JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBEBÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1942

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTENS
BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1942

IVAR HAGGGSTRÖM8 BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

414318

‘ f;

'''' ‘ J v

fc. ■...

v /• " ” T ■ '' 1 -''r . i '' l [,j ; i : j '' i

J. •• .i : i.f; *• • />. C i • . . I t .L )

M *■ T m •>'' f rr vf.

V ? r • i ; L ’ J ■ -i - •••?<''

f t *,

•3*-.

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning................................................ 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) landsfiskalen E. Forssgren för olaga kvarhållande av en för brott misstänkt person

m. m. (ämbetsberättelsen 1941 sid. 15).......................... 8

2) borgmästaren I. Hedman för försummelse såsom konkursdomare att verksamt in gripa

mot förvaltare, som gjort sig skyldig till dröjsmål med avslutande av konkurser
(ämbetsberättelsen 1941 sid. 30)................ . . ........ 9

3) advokaten H. Westrin såsom rättens ombudsman i konkurser för försummelse att

verksamt ingripa mot förvaltare i anledning av dels dröjsmål med slutförandet av
konkurs och dels underlåtenhet att i den omfattning som vederbort hålla konkursbos
medel insatta i bank (ämbetsberättelsen 1941 sid. 61)............... 9

4) poliskommissarien L. Bjurling såsom rättens ombudsman i konkurser för försum melse

att verksamt ingripa mot förvaltare, som i stor utsträckning underlåtit att
hava konkursbos medel insatta i bank för boets räkning, m. m. (ämbetsberättelsen
1941 sid. 67)....................................... . . . 9

5) advokaten T. Tullberg såsom rättens ombudsman i konkurser för dels försummelse

att öva tillsyn över konkursbos medelsförvaltning och dels för tidigt uppbärande av
arvode (ämbetsberättelsen 1941 sid. 72).......................... 10

6) stadsfiskal K. Norrman såsom rättens ombudsman i konkurser för försummelse att
införskaffa och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser samt för dröjsmål
med överlämnande av förslag till slututdelning m. m. (ämbetsberättelsen 1941

sid. 84)............................................. 10

7) landsfiskalen M. Olsson såsom rättens ombudsman i konkurser för dels försummelse

att öva tillsyn över konkursbos medelsförvaltning och dels för tidigt uppbärande av
arvode (ämbetsberättelsen 1941 sid. 92).......................... 11

8) t. f. assessorn Märta Liljegren för dröjsmål med expediering av domstols beslut om

inhämtande av yttrande från interneringsnämnden.................... 11

9) t. f. borgmästaren B. Johannesson såsom konkursdomare för bristande syn över

rättens ombudsman i konkurser............................. 17

10) landsfiskalen P. W. Glad såsom rättens ombudsman i konkurser för försummelse

att ingripa mot förvaltare, som underlåtit avgiva halvårsberättelser och kvartalsräkningar
samt i den omfattning som vederbort insätta konkursbos medel i bank . 25

11) stadsfiskalen A. Elwien och t. f. kriminalkonstapeln H. Thorsson för olaglig inför passning

till militärtjänstgöring............................... 31

12) häradshövdingen O. D. Krook för fel och försummelser i domarämbetets utövning 44

13) advokaten H. Pedersén såsom rättens ombudsman i konkurser för försummelse att

öva tillsyn över konkursbos medelsförvaltning...................... 56

14) häradshövdingen O. Montelius för kränkande uttalanden i tjänsteskrivelse...... 60

15) förste förmannen A. Persfelt i fråga om misshandel å internerad alkoholist..... 67

16) f. d. landsfiskalen K. Markström såsom rättens ombudsman i konkurser för försummelse
att införskaffa och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser samt

för dröjsmål med avslutande av konkurser m. m..................... 7g

Sid.

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Fråga om protokoll rörande vissa åtgärder och beslut av konkursdomare.......85

2) Fråga örn statens sockernämnds behandling av lönetvist mellan betarbetare och betodlare
............................................. gg

3) Felaktig tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom m. m........... 99

4) Ofullständig dombok i ett av domkapitel handlagt mål om påstått ämbetsbrott av
präst samt felaktigt beslut att målet skulle vila. Olagligt beslut om tjänstledighet

för den tilltalade mot dennes vilja.............................103

5) Fråga om skyldighet för civil polismyndighet att biträda vid utredning rörande brott,

begånget inom militärt förband...............................lil

6) Försummelser i fråga om behandlingen av ett införselärende..............120

7) Dröjsmål med utgivande av nytt sammandrag av föreskrifter rörande vård och behandling
av i fångvårdsanstalt intagna..........................126

8) Fråga örn anställande av åtal för överträdelser av länsstyrelses föreskrifter med avseende
å den yrkesmässiga automobiltrafiken m. m....................127

9) Fråga huruvida rättegångsombud bort avvisas och huruvida person, vilken biträtt

tilltalad allenast med uppläsande av en skriftlig inlaga, varit att anse som rättegångsbiträde
.............................................

10) Bristande processledning av rådhusrätt..........................143

11) Fråga huruvida den, som erlagt jaktvårdsavgift, äger få jaktkort sig tillsänt kostnadsfritt
..... 158

12) Fråga örn förordnande av länsstyrelse jämlikt 14 § 2 mom. lagen den 6 juni 1925

om polisväsendet i riket. ..................................161

III. Framställningar till Konungen m. m.

1) Äng. ifrågasatt omreglering av Östra Göinge, Villanda samt Gärds och Albo dom sagor

m. m.......................................164

2) . » högre traktamentsersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål och

vissa andra mål................ 166

3) » ändrade bestämmelser i fråga om skyldighet att förrätta bouppteckning i sam band

med hemskillnad eller äktenskapsskillnad..................171

4) » rätt för part, som till hovrätt ingivit underrättens protokoll, att kostnadsfritt

erhålla nytt protokoll i händelse av muntligt förhör i hovrätten........179

5) » viss inskränkning i fråga om kungörande av exekutiv auktion å fast egendom 182

IV. Inspektionsresor under år 1941 ...........................184

V. Under år 1941 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......184

Berättelse av tryckfrihetskommittén

187

Sid.

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1941 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll....................................189

II. Förteckning över de av 1941 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 191

1) Justitiedepartementet...................................191

2) Utrikesdepartementet...................................197

3) Försvarsdepartementet...................................197

4) Socialdepartementet ....................................204

5) Kommunikationsdepartementet..............................211

6) Finansdepartementet........................... 214

7) Ecklesiastikdepartementet.................................226

8) Jordbruksdepartementet..................................231

9) Handelsdepartementet...................................238

10) Folkhushållningsdepartementet..............................242

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1941 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................245

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1941 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1941: 250

1) Justitiedepartementet...................................250

2) Utrikesdepartementet....................................260

3) Försvarsdepartementet...................................260

4) Socialdepartementet....................................262

5) Kommunikationsdepartementet..............................276

6) Finansdepartementet....................................279

7) Ecklesiastikdepartementet.................................292

8) Jordbruksdepartementet..................................295

9) Handelsdepartementet..............''.....................299

10) Folkhushållningsdepartementet..............................300

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1941 och vari under år 1941 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................301

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justi ti eombudsmansämbetets
förvaltning under år 1941. Jag får därvid meddela, att jag
begagnat mig av semester under tiderna den 16 juli—den 16 augusti och
den 22 september—den 4 oktober samt att under nämnda tider min
av riksdagen utsedde ställföreträdare häradshövdingen i Medelpads östra
domsaga, f. d. revisionssekreteraren Folke Rudewall förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla
redogörelse för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Olaga kvarhållande av en för brott misstänkt person m. m.

I 1941 års ämbetsberättelse (sid. 15 o. f.) redogöres för ett av mig, efter
klagomål av Gunnar Pettersson i Håsjö, anbefallt åtal mot landsfiskalen
Erik Forssgren för olaga kvarhållande av klaganden m. m. Enligt redogörelsen
hade Ragunda tingslags häradsrätt i utslag den 21 oktober 1940
yttrat följande: Av utredningen i målet framgår, att sedan klaganden såsom
misstänkt för att hava gjort sig skyldig till olaga älgjakt blivit den
8 december 1937 förhörd, först i Håsjö av poliskonstapeln Gustaf Ericson
och därefter i Bispgården av Forssgren, klaganden i avbidan på ytterligare
utredning rörande den olaga älgjakten på Forssgrens order kvarhållits och
insatts i förvaringsarrest till påföljande förmiddag. Som ett kvarhållande
av klaganden, på sätt som skett, förutsätter att det brott, för vilket klaganden
misstänktes, skulle tänkas kunna leda till häktning, men, enär olaga
älgjakt vid ifrågavarande tid icke varit belagt med strängare straff än böter,
någon häktning icke kunnat ifrågakomma, finner häradsrätten Forssgren
icke hava ägt rätt att, på sätt som skett, kvarhålla klaganden och förty
hava gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten. Vidare är i målet ådagalagt,
att sedan Ericson berörda den 8 december 1937 förklarat en del föremål,
som antagits hava värde för polisutredningen, tagna i beslag, Forssgren
samma dag beslutat, att beslaget fortfarande skulle bestå. Enär Forssgren
varken inom en månad efter beslaget anhängiggjort åtal för den olovliga
älgjakten eller av länsstyrelsen erhållit medgivande, att beslaget finge
bestå under viss ytterligare tid, eller hävt beslaget, finner häradsrätten
Forssgren därutinnan hava gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.
På grund av vad sålunda anförts prövar häradsrätten jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen rättvist döma Forssgren att för vad han sålunda låtit
komma sig till last böta 5 dagsböter om ett skäligen jämkat belopp av en
krona 50 öre.

Över häradsrättens utslag hade advokatfiskal vid Svea hovrätt, på
anmodan av mig, anfört besvär under yrkande att, då jämkning av dagsböter
belopp icke bort ske, beloppet måtte bestämmas efter ty prövades
skäligt med hänsyn till Forssgrens ekonomiska förhållanden.

Svea hovrätt har i utslag den 7 april 19J+1 yttrat följande.

Enär med hänsyn till beskaffenheten av de brott, för vilka Forssgren i
målet gjort sig förfallen till ansvar, jämkning av dagsbotens belopp icke
bort äga rum, varder överklagade utslaget av hovrätten på det sätt ändrat
att beloppet av envar Forssgren ådömd dagsbot bestämmes till 6 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

2. Försummelse av konkursdomare att verksamt ingripa mot förvaltare,
som gjort sig skyldig till dröjsmål med avslutande

av konkurser.

Av 1941 års berättelse (sid. 30 o. f.) framgår, att sedan jag förordnat
om åtal mot borgmästaren Ivar Hedman för försummelse såsom konkursdomare
att verksamt ingripa mot förvaltare, som gjort sig skyldig till dröjsmål
med avslutande av konkurser, Svea hovrätt genom utslag den 13
december 1940 dömt Hedman jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 1 § strafflagen
för försummelse i utövningen av konkursdomarämbetet att utgiva
8 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 20 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

3. Försummelse av rättens ombudsman i konkurser att verksamt
ingripa mot förvaltare i anledning av dels dröjsmål med slutförandet
av konkurs och dels underlåtenhet att i den omfattning

som vederbort hålla konkursbos medel insatta i bank.

I 1941 års berättelse (sid. 61 o. f.) redogöres för ett av mig anbefallt åtal
mot advokaten Henning Westrin för tjänstefel i egenskap av rättens ombudsman
i fyra vid Stockholms läns västra domsagas häradsrätt under
åren 1935—1939 anhängiga konkurser. Enligt redogörelsen hade Westrin
gjort sig skyldig till försummelse därutinnan, att han icke verksamt ingripit
mot förvaltare i anledning av dels dröjsmål med slutförandet av
konkurs och dels underlåtenhet att i den omfattning som vederbort hålla
konkursbos medel insatta i bank. Stockholms rådhusrätt hade i utslag
den 27 november 1940 dömt Westrin jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämfört
med 4 kap. 1 och 2 §§ samma lag, för försummelse i tjänsten såsom
rättens ombudsman att utgiva 12 dagsböter, varje dagsbot 25 kronor. Över
rådhusrättens utslag hade Westrin anfört besvär.

Svea hovrätt har i utslag den 9 maj 19^1 ej funnit skäl att göra ändring
i rådhusrättens utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Försummelse av rättens ombudsman att verksamt ingripa mot
förvaltare, som i stor utsträckning underlåtit att hava konkursbos

medel insatta i bank för boets räkning och ej heller avlämnat
bankbesked enligt 58 § konkurslagen, m. m.

Av 1941 års berättelse (sid. 67 o. f.) framgår, att jag förordnat om åtal
mot poliskommissarien L. Bjurling för det han i egenskap av rättens örn -

budsman i konkurser gjort sig skyldig till försummelse genom att icke
verksamt ingripa mot förvaltare, som i stor utsträckning underlåtit att
hava konkursbos medel insatta i bank för boets räkning och ej heller avlämnat
bankbesked enligt 58 § konkurslagen, m. m. Rådhusrätten i Sundsvall
hade i utslag den 29 november 1940 dömt Bjurling jämlikt 25 kap.
17 och 22 §§ strafflagen, jämfört med 4 kap. 1 § samma lag, att utgiva
25 dagsböter, varje dagsbot 12 kronor. Över rådhusrättens utslag hade
Bjurling anfört besvär.

Svea hovrätt har i utslag den 7 mars 1941 funnit skäl ej vara anfört, som
föranledde ändring i rådhusrättens utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Försummelse av rättens ombudsman att öva tillsyn över konkursbos
medelsförvaltning. Uppbärande av arvode såsom j
rättens ombudsman innan slutredovisning avgivits.

Såsom av 1941 års berättelse (sid. 72 o. f.) framgår hade — sedan jag förordnat
om åtal mot advokaten Torsten Tullberg i egenskap av rättens
ombudsman i konkurser för försummelse att öva tillsyn över konkursbos
medelsförvaltning och för det han uppburit arvode innan slutredovisning
avgivits — rådhusrätten i Skellefteå i utslag den 9 december 1940 dömt
Tullberg jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, jämfört med 4 kap. 1 §
samma lag, att för vårdslöshet och försummelse såsom rättens ombudsman
utgiva 35 dagsböter, envar om 15 kronor.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Försummelse av rättens ombudsman i konkurser att införskaffa
och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser. Dröjsmål
med överlämnande till konkursdomaren av förslag till
slututdelning m. m.

I 1941 års berättelse (sid. 84 o. f.) redogöres för ett av mig anbefallt
åtal mot stadsfiskal Knut Norrman för det han i egenskap av rättens
ombudsman i konkurser försummat att införskaffa och till konkursdomaren
överlämna förvaltarberättelser ävensom gjort sig skyldig till dröjsmål
med överlämnande till konkursdomaren av förslag till slututdelning
m. m. Av redogörelsen framgår, att rådhusrätten i Ronneby i utslag den
11 december 1940 dömt Norrman jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ samt
4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen att för vårdslöshet och försummelse såsom

rättens ombudsman utgiva 30 dagsböter, envar om 10 kronor. Över rådhusrättens
utslag hade Norrman anfört besvär under yrkande, att straffet
måtte nedsättas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i utslag den 10 april 194-1 ej
funnit skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Försummelse av rättens ombudsman att öva tillsyn över medelsförvaltningen
i konkurser. Uppbärande av arvode såsom rättens
ombudsman innan slutredovisning avgivits.

Såsom 1941 års berättelse (sid. 92 o. f.) utvisar hade jag låtit anställa
åtal mot landsfiskalen Matts Olsson i egenskap av rättens ombudsman
i konkurser för försummelse att öva tillsyn över medelsförvaltningen och
för det han uppburit arvode innan slutredovisning avgivits. I utslag den
19 december 1940 hade Boteå tingslags häradsrätt dömt Olsson jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, jämfört med 4 kap. 1 § samma lag, för
vad han låtit komma sig till last att utgiva 12 dagsböter, envar örn 4
kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

8. Dröjsmål med expediering av domstols beslut om inhämtande
av yttrande från interneringsnämnden.

Av handlingarna i ett genom klagomål av försäljaren Frans Josef Händel
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Sedan klaganden den 9 mars 1940 häktats, yrkade stadsfiskalen Werner
Ryhninger vid rannsakning den 19 mars 1940 inför Stockholms rådhusrätts
sjätte avdelning ansvar å klaganden för fosterfördrivning.

Klaganden erkände, att han i fosterfördrivande syfte under åren 1939 och
1940 behandlat två kvinnor. För vidare utredning uppsköts målet till den
27 mars 1940.

Vid handläggning av målet sistnämnda dag erkände klaganden, att han
gjort sig skyldig till fosterfördrivning i ytterligare fall. Sedan målet, med
vilket gemensamt handlagts mål mot två av de utav klaganden behandlade
kvinnorna angående ansvar för fosterfördrivning samt mot en däri delaktig
man, överlämnats till prövning, beslöt rådhusrätten att före målets avgörande
från vederbörande sjukvårdsläkare inhämta utlåtande angående klagandens
sinnesbeskaffenhet vid tiden för åtalade gärningarnas begående och i

fråga därom, huruvida klaganden vore i behov av vård å sinnessjukhus, samt
om klaganden kunde anses mottaglig för den med straffet avsedda verkan.
I avbidan på utlåtandet förklarades målet vilande.

Sedan utlåtande, enligt vilket tillräckliga skäl saknades för antagande att
klaganden vid tiden för åtalade gärningarnas begående befunnit sig i sådant
sjukligt sinnestillstånd, som avses i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen, den 4 maj
1940 inkommit till rådhusrätten, upptogs målet till förnyad handläggning
den 7 i samma manad. Enär klaganden ännu icke återkommit från sinnessjukavdelningen
vid kronohäktet i Västervik, varest läkarundersökningen
skett, kunde klaganden icke inställas för rätten. Målet uppsköts till den 9 maj.

Sistnämnda dag beslöt rådhusrätten inhämta medicinalstyrelsens utlåtande
rörande klagandens sinnesbeskaffenhet m. m., och förklarades målet i avbidan
därpå vilande.

I en den 1 juni till rådhusrätten inkommen skrivelse avgav medicinalstyrelsen
det utlåtandet, att klaganden vid tiden för åtalade brotts begående
pa grund av psykisk abnormitet varit och fortfarande vore av sinnesbeskaffenhet,
som avsåges i 5 kap. 6 § strafflagen, att han på grund av sin sinnesbeskaffenhet
måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med
straffet avsedda verkan, att han vore att anse såsom vådlig för annans säkerhet
till person samt att han icke vöre i behov av vård å sinnessjukhus.

Den 4 juni 1940 handlades målet åter inför rådhusrätten. Rätten beslöt
därvid att före målets avgörande hos interneringsnämnden inhämta utlåtande,
huruvida enligt nämndens åsikt klaganden, därest han i målet dömdes
till straffarbete, borde i stället för att undergå det ådömda straffet intagas
i särskild anstalt. I avbidan på utlåtande från nämnden förklarades målet
ånyo vilande.

I sagda beslut deltogo rådmannen Erik Holmstrand, t. f. rådmannen Atle
Eriksson och t. f. assessorn Märta Liljegren.

^ I en den 6 augusti 1940 hit inkommen skrift anmälde klaganden att, ehuru
rådhusrätten redan den 4 juni fattat beslut örn interneringsnämndens hörande
i målet, nämnden ännu icke avgivit något utlåtande.

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften ordföranden i interneringsnämnden
anmodats att hit inkomma med yttrande, meddelade denne i skrivelse
den 7 augusti 1940, att någon begäran från rådhusrätten om interneringsnämndens
utlåtande rörande klaganden ännu icke kommit nämnden till
handa.

På grund av remiss samma dag avgåvo därefter Holmstrand, Eriksson
och Märta Liljegren yttrande i ärendet, däri de anförde följande.

Protokollet vid rättegångstillfället den 4 juni hade uppsatts av vid avdelningen
tjänstgörande notarien Stig Hilding samt därefter granskats av

Märta Liljegren. Hon hade därvid i marginalen av protokollet genom anbringande
med bläck av sedvanligt utsigneringstecken och ordet ”Interneringsnämnden”
givit anvisning för vederbörande å avdelningens expedition
örn utskrivning av protokollet för interneringsnämndens räkning. Samtliga
tidigare protokoll i målet hade förut utskrivits för medicinalstyrelsens räkning
och av styrelsen före den 4 juni återsänts till rådhusrätten. I tanke att dessa
protokollsutskrifter skulle — på sätt plägade ske — tillika med den utskrift
av protokollet för den 4 juni, varom Märta Liljegren givit anvisning, komma
till användning vid inhämtandet av interneringsnämndens yttrande, hade
Märta Liljegren icke givit någon anvisning om förnyad utskrift av de tidigare
protokollen. Sedan protokollet för den 4 juni justerats av Holmstrand,
hade hela akten i målet utlämnats å avdelningens expedition för utskrift av
sistnämnda protokoll och för vederbörlig expediering i anledning av beslutet
att inhämta interneringsnämndens yttrande. Aktens utlämnande å expeditionen
syntes hava skett endast någon dag efter den 4 juni.

Med stöd av inhämtade upplysningar meddelade ledamöterna vidare
följande: Då protokollet för den 4 juni skolat utskrivas enligt Märta Liljegrens
anvisning i marginalen, hade å avdelningens expedition förelegat rekvisitioner
från såväl åklagaren som klaganden å utskrifter av, såvitt här vore
av intresse, protokollen i målet för den 9 maj, då rådhusrätten beslutat
inhämta medicinalstyrelsens utlåtande, och den 4 juni. Å expeditionen hade
med anledning av dessa rekvisitioner anbragts dels i marginalen av protokollet
för den 4 juni ytterligare ett utsigneringstecken utan att likväl därvid
angivits, för vems räkning utskriften skulle verkställas, dels ock i marginalen
av protokollet för den 9 maj två utsigneringstecken, vilka angivits avse den
ena utskrift för åklagarens räkning och den andra utskrift för klagandens
räkning. Rätteligen skulle på grund av åklagarens och klagandens rekvisitioner
protokollet för den 4 juni hava å expeditionen försetts med två utsigneringstecken,
så att tre utskrifter verkställts av detta protokoll. Nu hade
emellertid endast två utskrifter av samma protokoll blivit gjorda; och av
dessa utskrifter hade den ena nedtill försetts med klagandens namn och den
andra med beteckningen ”Åklagaren”. Därvid hade helt förbisetts den av
Märta Liljegren givna anvisningen om utskrift av protokollet för interneringsnämndens
räkning. Något protokollsutdrag med påskrift ”Interneringsnämnden”
hade sålunda icke kommit att föreligga. Däri torde vara att finna
anledningen till att protokollen icke blivit från expeditionen översända till
interneringsnämnden inom sedvanlig tid. Det hade jämlikt bestämmelse i
gällande arbetsordning för rådhusrätten ålegat Märta Liljegren i egenskap
av tjänstgörande assessor att övervaka, att från avdelningens expedition protokollsutskrifter
i vederbörlig ordning tillställts interneringsnämnden. Att
dylik övervakning icke kommit att äga rum måste tillskrivas det förhållandet,
att vid ifrågavarande tid en osedvanligt stor arbetsbörda åvilat Märta

Liljegren i angiven egenskap. Ett betydande antal vidlyftiga mål hörande till
den brottmålsrotel, å vilken hon tjänstgjort, hade nämligen då varit under
behandling, och till följd av inkallelser bland rådhusrättens juridiskt bildade
personal till militärtjänstgöring hade den hjälp vid protokollsuppsättning,
som stått till buds, varit ytterligt begränsad. Arbetsbördan hade omfattat
förutom uppsättning av protokoll jämväl inläsning till dom eller utslag av
ett flertal svårbedömda mål. Till följd av mångfalden och omfattningen av
de göromål, som Märta Liljegren i egenskap av assessor sålunda haft att utföra,
hade Märta Liljegren beklagligtvis kommit att eftersätta sina skyldigheter
i avseende å övervakning för kontrollerande av att de ifrågavarande
protokollsutskrifterna översändes till interneringsnämnden.

Slutligen anförde ledamöterna följande: Den 8 augusti hade rådhusrätten
erhållit kännedom om den uteblivna expedieringen till interneringsnämnden
av protokollen i förevarande mål. Omedelbart därefter hade till nämnden
översänts i rådhusrättens förvar befintliga utskrifter av protokollen, nämligen
de av medicinalstyrelsen till rådhusrätten återställda utskrifterna och
den för åklagaren avsedda utskriften av protokollet för den 4 juni. Nämndens
utlåtande i saken, vilket innefattade att klagandens intagande i särskild
vårdanstalt icke kunde äga rum, hade förelegat redan fjorton dagar
därefter, och rådhusrätten hade meddelat utslag i målet vid extra session
den 22 augusti, två dagar efter det nämndens utlåtande inkommit till rätten.
Största möjliga skyndsamhet hade sålunda iakttagits vid målets slutliga behandling,
vari emellertid icke någon av Holmstrand, Eriksson och Märta
Liljegren deltagit. I sitt utslag hade rådhusrätten förordnat, att det klaganden
därigenom ådömda straffet, straffarbete tre år, skulle till en tid av åttio
dagar anses verkställt genom klagandens hållande i häkte. Då klaganden
häktats den 9 mars, hade han sålunda enligt rådhusrättens utslag fått å straffet
avräkna så gott som hela den tid, varunder han i och för ifrågavarande
mai hållits häktad. Det förelupna dröjsmålet med överlämnandet till interneringsnämnden
av protokollen i målet hade enligt vad ledamöterna erfarit
varit av väsentlig betydelse, då rådhusrätten bestämt antalet dagar som
skulle avräknas å klagandens straff.

Enligt inhämtade upplysningar hade interneringsnämnden, sedan handlingarna
i målet den 8 augusti 1940 överlämnats till nämnden, avgivit utlåtande
den 19 i samma månad. Interneringsnämnden hade däri funnit
den i målet förebragta utredningen icke giva vid handen, att klaganden
vid begående av ifrågavarande brott varit av sinnesbeskaffenhet, som avses
i 5 kap. 6 § strafflagen, och hade nämnden på grund därav funnit klagandens
intagande i vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare icke
kunna äga rum.

I en till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Rudewall därefter följande.

I 1 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
stadgas att, där någon, som dömes till ansvar för brott, prövas vid
brottets begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet,
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, äger domstolen under de förutsättningar,
som i lagen angivas, förordna, att den dömde skall, i stället för att undergå
det ådömda straffet, intagas till förvaring i särskild vårdanstalt.

Enligt 5 § samma lag skall innan förordnande meddelas örn någons intagande
i vårdanstalt första gången domstolen inhämta yttrande från interneringsnämnden,
huruvida enligt nämndens åsikt sådan åtgärd bör vidtagas.
Sedan nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar i
målet, åligger det nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva det
begärda yttrandet.

Det ligger i sakens natur, att domstol, som fattat beslut om inhämtande
av sådant yttrande, bör utan dröjsmål bringa detta beslut till intemeringsnämndens
kännedom. Framställning till nämnden om yttrande jämte protokoll
och handlingar i målet böra sålunda från domstolen expedieras så snart
omständigheterna det medgiva. Är den tilltalade, såsom i regel torde vara
fallet, häktad, ligger häri ett ytterligare skäl för iakttagande av skyndsamhet
i fråga örn expedieringen. Även om ingen bestämd expeditionstid härutinnan
är föreskriven, torde det dock vara tydligt, att för expedieringen av domstolens
beslut icke får användas längre tid än som nödvändigt tarvas för utskrivande
av protokoll i målet. Till jämförelse må erinras att, då underrätt i meddelat
utslag hänvisat tilltalad för fortsatt rannsakning till annan domstol,
rannsakningshandlingarna enligt kungl, kungörelse den 16 december 1921
skola till den domstolen avsändas inom tio dagar från den dag utslaget meddelades.

I förevarande fall har rådhusrätten den 4 juni 1940 beslutat inhämta interneringsnämndens
yttrande i fråga om klagandens intagande jämlikt ovannämnda
lag i särskild vårdanstalt. I enlighet med vad jag ovan anfört borde
alltså detta beslut utan dröjsmål hava bragts till nämndens kännedom. Först
den 8 augusti har emellertid beslutet gått i verkställighet och protokollen i
målet överlämnats till nämnden. Att dröjsmålet härmed icke blivit ännu
längre torde, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, helt vara att tillskriva
den omständigheten att klaganden påkallat J. 0:s ingripande, då
väntetiden i rannsakningsfängelset börjat synas honom alltför lång.

För det förelupna dröjsmålet torde rådhusrättens i beslutet den 4 juni
deltagande ledamöter icke kunna anses gemensamt ansvariga. Enligt § 9
mom. 2 andra stycket i gällande arbetsordning för Stockholms magistrat
och rådhusrätt är assessor ensam ansvarig för protokollens förande och expediering
i de mål, i vilka han tjänstgör såsom domare. I § 4 mom. 1 c samma

arbetsordning föreskrives därjämte, att vederbörande ordinarie tjänsteman
är ansvarig för uppsättning och expedierande av protokoll och uppgifter även
i honom tillhörande mål, vilka överlämnats till extra tjänsteman. Av dessa
bestämmelser framgår otvetydigt, att den, som i visst mål tjänstgjort såsom
assessor, är ensam ansvarig för att beslutade expeditionsåtgärder i målet
vidtagas på behörigt sätt och inom behörig tid. I enlighet härmed har det
ålegat Märta Liljegren, vilken den 4 juni i egenskap av assessor deltagit i
rådhusrättens ifrågavarande beslut, att ansvara för vidtagandet av de expeditionsåtgärder,
som erfordrades för inhämtande av interneringsnämndens
yttrande i målet. För det dröjsmål, som därutinnan ägt rum, är alltså Märta
Liljegren ensam ansvarig.

Vad i det avgivna yttrandet anförts till Märta Liljegrens försvar synes mig
icke kunna lända henne till ursäkt för den begångna försummelsen. Även
om vissa omständigheter i samband med utskrivningen av protokoll i målet
kunnat medverka till att protokollet för den 4 juni icke i enlighet med
lämnad anvisning blivit utskrivet för interneringsnämndens räkning, så
har dock Märta Liljegren gjort sig skyldig till försummelse genom att
icke övervaka protokollets utskrivande och handlingarnas överlämnande
inom behörig tid till nämnden.

På grund av den skyndsamhet, varmed målet efter handlingarnas överlämnande
till interneringsnämnden sedermera bragts till slut, samt den omständigheten
att rådhusrätten i sitt utslag förordnat, att det klaganden ådömda
straffet skulle till viss tid anses verkställt genom klagandens hållande i
häkte, synes det väl tveksamt, örn någon skada tillskyndats klaganden genom
det begångna felet. Med hänsyn till beskaffenheten av Märta Liljegrens försummelse
finner jag henne dock icke kunna undgå åtal för densamma.

Under åberopande av vad han sålunda anfört uppdrog J. O. åt advokatfiskalen
att vid hovrätten anhängiggöra och utföra åtal mot Märta Liljegren
för tjänstefel. Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan,
och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes
befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 7 april 19^1 följande.

Enär i målet är utrett, att sedan rådhusrätten genom beslut den 4 juni
1940, i vilket Märta Liljegren deltagit såsom t. f. assessor, aktat nödigt inhämta
interneringsnämndens yttrande i anledning av åtalet mot klaganden,
rådhusrättens nyssnämnda beslut jämte övriga protokoll och handlingar
rörande åtalet expedierats till nämnden först den 8 påföljande augusti,
samt enligt arbetsordningen för Stockholms magistrat och rådhusrätt
assessor är ansvarig för protokollens expediering i de mål, i vilka assessorn
tjänstgjort såsom domare, alltså och då Märta Liljegren genom under -

låtenhet att övervaka ifrågavarande handlingars insändande till nämnden
gjort sig skyldig till försummelse i domarämbetet, prövar hovrätten jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen rättvist döma Märta Liljegren för vad hon
sålunda låtit komma sig till last att utgiva 5 dagsböter, varje dagsbot
4 kronor.

Vidkommande frågan om skyldighet för Märta Liljegren att gälda skadestånd
finner hovrätten väl, att genom Märta Liljegrens förvållande den tid
under vilken klaganden hållits häktad blivit förlängd, men enär klaganden
genom rådhusrättens föreskrift om tillgodoräknande av häktningstid
till huvudsaklig del gottgjorts för häktningstidens förlängning, alltså och
med hänsyn till omständigheterna i övrigt prövar hovrätten rättvist i så
måtto bifalla klagandens härutinnan förda talan, att Märta Liljegren
förpliktas att i skadestånd till klaganden utgiva 75 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Bristande tillsyn av konkursdomare över rättens ombudsman

i konkurser.

Sedan jag av rättsstatistiska uppgifter funnit, att åtskilliga vid rådhusrätten
i Ronneby för flera år sedan anhängiggjorda konkurser ännu icke avslutats,
lät jag den 25 juni 1940 från konkursdomaren därstädes infordra
konkursdagboken jämte akterna till vissa däri upptagna konkurser. Vid därefter
företagen granskning av dessa handlingar inhämtade jag bland annat
följande.

Den 16 mars 1936 hade smedmästaren Albin Möller försatts i konkurs.
Konkursen hade upphört den 30 mars 1937, men slutredovisning hade överlämnats
av rättens ombudsman till konkursdomaren först den 30 januari
1939 och utdelningsförslag först den 3 juli 1940. Berättelser enligt 56 §
konkurslagen hade icke inkommit till konkursdomaren.

Den 16 april 1936 hade dödsboet efter disponenten Albert Bergman försatts
i konkurs, som upphört den 26 april 1937. Slutredovisning och utdelningsförslag
hade emellertid avlämnats till konkursdomaren först den 26
juni 1940.

Den 7 april 1937 hade trädgårdsmästaren Gustaf Hartvig Ahlborg försatts
i konkurs, som upphört den 19 april 1938. Slutredovisning och utdelningsförslag
hade emellertid inkommit till konkursdomaren först den 30 januari
1939. Någon berättelse enligt 56 § konkurslagen hade icke inkommit
till konkursdomaren.

I förre poliskonstapeln Karl lino Kullbergs den 18 september 1937 började
och den 7 oktober 1938 avslutade konkurs hade slutredovisning och utdel -

2 - Justitieombudsmannens limh efsb erot t cl se till 10//2 Sirs rtksdaa■

ningsförslag tillställts konkursdomaren först den 30 januari 1939. Någon
berättelse enligt 56 § konkurslagen hade icke inkommit.

Den 9 mars 1938 hade toffelmakaren Hialmar Nilsson försatts i konkurs,
som upphört den 15 november 1939. Slutredovisning och utdelningsförslag
hade inkommit till konkursdomaren först den 5 december samma år. Slutredovisningen,
som jämväl innehöll utdelningsförslag, var dagtecknad den
11 april 1939. Kungörelse örn dess framläggande hade emellertid ej utfärdats
förrän den 11 november 1939. Berättelse enligt 56 § konkurslagen fanns
allenast för första halvåret 1938. Protokoll över förlikningssammanträde
hade ej tillställts konkursdomaren.

Den 30 april 1938 hade handlanden Egron Karlsson försatts i konkurs.
Denna hade upphört den 15 november 1939, men slutredovisning och utdelningsförslag
hade inkommit till konkursdomaren först den 5 december samma
år. Berättelse enligt 56 § konkurslagen för andra halvåret 1938 hade icke
inkommit till konkursdomaren förrän den 3 juli 1940. Protokoll över förlikningssammanträde
hade icke tillställts konkursdomaren. Den 22 mars 1939
hade konkursdomaren överlämnat förvaltarens arvodesräkningar till rättens
ombudsman för yttrande. Först den 24 augusti hade ombudsmannen återställt
räkningarna med påskrift, att de granskats utan anmärkning. Samtidigt
hade ombudsmannen ingivit arvodesräkning för egen del.

I byggmästaren Georg Olssons konkurs, som börjat den 30 december 1938
och avslutats den 23 mars 1940, hade utdelningsförslag från rättens ombudsman
inkommit till konkursdomaren först den 26 juni 1940. Berättelse enligt
56 § konkurslagen för andra halvåret 1939 hade icke inkommit.

Den 3 juni 1939 hade handlanden Robert Nilsson försatts i konkurs, vilken
avslutats den 23 mars 1940 genom framläggande av slutredovisning. Först
den 26 juni 1940 hade rättens ombudsman till konkursdomaren ingivit tidningar
med däri införd kungörelse om slutredovisningens framläggande. Själva
slutredovisningen hade inkommit först den 4 juli.

I handlanden Axel Gottfrid Anderssons den 22 juli 1939 började konkurs
hade förvaltaren den 27 februari 1940 till konkursdomaren ingivit arvodesräkning.
Denna hade påföljande dag remitterats till rättens ombudsman för
skyndsamt yttrande. Först den 10 juni hade emellertid ombudsmannen inkommit
med det begärda yttrandet.

Den 3 oktober 1928 respektive den 9 januari 1930 hade handlanden Olof
Håkansson och dödsboet efter bokhandlaren Gustaf Berling försatts i konkurs.
I dessa konkurser, beträffande vilka meddelats att akterna icke kunnat
återfinnas i rådhusrättens arkiv, hade rättens ombudsman först den 13 juli
1940 ingivit slutredovisning till konkursdomaren.

Ovanberörda anmärkningar upptogos i en rörande den verkställda granskningen
upprättad promemoria, vari jämväl anmärktes, bland annat, att icke
i någon av de ovannämnda konkurser, vilka upphört, rättens ombudsman av -

givit utlåtande över förvaltarens slutredovisning såsom i 189 § tredje stycket
konkurslagen föreskrives.

Sedan jag med överlämnande av den upprättade promemorian genom resolution
den 17 juli 1940 anmodat stadsf iskalen Knut Norrman såsom rättens
ombudsman i ovan omförmälda konkurser att till mig inkomma med förklaring,
såvitt framställda anmärkningar avsågo honom, anförde Norrman
i ett den 8 augusti 1940 avgivet yttrande följande.

Konkursdomarens och Norrmans tjänstelokaler vore inrymda i samma
byggnad. Norrman och konkursdomaren vore fördenskull dagligen i personlig
förbindelse med varandra och i den mån Norrman icke skriftligen underrättat
konkursdomaren örn konkursärendenas behandling och avveckling hade konkursdomaren
muntligen erhållit upplysning därom. Samtliga slutredovisningar
och utdelningsförslag hade vederbörligen kungjorts. Då i vissa fall berättelse
enligt 56 § konkurslagen eller slutredovisning och utdelningsförslag icke överlämnats
till konkursdomaren, hade dock denne, som ovan anförts, muntligen
underrättats örn ärendenas fortgång. Någon borgenär eller konkursgäldenär
hade icke lidit ekonomisk skada och ej heller hade någon konkursgäldenär
gått förlustig sina medborgerliga rättigheter. Den ende gäldenär, som i sistnämnda
hänseende skulle kunna ifrågakomma, vore Håkansson, vilken emellertid
redan den 31 oktober 1930 uttagit flyttningsbetyg från Ronneby till
Landskrona, där han sålunda erhållit rösträtt. De abnorma förhållanden,
som under sista året förorsakat ökat arbete för Norrman i olika hänseenden,
hade bidragit till att i vissa fall något dröjsmål förekommit. Samtliga dessa
dröjsmål hade emellertid endast varit av formell natur och utan reell betydelse.
Då vrång avsikt icke i något fall förelegat och personlig eller ekonomisk
skada i intet fall tillskyndats någon, hemställde Norrman, att J. O. måtte
låta bero vid vad i saken förekommit.

