförståndets intresse, som riksdagen inte gärna kan rygga. Men
alldeles utan erinringar bör beslutet ändå inte fattas. Man får veta nu, att priskontrollnämnden
känner sig litet skjuten åt sidan och obeaktad vid behandlingen
av den fråga, som vi här syssla med. Nämnden anser sig kunna säga, att redan
det pris som bestämdes i fiol var högre än det behövt vara, och den menar att
det nu föreslagna priset också är för högt. Örn den saken skall jag inte uttala

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

133

Reglering av sockernäringen i riket. (Forts.)
någon mening. Men när nämnden säger att den gärna vill bli tillfrågad, innan
man bestämmer priser på det bär sättet, så förstår jag nämnden. Det är värdefullt
i och för sig att någon gång få en offentlig livsyttring ifrån priskontrollnämnden,
om vars verksamhet ju allmänheten svävar i ganska stor okunnighet,
och man undrar örn den gör någonting. I varje fall är det uppenbart att
den opinerar vid ett och annat tillfälle, såsom nu till exempel.

Jag delar således nämndens uppfattning örn att den bör kunna höras vid ett
sådant här tillfälle, och jag förstår dess reaktion inför denna prissättning av
den anledningen, att skall man kunna hindra prisuppskruvningen, så är det ju
nödvändigt att man angriper problemen så att säga vid källan. Det är av
yttersta vikt, förefaller det mig, att man gör klart för sig att det är nödvändigt
att framför allt försöka bromsa, så långt det nu är möjligt, sådana prisstegringar,
som äro konstitutiva för den allmänna prisnivån. Till sist vill jag säga att
den valutavårdande myndighetens arbete att försöka hindra en inflation naturligtvis
är fullkomligt hopplöst, örn man i fråga örn de grundläggande villkoren
för. våra prisrörelser skall förfara på det sätt som man nu gjort.

Jag har intet yrkande, herr talman!

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag vill i anledning av vad herr Jonsson i Eskilstuna anfört tala
örn, att priskontrollnämnden har fått yttra sig över detta ärende. Det överlämnades
till priskontrollnämnden, innan regeringen fattat beslut om saken.
Priskontrollnämnden har vid sin tidigare prövning av olika förslag tillämpat
den principen, att man undersökt hur priset ligger till i förhållande till det
pris som gällde före krigsutbrottet. Nämnden gick emellertid i detta fall tillväga
på ett annat sätt och skickade ut frågeformulär till ett 40—50-tal betodlare,
vilket naturligtvis var riktigt ur priskontrollnämndens synpunkt, örn
den skall gå in på ett verkligt bedömande av hela läget, något som jag anser
att priskontrollnämnden bör göra beträffande många av våra produktionsgrenar,
kanske inte minst då det gäller det dagliga brödet. Jag är säker på att
örn priskontrollnämnden gör en undersökning på det området skall den finna,
att brödet kan tillverkas till ‘mycket lägre pris med hänsyn till de rådande
mjölpriserna.

Emellertid var ju läget sådant att tiden inte medgav att regeringen väntade
tills priskontrollnämnden inkom med sitt besked, och följaktligen måste regeringen
fatta ståndpunkt lill saken. Nu kunde ju herr Jonsson i Eskilstuna
också ha upplyst örn vad priskontrollnämnden sagt rörande priserna, nämligen
att örn man jämför kostnaderna med föregående års, så ha de sedan dess
stigit med 50 öre per 100 kilogram sockerbetor. Jag sade till betodlarna, när
vi resonerade örn saken, att ni (ingo så tillfredsställande betalt i fjol med hänsyn
till förra årets skörd, att ni inte kunna räkna med att få full kompensation
för de prisstegringar som nu inträtt beträffande arbetskostnader m. m.
Tillägget bestämdes därför lill 40 öre per 100 kilogram. Nu är ju att märka,
att då det förra året blev strid örn priset på sockerbetorna, räknade man inte
med en skörd på 34.3 dcciton per hektar, och man räknade inte heller med en
sockerhalt av den storleksordning, som erhölls vid 1941 års sockerbetsskördar.
Örn jag säger att sockerhalten bara hade varit en procent lägre, vilket hör till
det normala, hade detta medfört 25 öres lägre pris per 100 kilogram sockerbetor.
Örn skörden blivit 400 kilogram lägre per hektar, vilket man på betodlarhåll
gjorde gällande att den skulle bli, hade hektarinkomsten även sjunkit
betydligt. Följaktligen kan man väl säga, att den gynnsamma väderleken
på hösten åstadkom den stora skörden och även den höga sockerhalten. Örn
skörden blivit 4 deciton lägre per hektar, hade detta som sagt reducerat pri -

