MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1942

STOCKHOLM 1942

ISAAC M ARGUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
118761

A ''*/ /
> ■ / x i

i > i

f :>-

i -

*. ■ ;■

V *

■ it

■p*

. i i* v*’

'' ■ -%

. ; •>>:.; ■) f j

''T HA'' t *''):?*{ : : .i i: ;-/• *. • v -

• • : • \

• i:id ■

f ,:s* *

Innehållsförteckning.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning................

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed lämförliga åtgärder.

1 o. 2. Värnpliktig, som skolat inkallas genom personlig order, har icke erhållit del av
ordern. Han har likväl blivit efterspanad och, sedan han genom polisens försorg
införpassats till sitt regemente, dömd för olovligt undanhållande. Åtal mot
rullföringsbefälhavaren som, oaktat ordern ej blivit delgiven, dels till regementet
insänt avlämningshandlingarna, dels vidarebefordrat av regementschefen utfärdad
efterspanningssedel rörande den värnpliktige, ävensom mot regementschefen,
som ålagt straffet, och mot auditör, som kontrasignerat bestraffningsbeslutet . .

o. Åtal mot landstormsofficer (bataljonschef) för oriktiga beslut örn tillrättavisningar

samt för olämpligt uppträdande..............................................

Fråga huruvida auditör vid förhandlingar med enskild person örn förhyrande för
kronans räkning för inkvarteringsändamål av en denne tillhörig sommarvilla
gjort sig skyldig till tjänstefel genom att han dels icke ägnat tillbörlig uppmärksamhet
åt att inkvarteringen ordnades så att intrånget för ägaren ej bleve
större än som oundgängligen krävdes, dels utan tillräckliga skäl åberopat rekvisitionsförfarande,
dels ock fört in personliga önskemål på ett sätt som varit
ägnat att väcka den föreställningen, att han velat gynna enskilda intressen på
kronans bekostnad ........................................

5. Värnpliktig som erhållit viss tids uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring
vid mobilisering var, då beslutet örn medgivande av uppskovet gavs, inkallad
till tjänstgöring. På grund av att vederbörande rullföringsbefälhavare''försummat
att örn uppskovsbeslutet underrätta det truppförband, vid vilket den
värnpliktige tjänstgjorde, blev denne kvarhållen i tjänstgöring längre tid än som
vederbort. Åtal mot rullföringsbefälhavaren för försummelsen

6. Sergeant som tjänstgjort som furageuppbördsman har genom att föra förhandlingar
med spannmålsfirma om att försälja ett kronan tillhörigt havreparti gjort
sig skyldig till grovt tjänstefel. Fråga tillika huruvida han, som jämväl hade
att fullgöra vissa av motorunderofficerens åligganden, vid anskaffande för kronans
räkning av motorfordon förfarit på ett sätt som innebure tjänstefel

7. Misshandel av underlydande....................................

8. Missfirmelse av underlydande. Meddelande av rättelse och kritik på olämpligt

sätt ....................................................

9. Åtal mot depåchef för missbruk av tjänstebil. Den omständigheten att depå chefen

redan av militär myndighet meddelats tillrättavisning har icke utgjort
hinder för ansvarsfrågans prövande vid domstol ......................

10. Åtal mot chef för fartygsavdelning för det han låtit en ovidkommande person
deltaga i en flygtur med ett av kronan rekvirerat flygplan m. m. Den omständigheten
att ifrågavarande chef redan av militär myndighet meddelats tillrättavisning
har icke utgjort hinder för ansvarsfrågans prövande vid domstol

11. Missfirmelse av underlydande och felaktig handläggning av disciplinmål

12. Felaktig inkallelse........................................

13. Åtal mot rullföringsbefälhavare för det han underlåtit att till landstormen överföra
ur reserven avförd furir och till följd härav felaktigt inkallat denne

Sid.

14. Åtal mot kompanichef för det han underlåtit att omedelbart hemförlova värnpliktig
som förklarats oduglig till krigstjänst..................................

15. Vakttjänstgöring använd såsom tillrättavisning............................

16. Ryttmästare har gjort sig skyldig till tjänstefel genom det sätt på vilket han lett

förhör i disciplinmål ........................................................

17. Depåstabschef har gjort sig skyldig till försummelse i fråga örn diarieföringen av

besvär över fältkrigsrätts utslag, vilka besvär ingivits till depåchefen. Försummelsen
hade medfört att krigshovrätten förklarat klagandena hade förlorat sin
talan, enär besvären för sent inkommit till depåchefen........................

18. Misshandel av underlydande.................................. .............

19. Åtal mot fartygschef för fylleri. En annan fartygschef har ådömts bestraffning
för överträdelse av bestämmelserna angående tid för samkväm i gunrum m. m.

20. Åtal mot bataljonschef för tjänstefel i olika hänseenden ....................

21 0 22. Befälhavare har ålagt värnpliktiga att till kronan utgiva ersättning för materiel

som utlämnats till dem och förkommit. Kompaniadjutant har, under hot att
eljest inkalla de värnpliktiga till tjänstgöring och göra avdrag på terminslönen,

förmått några av de värnpliktiga att inbetala ersättningen.........• • • -----

23. Åtal mot bataljonsadjutant för att han skulle hava gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten genom det sätt på vilket han verkställt en av bataljonschefen

24 o 25. Försummelser av kompanichef och tjänstförrättande kompanichef vid handläggning
av ärende som remitterats till dem från militieombudsmannen............

26. Åtal mot chef för personalavdelning vid depå (tillika depåchef) för försummelse
vid expedierandet till fältförband av generalorder rörande hemförlovning av viss

27. Befälhavare har underlåtit att i vederbörlig ordning handlägga till honom ingiven
framställning som varit ställd till högre befälhavare....................

28 Åtal mot stabschef för det han underlåtit att vidtaga åtgärder for utredning av
" ’ Én till hans kännedom kommen olyckshändelse. Underlåtenheten hade haft till

följd att erforderlig utredning senare icke kunnat verkställas ..................

29. Hemvärnsområdesbefälhavare har överskridit sina befogenheter genom att av -

30.

31.

32.

33.

34.

35.

skeda hemvärnsmän m. m...................................’ "'' " ........

Åtal mot tygmästare i fästning för försummelse i fråga örn anskaffande av viss

materiel m. ........................................................

Åtal mot batterichef för felaktigt bestyrkande av ansökan örn familjebidrag....

\tal mot försvarsområdesbefälhavare för missbruk av tjänstebil................

Åtal mot fartygschef för bristande tillsyn över fartygets marketenteri m.m.....
Ätal mot landstormslöjtnant (chef för luftbevakningskompani) för oförstånd i
tjänsten bestående bl. a. däri att han utanordnat förplägnadskostnadsersattning

för tid under vilken jämväl ersättning för naturaunderhåll utgått..............

\tal mot landstormslöjtnant (tjänstförrättande kompanichef) för tjänstefel bestående
i försummelse att i olika hänseenden övervaka verksamheten vid kom -

36. Försummelse av batterichef vid handläggning av ansökan örn hempermittenng..

37. Felaktig inkallelse ..................................................

38. Felaktig inkallelse ..........................................................

Redogörelse för vissa ärenden, som

icke föranlett åtal eller därmed Jämförlig

åtgärd.

1. Vissa spörsmål angående hänskjutande av mål till krigsrätt,

2. Vissa spörsmål angående hänskjutande av mål till kngsratt

ställighet av disciplinstraff ..............................

och angående

verk -

100

Sid

3. Felaktigt upptagande av nöjdförklaring. Mellankommande förflyttning av häktad
har avbrutit betänketiden................................................ 101

4. Felaktigt upptagande av nöjdförklaring. Tillika fråga huruvida förbandschef

givit underlydande befälhavare uppdrag att utöva uppsikten över förbandets
häkte ...................................................................... 104

5. Försummelse av förbandschef att omedelbart efter nöjdförklaring häkta till

fängelsestraff dömd, icke häktad person ...................................... 106

6. Felaktig sammanläggning av straff ;......................................... 108

7. Fråga huruvida trafikförseelse kan föranleda bestraffning i disciplinär ordning.. 108

8. Innan tillrättavisning meddelas skall befälhavaren hålla förhör med den felande,

där han ej själv iakttagit förseelsen .......................................... lil

9. Fråga huruvida fängelsestraff må verkställas i militärhäkte.................... 112

10. Fråga huruvida meddelad tillrättavisning i själva verket inneburit arrestbestraff ning.

Tillika fråga huruvida tillrättavisningen stått i rätt förhållande till den
begångna förseelsen.......................................................... 113

11. Felaktigt tillsägande av förvarsarrest.......................................... 118

12. Fråga huruvida till högre myndighet ställd ansökan må avgöras av lägre myndighet,
vilken den passerar .................................................. 119

13. Fråga huruvida till högre myndighet ställd ansökan må av lägre myndighet,

vilken den passerar, återställas till ingivaren under åberopande av formella brister
i ansökningen .......................................................... 121

14. Angående befälhavares handläggning av ansökan ställd till högre myndighet---- 128

15. Fråga huruvida sjukskrivning eller sjukanmälan må utgöra hinder för framtida

erhållande av permission .................................................... 130

16. Pilsner må ej utskänkas å marketenteri ...................................... 132

17. Angående förrättande av sjukvisitation genom det militära befälet ............ 134

18. Fråga angående tolkningen av bestämmelserna örn utbetalande av förskott å lön 137

19. Angående värnpliktig civilarbetares rätt till beklädnadsersättning.............. 140

20. Värnpliktig civilarbetare som hempermitterats för jordbruksarbete får icke från

fastställd tjänstgöringstid avräkna den tid han varit hempermitterad. Tillika
fråga örn andra förmåner för sådan värnpliktig .............................. 141

21. Angående tillämpningen av bestämmelserna örn utlämnande till avskedat manskap
av innestående sparmedel................................................ 141

22. Tillfälligt förskott må icke utlämnas till krigskassör .......................... 143

23. Särskild växelkassa må icke, utöver medgivet förskott, utlämnas till marketen terif

öreståndare.............................................................. 146

24. Angående sättet för förande av dagbok vid krigskassaavdelning................ 147

25. Angående redovisning vid krigskassaavdelning av inbetalningar som skett medelst
postanvisning.......................................................... 148

26. Lägsta anbudet å byggnadsarbete har icke antagits, därvid formella brister i an budet

åberopats. Emellertid hava rent sakliga överväganden legat till grund för
beslutet. Dessa hade, såsom de verkligt avgörande skälen, bort anföras däri---- 150

27. Felaktig handläggning av rekvisitionsärende .................................. 154

28. Vissa frågor rörande tillämpningen av rekvisitionsförfattningarna .............. 156

29. Vissa frågor rörande tillämpningen av rekvisitionsförfattningarna .............. 160

30. Värnpliktig, som icke varit i tjänstgöring och följaktligen icke varit krigsman,

har av fältkrigsrätt felaktigt dömts till ansvar enligt 130 § strafflagen för krigsmakten,
vilket lagrum endast gäller krigsman. Tillika fråga huruvida befälhavare
(kapten), som ingivit tjänsterapport angående den bestraffade gärningen
samt verkställt viss ytterligare utredning angående denna, kunnat förordnas till
ledamot av fältkrigsrätten i målet mot den värnpliktige ...................... 161

Sid.

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.

1. Angående inskränkande bestämmelser rörande offentlighållandet av militära uppgifter
örn bestraffningar, tillrättavisningar och sjukdomar..................• .... 167

2. Angående gällande soldatinstruktioners innehåll ifråga örn krigslagsbestämmelser 168

3. Angående gällande rekvisitionslagstiftning och dess tillämpning................ 169

4. Angående viss omorganisation av fältkrigsrätterna............................ 176

5. Angående bestämmelserna i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes

rörande sättet för anförande av besvär över fältkrigsrätts utslag................ 180

6. Angående militär personals deltagande i uniform i demonstrationståg den 1 maj

1941 ...................................................................... 183

7. Angående det s. k. redogörareansvaret......................................... 186

8. Angående befattningen som arbetsofficer vid försvarsväsendets kemiska anstalt.. 196

9. Angående ändring av bestämmelserna i normalinstruktionen för polispersonal i

fråga örn anställning vid polisväsendet av personal som varit fast anställd vid
marinen............................ 198

10. Angående samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring .................. 201

11. Angående samvetsömma värnpliktigas skyldighet att bära uniform ............ 209

12. Angående kommendering av militär handräckningspersonal till tjänstgöring vid

officers- och underofficersmässar.......................... 216

13. Angående felaktiga intyg i ärenden rörande indrivning av utskylder hos vissa

skattskyldiga .............................................................. 223

14. Angående regleringen av järnvägstrafiken med hänsyn till den inkallade militära

personalens behov ......................... 226

15. Angående förläggningsförhållandena vid ett truppförband som under vintern 1940

—41 varit förlagt till övre Norrland........ 235

16. Angående vissa brister å en nyuppförd stallbyggnad vid Norrbottens regemente 238

17. Angående upphävande av gällande bestämmelser örn degradering av underbefäl 244

18. Angående enhetliga grunder för avgivande av vitsord åt fast anställt manskap

vid försvarsväsendet .................................................... 245

Yttrande till Konungen 1 anledning av remiss av en av arméförvaltningen
gjord framställning rörande tiden för anförande av besvär över fältkrigsrätts
utslag .................................................................... 247

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag till föreskrifter

rörande de disciplinära förhållandena inom hemvärnet .................... 248

«! i W.

VV ■''•'' >•• ''C •■ :V ''/Ml

Till RIKSDAGEN.

.''■A

.#i ’»11

Jämlik! § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieomlmdsmansämbolet under år 1941.

Militieombudsmannen Frans Gustaf Sture Centerwall avsade sig den 14 juli
1941 under åberopande av sjukdom sitt uppdrag från och med påföljande
dag. På grund av denna avsägelse övertog jag jämlikt § 98 regeringsformen
och § 68 riksdagsordningen i min egenskap av militieombudsmannens ställföreträdare
militieombudsmansämbetet. Den 7 november 1941 utsågs jag
till militieombudsman och utsågs revisionssekreteraren Johan Axel Erland
Nordenfalk till min ställföreträdare.

Min företrädare begagnade sig av semester under tiden från och med den
10 till och med den 14 juli 1941. För egen del har jag åtnjutit semester under
tiden från och med den 24 november till och med den 7 december 1941
ävensom den 23 i sistnämnda månad. Med stöd av bestämmelserna i 17 §
andra stycket i den för militieombudsmannen gällande instruktionen inkallade
min företrädare mig i min egenskap av militieombudsmannens ställföreträdare
att under tiden från och med den 23 maj till och med den 7 juni
1941 förätta de å militieombudsmansämbetet ankommande göromålen med
undantag för vissa ärenden. Med stöd av samma bestämmelser har på min
anmodan Nordenfalk såsom min ställföreträdare tjänstgjort jämte mig under
tiden från och med den 8 till och med den 20 december 1941. De ärenden
som av min företrädare handlades under den tid jag sålunda tjänstgjorde
jämte honom voro ärendena d. nr 239/1939 angående vissa missförhållanden
vid gasmaskfabriken i Åker samt d. nr 468/1941 angående entledigandet
av kaptenen Peter Stein såsom arbetsofficer vid försvarsväsendets
kemiska anstalt. Under den tid Nordenfalk tjänstgjort jämte mig bär jag
handlagt följande ärenden, nämligen d. nr 808/1940 angående vissa förskingringar
vid Stockholms luftvärnsregemente, d. nr 150/1941 angående vissa förskingringar
vid Sollefteå försvarsområde, d. nr 638/1941 och 817/1941 angående
felaktiga inkallelser samt d. nr 1010/1941 angående vissa förhållanden
vid ammunitionsfabrikens avdelning å Karlsborg.

Inspektionsresor ha av min företrädare och mig företagits till Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Västmanlands och Västerbottens län. Under dessa resor ha besökts: Vaxholms

fästning jämte vissa därtill hörande fältförband;

Vaxholms kustartilleriregemente;

infanteribesättningen i Vaxholms fästning;

infanteriskjutskolan å Rosersberg;

Upplands regemente;

Södermanlands regemente;

Strängnäs försvarsområde;

Nyköpings försvarsområde;

Karl Gustavs stads gevärsfaktori;

Livgrend järregementet;

Östgöta luftvärnsregemente;

Svea trängkår;

garnisonssjukhuset i Linköping;
kronohäktet i Linköping;

Östgöta flygflottilj;

centrala flygverkstaden å Malmen;

flygvapnets försökscentral;

Linköpings försvarsområde, jämte vissa därtill hörande fältförband;
militärbefälhavaren på Gotland;
chefen för Gotlands marindistrikt;

Gotlands artillerikår;

Gotlands infanteriregemente;
kronohäktet i Visby;

Gotlands kustartillerikår;

chefen för Sydkustens marindistrikt;

Karlskrona örlogsstation;

Karlskrona fästning;

marinens centrala beklädnadsverkstad;

depåfartyget Dristigheten;

1. divisionen av Roslagens flygflottilj;

Karlskrona örlogsvarv;

infanteribesättningen i Karlskrona fästning;

Karlskrona kustartilleriregemente;
marinens sjukhus i Karlskrona;
kronohäktet i Karlskrona;

Skånska trängkåren;

chefen för Öresunds marindistrikt;

Malmö försvarsområde;
centralfängelset i Malmö;

Tionde flygflottiljen;

Västmanlands flygflottilj;
centrala flygverkstaden i Västerås;
straffängelset i Västerås;

Vännäs försvarsområde;

Västerbottens regemente;

Norrlands dragonregemente samt
kronohäktet i Umeå.

Under inspektionsresorna lia rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
medhunnits och kunnat ske utan att resorna därigenom förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen och
byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen. För granskningen avvissa
kassaförvaltningars räkenskapshandlingar har militieombudsmannen
såsom biträde anlitat en förutvarande intendenturofficer. Vid inspektionen
av truppförband ha krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära
bestraffningar, de militära straffregistren, anteckningsböckerna över medde -

lade tillrättavisningar, kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom
marketenterirörelsen granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt
vardén av kaserner och materiel, åt hygieniska förhållanden, utspisningen
och socialvården. 1 samband med inspektionerna av truppförband ha även
arrestlokalerna besökts. De i förestående redogörelse omnämnda besöken å
de allmänna straffanstalterna lia uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol
dömts till frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat rannsakning
inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1941 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1941 från år 1940 balanserade
ärenden till ett antal av.............................

Under år 1941 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet..............................

enligt diariet över hemliga ärenden..................

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1941 utgör
alltså ..........................................

De ärenden, som tillkommit under år 1941, utgöras av:

ärenden inkomna från myndighet...........................

klagomål eller framställningar från enskilda......................

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning ........................

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden lii. m.. .

1,574

881

378

Summa 1,347.

Av de från år 1940 balanserade 227 ärendena lia 143 utgjorts av klagomål
eller framställningar trän enskilda samt 76 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning
m. m. Ett ärende tillhörde gruppen »militieombudsmannens organisations-
och förvaltningsärenden m. m.»; 7 ärenden hade inkommit från myndighet.

Till behandling under år 1941 ha alitsa förelegat 59 ärenden, som inkommit
fran myndighet, 1,024 klagomal eller framställningar från enskilda, 454
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning m. m„ samt 37 organisations- och förvaltningsärenden,
tillhopa 1,574 ärenden.

Av dessa ärenden ha

lill annan myndighet hänvisats................................ 3

utan åtgärd avskrivits.................................... 21

på grund av återkallelse avskrivits............................... 14

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits 657
på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna.....................

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd........................ 67

föranlett framställning till Konungen eller till departementschef...... 41

föranlett annan åtgärd.......................................... 379

och äro vid 1941 års utgång

under utredning................................................ 134

på militieombudsmannens prövning beroende...................... 63

Summa 1,574.

Av hela antalet under år 1941 till behandling föreliggande ärenden (1,574)
lia under året slutbehandlats 1,339 medan till följande år balanserats 235.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1941 års början ännu icke slutligt prövade........................ 11

anhängiggjordes under år 1941 .................................. 37

Summa 48.

Av dessa åtal

lia under året slutligen avgjorts.................................. 30

äro vid årets slut på prövning beroende .......................... 18

Summa 48.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1941 får
jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen m. m.

Beträffande åtalen ha redogörelser ansetts böra lämnas endast för sådana,
vilka, såvitt vid ämbetsberättelsens färdigställande varit känt, under året
prövats av första domstol. Med hänsyn bland annat till det stora antalet
mål har en avsevärd förkortning av redogörelserna genomförts i förhållande
till föregående år. Följande åtal, vilka icke blivit prövade under året, lia
vidare anhängiggjorts, nämligen:

mot befattningshavare vid försvarsväsendets kemiska anstalt angående ansvar
för tjänsteförsummelse;

mot försvarsområdesbefälhavare angående ansvar för tjänsteförsummelse;
mot landstormsofficer angående ansvar för tjänsteförsummelse;
mot batterichef angående ansvar för förolämpning av underlydande m. m.;
mot underofficer angående ansvar för misshandel av underordnad krigsman; mot

militärläkare angående ansvar för tjänsteförsummelse;

mot landstormsområdesbefälhavare angående ansvar för tjänsteförsummelse; mot

kompanichef angående ansvar för tjänstefel;

mot köksföreståndare angående ansvar för tjänstefel samt

mot vapenofficer angående ansvar för tjänsteförsummelse.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» ha huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på grund av de
däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda fallen.

Slockholm den 10 januari 1942.

IVAR WIESLANDER.

Bengt Lassen.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1 och 2. Värnpliktig, som skolat inkallas genom personlig order, har icke
erhållit del av ordern. Han har likväl blivit efterspanad och, sedan han
genom polisens försorg införpassats till sitt regemente, dömd för olovligt
undanhållande. Åtal mot rullföringsbefälhavaren som, oaktat ordern ej
blivit delgiven, dels till regementet insänt avlämningshandlingarna,
dels vidarebefordrat av regementschefen utfärdad efterspaningssedel rörande
den värnpliktige, ävensom mot regementschefen, som ålagt straffet,
och mot auditör, som kontrasignerat bestraffningsbeslutet.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 27 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot generalmajoren
på arméns reservstat H. F. Falk och auditören H. Månsson med anledning
av ett av Falk i egenskap av chef för Jönköpings—Kalmar regemente
den 4 maj 1938 meddelat, av Månsson kontrasignerat beslut varigenom värnpliktige
nr 162 22/37 Helge Ejnar Persson jämlikt 50 och 53 §§ strafflagen
för krigsmakten för olovligt undanhållande dömts till fem dagars vaktarrest
ehuru det blivit i målet upplyst att utfärdad inkallelseorder icke kommit
Persson till handa. Åtal hade även anställts mot befälhavaren för Vimmerby
rullföringsområde nr 22 majoren Bertil Karling med anledning av att denne
till regementet insänt avlämningshandlingarna rörande Persson oaktat inkallelseordern
icke blivit denne delgiven. Redogörelsen utvisar, att Karling av
fältkrigsrätten vid regementets depå jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för vad han låtit komma sig till last dömdes att undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i två dagar varjämte han förpliktades att gälda av
allmänna medel förskjutna kostnader för Perssons införpassning till regementet
med 39 kronor 40 öre, vilket utslag vann laga kraft. I fråga om Falk
och Månsson utvisar redogörelsen, att de av överkrigsfiskalsämbetet på militieombudsmannens
uppdrag ställdes under åtal vid krigshovrätten under
yrkande att de måtte för vad dem läge till last dömas till ansvar, Falk enligt
130 § strafflagen för krigsmakten samt Månsson enligt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 9 maj 194-1 och utlät sig
därvid:

Enär Persson skolat inkallas till ifrågavarande tjänstgöring genom personlig
order, men sadan order, såsom Persson före straffbeslutets meddelande
vid med honom hållet förhör uppgivit, icke kommit Persson till handa,
förty och då nied hänsyn härtill Falk och Månsson genom att ålägga Persson
bestraffning för hans utevaro förfarit felaktigt i tjänsteutövning, prövade
krigshovrätten rättvist döma dem, Falk jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar och
Månsson jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen att utgiva 15 dagsböter,
envar örn 5 kronor, vilka böter tillfölle kronan.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

3. Åtal mot landstormsofficer (bataljonschef! för oriktiga beslut om tillrättavisningar
samt för olämpligt uppträdande.

Ämhetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 57 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot chefen fölen
landstormsbataljon inom Södra militärområdet landstormskaptenen Oskar
Halle. Den av militieombudsmannen utfärdade åtalsinstruktionen i målet utvisade
bland annat följande:

Halle hade vid ett tillfälle under natten till den 13 maj 1940, då han inspekterade
en postering i E. tillhörande 7. kompaniet, i två vaktposters närvaro
fällt ett yttrande, som måste anses synnerligen olämpligt. Vidare hade
Halle genom beslut den 30 i samma månad meddelat allt manskap vid nämnda
kompani permissions- och tjänstledighetsförhud under en tid av 14 dagar.
Detta beslut vore att betrakta såsom en tillrättavisning enligt 210 §
strafflagen för krigsmakten, men förutsättningar för sådan åtgärd hade icke
förelegat. I detta avseende anmärktes, förutom annat, att vägran av tjänstledighet
lagligen icke finge begagnas såsom tillrättavisning, att sådana straffbara
handlingar, som kunde bliva föremål för tillrättavisning, ej förekommit,
att någon utredning icke föregått tillrättavisningsbeslutet samt att detsamma
genom sin kollektiva karaktär drabbat jämväl delar av kompaniet,
som icke givit anledning till någon anmärkning och icke heller blivit föremål
för någon sådan. Slutligen hade Halle den 11 juli 1940 meddelat beslut
örn tillrättavisning av 27 värnpliktiga. Då Halle icke själv iakttagit den händelse
som föranlett detta beslut, hade det ålegat Halle att vid förhör bereda
vederbörande tillfälle att förklara sig. Detta hade Halle emellertid underlåtit.

Av redogörelsen framgår att fältkrigsrätten vid Södra militärområdets stab
meddelat utslag i målet den 29 oktober 1940 och därvid utlåtit sig:

Enär mot Hålles nekande icke kunde anses i målet styrkt, att Halle vid
inspekterandet av posteringen i E. natten till den 13 maj 1940 fällt det av
åklagaren påtalade yttrandet, prövade krigsrätten lagligt ogilla åtalet i den -

na del. Vad härefter anninge det tillrättavisningsbeslut, som av Halle meddelats
den 11 juli 1940, måste anses i målet utrett och styrkt att sagda beslut
föregåtts av förhör med vederbörande och att vid sådant förhållande felaktigt
förfarande i det av åklagaren angivna hänseendet icke kunde läggas
Halle till last. Åklagarens ansvarsyrkande bleve alltså jämväl i denna del av
krigsrätten ogillat. Vidkommande slutligen det av Halle den 30 maj 1940
meddelade beslutet funne krigsrätten, utan avseende å vad Halle därutinnan
invänt, sådana omständigheter i målet ådagalagda att detsamma vore att
betrakta såsom en tillrättavisning av den art, som uti 210 § strafflagen för
krigsmakten avsåges, meddelad av Halle i hans egenskap av bataljonsbefälhavare
och innebärande allmänt förbud mot permission eller tjänstledighet
beträffande 7. kompaniet under en tid av 14 dagar, räknade fr. o. m. beslutets
dag. Krigsrätten funne sagda tillrättavisningsbeslut hava varit till sitt innehåll
felaktigt därutinnan, att det däri avsedda förbudet omfattat jämväl
tjänstledighet, samt alf förbudet gällt kompaniet i dess helhet utan hänsyn
till huruvida enskilda värnpliktiga till äventyrs icke låtit komma sig
till last sådana brister i fråga örn disciplin eller militärt uppträdande, som
Halle åberopat såsom skäl för beslutet. Vidare funne krigsrätten styrkt att
beslutet icke föregåtts av behörig utredning. Med hänsyn till i målet upplysta
omständigheter funne krigsrätten emellertid det oförstånd i tjänsten, som
Halle sålunda visat, icke vara av beskaffenhet att böra för honom medföra
ansvar för tjänstefel, varför åklagarens talan i denna del av krigsrätten lämnades
utan bifall. Krigsrätten förordnade, att ersättningen till vissa i målet
avhörda personer skulle stanna å statsverket.

Redogörelsen utvisar även att militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet
den 6 november 1940 uppdragit åt ämbetet att i krigshovrätten
överklaga fältkrigsrättens utslag under yrkande att krigshovrätten
måtte med upphävande av fältkrigsrättens utslag bifalla den mot Halle förda
ansvarstalan såvitt anginge Hålles förfarande under natten till den 13 maj
1940 och hans i målet ifrågavarande den 30 maj 1940 meddelade beslut.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den lt mars 1941, därvid
krigshovrätten anförde:

Krigshovrätten funne ej skäl att göra ändring i fältkrigsrättens utslag i vad
därigenom åtalet för det Halle vid inspekterandet av posteringen i E. natten
mot den 13 maj 1940 skulle fällt det påtalade yttrandet ogillats. Vidkommande
åtalet för det av Halle den 30 maj 1940 meddelade beslutet lunne krigshovrätten,
lika med fidi krigsrätten, att detta beslut vore att betrakta såsom
en tillrättavisning av den art, som avsåges i 210 8 strafflagen för krigsmakten,
ävensom att beslutet icke föregåtts av behörig utredning och till sitt innehåll
varit felaktigt i de av fältkrigsrätten angivna hänseendena; och enär vad
sålunda läge Halle till last innefattade tjänstefel av beskaffenhet att för
honom medföra ansvar enligt 130 8 strafflagen för krigsmakten, prövade
krigshovrätten lagligt att, med ändring av fältkrigsrättens utslag i denna del.
på det sätt bifalla åklagarens ifrågavarande talan, att Halle dömdes jämlikt

nämnda lagrum att för oförstånd i utövning av tjänsten undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i tre dagar. Halle förpliktades att återgälda
statsverket vad i enlighet med fältkrigsrättens förordnande kunde hava utgivits
till ett av de i målet avhörda vittnena.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Fråga huruvida auditör vid förhandlingar med enskild person om förhyrande
för kronans räkning för inkvarteringsändamål av en denne tillhörig
sommarvilla gjort sig skyldig till tjänstefel genom att han dels icke
ägnat tillbörlig uppmärksamhet åt att inkvarteringen ordnades så att intrånget
för ägaren ej bleve större än som oundgängligen krävdes, dels
utan tillräckliga skäl åberopat rekvisitionsförfarande, dels ock fört in
personliga önskemål på ett sätt som varit ägnat att väcka den föreställningen,
att han velat gynna enskilda intressen på kronans bekostnad.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 78 ff.)
redogörelse för ett av militieombudsmannen mot auditören vid Södra militärområdets
stab P. Stjernquist anhängiggjort åtal örn ansvar för tjänstefel
i de hänseenden som ovan angivas. Redogörelsen utvisar, att vederbörande
fältkrigsrätt i utslag den 4 oktober 1940 ogillat mot Stjernquist förd
talan på den grund att av ifrågavarande sommarvilla skulle tagits i anspråk
större lokalutrymmen än som oundgängligen erfordrats för kronans behov
samt att fältkrigsrätten, vidkommande mot Stjernquist förd talan örn ansvar
för det denne i samband med förhandlingarna med villans ägare, domkyrkokomministem
G. Stenvall, hänvisat till rekvisitionslagen och avhandlat fråga
om rätt för bland andra Stjernquist att efter privat avtal och mot särskild
hyresersättning inrymma jämväl familjemedlemmar i villan, funnit att,
även örn erinringar till äventyrs kunde göras mot lämpligheten av dessa
Stjernquists inlägg i samband med förhandlingarna, hans förfarande härutinnan
dock med hänsyn till i målet ådagalagda förhållanden icke kunde
anses innefatta oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt, varför
krigsrätten jämväl i denna del ogillat åklagarens ansvarsyrkanden.

Redogörelsen utvisar vidare, att militieombudsmannen anmodat vederbörande
krigsfiskal att i krigshovrätten överklaga utslaget under yrkande
om bifall till den mot Stjernquist vid fältkrigsrätten förda talan samt att
jämväl Stenvall, som fört talan angående rättegångskostnad, anfört besvär.

Krigshovrätten meddelade utslag å besvären den 31 oktober 1941. Krigshovrätten
fann därvid Stenvalls besvär icke kunna upptagas till prövning
såsom omedelbarligen till krigshovrätten ingivna samt fann i fråga om
åklagarens besvär ej skäl att göra ändring i fältkrigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Värnpliktig som erhållit viss tids uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring
vid mobilisering var, då beslutet örn medgivande av uppskovet
gavs, inkallad till tjänstgöring. På grund av att vederbörande rullföringsbefälhavare
försummat att om uppskovsbeslutet underrätta det truppförband,
vid vilket den värnpliktige tjänstgjorde, blev denne kvarhållen i
tjänstgöring längre tid än som vederbort. Åtal mot rullföringsbefälhavaren

för försummelsen.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 94 ff.)
redogörelse för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot befälhavaren
för Umeå södra rullföringsområde nr 69 majoren G. W. Söderholm.
Handlingarna i målet utvisa följande:

Mejeristen Per Arvid Svensson i Umeå, som är förman hos Umeå Mejeriaktiebolag
och såsom värnpliktig tillhör årsklass 1936, inryckte den 30
augusti 1939 till 30 dagars repetitionsövning vid Vaxholms kustartilleriregemente.
På en från »I 20 Umeå Mejeriaktiebolag, Umeå», inkommen, å
uppskovskungörelsen »den 12 juni 1931» grundad ansökan utfärdade chefen
för Övre Norrlands trupper den 1 september 1939 uppskovssedel för
Svensson vid mobilisering 1939 och 1940 för två dagar. Denna uppskovssedel
ankom till Söderholm såsom befälhavare för Umeå södra rullföringsområde
nr 69 den 4 berörda september. Genom generalorder för marinen den 28 i
samma månad nr 1074, även införd i »Tjänstemeddelanden rörande lantförsvarets,
bestämdes, bland annat, att marinen i kustartilleritjänst tilldelade
värnpliktiga av bland annat årsklass 1936, med ordinarie utryckningsdag
den 30 september efter dem i fredstid åliggande värnpliktstjänstgöring,
skulle tillsvidare jämlikt värnpliktslagen § 28 kvarhållas i tjänst, men
angavs tillika, att beviljade uppskov vid allmän mobilisering jämlikt uppskovskungörelsen
gällde tillsvidare beträffande nämnda värnpliktiga. Svensson
blev emellertid kvarhållen i tjänst efter den 30 september. Först den
18 december 1939 ankom från Söderholm till kustartilleriregementets expedition
en den 16 december avsänd underrättelse om det för Svensson meddelade
uppskovet. Den 21 december bestämdes genom regementsorder, att
Svensson skulle hemförlovas, och påföljande dag utryckte Svensson från
militärtjänstgöringen.

I den av militieombudsmannen utfärdade åtalsinstruktionen i målet anfördes
bland annat:

Enligt föreskrift i kungörelsen den 14 augusti 1937 angående uppskov
med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering för vissa värnpliktiga
(uppskovskungörelsen) skulle, så snart uppskovssedel kommit rullföringsbefälhavare
till handa, anteckning om medgivet uppskov göras å
vederbörliga värnpliktskort samt därav i övrigt betingade åtgärder vidtagas.
1 arméns generalorder den 19 juni 1939 nr 1322 med rubriken: »Anvisningar
angående kortfristiga uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid

51—418701. Militieombudsmannens ämbctsberättelse.

mobilisering m. m. för vissa värnpliktiga, änställda vid företag, nied vilka
militär myndighet (truppförbandschef m. fl.) träffat mobiliseringsavtal»,
stadgades bland annat, att beträffande rullföringsbefälhavarens granskning
med mera av mottagna uppskovssedlar skulle bestämmelserna i uppskovskungörelsen
i tillämpliga delar iakttagas. Enligt nu åberopade stadganden
hade det ålegat Söderholm att omedelbart göra anmälan örn det för Svensson
beviljade uppskovet till vederbörande truppförband. Söderholm hade emellertid,
såsom nämnts, vidtagit åtgärd för kustartilleriregementets underrättande
om uppskovet först i mitten av december, och Svensson hade till
följd härav felaktigt fått fullgöra militärtjänstgöring under tiden från och
med den 1 oktober till och med den 22 december 1939. Genom sin försummelse
hade Söderholm gjort sig skyldig till tjänstefel.

Söderholm ställdes under tilltal vid Västerbottens regementes krigsrätt
därvid yrkades ansvar å honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Svensson yrkade vid krigsrätten förpliktande för Söderholm att till honom
utgiva ersättning för den skada, Svensson lidit genom Söderholms ifrågavarande
försummelse, nämligen för förlorade kontanta löneförmåner under
den tid Svensson oriktigt kvarhållits i militärtjänst, med avdrag av i denna
tjänst uppburen kontant avlöning, med 345 kronor, för förlorade löneförmåner
in natura under samma tid med 220 kronor och för ränta å ett lån,
som Svensson icke kunnat på avsett sätt amortera, med 15 kronor 75 öre.

Redogörelsen utvisar att krigsrätten meddelat utslag i målet den 20 april
i9\0 och därvid utlåtit sig:

Enär det icke otvetydigt framginge av den i målet åberopade generalordern
av den 19 juni 1939, nr 1322, med rubriken »Anvisningar angående
kortfristiga uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering
m. m. för vissa värnpliktiga anställda vid företag, med vilka militär
myndighet (truppförbandschef lii. fl.) träffat mobiliseringsavtal» att skyldighet
förelegat för Söderholm i hans egenskap av rullföringsbefälhavare
att översända i målet ifrågakomna uppskovssedel till chefen för Vaxholms
kustartilleriregemente, samt icke heller av uppskovskungörelsen den 14
augusti 1937 framginge, att dylik skyldighet åvilat Söderholm, alltså prövade
krigsrätten lagligt förklara den mot Söderholm i målet förda ansvarsoch
ersättningstalan icke kunna bifallas.

Redogörelsen utvisar därjämte, att de civila krigsrättsledamöterna varit
från detta utslag skiljaktiga samt dömt Söderholm till ansvar och förpliktat
honom att utgiva skadestånd till Svensson, ävensom att militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 7 maj 1940 uppdragit
åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över utslaget under yrkande
att krigshovrätten måtte, med upphävande av krigsrättens utslag, bifalla
den i målet förda ansvarstalan.

Även Svensson sökte ändring under yrkande om bifall till sin i målet
förda talan utom beträffande yrkandet örn ersättning för förlorade löneförmåner
in natura.

Söderholm avled den 12 mars 1941.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den l) maj 1941 och anförde
därvid:

Enär Söderholm avlidit saint frågan om straff för honom således förfallit,
funne krigshovrätten vidare yttrande ej erfordras beträffande det
emot Söderholm fullföljda ansvarsyrkandet. Vidkommande Svenssons skadeståndstalan
så, ehuru Söderholm förfarit felaktigt genom att först den
18 december 1940 till regementet översända den för Svensson utfärdade
uppskovssedeln, samt Svensson till följd av denna försummelse kommit
att kvarhållas i tjänstgöring längre än som vederbort, likväl och som Svensson,
i vars intresse uppskovet ej beviljats och vilken, därest detsamma ej
mellankommit, varit skyldig underkasta sig den av honom fullgjorda tjänstgöringen,
vid sådant förhållande icke kunde å försummelsen grunda rätt till
skadestånd, prövade krigshovrätten rättvist fastställa krigsrättens domslut,
i vad detsamma av Svensson överklagats.

Ledamöter i krigshovrätten vid målets avgörande voro hovrättsrådet friherre
H. J. Nordenskjöld, ordförande, samt kommendören A. Hägg, översten
H. Fahlström, hovrättsrådet A. Rosengren och krigshovrättsrådet E. Wikström.
Från beslutet var hovrättsrådet Rosengren skiljaktig och yttrade:

»Jämlikt bestämmelserna i uppskovskungörelsen § 12 mom. 2 ■—- vilka
bestämmelser enligt generalorder för armén den 19 juni 1939 nr 1322 mom.
7 skolat iakttagas i fråga örn den för Svensson utfärdade uppskovssedeln
— har det ålegat Söderholm i hans egenskap av rullföringsbefälhavare att
så snart uppskovssedeln kommit honom till handa ombesörja att anteckning
örn uppskovet gjordes å Svenssons värnpliktskort samt att därav i
övrigt betingade åtgärder vidtoges. Det har förty ålegat Söderholm, som
mottog uppskovssedeln den 4 september 1939, att ofördröjligen till Kungl.
Vaxholms kustartilleriregemente, där Svensson vid nämnda tid fullgjorde
repetitionsövning och där följaktligen duplettexemplaret av Svenssons värnpliktskort
då förvarades, till komplettering av uppgifterna å värnplikIskortet
göra anmälan örn det för Svensson beviljade uppskovet. Sådan anmälan
har emellertid, efter det erinran gjorts av mejeribolaget, skett först genom
en den 16 december 1939 avsänd oell den 18 i samma månad till regementsexpeditionen
ankommen skrivelse.

På grund av det dröjsmål, som sålunda ägt rum, har Svensson — för
vilken det beviljade uppskovet jämlikt förenämnda generalorder nr 1322
mom. 10 samt generalorder för marinen den 28 september 1939 nr 1074
skolat vid inkallelse till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen gälla
tills vidare utan tidsbegränsning och som således rätteligen icke skolat kvarhållas
i tjänst efter ordinarie utryckningsdagen den 30 september 1939 —
blivit hemförlovad fiirst den 22 december samma år.

Även örn, såsom Söderholm i målet invänt, det honom såsom rullföringsbefälhavare
vid ifrågavarande tid åvilande arbetet på grund av den stora
anhopningen av göromål samt den å expeditionen tjänstgörande personalens
fåtalighet icke kunnat fullgöras på ett fullt tillfredsställande sätt hade Söderholm
i allt fall, eventuellt med eftersättande av andra, mindre vikliga
göromål, bort ombesörja att ärendet behandlats och anmälan avsänts till
regementet inom sådan tid efter den 4 september 1939, att Svensson kunnat
rycka ut den 30 i samma månad.

Genom sin uraktlåtenhet härutinnan har Söderholm visat försummelse i
tjänsten ävensom ådragit sig skyldighet alt ersätta Svensson den skada denne
till följd därav åsamkats. Som emellertid Söderholm, enligt vad härstädes

blivit upplyst, numera avlidit, finner jag frågan om ansvar å honom hava
förfallit.

Vidkommande Svenssons skadeståndstalan, såvitt densamma fullföljts, är
i målet ostridigt, att Svensson för tiden den 1 oktober—den 22 december
1939 gått miste om kontant lön från mejeribolaget till belopp av 462 kronor.
Svensson har medgivit avdrag från detta belopp för av honom under
militärtjänstgöringen uppburen kontant avlöning med 117 kronor men bestritt
av Söderholm jämväl framställt yrkande örn avdrag för under tjänstgöringen
åtnjuten förmån av fri beklädnad. Jag finner emellertid Svensson
skyldig vidkännas även sådant avdrag med skäliga ansedda 50 kronor. Jag
finner vidare, vad angår Svenssons yrkande om ersättning för av honom gulden
ränta å amorteringslån, Svensson berättigad till ersättning i detta hänseende,
dock endast i den mån ränteutlägget får anses hava föranletts av
att Svensson på grund av förenämnda minskning i inkomsterna blivit förhindrad
att verkställa amortering av lånet, och finner jag denna ersättning
böra bestämmas till 5 kronor.

På grund av vad sålunda anförts prövar jag rättvist att, med ändring av
överklagade utslaget beträffande Svenssons talan, förplikta Söderholms dödsbo
att till Svensson utgiva i skadestånd trehundra kronor.»

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

6. Sergeant som tjänstgjort som furageuppbördsman bär genom att föra
förhandlingar med spannmålsfirma örn att försälja ett kronan tillhörigt
havreparti gjort sig skyldig till grovt tjänstefel. Fråga tillika huruvida han,
som jämväl hade att fullgöra vissa av motorunderofficerens åligganden,
vid anskaffande för kronans räkning av motorfordon förfarit på ett sätt

som innebure tjänstefel.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 113 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot sergeanten vid Svea artilleriregemente
E. G. Nilsson anhängiggjort mål angående ansvar för de ovan
angivna förseelserna. Den förseelse till vilken Nilsson skulle hava gjort sig
skyldig såsom fullgörande motorunderofficers åligganden hade bestått bland
annat däri, att Nilsson gentemot en bilhandlare som sökt försälja bilar till
regementet uppträtt på ett sätt som om han varit behörig att för kronans räkning
träffa avtal örn inköp av bilar. Härför yrkades ansvar å Nilsson jämlikt

129 § strafflagen för krigsmakten. I övrigt yrkades ansvar å Nilsson jämlikt

130 § samma lag.

Redogörelsen utvisar, att vederbörande fältkrigsrätt genom utslag den 23
oktober 1940 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, dömt Nilsson för
hans befattning med havrepartiet att för oförstånd i tjänsten under försvårande
omständigheter hållas i fängelse en månad medan fältkrigsrätten, mot
Nilssons bestridande, ej funnit tillförlitligen utrett att Nilsson beträffande
bilarna gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet att för honom medföra
ansvar, ävensom alt militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskals -

ämbetet den 1 november 1940 uppdragit åt ämbetet att i krigshovrätten anföra
besvär över utslaget under yrkande att krigshovrätten måtte, med upphävande
av fältkrigsrättens utslag i vad därigenom den mot Nilsson förda ansvarstalan
icke vunnit bifall, döma Nilsson till ansvar jämväl för det förfarande för vilket
yrkats ansvar å honom jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten.

Jämväl Nilsson anförde besvär, under yrkande att det honom ådömda
straffet måtte nedsättas.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 24 mars 1941 och fann därvid
ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Misshandel av underlydande.

Ämbetsberättelsen till 1941 års riksdag innehåller (sid. 139 f.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot löjtnanten i ingenjörtruppernas reserv
U. Helmers anhängiggjort mål angående ansvar för misshandel av underlydande.
Redogörelsen utvisar, att vederbörande fördelningschef den 10 december
1940 jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten ålagt Helmers fyra
dagars arrest utan bevakning för vad han låtit komma sig till last i målet.

Bestraffningsbeslutet har icke blivit överklagat.

8. Missfirmelse av underlydande. Meddelande av rättelse och kritik på

olämpligt sätt.

Ämbetsberättelsen till 1941 års riksdag innehåller (sid. 140 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot översten på arméns reservstat friherre
A. W. C. Gyllenkrok anhängiggjort åtal för i rubriken angivna förseelser.
Redogörelsen utvisar, att vederbörande fältkrigsrält genom utslag den 19 december
1940 dömt Gyllenkrok, som funnits hava den 31 maj och den 18 juli
1940 fällt olämpliga uttryck och därigenom gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse,
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad han sålunda
låtit komma sig till last till två dagars arrest utan bevakning ävensom att
militieombudsmannen i skrivelse den 27 december 1940 till överkrigsfiskalsämbetet
anmodat ämbetet att i krigshovrätten överklaga fältkrigsrättens utslag
under yrkande, att den mot Gyllenkrok förda talan måtte bifallas i hela sin
vidd samt att Gyllenkrok för vad honom läge till last måtte ådömas strängare
straff.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 2 april 1941 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att återkalla den i krigshovrätten förda talan, i anledning
varav målet avskrevs.

9. Åtal mot depåchcf för missbruk av tjänstebil. Den omständigheten att
depåchefen redan av militär myndighet meddelats tillrättavisning har icke
utgjort hinder för ansvarsfrågans prövande vid domstol.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 149 ff.)
redogörelse för ett av militieombudsmannen mot chefen för Hallands regementes
depå överstelöjtnanten K. A. H. R. Gyllenhoff anhängiggjort åtal för
missbruk av tjänstebil. Gyllenhoff hade under vissa angivna tider för resor
från sin bostad i Halmstad till regementets kasern och åter samt för resor
till kallbadhuset därstädes använt en kronan tillhörig, till hans förfogande
i tjänsten ställd bensindriven bil. Redogörelsen utvisar att, sedan Gyllenhoff
av t. f. regementschefen härför meddelats varning för oförstånd i
tjänsten, militieombudsmannen låtit ställa Gyllenhoff under tilltal vid krigsrätt
samt att fältkrigsrätten vid Hallands regementes depå genom utslag den
17 december 1940 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten dömt Gyllenhoff
att för oförstånd i ämbetet undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
under två dagar.

Fältkrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Åtal mot chef för iartygsavdelning för det iian låtit en ovidkommande
person deltaga i en flygtur med ett av kronan rekvirerat flygplan m. m.
Den omständigheten att ifrågavarande chef redan av militär myndighet
meddelats tillrättavisning har ieke utgjort hinder för ansvarsfrågans

prövande vid domstol.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 151 f.)
redogörelse för ett av militieombudsmannen mot kaptenen vid flottan Å. S.
Brydolf anhängiggjort åtal för tjänstefel. Brydolf, som var chef för en avdelning
ur kustflottans spaningsavdelning, hade medan avdelningen i juli 1940
uppehöll sig i närheten av en stad vid ostkusten låtit en helt ovidkommande
kvinna besöka avdelningen. Hon hade avhämtats till avdelningens moderfartyg
i en motorbarkass, ätit lunch ombord å fartyget samt deltagit i en
flygtur med ett i avdelningen ingående av kronan rekvirerat flygplan. Sedan
berörda förhållanden kommit till chefens för kustflottan kännedom hade
Brydolf av denne tilldelats varning för fel mot militär ordning. Redogörelsen
utvisar, att militieombudsmannen, som icke ansett sig kunna låta sig
nöja med denna utgång av målet, beslutat anställa åtal inför vederbörlig
krigsdomstol mot Brydolf samt att fältkrigsrätten vid kustflottan meddelat
utslag i målet den 13 december 1940, därvid fältkrigsrätten förklarat den i
målet förda talan icke kunna bifallas, enär vad i målet lagts Brydolf till last
icke med hänsyn till vid tillfället föreliggande förhållanden kunde anses vara
av beskaffenhet att böra för honom, utöver tidigare tilldelad varning, föranleda
ansvar enligt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 17
december 1940 uppdragit åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över
utslaget under yrkande att Brydolf måtte ådömas ansvar för vad som lagts
honom till last meddelade krigshovrätten utslag i målet den 24 mars 1941 och
anförde därvid:

Enär av utredningen framginge, att Brydolf den 19 juli 1940, utan att
dessförinnan hava förskaffat sig erforderliga upplysningar om den ifrågavarande
kvinnans person, låtit henne komma ombord å ett krigsmaktens fartyg
och deltaga i en flygtur med ett av flygvapnet disponerat flygplan, samt Brydolf,
som nied hänsyn till den vid berörda tidpunkt anbefallda förstärkta
försvarsberedskapen i nämnda avseende bort iakttaga särskild försiktighet,
genom sin underlåtenhet härutinnan gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten,
alltså och då Brydolfs åtgärd att, ehuru instruktion utfärdats om iakttagande
av största sparsamhet med motorbränslet samt omförmälda fartyg legat förtöjt
vid kaj, låta hämta kvinnan till fartyget med en krigsmakten tillhörig
motorbarkass jämväl måste anses såsom oförstånd i tjänsten, prövade krigshovrätten,
med ändring av fältkrigsrättens utslag, jämlikt 130 § strafflagen
lör krigsmakten, jämförd med 33 § samma lag samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen, skäligt döma Brydolf för vad han sålunda låtit komma sig
lill last att undergå vaktarrest i sex dagar.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

11. Missfirmelse av underlydande och felaktig handläggning av

disciplinmål.

I en den 16 augusti 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 202 68/23 Olsson, tjänstgörande vid ett landstormsförband,
bland annat följande:

Den 22 juli 1940 hade han gått på post. Då han icke erhållit någon instruktion
örn hur en gevärspost skulle bete sig, då chef nalkades poststället, och
lian icke haft tillgång till någon soldätinstruktion, varav endast ett ringa antal
fanns vid förbandet, hade han patrullerat framför grinden till förläggningen
för att icke begå något fel. Han hade då sett bataljonschefen majoren
M. A. V. Z. Ringström nalkas. Det hade varit Olssons avsikt att, när Ringström
kommit i höjd med grinden, där göra halt och gevärsföring. Innan han
hunnit så långt, hade emellertid Ringström redan hunnit komma fram och
liven givit Olsson en utskällning. Den 25 juli hade Olsson ånyo gått på post.
Ringström hade då beskyllt Olsson för att hava rökt på poststället. Olsson
hade bestritt och bestrede fortfarande alt han gjort sig skyldig härtill. Ringström
hade gjort sina iakttagelser på över 50 meters avstånd från poststället
och genom smutsiga dubbelfönster. Ilan hade rytande kommenderat Olsson
»med språng från poststället» och hade ropat: »Djävla koffert, det är ju sam -

ma drummel som gick vakt häromdagen, arrestera den djävulen», varpå han
ådömt Olsson åtta dagars arrest, vilken bestraffning påföljande dag'' utökats
till tio dagar, emedan Olsson icke erkänt den förseelse för vilken han beskyllts.
Olsson anhölle att få fråga om Ringström ägde uppträda håde som åklagare
och som domare samt om chef ägde rätt att kommendera underlydande med
användande av de tilltalsord som Ringström begagnat. Olsson ville tillägga att
vid det tillfälle, då Olsson skulle hava rökt, poststället passerats av en bil, två
cyklande damer och två civilklädda män samt att vägen utanför grinden bestått
av lös lermylla, som vid minsta beröring bolmat upp till stora rökmoln.
Olsson vore icke den ende mot vilken Ringström utfarit på liknande sätt, utan
även andra av manskapet hade gång efter annan rönt samma behandling.

Som bevis örn Ringströms yttranden den 25 juli åberopade Olsson ett vittnesintyg
av fyra personer.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till vederbörande militärområdesbefälhavare
den 22 augusti 1940 anmodat denne att inkomma med utredning,
hölls den 28 i samma månad av försvarsområdesbefälhavaren i orten förhör
i ärendet. Därvid hördes, förutom Ringström och Olsson samt de av Olsson
åberopade fyra vittnena, landstormsfänriken W. Ivers, vilken tjänstgjort
såsom 2. bataljonsadjutant. Då protokollet över dessa förhör insändes till mililieombudsmansexpeditionen
bifogades en avskrift av det protokoll som hållits
vid förhör i målet mot Olsson. Sistnämnda protokoll var av följande lydelse:

»Protokoll hållet vid förhör med vp^202 68/23 Olsson,

K. O., tillhörande batstaben---. Fredagen den 26

juli 1940.

Närvarande: Lstfänrik W. Ivers förhörsledare.

Angående sina levnadsförhållanden uppgav den tilltalade:

Den tilltalade förmälde:

Jag gick på post kl. 16.00 den 25/7. Jag förnekar absolut att jag rökte på
post. Under min militärtjänstgöring i Sollefteå vid I 28 under år 1924 gick jag
flera gånger gevärspost vid kaserngrindarna, och ägde jag då kännedom örn
förbudet att röka på post. Jag har icke under min nuvarande landstormstjänstgöring
erhållit någon instruktion örn förbud mot rökning under posttjänstgöring.
Jag är rökare.

202 68/23 Olsson.

Undertecknad major M. Ringström iakttog under ett par minuter posten,
som stod vid staketet ett 10-tal meter från poststället med ryggen åt detsamma
rökande. Jag tillkallade då fänrik Ivers för att få detta postens uppträdande
bestyrkt och sedan även han sett detta, beordrades han av mig att gå ut till
posten och ordna med hans avlösning.

M. Ringström.

Bestyrkes:

W. Ivers.

Vidare förekom icke. Som ovan

W. Ivers
lstfänrik

Bertil Ruffel.

Beslut.

Nr 202 68/23 Olsson K. O. ålägges jämlikt 176 § strafflagen för krigsmakten
för försummelse såsom post disciplinstraff av vaktarrest i Tio (10) dagar.

Den arresterade deltager icke i tjänstgöring.

---den 26/7 1940.

M. Ringström.

Batchef

Att detta beslut den 26 juli 1940 blivit delgivet vpl 202 68/23 Olsson betygar
W. Ivers ■ Bertil Buffel.

lstfänrik lstfurir.>

Den Olsson ådömdä bestraffningen avtjänades enligt företett utdrag ur
straffregister för bataljonsstaben av Olsson under tiden den 25 juli—den 4
augusti 1940.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 2 oktober 1940 följande:

Handlingarna i ärendet utvisade att Ringström i flera hänseenden gjort
sig skyldig till anmärkningsvärda fel eller försummelser.

1) Ringström hade genom sina yttranden till eller örn Olsson den 25 juli
1940 grovt missfirmat denne.

2) Förhöret med Olsson den 26 juli 1940 hade hållits av landstormsfänriken
Ivers. Enligt 202 § strafflagen för krigsmakten skulle förhör i disciplinmål
hållas av den till bestraffningsrättens utövning behörige befälhavaren
eller, där bestraffningsrätten innehades av befälhavare, som omtalades i 191 §
l:o)—6:o) samma lag eller av högre befälhavare eller av kommendant eller
med kommendant jämställd befälhavare, och han ej funne skäl att själv hålla
förhöret, av den, vilken därtill i allmänhet eller för särskilt fall av honom
förordnats. Då bestraffningsrätten i detta fall tillkommit Ringström och denne
icke tillhörde någon av nyss angivna kategorier av befälhavare, hade det sålunda
enligt 202 § strafflagen för krigsmakten ålegat Ringström att hålla förhöret.
Med hänsyn till att det i förevarande fall gällt en förseelse som Ringström
själv ansett sig hava iakttagit hade det emellertid varit lämpligast att
annan befälhavare tjänstgjort såsom förhörsledare. Bland annat med hänsyn
till att Ivers, såvitt av förhörsprotokollet framginge, åberopats såsom
något slags vittne, hade dock denne icke bort tjänstgöra såsom förhörsledare.

3) Olsson hade vid förhöret bestritt att han gjort sig skyldig till den förseelse
för vilken han åtalats. Vid sådant förhållande hade Ringström jämlikt
204 § strafflagen för krigsmakten haft att hänskjuta målet till krigsdomstols
avgörande, om han ej ansett sig kunna låta målet förfalla. Ringström hade likväl
upptagit målet till avgörande, varigenom han gjort sig skyldig till tjänstefel.

4) Ringström hade i bestraffningsbeslutet åberopat 176 § strafflagen för
krigsmakten, vilket lagrum, som inginge i strafflagens för krigsmakten tredje
del, krigsartiklar, icke varit i förevarande fall tillämpligt.

5) I bestraffningsbeslutet hade icke intagits någon besvärshänvisning, och
det hade icke i ärendet visats, att Ringström på annat sätt jämlikt föreskrifterna
i 208 § strafflagen för krigsmakten delgivit Olsson vad denne haft att
iakttaga, därest han icke åtnöjdes med bestraffningsbeslutet. Här förelåge sålunda
en försummelse i tjänsten från Ringströms sida.

De brott och förseelser som angåves under 1), 3) och 5) ovan vore av den
allvarliga beskaffenhet att de givetvis icke kunde undgå laga beivran. Militieombudsmannen
uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att anhängiggöra
och utföra åtal mot Ringström för vad denne enligt det anförda
låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och
sakens beskaffenhet. Målet angående missfirmelsen mot Olsson skulle anhängiggöras
vid krigsrätt. I övriga delar tillhörde målet krigshovrättens omedelbara
prövning. Jämlikt 25 kap. 9 § rättegångsbalken skulle krigsrättens
utslag underställas krigshovrättens prövning. Domstolarna borde därför erhålla
kännedom om målet i hela dess vidd. Olsson borde lämnas tillfälle att
mot Ringström föra den talan, vartill han kunde anse sig äga fog.

Till fullgörande av det erhållna uppdraget förordnade överkrigsfiskalsämbetet
krigsfiskalen vid fältkrigsrätlen vid Norra militärområdets stab att
ställa Ringström under tilltal vid fältkrigsrätten för missfirmelse mot Olsson.
I memorial till krigshovrätten yrkade överkrigsfiskalsämbetet ansvar å Ringström
för vad militieombudsmannen i övrigt lagt denne till last.

Krigsfiskalen yrkade vid fältkrigsrätten ansvar å Ringström jämlikt 91 §
strafflagen för krigsmakten för grov missfirmelse mot underordnad krigsman
i tjänsten. Olsson iakttog inställelse vid fältkrigsrätten och fordrade
skadestånd av Ringström.

Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 4 december 1940 och utlät
sig därvid:

Genom vad Ringström erkänt och vad i målet förekommit funne fältkrigsrätten
utrett och styrkt att Ringström den 25 juli 1940 i ifrågavarande förläggning
riktat sig mot Olsson och örn honom använt uttrycken ’vad är det
för en förbannad (djävla) koffert, som röker på post, det är ju samma drulle
som härom dagen, arrestera den djävuln’ eller något liknande. På grund
härav och då upplyst vore att Ringström jämväl stöde under tilltal för brott
inför krigshovrällen, prövade fältkrigsrätten rättvist jämlikt 91 § strafflagen
för krigsmakten förklara Ringström saker till ansvar för förolämpning
av underordnad krigsman i tjänsten. Ringström skulle till Olsson utgiva skadestånd
med skäliga ansedda femton kronor. I målet förskjutna vittneslöner
skulle stanna å statsverket. Jämlikt 25 kap. 9 § rättegångsbalken skulle utslaget
underställas krigshovrättens prövning.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 29 mars 1941 anförde militieombudsmannen
bland annat:

Ringström hade den 10 december 1940 till krigshovrätten ingivit protokollet
rörande det påtalade bestraffningsbeslutet. Detta protokoll hade då
ärendet överlämnades lill åtal icke varit för militieombudsmannen tillgängligt
annat än i bestyrkt avskrift, enligt vilken beslutet ej innefattat någon besvärshänvisning.
Originalprotokollet innehölle emellertid sådan hänvisning. Med
anledning härav anmodades ämbetet att återkalla den mot Ringström förda
talan såvitt anginge ansvar för underlåtenhet att lämna besvärshänvisning.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 10 juni 1941 och utlät sig
därvid:

Krigshovrätten läte vid den gjorda återkallelsen bero. Vad anginge den i
övrigt mot Ringström förda ansvarstalan, så enär denne, på sätt fältkrigsrätten
funnit, förolämpat Olsson med smädligt yttrande i tjänsten, ty och som
— • med hänsyn till att Olsson vid med honom hållet förhör bestritt den honom
tillvitade förseelsen — ytterligare utredning därom valdt erforderlig och
det icke vid tillfället valdt uppenbart, att sådan ej skulle kunna åvägabringas,
alltså och då vid sådant förhållande Ringström bort jämlikt 204 § strafflagen
för krigsmakten hänskjuta saken till krigsrätt, samt Ringström följaktligen
genom att i stället meddela ifrågakomna straffbeslut gjort sig skyldig
till oförstånd i tjänsten, prövade krigshovrätten rättvist att, jämlikt det av
fältkrigsrätten åberopade lagrummet och 130 § strafflagen för krigsmakten,
jämförda med 33 § samma lag samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen,
döma Ringström för förolämpning av underordnad krigsman i tjänsten och
för tjänstefel att undergå arrest utan bevakning i fyra dagar. Vidkommande
Olssons vid fältkrigsrätten förda skadeståndstalan gillade krigshovrätten
fältkrigsrättens utslag därutinnan. Vad beträffade ersättningen till de på
åklagarens begäran vid fältkrigsrätten hörda vittnena funne krigshovrätten
skäligt att, med ändring av fältkrigsrättens utslag i denna del, förplikta Ringström
att till statsverket återgälda vad av allmänna medel utgått eller kunde
komma att utgå til! tre vid fältkrigsrätten hörda vittnen.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Felaktig inkallelse.

1 en den 7 november 1940 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 236 73/23 E. H. Lidman klagomål över att han, ehuru
beviljad uppskov vid mobilisering 1940 under två terminer, likväl av befälhavaren
för landstormsområdet nr 73 c blivit inkallad till militärtjänst den
5 augusti 1940 och fått kvarstanna i tjänstgöring till den 17 oktober 1940.
Lidman uppgav, att han till följd av den oriktiga inkallelsen gått förlustig
arbetsförtjänst, och säde sig nied anledning härav vilja framställa ersättningsanspråk.

Sedan från befälhavaren för Norrbottens inskrivningsområde infordrats
utredning i ärendet, inkom ställföreträdande inskrivningsbefälhavaren majoren
J. Lindén med ett av ingenjören Axel Werte i egenskap av befälhavare
för ifrågavarande landstormsområde avgivet yttrande, vari denne uppgav, att
han vid tiden, då Lidman inkallats, åtnjutit tjänstledighet med landstormslöjtnanten
J. Thörnqvist som vikarie samt att, då efter Werles återinträde i
tjänstgöring Werte och Thörnqvist tillsammans genomgått rudorna, Werte
iakttagit, att Thörnqvist felaktigt inkallat Lidman, och i anledning därav
åvägabragt rättelse. Vid yttrandet fanns fogad avskrift av Werles tjänstledighetsansökan
med densamma åtecknad resolution. Lindén bekräftade i eget
yttrande, att Lidman felaktigt inkallats och att Thörnqvist vore för åtgärden
ansvarig, men framhöll det anmärkningsvärda i att Lidman icke omedelbart
gjort anmärkning mot den felaktiga inkallelsen.

Efter anmodan införskaffade Lindén och översände yttrande från Thörnqvist,
vilken däri anförde:

Han hade frivilligt åtagit sig att under den tid Werte åtnjöte tjänstledighet
uppehålla befattningen som landstormsområdesbefälhavare. Thörnqvist hade,
då han under nämnda tjänstgöring skolat inkalla värnpliktiga till tjänstgöring
samt för sådant ändamål genomgått kort och milor, iakttagit, att det
beträffande en del värnpliktiga funnits anteckningar om uppskov. Som
Thörnqvist varit oviss örn innebörden härav, hade han telefonledes förfrågat
sig hos mobiliseringsofEmeren kaptenen A. T. Åkerblom, vilken förklarat, att
inkallelse kunde ske oavsett beviljat uppskov. Thörnqvist hade därefter inkallat
bland andra Lidman, vilken, då han inställt sig till tjänstgöring, icke
framhållit, att han beviljats uppskov eller eljest gjort någon anmärkning mot
inkallelsen. Lidmans ersättningsanspråk vore helt oberättigade.

I skrivelsen anmärkte Lindén, att Åkerblom förklarat sig icke kunna minnas
det av Thörnqvist omförmälda telefonsamtalet och att Åkerblom i varje
fall ansåge det uteslutet, att han lämnat de av Thörnqvist angivna uppgifterna.

Sedan Lidman bereus tillfälle att bemöta de med anledning av hans klagomål
avgivna yttrandena, anförde han i en skrift bland annat, att han, då han
mottagit inkallelsen, trott att han på grund av mobilisering vore skyldig efterkomma
densamma utan hänsyn till tidigare beviljat uppskov.

Sedermera infordrades från befälhavaren för Norrbottens inskrivningsområde
översten S. Ramström förnyat yttrande av Thörnqvist, däri denne uppgav: Elan

hade av blyertsanteckning å Lidmans värnpliktskort inhämtat, att
denne åtnjöte uppskov en eller två terminer. Enär han varit tveksam, huruvida
blyertsanteckningen fortfarande vore gällande, hade han uppringt Åkerblom
och frågat huruvida en person, å vilkens kort förefunnes en dylik anteckning,
skulle inkallas. Åkerblom hade besvarat frågan jakande och tillagt,
att om vederbörande sedan vid inställelse till militärtjänstgöring protesterade,
finge uppskovsbeslutet prövas på nytt.

1 skrivelse, varmed Thörnqvists yttrande översändes, anförde Ramström:

Den 11 april 1940 hade inskrivningsbefälhavaren tillställt Werk telegrafisk
order rörande inkallelser. Enligt ordern skulle beviljade uppskov vid mobilisering
gälla tillsvidare. Eftersom den telegrafiska ordern expedierats just
av Åkerblom, vore det osannolikt, att han några månader senare skulle vid
samtal med Thörnqvist hava förklarat, att uppskov icke skulle beaktas.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 18 mars 1941 till krigsfiskalen vid Norrbottens regementes
krigsrätt följande:

Av utredningen i ärendet framginge, att Lidman, ehuru han åtnjutit uppskov
vid mobilisering 1940 under två terminer, den 5 augusti 1940 inkallats
till militärtjänst, varefter han fått kvarstanna i tjänstgöring till den 17 oktober
1940, att inkallelsen verkställts av Thörnqvist, vilken under Werte beviljad
ledighet tjänstgjort som landstormsområdesbefälhavare, samt att
Thörnqvist vid företagande av nämnda åtgärd ägt vetskap om att Lidman
beviljats uppskov. Som Thörnqvist på eget ansvar verkställt inkallelsen, torde
det för bedömande av hans förfarande icke vara av väsentlig betydelse,
huruvida han, såsom han uppgivit, av Åkerblom tillråtts att verkställa inkallelser
utan hänsyn till meddelade uppskov. Emellertid hade Åkerblom bestritt
riktighteen av vad Thörnqvist sålunda uppgivit. Det tjänstefel, som
Thörnqvist genom den felaktiga inkallelsen måste anses hava låtit komma
sig till last, vore av den allvarliga beskaffenhet, att militieombudsmannen
ansåge sig icke kunna underlåta att göra det till föremål för laga beivran.
Militieombudsmannen uppdroge därför åt krigsfiskalen att vid regementets
krigsrätt anhängiggöra och utföra talan mot Thörnqvist samt därvid yrka
ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Lidman skulle underrättas
om åtalet, så att han bleve i tillfälle att mot Thörnqvist framställa de
ersättningsyrkanden, för vilka han kunde anse sig hava fog.

* *

Till fullgörande av uppdraget yrkade krigsfiskalen vid regementskrigsrätten
ansvar å Thörnqvist jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad
han enligt militieombudsmannens skrivelse låtit komma sig till last. Lidman
iakttog inställelse vid krigsrätten samt fordrade skadestånd av Thörnqvist.
Denne bestred de mot honom framslällda yrkandena.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 16 april 19Al och utlät
sig därvid:

Enär utrett vore, att Lidman, ehuru han åtnjutit uppskov vid mobilisering
år 1940 under två terminer och förty rätteligen icke skolat inkallas till militärtjänstgöring,
av Thörnqvist i dennes egenskap av tjänstförrättande befäl -

havare för landstormsområdet 73 c inkallats till tjänstgöring den 5 augusti
1940, samt att Lidman därefter fått kvarstanna i tjänst till den 17 oktober
1940, alltså och då Thörnqvist härigenom gjort sig förfallen till ansvar för
oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, men omständigheterna för Thörnqvist
med hänsyn till vad i målet blivit upplyst finge anses mildrande, dömde regementskrigsrätten
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten Thörnqvist för
vad i målet läge honom till last att undergå disciplinstraff av arrest utan
bevakning i tre dagar. Vidkommande Lidmans mot Thörnqvist i målet förda
skadeståndstalan funne regementskrigsrätten Lidman berättigad att för den
förlust i arbetsinkomst han åsamkats genom berörda tjänstgöring erhålla
gottgörelse med 10 kronor per dag under 74 dagar med avdrag för av Lidman
under samma tid uppburna 166 kronor 50 öre, utgörande familjebidrag,
90 kronor, utgörande hyresbidrag, lil kronor, utgörande krigsavlöning, lil
kronor, utgörande åtnjutna naturaförmåner, samt 200 kronor, utgörande mobiliseringsbidrag
från den sjukkassa där Lidman vore anställd, eller tillhopa
678 kronor 50 öre, vid vilket förhållande Thörnqvist hade att till Lidman utgiva
ersättning med 61 kronor 50 öre. Därjämte ålades Thörnqvist att ersätta
Lidman för dennes inställelse i målet med 26 kronor 60 öre.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Åtal mot rullföringsbefälhavare för det han underlåtit att till landstormen
överföra ur reserven avförd furir och till följd härav felaktigt

inkallat denne.

I en den 25 februari 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige sergeanten nr 717 73/28 J. S. Eneros följande:

Eneros, som vore född den 3 februari 1904, hade varit furir i Bodens ingenjörkårs
reserv till och med den 3 februari 1939, då han på grand av åldersgränsen
författningsenligt avförts ur reserven. Intill dess han avgått ur reserven,
hade han kvarstått i beväringen, men efter avgången hade han bort överföras
till landstormen. Eneros hade inkallats till tjänstgöring i beväringen
från och med den 11 april 1940. Under hösten hade han gjort rullföringsmyndigheten
uppmärksam på att han, ehuru i landstormsåldern, inkallats
till beväringen, men fått till svar, att han vore rätt inkallad. Befälhavaren för
Östersunds västra rullföringsområde hade i skrivelse den 21 februari 1941
meddelat, att Eneros icke kunde överföras till landstormen, emedan hail
varit underbefäl i reserven. Denna tolkning av gällande bestämmelser ansåge
emellertid Eneros vara oriktig. Eneros, som fortfarande vore inkallad i beväringen,
yrkade att bliva överförd till landstormen. Genom den oriktiga
inkallelsen till beväringen ansåge han sig hava tillskyndats skada, enär värnpliktiga
tillhörande landstormen i allmänhet icke varit inkallade mer än 120
dagar.

Sedan militieombudsmannen från inskrivningsbefälha våren i Jämtlands
inskrivningsområde infordrat utredning i ärendet, inkom tjänstförrättande
inskrivningsbefälhavaren överstelöjtnanten N. von Heijne med yttrande av
tjänstförrättande befälhavaren för Östersunds västra rullföringsområde nr
(53, fanjunkaren J. Bengtsson jämte eget yttrande. Bengtsson anförde:

Till rullföringsexpeditionen hade den 13 januari 1939 från Bodens ingenjörkår
inkommit en skrivelse, däri under hänvisning till § 83 inskrivningsförordningen
meddelats, att Eneros från den 1 i nämnda månad avförts ur
kårens rullor. Enligt rullföringsbefälhavarens uppfattning skulle emellertid
värnpliktiga, som tillhört manskapets reserv, även örn de sedermera avginge
nr reserven, under hela värnpliktstiden kvarstå i beväringen och icke vid
uppnådd landstormsålder överföras till landstormen. Den 9 april 1940 hade
rullföringsbefälhavaren, sedan från Svea ingenjörkår ingått begäran om inkallelse
av sådan personal som tidigare ej tagits i anspåk, genom expressorder
inkallat Eneros till tjänstgöring i beväringen. I den begäran, varå inkallelsen
grundats, hade Eneros icke namneligen angivits.

I sitt yttrande framhöll von Heijne, att rullföringsbefälhavaren, då han
mottagit meddelande om Eneros avgång ur reserven, författningsenligt skulle
hava överfört Eneros från beväringen till landstormen.

Med anledning av vad sålunda framkommit anmodades inskrivningsbefälhavaren
att infordra yttrande från den rullföringsbefälhavare, som tjänstgjort,
då underrättelse om Eneros avgång ur reserven ingått till rullföringsexpeditionen
och då inkallelsen av Eneros skett.

Med skrivelse den 12 mars 1941 insände von Heijne yttrande av majoren C.
Brant-Lundin, däri denne uppgav, att han vid ifrågavarande tider tjänstgjort
som rullföringsbefälhavare samt att han i skrivelse den 8 mars 1941 till Svea
ingenjörkårs depå meddelat, att Eneros överförts till landstormen, och återfordrat
avlämningshandlingarna för denne.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 28 mars 1941 följande:

Av utredningen i ärendet framginge, att till Östersunds västra rullföringsområdes
expedition den 13 januari 1939 från Bodens ingenjörkår ingått meddelande,
att Eneros, som tidigare varit furir i kårens reserv, från den 1 i
nämnda månad avförts ur kårens rullor, att rullföringsbefälhavaren majoren
Brant-Lundin med anledning härav icke, såsom det författningsenligt ålegat
honom, överfört Eneros till landstormen, att Brant-Lundin den 9 april 1940
inkallat Eneros till tjänstgöring i beväringen samt att Eneros, trots framställning
örn överföring till landstormen, en längre tid fått tjänstgöra i beväringen.
Det oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, som Brant-Lundin genom
ovannämnda oriktiga bedömande av Eneros tjänstgöringsförhållanden
visat, funne militieombudsmannen särskilt med hänsyn till den skada, som
därigenom kunde hava tillskyndats Eneros, vara av den beskaffenhet, att
laga beivran borde följa därå. Åt ämbetet uppdrogcs därför att vid den krigs -

domstol under vilken Brant-Lundin lydde anhängiggöra och utföra åtal mot
Brant-Lundin och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.
Det ålåge ämbetet att underrätta Eneros örn åtalet, så att han
bleve i tillfälle att mot Brant-Lundin framställa de ersättningsyrkanden, för
vilka han kunde anse sig hava fog.

* *

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa BrantLundin
under tilltal vid regementskrigsrätten vid Jämtlands fältjägarregemente
under yrkan örn ansvar å honom enligt 130 § strafflagen för krigsmakten
för vad militieombudsmannen lagt honom till last. Eneros, som
underrättats om åtalet, lät genom åklagaren ingiva en skrift vari han förklarade
att han icke förde någon talan mot Brant-Lundin.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 9 maj 1941 och anförde
därvid:

I målet funne krigsrätten utrett att, sedan den 13 januari 1939 till Östersunds
västra rullföringsområdes expedition, för vilket rullföringsområde
Brant-Lundin vore befälhavare, från Bodens ingenjörkår ingått meddelande,
att Eneros, som tidigare varit furir i kårens reserv, från den 1 i nämnda
månad avförts ur kårens rullor, Brant-Lundin underlåtit att jämlikt gällande
föreskrifter låta överföra Eneros till landstormen, varefter Brant-Lundin
den 9 april 1940 inkallat Eneros till tjänstgöring i beväringen, vilken tjänstgöring
påbörjats den 11 april 1940 och, trots av Eneros gjord framställning
om överföring till landstormen, fortgått till den 11 oktober samma år ävensom
senare under tiden den 2 januari—den 16 april 1941. På grund härav
och då Brant-Lundin genom sin berörda underlåtenhet visat oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt prövade krigsrätten jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten rättvist döma Brant-Lundin att för vad han sålunda låtit komma
sig till last undergå disciplinstraff åV arrest utan bevakning i en dag.

Regementskrigsrättens utslag bär vunnit laga kraft.

14. Åtal mot kompanichef för det han underlåtit att omedelbart hemförlova
värnpliktig som förklarats oduglig till krigstjänst.

Spårvägsmannen E. V. Karlsson i Älta, vilken under tiden den 15 augusti
—den 9 november 1940 tjänstgjort vid ett bevakningskompani under befäl
av landstormskaptenen C. Anderberg, inställde sig den 13 november 1940
å militieombudsmansexpedilionen och anförde bland annat följande:

Landstormsmannen nr 314 46/17 Jonsson hade genom kompaniorder av
Anderberg ålagts 14 dagars »permissionsförbud» från den 23 september 1940.

Nämnda dag hade Jonsson emellertid förklarats oduglig till krigstjänst. Det
oaktat hade han kvarhållits vid förläggningen med »permissionsförbud» omkring
10 dagar.

Med anledning av vad Karlsson sålunda anfört inkom Anderberg den 27
november 1940 med yttrande, däri han förmälde:

Jonsson hade för förseelse på post av Anderberg tilldelats 14 dagars »perinissionsförbud».
Samma dag detta skett hade Jonsson vid läkarundersökning
befunnits oduglig till krigstjänst. Med anledning härav hade ersättare inkallats.
Anderberg hade rådgjort med läkaren, huruvida hinder funnes att
låta Jonsson kvarstanna tills ersättare hunnit inställa sig. Läkaren hade förklarat,
att hinder därför ej förelåge. Anderberg ville framhålla, att det ur
disciplinär synpunkt vöre olämpligt, att ett »ådömt straff» icke skulle kunna
avtjänas.

Till bemötande av Anderbergs yttrande inkom Karlsson med en skrift, däri
han anförde:

Anderberg hade i sitt yttrande uppgivit, att Jonsson skulle hava uppehållit
sin tjänst efter det han av läkaren befunnits oduglig till krigstjänst. Denna
uppgift ansåge Karlsson icke överensstämma med verkliga förhållandet.
Det funnes anledning antaga, att Jonsson genom att han oriktigt kvarhållits
i tjänst tillskyndats ekonomisk förlust.

Sedan militieombudsmannen härefter anmodat befälhavaren för Stockholms
försvarsområde att införskaffa ytterligare utredning och avgiva yttrande
i ärendet, inkom nämnde befälhavare den 3 februari 1941 med yttrande
jämte rapport över ett av tjänstförrättande bataljonschefen G. Kjellberg
hållet förhör. Enligt rapporten hade Anderberg vid förhöret uppgivit, att
Jonsson, sedan han förklarats oduglig till krigstjänst, kvarhållits för att avtjäna
sitt »straff» och därunder fullgjort handräckningstjänst. I sitt yttrande
anförde försvarsområdesbefälhavaren:

Anderberg hade tydligen ansett det obilligt, att Jonsson på grund av oduglighetsförklaringen
skulle vinna befrielse från tillämpning av det honom
meddelade »permissionsförbudet». Det syntes emellertid oriktigt, att Jonsson,
sedan han förklarats oduglig till krigstjänst, använts i handräckningstjänst.

Uti en den 21 februari 1941 dagtecknad instruktion för åtal mot Anderberg
anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet
förekommit, följande:

Sedan Jonsson vid läkarbesiktning förklarats oduglig till krigstjänst, hade
det ålegat Anderberg att omedelbart föranstalta örn hemförlovning av Jonsson,
och den omständigheten, att Jonsson såsom tillrättavisning meddelat
»permissionsförbud»1 icke hunnit verkställas, hade ej utgjort laga skäl för uppskov
med Jonssons hemförlovning. Som Anderberg genom att olagligen

1 Meddelande av permissionsförbud är icke någon i strafflagen för krigsmakten medgiven
form av tillrättavisning. I förevarande fall torde ha avsetls sådant förbud att lämna kasernområde
etc. som omförmäles i 210 § första stycket d) strafflagen för krigsmakten.

3—H8761. Militicombudsmannens umbetsberättelse.

kvarhålla Jonsson i militärtjänstgöring gjort sig skyldig lill ett tjänstefel av
den allvarliga beskaffenhet, att det borde i laga ordning beivras, uppdroge
militieombudsmannen åt vederbörande åklagare att vid den krigsdomstol
under vilken Anderberg lydde anhängiggöra och utföra åtal mot Anderberg
och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Det
ålåge åklagaren att underrätta Jonsson örn åtalet, så att han bleve i tillfälle
att mot Anderberg framställa de ersättningsyrkanden, för vilka han kunde
anse sig hava fog.

Sedan målet hänskjutits till regementskrigsrätten vid Svea livgarde yrkade
vederbörande krigsfiskal ansvar å Anderberg för oförstånd i tjänsten på
sätt i åtalsinstruktionen anfördes. Anderberg uppgav att anledningen till att
han kvarhållit Jonsson vid förbandet icke varit det omtalade permissionsförbudet
utan bristen på personal. Enligt Anderbergs påstående hade anbefalld
vakttjänstgöring icke kunnat nöjaktigt fullgöras om Jonsson hemförlovats
innan ersättare anlänt. Jonssons åkomma — i sjukrullan antecknad såsom
»stark plattfot med deformering av fotterna» — hade enligt vederbörande
läkares uppgift till Anderberg icke utgjort hinder för Jonsson att någon
tid tjänstgöra såsom handräckning.

Jonsson iakttog icke inställelse vid krigsrätten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 11 mars 1941 och utlät
sig därvid:

Enär Anderberg vidgått, att han, oaktat Jonsson enligt läkareutlåtande
den 24 september 1940 förklarats oduglig till krigstjänst, underlåtit att fatta
beslut om Jonssons hemförlovning förrän den 30 samma september, samt
Anderberg genom sin underlåtenhet att föranstalta om Jonssons hemförlovning
gjort sig skyldig till försummelse i tjänsteplikt, alltså prövade regementskrigsrätten
lagligt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma Anderberg
för tjänsteförsummelse att undergå arrest utan bevakning åtta dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

15. Vakttjänstgöring använd såsom tillrättavisning.

Vid inspektion av Kronobergs regemente den 4 december 1940 anmärktes
vid granskning av 3. depåkompaniets anteckningsbok för tillrättavisningar
för värnpliktiga bland annat att värnpliktige nr 173 15/39 Nilsson den 14
augusti 1940 av kompanichefen, löjtnanten i regementets reserv J. E. Terner
meddelats tillrättavisning av »extra kommendering (kasernsöndagsvakt)» för
brott mot ordningsföreskrifter.

Det anmärktes att åläggande av vakttjänstgöring icke vore någon i 210 §
strafflagen för krigsmakten medgiven form av tillrättavisning.

Uti infordrat yttrande anförde löjtnanten Terner att han vidginge anmärkningens
riktighet samt att han komme att omsorgsfullt undvika att upprepa
det begångna felet. Under åberopande av att blott ringa skada vållats, åtminstone
i form av oförskyllt lidande för den tillrättavisade, anhöll Terner
att det måtte få bero vid den avgivna förklaringen.

I skrivelse till regementschefen den 28 januari 1941 redogjorde militieombudsmannen
— efter en erinran om vad som i ärendet förekommit — för
innehållet i 210 § strafflagen för krigsmakten och tolkningen av detta lagrum
såvitt nu vore i fråga1 samt anförde därefter:

I förevarande fall hade Terner såsom tillrättavisning använt kommendering
såsom kasernvakt med den kvalifikationen att tjänstgöringen skulle äga rum
under söndag. Då han därvid förfarit i strid med tydliga bestämmelser i
210 § strafflagen för krigsmakten hade militieombudsmannen ansett sig icke
kunna lämna det av honom sålunda begångna tjänstefelet utan beivrande.
Det fel Terner begått syntes emellertid icke vara av beskaffenhet att behöva
bringas under krigsdomstols prövning. Militieombudsmannen anmälde fördenskull
Terner för regementschefen för erhållande av tillrättavisning.

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse meddelade regementschefen
den 3 februari 1941 jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten Terner
varning för förseelsen.

16. Ryttmästare har gjort sig skyldig till tjänstefel genom det sätt på vilket
han lett förhör i disciplinmål.

Furiren i Norrlands dragonregemente nr 51/4 N. R. E. Östman anförde hos
militieombudsmannen klagomål över en honom ålagd bestraffning för olovligt
nyttjande av kronans egendom ävensom över vad som förekommit vid ett
med honom hållet förhör m. m.

Klagomålen över den Östman ålagda bestraffningen föranledde ingen åtgärd
från militieombudsmannens sida. Vad angår det ifrågavarande förhöret
gav den verkställda utredningen vid handen att såsom framgår av den nedan
lämnade redogörelsen formella fel därvid blivit begångna i flera hänseenden.
Härom avlät militieombudsmannen den 24 januari 1941 en skrivelse till sekundchefen
för Livregementets husarer, däri bland annat anfördes följande:

1 Jämför ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag sid. 33 f.

Den omständigheten att tjänstförrättande skvadronschef^ löjtnanten L.
Delin, som avgivit rapport i ärendet och sålunda antecknats såsom angivare,
icke varit närvarande vid förhöret, ehuru det därvid förda protokollets ordalydelse
närmast gåve vid handen att så skulle hava varit förhållandet, ansåge
militieombudsmannen sakna betydelse. Däremot vore protokollet felaktigt
i vad avsåge uppgifterna örn förhörsledare och förhörsvittne. Ryttmästaren
S. M. Möllerswärd, som antecknats såsom förhörsledare, hade enligt
vad han själv uppgivit tjänstgjort i denna egenskap endast under den
första delen av förhöret, medan löjtnanten N. F. Ankarcrona, som antecknats
såsom protokollförare, varit förhörsledare under den återstående delen.
Sergeanten Iv. O. Bergman, som uppgivits hava varit förhörsvittne, hade i
själva verket varit närvarande endast under den del av förhöret som letts av
Ankarcrona. Möllerswärd hade vidare icke ägt att, på de skäl han uppgivit,
till Ankarcrona överlämna att fortsätta det av Möllerswärd påbörjade förhöret.
Möllerswärd, som hållit förhöret i egenskap av tjänstförrättande bataljonschef,
tillhörde nämligen icke den grupp av i 202 § strafflagen för
krigsmakten omnämnda befälhavare som tillerkänts rätt att uppdraga åt
annan att hålla förhör som eljest ankommit på dem själva. Det hade visserligen
icke gjorts sannolikt att protokollet, trots de felaktigheter, av vilka det
sålunda varit behäftat, gåve en oriktig bild av vad vid förhöret förekommit,
men det sätt på vilket förhöret fortgått syntes militieombudsmannen likväl
anmärkningsvärt. Östman hade gjort gällande att Möllerswärd under förhöret
brusat upp mot Östman och hotat honom med fängelsestraff för hans
förseelse. Möllerswärd hade i sitt i ärendet avgivna yttrande icke bestritt riktigheten
av Östmans uppgift. Vid förhör hade Möllerswärd medgivit, att han
under förhöret blivit uppbragt över Östmans enligt hans mening disciplinvidriga
uppträdande därunder, och yttrat, att han avbrutit förhöret »för att
icke frestas att förgå sig mot den tilltalade». Ankarcrona hade berättat att
Möllerswärd under förhöret varit upprörd över den förseelse som föranlett
förhöret och att Möllerswärd, sedan Östman erkänt att han gjort sig skyldig
till förseelsen, med skärpa framhållit för Östman det olämpliga i hans beteende.
Ankarcrona, som uppgivit sig icke kunna erinra sig i vilka ordalag
Möllerswärd uttryckt sig, hade betecknat dennes anförande som ett »tillrättavisningsanförande».
— Förhör enligt 202 § strafflagen för krigsmakten skulle
enligt lagrummets ordalydelse ske för vinnande av utredning om förseelsen
och de närmare omständigheterna därvid; den tilltalade skulle lämnas tillfälle
att förklara sig och i övrigt skulle iakttagas vad för utredning av förseelsens
beskaffenhet och prövning av den tilltalades straffbarhet vore av
nöden. Förhöret skulle med andra ord giva en god och tillförlitlig grand för
beslut i målet. För vinnande av detta måste förhöret ledas oväldigt. Häremot
hade Möllerswärd uppenbarligen förbratit sig. Möllerswärd hade endast
haft att söka så objektivt som möjligt utreda Östmans förseelse och därigenom
möjliggöra den bestraffningsberättigade befälhavarens riktiga bedömande
av målet. Förhörsledarens skyldighet alt iakttaga oväld vore en mycket
betydelsefull princip, eftersom avsteg därifrån lätt gåve tilltalade den upp -

fattningen att bedömandet av deras förseelse skedde enligt förutfattade meningar
och icke enligt objektiva grunder. Med hänsyn till vad sålunda anförts
hade militieombudsmannen ansett sig icke kunna underlåta att göra
Möllerswärds förfarande till föremål för laga beivran. Då det emellertid icke
syntes erforderligt att saken bringades under krigsdomstols prövning hade
militieombudsmannen velat för sekundchefen, som ägde disciplinär bestraffningsrätt
över Möllerswärd, anmäla denne till erhållande av bestraffning eller
tillrättavisning.

* *

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse ålade sekundchefen
den 7 februari 1941 Möllerswärd jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för oförstånd i tjänsten disciplinstraff av arrest utan bevakning i en dag.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

17. Depåstabschef har gjort sig skyldig till försummelse i fråga om diarieföringen
av besvär över fältkrigsrätts utslag, vilka besvär ingivits till depåchefen.
Försummelsen hade medfört att krigshovrätten förklarat klagandena
hava förlorat sin talan, enär besvären för sent inkommit till

depåchefen.

Genom utslag den 6 september 1940 dömde fältkrigsrätten vid Hälsinge regementes
depå envar av värnpliktiga nr 811 60/30 J. A. Erixon, nr 82 77/30
A. H. Yttergren, nr 805 60/28 H. V. Dahlberg oell nr 183 68/24 H. V. Afvander
jämlikt 76 § strafflagen för krigsmakten för vägran att åtlyda förmans
i tjänsten givna befallning att hållas i fängelse en månad. Den 14 i samma
månad anförde Erixon, Yttergren, Dahlberg och Afvander var för sig besvär
över utslagen. Sedan depåchefen, till vilken besvären ingivits, samma
dag utställt besvären till förklaring av åklagaren, krigsfiskalen S. Berglund,
anmälde denne i skrivelse, som inkom till regementsexpeditionen den 18 september
1940, att besvären icke föranledde något uttalande från hans sida.
Sistnämnda dag insändes besvären av dåvarande regementschefen till krigshovrätten,
som den 9 november 1940 meddelade utslag därå av innehåll att
som det enligt lag och av fältkrigsrätten meddelad besvärshänvisning ålegat
klagandena, därest de ej åtnöjdes med fältkrigsrättens utslag, att avlämna
sina besvär till depåchefen före klockan tolv å tionde dagen från den
dag, då utslaget gavs, eller således senast den 16 september 1940, men besvären
inkommit till nämnde chef först den 18 september 1940, funne krigshovrätten
jämlikt 65 och 67 §§ lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes
klagandena hava förlorat sin talan. Anledningen till att krigshovrättens
utslag crhöllo detta innehåll var uppenbarligen att besvärsskrifterna å

regementsexpeditionen diariestämplats såsom inkomna den 18 september 1940
i stället för den 14 i samma månad. Sedan Erixon, Yttergren, Dahlberg och
Afvander anfört underdåniga besvär över krigshovrättens utslag prövade
Kungl. Maj:t genom utslag den 20 december 1940 lagligt att — enär hos
Kungl. Majit blivit upplyst att besvären över fältkrigsrättens utslag inkommit
till depåchefen den 14 september 1940 och således i rätt tid — med undanröjande
av krigshovrättens utslag visa målen åter till krigshovrätten, som
hade att utan anmälan av part ånyo företaga desamma.