Enär vad i ärendet framkommit syntes utvisa, att konkursdomaren underlåtit
att öva erforderlig tillsyn över rättens ombudsman, anmodade jag därjämte
t. f. borgmästaren Bror Johannesson, vilken under vakans förvaltat
borgmästarämbetet i Ronneby under tiden den 28 januari—den 31 december
1936 samt från och med den 1 januari 1938, att till mig inkomma med förklaring.
Tillika begärde jag upplysning angående vilka anteckningar, som i
anledning av ifrågavarande konkurser gjorts i fastighetsboken.

I avgivet yttrande anförde Johannesson följande.

Under åren 1936 och 1938 hade Johannesson icke vidtagit några särskilda
åtgärder för att från rättens ombudsman i förevarande konkurser, Norrman,
få in berättelser jämlikt 56 § konkurslagen. Under år 1939 hade Johannesson
emellertid tillsagt Norrman att avlämna sådana berättelser. Norrman hade
då uppgivit, att berättelser inkommit från förvaltaren men att Norrman icke

tidigare brukat överlämna dem till konkursdomaren. Under förra hälften av
1939 hade Norrman allvarligen tillhållits att efter granskning inkomma med
berättelserna. Då i juli 1939 tiden, inom vilken rättens ombudsman hade att
ingiva berättelserna, utgått, hade Norrman ånyo erhållit upprepade tillsägelser.
Samma hade förhållandet varit, då berättelserna för senare halvåret 1939
skolat vara konkursdomaren tillhanda. Norrman hade i fråga om rättens ombudsmans
skyldighet att till konkursdomaren ingiva halvårsberättelser uppgivit,
att vid dåvarande J. 0:s inspektion av rådhusrätten under år 1930
påtalats, att denna skyldighet icke brukat fullgöras. Enligt Norrmans uppgifter
hade han vid inspektionstillfället blivit tillsagd att omedelbart ingiva till
honom då inkomna berättelser, vilket han också gjort. Trots detta hade Norrman
även efter nämnda inspektion i allmänhet icke fullgjort sin skyldighet i
ifrågavarande hänseende. Vidkommande Norrmans ofta mycket långa dröjsmål
med avgivande av yttranden över förvaltarnas arvodesräkningar, varigenom
vissa konkursers avslutande i onödan fördröjts, hade Johannesson även
i detta hänseende tillsagt Norrman att påskynda behandlingen av ärendena.
Sådana tillsägelser hade ofta måst givas Norrman dagligen, ja, i flera fall
hade Johannesson mera än en gång örn dagen påmint Norrman örn att arvodesräkningarna
snarast möjligt borde komma under rättens prövning. Det
anförda gåve vid handen, att Johannesson själv icke varit nöjd med det sätt,
på vilket Norrman utövat sin befattning som rättens ombudsman i konkurser
vid rådhusrätten. Johannesson hade också åtskilliga gånger övervägt att
icke vidare förordna honom till rättens ombudsman. I samband med åtal för
tjänstefel, som vid rådhusrätten på uppdrag av J. O. ävensom av J. K. i maj
och juni 1939 anställts mot Norrman, hade Johannesson tillsagt Norrman
därom. Norrman hade då erhållit allvarlig tillsägelse att en oeftergivlig förutsättning
för att han skulle erhålla fortsatta förordnanden såsom rättens ombudsman
i konkurser vore, att uppdragen ordentligen fullgjordes. Norrman
hade avgivit bestämt löfte om att så för framtiden skulle bliva förhållandet.
Enligt anteckningar i konkursdagboken hade Norrman, som varit stadsfiskal
och stadsfogde i staden från den 1 mars 1927, alltsedan den 28 i samma månad
förordnats till rättens ombudsman i samtliga konkurser vid rådhusrätten
med undantag av en. Med hänsyn till dels att Norrman så länge innehaft
förordnande såsom rättens ombudsman, dels hans löfte sommaren 1939 att
vinnlägga sig om ett noggrant iakttagande av sina skyldigheter såsom sådan
och dels slutligen den omständigheten att i Ronneby icke funnes någon annan
person än Norrman, som vore villig och behörig att vara rättens ombudsman
i konkurser, hade Johannesson fortsatt att förordna Norrman. Det vore också
Johannessons övertygelse, att Norrman i framtiden skulle hava bättre än tillförne
skött sina åligganden såsom rättens ombudsman, därest icke de onormala
tidsförhållandena sedermera inträtt, vilket både för honom och för Johannesson
medfört en oerhörd ökning av göromålen i deras tjänster. För egen del

ville Johannesson i sådant hänseende särskilt åberopa den onormala merbelastning,
som luftskyddschefskapet medfört. Johannesson vore enligt länsstyrelsens
förordnande luftskyddschef i Ronneby luftskyddsområde. Alltsedan septemberkrisen
1938 hade luftskyddet tagit i anspråk högst betydande del av
Johannessons arbetstid. På grund därav hade Johannessons möjligheter under
den senare tiden att övervaka Norrmans fullgörande av sina åligganden såsom
rättens ombudsman icke varit desamma som under normala tider. Trots
detta hade tillsynen över konkurserna under senare tid förbättrats. Sålunda
hade i konkursdagboken under tiden från 1922 till och med den 5 september
1928 antecknats 31 konkurser. I kolumnen ”Vidtagna åtgärder m. m.” hade
beträffande 28 konkurser icke gjorts några som helst anteckningar. Angående
de övriga 3 funnes endast synnerligen sparsamma anteckningar och i intet
fall att berättelser jämlikt 56 § konkurslagen inkommit. Beträffande konkurser,
uppkomna under tiden från den 5 september 1928 till och med 1935
års utgång, funnes något utförligare anteckningar. Under sistnämnda tidrymd
hade 33 konkurser uppkommit, varav 6 handlagts enligt 185 § konkurslagen.
Endast beträffande 3 av de övriga 27 konkurserna funnes anteckningar
om inkomna berättelser jämlikt 56 § konkurslagen. Under åberopande av
vad han sålunda anfört och med försäkran, att han för framtiden ytterst
noga skulle vaka över att till rättens ombudsmän i konkurser vid rådhusrätten
förordnade personer behörigen fullgjorde sina skyldigheter, hemställde
Johannesson, att J. O. måtte låta bero vid vad i ärendet förekommit.

I anledning av de särskilda anmärkningarna upplyste Johannesson bland
annat följande.

I berättelse enligt 56 § konkurslagen för första halvåret 1939 rörande
Olssons konkurs hade förvaltaren upplyst, att konkursen kunde avslutas,
så snart arvoden fastställts. Arvoden hade fastställts den 27 december 1939.
Vad anginge Håkanssons konkurs och urarvakonkursen efter Berling hade
rättens ombudsman i Ronneby Posten för den 27 juli 1940 och i Post- och
Inrikes Tidningar för den 29 i samma månad låtit införa kungörelse, att redovisningshandlingarna
komme att hållas tillgängliga å stadsfiskalskontoret i
Ronneby från och med förstnämnda dag. Håkansson hade varit mantalsskriven
i Ronneby till och med år 1930. I röstlängderna för åren 1929 och
1930 vore beträffande Håkansson antecknat, att han saknade rösträtt (i kol. 9
hade antecknats § 16 a). Då röstlängden för år 1938 upprättades av Johannesson
hade han erhållit upplysning, att Håkanssons vistelseort var okänd
och att de senare åren icke avsänts utdrag jämlikt § 7 i kungörelsen om upprättande
av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal
röstlängd. På grund därav hade ej heller år 1938 sådant utdrag avsänts.
Nu hade utrönts, att Håkansson den 31 oktober 1930 uttagit flyttningsbetyg
till Landskrona samt att han avlidit där den 9 augusti 1938.

I fråga örn anteckningar, som på grund av konkurserna gjorts i inteck -

mngsprotokollet och fastighetsboken, uppgav Johannesson, efter redogörelse
för härutinnan gjorda anteckningar, att i Möllers och Hjalmar Nilssons konkurser,
i vilka fast egendom ingått i boen, icke antecknats att förvaltaren
begärt försäljning enligt utsökningslagens bestämmelser av den fasta egendomen.
Detta hade berott på ett förbiseende av stadgandet därom i 38 § inteckningsförordningen.
Misstaget hade sedermera upptäckts, och beträffande
två senare konkurser hade sådan anteckning skett.

På förfrågan uppgav ordföranden i Ronneby sockens mellersta östra valdistrikt,
dit Möller under år 1937 utflyttat, att Möller enligt 1938 års röstlängd
för distriktet saknade rösträtt på grund av hinder, som omförmäles
under a) i § 16 riksdagsordningen. I 1939 och 1940 års röstlängder hade
Möller däremot upptagits såsom röstberättigad.

Enligt mig tillhandakommet utdrag ur den år 1938 upprättade röstlängden
för Ronneby stads första valdistrikt var i denna längd antecknat, att Ahlborg
saknade rösträtt på grund av hinder av nyss omförmält slag.

Beträffande Olsson och Robert Nilsson, vilkas konkurser avslutats den
23 mars 1940 utan att anmälan därom gjorts hos konkursdomaren förrän
den 26 juni, uppgav Johannesson, att de i röstlängd för år 1940 upptagits
såsom på grund av konkurs icke röstberättigade men att åtgärder den 26 juni
vidtagits för åstadkommande av rättelse därutimian.

I en till advokatfiskalen vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlåten
skrivelse anförde jag därefter följande.

Av utredningen i ärendet framgår, att Norrman såsom rättens ombudsman
i ovan omförmälda konkurser gjort sig skyldig till försummelser i olika avseenden.
I skrivelse till landsfogden i Blekinge län har jag därför uppdragit
åt honom att anställa åtal mot Norrman för tjänstefel.

Att Norrmans försummelser kunnat pågå år efter år har emellertid till
stor del berott därpå, att Johannesson i egenskap av konkursdomare underlåtit
att inskrida på ett sätt, som varit ägnat att åstadkomma rättelse. Härigenom
har Johannesson eftersatt sin plikt såsom konkursdomare.

Vad först angår förvaltarberättelser enligt 56 § konkurslagen har Johannesson
medgivit, att under åren 1936 och 1938 inga särskilda åtgärder vidtagits
för att från Norrman införskaffa felande berättelser. Detta jämte vad
annat i ärendet förekommit visar, att Johannesson åtminstone under dessa år
ägnat föga intresse åt konkurserna. Ehuru han icke tagit del av förvaltarberättelser
och därigenom förskaffat sig kännedom om konkursernas läge,
synes han ej heller på annat sätt, exempelvis genom direkt hänvändelse till
Norrman eller vederbörande förvaltare, hava gjort sig underrättad därom. Att

så icke skett framgår därav, att Johannesson uppenbarligen i flera fall länge
varit okunnig om att en konkurs avslutats. Detta förhållande motsäger
även Norrmans påstående, att han muntligen underrättat Johannesson örn
konkursärendenas behandling och avveckling.

Senare torde visserligen Johannesson hava ägnat konkurserna något större
intresse. Enligt egen uppgift har han nämligen, då berättelser under år 1939
uteblivit, upprepade gånger tillhållit Norrman, som meddelat Johannesson
att han av vederbörande förvaltare mottagit berättelserna, att efter granskning
överlämna desamma till Johannesson. Dessa tillsägelser har emellertid
Norrman negligerat. Givetvis hade Johannesson vid sådant förhållande haft
giltigt skäl förelägga Norrman att inom viss kort tid hava avlämnat berättelserna
vid äventyr att eljest bliva skild från sitt uppdrag som rättens ombudsman.
Därest Norrman fått klart för sig, att Johannesson varit fast besluten
att framtvinga rättelse från Norrmans sida eller, örn detta ej skulle
låta sig göra, förordna annan ombudsman, skulle Norrman säkerligen hava
ställt sig anmaningarna till efterrättelse, helst som de begärda åtgärderna ju
icke varit förenade med något nämnvärt besvär för Norrman. Då Johannesson
och Norrman haft sina tjänstelokaler inrymda i samma hus, förefaller
det för övrigt egendomligt att Johannesson, då Norrman uraktlåt att tillställa
honom berättelserna, icke själv avhämtade dem eller åtminstone å
Norrmans tjänsterum tog del av deras innehåll, även om detta icke granskats
av Norrman.

Vidare är utrett, att Norrman i vissa fall försummat att tillställa konkursdomaren
protokoll över förlikningssammanträde (108 § sista stycket konkurslagen).
Ehuru Johannesson, som mottagit anmärkningsskrift och överlämnat
denna till Norrman, alltså avvetat, att sammanträde skulle hållas, har han
underlåtit tillse, att Norrman till honom avlämnade protokoll.

Rättens ombudsmans försummelse att i rätt tid till konkursdomaren överlämna
slututdelningsförslag och slutredovisningar har medfört, att konkurser,
som enligt 146 § konkurslagen varit att anse såsom avslutade, lång tid
därefter, i några fall flera år, i konkursdagboken redovisats såsom alltjämt
fortgående. Ehuru såväl den omständigheten att halvårsberättelser uteblivit
som Johannessons kännedom om Norrmans försumlighet att tillställa konkursdomaren
utdelningsförslag m. m. bort hava manat Johannesson att undersöka,
huru långt konkursförfarandet i olika fall framskridit, har han icke
utövat någon övervakning härutinnan eller tillsett att Norrman iakttagit
bestämmelserna i 129 och 189 §§ konkurslagen om överlämnande till konkursdomaren
av utdelningsförslag och slutredovisning m. m. Iakttagandet av
dessa bestämmelser är av vikt även ur den synpunkten, att ifrågavarande
handlingar böra under granskningstiden vara tillgängliga för sakägarna även
hos konkursdomaren. Johannesson hade bort då och då hos Norrman eller
förvaltaren efterhöra, örn någon konkurs avslutats. Det hade för övrigt

med hänsyn till omständigheterna varit fullt motiverat örn Johannesson tid
efter annan, åtminstone en gång varje halvår, vid besök hos Norrman undersökt
de av Norrman förvarade konkurshandlingarna och tagit med sig
sådana, som rätteligen skulle hava ingivits till Johannesson såsom konkursdomare.

Den omständigheten, att avslutande av konkurs icke bringas till konkursdomarens
kännedom och alltså icke antecknas i konkursdagboken, kan lända
gäldenären till särskilt men. Den som är i konkurstillstånd må nämligen icke
utöva valrätt vid val till riksdagens andra kammare eller kommunal rösträtt.
Till ledning vid röstlängds upprättande skall därför av domaren på landet
och rådhusrätten i stad årligen till röstlängdsupprättaren meddelas uppgift å
de personer, vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder av 23 år
och den 10 juni på grund av vid rätten anhängig konkurs äro i konkurstillstånd.
Förteckning över personer, som sagda dag äro i konkurs, upprättas
med ledning av konkursdagboken. Man kan därför räkna med att person,
vilkens konkurs avslutats utan att anteckning därom skett i dagboken, kommer
att upptagas i förteckningen med påföljd att han går förlustig sin rösträtt,
därest ej i samband med röstlängdens uppläggande och justering rätta
förhållandet klarlägges. Enligt vad jag inhämtat har av ovannämnda konkursgäldenärer
Möller, ehuru hans konkurs avslutats år 1937, i år 1938 upprättad
röstlängd på grund av konkursen upptagits såsom icke röstberättigad.
Sistnämnda år har även Ahlborg i vederbörande röstlängd antecknats såsom
på grund av konkurs saknande rösträtt, ehuru hans konkurs upphört redan
den 19 april. Olsson och Robert Nilsson hava i juni 1940 upptagits i vederbörande
röstlängdsupprättare tillställda förteckningar över personer, som den
10 juni voro i konkurs vid rådhusrätten. Åtgärder för rättelse härutinnan
hava emellertid vidtagits av Johannesson, vilket dock synes hava skett först
sedan jag den 25 juni låtit infordra konkursdagboken för granskning.

Håkanssons konkurs och urarvakonkursen efter Berling, vilka konkurser
börjat respektive år 1928 och 1930, hava icke avslutats förrän under sommaren
1940 efter min granskning av konkursärendena. Det vill synas som
om Johannesson tidigare uraktlåtit verkställa någon undersökning rörande
dessa konkurser, ehuru de enligt dagboken icke varit avslutade. Då beträffande
konkurser, som behandlats innan Johannesson förordnats att uppehålla
borgmästarämbetet, anteckningarna i dagboken i många fall voro mycket
ofullständiga, skulle en sådan uraktlåtenhet i viss mån kunna anses förklarlig,
därest intet förekommit, som givit vid handen att ifrågavarande två
konkurser fortfarande voro oavslutade. Emellertid synes det åtminstone rörande
Håkanssons konkurs förhålla sig så, att Johannesson haft kännedom
om att konkursen icke avslutats. Det framgår nämligen av Johannessons
yttrande, att då han år 1938 upprättade röstlängd för staden, tal varit örn
det hinder i rösträttsavseende, som Håkanssons konkurs kunde innebära.

Det oaktat har Johannesson icke tillsett, att konkursen utan dröjsmål bleve
avslutad. I fråga om Håkanssons konkurs synes mig därför Johannesson
hava brustit i den honom såsom konkursdomare åvilande plikten att tillse,
att konkurs ej i onödan drager ut på tiden.

Även i åtskilliga andra konkurser har Johannesson brustit i sist omförmälda
tillsyn. Då exempelvis Norrman dröjt oskäligt länge med att ingiva
arvodesräkning för egen del eller att avlämna yttrande över förvaltares arvodesräkning,
har visserligen Johannesson givit Norrman tillsägelser, men då
dessa ej hörsammats, har Johannesson låtit sig nöja i stället för att vidtaga
mera effektiva åtgärder mot Norrman.

Vad Johannesson såsom konkursdomare, enligt vad jag ovan utvecklat,
låtit komma sig till last syntes, sammanlagt, utgöra sådan försumlighet, att
den icke borde undgå beivran. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att inför
hovrätten ställa Johannesson under åtal för tjänstefel.

Johannessons underlåtenhet att göra vederbörliga anteckningar örn äskad
exekutiv försäljning av fast egendom, tillhörande Möllers och Hjalmar Nilssons
konkursbon, syntes mig däremot, då någon skada av underlåtenheten
icke torde hava uppkommit samt Johannesson i senare förekommande fall
iakttagit bestämmelserna om sådana anteckningar, icke skäligen böra föranleda
åtal.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i utslag den 10 april 1941
följande.

Hovrätten finner visserligen, att Johannesson i utövningen av konkursdomarämbetet
visat försummelse i de av J. O. anmärkta hänseenden, men
enär försummelsen med hänsyn till omständigheterna i målet icke är av beskaffenhet
att skäligen böra för Johannesson medföra ansvar, prövar hovrätten
rättvist lämna advokatfiskalens i målet förda talan utan bifall.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Försummelse av rättens ombudsman i konkurser att ingripa
mot förvaltare, som underlåtit avgiva halvårsberättelser och
kvartalsräkningar samt i den omfattning som vederbort
insätta konkursbos medel i bank.

Vid granskning av konkursdomarens i Sollefteå tingslag på begäran hit insända
dagbok jämte akterna till vissa däri upptagna konkurser fann jag anledning
till anmärkningar i fråga om följande konkurser, nämligen urarvakonkurserna
efter hemmansägaren Jöns Melander och agenten Erik

Uno Andersson samt arrendatorn Nils Emanuel Vestlins, godsägaren Erik
Falltens och torparen Joh. Ossian Nordins konkurser.

I samtliga ifrågavarande konkurser hade landsfiskalen Per Wiktor Glad
varit rättens ombudsman.

Sedan jag anmodat Glad att hit insända de kvartalsräkningar jämte bankbesked,
som jämlikt 58 § konkurslagen kunde hava avlämnats i konkurserna,
överlämnade Glad vissa halvårsberättelser jämlikt 56 § konkurslagen samt
meddelade, att han icke erhållit några bankbesked, utan hade förvaltarna
vid berättelsernas överlämnande i stället uppvisat bankböcker å insatta belopp.

På anmodan inkom Glad sedermera med bevis om de insättningar och uttag
å bankkonton, som skett för konkursboens räkning.

Sedan de hit inkomna handlingarna granskats, upprättades rörande gjorda
anmärkningar en promemoria, vilken remitterades till Glad för avgivande av
yttrande.

I promemorian anmärktes beträffande samtliga ovannämnda konkurser,
att kvartalsräkningar icke, på sätt stadgas i 58 § konkurslagen, av förvaltarna
avlämnats till rättens ombudsman, liksom ej heller bankbesked i de fall,
där penningar innestått i bank för konkursboens räkning.

I avgivet yttrande anförde Glad i denna del: I Ångermanlands mellersta
domsaga hade konkursdomaren icke fordrat kvartalsräkningar enligt
58 § konkurslagen och någon borgenär hade ej heller i någon konkurs
begärt att få taga del av sådan räkning. Detsamma gällde bankbesked.
Glad hade därför nöjt sig med att under hand förvissa sig om att
konkursförvaltarna insatt boens medel i bank. Det vore endast små konkurser,
som det här vore fråga örn, och det hade därför varit lätt för Glad
att utöva en viss kontroll över boens förvaltning även utan kvartalsräkningar
och bankbesked.

Beträffande urarvakonkursen efter Melander, vilken konkurs börjat i december
1935 och avslutats den 17 maj 1940 genom framläggande av slututdelningsförslag,
anmärktes i promemorian vidare bland annat: Boets medel
hade icke i den utsträckning som vederbort innestått i bank. Rättens ombudsman
hade försummat tillse, att förvaltaren behörigen avlämnat halvårsberättelser.
Berättelse för senare halvåret 1937 hade icke avgivits. Då ej
heller berättelse för första halvåret 1938 inkommit, hade konkursdomaren
den 20 augusti givit föreläggande. Detta hade ej lett till resultat, varför
konkursdomaren givit nytt föreläggande den 23 januari 1939. Berättelsen
för första halvåret 1939 hade av rättens ombudsman granskats den
1 juli men ej kommit konkursdomaren tillhanda förrän den 4 oktober.
Konkursen borde kunnat avslutas redan år 1938.

I sitt yttrande anförde Glad i denna del följande: Beklagligt nog ägde det
sin riktighet, att boets medel icke i den utsträckning som vederbort blivit

insatta i bank. Förvaltaren, numera avlidne stadsfiskalen Anders Lindh, hade
emellertid vid flera förfrågningar därom försäkrat, att det icke förefanns
något överskott av influtna medel i konkursen, och betonat, att något sådant
ej kunde väntas förrän likvid för ett sålt båtsmanstorp influtit. Så fort denna
likvid blivit tillgänglig för konkursboet, hade den insatts i Sparbankens i
Härnösand avdelningskontor i Sollefteå. Någon anledning misstänka, att
Lindhs uppgifter icke voro med verkliga förhållandet överensstämmande, hade
Glad icke haft, särskilt då det här rört sig örn endast små belopp. Man
ville ju också tro det bästa örn sina tjänstekamrater. Det i sparbanken insatta
beloppet hade icke blivit rört förrän i samband med konkursens avslutande.
Då det dragit ut på tiden med konkursens avslutande, hade Lindh blivit
uppmanad att dels avgiva rapporter i behörig ordning och därvid redogöra
för innestående medel och dels skyndsamt avsluta konkursen. Dessa påminnelser
och uppmaningar hade Glad mestadels framfört per telefon men även
personligen, när han träffat Lindh. Det hade emellertid varit omöjligt att få
någon ordning i hithörande avseende. Då Lindh blivit ännu kraftigare ansatt
med uppmaning att avgiva slutredovisning och även erhållit påstötningar från
annat håll, hade detta resulterat i att Lindh tagit sig av daga genom att
skjuta sig. Några misstankar örn att det skulle vara ”brist i omhänderhavda
medel” hade dock icke förefunnits förrän efter Lindhs död. Konkursen hade
bort avslutas under år 1938, men Lindh hade alltid, då han blivit påstött
om konkursen, förklarat att han icke lyckats få alla inteckningar dödade uti
det förut omförmälda båtsmanstorpet, som preliminärt försålts av konkursboet.
Med detta torp hade det nämligen förhållit sig så, att alla inteckningarna
i båtsmansrotens hemman även graverat torpet. Dessa inteckningar hade måst
dödas i vad de gällde torpet, innan likvid kunde erhållas, och ett dylikt förfarande
hade givetvis varit besvärligt och tidsödande. Då det emellertid blivit
klart därmed och Lindh ansatts på skarpen om slutredovisning m. m., hade
resultatet blivit det ovan relaterade.

Den 23 december 1935 hade dödsboet efter Andersson försatts i konkurs,
vilken upphört den 31 december 1937 genom framläggande av slututdelningsförslag.
I fråga örn denna konkurs anmärktes i promemorian följande:
Höets medel syntes icke hava innestått i bank, ehuru så bort ske. Under år
1936 hade nämligen influtit omkring 980 kronor, medan utgifterna endast utgjort
omkring 200 kronor. Under den tid konkursen varat hade allenast en
berättelse enligt 56 § konkurslagen avgivits. Denna hade inkommit den 11
september 1937 efter anmodan från konkursdomaren den 11 augusti. Konkursen
syntes hava kunnat avslutas långt tidigare än som skett.

T sitt yttrande anförde Glad beträffande denna konkurs följande: Enligt
de uppgifter, som förvaltaren i konkursen, numera avlidne kommunalborgmästaren
Ragnar Svallingson, lämnat Glad rörande konkursboets ställning,
skulle några andra medel icke hava innestått hos förvaltaren än de som er -

hållits genom auktion å boets lösöre. Dessa medel hade använts för de löpande
utgifterna. Eftersom förvaltaren nu vore död, hade Glad icke kunnat
få någon förklaring över det förhållandet, att enligt räkenskaperna den 10
oktober 1936 influten likvid för boets fastighet, 600 kronor, icke blivit insatt
i bank i avbidan pa utdelning till en förmånsberättigad inteckningshavare.
Förskottsutdelning till denne hade skett först den 23 juli 1937. Om dessa
influtna 600 kronor hade förvaltaren underrättat Glad och föreslagit, att beloppet
skulle utbetalas till inteckningshavaren såsom förskottsutdelning å
dennes prioriterade fordran. Detta förslag hade godkänts av Glad, men av
vad anledning förskottsutdelningen icke skett omedelbart visste Glad icke.
Troligt vore emellertid att det förhölle sig så, att sedan förvaltaren ringt till
inteckningshavaren och meddelat, att det fanns ett belopp att lyfta såsom
förskottsutdelning, inteckningshavaren av en eller annan orsak, exempelvis
konkursförvaltarens sjukdom under denna tid, icke infunnit sig för att lyfta
beloppet. Förvaltaren hade under de senare åren av sin levnad varit sjuklig
och trött samt nedtyngd av såväl arbete som sina många uppdrag och förtroendeposter.
Hans ärlighet hade icke betvivlats av någon. Då han under de
senare åren icke orkat med den synnerligen stora arbetsbördan, hade det
emellertid kommit att brista i det formella här och var. När han blivit påstött
om berättelser i konkursen, hade han lovat att inkomma med sådana
ävensom att avsluta konkursen fortast möjligt. Under våren och försommaren
1937 hade han varit intagen å militärsjukhuset i Sollefteå och avlidit där
i slutet av augusti samma år.

I fråga om Vestlins konkurs, vilken börjat den 24 mars 1936 och upphört
den 31 december 1937 genom framläggande av slututdelningsförslag, anmärktes
i promemorian, att berättelse enligt 56 § konkurslagen saknades för senare
halvåret 1936.

Glad anförde i sitt yttrande, att det varit meningen att konkursen skolat
avslutas under senare hälften av år 1936 men att, då arvodesräkning icke
inkommit från interimsförvaltaren, Ragnar Svallingson, någon avslutning då
icke kunnat ske. Detta torde hava varit orsaken till att halvårsberättelse
icke avgivits av förvaltaren, vilket Glad ej syntes hava observerat.

Beträffande Fahléns konkurs, som börjat den 25 juni 1936 och avslutats
den 31 december 1937 genom slutredovisning, anmärktes bland annat, att
dröjsmål förelupit med avseende å insättning av boets medel i bank. Enligt
förvaltarberättelsen för senare halvåret 1936 hade boets kassabehållning vid
årets utgång belöpt sig till 1,588 kronor 20 öre. Någon insättning i bank för
boets räkning hade emellertid ej skett förrän den 23 januari 1937. Ett belopp
av 1,767 kronor 83 öre hade insatts i bank först den 4 december 1937 eller
alltså några veckor före konkursens avslutande.

Glad uppgav i sitt yttrande, att sist omförmälda belopp syntes hava influtit
den 15 juli 1937. Att beloppet icke omedelbart blivit insatt i bank

finge givetvis tillskrivas förvaltaren Ragnar Svallingsons sjuklighet vid denna
tid. Insättningen hade verkställts av hans son, juris kandidaten Erik Svallingson,
i samband med utredningen av dödsboet i sin helhet. Ränteförlusten
i berörda avseende hade i varje fall icke inverkat på borgenärernas rätt till
utdelning, enär vid slutredovisningen medel saknats till arvodenas fulla
gäldande.

Den 22 april 1939 hade Nordin försatts i konkurs, vilken upphört den
17 maj 1940 genom framläggande av slututdelningsförslag. I fråga örn
denna konkurs anmärktes i promemorian, att berättelsen enligt 56 § konkurslagen
för första halvåret 1939, som av Glad granskats den 4 juli 1939, icke
inkommit till konkursdomaren förrän den 3 oktober samma år. Berättelsen
för senare halvåret 1939 hade granskats av Glad den 20 januari 1940 men
inkommit till konkursdomaren först den 26 februari.

I sitt yttrande anförde Glad beträffande dessa anmärkningar allenast, att
han tyckte sig minnas, att berättelserna översänts till konkursdomaren omedelbart
efter granskningen.

I en till landsfogden i Västernorrlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Av utredningen i ärendet framgår, att förvaltarna i ovan omförmälda konkurser
gjort sig skyldiga till försummelser i olika avseenden.

Vidkommande till en början förvaltarberättelser enligt 56 § konkurslagen
är utrett, att förvaltarna i stor utsträckning försummat att till Glad överlämna
sådana berättelser eller överlämnat dem långt senare än som vederbort.
Glad har det oaktat underlåtit att vidtaga verksamma åtgärder för att
förmå förvaltarna att fullgöra sin skyldighet härutinnan. Att Glad icke tillmätt
berättelserna någon egentlig vikt framgår även därav, att han i vissa
fall efter verkställd granskning av en berättelse låtit den kvarligga hos sig
och först efter flera månaders förlopp översänt den till konkursdomaren.

I ärendet är vidare upplyst, att icke i någon av ifrågavarande konkurser
vederbörande förvaltare till Glad avlämnat i 58 § konkurslagen föreskrivna
kvartalsräkningar jämte bankbesked. Ehuru förvaltarna alltså grovt åsidosatt
sin lagstadgade skyldighet härutinnan, har Glad icke ens — utom möjligen
i något enstaka fall — avfordrat dem kvartalsräkningar och bankbesked, än
mindre anmält förhållandet för konkursdomaren.

Glad har till sin ursäkt anfört bland annat, att det varit lätt för honom
att utan kvartalsräkningar och bankbesked utöva en viss kontroll. Härtill må
anmärkas, att sådana räkningar och besked skola avlämnas även i händelse
rättens ombudsman i annan ordning än genom nämnda handlingar gör sig
underrättad om boets inkomster och utgifter samt bankräkningar. Vad i ären -

det förekommit, särskilt vad som blivit upplyst angående urarvakonkursen
efter Melander, giver emellertid vid handen, att Glad icke gjort sig närmare
underrättad örn förvaltningen.

Vidare är utrett, att förvaltarna i urarvakonkurserna efter Melander och
Andersson samt i Fahléns konkurs icke i den omfattning som vederbort haft
konkursboens medel insatta i bank för boens räkning. Det hade givetvis
ålegat Glad att ingripa mot förvaltarna för att åstadkomma rättelse, därvid
han tillika skolat tillse, att för den tid medel obehörigen innehållits straffränta
erlagts jämlikt bestämmelserna därom i 58 § konkurslagen. Något
sådant ingripande från Glads sida har emellertid icke förekommit och ej
heller gärna kunnat förekomma, enär Glad icke ens torde hava ägt vetskap
örn förvaltarnas försummelser i berörda avseende.

Slutligen synes Glad kunna läggas till last, att han icke tillsett, att konkursförfarandet
i de båda urarvakonkurserna och Vestlins konkurs fortskridit
med tillbörlig skyndsamhet. Glad borde, eventuellt med konkursdomarens
hjälp, hava verksamt ingripit för att påskynda konkursernas avslutande.
Handlingarna i urarvakonkursen efter Melander visa, att det av förvaltaren
Lindh föregivna hindret för konkursens avslutande upphört långt före Lindhs
död. Glad synes emellertid icke hava gjort sig underrättad härom, än mindre
vidtagit åtgärder för att få hindret undanröjt tidigare än som skett.

Av det förut sagda framgår, att Glad på ett betänkligt sätt eftersatt den
i 59 § konkurslagen rättens ombudsman ålagda skyldigheten att göra sig noga
underrättad örn boets tillstånd samt hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.

De försummelser, som Glad enligt vad jag ovan utvecklat låtit komma
sig till last, syntes mig icke böra undgå beivran. Jag uppdrog därför åt
landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och
utföra åtal mot Glad för tjänstefel i anmärkta hänseenden.

Sollefteå tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 19 juni 1941 följande.

I målet är utrett, att berättelser enligt 56 § konkurslagen icke inkommit
till konkursdomaren i Melanders urarvakonkurs för senare halvåret 1937,
i Anderssons urarvakonkurs för år 1936 och i Vestlins konkurs för andra
halvåret 1936, att berättelserna för första halvåret 1938 i Melanders urarvakonkurs,
för första halvåret 1937 i Anderssons urarvakonkurs och för senare
halvåret 1936 i Fahléns konkurs av förvaltarna avlämnats till rättens ombudsman
långt senare än jämlikt nyssnämnda lagrum bort ske, att Glad,
vilken varit rättens ombudsman i berörda konkurser, icke, på sätt det jämlikt
59 § konkurslagen ålegat honom, framställt anmärkning mot konkursförvaltarna
i anledning av deras försummelser med berättelsernas avgivande

eller eljest vidtagit någon åtgärd för åstadkommande av rättelse, att Glad
såsom rättens ombudsman i Melanders urarvakonkurs och i Nordins konkurs
i tre fall först efter långt dröjsmål till konkursdomaren ingivit av Glad
granskade förvaltarberättelser, att förvaltarna i envar av Melanders urarvakonkurs,
Anderssons urarvakonkurs och Fahléns konkurs icke i den omfattning,
som föreskrives i 58 § konkurslagen, i bank insatt penningar, som influtit
under förvaltningen, att icke i någon av nu nämnda konkurser förvaltaren
till Glad såsom rättens ombudsman avlämnat i 58 § 3 stycket konkurslagen
föreskrivna kvartalsräkningar jämte bankbesked, att Glad icke på
sätt det enligt 59 § konkurslagen ålegat honom ingripit mot konkursförvaltarna
för åstadkommande av rättelse i fråga om deras underlåtenhet att iakttaga
föreskrifterna i 58 § konkurslagen i vidare mån, än att Glad vid ett tillfälle
synes hava uppmanat förvaltaren i Melanders urarvakonkurs att avlämna
bankbesked, samt att Glad icke tillsett att konkursförfarandet i de båda urarvakonkurserna
och Vestlins konkurs fortskridit med tillbörlig skyndsamhet.

På grund av det anförda och då Glad, vilken såsom rättens ombudsman i
konkurserna varit att anse såsom tjänsteman enligt 25 kap. 22 § strafflagen,
sålunda gjort sig skyldig till försummelser i sin berörda egenskap, prövar
häradsrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 4 kap. 1 § samma
lag, rättvist döma Glad att utgiva 15 dagsböter, varvid beloppet av var dagsbot
skall utgöra 8 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

11. Olaglig införpassning till militärtjänstgöring.

I en till mig insänd klagoskrift anförde värnpliktige sjökaptenen Sven Bergström
i huvudsak följande.

Klaganden hade under senare delen av år 1939 varit anställd såsom styrman
å rederiaktiebolaget Gorthon i Hälsingborg tillhöriga ångfartyget Herma
Gorthon. Denna båt hade den 8 december 1939 från utländsk hamn inkommit
till Varberg. Under de dessförinnan närmast förflutna åtta månaderna
hade klaganden tjänstgjort såsom styrman å nämnda och andra rederiet tillhöriga
båtar i främmande farvatten och därunder icke besökt Sverige
någon gång. Under klagandens bortovaro hade kungörelse utfärdats, enligt
vilken klaganden inkallats till militärtjänst, men underrättelse härom hade
icke nått honom. Ehuru han alltså haft laga förfall beträffande underlåtenheten
att inställa sig till militärtjänstgöring, hade han emellertid på kvällen
den 9 december blivit avhämtad å Herma Gorthon av t. f. kriminalkonstapeln
Helge Thorsson och insatt i stadens polisarrest, där han fått tillbringa natten,
varefter han påföljande morgon med bil transporterats till örlogsstatio -

nen i Karlskrona. Herma Gorthon hade haft en mycket eldfarlig last av bomull,
och det hade därför varit oförsvarligt av Thorsson att i båtens övriga
styrmäns frånvaro avhämta klaganden och därigenom ställa båten utan något
som helst styrmansbefäl. Thorsson hade i ett efter anmälan av klaganden
till polischefen i Varberg avgivet yttrande uppgivit, att befälet å båten
överlämnats till annan å denna anställd person, troligen en maskinist, men
denna uppgift vore icke riktig. Det läge för övrigt i sakens natur, att en
maskinist icke lämpligen kunde ersätta en styrman i fråga om vård av en
last, vars stuvning och egenskaper vore för honom obekanta. Det misstroende,
som i denna sak visats klaganden från polishåll, hade satt en del rykten i omlopp
inom rederiet, vilka ställt till förtret för klaganden. Värst av allt hade
det dock känts för klaganden att efter farofyllt arbete i hemlandets tjänst
vid återkomsten erhålla ett bemötande, som påminde om en brottslings. Klaganden
hemställde om J. 0:s ingripande mot den eller dem, som bure ansvaret
för de av polismyndigheterna i Varberg vidtagna åtgärderna mot klaganden.

Vid klagoskriften voro fogade avskrifter av såväl klagandens tidigare anmälan
i saken till polischefen i Varberg som Thorssons däröver avgivna yttrande.

Beträffande innehållet i nämnda anmälan må här allenast anmärkas, att
klaganden däri uppgivit att han vid hämtningen å Herma Gorthon för Thorsson
framhållit önskvärdheten av att klaganden finge stanna ombord å båten
över natten, då de två övriga styrmännen voro frånvarande, samt att klagandens
anhållan därom avslagits med motivering att saken vore brådskande.
På fråga varför polis anlitades för klagandens inställelse hade Thorsson
icke lämnat något svar.

I sitt ovannämnda yttrande, som var dagtecknat den 18 november 1940,
hade Thorsson bland annat uppgivit, att han den 9 december klockan 18,45
av poliskommissarien i Varberg beordrats att ”omedelbart avhämta” klaganden
för hans ”omedelbara förpassande” till Karlskrona örlogsstation enligt
efterspaningssedel. Sedan klaganden, som överlämnat befälet till annan
å båten anställd, troligen en maskinist, erhållit tillfälle att för medtagande
packa ned sina tillhörigheter, hade Thorsson och klaganden lämnat båten
klockan 21. Klaganden hade fått taga del av efterspaningssedeln. Av klaganden
framställd begäran att få stanna ombord över natten hade icke kunnat
bifallas av Thorsson, enär han haft order om klagandens omedelbara avhämtande.
Som vid nyssnämnda tid på dagen ingen tågförbindelse till Karlskrona
funnits, hade Thorsson blivit nödsakad insätta klaganden i polisarresten
över natten för att försäkra sig örn hans person.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat stadsf iskalen i
Varberg, vilken tillika är poliskommissarie i staden, att efter vederbörandes
hörande avgiva yttrande i ärendet, avgav t. f. stadsfiskalen Carl Nyström

yttrande. Efter en kortare redogörelse för vad som förekommit i saken hemställde
Nyström i detta yttrande att, då av omständigheterna icke framginge
annat än att Thorsson på ett riktigt sätt fullgjort sitt tjänsteuppdrag,
klagomålen ej måtte föranleda vidare åtgärd.