134

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Reglering av sockernäringen i riket. (Forts.)
set rätt väsentligt, ty i så fall hade priset per 100 kilogram inte givit samma
belopp per hektar, utan sjunkit med ungefär 180 kronor per hektar.

I vilket fall som helst var det inte möjligt att avvakta priskontrollnämndens
besked. Priskontrollnämnden lämnade först ett besked örn de siffror nämnden
hade kommit till. Så fort jag tittade på dessa uppgifter såg jag, att man räknat
fel. Jag anmälde detta till nämnden och bad den se över saken en, gång
till, och fyra dagar senare kom det ett nytt besked, där det visat sig att man
förra gången verkligen räknat fel. Beträffande alla de uppgifter som nämnden
nu fått in tror jag att varken priskontrollnämnden själv eller någon annan
myndighet kan garantera, att de också äro riktiga. Men självfallet är förhållandet
av den beskaffenheten, att det bör göras en undersökning rörande
de olika frågorm för de olika produktionsgrenarna inom jordbruket, så att det
hela kan vara klart till ett annat år, då statsmakterna lia att ta ståndpunkt.

När det gäller dessa frågor komma naturligtvis jordbrukarna sinsemellan
att försöka kontrollera varandra, ty örn den ena produktionsdelen ger ett högre
belopp kommer detta att återverka på vissa andra delar av produktionen,. Följaktligen
är det fullt förklarligt, örn jordbrukarna i de delar av landet, där sockerbetsodling
icke förekommer, säga att vi få vara aktsamma så att vi inte
komma för högt med priserna på produkter, som icke odlas inom landet i dess
helhet.

Jag har bara velat meddela, att priskontrollnämndens yttrande blivit inhämtat,
men vi hade räknat med att få beskedet inom en vecka, enligt det
system som nämnden i vanliga fall brukar tillämpa då den kontrollerar prisstegringar
och förändringar på hithörande områden. Regeringen hade inte beräknat
att få vänta i 14 dagar, innan de avfordrade svaren på de denna gång
använda blanketterna hunnit insamlas.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Jag har ingen anledning att polemisera mot
herr statsrådet beträffande det tekniska förfarandet vid denna prissättning,
för vilket han här redogjort. Jag begärde ordet bara för att tillfoga, att
jag sätter utomordentligt stort värde på att herr statsrådet nu har gjort en
erinran örn att priskontrollnämnden gärna kunde vara vaksam även på en hel
del andra områden.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är ju givet, då man i tidningarna
i dag tar del av priskontrollnämndens synpunkter, att man litet var som varit
med örn att behandla det föreliggande avtalet får liksom en chock.

Men det må vara med den saken hur som helst. För utskottet har det förelegat
ett förslag till avtal, där utskottet praktiskt taget inte haft något annat
att säga än ja eller nej. Utskottet har vid detta bedömande kommit till det resultatet,
att i det nuvarande läget kunde det inte sägas något annat än ja, vilket
ju också herr Jonsson har medgivit, såsom frågan ligger till. Men det skulle
ju vara önskligt, efter vad som nu förevarit, att man vid kommande tillfällen
söker lia hela frågan klarlagd, innan den kommer till riksdagen, så att inte,
sedan Kungl. Maj:t har förelagt riksdagen ett förslag till avtal, slutet mellan
parterna, man efter utskottsbehandingen plötsligt sättes i den situationen, att
en annan myndighet underkänner det som ligger till grund för det framlagda
förslaget.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Norup: Herr talman! Jag finner det ganska märkligt att priskontrollnämnden
— som jag är medlem av och där jag har reserverat mig mot det

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

135

Reglering av sockernäringen i riket. (Forts.)
yttrande nämnden har avgivit till Kungl. Maj :t — inte haft möjlighet att på
ett helt år bedöma de priser, som lågo till grund för betodlingen 1941 utan
först nu kommer med anmärkning på dem. Man konstaterar nu att priset 1941
var satt alldeles för högt.