Med anledning av vad i ärendet sålunda förekommit infordrade militieombudsmannen
yttrande från bland andra depåchefen (tillförordnade regementschefen)
överstelöjtnanten E. Tengberg och depåstabschefen (regementsstabschefen)
majoren H. Lidén.

Tengberg anförde i sitt yttrande bland annat att det vore konstaterat, att
besvärshandlingarna vid ankomsten till regementet den 14 september 1940
icke intagits i diariet och följaktligen icke försetts med diariestämpel.

Lidén anförde:

Lördagen den 14 september 1940 hade besvärsskrifterna anlänt till depåchefen
personligen. Depåchefen hade översänt dem till depåexpeditionen avdelning
VI. Då krigsfiskalen skulle beredas tillfälle avgiva sin förklaring över
besvären, hade Lidén omedelbart ringt upp honom i telefon och meddelat,
att besvär hade inkommit samt att Lidén med bud skulle översända dem,
värvid i särskild skrivelse krigsfiskalens förklaring infordrades senast den
21 september. Då besvären hade kommit upp till depåexpeditionen sedan
dagens övriga post blivit diarieförd, hade besvären i den brådska som då var
rådande på expeditionen icke kommit att bliva diarieförda. Den 18 september
hade besvären återkommit från krigsfiskalen med dennes förklaring. Då
Lidén nu endast läst igenom förklaringen, hade han icke observerat att själva
besvärshandlingarna saknat diariestämpel, varför han lämnat handlingarna
till diarieföring tillsammans med dagens övriga post. Krigsfiskalens förklaring
hade sålunda diarieförts den 18 september, varvid själva besvärshandlingarna
påsattes stämpel såsom tillhörande förklaringen. Därefter hade besvären
samma dag insänts till krigshovrätten, varvid i medföljande skrivelse
anförts att krigsfiskalen i skrivelse meddelat att besvären icke föranlett någon
förklaring från hans sida. Lidén hade själv hela tiden varit av den uppfattningen
att besvären blivit diarieförda den 14 september, och att så icke
blivit förhållandet vöre Lidén ensam ansvarig för.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 30 januari 1941 till regementschefen följande:

Utredningen i ärendet utvisade, att de av Erixon, Yttergren, Dahlberg och
Afvander den 14 september 1940 ingivna besvären över fältkrigsrättens utslag
den 6 i samma månad felaktigt icke blivit diarieförda å depåexpeditionen.
För denna felaktighet vore Lidén ansvarig i sin egenskap av depåstabschef
och chef för depåexpeditionen. Försummelsen i fråga om diarieföringen

hade sedermera lett till att krigshovrätten förklarat besvären icke kunna upplagas
till prövning såsom för sent ingivna. Även om Kungl. Majit därefter
undanröjt krigshovrättens nämnda utslag och klagandena därigenom bevarat
sin talan mot fältkrigsrättens utslag, hade underlåtenheten att diarieföra besvären
sålunda vållat åtskillig omgång. Med hänsyn härtill och då det syntes
militieombudsmannen erforderligt att inskärpa nödvändigheten av att
föreskrifterna örn diarieföring iakttoges särskilt noga i fall sådana som de
nu ifrågavarande då handlingarnas diarieföring skulle utgöra bevis för huruvida
handlingarna inkommit till vederbörande myndighet inom föreskriven
tid, hade militieombudsmannen ansett sig icke kunna lämna Lidéns
tjänsteförsummelse utan laga beivran. Då det å andra sidan icke syntes erforderligt
att bringa saken under domstols prövning hade militieombudsmannen
velat för regementschefen, som ägde den disciplinära bestraffningsrätten
över Lidén, anmäla denne till erhållande av tillrättavisning.

* *

Tjänstförrättande regementschefen meddelade den 6 februari 1941, att
han med anledning av militieombudsmannens skrivelse meddelat Lidén varning
jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten för ifrågavarande tjänsteförsummelse.

18. Misshandel av underlydande.

I en den 21 juli 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 6353/40 E. L. Juhlin, tjänstgörande vid ett ingenjörförband,
följande:

Under marsch i kompaniförband den 17 i samma månad hade Juhlin av
sin kompanichef, löjtnanten vid ingenjörtrupperna E. A. J. Carlquist, erhållit
två kraftiga rapp med en käpp av rotting med anledning av att Juhlin
ej iakttagit tillräckligt noggrann rättning. Det första Täppet hade träffat vid
höften, det andra, som varit mycket smärtsamt, på smalbenet. Orsaken till
att Juhlin ej hållit rättningen hade varit den att han varit trött efter ett
marschpass på ungefär 8 kilometer utan rast. Ett stort antal vittnen funnes
lill händelsen.

Bataljonschefen verkställde på anmodan av militieombudsmannen utredning
med anledning av Juhlins anmälan. Därvid hördes Carlquist och Juhlin
samt en annan värnpliktig, nr 9390 Hultin, som i marschkolonnen gått bakom
Juhlin. Följande förekom därvid.

Juhlin berättade:

Under marschen den 17 juli hade Carlquist vid två tillfällen påpekat att
rättningen inom kompaniet icke varit tillfredsställande och tillhållit truppen

att hålla väl samman å vägens vänstra sida. Juhlin hade vid ett tillfälle efter
omkring 6 kilometers marsch tillsammans med två man, en före och en efter,
kommit att gå utanför ledet å vägens högra sida. Då han gått så 6 eller 7
meter hade Carlquist framifrån kommit mot honom och med ridkäppen slagit
mot hans högra sida i höjd med höften, huvudsakligen träffande geväret.
Juhlin hade tidigare på grund av trötthet vid något tillfälle kommit ur rättningen.
Efter ytterligare några hundra meters marsch hade Juhlin snavat
eller snubblat på en sten, kommit utanför kolonnen och gått på höger sida
av vägen en 6 eller 7 steg. Kamraten på vänstra sidan hade trängt ut mot
hans plats. Carlquist hade då bakifrån kommit upp i höjd med Juhlin och
med spöet riktat ett slag nedåt, som träffat Juhlin på högra benet på skenbenet.
Detta slag hade gjort ont och hade lämnat ett mindre märke, vilket
följande dag var borta. Juhlin hade icke vid annat tillfälle haft anledning
till missnöje med Carlquist.

Hultin uppgav:

Han hade gått bakom Juhlin i kolonnen med en man emellan dem. Han
hade sett Carlquist från täten gå mot Juhlins plats. Carlquist hade därvid
med handen hårt fört sin käpp mot Juhlin för att föra in denne i kolonnen
och samtidigt sagt till om rättningen, vilket åtlytts; något egentligt slag hade
Carlquist ej då utdelat. Rättningen hade efter ett par minuter åter gått
förlorad. Då hade Carlquist bakifrån sprungit fram till i höjd med Juhlin
och slagit med käppen mot dennes underben. Hultin hade vid hemkomsten
frågat Juhlin om slaget gjort ont. Juhlin hade svarat att det gjort ont.

Carlquist medgav, att den vid det av Juhlin och Hultin omtalade andra
tillfället gjorda korrigeringen av Juhlin varit något hårdhänt och kunnat
uppfattas som ett slag. Han uppgav, att båda ingripandena skett för att
föra Juhlin in i kolonnen; hans tålamod hade satts på prov, då han minst
fem gånger uppmanat till bättre rättning under marschen. I

I en den 22 augusti 1941 dagtecknad instruktion för åtal mot Carlquist anförde
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad sålunda förekommit,
följande:

Av utredningen framginge, att Carlquist under ifrågavarande marsch med
en käpp tilldelat Juhlin åtminstone ett slag, som varit så kraftigt, att Carlquist
genom att utdela detsamma måste anses hava förövat misshandel mot
Juhlin. Vad Carlquist anfört till sitt försvar vore icke av beskaffenhet att
kunna befria honom från ansvar. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull
åt vederbörande åklagare att vid den krigsrätt, varunder Carlquist lydde,
ställa denne under tilltal för vad han enligt det ovan anförda låtit komma
sig till last samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.
Juhlin borde av åklagaren underrättas om åtalet för att bliva
i tillfälle att mot Carlquist föra den talan till vilken han kunde anse sig berättigad.

* *

Sedan instruktionen överlämnats till chefen för Jämtlands fältjägarregemente
hänsköt denne målet till regementets krigsrätt. Vederbörande krigsfiskal
yrkade där ansvar å Carlquist jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten
för vad han låtit komma sig till last. Juhlin lät sig icke avhöra.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 19 september 1941 och
anförde därvid:

Genom vad i målet förekommit funne krigsrätten utrett, att Carlquist under
marsch i kompaniförband den 17 juli 1941 åtminstone vid ett tillfälle
med en käpp tilldelat Juhlin ett så kraftigt slag, att Carlquist genom att utdela
detsamma måste anses hava förövat misshandel mot Juhlin. På grund
härav prövade krigsrätten jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten rättvist
döma Carlquist att för ifrågakomna misshandel undergå disciplinstraff av
arrest utan bevakning i två dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 4 oktober 1941 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag under yrkande att Carlquist för vad i målet lagts honom till last
måtte ådömas strängare straff.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

19. Åtal mot fartygschef för fylleri. En annan fartygschef har ådömts
bestraffning för överträdelse av bestämmelserna angående tid för samkväm

i gunrum m. m. I

I en den 26 juni 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anmälde värnpliktige furiren vid 2. matroskompaniet nr A 3495 45/29 Bergman,
tjänstgörande ombord på en jagare, fartygschefen kaptenen F. Melcher
för det denne under natten den 24—25 i samma månad uppträtt synbart
berusad.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till chefen för kustflottan anhållit
om utredning i saken, lät denne den 29 juni 1941 hålla förhör med rapportgivaren
och Melcher. Bergman vidhöll sin anmälan och uppgav, att hail
sett att Melcher raglat, när denne förflyttat sig på däcket och nedför landgången
från en jagare. Melcher uppgav, att officerarna på två jagare omedelbart
efter middagen den 24 juni samlats i den ena jagarens gunrum, varest
de gemensamt firat midsommar. Han uppgav att han lämnat den jagare,
å vilken sammankomsten ägde rum, klockan 2.30 den 25 juni, och erkände,
att han därvid varit berörd av starka drycker.

Med anledning av vad som vid förhöret framkommit förekallades vid förhöret
jämväl chefen å den jagare, å vilken den ifrågavarande sammankomsten
hade hållits, kaptenen greve E. P. Hamilton. Denne meddelade därvid,
att han kände till de bestämmelser som utfärdats angående tid för samkväm
i gunrum m. m. samt att han icke hade något annat skäl att antora till att

dessa bestämmelser icke följts än att han ansåge det vara gängse bruk att
utsträckt tid tillämpades vid helger. Han tilläde, att ingen av gunrummets
ekonomipersonal tjänstgjort efter klockan 24.

Med anledning av vad som förekommit ålade chefen för kustflottan genom
beslut den 4 juli 1941 jämlikt 96 och 79 §§ strafflagen för krigsmakten Melcher
och Hamilton den förstnämnde för fylleri fem dagars vaktarrest och
den sistnämnde för brott mot given ordningsföreskrift fyra dagars arrest
utan bevakning.

20. Åtal mot bataljonschef för tjänstefel i olika hänseenden.

I ett vid militieombudsmansexpeditionen anhängigt ärende rörande viss
militär personals förhållande till en för spioneri misstänkt kvinna framkommo
sådana omständigheter emot majoren A. Stenhammar, chef för en landstormsbataljon
inom östra militärområdet, att militieombudsmannen fann
sig böra föranstalta om åtal mot Stenhammar för tjänstefel. Sedan målet av
vederbörande försvarsområdesbefälhavare hänskjutits till regementskrigsrätten
vid Livgrenadjärregementet, där ansvarsyrkanden framställdes mot Stenhammar
på sätt framgår av nedan återgivna utslag, meddelade regementskrigsrätten
utslag i målet den 21 juni 1941 därvid regementskrigsrätten utlät
sig:

I målet funne krigsrätten utrett, att Stenhammar i juli månad 1940, oaktat
att han blivit uppmärksamgjord på att den i målet omförmälda kvinnan
varit misstänkt för spioneri, inlåtit sig med henne på ett sätt, som för Stenhammar
såsom officer inneburit oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, samt
att Stenhammar den 25 juli 1940 lämnat sin adjutant tillåtelse att för en färd
med en denne tillhörig bil, under vilken färd Stenhammar medföljt och som
icke varit av någon tjänsteangelägenhet betingad, förse bilen med s. k. kronskylt.
Genom vad Stenhammar sålunda låtit komma sig till last hade han
gjort sig förfallen till ansvar jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. Vad
anginge åklagarens ansvarstalan för det Stenhammar vid besök den 19 juli
1940 ombord å ett marinens fartyg underlåtit att förhindra, att den förenämnda
kvinnan efter inbjudan fått i ett av marinens flygplan företaga en
flygtur över en hamn som legat inom fridlyst område, funne krigsrätten, med
hänsyn till de omständigheter under vilka inbjudningen till flygturen ägt
rum, vad i denna del av målet lagts Stenhammar till last icke vara av beskaffenhet
att för honom föranleda ansvar. På grund härav bleve åklagarens
talan endast på det sätt bifallen, att Stenhammar jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten dömdes för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att
undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i sex dagar. Därjämte ålades
Stenhammar att gottgöra statsverket utbetald ersättning till ett vittne i målet.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

21 och 22. Befälhavare har ålagt värnpliktiga att till kronan utgiva ersättning
för materiel som utlämnats till dem och förkommit. Kompaniadjutant
tiar, under hot att eljest inkalla de värnpliktiga till tjänstgöring och göra

avdrag på terminslönen, förmått några av de värnpliktiga att inbetala

ersättningen.

Värnpliktige nr 119 69/29 Seth Granberg, tjänstgörande vid ett ingenjörkompani,
anförde vid personligt besök å militieombudsmansexpeditionen den
9 november 1940 följande:

Under en nattövning i slutet av augusti 1940 hade Granberg förlorat sin
stålhjälm. Medan arbete pågick med brobyggnad, hade personalen fått lägga
av sig sin utrustning, och då uppbrott från platsen skulle ske efter avslutat
arbete, hade hjälmen ej kunnat återfinnas. Han hade omedelbart skriftligen
anmält förhållandet för befälet och sedermera ånyo förgäves på platsen sökt
efter den förkomna hjälmen. Två dagar efter utryckningen hade han skriftligen
anmodats att omedelbart insända 9 kronor såsom likvid för hjälmen.
Då han ej efterkommit denna uppmaning, hade han mottagit följande skrivelse: »Till

Vpl nr 5445 Granberg, S.

Insänd före den 10/n å bifogade postanvisning beloppet kr. 9:— likvid
för 1 st. stålhjälm järnh batch beslut enligt tidigare uppmaning vid risk att
eljest bliva inkallad till militärtjg. omkring 15/u 1940, då beloppet avdrages å
Eder tillkommande terminslön.

--— den i 1940.

Walther Frostell.

Kompadj.»

Granberg företedde den ifrågavarande postanvisningsblanketten, därå ifyllts
9 kronor såsom likvid för en förlorad stålhjälm samt såsom adressat angivits
kompanichefen.

Uti infordrat yttrande anförde bataljonschefen, majoren C. T. L. Sylvan,
under hänvisning till en vid yttrandet fogad avskrift av förhörsprotokoll,
följande:

I sin relation av händelseförloppet syntes Granberg i icke oväsentliga delar
hava för sig tillrättalagt sina uppgifter. Förlusten hade inträffat under utspisning,
då givetvis Granberg varit skyldig att själv svara för sin utrustning.
Det förhållandet att det varit nattövning hade snarare bort föranleda till ytterligare
försiktighet med utrustningen, och någon anledning att lägga av
hjälmen under måltiden torde icke hava förelegat, då födan intagits utomhus.
Endast då förlusten av till personligt bruk utlämnad materiel skedde genom
olyckshändelse o. d., syntes kronan böra vidkännas kostnaderna. Ett beträdande
av den vägen att vid alla tillfällen avskriva materiel, då sådan gått
förlorad, syntes icke vara rikligt, varför Sylvan bestämt vidhölle sin uppfattning
och icke hade någon anledning att i något avseende ändra det av honom
fattade beslutet. Av Granbergs relation framginge att han tidigare fått

meddelande om beslutet samt anmodats betala hjälmen. Att han trots denna
uppmaning uraktlåtit att på något sätt giva sig till känna, fast han haft över
en månads tid på sig, hade han förtegat. Brist på företagsamhet kunde icke
åberopas som förmildrande omständighet för att han icke vänt sig till militär
myndighet med sin klagan, örn han ansett beslutet oriktigt, eller åtminstone
besvarat första skrivelsen. Frostell hade för att kunna följa gällande
bestämmelser om ersättningars inreverserande, då han för andra gången tillskrev
Granberg, måhända begagnat sig av något bryskt skrivsätt. Att anmaningen
givits en sådan form som kanske formellt kunde giva anledning till
missnöje finge helt tillskrivas adjutantens ungdom och ovana vid dylik
skriftväxling.

Det ifrågavarande förhörsprotokollet var i hithörande delar av följande
lydelse:

»Kungl.-----

Protokoll hållet vid förhör angående förkommen materiel den 4/9 1940.
Närvarande:-----

Materielslag	Värdet av den för-komna materielen eller beräknad kostnad för iståndsättande	Materielen Persedeln utlämnad till	Föreslås till ersätt-ning av materielens persedelns mot-tagare med
Kr.	öre	Nr Namn	Kr.	öre
Stålhjälm................	9	_	5445 j Granberg	9	, i

Förhöret föranleddes av: Vpl 5445 Granbergs anmälan om förkommen
mtrl.

Härefter hördes: Granberg som berättade i huvudsak följande:-----

har förklarat sig villig icke villig att ersätta---— —

Kompchefens yttrande: Samtliga persedlar böra ersättas av resp. vpl.

C. F. Grönfeldt.

Beslut. Mtrl ersättes av resp. vpl.

---den 9 september 1940.

T. Sylvan.

Batchef.»

Sedan yttrandet utställts till påminnelser av Granberg, inkom den 2 december
1940 till militieombudsmansexpeditionen en skrift från denne, däri
han närmare redogjorde för de förhållanden under vilka han förlorat hjälmen.

Med anledning av vad vid utredningen framkommit avlät militieombudsmannen
den 5 december 1940 en skrivelse till bataljonschefen däri anfördes:

Av handlingarna i ärendet framginge att sedan den 4 september 1940 förhör
hållits angående den förkomna materielen, Sylvan den 9 i samma månad
i egenskap av bataljonschef meddelat beslut av innehåll att materielen
skulle ersättas av Granberg. Då Sylvan icke torde hava varit behörig att på
detta sätt ålägga betalningsskyldighet, anmodades Sylvan att så snart ske
kunde inkomma med förnyat yttrande i ärendet. Då yttrande i ärendet ej

förelåge från sergeanten Frostell skulle yttrande jämväl av denne bifogas.
Detta yttrande borde — med hänsyn till uttalandena om att Frostens påtalade
skrivelse måhända formellt kunde giva anledning till missnöje — innehålla
en noggrann redogörelse för de direktiv Frostell erhållit angående utsändande
av ifrågavarande skrivelse. Därest andra ersättningsfall handlagts på
liknande sätt, borde en fullständig redogörelse för dessa lämnas av Sylvan
och Frostell ävensom av de övriga befattningshavare vid bataljonen vilka
kunde hava deltagit i ärendenas handläggning.

Den 16 december 1940 inkommo yttranden från Sylvan och Frostell. Sylvan
anförde därvid:

Av Sylvans tidigare yttrande i ärendet framginge icke att till grund för hans
beslut i en del persedelmål i samband med ingåendet i fältdepå och bataljonens
åtskiljande legat den ordern att alla materielfrågor skulle vara fullt
uppklarade innan någon permittering ägde rum. Sylvan hade sålunda tagit
för givet att å Frostens kompani liksom på övriga kompanier personalen underrättats,
huruvida materiel avskrivits eller ej, samt att det för dem som
fått tillstånd att tidigare avresa klarlagts att de hade att finna sig i bataljonschefens
beslut. Några direktiv för Frostens brevväxling hade Sylvan icke
givit, då han ej haft vetskap om att sådan behövt förekomma. I samband
med hempermitteringen hade förekommit 32 fall av förkomna persedlar för
30 man och till ett sammanlagt värde av 115 kronor 25 öre 1 samband härmed
syntes förhörsprotokollens olyckliga formulering behöva påpekas. »Villig»
att ersätta förkommen materiel vore givetvis ingen, och det torde hava
utvecklats till praxis att vederbörande förklarade sig »icke villig» att betala
för att pröva möjligheten att få persedeln avskriven. Avskreves icke materielen
erlades i regel undantagslöst betalning för persedeln hellre än att målet
skulle gå till krigsrätt. Detta första beslut vore sålunda att betrakta som
ärendets behandling i ett förberedande stadium. Bataljonschefens beslut alt
överlämna målet till krigsrätt kunde först fattas sedan vederbörande hörts
och nekat att betala. En förnyad och grundligare utredning bleve i regel då
erforderlig. Slutligen måste övervägas om materielens värde svarade mot
kostnaderna för en krigsrätt. Granberg vore enligt Sylvans mening fullt
underkunnig om gången av persedelmål. Hans påminnelser gåve intet nytt.
Hade han iakttagit vanlig hövlighet och besvarat Frostens brev skulle denna
för båda parter onödiga skriftväxling kunnat undvikas.

Frostell anförde i sitt yttrande:

Granberg hade den 2 september 1940 inkommit med en anmälan angående
en förkommen stålhjälm. Den 3 i samma månad hade hållits förhör med
Granberg, varvid protokoll upprättats. Den 4 september hade protokollet,
som förutom Granberg upptagit sex andra värnpliktiga, vilka likaledes förlorat
persedlar, undertecknats. Kompanichefen hade tillika avgivit det yttrandet.
att samtliga värnpliktiga borde ersätta respektive persedlar. Följande
dag hade protokollet inlämnats till ingenjörbataljonen tillsammans med ett
annat protokoll å förlorad oell söndrad tygmateriel. Den 9 september hade det
förra och den 9 oktober det senare protokollet undertecknats. Den 11 septem -

ber hade Granberg hempermitterats. Huruvida protokollet då hade återgått
till kompaniet eller ej, kunde Frostell ej med visshet nu yttra sig om. I vilket
fall som helst hade Frostell ej krävt pengarna av vare sig Granberg eller
någon av de övriga å protokollet upptagna värnpliktiga före avresan den
11 september. Så snart den värsta rusningen vid hempermitteringen varit
över, hade Frostell per post meddelat samtliga å protokollet upptagna, att
de hade att ersätta persedlar samt anhållit att de snarast måtte inleverera
beloppen. För att underlätta inbetalningen hade Frostell bifogat utskrivna
postanvisningar. Den 19 september hade Frostell erhållit likvid från två av
de å protokollen upptagna och den 21 september från den tredje. Den fjärde
hade inköpt ett matbestick och på så sätt ersatt sin persedel. Nu hade
återstått Granberg, nr 1562 Johnsson och nr 1560 Berglund. Då dessa omkring
den 5 november fortfarande ej inlevererat pengarna och ej heller
muntligt eller skriftligt meddelat att de ej varit betalningsvilliga och ej heller
begärt förnyad utredning angående ersättningen av persedlarna, hade
Frostell tillställt var och en av dem en ny skrivelse. Johnsson och Berglund
hade omedelbart insänt sin likvid, men från Granberg hade fortfarande
ingenting avhörts, förrän Frostell omkring den 15 november inkallats till
bataljonschefen för förhör med anledning av ett av militieombudsmannen
begärt yttrande i saken. Frostell hade då berättat, att han vid två tillfällen
tillskrivit Granberg men ej fått något svar. Frostell erkände att hans sista
skrivelse i stället bort formuleras: »---bliva inkallad för förnyad ut redning.

Beloppet kommer att innehållas å Eder tillkommande terminslön»,
men vidhölle sin åsikt, att Granberg vid Frostens första meddelande hade
bort begära förnyad utredning angående persedelsersättningen, då frågan
säkerligen lösts på ett annat sätt.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 31 januari 1941 följande:

Handlingarna utvisade att åtskilliga felaktigheter blivit begångna vid
handläggningen av ifrågavarande ersättningsärende liksom även av vissa
andra liknande ärenden.

Huruvida omständigheterna vid det tillfälle då Granberg förlorade sin
hjälm — och övriga i ärendet ifrågavarande persedlar förkommo — varit
sådana att hjälmen bort ersättas av Granberg eller kostnaderna därför skolat
stanna å statsverket, vore icke nu föremål för prövning. Bestämmelserna angående
tillvägagångssättet för vinnande av utredning i dylika ersättningsfrågor1
innehölle bland annat att, därest materiel skadats på annat sätt än
genom förslitning eller gått förlorad, vederbörande befälhavare skulle verkställa
undersökning för utrönande av skadans eller förlustens uppkomst samt
huruvida någon kunde anses därför ersättningsskyldig. På grundval av det
vid undersökningen förda protokollet skulle vederbörande förvaltningsmyn 1

Intendenturmaterielreglementet § 18 åberopades; krigsmaterielbestämmelserna innehålla i
§ 8 föreskrifter som såvitt nu är i fråga äro av samma innehåll.

dighet med hänsyn till i saken yppade omständigheter och det skadades eller
förlorades värde bestämma, huruvida undersökning jämväl vid krigsrätt
skulle äga rum eller om kronan själv borde vidkännas skadan eller förlusten.

Av dessa bestämmelser torde det tydligt framgå att den föreskrivna utredningen
vid förhör avsåge att skapa en grundval för det beslut regementschefen
(motsvarande chef) hade att fatta i frågan, huruvida kostnaden för den
förkomna materielen skulle stanna å statsverket eller örn ärendet skulle hänskjutas
till domstols avgörande för att man eventuellt skulle erhålla ett förpliktande
för den enskilde att ersätta statsverket värdet av det förkomna.
Avsikten med förhöret vore däremot icke att man blott skulle klargöra, huruvida
den för vilken materielen förkommit vore villig att ersätta den och att
man, örn han icke vore villig härtill, skulle hava en möjlighet att, genom
att hota med krigsrätt, förmå honom att betala. Detta syntes närmast vara
Sylvans mening. Hans hänvisning till praxis, som i dessa ärenden tyvärr
stundom vore ganska betänklig med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet,
ändrade intet härutinnan.

Sylvan hade, utan att därtill äga någon befogenhet, genom beslut den 9
september 1940 förpliktat Granberg att ersätta den förkomna materielen.
Ifrågavarande beslut syntes hava omfattat åläggande jämväl för andra värnpliktiga
att ersätta för dem förkommen materiel. Sylvan hade anfört att order
utgivits att alla materielfrågor skulle vara fullt uppklarade före manskapets
hempermittering och att han tagit för givet att de som fått tillstånd
att avresa, innan de fått underrättelse om Sylvans beslut örn avskrivning av
materielen skulle ske eller ej, hade att finna sig i Sylvans beslut. Vad Sylvan
sålunda anfört vöre helt betydelselöst. Den för vilken materielen förkommit
kunde förpliktas att ersätta dess värde antingen genom domstols beslut eller
genom eget åtagande, däremot icke genom åläggande av befälhavare.

Sylvan hade, genom sitt felaktiga handläggande av ersättningsärendena,
gjort sig skyldig till ett allvarligt tjänstefel.

Även Frostens åtgärder att, med hot om inkallelse, söka förmå de värnpliktiga
att inleverera ersättning för den förkomna materielen innebure ett
synnerligen allvarligt tjänstefel. Frostell syntes hava utgått ifrån att Sylvans
beslut i ersättningsfrågan varit lagligen tillkommet. Därjämte syntes han
emellertid hava varit av den uppfattningen att de värnpliktiga kunnat, genom
alt påkalla förnyad utredning, få ersättningsfrågan upptagen till ny prövning.
Allt detta saknade uppenbarligen varje grund. Frostell hade förknippat
sin andra uppmaning till Granberg samt värnpliktiga Johnsson och Berglund
med en hotelse att de, örn de icke betalade, skulle bliva inkallade till militärtjänstgöring,
varvid ersättningsbeloppen skulle avdragas å terminslönen.
Det syntes nära nog ofattbart att en underofficer, låt vara att han saknat
större erfarenhet, kunnat tro sig berättigad alt framställa dylika hotelser.
Hans i yttrandet gjorda försök att bortförklara de uttryck han använt syntes
icke göra saken myckel bättre, enär han icke heller ägt hota med inkallelse
till förhör.

Vad Sylvan och Frostell enligt det anförda låtit komma sig till last ansåge
militieombudsmannen innebära tjänstefel av så allvarlig beskaffenhet
alt de uppenbarligen icke kunde undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt ämbetet att vid vederbörlig
krigsrätt ställa Sylvan och Frostell under åtal för dessa tjänstefel samt
därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet. Ämbetet skulle
bereda de värnpliktiga, vilka på grund av Sylvans obehöriga beslut och genom
Frostens påtalade åtgärder fått ersätta för dem förkommen materiel,
tillfälle att mot Sylvan och Frostell föra den talan, vartill de kunde anse
sig berättigade.

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Sylvan
och Frostell under tilltal vid Jämtlands fältjägarregementes krigsrätt under
yrkande om ansvar å dem enligt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad
militieombudsmannen lagt dem till last. Vid krigsrätten utreddes att förutom
Granberg nio värnpliktiga genom Sylvans och Frostens åtgärder fått
ersätta för dem förkommen materiel. Ingen av nämnda värnpliktiga, vilka
samtliga underrättats örn målet, iakttogo inställelse vid krigsrätten. Sylvan
vidhöll sina till militieombudsmannen avgivna förklaringar men medgav att
han förfarit felaktigt därigenom att hans beslut genom en olycklig formulering
kommit att framstå såsom ett domslut, vilket icke varit hans mening.
Han hade endast avsett att de värnpliktiga skulle krävas på ersättning för
den förkomna materielen. Frostell uppgav att han fattat Sylvans beslut som
ett »juridiskt beslut», varigenom Granberg och de andra genom lagligen
grundad dom ålagts ersätta materielen.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 14 mars 1941 och utlät sig därvid: I

målet funne krigsrätten utrett att Sylvan i egenskap av bataljonschef
den 9 september 1940 meddelat beslut, varigenom Granberg såsom tjänstgörande
vid ett av de i bataljonen ingående kompanierna jämte andra värnpliktiga
ålagts ersätta kronan värdet av för dem förkommen materiel, ävensom
att Frostell såsom kompaniadjutant genom särskilda skrivelser till såväl
Granberg som andra värnpliktiga anmodat dem att genast insända de belopp,
som de enligt bataljonschefens beslut ålagts utgiva till kronan för
förkommen materiel, vid risk att eljest bliva omedelbart inkallade lill militärtjänstgöring,
då beloppen skulle avdragas å dem tillkommande terminslön.
På grund härav och då såväl Sylvans som Frostens berörda åtgöranden,
på sätt militieombudsmannen i målet gjort gällande, inneburit tjänstefel, prövade
krigsrätten rättvist att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma
envar av Sylvan och Frostell att för vad de sålunda låtit komma sig till
last undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

23. Åtal mot bataljonsadjutant för att han skulle hava gjort sig skyldig

till oförstånd i tjänsten genom det sätt på vilket han verkställt en av
bataljonschefen given order.

I en den 31 mars 1941 hit inkommen skrift anförde värnpliktige nr 325
Liefvendahl bland annat följande:

Sedan Liefvendahl varit kommenderad till vakttjänstgöring från klockan
19 den 28 mars 1941 till samma klockslag den 29 i samma månad hade
han klockan 19.30 sistnämnda dag kallats upp till 1. adjutanten å den bataljon
han tillhörde och beordrats att gå eller åka skidor till en förläggning
för att lämna 7 dagliga tidningar. Eftersom Liefvendahl icke kunde åka skidor
hade han blivit nödsakad att gå till fots. Avståndet till ifrågavarande
förläggning vore 1 Vz mil om nian följde landsvägen och 6 km om man
ginge en genväg över en isbelagd sjö. Ordern hade innehållit att han skulle
gå över isen, men då han ansett det alltför riskabelt att gå över okänd is i
10 graders kyla, mörker och snöyra hade han gått landsvägen. Han hade
återkommit till sin förläggning på natten klockan 0.20. Liefvendahl framställde
den frågan huruvida det kunde anses riktigt att han behandlats
på detta sätt.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till bataljonschefen anhållit om
upplysningar i ärendet, inkom tjänstförrättande bataljonschefen, ryttmästaren
E. B. von Bornstedt med viss utredning, innefattande yttranden av bataljonschefen,
1. adjutanten löjtnanten greve C. J. C. Piper, 2. adjutanten landstormslöjtnanten
Gösta Bonde och furiren Erland Holmqvist:

Bataljonschefens yttrande var av följande innehåll:

Ifrågavarande tidningar, som av bataljonschefen inköpts för manskapets
på 3. skvadronen räkning, hade anlänt till bataljonsstabens förläggning den
29 mars omkring klockan 19. För att skvadronen, som förlagts på andra
sidan örn den av Liefvendahl omnämnda sjön, icke skulle bliva utan tidningar
hade bataljonschefen givit order åt sin 1. adjutant löjtnanten Piper att tidningarna
skulle medelst skidlöpare översändas till skvadronen. Vägsträckan
över sjön vore 3.5 kilometer, isen hade varit , cirka 80 cm tjock och hade
dagligen trafikerats av hästdragna slädar. Några vakar eller råkar, som
kunde innebära något riskmoment, hade icke funnits. Skaren på snön hade
dessutom varit så stark, att den burit fotgängare.

Löjtnanten Piper yttrade:

Den 29 mars klockan 19.15 hade han genom bataljonskommissarien erhållit
order från bataljonschefen att skidlöpare skulle sändas över isen lill
3. skvadronens förläggning med tidningar. Piper hade omedelbart meddelat
bataljonskommissarien att furiren Holmqvist och Liefvendahl skulle gå.
Piper hade nämligen ansett det lämpligast att sända två man. Efter en stund
hade Liefvendahl kommit till Piper och anmält, att han ej kunde gå på
skidor, då han aldrig lärt sig detta. Liefvendahl hade samtidigt erbjudit sig
att gå till fots över isen. Piper hade visat honom var skvadronen legat för 4—418761.

Militieombudsmanncns ömhet sberättelse.

lagd, varefter Liefvendahl avlägsnat sig. Klockan 21.30 hade Piper telefonerat
till skvadronen för att efterhöra, om de båda männen varit där; det
hade då meddelats, att de lämnat tidningarna omkring klockan 21. Piper
hade anmodat dagofficeren, att anmäla för Piper, när de återvänt till
förläggningen. Klockan 0.30 hade dagofficeren anmält, att de återvänt, varvid
Liefvendahl även avlämnat kvitto på att tidningarna mottagits av skvadronen.
Piper hade frågat Liefvendahl, varför det tagit så lång tid att gå
över isen. Liefvendahl hade svarat, att han gått landsvägen, vilket vore
betydligt längre. Piper hade då fått den uppfattningen, att han gått över
isen på utvägen, vilket tagit endast hälften så lång tid som vägen hem,
vilken tagit cirka tre timmar. Någon risk alt gå över isen hade icke funnits,
då förbandet dagligen bedrivit övningar å densamma och isen varit 80
cm tjock.

Landstormslöjtnanten Bonde intygade »såsom närvarande vid händelseförloppet»
riktigheten av Pipers uppgifter.

Furiren Holmqvist yttrade;

Han hade erhållit order att åka skidor till 3. skvadronens förläggning
tillsammans med Liefvendahl. De hade träffats i allén utanför förläggningen,
där Liefvendahl förklarat, att han hade skoskav, att han därför ej ville åka
skidor samt att han ej ville gå över okänd is; dessutom vore han ovan vid
skidåkning. De hade därefter beslutat att gå landsvägen och hade startat
klockan 19.30. Under vägen hade de mött en lastbil, med vilken de fått åka
ända fram. De hade lämnat tidningarna omkring klockan 21 och återvänt
till fots. Vid hemkomsten hade de lämnat ett kvitto, som de erhållit vid
skvadronen, på att tidningarna mottagits. Därefter hade de gått till sina förläggningar.
Klockan hade vid hemkomsten varit 24. I

I skrivelse till bataljonschefen den 21 maj 1941 anförde militieombudsmannen
därefter:

Mot bataljonschefens order att på aftonen ilrågavande dag skidlöpare
skulle sändas över isen till 3. skvadronens förläggning med de för skvadronen
avsedda tidningarna syntes ingen berättigad erinran kunna göras.
Enligt de upplysningar som i ärendet förelåge angående isens tjocklek och
styrka syntes ur denna synpunkt ingen risk hava förelegat för den som
skulle erhålla uppdraget. Med hänsyn till den jämförelsevis korta våglängden
över sjön borde skidlöpare även kunna genomföra uppdraget snabbt. Vid
verkställandet av bataljonschefens order hade löjtnanten Piper emellertid
förfarit i hög grad olämpligt. Detta omdöme avsåge icke hans beslut att
sända två man med tidningarna i stället för blott en, emedan denna åtgärd
kunde anses motiverad av det rådande mörkret och väderleksförhållandena
(enligt Liefvendahls uppgift hade det rått snöyra). Då Piper erhöll Liefvendahls
anmälan om att Liefvendahl icke kunde åka skidor, emedan han
aldrig lärt sig detta, hade Piper emellertid bort taga läget under förnyad
omprövning. Även om Liefvendahl, såsom Piper uppgivit, erbjudit sig att gå

till fots med tidningarna, hade Piper icke utan vidare bort godtaga detta
erbjudande. För det första hade bataljonschefens order innehållit att tidningarna
skulle överbringas med skidlöpare; för det andra hade Piper bort
inse att det skulle taga orimligt lång tid för en fotgängare att utföra uppdraget
även om han ginge den kortaste vägen, nämligen över isen. Piper
hade i stället bort överväga om det kunde anses försvarligt att sända furiren
Holmqvist ensam med tidningarna och, örn han fortfarande funnit att två
man borde sändas, utse en andra skidlöpare för uppdraget i Liefvendalils
ställe. Att Piper själv insett, att de vidtagna anordningarna icke varit lämpliga,
syntes militieombudsmannen framgå av Pipers telefonpåringning till
skvadronen och hans tillsägelse till dagofficeren att anmäla när Holmqvist
och Liefvendahl återkommit från sitt uppdrag. Då militieombudsmannen
ansåge att Piper genom vad som påtalats visat en allvarlig brist i omdömet,
hade militieombudsmannen icke velat låta detsamma passera utan beivran.
Emellertid ansåge militieombudsmannen saken icke vara av den vikt att
prövning av domstol erfordrades. Militieombudsmannen anmälde därför
Piper för bataljonschefen till erhållande av lämplig tillrättavisning eller bestraffning.

* *

❖

Som bataljonen emellertid trätt under sekundchefens för Livregementet
till häst omedelbara befäl, överlämnades militieombudsmannens skrivelse till
nämnde chef. Denna anmälde i skrivelse den 10 juli 1941, att det med
hänsyn till vad företagen utredning givit vid handen syntes tveksamt, huruvida
den av Piper vidtagna åtgärden vore sådan att den för honom skulle
kunna medföra laga ansvar, samt att han fördenskull hänskjutit målet till
regementets krigsrätt. Vid krigsrätten framställde vederbörande krigsfiskal
ansvarsyrkande mot Piper i enlighet med militieombudsmannens skrivelse
till bataljonschefen.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 10 juli 19M och utlät
sig därvid:

Enär Piper genom sin i målet ifrågavarande åtgärd icke kunde anses hava
på sätt mot honom påståtts gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, alltså
funne regementskrigsrätten den mot honom förda talan icke kunna bifallas.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 29 juli 1941 uppdrog militieombudsmannen
åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över utslaget
under yrkande att krigshovrätten måtte, med ändring av regementskrigsrättens
utslag, bifalla mot Piper framställt ansvarsyrkande. Till stöd för besvären
skulle ämbetet anföra följande:

Det stöde i målet fast att Piper givit Liefvendahl och Holmqvist order att
från bataljonens förläggning lill 3. skvadronens förläggning överbringa
vissa tidningar trots att Piper fått klart för sig att av de båda endast Holmqvist
kunnat åka skidor och att sålunda antingen Liefvendahl eller också

både Liefvendahl och Holmqvist vid orderns verkställande måste gå till fots.
Även om Piper i sin egenskap av 1. bataljonsadjutant haft befogenhet att
vidtaga jämkningar i den av bataljonschefen givna ordern, vilken innehållit,
att tidningarna skulle överbringas medelst skidlöpare, måste den av Piper
vidtagna anordningen med hänsyn till omständigheterna framstå såsom i
hög grad olämplig. En förklaring till densamma kunde emellertid ligga däri,
att kommenderingen, trots Pipers bestridande därav, varit avsedd såsom en
straffkommendering för den försummelse Liefvendahl enligt vad regementskrigsrättens
protokoll utvisade tidigare låtit komma sig till last.

Krigshovråtten meddelade utslag på besvären den 3 oktober 1941 och
fann därvid ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

24 och 25. Försummelser av kompanichef och tjänstförrättande kompanichef
vid handläggning av ärende som remitterats till dem från militie ombudsmannen.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anmälde värnpliktige nr 3407
45/39 Nils Arvid Nilsson att han blivit misshandlad av löjtnanten i ingenjörtruppernas
reserv U. Helmers. Sedan vederbörande chef i skrivelse den
18 september 1940 anmodats att inkomma med utredning med anledning
av innehållet i skriften återkom denna den 23 i samma månad, fogad vid
en av Nilsson till militieombudsmansexpeditionen insänd, den 21 september
dagtecknad skrift. Den 25 september återställde militieombudsmannen anmälningsskriften
till kompanichefen för att vara tillgänglig vid den begärda
utredningen. Den 19 oktober 1940 inkom från kompanichefen en den 17 i
samma månad dagtecknad skrivelse, däri anmäldes att Helmers från och
med den 23 september tjänstgjort vid annat förband och att kompanichefen
därför vore förhindrad att verkställa den begärda utredningen.

Sedan utredningen angående Helmers förseelse verkställts genom förd el -ningschefens försorg, ålades Helmers den 10 december 1940 disciplinstraff
av arrest utan bevakning i fyra dagar (se ämbetsberättelsen till 1941 års
lagtima riksdag sid. 139 f.).

I skrivelse till kompanichefen den 19 oktober 1940 anmodade militieombudsmannen
denne att skyndsamt inkomma med förklaring rörande anledningen
till att han icke tidigare anmält att han varit förhindrad att vidtaga
av mig begärda åtgärder i ärendet.

Med anledning härav inkom den 23 oktober 1940 yttrande från kompanichefen
kaptenen i ingenjörtruppernas reserv D. Morberg, vilken därvid anförde: Då

militieombudsmannens skrivelse av den 18 september kommit Mor -

berg tillhanda, hade han anmodat sin äldste plutonchef löjtnanten i ingenjörtruppernas
reserv G. Braathen att före Helmers avgång från kompaniet, den
22 september, verkställa anbefalld utredning. Morberg hade nämligen den 20
september rest till Stockholm på tjänstledighet, varför utredningen ej medhunnits
före hans avresa. Morberg hade återkommit till kompaniet den 28
september, varvid han tagit del av militieombudsmannens skrivelse av den
25 i samma månad. Helmers hade då lämnat kompaniet. På grund av brådskande
förberedelser med de värnpliktigas hempermittering, varunder Braathen
tjänstgjorde som hemföringsbefäl, och därefter Braathens tjänstledighet
i omedelbar anslutning härtill till och med den 6 oktober samt Morbergs
egen tjänstledighet från och med den 6 till och med den 13 oktober hade
saken ej upptagits till behandling förrän omedelbart före den 17 oktober
då skrivelse avlåtits till militieombudsmannen.

I fråga om anledningen till att den anbefallda utredningen icke verkställts
före Helmers avresa från kompaniet hänvisade Morberg till ett yttrande av
Braathen, däri denne anförde:

När Morberg den 20 september 1940 avreste för tjänstledighet hade han
överlämnat befälet till Braathen samt beordrat denne att bl. a. föranstalta
om förhör med Helmers och Nilsson. Vid förhöret skulle upprättas protokoll
i vanlig ordning, avsett att tjäna vederbörande till ledning vid fattande
av beslut om de åtgärder som borde vidtagas mot Helmers med anledning
av Nilssons anmälan. Omkring den 22 september hade Helmers förelagt
Braathen en av Nilsson undertecknad, bevittnad skrift, däri Nilsson förklarade
sig av fri vilja återtaga sin till militieombudsmannen gjorda anmälan
mot Helmers. Då Nilsson sålunda återkallat den anmälan, på grund av vilken
förhöret skulle hållas, hade Braathen ansett sig sakna varje anledning
att hålla förhöret. Braathen hade utgått ifrån att Morberg med hänsyn till
vad som inträffat efter hans avresa icke hade något intresse av att förhöret
hölles. Örn Braathen därvid icke handlat i Morbergs anda vore han givetvis
beredd alt taga konsekvenserna av sitt handlingssätt.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 14 januari 1941 till inspektören för ingenjörtrupperna
följande:

Handläggningen från Morbergs och Braathens sida av ifrågavarande ärende
föranledde i flera hänseenden till erinringar.

I och med att Braathen vid Morbergs avresa övertagit befälet över kompaniet
hade han haft att i förhållande till militieombudsmannen ansvara för
att den begärda utredningen verkställdes. Detta åliggande hade i och för sig
varit oberoende av den särskilda order om verkställande av utredning som
han vid befälets övertagande erhållit av Morberg. Då Nilssons anmälan varit
ställd till militieombudsmannen hade det varit militieombudsmannen och
icke vare sig Morberg eller Braathen som haft att avgöra vad verkan en
återkallelse från Nilssons sida av rapporten mol Helmers skulle äga. Braa -

then hade sålunda förfarit felaktigt genom att på grund av Nilssons återkallelse
underlåta att verkställa den anbefallda utredningen. Han hade även
förfarit felaktigt genom att till Nilsson överlämna rapporten, vilken Braathen
innehaft allenast på remiss från militieombudsmannen. Även Morberg
hade gjort sig skyldig till tjänstefel genom att underlåta att så fort ske kunnat
underrätta militieombudsmannen örn att utredningen, på grund av vad
som inträffat, icke längre kunde verkställas av honom. Han hade medgivit
att han återkommit till sitt kompani den 28 september och då erhållit kännedom
om ärendets läge. Meddelandet till militieombudsmannen örn att han
varit förhindrad att verkställa begärd utredning hade emellertid icke expedierats
förrän den 17 oktober. Morberg hade som skäl för dröjsmålet anfört,
att brådskande förberedelser för de värnpliktigas hemförlovning pågått
och att han själv och Braathen i olika omgångar åtnjutit tjänstledighet.
Sistnämnda omständighet syntes militieombudsmannen ingalunda kunna av
Morberg anföras till försvar för hans försummelse. I ett stort antal av militieombudsmannen
handlagda ärenden rörande klagomål av manskap över förvägrad
tjänstledighet hade vederbörande befälhavare i sina remissvar framhållit
att tjänstledighet och permission icke vore någon soldaten tillkommande
rättighet utan en uppmuntran för välförhållande; tjänstens krav skulle
vidare alltid först tillgodoses. Om de värnpliktigas hempermittering orsakat
mycket arbete för kompaniets ledning och det därjämte förelegat andra
ärenden till handläggning hade Morberg bort iakttaga en starkare begränsning
av tjänstledigheten främst för sig själv men även för Braathen och det
övriga befäl som erfordrats för ett behörigt skötande av de kompaniledningen
åvilande göromålen. Detta hade Morberg icke gjort utan i stället anfört
tjänstledigheterna till försvar för att han icke medhunnit en vederbörlig
handläggning av nu ifrågavarande ärende. Morbergs och Braathens förseelser
ansåge militieombudsmannen vara av den art att han icke kunde
undgå att lagligen beivra dem. Då det emellertid icke syntes erforderligt att
hänskjuta prövningen av ansvarsfrågan till krigsrätt — där så icke skulle
visa sig erforderligt med hänsyn till innehållet i 187 § strafflagen för krigsmakten
— hade militieombudsmannen velat för inspektören för ingenjörtrupperna
anmäla Morberg och Braathen till erhållande av disciplinär bestraffning.
Skulle Morberg och Braathen med hänsyn till sina tjänstgöringsförhållanden
icke kunna av inspektören för ingenjörtrupperna bestraffas,
anhölles att ärendet måtte överlämnas till vederbörande befälhavare för bestraffningsåtgärd
eller för hänskjutande av ansvarsfrågan till krigsrätts avgörande.

tit

Sedan skrivelsen av inspektören för ingenjörtrupperna överlämnats till
chefen för Värmlands regemente, vilken Morberg och Braathen dåmera i
disciplinärt hänseende vore underställda, ålade nämnde regementschef den 4
februari 1941 envar av Morberg och Braathen jämlikt 130 § strafflagen för

krigsmakten för oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt disciplinstraff av
arrest utan bevakning i en dag.

Bestraffningsbeslutet överklagades av Morberg. Genom utslag den 25 juni
1941 fann krigshovrätten emellertid besvären icke kunna upptagas till prövning
såsom med allmänna posten insända till krigshovrätten.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

26. Åtal mot chef för personalavdelning vid depå (tillika depåchef) för
försummelse vid expedierandet till fältförband av generalorder rörande
hemförlovning av viss värnpliktig.

I en den 26 november 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 269 44/32 Karl Y. Lindblom bland annat:

Han hade varit inkallad till militärtjänstgöring under tiden den 11 april—
den 6 september 1940 och därvid tjänstgjort vid ett av Södermanlands regemente
uppsatt självständigt kompani. Enär Lindbloms arbetsgivare, Eskilstuna
Fabriks AB., i april 1940 till Konungen ingivit ansökan örn Lindbloms
befrielse från militärtjänstgöring med hänsyn till arten av det arbete han i
bolagets tjänst utförde, hade Lindblom i juli 1940 hos sin plutonchef efterhört,
huruvida något besked örn bans hemförlovning kommit kompaniet tillhanda,
men fått nekande svar. Emellertid hade bolagets ansökan bifallits
redan den 25 juni 1940. Lindblom hade fått veta detta först då han vid sin
hemkomst den 6 september fått se sin till bostaden översända inskrivningsbok.
Lindblom ansåge, att han genom förelupet fel i fråga örn delgivningen
nied honom av Kungl. Maj:ts beslut på bolagets ansökan oriktigt kvarhållits
i militärtjänst under tiden den 26 juni—den 6 september 1940. Han anhölle
därför om militieombudsmannens bistånd för att av den skyldige erhålla
ersättning för den arbetsinkomst han under nämnda tid gått förlustig.

Sedan från chefen för Södermanlands regemente infordrats utredning i
ärendet, anförde regementschefen översten Gustaf Berggren bland annat:

Lindblom hade tidigare hos honom anhållit örn ersättning för förlust genom
att han icke i rätt tid blivit hemförlovad. Berggren hade då låtit verkställa
utredning, vars resultat han meddelat Lindblom. Av utredningen hade
i huvudsak framgått följande. Sedan generalorder av den 20 juni 1940 angående
hemförlovning av Lindblom och en annan värnpliktig, tillhörande fältregementet,
inkommit till regementets depå, hade chefen för personalavdelningen
därstädes överstelöjtnanten R. Lindblad den 22 juni 1940 översänt meddelande
angående båda de värnpliktigas hemförlovning till chefen för fältregementet
men icke till Lindbloms kompani, ehuru detta utgjorde ett
självständigt förband. Vid fältregementet, dit meddelandet inkommit den 24
juni 1940, hade man använt sig av meddelandet angående den värnpliktige,

som tillhörde fältregementet, men icke ansett sig hava någon anledning att
befatta sig med meddelandet i vad det rörde Lindblom, enär av meddelandet
framgått att denne tillhörde ifrågavarande kompani och man haft skäl
förmoda att personalavdelningen direkt underrättat jämväl kompaniet. Vid
fältregementet hade man för övrigt icke haft tillgång till kompaniets fältpostadress.
Varken chefen för kompaniet eller fältregementet kunde således
göras ansvarig för det inträffade, utan detta vore helt beroende på ett förbiseende
vid depåregementets personalavdelning. Med hänsyn därtill att av
fredsregementet uppsatts ett stort antal självständiga förband med skilda förläggningsplatser
och att ett mycket stort antal värnpliktiga i följd därav redovisades
vid depåregementets personalavdelning, vore förbiseendet emellertid
väl förklarligt. Mera oförklarligt vore däremot att Lindblom och hans arbetsgivare
icke gjort sig besvär att hos kompanichefen eller depåregementet efterhöra,
huruvida ansökningen om Lindbloms hemförlovning beviljats. En sådan
hänvändelse skulle ha lett till klarhet i frågan, så mycket säkrare som
ju Lindbloms värnpliktsbok sänts till hans hem. Med hänsyn till vad sålunda
blivit utrett föresloge Berggren, att med saken måtte få bero trots det
vid personalavdelningen begångna felet.

I ett vid Berggrens skrivelse fogat yttrande anförde Lindblad bland annat,
att anledningen till att meddelandet örn Lindbloms hemförlovning icke avlåtits
direkt till Lindbloms kompani varit den att personalavdelningen under
de första månaderna efter regementets omorganisering icke haft andra
fältpostnummer tillgängliga än fältregementets samt att personalavdelningen,
då intet vidare avhörts i ärendet, tagit för givet att skrivelsen kommit rätt
adressat tillhanda.

Sedan Lindblom avgivit påminnelser i ärendet och chefen för armén inkommit
med yttrande däri, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till överbefälhavaren
om dennes utlåtande rörande vissa i ärendet uppkomna spörsmål.
I anledning härav inkom en skrivelse från överbefälhavaren jämte därvid
fogat yttrande av Berggren och en promemoria, upprättad av den vid
tiden för det inträffade tjänstgörande föredraganden å avd. M vid regementets
depå. I promemorian lämnades bland annat en redogörelse för det vid
depån tillämpade systemet för underrättelsers utsändande i fall sådana som
det nu ifrågavarande, varvid uppgavs att detta system hela tiden fungerat
utan anmärkning utom i fråga om meddelandet angående Lindbloms hemförlovning.
Översten Berggren åberopade den nämnda promemorian och
framhöll därjämle, att enär Lindblad samtidigt som han fungerat såsom chef
för personalavdelningen även varit depåchef och i denna egenskap haft tillgång
till samtliga erforderliga handlingar, förhandenvarande utvägar icke
syntes hava anlitats för erhållande av fältpostnumret till Lindbloms kompani.

Överbefälhavaren anförde i sitt utlåtande, att personalavdelningen vid regementets
depå otvivelaktigt begått ett fel, då meddelande, som avsett ifrågavarande
kompani, sänts till fältregementet, att ett sådant misstag vore förklarligt
med hänsyn till det mycket stora antal ärenden, som personalavdel -

ningen vid ifrågavarande tidpunkt haft att expediera, samt att det syntes
bero på det ringa intresse, Lindblom själv och hans arbetsgivare visat, att felet
icke blivit tidigare rättat.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 29 april 1941 följande:

Av vad sålunda i ärendet förekommit framginge att Lindblom i följd av
felaktig expediering av en den 20 juni 1940 given generalorder örn hans hemförlovning
kvarhållits i militärtjänst till den 6 september 1940, att felet i fråga
om expedieringen begåtts vid personalavdelningen vid regementets depå samt
att Lindblad, vilken i sin egenskap av chef för personalavdelningen handlagt
ärendet örn orderns vidarebefordran, vore för felet ansvarig. Väl förelåge,
såsom i avgivna yttranden anförts, anledning att anse det av Lindblad begångna
tjänstefelet såsom ringa med hänsyn till det stora antal ärenden han såsom
chef för avdelningen haft att handlägga, men då enskild rätt genom felet
förnärmats, funne militieombudsmannen sig icke kunna undgå att bringa målet
under domstols prövning. Militieombudsmannen uppdroge därför åt ämbetet
att vid den krigsdomstol, under vilken Lindblad lydde, låta anhängiggöra
och utföra åtal mot Lindblad och därvid yrka ansvar å honom jämlikt
lag och sakens beskaffenhet. Det ålåge åklagaren att underrätta Lindblom
örn åtalet, så att han bleve i tillfälle att mot Lindblad framställa de ersättningsanspråk,
för vilka han kunde anse sig hava fog.

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Lindblad
under tilltal inför regemenfskrigsrätten vid Södermanlands regemente
under yrkande om ansvar å honom enligt 130 § strafflagen för krigsmakten
för vad militieombudsmannen i målet lagt Lindblad till last. Lindblom
inställde sig vid krigsrätten samt yrkade ersättning av Lindblad för minskad
arbetsförtjänst med tillhopa 300 kronor. Lindblad bestred varje ersättningsskyldighet.

Regemenfskrigsrätten meddelade utslag i målet den 26 juni 19bl och utlät
sig därvid:

I målet vore utrett och styrkt, att Lindblom i följd av felaktig expediering
av en den 20 juni 1940 given generalorder om hans hemförlovning den 25
juni samma år kvarhållits i militärtjänst till den 6 september 1940, att felet
i fråga om expedieringen begåtts vid personalavdelningen vid regementets
depå samt att Lindblad, vilken i sin egenskap av chef för personalavdelningen
handlagt ärendet örn orderns vidarebefordran, vore för felet ansvarig. Med
hänsyn till omständigheterna finge det av Lindblad begångna tjänstefelet an -

ses som ringa. På grund av det anförda prövade regementskrigsrätten rättvist
döma Lindblad jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse av
tjänsteplikt till arrest utan bevakning två dagar. Genom den felaktiga expedieringen
hade vållats, att Lindblom icke kommit att utföra det arbete, som
ansetts för försvaret mera angeläget än honom eljest åvilande militärtjänstgöring,
utan i stället denna tjänstgöring. Detta hade för Lindblom medfört
förlust. Regementskrigsrätten funne emellertid den begångna förseelsen icke
vara av sådan beskaffenhet, att Lindblad därigenom ådragit sig skyldighet
att ersätta berörda förlust. Skadeståndsyrkandet kunde alltså icke bifallas.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

27. Befälhavare har underlåtit att i vederbörlig ordning handlägga till
honom ingiven framställning som varit ställd till högre befälhavare.

I en den 5 februari 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige furiren nr 145 58/38 Harry Hassö följande:

Hassö, som sedan den 8 december 1939 fullgjorde militärtjänstgöring, hade
den 21 december 1940 å bataljonsexpeditionen avlämnat en till regementschefen
ställd ansökan om hemförlovning. Därvid hade 2. bataljonsadjutanten
framhållit, att Hassö hade små möjligheter att få sin ansökan beviljad.
Emellertid hade Hassö givetvis förmodat, att hans ansökan skulle behandlas
i laga ordning och vidarebefordras till regementschefen. Hassö hade därför
blivit mycket förvånad då han den 25 januari 1941 från bataljonsexpeditionen
återfått sin ansökan obehandlad med det beskedet, att ansökningen skulle
vara ställd till Kungl. Majit. Enligt Hassös uppfattning hade personalen å
bataljonsexpeditionen förfarit oriktigt genom att icke vidarebefordra ansökningen
till regementschefen för prövning.

Sedan militieombudsmannen med anledning av skriften infordrat utredning
från regementschefen, inkom denne med yttrande av bataljonschefen
majoren G. Ströman ävensom med eget yttrande. Ströman anförde därvid:

I oktober 1940 hade till regementet inkommit en order att i den utsträckning,
som med hänsyn till förbandets utbildningsverksamhet vöre möjlig,
skulle hempermittering ske av sådana värnpliktiga, som före den 30 september
1940 utöver ordinarie fredstjänstgöring fullgjort viss tids tjänstgöring.
Till den med ordern avsedda kategorien av värnpliktiga hade även Hassö hört.
Emellertid hade av den personal, som skolat hemförlovas, övervägande delen,
däribland Hassö, varit specialutbildad. För dessa hade ersättare ej
kunnat uppbringas, och de hade därför ej kunnat hempermitteras. Regementschefen
hade meddelat, att han beträffande nämnda värnpliktiga ej kunde
medgiva någon hempermittering. Två av dem hade ingivit ansökningar
till Kungl. Majit örn uppskov och hempermittering, men ansökningarna ha -

de avslagits. En framställning av Ströman till chefen för armén om hempermittering
av värnpliktiga, tillhörande nämnda kategori, hade förklarats icke
föranleda någon åtgärd. På förfrågan hos regementsstabschefen, huruvida
detta besked borde tolkas så, att chefen för armén överläte till vederbörande
regementschef att fatta beslut, hade lämnats till svar, att så icke vore fallet.
När Hassö den 21 december 1940 inkommit med sin ansökan hade
Ströman på grund av vad han haft sig bekant rörande möjligheterna till
hempermittering omedelbart skrivit på ansökningen, att den icke kunde av
regementschefen bifallas samt att en eventuell ny ansökan skulle ställas till
Kungl. Maj:t. Av 2. adjutanten hade Hassö, då han inlämnade sin ansökan,
gjorts uppmärksam på att densamma icke kunde bifallas. Efter alla de samtal,
som ägt rum beträffande frågan örn hempermittering, hade Hassö säkerligen
också varit införstådd med den av adjutanten uttalade åsikten. Sedan
Hassö erhållit nyssnämnda meddelande hade skriften, på grund av personalombyte
å bataljonsexpeditionen och den rådande brådskan före julen, blivit
liggande obehandlad. Detta vore beklagligt, men Ströman ville framhålla,
att Hassö, ehuru han dagligen besökt expeditionen, icke gjort någon förfrågan
beträffande resultatet av ansökningen.

Regementschefen anförde:

Hassös ansökan hade icke vidarebefordrats till regementschefen. Skälet
syntes hava varit det, att sedan Hassö underrättats om att hans ansökan troligen
icke kunde beviljas, ny ansökan från honom hade avvaktats. Så småningom
hade ärendet fallit i glömska. Emellertid torde genom det felaktiga
förfarandet å bataljonsexpeditionen någon skada icke hava tillskyndats
Hassö.

I skrivelse till regementschefen den 4 mars 1941 anförde militieombudsmannen
därefter:

Av utredningen i ärendet framginge, att Hassö den 21 december 1940 å
bataljonsexpeditionen inlämnat en till regementschefen ställd ansökan örn
hemförlovning, att han därvid underrättats örn att ansökningen troligen ej
kunde beviljas, att ansökningen icke vidarebefordrats till regementschefen
samt att Hassö den 25 januari 1941 från bataljonsexpeditionen återfått sin
ansökan med tillrådan att ställa densamma till Kungl. Maj:t. Även om det
finge antagas, att Hassös ansökan icke skulle hava beviljats av regementschefen,
funne militieombudsmannen likväl Strömans underlåtenhet att vidarebefordra
ansökningen vara en tjänsteförsummelse av den beskaffenhet, att
den borde i laga ordning beivras. Då det emellertid icke syntes erforderligt
att saken bringades under krigsdomstols prövning hade militieombudsmannen
velat för regementschefen, som ägde disciplinär bestraffningsrätt över
Ströman, anmäla denne till erhållande av bestraffning eller tillrättavisning.

* *

Sedan skrivelsen överlämnats till chefen för Dalregementet anmälde denne,
under vars befäl Ströman dåmera ställts, i skrivelse den 28 mars 1941, att
han under hänvisning till bestämmelserna i instruktion för expeditionstjänsten
vid armén mom. 113 meddelat Ströman varning.

28. Åtal mot stabschef för det han underlåtit att vidtaga åtgärder för utredning
av en till hans kännedom kommen olyckshändelse. Underlåtenheten
hade haft till följd att erforderlig utredning senare icke kunnat

verkställas.

I en den 20 januari 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde landsfogden i Värmlands län följande:

Den 30 augusti 1940 hade i Frykeruds socken, där vid tillfället militära
övningar pågått, hemmansägaren Sven Persson å allmän väg blivit påkörd
av en militär motorcyklist, varvid Persson erhållit så svår kroppsskada, att
han måst vårdas å sjukhus under tiden den 30 augusti—den 18 oktober
1940. Olyckshändelsen hade så gott som omedelbart av Perssons son anmälts
för majoren greve Ulf T. C. Sparre, vilken tjänstgjort som stabschef vid ifrågavarande
förband. Sparre hade beordrat bataljonsläkaren Bengt Berglund
att begiva sig till olycksplatsen. Berglund hade efter undersökning av deri
skadade ombesörjt, att denne transporterats till Sunne sjukstuga för vidare
vård. Sparre hade förutom att sända Berglund till olycksplatsen icke vidtagit
någon åtgärd i anledning av den inträffade olyckshändelsen. Ehuru det
funnits anledning antaga, att motorcyklisten färdats ovarsamt, hade Sparre
ej ens sökt utreda vem motorcykilsten vore. Utredning härom syntes numera
ej kunna erhållas. Sven Persson torde vilja framställa skadeståndskrav.
Landsfogden hade ansett Sparres underlåtenhet att verkställa utredning rörande
olycksfallet vara så klandervärd, att saken borde bringas till militieombudsmannens
kännedom.

Vid skrivelsen fogade handlingar rörande en polisutredning i saken utvisade,
att Sparre vid polisförhör den 9 januari 1941 uppgivit:

Han hade, då anmälan om olyckshändelsen ingått, befunnit sig 1,200 å
1,500 meter från olycksplatsen. Som den person, vilken framfört meddelandet,
uppgivit, att den skadade efter påkörningen gående begivit sig till
en omkring 300 meter från olycksplatsen befintlig bostad, hade Sparre bibragts
den uppfattningen, att den påkörde icke varit mera allvarligt skadad.
För att visa hjälpsamhet hade han emellertid beordrat Berglund och sjukvårdsmanskap
till olycksplatsen. Sparre hade icke själv begivit sig dit eller
sett den skadade. Senare hade emellertid Berglund rapporterat, att den påkörde
icke varit svårt skadad men att Berglund likväl låtit transportera honom
till Sunne sjukstuga. Sparre, som vid tillfället varit fullt upptagen av
de pågående militärövningarna och, som nämnt, ej trott olyckan vara av

allvarligare beskaffenhet, hade ej låtit efterforska vem ifrågavarande motorcyklist
vore, ej heller eljest i anledning av olyckshändelsen vidtagit någon
åtgärd eller vidare tänkt på saken. Först då landsfiskalen i Kils distrikt någon
tid senare hemställt om åtgärd i anledning av påkörningen, hade Sparre
låtit verkställa undersökning, varvid det emellertid visat sig omöjligt att utröna
vem som påkört Persson.

Med anledning av innehållet i landsfogdens skrivelse anmodade militieombudsmannen
sekundchefen för Livregementets grenadjärer att inkomma med
yttrande av Sparre.

Med skrivelse den 3 februari 1941 översände nämnde chef till militieombudsmannen
yttrande av Sparre, däri denne ytterligare framhöll vad han vid
polisförhöret anfört som förklaring till sin underlåtenhet att verkställa utredning.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 5 februari 1941:

Av utredningen i ärendet framginge följande. På förmiddagen den 30 maj
1940 hade under militära övningar i Frykeruds socken inträffat en olyckshändelse
i det att en militär motorcyklist påkört och skadat hemmansägaren
Sven Persson i Frykåsen, vilken vid tillfället färdades å cykel. Anmälan om
olyckan hade av den skadades son omedelbart gjorts till majoren Sparre,
vilken var stabschef hos ledaren för övningarna. Sparre hade med anledning
härav ombesörjt att den skadade erhöll läkarvård av bataljonsläkaren
Berglund men hade icke vidtagit någon åtgärd för att utröna hur skadan tillgått
eller ens vem den påkörande motorcyklisten var. Senare på dagen eller
möjligen först påföljande dag hade Berglund anmält för Sparre att den skadade
blivit förd till sjukstuga för erhållande av vård. Ej heller denna anmälan
hade föranlett Sparre att verkställa erforderlig utredning i ärendet.
Det torde oansett de av Sparre anförda omständigheterna hava ålegat honom
att omedelbart efter det anmälan örn olyckshändelsen ingått söka utreda vem
som påkört Persson och sedan utan onödigt dröjsmål verkställa fullständig
utredning beträffande olyckshändelsen eller anmäla förhållandet för högre
chef. Den försummelse att fullgöra tjänsteplikt, vartill Sparre således finge
anses hava gjort sig skyldig, funne militieombudsmannen, särskilt med hänsyn
till de skadeståndsanspråk som av olyckshändelsen kunde föranledas,
vara av den allvarliga beskaffenhet, att den borde i laga ordning beivras.
Militieombudsmannen uppdroge därför åt ämbetet att vid den krigsdomstol
under vilken Sparre lydde anhängiggöra och utföra åtal mot Sparre och därvid
yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet .ställa Sparre
under tilltal vid regementskrigsrätten vid Livregementets grenadjärer under

yrkande om ansvar å honom enligt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt. Vid regementskrigsrätten företeddes
protokoll vid förhör med ett flertal värnpliktiga vilka tjänstgjort såsom motorcykelordonnanser
vid ifrågavarande förband. Vid dessa förhör hade klarhet
icke vunnits örn vem som skadat Persson.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 5 juni 19ål och utlät
sig därvid:

Genom vad Sparre medgivit och vad i övrigt i målet förekommit finge
anses ådagalagt, att Sparre den 30 augusti 1940 under stridsövningar i fält
mottagit underrättelse om kollision mellan en cyklist och en av militär personal
förd motorcykel, att Sparre i anledning därav anmodat bataljonsläkaren
Berglund att tillse den skadade, att Sparre senare erhållit underrättelse
att den skadade förts till Sunne sjukstuga, men att Sparre underlåtit vidtaga
ytterligare åtgärd för utredning om olycksfallet. Regementskrigsrätten
funne Sparres sistnämnda underlåtenhet vara att anse såsom försummelse
i fullgörande av honom åliggande tjänsteplikt, men funne omständigheterna
synnerligen mildrande. Regementskrigsrätten prövade förty rättvist döma
Sparre att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse i fullgörande
av tjänsteplikt undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i
en dag.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

29. Hemvärnsområdesbefälhavare har överskridit sina befogenheter
genom att avskeda hemvärnsmän m. m.

Såsom ombud för hemvämsmannen J. W. Lindberg och sju andra hemvärnsmän
anförde juris utriusque kandidaten Einar Gösling i Stockholm
i en den 17 december 1940 hit inkommen skrift följande:

Nyssnämnda hemvärnsmän tillhörde Maria—Högalids hemvärnsområde,
för vilket arkitekten C. R. Lindström vore befälhavare. Dennes son löjtnanten
i Dalregementets reserv L. Lindström vore anlitad som instruktör
vid ifrågavarande hemvärnsförband. Hemvärnsmännen hade den 8 november
1940 tillställt befälhavaren en skrift, däri de påtalade vissa missförhållanden
beträffande övningarnas bedrivande och förklarade sig, för
den händelse rättelse icke åvägabragtes, anmäla sitt utträde ur hemvärnet.
Dessutom hade de tillställt hemvärnskretsbefälhavarens adjutant, majoren
Winge, en avskrift av nämnda skrift. Med anledning av skriften hade de
mottagit kallelse att å angiven tid den 15 november 1940 inställa sig å hemvärnsområdesbefälhavarens
expedition för att dryfta de i skriften berörda
frågorna. Fyra av dem hade inställt sig å utsatt tid och plats. De hade emellertid
icke blivit mottagna av befälhavaren utan i stället av löjtnanten Lind -

ström. Denne hade börjat sammankomsten med att uppläsa en kompaniorder,
enligt vilken samtliga hemvärnsmän, som undertecknat skriften, vore
avskedade. Därefter hade han i ett till hemvärnsmännen riktat strafftal beskyllt
dem för att hava gjort sig skyldiga till grovt brott mot krigslagarna
genom att tillställa kretsbefälhavarens adjutant en avskrift av skriften samt
förklarat dem vara landsförrädare och sådana individer, som föranlett nederlaget
för Polen och Norge. Löjtnanten hade vidare, då det blivit tal örn
heinvärnsförbandets verksamhetsområde i händelse av krig, yttrat, att denna
hemlighet icke anförtrotts dem, emedan de då skulle hava förrått den.
Dessutom hade löjtnanten gjort det för hemvärnsmännen kränkande uttalandet,
att ingen av dem kunde ladda ett gevär, och han hade förklarat
sig sakna intresse för deras civila arbete, som icke finge utgöra hinder för
hemvämsutbildningens bedrivande. Anförandet hade avslutats med yttrandet,
att hemvärnsmännen liknade käringar, som bäst passade att sitta vid
spisen och prata »skit». Ett försök från en av hemvärnsmännen att framföra
sina synpunkter avbröts med ett »Tig karl!», varefter samtliga formligen
blevo utkörda ur lokalen.

Sedan militieombudsmannen från hemvärnschefen infordrat utredning i
ärendet, översände denne med skrivelse den 17 januari 1941 yttrande av
löjtnanten Lindström ävensom protokoll över förhör med hemvärnsområdesbefälhavaren
Lindström samt befäl och manskap inom förbandet.

Hemvämsområdesbefälhavaren Lindström uppgav vid förhör inför överstelöjtnanten
A. Sandmark:

Han hade den 15 november 1940 klockan 19, till vilken tid de missnöjda
hemvärnsmännen kallats att inställa sig å expeditionslokalen, befunnit sig
därstädes, men ingen av de kallade hade inställt sig. Detta hade berott därpå,
att hans son, honom ovetande, samlat de tillstädeskomna hemvämsmännen
i den bredvid expeditionen belägna förrådslokalen. Löjtnanten hade icke
haft något uppdrag att å hemvärnsområdesbefälhavarens vägnar behandla
de frågor, som stodo i samband med den gjorda anmälan. Den kompaniorder,
som löjtnanten, hemvämsområdesbefälhavaren ovetande, kommit över
och uppläst för hemvärnsmännen, hade innehållit, att vissa uppräknade hemvärnsmän
utgått ur hemvärnet. Bland de uppräknade hade varit samtliga
de, som i skriften till hemvämsområdesbefälhavaren anmält sitt utträde, med
undantag för en hemvärnsmän Sjöblom, som ringt upp befälhavaren och
sagt sig icke vilja vara med bland anmälarna. Vid avfattandet av kompaniordern
hade befälhavaren förbisett, att Lindberg varit anställd genom kontrakt
och således om sitt utträde måst göra framställning till vederbörande inskrivningsbefälhavare.
Sjöblom hade också varit anställd genom kontrakt.
Beträffande de övriga missnöjda hemvärnsmännen, vilka icke varit kontrakterade,
ansåge sig befälhavaren hava varit oförhindrad att bevilja dem
utträde. Under den tid de tillstädeskomna hemvärnsmännen varit samlade
i förrådslokalen, hade befälhavaren icke besökt lokalen i vidare mån än
att han från dörröppningen frågat efter kompaniadjutanten E. V. Gille. Iian
hade således icke den 15 november 1940 sammanträffat med hemvärnsmän -

nen, och han hade därefter icke vidtagit några åtgärder för att höra dem,
som låtit ingiva klagoskriften. Eftersom han varit okunnig om att kompaniordern
upplästs hade han ansett sig oförhindrad rätta felaktigheten däri genom
att utfärda en ny order, däri Lindbergs namn icke förekommit, samt
den 18 november 1940 meddelat de övriga, som anmält sitt utträde, bifall
därtill. Samma dag hade han till hemvärnskretsbefälhavarens adjutant anmält,
att de, som anmodats inställa sig till sammanträdet å expeditionen,
uraktlåtit detta. Den 20 november 1940 hade han ingått till vederbörande
inskrivningsbefälhavare med anhållan, att kontrakten för Lindberg och
Sjöblom måtte hävas.

Sandmark lämnade följande kompletterande upplysningar till förhörsprotokollet: Med

anledning av hemvärnsområdesbefälhavarens till inskrivningsbefälhavaren
inkomna framställning om hävande av Lindbergs och Sjöbloms kontrakt,
hade inskrivningsbefälhavaren anmodat dem att, därest de fortfarande
önskade utträda ur hemvärnet, till honom ingiva skriftlig anmälan därom.
Någon sådan hade sedan icke inkommit till inskrivningsbefälhavaren. Lindberg
och Sjöblom kvarstode således i hemvärnet.

Sedan klagandena beretts tillfälle taga del av den från hemvämschefen inkomna
utredningen, inkommo de med en skrift, däri de dels framställde anmärkningar
beträffande hemvärnsområdesbefälhavarens sätt att sköta expeditionsgöromål
och uppgåvo, att till följd av hans vid flera tillfällen obalanserade
uppträdande vid befälsföring många av hemvärnsmännen utträtt
ur organisationen, dels i anslutning till tidigare klagomål anförde bland annat
följande:

De ansåge det uppenbart, att löjtnanten handlat i samförstånd med sin fader,
vilken för övrigt under sammankomsten öppnat dörren till förrådslokalen
och frågat efter en av de närvarande, samt att löjtnantens anförande haft
karaktären av ett strafftal med anledning av den till hemvärnsområdesbefälhavaren
ingivna skriften. Den 17 januari 1941 hade Sjöblom och Lindberg
från hemvärnsområdesbefälhavaren erhållit telefonmeddelande, att därest de
önskade kvarstå i hemvärnet, så skulle de underteckna en handling, som han
i så fall komme att tillställa dem. De mottogo sedan nämnda handling, enligt
vilken de med återtagande av sitt yrkande skulle anhålla att få kvarstå som
medlemmar. I

I skrivelse den 31 mars 1941 till befälhavaren för Stockholms inskrivningsområde
anförde militieombudsmannen därefter följande:

I ärendet vore följande utrett. Hemvärnsområdesbefälhavaren i Maria—
Högalids hemvärnsområde i Stockholm, arkitekten C. R. Lindström, hade
genom kompaniorder den 15 november 1940 meddelat avsked åt fem av de
sex hemvämsmän som i skrivelse den 5 november 1940 framställt vissa erinringar
mot verksamheten inom hemvämsområdet. Sedan C. R. Lindström
erfarit, att bland de fem avskedade en varit anställd med kontrakt, hade han

utfärdat ny kompaniorder om avskedet, vari den kontraktsanställdes namn
icke förekom. Jämlikt 10 § i hemvärnskungörelsen avgjordes frågor om antagande
och avskedande av hemvärnsmän av vederbörande inskrivningsbefälhavare.
Att i detta författningsrum endast omförmäldes avsked för hemvärnsmän,
som antagits medelst kontrakt, kunde givetvis icke berättiga hemvärnsområdesbefälhavaren
att avskeda hemvärnsmän, med vilka kontrakt
ännu icke ingåtts. Genom sin berörda åtgärd hade C. R. Lindström uppenbarligen
överskridit sina befogenheter. Ehuru de ifrågavarande hemvärnsmännen
enligt kallelse av C. R. Lindström inställt sig å kompanilokalen den
15 november 1940, hade C. R. Lindström icke vidtagit någon åtgärd för att
höra dem angående deras anmärkningar. Det vöre utrett, att C. R. Lindström
besökt förrådslokalen medan hans son sistnämnda dag hållit sitt i ärendet
omförmälda yttrande till hemvärnsmännen. Han kunde sålunda icke vara
okunnig örn vad där förekommit och framför allt icke om att hemvärnsmännen
kommit tillstädes för det ändamål, vartill de kallats. G. R. Lindströms
uppgift att hans son icke handlat i samförstånd med honom syntes på grund
härav och av vad i ärendet i övrigt förekommit icke förtjäna tilltro. Genom
sin uppenbara underlåtenhet att genom inskridande söka råda bot på det
inom förbandet uppkomna missnöjet hade C. R. Lindström visat sig föga
vuxen sin uppgift som hemvämsområdesbefälhavare, Med hänsyn till vikten
av att hemvärnsrörelsen handhades med största omsorg och oväld hade militieombudsmannen
ansett sig icke kunna underlåta att beivra det oförstånd
och den oskicklighet i tjänsten, som C. R. Lindström i förevarande fall ådagalagt.
Då det emellertid icke syntes erforderligt, att saken bringades under
domstols prövning, hade militieombudsmannen velat för inskrivningsbefälhavaren,
som ägde disciplinär bestraffningsrätt över C. R. Lindström, anmäla
denne till erhållande av bestraffning eller tillrättavisning.

I skrivelse den 25 april 1941 anmälde inskrivningsbefälhavaren att han
samma dag meddelat C. R. Lindström varning för oförstånd i tjänsten ävensom
att Lindström på därom gjord ansökan entledigats från befattningen
såsom hemvämsområdesbefälhavare.

30. Åtal mot tygmästare i fästning för försummelse i fråga örn anskaffande

av viss materiel m. m. I

I en den 9 januari 1941 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
kaptenen Gustaf Bernhardt tygmästaren i Karlskrona fästning överstelöjtnanten
Alfred Sjöqvist för tjänsteförsummelse i olika hänseenden. Sedan
utredning verkställts, uppdrog militieombudsmannen i skrivelse till över5—A18761.
Militieombudsmannens ämbetsberällelse.

krigsfiskalsämbetet den 7 juni 1941 åt ämbetet att ställa Sjöqvist under tilltal
för tjänstefel bestående i försummelse beträffande anskaffande av tändspetsar
till vissa kulsprutor, försummelse beträffande bortflyttning av ett
parti sprängämnen och försummelse beträffande anskaffning av viss övningsmateriel.

* *

Till fullgörande av det sålunda erhållna uppdraget lät överkrigsfiskalsämbetet
ställa Sjöqvist under tilltal vid regementskrigsrätten vid Karlskrona
kustartilleriregemente under yrkande om ansvar å honom jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för vad han enligt åtalsinstruktionen låtit komma
sig till last. Sjöqvist bestred åtalet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 10 september 1941 och
anförde därvid bland annat:

Vad anginge åtalet mot Sjöqvist för försummelse beträffande anskaffning
av viss övningsmateriel vittnade visserligen det sätt varpå ifrågavarande ärende
behandlats örn brister hos tygförvaltningen, men med hänsyn till omständigheterna
i målet funne krigsrätten dock Sjöqvist icke vara övertygad om
att hava vid behandling av ifrågavarande ärende gjort sig skyldig till förfarande
av beskaffenhet att för honom medföra ansvar. I övrigt prövade krigsrätten
rättvist på det sätt bifalla åtalet att Sjöqvist jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten dömdes att för vad han låtit komma sig till last undergå
arrest utan bevakning i tre dagar. I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 24 september 1941 uppdrog militieombudsmannen
åt ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget och
därvid yrka att Sjöqvist måtte ådömas strängare straff. I skrivelsen anförde
militieombudsmannen följande:

Vid bedömandet av svårhetsgraden av de brott till vilka Sjöqvist gjort sig
skyldig syntes vissa omständigheter böra tillmätas större betydelse än som,
av det utmätta straffet att döma, vid krigsrätten skett. Såsom tygmästare i
Karlskrona fästning vore Sjöqvist anförtrodd en post av synnerlig vikt för
fästningens hela stridsberedskap. Under tid som vore aktuell i målet hade
förstärkt försvarsberedskap varit rådande och läget hade varit sådant, att
ingenting bort eftersättas som varit ägnat att sätta fästningens besättning i
stånd att möta ett anfall som kunnat vara omedelbart förestående. Till följd
av försummelser av den art som Sjöqvist låtit komma sig till last hade uppoffringar
och ansträngningar, som underordnad personal och andra måst
underkasta sig för stridsberedskapen, kommit att förfela sitt ändamål. Detta
förhållande hade varit klart för Sjöqvist. Det borde likaledes ha varit för
denne uppenbart, att snabba och effektiva åtgärder från hans sida varit påkallade.
Krigsrätten hade i sitt utslag upptagit, att det icke kunde anses ursäktligt,
att Sjöqvist icke varit i stånd att anskaffa de ifrågakomna tändspetsarna.
Med anledning härav kunde det erinras att motiven til! Sjöqvist»

handlingssätt icke blivit fullt klarlagda. Verklig oförmåga torde det dock
icke ha varit fråga om. I stället syntes det förhålla sig så, att Sjöqvist saknat
den rätta viljan och intresset att fullgöra alla de plikter som följt av det
rådande läget. Man kunde ej helt bortse från den möjligheten, att Sjöqvist
låtit det mindre goda förhållandet mellan honom samt den person som till
militieombudsmannen insänt den anmälan, vilken ledde till åtalet, prägla
hans behandling av vissa ärenden. Vid målets avgörande borde det slutligen
också beaktas, att Sjöqvist icke syntes vilja erkänna, att det brustit vid
ärendenas handläggning. En väsentlig skärpning av straffet syntes vara nödvändig
för att rättelse skulle vinnas samt för att påföljden skulle svara mot
brottet och mot de straff som ådömdes krigsmän i mindre betydelsefulla befattningar
för försummelser och oförstånd. Tillräckliga skäl att överklaga
krigsrättens utslag såvitt talan mot Sjöqvist för försummelse beträffande anskaffning
av viss övningsmateriel ogillats syntes ej föreligga.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

31. Åtal mot batterichef för felaktigt bestyrkande av ansökan om

familjebidrag.

Av en den 19 mars 1941 till militieombudsmannen inkommen skrivelse från
Västerås stads familjebidragsnämnd och därvid fogade handlingar framgick
följande:

Nuvarande landstormsfänriken Sten Frödin inryckte den 9 april 1940 såsom
värnpliktig vid ett luftvärnsbatteri. Efter egen ansökan den 14 april 1940
fredskonstituerades Frödin den 25 i samma månad av militärområdesbefälhavaren
i östra militärområdet till landstormsfänrik från och med den 1 maj
1940. Frödin underrättades om konstitueringen den 27 april 1940 och erhöll
därvid tillika meddelande att han därefter tillhörde arméns reservpersonal.

1 en å fastställt formulär A upprättad, den 26 maj 1940 dagtecknad ansökan
begärde Frödin familjepenning och bostadsbidrag för sin hustru Vera Kristina
Frödin och sin dotter Britta. Frödin upptog därvid i mom. 2 a) i formuläret
till deklaration, avseende tidpunkten då den värnpliktige inryckt till tjänstgöring,
såsom inryckningsdatum den 9 april 1940, men angav icke den förändring
i hans tjänstgöringsförhållanden, som inträtt den 1 maj. I mom. 2 b),
avseende den värnpliktiges månadslön enligt krigsavlöningsreglementet och
den tjänsteställning på grund av vilken avlöningen utgår, uppgav Frödin såsom
sin tjänsteställning landstormsfänrik, men ifyllde icke något belopp för
månadslönen. Deklarationen bestyrktes i fråga om uppgifterna under mom.

2 a) och b) den 3 juni 1940 av kaptenen Oskar I. Erikson i hans egenskap
av chef för batteriet. Erikson intygade därvid tillika enligt formulärets lydelse
att »den värnpliktige inryckt till sådan tjänstgöring att krigsfamiljebidragsförordningen
därunder är tillämplig». Ansökningen inkom till nämnden
den 7 juni 1940 och bifölls den 14 i samma månad''. I augusti 1940 erfor
emellertid nämnden, att Frödin vöre fredskonstituerad till landstormsfänrik
och således från och med den 1 maj 1940 icke längre berättigad till familjebidrag.
Nämnden hade till tidpunkten för upptäckten härav till Frödin oriktigt
utbetalt 445 kronor 60 öre. Nämnden anhöll i sin skrivelse till militieombudsmannen
att enär Frödin icke kunnat förmås till uppgörelse med nämnden
örn återbetalning av det av honom oriktigt uppburna beloppet, åtgärder
vartill skäl kunde finnas måtte vidtagas mot Frödin och dem av hans förmän,
som kunde anses ansvariga för att ansökningen om familjebidrag till nämnden
ingivits utan uppgift om arten av Frödins konstituering.

Vid en av nämnden föranledd utredning — före dess anmälan till militieombudsmannen
— anförde Erikson:

Frödin hade inkallats till tjänstgöring som värnpliktig den 9 april 1940.
Den 1 maj 1940 hade Frödin enligt egen utsago blivit krigskonstituerad till
värnpliktig landstormsfänrik. Något meddelande angående denna konstituering
hade icke kommit förbandschefen tillhanda. Den 26 maj 1940 hade Frödin
inlämnat ansökan örn familjebidrag. Av ansökningen hade framgått att

han var värnpliktig fänrik. Någon anledning för Erikson att närmare undersöka
huruvida Frödin var krigskonstituerad'' värnpliktig fänrik eller fredsr
konstituerad hade Erikson icke ansett föreligga, alldenstund han såsom
mångårig kursledare för landstormsofficerskurser hade kännedom örn, att
landstormsofficerare icke fredskonstituerades annat än den 1 januari varje år,
och då Frödin själv hade den uppfattningen att han var krigskonstituerad
värnpliktig fänrik insändes familjebidragshandlingen den 3 juni 1940. Då
Erikson emellertid senare erfor att Frödin erhöll lön lika med fredskonstituerad
landstormsfänrik insände han den 17 augusti 1940 till depåchefen meddelande
härom.

Sedan militieombudsmannen infordrat Eriksons yttrande i vissa hänseenden,
inkom sådant yttrande den 19 april 1941. Erikson anförde däri bland
annat:

Erikson hade grundat sitt antagande att Frödin vore krigskonstituerad dels
därpå att han i egenskap av mångårig kursledare för landstormsofficerare haft
kännedom om att fredskonstituering av landstormsofficerare brukat äga rum
den 1 januari varje år och att Frödin inryckt till tjänstgöring såsom värnpliktigt
underbefäl, dels därpå att Frödin för sin ansökan begagnat formulär, som
endast vore avsett för värnpliktiga, och däri angivit inskrivningsnummer i
överensstämmelse med vad som vore brukligt för värnpliktig personal. Att
Erikson icke tillsett att ansökningsformuläret blivit fullständigt ifyllt hade
berott på förbiseende i följd av den stora anhopningen av expeditionsgöromål
1 samband med förbandets uppsättande och utrustning under kritiska förhållanden.
Frödin hade av Erikson tillfrågats angående arten av sin konstituering
och därvid uppgivit sig vara krigskonstituerad. Erikson hade i övrigt
grundat sitt å ansökningshandlingen tecknade intyg på inmönstringsrullan
och Frödins värnpliktshandlingar.