Klaganden avgav därefter påminnelser, däri han framhöll, att ingen rimlig
anledning förefunnits till misstanke att han skulle rymma, varför hans insättande
i arresten varit omotiverat.

På begäran av mig om upplysningar rörande klagandens inkallelse och efterspaning
m. m. anförde chefen för Karlskrona örlogsstation i avgivet yttrande
följande.

Klaganden hade enligt utfärdad kungörelse rörande inkallelse till förstärkt
försvarsberedskap varit skyldig att inställa sig för tjänstgöring vid Karlskrona
örlogsstation den 3 september 1939. Personliga inkallelseorder hade
då icke utfärdats av respektive rullförings-(sjörullförings-)befälhavare, utan
hade inkallelse skett genom allmänna kungörelser, som anslagits å offentliga
anslagstavlor och införts i pressen. Verkställd utredning hade givit vid handen,
att klaganden vid tidpunkten för den förstärkta försvarsberedskapens
intagande den 3 september 1939 var utmönstrad för utrikes sjöfart och med
s/s Herma Gorthon på väg till Europa, vilket förhållande emellertid då var
okänt för chefen för örlogsstationen. Enligt gällande föreskrifter och i likhet
med vad som gjorts med övriga värnpliktiga, som uteblivit från ovannämnda
inställelse, hade chefen för örlogsstationen begärt efterspaning av klaganden
jämlikt hämtningskungörelsen. Efterspaningssedeln hade översänts till befälhavaren
för Karlskrona sjörullföringsområde, där klaganden var rutiford,
och denne befälhavare hade vidarebefordrat densamma till polismyndigheten
i Lund, varest klagandens föräldrar voro bosatta. Sedan polisen i Lund inhämtat,
att klaganden var utmönstrad för utrikes sjöfart, hade efterspaningssedeln
i enlighet med bestämmelserna i hämtningskungörelsen § 3 vidarebefordrats.
Av ordonnanspolisen i Göteborg hade, sedan underrättelser inhämtats
att Herma Gorthon, där klaganden var inmönstrad, skulle anlöpa
Varberg den 8 december 1939, efterspaningssedeln slutligen sänts till polisen
i Varberg. Denna myndighet hade verkställt hämtningen av klaganden och
inställt honom vid Karlskrona örlogsstation den 10 december 1939. Vid förhör
inför klagandens kompanichef angående hans försenade inställelse till
tjänstgöring hade utrönts, att klaganden haft laga förfall för sitt uteblivande,
varom vederbörlig anteckning gjorts å hans värnpliktskort enligt följande:
”Tjänstgöring enl. VL § 28 3/9—9/12 39 utrikes sjöfart laga förfall.” Det
vore ej troligt, att vid tidpunkten för hans återkomst till svensk hamn i december
myndigheternas kungörelser längre voro synliga, vare sig i pressen
eller å de offentliga anslagstavlorna. För polisens ovanliga förfarande vid

3 Justitieombudsmannens ömhet »berdt telse till M42 års riksdag.

hämtningen av klaganden fran hans fartyg och tagande i förvar samt
hans förpassande till Karlskrona förefunnes intet stöd uti de anvisningar,
som efterspaningssedeln innehölle. I dessa anvisningars mom. 1
föreskreves visserligen, att efterspaningen skulle bedrivas med största skyndsamhet,
men i mom. 6 föreskreves i fråga örn inställelsen följande: ”Innan
efterspanad och anträffad å sjömanshus inskriven värnpliktig inställes, skall
närmare meddelande angående på inställelsen inverkande förhållanden efterhöras
hos vederbörande rullförings-(sjörullförings-)befälhavare.” Sistnämnda
bestämmelse vore av största vikt, då bland annat dels förhållandena
givetvis väsentligt kunde förändras från den tidpunkt då efterspaningssedel
utskreves till dess den efterspanade anträffades, dels laga förfall mycket väl
kunde föreligga, ehuru sådant förhållande ej kunnat vara tidigare känt. Hade
bestämmelserna i sistnämnda anvisning följts av polisen i Varberg, skulle
sjörullföringsmyndigheten eller de militära myndigheterna i Karlskrona hava
givit klaganden tillfälle att i vederbörlig ordning avlämna sin tjänst på fartyget
och därefter företaga resan till Karlskrona såsom enskild färd.

Vid yttrandet var fogad avskrift av den rörande klaganden utfärdade efterspaningssedeln,
vilken var dagtecknad den 1 november 1939. Å sedeln funnos
tryckta ”Anvisningar för den, som verkställer efterspaningen och hämtningen”,
innehållande bland annat de föreskrifter, som ovan berörts. Enligt påskrift
överst å efterspaningssedelns framsida hade sedeln ankommit till
”Karlskrona sjörullföringsområde” den 8 november 1939 och granskats av
vederbörande sjörullföringsbefälhavare. Under rubriken ”Vid efterspaningen
vunna upplysningar” hade av en polisman i Lund den 12 november antecknats,
att i klagandens föräldrahem i staden inhämtats, att klaganden icke besökt
hemmet sedan maj månad 1939 samt att hans föräldrar genom rederiet
sökt utröna, var klaganden befann sig, varvid uppgivits, att han med Herma
Gorthon ”vöre på väg till Europa”. Av polismyndigheten i Hälsingborg, till
vilken efterspaningssedeln därefter sänts, hade enligt påskrift den 24 november
inhämtats, att klaganden fortfarande vore ombord å nämnda båt, som
väntades till Göteborg omkring den 1 december. Sedan efterspaningssedeln
remitterats till poliskammaren i Göteborg, hade handlingen den 9 december
vidarebefordrats till polisen i Varberg med besked, att Herma Gorthon den
8 december anlänt till Varberg och skulle kvarligga där några dagar men
icke anlöpa Göteborg.

Vid yttrandet var därjämte i avskrift fogad en av stadsf iskalen i Varberg
Aug. Elwien utfärdad handling, så lydande:

”Förpassning.

Under bevakning av t. f. kriminalkonstapeln Helge Thorsson varder värnpliktige
n:r 20 219/1931 styrmannen Sven Hugo Anders Bergström, född den
24 juli 1911, härmed införpassad till Karlskrona örlogsstation och inställd

hos chefen för denna station i och för fullgörande av förstärkt försvarsberedskapstjänst;
och må fången ej, därest det icke är oundgängligen nödvändigt,
föras med fängsel belagd.

Varberg i stadsfiskalskontoret den 10 december 1939.”

Sedan jag därefter anmodat Elwien att inkomma med yttrande i ärendet,
anförde Elwien följande.

Vid inställelse av efterspanad värnpliktig enligt efterspaningssedel hade i
Varberg tillämpats den praxis, att så snart visshet erhållits att den efterspanade
vore anträffbar inom staden, förpassning utskrivits och jämte efterspaningssedeln
överlämnats till den polisman, som på grund av uppgjord turlista
hade att verkställa uppdraget. De sålunda överlämnade handlingarna hade
därefter betraktats såsom order att verkställa hämtning och inställelse av den
efterspanade i enlighet med efterspaningssedeln och dess anvisningar. Dessutom
hade, även örn skyldighet därtill i åtskilliga fall icke förefunnits, vederbörande
myndighet underrättats per telefon örn hämtningen och ungefärliga
tiden för den efterspanades inställelse å inställelseorten, vilken underrättelse
den för verkställigheten beordrade polismannen haft att ombesörja. I förevarande
fall hade efterspaningssedeln ankommit i expressbrev från ordonnanspolisen
i Göteborg lördagen den 9 december 1939 vid 17-tiden.
Efter mottagandet av densamma och sedan Elwien genom kriminalkonstapeln
Oscar Jonsson gjort sig förvissad om att den efterspanade var anträffbar
i Varberg samt att biträdande kriminalkonstapeln Thorsson var närmast
i tur att verkställa ifrågavarande uppdrag, hade förpassning utskrivits.
Den hade överlämnats till Thorssons närmaste förman, Jonsson, som någon
gång vid 18-tiden samma dag överlämnat efterspaningssedeln och förpassningen
till Thorsson för verkställighet i laga ordning. Anledningen till att förpassningen
daterats den 10 december hade varit den, att det med hänsyn till
förefintliga tågförbindelser ansetts lämpligast att verkställa eventuell inställelse
först sistnämnda dag, då tåg avgick från Varberg klockan 6,48 med
ankomst, till Karlskrona klockan 16,41. Då Elwien den 10 december på förmiddagen
infunnit sig på sin expedition å rådhuset, hade Jonsson, som då
tjänstgjorde såsom t. f. överkonstapel, anmält att Thorsson samma dag på
morgonen med bil införpassat klaganden till Karlskrona. Såvitt Elwien kunde
minnas, hade därvid icke omnämnts, att klaganden tillbringat natten på
polisstationen.

Elwien hade icke — anförde han vidare — såsom Thorsson påstått givit
Thorsson order att ”omedelbart avhämta” klaganden för dennes ”omedelbara
förpassande” till Karlskrona. Men även om Elwien givit en sådan order och
Thorsson sedermera funnit, att han icke kunde verkställa densamma, borde
han hava underrättat Elwien därom innan han vidtog andra dispositioner.
Enligt anteckning i polisstationens promemoria för den 9 december hade

Thorsson och klaganden inkommit till stationen klockan 20. Thorsson hade
den 9 december haft att verkställa ytterligare ett efterspaningsuppdrag, avseende
en å Herma Gorthon anställd värnpliktig sjöman Tage Sigvard Lund,
vilken emellertid icke anträffades. Det syntes numera som örn denna efterspaning
åstadkommit vissa förväxlingar vid avgivandet av Thorssons tidigare
förklaring, vilken han emellertid vidhölle med det tillägg, att han numera
så lång tid efteråt kunde hava misstagit sig i en del avseenden samt att
han, då han beslutat sig för att kvarhålla klaganden till påföljande dag, därom
underrättat sin närmaste förman, Jonsson, men däremot icke Ehvien. Jonsson,
som den 9 december slutat sin tjänstgöring för dagen troligen klockan 19,
hade förklarat, att han icke kunde erinra sig att Thorsson till honom lämnat
underrättelse örn klagandens anhållande. Såväl Thorsson som övrig polispersonal
i staden hade haft mycket sträng tjänstgöring dagarna före den 9 december
på grund av luftskydds- och mörkläggningsövningar, vilket förhållande
jämte det oroliga tidsläget och i samband därmed betydligt ökad arbetsbörda
i övrigt kunde hava inverkat vid utförandet av ifrågavarande uppdrag.
Enligt vad numera kunnat utrönas hade Thorsson anträtt resan till
Karlskrona den 10 december klockan omkring 4,45 samt återvänt till Varberg
den 11 i samma månad klockan 14. I den av Thorsson med anledning
av resan uppsatta räkningen hade upptagits: 1 järnvägsbiljett Varberg—
Karlskrona kronor 17:40, 1 järnvägsbiljett Varberg—Karlskrona och åter
kronor 26: 10, traktamentsersättning kronor 16:— samt mat till klaganden
kronor 1: 50, summa kronor 61: —. I kriminalpolisens telefonbok över avgående
rikssamtal funnes för den 9 december av Jonsson införd en anteckning

med strykning av följande innehåll: ”Dec. 9 Malmö Sjörullf. befälh.

piTOW

äng. efter!, här anh. Tage Sigv. Lund.” Thorsson gjorde nu gällande, att
detta samtal, vilket skulle hava förts av Jonsson, med all sannolikhet avsåge
samtal rörande klaganden och ej Lund. Jonsson hade uppgivit, att han icke
hade något minne av vad samtalet gällde. Sitt påstående om förväxling vid
inskrivningen av berörda telefonsamtal grundade Thorsson på det förhållandet,
att Lund icke anträffats och ännu mindre anhållits (telefonbokens ”anh.”
= anhållne), varför annan åtgärd än hindersbevis å efterspaningssedeln icke
kunnat ifrågakomma.

Då jag fann ytterligare utredning i saken erforderlig, anmodade jag därefter
landsfogden i Hallands län att verkställa sådan samt inkomma med yttrande.

Med anledning därav höll t. f. landsfogden Erik Ganstedt förhör med
Thorsson, Jonsson och Elvvien, varefter Camstedt med överlämnande av protokoll
över förhören till mig avgav utlåtande i ärendet.

Vid nämnda förhör förekom följande.

1. Thorsson uppgav: Lördagen den 9 december troligen omkring klockan

18,30 hade han genom sin närmaste förman kriminalkonstapeln Jonsson från
stadsfiskalen fått order att begiva sig ombord å Herma Gorthon för att efterspana
klaganden. Thorsson hade tidigare på dagen varit ombord på båten
för att efterspana en annan värnpliktig och hade då av en styrman, som senare
visade sig vara identisk med klaganden, blivit tillfrågad, om ej jämväl
han skulle inställa sig till värnpliktstjänstgöring. Klaganden hade därvid
uppgivit, att han genom ett brev från sin moder fått veta, att polisen skulle
hava sökt honom, sannolikt på grund av att han varit skyldig att inställa
sig till värnpliktstjänstgöring. Huruvida förpassningen varit utskriven, då
Thorsson fick ordern att efterspana klaganden, visste Thorsson ej, men sannolikt
hade så varit förhållandet. Omedelbart efter det Thorsson mottagit
ordern hade han begivit sig ned till Herma Gorthon och gått ombord på båten,
där han sannolikt genast anträffat klaganden. Thorsson hade för klaganden
företett efterspaningssedeln, varför han bestrede klagandens uppgift,
att han ej skulle hava lämnat honom någon förklaring, varför han skulle avhämtas
genom polisens försorg. Klaganden hade lämnats god tid att packa
ned sina tillhörigheter. Thorsson erinrade sig bestämt, att klaganden överlämnade
befälet å båten till en person, som han ville minnas varit maskinist
ombord. Klaganden hade för denne maskinist förklarat, att han
blivit inkallad till militärtjänstgöring och därför omedelbart måste lämna sin
befattning ombord. Thorsson kunde ej minnas, att klaganden begärt att få
stanna kvar ombord över natten. Klaganden hade överhuvud ej protesterat
mot att följa med.

På särskild fråga, örn ej Thorsson tänkt på att klaganden haft laga förfall
för sin utevaro från militärtjänstgöringen, förklarade Thorsson, att han ej
tänkt på denna sida av saken. Thorsson ville emellertid framhålla, att Herma
Gorthon anlänt till Varberg redan den 8 december, varför klaganden innan
han avhämtades haft god tid att själv genom förfrågan hos sjörullföringsbefälhavaren
få kännedom om han varit skyldig inställa sig till militärtjänst.
Enligt gällande förordning hade klaganden varit pliktig därtill. Då
klaganden underlåtit detta, hade han själv brustit på ett sådant sätt, att
Thorsson för sin del ville anse, att laga förfall ej längre förelegat. När
Thorsson och klaganden vid 20-tiden — ej som Thorsson tidigare uppgivit
vid 21-tiden — inkommit på polisstationen, hade frågan uppkommit, var
klaganden skulle vistas under natten. Ordern örn förpassningen hade varit
daterad den 10 december, enär förpassa ingen ej lämpligen kunnat ske förrän
påföljande dag. Tåg hade visserligen avgått från Varberg vid 20-tiden samma
kväll, men för det fall man kunnat bliva resfärdig till detta tåg, hade det
blivit nödvändigt att övernatta å någon plats på vägen till Karlskrona.
Det hade ej heller varit möjligt för Thorsson att med bil redan samma kväll
verkstiilla förpassningen, enär Thorsson ej vore ägare till bil utan i så fall
måst anlita hyrbil, i vilket fall kostnaderna skolat bliva orimligt höga. Där -

emot hade Thorsson haft möjlighet att påföljande morgon av en bekant få
låna bil utan någon ersättning, varemot Thorsson skulle själv svara för kostnaderna
för bensin och olja. Då klaganden haft mycket bagage, hade det för
Thorsson framstått som bekvämare att åka bil än att åka tåg. Klaganden
hade därför måst beredas nattlogi. Han hade framhållit, att han tyckte det
vara förargligt att ligga i polisens förvar. Möjligen hade han begärt att få
ligga på hotell över natten, men kunde Thorsson ej erinra sig detta. Då
Thorsson för sin del ansett, att han i så fall varit skyldig att hålla vakt på
hotellet under natten för att hindra att klaganden avveke, skulle en sådan
ansökan, om den nu framställts, i varje fall ej hava blivit bifallen av Thorsson.
Thorsson hade ej vid tillfället tänkt på att han i ett fall som detta bort
sätta sig i förbindelse med stadsfiskalen för att erhålla närmare direktiv utan
hade ansett det tillfredsställande, att han meddelat kriminalkonstapeln Jonsson
förhållandet. Därvid hade han erhållit besked, att klaganden skulle kvarhållas,
vilket besked Thorsson uppfattat såsom härrörande från stadsfiskalen.
Därest klaganden gjort framställning att få ligga på hotell över natten, skulle
Thorsson hava framfört densamma till Jonsson. Avfärden från Varberg hade
sannolikt skett tidigare än vad Thorsson i förklaring till polischefen uppgivit.
På kvällen innan klaganden fått gå in i arresten hade Thorsson och
klaganden överenskommit att köra så tidigt som möjligt, enär klaganden
tyckt, att det skulle vara trevligt att komma i väg så fort som möjligt. Sedan
klaganden inkommit a polisstationen, hade han ej nödgats gå i arresten omedelbart.
Enligt vad Thorsson nu kunde erinra sig hade klaganden fått uppehålla
sig i expeditionslokalerna till åtminstone klockan 21,30, då Thorsson
lämnat stationen. Klaganden hade vid tillfället ifråga ej behandlats som anhållen
i annan mening än att han avvisiterats. Thorsson ville till sitt försvar
anföra, att han hela hösten haft mycket att göra. Särskilt ansträngande
hade det varit vid denna tidpunkt, enär dagarna förut en mörkläggningsövning
ägt rum, vilken övning förorsakat mycket övertidsarbete. Vidare ville
han framhålla, att om klaganden verkligen protesterat å polisstationen mot att
förvaras där, Thorsson med säkerhet efterhört stadsfiskalens åsikt i saken.
På särskild fråga förklarade Thorsson, att man alltid inhämtade stadsfiskalens
beslut, då fråga uppstod att kvarhålla någon å polisstationen.

2. Jonsson uppgav vid förhöret följande: Han hade den 9 december 1939
varit i tjänst och därvid erhållit order från stadsfiskalen om klagandens efterspaning
och inställande till militärtjänstgöring. Vid tillfället hade stadsfiskalen
frågat, vem som stod i tur att verkställa ärendet. Enligt uppgjord turlista
hade detta ankommit på Thorsson. Ordern hade fått den vanliga avfattningen
och någon särskild poängtering, att klaganden skolat kvarhållas
å stationen under natten, därest inställandet av klaganden till militärtjänstgöring
ej kunde äga rum samma dag, hade icke skett. Enligt vad Jonsson
kunde erinra sig hade Thorsson från hamnen ringt till polisstationen, att det

komme att draga ut på tiden något innan han och klaganden kunde inträffa
å stationen. Jonsson hade slutat sin tjänstgöring vid 19-tiden, varför han ej
varit tillstädes då Thorsson och klaganden anlänt till stationen. Jonsson
kunde icke erinra sig, att Thorsson anmält till honom, att klaganden måste
kvarhållas å stationen över natten, då lämplig tågförbindelse ej fanns under
kvällen. När ordern om förpassningen utskrivits kunde Jonsson ej erinra sig,
men hade detta sannolikt ej skett förrän besked erhållits, att klaganden anträffats.
Att transporten ej kunnat ske förrän påföljande dag måste hava
stått klart redan vid utskrivandet av förpassningen, enär denna daterats den
10 december. På särskild fråga förklarade Jonsson, att anmälan alltid gjordes
till stadsfiskalen för dennes prövning, då det gällde att i arrest insätta andra
personer än fyllerister, samt att även i de fall, då för fylleri anhållna personer
protesterade mot att insättas i arresten, stadsfiskalen underrättades.

3. Elwien förklarade vid förhöret, att han till alla delar ville åberopa vad
han tidigare anfört i sitt yttrande till J. O. Rörande anteckningarna i telefonboken
ville han dessutom framhålla, att Årsbok för Sveriges Kommuner
1939 ej innehölle uppgift om Karlskrona sjörullföringsområde, till vilket klaganden
hörde. Denna omständighet torde hava föranlett, att förfrågan i
ärendet ställts till befälhavaren för Malmö sjörullföringsområde.

I förhörsprotokollet antecknades vidare, att enligt kungörelse den 15 juni
1939 indelningen i sjörullföringsområden från och med den 1 juni ändrats
därhän, att ytterligare ett sådant område, benämnt Karlskrona sjörullföringsområde,
bildats. Detta syntes ej hava observerats av den polisman, som uppringt
Malmö sjörullföringsområde.

I sitt utlåtande anförde Camstedt, bland annat, följande.

Av utredningen i ärendet framginge, att klaganden haft laga förfall för sitt
uteblivande från militärtjänst. Vidare framginge att Thorsson på eftermiddagen
den 9 december 1939, sannolikt omkring klockan 18,30, erhållit order
att efterspana och inställa klaganden till militärtjänst i Karlskrona. Ordern
hade varit allmänt avfattad. Med hänsyn till de vid denna tidpunkt föreliggande
möjligheterna att redan samma kväll verkställa förpassningen, torde
man kunna ifrågasätta, huruvida ej Elwien bort lämna direktiv hur man
skulle förfara, därest förpassningen likväl ej kunde äga rum redan samma
kväll. Hans underlåtenhet därutinnan syntes emellertid få en tillfredsställande
förklaring i den omständigheten, att polispersonalen tidigare enligt
praxis, vars riktighet vitsordats av Thorsson, alltid underrättat Elwien innan
någon person kvarhölles å polisstationen. Elwien hade näppeligen anledning
antaga, att något avsteg från denna praxis skulle ske i förevarande fall. Ansvaret
för klagandens kvarhållande å polisstationen torde få anses helt vila
på Thorsson. Även om, såsom Thorsson uppgåve, han satt sig i förbindelse
med sin närmaste förman kriminalkonstapeln Jonsson för att få direktiv, hur

man skulle förfara med klaganden, kunde detta ej fritaga Thorsson från
ansvaret för kvarhållandet av klaganden, då det bort stå klart för Thorsson
att han skolat underställa frågan Elwiens prövning. Av vad som framkommit
i ärendet finge anses klart, att Thorsson gjort sig skyldig till sådant tjänstefel,
att han näppeligen kunde undgå beivran därför. De omständigheter
Thorsson anfört till sitt fredande syntes Damstedt vara värda beaktande.
Då klaganden därjämte ej syntes fordra något skadestånd, hemställde Damstedt,
att J. O. ville taga under övervägande, huruvida det ej kunde anses
tillräckligt att som bestraffning tilldela Thorsson en varning.

Efter att hava beretts tillfälle att taga del av Thorssons uppgifter anförde
klaganden i en hit insänd skrift bland annat, att han vid hämtningen å
Herma Dorthon kraftigt protesterat mot att under vakttjänstgöring bliva
avförd från båten.

Efter remiss uppgav befälhavaren för Malmö sjörullföringsområde, att han
icke kunde erinra sig, huruvida den 9 december 1939 från polisen i Varberg
gjorts någon förfrågan i telefon rörande klaganden, men att, örn så varit
fallet, med ali säkerhet vederbörande skulle hava hänvisats till det sjörullföringsområde,
där klaganden var rudford.

I en till landsfogden i Hallands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Enligt § 2 kungl, kungörelsen den 18 juni 1926 angående hämtning av
värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring, m. m. skall omedelbart efter
den tidpunkt, som i inkallelseorder eller kungörelse angives för inställelse
till värnpliktstjänstgöring, vederbörande befälhavare, efter prövning av möjligen
inkomna intyg om förfall, upprätta efterspaningssedel särskilt för varje
värnpliktig, som skolat vara tillstädes men utan anmält laga förfall uteblivit.
Efterspaningssedeln översändes till rullföringsbefälhavaren, som efter erforderlig
granskning ofördröjligen befordrar densamma till vederbörande polismyndighet;
och åligger det polismyndigheten att ofördröjligen efterspana
sådan värnpliktig samt, om han anträffas, hämta och inställa honom å i efterspaningssedeln
uppgiven plats.

I § 7 stadgas, att efterspaning skall i varje fall av vederbörande polismyndighet
och dess underlydande bedrivas med största skyndsamhet samt må ej
upphöra förr än den efterspanade anträffats eller laga hinder för efterspaningen
möter. Företer efterspanad värnpliktig intyg därom, att han har laga
förfall för uteblivandet, skall polismyndigheten, örn vid prövning av intyget
detsamma befinnes giltigt, avbryta hämtningsåtgärden och vid ärendets redovisning
överlämna avskrift av intyget till den befälhavare, som utställt efterspaningssedeln.

I förevarande fall är upplyst att klaganden, som enligt utfärdad kungörelse
rörande inkallelse till förstärkt försvarsberedskap skolat inställa sig för tjänstgöring
vid Karlskrona örlogsstation den 3 september 1939 men uteblivit, för
detta uteblivande haft laga förfall. Redan de å efterspaningssedeln gjorda
anteckningarna om vid efterspaningen vunna upplysningar gåvo anledning
antaga, att laga förfall förelegat. Sedan klaganden ombord å Herma Gorthon
ankommit till Varberg, hade det givetvis för polismyndigheten därstädes lätt
låtit sig göra, exempelvis genom hänvändelse till fartygets befälhavare, att
vinna full klarhet i frågan huruvida klaganden för sitt uteblivande haft laga
förfall. Då detta varit förhållandet, skulle polismyndigheten hava avbrutit
hämtningsåtgärden och redovisat ärendet hos den militäre befälhavare, som
utställt efterspaningssedeln.

Därest polismyndigheten trots erhållna upplysningar icke ansett sig kunna
förfara på angivet sätt d. v. s. avbryta hämtningsåtgärden, hade det emellertid,
då klaganden var inskriven å sjömanshus, enligt uttrycklig föreskrift i
anvisningarna å efterspaningssedeln ålegat polismyndigheten att, innan klaganden
inställdes, hos vederbörande rullföringsbefälhavare efterhöra närmare
meddelande angående på inställelsen inverkande förhållanden. Någon hänvändelse
i saken till vederbörande rullföringsbefälhavare skedde emellertid
icke. Det har visserligen från polismyndighetens sida nu gjorts gällande, att
förfrågan skulle hava gjorts hos befälhavaren för Malmö sjörullföringsområde.
Härtill må anmärkas, att det icke i någon mån gjorts sannolikt
att en dylik förfrågan framställts. Att hänvändelse skulle hava skett till den
i ärendet behörige rullföringsbefälhavaren, som fanns tydligt angiven å efterspaningssedeln,
har icke ens påståtts. Örn anvisningarna i denna del följts,
skulle, enligt vad chefen för örlogsstationen meddelat, rullföringsmyndigheten
eller de militära myndigheterna hava givit klaganden tillfälle att i
vederbörlig ordning avlämna sin tjänst på Herma Gorthon och därefter företaga
resan till Karlskrona såsom enskild färd.

Genom att införpassa klaganden till örlogsstationen, vilken åtgärd berett
klaganden obehag och föranlett en del onödiga kostnader, har polismyndig
heten i Varberg visat oförstånd i tjänsten. Vad som ställer åtgärden i en
särskilt betänklig dager är det av klaganden påtalade förhållandet, att han
i avbidan på förpassningens verkställande fick tillbringa en natt i arrestlokah
Såsom klaganden framhållit måste det för honom hava känts synnerligen
bittert att efter farofyllt arbete i svensk sjöfart i avlägsna farvatten vid
hemkomsten till Sverige bliva anhållen och insatt i arrest liksom en brottsling.

Ansvaret för den felaktiga åtgärden att inställa klaganden åvilar stadsfiskal
— poliskommissarien Elwien, som beordrat åtgärden. Även vad angår
klagandens förvaring i polisarresten över natten synes mig Elwien kunna
göras ansvarig. Ehuru Elwien utgått ifrån att färden till Karlskrona skulle
anträdas först den 10 december, vilket framgår av att den av Elwien ut -

färdade förpassningen dagtecknats nämnda dag, har Elwien redan på eftermiddagen
den 9 låtit tillställa t. f. kriminalkonstapeln Thorsson berörda handling
med order att verkställa uppdraget. Även om Thorsson icke, såsom han
gör gällande, beordrats att ”omedelbart avhämta” klaganden, har Elwien
dock räknat med eller borde i varje fall under föreliggande förhållanden hava
räknat med att Thorsson samma dag skulle omhändertaga klaganden. Det
oaktat har Elwien ej lämnat några instruktioner hur det skulle förfaras med
klaganden under natten.

Beträffande Thorsson kan visserligen till hans ursäkt i någon mån andragas
Elwiens underlåtenhet i sistnämnda avseende. Thorsson borde dock, då
klaganden protesterat mot ingripandet, hava satt sig i förbindelse med Elwien.
Utan att så göra lät emellertid Thorsson klaganden tillbringa natten i
arresten, och måste Thorsson härigenom anses hava visat oförstånd i tjänsten.

Då vad Elwien och Thorsson låtit komma sig till last syntes mig vara av
beskaffenhet att ej kunna undgå beivran, uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Elwien
och Thorsson för tjänstefel i ovan anmärkta hänseenden. Tillfälle borde beredas
klaganden att i målet föra talan, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av landsfogden understödjas.

Åtalet anhängiggjordes vid rådhusrätten i Varberg. I målet yrkade marinförvaltningen
ersättning av Elwien och Thorsson för de med klagandens införpassning
förenade kostnaderna jämte lösen för protokoll och utslag i målet.
Klaganden yrkade skadestånd med tillhopa 500 kronor samt ersättning för
rättegångskostnader.

I utslag den 13 oktober 1941 yttrade rådhusrätten följande.

Genom allmänna kungörelser hade vissa kategorier värnpliktiga, däribland
klaganden, inkallats i militärtjänst den 3 september 1939. Klaganden, som
emellertid vid ifrågavarande tid sedan flera månader tillbaka innehaft styrmanstjänst
å fartyg i utomeuropeiska farvatten, hade icke nåtts av kungörelserna
örn inkallelse till militärtjänst och hade i allt fall enligt § 43 värnpliktslagen
för inställelse till tjänstgöring laga förfall. Då klaganden icke
inställde sig i militärtjänst, utfärdades den i målet ingivna efterspaningssedeln,
vilken, sedan efterspaningsärendet enligt efterspaningssedeln åtecknade
bevis handlagts av olika polismyndigheter, den 9 december 1939 på
eftermiddagen kom Elwien i dennes egenskap av poliskommissarie i Varberg
tillhanda, därvid sedeln var försedd med skriftlig uppgift därom, att klaganden
befunne sig ombord å det den 8 december 1939 Varbergs hamn anlöpta
fartyget Herma Gorthon. Elwien tillställde Thorsson efterspaningssedeln för
verkställighet i vanlig ordning och utan att därvid lämna Thorsson några
särskilda förhållningsorder. Samma den 9 december erhöll Thorsson en av

Ehvien undertecknad och för den 10 december dagtecknad order att införpassa
klaganden till Karlskrona örlogsstation. Oaktat denna förpassningsorder
sålunda gällde för den 10 december, avhämtade Thorsson redan på
kvällen den 9 december klaganden från fartyget och avförde honom till polisstationen
i staden, där klaganden på Thorssons föranstaltande fick kvarstanna
över natten för att påföljande dag av Thorsson med automobil införpassas
till Karlskrona örlogsstation.

Då såsom ovan nämnts klaganden haft laga förfall för sitt uteblivande
från militärtjänstgöring, hade lagenligt hämtningsåtgärden bort avbrytas och
sålunda införpassningen icke komma till utförande.

Enär innehållet uti de å efterspaningssedeln av olika polismyndigheter
tecknade bevis borde hava föranlett särskild varsamhet och försiktighet uti
ifrågavarande efterspaningsärende från Elwiens sida, men han det oaktat
utfärdat förpassningsorder å klaganden och helt överlämnat åt underordnade
att utröna på inställelsen inverkande förhållanden, får Elwien anses hava
visat oförstånd i sin tjänsteutövning. Däremot finner rådhusrätten Elwien
med hänsyn till i målet förekomna omständigheter skäligen icke kunna göras
ansvarig för klagandens förvaring i polisarrest natten till den 10 december

1939.

Vidkommande Thorsson finner rådhusrätten, att Thorsson bort inse, att
skäl förelåge för hämtningsåtgärdens avbrytande, och att Thorsson i allt
fall haft skyldighet att underrätta Elwien om samtliga på inställelsen inverkande
förhållanden. I stället har Thorsson på eget bevåg och utan att
underrätta Elwien om sina åtgöranden, på sätt ovan sagts, omhändertagit
klaganden och låtit honom tillbringa en natt å stadens polisstation. Vid utförande
av ifrågavarande tjänsteuppdrag har Thorsson visat försummelse
och oförstånd.

På grund av vad sålunda anförts finner rådhusrätten Elwien och Thorsson
hava gjort sig förfallna till ansvar enligt 25 kap. 17 § strafflagen, och
prövar förty rådhusrätten rättvist jämlikt åberopade lagrum, jämfört med
22 § i samma kapitel och lag, döma dem, Elwien till 7 dagsböter å 10 kronor
och Thorsson till 15 dagsböter å 5 kronor.

Vidare förpliktar rådhusrätten dels Elwien och Thorsson att gemensamt
eller vilkendera gälda gitter ersätta marinförvaltningen kostnaderna för klagandens
införpassning med 61 kronor, dels ock Thorsson att till klaganden
utgiva skadestånd med skäliga ansedda 100 kronor. Enär rätt till skadestånd
skäligen icke kan av klaganden grundas på det tjänstefel, för vilket
Elwien fällts till ansvar, lämnar rådhusrätten klagandens talan i denna del
utan bifall. Slutligen ålägger rådhusrätten Elwien och Thorsson att gemensamt
eller vilkendera gälda gitter gottgöra ej mindre klaganden hans rättegångskostnader
med 57 kronor 20 öre jämte vad han kan visa sig hava ut -

givit i lösen och stämpel till rådhusrättens protokoll och utslag i målet än
även marinförvaltningen erlagda avgifter för protokoll och utslag i målet.

Över rådhusrättens utslag hava Elwien och Thorsson anfört besvär i Göta
hovrätt. Jämväl klaganden har besvärat sig. Målet är beroende på hovrättens
prövning.

12. Fel och försummelser i domarämbetets utövning.

Den 14 och den 15 juni 1940 verkställde jag inspektion av Gästriklands
östra domsagas kansli i närvaro av häradshövdingen Folke Drangel, vilken
tillträtt häradshövdingämbetet i domsagan den 1 april samma år, samt i domsagan
tjänstgörande notarier.

Drangel företrädare i ämbetet, häradshövdingen Otto Daniel Krook, hade
erhållit avsked med utgången av mars månad 1940.

Vid inspektionen genomgick och granskade jag dombok och småprotokoll
för vissa rättegångs- och inskrivningsdagar ävensom rotlar, diarier och fastighetsböcker.
Därvid fann jag anledning till ett flertal anmärkningar mot
Krooks utövning av domarämbetet, vilka anmärkningar upptogos i det vid
inspektionen förda protokollet. Däri antecknades jämväl vissa efter min
återkomst till Stockholm inhämtade upplysningar.

Sedan jag därefter anmodat Krook att avgiva förklaring i anledning av
vad som förekommit vid inspektionen, inkom Krook med yttrande över anmärkningarna.

På anmodan av mig verkställde sedermera Drangel utredning i vissa frågor,
varvid Drangel hörde förste notarien Kolf Arfwedsson och kommissionären
i domsagan, fröken Vendela Lindbäck.

Av vad vid inspektionen antecknades må här återgivas följande.

Krook hade såsom ägodelningsdomare fört protokoll i två olika band, i det
ena protokoll angående sammanläggning av fastigheter och i det andra protokoll
rörande andra mål, som handlagts av ägodelningsdomaren. Mål rörande
avstyckning för sammanläggning hade upptagits i det senare protokollet, som
innehöll ägodelningsdomarens beslut såväl rörande avstyckningen som sammanläggningen.
I protokollsbandet för sammanläggningar hade emellertid
brukat göras en anteckning örn det enligt det andra protokollet meddelade
beslutet, såvitt angick sammanläggningen. Sådan anteckning hade skett enligt
följande formulär:

Det skulle antecknas, att ägodelningsdomaren förut denna dag förordnat
om sammanläggning av ett från fastigheten N. N. avstyckat område om

---har och ett från fastigheten N. N. avstyckat område örn---

har till en fastighet om sålunda tillhopa---har i N. N. socken.

Av anteckningarna i brädden av protokollen framgick det anmärkningsvärda
förhållandet, att sökanden fått lösa expedition även beträffande berörda
anteckning om sammanläggningen. Så hade förfarits i 27 mål år 1936,
17 mål år 1937, 19 mål år 1938, 20 mål år 1939 och 7 mål under månaderna
januari—mars 1940 (för varje expedition 4 kronor, därav 2 kronor i stämpelavgift
och 2 kronor i lösen).

I sitt över anmärkningarna avgivna yttrande anförde Krook allenast, att
han aldrig reflekterat över att det kunde vara oriktigt att föra särskilt protokoll
för sammanläggningar och särskilt protokoll för andra mål, som handlagts
av ägodelningsdomaren. Det hade skett för bättre ordnings skull och
på förfarandet hade icke gjorts anmärkning vid föregående inspektioner i
domsagan. Krook ville även framhålla, att t. ex. lagfarts- och tomträttsärenden
fördes i särskilda protokoll, ehuru dessa ärenden skulle kunna föras
i samma protokoll.

Vid inspektionen fann jag vidare att bouppteckningar, som makar efter
hemskillnadsdom låtit ingiva till rätten eller domaren jämlikt 11 kap. 20 §
giftermålsbalken, brukat intagas i domboken. I varje förekommande fall
hade enligt uppgift två exemplar av bouppteckningen ingivits, av vilka det
ena återställts med påtecknat bevis om ingivandet samt det andra fogats
som bilaga vid domboken.

Expedition i sådana ärenden hade brukat utskrivas och hade jämte beviset
å det ena exemplaret av bouppteckningen fått lösas av ingivaren, även om
han icke särskilt begärt, att expedition för hans räkning skulle utskrivas.
I allmänhet hade sådan expedition omfattat allenast ett ark, men i ett och
annat fall hade bouppteckningshandlingen varit så vidlyftig, att expeditionen
kommit att omfatta flera ark. Såsom exempel härpå antecknades § 418 i
domboken för den 5 april 1938. I detta ärende hade expedition fått lösas
med 9 kronor 50 öre.

I sitt yttrande anförde Krook, att bouppteckningar, som jämlikt 11 kap.
20 § giftermålsbalken ingivits och intagits i domboken, ibland ingivits i två
exemplar, ibland i ett. Ingivaren hade icke behövt lösa expedition i sådant
ärende, örn han ej velat. Krook hade aldrig tillsagt, att lösen skulle krävas.
Utlämnandet av expeditioner från domsagans kansli hade för övrigt helt
ombesörjts av kommissionären.