Som grundval för detta bedömande utgår man från uppgifter som äro insamlade
ifrån 55 brukningsdelar; jag skulle förmoda att dessa 55 brukningsdelar
representera en mycket liten procentuell andel av de många odlare som
finnas. Jag är också övertygad örn, att de betodlare, som blivit anmodade att
lämna dessa uppgifter, måste tillhöra den sortens jordbrukare som stå i en
viss särställning. Det är ganska detaljerade uppgifter som fått lämnas, och de
jordbrukare som kunnat lämna sådana uppgifter höra säkerligen till dem, som
ha hela sin drift alldeles utmärkt rationellt ordnad. Man kan därför inte räkna
med att det resultat som de kommit till utgör något som helst medeltal i fråga
örn de kostnader, som betodlingen åsamkar.

Örn således betpriset har varit 3:56 i fjol, men priset i själva verket bestämts
till 4:10, gör detta en skillnad på 54 öre per 100 kilogram. Om man
ifrån detta gör ett avdrag med hänsyn till den bättre medelnivån som man kommit
till vid dessa jordbruk, så går säkerligen en hel del av denna 50-öring
bort. Sedan skall man uppmärksamma att betodlingen är en oerhört kapitalkrävande
och många gånger också riskfylld odling, och det är säkerligen nödvändigt
att örn man skall få fram en odling i synnerhet av den storleksordning
som var nödvändig i fjol, måste det vara till ett sådant pris, att detta åtminstone
i någon grad stimulerar jordbrukarna att ge sig på denna ingalunda enkla
odling. Jag är övertygad örn att om man vill ta i beaktande den uppgift denna
odling fyller i vår folkförsörjning och vill göra en jämförelse med de s. k.
överpriser man här talar örn, skall man nog komma till den uppfattningen, att
det pris, som genomsnittsbetodlarna ha fått, alldeles säkert är väl avvägt i förhållande
till de omkostnader denna odling är förenad med, och att man inte
har någon anledning att ens ur konsumentsynpunkt framställa någon anmärkning
mot detta.

Jag har som sagt vänt mig mot de synpunkter, som framförts av priskon -trollnämnden, och jag är övertygad örn att av hänsyn till vår folkförsörjning
har man nog gått in för en prisbildning, som inte ger jordbrukarna mer än vad
som är skäligt, men som har tillförsäkrat vår folkförsörjning ett gott tillskott.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag vet att herr Norup har reserverat
sig, men gentemot de synpunkter han anfört skulle jag vilja anföra andra.
Jag är nämligen av den uppfattningen att när man skall prisreglera bör
det vara lönsamheten hos de bästa företagen inom en bransch som blir bestämmande
för prissättningen och inte lönsamheten hos de sämsta.

Herr Falk: Herr talman! Jag kan inte eftersom denna fråga kommit upp
till debatt underlåta att framhålla ett par synpunkter.

Jag blev i likhet med herr Olsson i Gävle ganska förvånad när jag läste priskontrollnämndens
uttalande i tidningarna för några dagar sedan. När vi förra
året debatterade denna fråga, tillät jag mig säga, att sockerbetsodlingen var
den odling inom jordbruksnäringen som otvivelaktigt var den mest lönande,
och denna synpunkt har jag fortfarande.

Jag har likväl inte kunnat undgå att vid årets uppgörelse uppmärksamma
det faktum att så pass liten höjning av priset som betodlarna fått i år i förhållande
till de ökade kostnaderna ha de inte fått på mångå år. Det finns ingen
jämförelse mellan ökningen i år och förra året. När vi tidigare ha ökat lönen
för betarbetarna och givit dem 10 ä 15 öre per 100 kilogram, ha de i regel fått

136

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Reglering av sockernäringen i riket. (Forts.)