I en den 24 mars 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrivelse
återkallade nämnden sin anmälan under uppgift att Frödin till fullo
återbetalt vad han oriktigt uppburit. I

I en den 7 juni 1941 dägtecknad instruktion för åtal mot Erikson anförde
militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande: Av

krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940 franninge, att densamma
— med bortseende från den här betydelselösa bestämmelsen i 29 § —
hade avseende allenast å värnpliktiga. Det använda formuläret för ansökan
utvisade jämväl att detsamma endast vore avsett för värnpliktiga. Det förefölle
osannolikt, att Frödin sedan han på egen ansökan konstituerats till
landstormsfänrik skulle hava svävat i okunnighet om arten av konstitueringen
så mycket mera som han samtidigt med underrättelseir örn konstitueringen
erhållit meddelande örn att han därefter tillhörde arméns reservpersonal.
Den omständigheten att Frödin icke ifyllt beloppet för den honom tillkom -

mande månadslönen syntes jämväl tyda på att Frödin icke varit i god tro
ifråga om sin rätt till familjebidrag. Medan månadslönen för krigskonstituerad
fänrik uppginge till 60 kronor, uppginge den fredskonstituerad'' fänrik
tillkommande månadslönen till omkring 300 kronor. Visserligen hade måhända
Frödin vid tidpunkten för ansökningens underskrivande ännu icke uppburit
månadslönen för maj, men innan ansökningen den 3 juni 1940 försågs med
intyg av Erikson, hade Frödin erhållit månadslönen. På direkt av ansökningen
föranledd fråga av Erikson om arten av konstitueringen hade Frödin
ändå sagt sig vara krigskonstituerad. Det syntes sålunda som om Frödin
mot bättre vetande eller i varje fall av grov vårdslöshet lämnat oriktiga uppgifter
till stöd för sin ansökan om familjebidrag. Då Frödins åtgöranden icke
skett i och för hans tjänst, såge militieombudsmannen sig emellertid förhindrad
vidtaga åtgärd mot honom. — Erikson hade vid meddelandet av sitt i ansökningshandlingen
tecknade bestyrkande och intyg varit medveten om betydelsen
av huruvida Frödin varit krigs- eller fredskonstituerad. I stället för
att kontrollera ansökningens riktighet i detta hänseende hade han nöjt sig
med att fråga Frödin om förhållandet. Ehuru Frödin vid tiden för Eriksons
handläggning av ärendet redan uppburit månadslön såsom fänrik och Erikson
genom inhämtande av upplysning angående månadslönens storlek haft möjlighet
att kontrollera arten av Frödins konstituering — han hade enligt vad
han själv uppgivit sedermera upptäckt det begångna felet, då han observerade
storleken av den av Frödin utkvitterade lönen — hade Erikson underlåtit
tillse att ansökningen kompletterades i avseende på uppgift om månadslönen.
Erikson hade genom sitt bestyrkande av ansökningen utan kontrollering gjort
sig skyldig till försummelse i sin tjänst. — På grund av det anförda uppdroge
militieombudsmannen åt vederbörande åklagare att vid den krigsdomstol,
under vilken Erikson lydde, anhängiggöra och utföra åtal mot
Erikson och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Sedan instruktionen överlämnats till befälhavaren för örebro försvarsområde
hänsköts målet av denne till regementskrigsrätten vid Livregementets
grenadjärer. Vederbörande krigsfiskal yrkade vid krigsrätten ansvar å Erikson
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse i tjänsten och
åberopade därvid vad militieombudsmannen anfört i åtalsinstruktionen.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 8 juli 1941 och utlät sig därvid:

Enär genom vad Erikson erkänt och vad för övrigt i målet förekommit
vore utrett, att Frödin den 25 april 1940 konstituerats till landstormsfänrik
från och med den 1 maj 1940, att å. den militärområdesorder vari konstitueringen
intagits uppgivits att Frödin fredskonstituerats till landstormsfänrik
från och med den 1 maj 1940, att Frödin den 26 maj 1940 till Erikson såsom
batterichef ingivit en å fastställt formulär tecknad ansökan örn familjebidrag,

att Frödin i punkt 2 b av nämnda formulär angivit sig vara fänrik men icke
lämnat någon uppgift angående sina löneförmåner samt att Erikson genom
ett den 3 juni 1940 å ansökningen tecknat bestyrkande vitsordat såväl att
Frödin inryckt till sådan tjänstgöring att krigsfamiljebidragsförordningen
därunder vore tillämplig som ock riktigheten av Frödins ovannämnda under
punkt 2 b lämnade uppgifter. På grund av ansökningen hade Frödin beviljats
familjebidrag och härutinnan uppburit 445 kronor 60 öre, vilket belopp
han sedermera återbetalat till vederbörande familjebidragsnämnd. Vid utfärdande
av sitt bestyrkande hade Erikson underlåtit att kontrollera riktigheten
av Frödins uppgift att han vore värnpliktig landstormsfänrik ävensom
att komplettera ansökningen med uppgift å Frödins militära löneförmåner.
På grund härav prövade regementskrigsrätten rättvist jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten döma Erikson för försummelse i tjänsten att undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

32. Åtal mot försvarsområdesbefälhavare för missbruk av tjänstebil. I

I en den 13 november 1940 till militieombudsmannen inkommen skrift
uppgav redaktören Tage Jönsson i Halmstad, att översten A. Uggla under
hela sommaren 1940 regelbundet skulle hava färdats i tjänstebil mellan
Halmstad och en golfbana utanför staden. Med anledning av nämnda skrift
inkom Uggla den 22 november 1940 med infordrat yttrande, däri han anförde: Han

hade under sina inspektioner, då tid därtill givits, vid enstaka tillfällen
gjort ett par timmars uppehåll vid golfbanan för att spela golf. Under de nära
sju månader, han varit befälhavare för Halmstads försvarsområde, hade det
inträffat omkring tio gånger. Golfbanan läge omedelbart intill platsen för
de av Uggla företagna inspektionerna, varför ingen extra bensin förbrukats.
Emellertid erkände Uggla, att han vid några tillfällen, efter vad han
mindes tre, planerat sina inspektionsresor så, att de företagits å tider, då han
kunde påräkna att å golfbanan finna någon medspelare. Uggla ansåge det
vara ett tjänsteintresse, att en befälhavare förskaffade sig den motion, som
förhållandena medgåve.

Till bemötande av Ugglas yttrande inkom Jönsson den 20 februari 1941
med påminnelser, däri framhölls, att det under hela sommaren funnits bussförbindelse
mellan Halmstad och golfbanan, varför tjänstebil under inga omständigheter
behövt användas, samt att Uggla kunnat bereda sig den motion,
som han påstode sig vara i behov av, genom att företaga inspektionerna till
fots.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 25 februari 1941 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad sålunda förekommit, följande:

Beträffande ifrågavarande av Uggla i tjänstebil företagna resor mellan
Halmstad och golfbanan torde av utredningen i ärendet få anses framgå, att
åtminstone flera av resorna icke varit erforderliga i och för hans tjänst utan
av honom företagits endast för att han skulle bliva i tillfälle att spela golf.
Som Uggla således gjort sig skyldig till otillåtet nyttjande av kronans egendom
och hans handlingssätt icke borde lämnas utan laga beivran, uppdroge
militieombudsmannen åt ämbetet att vid den krigsrätt, under vilken Uggla
lydde, anhängiggöra och utföra åtal mot Uggla och därvid yrka ansvar å
honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Uggla
under tilltal vid regementskrigsrätten vid Södra skånska infanteriregementet
under yrkande örn ansvar å honom jämlikt 100 § strafflagen för krigsmakten
för det han under den tid han varit befälhavare för Halmstads försvarsområde
vid tio olika tillfällen utan bemyndigande till eget bruk nyttjat sin
tjänstebil för resor till golfbanan. Ämbetet yrkade därjämte åläggande för
Uggla att ersätta kronan för bensin och för slitage å bilen med tillhopa 34
kronor 50 öre. Därest berörda yrkanden icke bleve bifallna, yrkade överkrigsfiskalsämbetet
ansvar å Uggla jämlikt 130 § samma lag för att han dels vid
åtminstone tre tillfällen planerat sina inspektionsresor å söndagar så att han
blivit i tillfälle att varje gång spela golf å golfbanan och för detta ändamål
låtit bilen och sin tjänstechaufför vänta på sig under uppehållet och dels vid
ytterligare åtminstone sju tillfällen, utan att hava planerat inspektionsresorna
för att kunna spela golf, varje gång gjort några timmars uppehåll vid golfbanan
samt jämväl därunder låtit bilen och tjänstechauffören vänta på sig
under uppehållen.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 1 april 1941 därvid
krigsrätten anförde:

Av utredningen i målet framginge, att Uggla vid samtliga de resor med
tjänstebil som han under ifrågavarande tid företagit till golfbanan verkställt
inspektioner, att Uggla vid omkring tio tillfällen i anslutning därtill spelat
golf, samt att Uggla vid omkring tre av dessa tillfällen planerat inspektionsresorna
så, att de företagits å söndagar, då han kunnat påräkna att å golfbanan
finna någon medspelare. Det hade emellertid icke visats, att någon av resorna
företagits enbart eller huvudsakligen för att bereda Uggla tillfälle att idka
golfspel, och av vad de i målet avhörda vittnena upplyst framginge, att den
omständigheten, att Uggla i samband med vissa av resorna besökt golfbanan,
icke föranlett, att bilen framförts längre vägsträcka än om sådant besök ej ägt
rum. På grund härav kunde Uggla ej anses hava gjort sig skyldig till för -

farande av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar eller ersättningsskyldighet.
Krigsrätten prövade förty rättvist ogilla överkrigsfiskalsämbetets
i målet förda talan.

I skrivelse till militärområdesbefälhavaren den 15 april 1941 anhöll militieombudsmannen
om utlåtande huruvida det med hänsyn till såväl samtliga
försvarsområdesbefälhavarens uppgifter som arten av de ifrågavarande militära
anläggningarna kunde anses hava varit av omständigheterna påkallat
att inspektioner företagits av försvarsområdesbefälhavaren så ofta som utredningen
gåve vid handen.

Sedan skrivelsen överlämnats till arméfördelningschefen, avgav denne det
utlåtandet att det syntes honom att en—två resor i veckan kunde hava varit
av omständigheterna påkallade.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt överkrigsfiskalsämbetet att i
krigshovrätten anföra besvär över krigsrättens utslag under yrkande om bifall
till den vid krigsrätten förda talan, anmodade militieombudsmannen i
skrivelse den 17 maj 1941 ämbetet att till utveckling av besvären i krigshovrätten
anföra följande:

Krigsrätten hade i det överklagade utslaget anfört, att det icke visats, att
någon av de i målet ifrågakomna resorna företagits enbart eller huvudsakligen
för att bereda Uggla tillfälle att idka golfspel samt att det franninge av
de i målet avgivna vittnesmålen att den omständigheten att Uggla i samband
med vissa av resorna besökt golfbanan icke föranlett, att hans tjänstebil framförts
längre vägsträcka än örn sådant besök ej ägt rum. Häremot ville militieombudsmannen
göra gällande att det av Ugglas medgivande, att han vid några
tillfällen planerat sina inspektionsresor så att de sammanfölle med tider,
då han kunde beräkna att få någon medspelare, d. v. s. på söndagar, torde
framgå att resorna näppeligen alltid varit påkallade av inspektionerna utan
huvudsakligen motiverats av golfspelet. Militieombudsmannens övertygelse
att så varit förhållandet hade icke rubbats av den utredning i målet som införskaffats
efter det att krigsrätten meddelat sitt utslag. Av den omständigheten
att, allmänt bedömt, så täta inspektionsresor varit påkallade följde givetvis
icke att de resor Uggla företagit varit påkallade av inspektionshänsyn.
Tjänslemomenlet hade i vart fall icke varit mera framträdande än att resorna
stundom planerats efter golfspelets krav i stället för efter tjänstens. Även örn
häremot skulle från Ugglas sida anföras att det, sett ur tjänstens synpunkt,
icke vore av någon betydelse örn inspektionsresorna förlagts till vardagar eller
söndagar och att effektiviteten av inspektionerna sålunda icke skulle hava
blivit lidande genom att hänsynen lill golfspelningen blivit bestämmande för
inspektionernas förläggande, måste likväl ett sådant sammankopplande av
privata nöjen med tjänsteangelägenheter anses i hög grad olämpligt. Att därav
hos allmänheten kunde uppkomma den föreställningen att vederbörande
chef till sin egen fördel missbrukade de resurser, över vilka han i tjänsten
förfogade, franninge av förevarande måls uppkomst. Därvid vore särskilt

att beakta, att ifrågavarande bilresor företagits under tid då på grund av de
stränga drivmedelsrestriktionerna många näringsidkare allvarligt hindrades
i sina yrken och lede svåra förluster.

Krig shov rätten meddelade utslag på besvären den 19 september 1941 och
fann därvid ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

33. Åtal mot fartygschef för bristande tillsyn över fartygets
marketenteri m. m.

Sedan förre flaggkorpralen Gustav Jansson inför fältkrigsrätten vid kustflottan
ställts under tilltal för förskingring m. m., erhöll militieombudsmannen
på begäran handlingarna i målet. Av dessa handlingar framgick, att allallvarliga
missförhållanden förefunnits vid förvaltningen av marketenteriet
å lasarettsfartyget Prins Carl. Med anledning härav verkställdes ytterligare
utredning. Av handlingarna framgick följande:

Å lasarettsfartyget Prins Carl fanns före den 1 juni 1940 fullständig
marketenterirörelse icke anordnad. Genom skeppsorder den 12 mars 1940,
då fartyget ingick i kustflottan, hade fartygschefen kaptenen i flottans reserv
H. Edvinsson anbefallt att redogöraren å fartyget finge för egen räkning
och risk samt till skäliga priser bedriva försäljning av tobaks varor, toalettartiklar
och dylikt.

Sedan chefen för trängavdelningen, som ansåg att marketenterirörelsen
på grund av sitt omfång borde anordnas i överensstämmelse med marinförvaltningens
föreskrifter, anmodat avdelningsintendenten att med fartygschefen
föranstalta om erforderliga åtgärder, föreslog avdelningsintendenten,
att marketenterirörelsen skulle anordnas i överensstämmelse med nämnda
föreskrifter samt att, i avvaktan på att fartyget skulle erhålla en kommenderad
officer, fartygschefen själv skulle fullgöra en marketenteriofficers
åligganden.

Genom skeppsorder den 20 maj 1940 anbefallde Edvinsson med ändring
av ordern den 12 mars samma år, att den av redogöraren anordnade försäljningen
av tobaksvaror m. m. skulle upphöra från och med den 1 juni samt
att Jansson från och med nämnda dag skulle tjänstgöra som marketenteriuppbördsman
och ställa sig till efterrättelse reglemente för marinen del II
§§ 102 och 155 i tillämpliga delar samt vad marinförvaltningen föreskrivit
rörande marketenterirörelse.

Beträffande Jansson upplystes, att han enligt kontrakt den 11 december
1939 blivit — under falskt namn — antagen såsom andra klass sjöman, att
han den 11 februari 1940 konstituerats till flaggkorpral, att han ombord
tjänstgjort som föreståndare för tvättinrättningen samt att han, sedan han

den 23 juli 1940 rymt från fartyget, den 3 augusti samma år blivit avförd
ur dess rulla.

För övertagande av redogörarens resterande varulager samt för inköp av
ytterligare varor erhöll Jansson ur fartygskassan ett förskott å 2,000 kronor,
vilket belopp i sin helhet ställdes till Janssons förfogande. Jansson omhänderhade
därefter marketenterirörelsen från och med den 1 juni till och
med den 4 juli 1940; under tiden den 21—26 juni syntes han dock hava åtnjutit
permission. Sedan Jansson den 23 juli avvikit från fartyget verkställdes
undersökning rörande marketenterirörelsen. Denna undersökning utvisade
en brist i kassan på 1,924 kronor 92 öre. Jansson erkände, att han av
marketenteriets medel tillgripit och för egen räkning förbrukat detta belopp.
Han uppgav vidare, att pengarna i huvudsak gått åt till festande i Stockholm
samt att de tillgripna medlen varit förbrukade den 23 juli 1940.

Genom utslag den 19 december 1940 förklarade fältkrigsrätten Jansson
saker till uppsåtlig förskingring i förening med uppsåtlig förbrytelse i tjänsten,
varjämte Jansson för fortsatt rannsakning hänvisades till annan domstol.

Rörande marketenterirörelsen upplystes, att Jansson med användande av
förskottet och de vid försäljningen inflytande medlen erlagt betalning för
varor till marketenteriet med sammanlagt 2,273 kronor 67 öre, i vilket belopp
ingick eh summa av 851 kronor 75 öre som Jansson erlagt för redogörarens
resterande lager. Under utredningen anträffades icke någon å marketenteriet
utställd obetald räkning, vilken angivits vara betald. Jansson berättade,
att i rörelsen varje dag influtit 50—70 kronor utom å dagar, när
manskapet utfått avlöning, då dagkassan kunnat uppgå till omkring 200
kronor. Sedan rörelsen kommit i gång hade Jansson betalt endast enstaka
räkningar från leverantörer till marketenteriet och låtit återstående räkningar
ligga obetalda.

Edvinsson uppgav, att ingen officer eller fartygsintendent varit kommenderad
ombord vid tiden för marketenteriets iordningställande och att någon
marketenteriofficer icke varit beordrad före den 21 juni 1940. Edvinsson
hade förutsatt, att han själv skulle fullgöra marketenteriofficerens åligganden
i fråga om dagkassornas mottagande och kassabokens förande.

Den 20 juni 1940 tillträdde konstituerade fänriken i flottans reserv A.
Öberg befattningen som kommenderad officer å fartyget. Genom skeppsorder
följande dag beordrades Öberg att tjänstgöra bland annat som marketenteriofficer.
Enär Jansson då var permitterad, kunde avlämning ej ske
omedelbart vid Öbergs tillträde av sin befattning, och avsikten var att Öberg
skulle övertaga räkenskaperna i samband med månadsredovisningen för
juni.

I fråga om liandhavandet av marketenteriets kassa berättade Edvinsson,
att han låtit Jansson såsom marketenteriuppbördsman från fartygets kassa
rekvirera ett belopp av 2,000 kronor, vilket belopp omedelbart skulle tagas
i anspråk för marketenterirörelsens startande. Dessa medel, som sålunda
icke kunde anses tillhöra dagkassan, hade direkt uppburits av Jansson till

omedelbar förbrukning. Beloppet hade bland annat skolat användas till inlösen
av redogörarens resterande varulager. Detta lager hade visat sig vara
alldeles otillräckligt och marketenteriets omfattning hade beräknats bliva så
stor, att avdelningsintendenten icke funnit ett förskott å 2,000 kronor orimligt.
Andra föreskrifter än dem som upptagits i ordern den 20 maj hade icke
utfärdats i anledning därav, att bestämmelserna i marinförvaltningens föreskrifter
rörande marketenteri icke i alla delar kunnat tillämpas. Dock hade
Edvinsson muntligen beordrat Jansson att leverera in dagkassorna. Edvinsson
hade senare även muntligen påmint örn dagkassornas inlevererande.
Iordningställandet av marketenteriet och inköp av varor hade fortgått under
början av juni månad, samtidigt som försäljningen börjat. Då Edvinsson
den 20 juni efterfrågat, om marketenteriet nu vore klart och om dagkassor
kunde införväntas, hade Jansson uppgivit, att det ännu återstode en del
kompletteringar av varulagret, varför inflytande medel ginge åt för nyanskaffning,
samt att marketenteriet gått med cirka 40 kronors förtjänst. Edvinsson
hade då ånyo påmint om dagkassornas inlevererande. Enär Jansson
förklarat, att dagkassorna använts till komplettering av marketenteriets
varuförråd och Edvinsson vid denna tidpunkt icke haft anledning tvivla på
Janssons ärlighet, hade ingen särskild åtgärd vidtagits för en tillfredsställande
kassakontroll. Jansson hade vid Edvinssons återkommande fråga angående
dagkassan förklarat, att några dagkassor icke funnits, vilka svar på
grund av rådande omständigheter icke förefallit Edvinsson anmärkningsvärda.
Föreskriften att dagkassorna först måste inlevereras och tagas till
uppbörd samt därefter användas till utgifter, hade vid ifrågavarande tillfälle
varit för Edvinsson obekant.

Jansson upplyste, att han städse haft de i marketenterirörelsen influtna
medlen förvarade i sin plånbok tillsammans med sina egna medel.

Vidkommande marketenteriets räkenskaper anförde Edvinsson, att Jansson
beordrats att införskaffa erforderliga blanketter och att lägga upp marketenteriräkenskaperna.
Kassaböcker hade icke blivit förda, huvudsakligen
på grund av försenande omständigheter vid formulärens anskaffande intill
tiden, då misstankarna mot Jansson väcktes. Omkring den 1 juli hade
Edvinsson tillfrågat Jansson angående räkenskaperna. Jansson hade då uppgivit
att blanketterna, som rekvirerats från örlogsstationen, ännu icke anlänt.
Under tiden den 26 juni—den 4 juli, då Jansson varit ombord, hade
avlämning skolat ske till Öberg i egenskap av marketenteriofficer i samband
med månadsredovisningen för juni. Denna avlämning hade emellertid
icke blivit utförd, enär Jansson alltjämt skyllt på brist på blanketter.
Under tiden den 4—23 juli skaffade sig Jansson ledigt från sin tjänst. Någon
avlämning av marketenteriet kom icke till stånd.

Jansson berättade, att han icke fört några räkenskaper över marketenterimedlen
utan allenast å lösa pappersblad antecknat för varje dag influtna
medel.

I ärendet åberopade Edvinsson, som under cirka 20 år icke varit kommenderad
såsom fartygschef å flottans fartyg, såsom en förmildrande om -

ständighet, att han på grund av bristande erfarenhet i tillämpandet av de
föreskrifter, som reglementen och författningar innehålla, i viss mån förbisett
de kontrollåtgärder, som skolat vidtagas. När under sådana förhållanden
oärliga och även inkompetenta underlydande skulle handhava kassor,
kunde försnillningar lätt inträffa.

I en den 29 juli 1941 dagtecknad instruktion för åtal mot Edvinsson anförde
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad sålunda förekommit,
följande:

Angående marketenterirörelse upptoge reglemente för marinen, del II,
följande bestämmelser. Då särskilda anordningar funnes för ändamålet vidtagna
eller eljest utrymmet å fartyget det medgåve, skulle fartygschefen låta
inrätta marketenteri till erforderlig omfattning enligt de föreskrifter, som
härom funnes särskilt meddelade. Fartygsintendenten eller, där sådan icke
funnes, annan officer skulle beordras att under sekonden utöva ledningen
och tillsynen över marketenteriet samt en underofficer eller flaggkorpral att
vara uppbördsman för detsamma, på sätt av marinförvaltningen föreskreves.
Beträffande redovisning och kontroll över marketenterirörelsen skulle fartygschefen
ställa sig till efterrättelse av marinförvaltningen utfärdade föreskrifter.
Marketenteriuppbördsman skulle ställa sig till efterrättelse av marinförvaltningen
utfärdade föreskrifter för marketenterirörelse (§§ 102 och
155).

I anslutning till bestämmelserna i reglemente för marinen hade marinförvaltningen
den 2 december 1938 utfärdat föreskrifter och anvisningar
för marketenterirörelsen ombord å flottans fartyg. I dessa föreskrifter upptoges
följande. För utövandet av tillsynen och ledningen över fartygets marketenteri
skulle det åligga fartygsintendenten eller annan till detta uppdrag
beordrad officer (marketenteriofficer) att under redogöraransvar förvalta
och redovisa marketenteriets kassa. Marketenteriofficeren skulle tillse, att
kassans medel, i den mån de icke erfordrades för löpande utgifter, innestode
å för detta ändamål upplagt postgirokonto eller å postsparbanksbok eller, då
sådan insättning icke kunde ske, förvarades på betryggande sätt. Därest fartygschefen
icke annorlunda bestämde, skulle marketenteriofficeren dagligen
mot kvitto i dagkassaboken emottaga influtna försäljningsmedel. Markelenteriofficeren
skulle vidare verkställa alla utbetalningar för marketenteriet.
Därest icke vederbörande sjöstyrkebefälhavare därutinnan meddelat
särskilda föreskrifter, skulle marketenteriofficeren enligt fartygschefens förordnande
från lämpliga firmor infordra anbud å leverans av för marketenteriet
erforderliga varor, vilka anbud därefter skulle föreläggas fartygschefen
för godkännande.

Vid handhavandet av marketenterirörelsen biträddes marketenteriofficeren
av en marketenteriuppbördsman. Denne skulle under uppbördsmannaansvar
handhava och redovisa marketenteriets växelkassa, för dagen inflytande försäljningsmedel
(dagkassan) samt varulager och inventarier. Han hade att,

därest fartygschefen icke annorlunda bestämt, efter slutad försäljning för
dagen eller senast påföljande morgon till marketenteriofficeren inleverera
influtna försäljningsmedel. Till marketenteriofficeren skulle han i god tid
anmäla behovet av komplettering av varulager och efter härutinnan erhållna
direktiv verkställa upphandling.

Beträffande medel för marketenterirörelsen stadgades, att då tillfälligt
behov av inköpsmedel förelåge för marketenterirörelsens bedrivande, nödigt
penningförskott finge utlämnas från fartygets kassa till marketenteriofficeren
på rekvisition i vanlig ordning. Till växelkassa ägde marketenteriofficeren
av marketenteriets medel utlämna erforderligt belopp till marketenleriuppbördsmannen
mot kvitto.

I fråga örn räkenskaper för marketenterirörelse föreskreves, att marketenteriofficeren
för redovisningen över marketenteriets kassa skulle föra
kassabok enligt fastställd blankett, samt att marketenteriuppbördsmannen
över de för varje dag av rörelsen inflytande försäljningsmedlen skulle föra
en dagkassabok enligt fastställd blankett. Dagkassan skulle inlevereras av
marketenteriuppbördsmannen till marketenteriofficeren, som därå skulle
teckna kvitto i dagkassaboken. Marketenteriets räkenskaper skulle revideras,
förutom efter varje månadsavslutning, vid av fartygschefen anbefalld extra
revision samt vid marketenterirörelsens upphörande.

Av de gällande föreskrifterna framginge, att den verkliga ledningen av
ett fartygs marketenteri skulle tillkomma marketenteriofficeren. Frågor om
inköp för marketenteriets räkning avgjordes av fartygschefen och marketenteriofficeren,
och marketenteriuppbördsmannen ägde verkställa upphandling
endast enligt erhållna direktiv. Marketenteriofficeren skulle förvalta
marketenteriets kassa, föra kassaboken och verkställa alla utbetalningar.
Marketenteriuppbördsmannen, som skulle sköta försäljningen, skulle av marketenteriets
medel omhänderhava allenast växelkassan samt de under dagen
inflytande försäljningsmedlen. Över dagkassorna skulle han föra dagkassabok.

I det förevarande fallet hade särskild marketenteriofficer ej förordnats
förrän den 21 juni 1940, och meningen hade varit att denne först i samband
med månadsredovisningen för juni skulle övertaga förvaltningen av
marketenteriet. Edvinsson hade uttalat, att han förutsatt att han själv under
tiden dessförinnan skulle fullgöra marketenteriofficerens åligganden i avseende
å dagkassornas mottagande och kassabokens förande. Det förskott, som
från fartygets kassa utgått till marketenteriet, hade omedelbart och i sin
helhet ställts till Janssons förfogande. Då medlen enligt Edvinssons uttalade
uppfattning skolat genast förbrukas för inköp av varor, hade Edvinsson i
egenskap av chef för marketenteriet bort bibehålla rätten att förfoga över
dessa medel samt själv verkställa nödiga utbetalningar direkt till marketenteriets
leverantörer. Åt Jansson hade bort överlämnas allenast en växelkassa
av lämplig storlek.

Jansson hade även fått fritt disponera de inflytande dagkassorna. Detta
förhållande hade enligt Edvinssons uppgifter stått i samband därmed, att

pengarna skolat användas för komplettering av marketenteriets varulager.
Den sålunda åberopade omständigheten vore icke av beskaffenhet att kunna
motivera Edvinssons handlingssätt. Dagkassorna hade bort uppbäras av
Edvinsson, som därefter haft att verkställa påkommande utbetalningar. Edvinsson
hade påstått, att han vid olika tillfällen påmint Jansson, att dagkassorna
skulle inlevereras till Edvinsson. Detta påstående läte sig knappast
väl förena med Edvinssons uppgift, att han icke känt till föreskriften,
att dagkassorna först måste inlevereras och tagas till uppbörd samt därefter
användas för utgifter.

Några verkliga räkenskaper över marketenterirörelsen hade icke blivit förda.
Jämlikt Edvinssons uppgift hade Jansson skolat anskaffa nödiga blanketter
men underlåtit att fullgöra uppdraget. Det hade emellertid ålegat Edvinsson
att tillse, att kassabok kunnat föras och blivit förd redan från marketenterirörelsens
början. Och även utan stöd av fullständig kassabokföring
hade Edvinsson kunnat i någon mån följa rörelsen genom att taga del av
försäljningens storlek samt de från leverantörerna inkommande räkningarna.
Därest Edvinsson granskat räkningarna, torde han ganska snart hava kunnat
konstatera, att dagkassorna i stor omfattning icke tagits i anspråk för likvidering
av räkningarna, vilka i stället fått ligga obetalda.

Såsom ett allmänt omdöme syntes kunna uttalas, att Jansson fått handskas
med marketenteriet som örn han varit både marketenteriofficer och uppbördsman,
d. v. s. utan att hava någon som helst kontroll över sig. Detta gällde
även beträffande tiden den 26 juni—den 4 juli, enär den då till marketenteriofficer
kommenderade befattningshavaren icke börjat utövningen av sitt uppdrag.
Den bristande kontrollen över Jansson vore desto mera anmärkningsvärd
som övergången till fullständig marketenterirörelse syntes hava varit
motiverad därmed, att den tidigare privata och okontrollerade försäljningen
ansetts olämplig.

Som en förmildrande omständighet hade Edvinsson åberopat, att han saknat
erfarenhet i fråga om tillämpningen av hithörande bestämmelser. Häremot
kunde invändas, att Edvinsson i skeppsorder den 20 maj 1940 anbefallt
att dessa bestämmelser skulle lända till efterrättelse för Jansson, varför Edvinsson
givetvis även själv bort taga del av desamma, samt att de grundläggande
bestämmelserna syntes vara så klara, att frågan hur de skolat tillämpas
icke bort föranleda tvekan. Edvinsson hade bort förstå att, då särskild
marketenteriofficer icke kunnat kommenderas, Edvinsson själv verkligen
måst utöva ledningen av och kontrollen över marketenteriet. Vid marketenteriets
inrättande syntes det också direkt hava framförts, att Edvinsson i avvaktan
på att fartyget skulle erhålla en kommenderad officer själv skulle
fullgöra marketenteriofficerens åligganden. Därest Edvinsson på någon punkt
varit tveksam hur gällande bestämmelser skolat tolkas eller vilka skyldigheter
som i fråga örn marketenteriet åvilat honom, torde han lätt hava kunnat
erhålla erforderliga upplysningar från avdelningsintendenten, som föranstaltat
örn övergången till fullständig marketenterirörelse.

Ehuru det finge medgivas, att vissa förmildrande omständigheter före -

läge, synles Edvinssons försummelser beträffande marketenteriet vara så allvarliga,
att de borde beivras såsom tjänstefel.

På grund härav uppdroge militieombudsmannen åt vederbörande åklagare
att vid behörig domstol ställa Edvinsson under tilltal för vad han enligt
det anförda låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom enligt
lag och sakens beskaffenhet. Ombud för målsägande borde beredas tillfälle
att vid domstolen framställa de ersättningsyrkanden, vartill fog kunde finnas.

Sedan handlingarna i målet överlämnats till chefen för kustflottan hänsköt
denne målet till fältkrigsrätten vid kustflottan. Under åberopande av
åtalsinstruktionen yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Edvinsson jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse. Å kronans
vägnar yrkade marinförvaltningen att Edvinsson måtte förpliktas att till kronan
eller marketenteriet å lasarettsfartyget utgiva ersättning med det av
Jansson förskingrade beloppet 1,924 kronor 92 öre.

Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 10 oktober 1941 och utlät sig
därvid:

Genom skeppsorder den 20 maj 1940 hade Edvinsson i egenskap av fartygschef
å lasarettsfartyget anbefallt, att av redogöraren ombord omhänderhavd
försäljning av tobaksvaror m. m. skulle upphöra från och med den 1 juni
samma år och att från och med sistnämnda dag fullständig marketenterirörelse
skulle vara anordnad ombord med Jansson såsom marketenteriuppbördsman.
För övertagande av redogörarens resterande varulager och för inköp
av ytterligare varor för marketenteriets räkning hade Jansson ur fartygskassan
erhållit ett förskott å 2,000 kronor. Jansson hade därefter omhänderhaft
marketenterirörelsen under tiden från och med den 1 juni till och med
den 4 juli 1940, med undantag av sex dagar under juni, då han åtnjutit permission.
I avsaknad av å fartyget kommenderad officer hade Edvinsson fullgjort
marketenteriofficers åligganden under i huvudsak samma tid. Vid i
senare hälften av juli 1940 verkställd undersökning av marketenterirörelsen
hade utrönts en brist i marketenterikassan å 1,924 kronor 92 öre; och hade
Jansson erkänt, att han av marketenteriets medel tillgripit och för egen räkning
förbrukat nämnda belopp. Enligt marinförvallningens föreskrifter för
marketenterirörelse ombord å flottans fartyg den 2 december 1938 hade det
för marketenterirörelsens igångsättande utanordnade förskottet icke Dort utlämnas
till Jansson, utan hade det ålegat Edvinsson såsom tjänstförrättande
marketenteriofficer att själv handhava förskottsmedlen för verkställande av
nödiga utbetalningar och att till Jansson utlämna allenast en växelkassa av
lämplig storlek. Genom vad Edvinsson själv vidgått och för övrigt i målet
förekommit vore vidare utrett, dels att Edvinsson, vilken det enligt nyssnämnda
föreskrifter ålegat att dagligen mottaga å marketenterirörelsen in -

flutna försäljningsmedel, härutinnan icke vidtagit annan åtgärd än att han
vid skilda tillfällen tillsport Jansson, huruvida försäljningen kommit i gång
och örn dagkassor funnits att inleverera, samt låtit sig nöja med Janssons
uppgift att så icke varit fallet, dels ock att räkenskaper över marketenterirörelsen
under ifrågavarande tid icke blivit förda. På grund härav och då
Edvinsson förty i ovan anmärkta hänseenden gjort sig skyldig till försummelse
i fullgörande av honom åliggande tjänsteplikt, prövade fältkrigsrätten
utan avseende å vad Edvinsson i målet invänt jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten rättvist döma Edvinsson för vad han sålunda låtit komma sig
till last att undergå arrest utan bevakning sex dagar. Vidkommande härefter
i målet framställt ersättningsanspråk, så enär Edvinsson genom att han
på sätt förut angivit brustit i kontroll över marketenteriuppbördsmannens
handhavande av marketenterirörelsen måste anses hava möjliggjort för denne
att föröva ovannämnda tillgrepp av marketenteriets medel, alltså prövade
fältkrigsrätten rättvist förplikta Edvinsson att i skadestånd till marketenterikassan
utgiva ovannämnda belopp 1,924 kr. 92 öre.

Fältkrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

34. Åtal mot landstormslöjtnant (chef för luftbevakningskompani) för oförstånd
i tjänsten bestående bl. a. däri att han utanordna! förplägnadskostnadsersättning
för tid under vilken jämväl ersättning för naturaunderhåll

utgått.

Sedan det kommit till militieombudsmannens kännedom, att vissa oriktigheter
skulle hava förekommit beträffande de förskott som utlämnats till
landstormslöjtnanten F. Tersmeden i dennes egenskap av chef för ett luftbevakningskompani
inom Norra militärområdet, verkställde militieombudsmannen
utredning i saken vid besök i Östersund den 27 november 1940.
Denna utredning fullständigades sedan i olika avseenden. Den verkställda
utredningen hänförde sig i huvudsak till följande förhållanden:

1) utanordnande av förplägnadskostnadsersättning för tid då ersättning för
naturaunderhåll samtidigt utgått,

2) två den 2 augusti 1940 företagna resor till S. samt

3) försummelse av Tersmeden i fråga om slutredovisning av förskott.

En den 26 februari 1941 dagtecknad instruktion för utförande av åtal mot
Tersmeden överlämnades av militieombudsmannen till vederbörande försvarsområdesbefälhavare,
varefter målet hänsköts till regementskrigsrätten
vid Jämtlands fältjägarregemente. De förseelser för vilka ansvar yrkades
på Tersmeden framgå av nedan återgivna krigsrättsutslag. Åklagaren förde
även ersättningstalan för kronans räkning mot Tersmeden.

Regementskrigsrätten meddelade utslag den 2 maj 1941 och utlät sig därvid: 6—tl

8761. Militieombudsmannens ömhet sberättelse.

Åklagarens yrkande om ansvar å Tersmeden för det lian underlåtit att tidigare
än som skett avlämna redovisning för till honom i tjänsten överlämnat
förskott ogillades. Likaledes ogillade regementskrigsrätten åklagarens yrkande
om ansvar å Tersmeden för det denne förorsakat onödiga kostnader
för statsverket genom att han vid en inspektionsresa till S. den 2 augusti
1940 använt sig av två bilar ävensom för det Tersmeden träffat avtal med
en värnpliktig örn förhyrandet av en denne tillhörig automobil. Vidkommande
härefter Tersmeden åtgärder att såväl till sig själv som till viss honom
underlydande personal anordna utbetalande av ersättning för förplägnadskostnader
under av dem företagna tjänsteresor, så vöre i målet utrett, att
Tersmeden genom att träffa det avtal med innehavaren av ett pensionat i
S-g örn inkvartering och förplägnad för stabspersonalen, att något avdrag
ej skulle göras om någon av staben tillfälligtvis icke deltoge i måltiderna,
förorsakat, att statsverket nödgats att under ett avsevärt antal dagar utbetala
till personalen såväl ersättning för förplägnadskostnader som ock kostnaderna
för måltiderna i S-g. På sätt militieombudsmannen uti åtalsinstruktionen
framhållit kunde det icke anses hava varit försvarligt att med
pensionatsinnehavaren avtala, att ersättning för förplägnad skulle utgå jämväl
för de dagar, då Tersmeden och hans personal varit ute på inspektionsresor,
vilka resor icke varit av sådan natur, att de kunnat hänföras till sådana
resor, som endast tillfälligtvis behövt företagas. Vad Tersmeden anfört
såsom skäl för att han nödgats träffa överenskommelse med pensionatinnehavaren
på sätt som skett kunde ej heller föranleda till befrielse för honom
att ersätta statsverket den merkostnad, som genom hans åtgöranden härutinnan
tillskyndats statsverket, helst Tersmeden underlåtit att hos överordnad
myndighet införskaffa upplysning om vilka åtgärder han därvid bort
vidtaga. Tersmeden hade sålunda i berörda avseende visat oskicklighet i fullgörande
av sina tjänsteåligganden och då av utredningen framginge, att merkostnaden
för statsverket uppgått till 255 kronor / 5 öre, funne krigsrätten
att Tersmeden vore skyldig att till statsverket utbetala nämnda belopp.
Åklagaren hade vidare yrkat ansvar å Tersmeden för tjänstefel på grund av
hans åtgörande att låta med två kronan tillhöriga bilar avhämta fem kvinnliga
medlemmar av luftbevakningen fran S. till S-g för att bereda dem tillfälle
att vid skjutbanan i S-g öva sig i målskjutning. Genom det sätt varpå
Tersmeden anordnat denna resa hade Tersmeden visat oförstånd i fullgörandet
av sin tjänsteplikt och vore han förty tillika ersättningsskyldig för den
onödiga kostnad, som statsverket härigenom tillskyndats, men funne krigsrätten
att denna kostnad skäligen icke kunde beräknas högre än till kostnaderna
för bensin, olja och slitage för en bil under de fyra onödigtvis företagna
resorna mellan S-g och S. på tillhopa 80 mil med ett gemensamt belopp
av 207 kronor 50 öre. Härjämte hade Tersmeden visat försummelse i sin
tjänst genom att han av glömska försummat att till luftbevakningschefen avgiva
rapport örn orsaken till att en luftbevakningsstation under en del av
den 15 augusti 1940 stått obevakad. På grund av vad sålunda förekommit
prövade krigsrätten rättvist på det sätt bifalla åklagarens i målet förda an -

svarstalan, att Tersmeden för vad han på sätt ovan angivits låtit komma sig
till last dömdes att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i tio dagar. Härjämte förpliktades Tersmeden
att till kronan genast utgiva ovan omförmälda ersättningsbelopp eller
tillhopa 463 kronor 25 öre.

Tersmeden anförde besvär över utslaget. Genom utslag den 29 augusti
1941 förklarade krigshovrätten besvären icke kunna upptagas till prövning,
enär besvärsskriften avlämnats till vederbörande regementschef först efter
besvärstidens utgång.

35. Åtal mot landstormslöjtnant (tjänstförrättande kompanichef) för
tjänstefel bestående i försummelse att i olika hänseenden övervaka verksamheten
vid kompaniet m. m.

I en den 31 januari 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anmälde krigsfrivillige droskföraren nr 1048 46/19 E. A. Eriksson vissa
missförhållanden som skulle ha varit rådande vid ett luftbevakningskompani
inom Östra militärområdet under hans tjänstgöring därstädes den 17 juli—
den 2 december 1940. Med anledning av innehållet i skriften verkställde vederbörande
försvarsområdesbefälhavare på militieombudsmannens begäran
utredning i ärendet. På grund av vad vid denna utredning framkom fann sig
militieombudsmannen böra förordna om åtal mot tjänstförrättande chefen
för kompaniet landstormslöjtnanten A. Herrström.

I den instruktion som utfärdades för åtalet -—- med hänsyn till däri avhandlade
förhållandens natur hemligstämplades denna —- anförde militieombudsmannen
att det vore utrett

att stora brister förekommit vid förandet av motorfordonsboken och handhavandet
av drivmedelsredovisningen vid kompaniet,
att bensin utlämnats till privata personer,

att rekvisitioner av biljetter för tjänsteresor skett på sådant sätt att man
av kvarsittande talonger i rekvisitionsblocken ej kunde kontrollera rekvisitionerna,

att det vid utspisningen tillåtits att pilsner uttagils på matkuponger,
att matkuponger, som ej använts viss dag, sedermera av vederbörande fått
användas såsom extra förplägnad,
att förrådsbok ej förts,

att en landstormsman erhållit medgivande att på kronans bekostnad laga
privata skor, ehuru han uppburit slitningsersättning av kronan,

att Herrström anmodat nämnde landstormsman att med användande av
annan tillhörigt virke tillverka en potatislår för Herrströms privata bruk,
vilket arbete dock på grund av landstormsmannens vägran ej kommit till
utförande, samt

att med Herrströms vetskap och utan att han ingripit däremot förekommit,
att personal vid kompaniet utan fullmakt kvitterat annans terminslön.
I åtalsinstruktionen anförde militieombudsmannen vidare bland annat:
För vad sålunda förekommit syntes Herrström närmast vara ansvarig. Förseelserna
vore, särskilt då de såges tillsammantagna, av den allvarliga beskaffenhet,
att militieombudsmannen icke kunde underlåta att lagligen beivra
dem. Åt vederbörande åklagare uppdroges därför att anhängiggöra och utföra
ansvarstalan mot Herrström för vad sålunda läge denne till last. I vissa
andra hänseenden vore vidare utredning erforderlig, vilken lämpligen borde
förebringas vid krigsrätten och, där anledning därtill förelåge, läggas till
grund för ytterligare ansvarsyrkande.

Sedan handlingarna överlämnats till Svea livgardes regementskrigsrätt
verkställdes viss ytterligare utredning vid denna. På grund av vad som framkom
återtogs ansvarsyrkandet mot Herrström för det att förrådsbok ej förts
och för det att Herrström givit order om tillverkningen av en potatislår. I
övrigt yrkades ansvar å Herrström jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Regementskrigsrätt en meddelade utslag i målet den 28 oktober 19bl och
utlät sig därvid:

Vidkommande till en början åklagarens i målet förda talan mot Herrström
för det stora brister förekommit vid förandet av kompaniets motorfordonsbok
och handhavandet av drivmedelsredovisningen vid detsamma vore väl
i målet utrett, att vissa brister i angivna avseenden förekommit, men enär
utredningen tillika gåve vid handen, att Herrström med hänsyn till honom
åvilande övriga tjänsteplikter icke själv haft tillfälle utöva tillräcklig kontroll
i angivna avseenden och i anledning därav uppdragit åt två på kompaniets
expedition tjänstgörande landstormsmän att i möjligaste mån utöva kontrollen,
samt icke något framkommit, som gåve anledning antaga, att några
oegentligheter uti berörda avseenden av beskaffenhet att medföra förlust för
kronan förekommit, kunde Herrström icke i denna del av målet anses förvunnen
till tjänsteförsummelse. Vad härefter anginge påståendet om ansvar
å Herrström för utlämnande av bensin från kompaniets förråd till privata
personer, hade annat icke blivit styrkt, än Herrström uppgivit eller att dylikt
utlämnande icke skett annat än för vederbörligt tjänstebruk; och hade
Herrström förty icke heller i denna del av målet blivit övertygad om tjänsteförsummelse.
Beträffande vidare yrkandet om ansvar å Herrström för det
rekvisitioner av biljetter för tjänsteresor skett på sådant sätt, att man av kvarstånde
talonger i rekvisitionsblocken icke kunnat kontrollera rekvisitionerna,
så enär det icke blivit styrkt, att Herrström eller honom underställd för
rekvisitionernas utfärdande anlitad personal haft tillgång till det militära resereglemente!
eller delgivits dess innehåll, samt Herrström icke kunde anses
skyldig att det oaktat äga kännedom om reglementets föreskrifter i nu före -

varande avseende, och rekvisitionerna i fråga, såvitt upplyst blivit, i allt fall
varit så utfärdade, att desamma godkänts av vederbörande trafikmyndigheter,
vore Herrström icke heller i denna del av målet förvunnen till tjänsteförsummelse.
Vad härefter anginge yrkandet örn ansvar å Herrström för vissa
missförhållanden vid utspisningen av personalen vid kompaniet, så ehuru i
målet vore utrett, att pilsner i viss utsträckning uttagits å matkuponger, likväl
och som tillika av utredningen framginge, att det utbyte i sådant avseende,
som visats hava skett, icke stått i strid mot gällande föreskrifter rörande
utspisningen, samt det icke styrkts, att på sätt jämväl påtalats matkuponger,
som icke använts viss dag, sedermera fått av vederbörande användas
till extra förplägnad, vore Herrström icke i förevarande del av målet
övertygad örn tjänsteförsummclse. Vidkommande yrkandet om ansvar å
Herrström för det en Iandstormsman erhållit medgivande att på kronans bekostnad
laga honom tillhöriga skor, ehuru han uppburit slitningsersättning av
kronan, vore utrett, att dylik skolagning i ett fall förekommit, men enär
Herrströms uppgift, att debiteringen å kronan av lagningen i fråga skett av
misstag, utan avsikt från hans sida, och att kostnaden slutligen skulle stanna
å kronan, icke blivit vederlagd, samt upplyst vore, att Herrström omedelbart
efter framställd anmärkning ersatt kronan ifrågavarande kostnad, kunde
vad Herrström i angivna avseende låtit komma sig till last icke anses vara
av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar. Vad slutligen anginge påståendet
om ansvar å Herrström för det med hans vetskap och utan alt han
ingripit däremot förekommit, att personal vid kompaniet utan fullmakt
kvitterat annans terminslön, vore upplyst, att avlöning åt vid kompaniet
tjänstgörande landstormsmän utan fullmakt i åtskilliga fall kvitterats av annan
än den, som varit berättigad uppbära avlöningen, men enär annat icke
blivit styrkt än Herrström uppgivit eller att han, så snart han erhållit kännedom
om, att utkvittering av lön icke finge utan vederbörligt bemyndigande
ske i annans namn, förbjudit detta förfarande, samt det icke ens påståtts,
att någon förlust genom berörda förfarande åsamkats vare sig kronan eller
enskild, alltså och med hänsyn tagen jämväl till Herrströms uppgift rörande
anledningen till att det förfarits på angivet sätt kunde vad Herrström i denna
del av målet låtit komma sig till last icke anses vara av beskaffenhet att
för honom böra föranleda ansvar. På nu anförda skäl funne regementskrigsrätten
den i målet mot Herrström förda ansvarstalan icke kunna bifallas.
I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 10 november 1941 anmodade
militieombudsmannen ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget under
yrkande alt Herrström måtto fällas till ansvar i målet. I skrivelsen anförde
militieombudsmannen vidare bland annat följande:

Vad anginge förandet av motorfordonsbok och drivmedelsredovisning
framginge av utredningen, att Herrström, då han fått kännedom örn alt motorfordonsboken
förts på ett bristfälligt säll, uppdragit åt två landstormsmän
att riitta oriktigheterna i boken och hjälpa den som förde boken i hans

arbete. Detta kunde givetvis icke innebära, att han överlåtit den kontroll
som ålegat honom i egenskap av kompanichef. Herrström hade också uppgivit,
att han granskat boken men ej så noga att han iakttagit bristerna vid
densammas förande. Kontrollen vid kompaniet över bensinförbrukningen
hade varit en angelägenhet av vikt och ansvaret för att kontrollsystemet tilllämpats
på ett sådant sätt, att det kunde sägas praktiskt taget icke ha fungerat,
åvilade otvivelaktigt Herrström, som också medgivit sin ansvarighet härvidlag.
— Vad anninge biljettbeställningarna för tjänsteresor så utgjordes
det ifrågavarande reglementet av militärt järnvägsreglemente, åberopat av
militieombudsmannen i en tili krigsrätten ingiven skrivelse. Detta reglemente
vore intaget i Svensk författningssamling för år 1935 (nr 260). Den princip
som kommit till uttryck i denna del av krigsrättens utslag skulle uppenbarligen,
om den godtoges, göra föreskrifter örn kontroll illusoriska. Herrström
hade för övrigt medgivit att han insett, att kvarsittande talonger i
rekvisitionsblocken skulle föras å jour med originalrekvisitionerna. — I fråga
om utspisningsförhållandena hade krigsrätten funnit att uttagande av pilsner
å matkuponger icke stöde i strid med gällande föreskrifter rörande utspisningen.
Härutinnan syntes krigsrätten ha stött sig på ett yttrande av arméförvaltningens
ombud i målet. Detta ombud hade emellertid sannolikt
icke yttrat sig på sätt som antecknats i protokollet. Visserligen syntes gällande
föreskrifter icke innehålla något uttryckligt förbud, men det läge i sakens
natur att det påtalade förfarandet vore oriktigt. Värnpliktig som vore
berättigad att äta kronans mat erhölle icke portionsersättning, örn han någon
dag åte på egen bekostnad, och i enlighet härmed syntes den åt vilken kronan
tillhandahölle matkuponger icke äga tillgodogöra sig matkuponger för
dag då han själv bekostat sina måltider. Ett utbyte mot pilsner kunde uppenbarligen
icke vara tillåtet. Vidare hade krigsrätten icke funnit styrkt att
matkuponger, som icke använts viss dag, sedermera fått av vederbörande
användas för extra förplägnad. Härom funnes emellertid i krigsrättens protokoll
en beedigad utsaga. Krigsrättens domskäl syntes sålunda i denna del.
icke överensstämma med vad som enligt protokollen förekommit i målet. —
I fråga om lagningen av privata skor hade sådan omständighet förekommit
att avseende icke syntes kunna fästas vid Herrströms uttalande vid krigsrätten.
Den vårdslöshet som Herrström gjort sig skyldig till i sin tjänsteutövning
i ifrågavarande sak kunde ej försvaras med att han efter förhör inlevererat
det belopp som obehörigen uttagits av kronan. — Vad slutligen anginge
kvitteringen av löner vöre det en så allmänt känd och vedertagen princip,
att utkvittering av andras medel ej finge ske utan vederbörligt bemyndigande,
att Herrström icke till sitt försvar kunde åberopa att han varit
okunnig om denna princip. Herrström hade ej heller, såvitt protokollen utvisade,
uttryckligen förbjudit förfarandet. Han hade allenast i målet uppgivit,
att förfarandet förekommit under första tiden av hans tjänstgöring men
icke med hans vetskap, sedan han fått klart för sig att det icke vore tillåtet.

Sammanfattningsvis anförde militieombudsmannen följande:

Såsom av det anförda framginge vore krigsrättens motiveringar icke håll -

bara. I ett par fall hade krigsrätten givit uttryck åt sådana principer att
militieombudsmannen redan av denna anledning icke kunde underlåta att
underställa målet krigshovrättens prövning för att dessa principer icke skulle
stå oemotsagda. Krigsrätten syntes för övrigt i alltför hög grad ha bagatelliserat
de försummelser som Herrström otvivelaktigt låtit komma sig till last.
Man måste kunna ställa det kravet på en kompanichef, att han åtminstone i
stort sett övervakade att gällande föreskrifter iakttoges vid kompaniet. Denna
kontrollerande verksamhet finge icke anses som en angelägenhet av underordnad
betydelse. Enstaka brister i kontrollen kunde måhända försvaras
nied stor arbetsbörda och oerfarenhet, men då bristerna visade sig i en mångfald
avseenden, borde de icke på sådan grund lämnas obeivrade.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

86. Försummelse av batterichef vid handläggning av ansökan örn hemper mittering.

Med skrivelse den 27 oktober 1941 översände chefen för Vaxholms kustartilleriregemente
till militieombudsmansexpeditionen en till militieombudsmannen
ställd skrift från värnpliktige nr 149/4 Gustafsson och sex andra
värnpliktiga, vari anfördes klagomål över att en ansökan om hempermittering,
som av klagandena den 11 september 1941 ingivits till vederbörande
batterichef, först den 6 oktober 1941 vidarebefordrats från batteriexpeditionen.
Regementschefen överlämnade därjämte med anledning av klagomålen
införskaffad utredning.

Vid förhör hade löjtnanten A. Ä. Widner uppgivit följande:

Han hade i egenskap av batterichef emottaga ifrågavarande ansökan. Sedan
denna kompletterats med utdrag av värnpliktskort, hade Widner avfattat
en resolution, varigenom ansökningen tillstyrkts. Ansökningen hade därefter
lämnats till tjänstförrättande batteriadjutanten värnpliktige korpralen
nr 152/4 Malmstedt i och för utskrift av resolutionen. Malmstedt hade sedan
under en kafferast, då Widner uppehållit sig i officersmässen, förelagt denne
handlingen med påtecknad resolution. Därvid hade befunnits att resolutionen
företett ett så stort antal skrivfel, att den måst omskrivas. Enär Malmstedt
skolat avresa från batteriet, hade Widner behållit ansökningshandlingen
för att korrigera resolutionen. Av obekant anledning — sannolikt
glömska — hade ansökningshandlingen blivit liggande i mässlokalen. Den
3 oktober 1941 hade en mässuppassare påträffat handlingen, och den 6 oktober
1941 hade han lämnat densamma till en annan mässuppassare, ovannämnde
Gustafsson. Sedan denne visat handlingen för dem, som jämte honom
undertecknat den, hade han inlämnat handlingen till batteriexpeditionen.
Widner, som den 4 oktober 1941 avgått från batteriet, hade dessförinnan
vid upprepade tillfällen hos ordinarie batteriadjutanten flaggkorpralen

Almberg efterhört huruvida det funnes kvar några handlingar, som krävde
handläggning. Orsaken till att ifrågavarande ansökan bortglömts hade varit
att den ansetts vara färdigbehandlad i och med att resolutionen avfattats.
En bidragande orsak ansåge Widner vara att han dagarna närmast efter
ärendets handläggning varit strängt upptagen med förberedelser till och deltagande
i en krigsövning. Widner hade icke haft någon som helst anledning
att avsiktligt fördröja ansökningen.

Tjänstförrättande batterichefen löjtnanten S. U. Palme hade, då han
vidarebefordrat ansökningen till vederbörande sektionschef, uppgivit i meddelande
till sektionschefen, att ansökningen efter Widners avgång från batteriet
återfunnits i dennes bostad och omedelbart expedierats.

Chefen för Vaxholms kustartilleriregemente förklarade i yttrande den 8
november 1941 beträffande följden av Widners försumlighet, att denna icke
medfört att hempermitteringen av klagandena fördröjts.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 19 november 1941 till chefen för sjökrigshögskolan
följande:

Den tjänsteförsummelse, som Widner vid handläggningen av ifrågavarande
ansökning låtit komma sig till last, funne militieombudsmannen vara av
den beskaffenhet, att den borde i laga ordning beivras. Då det med hänsyn
till omständigheterna — särskilt därtill att klagandenas hempermittering icke
torde hava fördröjts till följd av nämnda försummelse — icke syntes erforderligt
att saken bringades under krigsdomstols prövning, hade militieombudsmannen
velat för vederbörande bestraffningsberättigade chef anmäla
Widner till erhållande av bestraffning.

% ❖

I skrivelse den 24 november 1941 anmälde chefen för sjökrigshögskolan
att han jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt Widner två dagars
arrest utan bevakning för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt.

37. Felaktig inkallelse.

I en tili militieombudsmannen inkommen skrift anhöll värnpliktige nr 712
67/32 M. E. Mattsson om undersökning med anledning därav, att han på
hösten 1940 blivit felaktigt inkallad till militärtjänstgöring. På grand härav
verkställdes undersökning, varvid yttranden avgåvos av befälhavaren för
Jämtlands inskrivningsområde översten Nils Stenbeck, befälhavaren för

Östersunds västra rullföringsområde nr 63 majoren C. Brant-Lundin, rullföringsbiträdet
i nämnda rullföringsområde fanjunkaren J. Bengtsson och
befälhavaren för Härjedalens landstormsområde nr 63 a landstormskaptenen
O. Huldberg.

Följande författningsbestämmelser äro av intresse i ärendet.

Enligt bestämmelse i § 4 mom. 2 a) i 1925 års värnpliktslag skulle från
värnpliktens fullgörande under fredstid befrias (frikallas) den som, utan att
vara oduglig till krigstjänst, likväl icke vore vapenför. Någon motsvarande
befrielsegrund upptogs icke i 1936 års värnpliktslag. Nämnda i 1925 års
värnpliktslag upptagna bestämmelse om befrielse utgjorde i och för sig icke
hinder för de befriades inkallelse i fredstid till tjänstgöring jämlikt § 28
eller § 36 mom. 2 i 1936 års värnpliktslag. Av särskilt utfärdade föreskrifter
följde dock, att värnpliktiga tillhörande landstormen som befriats
från värnpliktens fullgörande i fredstid tills vidare icke skulle inkallas till
beredskapstjänstgöring. — I 1936 års inskrivningsförordning stadgas bland
annat följande. Avlämningshandlingar rörande värnpliktiga, som inkallats
till tjänstgöring, utgöras av dubblettkort och läkarkort samt förteckning
över vämpliktskort. I god tid före tjänstgöringens början skall rullföringsbefälhavare
granska och med varandra jämföra stamkort och dubblettkort
för de värnpliktiga som skola inkallas. Rullföringsbefälhavaren översänder
sedan avlämningshandlingarna till befälhavaren för det truppförband, där
tjänstgöringen skall fullgöras (§ 99). — Hämtningskungörelsen den 18 juni
1926 upptager bland annat följande föreskrifter. Omedelbart efter den tidpunkt
som i inkallelseorder angives för inställelse skall vederbörande befälhavare
upprätta efterspaningssedel för värnpliktig som skolat vara tillstädes
men utan anmält laga förfall uteblivit. Efterspaningssedeln översändes till
rullföringsbefälhavaren, som efter erforderlig granskning ofördröjligen befordrar
densamma till vederbörande polismyndighet (§ 2).

Mattsson, som enligt anteckning å värnpliktskortet är född den 27 maj
1896 och tillhör 1916 års klass, har tilldelats intendenturtrupperna men befriats
från värnpliktstjänstgöringen i fredstid. Åren 1916—1931 uteblev han
utan laga förfall från inskrivning.

I sin klagoskrift anförde Mattsson bland annat:

Vid inskrivning den 5 mars 1932 hade Mattsson befunnits icke vapenför
och av inskrivningsnämnden jämlikt § 4 mom. 2 a) frikallats från tjänstgöring
under fredstid. Efter inkallelse hade han fullgjort militärtjänstgöring
från och med den 26 augusti till och med den 26 oktober 1940. Inkallelsen
hade verkställts av landstormsområdesbefälhavaren samt skett jämlikt »§ 28»
värnpliktslagen. Därest felinkallelse skulle befinnas föreligga yrkades full
ersättning för förlorad inkomst.

Mattsson förklarade i en senare skrift ali han yrkade ersättning av allmänna
medel eller av den saken rörde för förlorad arbetsförtjänst under 62 tjänst -göringsdagar samt 4 resdagar.

Huldberg anmälde i sitt yttrande lill militieombudsmannen, att inkallelsen
av Mattsson berodde på ett misstag från Huldbergs sida, samt anförde i övrigt:

Huldberg ville framhålla att misstaget kunnat rättas, därest det vid Huldbergs
rekvisition av värnpliktshandlingarna från befälhavaren för rullföringsområdet
nr 63 meddelats honom, att Mattsson icke vore inställelseskyldig.
Från rullföringsområdesbefälhavaren hade Huldberg emellertid erhållit Mattssons
avlämningshandlingar utan dylikt meddelande. Mattsson hade ej heller
kommit att inställa sig, därest vid hans efterspaning, då efterspaningssedeln
passerade rullföringsområdesexpeditionen, kontroll gjorts huruvida Mattsson
vore inställelseskyldig eller icke.

Brant-Lundin avgav i ärendet ett yttrande av följande innehåll:

Antalet rekvirerade avlämningshandlingar hade vid ett flertal tillfällen varit
rätt stort. De hade därvid uttagits ur respektive lådor av biträdande personal
å rullföringsområdesexpeditionen, varefter de tillställts rekvirenlen per
post eller bud. Inkallelse vid landstormen hade skett individuellt fall för fall,
varför Brant-Lundin icke haft anledning misstänka, att avlämningshandlingar
kunnat rekvireras för någon värnpliktig, som landstormsområdesbefälhavaren
ej ägde rätt att inkalla. Därest Brant-Lundin uppmärksammat att rekvisitionen
av avlämningshandlingarna även omfattade värnpliktiga, som vore befriade
från värnpliktens fullgörande i fredstid, hade Brant-Lundin gjort landstormsområdesbefälhavaren
uppmärksam på att dylika värnpliktiga ännu ej
kunnat inkallas, samt förfrågat sig huruvida avlämningshandlingar trots detta
skulle tillställas honom. Så hade emellertid ej skett, varför landstormsområdesbefälhavaren
även fått avlämningshandlingar för sådana värnpliktiga.

I skrivelse till befälhavaren för Norra militärområdet anhöll militieombudsmannen,
att befälhavaren måtte inkomma med yttrande av den militäre chef
som utfärdat efterspaningssedel rörande Mattsson. Med anledning härav inkom
från Stenbeck yttrande däri denne meddelade, att avlämningshandlingarna
kommit honom tillhanda då efterspaningssedeln utfärdades och att av
dessa handlingar framgått, att Mattsson vore befriad från värnpliktstjänstgöring
i fredstid.

Brant-Lundin upplyste, att efterspaningssedeln passerat rullföringsområdesexpeditionen
den 16 augusti 1940, då Brant-Lundin varit tjänstledig samt
Bengtsson beordrad upprätthålla befattningen såsom befälhavare för rullföringsområdet
nr 63. I yttrande till militieombudsmannen anförde Bengtsson:

Den 16 augusti 1940 hade efterspaningssedeln rörande Mattsson inkommit,
och Bengtsson hade i egenskap av tjänstförrättande rullföringsbefälhavare
översänt den till landsfiskalen, enär han ansett att landstormsområdesbefälhavaren
haft särskilda order eller undantags- eller tilläggsbestämmelser, vilka
vore mycket vanliga, att följa vid inkallelser av den kategori av landstormsmän
som Mattsson tillhörde och att inkallelsen sålunda varit befogad.
På grund härav hade Bengtsson ansett sig icke ha anledning förhindra efterspaningen.

Stenbeck framhöll, att Bengtsson icke bort sända efterspaningssedeln direkt
till landsfiskalen utan i stället till befälhavaren för landstormsområdet nr 63 a,
då misstaget sannolikt upptäckts. Vidare meddelade Stenbeck, att Mattsson
inställde sig till tjänstgöring när han nåddes av ordern å sin arbetsplats, som

ej var den ordinarie bostadsorten. Då eflerspaningssedeln kom polismyndigheten
tillhanda å Mattssons tillfälliga arbetsplats blev Mattsson trots efterspaningsförfarandet
icke hämtad, enär han redan inställt sig vid förbandet.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 11 oktober 1941 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad sålunda förekommit, följande:

Av utredningen framginge att Mattsson, som blivit befriad från värnpliktens
fullgörande under fredstid, enligt gällande bestämmelser icke kunnat inkallas
till militärtjänstgöring på hösten 1940. Att Mattsson dock blivit inkallad och
måst fullgöra två månaders tjänstgöring hade berott på en råd misstag och
försummelser från militära befattningshavares sida. Det första felet begicks
då Mattsson inkallades. Huldberg, som verkställt inkallelsen, hade oförbehållsamt
medgivit, att densamma berott på ett misstag från hans sida.

På Huldbergs begäran hade Brant-Lundin i egenskap av befälhavare för
vederbörande rullföringsområde översänt avlämningshandlingarna rörande
Mattsson. Det hade ålegat Brant-Lundin att verkställa granskning av dessa
handlingar, innan de översändes. Vid en dylik granskning hade det omedelbart
framgått, att Mattsson såsom befriad från värnpliktstjänstgöring i fredstid
icke kunnat inkallas. Brant-Lundin hade förklarat, att han icke uppmärksammat
delta förhållande och i följd därav expedierat avlämningshandlingarna
rörande Mattsson. Han hade således gjort sig skyldig till försummelse i fråga
om granskningen av avlämningshandlingarna.

Efter det avlämningshandlingarna kommit Stenbeck till handa i dennes
egenskap av befälhavare för Jämtlands inskrivningsområde, hade Stenbeck
utfärdat och till rullföringsområdesbefälhavaren översänt efterspaningssedel
rörande Mattsson, ehuru det av handlingarna framgått, att Mattsson vore befriad
från värnpliktstjänstgöring i fredstid. Då Mattsson icke varit skyldig att
inställa sig, hade efterspaningssedel icke bort utfärdas. Jämväl Stenbeck hade
sålunda låtit försummelse komma sig till last.

Sedan efterspaningssedeln inkommit till rullföringsområdets expedition,
hade det jämlikt § 2 hämtningskungörelsen ålegat Bengtsson, som vid denna
tid uppehållit befattningen som befälhavare för rullföringsområdet, att verkställa
erforderlig granskning innan han befordrade efterspaningssedeln till
polismyndigheten. Vid fullgörande av denna sin granskningsskyldighet hade
Bengtsson enligt egen uppgift antagit, att Huldberg verkställt inkallelsen med
stöd av särskild order eller särskilda undantags- eller tilläggsbestämmelser,
och på den grund ansett sig icke lia anledning att förhindra efterspaningen.
Bengtsson syntes sålunda lia utgått från den riktiga ståndpunkten, att Mattsson
enligt då gällande allmänna bestämmelser icke kunnat inkallas och ej
heller bort för underlåtenheten att inställa sig efterspanas. Vad Bengtsson
anfört till försvar för sin åtgärd att dock vidarebefordra efterspaningssedeln
vore icke bärande. Då fallet uppenbarligen varit oklart, hade Bengtsson bort
sätta sig i förbindelse nied Huldberg, varvid misstaget med all sannolikhet
blivit upptäckt och rättelse vidtagen. Vid sin behandling av efterspaningssedeln
hade således Bengtsson visat försumlighet.

Under de rådande förhållandena vore det visserligen förklarligt ali misstag
och försummelser av förevarande slag kunde begås. I fråga om Huldberg,
som gjort sig skyldig till det primära misstaget, ansåge militieombudsmannen
sig dock, med hänsyn därtill att enskild person tillfogats skada, icke kunna
underlåta att beivra tjänstefelet.

Vad anginge Stenbeck, Brant-Lundin och Bengtsson ansåge militieombudsmannen
sig kunna underlåta vidare åtgärd. Härvid hade militieombudsmannen
särskilt beaktat, att den Mattsson tillskyndade skadan, vid det förhållande
att Mattsson frivilligt inställt sig på grund av den felaktiga inkallelsen, icke
stöde i direkt samband med de av dem begångna felen.

Militieombudsmannen uppdroge därför åt ämbetet att vid vederbörlig domstol
låta anhängiggöra och utföra åtal mot Huldberg och därvid yrka ansvar
å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Det ålåge åklagaren att
underrätta Mattsson örn åtalet, så att han bleve i tillfälle att mot Huldberg
framställa de ersättningsanspråk, för vilka han funne fog.

❖

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Huldberg
under tilltal vid regementskrigsrätten vid Jämtlands fältjägarregemente
under yrkande om ansvar å hpnom enligt 130 § strafflagen för krigsmakten
för vad han enligt militieombudsmannens skrivelse låtit komma sig till last.

Mattsson inställde sig vid krigsrätten samt yrkade ersättning av Huldberg
med 371 kronor, motsvarande förlorad inkomst under 53 dagar, samt med
165 kronor för resor och traktamenten eller med tillhopa 536 kronor.

Huldberg bestred den mot honom förda talan samt anförde därvid bland
annat:

Militieombudsmannen hade i sin skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet utgått
ifrån ett delvis oriktigt sakförhållande. Militieombudsmannen hade bibringats
den uppfattningen att Huldberg först kallat in Mattsson och därefter rekvirerat
och fått avlämningshandlingar. Detta vore emellertid icke riktigt. Huldberg
hade inkallat Mattsson först sedan han erhållit avlämningshandlingarna
för denne. Det föreliggande fallet vore inget isolerat sådant. Huldberg hade
genom samtal med andra landstormsområdesbefälhavare inhämtat, att det
varit talrika, från värnpliktstjänstgöring under fredstid befriade värnpliktiga
som nu blivit inkallade. Emellertid medgåve Huldberg att Mattsson blivit
felaktigt inkallad.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 14 november 1941 och
utlät sig därvid:

I målet funne krigsrätten väl utrett, att Mattsson av Huldberg obehörigen
inkallats till militärtjänstgöring på hösten 1940 samt att Mattsson med anledning
av inkallelsen fullgjort dylik tjänstgöring under tiden den 26 augusti—
den 26 oktober 1940, men enär med hänsyn till omständigheterna i målet

Huldbergs sagda tjänsteåtgärd icke kunde anses vara av beskaffenhet att
skäligen böra för Huldberg medföra ansvar för tjänstefel, funne krigsrätten
åklagarens mot Huldberg förda ansvarstalan icke kunna bifallas, och bleve
jämväl av Mattsson mot Huldberg framställda ersättningsyrkanden av krigsrätten
ogillade.

Emot detta utslag som innefattade kaptenerna Landelius och Svahns sammanstämmande
mening voro krigsdomaren Permansson och auditören Lindeberg
skiljaktiga samt förmälde:

»I målet finna vi utrett, att Huldberg genom att på sätt som skett obehörigen
inkalla Mattsson visat oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt; och pröva
vi förty jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma Huldberg
att föi^ vad han sålunda låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av
arrest utan bevakning i två dagar.»

Permansson och Lindeberg förpliktade därjämte Huldberg att till Mattsson
utgiva ersättning med 480 kronor.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 29 november 1941 uppdrog
tjänstförrättande militieombudsmannen åt ämbetet att i krigshovrätten anföra
besvär över regementskrigsrättens utslag under yrkande att Huldberg
måtte fällas till ansvar i målet.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

38. Felaktig inkallelse. 1

1 en till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll värnpliktige nr 62
2/24 K. Jerlitz örn militieombudsmannens åtgärd i anledning därav att han blivit
felaktigt inkallad till militärtjänstgöring. På grund härav verkställdes undersökning,
varvid yttrande avgavs av befälhavaren för Eslövs landstormsområde
nr 5 a ryttmästaren friherre K. Gyllenstierna. Militieombudsmannen infordrade
vidare och tog del av handlingarna i ett av Kungl. Majit den 14
mars 1941 avgjort ärende angående framställning av Jerlitz örn ersättning av
kronan i anledning av den felaktiga inkallelsen.

Följande författningsbestämmelser äro av intresse i ärendet:

de landstormen som befriats från värnpliktens fullgörande i fredstid tills vidare
icke skulle inkallas till beredskapstjänstgöring.

Jerlitz, som är född den 15 januari 1904, tillhör 1924 års klass. Åren 1925
och 1926 fullgjorde han första tjänstgöring samt första repetitionsövning. År
1932 erhöll han, som under åren 1927—1931 vistats utrikes, uppskov med
andra repetitionsövningen. Den 28 februari 1933 blev han av inskrivningsnämnden
på grund av sjukdom befriad från värnpliktstjänstgöring under fredstid.
Under tiden den 12 april—den 30 juni 1940 fullgjorde han tjänstgöring
jämlikt § 36 mom. 2 värnpliktslagen.

I ansökan till Kungl. Maj:t den 25 juli 1940 anhöll Jerlitz om ersättning av
statsmedel för förlorad arbetsförtjänst under 80 dagar med tillhopa 480 kronor.
Till stöd för sin anhållan anförde han: *

Den 12 april 1940 hade han erhållit order om omedelbar inställelse till militärtjänstgöring,
vilken order han efterkommit. Genom ett analogt fall hade
han den 20 juni erhållit kännedom om att han blivit felaktigt inkallad. Sedan
han hos Gyllenstierna påtalat förhållandet hade denne ombesörjt att han
den 30 juni blivit hemförlovad. De ekonomiska konsekvenserna av inkallelsen
hade blivit att hans broder, som innehaft en restaurang i Höör för vilken
Jerlitz varit föreståndare, måst nedlägga rörelsen på grund av svårigheterna
att finna en ersättare. Detta hade i sin tur medfört, att Jerlitz efter hemförlovningen
måst gå utan arbete.

Gyllenstierna avgav yttrande i anledning av Jerlitz ansökan och avstyrkte
därvid bifall till densamma under uppgift, att Jerlitz icke varit sjuk och ej
heller anmält sjukdom vid inställelsen, att restaurangrörelsen nedlagts av
andra skäl än inkallelsen samt att Jerlitz icke lidit någon skada. Ansökningen
avstyrktes jämväl av tjänstförrättande befälhavaren för Malmöhus norra
inskrivningsområde vilken framhöll, att ekonomisk förlust icke styrkts samt
att Jerlitz varken vid inställelsen eller vid inmönstringsförrättningen begärt
att få undergå läkarundersökning eller bliva hemförlovad, varför det skäl
(sjukdom), för vilket han tills vidare befriats från inkallelse, då icke förelegat.
Arméförvaltningens civila departement och tjänstförrättande chefen för arméstaben
avstyrkte likaledes bifall till ansökningen.

Genom beslut den 14 mars 1941 fann Kungl. Maj:t ansökningen icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Gyllenstierna erkände i sitt yttrande till militieombudsmannen oförbehållsamt,
att inkallelsen av Jerlitz inneburit felaktigt förfarande från hans sida
men åberopade till sin befrielse från ansvar att han vid tidpunkten för inkallelsen
varit överhopad av arbete och måst arbeta under mycket ogynnsamma
yttre förhållanden, vilket Gyllenstierna närmare utvecklade i sitt yttrande. Gyllenstierna
förmenade att det under sådana omständigheter vöre förklarligt,
att ett förbiseende från Gyllenstiernas sida kunnat inträffa. Då det icke påvisats
att Jerlitz genom den felaktiga inkallelsen lidit någon vare sig ekonomisk
eller annan skada, hemställde Gyllenstierna att ärendet icke måtte föranleda
någon militieombudsmannens åtgärd.

Genom polismyndighets försorg lät militieombudsmannen verkställa en närmare
utredning huruvida Jerlitz genom inkallelsen lidit ekonomisk förlust.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 14 oktober 1941 följande:

Av utredningen framginge att Jerlitz, som blivit befriad från värnpliktens
fullgörande under fredstid, enligt gällande bestämmelser icke kunnat inkallas
till militärtjänstgöring. Gyllenstierna, som verkställt inkallelsen, hade oförbehållsamt
medgivit, att inkallelsen berott på ett misstag från hans sida. Med
anledning av de i ärendet lämnade upplysningarna, att Jerlitz befriats från
fredstidstjänstgöringen på grund av sjukdom samt att han vid inställelsen
icke varit sjuk, borde det framhållas, att vid ifrågavarande inkallelse eller inställelse
ny prövning huruvida vederbörlig befrielsegrund vore för handen
icke finge äga rum.

Det vöre visserligen mycket förklarligt, att misstag som det förevarande
kommit att begås under de förhållanden som rådde i april 1940. Då den särskilt
verkställda undersökningen ådagalagt, att Jerlitz påstående att han tillskyndats
skada genom den felaktiga inkallelsen icke saknade fog, hade militieombudsmannen
dock ansett sig icke kunna underlåta att beivra det fel, vartill
Gyllenstierna gjort sig skyldig.

Militieombudsmannen uppdroge därför åt ämbetet att vid vederbörlig domstol
låta anställa och utföra åtal mot Gyllenstierna och därvid yrka ansvar å
honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Det ålåge åklagaren att underrätta
Jerlitz om åtalet, så att han komme i tillfälle att mot Gyllenstierna framställa
de ersättningsanspråk, för vilka han funne fog.

* *

❖

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Gyllenstierna
under tilltal vid regementskrigsrätten vid Norra skånska infanteriregementet
under yrkande om ansvar å honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för vad han enligt militieombudsmannens skrivelse låtit komma sig
till last.

Jerlitz iakttog inställelse vid krigsrätten samt fordrade skadestånd av Gyllenstierna
med fyra kronor om dagen för tiden den 13 april—den 30 juni
1940.

Gyllenstierna bestred den mot honom förda talan.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 21 november 1941 och
utlät sig därvid:

Av utredningen i målet framginge, att Gyllenstierna den 12 april 1940 såsom
befälhavare för Eslövs landstormsområde nr 5 a till beredskapstjänstgöring
inkallat Jerlitz, oaktat denne på grund av sjukdom frikallats från värnpliktens
fullgörande i fredstid och på grund härav enligt gällande föreskrifter tills

vidare icke skolat inkallas till beredskapstjänstgöring. Krigsrätten funne väl,
att Gyllenstierna genom utfärdandet av inkallelseordern förfarit felaktigt under
utövandet av sin tjänst; men enär den förelupna felaktigheten med hänsyn
till de förhållanden, varunder ordern utfärdats, skäligen icke borde medföra
ansvar och skadeståndsskyldighet, prövade krigsrätten rättvist ogilla den
mot Gyllenstierna i målet förda talan.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 5 december 1941 uppdrog tjänstförrättande
militieombudsmannen åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär
över regementskrigsrättens utslag under yrkande att Gyllenstierna måtte
fällas till ansvar i målet.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.

1. Vissa spörsmål angående hänskjutande av mål till krigsrätt.

I skrivelse den 20 november 1940 anförde kommendanten i Boden översten
H. Bratt följande:

Fråga hade uppstått, huruvida befälhavare (regementschef och motsvarande)
i Bodens fästning, som hade bestraffningsrätt i disciplinmål, då för
samtliga förband i Bodens fästning gemensam fältkrigsrätt vore förordnad,
ägde oinskränkt rätt att hänskjuta mål till krigsdomstol eller icke.

I 204 § strafflagen för krigsmakten föreskreves icke att vederbörande befälhavare
skulle överlämna målet till krigsdomstol utan endast att målet
skulle överlämnas till krigsdomstol.

Skillnaden kunde förefalla hårfin och utan betydelse men torde ha sin
förklaring i att icke alla befälhavare, som ägde bestraffningsrätt i disciplinmål,
hade krigsdomstol till förfogande. I fredstid hade samtliga sådana förbandschefer
i Boden sin egen krigsrätt, varigenom dessa kunde själva besluta
örn ett måls hänskjutande till krigsrätt. Så vore icke förhållandet då
gemensam fältkrigsrätt tillsatts. Fältkrigsrätten i Boden hade dittills handlagt
ett väsentligt större antal ärenden än vid samtliga förband under motsvarande
period i fredstid. Anledningen till att endast en krigsrätt — fältkrigsrätten
— funnes i Boden kunde sålunda sännolikt icke ha motiverats
av en förutsedd minskning i antalet mål utan av en strävan att härigenom
dels erhålla överensstämmande strafflatituder för brott av ett och samma
slag vid olika förband inom Boden, dels möjliggöra för kommendanten att
kontrollera att mål, som enligt strafflagen för krigsmakten skulle avdömas
av chef med bestraffningsrätt i disciplinmål, icke hänskötes till krigsdomstol
d. v. s. fältkrigsrätten. Därest ofullständig utredning förelåge på grund av
utelämnade eller felaktiga upplysningar i vederbörligt förhörsprotokoll, syntes
det vara i sin ordning, att kommendanten återförvisade målet till förbandschefen
ifråga. Och därest kommendanten funne att mål, som av vederbörande
befälhavare jämlikt 204 § ansetts böra hänskjutas till krigsrätt,
av denne befälhavare borde kunna behandlas som disciplinmål och av
honom jämlikt 185 § direkt handläggas, borde kommendanten likaledes äga
rätt att återförvisa målet.

Därest chef med bestraffningsrätt i disciplinmål men utan egen fältkrigsrätt
skulle äga befogenhet hänskjuta ett mål till krigsrätt men samtidigt vara

7—A18761. Militicombudsmannens ämbetsbcriittelse.

skyldig anhålla hos högre chef om målets hänskjutande till fältkrigsrätt,
bleve den högre chefens befogenhet i detta avseende illusorisk, enär han i
sådant fall faktiskt vore skyldig att utan undantag efterkomma den lägre
chefens beslut.

Den kommendanten tillkommande rätten att avgöra målens hänskjutande
till krigsdomstol enligt vad som ovan förutsatts innebure ingen inskränkning
i vederbörande regementschefs o. s. v. rätt att döma i disciplinmål.

Enligt kommendantens förmenande borde en befälhavare i Bodens fästning,
som ansåge att visst mål borde hänskjutas till krigsdomstol, hos kommendanten
anhålla att så skedde. I sådant fall undersökte kommendanten
målet och hänsköte det till fältkrigsrätten, som av honom sattes, eller återförvisade
målet till vederbörande befälhavare för förnyad utredning eller
för slutbehandling.

Då den här anförda frågan hade principiell betydelse, anhölle kommendanten,
att militieombudsmannen måtte utreda frågan och däröver uttala sig.

I skrivelse den 28 augusti 1941 till kommendanten meddelade militieombudsmannen,
att de framställda spörsmålen varit föremål för överväganden
inom militieombudsmansexpeditionen och att på grundval därav upprättats
en promemoria till vilken hänvisades. Den ifrågavarande promemorian var
av följande lydelse:

»P. M.

angående vissa frågor rörande måls hänskjutande till krigsrätt m. m.

Högre befälhavare kan icke befalla lägre befälhavare att bestraffa eller
tillrättavisa. Ett bestraffningsbeslut innebär ett självständigt bedömande och
den bestraffande måste bära ansvaret för detsamma; förman kan ej genom
att anbefalla bestraffning genom underlydande taga den underlydandes beslut
på sitt ansvar. Det är nämligen fråga örn dömande verksamhet och denna
följer icke samma regler som militär verksamhet i egentlig mening. En annan
sak är att bestraffningsrätt, som närmast tillkommer viss befälhavare, samtidigt
jämväl kan tillkomma annan högre befälhavare, samt att till följd därav
den högre befälhavaren är oförhindrad att övertaga bestraffningsrätten och
i den lägre befälhavarens ställe ålägga bestraffningen. Det blir i dylikt fall
den högre befälhavaren, som meddelat bestraffningsbeslutet, som bär ansvaret
för detsamma. Stundom förekommer att i fall, då regementschef finner
rapporterad förseelse vara av den art, att bestraffning visserligen icke är erforderlig
men en reprimand likväl på sin plats, denne överlämnar ärendets
handläggning till kompanichefen genom beslut av följande lydelse: ''varning
genom kompanichefen’, ''överlämnas till kompanichefen för tillrättavisning’.
Sålunda avfattade beslut kunna ej anses lyckligt formulerade. Ty såsom
ovan framhållits kan en regementschef icke ålägga en kompanichef att meddela
tillrättavisning. Ett beslut av angiven lydelse får måhända dock icke
fattas annorlunda än att regementschefen överlämnar åt kompanichefen
att efter egen prövning avgöra huruvida tillrättavisning bör meddelas. Detta
bör emellertid onekligen komma till klart uttryck i beslutets avfatlning.

Ehuru sålunda kompanichefen vid sill prövning äger lämna det rapporterade
utan åtgärd, tolide till god ordning höra att han icke låter ärendet förfalla
utan att ha gjort hänvändelse till regementschefen. Denne kan behöva bedöma
nya fakta, nya synpunkter kunna anläggas etc. Och regementschefen
kan med hänsyn till kompanichefens ståndpunkttagande vilja själv övertaga
prövningen av frågan huruvida tillrättavisning skall meddelas.

Vad angår frågan huruvida befälhavare, som har behörighet att föranstalta
örn sammankallande av krigsrätt, kan förhindra annan befälhavare att överlämna
mål till nämnda krigsrätt sammanhänger detta med befälsrätten. Har
förstnämnde befälhavare icke befälsrätt över den befälhavare, som beslutat
hänskjuta mål till krigsrätt, har förstnämnde befälhavare allenast att efterkomma
framställningen örn målets överlämnande till krigsrätten. Om däremot
den befälhavare, som äger föranstalta om sammankallande av krigsrätten,
har befälsrätt över den befälhavare, vilken hänskjutit målet till krigsrätt,
och till följd därav bestraffningsrätt över den felande, äger han i kraft av
denna bestraffningsrätt själv upptaga målet till bedömande. Finner han
därvid att det kan avgöras som disciplinmål, erfordras ju icke överlämnande
till krigsrätt utan den högre befälhavaren ådömer själv disciplinstraffet. Det
blir i dylikt fall den högre befälhavaren som blir ansvarig för bestraffningsbeslutet.
Den högre befälhavaren äger däremot icke därest enligt hans mening
målet kan avgöras såsom disciplinmål anbefalla den lägre befälhavaren
att avgöra det i dylik ordning. Då ingriper han i den lägre befälhavarens
bestraffningsrätt, som denne utövar på eget ansvar och för vilken han svarar
inför krigshovrätten. Vill den högre befälhavaren icke själv övertaga bestraffningsrätten
måste han villfara den lägre befälhavarens framställning om
sammankallande av krigsrätt. Som en följd av högre befälhavares befogenhet
att övertaga lägre befälhavares bestraffningsrätt äger den högre befälhavaren,
därest han skulle anse visst mål, som den lägre befälhavaren vill
behandla såsom disciplinmål, böra hänskjutas till krigsrätt, förordna därom.
Det blir då den högre befälhavaren, som blir ansvarig för nämnda åtgärd.
Den högre befälhavaren torde däremot näppeligen vara befogad anbefalla den
lägre befälhavaren att hänskjuta mål till krigsrätt.

Kommendantens uttalanden rörande anledningarna till att bara en fältkrigsrätt
finns i Boden synas icke alla oomtvistliga. Det sista av de av honom
anförda skälen — att kommendanten skulle äga möjlighet att kontrollera
att mål, som enligt strafflagen för krigsmakten skola avdömas av chef med

bestraffningsrätt i disciplinmål, icke hänskjutas till krigsdomstol _ synes

icke bärande. Huvudskälet till att man nöjt sig med en krigsrätt kan väl
vara det att man i krigstid inte vill ha större judiciell apparat än nödvändigt
är och alt det här går med en krigsrätt därför att förbanden äro stationära
(åtminstone i huvudsak). Är detta huvudskälet kan man inte draga
de slutsatser kommendanten gör.

Vidare skall — som antytts i det föregående — anhållan örn måls hän
skjutande till krigsrätt ej alltid göras till förman utan stundom till sidoordnad,
med egen krigsrätt utrustad chef. I sistnämnda fall har uppenbar -

100

ligen den chef som skall hänskjuta målet ingen prövningsrätt av den art
kommendanten vill förbehålla sig.

Av det anförda torde framgå att kommendantens åsikt att han äger oinskränkt
överprövningsrätt beträffande honom underställda, med disciplinär
bestraffningsrätt utrustade befälhavares beslut av innehåll att visst mål hänskjutes
till krigsdomstols prövning näppeligen kan vara riktig. Han kan endast
underlåta efterkomma den lägre befälhavarens framställning för det
fall att kommendanten själv övertager bestraffningsrätten. I sådant fall kan
kommendanten omedelbart avgöra målet i befintligt skick såsom disciplinmål
och han kan även, om han anser utredningen ofullständig, föranstalta
örn ytterligare utredning. Efter verkställd sådan utredning kan kommendanten
avgöra målet som disciplinmål och han kan även hänskjuta målet till
krigsrätt. Vilketdera alternativ han än bestämmer sig för, blir det ett beslut,
som fattas av kommendanten på hans ansvar. Kommendanten äger däremot
icke, örn kommendanten skulle anse ytterligare utredning erforderlig, återförvisa
målet till den lägre befälhavaren med åläggande för denne att efter
verkställd kompletterande utredning avgöra målet som disciplinmål. Därigenom
skulle kommendanten ingripa i den bestraffningsrätt, som den lägre
befälhavaren har att utöva på eget ansvar. Vill kommendanten icke själv
övertaga bestraffningsrätten, måste kommendanten efterkomma lägre befälhavares
beslut örn måls hänskjutande till krigsrätt och sammankalla krigsrätten.
»

2. Vissa spörsmål angående hänskjutande av mål till krigsrätt och
angående verkställighet av disciplinstraff.

Vid en inspektion av en försvarsområdesstab inom Östra militärområdet
anmärktes följande vid granskning av förhörsprotokollen:

De flesta förhörsprotokollen funnos endast i avskrift å expeditionen. Anledningarna
härtill voro enligt uppgift följande. Då mål hänskjutits till krigsrätt
hade originalprotokollen överlämnats till chefen för Livgrenadjärregementet
under vars krigsrätt försvarsområdets personal lydde. I de fall då bestraffning
ålagts av försvarsområdesbefälhavaren hade originalprotokollen
med begäran örn verkställighet översänts till nyssnämnde regementschef, enär
försvarsområdesbefälhavaren icke disponerade över egna arrestlokaler.

I anledning härav anförde militieombudsmanneir i skrivelse den 30 september
1941 till försvarsområdesbefälhavaren följande:

Då mål hänskötes till krigsrätt skulle, enligt militär bestraffningsförordning
§ 9, andra stycket, den befälhavare som föranstaltade om krigsrättens
sammankallande samtidigt till rättens ordförande överlämna bestyrkt avskrift
av förhörsprotokollet. Originalprotokollet förutsattes skola kvarbliva
vid förbandet (försvarsområdesstaben) att där förvaras i enlighet med före -

101

skrifterna i militär bestraffningsförordning § 7. I de fall då den bestraffningsberättigade
befälhavaren, såsom förhållandet i regel vore beträffande
försvarsområdesbefälhavare, icke disponerade egen krigsrätt utan hade att
anhålla hos annan befälhavare om krigsrättsförfarande torde bestämmelserna
böra så tillämpas att avskrifter (i så många exemplar som angåves erforderliga)
av protokollet översändes till sistnämnde befälhavare, vilken i sin
tur översände dessa avskrifter lill krigsdomare och krigsfiskal.

Jämväl i de fall då annan befälhavare verkställde av försvarsområdesbefälhavaren
ålagda bestraffningar borde originalprotokollen kvarstanna hos
den senare. Det syntes icke vara erforderligt att i samband med begäran om
bestraffnings verkställande översända ens avskrift av förhörsprotokollet, enär
den verkställande endast behövde lia tillgång till sådana uppgifter örn den
bestraffade att föreståndaren för häktet kunde föra föreskriven fångförteckning
(se instruktion för expeditionstjänsten vid armén, bil. D, form. nr 33).
Det kunde emellertid vara enklare att översända protokollsavskrift, om man
hade tillgång till sådan, översändes av bekvämlighetsskäl originalprotokollet,
borde detta efter bestraffningens verkställande återfordras. Hos verkställighetsmyndighet
nu förvarade originalprotokoll borde återfordras i den
mån de icke redan blivit inbundna jämte myndighetens egna handlingar.

Det vore även att märka att det vid dylik anhållan örn verkställighet hos
annan myndighet torde tillkomma den befälhavare som ålagt bestraffningen
att även besluta om tiden för verkställigheten, ehuru han givetvis först måst
förvissa sig om att han under ifrågavarande tid finge disponera erforderligt
arrestutrymme (208 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med militär bestraffningsförordning
§ 32).

3. Felaktigt upptagande av nöjdförklaring. McIIankommande förflyttning
av häktad Ilar avbrutit betänketiden.

Vid granskning å militieombudsmansexpeditionen av fångförteckning från
kronohäktet i Östersund för mars månad 1941 antecknades följande:

K. B. Sjöberg dömdes den 4 mars 1941 av Norrlands artilleriregementes
krigsrätt för fjärde resan stöld till straffarbete i sju månader och skulle
omedelbart träda i häkte. Enligt anteckning i fångförteckningen ankom Sjöberg
till kronohäktet den 6 mars och avgav nöjdförklaring den 7 i samma
månad, från vilken dag straffverkställigheten räknats.