Drangel uppgav efter den av honom verkställda utredningen, att jämlikt
ovannämnda lagrum ingivna bouppteckningar intagits i domboken och att
expedition för ingivaren av ordföranden på vanligt sätt utsignerats i brädden,
varpå expeditionen utskrivits å stämplat papper. Kommissionären hade för
Drangel förklarat, att hithörande expeditioner behandlats alldeles som andra.
Att ingivarna icke skulle behöva lösa dem, örn de ej ville, hade aldrig av
Krook antytts eller av ingivarna ifrågasatts.

Den 18 och den 24 augusti 1939 hade vid häradsrätten, under Krooks ordförandeskap,
rannsakning ägt rum med häktade kontoristen Helge Lennart
Pettersson från Sandviken. Åklagaren hade lagt Pettersson till last, att han
den 5 augusti 1939 i uppsåt att stjäla berett sig tillträde till gjuteriarbetaren
Hugo Emanuel Erikssons bostad i huset nr 6 vid Skolgatan i Sandviken antingen
medelst inkrypande genom ett fönster eller genom bruk av falsk
nyckel, att Pettersson, sedan han sålunda inkommit i bostaden, från Eriksson
tillgripit dels smör och bröd till ett värde av 20 öre, dels ock ur ett låst skåp,
som han öppnat med våld, 10—15 centiliter brännvin samt att Pettersson
vidare ifrågavarande dag å allmän plats i Sandviken uppträtt överlastad av
starka drycker. På grund därav hade åklagaren yrkat, att Pettersson måtte
fällas till ansvar för stöld medelst inbrott ävensom för fylleri.

I utslag den 24 augusti hade häradsrätten utlåtit sig: Häradsrätten finner
i målet icke tillförlitligen utrett, att Pettersson den 5 augusti 1939 uppträtt
överlastad av starka drycker å allmän plats inom Sandvikens köping, och ej
heller mot Petterssons bestridande, att han medelst inbrott, som i 20 kap.
5 § strafflagen sägs, sagda dag berett sig tillträde till Erikssons lägenhet och
det skåp därstädes, vari Eriksson förvarade brännvin. Genom Petterssons erkännande
och övriga omständigheter i målet är däremot styrkt, att Pettersson,
sedan han ifrågakomna den 5 augusti på aftonen begivit sig till Erikssons
lägenhet och enligt sin uppgift genom den olåsta dörren dit inkommit, därstädes
ur ett låst skåp, vilket han öppnat med en nyckel, som han uppgivit
sig hava funnit uti fickan till en i lägenheten upphängd kavaj, olovligen tillgripit
minst 10 centiliter brännvin, att Pettersson vid tillfället i lägenheten
även olovligen tillgripit bröd och smör till värde av 20 öre, att Pettersson vid
berörda brotts begående fyllt 15 men icke 18 år, samt att Pettersson av rådhusrätten
i Göteborg den 4 augusti 1939 blivit för stöld samt förande av motorfordon
ovarsamt och utan att vara därtill berättigad den 30 juni 1939
ävensom för förfalskning den ”30” juli samma år ådömd, jämlikt 4 kap. 1
och 2 §§, 5 kap. 2 §, 20 kap. 1 § och 12 kap. 4 §, allt strafflagen, jämte 30 §
motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 samt 2 § och 38 § 1 mom.
vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936, fyra månaders straffarbete, villkorlig
dom; och prövar häradsrätten förty rättvist allenast på det sätt bifalla åklagarens
mot Pettersson i målet förda talan, att häradsrätten dömer Pettersson
för nu ifrågakomna stöld, jämlikt 20 kap. 1 § och 5 kap. 2 § strafflagen, att.
hållas till straffarbete i två månader, varjämte anståndet med ovannämnda,
Pettersson villkorligt ådömda straff, jämlikt 11 § i lagen angående villkorlig
straffdom den 28 juni 1918, förklaras förverkat, och skall Pettersson således
i en bot undergå straffarbete i sex månader.

I domboken hade slutligen antecknats, att Pettersson efter utslagets avkunnande
förklarat sig nöjd med domen.

Jag anförde vid inspektionen, att häradsrätten icke syntes hava beaktat

bestämmelserna i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen samt lil lagen den 28 juni
1918 angående villkorlig straffdom enligt dessa lagrums lydelse jämlikt lagar
den 3 juni 1938. Häradsrätten hade meddelat utslag samma dag tiden för
anförande av besvär över rådhusrättens i Göteborg utslag gått till ända klockan
12 på dagen. Huruvida häradsrättens utslag meddelats före eller efter
denna tidpunkt framginge icke av protokollet, och torde häradsrätten i varje
fall hava saknat kännedom om huruvida rådhusrättens utslag vunnit laga
kraft. Vidare hade häradsrätten gjort sig skyldig till felaktig lagtillämpning,
då häradsrätten, som icke funnit det utrett att Pettersson förövat inbrott,
jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen dömt Pettersson för tillgreppet den 5 augusti
till ansvar för stöld, ehuru det tillgripnas värde ej överstigit 30 kronor. Förhöjning
av straff för återfall i brott hade nämligen i detta fall varit utesluten
på grund av stadgandena såväl i 4 kap. 14 § som i 5 kap. 4 § strafflagen.
Slutligen kunde anmärkas, att häradsrätten icke ägt upptaga nöjdförklaring
av Pettersson i förevarande fall.

Efter återkomsten till Stockholm tog jag del av Svea hovrätts den 11 november
1939 meddelade utslag på de besvär åklagaren anfört över häradsrättens
ifrågavarande utslag ävensom de i hovrätten förvarade handlingarna
i målet.

I sitt utslag hade hovrätten yttrat följande: Hovrätten finner, lika med
häradsrätten, det icke tillförlitligen vara utrett, att Pettersson ifrågavarande
dag uppträtt överlastad av starka drycker å allmän plats i Sandviken. Vidkommande
åtalet i övrigt måste genom vad i målet förekommit anses ådagalagt,
att Pettersson den 5 augusti 1939, efter inbrott, från Eriksson i dennes
bostad tillgripit smör och bröd till värde av 20 öre samt mellan 10 och 15
centiliter brännvin, vars värde kan antagas hava uppgått till åtminstone 50
öre. Upplyst är, att rådhusrätten i Göteborg genom numera lagakraftvunnet
utslag den 4 augusti 1939 dömt Pettersson, jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§,
5 kap. 2 §, 20 kap. 1 § och 12 kap. 4 §, allt strafflagen, 30 § motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 samt 2 § och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan
sistnämnda dag, för stöld, förfalskning samt förande av motorfordon
ovarsamt och utan att vara därtill berättigad att hållas till straffarbete
fyra månader samt därvid enligt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom förordnat örn anstånd med straffets verkställighet. Då det sålunda
meddelade anståndet enligt häradsrättens härutinnan laga kraft vunna utslag
är förverkat, skall jämlikt 11 § ovannämnda lag den 28 juni 1918 samt
4 kap. 3 § strafflagen gemensamt straff för samtliga brott, Pettersson enligt
vad ovan angivits begått, ådömas och så bestämmas som hade Pettersson på
en gång varit för dem lagförd. På grund härav och då Pettersson, som vid
brottens begående fyllt 15 men icke 18 år, för ifrågavarande brott icke kan
anses hava förskyllt högre straff än straffarbete sex månader, prövar hov -

rätten lagligt att, med undanröjande av den i rådhusrättens utslag meddelade
straffbestämningen, allenast på det sätt ändra häradsrättens utslag i ansvarsfrågan,
att Pettersson, jämlikt 12 kap. 4 § samt 20 kap. 1 §, 4 § 4 mom.
och 9 § strafflagen ävensom de av rådhusrätten åberopade lagrummen i ovannämnda
förordning, stadga samt 4 och 5 kap. strafflagen, dömes att för förfalskning,
å särskilda ställen och tider, delvis medelst inbrott förövad stöld
samt förande av motorfordon ovarsamt och utan att vara därtill berättigad
undergå omförmälda straff eller således straffarbete sex månader.

I sitt yttrande anförde Krook i denna del, att han strax efter avkunnandet
av häradsrättens utslag i målet mot Pettersson uppmärksammat, att utslaget
var felaktigt. Krook hade i telefon meddelat detta till åklagaren. Denne
hade därvid förklarat, att han ej var nöjd med utslaget utan ämnade överklaga
detsamma, vilket självfallet var mycket tillfredsställande för Krook,
då han ej på något sätt kunde ändra utslaget. Efter utslagets avkunnande
hade häradsrätten icke mottagit någon nöjdförklaring av Pettersson, utan
Krook hade allenast antecknat i protokollet, att Pettersson omedelbart efter
avkunnandet utan tillfrågan yttrat, att han var nöjd med domen.

Vid inspektionen antecknades vidare, att i utslag den 4 mars 1939, § 3,
hade häradsrätten under ordförandeskap av Krook jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
straffriförklarat för dråp häktade förre handlanden John Erik Larsson
från Åbyggeby men det oaktat ålagt honom att gottgöra statsverket vad av
allmänna medel utgivits till hans biträde i rättegången.

I utslag den 4 april 1939, § 7, hade häradsrätten under ordförandeskap av
Krook jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen straffriförklarat för tjuvnadsbrott häktade
jordbruksarbetaren Gustaf Adolf Hedin från Häcklinge men det oaktat
ålagt honom att gottgöra statsverket vad av allmänna medel utgivits till
hans biträde i rättegången.

I sitt yttrande anförde Krook: Ådömandet av ersättningsskyldighet i
nämnda fall hade berott därpå, att enligt Krooks åsikt den omständigheten,
att en tilltalad förklarats straffri, icke medförde, att han skulle befrias från
ersättningsskyldighet, som kunde ifrågakomma.

I åtskilliga brottmål, däri på allmän åklagares begäran vittne hörts, hade
häradsrätten under Krooks ordförandeskap i det slutliga utslaget förpliktat
svaranden att ersätta vittnet för inställelsen med visst belopp, högre än 8
kronor, samt förklarat att, därest svaranden skulle sakna tillgång till ersättningens
gäldande, vittnet ägde av allmänna medel utfå gottgörelse med 8
kronor, varjämte häradsrätten ålagt svaranden att ersätta statsverket vad
av allmänna medel utgivits eller kunde komma att utgivas till vittnet.

Såsom exempel å utslag med sådant innehåll antecknades utslag den 19
december 1938, A § 313 och A § 314, den 24 oktober 1939, A § 153, och den
21 november 1939, A § 194.

Beträffande nu anmärkta förfarande anförde Krook allenast följande: Häradsrätten
hade i brottmål, däri på allmän åklagares begäran vittne hörts, förpliktat
svaranden i slutliga utslaget att ersätta vittnet för inställelsen med
högre belopp än 8 kronor, därest sådan högre ersättning begärts och befunnits
skälig. Ett dylikt förfarande hade tidigare tillämpats av många domstolar.
På senare tid torde ändring därutinnan hava ägt rum, varom Krook dock
icke fått kännedom förrän efter sitt avsked från häradshövdingämbetet.

Vid granskningen av fastighetsböekerna antecknades vid inspektionen, att i
varje inteckningsbok fanns endast ett bevis om verkställd granskning jämlikt
kungl, kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter rörande
utfärdande av gravationsbevis. Beviset, som icke dagtecknats, var undertecknat
av Krook och innehöll icke någon upplysning om vilken tid granskningen
avsett.

Bå grund av denna anmärkning anförde Krook i sitt yttrande följande:
Enligt ovannämnda kungörelse skulle inteckningsböckerna granskas samt
förses med bevis därom. Sedan sådan granskning av Krook verkställts, hade
Krook åtecknat böckerna bevis om granskningen. Detta bevis hade självfallet
avsett den tid, som föreskrivits i kungörelsen. Därefter hade Krook
årligen verkställt föreskriven granskning. Krook hade ej dagtecknat beviset
för att detsamma skulle gälla för alla år. Efter några år skulle, om bevis
tecknats varje år, ej funnits plats för flera bevis. I de nya fastighetsböekerna
funnes ej plats för dylika bevis.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Enligt 15 § femte stycket lagen den 18 juni 1926 örn sammanläggning av
fastigheter å landet åligger det ägodelningsdomaren att föra protokoll över
av honom handlagda ärenden angående sammanläggning. Krook har tillämpat
denna bestämmelse så, att han över sådana ärenden fört ett särskilt
protokoll. Detta förfaringssätt torde väl icke kunna betecknas som felaktigt,
men det synes mig dock ligga närmast till hands att sammanläggningsärenden
upptagas i det protokoll, där övriga av ägodelningsdomaren handlagda
ärenden upptagas. Härför talar framför allt det förhållandet, att sammanläggning
ofta skall behandlas i samband med avstyckning. Härutinnan må
hänvisas till stadgandena i 15 § tredje stycket sistnämnda lag samt 21 kap.
42 och 43 §§ lagen om delning av jord å landet.

Då Krook haft att behandla sammanläggning i samband med avstyckning,
har Krook på grund av åtgärdernas inbördes sammanhang upptagit
hela ärendet, d. v. s. såväl fastställelsen av avstyckningen som sammanläggningen,
i ett och samma protokoll, nämligen det vari av ägodelningsdomaren

4 — Justitieombudsmannens ömhet sb erät t cl se till 19^2 års riksdag.

handlagda ärenden i allmänhet upptogos. För att i dylika fall sammanläggningen
skulle bliva redovisad även i det protokoll, som Krook brukade föra
över sammanläggningar utan samband med avstyckningar, har Krook i sistberörda
protokoll gjort en kortfattad anteckning örn det meddelade förordnandet
örn sammanläggning.

Mot en sådan anteckning skulle väl icke hava varit något att anmärka
under förutsättning, att densamma ej medfört någon kostnad för sökanden.
Detta har emellertid varit fallet. Sökanden har nämligen, förutom det fullständiga
protokollet i avstycknings- och sammanläggningsärendet, fått lösa
protokoll även rörande ifrågakomna anteckning. Sådant protokoll, innehålllande
fyra eller fem rader, har dragit en kostnad av 4 kronor, därav 2 kronor
såsom lösenavgift tillfallit Krook. Genom att i förekommande fall låta sökanden
lösa berörda ”anteckningsprotokoll” och alltså två protokoll rörande beslutet
om sammanläggning har Krook gjort sig skyldig till uppenbart tjänstefel.
Det må anmärkas, att fall av förevarande slag förekommit ofta. Under
tiden den 1 januari 1936—den 31 mars 1940 var antalet 90. Uppgift för tiden
dessförinnan har icke införskaffats.

I 11 kap. 20 § giftermålsbalken stadgas, att örn ej under hemskillnadsmål
uppteckning skett av vardera makens tillgångar och skulder, skall, sedan
hemskillnad beviljats, sådan uppteckning förrättas. Bouppteckningen skall
av makarna med edsförpliktelse underskrivas och en avskrift därav ingivas
till rätten eller domaren.

Därest redan under hemskillnadsmålet bouppteckning ingives, synes det
vara naturligt, att detta förhållande omnämnes i domboken. Givetvis skall
anteckning örn ingivandet i varje fall göras i hemskillnadsroteln.

Då bouppteckning ingives först sedan hemskillnad beviljats, synes det vara
onödigt att protokollföra detta. Ganska vanligt torde emellertid vara att så
sker, därvid bouppteckningen ofta såsom bilaga intages i domboken. Någon
skyldighet för ingivaren att lösa sådant protokoll, vare sig bouppteckningen
däri intagits eller ej, föreligger dock icke. Härutinnan får jag erinra örn stadgandet
i § 12 expeditionslösenförordningen, att ej någon är skyldig utlösa
myndighets protokoll över boupptecknings ingivande. Denna bestämmelse,
som funnits långt innan skyldighet att ingiva bouppteckning i samband med
hemskillnad föreskrevs, torde visserligen närmast avse ingivande av bouppteckning
efter avliden person för registrering. Något undantag från bestämmelsen
har emellertid icke stadgats beträffande boupptecknings ingivande i
andra fall. Att ingivare av bouppteckning efter hemskillnad icke är skyldig
lösa protokoll över ingivandet torde för övrigt framgå redan av § 10 expeditionslösenförordningen.
Ingivaren synes nämligen icke kunna betraktas som
sökande. Han söker icke registrering av bouppteckningen eller någon annan
rättens eller domarens åtgärd utan fullgör medelst ingivandet allenast en i lag
föreskriven skyldighet.

Av handlingarna i förevarande ärende framgår, att Krook brukat uppsätta
protokoll över ingivande av bouppteckning, varom nu är fråga, samt att
Krook utan särskild därom framställd begäran låtit utskriva expedition åt
ingivaren, som också regelmässigt löst sålunda utskriven handling.

Krook har förklarat, att ingivaren ej behövt lösa expedition, örn han ej
velat, att Krook aldrig tillsagt, att lösen skulle avkrävas vederbörande, samt
att utlämnandet av expeditioner helt ombesörjts av kommissionären. Härtill
må anmärkas, att såväl ingivarna som kommissionären uppenbarligen utgått
från att skyldighet förelåg att lösa de av Krook tillhandahållna expeditionerna
samt att Krook, som torde hava insett eller i varje fall bort inse detta
förhållande, uraktlåtit meddela, att sådan skyldighet ej förelåg. Att Krook
utan att hava lämnat dylikt meddelande låtit vederbörande lösa expeditioner
av ifrågavarande slag synes mig kunna läggas Krook till last såsom
tjänstefel.

Beträffande häradsrättens den 24 augusti 1939 under Krooks ordförandeskap
meddelade utslag i målet mot häktade Helge Lennart Pettersson —
som förut av rådhusrätten i Göteborg genom utslag den 4 augusti 1939 dömts
för stöld m. m. till straffarbete i fyra månader, villkorlig dom — må erinras
om innehållet i 4 kap. 3 § strafflagen, i vilket lagrum stadgas bland annat
följande: Varder den, som genom lagakraftvunnet utslag för brott dömts till
fängelse eller straffarbete på viss tid, därefter övertygad örn brott som förövats
innan verkställighet av nämnda straff börjat; finnes han jämväl för sistnämnda
brott förskylla sådant straff, då skall gemensamt straff för brotten
ådömas och så bestämmas som hade han på en gång varit för dem lagförd.

I 11 § lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom föreskrives
att om den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff, efter
domens meddelande men före prövotidens slut begår brott, som finnes förskylla
straffarbete eller fängelse, skall anståndet förklaras förverkat; och skall
därvid under förutsättningar, som angivas i 4 kap. 3 § strafflagen, bestämmas
gemensamt straff för brotten.

Såsom av ovanstående framgår är en av förutsättningarna för ådömande
av gemensamt straff enligt 4 kap. 3 § strafflagen att den första domen skall
hava vunnit laga kraft vid den tid, då dom skall meddelas i det nya brottmålet.

Vid avdömandet av målet rörande Pettersson synes häradsrätten icke
hava beaktat bestämmelserna i nyss återgivna lagrum i strafflagen och lagen
angående villkorlig straffdom. Rådhusrättens utslag vann laga kraft klockan
12 på dagen den 24 augusti, alltså samma dag som häradsrätten meddelade
sitt utslag. Om detta meddelats före eller efter klockan 12 är icke utrett.
Häradsrätten borde givetvis icke hava avdömt målet förrän tiden för anförande
av besvär över rådhusrättens utslag gått till ända samt häradsrätten
därefter inhämtat upplysning, huruvida rådhusrättens utslag vunnit laga

kraft eller ej. Hade häradsrätten förfarit så, skulle häradsrätten, som ansåg
Pettersson förskylla frihetsstraff för tjuvnadsbrottet den 5 augusti, hava
förklarat anståndet med det av rådhusrätten ådömda straffet förverkat samt
med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen bestämt gemensamt straff för
samtliga brotten. Örn förhållandena däremot varit sådana, att häradsrätten
måst företaga målet till avgörande innan rådhusrättens utslag vunnit laga
kraft, skulle häradsrätten haft att döma allenast beträffande de handlingar,
som i det nya målet åtalats, och lämnat rådhusrättens utslag orubbat. Häradsrätten
skulle då alltså ej, såsom nu skett, förklarat anståndet förverkat.

Såsom jag vid inspektionen påpekat har häradsrätten gjort sig skyldig till
felaktig lagtillämpning även därutinnan att häradsrätten, som icke funnit
det utrett att Pettersson förövat inbrott, likväl dömt Pettersson för stöld,
ehuru det tillgripnas värde ej överstigit 30 kronor.

Krook har uppgivit, att han strax efter utslagets avkunnande uppmärksammat,
att utslaget var felaktigt, samt att han telefonledes meddelat åklagaren
detta. Det framgår emellertid icke vilka upplysningar i sådant avseende
Krook lämnat åklagaren. Det förtjänar härvid anmärkas, att åklagaren
i sina besvär i hovrätten endast framhöll, att Pettersson enligt åklagarens
mening förövat tillgreppet efter inbrott och att han även gjort sig
skyldig till fylleri, varför åklagaren yrkade bifall till sina i målet framställda
ansvarsyrkanden. Något påpekande om felaktig tillämpning av bestämmelserna
om sammanträffande av brott gjordes däremot icke av åklagaren liksom
ej heller om det felaktiga i häradsrättens beslut att ådöma Pettersson
ansvar för stöld, ehuru det tillgripnas värde icke översteg 30 kronor. Ej
heller i Petterssons förklaring över besvären berördes ifrågavarande felaktigheter
i utslaget. Därest dessa av Krook verkligen strax uppmärksammats,
synes det anmärkningsvärt, att han ej genast underrättat Pettersson och
framhållit för denne, att han borde överklaga utslaget.

Jämlikt 5 § lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad skall rätten i slutliga utslaget pröva, huruvida den biträdet
av allmänna medel tillerkända ersättningen skall återgäldas till statsverket
av allmän åklagare eller av enskild part. Den tilltalade må ej därtill
förpliktas, där han ej varder till ansvar i målet dömd.

I strid mot sistnämnda bestämmelse har häradsrätten under Krooks ordförandeskap
såväl i utslag den 4 mars 1939, § 3, som i utslag den 4 april
1939, § 7, förpliktat tilltalad, som i målet var häktad, att återgälda statsverket
den rättegångsbiträdet tillerkända ersättningen, ehuru den tilltalade
icke kunde dömas till ansvar utan straffriförklarades.

I 1 § första stycket lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål stadgas följande: Var som i brottmål, där allmän
åklagare å tjänstens vägnar för talan, av åklagaren åberopas såsom
vittne och inställer sig vid domstol, äger att, så framt vittnet äskar ersätt -

ning för inställelsen och domaren finner sådan böra utgå, av allmänna medel
njuta ersättning till vittnets uppehälle, vilken ersättning må för varje dag,
som för resan och vistandet vid domstolen erfordras, beräknas till högst 5
kronor eller, där domstolen i särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter
så prövar skäligt, till högst 8 kronor. Vittnet må dessutom,
därest dess hemvist är beläget på minst 5 kilometers avstånd från det ställe,
där domstolen sammanträder, av allmänna medel erhålla ersättning för resekostnad
enligt lägsta reseklass i allmänna resereglementet.

Enligt 2 § skall beslut över yrkande om ersättning, varom nu är fråga,
utan dröjsmål meddelas och skall gå i verkställighet, ändå att det ej vunnit
laga kraft. Jämlikt 4 § skall domstolen i slutliga utslaget pröva, huruvida
ersättningen skall till statsverket återgäldas, vare sig av åklagaren eller av
enskild part.

I förevarande ärende är utrett, att häradsrätten under Krooks ordförandeskap
i åtskilliga brottmål, däri på allmän åklagares begäran vittne hörts, i
det slutliga utslaget förpliktat svaranden att ersätta vittnet för inställelsen
med visst belopp, överstigande den högsta ersättning som kunde ifrågakomma
enligt de i 1886 års lag angivna grunderna. I utslaget har häradsrätten
därpå förklarat att, därest svaranden skulle sakna tillgång till ersättningens
gäldande, vittnet ägde av allmänna medel utfå gottgörelse med visst
eller vissa belopp, utgörande högsta ersättning enligt nyssnämnda grunder,
varjämte häradsrätten slutligen ålagt svaranden att gottgöra statsverket
vad av allmänna medel kunde komma att utgivas till vittnet.

Genom att förfara på sätt nu angivits har häradsrätten gjort sig skyldig
till felaktig lagtillämpning i flera avseenden. Sålunda har häradsrätten dröjt
med beslutet rörande vittnesersättningen, i det häradsrätten uppskjutit frågan
därom till målets slutliga avgörande. Vidare har häradsrätten tillerkänt
vittnet högre ersättning — visserligen icke av allmänna medel — än vad
som kunnat utdömas enligt de i 1886 års lag angivna grunderna. Den felaktiga
rättstillämpningen i dessa båda avseenden finner jag dock med hänsyn
till omständigheterna icke vara av beskaffenhet att skäligen böra föranleda
åtal.

Såsom innefattande åtalbart tjänstefel synes mig däremot kunna anses
häradsrättens beslut, i vad därigenom vittnet tillerkänts rätt till ersättning
av allmänna medel allenast för den händelse svaranden, som felaktigt ålagts
att utgiva ersättning direkt till vittnet, skulle sakna tillgång till ersättningens
gäldande. Med den avfattning häradsrätten givit sina ifrågavarande beslut
torde det hava ankommit på vittnet att för erhållande av ersättning av allmänna
medel styrka, att svaranden saknade tillgång.

I 1 § 1 mom. kungl, kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter
rörande utfärdande av gravationsbevis ålades häradshövding att verkställa
granskning dels huruvida vad under de tio sista åren före granskningens av -

slutande i inteckningsprotokollet influtit av beskaffenhet att skola i inteckningsbok
antecknas blivit där rätteligen infört, dels ock huruvida samtliga i
inteckningsboken beträffande sistnämnda tid gjorda inskrivningar ägde motsvarighet
i protokollet. Granskningen skulle vara slutförd i domsaga, där
medeltalet av inteckningsärenden under åren 1918—1922 understigit 1,000,
före utgången av år 1926 och i annan domsaga före utgången av år 1927.
Enligt 2 § i kungörelsen skulle, då granskningen blivit slutförd, häradshövdingen
därom teckna bevis å inteckningsbokens första blad. Funnos i domsagan
flera tingslag eller fördes eljest särskild inteckningsbok för viss del
av domsagan, skulle bevis örn granskningen tecknas å första bladet av varje
inteckningsbok, så snart granskningen blivit slutförd i vad denna bok
angick.

I 4 § stadgas att, sedan inteckningsbok blivit i den omfattning, som i 1 §
nämnts, granskad, häradshövdingen skall vara pliktig att senast inom tre
månader efter varje års början hava, på sätt i 1 § 1 mom. sägs, granskat
riktigheten och fullständigheten av de under föregående år i boken gjorda
anteckningar samt om granskningen meddela bevis, som i 2 § sagts.

Sedan granskning skett efter vad ovan nämnts, är, enligt 5 §, den som
utfärdar gravationsbevis, såvitt angår tiden före granskningens avslutande,
ej pliktig att för utfärdande av bevis genomgå inteckningsprotokollen.

Då Krook verkställt granskning jämlikt 1 § ifrågavarande kungörelse, har
han därom i varje inteckningsbok tecknat bevis, vilket han emellertid icke
dagtecknat av den orsak, att detsamma ”skulle gälla för alla år”. I överensstämmelse
härmed har Krook, som uppgivit sig hava fullgjort den i kungörelsen
föreskrivna årliga granskningen, underlåtit att förse inteckningsböckerna
med ytterligare bevis örn granskning. Krook har alltså åsidosatt
kungörelsens uttryckliga föreskrift härutinnan. Vad Krook till förklaring
rörande denna underlåtenhet anfört är av beskaffenhet att icke förtjäna något
bemötande. För Krook själv såsom utfärdare av gravationsbevis torde det
visserligen hava saknat betydelse, huruvida han örn den av honom företagna
årliga granskningen tecknat bevis i böckerna. Detsamma kan däremot icke
sägas i fråga om annan inskrivningsdomare i domsagan.

Vid övervägande av frågan huruvida Krook bör ställas under åtal för de
av honom begångna tjänstefelen har jag väl beaktat, att Krook efter uppnådd
pensionsålder avgått från häradshövdingämbetet, ett förhållande vartill hänsyn
givetvis bör tagas. På grund av tjänstefelens mångfald och beskaffenheten
av vissa av dem har jag emellertid kommit till den uppfattningen, att
åtal bör anhängiggöras.

På grund härav uppdrog jag åt advokatfiskalen att ställa Krook under
åtal inför hovrätten för vad han enligt det ovan sagda låtit komma sig till
last under de senaste fem åren.

Ansvar borde yrkas å Krook:

1) för det han vid sammanläggning av fastigheter i samband med avstyckning
låtit sökanden lösa omförmälda ”anteckningsprotokoll”;

2) för det han, då bouppteckning ingivits efter hemskillnadsdom, låtit ingi
varén lösa protokoll angående ingivandet;

3) för häradsrättens felaktiga utslag i målet mot häktade Helge Lennart
Pettersson;

4) för häradsrättens beslut den 4 mars 1939 och den 4 april 1939 att förplikta
straffriförklarade Johan Erik Larsson och Gustaf Adolf Hedin att
återgälda statsverket den ersättning, som av allmänna medel tillerkänts
deras rättegångsbiträden;

5) för häradsrättens beslut i vissa fall att tillerkänna på allmän åklagares
begäran hört vittne ersättning av allmänna medel allenast för den händelse
svaranden skulle sakna tillgång att fullgöra honom ålagd skyldighet
att ersätta vittnet; samt

6) för underlåtenhet att teckna föreskrivna bevis örn granskning jämlikt 4 §
kungl, kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter rörande
utfärdande av gravationsbevis.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 30 oktober 1941 följande.

Hovrätten finner i målet utrett, att Krook, på sätt J. O. anfört, under de
senaste fem åren före åtalet mot honom vid utövningen av sitt häradshövdingämbete
förfarit felaktigt i följande hänseenden:

1) Krook har i ärenden rörande sammanläggning av fastigheter i samband
med avstyckning låtit sökanden lösa — förutom protokoll, innefattande ägodelningsdomarens
beslut örn såväl fastställelse av avstyckningen som sammanläggningen
— jämväl särskilt protokoll innehållande allenast anteckning
om den beslutade sammanläggningen;

2) då bouppteckning efter hemskillnad ingivits till häradsrätten, har Krook
i regel låtit ingivaren lösa protokoll över ingivandet utan att därvid upplysning
lämnats, att skyldighet att lösa dylikt protokoll icke förelegat;

3) Krook är såsom ordförande i häradsrätten ansvarig för det häradsrätten
i sitt ovannämnda utslag den 24 augusti 1939 angående häktade Helge
Lennart Pettersson förfarit felaktigt därigenom, att häradsrätten dels förklarat
anståndet med det Pettersson genom Göteborgs rådhusrätts utslag
den 4 augusti 1939 villkorligt ådömda straffet förverkat, oaktat häradsrätten
icke förvissat sig om att rådhusrättens utslag vunnit laga kraft, dels, då häradsrätten
förklarat sagda anstånd förverkat, underlåtit att jämlikt 4 kap.
3 § strafflagen bestämma gemensamt straff för samtliga i utslaget omförmälda
brott, dels ock dömt Pettersson för stöld, oaktat det tillgripnas värde
icke överstigit 30 kronor och häradsrätten icke funnit utrett, att Pettersson
förövat inbrott;

4) i egenskap av ordförande i häradsrätten är Krook ansvarig för det
häradsrätten genom beslut den 4 mars 1939 och den 4 april samma år i mål
angående häktade personer förpliktat dem, oaktat de icke dömts till ansvar
i målen utan blivit straffriförklarade jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen, att återgälda
statsverket den ersättning, som jämlikt lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad av allmänna medel tillerkänts deras rättegångsbiträden; 5)

Krook är vidare såsom ordförande i häradsrätten ansvarig för det häradsrätten
i vissa brottmål felaktigt tillerkänt på allmän åklagares begäran
hört vittne rätt till ersättning av allmänna medel allenast för den händelse
svarande, som ålagts utgiva ersättning till vittnet, skulle sakna tillgång att
gälda samma ersättning;

6) Krook har slutligen underlåtit att varje år förse domsagans inteckningsböcker
med sådana bevis om verkställd granskning av desamma, som omförmälas
i 4 § kungl, kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter
rörande utfärdande av gravationsbevis.

Hovrätten prövar förty lagligt att, jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 1 §
strafflagen, döma Krook att för oförstånd och försummelse i ämbetet utgiva
25 dagsböter, varje dagsbot 10 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Försummelse av rättens ombudsman att öva tillsyn över
konkursbos medelsförvaltning.

Efter granskning av konkursdomarens i Jösse domsaga hit infordrade
dagbok jämte akterna till vissa däri upptagna konkurser lät jag i april
1940 anmoda rättens ombudsman i konkurserna, advokaten H. Pedersén
i Arvika, att hit insända de kvartalsräkningar jämte bankbesked, som
jämlikt 58 § konkurslagen kunde hava avlämnats i berörda konkurser.

Sedan med anledning därav Pedersén hit översänt de rörande konkurserna
avlämnade kvartalsräkningama jämte en del bankbesked och i samband
därmed uppgivit, att i en av konkurserna, Aktiebolaget Ratanjafabrikens
konkurs, boets kontanta medel huvudsakligen innestått å postgirokonto,
vars behållning av Pedersén kontrollerats efter kvartalsräkningarnas
mottagande, verkställdes granskning av nämnda handlingar.
Därvid fann jag anledning till vissa anmärkningar, vilka upptogos i en härstädes
upprättad promemoria.

Över innehållet i promemorian avgav därefter Pedersén på anmodan av
mig yttrande.

Av handlingarna i ärendet framgår följande.

Den 29 december 1937 hade Aktiebolaget Ratanjajabriken försatts i
konkurs. Konkursen, i vilken landsfiskalen N. G. Johnson varit förvaltare,
hade avslutats den 22 januari 1940 genom framläggande av förslag till
slututdelning.

I promemorian anmärktes beträffande denna konkurs bland annat följande.

De översända kvartalsräkningama uppfyllde icke skäliga anspråk på
specifikation av inkomster och utgifter. Dessa hade nämligen angivits allenast
i en klumpsumma för hela kvartalet. Detta förhållande syntes sammanhänga
därmed, att kvartalsräkningama upprättats och tillställts rättens
ombudsman först efter det J. O. rekvirerat desamma, vilket förvaltaren
medgivit vid telefonsamtal med J. O. Försummelsen att i vederbörlig
ordning avgiva kvartalsräkningar hade förvaltaren förklarat bero på gammal
slentrian. Konkursboets medel hade innestått å förvaltarens checkräkning
och å postgirokonto. I berättelse enligt 56 § konkurslagen, dagtecknad
den 3 januari 1939, hade uppgivits, att konkursen komme att avslutas,
så snart arvoden till förvaltaren och rättens ombudsman blivit fastställda
av häradsrätten. Som konkursen icke avslutats förrän i januari påföljande
år, syntes avslutandet hava i onödan fördröjts.

I sitt yttrande anförde Pedersén, med vitsordande av riktigheten av de
framställda anmärkningarna mot kvartalsräkningama, att orsaken till
ofullständigheten i räkningarna delvis vore beroende därpå, att Pedersén
genomgått räkenskaperna tillsammans med förvaltaren och ej påfordrat
mera specificerade uppgifter. Konkursboets medel hade innestått å förvaltarens
checkräkning samt å boets postgirokonto nr 75624. Orsaken till att
konkursen icke avslutats inom den av förvaltaren beräknade tiden torde
vara den, att förvaltaren på Pederséns anmodan gjort ytterligare försök
till indrivning av en del av bolagets tvivelaktiga fordringar.

Den 2 mars 1939 hade trävaruhandlaren Adolf Kristian Kindberg med
firma Charlottenbergs snickerifabrik A. K. Kindberg försatts i konkurs,
varvid Johnson förordnats till förvaltare.

Beträffande denna konkurs gjordes i promemorian i fråga örn kvartalsräkningamas
avlämnande och ofullständighet samma anmärkningar som
beträffande bolagets konkurs. Därvid påpekades även särskilt, att enligt
företedd arvodesräkning Pedersén begärt ersättning för granskning av
kvartalsräkningar. De insända bankbeskeden överensstämde icke med
kvartalsräkningama. Bankbeskeden utvisade nämligen större innestående
behållning än nämnda räkningar.

I sitt yttrande uppgav Pedersén, att kvartalsräkningar i konkursen ingalunda
helt saknats men kompletterats efter J. 0:s rekvisition av desamma.
Att bankbeskeden icke överensstämde med kvartalsräkningama berodde därpå,
att vissa belopp, vilka icke skolat redovisas såsom inkomster för konkurs -

boet, av praktiska skäl- fått innestå på boets bankräkning samt att ständiga
utbetalningar icke möjliggjort ständig överensstämmelse mellan redovisningarna
och beskeden.

Vid utgången av år 1940 lät jag, efter inhämtad uppgift att Kindbergs
konkurs ännu icke avslutats, hos Pedersén efterhöra, örn konkursen icke
vore färdig att avslutas, samt, därest så icke vore fallet, anledningen därtill.

På grund av denna förfrågan översände Pedersén avskrift av den av
förvaltaren lämnade berättelsen för senare halvåret 1940 samt förklarade
att han, med den kännedom han ägde om de av förvaltaren åberopade förhållandena,
ansåge fullt giltiga skäl föreligga för att konkursen ännu icke
avslutats.

I skrivelse den 15 september 1941 meddelade sedermera Pedersén på
därom framställd förfrågan, att Kindbergs konkurs avslutats genom utdelningsförslags
framläggande till granskning från och med den 20 juli
1941.

I en till landsfogden i Värmlands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av utredningen i detta ärende framgår, att förvaltaren i här ifrågavarande
konkurser, Johnson, under hela den tid bolagets konkurs pågått och i
Kindbergs konkurs före mitt ingripande i saken uraktlåtit att avgiva i 58 §
konkurslagen föreskrivna kvartalsräkningar med bankbesked. Detta har
förvaltaren själv medgivit vid flera samtal, som jag haft med honom i saken.
Ehuru Pedersén såsom rättens ombudsman i första hand bort hålla
tillsyn över att förvaltaren noggrant iakttog de föreskrifter, som meddelats
för möjliggörande av kontroll, har nyssnämnda förhållande fått fortgå
i åratal utan att Pedersén vidtagit åtgärder för handlingarnas införskaffande.
Först efter min rekvisition av kvartalsrakningarna hava dessa upprättats
och avlämnats till Pedersén. För övrigt äro dessa efteråt, tydligen
i all hast upprättade räkningar icke av den beskaffenhet, att de kunna
godkännas som kvartalsräkningar enligt 58 § konkurslagen. Vad Pedersén
till förklaring anfört kan, även om det överensstämmer med verkliga förhållandet,
gentemot lagens oeftergivliga bestämmelse i ämnet icke lända
Pedersén till ursäkt för den försummelse han såsom kontrollerande organ i
konkurserna låtit komma sig till last. Det må härutinnan anmärkas, att
kvartalsräkningar skola avlämnas icke allenast för att tjäna rättens ombudsman
till ledning vid tillsynen över förvaltningen. Räkningarna äro
även avsedda för borgenärerna och gäldenären och har det därför uttryckligen
stadgats, att de för dessa skola hållas tillgängliga av ombudsmannen.

Det må särskilt framhållas, att Pedersén i båda konkurserna enligt in -

givna arvodesräkningar begärt ersättning för granskning av kvartalsräkningar,
vilka uppenbarligen icke varit till honom avlämnade.