50 till 45 öre och förra gången mycket mera, vilket medfört en ökning av betarbetarlönen
som väl motsvarade omkring 20 öre per 100 kilogram, medan
jordbrukarna nu få nöja sig med det dubbla för att täcka övriga stegrade omkostnader.
Jag var för min del alltså ganska tillfredsställd med att tendensen i
prisskruvningen^ har börjat sacka efter, och detta var en anledning för mig att
bli förvånad, då priskontrollnämnden i detta läge efter uppgörelsen kom med
detta pekfinger. Jag vill inte förneka, att det kunde ha räckt med mindre, och
nog hade odlingen gått ihop med ett lägre pris med hänsyn till att förra årets
uppgörelse var mycket lukrativ, men att nu komma och begära att odlarna
skola fortsätta odlingen utan att erhålla någon kompensation för den ökade
kostnad som produktionen verkligen betingar, vore ju inte riktigt logiskt och
rätt handlat. Därför har jag ansett att denna uppgörelse var mycket rimlig,
och jag har utan tvekan gått med på den.

Jag vill samtidigt passa på att understryka vad herr statsrådet sagt angående
priskontrollnämnden, att den bör ingripa på alla områden och göra det
effektivt och grundligt. Jag kan inte underlåta att verkligen ställa mig frågande
till en hel del prisregleringsfrågor. Det är inte bara på detta område som
prisstegringsskruven skall hållas nere, det skall ske över hela linjen. Jag har
inte kunnat finna att priskontrollnämnden på långt när har lyckats härmed,
även örn den skulle ha velat det.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:
Herr talman! Endast en upplysning. De ökade arbetskostnaderna förra året
utgöra 34 öre per 100 kilogram sockerbetor sammanlagt med en skörd av 34.3
deciton per hektar, således icke 20 öre utan noga räknat 34^2 öre.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag hade ingen anledning att begära ordet
efter herr statsrådets klarläggande av frågan, men då herr Jonsson i Eskilstuna
har uttalat _ att man vid prissättningen väl borde se till bara de bästa
odlingarna, kan jag inte underlåta att säga några ord. Det kan man ju möjligen
göra, herr Jonsson, men då får man nog finna sig i att betodlingsarealen
går ned till en nivå som ingalunda täcker våra behov.

Det förhåller sig ju med all odling på det sättet att vissa mycket goda jordar
och välskötta jordbruk under någorlunda gynnsamma förhållanden kunna
producera en skörd som ligger över medeltalet, men det ligger i själva verket
så till nied betodlingen, att de nära 55,000 hektar, som betodlingsarealen under
senare^ år höjts till i folkhushållets intresse, delvis omfatta mycket enkla jordar,
på vilka man ingalunda kan nå upp till medeltalet utan kommer betydligt
under detta. För dessa jordar, som utgöra en ganska stor procent av totalarealen,
är odlingen ingalunda särskilt lukrativ, och örn man pressar den för hårt
faller lönsamheten utan vidare bort.

För min del kan jag inte undgå att även knyta några reflexioner till priskontrollnämndens
yttrande. Jag förstår mycket val, attén ambitiös nämnd och
ett ambitiöst ämbetsverk eller vad det nu är vill rykta sitt värv så väl som möjligt,
och det kan ju ha sin egen mening om en sak. Jag har emellertid mycket
svårt att förstå att en priskontrollnämnd eller vilken annan nämnd eller kommission
som helst kan sätta sig över Kungl. Majit. Kungl. Maj.t Ilar ju bedömt
denna fråga. Priskontrollnämnden anmäler missnöje efteråt och säger att den
inte varit tillfrågad, och det kan inte betyda någonting annat än att priskontrollnämnden
underkänner Kungl. Majlis kompetens att bedöma denna sak.
Jag har för min del en annan mening. Jag tror att Kungl. Majit bär fullkomligt
riktigt bedömt denna fråga, och jag måste säga att jag tycker att detta är
ett ganska förmätet förfarande av priskontrollnämnden.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

137

Reglering av socker näring en i riket. (Fors.)