Det anmärktes, att efter utslagets avkunnande Sjöberg med hänsyn till den
mellankomna förflyttningen icke vistats i fängelse oavbrutet två dagar i
följd, då nöjdförklaringen den 7 mars avgavs, och att Sjöberg förty icke
kunnat med laga verkan avgiva nöjdförklaring redan sistnämnda dag. Med
anledning av vad sålunda anmärkts anmodades kronohäktesföreståndaren
att inkomma med yttrande. Dennes yttrande var av följande innehåll:

102

Sjöberg hade införts till kronohäktet av en militär patrull den 6 mars 1941
ungefär klockan 8 e. m. I samband härmed hade till föreståndaren överlämnats
regementskrigsrättens utslag den 4 mars 1941, varav inhämtats, att
Sjöberg dömts att för fjärde resan stöld undergå straffarbete i sju månader,
varjämte krigsrätten förordnat, att Sjöberg skulle omedelbart träda i häkte.
Påföljande dag, den 7 mars, hade uppkommit fråga, huruvida Sjöberg ägde
rätt att redan då avgiva nöjdförklaring. Vid den undersökning, som då verkställdes,
hade följande framgått. Sjöberg hade efter domens avkunnande den
4 mars 1941 omedelbart insatts i regementets arrest. Den militäre befälhavare,
som föranstaltat härom, hade avsett och enligt uppgift beordrat, att Sjöberg
skulle kvarbliva i arresten den 5 och 6 mars samt därefter den 7 mars
beredas tillfälle att inför regementschefen avgiva nöjdförklaring. Genom något
missförstånd hade Sjöberg kvarblivit i arresten endast den 5 mars och
dagtimmarna den 6 mars, varefter han omkring klockan 8 e. m. avförts till
kronohäktet. Föreståndaren hade varit väl medveten örn bestämmelserna i
2 § lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, att en häktad, som ville avgiva
nöjdförklaring, skulle före den dag, då förklaringen avgåves och efter den
dag, då utslaget avkunnats, ha betänketid under två dagar i följd. Likaså
hade föreståndaren känt till den tolkning av ifrågavarande bestämmelse, som
kommit till uttryck i justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1927 och
som föranlett fångvårdsstyrelsens cirkulärskrivelse den 19 november 1926.
Förhållandena i nu ifrågavarande fall hade emellertid måst anses tämligen
säregna. Sjöberg hade efter den dag då domen avkunnats tillbragt tiden intill
andra dagens kväll klockan åtta i samma fängelse. Hans överförande till
kronohäktet hade skett på grund av missförstånd. Arrestlokalen vid regementet
och kronohäktet vore tillika belägna i samma stad på cirka 1,000
meters avstånd från varandra och för överförandet från arresten till kronohäktet
kunde icke ha åtgått mer än cirka femton minuter, eller en kortare
tid än den som i vanliga fall vore anslagen för de häktades promenader varje
dag. Föreståndaren hade hänvänt sig till länsnotarien Åke Odén, vilken vid
ifrågavarande tidpunkt varit föredragande hos länsstyrelsen i ärenden angående
straffverkställighet. Denne hade tagit del i införskaffandet av ovannämnda
uppgifter rörande Sjöberg. Även Odén hade varit tveksam men hade
på grund av ovan relaterade förhållanden förklarat, att han, ställd i motsvarande
situation som föreståndaren, icke ansett sig kunna underlåta att
upptaga nöjdförklaring, därest den häktade önskade avgiva sådan, samt att
han, därest nöjdförklaring inför föreståndaren avgåves den 7 mars, komme
att förordna örn att straffet skulle taga sin början nämnda dag. Föreståndaren
hade ansett sig böra under sådana omständigheter upptaga den nöjdförklaring
som Sjöberg varit villig att avgiva. Ett motsatt beslut från föreståndarens
sida skulle ha medfört, att Sjöberg nödgats sitta häktad den 7
och 8 mars och ej förrän tidigast den 9 mars kunnat avgiva nöjdförklaring,
d. v. s. att han blivit berövad friheten under ytterligare minst två dagar. Då
föreståndaren som ovan nämnts varit tveksam, huruvida Sjöberg bort få

103

avgiva nöjdförklaring den 7 mars, hade han den 9 mars i vederbörlig ordning
upptagit en förklaring av Sjöberg, att denne vidhölle sin den 7 avgivna
nöjdförklaring och fortfarande vore villig att avtjäna det honom ådömda
straffet. På sätt framginge av det ovan anförda hade åtgärden att låta Sjöberg
avgiva vederbörlig nöjdförklaring redan den 7 mars 1941 icke föranletts
av okunnighet om gällande bestämmelser eller dessas tolkning, ej heller av
något förbiseende eller slarv. Föreståndaren hade i stället sökt uppnå ett
förnuftigt och för rättskänslan tilltalande resultat med hänsyn tagen till de
särskilda förhållandena, som här förelegat. Föreståndaren anhölle fördenskull,
att militieombudsmannen måtte låta med vidare åtgärder i ärendet
bero.

Å föreståndarens yttrande hade länsnotarien Odén tecknat ett bestyrkande
av föreståndarens uppgifter rörande samtalen och överläggningarna med
Odén. Odén uppgav därjämte, att länsstyrelsen den 8 mars 1941 förordnat,
att avtjänandet av det Sjöberg ådömda straffet, som tagit sin början den 7
mars 1941, skulle med i lag stadgade förbehåll sluta den 7 oktober 1941.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 30 augusti 1941 till chefen för Norrlands artilleriregemente
följande:

Enligt den av kronohäktesföreståndaren omnämnda lagen den 26 mars
1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga
kraft ägande utslag, kunde den som vore häktad icke med laga verkan avgiva
nöjdförklaring förrän han, efter den dag då utslaget delgivits honom
och före den dag då nöjdförklaringen avgåves, inom fängelse haft betänketid
under två dagar i följd. Hade utslaget såsom i detta fall meddelats den 4,
kunde nöjdförklaring icke avgivas förrän den 7. Betänketiden skulle tillbringas
i ett och samma fängelse eller häkte; mellankommande transport ansåges
avbryta betänketiden. Sjöberg hade därför bort antingen kvarhållas i
regementets arrest till den 7 mars, då han med laga verkan kunnat avgiva
nöjdförklaring, eller också omedelbart efter utslaget överföras till kronohäktet.
Från regementets sida hade man förfarit felaktigt genom att låta Sjöberg
kvarsitta i regementets arrest till den 6 mars och sistnämnda dag, alltså
medan betänketiden löpte, överföra honom till kronohäktet. För att förhindra
att Sjöberg genom den mellankomna transporten oell avbrottet i betänketiden
skulle bliva berövad friheten två dagar längre än vederbort hade kronohäktesföreståndaren
nödgats upptaga en åtminstone formellt oriktig nöjdförklaring.
Denna hade godkänts av vederbörande länsstyrelse såsom utgångspunkt
vid beräknandet av strafftiden. Då det vore av stor betydelse att
ifrågavarande bestämmelser om nöjdförklarings upptagande tillämpades riktigt,
hade militieombudsmannen ansett sig böra bringa vad i ärendet förekommit
till regementschefens kännedom för delgivande med vederbörande
personal vid regementet.

104

4. Felaktigt upptagande av nöjdförklaring. Tillika fråga huruvida förbandschef
givit underlydande befälhavare uppdrag att utöva uppsikten

över förbandets häkte.

Genom utslag den 8 april 1941 dömde regementskrigsrätten vid Roslagens
flygflottilj värnpliktige vicekorpralen nr 153 45/35 Axel Allan Kihlberg jämlikt
49 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten för rymning att hållas i fängelse
två månader, varjämte regementskrigsrätten förklarade Kihlberg skyldig
att omedelbart träda i häkte.

Sedan militieombudsmannen på förekommen anledning infordrat uppgift
angående handläggningen av ett av utslaget föranlett ärende rörande
nöjdförklaring av Kihlberg, inkom flottiljchefen, överstelöjtnanten H. Sundin
med yttrande för egen del ävensom med en avskrift av en handling, innefattande
regementskrigsrättens besked om utslagets innehåll samt därå tecknade
verkställighetsbevis och nöjdförklaringar.

Nämnda bevis och förklaringar utvisade, att Kihlberg den 8 april klockan
10.30 införpassats i flottiljens häkte samt att han dels den 10 och dels den
23 april förklarat sig nöjd med utslaget; i båda fallen hade Kihlbergs nöjdförklaring
bevittnats av kaptenen Gösta Adolfsson och fanjunkaren M.
Schenning.

I yttrandet anförde Sundin:

Såsom framginge av avskriften hade Kihlberg dömts den 8 april 1941 och
införpassats i häkte klockan 10.30 samma dag. Omkring klockan 12 den 10
april — alltså sedan mera än 48 timmar förflutit efter domens avkunnande

— hade Kihlberg fått avgiva nöjdförklaring. Det hade nämligen felaktigt
ansetts att Kihlberg då »haft betänketid två dagar i följd». Man hade icke
beaktat att den dag utslaget fälldes icke finge inräknas. Sedermera hade en
skrivelse avlåtits till länsstyrelsen i Stockholms län med hemställan att
straffet måtte få avtjänas genom länsstyrelsens försorg. På denna skrivelse
hade erhållits det svaret, att nöjdförklaringen avgivits utan att
Kihlberg haft betänketid under två dagar i följd, varför Kihlberg fått avgiva
förnyad nöjdförklaring och ärendet åter överlämnats till länsstyrelsen.

— Då det enligt auditörens uppgift funnes skäl förmoda att den straffade
genom nämnda felaktiga tolkning icke komme att lida någon rättsförlust,
syntes ärendet vara av mera formell natur. — Slutligen ville Sundin framhålla,
att hans tid icke tilläte honom att personligen handlägga alla detaljer
beträffande straffhandlingarnas förande m. m., utan hade han uppdragit
detta åt sin adjutant. Denne hade inför Sundin i detta fallet anfört, att
han handlat i god tro.

Från kronohäktesavdelningen vid centralfängelset å Långholmen, där
Kihlberg avtjänat straffet, införskaffade militieombudsmannen därefter länsstyrelsens
verkställighetsresolution, enligt vilken »straffet, som tagit sin början
den 23 april 1941 skall sluta den 23 juni 1941».

Enär av Sundins yttrande syntes framgå, att Sundin icke själv handlagt åren -

105

det angående nöjdförklaringen, anhöll militieombudsmannen örn uppgift vem
som upptagit Kihlbergs nöjdförklaring den 10 april samt, därest Sundin icke
själv upptagit nöjdförklaringen, huruvida den som upptagit förklaringen jämväl
haft uppsikt över regementets häkte ävensom under vilken tid och enligt
vilken order så varit förhållandet.

I en svarsskrivelse anförde Sundin:

Nöjdförklaringen den 10 april hade upptagits av dåvarande depaadjutanten
kaptenen Gösta Adolfsson i närvaro av expeditionsunderofficeren vid avd.
I och föreståndaren för depåns häkte. På morgonen samma dag hade Adolfsson
till Sundin anmält, att Kihlberg skulle avgiva nöjdförklaring klockan 12.
Då Sundin av skäl, som han icke längre kunde erinra sig, icke själv haft tillfälle
att närvara vid nämnda tidpunkt, hade han åt Adolfsson uppdragit att
handlägga ärendet. Rent formellt ansåge Sundin sig hava genom denna muntliga
order tillfälligt uppdragit åt Adolfsson att utöva uppsikten över häktet.

I skrivelse den 26 juli 1941 till överstelöjtnanten Sundin anförde militieombudsmannen
därefter följande:

Enligt 2 § i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall avstraff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, skulle nöjdförklaring av
den som hölles i militärhäkte ske inför den befälhavare, som över häktet hade
uppsikt, och finge ej förklaringen gälla, där ej den dömde före den dag,
då förklaringen avgåves, och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten
avkunnades, inom fängelse haft betänketid under två dagar i följd.

I § 11 militär bestraffningsförordning stadgades bland annat att militär -häkte vid truppförband stöde under uppsikt av befälhavaren för truppförbandet,
att denne, då han vore förhindrad att själv fullgöra därmed förenade
åligganden, ägde att åt underlydande befälhavare av minst kaptens grad
uppdraga att tillfälligt utöva uppsikten över häktet samt att befälhavare,
som hade militärhäkte under sin uppsikt, skulle ställa sig till efterrättelse
vad i lag och särskilda författningar vore stadgat angående verkställighet
av frihetsstraff samt förvaring av häktade personer.

Den av Kihlberg den 10 april avgivna nöjdförklaringen hade upptagits av
Adolfsson ehuru denne icke haft uppdrag att utöva uppsikten över häktet.
Det torde nämligen vara obestridligt, att uppdraget åt Adolfsson att handlägga
det av honom anmälda ärendet angående nöjdförklaring av Kihlberg
icke kunde anses liktydigt med ett uppdrag att tillfälligtvis hava uppsikten
över häktet. Adolfsson skulle näppeligen hava ansett sig på grund av den
mottagna ordern behörig vidtaga andra på uppsiktsmyndigheten ankommande
uppgifter än just upptagandet av Kihlbergs nöjdförklaring.

Det ifrågavarande uppdraget åt Adolfsson stöde sålunda icke i överensstämmelse
med föreskrifterna i § 11 militär bestraffningsförordning. Frågan
örn omfattningen av uppdraget vore icke endast av formell natur. För meddelande
av ett uppdrag av den omfattning, som i ovannämnda § 11 avsåges,
torde krävas cn prövning huruvida uppdragstagaren besutte den kännedom
om lag och författningar, som i paragrafen sades. Gällde uppdraget däremot

106

endast att å viss tid mottaga en förklaring, kunde dylik lag- och författningskännedom
synas överflödig. Vidare kunde ett uppdrag av den begränsade
omfattning, som lämnats Adolfsson, föranleda missförstånd i frågan huruvida
förutsättningarna för nöjdförklaringens upptagande redan av uppdragsgivaren
prövats föreligga.

Nöjdförklaringen hade upptagits av Adolfsson så tidigt att Kihlberg vid
dess avgivande icke haft i lag stadgad betänketid. Förklaringen vöre därför
ogiltig. Kihlberg, som rätteligen bort få börja avtjänandet av sitt straff efter
nöjdförklaring den 11 april, hade i följd av det begångna felet hållits häktad
i ytterligare tolv dagar innan strafftiden börjat räknas.

Frågan om ansvaret för det sålunda inträffade berodde i viss mån på vad
som förekommit mellan Sundin och Adolfsson då Adolfsson anmälde ärendet
för Sundin.

Det syntes militieombudsmannen emellertid som örn ansvaret närmast åvilade
Sundin. Denne hade i egenskap av depåchef haft uppsikt över häktet
och därmed hade följt skyldighet att känna till bland annat bestämmelserna
i ovannämnda lag av den 26 mars 1909. Han måste antagas hava haft vetskap
om dagen för utslaget mot Kihlberg och han hade av Adolfsson erhållit
besked att nöjdförklaring avsåges att upptagas den 10 april klockan 12. Även
bortsett från det felaktiga i att lämna ett uppdrag åt Adolfsson avseende endast
upptagandet av nöjdförklaringen, hade Sundin därför gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten genom att icke omedelbart rätta den felaktiga uppfattning
om gällande bestämmelser, som Adolfsson i sin anmälan röjt. Även
Adolfsson hade, såsom av det anförda framginge, förfarit felaktigt.

Då Kungl. Majit emellertid, på en av militieombudsmannen föranstaltad
underdånig ansökan av Kihlberg, genom utslag den 6 juni 1941 av nåd förordnat
att det Kihlberg ådömda straffet skulle sluta den 11 i samma månad
och Kihlberg således icke kommit att vara berövad friheten under längre tid
än om han rättidigt fått avgiva nöjdförklaring, hade militieombudsmannen
ansett sig kunna låta bero vid den erinran om de begångna felaktigheterna,
vilken innefattades i det anförda.

5. Försummelse av förbandschef att omedelbart efter nöjdförklaring
häkta till fängelsestraff dömd, icke häktad person.

Enligt kungörelsen den 10 december 1909 (nr 149) innefattande vissa föreskrifter
rörande tillämpningen av lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet
i vissa fall av straff ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, skall
icke häktad person, som avgivit nöjdförklaring, örn förklaringen avgivits å
det militärhäkte eller fängelse, där straffet skall verkställas, genast där intagas
för straffets undergående, men eljest genast häktas och så snart ske
kan på allmän bekostnad dit införpassas.

107

Värnpliktige nr 480 14/35 S. O. Folkesson dömdes den 12 juli 1940 av
fältkrigsrätt för övergivande av post att hållas i fängelse tre månader. Folkesson,
som var på fri fot, förklarade sig nöjd med straffet den 16 juli inför
förbandschefen majoren J. F. Plym Forshell, vilken, utan att förklara
Folkesson häktad, ställde Folkesson under militär bevakning intill dess Folkesson
den 18 juli för straffets verkställande överfördes till straffängelset i
Vänersborg. Genom resolution den 25 juli 1940 förordnade länsstyrelsen i
Älvsborgs län att straffet skulle verkställas under tiden den 18 juli—den 18
oktober 1940.

I skrivelse den 9 september 1940 till direktören vid centralfängelset å Härlanda,
där Folkesson intagits för straffets undergående, anförde militieombudsmannen: Då

Folkesson på grund av försummelse av militär myndighet att efter
nöjdförklaringen vidtaga åtgärder för ett omedelbart verkställande av straffet
komme att — därest verkställigheten ägde rum jämlikt länsstyrelsens resolution
—• vara berövad friheten två dagar längre än vederbort samt någon
ändring i länsstyrelsens lagakraftvunna resolution icke torde kunna vinnas
annat än i nådeväg, hade militieombudsmannen ansett att Folkesson borde
erinras om att han ägde möjlighet att göra en underdånig framställning att
av nåd få avsluta bestraffningen redan den 16 oktober 1940, då en tid av tre
månader komme att hava förflutit från nöjdförklaringen. Militieombudsmannen
hemställde att fängelsedirektören ville lämna Folkesson härför erforderligt
biträde ävensom giva militieombudsmannen underrättelse om de
åtgärder som med anledning av skrivelsen vidtoges i ärendet.

Fängelsedirektören anmälde sedermera, att nådeansökning ingivits av Folkesson.
Ansökningen bifölls av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1940.

I ett liknande fall från samma förband kom en annan värnpliktig, nr 156
45/27 E. O. Johansson, på grund av att han icke häktades omedelbart efter
nöjdförklaring, att få börja undergå honom ådömt fängelsestraff en dag senare
än som bort bliva fallet vid en rätt tillämpning av gällande bestämmelser.

I avgiven förklaring uppgav Plym Forshell, att det felaktiga förfarandet
berott på förbiseende, samt framhöll att lian efter att hava uppmärksamgjorts
på bestämmelserna i den ovannämnda kungörelsen framdeles komme
att noggrant iakttaga densamma.

1 skrivelse den 26 maj 1941 till Plym Forshell anförde militieombudsmannen,
att då Folkesson genom bifall till sin nådeansökan fått sluta straffets avtjänande
två dagar tidigare än som bestämts i straffverkställigbetsresolutionen
och därigenom skadan för honom av det begångna felet bortfallit samt Johansson,
vilken blivit i ärendet börd, icke framställt ersättningsanspråk, funne
militieombudsmannen sig kunna underlåta vidtaga ytterligare åtgärd i ärendet
men förväntade, alt Plym Forshell framdeles i förekommande fall ställde
sig till noggrann efterrättelse föreskrifterna i nyssnämnda kungörelse.

108

6. Felaktig sammanläggning av straff.

Genom utslag den 11 mars 1941 dömde stationskrigsrätten vid Karlskrona
örlogsstation värnpliktige nr 109 207/32 P. G. A. Lindström jämlikt 49, 53*
och 130 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen att för rymning och bristande vård om kronobeklädnaden hållas
i fängelse i en månad tio dagar. Därjämte förklarade stationskrigsrätten förverkat
anståndet med ett Lindström av bötesförvandlingsdomaren vid rådhusrätten
i Göteborg den 14 februari 1941 ålagt förvandlingsstraff för böter
av fängelse i trettiotre dagar, villkorlig dom. Stationskrigsrätten förordnade
att Lindström i följd härav skulle i en bot hållas i fängelse i två månader
tretton dagar.

Det anmärktes, att vid en sammanläggning av strafftiderna en månad tio
dagar och trettiotre dagar den sammanlagda strafftiden bort angivas till en
månad fyrtiotre dagar samt att stationskrigsrätten saknat grund för att omräkna
denna tid på det sätt som skett. Ehuru stationskrigsrätten sålunda förfarit
felaktigt i angivna hänseende, beslöt militieombudsmannen emellertid,
då Lindström, enligt vad som utrönts, icke på grund av den oriktiga sammanläggningen
kommit att vara berövad friheten längre tid än om stationskrigsrätten
bestämt den sammanlagda strafftiden på sätt militieombudsmannen
angivit, att låta bero vid vad i ärendet förekommit.

I skrivelse den 14 augusti 1941 till chefen för Karlskrona örlogsstation lämnade
militieombudsmannen underrättelse härom. Stationschefen skulle giva
stationskrigsrättens ledamöter kännedom örn militieombudsmannens anmärkning
och beslut.

7. Fråga huruvida trafikförseelse kail föranleda bestraffning i
disciplinär ordning.

Den 10 augusti 1940 utfärdade kommendanten i Bodens fästning en så
lydande fästningsorder:

»På förekommen anledning erinras om att cykel skall efter skymningens
inbrott framföras med tänd lykta, att två eller flera personer icke få samtidigt
färdas på cykel, som är avsedd allenast för en person, samt att å körbanan
två eller flera cyklande icke få färdas i bredd, då körbanan ej kan
fritt överskådas eller då motorfordon eller fordon för dragare nalkas. (Vägtrafikstadgan
§§ 15—17.)»

Furiren vid Bodens artilleriregemente G. A. Bergemo rapporterades den
3 april 1941 av ordningshållningspatrull ur 3. intendenturkompaniet för att
han samma dag efter mörkrets inbrott cyklat i Bodens stad utan lyse. Sedan
förhör hållits med Bergemo, ålades denne genom beslut den 17 april, under -

109

tecknat av regementschefen översten F. Ericsson och kontrasignerat av auditören
G. Ekeroth, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt disciplinstraff av vaktarrest i två dagar.

Med anledning av särskild förfrågan, huruvida Bergemo vid tillfället färdats
å väg som avses i vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (allmän väg,
gata eller annan allmän plats, som är upplåten för allmän samfärdsel, så
ock till farväg nyttjad enskild väg), vitsordade regementschefen att så varit
förhållandet: Bergemo hade färdats på gata i Bodens stad.

I skrivelse till kommendanten anförde militieombudsmannen:

För tillämpning av 130 § strafflagen för krigsmakten förutsattes enligt
lagrummets ordalydelse att särskilt ansvar icke vore satt å förseelsen i strafflagen
för krigsmakten eller annan lag. För den förseelse om vilken här varit
fråga vore ansvarsbestämmelse meddelad i vägtrafikstadgan; tillämpningen
av 130 § strafflagen för krigsmakten skulle därmed vara utesluten. Med
hänsyn till innehållet i Svensk författningssamling nr 829/1940 hade målet
hört till civil domstols avgörande. Att en erinran om vägtrafikstadgans ifrågavarande
bestämmelser intagits i den ovannämnda fästningsordern torde
icke kunna göra någon ändring häri. Då militieombudsmannen hade anledning
antaga att utgången i förevarande mål överensstämde med tillämpad
praxis inom Bodens fästning, anhölle militieombudsmannen att kommendanten
ville ej mindre inkomma med yttrande av översten Ericsson och auditören
Ekeroth än även för egen del avgiva yttrande i ärendet.

Översten Ericsson och auditören Ekeroth anförde i gemensamt yttrande:

Disciplinstraff, regelmässigt av vaktarrest i två dagar, hade av Ericsson med
kontrasignation av Ekeroth sedan hösten 1940 ålagts jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten i ett antal fall för berörda förseelse, då förseelsen ägt rum å
allmän väg, gata eller plats inom fästningsområdet. Såvitt Ericsson erinrade
sig hade i dessa fall undantagslöst förelegat rapport örn förseelsen från militär
ordningshållningspatrull. Det kunde hava förekommit, att Ekeroth efter
den 1 februari 1940, från vilken dag fältkrigsrätterna i Boden upphört, i enstaka
fall kontrasignerat enahanda bestraffningsbeslut rörande personal från
andra förband än Bodens artilleriregemente. Vid övervägande av huruvida
det trots att straff jämlikt vägtrafikstadgan hade kunnat åläggas av civil
domstol kunde anses behörigt att avdöma ifrågavarande förseelser disciplinärt,
hade Ericsson främst ansett sig kunna stödja sig på att förutvarande
kommendanten i fästningsorder utfärdat erinran till honom underlydande
personal örn att cykel efter skymningens inbrott skulle framföras med tänd
lykta. Härigenom hade enligt Ericssons uppfattning ifrågavarande slag av
förseelse fått karaktären av brott mot militära ordningsföreskrifter för fästningen.
Det finge i detta sammanhang nämnas att i bilaga till soldatinstruktion
för artilleriet upptagits trafikregler, som visserligen vore grundade bl. a.
å vägtrafikstadgan men som dock vore särskilt riktade till soldaten. Skyldigheten
för militärpersonal tillhörande fästningen att föra lykta å cykel hade
ock rent praktiskt framstått som en militär ordningsfråga på grund av den
tidvis övervägande militära karaktären av trafiken inom fästningsområdet.

Ilo

Ehuru intet uttryckligt stadgande därom givits hade det allmänt ansetts
åligga de militära ordningshållningspatrullerna att övervaka att militär personal
förde tänd lykta å cykel efter mörkrets inbrott. Örn det överhuvud ansåges
riktigt att ifrågavarande förseelser bestraffades militärt, syntes intet
annat lagrum än 130 § strafflagen för krigsmakten tillämpligt. På grund av
kravet på disciplin inom fästningen syntes det Ericsson önskvärt att möjlighet
gåves att disciplinärt beivra bl. a. underlåtenhet att föra lykta å cykel och
detta även örn förseelsen ägde rum inom den civila delen av Bodens stad,
där det militära inslaget i trafiken vore så starkt framträdande. En särskild
anledning härtill vore att ett disciplinstraff, även om det vore lindrigt, syntes
vara av en helt annan och snabbare effekt, då det gällde att upprätthålla
ordning inom den militära trafiken, än ett bötesstraff, som innebure ett fördröjande
av straffverkställigheten. Härtill komme att det syntes vara lämpligt
och naturligt att ordningsförseelser som rapporterades av militära patruller,
vilka hade till uppgift att övervaka ordningen, jämväl bestraffades militärt.

Kommendanten översten H. Bratt anförde i sitt yttrande:

Enligt bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för armén § 97: 4 skulle
kommendanten utfärda behövliga polisföreskrifter ävensom särskilda ordningsregler
för samfärdseln inom fästningen. På grund härav hade förutvarande
kommendanten utfärdat den ifrågavarande fästningsordern angående
vissa trafikbestämmelser. Hade kommendantens föreskrifter för den militära
personalen ej sammanfallit med vägtrafikstadgans bestämmelser utan varit
mera djupgående än dessa, skulle i målet omförmäld förseelse utan tvivel ha
kunnat beivras med stöd av 130 § strafflagen för krigsmakten. När nu däremot
kommendantens föreskrifter helt sammanfölle med vägtrafikstadgans
bestämmelser, hade det otvivelaktigt varit formellt sett riktigare att målet
överlämnats till handläggning vid civil domstol. Dock syntes den tolkning
av bestämmelserna i nyssnämnda lagrum som Ericsson och Ekeroth gjort
vara försvarbar, och av praktiska skäl vore det önskvärt att den av militieombudsmannen
accepterades. Med den ständiga ström av in- och utryckande
militär personal som förekomme i Boden skulle det vara hart när ogörligt
att beivra dylika små förseelser vid civil domstol. I vart fall skulle ett sådant
förfarande ofta föranleda avsevärd tidsutdräkt.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom en skrivelse till kommendanten
den 31 juli 1941, vari anfördes följande:

Enligt 39 § 3:o) lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes hörde
till krigsdomstol mål angående åtal mot dem, som lydde under strafflagen
för krigsmakten, för brott av vilken beskaffenhet som helst, då de förövades
i fält eller inom fästning, som för annat ändamål än övning ställdes eller
vore ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställdes, medan
truppen vore i fält eller sjötåget varade eller fästningen fortfarande vore
ställd på krigsfot.

Sedan sådana förhållanden inträtt, att förutsättningarna för tillämpning
av lagrummet förelågo, hade, veterligen på initiativ av kommendanten i

lil

Boden, skett en ändring av 39 § rättegångslagen, varigenom Kungl. Majit bemyndigats
att, där förhållandena därtill föranledde, förordna att vad i 3:o)
stadgades icke skulle äga tillämpning. Med stöd härav hade Kungl. Majit
förordnat dels den 13 april 1940 att vad i 39 § 3:o) rättegångslagen stadgades
icke skulle äga tillämpning i fråga örn brott som begåtts inom Bodens fästning,
dels ock den 13 september 1940 att vad i sagda moment stadgades tills
vidare icke skulle äga tillämpning i fråga örn brott som begåtts i fält eller
inom fästning. Anledningen till att initiativ tagits till lagändringen och
Kungl. Majits därav beroende förordnande av den 13 april 1940 hade varit
att 39 § i sin ursprungliga lydelse medfört, att mål angående rent civila
förseelser i så stort antal ankommit på avgörande av militär domstol inom
fästningen att dennas arbetsbörda ökats i en omfattning, som icke ansåges
betingad av omständigheterna.

Av vad nu anförts franninge att frågan om civil och militär domstols inbördes
behörighet blivit särskilt reglerad med hänsyn till nu rådande speciella
förhållanden. I förevarande fall hade den till avgörande föreliggande
förseelsen, såsom kommendanten själv medgivit, bort beivras inför civil domstol.
Att handlägga målet i disciplinär ordning hade sålunda varit uteslutet.
Även örn vissa skäl måhända skulle kunna anföras för att, på sätt i yttrandena
anförts, utvidga den disciplinära bestraffningsrätten, hade militieombudsmannen
dock, med hänsyn till de tydliga bestämmelserna i ämnet, icke kunnat
giva sin anslutning till en sådan tolkning av desamma som kommit till
uttryck i regementschefens yttrande. Militieombudsmannens i skrivelsen uttalade
uppfattning i ärendet skulle kommendanten bringa till regementschefens
och auditören Ekeroths kännedom. I övrigt funne militieombudsmannen
ej skäl vidtaga ytterligare åtgärd med anledning av vad i ärendet förekommit.

8. Innan tillrättavisning meddelas skall befälhavaren hålla förhör med den
felande, där han ej själv iakttagit förseelsen.

Militär bestraffningsförordning § 40 är av följande lydelse:

»Då någon begått förseelse, som anses påkalla tillrättvisning, må vederbörande
befälhavare omedelbart meddela tillrättavisning, så vitt han själv
iakttagit förseelsen. I annat fall skall befälhavaren vid förhör med den felaktige
lämna denne tillfälle att förklara sig.»

Volontärerna vid Östgöta luftvärnsregemente nr 19/5 Hans Blick, nr 40/5
Magnus Jakobsson och nr 50/5 Gunnar Karlsson anmälde i en till militieombudsmansexpeditionen
inkommen skrift, att de den 22 februari 1941 av chefen
för konstapelskolan kaptenen T. Östlund tilldelats tillrättavisning,
ehuru Östlund icke själv åsett den förseelse, för vilken tillrättavisning meddelades,
och ej heller vid förhör med dem berett deni tillfälle att förklara sig.

I avgivet yttrande över klagomålen erkände Östlund all han på sätt an -

112

mälarna uppgivit underlåtit iakttaga den i 40 § militär bestraffningsförordning
stadgade ordningen för meddelande av tillrättavisning. Han anförde såsom
ursäkt härför, att han för disciplinens upprätthållande önskat att låta
den begångna förseelsen följas av omedelbar tillrättavisning.

I skrivelse till regementschefen den 7 april 1941 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:

Enär av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att ett i föreskriven
ordning hållet förhör med klagandena icke skulle hava ändrat bedömandet
av klagandenas förseelse, att Östlund genom förhör med de andra vid
förseelsens begående närvarande personerna syntes hava före tillrättavisningarnas
meddelande förskaffat sig kännedom om förseelsen samt att Östlund
felat endast av obetänksamhet, läte militieombudsmannen vid vad i ärendet
förekommit bero. Regementschefen skulle giva Östlund del av innehållet i
militieombudsmannens skrivelse.

9. Fråga huruvida fängelsestraff må verkställas i militärhäkte.

Vid granskning å militieombudsmansexpeditionen av fångförteckningar
från Bohusläns regemente för april och maj månader 1941 iakttogs, att
värnpliktige nr 142 28/31 B. A. E. Karlsson den 9 april 1941 av regementskrigsrätten
för rymning dömts till en månads fängelse, vilket straff i sin helhet
verkställts i regementets arrest.

Enligt 19 § strafflagen för krigsmakten bör fängelsestraff som blivit krigsman
ådömt omedelbart eller såsom förvandlingsstraff för brott, för vilket
straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten, verkställas i militärhäkte, där
så kan ske. Beträffande vissa krigsmän — officerare, underofficerare, fast
anställt manskap och viss annan, marin personal — gäller detsamma även i
fråga om fängelse som ålagts som förvandlingsstraff för brott emot allmän
lag.

Närmare bestämmelser angående straffverkställigheten äro givna i militär
bestraffningsförordning. Där föreskrives i § 11 att befälhavare, som har militärhäkte
under sin uppsikt, skall ställa sig till efterrättelse vad i lag och särskilda
författningar är stadgat angående verkställighet av frihetsstraff samt
förvaring av häktade personer. I § 30 stadgas för det fall, att enligt strafflagen
för krigsmakten fängelse bör verkställas i militärhäkte och för ändamålet
avsett militärhäkte icke är inrättat vid ifrågavarande avdelning vid
krigsmakten, att den straffskyldige då skall undergå straffet i det häkte som
eljest finnes vid vederbörligt truppförband, skola, fästning, garnison, station
eller annan avdelning av krigsmakten, som den straffskyldige tillhör. Möter
till följd därav, att straffet icke kan på föreskrivet sätt verkställas i det ifrågavarande
häktet, eller på grund av bristande utrymme eller annan orsak
hinder för straffets verkställande i sådant häkte som nu nämnts skall, enligt

113

samma paragraf, straffet avtjänas i allmän straffinrättning. Enligt § 31 skall
i fråga om verkställande av fängelsestraff vad allmän lag i detta avseende innehåller
äga tillämpning. Dessutom givas särskilda föreskrifter angående
fångarnas vård och behandling. Bland annat föreskrives att fånge, som enligt
vad därom är stadgat skall genom fångvårdsmyndighets försorg förses
med arbete, såvitt möjligt bör beredas sådan sysselsättning, som kan bidraga
till utveckling av hans förmåga till självförsörjning, samt att cellfånge, som
icke undergår disciplinär bestraffning, bör, såvida hinder ej möter, tillbringa
minst en halv timme i fria luften en gång varje dag eller, om celltidens
längd eller fångens hälsotillstånd finnes det påkalla, två gånger örn
dagen.

I skrivelse till regementschefen den 6 november 1941 anförde militieombudsmannen: De

bestämmelser i allmän lag rörande straffs verkställande, till vilka i militär
bestraffningsförordning hänvisades, innefattades i huvudsak i lagen den
24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. Härtill
hade kommit stadgan den 8 april 1938 angående vård och behandling i
statens fångvårdsanstalter. De regler som meddelats här — liksom även i
militär bestraffningsförordning § 31 — vore delvis sådana att de antingen
icke alls eller ock endast med stor svårighet kunde iakttagas vid straffverkställighet
i militärhäkte av den typ som i allmänhet förekomme vid de militära
förbanden. Härav följde alltså att fängelsestraff — och straff av straffarbete
— som regel icke, trots de ovan återgivna bestämmelserna i 19 §
strafflagen för krigsmakten, kunde verkställas i militärhäkte.

10. Fråga huruvida meddelad tillrättavisning i själva verket inneburit arrcstbestraffning.
Tillika fråga huruvida tillrättavisningen stått i rätt förhållande

till den begångna förseelsen.

• I

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde värnpliktige
nr 238 66/36 Nilsson, tjänstgörande såsom kusk vid ett förband, bland
annat följande:

Den honom tilldelade hästen vore mycket svårhanterlig och brukade slå
och bitas närhelst den komme åt att göra det. Den 3 december 1940 hade
bataljonschefen överstelöjtnanten K. Meurling inspekterat hästvården. Nilsson
hade till en början lyckats hålla sin häst stilla men till slut, då Meurling
skickat fram troppchefen att känna på hästen, hade denna kommit åt att bita
Nilsson ganska grundligt i armen. Nilsson hade spontant och obetänksamt
utbrustit: »Djävla häst!» Nilsson hade omedelbart erhållit tillsägelse att han
samma dag på eftermiddagen skulle inställa sig på bataljonsexpeditionen för
förhör och att han samma kväll skulle börja undergå arreststraff. Vid förhöret,
som letts av Meurling, hade Nilsson erhållit fem dagars »arrest med

8—A18761. Militicombudsmannens ämbctsbcrättelse.

114

tjänstgöring i handräckning vid bataljonsstaben». Bestraffningen hade Nils
son undergått i ett av bataljonschefen för liknande ändamål två månader
tidigare utanför bataljonschefens förläggning uppsatt s. k. arresttält. Någon
besvärshänvisning hade Nilsson icke erhållit.

IJti infordrat yttrande anförde Meurling i egenskap av tjänstförrättande
regementschef bland annat:

Vid en fältmässig förläggning under i flera hänseenden ogynnsamma förhållanden,
vid nyorganiserade förband och vid brist på kvalificerat befäl
nödgades en bataljonschef personligen ingripa i större utsträckning än som
under andra förhållanden kunde vara erforderligt. Vid det truppförband,
som Nilsson tillhörde, vore alla förlagda i tält. Vid den hästbesiktning, som
ägde rum den 3 december 1940, hade framställts flera erinringar mot såväl
befäl som kuskar och hästskötare för bristande tillsyn och vård. Därvid hade
en av de värnpliktiga utfarit i höga svordomar. Då ett behärskat och hyfsat
uppträdande måste påfordras under en förrättning, syntes en tillrättavisning
befogad. För lämplig tillsyn hade den tillrättavisade placerats vid bataljonsstaben,
där personal funnits tillgänglig för utövande av erforderlig kontroll.
Nilsson anförde emellertid, att han blivit ådömd 5 dagars arrest. Detta påstående
vore felaktigt vilket framginge av tillrättavisningsbeslutet, som hade
följande lydelse:

»Värnpliktige 238 66/36 Nilsson ålägges jämlikt strafflagen för krigsmakten
§ 210 såsom tillrättavisning för fel mot militär tukt och ordning att utom
vanlig ordning under fem (5) dagar förrätta handräckningsarbeten.

Förseelsen (svordom i tjänsten) begicks den 3/iä i min närvaro.

Tillrättavisningen börjar den 3/i2 kl 1800 och avslutas den 8/i2 kl 18.

Den värnpliktige förlägges och tjänstgör under ifrågavarande tid vid batstaben.

Den 3/i2 1940.

K. Meurling.

Batcli.

Åke Leijon.»

Vid Memmings skrivelse hade fogats ett protokoll över ett den 18 december
1940 med Nilsson hållet förhör, varvid denne uppgivit att han den 3 december
såsom tillrättavisning blivit ålagd att under 5 dagar förrätta handräck -ningsarbete utom vanlig ordning, att tillrättavisning blivit meddelad såväl av
bataljonschefen som av plutonchefen, att den lill militieombudsmannen lämnade
uppgiften, att han ådömts 5 dagars arrest, vore felaktig, att han förlagts
nattetid i bataljonsstabens vakttält, att han tjänstgjort huvudsakligen
i vedgården, att i övrigt ingen frihetsbegråmning varit anbefalld, dock att förläggningsområdet
icke fått lämnas utan särskilt tillstånd, att han bibringats
uppfattning örn arreststraff, därför att några värnpliktiga kallat honom för
»arrestanten», och att han missförstått uttryckssättet, att klaganden med
skrivelsen endast avsett att erhålla klarhet örn, huruvida han blivit rätt behandlad,
samt att den lämnade uppgiften, att han blivit biten av hästen, icke
tidigare meddelats vare sig till bataljonschefen eller plutonchefen.

I .skrivelse till regementschefen anmodade militieombudsmannen denne

115

att, då den förebragta utredningen icke vore tillräcklig för ett bedömande
av huruvida vid ifrågavarande bestraffnings eller tillrättavisnings meddelande
och verkställande förfarits riktigt, fullständiga utredningen i följande båda
hänseenden:

1) Nilsson hade uppgivit att han under verkställighetstiden varit förlagd
i arresttält. Meurling hade uppgivit att Nilsson förlagts i bataljonsstabens
vakttält. Hade Nilsson varit ensam förlagd i tältet? Hade där dessutom
funnits andra tillrättavisade eller bestraffade eller överhuvud andra personer
än vaktmanskap? Hade tältet stått under särskild bevakning?

2) I förhörsprotokollet hade uppgivits att utöver förläggningen i vakttältet
och tjänstgöringen i vedgården ingen frihetsbegränsning varit anbefalld,
»dock att förläggningsområdet icke finge lämnas utan särskilt tillstånd».
Emellertid finge enligt 210 § strafflagen för krigsmakten ej mer än ett slag
av tillrättavisning användas för samma förseelse och fel. Vilka föreskrifter
hade gällt för nu ifrågavarande förband i fråga om fritidsområde? Om särskilda
föreskrifter ej utfärdats, vilka normer hade tillämpats?

Med anledning härav inkom regementschefen med ett förnyat yttrande av
Meurling däri denne anförde:

1) Det ifrågavarande vakttältet hade vid behov använts för förläggning.
Vid tillfället hade funnits i tältet förutom Nilsson jämväl lägervaktens manskap
örn en befälhavare och 3 man. Endast en vaktpost hade funnits utsatt.
Denne patrullerade om natten runt kvarter, tält, vedgård och förrådsbyggnader.
Örn dagen vore hans plats på gårdsplanen vid infartsvägen.

2) Förläggningsområdet vore i stort sett reglerat jämlikt regementsorder.
Inom det större området hade avdelats ett mindre för varje förband. För
bataljonssfaben hade detta område vissa angivna gränser. Meurling hade avsett
att Nilsson skulle uppehålla sig inom förläggningsområdet och att vistelse
å annan plats fordrade särskild permission även om särskild föreskrift
därom ej blivit utfärdad.

Meurling uppgav att han för att utröna Nilssons egen uppfattning jämväl
låtit Nilsson själv besvara de av militieombudsmannen uppställda frågorna.
Nilssons svar, som lämnats i en till regementschefen ställd skrift, hade följande
lydelse:

»Får härmed upplysa, att jag var i tältet jämte vakten inga andra tillrättavisade
eller bestraffade funnos där under den tid jag var där. Några föreskrifter
om fritidsområdet fick jag inte, inte något annat än jag fick gå
marketenteriet och stabens förläggning under min fritid. Vakten bestod av
3 st man. Tältet var inte bevakat av någon särskild vakt.»

I skrivelse den 13 februari 1941 till fördelningschcfen anförde militieombudsmannen
därefter, med en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande: Enligt

det i ärendet företedda skriftliga beslutet hade Meurling jämlikt
210 § strafflagen för krigsmakten för fel mot militär tukt och ordning (svordom
i tjänsten) ålagt Nilsson tillrättavisning, bestående däri alt Nilsson utom
vanlig ordning haft att förrätta handräckningsarbeten. I beslutet föreskreves

116

emellertid ytterligare, att tillrättavisningen skulle börja den 3 och avslutas
den 8 december 1940 samt att Nilsson under denna tid skulle förläggas och
tjänstgöra vid bataljonsstaben.

Beträffande innebörden av detta senare tillägg hade Meurling uppgivit, att
han avsett att Nilsson skulle uppehålla sig inom förläggningsområdet och att
för vistelse å annan plats fordrats särskild permission, även örn detaljerad
föreskrift ej blivit utfärdad. För lämplig tillsyn hade Nilsson placerats vid
bataljonsstaben, där personal funnits tillgänglig för utövande av erforderlig
kontroll.

I den lill militieombudsmannen insända klagoskriften, dagtecknad den 9
december 1940, hade Nilsson gjort gällande att han av Meurling ålagts fem
dagars arrest med tjänstgöring i handräckning vid bataljonsstaben. Straffet
hade fullgjorts i ett av bataljonschefen för liknande ändamål för två månader
sedan utanför hans förläggning uppsatt s. k. arresttält. Vid ett av Meurling
den 18 december med Nilsson hållet förhör hade denne medgivit, att uppgiften
att han ålagts fem dagars arrest vore felaktig. Vidare hade Nilsson
enligt förhörsprotokollet berättat, att han tjänstgjort huvudsakligen i vedgården
samt att i övrigt ingen frihetsbegränsning varit anbefalld; dock hade
han icke utan särskilt tillstånd fått lämna förläggningsområdet. Nattetid hade
han förlagts i bataljonsstabens vakttält. Uppfattningen om arreststraff hade
han bibragts därigenom, att några värnpliktiga kallat honom »arrestanten».

I fråga om användningen av det ifrågavarande vakttältet hade Meurling
upplyst, att det vid behov använts för förläggning samt att vid ifrågavarande
tillfälle utom Nilsson jämväl lägervakten, en befälhavare och tre man, funnits
i tältet. Endast en vaktpost hade varit utsatt. Denne hade om natten
patrullerat runt kvarter, tält, vedgård och förrådsbyggnader. Om dagen hade
hans plats varit på gårdsplanen vid infartsvägen.

Nilsson hade skriftligen förklarat, att inga andra tillrättavisade eller bestraffade
funnits i tältet under den tid han varit där. Tältet hade icke varit
bevakat av någon särskild vakt. Några föreskrifter om fritidsområde hade
Nilsson icke fått; icke något annat än att han fått gå på marketenteriet och
stabens förläggning under sin fritid.

Vad slutligen anginge den utredning som föregått tillrättavisningsbeslutet
hade Meurling upplyst, att förseelsen begåtts den 3 december i Meurlings
närvaro vid en hästbesiktning. Nilsson hade uppgivit att han, då Meurling
skickat fram troppchefen för att känna på hästen, icke lyckats hålla hästen
utan hade denna kommit åt att bita Nilsson ganska grundligt i armen, varvid
Nilsson spontant och av ren obetänksamhet utbrustit: »Djävla häst».

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge ej mer än ett slag av tillrättavisning
användas för samma förseelse. Då Nilsson för sin förseelse
ålagts handräckningsarbeten hade således någon ytterligare påföljd för honom
icke bort förekomma. Nilsson hade emellertid under den period då
han haft att förrätta liandräckningstjänst blivit förlagd i vakttältet samt erhållit
tillsägelse att icke utan tillstånd lämna förläggningsområdet. En dylik
anordning torde i och för sig icke höra till de åtgärder vilka finge användas

117

såsom tillrättavisning. Meurling hade påstått att den vidtagits för att vinna
lämplig tillsyn. Det vore något oklart vad det varit som skulle kontrolleras;
möjligen hade meningen varit att tillsynen skulle avse, att Nilsson icke
överträdde förbudet att lämna förläggningsområdet. Kontrollen syntes emellertid
här ha blivit det dominerande. Den hade i själva verket varit så ingripande
att den närmat sig ett arreststraff. Den hade också av Niisson, åtminstone
till en början, och även av andra uppfattats såsom arrest.

Vilket syfte Meurling än haft med de av honom vidtagna åtgärderna hade
det ålegat honom att tillse, att de stått i rätt förhållande till den förseelse
som Nilsson låtit komma sig till last. Denna förseelse hade bestått i svordom
i tjänsten. Åtgärder för att bortarbeta oseden att svordomar och liknande
uttryck komme till användning vid den militära tjänsten borde givetvis icke
klandras. Vid olika tillfällen hade militieombudsmannen ansett sig böra ingripa
då personer i befälsställning använt olämpliga uttryckssätt. Därvid
hade i allmänhet sådana särskilda försvårande omständigheter förelegat
som att underlydande personal blivit kränkt, eller att den felande allvarligt
brustit i det goda föredöme som man boil kunna fordra av en person
i hans ställning. Trots detta hade de domstolar och andra myndigheter, som
slutligen haft att avgöra frågan örn påföljden, visat en tydlig benägenhet
att bedöma fallet mycket milt.

Enligt militieombudsmannens uppfattning kunde kraven på manskapet
i detta hänseende i allmänhet icke sättas högre än när det gällde befälet.
Snarare vöre man benägen att sätta dem lägre. Det kunde naturligtvis icke
vara tillåtet för en underordnad att använda svordomar vid meddelanden till
en överordnad eller eljest i tjänsten. Att sådant föranledde tillrättavisning
eller bestraffning torde vara i sin ordning. Däremot kunde straffingripande
mot allt svärjande uppenbarligen icke ske. Det uttryck, varom fråga vöre
i detta ärende, hade fällts vid en av Meurling hållen hästbesiktning. Då annat
icke blivit visat torde man böra utgå från att det fällts under de omständigheter
Nilsson uppgivit. Intet syntes heller tala mot att det forti olle
sig så som Nilsson berättat. Om Meurling vid tillfället icke haft situationen
fullt klar för sig, hade det ålegat honom att tillse att nödig utredning blivit
förebragt, innan beslut örn tillrättavisning blivit meddelat. Om man beaktade
de här berörda omständigheterna, syntes det icke vara möjligt att lägga
Nilsson något annat till last än att han icke visat all den självbehärskning
som varit önskvärd. Det kunde emellertid ifrågasättas om detta förhållande
bort bedömas såsom fel mot militär tukt och ordning. Av allt att döma hade
det varit lämpligt och tillräckligt örn Meurling givit Nilsson en tillsägelse,
vilken icke haft karaktär av tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för
krigsmakten.

Militieombudsmannen hade ansett sig kunna låta bero vid de erinringar
som innefattades i det anförda, vilket av arméfördelningschefen skulle
bringas till överstelöjtnanten Mcurlings kännedom.

118

11. Felaktigt tillsägande av förvarsarrest.

Vid en av militieombudsmannen den 19 april 1941 förrättad inspektion av
Karlskrona kustartilleriregemente anmärktes följande vid granskning av förhörsprotokollen.

Den 2 juli 1939 anmälde kaptenen H. Ekelund till regementschefen, att
han den 1 i samma månad klockan 23.15 låtit tillsäga värnpliktige nr 3106/2
Johansson förvarsarrest såsom misstänkt för att hava tillgripit 20 kronor
från en annan värnpliktig. Tjänstförrättande regementschefen majoren Ä.
Wockatz beslöt den 3 juli 1939 att Johansson ej längre skulle hållas i förvarsarrest,
i anledning varav Johansson samma dag klockan 11.55 uttogs ur
arresten. Det anmärktes, att laga skäl att tillsäga Johansson förvarsarrest
uppenbarligen icke förelegat.

Uti infordrat yttrande över anmärkningen anförde kaptenen Ekelund:

Vid av Ekelund verkställd undersökning den 1 juli 1939 hade det blivit
uppenbart, att Johansson av en kamrat tillgripit penningar. Ekelund hänvisade
därvid till en av en kriminalkonstapel avgiven redogörelse för händelseförloppet.
Då Ekelund hade anledning antaga, att Johansson kunde avvika
från förläggningsplatsen vid erhållande av kännedom om styrkan i de mot
honom riktade misstankarna, samt att den uppretade sinnesstämningen bland
de värnpliktiga till följd av den begångna stölden skulle utlösa handgripligheter
mot Johansson, hade Ekelund bedömt läget vara av den beskaffenheten,
att bestämmelsen örn tillsägande av förvarsarrest för förhindrande av
ett äventyrande av ordningen inom krigsmakten kunde tillämpas. I

I skrivelse till Ekelund den 26 juli 1941 anförde militieombudsmannen:

Örn tillsägande av förvarsarrest stadgades i lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes 96—99 §§. För tolkningen av dessa bestämmelser hade
militieombudsmannen lämnat en redogörelse i ämbetsberättelsen till 1941
års lagtima riksdag sid. 35 o. ff. Till vad därstädes anförts kunde militieombudsmannen
nu hänvisa. Militieombudsmannen ville med anledning av
vad Ekelund i sitt yttrande i ärendet anfört tillägga, att förvarsarrest icke
kunde hava den karaktär av »skyddsliäkte» som Ekelund antytt.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit, att Ekelund genom det ifrågavarande
tillsägandet av förvarsarrest begått ett uppenbart tjänstefel, hade
militieombudsmannen med hänsyn till den korta tid frihetsberövandet varat
och övriga omständigheter i ärendet ansett sig kuna låta bero vid den erinran,
som innefattades i det i skrivelsen anförda.

119

12. Fråga huruvida till högre myndighet ställd ansökan må avgöras av
lägre myndighet, vilken den passerar.

I en till militieombudsmannen inkommen skrift anförde värnpliktige nr
529 12/35 Stig Carlsson, tjänstgörande å hjälplogementsfartyget 71, bland
annat följande:

Den 25 augusti 1941 hade han till fartygsexpeditionen inlämnat en till
chefen för kustflottan ställd ansökan örn 20 dagars tjänstledighet. I denna
ansökan hade han som skäl för den begärda tjänstledigheten framhållit, att
den långa tiden han legat inkallad gjort, att han kände sig nervös och i
behov av en tids miljöombyte. Med anledning av denna ansökan hade Carlsson
kallats till fartygschefen kaptenen i flottans reserv A. Lindbom och av
denne erhållit meddelande, att fartygschefen kunde bevilja högst 14 dagars
tjänstledighet. Då Carlsson påpekat, att hans ansökan varit ställd till chefen
för kustflottan, hade Lindbom genmält, att »CKF bryr sig inte om den här
ansökan». Då Carlsson icke anvisats annan myndighet till vilken hans ansökan
kunde ställas, hade han anhållit, att hans ansökan skulle vidarebefordras
till chefen för kustflottan. Detta hade Lindbom vägrat göra.

Uti infordrat yttrande över Carlssons skrift anförde Lindbom bland annat:

Carlsson hade den 25 augusti 1941 inlämnat en till chefen för kustflottan
ställd ansökan om 21 dagars tjänstledighet för vila och rekreation. Lindbom
hade förklarat för honom, att enligt gällande bestämmelser chefen för kustflottan
icke befattade sig med detta slags tjänstledighet men väl vederbörande
divisionschef, varför Lindbom uppmanat honom att ställa sin anhållan
till divisionschefen men förklarat att Carlsson i vart fall icke kunde påräkna
mer än 14 dagars ledighet. Carlsson hade vägrat afl efterkomma uppmaningen
och hade ovillkorligen velat lia sin ansökan befordrad till chefen
för kustflottan, vilket Lindbom vägrat bifalla. Då hans motivering dessutom
icke varit godtagbart formulerad, hade Lindbom meddelat, att ansökningen
tills vidare skulle kvarhållas. Under den 26 augusti hade samtliga
A-klassare i däckstjänst inkommit med en ansökan om 14 dagars tjänstledighet
för vila och rekreation, även den ställd till chefen för kustflottan.
Denna ansökan hade också stoppats av förut angivna skäl. Lindbom hade
förklarat gällande bestämmelser för samtliga och hade anmodat dem att var
för sig inlämna en ansökan örn 14 dagars ledighet ställd till divisionschefen,
vilken ansökan Lindbom skulle tillstyrka i tur och ordning. Ansökningarna
hade inkommit snarast. Av det anförda framginge, att Carlsson icke förvägrats
tjänstledighet utan endast uppmanats afl vända sig till rätt forum.

Lindboms yttrande insändes till militieombudsmannen av chefen för kustflottan
konteramiralen Gösta Ehrensvärd, som därvid bland annat anförde:

För att möjliggöra en rättvis fördelning av de begränsade permitteringsmöjligheterna
å kustflottans fartyg hade chefen för kustflottan åt direkt
underlydande chefer — i detta fall divisionschefen, under vilken chef hjälplogementsfartyget
71 närmast lydde — givit rätten att bevilja tjänstle -

120

dighet upp till ett visst procenttal av besättningarna bl. a. för vila och rekreation
enligt SFS 986/1940 § 4: b. Förutom denna tjänstledighet hade varje
man möjlighet att var sjätte dag erhålla 24 timmars permission. Ehuru
varje man hade formell rätt att vända sig till chefen för kustflottan med
skriftlig tjänstledighetsansökan, som med till- eller avstyrkan skulle passera
hans närmaste chef, stöde fartygschefens åtgärd att stoppa skrivelsen i realiteten
i fullaste överensstämmelse med av chefen för kustflottan givna order,
vilka avsåge att på allt sätt undvika onödig skriftväxling. Inga åtgärder
borde lämnas obeaktade då det gällde att minska skriftväxlingen inom krigsmakten,
vilken skriftväxling i bästa fall toge personalens tid i anspråk utan
direkt nytta för tjänsten och i sämsta fall toge bort tid från det centrala,
som vore och förbleve stridsutbildningen och krigsberedskapen. Carlssons
framställning tillhörde de svagast motiverade och hade av Ehrensvärd utan
vidare avslagits dels enär Carlsson hade sin hemort i närheten av ordinarie
förläggningsplats, dels enär Carlsson veterligen icke —- i olikhet med många
andra A-klassare, vilkas belägenhet måste betecknas såsom beklagansvärd —
hade någon försörjningsplikt.

Sedermera inkom en ny skrift från Carlsson, däri denne klagade över att
remissen till Lindbom av hans första skrift föranlett, att Lindbom i ett befordringsärende
förklarat Carlsson olämplig till korpral samt att divisionschefen
sökt förmå Lindbom att begära Carlssons avpolletterande.

Även över denna skrift avgav Lindbom yttrande.

I skrivelse till chefen för kustflottan den 4 oktober 1941 anförde militieombudsmannen: Den

allmänna regeln för militära tjänstemeddelandens befordran vore att
de skulle i tjänsteväg vidaresändas till den befälhavare till vilken de vore
ställda. I reglemente för marinen, del I A § 58 mom. 6, hade gjorts undantag
för det fall att till högre chef eller till Konungen ställt tjänstemeddelande
innehölle framställning som underordnad chef enligt i behörig ordning meddelade
föreskrifter ägde avgöra. I sådant fall skulle ärendet avgöras av den
underordnade chefen under hänvisning till nämnda föreskrifter. Då chefen
för kustflottan uppdragit åt divisionschefen alt i hans ställe bevilja tjänstledighet
beträffande divisionen tillhörande personal, hade divisionschefen i
överensstämmelse med nyss återgivna reglementsföreskrift ägt avgöra Carlssons
tjänstledighetsansökan oavsett att denna varit ställd till chefen för kustflottan,
men det hade också ålegat Lindbom att till divisionschefen vidarebefordra
ansökningen så att divisionschefen blivit i tillfälle att utöva denna
befogenhet. Lindbom syntes militieombudsmannen otvivelaktigt ha handlat
felaktigt genom att beordra att Carlssons ansökan skulle kvarhållas på fartyget.

Vad anginge den kollektiva ansökningen örn tjänstledighet syntes det militieombudsmannen
tämligen klart att det åtminstone i förevarande fall icke
varit riktigt med en sådan form för tjänstledighetsansökan och Lindboms
åtgärder i anledning av ansökningen syntes därför icke kunna göras till föremål
för erinringar.

121

Sin sålunda uttalade uppfattning i ärendet hade militieombudsmannen
velat bringa till chefens för kustflotlan kännedom. Såvitt militieombudsmannen
kunde finna läte den sig väl förena med chefens för kustflottan
strävan att genom delegering av vissa befogenheter på underlydande chefer
vinna en välbehövlig minskning av skriftväxlingen. Då av Carlssons och Lindboms
senare skrifter i ärendet syntes framgå, att vad som i ärendet förekommit
kunde föranleda ytterligare slitningar mellan Lindbom och Carlsson
och måhända tagas till intäkt för Carlssons avpollettering, hemställde militieombudsmannen
örn chefens för kustflottan medverkan till att ärendet
icke toge denna vändning. Chefen för kustflottan skulle giva Lindbom och,
på lämpligt sätt, även Carlsson del av innehållet i skrivelsen.

13. Fråga huruvida till högre myndighet ställd ansökan må av lägre myndighet,
vilken den passerar, återställas till ingivaren under åberopande av
formella brister i ansökningen.

Den 11 juli 1941 ingav värnpliktige nr 290 63/28 J. Norén till sitt kompani
en till Konungen ställd ansökan om uppskov med viss militärtjänstgöring,
till vilken han inkallats. För uppsättandet av ansökningen hade
Norén anlitat advokaten E. Schmeling i Östersund. Norén återfick emellertid
den 16 juli från kompaniet skrivelsen, i vilken vissa ändringar gjorts,
utan att denna handlagts.1 Jämte skrivelsen erhöll Norén följande meddelande: »Vpl

209 63/28.Norén! Återsänder här enl. order Din ansökan i och för
ändring. Den är nog alldeles riktigt skriven om den kom från annan instans
än militära expeditioner. Vi tår emellertid inte sända in en ansökan till
kungen som inte är skriven enl. militära reglementet, varför jag har ändrat
den i enlighet därmed.---- den lxh—41. B. Hellegren Stabsfurir.»

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde Schmeling,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, bland annat följande: Då

han icke kunde inse annat än att vederbörande militärmyndighets åtgärd
att icke behandla och vidarebefordra ansökningen, av vars innehåll
framginge att deri avsåge en för sökanden synnerligen viktig sak, vore uttryck
för bristande omdöme hos vederbörande samt ägnad att ingiva allmänheten
den föreställningen, att militärmyndigheterna icke hade att syssla
med annat än rena oväsentligheter, då det vidare med till visshet gränsande
sannolikhet icke kunde vara av vederbörande tillämpade författningars mening,
att allmänhetens framställningar icke skulle bliva föremål för behandling,
därest någon brist förelåge i de åsyftade ordningsföreskrifterna, och då
slutligen detta icke vore ett enastående fall utan likartat förfarande torde
hava förekommit åtminstone i viss omfattning, anhölle Schmeling alt få

1 Första och sista sidorna av Noréns ansökan med vidtagna ändringar äro avbildade å sid. 12P>.

122

bringa saken till militieombudsmannens kännedom med hemställan om vidtagande
av åtgärder, som kunde vara påkallade för erhållande av rättelse.
Örn mot förmodan blivande utredning skulle utvisa, att vederbörande militärmyndighet
i detta och liknande fall, som kunde hava förekommit, kunde
åberopa gällande författningar och utfärdade instruktioner till stöd för sina
åtgärder, hemställde Schmeling om militieombudsmannens initiativ till ändring
i ett system ägnat att hos allmänheten framkalla misstro eller åtlöje.

Schmelings skrift översändes till chefen för Jämtlands fältjägarregemente
för utredning och yttrande.

Vid förhör med furiren Hellegren uppgav denne:

Han hade tjänstgjort som stabsfurir vid ifrågavarande kompani och diariefört
Noréns ansökan, då denna inkom till kompaniexpeditionen. Han hade funnit,
att ansökningen icke varit uppställd på det sätt som föreskrives i instruktion
för expeditionstjänstcn vid armén — i det följande benämnd IExp -—
och hade omnämnt detta för kompanichefen, löjtnanten Lundberg. Hellegren
hade själv tidigare inlämnat två underdåniga ansökningar, vilka han
dock omedelbart efter inlämnandet fått tillbaka med anmaning att uppställa
dem i överensstämmelse med föreskrifterna i IExp. Den ena ansökningen,
för vars uppsättande han anlitat advokat, hade återlämnats av fanjunkaren
Udding, den andra av kaptenen Gruen. Både Udding och Gruen hade framhållit,
att till Konungen ställda skrivelser skulle vara formellt riktiga. På
grund av den sålunda vunna erfarenheten hade han för löjtnanten Lundberg
i fråga om Noréns ansökan framhållit, att den borde vara formellt
riktig. Lundberg hade efter någon tvekan beslutat, att ansökningen skulle
återgå rättad till Norén. Detta beslut hade Lundberg fattat sedan han hört
Hellegrens redogörelse huru förfarits med Hellegrens ansökningar.

Löjtnanten Lundberg uppgav vid förhör:

Han vitsordade riktigheten av Hellegrens uppgifter i vad rörde anländandet
av Noréns skrivelse samt beträffande Hellegrens framställning och förslag
beträffande skrivelsens återsändande för rättelse. Lundberg hade ansett det
allvarligaste felet i skrivelsens uppställning vara det förhållandet, att ett avstånd
av ungefär 2 decimeter lämnats mellan skrivelsens avslutande och
Noréns namnteckning, vilket .skulle hava möjliggjort skrivelsens förvanskande
genom av obehörig person gjorda maskinskrivna tillägg. Dessutom hade
skrivelsens text börjat med ordet »undertecknad». Till och med i vanlig
korrespondens ansåges det oartigt att börja en skrivelse med att nämna sig
själv, vilket givetvis ej heller borde förekomma i en skrivelse till Konungen.
Lundberg hade visserligen varit tveksam, om han skulle sända skrivelsen
tillbaka till Norén, eftersom de i skrivelsen framhållna synpunkterna synts
honom beaktansvärda, men av följande omständigheter hade han funnit,
att Norén icke skulle lida något eller i vart fall blott föga men av ett återsändande
av skrivelsen för rättelse: 1) Skrivelsen borde kunna vara tillbaka
rättad till kompaniet efter högst 2 dagar. 2) Ett omedelbart vidarebefordrande
av skrivelsen skulle icke hava kunnat föranleda resolution och delgivning
med Norén därav i så god tid att Norén ej varit tvungen att inställa sig till

209 63/28 .''.''orén

t9J/, „r :z/

Kr alingås

fc<**yjy£. (ytt^ £

^6<.irva£<~*s$ yd

HmäAs^MCÅ—1. Jkun ^

/ *~*-eCk -

■-ni 1 U.nrr jiinf enligt § 28

värnpliktslagen från och med den 16

kring flen 1 instundande februari till
Statens Järnvägar. Även denna ved är
öhuggen. Om detta arbete gäller detsamma
som örn träkolsleveransen.

Öhnet, Näskott den 9 Juli 1941.

124

tjänstgöring i föreskriven tid (den 16 juli). 3) Det hade varit önskvärt att
Norén, som varit hempermitterad med viss utrustning, inställde sig, även för
det fall hans ansökan bifallits, för avlämnande av den utrustning, som han
vid hempermissionen medfört. 4) Bestämmelser angående hempermittering
av vissa jordbrukare med uppgiftskort hade erhållits. Norén hade tilldelats
kort, som berättigat honom till dylik hempermittering. Tidpunkten hade
dock icke då varit honom bekant, men med största sannolikhet hade kunnat
beräknas att datum för hempermittering av jordbrukare i Jämtlands län
skulle bliva angiven inom de närmaste dagarna. Sedermera hade datum
bestämts till den 21 juli. Av dessa skäl hade Lundberg beslutat låta ansökningen
återgå till Norén för rättelse och Lundberg hade därvid beräknat, att
resolution på ansökningen skulle hava kunnat erhållas före den blivande
hempermitteringsperiodens utgång. Det syntes Lundberg egendomligt, att
en praktiserande advokat icke ägde kännedom örn eller i varje fall icke tilllämpade
sådana för allmän skriftväxling gällande regler som hur en skrivelse
lämpligen borde börja samt undertecknas, när han, givetvis mot ersättning,
ginge allmänheten tillhanda med skrivelsers uppsättande. Det förhållandet
att Norén först den 16 juli inlämnade ny ansökan utvisade, att
Norén själv ej ansett behovet av uppskov brådskande. För övrigt vore de
värnpliktiga fullt underkunniga om att de å vederbörande kompaniexpeditioner
kostnadsfritt kunde få hjälp med militära skrivelsers uppsättande.

För egen del anförde regementschefen översten N. Stenbeck:

De av Hellegren hävdade åsikterna, dels att tjänsteskrivelser skulle vara
uppställda enligt gällande bestämmelser, dels att tjänsteskrivelse, som icke
fyllde fastställda krav i detta avseende, skulle återförvisas, vore utan tvekan
riktiga (IExp mom. 32). I detta avseende hade såsom av utredningen framginge
såväl Lundberg som Hellegren förutom instruktionen egna erfarenheter
att stödja sig på. Det väsentliga vid bedömandet av Lundbergs handlingssätt
att låta skicka tillbaka handlingen för rättelse vore, om den till buds
stående tiden medgivit detta. Det vore ostridigt att, såsom Lundberg framhållit,
skrivelsen inlämnats för sent (den 9 juli) för att Kungl. Maj T skulle
hinna lämna resolution före den anbefallda inryckningsdagen (den 16 juli).
Vidare kunde erinras om vad Lundberg anfört dels om tiden för den nya
ansökningens inlämnande, dels därom att sökanden innehade jordbrukarkorl
och sålunda kunde förväntas bliva hempermitterad innan Kungl. Maj:ts resolution
kunde föreligga. Någon brådska syntes sålunda icke ha varit rådande.
Att så ej varit fallet framginge även av den omständigheten, att Norén erhållit
inkallelseorder omkring den 24 juni men icke inkommit med sin första
ansökan förrän den 10 juli. Följaktligen kunde det icke göras gällande, att
Norén lidit någon skada av att handlingen återsänts. Härmed vore bevisat att
kompanichefen på ett riktigt sätt följt föreskrifterna i IExp mom. 32. Stenbeck
instämde helt i Lundbergs yttrande vid utredningen att biträde med
ansökans uppsättande kostnadsfritt kunnat erhållas å kompaniexpeditionen
och att den av Schmeling uppsatta skrivelsen lede av sådana väsentliga bris -

125

ter i uppställningen som icke borde tolereras. Han ville bestämt bestrida, att
vederbörande befäl visat bristande omdöme. Ej heller syntes det honom erforderligt
att något initiativ toges till ändringar i föreskrifterna för expeditionstjänsten
vid armén i enlighet med Schmelings förslag. Med stöd av vad
han anfört föresloge han, att Schmelings framställning lämnades utan avseende.

I skrivelse till regementschefen den 22 augusti 1941 anförde militieombudsmannen: Regementschefen

hade till försvar för Lundbergs och Hellegrens åtgärder
med Noréns ifrågavarande underdåniga ansökan anfört, att de med hänsyn
till IExp:s bestämmelser och sina förut vunna erfarenheter förfarit riktigt
samt att åtgärderna icke lett till skada för Norén.

Vad först anginge Lundbergs och Hellegrens erfarenheter hänförde de sig,
vad Hellegren beträffade, enligt hans egna uppgifter till två fall, då han fått
av honom själv ingivna underdåniga ansökningar tillbaka för rättelse, den
ena från en fanjunkare, den andra från en kapten. Givetvis kunde de direktiv
för skrivelsers avfattande, som dessa båda befattningshavare därvid givit,
icke äga något vitsord, därest de icke ägde stöd i IExp:s föreskrifter eller
eljest gällande bestämmelser. Lundberg hade åberopat vissa allmänna regler
för skrivelsers avfattande och uppställning. Vad han härom anfört vore
emellertid huvudsakligen felaktigt. Han hade uppgivit, att det enligt
hans mening allvarligaste felet med Noréns ansökan varit, att ett avstånd
av ungefär 2 decimeter lämnats mellan skrivelsens avslutande och namnteckningen,
vilket skulle hava möjliggjort skrivelsens förvanskande genom
av obehörig person gjorda maskinskrivna tillägg. Nu förhölle det sig emellertid
så, att det tidigare varit en allmän regel, att under skrivelser till Konungen
liksom ock eljest, örn avsändaren stått i lydnadsförhållande eller liknande
relation till adressaten, namnteckningen placerats längst ned på den sida, å
vilken skrivelsens text slutat, även om avståndet mellan text och namnteckning
därvid blivit mycket stort; avståndet hade just uppfattats som ett »respektrum»
på samma sätt som avståndet mellan adressen och textens början,
varför man eftersträvat ett stort avstånd mellan text och namnteckning. Det
vore fortfarande mycket vanligt — måhända regeln — att i underdåniga
(icke militära) skrivelser namnteckningen anbringades på samma sätt som
i Noréns ansökan. Talet om möjligheten att göra tillägg kunde hava sin betydelse
då det gällde skuldebrev, kvittenser och liknande handlingar men
icke i fråga örn en skrivelse som, sedan den ingivits, endast hade att passera
myndigheter och att handläggas av ansvariga ämbets- och tjänstemän. Vidare
vore i detta sammanhang att märka att i skrivelsen dateringen anbringats
i omedelbar anslutning till texten och före mellanrummet. Som en
mindre anmärkning hade Lundberg anfört, att ansökningen börjat nied »undertecknad»
och att detta måst anses oartigt, därvid Lundberg hänvisat till
vad som härutinnan gällde beträffande korrespondens i allmänhet. Det vore

126

nog riktigt, att man i privata brev och liknande skrivelser i allmänhet, örn
man ville vara hövlig, undveke att börja med att omnämna sig själv, men
regeln vore icke allmängiltig och IExp inneliölle icke någon föreskrift därom,
även om de i IExp intagna exemplen å skrivelser iakttoge regeln.

Vad härefter anginge IExp och däri givna föreskrifter för tjänstemeddelandens
upprättande finge erinras om följande.

Enligt mom. 41 IExp skulle tjänstemeddelande till innehåll och form stå
i överensstämmelse med gällande föreskrifter samt vara tydligt och fullständigt
utan vidlyftighet. Enligt mom. 46 skulle för tjänstemeddelande avsett
papper genom vikning eller på annat lämpligt sätt i längdriktningen avdelas
i tvenne spalter, av vilka (vid papper av folioformat) den närmast inre kanten
borde vara 9—10 centimeter bred; dock att därest meddelandet innehölle
tabell o. d. inre spaltens bredd i erforderlig mån finge minskas. Inre spalten
skulle enligt mom. 47 förses med en från skrift eller tryck fri marginal av
minst 3 centimeters bredd. Enligt mom. 48, fjärde stycket, skulle i tjänstemeddelande
från enskilda i övre vänstra hörnet av första sidan (å inre spalten)
anbringas avsändarens titel och namn (med samtliga initialer till förnamn)
och, beträffande tjänstemeddelande, som skulle befordras utom regementet,
det regemente (o. s. v.) avsändaren tillhörde. I anslutning härtill
skulle anbringas innehållsmening, i korthet angivande tjänstemeddelandets
innehåll (mom. 49). Å inre spalten, under innehållsmeningen, angåves i förekommande
fall antalet bilagor (mom. 50). Adressen skulle, enligt mom. 51.
anbringas å yttre spalten i höjd nied innehållsmeningens fjärde (vid färre
radantal sista) rad. Enligt mom. 52 skulle texten börja ungefär 15 centimeter
under adressen. Vissa vid IExp fogade exempel och formulär angåve närmare
tjänstemeddelandes allmänna form och utseende.

De föreskrifter, som vore meddelade i gällande soldatinstruktioner, överensstämde
icke i alla detaljer härmed. I instruktionernas text angåves blott
att »tjänsteskrivelser rörande t. ex. personliga angelägenheter skreves på helark
eller, om de vore korta, på halvark». Av ett i instruktionerna återgivet
exempel på tjänsteskrivelse framginge att den inre spalten skulle vara omkring
8 centimeter och att avståndet mellan adress och text skulle vara 5—10
centimeter.

Fråga vore nu i vad mån Noréns ansökan avvikit från gällande föreskrifter
i fråga om tjänstemeddelandes avfattning. Vid en detaljgranskning syntes
följande avvikelser kunna konstateras: 1) Den inre spalten vore nära 12
centimeter bred i stället för 9—10 (IExp) eller 8 (soldatinstruktionen). 2)
Marginal till nämnda spalt saknades. 3) Innehållsmeningen angåve endast
»underdånig ansökan», vilket finge anses otillräckligt, då den intet utsade utöver
adressen. 4) Antalet bilagor till skrivelsen angåves icke vid innehållsmeningen.
5) Innehållsmeningen angåve icke det regemente avsändaren tillhörde.
6) Adressen vore anbringad i höjd med avsändarens namn och innehållsmeningens
första rad. 7) Avståndet mellan adress och text vore för stort
(24 centimeter).

Intet av dessa fel hade emellertid av Lundberg åberopats såsom skäl för

ansökningens återsändande. Sedan ansökningen »rättats» av Hellegren kvarstode
följande fel: 1) Den inre spalten hade med ett lodrätt streck begränsats
till 7 centimeter. I spalten hade angivits att den skulle vara 9 (?) centimeter.
Bredden 7 centimeter understege den medgivna och det saknades stöd för att
den skulle vara exakt 9 centimeter. 2) Inre marginal saknades. 3) Innehållsmeningen
angåve icke det regemente avsändaren tillhörde. 4) Avståndet mellan
adress och text vore fortfarande för stort (över 18 centimeter). Härtill
komme att adressen, som i skrivelsen började lika långt in på sidan som första
raden, förts ända ut till kanten av textspalten. Detta överensstämde med
exemplen i IExp men icke med exemplet i soldatinstruktionerna. Örn textens
början och undertecknandet av ansökningen hade talats i det föregående.

Som syntes av det sist anförda vore det icke så alldeles lätt att helt följa
givna föreskrifter om tjänstemeddelandens avfattning, och även efter »rättelsen»
uppfyllde ansökningen ingalunda helt dessa föreskrifter. Till besvarande
uppställde sig då frågan om de brister, med vilka ansökningen varit
behäftad, bort föranleda att den återsändes. Regementschefen hade därvid
åberopat IExp mom. 32. Enligt detta moment skulle den granskning som
inginge såsom ett led i handläggningen av inkommet tjänstemeddelande hänföra
sig till meddelandets såväl innehåll som form. Befunnes meddelandet
därvid felaktigt eller ofullständigt borde det, om så prövades erforderligt och
tiden det medgåve, återsändas för rättelse eller fullständigande; i annat fall
skulle felaktigheterna eller ofullständigheterna särskilt anmärkas, där de icke
efter meddelande med avsändaren kunde av mottagaren rättas genom ändring
eller tillägg i den ankomna handlingen. Regementschefen hade anfört,
att då skrivelsen varit felaktig och det icke kunde göras gällande, att Norén
lidit någon skada genom att ansökningen återsänts, Lundberg på ett riktigt
sätt följt föreskrifterna i IExp mom. 32. Denna slutsats vöre emellertid ogrundad.
Instruktionen angåve nämligen, att felaktig skrivelse borde återsändas
blott örn så prövades erforderligt. Denna förutsättning måste föreligga även
om den andra förutsättningen, nämligen att tiden medgåve ett sådant förfarande,
förelåge. Frågan om det i förevarande fall varit erforderligt att återsända
skrivelsen måste också bestämt besvaras nekande. Stadgade former
vore visserligen till för att de skulle iakttagas, och därest man icke, inom
vissa gränser åtminstone, holle på dem, riskerade man lätt löslighet och
oreda. Formföreskrifterna vore emellertid, såsom framginge av IExp mom.
32, icke självändamål och vilken som helst brist i formen borde och finge
icke giva anledning till den bristfälliga handlingens underkännande. Noréns
ansökan hade varit behäftad med åtskilliga brister och Lundberg och Hellegren
hade, uppenbarligen delvis genom sin otillräckliga erfarenhet i fråga örn
allmänna regler för tjänsteskrivelsers avfattning, ansett ytterligare brister
vidlåda densamma. Ingen av bristerna vore emellertid av allvarligare art och
varken var för sig eller tillsammantagna vore de sådana, att återsändandet
av handlingen varit motiverat med hänsyn till innehållet i IExp mom. 32.
Trots vad regementschefen anfört till försvar för Lundbergs och Hellegrens
åtgärder ansåge mililieombudsmannen sig böra ansluta sig till den uppfart -

128

ningen att Lundberg och Hellegren genom desamma visat prov på mindre
gott omdöme. Det vore icke lätt att upprätta en med hänsyn till bestämmelserna
i IExp felfri tjänsteskrivelse. För att göra detta måste man äga tillgång
till IExp, vilken som regel icke vore tillgänglig för de värnpliktiga.
Hellegren och Lundberg hade, trots att de uppenbarligen haft tillgång till
IExp, icke lyckats göra Noréns ansökan felfri. Soldatinstruktionernas uppgifter
och anvisningar, vilka vanligen vore de enda till vilka de värnpliktiga
hade tillgång, vore mycket knapphändigare. De flesta tjänstemeddelanden
vore för övrigt icke formellt så felfria att man icke skulle kunna göra anmärkningar
mot dem i ett eller annat hänseende. Likväl måste de godtagas
för vidare handläggning. Militieombudsmannen vågade påstå, att om de
statliga expeditionerna, militära såväl som civila, skulle på samma sätt i formellt
hänseende nagelfara inkommande skrivelser som Lundberg och Hellegren,
skulle just ingen tid bliva över för andra och betydligt viktigare angelägenheter.
Vad här sagts syntes stå i god överensstämmelse med föreskriften
i IExp mom. 10 att expeditionstjänsten skulle bedrivas med noggrannhet,
förutseende och planmässighet och att sådana anordningar därvid skulle
eftersträvas, varigenom inom expeditionstjänsten sparades tid, personal och
kostnader.

Vad slutligen anginge det anförda skälet att Lundbergs och Hellegrens åtgärder
icke lett till skada för Norén kunde detta icke anföras till försvar för
åtgärderna, då det dels torde hava varit ogörligt att, då återsändandet av
skrivelsen skedde, med säkerhet avgöra denna fråga, dels ock förelegat en
härav oberoende rätt för Norén att erhålla sin underdåniga skrivelse vidarebefordrad.

Yrkandet att militieombudsmannen skulle taga initiativ för åstadkommande
av viss ändring i IExp föranledde ingen åtgärd från militieombudsmannens
sida, då såsom av det ovan anförda enligt militieombudsmannens mening
framginge, konflikter som den nu ifrågavarande icke skulle behöva uppkomma
om instruktionen tillämpades riktigt.

Regementschefen skulle giva Lundberg och Hellegren del av innehållet i
skrivelsen.

14. Angående befälhavares handläggning av ansökan ställd till högre

myndighet. I

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde värnpliktige
nr 42 63/25 L. Ljungdahl bland annat följande:

Han hade inkallats till militärtjänstgöring från och med den 30 juni 1941.
Då denna tjänstgöring skulle vålla avbräck för honom och hos honom anställda
arbetare, hade han den 19 juni till vederbörande landstormsbefälhavare
ingivit en underdånig ansökan örn uppskov med tjänstgöringen. Då

129

han den 30 juni inställt sig vid sitt kompani hade han erhållit ansökningshandlingen
åter med bevis örn att ansökan blivit avslagen av kompanichefen.
Genom en hänvändelse till länsarbetsnämnden hade han lyckats utverka att
ansökningen vidarebefordrats i vederbörlig ordning. Ansökningen hade emellertid
blivit försenad genom vad som inträffat.

Uti infordrade yttranden anförde landstormsbefälhavaren, landstomislöjtnanten
J. T. Aberg, och kompanichefen, landstormslöjtnanten G. Winnberg,
följande:

Till Ljungdahls underdåniga ansökan hade fogats ett av Ljungdahl själv
utställt intyg. Aberg oell Winnberg hade fått den uppfattningen att ansökan
icke skulle vinna bifall hos Kungl. Maj:t och hade därför icke vidarebefordrat
den. De hade överenskommit örn att detta förfaringssätt varit det enda
riktiga.

Winnberg tilläde, att sedan ytterligare bestyrkande erhållits från länsarbetsnämnden
ansökningen tjänstevägen översänts till försvarsområdesbefälhavaren.

Ljungdahl anmälde därefter, på fråga, till militieombudsmannen att han
från den 15 juli 1941 hempermitterats tills vidare samt att han ännu ej erhållit
något meddelande rörande utgången av uppskovsansökningen.

Uti infordrat yttrande i ärendet anförde försvarsområdesbefälhavaren:

Ljungdahl hade den 6 juli kommit under hans befäl. Omkring den 12 juli
hade Ljungdahl till honom inlämnat en ofullständig skrivelse, ställd till
Konungen, angående uppskov. Då försvarsområdesbefälhavaren hade erfarenhet
av att kompletteringar toge tid och att behandlingen hos Konungen
ytterligare fördröjde ärendena, hade han hos länsarbetsnämnden efterhört
Ljungdahls behov av ledighet och hade då beslutat att hjälpa Ljungdahl genom
att hempermittera honom på tre veckor från den 15 juli i avvaktan på
beslut. För att ytterligare hjälpa Ljungdahl hade lian hemförlovat denne den
31 juli, då ansökningen ännu ej varit komplett. Den 4 augusti hade ansökningen
avsänts tjänstevägen, sedan den då varit kompletterad. Med anledning
av de åtgärder, försvarsområdesbefälhavaren sålunda vidtagit för
Ljungdahls bästa, hade Ljungdahl med säkerhet blivit fri tidigare, än om
ansökan, även i komplett skick, befordrats av kompanichefen den 30 juni,
och Ljungdahl fått vänta på nådigt beslut.

1 skrivelse till försvarsområdesbefälhavaren den 26 augusti 1941 anförde
militieombudsmannen:

Enligt föreskrifterna i instruktion för expeditionstjänsten vid armén omfattade
handläggning av inkommande tjänstemeddelande från underordnad
bland annat granskning av meddelandet till såväl innehåll som form. Befunnes
tjänstemeddelandet därvid felaktigt eller ofullständigt, borde detsamma,
örn så prövades erforderligt och tiden det medgåve, återsändas för
rättelse eller fullständigande; i annat fall skulle felaktigheterna eller ofullständigheterna
särskilt anmärkas, där de icke efter meddelande med avsändaren
kunde av mottagaren rättas genom ändring eller tillägg i den inkomna

it—H8761. Militi co rut) ti ds ma unnis ämbelsberältelsc.

130

handlingen, för vilket fall anteckning om att dylik ändring eller komplettering
skett efter överenskommelse med avsändaren skulle göras å handlingen
(mom. 31 och 32). Dessa bestämmelser hade icke givit Åberg och Winnberg
rätt vare sig att utan vidare underlåta att vidarebefordra Ljungdahls ansökan
eller att avslå densamma. Någon rätt att avslå ansökningen hade icke
heller kunnat härledas ur bestämmelserna i mom. 35 av instruktionen att
till högre chef eller myndighet ställt tjänstemeddelande berörande ärende,
som enligt gällande föreski-ifter otvetydigt kunde avgöras av chef eller myndighet,
till vilken det i tjänsteväg för vidarebefordran inkomme, icke skulle
vidarebefordras utan av sistnämnde chef (myndighet) avgöras under hänvisning
till behöriga föreskrifter. Ehuru Åberg och Winnberg sålunda förfarit
felaktigt vid sin handläggning av Ljungdahls ansökan, hade militieombudsmannen,
särskilt som Ljungdahl tack vare de av försvarsområdesbefälhavaren
vidtagna åtgärderna icke torde hava lidit någon skada genom
det felaktiga förfarandet, ansett sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.
Försvarsområdesbefälhavaren skulle giva Åberg och Winnberg del
av innehållet i militieombudsmannens skrivelse.

15. Fråga huruvida sjukskrivning eller sjukanmälan må utgöra hinder
för framtida erhållande av permission. I

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde praktiserande
läkaren Robert Öhman i Norrköping bland annat följande:

Öhman hade konsulterats av en värnpliktig från Livgrenadjärregementet
som tre år tidigare vårdats av Öhman för knölros och lungkörteltuberkulos.
Den värnpliktige hade nu hostat en månads tid och hade varit orolig för sina
lungor. På Öhmans fråga varför han icke rådfrågat militärläkaren hade
Öhman fått det svaret att det vore belagt med straff att söka läkare vid regementet.
Den värnpliktige hade sedan på Öhmans begäran sänt Öhman ett
utdrag ur en kompaniorder som hade följande lydelse:

»I Depåkomp Kompo nr 6 Linköping 19/n—40

Permission 6. Permission beviljas icke över lördag och söndag den som
under veckan varit sjuk eller sjukanmäld. Permissionssedel skall alltså icke
inlämnas.

Linköping som ovan

Sven Ahlström

Komp eli»

Öhman fortsatte i sin skrift:

flan hade icke kunnat underlåta att bringa till militieombudsmannens
kännedom det synnerligen anmärkningsvärda för att icke säga upprörande
förhållandet att den som av omsorg om sin hälsa ville rådfråga läkare —
härför måste han ju sjukanmäla sig även örn han icke avsåge att bliva sjuk -

131

skriven — för den skull skulle straffas med permissionsförbud. Även ur en
annan synpunkt måste det anses olämpligt att personalen helst stucke sig
undan med sina sjukdomar, som eventuellt kunde vara smittsamma, tills de
själva insåge att läkarvård vore nödvändig.

Chefen för Livgrenadjärregementet översten R. Gyllenram inkom på begäran
med yttrande av kompanichefen löjtnanten S. Ahlström. Den sistnämnde
anförde däri följande:

På grund av en ökad tendens till sjukanmälningar vid kompaniet, vilka
anmälningar ofta icke lett till sjukskrivning, hade Ahlström utfärdat den
ifrågavarande kompaniordern. Han hade därvid stött sig på regementsinstruktionen
§ 39: 11 däri stadgades att den som varit sjuk eller sjukanmäld
i regel icke borde permitteras inom de närmaste 8 dagarna. Ahlströms avsikt
med ordern hade varit att försöka nedbringa antalet onödiga sjukanmälningar.
På grund av kompaniets förläggning utanför kasernområdet hade ordningsföreskrifters
efterlevnad och de värnpliktigas uppförande av Ahlström
ansetts böra ägnas särskild uppmärksamhet. Påståendet att det vore belagt
med straff att söka läkare vid regementet syntes Ahlström fullkomligt ohållbart.
Av rena hälsoskäl kunde det dessutom i många fall anses lämpligt att
den som under veckan varit sjuk finge tillfälle att vila sig vid kompaniet
över söndagen. Den av doktor Öhman avsedde värnpliktige syntes ha varit
en som undergått läkarundersökning vid regementet och på grund av konstaterad
knölros remitterats för specialundersökning. Härav framginge att
den värnpliktige ingalunda förhindrats rådfråga läkare.

Regementschefen anförde för egen del bland annat följande:

Permission vore icke någon soldaten tillkommande rättighet utan beviljades
soldaten som en uppmuntran när han förhållit sig väl i tjänsten. Vägran
av permission vore därför icke i och för sig någon bestraffning. Förhållanden
beträffande sjukanmälan eller sjukskrivning under en vecka kunde givetvis
influera på beviljandet av permission under påföljande söndag exempelvis
så att den vägrades permission som varit sjukskriven (beroende på orsaken)
eller okynnessjukanmäld under senare delen av veckan eller som vid
upprepade tillfällen sjukanmält sig (sjukskrivits) efter återkomst från permission.
I regel permitterades icke en värnpliktig som varit sjukskriven (eller
sjukanmäld utan orsak) under senare delen av en vecka, bland annat
därför att det ofta visat sig att en sådan permitterad värnpliktig sjukskrivits
på nytt i början av påföljande vecka. I föreliggande fall hade kompanichefen
avsett att sätta stopp för obehörig sjukanmälan i syfte att undandraga
sig tjänstgöring. Hans mål hade nåtts, regementschefen trodde också på
grund av efter hand ökad ansvarskänsla och förståelse hos de värnpliktiga
på kompaniet. Kompanichefens bestämmelse på kompaniorder, som icke lett
till någon skada oell mot vilken det vid tillfället i fråga icke syntes lia funnits
något att erinra, tillämpades icke mera i den först givna kategoriska
formen utan efter de allmänna grunder regementschefen bär angivit. I

I skrivelse till regementschefen den 7 januari 1941 anförde militieombudsmannen
därefter:

132

Av Ahlströms yttrande franninge att Ahlström i egenskap av kompanichef
utfärdat föreskrifter som förhindrat dem som under en vecka varit
sjuka eller sjukanmälda att under närmast påföljande lördag och söndag
erhålla permission. En föreskrift av denna kategoriska avfattning syntes
militieombudsmannen icke godtagbar ur ren skälighetssynpunkt och kunde
uppenbarligen, såsom av doktor Öhman framhållits, medföra vissa hygieniska
vådor. Ehuru militieombudsmannen således funne att Ahlström förfarit
felaktigt genom att utfärda ifrågavarande föreskrifter, hade militieombudsmannen,
då av regementschefens yttrande framginge, att föreskrifterna
icke mera tillämpades efter sin kategoriska lydelse, beslutat icke företaga
vidare åtgärd i ärendet.

16. Pilsner ina ej utskänkas å marketenteri.

Med anledning av vissa i en notis i tidningen Socialdemokraten tor den 31
januari 1941 förekommande uppgifter om pilsnerförsäljning å ett marketenteri,
vilka enligt vad militieombudsmannen inhämtat avsåge förhållandena
vid Smålands arméartilleriregemente, anmodade militieombudsmannen
regementschefen att inkomma med utredning och yttrande. Det begärda
yttrandet inkom och var åtföljt av ett protokoll vid förhör nied åtskilliga
personer ävensom av ett särskilt yttrande av krigsfiskal vid regementet.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgick, att försäljning av pilsnerdricka
vissa tider ägt rum vid 6. batteriets marketenteri. Härom anförde
regementschefen översten H. Schmiterlöw i sitt yttrande bland annat följande: Det

hade visat sig att, sedan divisionschefen givit order om att pilsnerförsäljning
icke borde ifrågakomma och förbud härom utfärdats av chefen
för 6. batteriet, sådan försäljning likväl förekommit vid detta batteri. Förbudet
hade utfärdats muntligen och hade överträtts endast under en kortare
tid, under vilken den ordinarie marketenteriföreståndaren och kommissarien
varit avlösta på grund av tjänstledighet. Något allmänt förbud mot försäljning
av pilsner på fältmarketenteri förelåge enligt Schmiterlöws mening
icke och hade icke heller utfärdats av de chefer under vilka fältförbanden ur
regementet stått under den tid de icke varit under Schmiterlöws befäl. Enligt
krigsförplägnadsbestämmelserna och föreskrifterna i soldatinstruktion för
länsförvaltning, intendentur- och kommissarietjänst (Sold I kom) finge i
krigsportionsstaten 10 gram rostat kaffe utbytas mot bland annat Vs liter öl
eller 2U liter dricka. Då öl alltså finge utspisas, syntes också försäljning av
öl kunna tillåtas av vederbörande chefer vid fältmarketenterier, för vilka
särskilda handelsrättigheter icke erfordrades. Enligt Schmiterlöws mening
kunde ölet, om konsumtionen därav skedde under kontroll av befälet, för
trupp, för vilken medelåldern läge mellan 25 till 30 år, betraktas som ett

133

sådant »oskyldigt njutningsmedel» varom talades i Sold I kom mom. 254.1
Dessutom kunde en sådan kontrollerad försäljning under fältförhållanden
vara att föredraga framför att andra åtkomstmöjligheter användes. Vid förhören
hade sålunda framkommit att det hänt att trupp inköpt 10—12 pilsner
per man från förbipasserande bryggarbo. Det vore först genom arméförvaltningens
intendenturdepartements skrivelse den 11 januari 1941, d.nr 160
utr, som det bestämts att maltdrycker av klass II under nuvarande förhållanden
icke finge ingå i utspisningen. En av krigsfiskalen i hans ovannämnda
yttrande lämnad uppgift att flera vid depåns fältkrigsrätt tilltalade personer
varit vid brottens begående påverkade av starka drycker vore riktig, men den
relativa mängden av dylika fall hade ej varit större än vad den under vanliga
förhållanden plägade vara, och fallen hade icke varit beroende av utskänkning
vid marketenteri.