Av utredningen i ärendet framgår vidare, att förvaltaren, såvitt angår
bolagets konkurs, icke haft boets medel mot ränta insatta i bank för boets
räkning. Delvis hava medlen innestått å förvaltarens egen bankräkning
utan att detta föranlett något Pederséns ingripande för åstadkommande
av rättelse. För den tid medel sålunda icke innestått å bankräkning för
boet synes förvaltaren icke hava erlagt straffränta såsom i 58 § konkurslagen
f öreskri ves.

Vad angår Kindbergs konkurs hava boets medel väl innestått å bankräkning
för boet. Å denna räkning hava dock mestadels innestått medel utöver
vad där enligt räkenskaperna skolat innestå, ett förhållande som även
det visar att boets medelsförvaltning icke omhänderhafts med erforderlig reda
och omsorg. Vid de tillfällen, då Pedersén enligt egen uppgift med förvaltaren
genomgått räkenskaperna, synes han i varje fall hava försummat
att kontrollera boets bankräkning.

De försummelser Pedersén enligt vad jag ovan angivit låtit komma sig
till last i fråga om tillsynen över boens medelsförvaltning syntes mig vara
av sådan beskaffenhet, att de icke borde lämnas utan beivran. Jag uppdrog
därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Pedersén för tjänstefel i anmärkta hänseenden.

Beträffande frågan, huruvida konkursernas avslutande i onödan fördröjts,
framhöll jag, att bolagets konkurs pågått från den 29 december 1937 till
den 22 januari 1940 och Kindbergs konkurs från den 2 mars 1939 till den
20 juli 1941. Även örn konkurserna borde hava kunnat avslutas förr, syntes
mig dock dröjsmålen med hänsyn till åberopade särskilda förhållanden icke
skäligen böra föranleda beivran.

Jösse domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 5 november 19^.1 följande.

Av utredningen i målet framgår, att Pedersén i sin egenskap av rättens
ombudsman i Aktiebolaget Ratanjafabrikens och Kindbergs vid häradsrätten
anhängiga konkurser dels i båda konkurserna försummat tillse att
vad i 58 § konkurslagen stadgas om avlämnande av kvartalsriikningar med
bankbesked behörigen iakttagits, ehuru Pedersén i båda konkurserna enligt
ingivna arvodesräkningar begärt ersättning för granskning av kvartalsräkningar,
vilka icke varit till honom avlämnade, dels i bolagets konkurs
underlåtit att vidtaga åtgärder i anledning av att förvaltaren icke haft
konkursboets medel insatta i bank för boets räkning, dels ock i Kindbergs
konkurs försummat att kontrollera boets bankräkning, och enär Pedersén
genom vad han sålunda låtit komma sig till last gjort sig skyldig till för -

summelse och oförstånd i sin befattning såsom rättens ombudsman, prövar
häradsrätten rättvist döma Pedersén jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen,
jämfört med 4 kap. 1 § samma lag, att utgiva 10 dagsböter å 7
kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

14. Kränkande uttalanden av domare i tjänsteskri velse.

I en hit ingiven skrift anförde fröken Anna Schwerkofsky i Lund klagomål
mot häradshövdingen i Västmanlands västra domsaga, f. d. hovrättsrådet
Oscar Montelius för det han, sedan han mottagit en av klaganden till
honom den 12 februari 1941 översänd skrivelse, å tjänstens vägnar till klaganden
avlåtit en svarsskrivelse av för klaganden kränkande innehåll.

Vid klagoskriften var fogad en avskrift av klagandens skrivelse till Montelius.
Av denna avskrift må här intagas följande:

”Lund den 10/2 1941.

Hovrättsrådet Herr O. Montelius, Köping.

Undertecknad anhåller härmed vördsamt att genom Eder utfå stämning
på Herr Advokat Samuel Danowsky boende i Köping för mot mig brutet
äktenskapslöfte.

Som jag genom denne persons lockelse och löfte om äktenskap och på hans
uppmaning slutat min anställning står jag nu utblottad på penningar och
har ej råd att själv anskaffa en advokat, som kan föra min sak i målet mot
honom, varför jag beder Eder Herr Ordförande att åt mig genom rättshjälpskontoret
förskaffa mig en advokat, som för min talan. Som jag själv
är boende i Lund och är skriven där blir det för mig en för dyrbar sak att för
den av Eder utsedda advokaten, som skall föra min talan, vilken Ni antagligen
utser i någon närliggande stad av Köping, för långt att resa för att
förklara min sak. Jag ber att här nedan få omtala det väsentligaste i mitt

fall.-------------------------

Som jag är både fysiskt och moraliskt nere orkar jag inte på god väg ha
någon uppgörelse med honom utan ber jag Eder Herr Hovrättsråd ge mig
något råd hur jag skall förfara för att få hjälp till en rättegång mot honom.

I avvaktan på Edert gynnsamma svar tecknar med

Utmärkt högaktning
Anna Schwerkofsky
Trollebergsvägen 29
Lund.”

Den av klaganden påtalade svarsskrivelsen från Montelius var enligt en
vid klagoskriften fogad avskrift av följande lydelse:

”Domhavande!! i
Västmanlands västra domsaga
Köping.

Till fröken Anna Schwerkofsky
Trollebergsvägen 29, Lund.

Fröken begär mitt råd, och mitt råd är att fröken mycket noga aktar sig
för att fortsätta på den inslagna vägen!

Försök till utpressning straffas enligt svensk lag mycket strängt.

Avsikten med att fröken just till mig framkommer med beskyllningar mot
Danowsky synes mig tydlig — att söka kompromettera Danowsky hos
häradshövdingen i den domsaga, där Danowsky har det huvudsakligaste av
sin advokatverksamhet förlagd. Danowskys anseende hos mig vilar emellertid
på fastare grund än att det i någon mån minskats genom frökens beskyllningar.

Jag har visat frökens skrivelse för Danowsky, och har han meddelat mig,
att fröken låtit honom på förhand förstå att fröken skulle skandalisera honom,
om han ej utbetalte till fröken en större penningsumma.

Jag kommer att förvara frökens skrivelse å mitt kansli för att hava densamma
tillhands som bevismedel rörande frökens avsikter, därest det i
framtiden skulle visa sig att fröken genom någon liknande åtgärd söker
förmå Danowsky till penningutbetalning.

Köping i Västmanlands västra domsagas kansli den 14 februari 1941.

Oscar Montelius.”

Vid klagoskriften var därjämte fogat ett till klaganden adresserat kuvert,
som enligt uppgift innehållit skrivelsen från Montelius. Å kuvertet, som var
ofrankerat och poststämplat ”Köping 15.2 41 B”, var i tryck anbragt:
”Domhavanden i Västmanlands västra domsaga. Köping. Tjänsteförsändelse.
”

I klagoskriften anförde klaganden bland annat: Av klagandens skrivelse
till Montelius framginge, att hon i densamma dels anhållit om stämning
å Danowsky och dels hemställt örn råd och eventuellt hjälp i och för utförandet
av den tillämnade rättegången mot denne. Det svar i form av en
tjänsteskrivelse från domhavanden i Västmanlands västra domsaga, som
klaganden erhållit den 16 februari 1941, hade kränkt henne till den grad,
att hon vore fullständigt nere både fysiskt och psykiskt. Allt vad hon anfört
i sin skrivelse till Montelius vore med sanningen överensstämmande och
kunde styrkas. Att klaganden, ehuru hennes motpart vore bosatt i staden
Köping, adresserat sin skrivelse till Montelius som domhavande i nämnda
domsaga och icke till magistraten eller borgmästaren i Köping hade berott
på att klaganden blivit felinformerad och icke på att hon haft för avsikt att
kompromettera sin motpart. Men även om skrivelsen vore komprometterande
för motparten, vore det ju så enligt svensk lag, att envar, som icke

handlade rätt, finge finna sig i den kompromettering, som läge i ett åtal
eller annat rättsförfarande mot den felande — utan att man ägde rätt att
officiellt beteckna den rättssökandes åtgärd som försök till utpressning,
ännu mindre ”anticipera” denna rättssökandes fullt lagenliga åtgärd genom
ett maskerat hot om ett mycket strängt straff. I sitt svar till klaganden
hade Montelius uppgivit, att han visat klagandens skrivelse för hennes
motpart. I stället för att, då klaganden vänt sig till orätt forum, antingen
returnera klagandens skrivelse med förklaring att denna var feladresserad
eller också översända densamma till magistraten eller borgmästaren i Köping
hade Montelius tillåtit sig att lansera ett nytt rättsförfarande, ett inofficiellt
med privatförhör utan vittnen men väl med ett underhandsutslag —
”försök till utpressning”. Ett sådant förfaringssätt ledde ju också in absurdum.
En ämbetsman i domareställning delgåve en svarandepart innehållet
i en stämning innan denna stämning meddelats av vederbörande. Svarandeparten,
vilken t. ex. kunde vara en intim vän till domhavanden, bestrede,
också underhand, innehållet i stämningsansökningen, och så avvisade
domhavanden ansökningen under sådana former som t. ex. Montelius
gjort i detta fall — och den sökande lede en rättsförlust, därför att hon eller
han bleve skrämd av den, som i första hand vore satt att värna hennes eller
hans lagliga rätt. Då enligt klagandens förmenande Montelius i sitt tjänstesvar
på hennes stämningsansökan visat icke blott sällsynt hänsynslöshet
utan även synnerlig oskicklighet i utövandet av sitt ämbete, hemställde
klaganden, att J. O. måtte anbefalla åtal mot Montelius.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Montelius
att till mig inkomma med förklaring, anförde Montelius i avgivet yttrande
följande.

Av klagandens brev till Montelius skulle man lätt kunna få den föreställningen,
att klaganden vore en ensamstående fattig klen kvinna, som ej hade
någon anhörig att vända sig till i sina bekymmer. Så syntes emellertid ingalunda
vara förhållandet. Danowsky hade om klaganden och hennes familj
meddelat Montelius följande. Klaganden, som vore 44 år gammal, vore
mycket energisk. Hon vore icke klen till hälsan samt hade väl reda på sig.
Hon bodde i sitt föräldrahem. Båda föräldrarna levde. Hon vore yrkesutbildad
fotograf. Hon hade i flera år förestått en fotografiateljé i Lund. Numera
vore hon betänkt på att skaffa sig egen dylik ateljé. De senare åren hade
hon dels hjälpt modern i hushållet och dels hjälpt en förmögen syster, som
i många år med stor framgång drivit affärsrörelse i Malmö. Denna syster
vore numera gift med en affärsman i Malmö. En annan syster vore gift med
en förmögen antikvitetshandlare i Stockholm. Svågern i Malmö vore särskilt
intresserad av klagandens åtgärder mot Danowsky. Han biträdde henne
både med penningar och på annat sätt vid de åtgärder hon företoge gent -

emot Danowsky. Klaganden och hennes anförvanter vore i likhet med
Danowsky mosaiska trosbekännare. Rörande Danowskys förhållanden i
Köping hade klaganden och hennes svåger i Malmö förskaffat sig god kännedom
vid ett besök i Köping 1940. De hade därvid fått reda på, att
Danowsky hade sin bostad och sin advokatbyrå i stadens centrum, att han
hade sitt huvudsakliga arbete i Montelius’ domsaga, att han där vore
mycket anlitad samt att detta tydligen till stor del berodde på att man i
domsagan kände till, att Danowsky av Montelius ansåges vara en rättskaffens
och skötsam advokat. I klagoskriften påstodes, att anledningen till att
klaganden skickat sitt brev till Montelius varit, att hon blivit felinformerad
rörande Danowskys rätta forum. Detta trodde Montelius icke på. Det
torde numera vara en allmänt bekant sak, ej minst i af färskretsar, att om
man ville vända sig med ett krav mot en person, som vore bosatt i en stad
med rådhusrätt, personen ifråga hade att svara inför rådhusrätten. För
övrigt framginge det tydligt av brevet, att klaganden innan hon skrivit brevet
rådgjort med någon, som ingalunda vore obekant med gällande rättsregler.
Just den omständigheten att klaganden och hennes medhjälpare
måste hava insett, att Montelius icke i och för sitt ämbete hade något som
helst att skaffa med de i brevet avhandlade tingen, hade enligt Montelius’
uppfattning varit anledningen till att brevet till honom givits en så påfallande
privat karaktär. Numera torde endast en mycket oskolad person
sända en skrivelse till en domhavande med begäran om någon ämbetsåtgärd
av domhavanden under en så privat adress som klaganden använt:
”Hovrättsrådet Herr O. Montelius, Köping.” Kuvertet till brevet hade
ett utseende, som vore typiskt för ett kuvert till ett privatbrev. Klaganden
sökte nu göra gällande, att brevet varit en stämningsansökan. Brevet vore
emellertid ej på minsta sätt formulerat som en sådan ansökan. Det innehölle
ju ej ens det viktigaste för en stämningsansökan, uppgift om vad
som skulle yrkas i målet. I brevets slut sammanfattade klaganden vad hon
önskade av Montelius, och detta kunde ju ej med bästa vilja tolkas som
någon begäran om stämningsresolution. Att det i brevets början sades, att
klaganden anhölle att ”genom” Montelius ”utfå stämning” på Danowsky
samt att Montelius skulle ”åt henne genom rättshjälpskontoret förskaffa
henne en advokat som för hennes talan”, kunde ju gå ihop med slutorden
i brevet, örn man fattade de olika uttrycken så, att brevskriverskan hos
Montelius anhölle om råd hur hon skulle förfara för att få någon som kunde
hjälpa henne med en rättegång samt — då hon ansåge sig ”ej lia råd att
själv anskaffa en advokat” — begärde, att Montelius skulle från något
rättshjälpskontor skaffa henne en advokat, som kunde hjälpa henne, samt
hon på så sätt ”genom” Montelius kunde få Danowsky instämd. Montelius
hade emellertid fattat dessa uttryck, både uttrycken i början av
brevet och sammanfattningen i brevets slut, såsom tillkomna för att giva

brevet sken av att åsyfta något annat än som i verkligheten åsyftats med
brevet — att säga Montelius allt vad det långa brevet i övrigt innehölle,
d. v. s. allehanda för Danowsky högst nedsättande saker. För sin del
trodde Montelius, att klaganden och hennes svåger i Malmö vid tiden för
brevets avsändande ej alls bestämt sig för att stämning å Danowsky verkligen
skulle uttagas. Det vore nämligen mycket antagligt, att deras juridiska
rådgivare lämnat dem den upplysningen, att utgången av en sådan
rättegång som den ifrågasatta vore minst sagt tvivelaktig samt att en
sådan rättegång lätt kunde komma att få ganska obehagliga följder för
den som uttagit stämningen.

Ytterligare anförde Montelius: Hade han utan vidare satt tilltro till
allt det komprometterande, som i brevet sades örn Danowsky, hade naturligtvis
Montelius’ förtroende för Danowsky fått en svår knäck. Man kunde
också lätt föreställa sig, i hur hög grad det skulle kunnat skada Danowsky,
örn något av brevets obehagliga innehåll sipprat ut i en så liten stad
som Köping. Vid genomläsandet av brevet hade Montelius omedelbart fått
klart för sig, att brevet endast avsåg att skandalisera Danowsky och att
man ej alls åsyftade någon ämbetsåtgärd från Montelius’ sida. — På Montelius’
kansli tillämpades den ordningen, att notarierna finge del av alla
skrivelser till Montelius, i vilka någon Montelius’ ämbetsåtgärd begärdes.
Om brevet från klaganden hade Montelius ej nämnt ett ord till notarierna.
Ingen av skrivbiträdena på kansliet hade fått skriva ut Montelius’ svarsbrev
till klaganden. Från sin privata våning hade Montelius telefonerat
till Danowsky och meddelat honom, att Montelius efter kanslitidens slut
önskade ett samtal med honom i en angelägenhet, som rörde honom privat.
Sedan Danowsky fått taga del av brevets innehåll, hade Danowsky meddelat
Montelius, att det ej funnes mycket i brevet som vore sant. Vidare
hade Danowsky omtalat, att lian ej alls vore överraskad över brevets ankomst,
då han ett par dagar tidigare blivit uppringd av en klagandens
svåger samt av denne hotats med att, om han icke genast utbetalade till
klaganden ett mycket stort belopp, man omedelbart skulle skriva till Montelius
och inför honom ”skandalisera” Danowsky. Montelius hade därefter
med Danowsky noga genomgått de olika påståendena i brevet. Danowsky
hade därvid lämnat samma uppgifter som i ett vid yttrandet nu fogat
intyg. Vid Montelius’ samtal med Danowsky hade denne tagit saken mycket
allvarligt, och Montelius hade fått det bestämda intrycket, att Danowsky
var fullt sanningsenlig i vad han meddelade Montelius. Vid övervägande,
hur Montelius borde svara klaganden, hade Montelius varit på
det klara med att han skulle gagna henne mest, örn han allvarligt varnade
henne för att företaga något, som skulle kunna betraktas som utpressningsförsök.
I sitt koncept till svarsbrev hade Montelius till en början
skrivit: ”Fröken begär mitt råd, och som Danowsky icke är bosatt inom

min domsagas domvärjo och jag förty ej kan komma att såsom domare
få att göra med de saker, Fröken berör i brevet, anser jag mig oförhindrad
att ge Fröken det råd Fröken begär, och detta råd är, att Fröken mycket
noga aktar sig att fortsätta på den inslagna vägen.” Vid utskrivandet av
brevet hade Montelius emellertid funnit påpekandet örn att saken icke
hörde till hans ämbetsgöromål onödigt, då detsamma ju utsädes på annat
sätt i brevet, nämligen genom uttrycket att Montelius endast lämnade
begärt råd. Montelius hade därför låtit detta påpekande bortfalla. — Klaganden
syntes lägga särskild vikt vid att Montelius’ svarsbrev vore skrivet
på ett brevpapper, varå i ett hörn funnes tryckt: ”Domhavanden i Västmanlands
västra domsaga, Köping.” Tydligen ville klaganden göra gällande,
att detta närmast varit anledningen till att vad Montelius själv i sin
skrivelse betecknade som ”råd” av henne enligt vad hon nu påstode uppfattats
som ett ”utslag”. Montelius hade emellertid icke inlagt någon särskild
innebörd i att han använt denna sorts brevpapper. Montelius hade
ingen annan sorts brevpapper för skrivmaskin och skreve därför alla maskinskrivna
brev på detta slags papper. — Klaganden ondgjorde sig över att
Montelius visat Danowsky hennes brev. Denna åtgärd vore ju i full överensstämmelse
med de moderna principerna, att man på så tidigt stadium
som möjligt skulle giva parter del av motparternas skrifter för att så mycket
klarhet som möjligt skulle vinnas redan på ett tidigt stadium. Insinuationen
i klagoskriften att Montelius skulle velat gynna Danowsky såsom
”intim vän” till Montelius tillbakavisades med bestämdhet. Montelius
sammanträffade aldrig med Danowsky annat än i tjänsten eller när Montelius
såsom i detta fall hade något särskilt att tala med honom örn. Under
hänvisning till vad han sålunda anfört hemställde Montelius, att klagoskriften
måtte lämnas utan avseende.

Vid yttrandet var fogad en av Danowsky avgiven skriftlig redogörelse.
I denna förklarade Danowsky till en början, att klagandens uppgifter i
skrivelsen till Montelius till största delen vore osanna eller vilseledande,
varefter Danowsky närmare redogjorde för de förhållanden, varom han
vid samtalet med Montelius lämnat denne upplysningar.

Klaganden avgav påminnelser, varvid funnos fogade åtskilliga bilagor,
och inkom sedermera med bevis, att hon till rådhusrätten i Köping instämt
Danowsky med yrkande örn skadestånd för brutet äktenskapslöfte. Målet
hade utsatts till den 30 juni 1941.

I en till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Ifrågavarande av Montelius till klaganden avlåtna skrivelse är lippen 5

- Justitieombudsmannens ämbetsberätleise till 101,2 ars riksdan.

barligen att betrakta såsom en tjänsteskrivelse. Att Montelius även själv
ansett skrivelsen hava denna karaktär framgår dels därav att Montelius
undertecknat skrivelsen ”Köping i Västmanlands västra domsagas kansli”,
dels ock därav att Montelius sänt skrivelsen med användande av sin
t j änstebrevsrätt.

Vad angår skrivelsens innehåll, måste detta uppfattas såsom för klaganden
synnerligen kränkande. Det torde få anses innebära bland annat
en beskyllning mot klaganden för försök till utpressning.

Då Montelius ej hade att å tjänstens vägnar taga befattning med en
eventuell rättegång mellan klaganden och Danowsky, hade det legat närmast
till hands för Montelius att kort och gott meddela klaganden, att
hon vänt sig till icke behörig myndighet. Örn Montelius velat därjämte
lämna klaganden ett råd att avstå från den tillämnade rättegången, borde
Montelius givetvis hava noga övervägt ordalagen samt undvikit sårande
och kränkande beskyllningar. I fråga om lämpligheten av att över huvud
taget giva klaganden ett sådant råd må påpekas, att hon i sin skrivelse
icke frågat Montelius till råds, huruvida hon borde anhängiggöra rättegång
eller ej, utan endast bett Montelius om råd, hur hon skulle förfara för att
få hjälp till en rättegång. Montelius borde hava insett, att han på grundval
allenast av klagandens och Danowskys mot varandra stridande uppgifter
icke kunde med säkerhet bedöma, hur saken låg till ur vare sig rättslig eller
moralisk synpunkt. I stället synes Montelius på grund av vad Danowsky
meddelat honom hava blivit fast övertygad örn att klagandens framställning
av förhållandena var osann och att klaganden med sitt brev till Montelius
endast avsett att skandalisera Danowsky. Montelius har därför tydligen
känt sig uppfordrad att kraftigt varna klaganden för att fortsätta
på den enligt Montelius’ bestämda uppfattning förkastliga och rent av
brottsliga väg hon slagit in på. Av denna anledning har Montelius låtit
förleda sig att i sin tjänsteskrivelse till klaganden mot henne framslunga
beskyllningar av kränkande art. Härigenom måste Montelius anses hava
visat oförstånd i tjänsten av beskaffenhet att ej kunna undgå beivran.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt advokatfiskalen att
ställa Montelius under åtal inför hovrätten för tjänstefel i ovan anmärkta
hänseende. Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan; och
borde av henne framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade,
av advokatfiskalen understödjas.

I den förklaring Montelius avgav i anledning av åtalet påpekade han bland
annat, att den av klaganden till mig ingivna avskriften av hennes skrivelse
till Montelius icke i alla delar överensstämde med originalskrivelsen.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 1 december 19J/.1 följande.

Av Montelius’ svar på klagandens skrivelse framgår väl, att han icke
uppfattat denna såsom avseende någon ämbetsåtgärd från hans sida. Särskilt
genom att dagteckna svarsskrivelsen Köping i Västmanlands västra
domsagas kansli och avsända densamma såsom tjänsteförsändelse har Montelius
emellertid däråt givit formen av en tjänsteskrivelse och sålunda åt
sina uttalanden förlänat sitt ämbetes auktoritet.

I sin skrivelse har Montelius, med stöd huvudsakligen av uppgifter som
lämnats av Danowsky, gjort för klaganden kränkande uttalanden. Ehuru
det får antagas, att Montelius handlat i syfte att förebygga av honom befarade
straffbara handlingar från klagandens sida, måste han anses hava
genom sitt berörda förfarande gjort sig skyldig till oförstånd i sitt ämbete
av beskaffenhet att föranleda ansvar.

Hovrätten prövar förty jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen lagligt döma
Montelius för oförstånd i ämbetet att böta 15 dagsböter, varje dagsbot örn
30 kronor.

Det åligger Montelius att ersätta klaganden hennes kostnader å saken
hos J. O. med 50 kronor.

Över hovrättens utslag har Montelius anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

15. Fråga om misshandel å internerad alkoholist.

I en av direktören vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö Carl-Olof
Lilliesköld hit översänd, den 16 april 1941 dagtecknad skrift anförde internerade
alkoholisten Axel Wikholm klagomål däröver, att han, som vore intagen
å anstaltens sjukavdelning, den 28 februari 1941 blivit misshandlad
av där tjänstgörande förste förmannen Arvid Forsfelt. I skriften uppgav
klaganden tillika, att han efter misshandeln, som bevittnats av flera på sjukavdelningen
intagna, blivit insatt i en kall cell samt fått tillbringa fyra dagar
där. Klaganden hade tidigare skrivit och till t. f. assistenten Sven Lindeborg
överlämnat en till landsfogden i Stockholms län. ställd anmälan örn
misshandeln, men denna skrift hade efter samtal mellan klaganden och Lilliesköld
örn saken icke blivit avsänd till landsfogden.

I bifogad skrivelse anförde Lilliesköld följande: Vid förhör med Forsfelt
hade denne meddelat, att klaganden vid ifrågavarande tillfälle liksom även
tidigare mot Forsfelt uppträtt fräckt och hänsynslöst. För att återföra klaganden
till ordningen hade det för Forsfelt blivit nödvändigt att kraftigt ingripa.
Att Forsfelt därvid skulle hava slagit klaganden förnekade han på det
bestämdaste. Han hade tagit klaganden i armen för att föra ut honom från
»lagrummet. Då klaganden gjort motstånd, hade Forsfelt?; åtgärd säkerligen
av de medinternerade uppfattats som örn han våldfört sig på klaganden.

Forsfelt, som tjänstgjorde som sjukvårdare på anstaltens sjukavdelning, hade
städse utfört sitt maktpåliggande och nervslitande arbete med stor omsorg
och omtanke om de sjuka. Aldrig hade Lilliesköld hört omtalas, att han brukat
våld mot intagna sjuka.

Vid skrivelsen var fogad en av t. f. assistenten Lindeborg upprättad promemoria
rörande klaganden jämte en redogörelse av Forsfelt för vad som
förekommit vid det av klaganden omförmälda tillfället. Forsfelt bestred, att
han misshandlat klaganden.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag landsfogden i Stockholms
län att verkställa utredning i saken.

På grund härav verkställde t. f. landsfogden Sven Wannstedt förhör å
anstalten, varvid bland annat förekom följande.

Klaganden uppgav inför landsfogden, att han den 28 februari 1941, som
var en fredag, varit förkyld och haft hosta men vistats uppe. På kvällen
vid 19-tiden hade han känt sig särskilt dålig och begivit sig till sjukvårdsavdelningen
en trappa ned för att erhålla huvudvärkspulver samt något
medel för hosta. Då han kommit in i mottagningsrummet, hade Forsfelt
uppehållit sig där. Då klaganden till Forsfelt framställt sin begäran om läkemedel,
hade denne svarat: ”Det kan ni väl få, men duger inte de tabletterna
ni fått av doktorn?” Därtill hade klaganden svarat, att de tabletterna
vore avsedda för reumatisk värk och icke för huvudvärk. Därefter hade
Forsfelt framtagit ett acetylpulver och hostmedel, som klaganden förtärde
på platsen. Sedan hade Forsfelt begivit sig ut från mottagningsrummet och
trappan upp mot korridoren, omedelbart följd av klaganden. Under tiden
medan de gingo uppfor trappan hade Forsfelt utfarit i skällsord mot klaganden
och bland annat yttrat: ”Fy fan va’ ni är dum, ni begriper väl, att
de tabletterna, som hjälper för reumatisk värk i benen, också skall hjälpa
för huvudvärk.” På grund av Porsfelts anmärkningar hade klaganden blivit
förargad och sagt till Forsfelt: ”Ni tror nog, att ni är ett riktigt ljushuvud.”
Under tiden hade de kommit in i korridoren en trappa upp. Vid klagandens
sista yttrande hade Forsfelt blivit alldeles hysterisk och kommit emot klaganden
med knutna händer, tydligen i syfte att slå till. Med sin högra knutna
hand hade Forsfelt nu måttat ett slag mot klagandens haka, men klaganden
hade böjt sig bakåt och slaget hade icke träffat. Därefter hade klaganden
begivit sig in i dagrummet för att höra kvällsnyheterna i radion.
Forsfelt hade emellertid omedelbart kommit efter och fattat tag i klagandens
kläder samt slängt honom ur dagrummet ut i korridoren, så att klaganden
med sin ena skuldra stött emot väggen. Vidare hade Forsfelt fattat tag i
klagandens Mäder och fört honom mot trappan, som ginge från korridoren
till nedre botten, antagligen för att föra ned klaganden i arresten. Vid dörröppningen
hade klaganden stött sin högra axel mot den skarpa kanten i dörr -

posten, så att han känt smärta. Därefter hade klaganden av Forsfelt tilldelats
flera slag i ansiktet mot käkpartiet, av vilka slag dock ingen skada
uppstått. Sedan hade han blivit omkullknuffad av Forsfelt å trappavsatsen,
varpå Forsfelt fattat tåg i hans ben, tydligen i avsikt att draga honom nedför
trappan. Då emellertid flera av de medintemerade uppehöllo sig i korridoren
och åsågo händelsen, hade Forsfelt tydligen icke vågat fortsätta
misshandeln utan sprungit uppför trappan och stängt dörren till korridoren.
Strax efteråt hade emellertid Forsfelt återvänt till klaganden, fattat tag i
hans kläder och släpat honom till en förvaringscell å nedre botten och låst
in honom där. Då klaganden fallit omkull å trappavsatsen, hade han slagit
högra armen mot golvlisten, så att ett mindre sår uppstått i närheten av
armbågen. I övrigt hade icke uppkommit några synliga skador å någon del
av kroppen. Den cell, i vilken klaganden införts, hade varit oeldad, varför
klaganden frusit under natten. Han hade icke begärt att få sina skador omsedda
av läkaren. På lördagsmorgonen hade anstaltens läkare doktor Nils
Sjöström kommit på sjukbesök. Klaganden hade för Sjöström anmält, att
han blivit utsatt för misshandel, men icke begärt någon behandling. ”Skadorna
hade icke varit något att tala om.” Sjöström hade yttrat till klaganden:
”Ni brukar väl aldrig vara våldsam.” Klaganden hade frågat Sjöström,
örn han skulle få taga sin vanliga promenad under dagen, vartill Sjöström
icke svarat. Klaganden hade sedan fått kvarsitta i cellen under den följande
veckan till och med onsdagen. Värmeledningen hade från lördagsmorgonen
varit pådragen, varför det efter denna tid icke varit kallt i cellen. Under
dagarna hade cellen icke varit låst. På onsdagen hade han efter framställning
hos läkaren fått företaga två timmars promenad och därefter blivit återförd
till den gemensamma avdelningen. Klaganden ville tillägga, att han vid flera
tillfällen såväl under sina tidigare vistelser å anstalten som efter deni senaste
intagningen blivit illa bemött av Forsfelt och vid flera tillfällen utsatt för
dennes oberättigade beskyllningar. Klaganden hade likväl icke vid dessa
tillfällen svarat Forsfelt utan stillatigande funnit sig i tillrättavisningarna.
I övrigt hade klaganden ej något att anföra rörande den behandling han fått
röna från tjänstemännens sida under sin vistelse å anstalten.

Förmannen Ebner Evert Valler, anställd vid tvångsarbetsanstalten sedan
år 1928, berättade vid förhöret följande: Valler tjänstgjorde i vanliga fall på
anstaltens sjukavdelning. Den 28 februari 1941 hade han emellertid haft fridag
eller s. k. transporttjänst, varför han denna dag icke vistats å anstalten.
Den 1 mars hade han däremot haft tjänstgöring och på morgonen då han
öppnat sjukavdelningen lågt märke till att klaganden befann sig i en av
sjukcellerna. Få fråga av Valler, varför klaganden befann sig där, hade klaganden
omtalat, att Forsfelt ”tagit honom i armen” och satt in honom i
cellen. Samtidigt hade klaganden avtagit nattskjortan och för Valler velat
påvisa märken efter Forsfelts grepp örn armen och klagat över att det gjort

ont. Valler hade dock icke kunnat iakttaga några märken eller något annat
tecken på misshandel. Valler hade frågat klaganden, om han uppträtt ”drummelaktigt”,
men därtill hade han icke svarat. Forsfelt hade emellertid sedermera
omtalat, att klaganden bråkat och varit otidig för att han icke erhållit
de tabletter, som han begärt. — Klaganden hade varit i hög grad begiven
på narkotiska medel. Särskilt syntes han hava begär efter luminal- och bromyltabletter.
Av dessa kunde han förtära så mycket, att han bleve redlöst
berusad. När han icke erhölle dylika tabletter, kunde han bliva i hög grad
irriterad. Detta torde även hava varit anledningen till hans lynnesutbrott,
när Forsfelt vägrat honom sådana tabletter. Valler ville ytterligare tillägga,
att patienterna å sjukavdelningen vore synnerligen besvärliga och vid minsta
anledning brukade utfara i otidigheter mot vårdarna, vilka dock icke brukadé
fästa sig därvid. I förevarande fall hade tydligen, klaganden gått längre
än vanligt och därför ur ren ordningssynpunkt av Forsfelt insatts i sjukcell.
Förvaring av internerad i sådan cell innebure icke någon bestraffning; tvärtom
brukade internerade, som vistades å sjukavdelningen, begära att få tillbringa
sin tid just i dessa sjukceller. Beträffande klagandens uppgifter om
temperaturen i cellen ville Valler framhålla, att värmeelementet varit pådraget
under natten och att klaganden icke klagat över att cellen varit för
kall. Vid nästa läkarundersökning, troligen på onsdagen, hade sjukhusläkaren
undersökt klaganden och icke funnit märken efter några skador.

Forsfelt uppgav vid förhöret följande.

Forsfelt hade sedan 20 år tillbaka varit anställd som sjukvårdare vid anstalten.
Fredagen den 28 februari 1941 under kvällsmottagningen — klockan
18—18,30 — hade klaganden kommit in i mottagningsrummet och begärt
att få luminaltabletter för sömnen och möjligen något annat medel för
hosta. Då han begärt tabletterna, hade Forsfelt svarat, att sådana piller
icke finge utlämnas utan föreskrift av läkaren men att klaganden däremot
kunde få av de piller, som läkaren ordinerat för klaganden, nämligen phenacetinpiller,
vilka piller vore avsedda för reumatisk värk. Därefter hade klaganden
erhållit av de sistnämnda pillerna jämte hostmedicin, vilken han
jämväl intagit, ehuru motvilligt. Samtidigt hade han uttryckt sitt missnöje
med att han icke erhållit de begärda tabletterna och utfarit i svordomar och
okvädingsord mot Forsfelt. Denne hade därefter, åtföljd av klaganden, lämnat
mottagningsrummet och begivit sig en trappa upp till sjuksalarna. Uppkommen
i korridoren hade Forsfelt uppmanat klaganden, som fortfarande
gnatat på Forsfelt, att gå in på sitt rum och vara tyst, därvid klaganden
svarat: ”Det vägrar jag att göra.” Forsfelt hade då sagt, att örn icke klaganden
åtlydde tillsägelsen, skulle Forsfelt föra ned honom till en av sjukcellerna.
Forsfelt hade nämligen ansett sig nödsakad att för upprätthållande
av god ordning inom anstalten förfara på angivet sätt. Därefter hade Forsfelt
fattat tag i klagandens ena arm och fört honom mot trappnedgången,

därvid klaganden gjort motstånd i dörren till trappan men sedan upphört
med motståndet. Klaganden hade icke vid något tillfälle fallit omkull och
hade utan vidare motstånd blivit avförd till förvaringscellen. Påföljande dag,
lördagen den 1 mars, hade Forsfelt anmält det inträffade för sjukhusläkaren.
Denne hade då tillsagt klaganden, att han skulle förhålla sig lugn på avdelningen,
enär man icke ville hava något bråk där. Om klaganden vid detta
tillfälle framställt begäran örn promenad, kunde Forsfelt icke erinra sig.
Klagandens vistelse i sjukcellen hade icke varit avsedd som någon som
helst bestraffning. Ur ordningssynpunkt hade det ansetts motiverat att avstänga
klaganden från övriga internerade och hindra, att han uppeggade de
andra till missnöje. Nästföljande onsdag hade klaganden vid läkarmottagningen
framställt begäran att få företaga utomhuspromenad och av läkaren
lämnats tillstånd därtill. Såvitt Forsfelt kunde minnas, hade klaganden icke
under dagarna förut framställt begäran att få företaga någon promenad.
Det kunde gå dagar och veckar utan att de internerade å sjukavdelningen
begagnade sig av förmånen att få promenera. Sjukcellerna, till antalet tre,
vore belägna å nedre botten intill mottagningsrummet och hade öppen förbindelse
med detta. Endast på kvällarna, då sjukvårdarna lämnade avdelningen,
låstes celldörrarna. Forsfelt bestrede, att han misshandlat klaganden
eller på annat sätt begått något övergrepp mot denne. Åtgärden att överföra
klaganden till sjukcellen hade, som förut anförts, skett för att upprätthålla
ordningen inom anstalten. Utom till läkaren hade Forsfelt även anmält
sitt åtgörande till direktören. Ansvarig för ordningen inom sjukavdelningen
vore närmast anstaltens läkare. Forsfelt ville tillägga, att det tydligen
icke vore klaganden, som satt upp anmälningen, utan en på sjukavdelningen
intagen alkoholist vid namn Andersson, vilken numera vore utskriven.
Andersson hade ständigt varit i sällskap med klaganden, ehuru
detta enligt sjukhusreglementet icke varit tillåtet, enär Andersson lidit av
lungtuberkulos. Trots upprepade tillsägelser hade Andersson dagligen vistats
i klagandens rum och sällskapat med denne. Andersson hade till andra internerade
sagt, att de skulle i tidningarna få se artiklar örn anmälningen, sedan
Andersson kommit ut från anstalten. Enligt Porsfelts mening vore det
Andersson, som dikterat ifrågavarande anmälan för klaganden, vilken icke
själv skulle varit i stånd att uppsätta en dylik anmälan.

Grovarbetaren Angnst Johansson, vilken sedan den 8 oktober 1940 var
intagen å anstalten såsom alkoholist, berättade, att han den 28 februari 1941
vid 19-tiden uppehållit sig i sjukavdelningens dagrum en trappa upp tillsammans
med fyra andra internerade, nämligen nedannämnda Jönsson,
Olsson, Löfström och Andersson. Därunder hade klaganden kommit gående
in i rummet och ställt sig mitt på golvet. Omedelbart därefter hade Forsfelt
kommit in i rummet, gått fram till klaganden och med sin högra hand fattat
tag i klagandens vänstra axel samt skjutit honom mot dörren, tydligen i av -

sikt att föra honom ut från rummet. Klaganden hade blivit stående i dörröppningen
med ryggen mot högra dörrposten. Medan klaganden stod där
hade Forsfelt med högra knutna handen tilldelat honom ett slag mot vänstra
kinden och omedelbart därpå med sin knutna vänstra hand likaledes ett slag,
som träffat klaganden å högra kinden. Av slagen hade icke uppstått blodvite
eller annan skada. Forsfelt hade varit blek och tydligen handlat i vredesmod.
Därpå hade Forsfelt knuffat ut klaganden i korridoren. Johansson
hade därefter hört att klaganden fortsatt utför trappan, men något ytterligare
av vad som förevarit hade Johansson icke sett, enär han stannat kvar
i dagrummet. Däremot hade de övriga i rummet varande följt efter ut i
korridoren. Omkring 10 minuter därefter hade Johansson åter träffat Forsfelt
och frågat honom om anledningen till hans uppförande mot klaganden
och varför denne skulle straffas på detta sätt. Forsfelt hade svarat, att klaganden
kommit ned och kallat Forsfelt för ”ljushuvud”. Johansson hade då
yttrat till Forsfelt, att klaganden borde hava straffats på annat sätt och att
Forsfelt i stället borde hava anmält förhållandet till direktören.

På fråga örn Johansson haft något med klagandens anmälningar att göra
uppgav Johansson, att enligt hans mening Andersson varit drivfjädern till
författandet av anmälningarna.