Priskontrollnämnden må ju vara mycket aktningsvärd i sin ämbetsutövning,
men den har ingalunda något anseende för att vara ofelbar. Jag kan i detta
sammanhang erinra om den prisreglering på jordbruksprodukter som trädde i
kraft någon gång strax före jul eller i början av december. Den baserar sig på
ett mycket omfattande material, där de mest skilda kategorier fått vara med
om att bedöma detsamma och kommit överens om att siffrorna kunna anses så
riktiga som det överhuvud taget är möjligt att få dem. Det var kooperativa
förbundet, Daco, livsmedelskommissionen och lantbruksförbundet — det var
alltså åtminstone fyra olika kategorier representerade i den kommitté, som
preliminärt hade handlagt denna fråga. Hur ställde sig då priskontrollnämnden
till saken? Jo, när dessa beräkningar voro framlagda kommer priskontrollnämnden
med sina beräkningar och visar att jordbruket haft en merförtjänst
på hundratals miljoner kronor. Ingen av dem som vederhäftigt bedömt den här
saken har kunnat komma till ett sådant resultat, fast man företagit en sadan
bedömning från de mest skilda utgångspunkter.

Men likaväl som all åtminstone av mig känd sakkunskap, även från konsumenthåll,
underkände priskontrollnämndens bedömning den gången, lär det
väl inte vara uteslutet att nämnden kan ha fel den här gången också —- det är
för övrigt alldeles tydligt att den har det. Härmed vill jag inte på något sätt
ha underkänt priskontrollnämndens arbete i det stora hela, men jag kan inte
underlåta att även understryka hurusom mycket viktiga områden till synes
lämnats obeaktade. Kammaren vet vilka belopp som anslås till exempel till förmalningsersättning.
Kammaren vet också vilket resonemang det är örn vetet
skall få kosta 26, 27 eller 28 öre, vilket nummer det göres av detta, kanske
med rätta. Det är klart att allt bör bedömas vederhäftigt och noggrant, men
beträffande brödpriset, som herr statsrådet nämnde, ha vi inte hört talas örn
någonting från denna institutions sida, och där är utan tvivel oerhört mycket
större belopp att tänka på. Det kan därför vara lämpligt att ägna uppmärksamheten
åt detta innan man ger sig in på saker och ting som man tydligen
inte behärskar.

För övrigt kan jag inte annat än påpeka att om odlarna denna gång fått en
förhållandevis blygsam ökning så bär arbetskraften å andra sidan fått den
största ökning som väl någonsin förekommit på detta område och som så vitt
jag vet har utlöst allmän tillfredsställelse.

Herr talman! Jag ville bara säga detta och ber naturligtvis att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss ändring i
reglementet för statens pensionsanstalt m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

138

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn
förvaring av sparbanks värdehandlingar;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under
vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 23, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande
tillämpning av bankoreglemente!;

nr 24, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp åt
vissa pensionärer vid av staten övertagna enskilda järnvägar;

nr 26, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
riksstatens tolfte huvudtitel gjorda framställningar angående bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt, dels ock Kungl.
Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg å vissa från anstalten utgående
pensioner; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande från
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. av viss livränta m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Utgallringav Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av styrelsens för
luwshand. riksdagsbiblioteket förslag rörande utgallring av vissa riksdagshandlingar för
Ungar för åren ^Cn 1867 1935.

1867—1935. Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket
förevarande framställning, måtte besluta, att följande riksdagshandlingar
för åren 1867—1935 måtte utgallras:

1) det till utskotten remitterade exemplaret av Kungl. Maj:ts propositioner
och av inom kamrarna väckta motioner i de fall, då dessa handlingar icke äro
bundna samman med handlingar, som skola bevaras :

2) utskottens manuskript till utlåtanden;

3) koncepten till riksdagens skrivelser; samt

4) konceptet till riksdagsbeslutet.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Hall: Herr talman! Det nu föreliggande ärendet angår utgallring av
äldre riksdagshandlingar. Sedan utskottet fattat sitt beslut i frågan lia några
personer som sysslat med forskningar i riksdagens historia anmält, att de
önskade behålla en del av de handlingar som utskottet föreslagit till utgallring.
Det gäller de under punkt 2 i utskottsutlåtande! upptagna handlingarna:
utskottens manuskript till utlåtanden. Första kammaren har nu bifallit ett
sådant förslag. För att andra kammarens beslut skall bli samstämmigt med
det beslut som första kammaren har fattat yrkar jag således bifall till utskottets
hemställan med den förändringen att punkt 2 utgår ur förslaget.

Vidare anfördes ej.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

Nr 14.

139

TJtgallring av vissa riksdagshandlingar för åren 1867—1935. (Forts.)