I skrivelse till regementschefen anförde militieombudsmannen:

Enligt förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka

12 § finge utan särskilt tillstånd utskänkning av pilsnerdricka utövas av
a) den, som ägde rätt till utskänkning av spritdrycker eller vin, dock endast
där sådan utskänkning bedreves, samt b) den, som i sitt hem emot betalning
mottoge gäster till bespisning vid slutet bord, dock endast vid måltider
till gäster, med vilka avtal örn bespisning träffats för en tid av minst
en vecka. Enligt samma förordning 13 § 1. meddelades tillstånd lill utskänkning
av länsstyrelse. Örn dylikt tillstånd gåves närmare bestämmelser i

13 § 2.—6. samt i 14 §. Sådan utminutering av pilsnerdricka, som bestode i
försäljning till avhämtning finge enligt 7 § utan tillstånd utövas av a) den,
som i föreskriven ordning förvärvat behörighet att till avsalu tillverka pilsnerdricka,
å försäljningsstället; b) den, som ägde rätt lill utminutering av
spritdrycker eller vin, å försäljningsstället; samt c) den, som enligt 13 § vore
berättigad att utöva utskänkning av pilsnerdricka, å utskänkningsstället.
Enligt 8 § 1. lämnades tillstånd att till avhämtning försälja pilsnerdricka av
länsstyrelse. Örn rätt till utminutering, som bestode i försäljning till försändning
på rekvisition och genom kringföring gåves föreskrifter i 9—11 §§
av förordningen. I 1. kapitlet av förordningen, allmänna bestämmelser, stadgades
(3 § 4.) att tillstånd till detaljhandel med pilsnerdricka, varunder inbegrepes
såväl utskänkning som utminutering, ej finge meddelas inom läger,
kasernområde eller annat, uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område.

Av de stadganden för vilka sålunda redogjorts franninge, att Schmiterlöws
uppfattning att ifrågavarande marketenteri skulle varit berättigat att innan
militärt förbud däremot utfärdades försälja pilsnerdricka vore felaktigt. Det
vore icke blott så, att marketenteriet icke omfattades av de bestämmelser som
angåve vilka som utan tillstånd finge försälja pilsnerdricka, utan även så, att
för dylik försäljning erforderlig! tillstånd icke kunde, lämnas åt marketenteri.
Att öl under vissa förhållanden finge ingå i manskapets utspisning kun -

1 Instruktionen har i själva verket uttrycket »oskadlig:! njutningsmedel».

134

de givetvis icke ändra något häri, och från det av Schmiterlöw citerade mom.
254 i Sold I kom finge givetvis icke dragas några slutsatser stridande mot
bestämmelserna i pilsnerdricksförsäljningsförordningen.

Som bekant hade under det senaste året talrika klagomål över fylleri vid
militärförläggningarna framförts. Tyvärr hade dessa klagomål delvis varit
berättigade även örn överdrifter och generaliseringar förekommit. För att
stävja alkoholmissbruket vore det nödvändigt att även restriktionerna i fråga
om försäljning av pilsnerdricka noga iakttoges, emedan pilsnerdricksmissbruket
starkt bidroge till det otillfredsställande nykterhetsläget i landet.
Det vore ur denna synpunkt beklagligt att direkta brott mot pilsnerdricksförsäljningsförordningens
bestämmelser förekommit vid de militära förbanden.

På grund av de särskilda förhållanden i förevarande ärende hade militieombudsmannen
ansett sig kunna underlåta att verkställa åtal för de brott
mot förordningen som konstaterats föreligga. Till detta beslut hade även
bidragit att utredningen givit vid handen att de felande delvis haft stöd av
den uppfattning regementschefen visat sig hava i fråga om pilsnerdricksförsäljningens
tillåtlighet å marketenteri. Militieombudsmannen anmodade
regementschefen att bringa innehållet i skrivelsen i tillämpliga delar till kännedom
för den personal vid regementet, som kunde beröras av förevarande
spörsmål.

17. Angående förrättande av sjukvisitation genom det militära befälet. I

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift gjordes av värnpliktige
nr 244 73/32 Lidström anmälan till militieombudsmannen angående
vissa förhållanden vid Bodens ingenjörkårs depå. I anmälan anfördes bland
annat följande:

Vid uppställning av 1. depåkompaniet på morgonen den 6 augusti 1940
hade de för dagen sjukanmälda fått ställa upp i en särskild avdelning. Då
kompanichefen, kaptenen C. M. O. Klingspor emottagit kompaniet, hade han
vänt sig till en av de sjukanmälda och i skarp ton frågat denne vad det
varit för fel med honom. Då den sjukanmälde svarat, att han under natten
haft frossbrytningar, hade Klingspor frågat honom om han hade feber. Den
sjukanmälde hade ej kunnat besvara frågan, då hans temperatur ej blivit
tagen på morgonen. Klingspor hade då beordrat sjukvårdaren att lägga
handen på den sjukanmäldes panna och känna efter örn denne hade feber.
Sjukvårdaren hade förklarat sig ej kunna avgöra, huruvida så vore fallet.
Klingspor hade då förklarat, att den sjukanmälde ej vore sjuk och att denne
skulle deltaga i övningarna. Den sjukanmälde medgavs sålunda ej att bliva
undersökt av läkare. Liknande undersökning hade av Klingspor vidtagits
i fråga örn andra sjukanmälda värnpliktiga.

135

Uti infordrat yttrande anförde Klingspor bland annat följande:

Ifrågavarande årsklass hade inryckt den 9 juli 1940 för fullgörande av
sin första militärtjänstgöring. Utbildningen hade jämlikt inspektörens för
ingenjörtrupperna order skolat forceras så att rekrytutbildningen redan efter
omkring två månader i huvudsak skulle vara avslutad. Det hade alltså
gällt att till det yttersta tillvarataga utbildningstiden för de militära övningarnas
bedrivande. Under de första veckorna av utbildningen hade Klingspor
lyckats få den dagliga sjukvisitationen förlagd till tidpunkt för övningarnas
början, men någon gång i slutet av juli månad hade med hänsyn
till brist på läkare så icke längre kunnat ske, utan hade sjukvisitationen
förrättats först klockan 13—14, alltså under eftermiddagspasset. Varje morgon
klockan 7.30 hade de sjukanmälda och i grupperna A och B sjukskrivna
av sjukvårdaren avlämnats i samband med den gemensamma avlämningen
av kompaniet. Så snart plutoner och arbetsavdelningar avmarscherat
för sina arbeten hade Klingspor personligen i närvaro av kompaniadjutant
och sjukvårdare varje morgon efterhört varje sjukanmälds hälsotillstånd,
varefter de sjukanmälda avgått för sjukvisitationen. När denna
blev förlagd till så sen tidpunkt som klockan 13—14, hade de med obetydliga
krämpor behäftade fördelats till utförande av vissa handräckningsarbeten
under förmiddagspasset, och övriga sjukanmälda hade i respektive
förläggningar fått invänta tidpunkten för läkarens ankomst, såvida de icke
avdelats att direkt åtfölja sjukvårdaren för förberedande behandling. Efter
någon vecka hade visat sig en tydlig tendens till ökning i antalet sjukanmälda,
vilket med starkt fog hade kunnat anses bero därpå, att vissa värnpliktiga
utnyttjat den sena tidpunkten för sjukvisitationen för att undandraga sig
den ganska krävande militärutbildningen. Så hade den 6 augusti på morgonen
icke mindre än 25 värnpliktiga sjukanmält sig, och största anledning
hade funnits att förmoda, att många av dem tillhört sistnämnda kategori.
Enär Klingspor såsom kompanichef vore ansvarig för de värnpliktigas utbildning
och med hänsyn till den korta utbildningstiden till det yttersta
måste utnyttja denna, hade Klingspor ansett sin plikt vara att söka stävja
denna tendens hos de värnpliktiga. De av manskapet, som endast angivit
obetydliga krämpor hade beordrats att följa eller deltaga i respektive plutoners
övningar under morgonpasset. Plutoncheferna flade sammankallats
och beordrats alt särskilt aktgiva på dessa värnpliktiga för att, om Klingspor
misstagit sig i sin bedömning av deras hälsotillstånd, i lid kunna ingripa
tor att undvika men för de sjukanmälda. Av de rapporter Klingspor senare
erhållit av plutoncheferna hade med all tydlighet framgått att Klingspor
rätt bedömt de sjukanmäldas hälsotillstånd. I samband med den av Klingspor
verkställda fördelningen av de sjukanmälda hade Klingspor icke uttalat
något som helst hinder för deras deltagande i sjukvisitationen för undersökning
av läkare. Vissa värnpliktiga hade endast erhållit order att i avvaktan
på sjukvisitation åtfölja sina plutoner under förmiddagspasset, vilket
varade mellan klockan 7.30—11.30. Det hade visat sig, särskilt denna morgon,
att flera, som sjukanmält sig, icke senare önskade undergå sjukvisita -

136

tion av läkare. I samband med gallringen av de sjukanmälda hade Klingspor
tillställt dem vissa frågor och hade jämväl sökt med sjukvårdsmanskapets
biträde utröna, huruvida den sjukanmälde kunnat deltaga i vissa övningar
eller arbeten. I vissa fall hade även plutonchefen hörts. I rapporten angiven
värnpliktig, som uppgivit, att han under natten haft frossbrytningar, kunde
Klingspor icke påminna sig bland alla dem som han under de sista månaderna
utfrågat, men om denne icke namngivne värnpliktige haft någon
temperaturstegring eller annan krämpa, så hade denna tydligen varit så
ringa eller obetydlig, att han utan men för sin hälsa kunnat åtfölja plutonen
och deltaga i utbildningsarbetet. Varken någon plutonchef eller någon
läkare hade sedan de värnpliktigas inryckning för Klingspor någonsin rapporterat
ett dylikt fall.

I skrivelse till generalfältläkaren den 23 december 1940 redogjorde militieombudsmannen
för klagomålen och yttrandet samt anförde vidare:

Vad i ärendet sålunda förekommit syntes ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter.
Visserligen torde Klingspor såsom kompanichef hava ägt ett
visst fog för sin åtgärd att själv företaga en förberedande undersökning av
de sjukanmälda för att söka erhålla en uppfattning angående deras hälsotillstånd
och för att förhindra att utbildningsarbetet äventyrades genom fullständigt
ogrundade sjukanmälningar av ett större antal värnpliktiga, men
å andra sidan vore det uppenbart att en dylik, av en lekman gjord undersökning
kunde vara utomordentligt riskabel med hänsyn till svårigheterna för
en lekman att ens i enklare fall ställa en riktig diagnos. Även om lekmannen
vid sin undersökning förfore med den största försiktighet och i de fall som
han ansåge tvivelaktiga avstode från en bedömning, vore givetvis faran för
att han skulle göra sig skyldig till felaktiga diagnoser mycket stor.

Anledningen till att Klingspor tillgripit detta enskilda undersökningsförfarande
i fråga om de på hans kompani sjukanmälda hade varit att sjukvisitationen,
enligt uppgift på grund av läkarbrist, icke kunnat äga rum förrän
klockan 13—14, alltså efter förmiddagspasset. En dylik ordning vore
uppenbarligen icke tillfredsställande och syntes militieombudsmannen knappast
behöva förekomma i fråga örn en sådan fredsförläggning som det här
gällt. Militieombudsmannen hade med hänsyn till de vådor som måste anses
förknippade med den tillämpade ordningen ansett sig böra bringa vad som
i ärendet förekommit till generalfältläkarens kännedom för den åtgärd som
kunde ankomma på denne.

Generalfältläkaren anförde i skrivelse till militieombudsmannen den 21
mars 1941 bland annat följande:

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse hade generalfältläkaren
låtit verkställa utredning i ärendet och ansåge sig kunna konstatera att bland
truppförbanden i och omkring Boden den i det påtalade fallet för sjukvisitation
tillämpade ordningen måste anses utgöra ett undantag. Generalfältläkaren
hade vid inspektion av ifrågavarande förband konstaterat att
sjukvisitationen varit framflyttad till klockan 10 förmiddagen, varigenom

137

de påtalade olägenheterna syntes hava i huvudsak undanröjts. Under normala
förhållanden vore det av ekonomiska skäl ogörligt att förse varje
mindre förband med egen läkare. Vid inkallelser av större omfattning vore
det omöjligt med hänsyn till tillgången på läkare. Då samme läkare alltså
måste förrätta sjukvisitation vid olika smärre förband, ofta förlagda på relativt
stort avstånd från varandra, kunde det icke undvikas att på något
eller några förband sjukvisitationen måste äga rum efter det första övningspasset
tagit sin början. Frågan uppstode då hur man skulle förfara med de
sjukanmälda som icke tidigt på morgonen blivit läkarundersökta och till
vilkas deltagande i tjänstgöring befälet med hjälp av sjukvårdsmän måste
taga ställning. Härvid förfores i regel så att sjukvårdspersonalen toge temperaturen
— med febertermometer och icke med »handpåläggning» -— och
i övrigt sökte skaffa sig en uppfattning örn den sjukanmäldes tillstånd. Det
vore klart att en dylik undersökning kunde vara utomordentligt riskabel.
Risken bleve givetvis än större om den undersökande lekmannen tillämpade
principen »hellre fälla än fria», d. v. s. i tveksamma fall icke befriade den
sjukanmälde från tjänsten till dess läkaren hunne anlända. Å andra sidan
vore det ogörligt att låta alla på morgonen sjukanmälda vara fria från tjänstgöring
till dess en sen sjukvisitation ägt rum. Den ordning som helt visst
tillämpades vid många smärre, avsides förlagda förband att vederbörande
chef med hjälp av sjukvårdsmän sökte göra sig underrättad om och bedöma
de sjukanmäldas tillstånd och därefter fattade sina beslut syntes i vissa situationer
vara den enda framkomliga vägen. Att föreskriva ett undersök -ningsschema efter vilket lekmannen skulle förrätta undersökningen och därefter
ställa diagnosen vore ogörligt. Jämlikt tjänstgöringsreglementet för armén
§ 138: 1 skulle sjukvisitation förrättas å tid som bestämdes av regementschefen
enligt i samma reglemente § 130: 2 angivna grunder. Det läge
utan tvivel alltid i vederbörande chefers intresse att sjukvisitation skedde
så tidigt som möjligt på dagen. Med hänsyn härtill hade generalfältläkaren
icke ansett erforderligt att på grund av det påtalade, nu rättade missförhållandet
vid ett enstaka förband utfärda generella anvisningar rörande lämplig
tid för sjukvisitation.

18. Fråga angående tolkningen av bestämmelserna örn utbetalande av

förskott å lön.

Vid en av militieombudsmannen den 23 juli 1941 förrättad inspektion av
Västerbottens regemente antecknades vid granskning av statsmedelsredovisningen
bland annat följande:

Bland utbetalningar från krigskassörens förskott förekommo förskott på
intjänt lön till

en fanjunkare på övergångsstat 175 kr. till familjen med anledning av avresa
till fältförband,

138

en fanjunkare i reserven 100 kr. och en musikfanjunkare 150 kr. vid semester
och familjens utflyttning till landet,

en kapten i reserven 200 kr. till familjens uppehälle med anledning av
oförutsedd inkallelse,

en fanjunkare i reserven 200 kr. till familjen med anledning av flyttning
och

en sergeant i reserven 50 kr. för oundgänglig inlösen av växel.

Såsom stöd för utbetalningarna hade åberopats kungl, cirkuläret den 2 juli
1940 angående förskottsutbetalning av avlöning.

I nämnda cirkulär har Kungl. Maj:t, i anslutning till ett av riksdagen i
skrivelse gjort uttalande, förklarat att hinder icke möter för statsmyndigheterna
att undantagsvis i särskilt ömmande fall medgiva förskottsutbetalning
av intjänt avlöning till befattningshavare som avses i civila eller militära
avlöningsreglementet eller i civila eller militära icke-ordinariereglementet.

Av cirkulärets recit framgår följande angående cirkulärets tillkomst och
avsedda tillämpning:

I ärendet hörda ämbetsverk hade i avgivna yttranden pekat på sådana
fall, då tjänsteman drabbats av sjukdom eller avlidit och tjänstemannen
respektive hans efterlevande befunne sig i sådant ekonomiskt läge, att tillfällig
hjälp för mötande av oförutsedda och hastigt påkommande utgifter
vore av behovet synnerligen påkallad. Där dylika särskilt ömmande omständigheter
förelåge borde enligt departementschefens förmenande hinder icke
resas mot att myndigheterna lämnade medgivande om förskottsutbetalning av
intjänt avlöning. Samtidigt betonades emellertid att en avvikelse från den
allmänna utbetalningsregeln borde begränsas till att avse rena undantagsfall.

Vid inspektionen anmärktes att i intet av de ovan berörda fall, då förskottsutbetalning
av avlöning ägt rum, sådana omständigheter syntes hava
förelegat som avsåges i cirkuläret samt att beslut av chefen för krigskassaavdelningen
rörande utbetalningarna icke syntes hava förekommit.

Över anmärkningarna infordrades yttranden från regementschefen och
regementsintendenten.

Regementsintendenten kaptenen N. Frost anförde:

Vid prövning av framställningar rörande ifrågavarande avlöningsförskott
hade krigskassaavdelningen ansett sig hava stöd för utanordningen i cirkulärets
ordalydelse. De uppgivna skälen hade bedömts såsom ömmande, i synnerhet
som vederbörande under tjänstgöringen vistades borta från hemmen
och förskotten avsett att minska den hemmavarande familjens svårigheter.
Under rådande förhållanden kunde oftare än under fredstjänstgöring åberopas
ömmande skäl liknande dem som i cirkuläret åsyftades. De i cirkulärets
recit uppräknade fallen hade ansetts endast utgöra lättillgängliga exempel
på anledningar till förskottsutbetalning och icke som en ram utom vilken
utanordning icke finge förekomma. Med anledning av militieombudsmannens
uttalanden hade efter inspektionstillfället icke något avlöningstillskott
beviljats. Att beslut rörande utanordningen icke tecknats å de i krigskassörens
förvar liggande kvittenserna hade berott på förbiseende och brådska.

139

Regementschefen översten O. Sjöberg avgav ett yttrande av följande innehåll: Av

regementsintendentens förklaring franninge att utbetalningarna av avlöningsförskott
ansetts stå i överensstämmelse med cirkuläret. Då reservpersonal
måste inbeordras, ofta utan nämnvärd tidsfrist, uppkomme i många
fall sådana lägen för den inkallade personalen och dennas familjer som
måste bedömas som särskilt ömmande även om dödsfall eller sjukdom icke
varit för handen. Då ifrågavarande förskottsanordningar innebure ökning
av krigskassaavdelningens arbete, kunde prövning och utbetalning av förskotten
icke innebära annat än att krigskassaavdelningen -—• i tro att åtgärden
vore i överensstämmelse med statsmakternas avsikter — velat mildra
svårigheterna för inkallade enskilda och deras anhöriga. Då anmärkningen
haft till följd att krigskassaavdelningen ansett sig förhindrad lämna bifall
till avlöningsförskott utom vid sjukdom och dödsfall, hemställde regementschefen
att genom resolution eller på annat sätt förtydligande bestämmelser
i ärendet måtte utfärdas samt att — med hänsyn till vad i ärendet förekommit
— i övrigt måtte få bero vid anmärkningen.

Arméförvaltningens civila departement anförde uti infordrat utlåtande:

Bestämmelserna i cirkuläret syntes hava erhållit en — även med beaktande
av rådande förhållanden -— alltför vidsträckt tolkning. Att döma av handlingarna
i ärendet syntes i intet av de uppräknade fallen ett ekonomiskt
tvångsläge av i cirkuläret angiven eller därmed jämförlig art hava förelegat.
Särskilt anmärkningsvärt vore, att så förutsebara och beräkneliga kostnader
som utgifter för utflyttning till landet i samband med semester föranlett försko
ttsutbetalning av avlöning. Då emellertid rättelse åstadkommits samt någon
utbildad praxis beträffande cirkulärets tolkning ännu ej förefunnes, syntes
det departementet som om vid vad som förekommit skäligen borde få bero.
Några förtydligande bestämmelser i enlighet med regementschefens hemställan
funne sig departementet icke kunna utfärda, åtminstone icke innan praxis
på området hunnit utbildas.

Militieombudsmannen avgjorde ärendet genom en skrivelse till regementschefen
den 4 november 1941 däri anfördes följande såvitt nu är i fråga:

Ehuruväl de vid krigskassaavdelningen verkställda utbetalningarna av avlöning
i förskott icke kunde anses ha skett i överensstämmelse med cirkuläret
hade militieombudsmannen ansett sig böra låta bero vid den gjorda anmärkningen
rörande dessa förskottsutbetalningar. Militieombudsmannen förutsatte
emellertid därvid, att för framtiden inga förskottsutbetalningar av
avlöning skedde annat än i de rena undantagsfall, som avsåges uti det nämnda
cirkuläret. Beträffande anmärkningen att nyss berörda förskottsutbetalningar
skett ur krigskassörens förskott utan att anordningsbeslut förelegat
läte militieombudsmannen, under hänvisning till civila departementets
skrivelse den 26 augusti 1941 (TEA sid. 183) angående kontrollåtgärder
m. in., bero vid vad som förekommit.

140

19. Angående värnpliktig eivilarbetares rätt till beklädnadsersättning.

I en till militieombudsinansexpeditionen inkommen skrift anförde värnpliktige
civilarbetaren nr 21 68/33 J. W. Borgström klagomål över att han
icke utbekommit sin för tiden den 26 augusti—31 oktober 1940 upplupna
krigslön och beklädnadsersättning. Krigslönen hade av Borgström beräknats
utgå efter 50 öre om dagen, medan beklädnadsersättningen för hela hans
tjänstgöringstid, som omfattat 66 dagar, upptagits till 7 kronor 20 öre.

I ett med anledning härav från förbandschefen inhämtat yttrande uppgavs
att Borgströms tillgodohavande, som utgjort tillhopa 42 kronor 30 öre,
blivit till honom utbetalt.

Under förutsättning emellertid att klaganden såsom värnpliktig civilarbetare
inkallats till ifrågavarande tjänstgöring jämlikt go nr 3458/1940 syntes
avlöningen hava bort utgå med en krona per dag och beklädnadsersättningen
-— för såvitt han icke tilldelats och använt något slag av kronans beklädnadsutrustning
med undantag av överdragskläder — med 45 öre om dagen
eller för hela hans tjänstgöringstid med sammanlagt 95 kronor 70 öre. Under
åberopande härav anhöll militieombudsmannen om förnyat yttrande av
förbandschefen.

Denne anmälde därefter att beklädnadsersättningen och den resterande avlöningen
dåmera blivit betalda. Uträkningen av det utbetalda beklädnadsersättningsbeloppet
hade därvid skett enligt följande grunder. För gruppen
vapenrock, huvudbonad och klädesbyxor hade utgått 15 öre, för skodon 14
öre samt för underkläder 6 öre per dag under hela den till 66 dagar uppgående
tjänstgöringstiden. För kappa hade ersättning utgått endast för tiden
den 1—den 30 oktober eller 30 dagar med 10 öre per dag. Den myndighet,
som bestämt sistnämnda beklädnadsersättning, hade förklarat att ersättning
för kappa icke utbetalats för tiden före den 1 oktober, emedan kappa då icke
brukade användas.

I skrivelse till arméförvaltningens intendenturdepartement anförde militieombudsmannen
:

Riktigheten av den uppfattning, åt vilken nyss anförda förklaring gåve
uttryck och som innebure, att beklädnadsersättningen skulle vara beroende
av olika årstider och därmed måhända även av olika förläggningsorter, kunde
av flera skäl ifrågasättas. I varje fall syntes icke kungl, brevet den 10
maj 1940 angående ersättning för begagnande av egna beklädnadspersedlar
under viss tjänstgöring giva stöd åt den ovannämnda uppfattningen. I anledning
av vad sålunda förekommit och med hänsyn till det uppkomna spörsmålets
principiella innebörd hemställde militieombudsmannen att departementet
ville avgiva utlåtande i ärendet.

Intendenturdepartementet anförde med anledning härav att departementet
saknade kännedom om några bestämmelser som skulle motivera att, då
gottgörelse för begagnande av egna persedlar utginge, ersättning för kappa
skulle vara beroende av årstiden. Departementet uttalade att vederbörande

141

myndighet möjligen stött sitt beslut på intendenturmaterielreglementet § 11
mom. 10 där det örn kompaniutrustningens omfattning talades om »övriga för
tjänsten erforderliga persedlar» och ansett att kappan före den 1 oktober icke
vöre erforderlig, vadan gottgörelse härför icke heller skulle utgå. Departementet
ansåge emellertid att en sådan tillämpning av nämnda föreskrift icke
vore riktig.

Sedan intendenturdepartementets utlåtande bringats till förbandschefens
kännedom, meddelade denne att ersättning för kappa jämväl för tiden den
26 augusti—30 september 1940 utbetalats till Borgström.

Militieombudsmannen lät genom beslut den 10 mars 1941 vid sålunda
vunnen rättelse bero.

20. Värnpliktig civilarbetare som hempermitterats för jordbruksarbete
får icke från fastställd tjänstgöringstid avräkna den tid han varit hem permitterad.

Tillika fråga om andra förmåner för sådan värnpliktig.

Med anledning av klagomål som hos militieombudsmannen anförts av
värnpliktige civilarbetaren nr 516 60/20 A. Andersson meddelade militieombudsmannen
i skrivelse till Andersson den 11 oktober 1941 följande:

Värnpliktigs innehav av uppgiftskort A för värnpliktig jordbrukare hade
icke berättigat till frikallelse från tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36
mom. 2 värnpliktslagen.

Värnpliktig civilarbetare, som inkallats till tjänstgöring enligt nyss berörda
författningsrum, skulle fullgöra det för honom enligt vederbörlig generalorder
bestämda antalet tjänstgöringsdagar. Däri finge icke inräknas den
tid han under tjänstgöringen hempermitterats för jordbruksarbete.

Ersättning skulle utgå för resa inom riket i samband med hempermittering
för jordbruksarbete. Avlöning eller övriga med vederbörlig tjänstgöring
förenade förmåner åtnjötes däremot icke linder dylik hempermittering.

21. Angående tillämpningen av bestämmelserna örn utlämnande till avskedat
manskap av innestående sparmedel. I

I en den 23 maj 1941 dagtecknad skrift till militieombudsmannen anförde
f. d. signalmatroserna å 1. matroskompaniet nr 70 Andersson och nr 112
Svensson:

Den 12 april 1941 hade de å pansarskeppet Tapperheten undergått avslutningsprövning
för rekrytskola, period 2, varvid de underkänts. Den 15 maj
1941 hade de i Karlskrona blivit skilda från tjänsten. Utan några som helst
medel till uppehälle eller biljett till hemorten, hade de varit hänvisade till

142

att gå landsvägen hem. En av dem vöre bosatt vid Bromsten utanför Stockholm
och den andre i Över-Torneå invid svensk-finska gränsen. Vid entledigandet
hade envar av dem c:a 130 kronor tillgodo varav 38 respektive 45
kronor avgått för kläder, som tilldelats dem för hemfärden. Deras hemställan
örn biljetter hade ej tillmötesgåtts. Enär de genom sitt uppförande icke
givit anledning till klander hade det förvånat dem att behandlingen blivit
sådan.

Uti infordrat yttrande i ärendet anförde chefen för Karlskrona örlogsstation: Klagandena,

vilka hade underkänts i rekrytskola (medelbetyg resp. 5,2 och
4,8) med utlåtande att ej böra omkommenderas, hade meddelats avsked med
utgången av den 15 maj 1941. Detta beslut hade fattats den 3 maj och på
grund härav hade klagandena avpolletterats från sjökommendering å Tapperheten
fr. o. m. den 8 maj, men anlänt till Karlskrona först den 14 maj.
Samma dag hade de genom kompanichefens försorg delgivits beslutet om
avsked. Beträffande de ekonomiska förhållandena meddelades: Kontoutdraget
från postsparbanken hade vid avskedet utvisat en behållning av
kr. 90: 04 för vardera. Emellertid hade icke vare sig Andersson eller Svensson
haft några egna civila kläder varför sådana enligt föreskrifterna i reglemente
för marinen del I B § 22: 2 anskaffats till en kostnad för Andersson
av kr. 38: 83 och för Svensson av kr. 45: 16. Därjämte hade Andersson med
kr. 6:— och Svensson med kr. 21:60 ersatt staten för bristande kronobeklädnad.
Resterande belopp å resp. postsparbankskonton hade ej kunnat
utbetalas kontant utan på sätt stadgades i av Kungl. Maj:t fastställt reglemente
beträffande emottagning och utbetalning genom postsparbanken av
sparmedel för fast anställt manskap vid försvarsväsendet. Enär rätten
till ersättning för återfärd vid utryckning enligt kungörelsen den 5 juni
1931 angående antagning av manskap vid marinen (S.F.S. 218/31 § 12
mom. 3) upphört att gälla fr. o. m. den 1 juli 1940 (S.F.S. 680/40) och samtidigt
i vederbörligt avlöningsreglemente (S.F.S. 652/40) bestämmelser angående
fri hemresa m. m. saknats, ansåge stationschefen att de båda klagandena
författningsenligt hade erhållit sin rätt.

I ett i ärendet avgivet utlåtande åberopade marinförvaltningen såsom ytterligare
stöd för uppfattningen, att ersättning för återfärd vid utryckning efter
meddelat avsked icke utginge, avfattningen av 6 kap. 14 § kungörelsen
den 21 juni 1940 (nr 652) med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglemente t
samt anförde därefter:

Vad anginge innehållet i 3 kap. 1 § 2 mom. 1 st. nämnda kungörelse, så
hade genom stadgandet givits allmänna regler angående tidpunkten, intill
vilken myndigheternas inseende över manskapets sålunda omhändertagna
medel längst finge bestå, eller, från manskapets synpunkt betraktat, då detsamma
ägde ovillkorlig rätt att utbekomma medlen. I 2 st. hade givits bestämmelse
örn villkorlig sådan rätt. Denna rätt hade tydligen icke principiellt
vägrats klagandena. Föreskrifterna i § 4 reglementet den 22
oktober 1937 beträffande emottagande och utbetalning genom postspar -

143

banken av sparmedel för fast anställt manskap vid försvarsväsendet
hade avsett att tekniskt reglera tillvägagångssättet vid medlens tillhandahållande.
Jämlikt föreskrifterna ålåge det vederbörande kompanichef att
— vid avgång ur tjänst av beställningshavare, för vilken medel funnos insatta
å postsparbanken — i god tid, om möjligt minst 14 dagar, före avgången
till generalpoststyrelsen insända anmälan örn utbekommande av motbok
för vederbörande. Stadgandets avfattning gåve vid handen, att grunden
för dess tillkomst varit avsikten att bereda avskedad beställningshavare möjlighet
att vid avgång ur tjänst förfoga över reda penningar. Därest anmälan
till generalpoststyrelsen i förevarande fall skett omedelbart efter beslutet örn
avsked, förefölle det icke alldeles uteslutet, att motbok kunnat tillställas klagandena
vid avgången.

I skrivelse till stationschefen den 13 september 1941 anförde militieombudsmannen: Enligt

gällande föreskrifter hade någon ersättning av statsmedel icke kunnat
utgå för klagandenas resa från Karlskrona till respektive hemorter. Det
hade av vad i ärendet förekommit framgått, att klagandena icke i enlighet
med vederbörligt reglemente tillställts sina motböcker med postsparbanken
vid utryckningen från Karlskrona örlogsstation. Orsaken härtill
läge uppenbarligen däruti, att anmälan örn motboks utbekommande
ej avgivits i tillräckligt god tid. Hade sådan anmälan skett omedelbart efter
det beslutet örn klagandenas avskedande fattats, syntes, såsom jämväl
marinförvaltningen framhållit, motbok med all sannolikhet hava kunnat tillställas
klagande vid utryckningen. På grund av omständigheterna i ärendet
läte militieombudsmannen bero vid vad som förekommit men funne sig föranlåten
anmoda stationschefen att för de befattningshavare det vederborde
framhålla vikten av att de i framdeles förekommande fall av nu ifrågavarande
art noggrant följde givna föreskrifter.

22. Tillfälligt förskott må icke utlämnas till krigskassör.

Vid en av militieombudsmannen den 19 augusti 1940 förrättad inspektion
av Bodens artilleriregemente antecknades följande vid granskning av utlämnade
förskott:

Till krigskassören hade utlämnats två förskott, elt stående förskott å 4,000
kronor och ett annat förskott å 53,000 kronor enligt interimsbevis å terminslönemedel.
Betalning av dessa medel vore nämligen centraliserad till krigskassaavdelningen.
Det anmärktes att, vad beträffade utanordning till krigskassören
av förskottsmedel för betalning av terminslöner, enligt 16 § 2 mom.
i krigskassareglementet, gällde att krigskassör finge innehava stående förskott,
vars maximigräns i 13 § 1 mom. vore satt lill 5,000 kronor. Tillfälligt
förskott kunde enligt 16 § 3 mom. utlämnas till chef eller annan som beord -

144

rats att utföra särskilt uppdrag, till personal som beordrats företaga tjänsteresa
samt till enskild person med vilken avtal träffats att fullgöra entreprenad
eller leverans eller eljest utföra särskilt uppdrag enligt de grunder, som vid
avtalets ingående blivit bestämda. Då krigskassör ej inginge i den personal
till vilken utlämnande av tillfälligt förskott kunde förekomma och då utlämning
av medel för betalning av terminslön hade karaktären av tillfälligt förskott
torde därav följa, att krigskassör ej vore berättigad att innehava sådant
förskott.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
artillerichefen att inkomma med yttrande för egen del ävensom av regementsintendenten.

Artillerichefen översten F. Ericsson anförde för egen del att det ifrågavarande
systemet använts vid regementet för att på smidigaste sätt underlätta
avlöningsförfarandet under de rådande svåra arbetsförhållandena.

Regementsintendenten kaptenen S. Looft yttrade:

Jämlikt krigskassareglementet § 16 mom. 2 finge stående förskott utlämnas
till befattningshavare endast för utgifter av så brådskande art att de icke
utan olägenhet kunde gäldas direkt från krigskassa. Vidare hade vid flera
tillfällen instruktion givits att stående förskott skulle nedbringas till det oundgängligt
nödvändiga. Med anledning härav förekomma endast ett stående förskott
till krigskassören å kronor 4,000: — och detta hade städse visat sig tillfyllest.
På grund av det stora antal formationer, vilka erhållit avlöningsmedel
för utbetalande av terminslöner jämlikt krigsbokföringsföreskriftema §
9:2:a hade det belopp, som måst uttagas ofta överstigit kronor 100,000:—.
Jämlikt sistnämnda stadgande skulle kompanichef erhålla därför erforderliga
medel från krigskassaavdelning mot avlämnande av interimskvitto. På grund
av postkontorens svårigheter att tillhandahålla växelmynt till alla formationerna
samt överlämna ifrågavarande belopp, därest varje formation erhölle
ett tillfälligt förskott i form av giroblankett för uttag, hade utbetalning
av terminslönemedel måst centraliseras till krigskassan (i övrigt fullt överensstämmande
med krigsbokföringsföreskriftema § 9:2:a). Jämlikt krigskassareglementet
§ 16 mom. 3 finge tillfälligt förskott utlämnas till chef eller annan,
som beordrats utföra särskilt uppdrag för bestridande av därmed förenade
utgifter. Det syntes då såsom enda tänkbara möjlighet att krigskassören
svarade för detta förskott, enär det ju vore denne som skulle fördela beloppet
enligt de olika växlingsnotorna samt inlägga beloppen i kuvert, ett arbete
som alltid måste utföras dagen innan terminslönemedel avhämtades och sedan
krigskassan för dagen stängts, således efter klockan 18, och som regel
toge detta arbete minst fyra timmar. Hinder syntes ej heller möta att krigskassören
utfinge tillfälligt förskott för särskilt uppdrag. Att regementsintendent
eller annan person, som ej kunde svara för utdelning av medlen, skulle
erhålla förskottet syntes icke ändamålsenligt.

Yttrande inkom även från krigskassören H. Nordgren, vilken därvid anförde: Det

hade visat sig att utlämnande av förskott till alla mindre förband ej

145

vöre lämpligt, då förbanden varken hade möjlighet att förvara stora penningbelopp
eller massor av verifikationer. Krigskassören hade därför fått uppdrag
att örn möjligt draga in alla stående förskott samt centralisera krigskassaväsendet
i så stor utsträckning som möjligt. Likvid för så gott som samtliga
räkningar hade därför jämlikt krigsbokföringsföreskrifterna § 2 mom. 4
verkställts per postgiro. Endast terminslöner hade betalats kontant av ett tillfälligt
förskott för varje termin, vilket jämlikt § 16 mom. 3 krigskassareglementet
kunde utlämnas till chef eller annan person (t. ex. krigskassör),
som beordrats utföra särskilt uppdrag (t. ex. utbetalning och redovisning
av terminslöner). Det hade här visat sig betydligt fördelaktigare såväl
ur kontroll- och granskningssynpunkt av terminslöner och portionsersättningar
som ur arbetssynpunkt vid förbanden. Dessa s. k. terminslöneförskott
hade alltid redovisats av krigskassören innan förskottet för den följande terminen
uttagits.

I skrivelse till arméförvaltningens civila departement anförde militieombudsmannen
därefter:

Enligt 13 § 1 mom. krigskassareglementet finge till krigskassör såsom stående
förskott utlämnas högst 5,000 kronor. Att därutöver för varje lönetermin
till honom utlämnades ett tillfälligt förskott av ansenlig storlek, vid militieombudsmannens
inspektion 53,000 kronor, kunde ej överensstämma med
reglementets anda. Att som stöd därför åberopa stadgandet i 16 § 3 mom.
första stycket i samma reglemente funne militieombudsmannen icke vara
riktigt, då utbetalning av avlöning som ålades krigskassören icke vore att
betrakta som särskilt tjänsteuppdrag. Med anledning av vad sålunda förekommit
anhölle militieombudsmannen att departementet ville avgiva utlåtande
i ärendet.

I avgivet utlåtande anförde civila departementet att departementet till fullo
delade den av militieombudsmannen uttalade uppfattningen samt att departementet
bragt det anmärkta förhållandet på tal vid en för regementskassörer
m. fl. anordnad kurs. Departementet meddelade vidare att departementet avlåtit
en skrivelse i ärendet till chefen för Bodens artilleriregemente däri departementet
lämnat* följande föreskrifter och anvisningar beträffande terminslöneutbetalningen
vid regementet:

»Krigskassören uppbär de erforderliga terminslönemedlen mot avlämnande
till posten av å honom utställt utbetalningskort, varefter medlen av krigskassören
i enlighet med krigsbokföringsföreskrifterna § 9 mom. 2 a utbetalas
till vederbörande kompani- och likställda chefer mot interimskvitton. Dessa
interimskvitton skola jämlikt krigsbokföringsföreskrifterna § 4 morn. 6 behandlas
efter samma regler som förskottsreverser, varigenom nämnda chefer
komma alt stå såsom förskottstagare och ej krigskassören.

Örn så förfares, undvikes även på detta sätt särskilda uttag från posten för
varje formation.

Krigskassören har att, såsom nu sker, tillse att erforderliga växelmynt tillhandahållas
de olika formationerna. Med hänsyn till att fördelningen av det
av krigskassören uttagna beloppet ej kan medhinnas samma dag utbetalningen
till kompanicheferna skall göras, äger krigskassören erhålla medlen
dagen innan utbetalningsdagen. Att så kan ske framgår av krigsbokförings 10—418761.

Mititicombiulsmannens ämbclsberätlelse.

146

föreskrifterna § 2 mom. 10, vari medgives att medel för kontantutbetalningar
må av krigskassören, därest så oundgängligen påfordras, uttagas dagen innan
utbetalningarna skola verkställas. Enligt samma moment skola emellertid de
sålunda uttagna medlen förvaras under två lås.

De av kompani- och de likställda cheferna erhållna förskotten äro att betrakta
såsom tillfälliga, och bör slutredovisning av desamma jämlikt krigsbokföringsföreskrifterna
§ 9 mom. 2 a ske senast å femte dagen efter löneterminens
början.

1 enlighet med av departementet den 14 december 1939 meddelade föreskrifter
ifråga örn förskott m. m. under mobilisering, TLA 287, må emellertid
utan hinder av ovannämnda föreskrift utlämnat terminslöneförskott betraktas
såsom stående och redovisning av detsamma ske månadsvis, därest
kompani m. m. detacherats eller eljest förlagts på sådant avstånd från krigskassaavdelningen
att redovisning tre gånger i månaden av mot interimskvitto
mottagna terminslönemedel skulle medföra avsevärda olägenheter.»

Militieombudsmannen lät genom beslut den 12 mars 1941 bero vid de i
ärendet sålunda vidtagna åtgärderna.

23. Särskild växelkassa må icke, utöver medgivet förskott, utlämnas till

marketenteriföreståndare.

Vid en av militieombudsmannen den 18 september 1941 förrättad inspektion
av Svea trängkår antecknades vid granskning av marketenteriets räkenskaper
att marketenteriföreståndaren hade ett förskott på 300 kronor och
att dessutom till växelkassor utlämnats 100 kronor.

Enligt § 14 4) i reglementet för marketenterirörelse vid arméns truppförband
åligger det depåintendenten att efter depåchefens bestämmande till
marketenteriföreståndaren av marketenteriets rörelsekapital utlämna erforderligt
förskott till växelkassa och för bestridande av smärre utgifter. Växelkassorna
böra alltså ingå i förskottet.

Uti infordrat yttrande anförde regementsintendenten att beloppet till växelkassa
utlämnats genom förbiseende av gällande bestämmelser i ämnet och
att rättelse verkställts.

Militieombudsmannen lät genom beslut den 30 september 1941 bero vid
sålunda vunnen rättelse.

Liknande anmärkningar framställdes även vid andra under året företagna
inspektioner av truppförband.

147

24. Angående sättet för förande av dagbok vid krigskassaavdelning.

Vid en av militieombudsmannen den 19 augusti 1940 förrättad inspektion
av Bodens artilleriregemente antecknades följande:

Då granskning av räkenskaperna vid regementets krigskassaavdelning
skulle företagas, befanns det att dagboken förelåg endast i ett blyertskoncept
och att även detta i vissa delar var ofullständigt. Sålunda hade de utgifter
icke blivit införda i dagboken vilka likviderats med giro- och utbetalningskort
enligt en till postgirokontoret den 16 augusti expedierad postgiroförteckning,
vars slutsumma var kronor 49,601: 11. En förteckning å dessa utgifter
företeddes dock. Det anmärktes att det läge i sakens natur att bokföringen
skulle ske dag efter dag och direkt på de blanketter för dagbok,
som fastställts av arméförvaltningen. Under dagens lopp pågick arbetet med
införande av räkenskaperna i dagboken.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades artillerichefen att
inkomma med yttranden av regementsinlendenten och krigskassören.

Yttrandena insändes av artillerichefen översten F. Ericsson med förklaring
att han icke hade något att erinra mot dem.

Regementsintendenten kaptenen S. Looft anförde följande:

Det vid regementet tillämpade systemet syntes icke strida mot krigsbokföringsföreskrifterna,
där det endast framhölles att dagboken skulle avslutas
månadsvis och underskrivas av krigskassören. Det vore givet att bokföring
skulle ske dag efter dag, men när bokföring icke medhunnes en dag läge
även än mer i sakens natur att icke medhunnet bokföringsarbete måste
uppskjutas till påföljande dag. I intet civilt företag av större mått torde förande
av dagbok medhinnas för varje dag. Något förbud att föra kassakladd
funnes ej heller. Slutligen borde påpekas att krigskassan arbetade under
ogynnsamma lokala förhållanden.

Krigskassören H. Nordgren anförde:

Alltsedan han blivit placerad som krigskassör vid regementet hade han
vinnlagt sig om att på allra bästa sätt sköta dessa åligganden och framför
allt försökt att hålla ordning och reda i såväl bokföringen som honom anförtrodda
medel. Då arbetet vid krigskassaavdelningen varit av enorm omfattning,
hade han omöjligen kunnat hinna sköta alla åligganden själv trots
att arbetet i regel bedrivits till långt in på nätterna, utan hade måst organisera
arbetet vad bokföringen beträffade på följande sätt. Efter det kassören
granskat inkomna räkningar med hänsyn till attester, utbetalningsorder, beloppens
riktighet och titelfördelning samt granskat de mot dessa svarande
giro- respektive utbetalningskorten och förteckningen över desamma, hade
han låtit en man bokföra dem i en s. k. dagbokskladd, vilken han därefter
granskat och överlämnat till det kvinnliga skrivbiträdet för renskrivning.
Detta förfaringssätt hade tillämpats för att få en så ordentligt skriven dagbok
som möjligt, utan raderingar eller överstrykningar. Något förbud mot
att föra dylik kassakladd vore honom icke bekant. Omedelbart efter det

148

denna vöre kollationerad med motsvarande verifikationer och postgiroförteckningar
renskreves den.

Med anledning av anmärkningarna anhöll militieombudsmannen om utlåtande
av arméförvaltningens civila departement. I detta anförde departementet,
att departementet till fullo delade de av militieombudsmannen uttalade
synpunkterna samt att departementet bragt erinringarna på tal vid en
för regementskassörer m. fl. anordnad kurs. Departementet meddelade vidare,
att departementet avlåtit en skrivelse i ärendet till chefen för Bodens
artilleriregemente, däri departementet anfört bl. a. följande:

Departementet ansåge det vara icke blott onödigt utan även olämpligt att
föra kassakladd i stället för att direkt införa räkenskapsposterna i dagboken,
enär värdet av den större grad av snygghet och ordentlighet, som för dagbokens
vidkommande medelst kassakladden kunde ernås, mer än väl uppvägdes
dels av den omständigheten, att möjligheterna för felskrivning bleve
mindre, örn posterna infördes direkt i dagboken utan förmedling av ett dagbokskoncept,
dels av den tidsbesparing slopandet av detta koncept måste
medföra.

Därjämte lämnade departementet i skrivelsen vissa anvisningar för utnyttjandet
av arbetskraften vid krigskassaavdelningen.

Militieombudsmannen lät genom beslut den 12 mars 1941 bero vid de i
ärendet sålunda vidtagna åtgärderna.

25. Angående redovisning vid krigskassaavdelning av inbetalningar som

skett medelst postanvisning.

Vid den av militieombudsmannen den 10 juni 1941 förrättade inspektionen
av en försvarsområdesstab antecknades bland annat följande:

I krigskassörens kassaskrin låg en kupong till en postanvisning lydande
på 21 kronor 68 öre, som insänts till krigskassaavdelningen från fältpost
nr 66314. Beloppet hade av krigskassören insatts på inbetalningskontot den
9 juni. Postkontorets kvitto på inbetalningen företeddes. Inbetalningen var
icke bokförd, men avsikten hade varit att detta skulle ske per den dag, då
insättningen enligt kontoutdrag- från postgirokontoret tillgodoförts inbetalningskontot.
Bestämmelsen i § 4 mom. 4 b) i krigsbokföringsföreskrifterna,
att kontantuppbörd skall bokföras den dag insättning därav verkställes, hade
följaktligen icke iakttagits. Uppbördsbeloppet var icke infört i den för kontantuppbörd
avsedda kvittensjournalen {§ 2 mom. 18). Följaktligen hade ej
heller inbetalaren erhållit i § 2 mom. 19 föreskrivet kvitto.

Uti infordrat yttrande anförde försvarsområdesintendenten landstormskaptenen
C. J.-Nordlander följande:

Vid krigskassaavdelningen hade allt sedan den trätt i funktion all kontant
uppbörd skett genom postgiro. Så fort någon velat göra en kontant inbetal -

149

ning hade vederbörande alltid anmodats att använda sig av krigskassaavdelningens
postgirokonto. Vid något enstaka tillfälle hade det dock förekommit,
att medel kommit kassan tillhanda genom postanvisning. Krigskassan hade
då anmodat postkontoret, att överföra beloppet till nämnda postgirokonto.
Krigskassaavdelningen hade sålunda ej mottagit några kontanter. Vid sådana
överföringar hade alltid ett kvitto erhållits från posten och beloppet
hade bokförts så fort meddelande ingått från postgirokontoret. Nordlander
kunde ej finna att något fel vöre begånget eller att statens intressen åsidosatts
genom detta förfaringssätt. Kontrollen torde vara än mer effektiv, då
den skedde genom statens egna institutioner i detta fall postverket och postgirokontoret.
Nordlanders erfarenhet vore att ju mindre man befattade sig
med kontant uppbörd och i stället överläte arbetet på postgirokontoret desto
större kontroll och säkerhet skapades för att inga oegentligheter skulle förekomma.

För egen del anförde försvarsområdesbefälhavaren översten B. Burén:

Buréns förbud till försvarsområdesintendenten och krigskassören att emottaga
kontanta medel ansåge Burén nied sin kännedom örn vederbörandes karaktär
fullt betryggande och betydligt mer tidsbesparande än det kontrollsystem,
som bokföringsföreskrifterna föreskreve, åtminstone i nuvarande
läge. Vid en eventuell avveckling och om större försäljningar av försvarsområdets
materiella tillgångar skulle ske, bleve förhållandet givetvis ett
annat.

Arméförvaltningens civila departement, som anmodats avgiva utlåtande
över vad i ärendet förekommit, anförde i skrivelse den 12 augusti 1941:

Den vid krigskassaavdelningen tillämpade ordningen för redovisning av
medelst postanvisning verkställda inbetalningar stöde icke i överensstämmelse
med gällande föreskrifter i ämnet. Det borde emellertid framhållas, att departementet
från början avsett att åstadkomma den anordningen att —
såsom att döma av försvarsområdesintendentens yttrande här skett — till
krigskassaavdelningen ankommande postanvisningar så att säga automatiskt
genom postverkets försorg skulle tillgodoföras vederbörligt postgirokonto för
inbetalningar och sålunda i redovisningshänseende komma att jämställas
med direkt å sagda konto insatta uppbördsbelopp. Det hade dock visat sig,
att generalpoststyrelsen ej ansett sig kunna garantera genomförandet av
detta system. Postanvisningsmedel hade därför blivit i redovisningshänseende
hänförda till den kontanta uppbörden, vilket bland annat innebure,
att ankommande postanvisningar vederbörligen kvitterade skulle avlämnas
till respektive postanstalt tillika med ett inbetalningskort (medlen finge
givetvis ej uttagas kontant) samt att bokföring skulle ske per den dag insättning
av medlen sålunda ägde rum, varjämte kvitto ur kvittensjournalen
skulle tillställas avsändaren. Det vore emellertid departementet bekant att
det ovan berörda ursprungligen tillämnade tillvägagångssättet efter lokala
överenskommelser med respektive postanstalter på ett flertal håll tillämpades,
ett förhållande mot vilket departementet — trots den formella avvikelsen
från krigsbokföringsföreskrifternas bestämmelser i ämnet -— av naturliga

150

skäl ej ansett sig böra ingripa. I förevarande fall syntes en dylik överenskommelse
med postanstalten föreligga. Då vidare förfaringssättet i fråga
konsekvent tillämpades, hade departementet för sin del ej något att erinra
mot detsamma.

I skrivelse den 26 augusti 1941 utlät sig departementet ytterligare:

I skrivelsen den 12 augusti 1941 hade departementet utgått från den
förutsättningen att överenskommelse träffats med vederbörande postanstalt
att postanvisningar utan att hava kvitterats, genom postverkets försorg skulle
tillgodoföras krigskassaavdelningens inbetalningskonto. Vid sedermera företagen
utredning hade det emellertid visat sig att postanvisningen till den
vid militieombudsmannens inspektion anträffade kupongen överlämnats till
postanslalten i kvitterat skick. Postanvisningen vore nämligen den 9 juni
1941 utkvitterad av Nordlander ensam, ett förfaringssätt, som dessutom
strede mot 14 § 3 mom. krigskassareglementet samt § 2 mom. 26 krigsbokföringsföreskrifterna,
vari förutsatts att till krigskassaavdelning ankommande
värdeförsändelser skulle kvitteras av två befattningshavare. Samma
dag hade beloppet medelst tjänstepostgiroinbetalningskort insatts å krigskassaavdelningens
postgirokonto för inbetalningar. Under dylika förhållanden
hade enligt gällande föreskrifter beloppet ifråga skolat redovisas i den ordning,
som vore föreskriven beträffande kontant uppbörd, och hade krigskassaavdelningens
personal härutinnan förfarit felaktigt, vartill komme att,
såsom redan framhållits, postanvisningen ej kvitterats i föreskriven ordning.

Vad civila departementet i sina utlåtanden anfört rörande redovisning av
inbetalningar, som skett medelst postanvisning, bringade militieombudsmannen
i skrivelse den 3 oktober 1941 till försvarsområdesbefälhavarens kännedom
för rättelse i framdeles förekommande fall av ifrågavarande art. Försvarsområdesbefälhavaren
skulle giva försvarsområdesintendenten del av innehållet
i skrivelsen.

26. Lägsta anbudet å byggnadsarbete har icke antagits, därvid formella
brister i anbudet åberopats. Emellertid hava rent sakliga överväganden
legat till grund för beslutet. Dessa hade, såsom de verkligt avgörande skälen,

bort anföras däri.

Genom kungörelse i Tidning för leveranser till staten m. m. för den 28
februari 1941 infordrade flygförvaltningen anbud rörande uppförande av
vissa byggnader för en flygflottilj vid Nyköping. I kungörelsen hade bl. a.
intagits hänvisning till en i anbudshandlingarna ingående P. M för anbudsgivare.
I fråga örn anbudsgivares skyldighet att ställa säkerhet för entreprenadens
fullgörande hade i berörda P. M. föreskrivits — utom annat — att
författningsenlig säkerhet skulle ställas inom fyra dagar efter anfordran samt

151

att i anbudet namn, titel och adress å borgensmän skulle angivas, för såvitt
icke säkerheten utgjordes av realsäkerhet. Anbudsgivare, vars anbud antagits,
skulle inom fyra dagar efter delgivning avlämna i anbudet uppgiven säkerhet.

Anbud avgåvos av bland andra byggmästaren Johan Nilsson i Eslöv, byggmästaren
Bertil Lindh i Eskilstuna och A/B Armerad Betong.

Vid prövning av anbuden i flygförvaltningen den 20 mars 1941 anförde
föredraganden, översten E. Fogman:

Det lägsta anbudet hade avgivits i fråga om kanslihuset av Nilsson och i
fråga om matsalsbyggnaden och värmecentralen av Lindh. Nämnda lägsta
anbud belöpte å tillhopa 419,500 kronor. Lägsta anbudet å här avsedda byggnader
»på en hand» hade avgivits av Lindh och belöpte å 424,000 kronor.
Ur ren kostnadssynpunkt vore det således mest fördelaktigt att antaga de för
respektive byggnader avgivna lägsta anbuden. Byggnads- och förvaltningstekniska
m. fl. synpunkter talade dock för att, då — såsom här vore fallet —
större merkostnad ej vore däxmed förenad, ett anbud »på en hand» borde
antagas. Med hänsyn till att Lindh i sitt anbud för åtagna förbindelsers fullgörande
och eventuella ersättnings- och vitesbelopps gäldande icke medgivit
avlämnande av borgensförbindelse av tvenne personer borde dennes anbud,
ehuru det vöre det lägsta »på en hand», icke ifrågakomma. Det näst lägsta
anbudet »på en hand» hade i vederbörlig ordning avgivits av Armerad Betong
och belöpte å 438,000 kronor.

På föredragandens hemställan beslöt flygförvaltningen antaga det av Armerad
Betong avgivna anbudet å 438,000 kronor för samtliga tre byggnader
såsom varande det för kronan förmånligaste.

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde Lindh
klagomål över att det av honom ingivna anbudet rörande ovan omförmälda
byggnadsentreprenad icke antagits och anförde därvid följande:

Enligt ett den 20 mars 1941 daterat meddelande från flygförvaltningen
hade anbudet icke antagits »enär för kronan förmånligare anbud inkommit».
Sedan Lindh erfarit, att hans anbud med 14,000 kronor understigit det lägsta
av övriga avgivna anbud, hade han hos flygförvaltningen skriftligen anhållit
örn närmare upplysning angående skälen till att hans anbud icke antagits.
I skrivelse till Lindh den 4 april 1941 hade flygförvaltningen såsom svar
anfört: Uttrycket »för kronan förmånligare» behövde nödvändigtvis icke avse
rent ekonomiska förhållanden. Det kunde även hänsyfta på exempelvis leveranstid
eller -— som i detta fall — säkerheten. Ämbetsverket hyste den välgrundade
uppfattningen, att två eller flera borgensmän alltid utgjorde större
säkerhet än en. Händelser kunde nämligen inträffa — dödsfall, konkurs m.
m. — som i högre grad skulle äventyra säkerheten, örn endast en borgensman
funnes mot två eller flera. Vidare hade ämbetsverket ingen skyldighet
alt infordra författningsenlig säkerhet »inom fyra dagar efter anfordran».
Säkerhet kunde infordras men vore intet oeftergivligt villkor. På grund av
vad sålunda anförts hade ämbetsverket i detta fall icke ansett sig böra infordra
säkerhet. I en till anbudshandlingarna hörande »P. M. för anbuds -

152

givare» funnes uttryckligen angivet ordet »borgensmän», vilket innebure, att
borgen skulle ställas av två eller flera personer. I fråga om en för ämbetsverket
okänd anbudsgivare vore det av särskild vikt att säkerheten toges i
beaktande.

Lindh framhöll i sin klagoskrift att av flygförvaltningens P. M. icke framginge
att två borgensmän erfordrats samt att enligt samma P. M. säkerheten
skulle ställas inom fyra dagar efter anfordran. Flygförvaltningen borde i
varje fall enligt Lindås uppfattning före anbudsprövningen givit Lindh tillfälle
att anskaffa ytterligare en borgensman, vilket ej skulle hava mött någon
svårighet för honom.

Flyglörvaltningen anförde i infordrat yttrande till militieombudsmannen
följande:

Av P. M. för anbudsgivare (till vilken P. M. lämnats hänvisning i entreprenadannonsen)
framginge, att flygförvaltningen fäst särskild vikt vid säkerhets
ställande. Formulär för borgensförbindelse hade bifogats, vilket liksom
texten i promemorian otvetydligt utvisade att minst två borgensmän fordrades.
Det törhölle sig med byggnadsentreprenader så att borgen vore regel,
och betydelsen av denna borgen vore bland annat, att borgensmännen vid
behov kunde och brukade inträda i entreprenadavtalet för dess fullgörande,
örn entreprenören bruste åt avtalet. Beträffande erbjuden säkerhet hade
myndighet fri prövningsrätt. Vid anbudsprövningen hade befunnits att klaganden
hade erbjudit lägsta priset sammanlagt å de tre utbjudna byggnaderna.
I fråga om säkerhet hade han nämnt en borgensman. Enligt upphandlingsförordningen
§ 28 mom. 2 skulle på myndigheten bero, huruvida anbud
finge ifrågakomma vid den slutliga prövningen, i bl. a. det fall, att säkerhet
som avfordrats anbudsgivare icke befunnes nöjaktig. Flygförvaltningen,
som icke ägt närmare kännedom om klaganden, ansåge med hänsyn jämväl
till entreprenadens karaktär erforderligt att fordra ytterligare säkerhet,
därest denne skulle erhålla arbetet. Då den erbjudna säkerheten således befunnits
otillräcklig, hade två alternativ erbjudit sig. Antingen skulle Lindås
anbud förkastas eller ock skulle ytterligare säkerhet avfordras honom före
prövningen. Innan flygförvaltningen tagit ställning till frågan hade byggnadsavdelningen
förberedelsevis gjort en jämförelse mellan Lindås anbud och det
senare antagna anbudet från Armerad Betong. Prisskillnaden mellan dessa
anbud hade utgjort 14,000 kronor eller mindre än 3 procent av vardera entreprenadsumman.
Denna differens kunde icke ensamt vara avgörande. Byggnadsavdelningen
måste bland annat fästa avseende vid den fordrade korta
byggnadstiden och den synnerliga angelägenheten av att ämbetsverket kunde
vara betryggande förvissat om att entreprenören holle avtalade tider. Byggnaderna
vöre nämligen avsedda för en flottilj, som skulle nyuppsättas och
inrycka på hösten samma år, och vore de då icke färdiga, uppstode merkostnader
vida överstigande det angivna skillnadsbeloppet förutom olägenheter
av kanske än större betydelse. Fördenskull hade entreprenörens förmåga
och resurser varit en omständighet att allvarligt räkna med. Bolaget
hade varit för flygförvaltningen känt. Det hade bland annat en synnerligen

153

omfattande maskinuppsättning och stor erfarenhet för arbeten av förevarande
slag. Vad beträffade klaganden vore hans resurser i dessa hänseenden
vida underlägsna. Byggnadsavdelningen hade under hand vänt sig till Svenska
Byggnadsindustriförbundet men hade därvid icke erhållit sådana upplysningar,
som kunnat undanröja avdelningens tvekan rörande det av klaganden
givna budet. Valet mellan dessa två bud hade därför vid en saklig
och förnuftig avvägning av fördelar och risker ur synpunkten av statens
bästa endast kunnat bliva ett. Med hänsyn till dessa överväganden hade flygförvaltningen
icke funnit med sitt intresse förenligt alt avfordra klaganden
uppgift å ytterligare säkerhet och därmed söka avlägsna den förevarande
bristen i hans anbud liksom ej heller att upptaga detta till prövning, åtgärder
vartill flygförvaltningen icke vore genom föreskrifterna bunden, vilka ej
heller kunnat tjäna något klagandens befogade intresse och varmed slutligen
en dyrbar tid kunnat gå till spillo. Flygförvaltningen önskade ytterligare
framhålla följande. De stora byggnadsföretagen för flygvapnet lockade många
spekulanter. Särskilt i nuvarande tider av arbetsbrist inom byggnadsfacket
sökte många byggmästare häri en sysselsättning. Det ålåge emellertid flygförvaltningen
att tillse att dessa för flygvapnets utökande och således försvarets
stärkande så angelägna och brådskande arbeten icke bleve spekulationsföremål.
Det vore icke lämpligt att sådant arbete utlämnades åt någon
som under osäkra förutsättningar vågade ett lågt anbud utan det vore för
tryggande av statsintresset nödvändigt att förbehålla arbetena åt solida och
erfarna entreprenörer. Flygförvaltningen ansåge sig kunna fordra visshet om
att detta villkor vore fyllt. 1 sådant fall att denna visshet icke vore för handen
måste flygförvaltningen förbehålla sig att med skärpt uppmärksamhet granska
erbjuden säkerhet, och den anbudsgivare, som icke ens i detta avseende
velat ställa sig till efterrättelse vad flygförvaltningen fordrat, måste då finna
sig i att taga konsekvenserna härav. Förekomme däremot antagligt anbud
från en för flygförvaltningen känd, vederhäftig och erfaren entreprenör, vore
frågan örn säkerhet av underordnad betydelse. Detta finge, i ena som andra
fallet, anses ligga i sakens natur.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit i ärendet anförde militieombudsmannen
i skrivelse till flygförvaltningen den 6 juni 1941 följande:

Den i flygförvaltningens sist återgivna yttrande anförda motiveringen till
att Lindhs anbud icke antagits innefattade väsentligen rent sakliga omständigheter.
Denna motivering, mot vars innebörd militieombudsmannen icke
funnit anledning till erinran, hade emellertid icke kommit till uttryck i flygförvaltningens
beslut den 20 mars 1941 och skrivelsen till Lindh den 4 april
1941. I nämnda skrivelse hade i stället angivits andra skäl till att Lindhs
anbud icke antagits, vilka skäl varit av uteslutande formell natur. Det syntes
ganska naturligt att Lindh stått oförstående inför flygförvaltningens förklaring.
Det torde nämligen vara uppenbart att en myndighets beslut i fråga örn
en entreprenad uppgående lill hundratusentals kronor icke borde grundas enbart
på så formalistiska skäl, som de i flygförvaltningens skrivelse till Lindh

154

anförda. Visserligen hade vid utbjudande av anbuden föreskrivits att i anbuden
uppgift skulle lämnas om namn å »borgensmän» och flygförvaltningen
torde icke hava varit pliktig före anbudsprövningen infordra vederbörlig
borgensförbindelse, men i 28 § 2 mom. upphandlingsförordningen stadgades
att myndigheten ägde avfordra anbudsgivare erforderliga förklaringar och
upplysningar i den mån sådant kunde ske utan åsidosättande av övriga anbudsgivares
berättigade intressen. 1 förevarande fall syntes flygförvaltningen
med tillämpning av detta stadgande hava bort giva Lindh tillfälle inkomma
med uppgift å ytterligare en borgensman. Sedan sådan uppgift inkommit,
hade flygförvaltningen haft att i sitt beslut angiva de sakliga skälen till att
Lindhs anbud icke antagits. Med hänsyn till omständigheterna uti ifrågavarande
fall och enär flygförvaltningen i själva verket icke grundat sitt avgörande
på formella skäl syntes jämväl vid anbudets prövning i förefintligt
skick hava varit lämpligast och riktigast att även de sakliga skälen mot anbudets
godtagande angivits. Med framhållande av anförda synpunkter läte
militieombudsmannen bero vid vad i ärendet förekommit.

27. Felaktig handläggning av rekvisitionsärende.

Genom skrivelse den 20 september 1941 påkallade styrelsen för Fröbergska
stiftelsen militieombudsmannens åtgärd med anledning därav, att viss stiftelsen
tillhörig egendom tagits i anspråk av vederbörande försvarsområdesbefälhavare
enligt rekvisitionslagen. Med anledning av skrivelsen och det av
försvarsområdesbefälhavaren avgivna yttrandet anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 13 oktober 1941 till försvarsområdesbefälhavaren följande:

Angående ersättning för rekvirerad egendom innehölle rekvisitionslagen
följande bestämmelser. Vad enligt rekvisition utgjorts skulle, där ej annorlunda
särskilt stadgats, ersättas av statsmedel (1 § 4 st.). Ersättning utginge
icke för nyttjande av obegagnade byggnader, skogs- och hagmarker samt
obrukade fält, ej heller för kvarter, stallrum och plats under tak för materiel
m. m. Påginge inkvartering under så lång tid, att kvartervärden därigenom
åsamkades särskilda kostnader eller avsevärda olägenheter, finge dock ersättning
utgå med skäligt belopp (5 §). För förnödenhet, som toges i anspråk
med nyttjanderätt, skulle i andra fall lämnas ersättning för den för upplåtaren
förlorade avkastningen eller nyttan (7 § 2.). Hade skada eller avsevärd
försämring utan upplåtarens förvållande uppkommit å förnödenhet,
som tagits i anspråk med nyttjanderätt, lämnades full ersättning därför (9 §
2 st.). Ersättning, som icke skulle utgå efter taxa, bestämdes av den lokala
värderingsnämnden, dock att där nämnden funne skälig anledning antaga,
att ersättningen borde skattas till högre belopp än 20,000 kronor, nämnden
ofördröjligen skulle hänskjuta frågan om ersättning till riksvärderingsnämndens
omedelbara avgörande (13 § 2 st.).

155

Rekvisitionsförordningen upptoge rörande bestämmande av ersättning
m. m. följande stadganden. Kvitto å utgjorda förnödenheter och tjänstbarheter
skulle, med vissa undantag, utfärdas av mottagaren (19 § 1 st.). Fordrades
ersättning i anledning av rekvisition, skulle räkning å den fordrade
ersättningen jämte de övriga handlingar, sökanden åberopade till stöd för
sitt ersättningsanspråk, avlämnas till den som skulle lämna sökanden kvitto
å vad han utgjort. Skulle ersättning icke utgå efter taxa, ålåge det mottagaren
att, sedan erforderlig besiktning ägt rum, lill länsstyrelsen jämte eget utlåtande
insända räkningen eller utdrag av densamma i erforderliga delar och
övriga till ärendet hörande handlingar för att tillställas den lokala värderingsnämnden
för ärendets avgörande (29 § 1 st. och 3 st. första punkten).
Toges egendom i anspråk med nyttjanderätt och hade ersättningen icke bestämts
att utgå å vissa tider skulle på framställning av sakägare värderingsnämnden
pröva, huruvida och i vilken omfattning förskott å ersättningen
finge lämnas (33 § 4 st.).

Enligt ett den 6 februari 1941 av länsstyrelsen i Kalmar län utfärdat rekvisitionspåbud
hade för försvarsområdet från Fröbergska stiftelsen rekvirerats
följande: Samtliga de i stiftelsens anstalt Norrgård i Kalmar befintliga då
icke förhyrda eller av anstaltens egen personal i anspråk tagna lokaler jämte
erforderlig inredning (se rekvisitionslagen 2 §) dock icke de utrymmen, som
tagits i anspråk för eller vore avsedda för visst annat behov. Lokalerna med
inredning vore avsedda för en stab jämte diverse smärre truppkontingenter
och avsåge kvarter, plats under tak för materiel, expeditioner, sjukhuslokaler,
kök och matsalar m. m. Det rekvirerade skulle tillhandahållas försvarsområdesintendenten
den 7 februari 1941 klockan 12. Förnödenheterna toges
i anspråk med nyttjanderätt tills vidare. I rekvisitionspåbudet meddelades
erinran, att vederbörande för erhållande av ersättning hade att till den, som
mottoge det rekvirerade eller hade uppsikt över rekvisitionens fullgörande,
avlämna räkning å fordrat belopp och därvid foga de handlingar, som åberopades
till stöd för ersättningsanspråket.

I skrivelse den 15 april 1941 till krigskassan nr 242 hade stiftelsen i anledning
av rekvisitionen anhållit örn ersättning med 1,250 kronor i månaden
för tiden från och med den 15 februari 1941. Nämnda skrivelse hade av försvarsområdesbefälhavaren
besvarats genom brev den 18 april 1941. Av innehållet
såväl i detta brev som i försvarsområdesbefälhavarens yttrande till
militieombudsmannen bade militieombudsmannen utläst, att försvarsområdesbefälhavaren
intoge den ståndpunkten, att frågan om stiftelsens rätt till
skadestånd enligt 9 § rekvisitionslagen ännu icke kunde avgöras, samt att
jämlikt 5 § samma lag annan ersättning icke skulle utgå till stiftelsen.

Det rådde icke något tvivel därom, att stiftelsen ägt rätt att genast efter
rekvisitionens fullgörande få frågan örn ersättning för egendomens nyttjande
prövad i laga ordning. Denna prövning ankomme på de enligt rekvisitionslagen
inrättade prövningsnämnderna. Räkning skulle ingivas till den som
mottagit det rekvirerade och denne skulle i sin tur överlämna den lill länsstyrelsen.
Då försvarsområdesbefälhavaren tagit befattning med stiftelsens

156

skrivelse av den 15 april 1941 syntes det ha ålegat honom att ombesörja,
att den bleve överlämnad till länsstyrelsen. Den omständigheten, att försvarsområdesbefälhavaren
ansett ersättning icke böra utgå, hade icke berättigat
honom att underlåta att i laga ordning behandla de framställda kraven.
Försvarsområdesbefälhavaren syntes .därför snarast böra befordra stiftelsens
skrivelse till länsstyrelsen, varvid han ägde avgiva utlåtande över densamma
och närmare utveckla sin ståndpunkt i ersättningsfrågan.

28. Vissa frågor rörande tillämpningen av rekvisitionsförfattningarna.

I en den 1 augusti 1941 till militieombudsmannen inkommen skrift påkallade
arkitekten H. Malmborg militieombudsmannens ingripande med anledning
därav att ett av honom arrenderat turisthotell under tiden den 19 april—
den 27 augusti 1940 av kronan tagits i anspråk för förläggning av en bataljonsstab.
På grund härav verkställdes utredning.

I ärendet är upplyst att hotellet av bataljonsstaben tagits i besittning den
19 april 1940 enligt ett mellan Malmborg och bataljonschefen träffat muntligt
avtal, vilket bland annat inneburit, att Malmborg skulle frivilligt upplåta
hotellet under villkor att rekvisition icke skulle äga rum. Något avtal om storleken
av den ersättning som skulle utgå träffades emellertid icke. Vid de underhandlingar
örn ersättningen som sedan togos upp med Malmborg erbjöds
denne från de militära befattningshavarnas sida gottgörelse med belopp som
beräknats med ledning av taxor som upprättats av överordnad militär myndighet.
Sedan det visat sig att enighet icke kunde uppnås rörande ersättningens
storlek fattades beslut om rekvisition av huvuddelen av hotellet för stabens
räkning från och med den 19 april 1940. Rekvisitionen ställdes tili
landsfiskalen i distriktet; den slutliga rekvisitionsskrivelsen utfärdades den
24 maj 1940. Underhandlingarna mellan Malmborg och vederbörande militära
myndigheter fortsattes emellertid. Från militärt håll har uppgivits att
dessa underhandlingar lett till slutlig uppgörelse. Ersättningsfrågan var dock,
efter vad som framgår, då redan hänskjuten till den lokala värderingsnämnden
i länet.

I skrivelse till lokala nämnden den 26 februari 1941 fordrade Malmborg ersättning
i anledning av inkvarteringen med tillhopa 12,679 kronor, varifrån
dock skulle avgå av Malmborg från regementets krigskassa uppburet belopp
av 4,565 kronor. Malmborg anförde i skrivelsen bland annat:

Då Malmborg frivilligt upplåtit utrymmena hade befälhavaren lagligen
icke ägt tillgripa rekvisitionsförfarandet. Den Malmborg tillkommande ersättningen
skulle följaktligen icke utgå enligt rekvisitionslagens bestämmelser
utan fastställas med tillämpning av allmänna rättsregler. Malmborg vore alltså,
då något hyresbelopp icke avtalats, berättigad till den ersättning han begärt
därest denna icke vore oskälig.

157

Inför den lokala nämnden förmälde Malmborg att han, ehuru rekvisitionen
vore lagstridig och icke behörigen delgiven honom samt befälhavaren
genom rekvisitionspåbudet brutit det med Malmborg träffade avtalet örn frivillig
upplåtelse, icke ville bestrida att ersättningsfrågan behandlades och avgjordes
av lokala nämnden.

Genom beslut den 5 mars 1941, § 24, fastställde lokala nämnden på grundval
av en av Malmborg upprättad, den 27 februari 1941 dagtecknad räkning
den honom tillkommande ersättningen till 7,417 kronor, från vilket belopp
dock skulle avräknas de 4,565 kronor som Malmborg redan i förskott uppburit.
Detta beslut överklagades av såväl kronans ombud som Malmborg.

I beslut den 19 april 1941 förklarade riksvärderingsnämnden, att den ej
funne skäl att i anledning av de å kronans vägnar anförda besvären göra ändring
i lokala nämndens beslut, varjämte den vidkommande Malmborgs besvär
yttrade:

Riksvärderingsnämnden funne frågan, huruvida Malmborg på grund av de
utav honom åberopade omständigheterna kunde vara berättigad till ersättning
efter andra grunder än de i rekvisitionslagen angivna, icke vara av beskaffenhet
att kunna i förevarande ordning upptagas till bedömande, men
enär med avseende å vad kronans ombud vid riksvärderingsnämnden anfört
och vad i övrigt i ärendet förekommit Malmborg för det intrång han genom
inkvarteringen lidit i sin rörelse och för honom därigenom i övrigt åsamkade
kostnader och olägenheter enligt rekvisitionslagens bestämmelser skäligen
kunde anses berättigad till ersättning med det av kronans ombud vid riksvärderingsnämnden
angivna beloppet, prövade riksvärderingsnämnden rättvist
i så måtto ändra lokala nämndens beslut att den ersättning som, utöver av
Malmborg redan uppburna 4,565 kronor, skulle utgå i anledning av rekvisitionen,
bestämdes till 3,830 kronor.

Malmborg, som i nyssnämnda ärende inför lokala nämnden förbehållit sig
rätt att i särskilt ärende framställa anspråk på skadestånd för obehag och
lidanden, som tillfogats honom genom inkvarteringen m. m., yrkade i en
skrift som till lokala nämnden ingavs efter det förenämnda beslut meddelats
att, utöver den ersättning han i nyssnämnda ärende begärt för själva förläggningen,
bliva tillerkänd ett skadestånd å 10,160 kronor. Såsom grund för sin
skadeståndstalan åberopade Malmborg inför den lokala nämnden sammanfattningsvis
dels de ekonomiska förluster han lidit genom dröjsmål med och
felaktiga anvisningar för utfående av ersättning för rekvirerade utrymmen
och förnödenheter, vilka förluster tvingat honom att nedlägga hotellrörelsen
och bragt honom i ekonomisk misär, dels ock de obehag och lidanden, som
inom hotellet förlagd militär genom otillbörligt beteende åsamkat honom,
saint det intrång i rörelsen detta beteende förorsakat.

Genom beslut den 5 mars 1941, § 25, biföll lokala nämnden Malmborgs
framställning och tillerkände honom ersättning i de av honom anförda avseendena
med 10,160 kronor. Detta beslut överklagades av kronans ombud.

I beslut den 19 april 1941 yttrade riksvärderingsnämnden:

Riksvärderingsnämnden, som förut samma dag meddelat utslag på besvär

158

över lokala nämndens den 5 mars 1941 under § 24 meddelade beslut och
därvid bestämt den Malmborg i det ärendet tillkommande ersättningen till
8,395 kronor, hade tagit förevarande ärende under övervägande; och enär
frågan, huruvida Malmborg på grund av underlåtenhet från vederbörande
militära myndighets sida att behörigen gälda honom tillkommande ersättningsbelopp
kunde vara berättigad till skadestånd eller huruvida Malmborg
till följd av de av honom i övrigt åberopade omständigheterna kunde äga rätt
till ersättning efter andra bestämmelser än de i rekvisitionslagen givna, icke
vore av beskaffenhet att kunna upptagas till bedömande av de enligt nämnda
lag tillsatta värderingsnämnderna, alltså och då i rekvisitionslagen stöd saknades
för Malmborgs anspråk på ränta samt på ersättning för kostnader för
inställelser inför värderingsnämnderna och för utgifter i övrigt för bevakande
av hans rätt i anledning av rekvisitionen, samt genom vad i ärendet förekommit
icke kunde anses styrkt, att under inkvarteringen förekommit sådana
förhållanden att Malmborg på grund därav enligt rekvisitionslagen kunde
anses berättigad till ytterligare ersättning utöver den, som tillerkänts honom
genom ovannämnda, förut samma dag av riksvärderingsnämnden meddelade
utslag, funne riksvärderingsnämnden, med ändring av lokala nämndens
beslut, Malmborgs i detta ärende förda talan icke kunna till någon del
bifallas.

Efter ansökan av Malmborg har Kungl. Maj:t genom brev den 10 oktober
1941 medgivit, att för den förlust, som tillskyndats Malmborg till följd av
ett utfärdat förbud för andra än å orten fast bosatta att vistas inom ifrågavarande
socken, finge, i vad avsåge tiden efter den 27 augusti 1940, till Malmborg
utbetalas ersättning med ett belopp av 1,500 kronor.

I sin skrift till militieombudsmannen anförde Malmborg bland annat att
vederbörande icke haft rätt att —• mot träffat avtal och för att vinna en för
kronan billigare ordning — tillgripa rekvisitionsförfarande, samt framhöll
att rekvisitionen icke skett i laga ordning. Malmborg vidhöll tillika de anmärkningar
han i övrigt framfört inför lokala nämnden.

I skrivelser till regementschefen och Malmborg den 12 december 1941 anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen, efter en sammanfattning av
vad i ärendet sålunda förekommit, följande:

Av utredningen i ärendet finge anses framgå att rekvisition av hotellet
kommit till stånd genom den skrivelse som ställts till landsfiskalen. Det tilllämpade
förfaringssättet vore i full överensstämmelse med föreskrifterna i
4 § rekvisitionslagen och 6 § rekvisitionsförordningen. Enligt det förstnämnda
lagrummet skulle rekvisition ställas till Konungens befallningshavande,
landsfiskal, magistrat eller kommunal myndighet eller ock, där så funnes
lämpligt, omedelbart till den som hade att fullgöra rekvisitionen. I det sistnämnda
lagrummet stadgades att rekvisition, örn den berörde allenast enskild,
borde ställas till länsstyrelsen eller vederbörande landsfiskal eller magistrat.
Jämlikt 11 § rekvisitionsförordningen skulle landsfiskal, till vilken
rekvisition ställts, därest rekvisitionen berörde allenast enskild, ofördröjligen

159

till denne utfärda skriftligt rekvisitionspåbud. Gentemot Malmborgs påstående
att något sådant påbud icke delgivits honom, hade vederbörande regementsintendent
invänt att Malmborg tämligen omedelbart efter rekvisitionens
utfärdande muntligen underrättats därom. Ehuru brist i den formella behandlingen
av rekvisitionen syntes lia förekommit, vore densamma enligt
tjenstförrättande militieombudsmannens uppfattning att anse som giltig.

Vad anginge Malmborgs invändning, att den frivilliga upplåtelsen utgjort
hinder mot rekvisition, vore det att märka, att det bataljonschefen lämnade
medgivandet att disponera över hotellet finge anses vara givet under förutsättning
att enighet skulle kunna nås om skälig ersättning. Sedan underhandlingarna
härom strandat hade kronan icke längre kunnat åberopa medgivandet
såsom rättsgrund för ianspråktagandet utan nödgats tillgripa rekvisitionsförfarandet
för att skapa en rättslig grund för det fortsatta förfogandet
över hotellet. Väl syntes handlingarna visa, att den ersättning som bjudits
Malmborg varit för låg, men det finge dock anses klarlagt, att svårigheterna
att komma .till en uppgörelse i ersättningsfrågan icke vore att hänföra
till de militära myndigheterna allena. I detta avsende finge erinras, att
Malmborg även inför lokala nämnden framställt anspråk på ersättningar i
anledning av rekvisitionen, vilka väsentligen överstigit vad som slutligen tillerkänts
honom.

Med anledning av Malmborgs anmärkningar beträffande militära befattningshavares
behandling av ersättningsfrågan borde det framhållas att, sedan
rekvisition skett, den myndighet som för kronans räkning mottagit det
rekvirerade ägde fastställa ersättningens belopp endast i det fall att ersättningen
skulle utgå efter taxa. I fråga om förläggningen i turisthotellet hade
tillämplig taxa icke funnits. Vid sådant förhållande hade ersättningen skolat
bestämmas av de enligt rekvisitionslagen tillsatta värderingsnämnderna. Uttryckliga
bestämmelser härom vore upptagna i 13 § rekvisitionslagen. För
utfående av ersättning hade Malmborg haft alt enligt 29 § rekvisitionsförordningen
insända räkning till vederbörande militära befälhavare, vilken därpå
skolat tillställa länsstyrelsen räkningen.

Vad slutligen anginge tiden mellan den 19 april 1940 och dagen för rekvisitionen
syntes det, med hänsyn till det då rådande läget, vara fullt riktigt
att truppförbandschefen i första hand ägnat sig åt de rent militära uppgifterna
samt, sedan Malmborg frivilligt upplåtit hotellet, låtit ersättningsfrågan
lills vidare anstå. Ingen erinran syntes böra göras mot att ersättningen —
i anledning av den räkning varmed Malmborg inkommit till lokala nämnden
— även för angivna tid bestämts av värderingsnämnderna.

Med beaktande av vad sålunda anförts hade tjänstförrättande militieombudsmannen
funnit vad i ärendet förekommit icke böra föranleda någon vidare
åtgärd.

160

29. Vissa frågor rörande tillämpningen av rekvisitionsförfattningarna.

I egenskap av ägare till Troentorps gård invid Skövde påkallade fröken
Emmy Hoppenrath i en den 16 oktober 1941 till militieombudsmannen inkommen
skrift militieombudsmannens ingripande med anledning därav att
gården under tiden den 15 april—den 20 juni 1940 av kronan tagits i anspråk
för förläggning av viss militär personal. På grund härav verkställdes
utredning.

I ärendet upplystes att rekvisition av gården, som av truppförbandet tagits
i besittning redan den 11 april 1940, kommit till stånd först den 19 maj
samma år. Sedan Emmy Hoppenrath inkommit med räkning på skador och
intrång samt ersättningsfrågan i vederbörlig ordning hänskjutits till lokala
värderingsnämnden i Skaraborgs län höll nämnden sammanträden den 20
september, den 25 oktober samt den 4 och den 22 november 1940. Emmy
Hoppenrath var närvarande vid sammanträde med nämnden och framställde
därvid ej anmärkning mot nämndens behörighet. Genom beslut den 22 november
1940 fastställde nämnden den Emmy Hoppenrath i anledning av
förläggningen tillkommande gottgörelsen beträffande hela den nyss angivna
förläggningstiden. Beslutet vann laga kraft. Emmy Hoppenrath anförde i
sin skrift till militieombudsmannen klagomål däröver, att gården av truppförbandet
tagits i besittning utan att avtal med henne dessförinnan träffats
och utan att rekvisition skett. Vidare gjorde hon gällande att enär besittningstagandet
skett lagstridigt, det beslut lokala värderingsnämnden fattat i
ersättningsfrågan skulle sakna rättslig verkan.

I skrivelser till förbandschefen och Emmy Hoppenrath den 12 december
1941 anförde tjänstförrättande militieombudsmannen, efter en sammanfattning
av vad i ärendet förekommit, följande:

Av handlingarna i ärendet syntes framgå, att någon uttrycklig överenskommelse
om upplåtelse icke föregått kronans förfogande över gården. Emmy
Hoppenrath hade emellertid, såvitt utredningen visade, icke vid besittningstagande!
bestämt motsatt sig att gården toges i anspråk. Vederbörande depåchef
hade förklarat att därest så skett rekvisition givetvis omedelbart vidtagits.
Det vore också utrett att förläggningen strax före gårdens ianspråktagande
blivit undersökt vid särskild rekognoscering och att frågan örn gårdens
användande för mobiliseringsändamål därvid inför Emmy Hoppenrath
förts på tal. Vederbörande militäre chef syntes alltså ha haft anledning antaga,
att enighet skulle kunna uppnås om frivillig upplåtelse. Med hänsyn
till det i april 1940 rådande allmänna läget och de särskilda omständigheterna
i förevarande fall syntes anmärkning icke böra framställas mot att
truppförbandet tagit gården i besittning utan att rekvisition ägt rum och utan
att frågan om frivillig upplåtelse blivit klarlagd.

Enligt depåchefens uppgift hade rekvisition tillgripits sedan erfarenhet
vunnits angående Emmy Hoppenrath^ uppskattning av tillhandahållna prés -

161

tationer. Då de av Emmy Hoppenrath slutligen framställda kraven, såsom
lokala värderingsnämnden jämväl uttalat, icke stått i rimlig proportion till
den henne tillskyndade skadan, torde rekvisition i detta fall ha varit en fullt
befogad åtgärd.

Vad slutligen anginge ersättning beträffande tiden mellan den 15 april och
den 19 maj 1940 syntes ingen erinran böra göras mot att ersättningen i anledning
av den räkning varmed Emmy Hoppenrath inkommit bestämts av
lokala värderingsnämnden.

Med beaktande av vad sålunda anförts hade tjänstförrättande militieombudsmannen
funnit vad i ärendet förekommit icke böra föranleda någon vidare
åtgärd.

30. Värnpliktig, som icke varit i tjänstgöring och följaktligen icke varit
krigsman, har av fältkrigsrätt felaktigt dömts till ansvar enligt 130 § strafflagen
för krigsmakten, vilket lagrum endast gäller krigsman. Tillika fråga
huruvida befälhavare (kapten), som ingivit tjänsterapport angående den
bestraffade gärningen samt verkställt viss ytterligare utredning angående
denna, kunnat förordnas till ledamot av fältkrigsrätten i målet mot den

värnpliktige.

Den 14 augusti 1940 anmälde kaptenen Filip Hägg till chefen för Gotlands
artillerikårs depå, att värnpliktige nr 17 75/37 Harald Ruthström, som tjänstgjort
i svenska frivilligkåren till och med den 30 april 1940, den 29 maj 1940
av befälhavaren för rullföringsområdet nr 16 inkallats med inställelse snarast
men ej inställt sig i behörig tid till fortsatt tjänstgöring vid artillerikåren.
Med anledning härav förordnade depåchefen att förhör skulle hållas av batterichefen.
Sådant förhör hölls därefter den 19 augusti 1940. Därvid hördes
Hägg i antecknad egenskap av angivare och förklarade, att han ej hade något
att tillägga utöver de i hans anmälan lämnade uppgifterna.

Vid förhöret hördes jämväl Ruthström som därvid berättade:

Han hade anlänt till Visby den 7 april 1940 och hade följande dag begivit
sig till frivilligbyrån i Visby för att därstädes göra anmälan om sin återkomst.
På byrån hade han frågat, huruvida han skulle göra anmälan hos
rullföringsbefälhavaren örn sin återkomst, men av ombudet på byrån erhållit
den upplysningen, att denna sak skulle ombesörjas av byrån. Å byrån
hade han lämnat sin adress (Snögrinda, Klinte), varefter han avrest till den
angivna adressen. Han hade vistats under nämnda adress ungefär en vecka,
varefter han erhållit arbete vid byggnadsfirman Bror Eriksson och därunder
vistats på olika platser på Gotlands ostkust. Omkring den 25 juli hade han
av en verkmästare i byggnadsfirman vid namn Persson erhållit meddelande,
att inkallelseorder legat i Klintehamn, varpå han omedelbart begivit sig till
Klintehamn och å poststationen efterhört, huruvida någon inkallelseorder

11-—H8761. Militieombudsmnnncns ämbetsbcrättclse.

162

kommit till honom. Någon dylik hade ej anlänt. Han hade då uppehållit sig
i Klinte under avvaktan på inkallelseorder. Den 10 augusti hade han av en
kamrat erhållit meddelande att han varit eftertelefonerad från artillerikåren.
Den 12 augusti hade han cyklat till Visby och inställt sig vid kåren omkring
klockan 13. Han hade ej erhållit någon skriftlig order.

Genom beslut den 28 augusti förordnade chefen för artillerikåren, att målet
skulle hänskjutas till krigsrätt. Målet handlades vid fältkrigsrätten vid Gotlands
artillerikår den 2 september 1940. Till utredning i målet åberopades
bland annat en av Hägg upprättad, den 24 augusti daterad promemoria,
vilken bland annat innehåller:

Genom anhöriga i Klintehamn hade i slutet av juli upplysningar vunnits
att Ruthström arbetade i Ljugarn hos byggnadsfirman Bror Eriksson som
där utförde vissa arbeten. Redovisningsavdelningen hade då satt sig i förbindelse
med firmans föreståndare i Ljugarn verkmästaren Persson, som bekräftat
den av Ruthströms anhöriga lämnade uppgiften. Sedan det konstaterats,
att Ruthströms arbetsplats läge ett avsevärt stycke från kontoret, hade
Persson ombetts att till Ruthström framföra en muntlig order från redovisningsavdelningen
att omedelbart inställa sig till tjänstgöring vid artillerikåren.
Då emellertid Ruthström icke inställde sig inom rimlig tid därefter,
hade kontoret ånyo uppringts den 6 augusti, varvid upplysts, att Ruthström
fortfarande arbetade hos firman. Med anledning härav hade Ruthström tillställts
en skriftlig order under adress Ljugarn om inställelse. Någon anledning
att sända ordern till Klintehamn hade sålunda ej förelegat. Denna order hade
dock aldrig kommit Ruthström tillhanda, enär han, vilket senare framgått av
ett samtal med en tjänsteman på kontoret, slutat sin anställning vid firman
redan den 5 augusti. Ruthström hade i samband därmed meddelat firmans
verkmästare, att han erhållit anställning vid Tekniska byggnadsbyrån i Visby,
dit hans order returnerats. Av utredningen torde sålunda framgå: att Ruthström
erhållit den första muntliga ordern före den 5 augusti, att han med
anledning av denna order inställt sig först den 12 augusti, att han oavsett det
påstådda meddelandet från frivilligbyrån bort inställa sig till tjänstgöring
omedelbart efter sin hemkomst från Finland, samt att han sålunda gjort sig
skyldig till olovligt undanhållande.