Grovarbetaren Frans Emil Jönsson, sedan den 26 september 1940 intagen
å anstalten såsom alkoholist, uppgav följande: Under sin vistelse å anstalten
hade Jönsson icke blivit utsatt för dålig behandling från förmäns eller
internerades sida och hyste intet som helst agg till Forsfelt eller någon
annan av förmännen. Den 28 februari 1941 hade Jönsson, som sedan tre år
tillbaka lidit av lungtuberkulos, vistats å sjukavdelningens dagrum vid 18,50-tiden i väntan på dagsnyheterna i radio. Då hade klaganden kommit halvspringande
in i rummet och sett upprörd ut. Han hade varit vit i ansiktet.
På Jönssons fråga, vad det var med honom, hade han svarat: ''Torsfelt vill
slå mig.” Klaganden hade knappt hunnit yttra dessa ord förrän Forsfelt med
raska steg kommit in i rummet och sagt till klaganden att gå ned, vartill
denne svarat, att han icke ville gå ned. Forsfelt hade ånyo uppmanat klaganden
att gå ned. Då denne fortfarande vägrat, hade Forsfelt gripit tag i
hans kläder och skjutit honom mot dörren ut i korridoren. Jönsson hade
följt efter och stående nära dörröppningen sett hur Forsfelt strax utanför
dörren utdelat två slag mot klagandens ansikte. Jönsson hade icke sett, om
slagen träffat. Forsfelt hade därefter fortsatt att föra klaganden mot trappnedgången.
Sedan Forsfelt och klaganden försvunnit genom dörren till nedgången,
hade dörren blivit stängd. Jönsson hade hört ett ”kasande” utanför
dörren men hade icke uppfattat vad som försiggått. Ytterligare tillfrågad
uppgav Jönsson, att han sett att de slag, som Forsfelt tilldelat klaganden,
träffat denne i ansiktet. Han hade dock icke sett, örn slagen träffat hårt
eller löst eller om de medfört någon skada. I korridoren hade belysningen

varit tänd. När de i rummet vistande personerna sett, att Forsfelt börjat
utdela slag mot klaganden, hade någon av dem, troligen Andersson, tillropat
Forsfelt: ”Nej, vad nu Forsfelt”, varjämte Jönsson tillagt: ”Nej, nu går det
snart för långt.” Forsfelt hade emellertid icke låtit hejda sig av tillropen.

Grovarbetaren Olle Axel Evalt Olsson, vilken sedan den 29 januari 1941
var intagen å anstalten såsom alkoholist, berättade, att han en dag i februari
1941 tillsammans med några andra internerade, nämligen Johansson, Andersson,
Jönsson och Löfström, befunnit sig i dagrummet strax före tiden för
kvällsnyheterna klockan 19. Då hade klaganden kommit in i rummet och
blivit stående mitt på golvet. Strax därefter hade Forsfelt blivit synlig i
dörren. Forsfelt hade tillsagt klaganden, att denne skulle gå ned i mottagningsrummet,
på vilken uppmaning klaganden svarat: ”Nej det gör jag inte.”
Forsfelt hade ånyo upprepat sin tillsägelse och sagt: ”Gå nu ned”, vartill
klaganden svarat: ”Nej, min själ jag det gör.” Då hade Forsfelt gått fram
till klaganden och tagit denne i ena armen och fört ut honom. När de kommit
utanför dörren, hade Forsfelt släppt klaganden, varefter klaganden begivit
sig i riktning mot sitt rum vid samma korridor. Innan klaganden hunnit
fram till dörren till sitt rum, hade Forsfelt bakifrån gripit klaganden i armarna
och fört honom mot den dörr, som ledde till trappan. Så snart Forsfelt
jämte klaganden hunnit ut genom dörröppningen, hade Forsfelt stängt
och reglat dörren.

På fråga tilläde Olsson, att han icke sett Forsfelt utdela något slag mot
klaganden, vare sig mot hans ansikte eller någon annan kroppsdel. Olsson
hade icke kännedom om, huruvida klaganden själv skrivit anmälningarna
eller örn någon annan gjort detta, men väl att Andersson varit klaganden
behjälplig med uppsättandet av skrivelserna. Olsson hade för sin del icke
haft anledning att framställa några anmärkningar mot behandlingen på
sjukhuset.

Försäljaren Nils Alfred Löfström, sedan den 5 januari 1940 intagen å anstalten
såsom alkoholist, uppgav, att han den 28 februari 1941 uppehållit
sig i dagrummet strax före klockan 19 i avvaktan på dagsnyheterna i radio.
Klaganden hade då kommit insprängande i rummet, tätt följd av Forsfelt.
Ingen av dem hade yttrat något, såvitt Löfström kunde minnas. Forsfelt
hade fattat tag i klaganden i kläderna framifrån och dragit honom mot
dörren. Just i dörröppningen hade Forsfelt med båda händerna tilldelat klaganden
ett par slag, som träffat honom på båda sidor örn hakan. Huruvida
slagen varit hårda eller lösa visste Löfström icke. Därefter hade Forsfelt,
ånyo fattat tåg i klagandens kläder och skjutit honom till dörren vid trappnedgången.
Därpå hade dörren till trappan blivit stängd och troligen reglad,
varefter Löfström icke uppfattat vad som ägt rum. Löfström hade dock hört
liksom en duns, som örn någon fallit omkull. — Löfström hade icke blivit
dåligt behandlad av förmännen eller någon av de medinternerade.

Härefter hördes Forsfelt ånyo och uppgav han därvid, med ändring av
tidigare uppgifter, följande: Det kunde vara möjligt att klaganden, sedan
han av Forsfelt ute i korridoren blivit tillsagd att begiva sig till sitt rum,
gått in i dagrummet och där eller i själva dörröppningen blivit gripen av
Forsfelt och nedförd till sjukcellen. Några slag mot klaganden hade Forsfelt
emellertid icke utdelat och ej heller på annat sätt utsatt klaganden för misshandel.
Angående de disciplinära åtgärder, som borde vidtagas mot internerad,
som uppträdde tredskande eller på annat sätt otillständigt, funnes
för sjukavdelningens del inga särskilda bestämmelser. Sjukhusläkaren hade
emellertid muntligen tillsagt, att internerad i sådant fall skulle inlåsas på
sjukrummet samt att rapport därefter skulle lämnas till läkaren angående
det inträffade. Då klaganden vägrat att gå in på sitt rum, hade Forsfelt ansett
det lämpligast att nedföra honom till en av sjukeellema och att förvara
honom där i avvaktan på läkarens vidare tillsägelse.

Påvisad att samtliga hörda vittnen utom Olsson intygat, att klaganden
blivit tilldelad åtminstone två slag av Forsfelt, uppgav Forsfelt ytterligare:
Han vidhölle, att han icke tilldelat klaganden något slag, utan ansåge, att
vittnena uppgivit detta mot bättre vetande. Det vore högst troligt, att vittnena
kommit överens örn vad de skulle uppgiva vid förhören. Vittnena vore
värda föga tilltro. De ville nu säkerligen begagna tillfället att hämnas på
Forsfelt för inbillade oförrätter. På grund av sin ställning som sjukvårdare
vore Forsfelt nämligen ofta tvungen att vidtaga åtgärder i fråga örn de
sjukas dagordning, föda och angelägenheter i övrigt, som av de sjuka uppfattades
eller kunde uppfattas såsom trakasserier. Sålunda hade exempelvis
sjukhusläkaren någon dag tidigare för Johansson indragit en halv liter
grädde, som han förut varit ordinerad. Indragningen hade skett på grund
av att Johansson gått upp i vikt. Johansson hade blivit förargad över åtgärden
och denna förargelse hade gått ut över Forsfelt. Det hade icke hjälpt
att Forsfelt förklarat, att det varit på läkarens order grädden indragits och
att det skett till Johanssons bästa. En liknande förmån hade även blivit
fråntagen Jönsson.

Forsfelt bestred vidare, att det såsom klaganden uppgivit varit kallt i
sjukcellen. Värmen i cellen kunde släppas på eller avstängas genom en regleringsanordning
på värmeelementet. Regleringsanordningen sutte visserligen
inom en plåtlucka, men denna kunde fällas ned av vem som helst.

Efter förhöret företogs i dagrummet en rekonstruktion av händelseförloppet
vid det ifrågakomna tillfället. Samtliga hörda personer fingo intaga
de platser, som de vid tillfället haft. Olsson satt på en brits i norra delen av
rummet, Johansson på en stol söder örn dörröppningen och Jönsson stod
ungefär mitt på golvet, vänd mot radion. Löfström satt i sängen i södra
delen av rummet och Andersson på en brits invid radioapparaten, som stod
i nordvästra delen av rummet.

Vid rekonstruktionen kom klaganden in och ställde sig ungefär mitt i rummet,
vänd mot radioapparaten. Han vidhöll sina förut lämnade uppgifter
med den ändringen, att Forsfelt först gjort en sväng in i rummet och ”plockat”
med en skjorta, som legat på bokhyllan i rummets östra del, varefter han
vänt sig mot klaganden och fört ut denne från rummet.

Vittnena uppgåvo nu, med vidhållande av sina tidigare uppgifter, följande.

Olsson: Forsfelt hade kommit direkt in i rummet och fattat tag i klaganden
samt fört honom ut från rummet och vidare bort mot trappnedgången,
vilket Olsson kunnat se, enär han rest sig från britsen och följt efter ut i
korridoren.

Johansson: Han hade hela tiden suttit kvar på stolen vid dörren.

Jönsson: Han hade flyttat sig ett steg baklänges i riktning mot radioapparaten
för att inte stå i vägen, då Forsfelt grep klaganden. Sedan hade
han följt efter fram till dörren och vidare ut i korridoren och befunnit sig
framför dörren till trappan, då dörren stängdes.

Löfström: Han hade suttit i sängen, då Forsfelt grep klaganden, men hade
sedan rest sig, så att han kunnat se ut i korridoren över Johanssons axel.
Johansson hade suttit på stolen framför sängen och intill dörren.

Angående zandersson uppgåvo samtliga, att han följt med ut i korridoren.
Alla hade hört, att någon sagt till Forsfelt, att ”nu kunde det vara nog”.
Meningen därmed hade varit, att Forsfelt skulle sluta övergreppet och låta
klaganden gå.

Läkaren vid anstalten Nils Sjöström uppgav, att han lördagen den 1 mars
1941 gått ronden i vanlig ordning vid 7,30-tiden. Han hade då även besökt
de patienter, som förvarades i sjukcellerna intill mottagningsrummet. Därvid
hade även klaganden besökts, vilken, såvitt Sjöström kunde minnas,
klagat över att han blivit utsatt för någon omild behandling av Forsfelt.
Något tecken på misshandel hade dock icke synts på klaganden. Ej heller
hade han klagat över någon skada eller begärt behandling därför. Forsfelt,
som medföljt vid ronden, hade berättat, att klaganden kvällen förut uppträtt
trotsigt och oförskämt och att Forsfelt därför nödgats insätta honom
i sjukcellen. Sjöström hade tillsagt Forsfelt, att klaganden, när han lugnat
sig och uppförde sig anständigt, skulle få återvända till allmänna avdelningen.
Sjöström hade därefter icke sett klaganden förrän på onsdagen. Huruvida
Sjöström då givit honom tillstånd till promenad, kunde Sjöström icke
erinra sig. Sjöström hade icke lämnat Forsfelt någon order örn att kvarhålla
klaganden i cellen eller vägra honom promenad. I stället hade det
varit Sjöströms mening, att klaganden snarast möjligt skulle återföras till
allmänna avdelningen. Några särskilda bestämmelser angående disciplinära
åtgärder mot tredskande patienter funnes icke, men praxis hade varit den,
att om patienten icke ansetts böra överlämnas till direktören för bestraffning,
patienten isolerats i sitt sjukrum under någon tid. Detta hade dock

skett mycket sällan. Sjöström hade svårt att föreställa sig, att Forsfelt, som
vore en lugn, sansad och omdömesgill person, skulle hava förgripit sig mot
klaganden på sätt denne uppgivit. På fråga uppgav Sjöström, att så gott
som alla medikamenter finge utlämnas endast på tillsägelse av läkaren och
att sjukvårdarna vore strängt tillsagda att icke utlämna sådana medel.
Framför allt gällde detta sömnmedel.

Lilliesköld hördes jämväl och lämnade därvid en redogörelse för anmälningarna
och vad i saken åtgjorts från hans sida.

På begäran av landsfogden blev därefter stensättaren Oskar Julius Andersson
i Hagalund hörd å statspolisens kriminalavdelning i Stockholm.

Andersson uppgav vid förhöret, att han den 28 februari 1941 strax före
dagsnyheterna i radio ldockan 19 tillsammans med några andra internerade
uppehållit sig i sjukavdelningens dagrum. Då Andersson hört något oväsen
från korridoren, hade han sett ut och varseblivit, att klaganden med raska
steg kom mot dagrummet, tätt följd av Forsfelt. Klaganden, som sett ut
att vara mycket förskrämd och upphetsad, hade skyndat in i dagrummet.
Dit hade även Forsfelt strax efteråt anlänt och tillsagt klaganden, att denne
genast skulle gå ned, vilket klaganden vägrat att göra. Då hade Forsfelt
rusat fram och fattat tag i klaganden, som stått ungefär mitt i rummet, och
fört honom till dörröppningen mellan dagrummet och korridoren. I själva
dörröppningen eller omedelbart utanför hade klaganden nu tilldelats ett
kraftigt slag av Forsfelt. Av slaget, som träffat i trakten av hakan, hade
klaganden fallit nied sin ena axel emot den motsatta stenväggen i korridoren.
Andersson, som förut uppehållit sig stående å golvet i dagrummet, hade nu
gått ut i korridoren och uppmanat Forsfelt att låta klaganden vara i fred,
vincet dock icke haft åsyftad verkan. Under det att klaganden spjärnat emot
hade Forsfelt dragit honom längs korridoren mot dörren till trappnedgången.
Då de befunno sig vid denna dörr, hade klaganden fattat tag i dörrposten
med troligen vänstra handen, vilket föranlett Forsfelt att fatta tag örn
strupen på klaganden, så att denne nödgats släppa sitt tag. Dörren till trappsvalen
hade emellertid lämnats öppen, varför Andersson, som följt med
fram till dörröppningen, kunnat se vad som försiggått. De övriga, som uppehållit
sig i dagrummet, hade stannat kvar där eller följt med ett stycke fram
i korridoren, men ingen mer än Andersson hade varit framme vid dörren till
trappan. Just då klaganden släppt sitt tag i dörrposten hade han fallit omkull
på trappsvalen, därvid han jämrat sig högt, vilket föranlett Andersson
att utbrista: ”Nej, nu är det för djävligt!” Då hade Forsfelt stängt till dörren,
men huruvida han låst den kunde Andersson icke erinra sig. Han ville dock
minnas, att han försökt komma ut genom dörren men att detta icke lyckats.
Sedan dörren stängts, hade Andersson hört ett bullrande ljud från trappan.
En stund senare, då Andersson återvänt till dagruimnet, hade Forsfelt åter
kommit in dit och förebrått Andersson att denne tagit parti för klaganden,

samtidigt som Forsfelt förklarat, att han kände nog till ”de där herrarna, som
finns här”. Troligen påföljande måndag hade klaganden kommit på besök
till Andersson, som låg på det s. k. T.B.C.-rummet. Klaganden hade därvid
beklagat sig över att hans ena arm, i vilken han sedan lång tid tillbaka haft
ont, nu var mycket sämre efter uppträdet med Forsfelt. Andersson hade
föreslagit, att klaganden skulle skriva en anmälan till landsfogden angående
vad som inträffat. Till detta förslag hade klaganden samtyckt, om blott
Andersson ville hjälpa honom, vilket Andersson lovat att göra. Därefter
hade Andersson upprättat ifrågavarande anmälan, som klaganden sedermera
skrivit av och undertecknat.

I en till landsfogden i Stockholms län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av utredningen torde framgå, att klaganden omedelbart före ifrågavarande
uppträde visat Forsfelt vanvördnad samt vägrat efterkomma hans tillsägelser.
Detta klagandens uppträdande har dock icke berättigat Forsfelt att slå
klaganden. Beträffande frågan, huruvida Forsfelt vid tillfället verkligen tilldelat
klaganden slag, äro klagandens och Porsfelts uppgifter helt motstridiga.
Aven uppgifterna av de fem internerade, som bevittnat uppträdet, äro icke
samstämmiga. Medan sålunda Olsson förklarat sig ej hava sett Forsfelt utdela
något slag mot klaganden, hava däremot de fyra övriga, nämligen Johansson,
Jönsson, Löfström och Andersson uppgivit, att klaganden blivit
slagen av Forsfelt. Sistnämnda fyra vittnens utsagor äro visserligen icke
helt överensstämmande, vilket åtminstone i någon mån torde kunna förklaras
av vittnenas olika placering i rummet, som medfört att de ej alla
kunnat göra lika säkra iakttagelser eller följa uppträdet lika länge. Emellertid
hava alla fyra uppgivit, att de sett Forsfelt i dörröppningen mellan dagrummet
och korridoren eller strax utanför dörröppningen tilldela klaganden
slag, som träffat klagandens huvud. Ehuru vittnenas berättelser på grund
av vissa berörda förhållanden måste upptagas med stor försiktighet, kan man
givetvis icke underlåta att taga hänsyn till desamma. På grund av vad i
ärendet förekommit synes mig saken böra hänskjutas till domstol, därvid
ovannämnda vittnen, i den mån de befinnas ojäviga, kunna höras på ed.

Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Forsfelt för vad han i ovan berörda
hänseende låtit komma sig till last. Tillfälle borde beredas klaganden att yttra
sig i målet.

Såvitt klagomålen avsågo det förhållandet, att klaganden efter uppträdet
insatts i sjukcell, föranledde de icke någon åtgärd från min sida.

Åtalet anhängiggjordes vid Sollentuna och Färentuna domsagas häradsrätt,
varest klaganden jämväl förde talan om ersättning av Forsfelt för
sveda och värk med 50 kronor. Pa aklagarens begäran hördes såsom vittnen
i malet Johansson, Jönsson och Andersson. Åklagaren hade såsom vittne inkallat
även Löfström men påkallade ej hans hörande, detta med hänsyn till ett
av anstaltsläkaren avgivet utlåtande angående Löfströms sinnesbeskaffenhet.

I utslag den 8 december 19^1 yttrade häradsrätten följande.

I målet är utrett, att klaganden, då han vid ifrågavarande tillfälle av Forsfelt
tillsagts att avlägsna sig från det rum, där han jämte några andra vid
Svartsjöanstalten internerade uppehöll sig, nekat efterkomma tillsägelsen
samt att Forsfelt med anledning därav nödgats med våld utföra klaganden.
De på åklagarens begäran i målet hörda vittnena, vilka vid tillfället varit
internerade å anstalten och uppehållit sig i nämnda rum, hava vittnat, att
Forsfelt vid klagandens utförande ur rummet tilldelat klaganden två slag i
ansiktet. Forsfelt har bestritt, att han vid tillfället misshandlat klaganden,
samt anfört, att han vid klagandens utförande möjligen gjort rörelser med
armarna, som kunnat uppfattas såsom örn han slagit klaganden.

Med hänsyn till vad i målet blivit upplyst rörande nämnda vittnens sinnesbeskaffenhet
och förhållanden i övrigt kan ringa bevisvärde tillerkännas
deras vittnesmål. I betraktande härav och med hänsyn till i målet förekomna
omständigheter finner häradsrätten mot Porsfelts bestridande icke vara lagligen
styrkt, att han vid ifrågavarande tillfälle uppsåtligen misshandlat klaganden.
På grund av vad sålunda anförts prövar häradsrätten rättvist ogilla åtalet.

Beträffande klagandens skadeståndstalan så enär i målet icke styrkts, att
Forsfelt uppsåtligen misshandlat klaganden, samt det lidande, som må hava
åsamkats klaganden vid Porsfelts ingripande mot denne, icke med hänsyn
till omständigheterna skäligen kan berättiga klaganden till skadestånd, varder
samma talan lämnad utan bifall.

Vad i målet utgivits eller kan komma att utgå i ersättning till de på åklagarens
begäran hörda vittnena skall stanna å statsverket.

Över häradsrättens utslag har klaganden anfört besvär i Svea hovrätt.
Målet är beroende på hovrättens prövning.

16. Försummelse av rättens ombudsman i konkurser att införskaffa
och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser.

Dröjsmål med avslutande av konkurser m. m.

I samband med granskning av konkursdomarens i Nederkalix tingslag dagbok
jämte akterna till vissa däri upptagna konkurser, i vilka f. d. landsfiskalen
Knut Markström varit rättens ombudsman, anmodade jag Markström
att hit insända de kvartalsräkningar jämte bankbesked, som jämlikt

58 § konkurslagen, kunde hava avlämnats i fem av de granskade konkurserna,
nämligen bagaren Johan Henrik Granviks, chauffören John Oskar Sigvard
Sundkvists, fru Birgit Nymans, dödsboets efter hemmansägaren Karl
Albert Vidgren och handlanden Sten Albin Dahlströms konkurser.

Med anledning därav överlämnade Markström en av förvaltaren i urarvakonkursen
efter Vidgren avgiven räkning för fjärde kvartalet 1938 med tillhörande
bevis om konkursboets tillgodohavande i bank. Därjämte meddelade
Markström, att någon ytterligare kvartalsräkning i de omförmälda konkurserna
hade han icke fått mottaga från vederbörande konkursförvaltare.

Vid granskningen av dagboken och konkursakterna fann jag anledning till
vissa anmärkningar, vilka upptogos i en härstädes upprättad promemoria.

Över innehållet i promemorian avgav därefter Markström på anmodan av
mig yttrande.

Av handlingarna i ärendet framgår bland annat följande.

Den 5 januari 1932 hade handelsidkerskan Sofia Teresia Lundberg försatts
i konkurs. Slutredovisningen och utdelningsförslaget voro dagtecknade
den 20 januari 1935. Kungörelse om framläggande av dessa handlingar hade
emellertid ej utfärdats förrän den 18 januari 1937.

Den 29 januari 1932 hade handlanden August Jonsson försatts i konkurs.
Slutredovisningen och utdelningsförslaget voro dagtecknade den 20 februari

1935. Kungörelse rörande dessa handlingar hade emellertid ej utfärdats förrän
den 18 januari 1937.

Den 13 januari 1933 hade bryggaren Robert Asplund försatts i konkurs.
Slutredovisning och utdelningsförslag hade avgivits den 2 april 1935. Först
den 3 februari 1937 hade kungörelse om dessa handlingar utfärdats.

I tullmästaren Johan Oskar Nilssons den 25 februari 1935 började konkurs
hade slutredovisning och utdelningsförslag avgivits den 19 september 1936.
Kungörelse örn dessa handlingar hade utfärdats först den 5 februari 1937.

I det över promemorian avgivna yttrandet anförde Markström beträffande
senast omförmälda fyra konkurser, att han nu tyvärr icke kunnat finna
någon godtagbar förklaring till det avsevärda dröjsmålet med deras avslutande.

I fråga örn Granviks, Sundkvists, Birgit Nymans och Dahlströms konkurser
samt urarvakonkursen efter Vidgren anmärktes i promemorian bland
annat, att Markström icke tillsett, att kvartalsräkningar jämte bankbesked
avlämnats av förvaltarna.

I sitt yttrande anförde Markström i denna del, att anledningen till att
kvartalsräkningar i allmänhet icke avlämnats och ej heller av honom med
tillräcklig skärpa infordrats nog vore, att konkurserna varit av ringa storleksordning
samt att han undantagslöst ägt god kännedom om förvaltarnas
förutsättningar för uppdraget och även på annat sätt kunnat följa från deras
sida vidtagna åtgärder.

Beträffande nämnda konkurser utvisa handlingarna i övrigt följande.

Rörande Granviks konkurs, som börjat den 8 augusti 1935 och upphört
den 12 december 1939, anmärktes i promemorian, att endast en berättelse
enligt 56 § konkurslagen inkommit till konkursdomaren. Berättelsen, som
avsåg tiden från konkursens början till och med den 31 december 1935, var
dagteeknad den 9 januari 1936 samt försedd med rättens ombudsmans påskrift
den 5 februari 1937 om berättelsens överlämnande till konkursdomaren.
Enligt dagboken hade berättelsen inkommit till konkursdomaren först
den 17 april 1937. Såväl förvaltaren som rättens ombudsman hade, enligt
vad dagboken utvisade, av konkursdomaren anmodats inkomma med berättelse
enligt 56 §. Slutredovisning och utdelningsförslag i konkursen voro
dagtecknade den 5 maj 1939. Kungörelse örn deras framläggande för granskning
hade emellertid ej utfärdats förrän den 12 december samma år. Konkursen
borde hava kunnat avslutas tidigare än som skett. Arvoden till förvaltare
och rättens ombudsman hade bestämts redan den 16 december 1937.

Markström anförde beträffande denna konkurs i sitt yttrande följande:
Dröjsmålet med överlämnande till konkursdomaren av förvaltarberättelsen
den 9 januari 1936 måste Markström tillskriva ett beklagligt förbiseende,
då någon annan anledning ej kunde hava förefunnits än kontroll rörande
konkursboets försäljningar av boets fastigheter. Dessa försäljningar hade
skett under hand till konkursgäldenärens nära anhöriga och av handlingarna
i akten kunde Markström finna, att fastigheterna försålts till priser, som i
ett par fall något understigit taxeringsvärdet men å andra sidan i två fall
överstigit sagda värde. Att berättelsen inkommit till konkursdomaren först
den 17 april 1937 kunde Markström ej förstå, då hos Markström tydligt
antecknats att den överlämnats den 5 februari 1937. I ett brev av den 21
mars 1936 hade förvaltaren meddelat, att han, som tidigare varit bosatt i
Luleå, då avflyttat till Söderhamn samt att han uppdragit åt förre sparbankskamreraren
Gustaf Åkerström i Kalix att fortsätta med det återstående
arbetet för konkursens avveckling. Såvitt Markström kunde finna hade
då knappast återstått annat än försäljning av viss före konkursens början
utmätt lös egendom, vilken utmätning vunnit laga kraft, samt möjligen
också annat konkursboet tillhörigt lösöre av ganska ringa värde. Auktion
hade hållits under juli månad 1936, varefter konkursen enligt Markströms
mening varit färdig för avslutning. Av gjorda anteckningar framginge, att
Äkerström i brev och genom telefon anmodats tillse, att berättelse enligt
56 § konkurslagen avlämnades och att konkursen avslutades utan dröjsmål.
Sådan berättelse hade likväl icke avgivits, men någon gång år 1938, troligen
i april, hade slutredovisning med utdelningsförslag inkommit, Vid granskning
av dessa handlingar hade Markström emellertid tyckt sig finna, att vissa
borgenärer — inteckningshavarna — otillbörligt gynnats till förfång för andra
borgenärer, varför handlingarna med angivande av skälet återlämnats. Senare

avgiven slutredovisning och utdelningsförslag vore av konkursförvaltaren
dagtecknade den 5 maj 1939 och sannolikt vore väl, att de inkommit till
Markströms kontor kort därefter. Vid den tiden var Markström bortrest
under nära tre månader för hälsans vårdande. Efter hemkomsten hade naturligt
nog åtskilligt arbete samlats och däri sage Markström en anledning till
dröjsmålet med granskningen av handlingarna och utfärdande av kungörelse
om konkursens avslutande, även örn tiden kunde anses väl lång.

Beträffande Sundkvists konkurs, som börjat den 29 oktober 1936 och upphört
den 19 augusti 1938, anmärktes i promemorian att, ehuru berättelser
enligt 56 § konkurslagen icke avlämnats av förvaltaren, kamreraren J. A.
Westerberg i Kalix, från Markströms sida icke skett något ingripande gentemot
förvaltaren.

I sitt yttrande medgav Markström, att någon påstötning i anmärkta hänseendet
icke gjorts och att en telefonpåringning i detta fall skulle hava varit
tillräcklig. Markström hade emellertid vetat, att konkursen vore i goda händer,
varom också det goda resultatet av densamma bure vittne.

Efter därom framställd förfrågan meddelade förvaltaren Westerberg, att
konkursboets medel icke varit insatta i bank. Av en i slutredovisningen upptagen
post å 1,995 kronor för försåld fastighet hade enligt Westerbergs anteckningar
inlevererats 400 kronor den 20 februari 1937 och återstoden den
6 september samma år. Slutredovisning och utdelningsförslag hade upprättats
den 28 juni 1938.

Den 9 april 1938 hade fru Birgit Nyman med firma Soronen & Co. Eftr.
försatts i konkurs, vilken konkurs upphört den 30 december 1939 genom
framläggande av förslag till slututdelning. I konkursakten fanns icke någon
berättelse vare sig enligt 55 eller 56 § konkurslagen. Enligt dagboken hade
rättens ombudsman anmanats inkomma med berättelse enligt sistnämnda
paragraf. Slutredovisning och utdelningsförslag voro dagtecknade den 30
mars 1939. Först den 28 december 1939 hade emellertid kungörelse utfärdats.
I kungörelsen hade meddelats, att slutredovisningen och utdelningsförslaget
funnes tillgängliga för granskning hos rättens ombudsman under 30 dagar
från och med den 30 december 1939. Kungörelsen hade dock icke blivit införd
förrän den 15 januari 1940 i Post- och Inrikes Tidningar och först den
24 januari 1940 i vederbörande ortstidning.

Markström uppgav i sitt yttrande beträffande denna konkurs, att vid
tiden för konkursdomarens erinran om införskaffande av felande berättelse
i juli 1939 hade förvaltaren redan inkommit med slutredovisning och utdelningsförslag,
ehuru dessa handlingar då ännu ej blivit granskade. I avsikt
att snarast överlämna handlingarna till konkursdomaren hade Markström
ej vidtagit ytterligare åtgärd. Vid den tid i mars 1939, då konkursförvaltaren
till Markströms kontor avlämnat redovisningshandlingarna, var Markström
såsom tidigare anförts bortrest för hälsans vårdande nära tre månader. Mark -

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 10/,2 ars riksdag.

ström hade hemkommit och återinträtt i sin tjänst som landsfiskal den 16
juni 1939. Fastän detta förhållande ej torde kunna anses utgöra giltig anledning
till det långa dröjsmålet med granskningen av handlingarna och utfärdande
av kungörelse om konkursens avslutande, syntes det dock vara en
omständighet värd beaktande, helst som Markström redan i slutet av augusti
1939 åter sett sig nödsakad begära sjukledighet, vilken sedermera fortgått
intill tiden för inträdet i pensionsåldern den 1 februari 1941. Markström
hade själv uppsatt kungörelsen i koncept och på densamma antecknat dem,
till villia kungörelsen skulle översändas, och antalet exemplar av meddelande
till borgenärerna, vilka meddelanden skulle uppsättas med stöd av utdelningsförslaget.
Ett i dessa stycken mera ovant kontorsbiträde syntes emellertid
hava ansett Markströms personliga underskrift av nöden och därför
låtit handlingarna ligga. När förhållandet upptäcktes, troligen den 13 januari
1940, hade handlingarna vederbörligen postats. Markström ville erinra sig,
att datum då ändrats åtminstone vad beträffade underrättelserna till borgenärerna.
Att kungörelsen i ortstidningen blivit införd så sent som den 24
januari måste säkerligen tillskrivas förbiseende av denna tidning.

Den 10 september 1938 hade dödsboet ejter Vidgren försatts i konkurs.
I konkursakten fanns icke någon berättelse enligt 56 § konkurslagen. Däremot
fanns en den 18 februari 1941 dagtecknad arbetsredogörelse från förvaltaren.
Enligt dagboken hade konkursdomaren flera gånger anmodat Markström
att inkomma med berättelse. Markström hade likväl icke tillsett, att
berättelser avlämnats.

Enligt dagboken hade den 23 december 1940 annan person förordnats att
tillsvidare vara rättens ombudsman i Markströms ställe.

I sitt yttrande uppgav Markström, att konkursförvaltaren såväl av Markström
som av konkursdomaren flera gånger erhållit påminnelser örn att inkomma
med berättelse enligt 56 § konkurslagen, dock utan resultat.

Den 28 januari 1939 hade Dahlström med firma Sten Dahlströms Färgoch
Sjukvårdsaffär försatts i konkurs. Konkursen hade avslutats den 7 februari
1941 genom framläggande av förslag till slututdelning.

Någon berättelse enligt 56 § konkurslagen syntes icke hava avgivits, ehuru
enligt dagboken Markström flera gånger anmanats att till konkursdomaren
inkomma med sådan berättelse. I den i anledning av konkursen den 4 februari
1939 upprättade bouppteckningen fanns bland tillgångarna upptagen en post
å 7,724 kronor 71 öre, avseende ”kontanta medel insatta å checkräkning i
Aktiebolaget Svenska Handelsbanken i Kalix”. Därutöver utgjordes tillgångarna
endast av en post å 146 kronor 3 öre samt sju osäkra fordringar.
1 promemorian anmärktes att, då realiserande av tillgångar och indrivning
av fordringar sålunda behövt ske allenast i ringa omfattning, konkursens avslutande
syntes hava kunnat ske under år 1939.

Enligt dagboken hade den 23 december 1940 annan person förordnats att
tillsvidare i Markströms ställe vara rättens ombudsman.

I sitt yttrande anförde Markström, att han bland sina handlingar nu återfunnit
en berättelse enligt 56 § konkurslagen, dagtecknad den 7 februari 1940
och ställd till konkursdomaren. Den hade uppenbarligen blivit kvarliggande,
enär Markström antagit att samma handling även översänts till konkursdomaren
direkt. I berättelsen meddelades, att häradsrätten fastställt arvoden
till förvaltaren och rättens ombudsman samt att utdelningsförslag komme
att upprättas inom den närmaste tiden. Konkursen kunde således beräknas
vara färdig att avslutas senast under mars 1940. Slutredovisning i konkursen
hade inkommit den 31 januari 1941 och kungörelse hade utfärdats den
5 februari 1941.

I en till landsfogden i Norrbottens län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av utredningen i ärendet framgår, att förvaltarna i Granviks, Sundkvists,
Birgit Nymans och Dahlströms konkurser samt urarvakonkursen efter Vidgren
så gott som undantagslöst försummat att till Markström såsom rättens
ombudsman avgiva halvårsberättelser enligt 56 § konkurslagen. Trots detta
förhållande har Markström icke vidtagit några åtgärder eller i varje fall icke
några effektiva sådana för erhållande av felande berättelser. Ej ens efter
mottagna anmaningar från konkursdomaren har Markström tillsett, att berättelser
avlämnats. Markströms försumlighet i ifrågavarande avseende belyses
även av det förhållandet, att i de två fall, då i nu berörda konkurser
berättelse avgivits till honom, han i det ena fallet (Granviks konkurs) dröjt
mer än ett år med översändandet av berättelsen till konkursdomaren och i
det andra fallet (Dahlströms konkurs) låtit berättelsen kvarligga hos sig
utan att vidarebefordra den till konkursdomaren.

I ärendet är vidare upplyst, att förvaltarna i sistnämnda fem konkurser
utom i ett undantagsfall (Vidgrens konkurs, fjärde kvartalet 1938) uraktlåtit
att avlämna i 58 § konkurslagen föreskrivna kvartalsräkningar med
bankbesked. Ehuru Markström såsom rättens ombudsman bort hålla tillsyn
över att förvaltarna noggrant iakttogo de föreskrifter, som meddelats för
möjliggörande av kontroll över medelsförvaltningen, har nyssnämnda förhållande
fått fortgå år efter år utan att Markström vidtagit några åtgärder för
rättelses åstadkommande. Då Markström ej fått mottaga kvartalsräkningar
och bankbesked, hava förvaltarna Markström ovetande kunnat underlåta
att insätta konkursboens medel i bank för boens räkning på sätt i 58 § konkurslagen
stadgas. Att sådan underlåtenhet också förekommit åtminstone i
en av konkurserna framgår av handlingarna i ärendet.

Vidare är utrett, att Markström med avseende å flertalet av de av mig
granskade konkurserna gjort sig skyldig till dröjsmål med avslutandet av
desamma. Ehuru i Sofia Teresia Lundbergs och Jonssons konkurser slutredovisning
och utdelningsförslag avgivits respektive den 20 januari 1935 och
den 20 februari 1935, har Markström icke förrän den 18 januari 1937 utfärdat
kungörelser örn dessa handlingars framläggande för granskning. På
enahanda sätt har Markström dröjt med vidtagande av på honom ankommande
åtgärd för avslutande av Asplunds och Nilssons konkurser, i vilka
slutredovisning och utdelningsförslag avgivits respektive den 2 april 1935
och den 19 september 1936 men kungörelser för avslutandet utfärdats först
i februari 1937. Även i fråga om Granviks och Birgit Nymans konkurser
har Markström gjort sig skyldig till försummelse genom dröjsmål med utfärdande
av kungörelser om de avgivna slutredovisningarnas och utdelningsförslagens
framläggande för granskning. Vad Markström beträffande dessa
två konkurser anfört till försvar för det förelupna dröjsmålet synes mig icke
loinna lända honom till ursäkt.

Beträffande Granviks och Dahlströms konkurser måste anses utrett, att
själva konkursförfarandet dragit ut på tiden allt för länge. Att slutredovisning
och utdelningsförslag i dem kunnat avgivas långt tidigare än som skett
synes mig uppenbart. Genom sin underlåtenhet att verksamt ingripa för att
få dessa båda konkurser avvecklade har Markström eftersatt sin plikt som
rättens ombudsman. Avvecklandet av Dahlströms konkurs torde hava varit
mycket enkelt, då enligt bouppteckningen de huvudsakliga tillgångarna utgjordes
av i bank innestående penningmedel. Enligt min mening hade denna
konkurs bort kunna bringas till slut redan under år 1939 eller mer än ett år
tidigare än som skett.

Det bör framhållas, att icke blott borgenärerna utan även gäldenären har
stort intresse av att konkurs bringas till slut utan onödigt dröjsmål. Gäldenärens
intresse härav är icke allenast av ekonomisk art. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att den, som är i konkurstillstånd, icke må utöva valrätt
vid val till riksdagens andra kammare eller kommunal rösträtt.

De försummelser, som Markström enligt vad jag ovan utvecklat låtit
komma sig till last i egenskap av rättens ombudsman, syntes mig icke böra
undgå beivran. Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Markström för tjänstefel
i anmärkta hänseenden.

Nederkalix tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i
utslag den 18 december 1941 följande.

Utredningen visar, att Markström under de fem närmast före åtalets
nnhängiggörande förflutna åren i de av J. O. anmärkta avseenden gjort sig

skyldig till försummelse i sin befattning såsom rättens ombudsman i de med
åtalet avsedda, åren 1937—1939 och 1941 avslutade konkurserna.

På grund härav och då i målet är upplyst, att Markström av häradsrätten
genom utslag den 27 september 1938 i mål om ansvar och skadestånd för
tjänstefel, vilket utslag i ansvarsfrågan vunnit laga kraft, dömts att för försummelse
i tjänsten såsom landsfiskal utgiva 15 dagsböter, prövar häradsrätten,
som finner vad Markström i förevarande mål låtit komma sig till
last utgöra fortsättning av ett och samma brott, rättvist döma Markström,
jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen samt 4 kap. 3 § samma lag, sistnämnda
lagrum i dess lydelse före den 1 januari 1939, att för försummelse i
befattningen såsom rättens ombudsman utgiva 20 dagsböter å 12 kronor.

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i likhet
med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse för
allenast ett mindre antal under år 1941 behandlade ärenden.

1. Fråga om protokoll rörande vissa åtgärder och beslut av

konkursdomare.