Kammaren biföll det av herr Hall under överläggningen framställda yrkandet.

§ 10.

Herr Anderson i Mejstad erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Interpellation.
Bland de mycket omfattande regleringar på livsmedelsmarknaden, vilka framtvingats
av den fortgående skärpningen i vårt försörjningsläge, har under de
gångna vintermånaderna särskilt äggregleringen kommit att stå^ i förgrunden
för den allmänna diskussionen. Orsaken till att så blivit förhållandet torde
främst vara, att för första gången under det nu pågående världskriget en stor
del av den svenska allmänheten fått uppleva obehaget att ej kunna erhålla
en utlovad vara på ett ransoneringskort. Samtidigt har en livlig ^diskussion
pågått kring äggproduktionens prisfråga. Såväl äggens i vissa områden totala
försvinnande ur marknaden som avvägningen av priset har sålunda kommit
både konsumenter och producenter att starkt ifrågasätta, huruvida äggregleringens
utformning varit klok och ändamålsenlig.

En blick på betingelserna för äggproduktionen säger oss att tillgången på
ägg visserligen måste ha reducerats mycket kraftigt men att fortfarande betydande
kvantiteter sannolikt produceras i landet. För åren 1937—1938 redovisar
statistiken antalet höns till 8 miljoner, samtidigt som äggproduktionen
anges till 47,000 ton. För närvarande skulle enligt en uppgift, som folkhushål
1 ni s mi n is te r n nyligen lämnat i ett föredrag i Eskilstuna, finnas cirka
6 miljoner höns i landet. Örn produktionsbetingelserna i övrigt hade varit
desamma, skulle följaktligen årsproduktionen nu ha uppgått till omkring
35,000 ton. Beräknar man — för att ta ett exempel — att den dåliga fodertillgången
och den stränga vinterkylan sänkt produktionen cirka ^tjugufem
procent under den normala, skulle trots allt 25,000 ton ägg örn året fortfarande
stå till förfogande för konsumtion. Även örn det utan vidare är klart,
att en proportionellt sett liten del av denna produktion infaller under vinterhalvåret,
finns det anledning att fråga sig, örn en annorlunda avvägd ransonerings-
och prispolitik ej skulle ha kunnat betydligt öka tillgången, på ägg
i städer och samhällen, d. v. s. örn det nuvarande äggpriset verkligen stimulerar
tillförseln till den allmänna marknaden av de äggkvantiteter, som stå att få
dit. Man gör sig så mycket mer denna fråga, som priskontrollnämnden nyligen
ej motsatte sig en prishöjning å 50 öre, ehuru den föreslagna höjningen
dock ej godtogs av regeringen. Vidare finns det anledning att överväga, örn
normalpriset på ägg är satt i riktig relation till priset på andra livsmedel —
exempelvis fisk —• ur synpunkten av de olika varornas värde som näringsämnen.

De många anmärkningar, med större eller mindre saklig, tyngd, som riktats
mot ingripandena beträffande äggproduktionen, synas mig vara en fullgod
anledning till ett klarläggande inför riksdagen örn motiven till och principerna
för statsmakternas politik i avseende på denna produktion.

Med hänvisning till ovanstående vill jag till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
framställa följande frågor:

1) Är herr statsrådet i tillfälle att lämna kammaren en översikt över principerna
för regeringens olika beslut rörande äggregleringen och verkningarna
därav på ägghandeln?

2) Anser herr statsrådet, att det nuvarande normalpriset verkligen är ägnat
att stimulera tillförseln till marknaden och därmed möjliggöra en god fördelning
av förefintliga kvantiteter?

Kammaren biföll denna anhållan.

140

Nr 14.

Onsdagen den 15 april 1942 e. m.

§ 11.

Upplästes och lädes till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 14 april 1942.

Anmäldes att stenografen, jnr. kand. P. G. Bergsten anhållit att på grund
av honom av Svea hovrätt ålagd tjänstgöring å annan ort erhålla tjänstledighet
från sin stenograf befattning tills vidare under tiden från och med den 15
innevarande april.

Ansökningen bifölls; och förordnades kanslisten hos kammaren, jur. kand.
B. G. Ericson-Lindahl att under Bergstens tjänstledighet uppehålla dennes
stenografbefattning, varjämte notarien K. B. Å. W. Sjöstedt förordnades att
under samma tid uppehålla Ericson-Lindahls kanslistbefattning.