Vid rätten bekräftade Ruthström de uppgifter han lämnat vid förhöret den
19 augusti samt tilläde bland annat:

Han hade efter särskild ansökan erhållit tillstånd, trots alt han var inkallad
i tjänst vid artillerikåren, att begiva sig till Finland, där han skulle taga
anställning i svenska frivilligkåren. Han hade vistats i Finland från den 17
mars till den 6 april 1940. Frivilligbyrån i Visby hade ordnat med alla formaliteter
vid Ruthströms avresa till Finland, och då enligt hans uppfattning
byråns uppgift vore att på allt sätt hjälpa de frivilliga och tillvarataga deras
intressen, hade han utan vidare tagit för god föreståndarens för byrån uppgift,
att denne skulle göra vederbörlig anmälan till rullföringsexpeditionen
örn Ruthströms återkomst till Sverige samt att Ruthström därefter endast
hade att invänta inkallelseorder. Ruthström hade å frivilligbyrån lämnat sin

163

adress till sitt fosterhem vid Snögrinda i Klinte. Under denna adress hade hail
endast vistats en vecka, då han därefter fått arbete hos byggnadsfirman vid
dennas arbeten vid Ljugarn. Hade inkallelseorder kommit till fosterhemmet*
skulle han dock genast ha fått underrättelse därom. Omkring den 25 juli
hade Ruthström av sin arbetschef verkmästaren Persson fått meddelande örn
att det kommit ett telefonmeddelande från artillerikåren att skriftlig inkallelseorder
läge och väntade på Ruthström i Klintehamn. Ruthström hade då
slutat sitt arbete vid byggnadsfirman och påföljande dag begivit sig till
Klintehamn och på poststationen efterhört, om det funnes någon försändelse
till honom. Då så ej varit fallet, hade han antagit, att skriftlig order skulle
komma inom de närmaste dagarna och stannat kvar i Klintehamn för att
avvakta sådan. Med anledning av de uppgifter han fått å frivilligbyrån hade
han varit förvissad om att han skulle få skriftlig inkallelseorder. Han hade
visserligen för sig att Persson sagt, att skriftlig order läge och väntade i Klintehamn,
men det kunde vara möjligt att han misstagit sig härutinnan. Så förvissad
som han varit att skriftlig order skulle komma och då den adress han
uppgivit varit Klintehamn, hade han begivit sig dit. Han insåge nu att han
bort sätta sig i förbindelse med rullföringsbefälhavaren eller artillerikåren
och efterhöra, huru det kunde förhålla sig med Perssons uppgift om inkallelsen.

Åklagaren anförde vid rätten bland annat:

Åtskilliga värnpliktiga, som meddelats tillstånd att begiva sig till Finland,
hade erhållit skriftliga underrättelser härom enligt särskilda formulär, vari
funnits intagen erinran om att den värnpliktige efter återkomsten till Sverige
genast skulle göra vederbörlig adressanmälan. Något skriftligt besked hade
emellertid ej tillställts Ruthström. Åklagaren hade varit i förbindelse med
föreståndaren för frivilligbyrån i Visby, vilken på grundval av byråns diarier
meddelat, att byrån den 6 april 1940 erhållit underrättelse om att Ruthström
återkommit till Sverige, samt att denne den 8 i samma månad inställt sig å
byrån och lämnat sin adress, varom byrån avlåtit skriftlig anmälan till befälhavaren
för Visby rullföringsområde. Enligt byråföreståndarens uppfattning
hade Ruthström ingen anledning att direkt till rullföringsbefälhavaren
ingiva någon anmälan örn sin återkomst, utan skulle byrån ombesörja
detta, och den värnpliktige hade endast att införvänta inkallelseorder. Byråföreståndaren
erinrade sig ej fallet men holle för troligt, att han lämnat
Ruthström uppgifter i enlighet med denna sin uppfattning. Åklagaren ansåge
att Ruthström haft skälig anledning att förlita sig på de uppgifter han erhållit
å frivilligbyrån. Emellertid hade Ruthström omkring den 25 juli 1940 genom
Persson erhållit underrättelse örn att han vore inkallad till tjänstgöring vid
artillerikåren. Någon uppgift örn att skriftlig inkallelseorder läge och väntade
i Klintehamn kunde Persson ej ha lämnat, utan måste detta hero på
någon missuppfattning från Ruthström. I allt fall hade det ålegat Ruthström,
då han fann att någon skriftlig inkallelseorder ej förefunnits i Klintehamn,
att göra sig underrättad örn förhållandet genom hänvändelse till rullföringsbefälhavaren
eller artillerikåren. Åklagaren yrkade därför ansvar å Ruth -

164

ström jämlikt 52 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten såsom för rymning
samt, för den händelse ansvarsyrkandena efter dessa lagrum ej kunde bifallas,
jämlikt 130 § samma lag för oförstånd.

I utslag den 2 september 1940 yttrade fältkrigsrätten:

Enär Ruthström efter det han omkring den 25 juli 1940 genom sin arbetschef
fått till sig framförd muntlig order att inställa sig vid artillerikåren underlåtit
att kontrollera riktigheten av uppgiften, utan i stället sökt efterforska
den skriftliga order, som enligt hans förmenande skulle ha tillsänts honom,
varigenom han först den 12 augusti 1940 kommit att inställa sig vid kåren,
men Ruthströms förfarande härutinnan icke kunde anses svårare än enligt
130 § strafflagen för krigsmakten, prövade krigsrätten rättvist döma Ruthström
jämlikt nyssnämnda lagrum för oförstånd att undergå disciplinstraff
av vaktarrest i fyra dagar.

Vid målets handläggning och avgörande deltogo såsom ledamöter i fältkrigsrätten
majoren L. Rosengren, ordförande, kaptenen Filip Hägg, styckjunkaren
C. L. Hultberg samt vice auditören G. Kjällman.

Vid inspektion av artillerikåren den 16 juni 1941 anmärkte militieombudsmannen,
att eftersom Ruthström vid det med åtalet avsedda tillfället icke
varit i tjänstgöring han icke torde ha varit krigsman och sålunda icke heller
kunnat dömas till ansvar jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. I infordrat
yttrande, daterat den 23 juli 1941, anförde krigsrättens ledamöter:

Ruthström hade varit inkallad i militärtjänst, men hade hemförlovats för
att kunna begiva sig till Finland. Vid krigsrättens sammanträde hade förbisetts
det faktum, att här på grund av de särskilda förhållandena i saken förelegat
hemförlovning och icke såsom eljest hempermittering. En bidragande
orsak kunde ha varit att i målet nämnts att finlandsfrivilliga i allmänhet erhållit
skriftliga meddelanden om att de vid återkomsten till Sverige omedelbart
skulle ingiva vederbörlig adressanmälan. Då Ruthström såsom hemförlovad
icke varit krigsman hade fel i målet förelupit såtillvida, att ansvar
ådömts efter 130 § strafflagen för krigsmakten. Då det vöre sannolikt att
krigsrätten, i den mån det observerats att Ruthström icke varit krigsman,
torde ha bifallit åklagarens i målet framställda huvudyrkande och ådömt
Ruthström ansvar för olovligt undanhållande, och denne därför icke torde
ha lidit någon skada i saken, anliölles att det måtte få bero vid vad i saken
förekommit.

Sedan militieombudsmannen anmärkt, att fältkrigsrätten i avsaknad av
närmare utredning om innehållet i det besked Ruthströms arbetsledare givit
Ruthström rörande inkallelsen icke torde ha kunnat döma Ruthström till ansvar
för rymning eller olovligt undanhållande, anförde krigsrättens ledamöter
i nytt yttrande den 27 augusti 1941:

Krigsrättens ledamöter hade av handlingarna i saken och vad som förekommit
under målets handläggning fått den uppfattningen, att Ruthström
förfarit felaktigt och att han även sedermera insett det. Det torde möjligen
ha varit den svaga bevisningen för åklagarens huvudyrkande som föranlett
rätten att i stället för yrkat ansvar efter 52 § strafflagen för krigs -

165

makten ådöma ansvar efter 130 § samma lag, därvid det förbisetts att Ruthström
i olikhet med värnpliktiga i allmänhet varit hemförlovad och förty
icke krigsman vid tiden för påtalade sakens begående. Då Ruthström icke
hade något yrkande i saken hemställdes, att ärendet icke måtte föranleda
lill vidare åtgärd.

Vid sistnämnda yttrande fanns fogad en av Harald Ruthström den 26 augusti
1941 underskriven, så lydande förklaring:

»Härmed erkännes att sedan jag av fältkrigsrätten vid Gotlands artillerikår
den 2 september 1940 under nr 10 för oförstånd blivit ådömd disciplinstraff
av vaktarrest i fyra dagar, vilket enär jag vid tillfället icke varit krigsman
ansetts oriktigt, förklarar jag härmed, att jag blivit till fullo gottgjord
för det lidande jag i saken åsamkats.»

I skrivelse den 17 december 1941 till chefen för artillerikåren anförde militieombudsmannen: Det

förhållande som i första hand borde uppmärksammas i förevarande
ärende vore att kaptenen Hägg deltagit i målets handläggning och avgörande,
ehuru det rättsliga förfarandet mot Ruthström inletts genom en av Hägg
gjord anmälan. I 202 § strafflagen för krigsmakten stadgades, att den som
ville angiva någon för förseelse hade att göra anmälan hos den till bestraffningsrättens
utövning behörige befälhavaren. På motsvarande sätt föreskreves
i 50 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes att den som
ville tilltala någon för brott, som hörde till krigsdomstols behandling och
icke vore av beskaffenhet att talan därå borde anhängiggöras i den för
disciplinmål stadgade ordning, skulle göra anmälan hos den befälhavare som
ägde föranstalta om krigsrätts sammankallande för målets behandling. Då
den anmälan som ledde till förfarandet mot Ruthström av Hägg ingivits lill
fullgörande av honom åliggande tjänsteplikt i egenskap av Ruthströms förman
eller överordnade, vore den icke att hänföra till sådan angivelse, varom
de nyssnämnda båda lagrummen talade. Det syntes ej heller kunna göras
gällande alt annan omständighet som enligt 13 kap. 1 § rättegångsbalken
grundade domarejäv förelegat beträffande Hägg. Det förhållandet att Hägg
blivit hörd vid det förhör som tidigare i ärendet hållits av militär befälhavare
vore ju icke att jämställa med den jävsgrund som läge däri, att domaren
förut vittnat i målet. Ehuru Hägg kunde sägas ha varit särskilt intresserad
av målets utgång, torde det icke med rätta kunna påstås att han ägt
del i saken eller kunnat vänta synnerlig nytta eller skada därav.

Emellertid hade det kunnat förutses att Häggs hörande inför rätten kunnat
bliva påkallat eller att i målet skulle åberopas skriftligt yttrande av
Hägg. Angående parts rätt att få domare hörd i målet stadgades i 17 kap.
12 § rättegångsbalken, att den som nödgades åberopa domaren som vittne
icke skulle vägras rätt att få honom hörd, och skulle domaren då hålla sig
från saken. I målet mot Ruthström syntes fråga icke lia uppkommit örn Häggs
hörande såsom vittne, men hade åberopats en av Hägg upprättad promemoria
vari lämnades åtskilliga uppgifter i saken samt gjordes det påståendet,
att Ruthström gjort sig skyldig till olovligt undanhållande. Det torde ej väl

166

överensstämma med den uppfattning, som tåge till grund för sistnämnda
lagrum, att Hägg suttit såsom ledamot i rätten och en av honom upprättad
handling samtidigt åberopats såsom bevisning i saken. Att dylika situationer
uppstode torde vara ägnat att rubba förtroendet för domstolens verksamhet;
sålunda hade Hägg i det förevarande fallet funnit sig såsom domare
böra underkänna riktigheten av det påstående som han i promemorian gjort
rörande Ruthströms brottslighet. Med hänsyn till vad sålunda anförts hade
det varit mindre lämpligt att förordna Hägg såsom ledamot i fältkrigsrätten.

I ärendet hade vidare uppstått fråga om riktigheten av det meddelade utslaget.
Värnpliktiga vore i egenskap av krigsmän underkastade straff enligt
strafflagen för krigsmakten då de fullgjorde dem åliggande tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten. Vid det tillfälle som avsetts med åtalet mot
Ruthström hade denne icke varit i tjänstgöring vid krigsmakten och hade
därför icke kunnat fällas till ansvar enligt 130 § nämnda lag. Jämlikt 61 §
i denna lag skulle emellertid vissa bestämmelser, däribland 52 och 53 §§
angående rymning och olovligt undanhållande, i tillämpliga delar gälla beträffande
värnpliktiga ändå att de icke vore att hänföra till krigsmän. Åklagaren
hade i målet yrkat ansvar å Ruthström enligt sistnämnda båda lagrum.
Då Ruthström efter tidigare militärtjänstgöring hemförlovats, hade det för
tillämpningen av sistnämnda lagrum förutsatts, att Ruthsröm ånyo blivit i
vederbörlig ordning inkallad till tjänstgöring. I ärendet hade uppgivits att
Ruthström haft att inställa sig på grund av en den 25 maj 1940 utgiven order.
Mot Ruthströms bestridande kunde det icke anses ha blivit visat att
denna order delgivits Ruthström. Vid sådant förhållande hade Ruthström ej
heller kunnat dömas för olovligt undanhållande eller rymning.

Krigsrättens ledamöter hade medgivit att de förfarit oriktigt genom att
ådöma Ruthström straff. Med hänsyn till detta medgivande samt till den omständigheten
att Ruthström förklarat, att han blivit till fullo gottgjord för
det lidande som tillfogats honom genom det felaktiga utslaget, funne militieombudsmannen
sig kunna underlåta att företaga vidare åtgärd i ärendet.
Innehållet i skrivelsen skulle genom kårchefens försorg bringas till krigsrättsledamötemas
kännedom.

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m

1. Angående inskränkande bestämmelser rörande offentlighållandet av

militära uppgifter örn bestraffningar, tillrättavisningar och sjukdomar.

Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 170 ff.) redogörelse
för en av dåvarande militieombudsmannen den 21 juni 1933 till Konungen
avlåten framställning i ämnet. I fråga om offentligheten av uppgifter
angående bestraffningar och tillrättavisningar anförde militieombudsmannen,
att det syntes honom böra tagas under övervägande, huruvida icke
i detta hänseende beträffande militärt straffregister, militär straffjournal
och anteckningsbok över tillrättavisningar borde tillämpas samma regler som
beträffande det civila straffregistret med de modifikationer som kunde föranledas
dels därav, att centralt register icke fördes beträffande bestraffningar
och tillrättavisningar som meddelades enligt strafflagen för krigsmakten, dels
därav, att militär myndighet i vissa fall kunde finnas böra erhålla fullständigt
utdrag av dessa handlingar, dels ock därav, att anteckningarna å värnpliktskorten
örn straff och tillrättavisningar måhända fortfarande borde vara
underkastade offentlighållande. Beträffande offentligheten av uppgifter angående
sjukdomar framhöll militieombudsmannen önskvärdheten av att ett
lagstadgande av det innehåll som i denna del föreslagits i 1927 års förslag
till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet komme
till stånd.

I ämbetsberättelsen till 1938 års riksdag lämnades (sid. 214 ff.) en redogörelse
för innehållet, såvitt nu är i fråga, av lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar ävensom
för vissa i anslutning därtill utfärdade administrativa föreskrifter.

Militieombudsmannen avlät därefter den 13 juli 1940 en framställning till
Konungen angående villkoren för lämnande av uppgifter åt myndigheter ur
de militära registren rörande straff och tillrättavisningar. En redogörelse för
denna skrivelse är lämnad i ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag
sid. 207 ff. Däri framhölls, att man vid tillkomsten av bestämmelserna i 11 §
av 1937 års lag, att uppgifter ur särskilda register angående straff och tillrättavisningar
ej finge utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen
bestämde, torde lia förutsatt att närmare föreskrifter härom skulle
utfärdas i administrativ ordning. Därjämte framhölls, att då 1937 års lag
icke reglerade myndigheters och tjänstemäns tillgång till allmänna handling -

168

ar, plats funnes för en särskild författning därom vid sidan om nämnda lag,
vilket även uppmärksammats redan vid lagens tillkomst. Då det vidare i
praktiken syntes råda en viss oklarhet rörande möjligheterna för en myndighet
att hos en annan erhålla upplysningar ur nu ifrågavarande register,
syntes det militieombudsmannen böra upptagas till förnyat övervägande i
vilka fall och i vilken ordning uppgift finge lämnas ur de militära registren
angående straff och tillrättavisningar.

över militieombudsmannens skrivelse den 21 juni 1933 avgå vos utlåtanden
av cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet. Sedan chefen
för marinstaben sedermera gjort en särskild framställning i fråga om viss
föreskrift med avseende å utlämnande till militär person av utdrag av straffregister
och anteckningsbok över tillrättavisningar, avgav chefen för försvarsstaben
den 21 januari 1938 utlåtande i ärendet och anförde därvid i
huvudsak, att då 1937 års ovannämnda lag icke hade avseende å delgivning
myndigheter emellan av handlingar som avsåges i lagen, kunde tillkomsten
av denna icke i och för sig giva anledning till särskilda föreskrifter rörande
delgivning mellan de militära myndigheterna av utdrag ur militärt straffregister,
militär straffjournal och anteckningsbok över tillrättavisningar, vilka
spörsmål alltså kunde avgöras helt ur lämplighetssynpunkt. Under åberopande
härav ävensom av att gällande bestämmelser i ämnet icke visats
medföra olägenhet eller obehag för den enskilde anförde chefen för försvarsstaben
att någon författningsändring icke syntes honom för det dåvarande
erforderlig.

Genom beslut den 31 januari 1941 fann Kungl. Maj:t med avseende å bestämmelserna
i 1937 års lag och vad chefen för försvarsstaben i ärendet anfört
militieombudsmannens framställning av den 21 juni 1933 icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts särskilda åtgärd, i samband varmed Kungl. Majit
förklarade marinstabschefens i ärendet gjorda framställning ej heller föranleda
någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

2. Angående gällande soldatinstruktioners innehåll ifråga om krigslags bestämmelser.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 203 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 24 april 1940 avlåten skrivelse
till Konungen i ämnet. Militieombudsmannen påpekade däri, att de i
gällande soldatinstruktioner intagna redogörelserna för vissa militärstraffrättsliga
och processuella frågor vöre delvis oriktiga eller missvisande samt
anhöll att få bringa detta till Kungl. Maj:ts kännedom under hänvisning till
att soldatinstruktionerna vore av stor vikt, då de icke endast tjänade såsom
läroböcker för rekryterna utan även, med hänsyn till sin officiella karaktär,
ofta i skilda sammanhang åberopades av militära befattningshavare.

169

Efter remiss avgav chefen för armén yttrande över skrivelsen.

I de upplagor av soldalinstruktionerna som därefter utgivits ha de av militieombudsmannen
gjorda erinringarna vunnit beaktande.

3. Angående gällande rekvisitionslagstiftning och dess tillämpning.

(Jfr även sid. 154 ff., 156 ff. och 160 f.)

Den 31 januari 1941 avlät militieombudsmannen en så lydande framställning
till Konungen:

»Under det senast förflutna året har hos mig anförts ett flertal klagomål
som berört gällande rekvisitionslag av den 31 mars 1938 (nr 87). Därvid
har huvudsakligen lagens tillämpning av de militära och i någon mån även
av de civila myndigheterna påtalats; i vissa fall har man därjämte gjort
erinringar mot själva lagen.

Regeringsformen omnämner i § 74 såsom föremål för rekvisition ''förnödenheter
och tjänstbarheter, som må vara att i orten tillgå och som erfordras
för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke på
annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses’. Regeringsformen
hänvisar till bestämmelser i särskild av Konungen och riksdagen samfällt
stiftad lag rörande ordningen, sättet och villkoren för den i grundlagen stiftade
rättens begagnande, i den mån bestämmelser härom icke äro givna redan
i grundlagen. Hänvisningen till allmän lag gäller icke vad som kan
vara föremål för rekvisitionsrätten; i denna del skulle alltså grundlagens
regler vara uttömmande. Emellertid har gällande rekvisitionslag i 2 § punkterna
1—14 en omfattande katalog över vad som säges kunna anskaffas eller
tagas i anspråk genom rekvisition. Man lärer svårligen kunna komma ifrån
att en del av vad som här uppräknas knappast täckes av grundlagens uttryck
''förnödenheter och tjänstbarheter’. Det angives nämligen såsom föremål
för rekvisition även järnvägar, kanaler och flygplatser (p. 12), telegraf-,
telefon- och radioanläggningar, kraft- och belysningsanläggningar, skeppsvarv,
kvarnar, bagerier, slakterier, tryckerier, litografiska anstalter samt
andra industriella anläggningar och verkstäder (p. 13). Givet är att det moderna
krigets totala karaktär medför att kretsen av vad som bör kunna vara
föremål för rekvisition måste göras allt vidare. Fråga är emellertid huruvida
detta låter sig göra utan en grundlagsändring. Den extensiva tolkning av regeringsformen
§ 74 som får anses hava kommit till uttryck genom rekvisitionslagen
synes i viss mån betänklig redan med hänsyn till den i regeringsformen
§ 84 givna tolkningsregeln. Därtill kommer att rekvisitionsbestämmelsernas
karaktär icke i och för sig tillåter en extensiv tolkning. Dessa bestämmelser
angiva nämligen förutsättningarna för och omfattningen av de
ingrepp i enskild — och därmed i förevarande sammanhang jämställd —
rätt som, ehuru i allmänhet otillåtna, medgivas med hänsyn till föreliggande
konkurrerande intressen, vilka bedömas vara viktigare. Härav följer att be -

170

stämmelserna principiellt sett måste tolkas restriktivt. Detta gäller även de
regler sorn, under åberopande av regeringsformen, äro givna i rekvisitionslagen
och de administrativa föreskrifter som utfärdats med stöd av denna
lag. Dessa riktlinjer för tolkningen torde emellertid icke alltid hava följts.
Sålunda har det förekommit att bostadslägenheter rekvirerats för att tagas
i anspråk såsom arbetslokal för landstormslottor samt för inrättande genom
en privat förening av ett tillfälligt soldathem. Dessa ändamål kunna uppenbarligen
icke anses vara sådana att rekvisition må tillgripas för att tillgodose
dem. Att man likväl använt sig av rekvisition beror tydligen på en extensiv
tolkning av lagreglerna: man har ansett att de ifrågavarande ändamålen varit
att jämställa med dem som upptagits i lagen. Åtskilliga andra fall av dylik
otillåten extensiv tolkning skulle säkerligen kunna anföras.

Såväl i regeringsformen som i rekvisitionslagen har uttryckligen angivits
att rekvisitionsrätten endast är subsidiär: rätten må tillgripas endast för
fyllande av sådana behov, vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig
skyndsamhet tillgodoses. I första hand äro således de militära myndigheterna
hänvisade att söka åstadkomma avtal med innehavarna av de förnödenheter
etc., vilka man avser att taga i anspråk. Mot denna regel har
emellertid synnerligen ofta brutits. Det synes kunna ifrågasättas huruvida
icke skyldigheten för de rekvisitionsberättigade att i första hand söka åstadkomma
frivilliga avtal borde tydligare framhävas.

Mot vad som nu sagts kan icke göras gällande att behovet av snabbhet
i dispositionerna i regel skulle omöjliggöra ett avtalsförfarande. Mycket ofta
föreligger nämligen icke en så överhängande brådska att det icke skulle
låta sig göra att söka åvägabringa frivilliga avtal; och i de fall där behovet
av skyndsamhet är så stort att man icke kan gå avtalsvägen för att anskaffa
det erforderliga, giva såväl grundlagen som rekvisitionslagen rätt
att redan i första hand tillgripa rekvisition. Detta medgivande visar emellertid
tydligt att huvudregeln är den ovan angivna.

Stundom har jag iakttagit att varken avtal eller rekvisition föregått ianspråktagandet
särskilt av byggnader för kvarter, expeditionslokaler m. m.
samt av mark för befästningsarbeten och andra anläggningar. Detta är enligt
gällande bestämmelser felaktigt. I dessa fall föreligger nämligen ingen som
helst rättslig grund för ianspråktagandet som helt enkelt är självtäkt. Någon
gång har man i efterhand inlett rekvisitionsförfarande. Ej heller detta kan
anses riktigt, enär rekvisitionsförfarandet skall föregå ianspråktagandet och
giva en rättsgrund åt detta. Det efterföljande rekvisitionsförfarandet har
emellertid möjliggjort att man lättare kunnat bestämma den ersättning som
skolat utgå och sålunda undgått tvister härom. Att i sådant fall bestämma
ersättningen efter rekvisitionsreglerna är enligt gällande lag principiellt felaktigt.
Har ianspråktagandet skett utan rekvisition (och utan avtal eller
expropriation) torde ersättningen böra bestämmas avtalsvis; kan avtal örn
ersättningen icke träffas lärer den efter allmänna regler böra bestämmas till
vad sakägaren begär, där detta icke kan anses oskäligt. Dessutom lärer
sakägaren hava rätt till skadestånd.

171

Anledningen till att man i så stor utsträckning tillgripit efterföljande rekvitionsförfarande
synes mig till stor del vara att man funnit denna väg bekvämare.
Man har ansett att det för sakägaren kunde vara likgiltigt vid
vilken tidpunkt rekvisitionsbeslutet fattades eftersom han i vart fall erhölle
sin ersättning för vad som tagits i anspråk. Detta innebär emellertid en
missuppfattning av rekvisitionsbeslutets natur. Rekvisitionsbeslutet skall
nämligen i första hand giva en rättsgrund för ianspråktagandet. Ersättningsfrågan
är visserligen mycket viktig men kommer dock i andra hand. Det
primära är att man skall skaffa sig laga rätt att göra det ingrepp i den
enskildes rättssfär som man åsyftar och anser nödigt.

Särskilda svårigheter hava uppkommit då det gällt ianspråktagande av
mark för befästnings- och väganläggningar. Enligt 2 § rekvisitionslagen
må genom rekvisition anskaffas och tagas i anspråk markområden för dylika
anläggningar, dock endast där fråga är örn tillfälliga sådana. Huruvida
en befästningsanläggning avses att bliva tillfällig eller mera permanent kan
uppenbarligen ofta vara svårt att från början avgöra. Måhända göres anläggningen
till en början tillfällig men utbygges senare till att bliva permanent.
För permanenta befästnings- och väganläggningar kan mark emellertid
icke tagas i anspråk genom rekvisition; man är därvid hänvisad till frivilliga
avtal med markägaren eller till expropriationsförfarande. Ofta torde
dessa utvägar icke vara tillräckliga, särskilt med hänsyn till behovet att så
snabbt som möjligt få anläggningarna påbörjade och färdigställda. Av handlingarna
i de hos mig anhängiggjorda ärenden som gällt de militära myndigheternas
ianspråktagande av mark för nu ifrågavarande ändamål synes framgå
att i åtskilliga, ja måhända i det övervägande antalet fall varken rekvisitions-,
avtals- eller expropriationsförfarande anlitats. Detta synes mig icke
bero på att man insett att rekvisition icke kunnat tillgripas och ansett att
avtalsvägen vore stängd och expropriation alltför tidsödande, utan lärer snarare
vara ett utslag av den allmänna, av mig i det föregående angivna benägenheten
att taga det erforderliga i anspråk utan rättsgrund för att i
efterhand bättra de formella bristerna i förfarandet.

I ett ärende av denna karaktär — ianspråktagande av mark för befästnings-
och väganläggningar m. m. — anhöll jag för principfrågans skull örn
utlåtande av överbefälhavaren. Dennes utlåtande, avgivet av ställföreträdande
chefen för försvarsstaben den 6 november 1940, innehöll att verkställd utredning
givit vid handen, att i ärendet sådana omständigheter icke förekommit,
att något rättsligt förfarande mot vederbörande militära befälhavare
syntes böra anbefallas från överbefälhavarens sida. Samtidigt anmäldes
att överbefälhavaren dock funnit lämpligt att med anledning av vad i ärendet
förekommit till försvarsgrenscheferna ävensom till arméfördelningschefer
och jämställda chefer utfärda en reglerande högkvartersorder av följande
lydelse:

’På förekommen anledning anbefalles vederbörande chefer (befälhavare)
att, då mark skall tagas i anspråk för befästnings- eller andra arbeten, såvitt
möjligt i förväg träda i förbindelse med den, som närmast beröres av åt -

172

gärden (markägaren, arrendator eller representant för sådan rättsägare).
Härvid bör, i den mån så kan ske med hänsyn till försvarstekniska och
ekonomiska krav, hänsyn tagas till av vederbörande framställda önskemål
angående undantag av viss mark, vägars sträckning o. dyl.’

Mot denna order är måhända i och för sig intet att erinra. Den berör emellertid
icke själva principfrågan, nämligen förutsättningarna för att de militära
myndigheterna skola äga taga mark i anspråk för de ändamål, om vilka
nu är fråga. Man lärer knappast hava anledning antaga att de som i fråga
om rätten till ianspråktagandet av mark haft den uppfattning, för vilken jag
i det föregående redogjort, skola genom denna högkvartersorder bringas till
rätt insikt om förhållandena. Snarare kunde ordern då tyckas stärka vederbörande
i den uppfattningen att en rätt till ianspråktagande av marken utan
vidare förelåge men att man likväl, på grund av de intressen markägare,
arrendator eller representant för sådan rättsägare kunde hava i att anläggningarna
utfördes på visst sätt, hade att taga vissa hänsyn till dessa intressen.

Vad här anförts är grundat på gällande författningar och en tolkning av
dessa. Såsom tidigare berörts får, enligt vedertagna tolkningsregler, någon
utvidgning rätteligen icke ske utöver vad grundlagens ordalydelse angiver.
Å andra sidan får man givetvis icke förbise, att den verkliga grunden till
rekvisitionsrätten är samhällets behov; allmänt väl går före enskild rätt.
Genom författningarna har man sökt angiva i vilken utsträckning enskilda
äro skyldiga att tåla ingrepp i de rättigheter som tillerkänts dem samt i vilka
yttre former dessa ingrepp skola vidtagas för att vara rättsenliga. Situationer
kunna emellertid uppstå då till samhällets skydd påkallas åtgärder av den
art och den brådskande natur, att formerna för rekvisitionsförfarandet icke
kunna iakttagas, därest det avsedda resultatet verkligen skall uppnås. Ingripanden
som skett i strid med lagens ord torde därför kunna framstå såsom
rättsenliga med hänsyn till ett föreliggande nödläge. Det skulle uppenbarligen
framstå såsom föga rimligt om dylika ingrepp av den enskilde
skulle kunna motas med de åtgärder som i allmänhet kunna vidtagas för att
återställa ett rubbat besittningsförhållande.

Det torde emellertid vara önskvärt att de nu berörda situationerna beaktas
redan vid lagbestämmelsernas utformning. Ur vissa synpunkter torde det
vara fördelaktigt att i författningarna för visst fall erkännes den form av
rekvisition som består däri, att vad som erfordras tages i anspråk omedelbart,
varpå uppgörelse med vederbörande rättsägare sker i efterhand''. Därigenom
skulle man bland annat vinna att det kunde klart angivas, att ett
dylikt föregripande av rekvisitionsförfarandet är tillåtet endast i verkliga
nödlägen, då fara är i dröjsmål. Vidare kunde särskilda bestämmelser meddelas
angående ordningen för bestämmandet av den ersättning som i dylikt
fall skall utgå till vederbörande sakägare.

Prövningen av huruvida förutsättningarna för rekvisition föreligga ankommer
på den civila myndighet, till vilken enligt 4 § rekvisitionslagen rekvisition
skall ställas. Av naturliga skäl kan denna prövning icke alltid bliva
synnerligen ingående; vad som utgör krigsmaktens oundgängliga behov kan

173

uppenbarligen ofta icke avgöras av den civila myndigheten som väl huvudsakligen
är hänvisad till den rekvirerande myndighetens påståenden därom.
I ett annat hänseende måste däremot prövningen bliva noggrannare, nämligen
i fråga om den förutsättning för rekvisition som omnämnes i 2 § rekvisitionslagen
och som innebär att rekvisition icke må omfatta sådant som är
oundgängligen nödvändigt för dens behov och näring, som skall fullgöra
rekvisitionen.

Emellertid känner lagen även en annan form av rekvisition, nämligen den
som ställes omedelbart till den som har att fullgöra rekvisitionen. I 4 § har
givits en rätt för de militära myndigheterna att, ’där så finnes lämpligt’,
förbigå de civila myndigheterna. I dylikt fall åligger ansvaret för att rekvisitionen
sker i enlighet med de i lagen angivna förutsättningarna uppenbarligen
helt vederbörande militära myndighet.

Huru en dylik direkt rekvisition ställer sig i fråga örn de i 4 § sista stycket
meddelade tvångsföreskrifterna har betecknats såsom i visst hänseende
oklart. Fullgöres icke rekvisitionen och begär den militära myndigheten hos
administrativ eller kommunal myndighet att det rekvirerade skall uttagas
jämlikt detta stadgande lärer den civila myndigheten hava att ingå i prövning
av huruvida rekvisitionsförutsättningarna förelegat. I sista punkten angles
att samma rätt att uttaga det rekvirerade som tillkommer civil myndighet
även tillkommer militär myndighet om dröjsmålet kan medföra våda och
civil myndighet icke är att tillgå. Det synes mig kunna ifrågasättas huruvida
denna rätt bör tillkomma militär myndighet även i fråga om direkt rekvisition
och icke blott i fråga om sådan rekvisition som ställts till civil myndighet och
blivit av denna prövad. Efter lagstadgandets ordalydelse skulle emellertid
den militära myndighetens befogenheter i nu ifrågavarande hänseende icke
vara på detta sätt begränsade.

Enligt § 74 regeringsformen och 1 § rekvisitionslagen är en förutsättning
för rekvisitionsrätt att det behov man avser att fylla icke kan på annat sätt
tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. Härav framgår — förutom subsidiariteten
i rekvisitionsrätten — att det ofta måste krävas att de rekvirerade
förnödenheterna etc. snabbt ställas till rekvirentens förfogande. Jag har det
intrycket av lagens tillämpning att de militära myndigheterna därvid haft
ganska stränga fordringar och att man stundom gått alltför långt i sina krav.
Man måste uppenbarligen göra skillnad mellan de fall då rekvisitionen göres
för ett helt tillfälligt behov och då den sker för tillgodoseende av ett behov
som kan beräknas komma att kvarstå någon längre tid. Då rekvisition sker
för tillgodoseende av ett behov av sistnämnda art måste den som har att fullgöra
rekvisitionen i allmänhet få anses äga rätt till en längre frist för rekvisitionens
fullgörande. Man synes därvid hava att väga rekvirentens och ägarens
intressen mot varandra. Någon omedelbar ledning för bedömande av
spörsmålet lämnar lagstiftningen icke utöver vad som följer av ordalagen i
§ 74 regeringsformen och 1 § rekvisitionslagen. I 4 § sistnämnda lag talas om
att någon vägrar eller försummar att ’i rätt tid’ fullgöra rekvisition. Med
detta lagstadgande korresponderar en föreskrift i rekvisitionsförordningen

174

den 10 juni 1938 (nr 304) 7 § att rekvisitionsskrivelse skall innehålla uppgift
å bland annat tid för avlämnande av det rekvirerade. Denna föreskrift torde
såsom framgår av det sagda icke få tolkas så som örn det skulle vara helt och
hållet lagt i den rekvirerande militära myndighetens hand att bestämma tidpunkten
för en rekvisitions fullgörande med den verkan att ett överskridande
av denna tid medförde tillämpningen av det nyss omnämnda stadgandet i 4 §
rekvisitionslagen. I den mån civil myndighet har att pröva huruvida förutsättningarna
för rekvisitionsrätt föreligga lärer denna myndighet även hava
att pröva en sådan sak som huruvida tidpunkten för rekvisitions fullgörande
kan vara rätt bestämd och detta såväl då myndigheten mottager rekvisitionsskrivelse
för vederbörlig vidare åtgärd som då myndigheten får ärendet om
hand i form av begäran om handräckning för uttagande av förnödenhet som
rekvirerats genom direkt rekvisition.

Stundom har den tid ägaren haft på sig att fullgöra rekvisition blivit mycket
kort därigenom att samarbetet mellan de militära myndigheterna varit mindre
gott. I ett fall som kommit till min kännedom hade underrättelse om det
behov som skulle tillgodoses (kvartersutrymme för en avdelning) kommit till
vederbörande militära myndighets kännedom åtta dagar i förväg. Erforderliga
åtgärder för att fylla behovet vidtogos emellertid icke förrän efter sex
dagar. Därtill kom att genom beslut av annan myndighet ifrågavarande avdelning
plötsligt bestämdes skola inträffa på orten en dag tidigare än som
ursprungligen varit meningen. Tiden som stod till förfogande för anskaffande
av kvartersutrymmet nedbragtes därigenom till endast några timmar, och en
skyndsam rekvisition av en villafastighet måste tillgripas. Visserligen utverkades
i detta fall tillstånd av villans ägare, men detta tillstånd gavs emedan
ägaren visste att villan under alla omständigheter bomme att tagas i anspråk
av de militära myndigheterna. Uppenbarligen är ett sådant tillvägagångssätt
icke tillfredsställande.

Jag har i det föregående omnämnt att viss oklarhet varit rådande på en
central punkt i det man ansett rekvisitionsförfarandet huvudsakligen gälla en
fråga om ersättningen för det rekvirerade och icke först och främst frågan
om rätten att taga det rekvirerade i anspråk. Även i andra hänseenden råder
oklarhet om den betydelse ersättningsfrågan äger för rekvisitionsförfarandet.

Enligt rekvisitionslagens ursprungliga lydelse skulle principiellt för förnödenhet,
som övertogs med äganderätt, och för tjänstbarhet lämnas full
ersättning samt för förnödenhet, som togs i anspråk för nyttjanderätt, lämnas
full ersättning för den för upplåtaren förlorade avkastningen eller nyttan.
Detta är numera, genom lag den 22 juni 1939 (nr 295), ändrat så att för
förnödenhet, som tages i anspråk med äganderätt, och för tjänstbarhet skall
lämnas ersättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödiga
kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller
andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden, samt att för
förnödenhet, som tages i anspråk med nyttjanderätt, ersättning skall lämnas
efter samma grund för den för upplåtaren förlorade avkastningen eller nyttan.

175

Ändringen innebar i huvudsak ett närmare bestämmande av vad som kunde
anses innebära ''full ersättning’ genom att enhetliga normer fastställdes för
detta begrepp. Reglerna örn ersättningens beräknande avse å ena sidan att
tillförsäkra den som har att fullgöra rekvisition skälig ersättning för avstådd
eller upplåten förnödenhet eller för tjänstbarhet samt å andra sidan att
skydda statsverket för alltför höga ersättningsanspråk. Regelmässigt torde
dessa ersättningsregler leda till att ersättningen kommer att utgå med ett
något lägre belopp än som skulle varit förhållandet örn ersättningsfrågan
utan rekvisition skulle hava bestämts genom fritt avtal mellan staten och
ägaren (upplåtaren etc.). Detta har i sin tur haft till följd att rekvisitionsförfarandet
utsträckts utöver det område där det enligt § 74 regeringsformen och
1 § rekvisitionslagen kan tillämpas. Rekvisition har sålunda tillgripits för att
pressa ned priset på den förnödenhet man velat åtkomma. Detta är i och för
sig stridande mot bestämmelsen att rekvisition endast får avse utfordrande
av förnödenheter och tjänslbarheter som icke kunna på annat sätt tillgodoses
med tillräcklig skyndsamhet. Är ägaren av förnödenhet som man vill förvärva
villig att omedelbart till den militära myndigheten överlåta förnödenheten,
föreligga icke förutsättningarna för att rekvisition skall kunna tillgripas
även örn det pris ägaren begär överstiger den ersättning som vid en rekvisition
skulle komma att lämnas på grund av de särskilda ersättningsbestämmelserna
i rekvisitionslagen. Detta får emellertid uppenbarligen icke drivas för
långt. Det begärda priset kan givetvis vara så högt tilltaget att behovet måste
sägas icke kunna tillgodoses annat än genom rekvisition. Att behovet kan eller
icke kan tillgodoses måste nämligen hava avseende icke på den absoluta möjligheten
utan på den praktiska. Frågan är emellertid var gränsen skall dragas.
Arméförvaltningens intendentur- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse
hava i viss män tagit ståndpunkt härtill då de i cirkulär den 19 juni
1940 för det fall att om vid underhandling om ersättning för utrymmen m. m.
kvartervärd begärt gottgörelse enligt grunder som framstå såsom oskäliga
med utgångspunkt från vad riksvärderingsnämnden i sådant hänseende fastställt,
erinrat vederbörande militära myndighet örn möjligheten att genom
rekvisitionsförfarande uttaga vad som erfordrades. De sålunda gjorda uttalandena
måste, ehuru de sakna direkt stöd i rekvisitionslagen, anses giva uttryck
för den riktiga principen att storleken av det begärda priset kan vara av
betydelse för frågan örn rekvisitionsrätt föreligger. Cirkuläret är emellertid
knappast fullt tydligt formulerat; däri är sålunda icke framhållet, att det är
den omständigheten att kvartervärden begär ett oskäligt högt pris som
grundar rekvisitionsrätten, utan formuleringen tyder närmast på att en rekvisitionsrätt
oberoende härav skulle föreligga. Måhända har detta också varit
departementens och styrelsens mening. 1 så fall synes den mig icke kunna
godtagas.

Mina erfarenheter hava emellertid givit vid handen att cirkuläret missbrukats
och att man med stöd av detta, utan att rekvisitionsrätt förelegat, tillgripit
eller hotat tillgripa rekvisition för att vinna en för kronan billigare ordning
än som skulle kunna åstadkommas därförutan. Örn det begärda priset

176

väl överstigit de av riksvärderingsnämnden fastställda priserna men likväl
icke överstigit å orten gängse pris för ifrågavarande förnödenhet, kan nämligen
någon sådan praktisk omöjlighet att utan rekvisition åtkomma förnödenheten
som angives i § 74 regeringsformen och 1 § rekvisitionslagen icke anses
föreligga. Rätt att använda rekvisition eller att hota med rekvisition för att
avtalsvis erhålla ett gynnsammare pris föreligger då icke. I ett fall som
gällde upplåtande av en sommarvilla för kvartersändamål erbjöd ägaren sig
att lämna villan för ett pris av 100 kronor per månad. Ägaren ansåg för sin
del att hyresvärdet — villan uthyrdes fullt möblerad — utgjorde 250 kronor
för månad. En innehavare av hyresbyrå intygade att ett hyrespris av 200
kronor för månad ''ingalunda kunde anses oskäligt’. Vederbörande militära
befattningshavare erbjöd emellertid endast en månadshyra av 80 kronor, och
då ägaren icke gick med på detta pris hänvisades till rekvisitionslagen. Uppenbarligen
förelåg i detta fall ingen rekvisitionsrätt.

De erfarenheter jag sålunda gjort i fråga örn rekvisitionslagens tillämpning
under den hittills förflutna tiden bär jag ansett mig böra bringa till Eders
Kungl. Maj:ts kännedom med anledning av det pågående arbetet med omarbetning
av lagen.»

4. Angående viss omorganisation af fältkrigsrätterna.

Härom avlät militieombudsmannen den 3 mars 1941 följande framställning
till Konungen:

»Beträffande den militära rättskipningen efter krigsmaktens mobilisering
innehåller lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes följande bestämmelser.

Från den dag rikets krigsmakt för annat ändamål än övning ställes på
krigsfot skall fältkrigsrätt vara underdomstol vid krigsmakten. Fältkrigsrätten
utgöres av tre militära och en civil ledamot; den främste militäre ledamoten
är dess ordförande. De militära ledamöterna förordnas för tillfället.
I fråga örn deras grad gälla olika regler allt efter den tilltalades ställning. Den
civile ledamoten förordnas av Konungen för den tid fältkrigsrättens verksamhet
fortfar. I vissa fall då civil ledamot ej finnes att tillgå har den befälhavare,
som föranstaltar om krigsrättens sammankallande, att förordna civil
ledamot. Såsom kompetenskrav upptages beträffande den civile ledamoten
att han skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för
att nyttjas i domarämbete. I första hand skall till civil ledamot förordnas
krigsdomare eller auditör. Sådan befattningshavare är skyldig att mottaga
dylikt förordnande; krigsdomare dock endast då hinder ej möter på grund
av andra tjänsteåligganden eller annan giltig orsak. Förhör med parter och
vittnen skall i fältkrigsrätt verkställas av den civile ledamoten med iaktta -

177

gande av de beslut och föreskrifter, som rätten kan finna skäligt att meddela.
Då beslut skall fattas åligger det den civile ledamoten att lämna en kort framställning
över vad i saken förekommit samt de lagrum och författningar som
äro tillämpliga. Vid omröstning skall han säga sin mening först. Protokollet
vid fältkrigsrätt föres av den civile ledamoten; han skall ock uppsätta och
expediera rättens beslut.

Vid organiserandet av fältkrigsrätterna synes man framför allt hava eftersträvat
att trygga det militära inflytandet. Nämnda domstolar hava givits en
sådan sammansättning, att det militära elementet erhållit en betydande röstövervikt,
och ordförandeskapet har tilldelats militär ledamot. Med hänsyn till
kravet på juridisk kompetens har visserligen åt den civile ledamoten överlämnats
ledandet av parts- och vittnesförhören, men hans självständighet härutinnan
har beskurits genom ett stadgande, att han därvid skall följa rättens,
det vill säga den militära majoritetens, föreskrifter. Då ju resultatet av en
domstols verksamhet ytterst är beroende av den juridiska insikt och erfarenhet
som inom domstolen är till finnandes, synes det mindre välbetänkt, att
den i fältkrigsrätten verksamme juristen icke tillförsäkrats en starkare ställning
än som juridisk rådgivare åt de militära ledamöterna. Den organisation
av fältkrigsrätterna som lagstiftaren stannat för torde också hava haft direkta
återverkningar på möjligheterna att erhålla lämpliga juridiska arbetskrafter.
Vid tillkomsten av gällande lag synes man icke hava ansett det möjligt
att i alla fältkrigsrätter erhålla verkligt kvalificerade jurister. Den kommitté
som utarbetade förslaget till den militära rättegångslagen tänkte sig att
man företrädesvis skulle anlita krigsdomare och auditörer. 1 den mån tillgång
till sådana befattningshavare för detta ändamål saknades skulle såsom
civil ledamot i fältkrigsrätt användas annan person, som fullgjort vad författningarna
föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domarämbete. Kommittén
utgick från att även bland krigsfiskaler kunde finnas personer, lämpliga
till domare i fältkrigsrätt samt tilläde, att det återstående behovet utan
svårighet skulle kunna fyllas med värnpliktiga. För övrigt torde kunna
sägas att den organisation, som kommittén tänkt sig, närmast var inrättad
iör rena krigsförhållanden och icke för en långvarig beredskapstjänstgöring.

Genom kungl, kungörelsen den 26 april 1940, vilken trädde i kraft den 1
maj samma år, förordnades om inrättande av fältkrigsrätter vid krigsmakten.
Samtidigt utfärdades ett kungl, brev innehållande föreskrift, att auditör vid
regements- eller stationskrigsrätt skulle från och med sistnämnda dag tjänstgöra
såsom civil ledamot i fältkrigsrätt vid motsvarande depåregemente (kår,
flottilj) respektive örlogsstation. För övriga fältkrigsrätter togos andra jurister
i anspråk såsom civila ledamöter. Många av dessa hade mycket ringa erfarenhet
såsom domare och framför allt såsom domare i krigsrätt. Det torde
lia mött stora svårigheter alt i tillräcklig omfattning erhålla fullt kompetent
arbetskraft. Av 28 krigsdomare tjänstgjorde endast 12 såsom civila ledamöter
i fältkrigsrätt.

Verksamheten vid fältkrigsrätterna har lämnat rum för anmärkningar både
vad handläggningen och avgörandet av målen beträffar. Utredningen har

lii—H8761. Militieombudsnumncns ämbelsbcrätlelse.

178

icke alltid varit så allsidig och fullständig som målets bedömande krävt. 1
de fall då mål fullföljts till krigshovrätten har det ofta visat sig att utslagen
måst rättas på ett eller annat sätt. Sålunda hava av 178 från fältkrigsrätt fullföljda
mål, vilka blivit under år 1940 av krigshovrätten i sak prövade, 84
fastställts utan ändring av motiveringen, 28 fastställts med ändrad motivering
och 66 ändrats.

Enligt min mening måste man i fältkrigsrätternas sammansättning söka den
viktigaste orsaken till det mindre tillfredsställande arbetsresultatet. Då endast
en av domstolens ledamöter är rättsbildad måste kravet på dennes duglighet
sättas högt. Med hänsyn härtill torde man i princip böra kräva att till
civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas person vilken är ordinarie domare sami
dessutom äger insikt i den särskilda krigslagstiftningen. I första hand böra
krigsdomare komma i fråga. Med dem torde kunna jämställas de audilörer
som innehava domarämbete. Så länge man håller sig till dessa kategorier bibehåller
man intim kontakt med de före mobiliseringen verksamma krigs -domstolarna, vilket givetvis är en stor fördel. En nära anslutning mellan fredstids-
och krigstidsorganisationerna har ju ansetts utgöra ett viktigt skäl till
krigsdomstolarnas bibehållande i fredstid. I den mån de båda nyssnämnda
kategorierna icke räcka till, är det önskvärt att man till civila ledamöter i fältkrigsrätterna
söker förvärva andra domare i de allmänna domstolarna. Endast
i rena undantagsfall böra andra jurister få anlitas.

En rekrytering efter nu antydda riktlinjer förutsätter emellertid att den civile
ledamotens domarerfarenhet till fullo uppskattas och utnyttjas. Detta
kan endast ske örn han får uppdraget att vara ordförande i domstolen. Att
ordinarie domare skola sitta såsom ledamöter i domstol med en militär som
ordförande förefaller ur alla synpunkter mindre lämpligt. Men även i sådana
fall då en jurist som icke bekläder domarämbete ingår i en domstol såsom
den ende rättsbildade synes det lämpligast att han bekläder ordförandeposten.

Därest den rättsbildade ledamoten sättes som ordförande i fältkrigsrätten
borde utan olägenhet de militära ledamöternas antal kunna minskas till två,
det vill säga till samma antal som i fredskrigsrätterna. Från militär synpunkt
torde detta vara att betrakta som en fördel, då därigenom mindre antal
personer i befälsställning tages från sin militära tjänst för annat uppdrag.
Från rättskipningens synpunkt kan ingen anmärkning riktas mot en sådan
anordning. Snarare torde man kunna säga att domstolens auktoritet kommer
att ökas örn proportionen mellan lekmän och rättsbildade ledamöter ändras
lill förmån för de senare.

I fråga örn de militära ledamöterna borde principiellt gälla att de skola
utses mera med hänsyn till siri lämplighet för dömande verksamhet än beroende
på den tilltalades grad. Bestämmelser av sistnämnda innebörd stå
icke väl samman med likhet inför lagen. Domarverksamheten är till sin natur
sådan att det icke är påkallat att kräva ett visst förhållande mellan domarens
och den tilltalades rang. Då detta spörsmål emellertid icke enbart hänför
sig till fältkrigsrätterna utan i lika hög grad gäller i fråga om fredskrigsrät -

179

terna bör det icke nu upptagas till prövning. Samma gäller också i fråga
om rangförhållandena i de olika instanserna med i allmänhet underofficerare
och kompaniofficerare i första instans, regementsofficerare i andra instans
och generalspersoner i högsta domstolen. Rangsynpunkter böra icke få vara
dominerande då det gäller den dömande verksamheten utan allenast vederbörandes
skicklighet för domarvärv.

Vid förfall för den civile ledamoten synes det icke böra i första hand ankomma
på den militäre befälhavaren att förordna ersättare. Erfarenheten
har visat att det är svårt att i sådan ordning tillföra domstolen goda arbetskrafter.
Det har mer än en gång förekommit att befälhavaren bland den honom
underställda värnpliktiga personalen till ledamöter förordnat jurister
vilka nätt och jämnt fyllt föreskrivna kompetenskrav. Det är emellertid uppenbart
att dylik personal icke alltid innehar den självständiga ställning som
domarämbetet kräver och som kan vara av särskild betydelse då endast en
person skall representera den juridiska sakkunskapen och det civila elementet.
Nyssnämnda uppgift bör, åtminstone i första hand, i stället anförtros
någon myndighet som har bättre överblick över de arbetskrafter som stå till
buds och bättre kännedom om kvalifikationerna hos dem som kunna komma
i fråga. Härvidlag synes man i främsta rummet hava att anlita krigshovrätten.
I särskilt brådskande fall där tiden icke medgiver att förordnande
sker genom central myndighet bör det finnas möjlighet för befälhavaren att
förordna en tillfällig vikarie.

För uppsättande av protokoll och för expeditionsarbete i övrigt bör lämplig
arbetskraft ställas till ordförandens förfogande. Redan vid handläggningen
är det av vikt att den som leder förhören icke belastas med förandet av
nödiga minnesanteckningar. Därest memorialförare icke anlitas blir följden
den, att ordföranden utan hjälp måste sätta upp protokollet, ett arbete som
kan onödigt inkräkta på hans göromål i övrigt. Hinder bör icke möta att ordföranden
för protokollföring och dylikt anlitar den personal, som han eljest
är van att samarbeta med, exempelvis domsagonotarier. Möjligen kan det
framdeles visa sig lämpligt att anlita innehavarna av regementsombudsbefattningarna.

Tid och plats för rättens sammanträde bör bestämmas av vederbörande
befälhavare i samråd med rättens ordförande. Handlingarna i målet skola
tillställas ordföranden i god tid före sammanträdet så att denne blir i tillfälle
att sätta sig in i de faktiska omständigheterna och tillämpliga lagrum.

Krigstidsorganisationen bör vara väl förberedd i fredstid så att man redan
i början har en stomme att bygga denna organisation på. Sålunda böra
liksom nu vissa befattningshavare vara skyldiga att tjänstgöra vid fältkrigsrätterna.
Denna skyldighet bör liksom nu icke knytas till vissa förband. Erfarenheten
har visat att det vid förbandens förflyttning icke alltid är lämpligt
att samme jurist bibehålies såsom ledamot i fältkrigsrätten. I övrigt borde
man i förväg träffa överenskommelse med lämpliga domare om skyldighet
alt inträda i fältkrigsrätt. Därmed skulle man även vinna att dessa under
fredstid bereddes tillfälle all sätta sig in i lagstiftningen på området.

180

Av praktiska skäl torde det böra medgivas att de militära ledamöterna avlägga
domared inför rättens ordförande.

Den reform av fältkrigsrätterna som jag här ovan skisserat torde kunna
genomföras utan avvaktan på förslaget örn revision av det militära rättegångsväsendet.
önskvärt vore örn reformen kunde genomföras redan vid innevarande
års riksdag.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Majit till den åtgärd
Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.»

5. Angående bestämmelserna i lagen om krigsdoinstolar och rättegången
därstädes rörande sättet för anförande av besvär över fältkrigsrätts utslag.

Härom avlät militieombudsmannen den 4 april 1941 följande framställning
till Konungen:

»I 65 § tredje stycket i lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och
rättegången därstädes föreskrives, att besvär över utslag eller beslut, vilket
är givet av fältkrigsrätt, skola före klockan tolv å tionde dagen, efter det utslaget
eller beslutet gavs, avlämnas till den befälhavare, som förordnat krigsrätten,
eller, där den klagande i målet hålles häktad, till den befälhavare, som
har uppsikt över häktet, varefter befälhavaren har att efter infordrande av
förklaring insända handlingarna i målet till krigsöverdomstolen.

Sedan jämlikt kungörelse den 26 april 1940 fältkrigsrätter inrättats vid vissa
avdelningar av krigsmakten, har uppkommit fråga, huruvida för klagande i
mål, som avgjorts av fältkrigsrätt, jämväl den möjligheten stöde öppen att
ingiva sina besvär direkt till krigshovrätten. I berörda stadgande finnes sådan
rätt ej uttryckligen angiven.

De bestämmelser, som i förevarande avseende gällde före tillkomsten av
1914 års lag — 40 § i rättegångslagen den 11 juni 1868 — voro, bland annat
med hänsyn till den organisation krigsdomstolarna då hade, konstruerade på
annat sätt än de nu gällande. I sistnämnda paragraf skildes mellan krigsrätter
inom riket (sålunda även fältkrigsrätter där) och krigsrätter utom riket
eller å fartyg under sjötåg. Besvär över utslag, meddelade av krigsrätt av senare
slaget, skulle enligt 40 § 3 mom. avlämnas till vederbörande befälhavare
före klockan tolv å åttonde dågen efter det utslaget föll, och därefter behandlas
såsom nu är fallet i fråga om besvär över fältkrigsrätts utslag, över utslag,
som krigsrätt inom riket meddelat, skulle besvär ingivas till krigshovrätten,
om krigsrätten hållits i stad, där krigshovrätten hade sitt säte, före klockan
tolv å femtonde dagen, och eljest före samma tid å trettionde dagen.
Häktad hade att avlämna sina besvär till Konungens befallningshavande eller
den befälhavare, som hade uppsikt över häktet.

Med de särskilda bestämmelserna i nu gällande rättegångslag om klagan

181

över fältkrigsrätts utslag torde hava åsyftats att underlätta skriftväxlingen
genom att låta denna ske genom befälhavarens försorg före handlingarnas insändande
till krigshovrätten. I förarbetena finnes intet som antyder, att avsikten
varit att betaga klagande i fältkrigsrättsmål rätten att ingiva sina besvär
direkt till krigshovrätten. Några sakliga skäl för att så ej skulle få ske torde
knappast föreligga. I hovrättsrådet O. af Geijerstams redogörelse för 1914 års
lagstiftning (N. J. A. II 1916 sid. 592) anföres också under 65 §: ’I olikhet
med förut gällande lag har det lämnats klaganden öppet att — i stället för
att ingiva sina besvär till krigshovrätten — inom besvärstiden avlämna besvären
till den befälhavare, som föranstaltat örn rättens sammankallande.’ Detta
uttryckssätt är likartat med det i 65 § andra stycket använda i fråga om bland
andra häktades alternativa rätt att avlämna sina besvär till befälhavaren m. fl.

Krigshovrätten har, enligt min mening på goda sakliga grunder, i ett flertal
fall ansett sig kunna till prövning upptaga över fältkrigsrätts utslag anförda
besvär, vilka ingivits direkt till krigshovrätten.

Numera har emellertid Eders Kungl. Majlis högsta domstol i utslag den
29 mars 1941 på de besvär överstelöjtnanten i armén Sigfrid Gyllengahm
anfört över ett av krigshovrätten meddelat utslag i mål som, såvitt nu är i
fråga, kommit under krigshovrättens prövning genom att överkrigsfiskalsämbetet
till krigshovrätten ingivit besvär över fältkrigsrättens utslag, yttrat:

''Jämlikt 65 § tredje stycket lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
hava —- på sätt ock i meddelad besvärshänvisning föreskrivits — överkrigsfiskalsämbetets
besvär över fältkrigsrättens utslag bort avlämnas lill vederbörande
befälhavare för vidtagande av åtgärder varom i lagrummet är
stadgat. Nämnda besvär hava emellertid blivit omedelbarligen till krigshovrätten
ingivna; och då överkrigsfiskalsämbetet således ej iakttagit vad ämbetet
för fullföljd av talan mot fältkrigsrättens utslag ålegat, har ämbetets i
krigshovrätten förda talan icke lagligen kunnat upptagas till prövning. På
grund härav undanröjer Kungl. Majit krigshovrättens utslag i vad därigenom
Gyllengahm dömts till ansvar jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.’

Den mera formella tolkning, som sålunda blivit fastslagen genom Eders
Kungl. Majits sistberörda utslag, synes mig kunna hava betänkliga konsekvenser
i fråga om klagomål av högre åklagare och andra statens myndigheter
(arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, riksförsäkringsanstalten
m. fl.). För dessa myndigheter innebär det speciella förfarande, som
föreskrivits för fullföljande av talan mot fältkrigsrätts utslag, ökad omgång
för anförande av besvär, och fall kunna väl tänkas, då besvär från dessa myndigheter
icke hinna inom lagstadgad tid ingivas till vederbörande befälhavare.
Örn exempelvis fältkrigsrätt meddelat utslag i övre Norrland å ort, med vilken
kommunikationerna äro särskilt ogynnsamma, kan det visa sig praktiskt
ogenomförbart att 1''å utslaget expedierat till myndigheten i Stockholm
och därefter besvärsskriften sänd till den avlägset belägna orten i så god tid,
att den kommer befälhavaren till handa före besvärslidens utgång. Situationen
kan ytterligare kompliceras, örn vederbörande förband efter utslagets meddelande
brutit ripp från förläggningsorten för alt återvända till depåorten

182

eller förläggas å annan ort. Man måste räkna med att post, som i anledning
härav måste eftersändas, kan bliva ytterligare fördröjd.

Det synes mig uppenbart, att i fråga om besvär av statens i Stockholm förlagda
myndigheter den föreskrivna omvägen över befälhavaren för besvärs
anförande i krigshovrätten är onödig. Visserligen kan med en sådan ordning
genom befälhavarens försorg förklaring över besvären omedelbart infordras,
men fördelen därav torde i vart fall icke uppväga de olägenheter, som förut
berörts. I de många fall då motparten, som skall erhålla del av besvären, hemförlovats
eller av annan anledning lämnat orten har för övrigt befälhavaren
ej annat att göra än att sända besvärsskriften till krigshovrätten.

Enligt äldre lag hade, såsom förut anförts, överkrigsfiskalen och andra myndigheter
i Stockholm liksom enskilda parter rätt att ingiva sina besvär över
fältkrigsrätts inom riket meddelade utslag direkt till krigshovrätten och inom
längre tid än den nu stadgade. Sannolikt har man vid genomförandet av de
nya reglerna ej beaktat de svårigheter i tillämpningen dessa regler skulle
komma att medföra för berörda myndigheter.

Även för enskild klagande kunna för övrigt svårigheter av angivet slag
uppkomma. Därest en person av fältkrigsrätt dömes exempelvis till ersättningsskyldighet
och omedelbart därefter hemförlovas eller förflyttas till annat
förband, kan han komma att under besvärstiden finna sig betagen möjligheten
att nå vederbörande befälhavare med sin besvärsskrift. För enskild
målsägare kan det möta stora svårigheter att inom den korta besvärstiden
komma i förbindelse med befälhavaren, vars fältpostnummer han icke känner.
Det kan för övrigt synas oförklarligt, varför klagande i fältkrigsrättsmål
skall vara sämre ställd än den som vill klaga över beslut om disciplinstraff,
ålagt av befälhavare. Enligt 209 § strafflagen för krigsmakten äger nämligen
dylik klagande ingiva sina besvär antingen till krigshovrätten eller till vederbörande
befälhavare.

Hos krigshovrätten ligga — enligt vad jag inhämtat — för närvarande oavgjorda
ett antal mål, däri besvär ingivits direkt till krigshovrätten.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag härigenom hemställa,
att Eders Kungl. Majit ville taga under övervägande, huruvida icke snara
åtgärder böra vidtagas för att 65 § lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes må erhålla sådan ändrad lydelse, att det må vara tillåtet för klagande
i mål, vari fältkrigsrätt meddelat utslag, — förutom att avlämna sina
besvär till vederbörande befälhavare — att ingiva dem direkt till krigsöverdomstolen.
»

Över militieombudsmannens framställning avgåvos yttranden av krigshovrätten
och ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben. Krigshovrätten tillstyrkte
bifall till framställningen och nämnde militäre chef förklarade, att
från försvarsstabens sida intet vöre att erinra mot den ifrågasatta lagändringen.

Framställningen föranledde proposition (nr 288) till 1941 års riksdag. 1

183

denna upptogs militieombudsmannens förslag att klagande part skulle erhålla
rätt att ingiva sina besvär direkt till krigsöverdomstolen. Vidare föreslogs—
i anslutning till en av arméförvaltningen gjord hemställan om besvärstidens
förlängning . (jfr sid. 247) — att tiden för ingivande av besvär över
fältkrigsrätts utslag skulle förlängas från tio till femton dagar ävensom att
en ändring, motsvarande den av militieombudsmannen föreslagna, skulle vidtagas
i 67 § rättegångslagen.

Propositionen bifölls av riksdagen (skrivelse nr 316).

1 enlighet härmed utfärdades den 20 juni 1941 (S. F. S. nr 421) lag om
ändrad lydelse av 65 och 67 §§ lagen den 23 oktober 191 h (nr 325) om krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

6. Angående militär personals deltagande i uniform i demonstrationståg

den 1 maj 1941.

Den 21 maj 1941 avlät militieombudsmannen följande framställning härom
till Konungen:

»Genom lag den 26 juni 1936 (nr 329) infördes i strafflagen för krigsmakten
en ny paragraf, betecknad såsom 96 a §. Denna paragraf stadgar
att den som i militär tjänstedräkt deltager i demonstrationståg av vad slag
det vara må skall beläggas med disciplinstraff. Förbudet att deltaga i demonstrationståg,
iklädd tjänstedräkt, gäller således all militär personal samt
alla slags demonstrationståg.

Bestämmelsen ingick såsom ett led i den år 1936 tillkomna lagstiftningen
mot statsfientlig verksamhet. Förslag i ämnet förelädes 1936 års riksdag
genom proposition (nr 234). Till grund för propositionen låg ett år 1935
avgivet betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet
(stat. off. utr. 1935: 8). Den kommitté som avgav betänkandet föreslog
införande av lagstadgande, innehållande förbud för krigsmanskap att
i militär tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg. Kommittén ansåg att sådant
förbud skulle gälla även för officerare och underofficerare; beträffande
dem skulle dock saken lämpligen kunna regleras i de militära reglementena.
En ledamot av kommittén var skiljaktig och föreslog, beträffande
militär personals deltagande i möten och demonstrationståg, införande av
rätt för befälhavare att meddela allmänt förbud mot deltagande i sammankomst,
som anordnades av förening eller sammanslutning, vilken enligt vad
allmänt vore känt bedreve disciplinupplösande eller statsfientlig propaganda.

Redan i de yttranden som avgåvos över kommittéförslaget framfördes tanken,
alt samma lagbestämmelser i detta hänseende borde gälla för samtlig
krigsmakten tillhörig personal. I nyssnämnda proposition anslöt sig chefen
för justitiedepartementet såtillvida lill denna tanke som han förordade att
samma regler borde gälla för alla militärer. Han ansåg emellertid att dessa
regler icke belfövde upptagas i lag. Departementschefen anförde att, vad

184

politiska demonstrationståg anginge, ett uppträdande i uniform lätt gåve intryck
av att deltagarna i sin egenskap av militärer manifesterade sin mening,,
åtminstone om de uniformsklädda deltagarna utgjorde en samlad grupp i demonstrationståget.
Vidare uttalade han, att dylika tendenser att politisera
den officiella uniformen syntes lika olämpliga som ett uppträdande i politiska
partiuniformer, samt att förbudet av praktiska skäl borde, såsom
även kommittén föreslagit, omfatta alla slags demonstrationståg. Slutligen
framhöll departementschefen, att det syntes ligga närmast till hands, eftersom
det ifrågasatta förbudet närmast torde böra betraktas som en ordningsföreskrift
till skydd mot missbruk av uniformen, att även såvitt det gällde
manskapet reglera förbudet i de militära reglementena; härigenom skulle
även vinnas att bestämmelserna bleve enhetliga för all militär personal.

Av sist anförda skäl kom propositionen icke att innehålla något förslag till
bestämmelser i ämnet. Förslag av dylik innebörd framställdes emellertid i
motioner vid riksdagen (nr I: 280 och II: 577). I dessa motioner yrkades, att
riksdagen måtte antaga lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i politiska
demonstrationståg m. m. Förbudet skulle således endast gälla krigsmanskap
samt deltagande i politiskt demonstrationståg i militär tjänstedräkt.

Den ovannämnda paragrafen 96 a utformades av första lagutskottet under
riksdagsbehandlingen av propositionen och de i anledning av densamma
väckta motionerna. Utskottet uttalade bland annat, att utskottet funne det
vara mest förenligt med bestämmelsernas natur, att förbudet beträffande all
militär personal reglerades i lag. Efter att särskilt hava motiverat varför
förbudet borde införas i strafflagen för krigsmakten anförde utskottet, att
stadgandet borde avse alla slags demonstrationståg; att såsom i motioner
yrkats inskränka detsamma till allenast politiska demonstrationståg borde,
såsom kommittén och departementschefen uttalat, av praktiska skäl ej förekomma.

Jag har vid ett tidigare tillfälle ansett mig böra ingripa med anledning av
att militär personal i uniform deltagit i demonstrationståg. Härom innehåller
min ämbetsberättelse till 1938 års riksdag redogörelse (sid. 22 ff.). I detta
ärende var fråga om ansvar för en regementschef för det han beviljat till
regementets musikkår hörande personal tjänstledighet för utförande av musik
vid vissa demonstrationståg som anordnats av bl. a. Sveriges godtemplarungdom,
ungsvenskarna i Boden, Malmbergets kooperativa handelsförening.
Luleå nationella förening och högerorganisationen i Luleå utan att regementschefen
därvid lämnat föreskrifter till förekommande av överträdelse
mot 96 a § strafflagen för krigsmakten. Regementschefen dömdes till ansvar
härför.

Det har kommit till min kännedom att vid 1941 års förstamaj-demonstrationståg
i Stockholm flottans och Svea livgardes musikkårer deltagit i uniform,
den förra på grund av en marindistriktsorder av befälhavande amiralen
i Ostkustens marindistrikt och den senare enligt medgivande av chefen
för IV. arméfördelningen.

185

I infordrat yttrande, dagtecknat den 20 maj 1941, har arméfördelningschefen
yttrat: Ifrågavarande ''förstamajtåg’ omfattade deltagare från skilda
partier. I detsamma deltogo medlemmar av vår samlingsregering. Något
''demonstrerande'' för särintressen avsågs icke. Det hela hade enligt arméfördelningschefens
mening varit att betrakta som ett uttryck för vårt folks
eniga vilja till försvar för vår frihet. Arméfördelningschefen betraktade icke
en sådan manifestation som likställd med i 96 a § strafflagen för krigsmakten
omnämnt demonstrationståg och hade sålunda ansett sig oförhindrad
att medgiva militär musikkår att deltaga. Flottans vederbörande myndigheter
syntes hava haft enahanda uppfattning. Flottans musikkår hade nämligen
även deltagit i tåget, liksom vid motsvarande tillfälle år 1940, varvid
då ingen erinran däremot gjordes.

Den marindistriktsorder, enligt vilken flottans musikkår deltog i demonstrationståget,
har på begäran tillställts mig av befälhavande amiralen
i Ostkustens marindistrikt. Ordern, som är given den 28 april 1941, har i
nu ifrågavarande delar följande lydelse: ''Flottans musikkår deltager i medborgartåget
den 1 maj i Stockholm. Militär personal i uniform må icke deltaga
i demonstrationståg av vad slag det vara må. Till sådant tåg räknas,
enligt vad därom blivit bestämt, jämväl ovannämnda medborgartåg.’

Såsom befälhavande amiralen anfört är det ifrågavarande medborgartåget
att anse såsom sådant demonstrationståg, i vilket militär personal i tjänstedräkt
icke äger att deltaga. Någon tvekan härom torde icke kunna råda.
Arméfördelningschefens uppfattning att medborgartåget förlorat sin karaktär
av demonstrationståg därför att medlemmar från skilda politiska partier
deltagit i detsamma kan icke godkännas. Att vid bedömandet av hithörande
spörsmål göra skillnad på musikpersonal och andra krigsmän torde icke
vinna stöd av lagrummets innehåll. Det måste således fastslås att tillståndet
för ifrågavarande musikkårer att i uniform deltaga i 1941 års förstamajdemonstrationståg
i Stockholm står i strid med förbudet i 96 a § strafflagen
för krigsmakten.

Då demonstrationståget i fråga, allmänt benämnt ''medborgartåg'', emellertid
onekligen hade en annan karaktär än sådana tåg vilka man i allmänhet
betecknar såsom demonstrationståg synes man mig skäligen kunna förutsätta
att arméfördelningschefen och befälhavande amiralen felat endast av
ovarsamhet, utan vrång avsikt. Jag begagnar mig därför av den i 4 §
instruktionen för riksdagens militieombudsman givna befogenheten att såvitt
rör arméfördelningschefen och befälhavande amiralen låta bero vid vad i
saken förekommit.

Den vid tillkomsten av lagrummet intagna ståndpunkten att praktiska
skäl talade för alt låta förbudet bliva tillämpligt på alla slags demonstrationståg
av vad beskaffenhet det vara må synes i och för sig vara riktig.

Fråga är emellertid om icke vissa undantag från förbudet äro av behovet
påkallade. Då stadgandet erhöll sin slutliga utformning synes behovet
av undantag icke hava blivit särskilt diskuterat. När man nu valt den vägen,
att låta stadgandet inflyta i strafflagen för krigsmakten, torde därmed

186

möjligheten att medgiva undantag i militära reglementen och order hava
omöjliggjorts. För sådant ändamål erfordras ovillkorligen ändring i den av
Konung och riksdag antagna lagen.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag därför velat för Eders Kungl. Maj:t anmäla ärendet för
den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

7. Angående det s. k. redogörareansvaret.

Den 4 november 1941 avlät militieombudsmannen en så lydande skrivelse
till Konungen:

»I en den 21 februari 1940 till militieombudsmannen inkommen skrift har
försvarsområdesintendenten Wilh. P:son Pensel'' hemställt, att militieombudsmannen
måtte till behandling upptaga spörsmålet huruvida värnpliktig, som
beordrats tjänstgöra i krigskassabefattning, kunde åläggas ersättningsskyldighet
till kronan för felaktigheter som han under sin tjänst begått på grund
av bristande kännedom örn gällande föreskrifter. På militieombudsmannens
begäran ha arméförvaltningens civila departement, marinförvaltningen och
flygförvaltningen avgivit yttranden i anledning av skriften, varvid flygförvaltningen
överlämnat ett av dess kameralexpedition avgivet yttrande. Sedan
jämväl generalintendenten avgivit utlåtande i ärendet har Pensel- inkommit
med påminnelser. Slutligen ha statskontoret och riksräkenskapsverket
avgivit utlåtanden rörande det nyssnämnda spörsmålet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas.

I sin första skrift till militieombudsmannen har Pensel'' anfört bland annai:

Man syntes icke rimligen äga förutsätta, att värnpliktig, som under en lång
följd av år icke tjänstgjort vid krigsmakten men för förstärkt försvarsberedskap
beordrats till tjänstgöring vid krigskassa, i allmänhet skulle äga sådana
utomordentliga kvalifikationer, att han från början icke blott ägde kännedom
om gällande författningar och instruktioner utan dessutom förstode
att rätt tolka och tillämpa dem. Svårighet för den värnpliktige att under
tjänstgöringen utbilda sig själv torde också lia förefunnits i fall, då vederbörliga
författningar ej varit för honom tillgängliga å den expedition där han
placerats. Att döma av anmärkningsakter som utgått från arméförvaltningen
syntes emellertid förutsättas, att värnpliktig, som beordrats tjänstgöra i
krigskassabefattning, kunde åläggas ersättningsskyldighet till kronan för felaktigheter,
som han under sin tjänst begått på grund av bristande kännedom
om gällande föreskrifter. Därest denna princip vore riktig skulle värnpliktig
personal av ifrågavarande kategori vara hårdare betungad än flertalet
andra medborgare. Den till den värnpliktige utgående lönen stöde icke i någon
som helst rimlig proportion till det ekonomiska ansvar befattningen medförde.

Arméförvaltningens civila departement har i sitt yttrande huvudsakligen
behandlat krigskassörens ställning.

187

Marinförvaltningen har anfört:

Den av Penser framställda frågan och vad i övrigt i ämnet anförts torde
väl närmast avse spörsmålet, huruvida det s. k. redogörareansvaret skulle i
hela sin utsträckning utan några som helst modifikationer även åvila värnpliktig
redogörarepersonal. Nu gällande rätt torde icke tillstädja någon lättnad
i ansvaret för den kategori redogörare, varom nu vore fråga. Det kunde
dock icke anses vara med rättsmedvetandet överensstämmande att låta redogörareansvar
i sin fulla utsträckning utkrävas av denna personal. För att
en ändring härutinnan skulle kunna ske syntes det vara nödvändigt att saken
reglerades genom särskild föreskrift. Närmast till hands torde ligga att
reglera frågan så, att ansvarigheten utmättes efter förhållandena i varje särskilt
fall. Därest en regel av i huvudsak sådant innehåll komme till stånd,
borde den få tillämpas icke blott av de i anmärkningsmål dömande myndigheterna
utan även av vederbörande revision.

Yttrandet från flygförvaltningens kameralexpedition innehåller bland
annat:

Beträffande frågan örn värnpliktig intendents ansvarighet för av honom
meddelat beslut i krigskassaärenden finge kameralexpeditionen hänvisa lill
föreskriften i § 11 allmänt krigsförvaltningsreglemente enligt vilket den som
fattat beslut i krigsförvaltningsärende, vartill enligt § 2 även hänfördes krigskassaärende,
vöre för beslutet ensam ansvarig. En värnpliktig biträdande intendent
vore följaktligen för av honom fattade uibetalningsbeslut underkastad
samma redogörareansvar, som åvilade en intendent i officersställning
(kapten) vid flygvapnets fredsförbund. Det stora ekonomiska ansvar som sålunda
komme att läggas på dessa värnpliktiga intendenter motiverade att dessa,
i likhet med vad som skett vid armén, erhölle den tjänsteställning som
beträffande dem förutsatts i flygvapnets konstitueringsbestämmelser (fänriks
tjänsteställning). Då de till intendenturtjänst uttagna värnpliktiga i motsats
till fast anställd intendenturpersonal saknade praktisk erfarenhet i militär
kassatjänst, borde befattningarna såsom biträdande intendenter i största möjliga
utsträckning bliva tillsatta med i reserven anställd personal.

Flygförvaltningen har yttrat:

Den omständigheten att flygvapnet vore under uppsättning inverkade i fråga
om personaltillgången på sådant sätt, att värnpliktiga särskilt utbildade intendenter
i relativt stor utsträckning måst tagas i anspråk för beklädande av
befattningar såsom chef för krigskassaavdelning. Härför erfordrades att de
konstituerades till officers tjänstegrad. En sålunda konstituerad intendent
hade det åliggande och den befogenhet i fråga om avlöningsutbetalningar
sorn tillkomme krigskassamyndighet. Vad beträffade krigskassör måste vid
flygvapnet sådan befattning i regel besättas med värnpliktig som fått därlbr
lämpad utbildning. Krigskassörens ansvar hade avseende å anförtrodda
medel och räkenskapsföringen. Såsom kameralexpeditionen påpekat vore enligt
krigsförvaltningsreglemcntet den som fattat beslut i krigskassaärende för
beslutet ensam ansvarig. Vad beträffade tillämpning av de utbetalningsdirek!
i v som avlöningsreglementena innehölle utkrävdes ansvaret vid vårdslöshet,
försummelse, oförstånd eller oskicklighet enligt 130 § strafflagen för krigsmakten,
vilket lagrum gällde även värnpliktig intendent, och beträffande
skadestånd enligt allmän lag. Därutöver ifrågakomme tillämpning av det så
kallade redogörareansvaret. Det saknades även i sistnämnda hänseende författningsenligt
stöd för att skilja mellan värnpliktig och fast anställd inten -

188

denturofficer. Redogörareansvaret härflötc av en sedvanerätt, som vore förankrad
i långvarig, obruten domstolspraxis i anmärkningsmål. Det kunde
anses innebära att redogöraren vore ålagd garanti för att hans utbetalningar
vore författningsenligt riktiga. Att märka vore emellertid att detta institut
numera knappast vore buret av allmänna rättsmedvetandet. Med hänsyn till
reglementsväsendets omfattning och de värnpliktiga intendenternas bristande
rutin vore det för rättskänslan synnerligen stötande att ålägga sådan intendent
det garantiansvar för vidtagna åtgärders riktighet som ålåge redogörare
i allmänhet. En lindring i ansvarsskyldigheten torde emellertid med hänsyn
till de i praxis följda grunderna icke kunna åvägabringas med mindre än att
uttryckligt stadgande därom gåves. Även örn det i förevarande sammanhang
torde böra lämnas å sido, huruvida grundvalarna för redogörareansvaret i
allmänhet borde rubbas, torde det förtjäna övervägas örn icke en sådan lindring
borde komma till stånd även för annan personal än den, varom närmast
vore fråga, nämligen för krigsförvaltnings- och krigskassamyndigheter
i allmänhet. Det finge nämligen anses Hega i sakens natur alt dessa
myndigheter i allmänhet utövade sin verksamhet under förhållanden, som
komrne ett obetingat utkrävande av redogörareansvaret att synas synnerligen
obilligt. Ett stadgande i ämnet skulle således med fördel kunna anknytas till
11 § i allmänt krigsförvaltningsreglemente. Vad beträffade innehållet i ett
stadgande i ovan angivet syfte vore det emellertid säkert att gå för långt, örn
ansvaret begränsades till kriminellt skadeståndsansvar. Det riktiga syntes
vara alt tillämpa obligationsrättsliga grunder såsom exempelvis vid sysslomannaskap.
Utginge man därifrån syntes åt stadgandet kunna givas ungefärligen
sådan avfattning, att den som fattat beslut i krigsförvaltningsärende
icke ådroge sig ersättningsskyldighet, därest han handlat med all den omsorg
och aktsamhet som under omständigheterna skäligen kunnat fordras.
Flygförvaltningen finge med åberopande härav uttala önskvärdheten av att
en föreskrift utverkades av den nu angivna innebörden.

Det av generalintendenten avgivna utlåtandet innehåller:

På intendenter vid staber och förband ställdes stora krav. De måste äga
förmåga att på ett praktiskt och ekonomiskt sätt kunna, allt efter lägets växlingar,
ombesörja den för truppens krigsduglighet och välbefinnande så viktiga
intendenturtjänsten. Men därjämte krävdes av dem en icke obetydlig
förmåga att tolka och tillämpa gällande författningar och instruktioner,
bland annat beträffande avlöning och kassatjänst. Man mäste giva Penselrätt
däruti, att den avlöning en värnpliktig intendent hade att uppbära illa
stämde överens med det ansvar som pålades honom. I många fall hade del
mött svårigheter att erhålla lämpliga personer för dylika befattningar. Från
och med den 1 april 1940 verkställdes emellertid placeringen av bland annat
intendenter vid landstormen centralt av generalintendenten. På grund härav
hade det nu varit möjligt att med utnyttjande av befintliga personalöverskott
inom vissa områden i flertalet av dessa befattningar placera i fredstid konstituerade
landstormsofficerare. Den utbildning dessa officerare meddelats liksom
ock den avlöning de hade att uppbära motiverade icke någon olikhet
beträffande befogenhet och ansvar jämfört med annan fast anställd intendenturpersonal.
Generalintendenten ansåge det emellertid uteslutet alt någon
åtskillnad beträffande ansvarsskyldigheten gjordes mellan de olika grupperna
av intendenturpersonal. Det kunde i detta sammanhang framhållas,
att de vid fältförbanden ur linjen placerade intendenturofficerarna till stor
del utgjordes av unga reservofficerare, under det att landstormsintendenterna
nått mogen ålder och oftast ansvarsfulla poster inom civil verksamhet.

189

I sin påminnelseskrift har Penser anfört bland annat:

Vad spörsmålet om värnpliktig personals ansvar i krigskassaärenden beträffade
hade detsamma otvivelaktigt för närvarande berövats en del av sin
aktualitet, sedan placeringen av intendenter vid landstormen numera skedde
centralt av generalintendenten och förhållandevis kompetent personal tagits
i anspråk. Men dels torde en del frågor om den tidigare fungerande personalens
ersättningsskyldighet ännu vara oavgjorda och dels torde ersättningsspörsmålet
åter bliva aktuellt i den mån värnpliktig personal vid ett för landel
mera skärpt läge ånyo måste tagas i anspråk för befattningar varom här
vore fråga. I detta sammanhang ville Penser framhålla några synpunkter i
anledning av de yttranden som avgivits av myndigheterna. Med sin skrivelse
hade Penser närmast avsett redogörareansvaret till den del detta kunde formuleras
så att det innebure, alt redogöraren -— i ifrågavarande fall den
värnpliktige intendenten i hans egenskap av chef för krigskassaavdelning —
vöre ålagd garanti för att hans utbetalningar vore riktiga. Härvid vore att
märka att intendenten, som jämlikt 10 § 1 mom. allmänt krigsförvaltningsreglemente
meddelade beslut beträffande krigskassaärenden, regelmässigt jämlikt
3 § 3 mom. samma reglemente torde av vederbörande chef i dennes
egenskap av krigsförvaltningsmyndighet bemyndigas att meddela beslut jämväl
i egentliga krigsförvaltningsärenden i vad de avsåge dispositioner av
medel. En annan ordning torde knappast stå till buds; vederbörande chefs
möjlighet att ägna sig åt andra och viktigare uppgifter skulle annars bliva
hårt beskuren. Den värnpliktige intendenten hade sålunda att meddela beslut
av vilka en del rörde annat än avlöningsfrågor, och hans kunskap om gällande
författningar borde sålunda vara betydande om han skulle undgå att
fela. Redan den under fredstid fungerande intendentens syssla torde vara allt
annat än avundsvärd med hänsyn till redogörareansvaret, vilket givetvis
växte i proportion till den ökade mängd författningar som tillkommo med
hänsyn till tidsläget. I varje fall kunde det rådande systemet icke stimulera
intendenten att i tveksamma fall fatta snabba beslut, ehuru detta kunde vara
önskvärt. Ilan måste betänka sig både en och två gånger och kanske ibland,
då någon aktuell bestämmelse vore svår att tolka, sianna vid ett avslagsbeslut
för att få prejudikat, ehuru ett sådant beslut b jode honom emot. Institutet
redogörareansvar torde också, som flygförvaltningen förmenade, knappast
vara buret av allmänna rättsmedvetandet. Men vad anginge den anställde
intendenten funnes åtminstone ett, enligt Pensers förmenande visserligen
svagt, teoretiskt försvar för det honom åvilande ansvaret: han hade
åsyftat att erhålla sin syssla och därmed förklarat sig införstådd med de
med sysslan förenade förmånerna och skyldigheterna. När det gällde värnpliktig
personal läge frågan annorlunda till. Penser ville livligt understryka
marinförvaltningens uttalande, att det icke kunde anses vara med rättsmedvetandet
överensstämmande, att låta redogörareansvaret i sin fulla utsträckning
utkrävas av värnpliktig personal. Marinförvaltningens lösning, att ansvarigheten
borde utmätas efter förhållandena i varje särskilt fall, vore
värd allt beaktande liksom flygförvaltningens uttalande örn önskvärdheten
av en föreskrift av sådan innebörd, att den sorn fattat beslut i krigsförvaltningsärende
icke ådroge sig ersättningsskyldighet, därest han handlat med
all den omsorg och aktsamhet som under omständigheterna kunnat fordras.
A andra sidan vore generalintendentens betänklighet mot åtskillnad beträffande
ansvarsskyldighelen mellan de olika kategorierna av intendenturpersonal
fullt förståelig. Fråga vore örn icke institutet redogörareansvar borde
i hela sin vidd bliva föremål för en omprövning för vinnande av en ordning
som åtminstone under krig vore mera lämpad för det praktiska livets krav

190

än den nuvarande. Enligt Pensers förmenande borde i detta sammanhang
starkt betonas, att redogörareansvaret för militär myndighets vidkommande
icke blott direkt ofta innebure en orättvisa för intendenten utan också, vilket
vore viktigare att beakta, indirekt medförde svårare konsekvenser. Vetskapen
om formalismen vid redogörareansvarets utkrävande måste vara ett moment,
ägnat att verka hämmande på intendentens initiativ, och en allmän tendens
att söka undvika att taga ansvar gjorde sig gällande både hos honom och.
överordnade myndigheter. Under krigsförhållanden måste en sådan tendens
vara farlig.

Statskontoret, som förutsatt att det till ämbetsverket hänskjuta spörsmålet
endast avsåge den ersättningsskyldighet som i samband med den kamerala
revisionen kunde åläggas en redogörare, har i sitt utlåtande anfört:

Statskontoret delade i stort sett den uppfattning, varåt marinförvaltningen
givit uttryck i sitt yttrande. Det måste emellertid framhållas, att utkrävande
av gällande, huvudsakligen på sedvanerättslig väg utformade redogörareansvar
kunde leda till obilliga resultat icke endast då värnpliktiga tjänstgjorde
såsom intendenter och dylikt utan i alla de fall då tvingande omständigheter
medförde att personal utan erforderlig utbildning och erfarenhet placerades
på redogörarebefattning. Även under normala förhållanden torde emellertid
redogörareansvaret ofta drabba vederbörande alltför hårt, vilket framginge
därav att Kungl. Majit i stor utsträckning av nåd medgivit befrielse från i anmärkningsmål
ålagd ersättningsskyldighet. Statskontoret funne fördenskull
påkallat att, i anslutning till vad marinförvaltningen föreslagit, ett allmänt
övervägande komme till stånd i syfte att bereda såväl reviderande som i anmärkningsmål
dömande myndigheter möjlighet att taga hänsyn till i de särskilda
fallen föreliggande omständigheter.

Riksräkenskapsverket har i sitt utlåtande till en början erinrat örn ett av
ämbetsverket den 13 april 1939 till statsrådet och chefen för finansdepartementet
avgivet utlåtande i anledning av en inom riksdagens första kammare
av professorn N. Herlitz framställd interpellation, i vilket utlåtande riksräkenskapsverket
närmare utvecklat sina synpunkter på frågan örn redogörareansvarets
rättsliga innehåll och i vilka hänseenden åtgärder skulle kunna vidtagas
i syfte att till redogörarens förmån modifiera detta ansvar. I anslutning
därtill har riksräkenskapsverket vidare anfört:

Ämbetsverket ansåge sig av principiella skäl förhindrat att nu förorda en
inskränkning eller ett upphävande av redogörareansvaret vare sig enbart för
de värnpliktiga redogörare som Penser närmast åsyftade eller för krigsförvaltnings-
och krigskassamyndigheter i allmänhet såsom flygförvaltningen delvis
ifrågasatt. I fråga örn redogörareansvaret borde sålunda för befattningshavare
vid krigsförvaltnings- och krigskassamyndigheter enahanda regler
gälla som för andra statens befattningshavare, vilka anförtrotts uppdrag eller
befattning varmed dylikt ansvar följer. Därest ersättningsskyldighet på
grund av ett med befattning som intendent eller krigskassör förenat redogörareansvar
av vederbörande revisionsmyndighet ansåges böra utkrävas,
torde värnpliktig innehavare av dylik befattning icke i vidare mån än annan
hos statlig myndighet anställd befattningshavare kunna få åberopa bristande
kännedom örn gällande föreskrifter som stöd för befrielse från återbetalningsskyldighet.
Örn riksräkenskapsverket sålunda ansåge sig icke kunna förorda
införandet av särskilda undantagsbestämmelser för de militära förvaltningsoch
kassamyndigheterna i fråga örn det ansvar, vilket skulle åvila dem för

191

vidtagna ekonomiska dispositioner av olika slag, ville riksräkenskapsverket
likväl icke förneka, att förvaltningsarbetet för dessa myndigheter under den
gångna tiden av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering
varit synnerligen krävande och måst utföras under utomordentligt påfrestande
förhållanden, vartill otvivelaktigt särskild hänsyn borde tagas vid
utdömande i anmärkningsväg av ersättningsskyldighet. Bortsett från den hänsyn
lill förhållandena i det särskilda fallet, som torde böra tagas vid fastställandet
av ersättningsskyldighet under nu rådande förhållanden av befattningshavare
hos militära myndigheter, ansåge riksräkenskapsverket att lättnader
i redogörareansvaret, särskilt vad anginge de värnpliktiga redogörarna,
borde kunna åstadkommas främst genom vissa organisatoriska åtgärder. Det
måste givetvis framstå som ett önskemål att, såvitt möjligt vore, endast fullt
kvalificerade krafter utnyttjades i befattningar som intendenter och krigskassörer.
Då det torde vara omöjligt att under krigsförhållanden erhålla tillräcklig
personal med dylika kvalifikationer, ansåge riksräkenskapsverket att
nian i första hand borde söka centralisera alla större utbetalningsärenden till
militära förvaltningsenheter, som organiserats redan i fredstid och där med
förvaltningsgöromålen erfarna och kvalificerade arbetskrafter funnes att tillgå.
En allmän översyn av utbetalningsväsendets handhavande och organisation
vid de olika försvarsgrenarna skulle enligt riksräkenskapsverkets uppfattning
sannolikt visa, att vad utbetalningsärenden anginge dessa i långt
större utsträckning än hittills varit fallet borde kunna omhänderhavas av de
ursprungliga fredsorganisationerna. Riksräkenskapsverket åsyftade härmed
främst, att de i fredstid organiserade kassaförvaltningarna och jämväl de centrala
förvaltningsmyndigheterna borde kunna i långt större utsträckning än
hittills varit fallet ombesörja utbetalningar jämväl för de s. k. fältförbandens
räkning. Under åberopande av vad ovan anförts funne riksräkenskapsverket
de anförda klagomålen ej böra föranleda annan åtgärd än att närmare utredning
verkställdes om och i vad mån genom omläggning i organisatoriskt hänseende
av utbetalningsväsendet vid de olika försvarsgrenarna en sådan koncentration
av detsamma skulle kunna vinnas, att okvalificerad personal för
framtiden ej behövde tagas i anspråk för förvaltnings- och kassagöromål i
den utsträckning hittills ägt ruin.