Vid granskning av konkursdomarens i Söderhamn hit infordrade dagbok
och protokoll jämte akterna och andra handlingar till vissa däri upptagna
konkurser gjordes i härstädes upprättade promemorior en del anmärkningar
i fråga örn dessa konkurser.

Över innehållet i promemoriorna avgav konkursdomaren, borgmästaren
Axel Bäckman, på anmodan av mig yttrande.

En av promemoriorna avsåg vissa av konkursdomaren förda protokoll
och innehöll följande.

Praxis syntes vara, att rörande åtskilliga konkursdomarens beslut och
åtgärder, som icke behövde protokollföras, uppsattes protokoll, vilka fingo
lösas av konkursboet. Sålunda uppsattes till en början protokoll angående
beslut om överlämnande till rättens ombudsman av duplettexemplaren av
de inkomna bevakningshandlingarna, vilka samtliga angåvos i protokollet.
Protokoll därom innehöll tillika erinran om tiden för anmärkningars framställande,
örn platsen varest bevakningshandlingarna under anmärkningstiden
skulle vara att tillgå, örn tid och plats för förlikningssammanträde samt
örn tid för rådhusrättens handläggning av mål angående tvistiga fordringar.

Vidare uppsattes protokoll angående överlämnande av det ena exemplaret av
inkommen anmärkningsskrift till rättens ombudsman, i vilket protokoll ånyo
erinrades om tid och plats för förlikningssammanträde och örn tid för rådhusrättens
handläggning av mål angående tvistiga fordringar. Tillika uppsattes
protokoll angående inkomna arvodesframställningar från rättens ombudsman
och förvaltaren, i vilket protokoll framställningarna jämte tillhörande
räkningar i sin helhet intogos. Därefter följde konkursdomarens beslut om
dagen, då framställningarna skulle handläggas av rådhusrätten, varjämte
tillädes att rättens ombudsman, förvaltaren, gäldenären och de borgenärer,
som bevakat fordran i konkursen, skulle därom underrättas genom
särskilda kallelsebrev i laga ordning.

I det avgivna yttrandet anförde Bäckman i hithörande delar, att han
i anmärkta avseendet följt den praxis, som alltid tillämpats av konkursdomaren
i Söderhamn. Det påtalade förfarandet hade sålunda tillämpats
av såväl borgmästaren Nils Sonesson, vilken avlidit år 1932, som förutvarande
tillförordnade borgmästaren, rådmannen Carl Sandström, vilken
uppehållit borgmästarbefattningen efter Sonessons frånfälle till den 1 juli

1936. Bäckman hade icke haft anledning antaga, att i denna vid domstolen
stadgade praxis skulle ligga något felaktigt eller att den skulle innefatta
något, som vore för denna domstol specifikt. Efter genomläsningen
av den remitterade promemorian hade Bäckman förfrågat sig hos en i
Söderhamn boende advokat, förre hovrättsassessorn Torsten Gullström,
huruvida han hade någon erfarenhet av praxis i nu ifrågavarande avseende.
Gullström hade därvid såsom sin erfarenhet uttalat, att det förfarande,
som alltid tillämpats av konkursdomaren i Söderhamn, förekommit vid en
del domstolar medan däremot vid andra tillgått så, att i samband med
överlämnandet av handlingar allenast gjorts anteckning därom i konkursdagboken.
Givetvis borde det vara av värde, att ett enhetligt förfarande
komme till användning vid samtliga domstolar, och som förfarandet med
enbart anteckningar i dagboken borde vara tillfyllest och dessutom vore
av beskaffenhet att icke föranleda några särskilda kostnader för konkursboet,
vore det att föredraga. Bäckman ville emellertid allvarligen framhålla
att han, då han handlagt ärendena på sätt förut alltid vid rådhusrätten
i Söderhamn skett, icke därtill föranletts av något sportelintresse.
I anledning av innehållet i promemorian komme Bäckman att för framtiden
förfara så, att överlämnandet av bevakningshandlingar, anmärkningsskrifter
och arvodesframställningar redovisades genom vederbörlig anteckning
i konkursdagboken samt därutöver förvaring i vederbörande konkursakt
av en avskrift av det missiv, som kunde hava åtföljt överlämnandet.
Bäckman hemställde, att J. O. måtte låta bero vid vad i saken förekommit.

I anledning av promemorians innehåll upplyste Bäckman ävenledes, att

kallelsebrev enligt 20 § konkurslagen regelmässigt innehållit jämväl meddelande
örn beslut enligt 103 § samma lag.

Sedermera inkom Bäckman med ytterligare en skrivelse i ärendet, däri
han ånyo underströk, att hans påtalade förfarande ej föranletts av sportelintresse.

Vid skrivelsen var fogat ett av kanslibiträdet Sara Hedberg den 27 maj
1941 under edlig förpliktelse utfärdat intyg av följande lydelse:

”Jag har sedan den 1 september 1927 tjänstgjort såsom kanslibiträde hos
borgmästaren i Söderhamn. Sedan borgmästaren Axel Bäckman från den
1 juli 1936 förordnats att upprätthålla borgmästarämbetet i Söderhamn,
har enligt hans direktiv den praxis tillämpats beträffande tillstånd till
skjutningar och sprängningar inom stadsplanelagda området, utövande av
musik av arbetslösa musiker, anordnande av religiösa sammankomster å
offentliga platser, uppsättandet av byggnadsställningar och andra jämförliga
anordningar å gator och trottoirer m. m., att skriftliga bevis ej utfärdats,
utan har borgmästaren, efter det tillstånd medgivits, själv underrättat
poliskontoret härom, varefter tillståndet för kännedom och iakttagande
antecknats därstädes. Borgmästare Bäckman har sålunda i dessa fall avstått
från den lösen för tillståndsbevis, vartill han varit berättigad.

Från och med den 1 januari 1940, från vilken tid lösenbeloppen tillfalla
stadens kassa, hava i ovan angivna fall skriftliga bevis utfärdats. Jag erinrar
mig, att borgmästare Bäckman vid meddelande av direktiven härutinnan
yttrade sig i den riktningen, att ’när det nu är stadens lösen har jag
inte rätt att efterskänka lösen längre’.

Äganderättsbevis i lagfarts- och inteckningsärenden hava icke utskrivits
under borgmästare Bäckmans tjänstgöring, vilket däremot tidigare varit
fallet.”

I anslutning till intygets innehåll framhöll Bäckman, att en ”sportelhungrig”
befattningshavare näppeligen skulle hava förfarit på sätt Bäckman
enligt intyget handlat. De lösenbelopp, varom intyget handlade, skulle
under de berörda åren hava uppgått till ett icke oväsentligt belopp och i
varje fall till belopp, flera gånger överstigande det belopp, varmed lösen
för konkursprotokoll influtit. Gentemot den möjliga tanken, att Bäckman,
då han sålunda beträffande vissa tillståndsbevis och äganderättsbevis
m. m. ägnat förut tillämpad praxis viss översyn, bort ägna konkursdomarens
protokollföring motsvarande uppmärksamhet, ville Bäckman framhålla,
att han aldrig ett ögonblick ägnat den minsta tanke åt att denna
protokollföring skulle vara olaglig. Det måste väl vara orimligt att Bäckman,
i sportelintresse, skulle medvetet fortsatt en olaglig praxis, samtidigt
som han i andra avseenden avstått från sportler till många gånger högre
belopp och vilka han ägt rätt uppbära.

Enligt 208 § konkurslagen skall konkursdomaren föra dagbok, vari för
varje konkurs antecknas bland annat inkomna framställningar och i anledning
därav eller eljest av konkursdomaren eller rätten vidtagna åtgärder.

I 102 § stadgas, att så snart bevakningstiden gått till ända, skall konkursdomaren
överlämna det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna
till rättens ombudsman. Detta överlämnande är uppenbarligen
en sadan konkursdomarens åtgärd, som skall antecknas i dagboken.
Därvid bör antalet överlämnade bevakningsinlagor angivas. Att därjämte
uppsätta protokoll rörande handlingarnas överlämnande synes vara onödigt.
Då det ena exemplaret av inlagorna, vilka lämpligen böra numreras,
ju kvarligger i konkursdomarens akt och antalet bevakningar bör finnas i
dagboken antecknat, torde förandet av protokoll, innehållande förteckning
över bevakningarna, icke ens ur ordningssynpunkt vara till någon egentlig
nytta. Enligt 102 § åligger det för övrigt rättens ombudsman att efter
handlingarnas mottagande skyndsamt upprätta och tillställa konkursdomaren
förteckning över de bevakade fordringarna. Det påtalade förfaringssättet
att föra protokoll i nu ifrågavarande avseende torde vara en kvarleva
från tiden före den nu gällande konkurslagen, då för bland annat bevakning
av fordringar hölls ett särskilt borgenärssammanträde på den
inställelsedag, som utsatts i den offentliga stämningen å borgenärerna.

I protokoll över inkomna bevakningshandlingars överlämnande till rättens
ombudsman har konkursdomaren i Söderhamn brukat erinra om de
av honom på ett tidigare stadium i konkursen fattade och då kungjorda
beslut i frågor, som angivas i 103 § första och tredje styckena konkurslagen
(tid för anmärkningars framställande m. m.). Denna erinran i ett protokoll,
som endast tillställes förvaltaren för boets räkning, kan ej gärna få någon
praktisk betydelse och motiverar på intet sätt protokollets förande. Även
örn de beslut, som avses i sistnämnda lagrum, fattas först efter bevakningstidens
utgång, är emellertid protokollering fullkomligt obehövlig. Konkursdomaren
har för sadant fall jämlikt 103 § fjärde stycket att ofördröjligen
örn besluten med posten översända meddelande till vederbörande. Dessutom
bör han givetvis göra anteckningar i dagboken.

Det ena exemplaret av till konkursdomaren inkommen anmärkningsskrift
skall enligt 107 § av honom genast efter anmärkningstidens utgång
överlämnas till rättens ombudsman. Härom bör anteckning göras i dagboken.
Att såsom konkursdomaren i Söderhamn plägat förfara uppsätta
protokoll om överlämnandet av anmärkningsskrift måste anses minst lika
obehövligt som att uppsätta protokoll angående överlämnandet av bevakningshandlingar.

Vad slutligen angår utsättande av dag för rättens handläggning av in -

komna arvodesframställningar från rättens ombudsman och förvaltaren är
detta ett konkursdomarens beslut, som ej heller är av beskaffenhet att be''
hova protokollföras. Med ungefär lika stort fog skulle man kunna anse,
att protokoll erfordras rörande sådana en domares åtgärder som utfärdande
av stämningsresolution, utsättande av tid för rannsakning med häktad
person o. s. v. Sedan konkursdomaren bestämt dagen för rättens behandling
av arvodesfrågan, bör han göra anteckning därom i dagboken och har
han vidare att, på sätt i 85 § andra stycket konkurslagen sägs, utfärda
kallelse å vederbörande rättsägare att vid rätten utföra sin talan.

Ehuru enligt det ovan sagda det är onödigt att föra protokoll angående
konkursdomares beslut och åtgärder i förut berörda avseenden, kan dock
sådan protokollföring i och för sig givetvis icke betraktas som tjänstefel.
Om, såsom praxis varit i Söderhamn, protokoll utskrives och tillställes
konkursboet mot erläggande av lösen och stämpelavgift, synes mig däremot
tjänstefel föreligga.

Enligt Bäckmans bestämda försäkran hade hans påtalade handlande icke
föranletts av sportelintresse utan berott på att han följt av hans företrädare
i ämbetet tillämpad praxis i tro att den vore riktig. Denna Bäckmans försäkran
vann stöd av vad kanslibiträdet Sara Hedberg uppgivit i sitt intyg.
Med hänsyn därtill fann jag skäligt låta bero vid ovan gjorda uttalanden,
vilka jag upptog i en till Bäckman avlåten skrivelse.

2. Fråga om statens sockernämnds behandling av lönetvist
mellan betarbetare och betodlare.

I en den 14 mars 1941 hit inkommen skrift anförde advokaten R. Vässer
i Ronneby såsom ombud för jordbruksarbetaren Ernst Svensson i Kolshultskvarn
klagomål däröver, att sedan han i en den 31 augusti 1940 till
statens sockernämnd insänd skrift begärt skiljedom i en tvist rörande s. k.
kvantitetstillägg, som Svensson ägde uppbära för betupptagning åt hemmansägaren
Erik Ek i Gårdby, Öland, nämnden ännu icke vidtagit åtgärder
för erhållande av skiljedom. I klagoskriften redogjorde Vässer för
de åtgärder, som från hans sida blivit vidtagna i och för utbekommandet
av ifrågavarande kvantitetstillägg. Sedan sockernämnden den 2 juli 1940
förelagt Ek att senast tjugo dagar därefter till Svensson utgiva sådant
tillägg med 51 kronor 20 öre men beloppet det oaktat icke erlagts, hade
Vässer med åberopande av nämnda föreläggande begärt handräckning enligt
lagsökningslagen för fordringens utfående. Då Vässer sedermera fått
vetskap om att enligt gällande avtal tvisten skulle avgöras genom skiljedom,
hade emellertid handräckningsärendet icke fullföljts. I stället hade

skiljedom begärts hos sockernämnden, men trots fyrfaldiga påminnelser
hade något beslut i saken icke meddelats av nämnden.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat sockernämnden
att avgiva yttrande, inkom Vässer den 28 mars med ytterligare
en skrift, däri han meddelade, att nämnden nu insänt det Svensson tillkommande
kvantitetstillägget, 51 kronor 20 öre. Vässer ville emellertid påpeka,
bland annat, att någon ersättning ej lämnats för det arbete och de
kostnader Vässer haft för Svenssons räkning. Då en sådan lösning av frågan
icke kunde godtagas, hade Vässer tillställt nämnden en kostnadsräkning å
ett sammanlagt belopp av 62 kronor 40 öre.

I anledning av min remiss inkom sockernämnden därefter med en av
nämndens sekreterare, juris kandidaten Gösta Jacobsson, upprättad promemoria
rörande handläggningen utav ärenden av ifrågavarande slag ävensom
en av Jacobsson avgiven förklaring över klagomålen, varjämte nämnden
avgav eget yttrande.

I Jacobssons promemoria, som var dagtecknad den 21 april 1941, anfördes,
till upplysning örn sockernämndens befattning med lönetvister mellan
betodlare och betupptagare, följande.

Sockernämndens arbetsuppgifter å ifrågavarande område grundade sig å särskilda
av Kungl. Majit för varje år till generaltullstyrelsen avlåtna brev angående
åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. Breven innehölle för varje
år en överenskommelse av ungefär enahanda typ mellan staten och svenska
sockerfabriksaktiebolaget angående årets sockerbetsodling. Enligt dessa
överenskommelser utfäste sig bolaget att icke låta någon betodlare ingå eller
övertaga betodlingskontrakt, med mindre betodlaren avlämnade en förbindelse
jämlikt överenskommelsen bifogat formulär till sockernämnden angående
betarbetarlönerna. Dessa löner år 1939 reglerades i kungl, brev den
25 februari 1938 med därvid fogat formulär till förbindelse till nämnden.
Enligt 1 § 3 mom. i sagda förbindelse skulle betodlare, därest betarbetaren
icke erhållit ersättning jämlikt vad i förbindelsen i sådant hänseende stadgades,
vara pliktig att, där han ej inom viss av nämnden förelagd tid styrkte
sig hava till arbetaren betalat vad som felats, efter anmodan av nämnden
utgiva ett belopp, motsvarande den felande ersättningen jämte 5 procent
årlig ränta därå, att av nämnden disponeras enligt av Kungl. Majit meddelade
föreskrifter. Jämlikt 3 § i förbindelsen skulle tvister rörande tillämpningen
av förbindelsen — däri inbegripet avgörande, huruvida och i vad
mån ersättningsskyldighet enligt 1 § 3 mom. förelåge — avgöras enligt
gällande lag om skiljemän, med iakttagande att skiljemännen skulle vara
tre, varav en skulle utses av styrelsen för Sveriges betodlares centralförening
och en av styrelsen för svenska lantarbetareförbundet samt den tredje

(ordföranden) av Kungl. Majit. Enligt 2 § f) i Kungl. Majits instruktion
för sockernämnden den 10 maj 1940 ålåge det nämnden att, där betodlare
funnes icke hava till betarbetare utbetalt denne enligt förut omförmäld
förbindelse tillkommande ersättning för utfört arbete, vidtaga de åtgärder,
som vore erforderliga för utbekommande av det belopp betodlaren enligt
förbindelsen hade att utgiva, samt utbetala beloppet till betarbetaren.

I promemorian anfördes därefter följande.

De i angivna författningsrum stadgade uppgifterna för sockernämnden
hade föranlett en omfattande verksamhet från nämndens sida. Årligen hänvände
sig ett icke obetydligt antal arbetare till nämnden med anhållan, att
nämnden måtte vara dem behjälplig att hos vederbörande betodlare utfå
resterande ersättning för utfört betarbete, varjämte ett ännu större antal
arbetare hos nämnden kontrollerade riktigheten av till dem utbetalda
arbetslöner, i första hand det å upptagningen belöpande kvantitetstillägget.
I de fall där arbetare till nämnden anmälde, att betodlare uraktlåtit att
till honom utgiva resterande arbetslön, tillställdes odlaren omedelbart en
skrivelse, däri han anmodades att inom viss tid till arbetaren utbetala
lönebeloppet och till nämnden insända vederbörligt kvitto å den fullgjorda
betalningen eller, därest han icke ansåge sig skyldig utgiva beloppet, inom
samma tid till nämnden inkomma med förklaring i ärendet. Inkomme odlaren
med förklaring, däri han bestrede betalningsskyldighet, anordnades
skriftväxling mellan parterna, vilka därvid bereddes tillfälle inkomma med
vardera ytterligare en skrift. I de fall, där så erfordrades, brukade i samband
därmed för vederbörande framhållas de hänseenden, i vilka företedd
utredning borde kompletteras. Flertalet lönetvister gällde utbekommande
av det å upptagen betareal belöpande kvantitetstillägget. Enär detta tillägg
beräknades med ledning av medelskörden å egendomen och denna medelskörd
oftast icke vore för odlaren känd, när upptagningsarbetet avslutades,
kunde betalningen därav icke ske i omedelbart samband med regleringen
av arbetslönen i övrigt. I den mån arbetaren vore bosatt å annan ort,
måste kvantitetstillägget eftersändas per post. Då till nämnden hiinskjuten
lönetvist föranledde skriftväxling, brukade de växlade skrifterna avfattas
av parterna själva. Ej sällan förekomme emellertid, att parterna vid personliga
besök hos föredraganden framförde sina synpunkter, varvid denne
— självfallet kostnadsfritt — plägade vara dem behjälplig med avfattningen
av inlagor till nämnden. De till nämnden hänskjutna tvisterna avsåge
tämligen obetydliga belopp, från ett par kronor till 50 kronor. Flertalet
tvister torde avse belopp understigande 20 kronor. Endast undantagsvis
hade tvisterna gällt högre belopp än 50 kronor. På grundval av
det inkomna skriftliga materialet hade nämnden att pröva tvisten. Därest
nämnden funne arbetarens krav berättigat, meddelade nämnden skriftligt
föreläggande för odlaren att till arbetaren utbetala det denne tillkomman -

de ersättningsbeloppet. Enligt av nämnden under hela dess verksamhetstid
tillämpad praxis, för vilken nämnden ansett sig hava stöd i förbindelsens
formulering i denna punkt, hade detta nämndens föreläggande inskränkt
sig till att avse ersättningsbeloppet men icke ränta därå. Denna praxis,
som införts innan de nuvarande ordinarie ledamöterna och den nuvarande
föredraganden inträtt i tjänstgöring, torde närmast hava föranletts därav,
att en ränteberäkning skulle hava varit ägnad att försvåra ordnandet av
direkt uppgörelse mellan parterna. Att räntan ofta endast skulle hava uppgått
till ett eller annat tiotal ören torde även hava medverkat till denna
praxis.

Vidare anfördes i promemorian: Nämndens föreläggande hade endast
moralisk betydelse. Det saknade exigibilitet. Endast undantagsvis förekomme
emellertid, att betodlare underläte att utgiva det belopp, som enligt
nämndens föreläggande ålåge honom att betala. När anmälan inkomme
att en odlare, som erhållit betalningsföreläggande, icke ställt sig detta
till efterrättelse, borde vid strikt tillämpning av förbindelsen åtgärder av
nämnden omedelbart vidtagas för tvistens avgörande genom skiljedom.
Nämnden hade emellertid städse varit angelägen att söka åstadkomma
uppgörelse under hand för att undvika skiljedomsförfarande. Tvisteföremålets
värde hade ju merendels icke stått i någon som helst proportion
till skiljedomskostnaderna. (Dessa senare hade, i de fall då skiljedom förekommit,
uppgått till ungefär 500 kronor.) Skiljemännen skulle utses för
varje särskilt mål, därvid särskilt konseljbeslut för utseende av ordförande
förekommit i varje enskilt fall. På grund därav hade nämnden, genom
personlig hänvändelse till odlaren av föredraganden per telefon eller på
annat sätt, sökt förmå odlaren att fullgöra sin betalningsskyldighet. Om
detta icke länt till resultat, hade ortens betodlareförening vidtalats att
söka få uppgörelse till stånd. Erfarenheten hade visat, att på detta sätt
vederbörande odlare i regel kunnat förmås till frivillig uppgörelse, även örn
viss tidsutdräkt blivit följden. Den av nämnden tillämpade praxis hade
medfört, att skiljedomsförfarande tillgripits endast i ytterst få fall. Frånsett
de allra första åren av nämndens verksamhet, då skiljedomsförfarande
för erhållande av prejudikat i åtskilliga fall visat sig erforderligt,
hade skiljedomsinstitutet endast tagits i anspråk en å två gånger om året.
Något år hade skiljedom överhuvud icke påkallats.

Sockernämndens befattning med hithörande frågor, anfördes slutligen i
promemorian, syntes numera vara så allmänt känd av de arbetare, som
arbetade inom betodlingen, att det endast sällan torde inträffa, att arbetare
genom bristande kännedom om nämndens existens ginge miste örn det
bistånd, som nämnden kunnat bereda honom. Erfarenheten hade vidare
givit vid handen, att vid utebliven betalning av arbetslön vederbörande
betarbetare, därest han ej på annat sätt fått kännedom örn nämndens

befogenheter, plägade sätta sig i förbindelse med närmaste sockerfabrik,
varvid han erhölle hänvisning att i ärendet vända sig till nämnden. Möjligheter
stöde ytterligare till buds att genom förfrågningar hos lokalombud
för lantarbetarnas fackliga sammanslutningar resp. rikets arbetsförmedlingsanstalter
erhålla erforderliga upplysningar i ämnet. Med skåneavdelningen
av svenska lantarbetareförbundet upprätthölle föredraganden fortlöpande
kontakt. Det borde i detta sammanhang nämnas, att antalet årligen
till nämnden hänskjutna tvister varierade mellan 35 och 65, varjämte
av betarbetare i kontrollsyfte till nämnden gjorda hänvändelser i
kvantitetstilläggsfrågor växlade mellan 170 och 250 om året. Flertalet
ärenden inkomme till nämnden efter betkampanjens avslutning i november
— huvudsakligen under december och januari. Kontrollförfrågningar besvarades
regelmässigt omgående, sedan infordrade uppgifter erhållits från
vederbörande sockerfabrik å medelskörden, vilken läge till grund för den
å föredraganden ankommande uträkningen av kvantitetstillägget. De besvärliga
skördeförhållandena i samband med 1940 års upptagningskampanj
hade de senaste månaderna lett till en väsentlig ökning av antalet
till nämnden inkomna ärenden. Antalet kontrollförfrågningar, av vilka
huvudparten inkommit under december—januari, hade utgjort 250 mot
160 under 1939—1940. Antalet tvister, sammanhängande med 1940 års
kampanj, hade intill den 21 april 1941 (den dag promemorian daterats)
uppgått till 52 mot 23 under motsvarande tid 1939—1940.

Beträffande tvisten mellan Svensson och Ek anförde Jacobsson i den avgivna
förklaringen följande.

I skrivelse den 1 juni 1940 till sockernämnden hade Vässer i egenskap
av ombud för Svensson hemställt, att nämnden måtte vidtaga åtgärder
gentemot Ek för att förmå denne att till Svensson utgiva den senare tillkommande
kvantitetstillägg för upptagning av sockerbetor å en areal av
5 tunnland vid 1939 års betkampanj. I anledning därav hade Ek genom
skrivelse den 5 juni 1940 anmodats att utgiva angivna tillägg och inkomma
med kvitto å betalningen senast den 15 i samma månad eller, om
han icke ansåge sig skyldig utgiva tillägget, inkomma med förklaring senast
nämnda dag. Någon förklaring från Ek hade emellertid icke kommit nämnden
tillhanda inom förelagd tid. Ärendet hade därefter föredragits inför
nämnden vid sammanträde den 2 juli 1940, varvid nämnden beslutit förelägga
Ek att till Svensson utgiva ett belopp av 51 kronor 20 öre, utgörande
det Svensson tillkommande kvantitetstillägget, beräknat efter en medelskörd
av 41,695 kg. sockerbetor per hektar. I en nämnden den 31 augusti
1940 tillhandakommen skrivelse hade Vässer meddelat, att Ek icke ställt
sig nämndens föreläggande till efterrättelse samt att Vässer i anledning
därav anhängiggjort lagsökningsförfarande mot denne. Då Ek inför veder -

börande lagsökningsdomare anfört jäv, hade Vässer anhållit om upplysningar,
huruvida något liknande ärende förekommit hos nämnden. I anledning
därav hade Jacobsson samma dag satt sig i telefonförbindelse med
Vässer, varvid Jacobsson i korthet redogjort för nämndens behandling av
hithörande frågor och fäst Vassers uppmärksamhet å den i betodlarens förbindelse
till nämnden intagna skiljedomsklausulen. I en nämnden den 2
september 1941 tillhandakommen skrivelse hade Vässer därefter påkallat
skiljedom. För att om möjligt få till stånd frivillig uppgörelse hade Jacobsson
samma dag per telefon satt sig i förbindelse med ordföranden i Ölands
betodlareförening, riksdagsmannen Oscar Tornegård, vilken därvid lovat
att undersöka saken. Samma dag hade samtliga handlingar i ärendet översänts
till Tornegård. I skrivelse till nämnden av den 18 september 1941
hade Tornegård meddelat, att han varit i förbindelse med Ek, som därvid
gjort gällande, att Svensson erhållit full ersättning för sitt arbete och till
och med fått till sig utbetalt större belopp än som rätteligen tillkommit
honom. Tornegård hade förklarat sig anse föreläggandet mot Ek baserat på
oriktiga grunder och ifrågasatt ärendets upptagande till förnyad prövning.
Han hade emellertid slutligen meddelat att Ek, som icke vore i stånd att
förete kvitto å det utgivna beloppet, för undvikande av en kostsam skiljedom
vore villig att erlägga beloppet en gång till. I anledning av de upplysningar,
som sålunda lämnats av Tornegård, och då nämndens föreläggande
meddelats utan att Ek inkommit med förklaring i ärendet, hade
Jacobsson ansett sig böra bereda Vässer tillfälle att inkomma nied den
utredning han kunde önska åberopa, Därom hade Vässer tillskrivits den
24 september 1940.1 skrivelse den 9 oktober 1940 till nämnden hade Vässer
bemött Eks erinringar mot kravet och företett viss korrespondens ävensom
intyg till styrkande av Svenssons uppgifter. Ärendet hade föredragits inför
nämnden den 12 oktober 1940, varvid nämnden — utan ändring av sitt
tidigare givna föreläggande — beslutit uppdraga åt sekreteraren att undersöka,
huruvida icke en uppgörelse under hand skulle kunna åvägabringas.
I anledning därav hade Jacobsson i skrivelse den 21 oktober 1940 underrättat
Ek om nämndens ståndpunktstagande och anmodat honom att till
Svensson utbetala det denne tillkommande beloppet. Med hänsyn till Tornegårds
meddelande, att Ek vore villig att utbetala beloppet hellre än att
tvisten hänskötes till skiljedom, hade Jacobsson ej förutsatt annat än att
beloppet skulle komma att av Ek omedelbart utbetalas. Sedermera hade
Jacobsson genom skrivelse från Vässer den 19 november 1940 fått kännedom
om att utbetalningen av beloppet ännu ej skett. På grund av den omfattande
arbetsbörda, som vid denna tid och under påföljande december
och januari åvilat Jacobsson, hade han icke kommit att ägna sig åt ärendet.
Vid ett tillfälle i februari 1941 och ett i början av mars hade Jacobsson
telefonledes sökt komma i förbindelse med Tornegård för att med honom

diskutera frågan, dock utan resultat. Den 27 februari hade Jacobsson ånyo
skrivit till Ek. Då svar ej avhörts å denna skrivelse, hade Jacobsson den
6 mars satt sig i telefonförbindelse med Ek, som därvid meddelat, att han
redan i september 1940 deponerat ersättningsbeloppet hos Tornegård. Han
hade ansett sig därigenom hava fullgjort vad på honom ankommit. Samma
dag hade Jacobsson per telefon meddelat Vassers advokatbyrå om den sålunda
verkställda depositionen och att med hänsyn till denna beloppet
kunde väntas inom kort bliva utbetalt. Genom ombudsmannen hos Sveriges
betodlares centralförening doktor Joh. C. Lindberg i Svalöf hade Jacobsson
omedelbart försökt komma i förbindelse med Tornegård, vilken då för betunderhandlingar
vistats i Stockholm. Därvid hade Jacobsson från Tornegård
erhållit meddelande, att han inom kort skulle komma till Malmö och
att han då personligen skulle besöka Jacobsson i ärendet. Tornegårds besök
hade ägt rum den 21 mars 1941, varvid beloppet utbetalts till Jacobsson.
Tornegård hade då förklarat, att han för sin del förväntat meddelande i
ärendet från sockernämnden och i avvaktan på detta innehållit beloppet.
Samma dag hade Jacobsson översänt beloppet till Vassers advokatbyrå.

Jacobsson framhöll slutligen, att han syntes i huvudsak hava förfarit i
enlighet med den praxis, som tidigare av nämnden tillämpats i frågor av
detta slag. Jacobsson medgåve emellertid gärna, att han icke med tillbörlig
snabbhet handlagt det honom av nämnden den 12 oktober 1940 lämnade
uppdraget att söka under hand få till stånd en uppgörelse, vilket Jacobsson
på det livligaste beklagade. Utan att ingå på frågan, i vad mån de i Våssers
räkning upptagna kostnaderna uppstått genom Jacobssons förskyllan, hade
Jacobsson betalat räkningen för att icke Svensson med det honom tillkommande
lönebeloppet skulle få svara för dessa kostnader.

Sockernämnden anförde i sitt yttrande följande.

Jämlikt den för sockernämnden utfärdade instruktionen ålåge det nämnden
att —- vid sidan av den nämnden åvilande huvuduppgiften att utöva
kontroll enligt .gällande avtal mellan staten och svenska sockerfabriksaktiebolaget
— även handlägga vissa frågor om betalning för utfört betarbete i
anslutning till den förbindelse, som varje betodlare årligen hade att till
nämnden avgiva rörande betarbetarlönerna. Beredningen av de till nämnden
hänskjuta ärendena i detta ämne liksom även verkställandet av
nämndens beslut därutinnan ankomme på en av nämnden härför anställd
befattningshavare med uppgift att fungera som nämndens föredragande
i dessa frågor. Denne befattningshavare ombesörjde dessa arbetsuppgifter
vid sidan av sin ordinarie befattning som sekreterare hos Skånes handelskammare,
vars lokal disponerades för nämndens hithörande verksamhet.
Inför nämnden föredroges ärendena vid sammanträden i Malmö, där nämnden
hade sitt säte. Då ingen av nämndens ledamöter vore bosatt på platsen,

mäste sammanträdena av lämplighetsskäl hållas med vissa tidsmellanrum.
Såsom av promemorian franninge hade nämnden vid sin handläggning av
hithörande ärenden upprätthållit en praxis, som gått ut på att såvitt möjligt
åstadkomma frivillig uppgörelse och icke annat än i undantagsfall anlita
det under 3 § i odlarens förbindelse till nämnden stadgade skiljedomsförfarandet.
Nämndens praxis i sagda hänseende hade varit dikterat av
kostnadshänsyn, i det att skiljedomskostnaderna merendels skulle hava
uppgått till mångdubbelt större belopp än det omtvistade beloppet, vilket
i .allmänhet varit obetydligt. Systemet hade enligt nämndens mening fungerat
i stort sett tillfredsställande, och såvitt nämnden hade sig bekant hade
anmärkning mot nämndens handläggningsordning tillförne icke förekommit.
Som regel erhölle vederbörande arbetare, då nämnden funnit hans
till nämnden anmälda krav berättigat, genom nämndens ingripande relativt
snabbt sin betalning direkt från odlaren och utan kostnader för någondera
parten. Därigenom hade också undvikits, att nämnden kommit att
fungera som inkasserare, vilket bland annat även skulle hava nödvändiggjort
särskilda anordningar för bokföring, kassarörelse och utbetalning. I
förevarande tvist hade emellertid framträtt en med ovannämnda system
förenad olägenhet, nämligen att tillfredsställande säkerhet icke förelåge att
arbetaren städse omedelbart erhölle den betalning, vartill nämnden ansett
honom berättigad. Nämnden hade därför nu beslutat att vidtaga åtgärder
för att skapa ökad effektivitet i detta avseende åt nämndens ingripanden.
I fortsättningen skulle sålunda av nämnden meddelade betalningsförelägganden
innehålla föreskrift, att odlaren skulle inom viss tid antingen medelst
kvitto å formulär, som av nämnden tillställts honom med föreläggandet,
hos nämnden styrka att betalning skett eller direkt till nämnden verkställa
vederbörlig betalning. Nämnden finge därigenom möjlighet att direkt kontrollera,
huruvida nämndens föreläggande blivit efterföljt och betalning
inom föreskriven tid skett eller ej. För att ytterligare effektivisera indrivningen
komme nämnden vidare, där det på nyss angivet sätt konstaterats
att vederbörande odlare till äventyrs icke inom den fastställda tiden ställt
sig nämndens betalningsföreläggande till efterrättelse, att utan särskild hänvändelse
från arbetaren omedelbart vidtaga åtgärder för erhållande av
skiljedom. Om denna påföljd av utebliven betalning komme föreläggandet
att innehålla uppgift.. Slutligen hade sekreteraren erinrats örn vikten av att
hos nämnden anhängiggjorda ärenden genomgående handlades och expedierades
utan tidsutdräkt. Genom de av nämnden sålunda beslutade åtgärderna
syntes garantier hava skapats för att nämndens ingripande skulle
snabbare resultera i betalning av arbetare tillkommande lönefordran än vad
dittills i ett eller annat fall förekommit.

Vad angick handläggningen hos nämnden av det av Vässer anhängiggjorda
ärendet, hänvisade nämnden till den av föredraganden avgivna

redogörelsen härför. Av denna redogörelse franninge, anförde nämnden
vidare, att särskilda omständigheter förekommit, vilka medverkat till att
ärendets behandling dragit ut på tiden. Det dröjsmål, som förelupit efter
nämndens beslut den 12 oktober 1940, måste av nämnden beklagas. Av
redogörelsen framginge emellertid, att betalningen av det omtvistade beloppet
åstadkommits utan skiljedom samt att föredraganden till Vässer
verkställt betalning för dennes kostnader enligt den i ärendet företedda
kostnadsräkningen, varefter något kostnadskrav icke syntes i ärendet föreligga.
Med hänsyn till anförda omständigheter och i anseende till de av
nämnden beslutade ändringarna i fråga örn nämndens hittillsvarande .arbetsmetoder
hemställde nämnden, att ärendet icke måtte föranleda någon
J. 0:s vidare åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde Vässer bland annat, att det undandroge
sig hans bedömande, huruvida de av nämnden nu beslutade kompletterande
bestämmelserna, avseende .garanti för att arbetaren omedelbart skulle
erhålla betalning i enlighet med nämndens beslut, också i verkligheten
skulle bliva effektiva. Avgörande syntes i allt fall bliva, att skiljedomsförfarandet
utan tidsutdräkt sattes i gång, så snart nämnden blivit underkunnig
örn att arbetaren ej erhållit likvid, samt att bestämmelserna om
skiljedom i dylika ärenden förenklades, om nu skiljedomsklausulen icke
kunde avföras. Vässer ville påpeka, att de betarbetare, vilka icke tillhörde
någon fackförening — och dessa arbetare torde vara långt talrikare än de
organiserade betarbetama — lätteligen kunde komma i en sämre ställning
än de organiserade, vilka med stöd av för dem gällande kollektivavtal
kunde utöva press på en mer eller mindre motsträvig arbetsgivare genom
att stämma honom till arbetsdomstolen. (Det må anmärkas, att sådana av
betodlare undertecknade förbindelser till sockernämnden angående betarbetarlönerna,
som i ärendet omförmälts, skola iakttagas, där ej gällande
kollektivavtal är tillämpligt eller betarbetaren eljest av betodlaren erhåller
ersättning enligt de i kollektivavtalet stadgade bestämmelserna.) Det vore,
fortsatte Vässer, en brist i hithörande bestämmelser, att vederbörande fabrik
ej ägde skyldighet att på betarbetarens anfordran lämna uppgift angående
storleken av kvantitetstillägget eller det siffermaterial, med ledning av vilket
arbetaren skulle kunna beräkna detsamma. I varje fall hade Vassers uppdragsgivare
förklarat, att den fabrik, som det i detta ärende närmast gällde,
vägrat honom närmare besked härom. Sockernämndens relation av förhållandena
i Malmötrakten kunde vara riktiga nog men jävade icke påståendet,
att massor av äldre betarbetare, ofta nog bosatta långväga ifrån betfälten,
vore grovt okunniga örn i vilken ordning de kunde komma till sin
rätt. Flertalet av dem — bland dem Vassers uppdragsgivare — hade ingen
aning därom, att det ens existerade någonting med benämningen statens

7 — J ustiticombudsmanncns ämbetsbcrättelse till 10^2 urs riksdag.

sockernämnd, och än mindre att denna skulle vara dem behjälplig i händelse
av en avlöningstvist. En god reform vöre därför, örn nämnden finge
utarbeta en i några få tydliga och klara punkter uppsatt promemoria, som
bland annat skulle innehålla det för betarbetaren viktigaste, när det för
honom gällde att komma till sin rätt i avlöningsfrågor. Denna promemoria
skulle varje odlare vara skyldig att vid säsongens början utdela till envar
betarbetare på hans gård. Vässer förklarade slutligen, att han för sin del
ingenting hade emot att ifrågavarande ärende nu avskreves.

Vid prövning av klagomålen fann jag väl, att Jacobsson såsom sekreterare
och föredragande hos sockernämnden icke handlagt förevarande ärende
med erforderlig skyndsamhet. Då emellertid Svensson genom nämndens
förmedling — låt vara efter avsevärt dröjsmål — av Ek erhållit det honom
tillkommande kvantitetstillägget och Vässer av Jacobsson gottgjorts för
sitt arbete och sina utgifter i saken och då med hänsyn till de av nämnden
beslutade ändringarna i fråga örn nämndens arbetsmetoder ett upprepande
av vad i detta ärende förekommit icke syntes vara att befara, lät jag bero
vid den i saken vunna rättelsen.

I skrivelse till nämnden, däri jag meddelade underrättelse örn mitt beslut
i saken, anförde jag vidare i anledning av vad Vässer i påminnelserna
yttrat, att det syntes böra av nämnden övervägas, huruvida icke ytterligare
åtgärder borde vidtagas för att dels underlätta för betarbetare att
inhämta de uppgifter, med ledning av vilka arbetslönen kunde uträknas,
dels ock söka skapa säkerhet för att varje betarbetare erhölle kännedom
örn nämnden och den befattning nämnden ägde att taga med lönetvister.