Anmäldes vidare dels att vaktmästaren hos kammaren Erik Andersson avlidit
den 11 i denna månad, dels ock att vaktmästaren E. F. Blomberg blivit
inkallad till militärtjänstgöring.

Med anledning därav antogs Knut Valfrid Egon Sundell till vaktmästare
hos kammaren från och med denna dag, varjämte Harry Ericsson förordnades
att under tiden för Blombergs militärtjänstgöring tills vidare från o*h med
den 16 innevarande april uppehålla hans vaktmästarbefattning.

In fidem

Sune Norrman.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

. nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr
253) m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 121, i anledning av väckta motioner örn sammanslagning av primärkommunala
enheter m. m.;

från statsutskottet:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar angående vissa anslag till privatläroverk; från

bevillningsutskottet:

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket; samt

från jordbruksutskottet:

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till bidrag till hushållningssällskapen.

Lördagen den 18 april 1942.

Nr 14.

141

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.39 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 18 april.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att sedan herr Johnsson i Kastanjegården vid
kammarens sammanträde den 9 april med läkarintyg styrkt sig från och med
samma dag tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, herr
Johnsson i Kastanjegården denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Justerades protokollen för den 11 och den 14 innevarande april.

§ 3.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 222, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20
juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar;

nr 224, angående anslag till anordnande av skyddsrum i vissa statliga undervisningsanstalter
;

nr 225, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten för budgetåret
1942/43;

nr 226, angående statsbidrag till lasaretts- och tuberkulossjukvårdens utbyggande
å Gotland;

nr 227, angående anvisande av medel till statsbidrag för uppförande av
frukt- och potatislagerhus m. m.;

nr 228, angående åtgärder för utjämning av marknadspriserna å vissa förnödenheter
m. m.; och

nr 229, med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

142

Nr 14.

Lördagen, den IS april 1942.

till bevillningsutskottet propositionen, nr 214, med förslag till förordning örn
ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 219, angående överskridande av viss anslagspost i den för länsstyrelserna
fastställda avlönings staten;

nr 220, angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1942/43;

nr 221, angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m.;
och

nr 223, angående anslag till kostnader för årlig taxering för budgetåret
1942/43.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1942/43 till domkapitlen och stiftsnämnderna m. m.;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statens bosättningslån
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens polisskola;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring av 58 § 3 mom. 7 punkten civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 (nr 8) m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till ny posthusbyggnad i Borås m. m.; och

nr 69, i anledning av väckt motion örn taxorna på månadsbiljetter inom statens
järnvägars lokaltrafik;

bankoutskottets memorial, nr 29, angående användande av riksbankens vinst
för år 1941 m. m.;

första ^lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer, m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra
varuförråd, m. m.;

nr 19, i anledning av väckt motion angående ändringar i lagen örn fastighetsbildning
i stad och förordningen med närmare föreskrifter örn fastighetsregister
för stad;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd till skatteköp
av den av aktiebolaget Västergötlands förenade kalkindustrier innehavda
kronolägenheten Carlsfors nr 2, en äng, i Bergs socken av Skaraborgs län; och

Lördagen den 18 april 1942.

Nr 14.

143

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser
örn arbetsförmedling;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln, dels ock i ämnet
väckt motion;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för stödjande
av odlingen av matärter och bruna bönor;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
lektorsprebendefastigheter;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel
till byggande av skogsvägar m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
motion angående viss ändring av byggnadsstadgan.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 125, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till omkostnader för experimentoch
försöksverksamhet genom Svenska gengasaktiebolaget;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till beredande av sjukvård
i Sverige åt barn från Finland;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till valutakontoret;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till viss godsvagnsutrustning
för statens järnvägar; och

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förrådsbyggnader för telegrafverkets räkning i Västanfors;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring av 1, 3 och 5 §§ förordningen den 27 juni 1930 (nr
247) örn utrotande av nötbromsen;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för
arrendatorn B. Landin från skyldigheten att betala viss husröteersättning; och

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörelsekapital
för domänverket.

144

Nr 14.

Lördagen den 18 april 1942.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.07 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421460