Spörsmålet örn rättslig reglering av redogörareansvaret har förut upptagits
lill behandling. Sålunda framlade militieombudsmannen i skrivelse den 12
november 1931 detta spörsmål för statsrådet och chefen för finansdepartementet
(ämbetsberättelsen 1932 s. 244). Militieombudsmannen anförde att frågan
vore värd att bliva föremål för en noggrann utredning och hemställde örn
överlämnande av viss av militieombudsmannen införskaffad utredning till
statens organisationsnämnd för dess behandling. Spörsmålet kom emellertid
icke att upptagas av organisationsnämnden.

I en vid 1939 års lagtima riksdag i första kammaren till statsrådet och chefen
för finansdepartementet av professorn N. Herlitz framställd, förut berörd
interpellation (första kammarens proh nr 1 b s. 23) frågade denne örn departementschefen
uppmärksammat att statens redogörare och andra tjänstemän i
anmärkningsväg drabbades av ett mången gång alltför hårt ansvar och örn
departementschefen vore villig att vidtaga åtgärder för åstadkommande av
en rättslig reglering av detta ansvar, vilken bättre än nu gällande ordning
överensstämde med rättvisans krav. I sitt svar på interpellationen (första
kammarens prat. nr 36 s. 1) uttalade departementschefen, vilken såsom förut

192

angivits inhämtat yttrande av riksräkenskapsverket, att frågan om redogörareansvarets
omfattning och utformning syntes förtjänt av fortsatt allvarligt
övervägande men att med hänsyn tili de vanskligheter varmed en omläggning
av grunderna för nu gällande system vore förbunden resultatet av
smärre reformer i av riksräkenskapsverket angivna hänseenden borde avvaktas
innan frågan örn en mera genomgripande rättslig omreglering av redogörareansvaret
upptoges till avgörande.

Då den av Penser väckta frågan särskilt hänför sig till krigsförvaltningen
äro de grundläggande föreskrifterna rörande denna förvaltning av intresse i
ärendet. Det allmänna krigsförvaltningsreglementet av den 31 augusti 1939
innehåller följande bestämmelser. Med krigsförvaltning förstås handläggning
av ärenden av teknisk och ekonomisk natur, sammanhängande med
underhållstjänsten eller eljest berörande de mobiliserade delarna av krigsmakten
(krigsförvaltningsärenden). Vad i reglementet stadgas gäller dock,
därest Kungl. Majit därom särskilt förordnar, även för de vid förstärkt försvarsberedskap
organiserade förband. Krigsförvaltningen skall så ledas och
handhavas, att den tjänar till ett underlättande av krigföringen. Den bör
utmärkas av förutseende, plaijmässighet och god hushållning. Av alla dem
det vederbör skall effektiv kontroll härutinnan utövas inom krigsförvaltningens
särskilda grenar (§ 1 mom. 1 och 2). Krigsförvaltningsärendena utgöras
av: a) egentliga krigsförvaltningsärenden, varmed förstås tekniska och ekonomiska
ärenden angående åtgärder för tillgodoseende av krigsmaktens behov
av för tjänsten i krig erforderlig materiel och andra förnödenheter, förläggning,
transporter, sjuk- och veterinärvård m. m. ävensom angående byggnader
och anläggningar, samt b) krigskassaärenden, varmed förstås ärenden
angående avlöning och övriga kontanta förmåner samt kassa-, räkenskapsoch
medelsredovisningsväsendet i krig (§ 2). Krigsförvaltningsmyndigheter
äro vissa i reglementet särskilt angivna befälhavare. Då ärendenas ändamålsenliga
handläggning det kräver, må krigsförvaltningsmyndighet bemyndiga
viss underställd personal att i erforderlig utsträckning besluta och handla
med samma befogenhet som eljest tillkommer myndigheten själv (§ 3
mom. 3). Krigskassamyndigheter äro bland andra regementsintendenter och
andra befattningshavare, som äro chefer för krigskassaavdelningar (§ 3
mom. 4). Beslut innefattande disposition av medel meddelas av följande
myndigheter, nämligen beträffande egentligt krigsförvaltningsärende av vederbörande
krigsförvaltningsmyndighet eller av den, som jämlikt § 3 mom. 3
i nämnda myndighets ställe fattar beslut; samt beträffande krigskassaärende
av vederbörande krigskassamyndighet (§ 10 mom. 1). Den som fattat beslut
i krigsförvaltningsärende är för beslutet ensam ansvarig. Angående ansvarighet
för central myndighets beslut gäller dock vad därom är särskilt stadgat
(§11). — I krigskassareglementet av den 19 maj 1939 stadgas bland annat
följande. Krigskassaavdelning anordnas vid stab, regemente och annat lägre
förband, där enligt krigsorganisationen såväl intendenturofficer som krigskassör
ingå. Krigskassaavdelningen utgöres av vederbörande intendent eller
annan särskilt angiven intendenturofficer såsom chef jämte en krigskassör,

193

biträdd av den personal som i övrigt härför avses (5 § 1 inom.). Chef för
krigskassaavdelning är ansvarig för att ärendena inom avdelningen handhavas
enligt gällande föreskrifter och äger att i detta hänseende meddela de
närmare bestämmelser som finnas erforderliga (10 § 1 morn.). Till grund för
varje utbetalning eller omföringsåtgärd skall ligga ett anordningsbeslut, underskrivet
av någon av dem som jämlikt allmänt krigsförvaltningsreglemente
äro därtill behöriga. Krigskassör är pliktig att vägra utbetalning som icke
grundar sig på behörigt anordningsbeslut (15 § 1 och 3 morn.).

Sedan gammalt har ett särskilt ansvar, det så kallade redogörareansvaret,
ansetts åvila sådana statstjänstemän vilka ha hand om kronans uppbörd och
förvaltningen av dess medel. Den reella innebörden av redogörareansvaret
synes, såvitt angår utbetalningarna, kunna uttryckas så, att redogöraren i förhållande
till kronan bär ansvar för att utbetalningarna äro riktiga. Sin utformning
har redogörareansvaret erhållit genom praxis hos de myndigheter
som döma i anmärkningsmål. Någon verklig klarhet rörande den rättsliga
grunden till redogörarnas ansvar har icke vunnits vare sig genom denna
praxis eller på annat sätt. Ersättningsskyldighet på grund av oriktig utbetalning
är icke beroende av huruvida tjänstefel kan läggas redogöraren till
last. Den felaktiga utbetalningen kan exempelvis ha stått i överensstämmelse
med stadgad, av de reviderande myndigheterna tidigare godkänd tolkning
av författningarna, eller ha föranletts därav att annan tjänsteman lämnat
oriktiga uppgifter rörande sådana förhållanden, att redogöraren icke ens
haft anledning till misstanke beträffande uppgifternas tillförlitlighet. Redogörareansvaret
kan sålunda icke uppfattas som en på tjänstefel grundad skadeståndsskyldighet.
I fall då intet tjänstefel föreligger torde man ej heller
genom att tillämpa reglerna om sysslomans skyldighet att svara för skada
som han genom försummelse vållar sin huvudman erhålla någon bärande
grund för redogörareansvaret. 1 praktiken torde det nämligen vara svårt att
finna försummelser av den natur, att de för en syssloman skulle medföra ersättningsplikt
i förhållande till huvudmannen men för en statstjänsteman icke
innebära tjänstefel. Det har gjorts gällande, att grunden till redogörarnas ersättningsskyldighet
vore att söka i själva tjänsteförhållandet mellan staten
och redogöraren; den som åtoge sig en redogörares befattning måste vara beredd
att bära de risker som vore förenade med densamma. Denna tankegång
synes ha kommit till uttryck i ett utlåtande som arméförvaltningens
civila departement den 28 maj 1930 i förut berörda ärende avgivit till militieombudsmannen.
Samma tanke torde även kunna uttryckas så, att redogöraren
åtagit sig garanti för att hans utbetalningar äro riktiga. Vid första
påseendet kan det förefalla som örn denna garantisynpunkt skulle äga sitt
berättigande. Emellertid torde det ligga i begreppet garanti att ansvaret skal!
kunna föras tillbaka på ett åtagande från den ansvariges egen sida. Eftersom,
på sätt i ärendet framhållits, redogörareansvar utkräves jämväl av personal
som utan egen ansökning förordnats å redogörarebefattning och för
vars del det sålunda ej kan bli fråga örn något åtagande utan endast örn ett
åläggande från kronans sida, synes icke heller garantisynpunkten leda fram
1.''!—M8701. Militieombudsmannens ömhet åborätt else.

194

till en tillfredsställande förklaring av det speciella redogörareansvaret. Någon
annan grund för detta ansvar än ett ensidigt åläggande från statsmakternas
sida torde icke stå att finna.

I förut nämnda skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet
gav militieombudsmannen uttryck åt den uppfattningen, att ansvarsskyldigheten
för statens redogörare sträckte sig längre än som vore förenligt med
billighet och rättvisa. Den nu verkställda utredningen synes bekräfta riktigheten
av detta omdöme. Utan närmare ingående på spörsmålet i hela dess
vidd skall här till behandling upptagas vissa frågor som äro av särskilt intresse
för krigsförvaltnings- och krigskassamyndigheternas redogörareansvar.

Med anledning av riksräkenskapsverkets uttalanden angående möjligheterna
att genom organisatoriska förändringar åstadkomma lättnader i redogörareansvaret
för vissa militära befattningshavare må till en början följande
erinringar göras. Man torde ha att räkna med att en mobilisering regelmässigt
måste medföra en betydande ansvällning av de militära förvaltningsärendena
och därmed även av förvaltningsapparaten. Även om de nämnda ärendena
i största utsträckning skulle anförtros åt de i fredstid organiserade kassaförvaltningarna
eller åt de centrala förvaltningsmyndigheterna, måste därför
ny och otränad arbetskraft tagas i anspråk. Mobiliseringen torde också
själv sätta en viss gräns för den omfattning i vilken de nyssnämnda myndigheterna
kunna anlitas; fältförbanden få givetvis icke vara alltför beroende
av däri icke ingående myndigheter. Man äger icke heller förutsätta att fredstidsorganisationen
under krig skall arbeta helt ostört. Det läge under vilket
krigsförvaltningsapparaten är avsedd att fungera får med andra ord sagt icke
identifieras med de nu rådande förhållandena. Med beaktande härav torde
man böra utgå från att vid mobilisering värnpliktig personal måste tagas i
anspråk för befattningar inom krigsförvaltningen med vilka redogörareansvar
är förenat. I fråga om försvarsområdesintendenterna och andra intendenter
bör det särskilt framhållas, att vederbörande befälhavare med hänsyn till
sin stora arbetsbörda ofta torde vara nödsakad att jämlikt § 3 mom. 3 i det
allmänna krigsförvaltningsreglementet förordna intendenten att besluta oeh
handla i sitt ställe. Att intendenten kommer att fungera som krigsförvaltningsmyndigliet
kan därför bli ett vanligt förhållande.

Vad värnpliktig personal beträffar torde redogörareansvaret framstå såsom
särskilt obilligt. Denna personal tages i anspråk med stöd av värnpliktslagen
och någon annan grund för redogörareansvaret än värnpliktslagens bestämmelser
torde därför icke finnas. Det måste emellertid betecknas såsom
oegentligt att plikten att värna landet skall kunna i sig innefatta en plikt att
bära ett av tjänstefel oberoende ekonomiskt ansvar för oriktig användning
av statsmedel. Ehuru desamma kanske icke äro av principiell betydelse böra
ytterligare två omständigheter i detta sammanhang understrykas. Den ena
är att den värnpliktiga intendenturpersonalens utbildning eller rutin icke tillnärmelsevis
motsvarar de ordinarie befattningshavarnas. Den andra är att
statsmakterna icke tillerkänt dessa värnpliktiga vederlag i lön för det dem
ålagda redogörareansvaret.

195

Beträffande alla krigsförvaltningsmyndigheter bör en särskild sida av redogörareansvaret
närmare uppmärksammas, nämligen dess verkningar å
befattningshavarnas handlande. Den noggrannhet och försiktighet i ekonomiska
ting, som redogörareansvaret är ägnat att framtvinga, är i krig lika
väl som i fredstid av värde för statsverket. Under fältförhållanden torde
dock tillgodoseendet av truppens behov och underlättandet av krigföringen
i många lägen spela en så dominerande roll att ett alltför ängsligt bevakande
av de ekonomiska intressena kan åstadkomma mera skada än nytta.
Systemet sådant det i fredstid utformats synes nämligen lätt kunna leda till
en brist på initiativ och en obenägenhet att taga ansvar, vilka kunna vara
farliga även när det gäller förvaltande myndigheter. Redogörareansvaret
rymmer en byråkratisk formalism som passar illa under krigsförhållanden.

Det är givetvis mycket vanskligt att med ledning av den verkställda utredningen
angiva riktlinjer för en önskvärd reform. Tydligt är dock att frågan
om redogörareansvarets upphävande är så komplicerad och omfattande
att det icke är möjligt att utan ytterligare undersökningar taga ställning
till densamma. Kraven, att omfattningen och utformningen av redogörareansvaret
skola ägnas uppmärksamhet samt att vissa militära befattningshavare
skola skyddas mot uppenbart obilliga konsekvenser av det rådande
systemet, framstå emellertid såsom fullt berättigade. Att härvidlag lita enbart
till den hittills brukade metoden, att Konungen på ansökan ’av nåd’
eftergiver ersättningsskyldighet, är föga tilltalande. Nåd förutsätter ju skuld
och därför är det för en samvetsgrann redogörare förödmjukande att behöva
gå nådevägen för att undgå de uppenbara orättvisor som kunna följa
av det honom ålagda ansvaret.

Det ligger nära till hands alt göra en jämförelse med de regler som på det
militära området gälla för skadestånd på grund av begångna förseelser.
Genom uttryckliga lagbestämmelser (33 § 4 mom. strafflagen för krigsmakten;
lag den 7 mars 1929) äro vissa krigsmän i angivna fall skyddade
mot skadeståndskrav, ehuru de gjort sig skyldiga till försummelser vilka
bedömas såsom tjänstefel. Grunderna för denna undantagslagstiftning äro,
att man önskat förebygga att en påföljd skulle inträda som stöde i uppenbart
missförhållande till förseelsen samt att militära befälhavares handlingskraft
skulle förlamas av tanken på ekonomiskt ansvar. Såsom förut antytts
torde motsvarande synpunkter, om de också ej ha samma betydelse,
kulina läggas på felaktiga åtgärder från krigsförvaltningsmyndigheters sida
vare sig felet är att beteckna som förseelse eller icke.

Enligt instruktionerna flir statens affärsdrivande verk är redogörarnas ansvar
i viss mån uppmjukat. Sålunda föreskrives det i instruktionen för vattenfallsstyrelsen
(54 § 1 morn.), ali åtgärd mot vilken anmärkning framställts
skall bedömas nied hänsyn i främsta rummet till dess lämplighet,
och den granskande myndigheten ina, även i fall då anmärkt åtgärd belinnes
författningsstridig, nied avseende å särskilda omständigheter i ärendet
kulina befria vederbörande redogörare från ersättningsskyldighet. Liknan -

196

de föreskrifter återfinnas i instruktionerna för övriga affärsdrivande verk.
Häremot svarar en bestämmelse i instruktionen för kammarrätten (§ 17),
att om anmärkning som framställts mot statens affärsdrivande verks räkenskap
eller förvaltning prövas vara lagligen grundad, men den anmärkta
åtgärden finnes lia varit ur det allmännas synpunkt gagnelig eller skälig
eller örn eljest synnerliga skäl föreligga, ersättningsanspråket må eftergivas.
En nära motsvarighet till sistnämnda stadgande finnes i instruktionen för
riksräkenskapsverket. Sålunda stadgas i § 21 mom. 2 i denna instruktion,
att om anmärkning prövas vara lagligen grundad, men den anmärkta åtgärden
finnes ha varit ur det allmännas synpunkt gagnelig eller skälig eller
om eljest särskilda skäl föreligga, ersättningsanspråket må eftergivas. Riksräkenskapsverket
må vidare enligt föreskrift i samma paragrafs första moment
låta en sak förfalla därest anmärkning rör sig om belopp av ringa
storlek eller ärendets fortsatta handläggning anses vålla mera arbete och
kostnad än som motsvarar det belopp varom fråga är. Hos arméförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen finnas specialrevisioner för granskningen
av såväl dessa ämbetsverks egna som de underlydande förvaltningarnas
räkenskaper. Instruktionerna för sistnämnda tre ämbetsverk innehålla
inga särskilda bestämmelser örn. uppmjukning eller mildring av redogörareansvaret.

Då handlingarna i ärendet synas innehålla beaktansvärda synpunkter på
frågan om en omreglering av redogörareansvaret har jag med stöd av 13 § i
den för riksdagens militieombudsman gällande instruktionen velat hos Eders
Kungl. Maj:t anmäla detta ärende för den åtgärd vartill Eders Kungl.
Majit må finna anledning. Goda skäl synas tala för att, i avvaktan på
mera ingripande åtgärder, de myndigheter som granska militära redogörares
räkenskaper böra erhålla vidgade möjligheter att eftergiva kronans ersättningsanspråk.
»

8. Angående befattningen som arbetsofficer vid försvarsväsendets kemiska

anstalt.

Den 29 maj 1941 avlät militieombudsmannen följande skrivelse till Konungen: »Sedan

det gjorts gällande att vissa missförhållanden skulle råda vid gasmaskfabriken
i Åker har sedan juni 1939 utredning därom pågått genom
min försorg. Utredningen har föranlett anställande av åtal mot styresmannen
för försvarsväsendets kemiska anstalt majoren T. Schmidt och fabrikschefen
i Åker ingenjören Erwin Engel. Under utredningen hava jämväl berörts de
omständigheter under vilka förordnandet för kaptenen Peter Stein såsom arbetsofficer
vid försvarsväsendets kemiska anstalt upphört från och med
den 1 juli 1940. Resultatet av utredningen framgår av bifogade sammanställning,
till vilken hänvisas.1

1 Här utelämnad. Åtgärder ha blivit vidtagna för rättelse av de ifrågavarande missförhållandena.

197

Enligt den för försvarsväsendets kemiska anstalt gällande provisoriska
instruktionen skall vid anstalten finnas en arbetsofficer. Arbetsofficeren, som
skall äga kännedom örn de med anstaltens verksamhet sammanhängande
frågorna, särskilt i vad rör gasskyddsmaterielens konstruktion och praktiska
användning, förordnas av Kungl. Majit på förslag av arméförvaltningens
tygdepartement. I den för arbetsofficeren utfärdade instruktionen föreskrives
bland annat, att arbetsofficeren skall följa utvecklingen av de militära
stridsgas- och gasskyddsfrågorna samt i samarbete med anstaltens övriga
personal tillse, att de resultat som vinnas vid försök eller annan verksamhet
omsättas i militär tillämpning, samt föreslå de åtgärder, försök m. m. som
erfordras för att föra de militära frågorna framåt, ävensom att han enligt
direktiv skall verkställa besiktningar av tillverkad eller under tillverkning
varande materiel, materielförråd m. m. samt föreslå de åtgärder, som anses
erforderliga för att säkerställa att fullgod och ändamålsenlig materiel tillhandahålles
truppen.

Stein bär, efter genomgången särskild utbildning, innehaft förordnande
som arbetsofficer under tiden den 1 juli 1938—den 1 juli 1940. Såsom anledning
till att Stein icke föreslagits till förnyat förordnande efter sistnämnda
dag har åberopats, såväl av Steins närmaste chef, styresmannen vid anstalten,
som av generalfälttygmästaren, att samarbetet mellan Stein och anstaltens
övriga personal icke varit gott. Av utredningen framgår att det i
törsta hand varit mellan Stein samt fabrikschefen i Åker, ingenjören Erwin
Engel, som misshälligheter uppstått. Någon annan anledning till dessa misshälligheter
än att Stein velat utöva en viss tillsyn över gasmasktillverkningen
i Åker har ej blivit påvisad. Då det får anses styrkt, att allvarliga missförhållanden
varit rådande vid gasmaskfabriken, mot vilka Stein varit skyldig
att ingripa, synes det icke i någon mån kunna läggas Stein till last, att
det brustit i samarbetet mellan Stein och Engel.

Såvitt utredningen visat har det i övrigt endast varit i förhållandet mellan
Stein samt styresmannen, majoren Schmidt, som svårigheter yppat sig. Dessa
svårigheter synas i viss mån sammanhänga med Steins och Schmidts
olika uppfattning om Engel. Av vad som senare blivit klarlagt framgår, att
Steins förslag om tillsyn över gasmaskfabriken varit välgrundat och att Stein
haft möjligheter att på detta område göra insatser till nytta för försvaret.

I den sedermera utfärdade instruktionen för arbetsofficeren har denne också
tillagts uppgifter av sådan natur. Vad Schmidt i övrigt lagt Stein till last
har ej vunnit stöd av utredningen. Man torde emellertid ej kunna fastslå, att
Stein helt varit utan skuld till det mindre goda samarbetet med Schmidt.

Det har vitsordats, även av Schmidt, att Stein inhämtat värdefulla kunskaper
i gasskyddsfrågor. Schmidt har i yttrande den 3 augusti 1940 uttalat,
att dessa erfarenheter torde väl behövas på andra platser inom armén,
där de borde kunna komma försvaret bättre tillgodo än om Stein innehade
den post för vilken han enligt Schmidts förmenande icke visat sig lämplig.
Tydligt är att det ur försvarets egen synpunkt är angeläget, att då officerare
utbildats för specialuppgifter de sedan tagas i anspråk för dylika upp -

198

gifter och icke för vanlig trupptjänst. I .synnerhet under de nuvarande förhållandena
är misshushållning med tid och arbetskraft icke försvarlig. Missförhållandena
bliva särskilt i ögonen fallande när, såsom i förevarande fall,
det finnes ett så trängande behov av specialutbildad personal att en befattning
vilken kräver särskild utbildning måste lämnas obesatt, medan samtidigt
den därför användbara arbetskraften icke fullt utnyttjas. Att det vid tiden
för Steins entledigande verkligen förelegat ett trängande behov av utbildning
av officerare på gasskyddets område, framgår av handlingarna i ärendet.

Sedan Stein den 1 juli 1940 lämnat anstalten har han återinträtt i tjänstgöring
vid sitt regemente. Befattningen som arbetsofficer vid anstalten har
från sistnämnda dag till den 21 februari 1941 varit vakant. Man synes
emellertid böra utgå från att befattningen inrättats därför att den varit
behövlig, varför det också torde ligga i sakens natur, att avsaknaden av
arbetsofficer vid anstalten varit till avbräck för verksamheten där. Enligt
de i ärendet lämnade upplysningarna ha arbetsofficerens åligganden under
vakanstiden uppdelats på icke mindre än nio särskilda befattningshavare.
Härav torde man vara berättigad att draga den slutsatsen, att för försvaret
ofördelaktiga verkningar vållats av Steins entledigande.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag härmed för Eders Kungl. Maj:t velat framföra dessa
synpunkter för den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna
föranleda.»

Ärendet avgjordes den 12 december 1941 av Kungl. Majit, som därvid beslöt
att militieombudsmannens skrivelse skulle läggas till handlingarna.

S). Angående ändring av bestämmelserna i normalinstruktionen för polispersonal
i fråga örn anställning vid polisväsendet av personal som varit

fast anställd vid marinen.

(Jfr även ämbetsberättelsen 1939 sid. 288 ff.)

Härom avlät militieombudsmannen den 18 mars 1941 följande skrivelse
till statsrådet och chefen för socialdepartementet:

* »Enligt den ursprungliga lydelsen av 22 § i normalinstruktion för polispersonal,
fastställd av chefen för socialdepartementet den 12 december 1925,
måste den, som varit fast anställd vid krigsmakten, för att kunna förordnas
till extra poliskonstapel i stad som är skyldig att tillhandahålla reservpolispersonal
eller i landstingsområde, hava genomgått ’i vederbörligt reglemente
stadgade skolor och kurser för befordran vid armén till furir och vid flottan
till underofficer av tredje graden’, samt, för att kunna förordnas till extra
poliskonstapel (extra av tjänsten fullt sysselsatt fjärdingsman) i polisdistrikt
som icke är skyldigt att tillhandahålla reservpolispersonal men där den ordi -

199

narie polispersonalen skall hava genomgått polisskola, hava genomgått ’korpralskola’.
Med anledning av framställning från chefen för marinstaben fastställdes
den 15 februari 1932 en ändring i normalinstruktionen i dessa delar
såtillvida som det för nu ifrågavarande sökande uppställdes såsom villkor att
de skulle hava genomgått ’i vederbörligt reglemente stadgade skolor och kurser
för befordran vid armén till furir och vid marinen till korpral’ respektive
''vid armén korpralskola och vid marinen avkortad korpralskola''. Sedan jag
i skrivelse den 26 mars 1938 framhållit att normalinstruktionen, för den händelse
den skulle undergå revision, borde kompletteras med föreskrifter i fråga
om den militära utbildningen beträffande sådana sökande som vore eller hade
varit fast anställda vid flygvapnet, som utgjorde en självständig försvarsgren
med egen utbildning av befäl, fastställdes den 2 december 1938 ändrad lydelse
av bl. a. 22 § i instruktionen av innehåll att såsom villkor för de sökande
uppställdes att de skulle hava genomgått ’i vederbörligt reglemente stadgade
skolor och kurser för befordran vid armén eller flygvapnet till furir och vid
marinen till korpral’ respektive ''vid armén eller flygvapnet korpralskola och
vid marinen avkortad korpralskola’.

I en den 7 februari 1941 dagtecknad skrivelse har stadsliskalen och polischefen
i Visby H. Ullman hemställt att jag måtte-vidtaga åtgärder för att
normalinstruktionen måtte bliva så ändrad att den svarade mot det läge
som uppkommit sedan benämningen korpral vid marinen ändrats till furir
och uttrycket ''avkortad korpralskola’ icke längre vore tillämpligt. Ullman
har därvid framhållit att det, bland annat vid utfärdandet av kungörelser om
lediga polisbefattningar, vore av vikt för såväl polischeferna som polisaspiranterna,
att de nuvarande militära uttrycken användes så att några missförstånd
beträffande kompetensvillkoren icke uppstode.

Uti infordrat den 17 februari 1941 dagtecknat yttrande har chefen för marinen
anfört:

Det ägde sin riktighet, att benämningen furir numera funnes införd vid marinen,
där den, såväl vid flottan som vid kustartilleriet såsom följd av 1940
års lagtima riksdags beslut angående nytt manskapsavlöningsreglemente inträtt
såsom benämning på fast anställt manskap, som genomgått fullständig
underbefälsutbildning. Begreppet korpral vore emellertid icke slopat utan
funnes alltjämt och betecknade manskap, som erhållit viss del av samma underbefälsutbildning.
Korpral vid något av arméns eller flygvapnets förband
motsvarades sålunda numera helt av korpral vid flottan eller kustartilleriet,
på samma sätt som furir betecknade samma underbefälsgrad inom hela försvarsväsendet.
Enär bestämmelserna sålunda vöre helt nya, förmodades i
betyg m. m. för sådan f. d. stamanställd personal, som för de närmaste åren
kunde ifrågakomma att söka anställning vid polisväsendet, alltjämt förekomma
uppgifter örn genomgången fullständig eller avkortad korpralskola,
motsvarande vad som hädanefter borde benämnas lurirskola, respektive korpralskola.
Med hänsyn härtill syntes det vara erforderligt att vid ändringen av
bestämmelserna tills vidare införa en hänvisning till de tidigare förhållandena.

200

Chefen för marinen har vid sitt yttrande fogat följande förslag till ändring
av 22 § i normalinstruktionen:

’22 §.

(För stad — — — för landstingsområde.)

För att---polisdistriktet erfordras:

att hava —--antagas;

att, om sökanden är eller varit fast anställd vid krigsmakten, hava genomgått
i vederbörligt reglemente stadgade skolor och kurser för befordran till
furir (vad marinen beträffar för befordran till korpral, därest underbefälsutbildningen
avslutats före den 1 juli 1940);

att, därest---erforderlig allmänbildning.

(För polisdistrikt---genomgått polisskola.)

För att--— polisdistriktet erfordras:

att hava---pålitlighet;

att, om sökanden är eller varit fast anställd vid krigsmakten, hava genomgått
korpralskola (vad marinen beträffar avkortad korpralskola, därest utbildningen
erhållits före den 1 juli 1940);

att, om---erforderlig allmänbildning.

(För polisdistrikt---i räkning.)’

Det synes mig uppenbart att en ändring av normalinstruktionen i de hänseenden
stadsfiskalen Ullman angivit är önskvärd. Den erforderliga ändringen
av 22 § i instruktionen synes mig lämpligen kunna ske på sätt chefen
för marinen föreslagit. Jag vill sålunda även biträda hans yrkande att särskilda
bestämmelser skola finnas beträffande sådant underbefäl vid marinen,
som avslutat sin underbefälsutbildning före den 1 juli 1940, då de nuvarande
benämningarna å underbefälsgraderna infördes. Det synes mig, bland
annat just av det skäl som stadsfiskalen Ullman anfört, nämligen att det är
av vikt att vid utfärdandet av kungörelser om lediga polisbefattningar de
rätta militära benämningarna användas, lämpligast att, såsom chefen för marinen
också föreslagit, dessa särskilda bestämmelser infogas i instruktionens
text och icke tillfogas efteråt såsom några övergångsbestämmelser.

Det sålunda anförda får jag härmed bringa till herr statsrådets kännedom
för den åtgärd herr statsrådet må finna omständigheterna föranleda.»

•H

Med anledning av militieombudsmannens framställning fastställde departementschefen
den 23 april 1941 ändrad lydelse av instruktionen i enlighet med
chefens för marinen ovan återgivna förslag.

201

10. Angående samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring.

Militieombudsmannen avlät den 21 juni 1941 en så lydande skrivelse till
Konungen:

»Värnpliktslagen den 30 juni 1936 innehåller i § 27 bestämmelser angående
de värnpliktigas utbildningstid m. m., däribland föreskrifter angående det
antal dagar de i fredstid skola tjänstgöra. Särskilda stadganden rörande inkallelse
vid krigstillfälle m. m. upptagas i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2. I
det förstnämnda av dessa båda lagrum stadgas, att då rikets försvar eller dess
säkerhet eljest det kräver, Konungen må, efter statsrådets hörande, till tjänstgöring
inkalla beväringen eller de större eller mindre delar därav, som finnas
behövliga. Det sistnämnda lagrummet innehåller motsvarande föreskrift
beträffande inkallelse av landstormen.

Lagen den 12 juni 1925 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, upptager efter en år 1940 vidtagen ändring såsom
§ 1 följande bestämmelse:

Värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig
orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i den
ordning värnpliktslagen föreskriver, må

a) därest hans samvetsbetänkligheter avse allenast tjänstgöring med vapen,
fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk
eller bära vapen eller ammunition, samt

b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje slag av militär tjänstgöring,
i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller
eljest för statens räkning.

Vår första lag angående samvetsömma värnpliktiga tillkom år 1920 och
var av provisorisk natur. År 1925 avlöstes den av den lag, vilken ännu gäller.
I båda dessa lagar upptogos endast bestämmelser rörande de samvetsömmas
tjänstgöring i fredstid och frågan om deras krigstjänstgöring berördes
icke.

Beträffande längden av fredstjänstgöringen har man sökt avväga den så,
att den skulle i görligaste mån motverka simulation. Enligt 1920 års lag hade
tjänstgöringstiden för de samvetsömma bestämts med ledning av de övrigas
övningstid, ökad med 25 procent för vapenvägrarna och med 50 procent
för civilarbetarna. Motsvarande bestämmelser i 1925 års lag innebära, att en
samvetsöm värnpliktig är skyldig att under fredstid tjänstgöra ett antal dagar
som med 90 dagar (för vapenvägrare) respektive 120 dagar (för civilarbetare)
överstiger det sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring i
fredstid enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen skolat åligga honom om
han ej förklarats samvetsöm. De år 1940 genomförda ändringarna i 1925
års lag berörde icke denna tjänstgöringstid.

Vid tillkomsten av 1940 års lagändringar berördes även frågan om de samvetsömmas
krigstjänstgöring. Därvid utgick man från att bestämmelserna i
1925 års lag icke utgjorde något formellt hinder för de samvetsömmas inkal -

202

lande till krigstjänstgöring jämlikt §§ 28 och 30 värnpliktslagen. Inkallelser
jämlikt sistnämnda lagrum ina äga rum endast i den mån och för den tid
behov därav föreligger. I den proposition (nr 109) varigenom förslag till
ändringar i 1925 års lag förelädes 1940 års riksdag förordade chefen för försvarsdepartementet
bibehållande av den sålunda gällande ordningen. Beträffande
tjänstgöringstidens längd uttalade han, att någon anledning att låta
inkallelserna för de samvetsömmas del bliva av kortare varaktighet än för
värnpliktiga i gemen icke torde föreligga; snarare torde ofta motsatsen kunna
vara motiverad av omständigheterna. Ehuru någon ändring således icke
på denna punkt ifrågasattes föreslogs dock att, till undanröjande av tvekan
om bestämmelsernas tillämplighet, en erinran skulle göras genom tillägg till
lagen. Detta tillägg innehåller, att Konungen med stöd av bestämmelserna i
§ 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen äger till tjänstgöring inkalla
värnpliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten
utan att övas i vapens bruk eller att i stället för militär tjänstgöring få
utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning. 1
särskilda motioner i riksdagens kamrar yrkades, att i fråga om krigstjänstgöringens
längd de samvetsömma skulle likställas med övriga värnpliktiga,
såvitt de redan fullgjort fredstjänstgöring med den för samvetsömma stadgade
förlängningen. Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna,
uttalade att utskottet i likhet med departementschefen ansåge, att
anledning saknades att låta inkallelserna för de samvetsömmas del bliva av
kortare varaktighet än för värnpliktiga i gemen. Beträffande motionärernas
yrkande förklarade utskottet, att det, i betraktande av att inkallelser till
krigstjänstgöring kunde drabba värnpliktiga i allmänhet synnerligen ojämnt
beroende på omständigheterna i de särskilda fallen, icke syntes vara lämpligt
att i lagtexten införa en bestämmelse av den innebörd motionärerna angivit.
Riksdagen biföll Kungl. Majrts förslag.

I generalorder nr 5000 den 22 november 1940 meddelas vissa bestämmelser
att lända till efterrättelse för inkallande av värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring. Till en början meddelas däri
föreskrifter rörande tjänstgöring för värnpliktiga, vilka erhållit civilarbetstillstånd
i samband med inskrivning eller under fullgörandet av tjänstgöring
jämlikt § 27 värnpliktslagen. Särskilda bestämmelser givas därefter beträffande
tjänstgöring för värnpliktiga, vilka erhållit civilarbetstillstånd efter att
hava fullgjort all dem jämlikt § 27 värnpliktslagen åliggande tjänstgöring.
Värnpliktiga av sistnämnda kategori, vilka efter erhållet civilarbetstillstånd
ännu icke fullgjort någon tjänstgöring såsom civilarbetare, skola inkallas till
120 dagars tjänstgöring att fullgöras i en följd. I generalordern angives särskilt,
att i densamma omförmäld tjänstgöring är att anse såsom fredstjänstgöring
samt att inkallelse äger rum enligt § 27 värnpliktslagen.

I en av souschefen för lantförsvarets kommandoexpedition på min begäran
upprättad promemoria beträffande generalordern anföres bland annat:

''Den som fullgjort i § 27 mom. 1 stadgad tjänstgöring har icke fullgjort
ali fredstjänstgöring. Fråga är då hur tjänstgöring för denne skall beräknas

203

om han blir samvetsöm. Härvid bör först uppmärksammas, att en samvetsöm
i likhet med övriga värnpliktiga må inkallas till krigstjänstgöring (§ 28
vämpliktslagen) allenast i den mån och för den tid behov därav föreligger.
Man kan icke rubricera arbetet vid t. ex. domänstyrelsen såsom krigstjänstgöring.
Man bör således till dessa arbeten taga civilarbetare, för vilka fredstjänstgöring
återstår. För en värnpliktig, som erhåller samvetsömhetstillstånd
efter tjänstgöring jämlikt § 27 mom. 1 värnpliktslagen återstår alltjämt fullgörande
av viss fredstjänstgöring. Tilläggstiden är principiellt 120 dagar.
Han bör således kunna inkallas jämlikt § 27 att fullgöra denna tilläggstid.

En annan lösning av frågan kan ernås genom att inkalla dessa värnpliktiga
till arbeten inom försvarsväsendet, där arbeten på grund av krig eller krigsfara
kunna åläggas dem, varigenom inkallelse skulle ske jämlikt § 28 värnpliktslagen.
Hittills lia dock dessa arbeten reserverats för sådana, som alltid
varit civilarbetare eller som under krigstjänstgöring blivit samvetsömma.
Ur redovisnings- och andra synpunkter är det bäst att för de mera ordinarie
arbetena hos domänstyrelsen o. s. v. främst taga i anspråk sådana, som ha
fredstjänstgöring kvar. Sedan fredstjänstgöringen avklarats tagas dessa värnpliktiga
i anspråk inom försvarsväsendet i och för krigstjänstgöring.

I generalordern nr 5000/1940 borde i stället för ''ali dem jämlikt § 27
värnpliktslagen åliggande tjänstgöring’ stå ''ali dem jämlikt § 27 mom. 1 eller
2 värnpliktslagen åliggande tjänstgöring’. Denna sak har tidigare uppmärksammats,
men det har icke ansetts nödvändigt göra ändring alldenstund hela
orderns formulering korresponderar med de uppgifter som insänts till
kommandoexpeditionen. Något missförstånd angående vilka som skola inkallas
och deras tjänstgöringstid m. m. föreligger icke vare sig hos de militära
myndigheterna eller hos de myndigheter under vilkas regi arbetena utföras.
’

Predikanten Erik Amandus Holmström i Östersund har i en den 22 januari
1941 till militieombudsmannen inkommen skrift anfört klagomål över sin
tjänstgöring såsom samvetsöm. Holmström meddelar till en början, att han
åren 1927 och 1928 fullgjort första tjänstgöring samt första och andra repetitionsövning,
att han vid inställelse till krigstjänstgöring i januari 1940 anhöll
att på grund av religiösa skäl befrias från .skyldigheten att bära vapen
och ammunition, vilket även beviljats, ävensom att han därpå i tre olika perioder
fullgjort över 230 dagars krigstjänstgöring. Av utdrag av värnpliktskortet
framgår, att Holmström under januari—mars 1940 fullgjort 72 dagars
krigstjänstgöring, att han under maj—juli 1940 varit mobiliserad 53 dagar,
att han därpå under tiden oktober 1940—januari 1941 fullgjort 90 dagars
tjänstgöring, betecknad såsom förlängd fredstjänstgöring, samt att han
sedan den G januari 1941 fullgör krigstjänstgöring.

I promemoria angående Holmströms tjänstgöringsförhållanden har souschefen
anfört bland annat: Holmström skall fullgöra krigstjänstgöring av
samma längd som övriga värnpliktiga av samma kategori och årsklass. Fredstjänstgöringstillägget
på 90 dagar (120 dagar för civilarbetare) inverkar icke
på krigstjänstgöringen. Det för Holmström beräknade fredstillägget av 90

204

dagar måste anses felaktigt. All tjänstgöring skall vara krigstjänstgöring.
Längden av denna tjänstgöring kan dock i fråga om dagantalet endast regleras
av regementschefen, som har att avväga tiden i förhållande till övriga
värnpliktiga i samma läge som Holmström före dennes samvetsömhetstillstånd.
Regementschefen bör därför anbefallas ändra värnpliktskortet i vad
det avser förlängd fredstjänstgöring.

Vad angår generalordern nr 5000/1940 är det tydligt, att den i vissa delar
erhållit en formulering som icke är tillfredsställande. Samvetsömma värnpliktiga
vilka fullgjort all dem jämlikt § 27 värnpliktslagen åliggande tjänstgöring
kunna visserligen inkallas till fortsatt tjänstgöring, men denna nya
tjänstgöring kan icke betecknas såsom fredstjänstgöring utan bör anses vara
krigstjänstgöring. Då inkallelsen sker med stöd av § 28 mom. 1 eller § 36
mom. 2 värnpliktslagen kan den äga rum ’då rikets försvar eller dess säkerhet
eljest kräver det’. Det torde därför ej stå i god överensstämmelse med
författningarna att — såsom i generalordern skett — inkalla de värnpliktiga
till arbeten hos domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, riksantikvarieämbetet
eller skogsförvaltningen vid Uppsala universitet. Vad tjänstgöringstidens
längd beträffar saknas varje anledning att bestämma den med ledning av
den period som för de samvetsömma är bestämd såsom förlängning av fredstjänstgöringen.

Om man granskar de uttalanden rörande de samvetsömmas krigstjänstgöring,
vilka förekommo vid tillkomsten av 1940 års lagändringar, torde man
finna att de icke giva synnerlig ledning för lösningen av hithörande spörsmål.
Såsom nyss antytts torde man kunna konstatera att de i §§ 28 och 36 värnpliktslagen
upptagna normerna för inkallelse lill krigstjänstgöring äro formulerade
med tanke på dem som skola fullgöra vapentjänst och således icke
arbete som utföres av de samvetsömma. Man torde knappast med fog kunna
påstå, att rikets säkerhet kräver att ett visst personalbehov skall täckas
genom inkallelse av samvetsömma. Ur beredskapssynpunkt torde det i stället
förhålla sig sa, att så länge det finnes andra värnpliktiga än samvetsömma
att tillgå, försvaret är häst betjänt med att dessa andra inkallas. Vidare
torde det, såsom jämväl tidigare berörts, icke stå i överensstämmelse med
grunderna för nyssnämnda båda paragrafer att inkalla samvetsömma värnpliktiga
till annat arbete än arbete inom försvarsväsendet. I den mån sådant
arbete icke kan beredas dem skulle således inkallelse överhuvud taget icke
kunna äga rum. Uttalandena vid 1940 års riksdag torde ej heller giva tillräcklig
ledning för fastställande av längden av de samvetsömmas krigstjänstgöring.
Inkallelserna till krigstjänstgöring kunna ju drabba övriga värnpliktiga
synnerligen ojämnt. Ehuru 1940 års reform delvis direkt tog sikte på
krigstjänstgöringens problem beträffande de samvetsömma, synes man dock
kunna ifrågasätta om en tillfredsställande ordning åstadkommits. Det torde
därför vara ett berättigat krav, att hela frågan om de samvetsömmas inkallande
under förhållanden som de nu rådande tages upp till förnyat övervägande.

205

Lika naturligt som det vid lagstiftningens tillkomst kan hava varit att betrakta
hithörande spörsmål med utgångspunkt från den fredliga framtida
utveckling som man då emotsåg, lika angeläget torde det vara att i nuvarande
läge bedöma samma spörsmål under hänsynstagande till de krav som
landets beredskap ställts inför. På det hela taget kan man hysa tvivel örn en
god lösning av denna samhällsangelägenhet främjas därav, att lagreglerna
utformas med tanke på fredsförhållanden, så att det sedermera kan bliva
nödvändigt att jämka dem efter vad mera kritiska situationer fordra. Hela
utvecklingen på detta område under fredstid kan också röna inflytande av
de principer som komma eller förväntas komma att gälla vid mobilisering.
Sålunda torde det vara skäl att antaga, att åtskilliga värnpliktiga icke skulle
under fredstid söka tillstånd att slippa den militära utbildningen, därest de
haft anledning att utgå från att någon motsvarande förmån icke komme att
beviljas dem efter mobilisering. Ur samhällets synpunkt synes det icke heller
lämpligt att avstå från att giva vissa värnpliktiga nödig fredstidsutbildning,
om man kan räkna med att det vid krig eller krigsfara kan bliva nödvändigt
att taga dem i anspråk för vissa militära uppgifter.

Den för de samvetsömma stadgade förlängningen av tjänstgöringstiden
har motiverats därmed, att simulation i görligaste mån borde förebyggas. Att
en dylik förlängning under fredstid innebär garanti mot missbruk torde vara
riktigt. Den militära utbildningen i fredstid samt det arbete som de samvetsömma
då utföra kunna nämligen för de värnpliktiga te sig som jämförbara
bördor. Efter mobilisering torde emellertid grunderna för motsvarande jämförelse
rubbas. Den omedelbara risken för krigshandlingar innebär säkerligen
för de flesta till krigstjänstgöring inkallade en ökad påfrestning. För många
värnpliktiga kan det därför te sig lockande att mobilisera sina samvetsbetänk -ligheter i stället för att underkasta sig dessa påfrestningar. Redan den synpunkt
som vunnit beaktande vid lagens tillkomst, nämligen simulationens
motarbetande, torde därför kunna åberopas till stöl för krav därpå, att de
samvetsömma värnpliktigas krigstjänstgöring bör vara förenad med en förlängning
som är proportionsvis större än förlängningen av fredstjänstgöringen.

För de samvetsömma själva borde en sådan förlängning icke framstå såsom
orättvis. Det har ju också från deras sida omvittnats, att de äro angelägna
att genom andra prestationer än militärtjänst uppväga den olägenhet de tillfoga
staten och på så sätt bidraga till att bära upp det samhälle, i vars
skydd de hävda sitt samvetes frihet.

Ur samhällets synpunkt sett ligger det intet orimligt däri att staten, ehuru
den tillåter de samvetsömma att själva välja formen för sin tjänstgöring,
dock kräver att genom deras insatser nyttigt resultat skall vinnas åt staten.
Då de samvetsömma ofta måste sysselsättas med mindre angelägna arbeten,
bör man härur kunna härleda kravet på en till tiden mera omfattande arbetsprestation.
Jämväl en annan sida av detta spörsmål bör beaktas. Under vanliga
fredliga förhållanden medför de samvetsömmas befrielse från militärutbildning
icke någon ökad belastning för andra medborgargrupper. Under

206

de nu rådande förhållandena måste däremot en sådan ökning av de övrigas
bördor konstateras. Tjänstgöringen för beredskapens upprätthållande kommer
nämligen att fördelas på ett minskat antal värnpliktiga, och på varje
inkallad måste i genomsnitt falla en något ökad tjänstgöringstid.

I anslutning härtill torde några uppgifter rörande de samvetsömmas antal
böra lämnas. Antalet samvetsömma värnpliktiga vilka under åren 1921—1940
vid inskrivningarna erhållit befrielse utgör:

År	Samvetsömma civilarbetare och	År	Samvetsömma civilarbetare och
1921 ...	vapenvägrare: ....... 495	1931 ...	vapenvägrare: ....... 585
1922 . ..	....... 411	1932 . ..	....... 640
1923 . ..	....... 399	1933 ...	....... 850
1924 . ..	....... 394	1934 ...	....... 783
1925 ...	....... 224	1935 . ..	....... 582
1926 ...	....... 390	1936 . ..	....... 455
1927 ...	....... 331	1937 ...	....... 362
1928 . ..	....... 485	1938 . ..	....... 354
1929 . ..	....... 443	1939 . ..	....... 343
1930 . ..	....... 529	1940 ...	....... 280

Hela antalet gällande samvetsömhetstillstånd utgjorde den 31 mars 1941
9,823 stycken, varav 2,366 gällde vapenvägrare och 7,457 gällde civilarbetare.
Gruppen i fråga är således av den storleksordning att den ur beredskapssynpunkt
icke kan betecknas såsom betydelselös.

Ehuru det icke är mig möjligt att utan en närmare utredning angiva vad
en reformerad lagstiftning bör innehålla, anser jag mig likväl böra antyda i
vilken riktning en reform enligt min uppfattning bör gå. Sålunda torde det
vara nödvändigt att så snart någon grupp av värnpliktiga inkallas jämlikt
§§ 28 och 36 värnpliktslagen, samtliga samvetsömma inom motsvarande område
och tillhörande samma kategorier och årsklasser omedelbart inkallas.
På så sätt förebygges att värnpliktiga ingiva ansökan om tillstånd enligt 1925
års lag i syfte att vinna uppskov med tjänstgöringen. Frågan om de samvetsömmas
tjänstgöringstid torde bör lösas så, att inkallelsetiden närmast
ansluter sig till den längsta tjänstgöringstiden för de i vapen tjänstgörande. I
varje fall måste normerna för tjänstgöringens längd vara sådana, att de icke
locka till missbruk. Angeläget är också att dessa normer redan i förväg bliva
fastslagna. Såsom det nu är synes det efter mer än ett och ett halvt års försvarsberedskap
vara oklart, i vilken omfattning de samvetsömma skola inkallas
till krigstjänstgöring.

I fråga om tjänstgöringens art torde det vid krigsfara eller eljest under utomordentliga
förhållanden icke vara möjligt att godtaga den princip som vissa
samvetsömma tyckas driva, nämligen att de icke skulle få användas för något
för försvaret nyttigt arbete. Om de tillätes att fullfölja denna ståndpunkt
till dess yttersta konsekvenser, skulle de ju kunna vägra jämväl i sin rent

207

civila sysselsättning att uttala arbete, vilket kunde tjäna till stärkande av
landets försvarsförmåga. Det nutida kriget bär ju antagit sådan karaktär att
det är svårt att draga en klar skiljelinje mellan militärens och civilbefolkningens
insatser för landet. Det förefaller oriktigt att under perioder, då svårigheter
på många håll yppa sig att få nödiga försvarsanstalter färdiga i tid,
låta ett antal samvetsömma gå och syssla med arbeten som i och för sig äro
av ringa vikt för staten och framför allt icke kunna betecknas som brådskande.
Under fredstid torde de samvetsömma emellanåt hava satts till uppgifter,
vilka kommit till utförande just därför att de samvetsömma skulle kunna
sysselsättas. Samma metod bör icke få komma till tillämpning under tillstånd
av skärpt försvarsberedskap. I detta sammanhang kan man även ifrågasätta,
om icke de samvetsömmas fredstjänstgöring bör erhålla en viss karaktär av
utbildning, nämligen såtillvida att de göras förtrogna med just de uppgifter,
för vilka de under krigstid skola tagas i anspråk.

Beträffande samvetsbetänkligheternas art stadgas i 1925 års lag, att befrielse
kan ges allenast åt den som på grund av religiös övertygelse eller av
annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
Detta gäller jämväl då någon, som redan i vanlig ordning fullgjort
sin fredstjänstgöring, söker befrielse. I 1940 års förut nämnda proposition
anförde departementschefen att, eftersom man enligt hans mening ur
statsnyttans synpunkt måste uppställa som norm, att övergång till samvetsömhet
efter inskrivningen skulle få äga rum endast då den värnpliktige visade
synnerligt fog för sin framställning, det torde böra stadgas att sådant
tillstånd finge lämnas allenast för särskilt fall och då synnerliga skäl förelåge.
På denna punkt förordade andra lagutskottet Kungl. Maj:ts förslag,
varvid utskottet yttrade, att orden ’när synnerliga skäl därtill föreligga’ vore
ägnade att starkt understryka kravet på en särskilt kritisk granskning av hithörande
fall. Å ena sidan måste hänsyn tagas till det allmännas intressen, i
synnerhet om den värnpliktige redan helt eller delvis undergått militär utbildning.
Å andra sidan kunde det icke vara utan betydelse för bedömandet, om
övergången till samvetsömhet ägt rum, sedan risk för landets indragande i en
väpnad konflikt redan inträtt. I överensstämmelse med dessa uttalanden innehåller
lagen stagande, att för särskilt fall må Konungen, när synnerliga
skäl därtill föreligga, meddela befrielse, oaktat ansökan därom gjorts först
efter inskrivningen.

Det torde ligga i sakens natur att överväganden och betänkligheter som
föga hava nied samvetet att skaffa lätt kunna göra sig gällande och påverka
den enskilde vid hans beslut att söka befrielse. För den prövande myndigheten
är det naturligtvis icke möjligt att med fullständig säkerhet gallra fallen.
Såsom belysande för vilka situationer som kunna föreligga må följande två
fall, hämtade ur domboken vid en rådhusrätt i riket anföras:

Två värnpliktiga, J. och T., erhöllo i maj 1939 tillstånd att i stället för
tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning. Sedan
de den 2(1 augusti 1940 blivit inkallade för utförande av dylikt arbete, sattes
de jämte eli antal andra civilarbetare att gräva kabelrännor, eli arbete som

208

utfördes för militärt ändamål. Då arbetet den 3 september 1940 skulle påbörjas,
vägrade de båda nyssnämnda jämte en tredje civilarbetare att lyda
order, varvid de i fråga om arbetet förklarade att ''ändamålet var att döda’.
Vederbörande arbetsledare har uppgivit, att det vid samtal med dem framgick,
att deras religiösa fanatism var sådan, att de voro absolut oemottagliga
för förnuftsskäl och att resonemang med dem var fullständigt hopplöst. Vid förhör
inför sin kompanichef uttalade de värnpliktiga, att de tänkt sig att civilt
arbete uteslutande skulle gälla jordbruk och vedhuggning m. m., ävensom
att de av sin bibeltro funne sig förhindrade att befatta sig med varje
arbete, som berörde militära försvars- och anfallsändamål.

J. berättade vidare: Han vore född 1904 och hade 1922 tagit värvning vid
K 6 och kvarstannat i tjänst i 2 år och 9 månader. På grund av förseelser
och undergångna bestraffningar hade han tvingats att taga avsked från militärtjänsten.
År 1937 eller 1938 hade han anslutit sig till Mello vas vittnen’.

Av straffregisterutdrag framgår, att J. i september 1922 dömts till en
månads fängelse för rymning och i juni 1923 ådömts tre månaders straffarbete
för inbrottsstöld. Vidare har J. i september 1938 blivit för rattfylleri
dömd till en månads fängelse. I fråga om sistnämnda dom har J. påstått,
att han vid det tillfälle åtalet avsåg visserligen varit onykter, men att han
icke framfört bilen utan påtagit sig brottet ''för att rädda en vän’.

T. berättade: Han vore född 1904 och hade år 1924 och följande år fullgjort
värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning. Sedermera hade han ändrat
åskådning och anslutit sig till Mehovas vittnen’.

På förfrågan medgav T. att han haft en honom tillhörig lastbil uthyrd till
kronan under tiden 23/2—den 16/9 1940 mot en ersättning av 15 kronor
om dagen; han hade då icke haft klart för sig att det vore orätt att uthyra
lastbilen för militärt ändamål.

Man har svårt att bliva övertygad om att samvetsbetänkligheter av den
art att samhället måste respektera dem finnas hos en person, vars samvete
tillstädjer, att han vilseleder en domstol i fråga om vem som är gärningsmannen
till ett brott, eller att han med sin uppgivna inställning sluter frivilligt
avtal med kronan om uthyrning av en bil för militärt ändamål.

Det ligger säkerligen ett särskilt samhällsproblem däri, att det finns fanatiska
krigstjänstvägrare, vilkas ståndpunkt icke är att hänföra till samvetsbetänkligheter.
Att söka pressa in dessa fall under 1925 års lag är oegentligt.
Att dessa personer ofta icke kunna utnyttjas i försvarets tjänst torde vara
uppenbart. Detsamma gäller emellertid beträffande en del andra värnpliktiga,
vilka själva äro beredda att hörsamma en inkallelse, men som på grund av
sin samhällsinställning eller av andra orsaker icke kunna tagas i anspråk
för militära uppgifter. Problemet hur man skall förfara med dessa individer
är svårlöst. Spörsmålen torde dock böra upptagas till dryftande redan nu,
så att man icke framdeles ställes inför nödvändigheten att tillgripa improviserade
lösningar. Möjligen kommer det vid dryftandet av dessa frågor att
visa sig, att själva grundvalen för 1925 års lag kan behöva ånyo ställas
under diskussion.

209

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag härmed velat för Eders Kungl. Maj:t framföra dessa
spörsmål till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.
»

Skrivelsen har föranlett tillsättande av 1941 års utredning angående samvetsömma
värnpliktiga.

11. Angående samvetsömma värnpliktigas skyldighet att bära uniform.

Den 13 september 1941 avlät militieombudsmannen en så lydande skrivelse
till Konungen:

»Sedan militieombudsmannens ingripande blivit påkallat med anledning
därav, att värnpliktige nr 438 32/25 Gustav Lundgren, vilken ingivit ansökan
om tillstånd att få utföra civilt arbete i stället för militär tjänstgöring,
blivit ställd inför krigsrätt i anledning av vägran att påtaga uniform, har
utredning verkställts.

Innan närmare redogörelse lämnas för denna utredning må anmärkas
vissa bestämmelser angående samvetsömma värnpliktiga, vilka bestämmelser
i detta sammanhang äro av betydelse.

I lagen den 12 juni 1925 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, stadgas att värnpliktig, som på grund av
religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring i den ordning, värnpliktslagen
föreskriver, må därest samvetsbetänkligheterna avse varje slag av militär
tjänstgöring, i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete inom försvarsväsendet
eller eljest för statens räkning (§ 1 b). För särskilt fall må
Konungen, när synnerliga skäl därtill föreligga, meddela tillstånd att fullgöra
värnpliktstjänstgöring på sätt nyss sagts, oaktat ansökan därom gjorts
först efter inskrivningen (§ 2 andra stycket). I kungörelsen den 19 april 1940
angående tillämpning av lagen den 12 juni 1925 föreskrives, att om värnpliktig,
som redan blivit inskriven, önskar erhålla tillstånd att i stället för
militär tjänstgöring utföra civilt arbete, ansökan därom skall göras hos
Konungen. Sådan ansökan skall, om den värnpliktige befinner sig i tjänstgöring,
avgivas till truppförbandschefen eller motsvarande chef (§ 1 mom.
2). Värnpliktig, som redan blivit inskriven, skall, oaktat han ingivit i § 1
mom. 2 omförmäld ansökning, under tiden intill dess Konungen prövat ansökningen,
i fråga örn sin tjänstgöring och sina värnpliktsförhållanden i
övrigt vara underkastad i allmänhet för värnpliktiga gällande bestämmelser
(§ 5).

Genom generalorder nr 3775 den 7 september 1940 angående tjänstgöring
för vissa värnpliktiga, som ingivit ansökan örn tjänstgöring jämlikt lagen örn
samvetsömma värnpliktiga, anbefalldes bland annat följande. I tjänstgöring
varande värnpliktig, vilken ingivit (ingiver) ansökning om tjänstgöringens

14—61X761. MiUticombiulsmannens ämbctsberättclsc.

210

fullgörande jämlikt lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, men vilkens ansökning icke slutgiltigt
prövats, skall tills vidare fullgöra tjänstgöring enligt nedanstående bestämmelser.
Värnpliktig, vilken ingivit (ingiver) ansökning om tillstånd att i
stället för militär tjänstgöring utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller
eljest för statens räkning (''civilarbetare’) skall — i avvaktan på Kungl.
Maj :ts beslut i anledning av ansökningen — fullgöra tjänstgöring vid av
militärområdesbefälhavaren i Östra militärområdet anordnade arbeten.
Härför gäller: Inryckning — utan militär utrustning — vid f. d. Göta livgardes
kasern (kaserngården) den 20/9 1940 klockan 11. Därest laga förfall
föreligger för inryckning nämnda dag eller värnpliktig ingiver ansökning
efter samma dag, sker inryckning å dag, varom överenskommelse träffas
mellan vederbörande truppförbandschef och militärområdesbefälhavaren i
Östra militärområdet (mom. 2 a). I avvaktan på inryckning till i mom. 2
anbefallt arbete skola i nämnda mom. angivna värnpliktiga enligt truppförbandschefs
(o. s. v.) bestämmande utföra civilt arbete vid vederbörligt truppförband
(o. s. v.) eller — då skäl därtill föreligga — hemförlovas.

I generalorder nr 1151 den 7 april 1941 angående tjänstgöring m. m. för
värnpliktiga, som ingiva ansökningar örn tjänstgöring jämlikt lagen om
samvetsömma värnpliktiga, anbefalles bland annat följande. Med upphävande
av generalorder nr 3775/1940 skola tills vidare nedanstående bestämmelser
lända till efterrättelse beträffande tjänstgöring m. m. för värnpliktiga,
vilka under pågående tjänstgöring eller i samband med inkallelse till
tjänstgöring ingiva ansökningar om tjänstgöringens fullgörande jämlikt lagen
örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
Värnpliktig, som ingiver ansökning örn tillstånd att i stället för militär
tjänstgöring utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller eljest för statens
räkning (''civilarbetare’) skall — i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i anledning
av ansökningen — utföra civilt arbete vid vederbörligt truppförband
(o. s. v.) efter truppförbandschefs (o. s. v.) bestämmande eller -—- då skäl
därtill föreligga — hemförlovas. Erhåller här nämnd värnpliktig tillstånd
att fullgöra tjänstgöringen såsom ’civilarbetare’, meddelas tjänstgöringstid,
arbetsplats m. m. genom generalorder. Jämlikt generalorder nr 3775/1940 av
militärområdesbefälhavaren i Östra militärområdet anordnade arbeten avbrytas
sedan samtliga till nämnda arbeten beordrade värnpliktiga överflyttats
till andra arbeten.

Av den hos militieombudsmannen i ärendet verkställda utredningen inhämtas
följande.

Lundgren är till yrket vulkanisör och född år 1905. Han har fullgjort sin
värnplikt i vanlig ordning år 1925 och därvid tjänstgjort som militärarbetare.
Sedan år 1933 tillhör han fribaptistsamfundet.

Efter inkallelse till militärtjänst vid mobiliserat förband infann sig Lundgren
den 31 mars 1941 vid vederbörligt truppförband och medförde då en
till Konungen ställd ansökan att i stället för militär tjänstgöring få fullgöra
civilt arbete för statens räkning. Denna ansökan mottogs å bataljonsexpeditionen
för att i vanlig ordning befordras vidare, varvid bataljonsadjutanten

211

meddelade Limdgren att denne i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut måste
ikläda sig uniform. Sedan bataljonsadjutanten för Lundgren framhållit, att
det vore belagt nied straff att vägra åtlyda förmans i tjänsten givna befallning
samt därpå befallt Lundgren att iföra sig uniform vägrade Lundgren
att göra detta. På grund av denna vägran blev Lundgren av bataljonsadjutanten
tillsagd förvarsarrest och den 31 mars 1941 insatt i arrestlokal.

Efter det att regementschefen erhållit underrättelse om vad som förekommit
inställdes Lundgren den 2 april 1941 på order av regementschefen inför
regementsstabschefen. Lundgren erhöll därvid besked, att han i avvaktan
på Konungens resolution å hans ansökan finge fullgöra civilt arbete, i första
hand tjänstgöring vid regementets sjukhus, och därunder i stället för uniform
bära överdragskläder. Lundgren vägrade emellertid att fullgöra tjänstgöring
vid sjukhuset och att påtaga sig överdragskläder och blev med anledning
härav återförd till arrestlokalen. Rörande vad som förekommit vid nu ifrågavarande
tillfälle den 2 april 1941 har Lundgren berättat följande. Han hade
uppkallats till regementsstabschefen och tillfrågats, om han fortfarande vägrade
att ikläda sig uniform och därtill svarat ja. Av regementsstabschefen hade
Lundgren därpå tillsagts att ikläda sig overall för att utföra handräckning
vid regementet. Lundgren hade förklarat sig villig härtill endast under förutsättning
att han finge utföra vedhuggning. Sedan regementsstabschefen meddelat,
att någon vedhuggning för tillfället ej vore erforderlig, hade Lundgren
vägrat att iföra sig overall.

Den 3 april 1941 höll därefter bataljonschefen förhör med Lundgren, varvid
saken hänsköts till krigsrätt. Målet anhängiggjordes vid Älvsborgs regementes
krigsrätt, som däri meddelade utslag den 5 april 1941. I sitt utslag
yttrade krigsrätten: Lundgren, som den 31 mars 1941 inställt sig till tjänstgöring,
hade samma dag av bataljonsadjutanten erhållit order att ikläda sig
uniform. Lundgren hade vägrat att fullgöra befallningen. Den 2 april 1941
hade Lundgren av regementsstabschefen erhållit order att påtaga sig overall.
Lundgren hade vägrat även att fullgöra denna befallning. På grund härav
prövade regementskrigsrätten rättvist jämlikt 76 § strafflagen för krigsmakten
döma Lundgren för vägran att fullgöra förmans i tjänsten givna befallning
att undergå fängelse en månad.

Den 7 april 1941 förklarade sig Lundgren nöjd med utslaget. Om denna
sin nöjdförklaring har Lundgren uppgivit, att han, efter den psykiska påfrestning
som den bryska behandlingen inneburit, begärt att omedelbart få gå
i fängelse för att därigenom slippa fortsatta konflikter med vederbörande
samt för alt möjliggöra för Eders Kungl. Majit att hinna pröva och bevilja
Lundgrens ansökan om civilarbetstillstånd.

I resolution den 25 april 1941 har Eders Kungl. Majit funnit gott medgiva,
att Lundgren i stället lör militär tjänstgöring finge utföra civilt arbete inom
försvarsväsendet eller eljest för statens räkning.

1 yttrande till regementschefen har bataljonsadjutanten anfört bland annat:

Mag bestrider att generalorder nr 3775/1940 kan tillämpas på Lundgren,
och även örn så skulle vara fallet kan bestämmelsen örn inryckning utan militär
utrustning lill östra militärområdet under inga förhållanden gälla den

212

tid, Lundgren är i tjänstgöring vid förbandet. Det är att observera, att inryckningen
skedde till mobiliserat förband, och det synes mig självklart, att
personalen vid detta måste vara iförd uniform i enlighet med bestämmelserna
i tjänstgöringsreglementet för armén.’

Regementschefen har i yttrande till militieombudsmannen anfört:

''Kungörelsen den 19 april 1940 föreskriver, att värnpliktig, som redan blivit
inskriven, skall under tiden intill dess Konungen prövat ansökningen i
fråga om sin tjänstgöring och sina värnpliktsförhåilanden i övrigt vara underkastad
i allmänhet för värnpliktiga gällande bestämmelser. I tjänstgöringsreglementet
för armén, § 15 mom. 6, stadgas bland annat att uniform
skall bäras under tjänstgöring, såvida icke regements- eller högre chef för särskilda
fall annorlunda medgiver.

Generalordern nr 3775/1940 är icke aktuell för ifrågavarande fall, vilket
framgår av dess rubrik och bestyrkes av generalorderns mom. 2 a).

Hade ifrågavarande generalorder avsett alla värnpliktiga, som ingiva ansökning
örn tjänstgöring jämlikt lagen om samvetsömma värnpliktiga, skulle
rubriken varit identisk med rubriken till generalordern nr 1151/1941. I sistnämnda
generalorders rubrik saknas ordet vissa, vilket ord, genom att det
ingår i förstnämnda generalorders rubrik, begränsar verkningsområdet av
denna generalorder till de samvetsömma värnpliktiga, som just vid den tidpunkten
(september 1940) voro i tjänstgöring. Tillkomsten av generalordern
nr 1151/1941 synes mig utgöra bevis på, att det intill tiden för denna generalorders
tillkomst varit självklart, att en mig underlydande chef ålägger en
värnpliktig att ikläda sig uniform. Tillsägandet av förvarsarrest som en följd
av vägran härutinnan, finner jag vara icke blott en fullt laglig åtgärd utan
även en fullt reglementsenlig pliktuppfyllelse av vederbörande chef.’

Chefens för armén juridiska biträde, byråchefen Gösta Walin, har i en utredning
den 17 juni 1941 yttrat bland annat:

’I § 2 andra stycket lagen den 12 juni 1925 örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, stadgas, att i särskilt fall Konungen
må, när synnerliga skäl därtill föreligga, meddela tillstånd att fullgöra
värnpliktstjänstgöring såsom vapenvägrare eller civilarbetare efter det
inskrivning skett. I propositionen, nr 109, till 1940 års riksdag med förslag
till nämnda bestämmelse anfördes (sid. 18) att under den korta tid som åtginge
för erhållande av Kungl. Maj :ts tillstånd borde den värnpliktige kunna
kvarhållas i tjänst. I övex-ensstämmelse härmed stadgas i § 5 kungörelsen den
19 april 1940 (nr 256) angående tillämpning av nämnda lag, att intill dess
Konungen prövat ansökningen, vederbörande i fråga örn sin tjästgöring och
sina värnpliktsförhåilanden i övrigt skall vara underkastad i allmänhet för
värnpliktiga gällande bestämmelser.

Av det anförda framgår, att den värnpliktige intill dess Kungl. Maj:ts beslut
meddelats är underkastad skyldighet att fullgöra militär tjänstgöring
och följaktligen också att bära uniform. Genom generalorderna nr 3775/1940
och 1151/1941 har föreskrivits, att den värnpliktige i vissa där avsedda fall
skall utföra civilt arbete. Huruvida därmed avses att göra undantag från

213

skyldigheten att bära uniform är icke klart utsagt men synes i viss utsträckning
vara förutsatt.

Någon ovillkorlig eftergift åt värnpliktigs önskan att slippa uniform under
tiden till dess Kungl. Maj:ts beslut meddelas synes icke böra komma i
fråga, men bärande av uniform bör icke påfordras, annat än när det av
disciplinära eller andra militära skäl är nödvändigt.’

Under åberopande av nyssnämnda utredning har chefen för armén i yttrande
till militieombudsmannen den 20 juni 1941 anfört:

’Av utredningen framgår, att en värnpliktig av ifrågavarande kategori är
underkastad för övriga värnpliktiga gällande bestämmelser under den tid
han är i tjänst vid regementet och således skyldig att bära uniform.

Uttrycket civilt arbete i generalorderna nr 3775/1940 och 1151/1941 har
enligt min mening intet samband med frågan om klädseln. Av disciplinära
skäl bör någon eftergift för en värnpliktigs önskan att slippa bära uniform
under ifrågavarande tid icke göras.’

Enligt § 1 b) i lagen den 12 juni 1925, sådant detta lagrum lydde före den
år 1940 genomförda ändringen, kunde värnpliktiga, vilkas samvetsbetänkligheter
avsågo varje tjänstgöring vid krigsmakten, få tillstånd att i stället för
sådan tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning. Beträffande värnpliktiga
som erhållit tillstånd att utföra civilt arbete, de s. k. civilarbetarna,
kunde det således icke komma i fråga att de skulle bära militär uniform, eftersom
deras tjänstgöring alltid var förlagd utanför krigsmakten. Genom 1940
års lagändring har nyssnämnda lagrum erhållit den lydelsen, att civilarbetarna
skola utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller eljest för statens
räkning. Civilarbetarnas såväl fredstids- som krigstjänstgöring kan således
numera, ehuru den skall avse rent civilt arbete, förläggas inom försvarsväsendet.
Skillnaden mellan civilarbetarnas och de s. k. vapenvägrarnas
tjänstgöringsförhållanden har efter 1940 års lagändring blivit mindre framträdande
än den tidigare varit. Kvar står dock att civilarbetarna fortfarande
icke äro skyldiga att bära militär uniform. Att de icke äro underkastade denna
skyldighet framgår fullt klart av förarbetena till lagändringen och det
torde för övrigt ligga i sakens egen natur.

Av det anförda framgår, att någon tvekan icke behöver råda rörande uniformsfrågan
beträffande sådana värnpliktiga som erhållit civilarbetstillstånd.
Svårigheter yppa sig däremot i fråga örn sådana värnpliktiga som ingivit ansökan
om civilarbetstillstånd men ännu icke fått densamma slutligen avgjord.
Det är spörsmålet vad som gäller under väntetiden, medan ansökningen är
beroende på prövning, som vållat tvist. Före 1940 års lagändring medförde
en bestämmelse i den då gällande tillämpningskungörelsen till 1925 års lag,
att en enkel anmälan av en inkallad värnpliktig att han hyste samvetsbetänkligheter
ledde därtill att han hemförlovades. Detta innebar en frestelse till
missbruk och i den nu gällande tillämpningskungörelsen av den 19 april
1940 föreskrives, såsom förut angivits, i § 5, alt inskriven värnpliktig, som
till Konungen ingivit samvetsömhetsansökan, skall intill dess Konungen prö -

214

vat densamma i fråga örn sin tjänstgöring och sina värnpliktsförhållanden i
övrigt vara underkastad i allmänhet för värnpliktiga gällande bestämmelser.
Redan i den proposition genom vilken förslag till ändringar i 1925 års lag
förelädes 1940 års lagtima riksdag hade föredragande departementschefen
uttalat, att den i tillämpningskungörelsen intagna föreskriften, att den som
anhållit örn samvetsömhetstillstånd i allmänhet skulle hemförlovas, borde
utgå, ävensom att den värnpliktige borde kunna kvarhållas i tjänst under den
korta tid som åtginge för erhållande av Kungl. Maj:ts beslut.

De nya bestämmelserna om de värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden under
tiden medan samvetsömhetsansökan är beroende på Konungens prövning
medförde risk, att konflikter kunde uppkomma mellan den militära lydnadsplikten
samt de samvetsömmas betänkligheter mot vissa av de skyldigheter
som följa av deras kvarstående i tjänst. Sålunda kunde man i § 5 i tillämpningskungörelsen
samt stadgandena i tjänstgöringsreglementet för armén finna
stöd för ett krav, att de samvetsömma under väntetiden skulle bära uniform.
I tjänstgöringsreglementet stadgas nämligen att uniform skall bäras
under tjänstgöring samt inom militärt etablissement där trupp är förlagd,
därest icke regements- eller högre chef för särskilda fall annorlunda medgiver
(§ 15 mom. 6).

Sedan det visat sig att konflikter av nyss antydd natur uppstått, utfärdades
den 7 september 1940 förutnämnda generalorder nr 3775. Denna måste
anses innefatta en jämkning i bestämmelserna i § 5 i tillämpningskungörelsen
till 1925 års lag. I stället för att de samvetsömma under väntetiden skulle
vara underkastade samma tjänstgöringsskyldighet som värnpliktiga i allmänhet,
infördes genom generalordern den ordningen, att de under nämnda
tid skulle sättas till civilt arbete. I princip synes generalordern innebära, att
dessa samvetsömma redan under väntetiden i viss mån skulle behandlas såsom
civilarbetare. Att innebörden av generalordern verkligen varit den nu angivna
framgår bland annat av chefens för försvarsdepartementet svar den
9 oktober 1940 på en den 21 september 1940 i riksdagens första kammare
framställd interpellation angående tillämpningen av lagstiftningen om samvetsömma
värnpliktiga. Efter att hava berört stadgandet i § 5 i 1940 års tilllämpningskungörelse
anförde departementschefen bland annat: ''En följd av
nämnda stadgande blir helt naturligt, att dessa värnpliktiga, om de under
väntetiden förbryta sig mot krigslydnaden, ej kunna undgå straff därför. Att
överhuvud sådana straff skola behöva förekomma i detta sammanhang är
emellertid beklagligt. På grund därav har jag redan innan interpellationen
framställdes föranstaltat om åtgärder, som torde undanröja fortsatta konflikter
med lydnadsplikten. Värnpliktiga, som begära att få bliva civilarbetare,
sammanföras nämligen numera i avbidan på ansökningens prövning
till särskilda arbetsläger, där de sysselsättas med rent civilt arbete.’

Beträffande inryckningen till de av militärområdesbefälhavaren i östra
militärområdet anordnade arbetena föreskrevs i generalordern nr 3775/1940
att den skulle ske utan militär utrustning, vilket givetvis måste innebära att
de samvetsömma icke skulle bära uniform. Det torde ligga i sakens natur, att

215

dessa värnpliktiga icke heller under tiden intill dess de hunne överföras till
nämnda arbeten skulle tvingas att iföra sig militär uniform under det att de
utförde civilt arbete vid vederbörligt truppförband. Syftet med generalordern,
att förebygga konflikter med krigslydnaden, skulle väsentligen ha förfelats
därest de samvetsömma under den del av väntetiden som de tillbragte vid
truppförbandet skulle vara skyldiga att bära militär uniform, i synnerhet som
uniformen för dessa värnpliktiga torde framstå såsom ett tecken på att deras
tjänstgöring är av militär natur.

Generalordern nr 3775/1940 skulle enligt sin ordalydelse gälla tills vidare
och den upphävdes först genom generalordern nr 1151/1941, varför den måste
anses ha varit gällande vid tiden för de förseelser, för vilka Lundgren fällts
till ansvar. Att förstnämnda order gällt jämväl andra än de värnpliktiga,
vilka enligt bestämmelserna under a) i moment 2 skulle inrycka den 20
september 1940, framgår för övrigt direkt av detta moment.

Det synes således kunna fastslås, att generalorderna nr 3775/1940 och nr
1151/1941 förutsätta, att de samvetsömma under väntetiden icke skola bära
uniform. Genom generalorderna ha de samvetsömma generellt beviljats den
förmånen, att de slippa bära uniform under den tid deras ansökan om civilarbetstillstånd
är beroende på prövning. Det är därför helt oriktigt att, på
sätt i ärendet skett, uppfatta befrielse från uniformsplikt såsom en i det särskilda
fallet medgiven eftergift åt den värnpliktiges önskan att slippa uniform.
Frågan huruvida dessa samvetsömma i särskilda fall skulle kunna
åläggas att bära uniform under väntetiden må emellertid närmare beröras.
Utgångspunkten måste härvid vara, att en dylik skyldighet måste uppfattas
såsom ett undantag från den i generalorderna genomförda allmänna regeln.
Utan stöd av särskilda föreskrifter kan därför en sådan skyldighet icke antagas.
I ärendet har det gjorts gällande, att bärande av uniform skulle kunna
påfordras, när det av disciplinära eller andra militära skäl vore nödvändigt.
Enligt § 13 i tillämpningskungörelsen skall värnpliktig, som utför civilt arbete,
vara skyldig underkasta sig de arbets- och ordningsföreskrifter, vilka
av arbetsledningen (truppförbandschef) utfärdas. Det torde emellertid vara
tydligt, att arbets- och ordningsföreskrifterna icke få givas sådant innehåll
att de strida mot gällande generalorder. En befogenhet för vederbörande
truppförbandschef eller annan befattningshavare att i särskilda fall föreskriva
bärande av uniform skulle i fråga örn dessa samvetsömma medföra
väsentliga olägenheter just av den art, som generalorderna avsett att förebygga.
Orderna giva icke heller något som helst stöd för antagandet, att en
dylik befogenhet föreligger. Vid sådant förhållande synes det kunna konstateras,
att värnpliktig, vilken skall sysselsättas med civilt arbete, icke kan
åläggas att under ifrågavarande väntetid bära militär uniform.

Chefen för armén har framhållit att av disciplinära skill kravet på bärande
av uniform under ifrågakomna tid icke borde eftergivas. Med anledning härav
må påpekas att därest befälhavare i något fall skulle finna mera avsevärda
olägenheter ur disciplinär synpunkt uppkomma därigenom alt värnpliktiga

216

under väntetiden iförda civil klädsel vistas i förläggningen gällande generalorder
torde giva möjlighet att hemförlova de värnpliktiga.

Vad det förevarande fallet angår torde ordern om bärande av uniform icke
ha varit grundad på någon prövning av omständigheterna i det särskilda
fället utan i stället på en felaktig uppfattning om vad som i allmänhet gäller
rörande skyldighet att bära uniform. Ehuru bataljonsadjutanten förfarit
oriktigt genom att beordra Lundgren att taga på sig uniform, har jag med
hänsyn till omständigheterna funnit mig icke böra vidtaga någon åtgärd mot
honom.

Av det ovan anförda framgår, att bestämmelserna uti ifrågavarande ämne
icke äro otvetydiga och att på grund därav desamma av militära myndigheter
tolkats på ett sätt som icke överensstämmer med deras rätta innebörd,
med påföljd att sådana konflikter uppstått som man velat förebygga. Det
synes erforderligt att fullt klara föreskrifter meddelas rörande tjänstgöringsförhållandena
för värnpliktiga vilka ingivit ansökan om tjänstgöring jämlikt
lagen om samvetsömma värnpliktiga.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag härmed velat för Eders Kungl. Majit framföra detta spörsmål
till den åtgärd som Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.»

12. Angående kommendering av militär handräckningspersonal till tjänstgöring
vid officers- och underofficersmässar.

Den 19 maj 1941 avlät militieombudsmannen följande framställning till
Konungen:

»Hos militieombudsmannen har i två särskilda fall anförts klagomål över
tjänstgöringsförhållandena vid officersmäss. Det ena fallet avser sjöofficersmässen
i Karlskrona. Klagandena i detta ärende ha påstått att arbetstiden
vore för lång, i synnerhet sedan ekonomidirektören vid mässen kommendörkaptenen
Sören Hedin givit order, att tjänstgöringen skulle vara så länge
det erfordrades eller med andra ord så länge det funnes gäster kvar på mässen.
Vidare har det anmärkts att klagandena emellanåt fått tjänstgöra flera
veckor i följd utan att erhålla ledigt på söndagar eller andra dagar. Klagandena
ha jämväl uttalat missnöje med de göromål som de fått sig ålagda;
de hade fått tjänstgöra som tamburvaktmästare, arbeta i trädgården, gå efter
post och gå med matkorgar till gäster som tyckte att det vore bekvämare att
stanna i bostaden. Andra fallet gäller officersmässen vid Svea livgarde. I
detta fall har klaganden påstått, att fastställda arbetstider ofta icke respekterats;
varje vecka hade arbetstiden någon dag räckt till klockan 11 på eftermiddagen
och ibland ända till klockan 2 på natten.

I anslutning till undersökningen rörande dessa klagomål har utredning
verkställts jämväl beträffande tjänstgöringsförhållandena i allmänhet å mäss.

217

Sålanda hava cheferna för armén, marinen och flygvapnet inkommit med
begärda utlåtanden beträffande frågan huruvida och i vilken utsträckning
militär personal kunde användas för tjänstgöring vid officersmäss.

Kommendörkaptenen Hedin har i yttrande över klagomålen från Karlskrona
anfört:

Till telefonpost- och viss handräckningstjänst å Sjöofficersmässen vore i
allmänhet, i mån av tillgång på personal, kommenderade 4 man. Av dessa
tjänstgjorde en såsom kökshandräckning, tillika under utbildning till kocksbiträde,
och övriga tre såsom telefonposter, tillika kontrollerande in- och
utpassering genom Sjöofficersmässens huvudingång samt utförande morgonstädning
o. dyl. i ett fåtal lokaler på nedra botten och därjämte — under erforderlig
tid av året — tjänstgörande såsom biträden vid skötseln av den till
Sjöofficersmässen hörande trädgården. Telefonposterna förrättade vakttjänst
i Sjöofficersmässens tambur vardagar kl. 0730—2200, sön- och helgdagar
omkr. kl. 0900—2200. Vakthavande telefonposten, här nedan benämnd VT.
utförde under sin vakttjänsttid även vissa andra smärre arbeten; bl. a. plägade
de flesta VT vara så artiga att de hjälpte besökande av och på med ytterkläderna,
då VT för tillfället ej hade annan sysselsättning. Tjänstgöringstiden
inskränktes understundom sommartid och vid helger till att sluta omkr.
kl. 2100 och utökades dessemellan någon enstaka gång med en eller två timmar,
vid vilka sistnämnda tillfällen VT dock understundom erhölle någon
gratifikation för sitt extra besvär. Vad i klagoskriften anföres om att Hedin
skulle ha givit ut order örn att VT skulle tjänstgöra så länge det erfordrades
eller med andra ord sagt så länge gäster funnes på sjöofficerssällskapets mäss
vore icke med verkliga förhållandet överensstämmande. Med anledning av
ett för någon tid sedan inträffat obetydligt intermezzo meddelade Hedin en
av klagandena, att VT skulle tjänstgöra å Sjöofficersmässen så lång tid som
han finge order om. Hedin hade icke för avsikt att vidtaga några ändringar
i telefonposternas tjänstgöringsförhållanden, i varje fall icke till deras nackdel.
Tjänstgöringen de tre telefonposterna emellan hade de senaste månaderna
varit så fördelad, att två tjänstgjort turvis företrädesvis vid telefonen, tilllika
i tamburen m. m. under det att den tredje tjänstgjort företrädesvis för
tillsyn i trädgården och för utförande av tillfälliga uppdrag samt då och då
för förfångning av de övriga telefonposterna, bl. a. en gång i veckan för var
och en för att dessa skulle erhålla en fridag. Det förekomme en och annan
gång att någon av telefonposterna finge hämta post eller utföra andra ärenden
ute i staden, men dettta vore undantagsfall.

Sedan Hedin lämnat vissa uppgifter enligt vilka tjänstgöringen skulle uppgå
till cirka 7 timmar per dag och person, har han vidare yttrat bland annat:

Därtill komme dock söndagstjänstgöring utgörande c:a 11 timmar eller c:a
32/s timmar per man och vecka. Tjänstgöringstiden komme därigenom att
uppgå till i medeltal c:a 71/* timmar per dag. Örn telefonposterna upnehölle
sig på Sjöofficersmässen längre tid, än vad här ovan angivits såsom tjänstetid,
berodde detta icke på att tjänsten det krävde utan sannolikt på det förhållandet,
att vederbörande lika gärna uppehälle sig på Sjöofficersmässen
som i kasernen. Tjänstgöringen vore icke vare sig tung eller svår. Vid de
tillfällen då en av telefonposterna erhölle tjänstledighet — var och en c:a
8 dygn varje å var tredje månad — hade Hedin emellertid icke begärt ersättning
för den tjänstledige, enär Hedin ansett att detta skulle innebära slöseri
med arbetskraft. Kravet på telefonposternas arbetsprestationer, vad städning
och dylikt beträffade, hade i stället då minskats. Vederbörandes arbetstid
hade emellertid vid dessa tillfällen ökats lill 8 å 8''A timmar.

218

Chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition har i en promemoria angående
tjänstgöringen å sjöofficerssällskapet i Karlskrona upptagit bland annat:

Beträffande det befättigade i att kommendera manskap — stam eller värnpliktiga
— till ifrågavarande tjänstgöring finge framhållas: För utbildning
till hovmästare och kockar kommenderades manskap till tjänstgöring å sjöotficersmässen.
Post i tamburen vore synnerligen önskvärd för kontroll av
passerande och — med hänsyn till de lokala förhållandena — nödvändig för
att passa telefonen, särskilt med hänsyn till de många tjänstesamtal, som
där förekomme till de officerare, som på mässen intoge sina måltider. Personal
för bestridande av denna tjänstgöring hade alltid medtagits i personalberäkningarna
för Karlskrona station (å Stockholms station bestrede de till
mässen kommenderade hovmästarna denna tjänstgöring, vilket ej vore möjligt
i Karlskrona på grund av lokala förhållanden samt med hänsyn till den
betydligt större besöksfrekvensen där). I nuvarande fredsbesättningslista för
Karlskrona station^ funnes upptaget såsom ''Tillfällig utökning å vissa tjänstgöringsplatser
i män av tillgång å personal’ visst manskap för bl. a. Sjöofficerssällskapet,
Sjöunderofficerssällskapet, örlogshemmet, kuttergastar m. fl.;
denna fredsbesättningslista vore fastställd av stationschefen jämlikt bestämmelserna
i reglemente för marinen. Å stationen mäste givetvis alltid finnas
en reserv av personal som ersättning för sjuka och för tillfälliga behov; denna
ersättningspersonal kommenderades till platser i land varest arbetskraft
behövdes.

Mässdirektören vid Svea livgarde kaptenen B. Sergel har i yttrande över
klagomålen från regementet anfört bland annat:

Det vore att märka att den fastställda arbetstiden ej vore effektiv arbetstid
utan den tid, under vilken vederbörande skulle om så behövdes finnas
tillgänglig. Det ägde sin riktighet att denna tid ej respekterades, dock så i
regel att mässuppassaren permitterades tidigare, i regel kl. 1800, då kvinnlig
personal skötte passningen på mässen. Någon svårighet att erhålla permission
under viss del av tjänstgöringstiden hade aldrig mött. Som framginge
av instruktionen för mässuppassaren ägde frukostservering rum men i regel
ej middagsservering. Det kunde även förekomma, att någon av regementsdagbefälet
önskade intaga någon mat senare på kvällen och att därför vid
enstaka tillfällen tiden utsträcktes till klockan 2300. Den påtalade arbetstiden
till klockan 0200 inträffade högst 5—6 gånger örn året vid representationstillställningar
eller samkväm och erhölle mässpersonalen vid sådana tillfällen
kompensation i tid. Ett kontant bidrag på 10 kr. i månaden utginge
till uppassarna när de vore två och 15 kr. när endast en tjänstgjorde på mässen.
De hade dessutom tillstånd att bo i sina hem.

Chefen för armén har i sitt utlåtande anfört:

Frågan måste anses bero på tjänstgöringens art, tjänstgöringstiden, vilken
kategori värnpliktiga det gällde m. m. Principiellt ansåge arméchefen det
fullt riktigt att värnpliktiga kunde beordras till tjänstgöring vid officersmäss.
Förutsättningen vore att arbetet antingen vore handräckningsarbete såsom
eldning, renhållning och servering, som utfördes inom ramen för ordinarie
tjänstgöringstid eller ock arbete, som inginge i en allsidig utbildning av kockar,
vilka i fält avsåges handha mathållningen för regements- och bataljonsstabernas
officerare. Vad handräckningsarbete beträffade reglerades detta vid
tidpunkten för militieombudsmannens skrivelse genom go nr 1043/1926. 1
punkt 4 preciserades de handräckningsarbeten vartill kommendering finge
äga rum. Dessa voro bl. a. ''städning och eldning av etablissementets för ge -

219

mensamt bruk avsedda lokaler jämte vedsågning o. d.; matlagning (och servering),
proviantera och furagering o. dyl.’. Nämnda go hade nu ersatts av
go nr 444 den 11 februari 1941. Däri angåves i punkt 2 att till gemensam
iiandräckningstjänst räknades bl. a. biträde vid matlagning och servering
i matsalar, mässar och marketenterier’. Det syntes fullt naturligt att i mässarna,
dar numera så gott som undantagslöst kronportion utspisades, mathämtningen
vid kronans kök och serveringen skulle ordnas med militär handräckning.
Personal, som intoge sina måltider i mäss, borde i detta avseende
icke vara sämre lottad än manskapet. En annan lämplig form för tjänstgöring
i officersmäss syntes vara att för kortare utbildning dit beordra under utbildning
varande kockar, avsedda att i fält handhava mathållningen vid staberna.
Det vore lämpligt, att vissa kockar redan under fredsutbildningen vande sig
vid att tillaga och servera mat åt befälet. I denna anda ginge också bestämmelserna
i go 1617/1935, som reglerade kockutbildningen, och i vilken det
hette ''god förmåga att under olika i fält förekommande förhållanden tillaga
lämpliga maträtter, såväl för smärre avdelningar som under utnyttjande av
vederbörligt kokfordons fulla kapacitet’. Under för närvarande rådande förhållanden,
då antalet personer som utspisades vid officersmässarna vore långt
större än det normala och då ett flertal officerare vore vid fältförband, där
befälets utspisning finge ordnas på ett ofta tämligen primitivt sätt, funne chefen
för armén det fullt naturligt örn handräckningen måste öka i omfattning
och örn tjänstgöringstiderna understundom icke kunde hållas inom för fredsutbildningen
bestämda gränser. Sammanfattningsvis ville arméchefen som
sin uppfattning uttala, att han ansåge det principiellt riktigt att militär personal
kommenderades till tjänstgöring vid officersmäss dels som handräckningsmanskap
för handräckningsarbete dels som kockar, avsedda att i fält
handha befälets mathållning, för en allsidig utbildning, att han ansåge att
dylika kommenderingar hade stöd i gällande go och utbildningsbestämmelser
samt att han funne det naturligt att under nuvarande förhållanden handräckningstjänsten
ökade i omfattning och icke kunde regleras efter under
fredsförhållanden gällande normer.

Utlåtandet från chefen för marinen innehåller:

Jämlikt reglemente för marinen tillkomme det stationschef att bl. a. lämna
erforderliga anvisningar angående antalet korpraler (furirer) och meniga, som
skulle uttagas till olika tjänstgöringsplatser i land. Enligt reglementet ägde regementschef
att bl. a. kommendera manskap till tillfällig tjänstgöring inom
regemente. Förfaringssättet, att till tjänstgöringsplatser i land eller inom regemente
härvid jämväl räkna officersmässar, kunde tillskrivas gammal hävd.
Sålunda finge framhållas, att ur de av Kungl. Majit fastställda formulären
n:ris 40, 41 och 45 till reglemente för marinen del I, 1915 års upplaga, omfattande
militär dagrapport rörande manskapets tjänstgöringsförhållanden samt
ekonomiska förhållanden, kunde utläsas, att såväl stammanskap som värnpliktiga
avsåges tjänstgöra vid privat matinrättning’ ävensom alt portion
kunde åtnjutas å dylik tjänstgöringsplats. Med privat matinrättning menades
härvid mässar. Liknande formulär återfunnes även i 1907 års upplaga av
reglementet. Till begreppet officersmässar vid fredslörläggning i land torde
i detta sammanhang för kustartilleriets vidkommande endast böra hänföras
exempelvis officersmässarna vid Öscar-Fredriksborg och Fårösund samt officerarnas
samlingsrum i Karlskrona, under det att officersmässarna vid förläggningsplatser
i havsbandslinjen i Stockholms skärgård, Kungsholms fort
m. fl. närmast torde få jämställas med motsvarande inrättningar å flottans
fartyg. Det manskap vid flottan, som kommenderades lill tjänstgöring i officersmässar,
utgjordes av hovmästare och befälskockar, såväl stam som värn -

220

pliktiga, samt värnpliktigt liandräckningsmanskap (telefonposter, städare
m. m.). Till kustartilleriets officersmässar kommenderades, utom kockar,
främst militärarbetare och till handräckningstjänst överförda värnpliktiga.
Yrkesgrenen hovmästare saknades vid kustartilleriet. Antalet sålunda kommenderade
kunde variera, beroende dels på personaltillgången, dels på den
utsträckning i vilken respektive mässar vid olika årstider frekventerades. Till
sjöofficersmässarna kunde härjämte manskap kommenderas för utbildningsändamål.
Enligt gällande skolreglemente för flottans manskap skulle nämligen
vid restaurant eller mäss för stammanskap anordnas dels yrkeskurs för
hovmästare och befälskockar, dels praktisk utbildning i korpralskola för befälskockar.
Beträffande värnpliktiga gällde, att dessa efter genomgången allmän
militär kurs skulle avses för praktisk tjänstgöring ombord eller i land.
För till hovmästare och befälskockar uttagna värnpliktiga kunde dylik praktisk
tjänstgöring i land, närmast avseende vidareutbildning i egen yrkesgren
endast vara förlagd till officers- eller underofficersmäss. Kommendering av
värnpliktiga för detta ändamål ägde dock rum i ringa utsträckning och avsåge
personal som, i händelse av uppkomna vakanser å fartygen, snabbt skulle
kunna sjökommenderas. Såsom instruktörer för personal, vilken sålunda för
utbildningsändamål kommenderades till sjöofficersmässarna, tjänstgjorde den
tidigare omnämnda stampersonalen. Officersmässarna, vilka vore förlagda
inom av kronan ägda lokaler, vore — även om restaurantrörelsen inom desamma
kunde vara utlämnad på entreprenad till civil restauratör — enligt
marinchefens åsikt att jämställa med övriga för marinens personal anordnade
och av kronan understödda välfärdsinrättningar såsom underofficersmässar,
kadettmäss vid sjökrigsskolan och marketenterier, dit manskap ävenledes
kommenderades för tjänstgöring.

I utlåtandet från chefen för flygvapnet har anförts:

Officersmäss vore en kronans lokal och möblerades genom kronans försorg.
Det vore därför nödvändigt, att lokalen i likhet med alla andra inom
ett etablissement förekommande lokaler städades genom särskilt avdelad
militär personal. Enligt flygvapnets sammansättningsplaner inginge såväl
manskaps- som befälskockar i de olika förbanden. Av värjo årsklass värnpliktiga
uttoges därför ett visst antal för tjänstgöring såsom kockar. Utbildningen
av dessa kockar borde äga rum dels vid särskilda utbildningskurser,
dels såsom tjänstgöring på resp. mässar. För befälskockarna, vilka
under tjänst vid fältförbanden i regel icke skulle deltaga i matlagningen
vid kokvagnar, syntes ur utbildningssynpunkt tjänstgöring på en mäss
vara den för dem lämpligaste utbildningsformen. Tjänstgöringen på officersmässen
borde härvid för befälskockarna till tiden vara av samma omfattning
som de övriga värnpliktigas tjänstgöring i sina resp. yrkesgrenar.
Emellertid erfordrades tjänstgöring på en mäss i allmänhet även efter den
ordinarie övningstidens slut. De sålunda kommenderade kockarna borde därför
beredas kompehsation genom motsvarande ledighet under ordinarie övningstid.
Chefen för flygvapnet ville emellertid framhålla, att befälskockarnas
kvällstjänstgöring icke vore något speciellt för enbart denna yrkesgren.
På grund av de alltmer under mörker bedrivna flygövningarna hade personalen
i ökad omfattning fått sin tjänstgöring förlagd till kvällarna och förnätterna.
I den mån så vore möjligt bereddes även sålunda kommenderade
värnpliktiga kompensation härför genom ledighet under ordinarie övningstid.
Då vid särskilda tillfällen (middagar eller andra fester) tjänstgöring på
officersmäss erfordrades efter tystnad (i regel kl. 2230), borde befälskockarna
erhålla ekonomisk gottgörelse av mässen (offkåren), örn vars storlek

221

överenskommelse i varje särskilt fall borde träffas mellan kockarna och
den, under vilken dessa närmast lydde vid sin tjänstgöring på mässen (vanligen
mässofficeren). Detta tillämpades i allmänhet även vid mässarna. Ekonomisk
gottgörelse borde dock ej utgå vid sådan tjänstgöring på mäss efter
tystnad, som vore erforderlig på grund av personalens övningar under mörker.

Vad först angår det förhållandet, att manskap kommenderas till tjänstgöring
å officersmäss för utbildning till hovmästare och kockar, synes i
princip anmärkning icke kunna framställas mot dylik kommendering, därest
tjänstgöringen verkligen är inriktad på utbildning och för ändamålet
lämplig. Det synes emellertid vara anledning att framföra vissa allmänna
synpunkter på denna utbildning. Såsom i arméchefens utlåtande antydes,
torde hänsyn böra tagas till vilken kategori värnpliktiga det gäller. När inkallelse
sker av årsklasser omfattande personer, vilka regelmässigt redan avslutat
sin yrkesutbildning och jämväl kommit in i yrkesarbetet, tala goda
skäl för att de inkallade icke skola underkastas sådan utbildning, vilken
uteslutande eller huvudsakligen avser icke-militära färdigheter.I dylika fall
torde det vara mera ändamålsenligt, att det militära behovet av hovmästare
och kockar fylles genom inkallande av värnpliktiga, vilka redan valt detta
yrke. I all synnerhet gäller detta om inom yrket svårigheter att erhålla arbete
redan visat sig. En god hushållning på detta område är ett bidrag till
strävandena att utnyttja landets resurser på bästa sätt, liksom allt slöseri
med arbetskraft i sista hand jämväl leder till ett försvagande av försvarsberedskapen.

Vad beträffar kommendering av manskap såsom handräckning vid matlagning
och servering samt till städning och eldning av lokaler som äro avsedda
för gemensamt bruk, står densamma i överensstämmelse med utfärdade
order. Kommenderingar avseende tjänstgöring å underofficers- och
officersmässar ha också stöd av gammal hävd. Jämväl vid de för manskapets
egen räkning drivna marketenterierna tages militär personal i viss utsträckning
i anspråk. Mot själva förfaringssättet synes anmärkning icke kunna
göras. Det är emellertid att märka, att såväl vid marketenterier som vid
mässar finnes anställd personal som avlönas av manskapskassor respektive
av underofficers- eller officerskårer. Här finnes således, liksom alltid då
kostnaderna för en organisation skola bestridas från olika håll, behov av en
norm för kostnadernas fördelning. Närmare föreskrifter finnas redan för markelenteriernas
del. I fråga örn mässarna har man däremot huvudsakligen
praxis att hålla sig till, och på olika förband har praxis utvecklat sig olika
utan att detta alltid varit av omständigheterna betingat.

En fast och enhetlig gränsdragning påkallas i främsta rummet av ekonomiska
skäl. Det bör vara klart angivet för vilka göromål militär personal
må tagas i anspråk, så alt vederbörande kår själv tår bekosta sådana befattningshavare
som hava åligganden av annan ari. Vklare är det angeläget
att kommenderingen av militär personal begränsas till vad göromålens omfattning
skäligen kräver. I motsats till vad fallet är beträffande den avlönade

222

personalen har man ju i fråga om den kommenderade personalen icke den
automatiskt verkande regulator som kostnaderna utgöra.

Bestämmelser erfordras jämväl för att reglera förhållandet mellan den
kommenderade personalen samt underofficers- eller officerskåren. Vilka
åligganden en person av denna kategori, han må nu kallas mässuppassare
eller kalfaktor eller telefonvakt, verkligen har synes icke vara klart. Det
torde föreligga ett samband mellan dessa åligganden, sådana de i praktiken
utkrävas, samt äldre tiders förhållanden, då officerarna kunde taga underordnades
tjänster i anspråk för sin personliga räkning i betydligt större
omfattning än som är förenlig med nutida uppfattning. I Karlskrona-ärendet
har framhållits, att det i allmänhet icke syntes lämpligt, att hembäring
av mat ålades vederbörande. Det har upplysts att arbetstiden ibland utsträckts
till långt ut på natten. I instruktionen för mässuppassaren å Svea
livgardes officer småss stadgas, att denne vid extra servering på mässen skall
biträda efter för varje gång lämnade direktiv. Å andra sidan har det anförts,
att kontanta bidrag emellanåt utgå till mässuppassama samt att dessa
för extra besvär erhålla gratifikationer. Något verkligt enskilt arbetsavtal
torde härmed icke ha kommit till stånd eller ens ha varit avsett. Förfaringssättet
kan ju vara ägnat att kompensera den enskilde för utsträckt arbetstid,
men det belyser också huru den militära tjänstgöringen och de personliga
tjänsterna flyta över i varandra.

Det har uppgivits att tjänstgöring av ifrågavarande art icke kan anses
vara särskilt ansträngande. Troligen ha åtskilliga just med hänsyn härtill
funnit sig väl tillrätta med densamma. Man får dock icke förbise, att varje
inkallad äger anspråk på att bliva tilldelad en uppgift av den natur, att han
verkligen kan känna den tillfredsställelse som följer med vetskapen, att han
gör en för landets försvar nyttig insats.

Av utredningen torde otvetydigt framgå att det föreligger behov av enhetliga
föreskrifter rörande manskaps tjänstgöring å underofficers- eller officersmäss.

Under åberopande av 13 § i den för riksdagens militieombudsman gällande
instruktionen får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta
ärende, för den åtgärd vartill Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.»

% #

Ärendet avgjordes av Kungl. Majit den 5 december 1941, därvid Kungl.
Majit fann vad däri förekommit icke föranleda annan åtgärd än att handlingarna
skulle delgivas lantförsvarets, sjöförsvarets och flygvapnets kommandoexpeditioner.

223

13. Angående felaktiga intyg i ärenden rörande indrivning av utskylder

hos vissa skattskyldiga.

Den 6 november 1941 avlät militieombudsmannen en så lydande framställning
till Konungen:

»På hösten 1939 upptogo statsmakterna till behandling frågan hur de värnpliktiga
skulle kunna beredas lättnad i de olägenheter med avseende å skattebetalningen,
som tjänstgöring vid krigsmakten i anledning av förstärkt försvarsberedskap
eller mobilisering medfört för dem. Proposition i. ämnet
framlades för 1939 års urtima riksdag (nr 63) och sedan riksdagens yttrande
över förslaget avgivits, utfärdades den 17 november 1939 en förordning
med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos
vissa skattskyldiga (S. F. S. 1939 nr 810). Denna förordning innehåller bestämmelser
att skattskyldig, som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten
jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, äger enligt vad i förordningen
stadgas åtnjuta anstånd i avseende å indrivningen av honom påförda
utskylder (1 och 2 §§). Skattskyldig som vill komma i åtnjutande av
anstånd med indrivning bör inom angiven tid skriftligen göra anmälan därom
enligt särskilt formulär (5 §). Militär befälhavare till vilken sådan anmälan
inkommit har att till vederbörande utmätningsman skyndsamt översända
densamma, försedd med uppgift örn inkallelsens art, dag för tjänstgöringens
början och, såvitt möjligt, den tidpunkt då tjänstgöringen kan antagas
upphöra. Har sådan anmälan insänts direkt till utmätningsmannen åligger
det denne att från vederbörande rullföringsbefälhavare eller annan militär
myndighet införskaffa erforderliga uppgifter angående den skattskyldiges
tjänstgöring (6 §).

Enligt bestämmelser i uppbördsreglementet och kommunallagarna åligger
det skattskyldig, som underlåtit att erlägga utskylder i föreskriven tid,
att erlägga särskild indrivningsavgift. Angående utmätningsmans och exekutionsbiträdes
rätt att uppbära dylik avgift, vilken uttages i samband med
indrivning av utskylderna, innehåller restindrivningsförordningen närmare
föreskrifter. Genom stadganden i den förut nämnda förordningen av den 17
november 1939 (4 §) samt i en särskild lag av samma dag (S. F. S. 1939 nr
811) har skyldigheten att erlägga indrivningsavgift upphävts i fråga om värnpliktiga
som lia rätt lill anstånd enligt nyssnämnda förordning försåvitt betalning
inflyter inom ett år från det den skattskyldiges tjänstgöring vid
krigsmakten upphörde. I fall då indrivningsavgift sålunda ej må uttagas äger
utmätningsman enligt bestämmelserna i en kungörelse av den 17 november
1939 (S. F. S. 1939 nr 821) utfå ersättning av statsmedel.

I skrivelse lill militieombudsmannen den 30 augusti 1941 har stadsfogden
i Lund Petrus Olsson påkallat mili lieombudsmannens ingripande med anledning
därav att i många fall felaktiga intyg åberopats i ärenden angående anstånd
enligt 1939 års förordning. Såsom exempel anföres av stadsfogden följande
fall.

224

Beträffande en kapten i Dalregementets reserv, född 1896, har åberopats
intyg att han under tiden den 5 december J939—den 17 september 1940 varit
inkallad jämlikt § 28 mom. 1 (eller § 36 mom. 2) vämpliktslagen. Sedan
stadsfogden tillskrivit regementschefen med förfrågan, huruvida vederbörande
varit inkallad jämlikt något av nyssnämnda lagrum, har regementskassören
meddelat stadsfogden, att enär det truppförband vid vilket kaptenen

1 fråga fullgjort krigstjänstgöring varit inkallat jämlikt § 28 mom. 1 värnpliktslagen,
det torde få anses att även kaptenen varit inkallad på grund av
denna bestämmelse.

I fråga om en bataljonsläkare i fältläkarkårens reserv, född 1896, ha av
militära befattningshavare utfärdats två särskilda intyg, det ena den 7
september 1940 och det andra den 13 juni 1941, att han varit inkallad jämlikt
§ 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 vämpliktslagen. Efter det att stadsfogden beträffande
det senare intyget uttalat tvivel huruvida det kunde vara riktigt,
har det från vederbörande förband uppgivits, att läkaren i fråga blivit inkallad
av generalfältläkaren och sålunda syntes icke ha inkallats jämlikt
vämpliktslagen.

Rörande en landstormskapten, född 1884, har vederbörande stabschef den

2 januari 1941 utfärdat intyg att han varit inkallad jämlikt § 28 mom. 1 eller
§ 36 mom. 2 värnpliktslagen. Sedan stadsfogden i brev till stabschef en anhållit
om besked huruvida det sålunda utfärdade intyget vöre riktigt, har
denne i nytt intyg den 17 maj 1941 förklarat, att landstormskaptenen varit
inkallad enligt § 36 mom. 2. I nytt brev till stabschefen har stadsfogden därpå
framhållit, att landstormskaptenen såsom fast anställd vid krigsmakten
icke torde lia blivit inkallad jämlikt värnpliktslagen. Slutligen har stabschefen
översänt nytt intyg och därvid förklarat, att därest av honom tidigare
avgivit intyg varit felaktigt hade det berott på att han ej haft tillgång till författningar
i ämnet; intyget hade utfärdats i god tro.

Angående två värnpliktiga, födda den 30 september respektive den 2 juni
1920 och med inskrivningsnumren 115 3/1940 respektive 117 3/1940, har vederbörande
divisionschef intygat, att de varit inkallade jämlikt § 28 mom. 1
vämpliktslagen till tjänstgöring som börjat den 2 september 1940 och slutat
den 29 augusti 1941.

Den 14 oktober 1941 lät militieombudsmannen översända handlingarna i
ärendet till Överståthållarämbetet under anhållan att ämbetet ville giva miJitieombudsmannen
del av sina erfarenheter i spörsmålet. Med anledning härav
överlämnade Överståthållarämbetet ett den 25 oktober 1941 av uppbördsintendenten
i Stockholm avgivit yttrande av följande innehåll: En företagen
undersökning hade givit vid handen att det i tämligen stor omfattning förekommit,
att anmälan om anstånd med indrivning av utskylder enligt förordningen
den 17 november 1939 (nr 810) gjorts jämväl av andra personer än
sådana som varit inkallade till tjänstgöring vid krigsmakten jämlikt § 28
mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen samt att uppgiften om tjänstgöringen
styrkts av vederbörande militärbefälhavare. I åtskilliga fall hade sålunda
bemärkts, att sådan anmälan inkommit icke allenast från personer, som va -

225

rit inkallade till sin första värnpliktstjänstgöring, alltså efter § 27 värnpliktslagen,
och till så kallad frivillig tjänstgöring, utan även från reservofficerare
och därmed jämställda; i enstaka fall hade det till och med inträffat att militärintyget
undertecknats av den sökande själv i egenskap av militärbefälhavare.
Givetvis föranledde, då felaktigheten bemärktes, framställning örn
anstånd från ej berättigad person icke till någon åtgärd. Yppades anledning
till misstanke att den sökande icke vore inkallad enligt § 28 eller § 36 företoges
undersökning för utrönande av rätta förhållandet. Enligt uppbördsintemdentens
mening syntes det lämpligt att de militära myndigheterna erinrades
om anståndsbestämmelsemas rätta innebörd och tillämpning samt tillika anbefalldes
att iakttaga största noggrannhet vid utfärdande av ovan omförmälda
intyg.

Av ordalydelsen i förordningen den 17 november 1939 (nr 810) framgår
att anstånd med avseende å skatteindrivning endast må åtnjutas av dem som
inkallats till tjänstgöring jämlikt §§ 28 och 36 värnpliktslagen, alltså vid förstärkt
försvarsberedskap eller mobilisering, och att förordningen icke är tilllämplig
å värnpliktiga vilka inkallats till utbildning jämlikt § 27 samma lag.
Förarbetena till förordningen giva tydligt vid handen att från rätten att erhålla
anstånd äro uteslutna såväl krigsmaktens reservpersonal som de så kallade
frivilliga (se prop. nr 63 till urt. riksdagen 1939 s. 10 samt andra särskilda
utskottets utlåtande 1939 nr 27 s. 13). Klart är sålunda att förordningen
icke gäller beträffande fredskonstituerade landstormsofficerare, som äro
att hänföra till reservpersonalen.

Då handlingarna i ärendet synas utvisa att anmälan om anstånd i ganska
stor omfattning göres av militär personal varå hithörande författningar icke
äro tillämpliga samt att felaktiga intyg utfärdas av militära befälhavare, torde
det vara påkallat att på lämpligt sätt fästa vederbörandes uppmärksamhet
på bestämmelsernas rätta innebörd.

Vid bestämmelsernas tillkomst förutsattes, att spörsmålet, vilka kretsar
av skattskyldiga skulle kunna erhålla anstånd, framdeles kunde komma att
upptagas till förnyat övervägande sedan erfarenhet vunnits rörande inkallelsernas
längd. Huruvida tiden nu är inne för ett nytt upptagande av denna
fråga, framgår icke av den verkställda utredningen.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktionen
har jag härmed velat för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende för
den åtgärd vartill Eders Kungl. Majit må finna anledning.»

15—H8761. Militieombudsmanncns ämbetsbcrättclse.

14. Angående regleringen av järnvägstrafiken med hänsyn till den inkallade
militära personalens behov.

Härom avlät militieombudsmannen den 12 maj 1941 följande skrivelse
till Konungen:

»Från kaptenen A. Hyltén-Cavallius har den 15 april 1941 till militieombudsmannen
inkommit en så lydande skrivelse:

’I radio har under de senaste dagarna gång på gång påpekats, att militären
beträffande järnvägsresor i påsk icke på något sätt intager en mindre
gynnad ställning än de civila. Jag anser detta påpekande i viss mån vilseledande,
och torde en stor del av den civila allmänheten ännu vara i den tron,
att militären även under påsken åtnjuta antingen fria resor eller också betydligt
nedsatta biljettpriser. Beredskapsmännen ha blivit inkallade till militärtjänstgöring
ulan minsta varsel, och de flesta av dem lia måst lämna
icke endast sina hem och sina privata affärer, blott några timmar efter inkallelsen
utan mången gång även sina civila platser. Det är ju därför helt
naturligt, att flertalet snarast behöva komma hem för att ordna med ett
och annat. Så t. ex. behöver en jordbrukare ordna med drängar och annan
arbetskraft, hästar och kor, ved och fodermedel m. m. En affärsman behöver
sätta efterträdaren in i förhållandena samt lämna direktiv för fullföljande
av de affärer, som han ej hunnit avsluta. Likaså behöver en lärare
dryfta en hel del frågor med vikarien, som han i många fall inte ens kommit
i personlig kontakt med. Ytterligare en mängd exempel kan uppräknas,
men torde ovanstående vara tillfyllest. De civila bo i regel i sina egna hem,
varför deras resor väl till största delen torde vara rena nöjesresor, under
det att beredskapsmännen äro spridda över hela landet i mer eller mindre
goda förläggningar och torde deras resor under påskhelgen knappast kunna
räknas som nöjesresor. I de flesta fall gäller det ju att se efter sina hem och
sitt civila arbete. Dessa beredskapsmän ha i regel icke heller samma möjlighet
som de civila att betala en i många fall dyrbar tågbiljett. Familjen
lever ofta på det familjebidrag de erhålla, och där blir nog inga penningar
över till biljett åt mannen. Beredskapsmännen erhålla en terminslön av kr.
1.50 pr dag och då somliga sända en del av dessa medel till hemmet, är det
tydligt att de omöjligt också kunna skaffa penningar till tågbiljetten. Därtill
skulle i många fall åtgå flera veckors avlöning, och då permission endast
kunnat beviljas över lördag och söndag, har följden blivit, att de sämst lottade
icke kunnat resa, då de icke kunnat skaffa erforderligt penningbelopp.
På mitt förband har det till och med nu i påsk inträffat, att en beredskapsman
i 28 års åldern i brist på medel måst cykla till sitt hem, cirka 17 mil
från förläggningsplatsen. Som exempel kan för övrigt nämnas, att från förbandets
förläggning till Kalmar — där en stor del av beredskapsmännen
ha sina hem — kostar biljetten inkl. snälltågsbilett kr. 30.95. Av ovanstående
torde tydligt framgå att de bäst situerade kunna lösa vanliga biljetter
och resa till sina hem under det att de sämst lottade i brist på medel bli urståndsätta
att resa. Trafiken hade icke påverkats mera än nu varit fallet,
örn järnvägsstyrelsen beslutat att en viss procent vid varje förband fått tillstånd
att begagna sig av militärbiljett. De militära förbandscheferna kunde
sedan ordnat så, att dessa platser fördelats på dem, som hade de mest ömmande
skälen. Jag tror inte, att nu tillämpade förfaringssätt är ägnat att
upprätthålla och stärka den annars synnerligen gedigna försvarsvilja, som
enligt min erfarenhet finnes åtminstone på mitt förband. Jag får med an -

227

ledning av vad här ovan anförts vördsamt anhålla, att militieombudsmannen
måtte föranstalta örn utredning, så att denna undantagsställning icke
i fortsättningen bliver rådande och att örn möjligt de beredskapsmän, som nu
rest hem, i någon mån kunna bli gottgjorda för sina stora resekostnader.’

Med anledning härav ha yttranden infordrats från järnvägsstyrelsen samt
överbef älhavaren.

Järnvägsstyrelsen har anfört:

’I skrivelse till överbefälhavaren den 22 februari 1941 framförde styrelsen
vissa synpunkter på transportsituationen, sådan denna förväntades
bliva under april månad. Anledningen härtill var främst den, att å ena
sidan militära transportbehov av betydande omfattning ävensom den allmänna
trafiken i samband med påsken kunde förväntas komma att ställa
stora krav på järnvägarna, medan å andra sidan de forcerade vedtransporterna
och kolsituationen starkt begränsade järnvägarnas möjligheter att
tillgodose sådana ökade transportkrav. Beträffande den militära trafiken
under själva påskhelgen framhölls härvid att inrycknings-, utrycknings- och
permittentresor borde så planläggas, att de ägde rum före den 9 april eller
ock utfördes fr. o. m. den 16 april, varvid större inryckningar dock borde
ske först fr. o. m. den 17 april. Därest på grund av militära skäl större
militärtrafik måste försiggå jämväl under påskhelgen, framhöll styrelsen,
att styrelsen och överbefälhavaren gemensamt borde hos Kungl. Majit göra
framställning om bemyndigande till erforderliga inskränkningar i vedtransporterna
och den civila resandetrafiken. Samtidigt framhölls emellertid
att inskränkningar i den civila resandetrafiken torde bliva synnerligen
svåra att praktiskt genomföra. De praktiska svårigheterna hänföra sig härvid
i främsta rummet till den omständigheten, att effektiva avspärrningsanordningar
saknas vid de allra flesta stationerna, varför möjligheterna att
reglera allmänhetens tillträde till tågen äro begränsade och endera skulle
kräva betydande extra anordningar eller ock ett komplicerat platsbiljettförfarande.
Bäggedera åtgärder, som skulle kräva betydande kostnader och
tid men likafullt icke nied säkerhet kunde förväntas medföra åsyftat resultat.
Vissa mera begränsade regleringar av den civila resandetrafiken däremot
vidtagas alltid vid de större helgerna i den form, att generella biljettnedsättningar,
såsom sällskapsresor, eftersäsongresor etc. tillfälligt hävas,
och självfallet lia dessa inskränkningar gällt även i samband nied årets påskhelg.
Inför valet mellan en beskärning av den militära eller civila trafiken
under den tidrymd då enligt erfarenheterna påsktrafiken kulminerar, har
synbarligen överbefälhavaren redan på tidigt stadium gått in för det av styrelsen
föreslagna sättet att planera permittentresorna på sådant sätt, att
resorna skulle infalla före den 10 april eller ock efter den 15 april, och
såvitt styrelsen har sig bekant, lia de militära myndigheterna i god tid
erhållit direktiv att planera eventuella ledigheter i överensstämmelse härmed.
Svaret på styrelsens ovan berörda skrivelse erinius nämligen i form av
en högkvartersorder, vilken likaledes översändes med särskild skrivelse, vari
anbefalldes, huru in- och utryckningsresor, permissions-(tjänstledighets-)
resor samt resor föranledda av övningsuppehåll .skulle planeras för tiden
den 1—16 april. Bortsett från in- och utryckningsresor innebar nämnda högkvartersorder
i vad avser tiden den 10—15 april, att permissions- och tjänstledighetsresor
samt resor föranledda av övningsuppehåll icke skulle förekomma,
och styrelsen vidtog på grund härav de dispositioner för den civila
helgtrafiken, som ansågos erforderliga och möjliga. De reseförmåner, som
under nu rådande förhållanden komma militärpersonalen lill del vid ledig -

228

het, äro dels resor på kronans bekostnad (tjänsteresor), dels färd till starkt
reducerat pris. Prisreduceringarna hänföra sig härvid till ''militära veckoslutsbiljetter’
och ''tjänstledighetsresor''. Tjänste- och tjänstledighetsresor
bortföllo i år under tiden den 10—15 april. Beträffande tjänsteresorna må
erinras om bestämmelserna i Kungl, hrevet till överbefälhavaren av den 6
december 1940, i vars 9 § det bl. a. heter, att överbefälhavaren äger göra
de inskränkningar i rätten till ledighet och ersättning för resekostnad, som
kunna påkallas av militära eller trafiktekniska skäl. Beträffande de militära
veckoslutsbiljetterna gäller generellt enligt Kungl. Maj:ts beslut, när de inrättades,
att dessa icke få tillhandahållas i samband med de större helgerna,
varom även meddelande lämnats de militära myndigheterna 16 sept. 1940
och 21 okt. 1940. I de tillämpningsföreskrifter, som styrelsen i anslutning
härtill förra hösten utfärdade och vilka genom särskilda cirkulär redan då
meddelades samtliga militära förband, bestämdes att dessa militära veckoslutsbiljetter
vid påsken icke gällde fr. o. m. den vardag, som närmast föregår
palmsöndagen, t. o. m. den vardag, som följer närmast efter annandag
påsk. I år motsvarar alltså denna tid dagarna 5—15 april. Beträffande tjänstledighetsresorna
slutligen är stadgat att vederbörande järnvägsförvaltning
i fred äger bestämma beträffande inskränkningar i rätten att vid tider med
större persontrafik, såsom vid påsk etc., företaga ''tjänstledighetsresa''. Vid
krig eller krigsfara — d. v. s. under sådana förhållanden, som nu anses råda
— må dylik inskränkning endast vidtagas i samråd med chefen för försvarsstaben.
Då i början av april månad järnvägsstyrelsen på grund av upprepade
telefonförfrågningar erhöll kännedom om alt vissa truppförband
synbarligen missuppfattat högkvartersordernas innebörd och tytt saken så
att ett generellt förbud för militär att färdas med järnväg gällde under tiden
den 10—15 april, lämnades efter samråd med försvarsstaben den 4 april på
eftermiddagen orientering genom radio. Den fortsatta pressdiskussionen föranledde
därutöver meddelande till pressen den 10 april. Utdrag ur sistnämnda
meddelande har även förekommit i radio i dagsnyheterna från tidningarnas
telegrambyrå. Att allmänheten genom dessa radiomeddelanden skulle
vilseletts och bibragts den uppfattningen, att ''militären även under påsken
åtnjuta fria resor eller också betydligt nedsatta biljettpriser’, förefaller
föga troligt. Såväl radion som pressen torde i detta avseende lia skapat full
klarhet örn de verkliga förhållandena. Att däremot åtgärderna på vissa
håll väckt missnöje är ställt utom tvivel, även örn man icke kan godtaga det
berättigade i det sålunda framförda missnöjet. I avsaknad av erforderlig
orientering rörande sättet huru permissionerna beviljats, saknar järnvägsstyrelsen
självfallet möjligheter att bedöma denna sida av saken. Vad styrelsen
däremot utan tvekan vågar fastslå är, att påsktrafiken innevarande
år krävt ingripande i reglerande syfte och att de resurser, varöver landets
järnvägar betraktade som enhet disponerat, ingalunda varit tillfyllest för att
tillgodose en ohämmad militär helgtrafik jämsides med den civila trafik,
som ägt runi innevarande påsk. Det kan i detta sammanhang förtjäna att
påpekas, att de extraanordningar, som vidtagits för att tillgodose turisttrafiken
till fjällen, ingalunda varit av den storleksordning, att deras slopande inneburit
möjligheter att tillgodose militärpersonalens helgresor i full omfattning.
Frånsett det faktum att den militära resandeström, sorn under sådana
förhållanden varit att förvänta, är av en helt annan storleksordning och att
den använda vagnmaterielen —- i huvudsak sovvagnar — icke lämpat sig
för militärens resor, tillkomma betydande svårigheter att avveckla en dylik
trafik, helst som man säkerligen fått basera dispositionerna på ytterligt ofullständiga
uppgifter. Man måste nämligen besinna, att huvuddelen av de militära
resandena, varom här är fråga, icke befinna sig på sina ordinarie för -

229

läggningsorter. De ordinarie förläggningsorternas personal har, såvitt styrelsen
kan förstå, bereus ledighet i största möjliga utsträckning. Det är i
stället beredskapspersonalen det torde röra sig om, och denna befinner sig
ofta på tämligen stort avstånd från hemorten, förlagd till orter med synnerligen
begränsade trafikresurser. Härtill kommer ytterligare att beredskapskravet
säkerligen omöjliggjort en förhandsplanläggning, då ledigheternas
omfattning etc. först kunnat bedömas i ett mycket sent skede. De framförda
klagomålen ävensom missnöjet söker vederbörande i detta fall motivera med
att man genom de vidtagna åtgärderna förhindrat militärpersonalen att för
viktiga, enskilda angelägenheter besöka hemmet. Det förefaller emellertid
föga troligt, att dylika resor i någon större utsträckning ovillkorligen måst
förläggas just till tiden för själva påskhelgen. Tvärtom torde det val härvidlag
lia varit minst lika fördelaktigt nied tjänstledighet antingen strax före
eller strax efter helgdagarna i enlighet med högkvartersordem. I den mån
trängande fall förelegat lia för övrigt, såvitt styrelsen känner, resor förekommit
jämväl under tiden den 10—15 april, och järnvägarna ha, i den
mån de resande militärerna innehaft giltiga biljetter, icke avvisat någon
militär resande. Snarare får nian av skrivelsen den uppfattningen, att anledningen
till missnöjet i verkligheten ligger däri, att militärpersonal genom
det högre biljettpriset sett sig ur stånd att för en eller annan helgdag vidtaga
en tämligen lång resa till hemorten. På de korta avstånden spelar nämligen
nedsättningen föga roll, vilket måhända bäst framgår därav att prisskillnaden
mellan vanlig tur- och returbiljett och tjänstledighetsbiljett ännu
vid en färd om 50 km utgör endast 80 öre i 3. klass. Ur trafikteknisk synpunkt
är det emellertid just de oförutsedda militära långresorna, som i
främsta rummet måste begränsas till antalet. Den civila trafiken låter sig
rent erfarenhetsmässigt tämligen väl beräknas såväl till omfattning som
riktning; den militära däremot erbjuder i nuvarande beredskapsläge näppeligen
några sådana möjligheter utan kräver tämligen detaljerade förutanmälningar.
I den översända skriften heter det bl. a.: ‘Trafiken hade icke
påverkats mera än vad nu varit fallet, örn järnvägsstyrelsen beslutat, att en
viss procent vid varje förband fått tillstånd att begagna sig av militärbiljett.
Do militära förbandscheferna kunde sedan ordnat så, att dessa platser fördelats
på deni, som hade de mest ömmande skälen.’ Oavsett det förhållandet
att järnvägsstyrelsen knappast torde vara den myndighet, som bort verkställa
en sådan uppdelning av permittenterna, har man skäl att förmoda, att
ett dylikt förfaringssätt verkat i sådan riktning, att mera långväga permittenter
erhållit nedsättningsbiljetter, medan de kortväga permittenterna och
de, som i övrigt haft råd, därutöver begagnat sig av möjligheterna att färdas
på vanliga för allmänheten gällande biljetter. De anhilda exemplen — en
tur- och returbiljett, som inklusive snälltåg kostar 30: 95, avser en resväg
örn upp till 30 mil — tyder nämligen på att man under sådana förhållanden
fått en avsevärd ökning i just den typ av resor, vilka ur trafikteknisk
synpunkt erbjuda de största svårigheterna. Man måste nämligen besinna,
att de vidtagna beskärningarna icke haft annat syfte lin att bringa resandetrafiken
under påsken i sådan samklang med tillgängliga trafikresurser, att
förutsättningar för en avveckling av denna trafik utan alltför stora friktioner
kunde anses föreligga. Det kail i detta sammanhang påpekas, att järnvägarnas
personvagnar under nu rådande förhållanden i allt väsentligt äro
bundna i de ordinarie tågen, antingen som ordinarie kursvagnar eller som
förstärkningsvagnar. Örn man bortser från behovet av personvagnar för militära
transporter, lia således hittills varje vecka under innevarande år den
tillgängliga lösa reserven, sedan det civila trafikbehovet blivit fyllt, ej utgjort
mera än i medeltal 3,000 platser i 3. klass. Denna reserv har givetvis

230

icke på långt när räckt till för att täcka behovet för militära transporter
(tjänste- och permissions-) utan har varje vecka en avsevärd nedskärning
måst göras i det civila vagnbehovet för att något så när nöjaktigt kunna avveckla
trafiken i sin helhet. Detta gäller redan under vanliga veckoskiften;
under en helg, såsom t. ex. under den förflutna påsken, ökas givetvis i hög
grad behovet av vagnar för den civila trafiken, en trafik, som järnvägsstyrelsen
f. n. icke har någon möjlighet att lägga någon nämnvärd hämsko på.
Den totala vagntillgången är emellertid i stort sett densamma före och under
påskhelgen, och att öka densamma genom anlitande av godsvagnar, inredda
för manskapstransport, var givetvis möjligt, men av lätt insedda skäl ville
järnvägsstyrelsen icke vidtaga en dylik åtgärd. I stället skildes i möjligaste
mån de militära och civila helgresorna åt på så sätt, att de civila resenärerna
fingo färdas den 10—15 april och de militära resenärerna före och efter
denna tid. Styrelsen anser sig till slut böra framhålla, att de restriktiva bestämmelser,
som numera föreligga beträffande järnvägarnas kolförbrukning,
sannolikt inom en nära framtid aktualisera frågan om en sådan överarbetning
av gällande bestämmelser för militära ledighetsresor på kronans bekostnad,
att framdeles trafiktekniska synpunkter bliva beaktade i högre
grad än nu är fallet. De nuvarande bestämmelserna med dess möjligheter
till ledighetens uppdelning på relativt korta perioder har nämligen enligt
styrelsens förmenande fört till fria resor av en omfattning, som knappast
överensstämmer med den allmänna sparsamhet på driv- och smörjmedel,
som numera ålagts kommunikationsföretagen, framför allt icke i vad de beröra
ångdrivna linjer.’

överbefälhavarens yttrande innehåller:

’I skrivelse den 22 februari 1941 hemställde järnvägsstyrelsen, att vissa
inskränkningar i och regleringar av militärtransporter skulle göras under
april månad. Härvid föreslogs bland annat, att in- och utryckningsresor
samt permittentresor skulle så planläggas, att de voro avslutade den 9 april
på morgonen eller blevo utförda efter den 15 april. Som skäl för sin hemställan
anförde järnvägsstyrelsen bland annat följande. ''Den väldiga civila
resandetrafiken under påsken jämte militärtrafik i avsedd större omfattning
kunna ej besörjas på ett tillfredsställande sätt utan måste man befara, att
tågföringen då kommer att bliva så försämrad, att ett större antal förbindelser
ej kunna hållas, varigenom såväl de militäras som de civilas resor
komma i oordning. Inskränkningar i den civila trafiken torde dock bliva
synnerligen svåra att praktiskt genomföra.’ Svårigheten att reglera den civila
trafiken har även starkt betonats i samband med de underhandssamråd,
som ägt rum med järnvägsstyrelsen i fråga om permissionsresor såväl vid
detta tillfälle som tidigare. Ett totalt förbud för civila resor är givetvis uteslutet.
Militärtransporter kunna däremot i allmänhet lättare regleras och genom
att på lämpligt sätt avpassa krigspermission och annan ledighet torde
denna reglering icke behöva drabba personalen på ett obilligt sätt. Rörande
befogenhet att göra dylik reglering genom inskränkningar i rätt till ledighet
och ersättning för resekostnad eller rätt att vissa dagar, bland annat i samband
med påsk, företaga tjänstledighetsresa stadgas i krigsledighetsbestämmelserna
respektive militärt järnvägsreglemente. Med anledning av järnvägsstyrelsens
hemställan och då det kunde bedömas, att permissionsresor av betydande
omfattning skulle bliva sannolika i anslutning till den stundande
påskhelgen, utfärdades därför reglerande bestämmelser för de resor, som
planläggas av militär myndighet. Enligt dessa bestämmelser skulle resorna
så planläggas, att de voro avslutade den 9 april på morgonen eller taga sin
början den lii. Förberedande meddelande örn resorna skulle av den plan -

231

läggande myndigheten lämnas till vederbörande trafikinspektör. Dessa bestämmelser
avsågo icke privata resor, som företogos på egen bekostnad enligt
för allmänheten gällande taxa. Det må även framhållas, att bestämmelserna
självfallet icke heller gällde sådana enstaka resor i trängande fall —
tjänstledighet enligt 4 § a) i krigsledighetsbestämmelserna — vilka överhuvud
taget icke kunna planläggas i förväg. I anslutning till dessa åtgärder indrog
järnvägsstyrelsen under motsvarande tid rätten till s. k. ''tjänstledighetsresor.
’ Vidare bemyndigades, så snart detta med hänsyn till det politiska
läget var möjligt, vederbörande chefer att under april månad bevilja krigspermission
i högst 12 dagar åt före den 1 mars inryckt personal tillhörande
vissa arméförband, marinen och flygvapnet. I fråga om förband tillhörande armén
föreskrevs dessutom i särskilda arméorder, dels att personal ingående
i fält- och mobiliseringsdepåer skulle beredas krigspermission under påsken
eller, för den personal för vilken detta icke var möjligt, på annan tid före V5,
dels att personal, som skulle ingå i de förband, vilka nvuppsattes den 1 april,
dessförinnan skulle beredas 6 å 8 dagars krigspermission. Genom ovanstående
bestämmelser skapades sålunda möjligheter för att å ena sidan avsevärt
lätta påsktrafiken och att å andra sidan bereda ledighet åt den personal,
som varit i tjänst sedan den V3 (viss landstormspersonal och personal
på Gotland enligt nedan dock undantagen) antingen under själva påskhelgen
eller också omedelbart före eller efter denna utan inskränkning av den reseersättning
eller prisnedsättning, som författningsenligt bör tillkomma personalen.
Den personal, som inryckte i mitten av mars i samband med den då
anbefallda förstärkningen av neutralitetsvakten, samt personal tillhörande
beredskapsförband på Gotland och landstormsförband tilldelade beredskapsuppgifter,
kunde däremot med hänsyn till den erforderliga beredskapen icke
på motsvarande sätt beredas krigspermission och därmed förenade reseförmåner.
Permissionsförhållandena vid för utbildning inkallade landstormsförband,
vilka icke tilldelats särskilda beredskapsuppgifter, försämrades i
stort sett icke av de utfärdade bestämmelserna för resor under påsken. För
personal, som inom ramen för anbefalld beredskap eller tjänstgöringsförhållandena
inom förbanden i övrigt kunde beredas permission under helgdagarna
enligt krigsledighetsbestämmelserna § 1, d. v. s. för kortare tid än hel
tjänstgöringsdag, innebar det givetvis en ekonomisk nackdel, att de icke
kunde komma i åtnjutande av den prisnedsättning, som är förenad med
tjänstledighetsresor. Ett direkt stimulerande av sådana resor genom prisnedsättning
skulle dock sannolikt, åtminstone på vissa järnvägslinjer, hava
åstadkommit överbelastning och därmed kunnat medföra allvarliga konsekvenser
icke blott för tågföringen utan även för trafiksäkerheten. Detta
framgår bland annat av erfarenheterna från jultrafiken 1939, för vilken reglerande
bestämmelser icke kunde i lid utfärdas på grund av det då rådande
politiska läget. Rörande dessa erfarenheter framhåller järnvägsstyrelsen i skrivelse
den 27/12 1939 följande. ''Allvarliga störningar i järnvägstrafiken hava
förekommit under de senaste dagarna, ägnade att skapa berättigat missnöje
i vida kretsar och framför allt ägnade att på ett betänkligt sätt rubba kraven
på betryggande säkerhet vid trafikens avveckling.’ Såsom det framgår av
det ovanstående, har den anbefallda regleringen av resorna i samband med
påsken lili'' den militära personalen medfört vissa nackdelar, vilka dock
knappast kunna sägas vara av allvarligare art. De av Hyltén-Cavallius påtalade
olägenheterna torde nämligen vara i viss mån överdrivna, då de förhållanden,
som nödvändiggjort en hemresa, viii endast undantagsvis tvingat till
att resorna utförts just under påskdagarna. Skulle emellertid detta varit fallet,
så torde ett sådant trängande fall, sorn ovan angivits, varit för handen,
och resan sålunda kunnat utföras ulan hinder av de utfärdade regleringsbe -

232

stämmelserna. Det av Hyltén-Gavallius föreslagna förfaringssättet, att medgiva
rätt till militärbiljett för viss procent av förbandet är givetvis tänkbart.
Detta torde dock i praktiken bliva synnerligen svårt att rättvist tillämpa och
dessutom bliva beroende av bland annat jämvägsmyndigheternas möjlighet
att reglera den civila trafiken. Jag vill slutligen framhålla, att den av mig
anbefallda regleringen av resorna visserligen varit ur den militära personalens
synpunkt mindre tillfredsställande, men att jag på grund av de starka
skäl, järnvägsstyrelsen framfört, ansett mig nödsakad biträda styrelsens förslag-
Därest en nöjaktig avveckling av helgtrafiken kan vinnas på andra
vägar, exempelvis genom en stark beskärning av den civila trafiken, är detta
ur min synpunkt givetvis att föredraga.’

Ytterligare utredning har förebragts. Sålunda har järnvägsstyrelsen tillhandahållit
lydelsen av den orientering genom radio, som lämnats den 4
april 1941, samt av det meddelande, som försvarsstaben och järnvägsstyrelsen
gemensamt tillställt pressen den 10 i samma månad.

Det spörsmål varom nu är fråga hänför sig huvudsakligen till de resor,
som vederbörande önska företaga för att tillgodose ett rent personligt intresse
av att få tillbringa helgdagarna i sitt hem eller i annan sådan särskild
omgivning. Jämförelsen bör göras mellan sådana militärresor samt civilpersoners
resor av samma natur, vartill jämväl turistresor till fjällen äro
att räkna.

Genom högkvartersorder den 7 mars 1941 hade anbefallts bland annat, att
vid påsken permissionsresor (tjänstledighetsresor) skulle planläggas så, att
de voro avslutade senast den 9 april på morgonen eller togo sin början den
16 april. Enligt den i radio lämnade orienteringen har denna order inneburit,
att under tiden den 10—den 15 april sådana militära resor, för vilka kronan
betalade kostnaderna eller för vilka nedsatt biljettpris kunnat ifrågakomma,
icke fingo företagas. Däremot hade något förbud för militär personal att
under påsken begagna järnväg icke varit avsett. Den militärperson som i
vanlig ordning köpt sin biljett hade varit jämställd med allmänheten och
hade således fått färdas på tågen i mån av utrymme. Vidare har det framhållits,
att bestämmelserna självfallet icke gällt sådana enstaka resor i trängande
fall, vilka överhuvud taget icke kunnat planläggas i förväg.

Av utredningen framgår att initiativet till begränsningarna i militärernas
rätt tagits av järnvägsstyrelsen. Styrelsen har nämligen redan den 22 februari
1941 hos överbefälhavaren hemställt, att permittentresorna med hänsyn
till påsktrafiken borde planläggas så, att de ägde rum före den 9 april
eller utfördes från och med den 16 i samma månad. Till stöd för denna sin
begäran har styrelsen bland annat åberopat, att starkt ökad civil resandetrafik
vöre att vänta under påskveckan och att det därför vore av största vikt
att så långt som möjligt inskränka de militära kraven på transporter. Järnvägsstyrelsen
har vidare anfört, att inskränkningar i den civila trafiken torde
bli synnerligen svåra att praktiskt genomföra. Även i samband med de
underhandssamråd som ägt rum mellan järnvägsstyrelsen och militärmyndighet
har svårigheten att reglera den civila trafiken starkt betonats. De härmed
åsyftade praktiska svårigheterna hänföra sig, enligt vad järnvägsstyrelsen

233

upplyst, i främsta rummet till den omständigheten, att effektiva avspärrningsanordningar
saknas vid de allra flesta stationerna, varför möjligheten att
reglera allmänhetens tillträde till tågen vore starkt begränsade och endera
skulle kräva betydande extra anordningar eller ock ett komplicerat platsbiljettförfarande;
bäggedera åtgärder som skulle kräva betydande kostnader
och tid men likafullt icke med säkerhet kunde förväntas medföra åsyftat resultat.

Vissa mera begränsade regleringar av den civila resandetrafiken vidtagas
emellertid alltid vid de större helgerna, i den form att generella biljettnedsättningar,
såsom sällskapsresor, eftersäsongresor etc., tillfälligt hävas. Dessa
inskränkningar ha gällt även under påsken 1941. Å andra sidan ha under
påsken vissa extra anordningar vidtagits tor att tillgodose turisttrafiken
till fjällen. Järnvägsstyrelsen har uppgivit, att dessa anordningar ingalunda
varit av den storleksordning, att deras slopande inneburit möjligheter
att tillgodose militärpersonalens helgresor i full omfattning.

Beträffande den verkliga innebörden av regleringen har järnvägsstyrelsen
uttalat, att i möjligaste män de militära och civila helgresorna skilts åt på så
sätt, att de civila resenärerna fingo färdas den 10—15 april och de militära
resenärerna före och efter denna tid. Styrelsen har förklarat, att de vidtagna
beskärningarna icke haft annat syfte än att bringa resandetrafiken under
påsken i sådan samklang med tillgängliga trafikresurser, att förutsättningarna
för en avveckling av denna trafik utan alltför stora friktioner kunde
anses föreligga.

Överbefälhavaren har framhållit, att regleringen av resorna visserligen
ur den militära personalens synpunkt varit mindre tillfredsställande, men
att han på grund av de starka skäl järnvägsstyrelsen framfört, ansett sig
nödsakad biträda styrelsens förslag; därest en nöjaktig avveckling av helgtrafiken
kunde vinnas på andra vägar, exempelvis genom en stark beskärning
av den civila trafiken, vore detta ur överbefälhavarens synpunkt att
föredraga.

Det sätt varpå man sökt komma till rätta med trafiksvårigheterna under
påsken synes icke kunna betraktas såsom tillfredsställande. Att, såsom det
uttryckts, uppdela helgresorna så, att endast civila resenärer fingo färdas
under själva påsken, måste ju innebära ett påtagligt missgynnande av militärerna.
Övriga resande lia dessutom blivit gynnade därigenom att extra anordningar
blivit vidtagna för turistresorna till fjällen. 1 vad mån borttagandet
av dessa anordningar kunnat medföra en förbättring av militärernas
resmöjligheter är ej närmare utrett och undandrager sig därför bedömande.
Emellertid torde det vara tydligt, alt dessa turistresor — närmast att beteckna
såsom rena lyxresor —- i ett svårt läge icke kunna anses förtjäna en särskilt
gynnad ställning. Oavsett sin omfattning äro dessa trafikanters förmåner
ägnade att väcka eller stegra missnöje hos de militärer vilka fått se
sina resmöjligheter beskurna.

Det har upplysts, att militärer kunnat resa å tågen om de löst biljett i vanlig
ordning med avstående från den prisnedsättning som eljest gäller för

234

permissionsresor. Man får icke förbise att den prisnedsättning, som gäller
för militärer, icke är av samma natur som vissa andra generella biljettnedsättningar.
Militärernas rätt till reduktion ingår såsom ett led i de åtgärder,
som vidtagits för att minska bördan av de uppoffringar, som de inkallade
måste göra för landets försvar. Värdet av denna förmån skulle väsentligt
minskas, om resor ej få företagas under de perioder då personalen har
störst intresse av att få resa.

Ehuru ganska självklart synes det dock böra särskilt understrykas, att
militärerna i och för sig äro ogynnsamt ställda när det gäller tillfällen till
resor. De äro underkastade bestämmelser, som beskära deras möjligheter att
ordna för en resa och att bestämma tiden för denna. Deras ekonomiska resurser
ha genom inkallelsen regelmässigt försämrats. Samtidigt torde deras
behov av omväxling ha ökat.

De överväganden, som lett till den genomförda regleringen synas i främsta
rummet icke ha hänfört sig till frågan, vilka resenärer som verkligen bort
äga företräde. I stället torde det avgörande ha varit, att en begränsning av
den militära trafiken varit mycket lättare att genomföra än en begränsning
av resandetrafiken i övrigt. Att svårigheter möta när det gäller restriktiva
åtgärder beträffande den civila trafiken är uppenbart. Det förefaller emellertid
som örn några verkliga försök i riktning mot sådana restriktioner beträffande
påskresorna icke gjorts.

Vad gäller företrädet olika militärer emellan har icke heller någon reglering
försökts. Följden har blivit att de som kunnat och velat betala fulla
biljettpriser fått tillträde till tågen. Begränsningarna ha på så sätt helt kommit
att drabba de mindre bemedlade, vilket icke torde kunna försvaras.

Det spörsmål, som här behandlas, berör emellertid icke endast tjänstledighetsresorna.
I ärendet har upplysts, att militärer åtnjuta prisreducering
även i fråga örn s. k. militära veckoslutsbiljetter. Beträffande dessa gäller
generellt, enligt Kungl. Maj:ts beslut när de inrättades, att de icke få tillhandahållas
i samband med de större helgerna. I de tillämpningsföreskrifter
som järnvägsstyrelsen utfärdat har bestämts, alt dessa militära veckoslutsbiljetter
vid påsken icke gälla från och med den vardag, som närmast föregår
palmsöndagen, till och med den vardag, som följer närmast efter annandag
påsk. Järnvägsstyrelsen har slutligen antytt, att bränslebristen kan
föranleda ytterligare beskärningar av militärernas resmöjligheter redan i en
nära framtid.

Under nuvarande läge torde det icke kunna undvikas att begränsningar
vidtagas rörande tillträdet till tågen. För framtiden synes man ha att räkna
med att vidsträcktare ingrepp kunna bliva nödvändiga än de som hittills
förekommit. Dylika åtgärder måste ske efter en omsorgsfull prövning, så
att man uppnår en rättvis avvägning av olika trafikantgruppers berättigade
intressen. I sista hand får samhällets behov läggas till grund för regleringen
av järnvägstrafiken, liksom redan skett i stor utsträckning beträffande andra
trafikmedel. Att de militära kraven därvid måste komma att spela en stor
och ofta avgörande roll är tydligt. Till försvarsberedskapens vidmakthål -

235

lande och stärkande hör emellertid också, att de inkallade icke ha skäl att
känna sig missgynnade utan kunna vara förvissade om att deras intressen
bliva vederbörligen beaktade. Det är angeläget att denna synpunkt icke lämnas
åsido vid lösningen av framtida trafikproblem vid järnvägarna.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende till den
åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.»

15. Angående förläggningsförhållandena vid ett truppförband som under
vintern 1940—41 varit förlagt till övre Norrland.

Den 26 mars 1941 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
lill Konungen:

»Av värnpliktiga tillhörande ett förband som under tiden oktober 1940—
mars 1941 varit förlagt till övre Norrland hava klagomål anförts hos mig rörande
förläggningsförhållandena m. m. Med anledning härav har utredning
verkställts. Resultatet av denna utredning framgår av bifogade sammanställning.
1

I ärendet är utrett att tältduken i de vid förläggningen använda tälten icke
alltid varit av fullgod beskaffenhet. Åtgärder för åstadkommande av rättelse
i denna del torde redan vara vidtagna.

De förhållanden varöver klagomål anförts synas emellertid i huvudsak icke
äga samband med bristfälligheter i fråga örn tältduken utan hänföra sig till
tältförläggningen som sådan. Utredningen har visat att väsentliga olägenheter
varit förenade med denna förläggning.

Det är klart att förläggning i tält under långa perioder och i den stränga
norrländska vintern måste vara påfrestande för truppen, även om en sådan
förläggning är omsorgsfullt planerad, förberedd och genomförd. Från befälets
sida måste under försvårade förhållanden krävas en ökad omvårdnad
örn truppen.

I förevarande fall har tydligen från början icke varit avsett att tältförläggningen
skulle bliva långvarig, utan det har ställts i utsikt att barackläger
senare skulle anordnas för förbandet. Den uppgjorda planen synes emellertid
hava övergivits; i varje fall har tältförläggningen beträffande större delen
av förbandet kommit att fortvara under flera månader. De ändrade dispositionerna
hava medfört, att de förändringar beträffande tält och annat
som behövt göras för att möta vinterns påfrestningar icke kunnat bliva och
icke heller blivit planmässigt utförda. Sålunda hava allmänna bestämmelser
örn byggande av s. k. förstugor till tälten utfärdats först i januari 1941. Truppen
synes icke heller hava försetts med tillräcklig utrustning för nattläger
under förhandenvarande förhållanden.

1 Här utelämnad.

236

Nu berörda missförhållanden torde vara att föra tillbaka på den omständigheten,
att planen på barackförläggning icke fullföljts. Det förefaller som
örn anledningen till att man icke tidigare kunnat överge tältförläggningen varit
den, att barackerna icke förts fram till förläggningsområdena på beräknade
tidpunkter utan först senare. Ännu ett par månader efter det förbanden
intagit sina platser synes ovisshet också hava rått beträffande placeringen
av barackerna. Baracker som blivit framförda hava till en början lagts
upp och icke monterats. Salunda har det upplysts, att den för en pluton avsedda
baracken upplagts på sådant sätt att den blivit alldeles nedisad. Denna
barack hade tilldelats plutonen i mitten av december 1940 men först i början
av februari 1941 varit färdigställd. På grund av nedisningen hade det visat
sig, att den icke motsvarade förväntningarna. Den hade nämligen blivit så
fuktig att den såsom förläggningslokal ansetts vara sämre än tält.

Osäkerheten i fråga om barackernas placering har i sin tur förorsakat
att andra arbeten, såsom byggande av kokhus och matsalar, icke kunnat på
ett ändamålsenligt sätt planläggas och utföras. Beslutade byggen synas hava
blivit inställda och provisoriskt utförda anläggningar hava sedermera, när
det visat sig att de skulle bibehållas för längre tid, måst förbättras. Det torde
även hava brustit i fråga örn tillhandahållande av erforderliga ritningar och
anvisningar beträffande dessa byggen. Verktyg och viss byggnadsmateriel,
som anskaffats av förbanden själva, synes hava bort tillföras truppen genom
central myndighets försorg.

Även på andra områden kunna brister i organisationen spåras. Manskapets
skodon hava ganska snart blivit förslitna. Trots upprepade rekvisitioner
har materiel för skoreparationer icke anlänt till truppen förrän i slutet av
december 1940. Under tiden dessförinnan har manskapet fått klara sig fram
genom lån och inbördes byten. Det har uppgivits att det i stor utsträckning
förekommit, att de som på grund av sin tjänstgöring varit mindre beroende
av fullgoda skodon lånat ut sina skodon till sämre lottade kamrater.

Det synes icke hava varit sörjt för att vinterunderkläder funnits att tillgå
för byte. Från manskapets sida har det berättats, att vid tvättbyte deras trikåkalsonger
och enda trikåskjorta blivit utbytta mot linneplagg av sommarmodell.
Anledningen härtill har uppgivits vara den att från vederbörande tvättgodsmagasin
icke kunnat utlämnas trikåunderkläder.

Bland övriga missförhållanden märkes särskilt att tidvis endast rå ved, och
därtill sekunda sådan av asp, funnits tillgänglig.

Ur ekonomisk synpunkt innebära nu berörda förhållanden en misshushållning.
I en del fall, såsom da provisoriska anordningar senare måst göras om,
torde en direkt merutgift hava vallats. I andra fall kan möjligen någon verklig
ökning av kostnaderna icke påvisas, men det anskaffade har icke medfört
full nytta. Såsom exempel kan man anföra de baracker som icke blivit
monterade förrän en stor del av vintern redan gått förbi. På det hela taget
torde en långvarig tältförläggning medföra slitning och skador å förläggningsmaterielen
i sådan omfattning, att den icke är ekonomiskt fördelaktig.

Tältförläggningen lärer även hava haft menlig inverkan på hälsotillståndet

237

bland trupperna. Av en av fördelningsläkaren uppgjord tabell framgår att av
de kvarterförlagda 2.4 procent varit sjukskrivna, under det att motsvarande
procent bland de tältförlagda varit 4.1.

Den avgörande synpunkten torde emellertid vara förläggningsförhållandenas
inverkan på manskapet. Det har sagts att vissa påfrestningar äro nödvändiga,
därest i fält användbara soldater skola kunna skapas. I och för sig
är detta givetvis riktigt. Men det torde härvidlag vara nödvändigt att uppdraga
en bestämd gräns mellan de strapatser som truppen i övningssyfte underkastas
samt sådana svårigheter som härleda sig från bristande organisation
eller omvårdnad. Missförhållandena synas överhuvud icke böra betraktas
ur den synpunkten att truppen genom desamma vänjes vid påfrestningar.
I verkligheten torde de icke heller vara ägnade att höja truppens motståndskraft.
Man får nämligen icke bortse från de psykologiska faktorernas stora
betydelse för försvarsberedskapen. För den enskilde soldatens vilja och förmåga
att göra största möjliga insats är det av vikt, att han är övertygad örn
att ingenting eftersättes i fråga om omvårdnaden örn truppen. Detta torde
vara av erfarenhet bekräftat. Då det i första hand är de överordnades plikt
alt sörja för förplägnad, utrustning och förläggning, är det icke försvarligt
att hänföra bristerna härutinnan till ringa initiativ eller förmåga hos manskapet.

Den första förutsättningen för en god omvårdnad om truppen är att befälet
håller sig underrättat örn hur förläggnings-, utrustnings- och förplägnadsförhållandena
äro ordnade. Enligt utfärdad order vid förbandet skulle yngre
officerare och underofficerare förläggas i likhet med sin trupp. Vid den pluton
från vilken klagomål anförts har endast en underofficer varit förlagd i tält.
Ehuru det icke är uteslutet att bristfälligheternas undanröjande främjats
därest officerare och underofficerare delat truppens vedermödor, torde dock
varken i denna del eller i övrigt någon anmärkning kunna riktas mot förbandets
befäl.

Därest framdeles tältförläggningar under motsvarande förhållanden anses
böra förekomma, är det angeläget att de planläggas och förberedas med
största omsorg.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende för den
åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.»

* *

Efter vederbörandes hörande avgav chefen för armén den 3 juli 1941 utlåtande
över militieombudsmannens skrivelse samt anförde diirvid i huvudsak
följande:

Sådana omkastningar i fråga örn planer för förläggning som militieombudsmannen
påtalat i sin skrivelse vore givetvis av ondo men hade i förevarande
fall varit nödvändiga till följd av oförutsedda förseningar i tillförseln av ba -

238

räcker. Detta kunde icke tagas till intäkt för ett generellt omdöme örn bristande
planmässighet. Sakkunnig personal ur vederbörande skogsvårdsstyrelse hade
biträtt vid vedinköpen men till följd av ringa snötillgång hade prima ved
under viss tid ej kunnat framforslas utan hade istället ved av mindre god
kvalitet måst användas. Numera hade ytterligare föreskrifter utfärdats i fråga
om skomaterielersättningen. Sedan meddelande om brist på trikåunderkläder
vid ifrågavarande tvättgodsförråd hade ingått till arméförvaltningens intendenturdepartement,
hade rättelse därutinnan skett. De anmärkta förhållandena
hade förorsakats av en del säregna, försvårande omständigheter, som sannolikt
icke skulle göra sig gällande framdeles. I den mån dessa förhållanden
kunnat hänföras till bristande förutseende hos truppledning och befäl hade
de redan tillrättats. Med stöd av vunna erfarenheter borde liknande händelser
kunna framdeles undvikas.

Genom beslut den 5 december 1941 fann Kungl. Maj:t med hänsyn till vad
chefen för armén sålunda anfört militieombudsmannens skrivelse icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

16. Angående vissa brister å en nyuppförd stallbyggnad vid Norrbottens

regemente.

Den 31 mars 1941 avlät militieombudsmannen följande framställning till
Konungen:

»Vid en av mig den 14 augusti 1940 förrättad inspektion av Norrbottens
regemente framställde jag vissa anmärkningar beträffande en hösten 1939
vid regementet uppförd ny stallbyggnad. Härom innehåller mitt inspektionsprotokoll
följande: Golvet i stallgångarna saknade lutning. Mellanväggarna
mellan spiltorna vöre av alltför klent trävirke. Vid inspektionstillfället
vöre mellanväggarna på flera ställen söndersparkade av hästarna. Utrymme
för stallvakter saknades. Som sovplats hade en sjukbox måst tagas i anspråk.
Dispositionen av vindsutrymmet vore olämpligt. Vindens hela bredd
vid golvet vore 8 meter. I vindens södra del hade uppförts sidoväggar
1.25 meter från takfoten å båda sidor. Härigenom hade uppkommit dels en
mittgång, dels tvenne sidogångar med resp. 5.65 och 1.25 meters bredd. I den
övriga delen av stallet vore samma anordning vidtagen med den skillnad att
mittgången här vore endast 3.70 meter bred, under det att sidogångarna hade
en bredd av vardera 2 meter. Dörrar funnes upptagna till sidogångarna, men
dessa saknade golv och syntes därför icke vara avsedda att tagas i bruk.

Sedan jag i skrivelse den 7 september 1940 begärt utlåtande från arméförvaltningen
fortifikationsstyrelse, har den 12 februari 1941 inkommit dylikt
utlåtande, däri styrelsen åberopat en av styrelsen gillad, av arkitekten C. O.
Hallström efter samråd med regementsveterinären Ragnar Palm avgiven promemoria.

239

Därefter har chefen för Norrbottens regemente, översten S. Ramström, avgivit
ett den 15 mars 1941 dagtecknat yttrande över styrelsens utlåtande och
Hallströms promemoria, därvid Ramström åberopat bland annat en av bataljonsveterinären
Elis Sandberg den 17 december 1940 avgiven rapport, däri
Sandberg dels påtalat vissa brister i stallbyggnaden, som Sandberg betecknat
såsom ur veterinär synpunkt sett delvis ganska svåra, dels ock föreslagit ändringar,
som han ansåge kunna avhjälpa missförhållandena.

Beträffande de av mig framställda anmärkningarna har i ärendet förekommit
följande.

1. Golvet i stallgångarna.

Hallström har anfört:

Golvet vore konstruerat efter anvisningar av Palm, som ansåge, att det hittills
använda systemet med rännor vore felaktigt, då hästarna ofta stege fel i
dem och vrickade lederna. En golvkonstruktion utan rännor medgåve icke,
att golvet lades i sådant fall, att flytande spillning självrunne till golvbrunnar.
Detta ansåge Palm ej heller nödvändigt.

Sandberg har yttrat:

Stallgolvet, som vore felaktigt lutat och av dåligt material, vore omöjligt
att hålla torrt, i synnerhet som fuktigheten i stallet fortfarande vöre ganska
besvärande. Vidare saknades avloppstrummor i erforderligt antal, då endast
två trummor i norra delen och en i södra delen funnes. Vattensystemet vöre
otillfredsställande vad beträffade tömningen av vattenkopparna, vilket tillgänge
så, att en träpropp i botten på koppen öppnades och vattnet Hnge
rinna ut på golvet. Sandberg har föreslagit, att golvets lutning ändrades, så
att vattnet kunde avrinna till avloppsbrunnama, vilka borde utökas med en
i varje sidogångs mitt, att golvet putsades eller omlades med hållbart material,
att en avloppstrumma upptoges i veterinärrummet, vars cementgolv nu
helt saknade sådan, att från avloppshålet i botten på varje kopp leddes ett
med kran försett rör till en öppen ränna placerad under foderbordet i höjd
med tilloppsröret samt att lämpligen en ränna gjordes för varje fjärdedel av
stallet och att varje ränna med ett slutet rör nedlagt i golvet mynnade ut i
respektive avloppstrumma.

Ramström har förklarat sig anse, att ett golv, som i varje fall sommartid
dagligen måste spolas med vatten för att kunna hållas rent och snyggt måste
vara konstruerat med rännor och lutning. Det torde icke vara omöjligt alt
giva rännor och lutning en riktig avpassning så att halkningar, vrickningar
och dylikt kunde undvikas. Vad som emellertid vore det mest anmärkningsvärda
beträffande golvlutningen vore att i mittelgången, där vattnet ur valtenhoama
direkt tömdes på golvet, ingen som helst avrinning kunde äga
rum. I detta sammanhang har Ramström framhållit, att daglig tömning av
dessa hoar för rengöring vore nödvändig, ett nog så tidsödande arbete på
grund av lioarnas konstruktion.

2. Väggarna mellan spiltorna.

Hallström har som sin mening uttalat, att det måste anses oekonomiskt att
dimensionera alla spiltväggama på sadant sätt, att en häst ej kunde spaika
sönder dem. På grund av anslagets knapphet hade det i förevarande fall varit
särskilt olämpligt. För det 1 ål al hästar, som hade ovanan alt slå i spilt -

240

väggarna, kunde man ordna ett lämpligt antal spinor, där bakre delen av
spiltväggarna försåges med en löstagbar beklädnad av stålplåt, som kunde
flyttas vid behov.

Sandberg har anfört:

Spiltväggarna vore för klena och dessutom i lägsta laget framförallt i spiltornas
bakre del. Anmärkas kunde att 25 av spiltväggarna redan varit sönderslagna.
Spiltväggar av grövre virke borde anordnas, därvid borde iakttagas,
att det ur hållbarhetssynpunkt vore mera ändamålsenligt att göra spiltväggarna
med virket liggande i stället för stående. Samtidigt kunde u-järnen
i spiltväggarnas övre del lämpligen infällas för att undvika skador på hästarna.

Ramström har yttrat:

Spiltväggarna vore icke tillräckligt kraftigt dimensionerade utan måste
ständigt repareras, vilket förorsakade avsevärda utgifter. Löstagbar beklädnad
av stålplåt kunde icke vara lämplig. Det torde vara uppenbart att inredningen
i en spilta måste vara fast, ty eljest inträffade skador på såväl hästar
som folk. Antalet spiltmellanväggar i stallet vore 49 och av dessa vore minst
23 sönder.

3. Utrymme för stallvakter.

Hallström har anfört:

Byggnaden innehölle särskilt rum för stallvakt och torde vara den första
av arméns stallbyggnader, som försetts med dylikt. Rummet vore avsett som
sovplats för vaktpersonal, som vore för tillfället vaktfri. Med hänsyn till hästantalet
hade stallvakten beräknats till tre man, därav en befälhavare. Av
vakten vore en på post. Behov av sovplats förelåge således för två man. Stallvaktsrummet
vore ordnat med hänsyn härtill. Rummet vore icke avsett som
dagrum för stallvakten, än mindre som rum enbart för vaktbefälhavaren.
Det hade förutsatts, att stallvakten hade full sysselsättning under arbetspassen
och att vistelsen i stallvaktsrummet endast avsåge sömn. Under fritid
borde personalen icke uppehålla sig i stallarna.

Sandberg har yttrat:

Stallvaktkammaren vore i nuvarande skick alldeles för liten. Den hade
liggplatser för endast två stallvakter. Därför ginge för närvarande endast en
stallvakt under värjo pass medan två finge ligga. Det borde finnas två vakter
varje pass och alltså fyra beredas tillfälle att ligga. Följande ändringar
föresloges som lämpliga: Nuvarande stallvaktkammare borde överlåtas till
expedition åt stallunderofficeren, som nu helt saknade lokal, och en stallvaktkammare
kunde inredas på norra vinden, som då borde vinterbonas.
Lämpligen skulle då därstädes kunna anordnas WC, som nu helt saknades,
en selkammare, enär nuvarande utrymmen för förvaring av selar och dylikt
måste anses otillräckliga, och ett putsrum, som nu helt saknades. Samtidigt
borde norra trappan göras bredare för att kunna fylla sitt ändamål och för
att undvika olycksfall.

Ramström har anfört:

Vad som i fråga om utrymme för stallvakten yttrats av Hallström verkade
i hög grad verklighetsfrämmande. Vaktens storlek borde av praktiska skäl
och lämplighetsskäl vara befälhavare + 3 man. Denna vakt skulle ständigt
finnas i stallet. Så torde vara förhållandet i flertalet kronan tillhöriga stallar
och för denna personal torde också överallt finnas särskild s. k. ''stall -

241

kammare’. Det kunde i övrigt, framför allt av hygieniska skäl, icke vara
lämpligt att två sängar vore avsedda för fyra man.

4. Vindsutrymmet.

Hallström har förmält:

Det hade förutsatts, att vinden icke skulle användas för annat ändamål
än som upplagsplats för normalt erforderlig mängd furage för det antal hästar
stallet rymde. För furage beräknat utrymme medgåve lagring på en gång
av en månads furagekvantitet efter normalrationer under förutsättning att
stråfodret levererades som vanligt i maskinpressade balar och något mindre,
om balama vore handpressade. Större leveranser än för månad åt gången
innebure som regel ingen fördel för truppförbanden och kunde medföra
nackdelar. Hur omsorgsfullt besiktningen än utfördes vid en leverans, vore
det i verkligheten omöjligt att förhindra att en eller annan bal, som icke
vore fullt torr invändigt, komme med. Utfordrades en dylik efter en kortare
tids lagring, vore den oftast ofarlig. Finge den däremot ligga en längre
tid orörd, möglade den vanligen och bleve förstörd. Ju större partier furage
som samtidigt inlevererades, dess mer arbete beträffande handräckning krävde
kontrollen. I de på grund av den ringa höjden mindervärdiga utrymmena
vid takfoten hade av besparingsskäl ej inlagts golv. För att stallet skulle erhålla
så god isolering som möjligt, hade det förutsatts, att bjälklaget i sidoutrymmena
skulle permanent beläggas med ett lager av halm eller torvströ
men ej med foder i balar.

Sandberg har gjort gällande, att vinden, utom de utrymmen, Sandberg föreslagit
skola disponeras på sätt under 3) anförts, lämnade för litet utrymme
för förvaring av furaget, vilket dessutom vore svårt att upptransportera
med nuvarande hissanordning. Sandberg har föreslagit, att sidoväggarna på
vinden utflyttades ungefär 1.25 meter på varje sida, varigenom utrymmet
borde bliva tillräckligt, samt att foderhissen försåges med en vinsch, varigenom
arbetet med upphissningen av fodret kunde utföras av tre man i stället
för nu med sex man.

Ramström har yttrat:

Det vöre beklagligt att ett vindsutrymme om cirka 200 kvadratmeters yta
skulle på grund av besparingsskäl stå outnyttjat särskilt med tanke på den
lokalbrist, som vore rådande vid regementet. Därest detta vindsutrymme
kunde utnyttjas kunde dels den hittillsvarande halmboden disponeras för
annat ändamål och dels furageuppbördsmannen erhålla endast ett i stället
för nu två förråd, vilket skulle medföra icke ringa inverkan på behovet av
handräckning.

Fortifikationsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört:

Stallbyggnaden hade utförts enligt nådigt bemyndigande den 8 september
1938 för medel, som ursprungligen avsetts för uppförande av en förrådsbyggnad.
Denna syntes nämligen tillsvidare umbärlig, under det att behovet av
ett stall av regementschefen ansetts ofrånkomligt. Redan från början hade
stått klart, att tillgängliga medel vore otillräckliga för uppförande av en
stallbyggnad, inrymmande så många spiltplatser, 50 stycken, som från regementet
förklarats erforderliga. För alt åstadkomma största möjliga antal
spiltplatser hade det gällt att iakttaga långtgående begränsning beträffande
övriga utrymmen. Ritningarna till stallbyggnaden hade uppgjorts i samarbete
med veterinärinspektionen, vars representant, regementsveterinärén

16—4/576/. Militieornbudsmanncns ämbetsberättelse.

242

Palm, i detalj följt kasernbyråns arbete och med outtröttligt intresse lämnat
råd och anvisningar. Sålunda hade samtliga arbets- och detaljritningar
granskats av Palm, och i de flesta fall hade han direkt angivit de mått, som
varit normgivande för dimensionering av t. ex. spiltor, krabbor, gångar etc.
I övrigt har styrelsen åberopat den av Hallström avgivna promemorian.

I anledning av vad styrelsen sålunda anfört har Ramström yttrat:

Det ägde sin riktighet att från regementets sida ett nytt stall ansetts mera
av behovet påkallat än ett planerat förråd. Intill hösten 1939 hade nämligen
regementets hästar varit uppstallade å A 5, vilket inverkat mycket ofördelaktigt
på regementets inre tjänst. Vad ritningarna och för stallbyggnad disponibla
medel beträffade hade till regementet i september 1938 för yttrande översänts
ett förslag till stallbyggnad, mot vilket Ramström i stort icke haft något
att erinra. Detta förslag hade emellertid aldrig kommit till utförande. I
februari 1939 hade fortifikationsbefälhavare!! i Boden begärt uppgift å det
minsta antal hästar för vilket stallet skulle kunna byggas. Därvid hade från
regementets sida 50 hästar angivits såsom minimum. Stallbyggnaden hade
därefter omritats, men de ritningar efter vilka således stallet byggts hade icke
översänts till regementet för granskning och yttrande. Hade så skett torde
en hel del av det som måste anses vara felaktigt i denna byggnad kunnat undvikas.

Ramström har slutligen förklarat sig starkt understryka behovet av snabba
åtgärder för åstadkommande av rättelse i de påtalade förhållandena.

I ärendet har Ramström jämväl åberopat följande skrivelser, som han avlåtit
i saken, nämligen

dels den 11 oktober 1939 till chefen för övre Norrlands trupper, däri Ramström
dels påtalat en del av nu berörda missförhållanden, varjämte Ramström
påpekat, att trappkonstruktionen kunde giva anledning till olyckshändelser,
dels ock hemställt, att erforderliga åtgärder måtte vidtagas för bättre
utnyttjande av vindsutrymmet och åstadkommande av mindre riskabla
trappor,

dels den 23 augusti 1940 till fortifikationsstyrelsen, däri jämväl erinringar
angående stallbyggnaden framställts, varjämte Ramström hemställt, att förnyad
syneförrättning å byggnaden måtte anordnas, samt att åtgärder måtte
vidtagas för olägenheternas eliminerande,

dels den 9 november 1940 till kommendanten i Bodens fästning, däri
Ramström anmält, att i anledning av hans berörda skrivelse den 23 augusti
1940 svar ej ingått och ej heller de åtgärder vidtagits, vilka i skrivelsen framhållits
såsom erforderliga, och

dels den 27 februari 1941 till fortifikationsstyrelsen, däri Ramström konstaterat,
att syftet med hans upprepade framställningar i saken ej nåtts och
föreslagit, att — då ytterligare skrivelser icke torde kunna klargöra de felaktigheter,
som vidlådde stallbyggnaden, och då en besiktning av byggnaden
syntes vara det enda rationella — inspektion och besiktning av byggnaden
måtte verkställas av personal från fortifikationsstyrelsen.

De anmärkningar jag vid inspektionen riktat mot den ifrågavarande stallbyggnaden
hava genom den verkställda utredningen till fullo bestyrkts.
Därest byggnaden i sitt nuvarande skick godkännes torde anledning föreligga

243

till antagande att denna byggnadstyp kan komma att användas även vid
andra förband.

Då rättelse genom hänvändelse till arméförvaltningens fortifikationssiyrelse
icke kunnat ernås har jag, med stöd av 13 § i den lör militieombudsmannen
utfärdade instruktionen, ansett mig böra bringa ärendet till Eders
Kungl. Maj:ts kännedom för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
omständigheterna föranleda.»

Över skrivelsen avgav fortifikationsstvrelsen, efter inhämtande av yttrande
av veterinärinspektionen, den 30 september 1941 utlåtande.

Veterinärinspektionen hänvisade i sitt yttrande till en av regementsveterinären
Palm upprättad promemoria däri bland annat anfördes:

Det ifrågavarande stallet vore av en typ, som varit ny för armén vid tiden
för dess uppförande. Man hade vid konstruerandet av stallet sökt utnyttja
erfarenheter som man vunnit även inom det civila livet. Att kritik
icke skulle helt utebliva finge betraktas såsom naturligt eftersom det rörde
sig örn nya konstruktioner. Men för att bedöma kritikens berättigande vore
det nödvändigt att dels känna utgångsläget då stallet skulle byggas och dels
förstå avsikten med vissa konstruktioner. Då planerna till stallet skulle utarbetas
hade man haft att utgå ifrån dels att stallet skulle rymma ett visst
antal hästar och dels att kostnaderna icke finge överstiga en viss summa.
För att pressa in bygget inom den trånga kostnadsramen måste inskränkningar
och förenklingar tillgripas varigenom det ursprungliga förslaget, vilket
godkänts av regementschefen, i samma mån försämrats. Vad beträffade
de särskilda punkter på vilka anmärkningar framställts kunde därom anföras
följande. Lutningen av golvet i stallet vore fullt tillräcklig. Alltför stor
lutning vore mycket farlig för hästarna och framkallade lätt olycksfall. Större
lutning erfordrades ej heller för avrinningen. Skulle golvet spolas måste
nämligen även borste användas och det vore för övrigt icke lämpligt att såsom
regementschefen förordade ofta spola golvet enär därigenom fukt uppstode
i stallet. Väggarna i spiTtorna hade av Pahn föreslagits utförda i 2 å
2V2" spontad plank. Så konstruerade spiltor hade i många år använts i stall
tillhörande förband där Palm tjänstgjort och dessa hade varit tillräckligt
starka. Vore spiltväggens höjd mindre än dess längd vöre det bättre örn
spiltväggarna gjordes av stående virke enär virkets motståndskraft mot tryck
då bleve större. Vad utrymmet för stallvakterna beträffade hade detta måst
inknappas av kostnadsskäl. Särskild expedition för stallunderofficeren vöre
säkerligen icke erforderlig. Inredandet av w. c. i stallbyggnaden vore också
en kostnadsfråga. Den särskilda dispositionen av vindsutrymmet hade vidtagits
för att åstadkomma en så god isolering av taket som möjligt. För detta
ändamål hade sidoutrymmena på skullen avgränsats. Det hade varit meningen
att dessa sidoutrymmen skulle förses med tillräckliga lager av lämpligt
isoleringsmaterial. Då den golvyta som disponerades för furageupplag
vanligen icke alltid kunde med tillhjälp av stråfoderlagren hållas så väl isolerad
att fuktbildning förhindrades, hade man eftersträvat att inskränka
denna yta till den minsta möjliga.

Veterinärinspektionen anförde härutöver följande:

Veterinärinspektionen delade icke regementschefens uppfattning, att ett
stallgolv skulle vara konstruerat med djupa rännor och stark lutning. Dylika

244

golv som förekomma inom många av arméns äldre stallar hade visat sig
vara en vanlig orsak till skador på hästarna. Icke heller vore det ändamålsenligt
med riklig vattenspolning av stallgolv. För erforderlig renhållning vöre
sådan icke nödvändig och den ledde särskilt vintertid till fukt i stallet och
hastigare förslitning av golvet. Inom arméns stallar funnes i regel icke särskilt
rum för stallvakten. Det vore emellertid önskvärt att så bleve förhållandet
i nyuppförda stallar. I ett stall om 50 hästar vore det vanligt och
tillräckligt med endast en stallvakt på post nattetid.

Fortifikationsstyrelsen anförde i sitt utlåtande bland annat:

Styrelsen anslöte sig helt till veterinärinspektionens uttalande angående
stallgolv. I fodergången borde dock golvet erhålla så stor lutning att vatten
från hoarna vid behov kunde avledas. Sedan åtgärd härför numera vore
vidtagen, syntes endast den detaljanmärkningen kunna framställas, att avloppsbrunnarnas
höjdlägen måste justeras, vilket vore ett enkelt och föga
kostsamt kompletteringsarbete av tämligen vanlig beskaffenhet på en större
nybyggnad. Detta arbete komme att utföras. Styrelsen anslöte sig också till
veterinärinspektionens åsikt angående spiltväggars utförande. Begränsningarna
av stallvakts- och vindsutrymmena vore huvudsakligen dikterade av
sparsamhetsskäl. Av skäl som regementschefen sedermera anfört hade emellertid
vindsutrymmet för en ringa kostnad utvidgats så att furageuppbördsmannens
förråd ävensom stallvaktsrum kunnat inrymmas däri.

Genom beslut den 17 oktober 1941 fann Kungl. Maj:t militieombudsmannens
skrivelse icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

17. Angående upphävande av gällande bestämmelser örn degradering av

underbefäl.

Ämbetsberättelsen till 1940 års lagtima riksdag innehåller (sid. 194 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 27 maj 1939 till Konungen
avlåten skrivelse i ämnet. Efter en redogörelse för gällande bestämmelser om
degradering anförde militieombudsmannen att åtskilliga skäl syntes tala för
att frågan om upphävande av dessa bestämmelser borde upptagas till prövning.
I ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag angives (sid. 199 f.)
att sedan utlåtanden över skrivelsen inkommit från de militära myndigheterna
Kungl. Maj:t den 9 februari 1940 med anledning av militieombudsmannens
framställning förordnat att bestämmelserna rörande degradering av underbefäl
icke längre skulle tillämpas i fredstid samt uppdragit åt chefen för
försvarsstaben att i samråd med försvarsgrenscheferna till Kungl. Maj:t inkomma
med yttrande i fråga örn degradering i krigstid.

Sedan ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben i skrivelse den 17
juni 1940 avgivit förslag i ämnet samt justitiekanslersämbetet den 31 oktober

1940 avgivit utlåtande däröver fann Kungl. Majit genom beslut den 7 februari

1941 gott att såsom särskilda bestämmelser med tillämplighet å den som
efter utgången av februari 1941 antoges i (vunne förnyad) fast anställning
förordna följande:

245

»Fast anställd av manskapet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten (för
förstärkt försvarsberedskap organiserad avdelning), som visar ovillighet eller
oförmåga i tjänsten eller eljest ådagalägger olämplighet för fortsatt fast anställning
vid krigsmakten, må — jämväl då omständighet som avses i mom.
37 militärt försvarsberedskapscirkulär icke föreligger — av regements-(kår-)
chef, respektive stationschef, flottiljchef avskedas, dock att, där fråga är örn
underbefäl, vederbörande, då särskilda skäl därtill föranleda, i stället må
nedflyttas till tjänstegrad och beställning såsom menig; skolande vad nu stadgas
icke avse pensionsberättigat underbefäl.

Den som blivit nedflyttad i tjänstegrad och beställning må ånyo befordras
enligt eljest gällande grunder, dock ej den som efter utgången av februari
1941 för andra gången blivit nedflyttad.»

I samband därmed förklarade Kungl. Majit, att tidigare utfärdade bestämmelser
rörande degradering icke skulle, efter det nu meddelade bestämmelser
trätt i tillämpning, avse underbefäl vid mobiliserad avdelning av krigsmakten
(för förstärkt försvarsberedskap organiserad avdelning).

18. Angående enhetliga grunder för avgivande av vitsord åt fast anställt
manskap vid försvarsväsendet.

Ämbetsberättelserna till 1940 och 1941 års lagtima riksdagar innehålla
(sid. 199 ff. resp. 200 f.) redogörelse för en av militieombudsmannen den 21
oktober 1939 avlåten skrivelse i ämnet och behandlingen av denna skrivelse.

Sedan ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben efter samråd med försvarsgrenscheferna
med skrivelse den 18 september 1940 till Kungl. Majit
överlämnat förslag till bestämmelser i ämnet fann Kungl. Majit genom beslut
den 31 januari 1941 gott meddela följande för försvarsgrenarna gemensamma
bestämmelser rörande avskedspass för fast anställt manskap att— i stället
för tidigare utfärdade bestämmelser — gälla från och med den 1 mars
19411

»1. Avskedspass utfärdas för manskap som avgår från fast anställning
vid krigsmakten. Avskedspasset utfärdas av vederbörande regements-, kår-,
stations- eller flottiljchef och skall därav framgå:

a) den avgångnes innehavda tjänstegrad och nummer samt hans fullständiga
namn, födelseår och födelsedag ävensom födelseort med angivande av
län,

b) anställningstid vid Iruppförbandet (förbandet) samt

c) vitsord beträffande uppförande under anställningstiden.

2. Vid tilldelandet av vitsord tages hänsyn till uppförande främst under
de senaste två åren av anställningstiden.

246

Vitsorden äro

''Utmärkt val’

''Val’ och
''Mindre väl’.

Vitsordet ''Utmärkt väl’ tilldelas därest icke särskilda skäl föreligga till
lägre vitsord.

Vitsordet ''Val'' tilldelas den som under de senare två åren erhållit högst två
bestraffningar för förseelse, förknippad med mindre gott uppförande.

Vitsordet ''Mindre väl’ tilldelas den som under senaste två åren erhållit flera
än två bestraffningar för förseelse, förknippad med mindre gott uppförande.

a. I militärt straffregister göres särskild anteckning om förseelse, för vilken
straff ådömts och som varit förknippad med mindre gott uppförande.»
?f»'' • . • 1 • V I’.'' . '' I u ■'' .1 - ''i Vi ;.HO,(!>,-. :

(

/hörr

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av en av
arméförvaltningen gjord framställning rörande tiden för
anförande av besvär över fältkrigsrätts utslag.

Militieombudsmannen avgav den 2 maj 1941 följande underdåniga yttrande: »Genom

remiss den 28 april 1941 har tillfälle bereus mig att avgiva yttrande
över en av arméförvaltningen i skrivelse den 19 april 1941 gjord hemställan
om åtgärder för att i fråga örn besvär över utslag eller beslut, vilket
är givet av fältkrigsrätt, klagotiden, i likhet med vad som gäller beträffande
besvär över utslag eller beslut av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och
särskild krigsrätt, må bestämmas till tjugo dagar.

Med anledning härav får jag i underdånighet anföra följande.

Med erfarenhet från det senaste året, då fältkrigsrätter i stor utsträckning
varit anordnade, kan jag vitsorda, att svårigheter ofta måste uppkomma särskilt
för centrala myndigheter att för prövning av frågan huruvida besvär
skola anföras före besvärstidens utgång få tillgång till fältkrigsrättens protokoll
och utslag. Under de förhållanden, som nu äro rådande, kan den kortare
besvärstiden icke sägas innebära några nämnvärda fördelar för rättskipningen.
Den ringa mån, i vilken målens behandling i överdomstolen därigenom
kan påskyndas, torde man kunna helt bortse ifrån, i synnerhet som
den avsevärda ökningen av antalet mål numera, trots väsentlig förstärkning
av arbetskrafterna i krigshovrätten, omöjliggör en omedelbar behandling av
besvärsmålen. Den tidigare tidpunkten för laga kraft torde beträffande flertalet
mål ej heller innebära tillräckligt skäl för kortare besvärstid än den
normala.

Emot vad arméförvaltningen i remitterade skrivelsen hemställt har jag
sålunda intet att erinra.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag
till föreskrifter rörande de disciplinära förhållandena

inom hemvärnet.

Militieombudsmannen avgav den 21 maj 1941 följande underdåniga yttrande: »Genom

remiss den 12 maj 1941 har Eders Kungl. Majit berett Riksdagens
militieombudsman tillfälle att skyndsamt avgiva yttrande över en av chefen
för armén — under hänvisning till en promemoria i ämnet — gjord framställning
om utfärdande av nya bestämmelser rörande hemvärnets disciplinära
förhållanden samt ett i anslutning därtill inom justitiedepartementet
upprättat förslag till ändrad lydelse av militär bestraffningsförordning § 39.

Förslaget innebär i huvudsak att i fredstid tillrättavisningsrätt icke skall
tillkomma hemvärnsområdesbefälhavare i fråga om honom underställda
hemvärnsmän, att denna tillrättavisningsrätt — likaledes i fredstid — i stället
skall tillkomma hemvämskretsbefälhavaren, att en särskild för varje hemvärnsområde
tillsatt disciplinnämnd skall äga rätt att meddela tillrättavisning
i form av varning ävensom rätt att yttra sig i tillrättavisningsärende,
som är anhängig! hos hemvämskretsbefälhavaren, och att hos denne befälhavare
anmäla hemvärnsmän till erhållande av bestraffning eller tillrättavisning
eller till skiljande från sin anställning vid hemvärnet, ävensom att
i krigstid och under därmed jämförliga förhållanden tillrättavisningsrätt
skall tillkomma varje hemvärnsområdesbefälhavare vare sig han är chef för
kompani (därmed jämställt förband) eller icke.

Med anledning av remissen får jag i underdånighet anföra följande.

Hemvärnets inordnande under den militära rättsskipningen är av så färskt
datum att någon erfarenhet om verkningarna härav ännu icke stått att vinna.
Att för denna del av den militära organisationen redan nu frångå gällande
regler för tillrättavisningsinstitutets användande torde icke vara välbetänkt.
Införandet av disciplinnämnder innebär för övrigt ett så väsentligt avsteg
från de grundläggande principerna för den militära rättskipningen att en
dylik reform endast bör genomföras i sammanhang med en allmän revision
av den militära bestraffningsrätten. Framhållas må även att förslaget skulle
innebära en alltför omständlig procedur för en rättsligt så alldaglig sak som
tillrättavisningsinstitutet i det militära i allmänhet innebär. Det torde böra
erinras om den definition av tillrättavisningarnas allmänna karaktär som
lagutskottet gav vid 1914 års riksdag. Utskottet anförde (utlåtande nr 22 sid.

249

57): ''Tillrättavisningarna äro icke straff i egentlig mening, utan utgöra lindrigare
rättelsemedel, som företrädesvis ställts till det lägre befälets förfogande
för att i första hand komma till användning vid rättande av mindre förseelser.
--— — Tillrättavisningen har alltså karaktär av en mera enskild näpst

av väsentligen lindrigare art än disciplinstraffet, och med dess syfte instämmer,
att den bör följa så snabbt som möjligt å den förseelse, för vilken densamma
meddelats.’

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag i underdånighet avstyrka
de i arméchefens promemoria och departementsförslaget föreslagna ändringarna
i militär bestraffningsförordning.»

17—il8761. Militie ombuds mumie lis ämbetsberuttelse.