Enligt vad sockernämndens ordförande meddelat mig har nämnden med
anledning av min skrivelse i ett 30-tal tidningar i södra Sverige låtit införa
en annons av följande lydelse:

”Betarbetare.

Enligt förbindelse är varje betodlare pliktig att för lejd arbetskraft för
sommarskötsel respektive upptagning av sockerbetor betala vissa minimiackord,
samt för upptagning därjämte enligt vissa bestämmelser kvantitetstillägg
efter medelskörden å gården. Betarbetare äger hos Statens Sockernämnd
(postadress Hjälmaregatan 1 a, Malmö) skriftligen begära upplysningar
angående enligt ifrågavarande förbindelse utgående ackord och
kvantitetstillägg. Där betarbetare anser sig icke hava erhållit vad honom
sålunda tillkommer i ersättning, äger han skriftligen hänvända sig till
Socker nämnden.

Malmö i oktober 1941.

Statens sockernämnd.”

3. Felaktig tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom m. m.

Till Ångermanlands norra domsagas häradsrätts sammanträde den 30
november 1938 instämde landsfiskalen i Björna distrikt skogsarbetaren
Allan Hägglund i Långvattnet och hemmasonen Felix Sehlin i Flyggsjö
med yrkande örn ansvar å dem för det de den 16 oktober 1938 olovligen
tagit och brukat en annan person tillhörig lättviktsmotorcykel och för det
de vid nämnda tillfälle samtidigt färdats å lättviktsmotorcykeln.

Å utsatt dag handlades målet inför häradsrätten, däri häradshövdingen
Gustaf Beling förde ordet, och blev målet för verkställande av förundersökning
angående de tilltalade uppskjutet till den 18 januari 1939.

Genom utslag berörda den 18 januari dömde häradsrätten under ordförandeskap
av Beling envar av Hägglund och Sehlin jämlikt 22 kap.
12 § 2 stycket strafflagen, 27 § 3 mom. och 44 § vägtrafikstadgan samt
3 kap. 5 §, 5 kap. 2 § och 4 kap. 1 § 1 stycket 1 punkten och 2 § strafflagen
för olovligt tagande och brukande av annans egendom samt samtidigt
färdande å lättviktsmotorcykel att utgiva Hägglund 30 dagsböter örn en
krona och Sehlin 15 dagsböter, likaledes om en krona.

Med hänsyn till omständigheterna och då anledning fanns till antagande,
att Hägglund och Sehlin skulle utan undergående av de ådömda straffen
låta sig rättas, prövade häradsrätten ”jämlikt lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom enligt dess före den 1 januari 1939 gällande
lydelse” lagligt förordna, att med verkställighet av straffen skulle anstå
samt på Hägglunds och Sehlins uppförande under en prövotid av ett år
och omständigheter i övrigt varom förmäles i nämnda lag bero, huruvida
straffen skulle gå i verkställighet.

Hägglund och Sehlin skulle stå under övervakning av skolrådsledamoten
Fingal Näslund i Långvattnet.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Vid häradsrättens sammanträde den 12 april 1939, då Beling förde
ordet i rätten, yrkade landsfiskalen i Björna distrikt ansvar å Hägglund
och Sehlin för snatteribrott, delvis i förening med inbrott, förövade i
januari 1939.

Beträffande Sehlin förordnade häradsrätten, att läkares utlåtande skulle
inhämtas angående hans sinnesbeskaffenhet, och förklarades målet mot
honom vilande.

I fråga om Hägglund meddelade häradsrätten samma dag utslag och
dömde däri Hägglund, jämlikt 20 kap. 1 § 2 stycket, 4 § och 9 §, 3 kap.
5 § och 5 kap. 2 § strafflagen, för å särskilda tider och ställen, delvis medelst
inbrott förövad stöld till fängelse tre månader, villkorlig dom. Hägglund
skulle under prövotiden, tre år, stå under övervakning av ovanbemälde
Näslund.

100

Detta utslag vann laga kraft.

Sedan läkarutlåtande angående Sehlin inkommit, återupptogs målet mot
honom vid häradsrättens sammanträde den 6 september 1939.

Under ordförandeskap av Beling dömde häradsrätten i utslag samma dag
Sehlin, jämlikt sist omförmälda lagrum, för å särskilda tider och ställen,
delvis medelst inbrott förövad stöld att hållas till fängelse tre månader.
Därjämte förklarade häradsrätten, jämlikt 11 § lagen angående villkorlig
straffdom, anståndet med det Sehlin genom häradsrättens utslag den 18
januari villkorligt ådömda bötesstraffet förverkat.

Härefter förordnade häradsrätten, då anledning funnes till antagande
att Sehlin skulle utan undergående av det honom ådömda fängelsestraffet
låta sig rättas, att med verkställigheten av fängelsestraffet skulle anstå i
enlighet med lagen angående villkorlig straffdom. Sehlin skulle under en
prövotid av tre år stå under övervakning av Näslund.

Jämväl detta utslag vann laga kraft.

Sedermera instämde landsfiskalen i ovannämnda distrikt Hägglund till
häradsrättens sammanträde den 4 oktober 1939 med yrkande, att anståndet
med det Hägglund den 18 januari 1939 villkorligt ådömda bötesstraffet
måtte förklaras förverkat i anledning därav att han den 12 april 1939
blivit dömd till tre månaders fängelse, villkorlig dom.

Sedan stämningsyrkandet från Hägglunds sida medgivits, meddelade
häradsrätten under Belings ordförandeskap berörda den 4 oktober utslag
i målet. I detta utslag yttrade häradsrätten: Enär Hägglund, sedan han
genom villkorlig dom, meddelad av häradsrätten den 18 januari 1939, erhållit
anstånd med honom ådömt straff 30 dagsböter örn en krona, blivit
dömd till fängelse före prö vo tidens slut, prövade häradsrätten jämlikt
11 § lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom lagligt förklara
anståndet förverkat.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Sedan vid av mig företagen granskning av en till fångvårdsstyrelsen
insänd övervakningsbok för Hägglund innehållet i häradsrättens utslag den
4 oktober 1939 kommit till min kännedom, anmodades Beling att hit
inkomma med nämnda utslag och tidigare protokoll i saken.

I en skrivelse, varmed utslag och protokoll översändes, lämnade Beling
upplysningar om anledningen till att anståndet med Hägglunds bötesstraff
förklarats förverkat i särskilt utslag och ej i utslaget den 12 april 1939.

Sedan Beling med anledning därav att häradsrätten i utslaget den 18
januari 1939 tillämpat lagen angående villkorlig straffdom i fråga om de
Hägglund och Sehlin ådömda bötesstraffen anmodats att inkomma med
yttrande såväl i nämnda hänseende som ock beträffande övriga av härads -

101

rätten meddelade utslag rörande Hägglund och Sehlin, anförde Beling i
avgivet yttrande följande.

Vid överläggning rörande utslaget den 18 januari 1939 hade det för
Beling framstått såsom synnerligen önskvärt, att Hägglund och Sehlin
komme under övervakning. I särskilt hög grad hade detta gällt Sehlin, vars
uppfostran på ett upprörande sätt försummats. Med hänsyn till brottets
art och de tilltalades ungdom hade emellertid svårare straff än böter ansetts
icke böra ifrågakomma. Som villkorligt bötesstraff för Beling framstått
som mildare än ett icke villkorligt, hade han ansett sig kunna tillämpa
villkorlig dom utan hinder av de ändringar i lagen angående villkorlig straffdom,
som trätt i kraft den 1 januari 1939. När sedan Hägglund den 12
april 1939 av häradsrätten dömts till fängelse, hade Beling förbisett, att
jämlikt 11 § i gällande lag om villkorlig straffdom anståndet med bötesstraffet
skolat förklaras förverkat. Den 6 september 1939 hade häradsrätten,
i samband med att Sehlin dömdes till fängelse, förklarat bötesstraffet
förverkat utan att gemensamt straff ansetts kunna ifrågakomma. För att
Hägglund därutinnan ej skulle bliva olika bedömd hade Beling föranstaltat
om att anståndet jämväl beträffande Hägglund ådömda böter genom
utslag den 4 oktober 1939 förklarats förverkat. Beling insåge nu, att tilllämpningen
av villkorlig dom å bötesstraffen genom utslaget den 18 januari
1939 dragit med sig av honom icke beräknade olämpliga konsekvenser,
som lagstiftaren genom övergångsbestämmelserna till de lagändringar, som
trädde i kraft den 1 januari 1939, måhända avsett att förhindra. Fråga
örn förvandling av böterna hade icke varit före vare sig inför domhavanden
eller häradsrätten. Skulle sådan fråga uppkomma, vore Beling till
undanröjande av varje skadeverkan naturligtvis beredd att betala böterna.
Han toge för givet, att böterna redan guldits, men förvandlingsstraff skulle
i varje fall, såvitt på honom berodde, aldrig behöva förekomma.

Vid slutlig prövning av ärendet gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Rudewall därefter följande uttalanden.

Genom lag den 9 april 1937, som trädde i kraft den 1 januari 1939 men,
enligt övergångsbestämmelse, icke skulle äga tillämpning i fall, där målet
blivit av första domstol avdömt före sistnämnda dag, erhöll 1 § lagen den
28 juni 1918 angående villkorlig straffdom sådan lydelse att, i motsats till
vad förut gällde, anstånd enligt denna lag med ådömt bötesstraff icke skulle
kunna lämnas. I stället skulle enligt 2 § i lagen under vissa förutsättningar
villkorlig dom kunna beviljas, då någon ålades förvandlingsstraff för böter.
Vid samtidigt åläggande av förvandlingsstraff samt fängelse eller straffarbete
skulle enligt samma lagrum anstånd kunna lämnas med båda straffen
men icke med ettdera allena.

102

I enlighet härmed upphörde alltså underdomstols befogenhet att ådöma
villkorligt bötesstraff med utgången av år 1938. Att detta skulle gälla även
i fråga örn tidigare begångna brott framgår av övergångsbestämmelserna.
Då nämligen däri stadgats, att lagen den 9 april 1937 icke skulle tillämpas
i mål, som blivit av första domstol avdömt före den 1 januari 1939, förutsätter
detta uppenbarligen, att lagen enligt allmänna regler är att anse
såsom tillämplig i förhållande till brott, begångna före sagda tidpunkt.
De nya bestämmelserna kunna ej heller anses innebära någon straffskärpning,
som för en för tidigare begångna förseelser tilltalad skulle medföra
någon på stadgandet i 5 § promulgationsförordningen till strafflagen ex
analogia grundad rätt att dömas efter äldre lindrigare straffbestämmelser.
De nya bestämmelserna hava nämligen icke medfört någon förändring
med avseende å det straff, som av domstolen ådömes, utan allenast i fråga
om möjligheten att till ett ådömt straff knyta ett särskilt förordnande örn
villkorligt anstånd med straffet och bortfallande av detsamma. Erinras
må även, att genom ifrågavarande lagändring den dömde ej helt betagits
möjhgheten att erhålla villkorlig dom, ty sådan kan ju beviljas på ett senare
stadium, nämligen vid böternas förvandling.

Vad förevarande fall beträffar har alltså häradsrätten, för vilkens samtliga
här omförmälda beslut Beling är ansvarig, förfarit felaktigt genom
att i utslag den 18 januari 1939 medgiva anstånd enligt lagen angående
villkorlig straffdom med de bötesstraff, som ådömts Hägglund och Sehlin.
Såsom av vad jag redan anfört framgår kan vad Beling i sitt yttrande
andragit till försvar för tillämpningen av de tidigare bestämmelserna örn
villkorlig dom å böter icke godtagas.

Då sedermera Hägglund genom utslaget den 12 april 1939 för nya, delvis
under prövotiden förövade brott dömdes till fängelse, hade i samband därmed,
enligt 11 § lagen angående villkorlig straffdom, det honom den 18
januari medgivna anståndet med bötesstraffet skolat förklaras förverkat.
Genom underlåtenheten härutinnan har alltså häradsrätten, såsom Beling
efter utslagets meddelande även själv funnit, förfarit felaktigt.

Vad angår utslaget den 6 september 1939 har häradsrätten väl såtillvida
förfarit riktigt, att häradsrätten vid ådömandet av fängelsestraff för Sehlin
förklarat den honom den 18 januari beviljade villkorliga bötesdomen förverkad.
Men genom att, trots detta förverkande, medgiva anstånd med
det nya fängelsestraffet har häradsrätten emellertid även i fråga om detta
utslag begått ett fel. Det synes mig uppenbart, att det icke kan anses överensstämmande
med institutet villkorlig dom att i samma utslag förklara
en sådan dom förverkad och samtidigt medgiva anstånd med just det
straff, som föranlett förverkandet av den tidigare domen. Denna min uppfattning
vinner även stöd av vad Stjernberg anfört i sin år 1912 utgivna
kommentar till lagen om villkorlig straffdom den 22 juni 1906, sid. 28.

103

Vad slutligen angår det på Belings föranstaltande mot Hägglund särskilt
anhängiggjorda målet örn förverkande av den villkorliga bötesdomen
kan det icke anses stå i överensstämmelse med gällande lag att i den ordning
här skett förklara en villkorlig dom förverkad. Bestämmelserna örn
förverkande och ådömande av nytt straff äro icke förenliga med ett dylikt
förfarande. Tydligt är emellertid, att Belings handlande i denna del varit
helt dikterat av uppsåtet att rätta till vad han felat genom att icke den
12 april förklara bötesdomen förverkad. Genom utslaget den 4 oktober
har också i denna del rättelse skett.

Genom att de Hägglund och Sehlin den 18 januari 1939 beviljade anstånden
med bötesstraffen sålunda blivit förklarade förverkade hava Hägglund
och Sehlin blivit pliktiga att utgiva de dem ådömda böterna, eventuellt
undergå förvandlingsstraff för dem. Härigenom har för såväl Hägglunds
som Sehlins del saken återställts i den situation, som skolat föreligga,
därest det ursprungliga felet, d. v. s. tillämpningen den 18 januari 1939
av lagen angående villkorlig straffdom å bötesstraffen, aldrig blivit begånget.
Någon anledning för Beling att erlägga ifrågavarande böter, såsom
han i sitt yttrande sagt sig vilja göra, synes alltså ej föreligga.

Med hänsyn till den rättelse, som sålunda skett, och då de av Beling
begångna felen icke torde hava medfört någon skada för vare sig Hägglund
eller Sehlin, fann J. O. sig kunna låta bero vid sina ovan återgivna uttalanden,
vilka upptogos i en till Beling avlåten skrivelse.

4. Ofullständig dombok i ett av domkapitel handlagt mål örn
påstått ämbetsbrott av präst samt felaktigt beslut att
målet skulle vila. Olagligt beslut örn tjänstledighet
för den tilltalade mot dennes vilja.

Av handlingarna i ett genom klagomål av kyrkoherden i Mosjö och Täby
församlingars pastorat i Strängnäs stift J. P. Syrén härstädes anhängiggjort
ärende inhämtas följande.

I skrivelse den 17 januari 1939 anmälde pastoratskyrkorådet i nämnda församlingar
hos domkapitlet, att klaganden, som sedan den 24 oktober 1938
åtnjöt tjänstledighet, genom sitt leverne dokumenterat sin ovärdighet att
vara församlingarnas själasörjare och andlige ledare, samt framhöll, att en
utbredd opinion inom församlingarna yrkade, att klaganden matte entledigas
från tjänsten eller i varje fall meddelas så lång tjänstledighet, att han kunde
få tillfälle ådagalägga verklig sinnesändring.

Sedan därefter ordföranden i pastoratskyrkorådet vice pastorn Ivar Hagman
jämte flera ledamöter av kyrkorådet den 19 januari 1939 avlagt ett
besök hos stiftets biskop, Gustaf Aulén, och därvid dels berättat, att kla -

104

ganden gjort sig skyldig till spritmissbruk och kommit för sent till gudstjänster
samt uppträtt obehärskat, dels ock lämnat vissa upplysningar rörande
misshälligheter i klagandens äktenskap, hölls inför domkapitlet den 25
januari förhör med klaganden.

Klaganden medgav vid förhöret bland annat, att han vid ett tillfälle, den
1 maj 1938, kommit något för sent till en gudstjänst i Täby kyrka, och åberopade
såsom skäl härför bland annat sjukdom. Han hade emellertid icke
vid tillfället varit onykter. Spritmissbruk, vartill han tidigare gjort sig skyldig,
hade berott på misshälligheter i äktenskapet, vilka aktualiserats de sista
18 månaderna. Numera vore han sedan nära ett år tillbaka absolutist. Klaganden
ansage ej förhallandena sa söndertrasade, att de ej kunde repareras.
Kyrkorådets amnälningsskrift lämnade en lösning öppen. Hade han felat,
så vore väl förbrytelserna ej så svåra, att han måste vrakas. Om han erhölle
tillräckligt lång tjänstledighet, kunde situationen bliva bättre. Han
holle ej för troligt, att de som varit hos biskopen tala! för hela opinionen.
Klaganden förklarade slutligen, att han vore villig att taga tjänstledighet så
länge som möjligt.

I samma dag meddelat beslut bordläde domkapitlet ärendet till nästkommande
sammanträde för att närmare taga i övervägande vad vid dagens
sammanträde förekommit och taga slutlig ställning till frågan, huruvida vittnesförhör
borde anställas vid vederbörlig domstol.

Vid domkapitlets sammanträde den 10 februari blev ärendet på klagandens
begäran uppskjutet till den 1 mars med åläggande för klaganden att senast
den 22 februari skriftligen andraga och styrka allt vad han i målet aktade
nödigt.

I skrivelse den 21 februari till domkapitlet avgav klaganden närmare förklaring
i anledning av de mot honom riktade anklagelserna och hemställde
slutligen, med vidhållande att han vore villig mottaga viss tjänstledighet,
att den gjorda anmälan måtte för honom medföra lindrigast möjliga påföljd.

Vid domkapitlets sammanträde den 1 mars beslöt domkapitlet enligt domboken
allenast att, sedan klaganden inkommit med i utsikt ställd ansökan
om förlängd tjänstledighet, inhämta yttrande från pastoratskyrkorådet. Den
från klaganden inkomna skriftliga förklaringen omnämndes icke i domboken.

Pastoratskyrkorådet avgav vid sammanträde den 21 april under Hagmans
ordförandeskap yttrande till domkapitlet. I yttrandet vidhöll kyrkorådet
sin tidigare anmälan och framhöll, att den kyrkliga och religiösa verksamheten
i pastoratet lidit märkbar skada och komme att lida ännu obotligare
skada, om klaganden med sina uppenbara fel och brister åter finge inträda i
tjänstgöring som präst. Kyrkorådet anhöll, att därest klaganden ej skulle gå
med på att taga permanent tjänstledighet, specialvisitation måtte företagas
inom den närmaste tiden, så att pastoratets invånare mera allmänt finge uttala
sin mening.

105

I en till domkapitlet den 7 november 1940 inkommen skrivelse anmälde
klaganden, som fortfarande var tjänstledig, att lian den 1 januari 1941 skulle
åter inträda i sin tjänst. I skrivelsen anförde klaganden vidare: På grund av
personliga sorger och bekymmer i samband med sitt förra olyckliga äktenskap
samt stora ekonomiska svårigheter hade klaganden alltifrån början av
år 1938 varit nervös och nedbruten, vilket medfört ett trängande behov av
tjänstledighet. Han hade också begärt och erhållit tjänstledighet i oktober
samma år. Några månader senare hade han av pastoratskyrkorådet blivit
anmäld hos domkapitlet för påstått tjänstefel, vilken anmälan dock av honom
helt bestritts och av vittnen styrkts vara utan grund. Domkapitlet hade ej
heller funnit skäl vidtaga någon åtgärd med anledning av denna anmälan.
Då klaganden numera helt återvunnit sin vigor och jämvikt samt vore vid
god arbetsförmåga, saknade han skäl till fortsatt tjänstledighet. En dylik
tjänstledighet syntes jämväl sakna stöd i gällande lag och skulle under nuvarande
förhållanden medföra ökade utgifter, som vore oförsvarliga.

Klagandens skrivelse anmäldes vid sammanträde med domkapitlet den
3 december 1940. I protokollet antecknades först, att klaganden på grund
av egna därom gjorda ansökningar åtnjutit tjänstledighet under följande
tider, nämligen för sjukdom den 24 oktober 1938—den 31 januari 1939, för
enskilda angelägenheter den 1 februari—den 30 april 1939, för studier och
enskilda angelägenheter den 1 maj—den 31 december 1939 och för enskilda
angelägenheter den 1 januari—den 31 december 1940.

Rörande domkapitlets beslut i anledning av klagandens anmälan, att han
skulle återinträda i sin tjänst, innehåller protokollet därefter följande.

”Domkapitlet erinrar sig i detta sammanhang, att klagomål från församlingarnas
sida år 1938 anförts mot Syréns tjänstgöring. Ehuruväl det uppenbarligen
förelegat fog för församlingarnas klagomål, har domkapitlet funnit
det lämpligt att låta detta ärende vara vilande under den tid Syrén åtnjuter
tjänstledighet. Den 9 september 1940 höll biskopen vid special visita tion
sammanträde med kyrkorådet i Mosjö och Täby. Av det vid detta sammanträde
förda protokollet framgår med full tydlighet, att församlingarnas befullmäktigade
ombud enhälligt hyste den bestämda önskan, att Syrén icke
måtte återinträda i tjänsten. Det stod klart för dem, att därest Syrén återinträdde
i tjänstgöring, skulle detta lända till allvarlig skada för församlingslivet.
Då domkapitlet icke kan underkänna denna av församlingarnas representanter
uttalade mening, vill domkapitlet härmed meddela Syrén förlängd
tjänstledighet till och med den 31 december 1941.”

Enligt en den 7 december 1940 meddelad hänvisning ägde klaganden hos
Kungl. Majit anföra besvär över domkapitlets beslut.

I en till mig den 27 december 1940 inkommen skrift anförde klaganden,
att han genom domkapitlets beslut den 3 december 1940 utan laga grund

106

avstängts från utövandet av sin tjänst, varjämte anmärkningar framställdes
rörande behandlingen av målet mot klaganden.

I klagoskriften anmärktes till en början därpå, att domkapitlet underlåtit
att i protokollet i målet intaga dels ett av klaganden ingivet vittnesintyg
av kyrkovaktmästaren Evald Lundh, dels klagandens skriftliga förklaring
av den 21 februari 1939, dels ock pastoratskyrkorådets protokoll av den 21
april 1939, innehållande rådets yttrande. Rörande själva behandlingen av
målet syntes det, anförde klaganden, hava varit naturligt, om domkapitlet
efter de grava anklagelser, som riktats mot klaganden, enligt § 6 i instruktionen
för domkapitlen och § 19 i kungl, förordningen angående rättegång
uti domkapitlen snarast företagit målet till avgörande och dömt klaganden
till det straff han enligt domkapitlets mening förtjänat. Därtill borde hava
funnits så mycket mera skäl som domkapitlet i motiveringen till sitt beslut
den 3 december förklarat, ”att det uppenbarligen förelegat fog för försam -lingarnas klagomål”. I stället hade domkapitlet funnit lämpligt att låta målet
vara vilande under den tid klaganden åtnjöt tjänstledighet. Denna tid hade
redan varat i två år, och enligt domkapitlets beslut skulle den utsträckas med
ytterligare ett år. Något formligt beslut om vilandeförklaring syntes emellertid
icke kunna återfinnas. Klaganden hade levt i den uppfattningen, att
målet avskrivits utan någon domkapitlets vidare åtgärd, särskilt som klaganden
av en domkapitelsledamot under hand underrättats om att det
vore lämpligt, att han, som under tiden sökt äktenskapsskillnad, i avvaktan
därpå toge tjänstledighet. Vid detta tillfälle hade det ej varit tal örn något
straff för klaganden. Beträffande beslutet den 3 december måste fastslås, att
domkapitlet icke ens försökt att åberopa något stöd i lag för detta beslut.
I domkapitlets behörighet inginge icke att utan laga dom avstänga ordinarie
befattningshavare, som vore i stånd att sköta sin befattning, från utövningen
av denna utom i ett enda fall, som tydligt och klart angåves i 15 § lagen
örn straff för ämbetsbrott av präst. Att domkapitlet emellertid icke avsett
detta stadgande syntes framgå, visserligen icke av beslutet, som ej utmärktes
av önskvärd klarhet och reda, utan av den lämnade besvärshänvisningen.
Beslut örn avstängning från tjänstgöring skulle nämligen överklagas hos
vederbörande hovrätt. Skulle domkapitlet emellertid hava grundat sitt beslut
på nämnda paragraf i berörda lag vore beslutet ändock felaktigt, då
avstängning från tjänsten skulle avse tid till dess annorlunda bleve förordnat
eller med andra ord tills lagakraftvunnen dom förelåge och fallet med hänsyn
därtill kunde bedömas. Klagandens enskilda rätt hade genom beslutet
kränkts och klaganden komme att tillfogas avsevärd ekonomisk förlust. I
överensstämmelse med vad klaganden sålunda anfört ansåge klaganden, att
domkapitlet förfarit felaktigt i särskilt två avseenden, nämligen dels genom
underlåtenhet att inom rimlig tid företaga brottmålet till avgörande, dels
genom att utan laga grund avstänga klaganden från tjänstgöring.

107

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat domkapitlet att inkomma
med förklaring, anförde domkapitlet i ett av biskopen Aulén på domkapitlets
vägnar undertecknat yttrande följande.

Klaganden, som över domkapitlets ifrågavarande beslut jämväl anfört
besvär hos Kungl. Majit, hade påstått, att vissa till domkapitlet ingivna
handlingar i målet mot honom icke skulle återfinnas i domkapitlets protokoll.
Domkapitlet ville därför erinra om, att klagandens skrivelse av den
21 februari 1939 inkommit till domkapitlet den 22 februari. Målet hade föredragits
i domkapitlet den 1 mars. Enär domkapitlet då beslutat att, sedan
klaganden inkommit med ansökan örn förlängd tjänstledighet, inhämta yttrande
i målet från pastoratet, hade anledning saknats att vid detta tillfälle
referera skrivelsen. Intyget från Lundh hade inkommit till domkapitlet den
21 mars. Den 5 april hade de sålunda inkomna handlingarna jämte utdrag
av domkapitlets dombok den 25 januari remitterats till pastoratet för yttrande.
Pastoratets yttrande jämte remisshandlingarna hade inkommit till
domkapitlet den 8 maj. Den 10 maj hade målet ånyo förevarit, varvid domkapitlet
ansett lämpligt, att målet bordlädes under den tid klaganden åtnjöte
tjänstledighet. När domkapitlet låtit målet vara vilande under den
tid klaganden åtnjöt tjänstledighet, hade domkapitlet därmed ingalunda avsett
att skada honom, utan hade det tvärtom skett i hans eget välförstådda
intresse. Icke heller hade genom denna åtgärd pastoratets intresse på något
sätt lidit avbräck. Huvudintresset för församlingarna hade, såsom handlingarna
utvisade och såsom även vid upprepade tillfällen försäkrats, varit, att
klaganden icke vidare måtte tjänstgöra inom pastoratet. Domkapitlet hade
hyst den förhoppningen, att klaganden skulle vara förståndig nog att inse,
att han icke, mot kyrkorådets mycket kraftigt uttalade mening, borde söka
tvinga sig på församlingarna. I en situation, som kännetecknades därav att
klaganden genom sitt leverne åstadkommit uppenbar förargelse samt därav
att församlingarnas representanter hyste den vid olika tillfällen, bland annat
vid specialvisitationen den 9 september 1940, dokumenterade meningen, att
klagandens återinträde i tjänstgöring skulle leda till mycket allvarlig skada
för församlingslivet, hade klaganden bort kunna inse olämpligheten av att
söka återinträda i tjänstgöring. I sin klagoskrift hade han emellertid visat
sig icke på något sätt beakta församlingarnas berättigade intresse. Där anfördes
endast, att hans enskilda rätt skulle vara kränkt genom domkapitlets
beslut den 3 december 1940 samt att han genom beslutet skulle tillfogas avsevärd
ekonomisk förlust. Detta sistnämnda uttalande krävde att närmare
belysas. Klaganden måste för den tid han vore tjänstledig avstå vikariearvode
3G8 kronor 50 öre, ersättning för bostad och vivre åt vikarien 2,100
kronor, allt för år räknat, varjämte han fått vidkännas minskning i dyrtidstillägg
med 48 kronor under år 1939 och 81 kronor under år 1940. Under
sin tjänstledighet dittills hade klaganden, som vore farmacie kandidat, haft

108

tjänstgöring på apotek och därvid åtnjutit löneförmåner, som vida överstege
vad han måst avstå av sin kyrkoherdelön. Den tjänstledighet han åtnjutit
hade alitsa, åtminstone ditintills, icke lett till ekonomisk förlust utan
i stället till avsevärd ekonomisk vinning för honom. Då domkapitlet icke
kunde intaga den ståndpunkten, att församlingarna vore till för prästernas
skull, och alltså icke kunde medgiva, att en präst, vilken väckte allmän förargelse
och vars tjänstgöring måste lända församlingslivet till skada, skulle
äga någon oantastlig rätt till tjänstgöring, och då domkapitlet måste bevaka
församlingarnas intresse och rättigheter, ville domkapitlet anhålla, att klagandens
anmälan måtte lämnas utan avseende.

Vid behandlingen av målet mot klaganden den 10 maj 1939 hade, enligt
vad jag inhämtade, närvarit förutom biskopen Aulén och stiftssekreteraren
Ivar Gosselman, föredragande, ytterligare fem ledamöter i domkapitlet. I
beslutet den 3 december 1940 angående tjänstledighet för klaganden hade
deltagit, förutom Aulén, föredragande, ytterligare fem domkapitelsledamöter.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden bland annat, att man med hänsyn
till den ofullständiga domboken kunde fråga sig, huru hovrätten vid ett
överklagande skulle kunna behandla målet. Att målet förevarit den 10 maj
1939 och då bordlagts vore ej protokollfört. Beslutet örn bordläggning vore
så mycket märkligare som det tydligen innebar att domkapitlet avsåg att
avskriva målet från vidare handläggning. Därest domkapitlet mom rimlig
tid, efter samvetsgrann och fullständig utredning, avkunnat dom, hade den
ovisshet och det skvaller, som naturligtvis uppstode när ingen visste något
bestämt, skingrats eller upphört. Att klaganden för närvarande tjänstgjorde
som farmacie kandidat vore riktigt. Detta vore emellertid helt beroende på
nuvarande farmacevtbrist, vilken snart vore hävd.

I en den 31 januari 1941 till mig inkommen skrift återkallade klaganden
därefter sin anmälan mot domkapitlet. Samtidigt återkallade klaganden sina
hos Kungl. Majit anförda besvär.

På gjord förfrågan uppgav stiftssekreteraren Gosselman i skrivelse den 4
februari 1941, att något protokoll i målet icke förts efter den 1 mars 1939.
Enär praxis varit att icke protokollföra av domkapitlet fattade bordläggningsbeslut,
hade något protokoll icke uppsatts rörande beslutet den 10 maj
1939, varigenom ifrågavarande mål bordlagts.

Den 13 juni 1941 medgav sedermera domkapitlet, att klaganden finge återinträda
i tjänstgöring såsom kyrkoherde från och med den 1 juli 1941.

Samma dag detta medgivande lämnats återupptog domkapitlet det bordlagda
målet mot klaganden. Därvid föredrogos ånyo dels en av klaganden ingiven
skrift av den 24 januari 1939 och dels klagandens förut berörda förklaring

109

av den 21 februari 1939, vilka skrivelser tidigare föredragits i domkapitlet
den 1 mars 1939, och antecknades nu i domboken vad klaganden i dessa
skrivelser i huvudsak anfört. Vidare antecknades vad pastoratskyrkorådet
anfört i yttrandet den 21 april 1939, och företeddes därjämte protokoll vid
den av biskopen den 9 september 1940 förrättade specialvisitationen i
pastoratet.

Domkapitlet beslöt därefter att meddela utslag i målet den 25 juni.

I utslag sistnämnda dag yttrade domkapitlet följande.

Ehuru, jämväl enligt klagandens eget medgivande, anledning till missnöje
med klaganden förefunnits, funne domkapitlet dock sådana omständigheter
icke hava styrkts, som kunde medföra ansvar för ämbetsbrott, varför den
gjorda anmälan icke föranledde någon domkapitlets vidare åtgärd.

I en till domkapitlet avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Vad först angår protokollföringen av det av domkapitlet handlagda målet
mot klaganden finner jag densamma vara i hög grad ofullständig. I sådant
mål fört protokoll, som har karaktär av dombok, bör självfallet innehålla
allt väsentligt, som i målet förekommit. Av utredningen framgår emellertid,
att klagandens skriftliga förklaring i målet, som föredragits vid domkapitlets
sammanträde den 1 mars 1939, icke då intagits i domboken eller ens däri
omnämnts. I domboken borde självfallet förklaringen hava intagits eller
refererats. Vad domkapitlet i denna del i sitt yttrande anfört kan icke godtagas
som skäl för berörda underlåtenhet. Först sedan målet efter mer än
två år återupptagits till behandling har det huvudsakliga av den skriftliga
förklaringens innehåll återgivits i domboken för den 13 juni 1941, sedan klaganden
i förevarande hos mig anhängiggjorda ärende påtalat bland annat
den ofullständiga protokollföringen. Pastoratskyrkorådets yttrande av den
21 april 1939, som inkommit till domkapitlet den 8 maj 1939 och torde
hava föredragits vid domkapitlets sammanträde den 10 i samma månad,
skulle givetvis då hava intagits eller refererats i domboken. Så skedde emellertid
ej. Vid sistnämnda sammanträde fördes över huvud ingen dombok i
målet. Denna underlåtenhet måste betecknas som mycket anmärkningsvärd,
framförallt i betraktande av att domkapitlet då bordläde målet och beslöt,
att det skulle vila under den tid klaganden åtnjöte tjänstledighet. Stiftssekreterarens
förklaring rörande underlåtenheten att protokollföra bordläggningsbeslutet
ifråga förtjänar icke avseende.

Beträffande därefter domkapitlets förfarande att låta målet vila måste
detta anses felaktigt. Målet hade bort handläggas i sådan ordning, att det
kunnat slutföras utan längre dröjsmål. Jag vill i detta sammanhang erinra
örn föreskriften i 6 § instruktionen för domkapitlen, att ärendena skola med

Ilo

tillbörlig skyndsamhet behandlas och bringas till slut, en regel som givetvis
skulle gälla även utan särskild föreskrift. Domkapitlet synes icke hava i tillräcklig
grad beaktat parternas, framförallt klagandens, intresse av att målet
bleve avdömt inom skälig tid. Domkapitlet borde även hava tagit hänsyn
därtill, att om målet efter att hava vilat en längre tid skulle återupptagas,
det skulle möta större svårigheter att i fråga om de anmälda förhållandena
åstadkomma tillförlitlig utredning.

Vad slutligen angår domkapitlets beslut den 3 december 1940 att mot
klagandens uttalade vilja meddela honom tjänstledighet under år 1941 har
domkapitlet varken i beslutet eller i den till mig avgivna förklaringen åberopat
någon viss lag eller annan författning till stöd för åtgärden ifråga.

Det har i ärendet ej ens påståtts, att klagandens hälsotillstånd varit anledning
till beslutet. Därför kunna här de bestämmelser lämnas åsido, som
reglera prästs skyldighet att, sedan läkarundersökning påkallats, underkasta
sig tjänstledighet.

Såväl av själva beslutet som ock av domkapitlets förklaring framgår däremot,
att orsaken till den förlängda tjänstledigheten var församlingarnas av
domkapitlet delade bestämda uppfattning, att klagandens återinträde i
tjänstgöring skulle med hänsyn till klagandens tidigare leverne lända till allvarlig
skada för församlingslivet. Det skulle därför ligga nära till hands att
antaga, att domkapitlet grundat sitt beslut på bestämmelsen i 15 § lagen
om straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i sådana mål. Enligt
detta lagrum må domkapitlet, därest präst — såsom i detta fall var händelsen
— blivit tilltalad för brott, varå efter lag kan följa avsättning, men dom
över honom ej fallit, när omständigheterna därtill föranleda, besluta, att han
skall avhålla sig från ämbetets utövning till dess annorlunda varder förordnat.

Domkapitlet lärer emellertid i förevarande fall icke hava stött sitt beslut
på sistnämnda bestämmelse. Detta synes framgå dels därav, att i beslutet
ej talas örn att klaganden skulle ”avstängas” eller ”avhålla sig” från tjänstgöring
utan om ”förlängd tjänstledighet”, dels därav att denna ledighet
skulle vara under en bestämd tid av ett år och icke till dess annorlunda bleve
förordnat, dels ock därav att stiftssekreteraren, som jämlikt 2 § 4 mom.
lagen om domkapitel skall hava säte och stämma i domkapitlet vid handläggning
av rättegångsmål, icke deltagit i beslutet. Vad under utredningen
framkommit mot klaganden torde för övrigt icke med gällande bestämmelser
hava innefattat tillräckliga skäl för ett avstängningsbeslut vid en tidpunkt
flera år efter det de i kyrkorådets anmälan avsedda händelserna inträffat.

Klaganden, som till följd av den påtalade tjänstledigheten icke synes hava
lidit någon ekonomisk förlust, har återkallat sin anmälan samt fått domkapitlets
medgivande att från och med den 1 juli 1941 återinträda i utövningen
av sin tjänst. Med hänsyn härtill och då domkapitlet genom det
oriktiga förfarandet att låta målet vila enligt egen uppfattning handlat i

lil

klagandens välförstådda intresse samt beslutet om tjänstledighet förestavats
av domkapitlets övertygelse att församlingslivet eljest skulle taga allvarlig
skada, har jag funnit mig kunna låta bero vid mina ovan gjorda erinringar.
-lag har därvid ansett mig kunna utgå ifrån att — sedan domkapitlet tagit
del av mina erinringar — ett upprepande av det inträffade i framdeles möjligen
förekommande fall av liknande art icke skall vara att vänta.

Med denna skrivelse var ärendet av mig slutbehandlat.

5. Fråga om skyldighet för civil polismyndighet att biträda vid
utredning rörande brott, begånget inom militärt förband.

I en hit insänd klagoskrift anförde översten och chefen för Älvsborgs regemente
A. T. Bergquist följande.

Fem namngivna korpraler vid regementet hade rapporterat, att de, som i
samband med regementets mobilisering under april månad 1940 beordrats
till tjänstgöring å annan ort, sedermera under hösten erfarit, att under deras
bortovaro deras å regementet befintliga, låsta persedelskåp uppbrutits, varjämte
samtliga däri förvarade persedlar försvunnit. Därom hade, efter förhör,
protokoll upprättats och tillställts vederbörande krigsfiskal. Då emellertid
anledning förekommit till antagande, att inbrott i förening med tillgrepp
kunde föreligga, samt omständigheterna i övrigt syntes föranleda krav
på en grundlig undersökning av tekniskt utbildad personal, hade Bergquist
i skrivelse den 3 december 1940 till poliskammaren i Borås anhållit om polisens
biträde för utredning i saken. Till svar därå hade polismästaren Claes
Norrby i skrivelse till Bergquist meddelat, att poliskammaren ansett sig sakna
behörighet att beordra vidtagande av åtgärder vid regementet beträffande
mål, som skulle upptagas vid krigsdomstol. Det syntes emellertid föga förenligt
med praktiska synpunkter, att ortspolisen skulle vara förhindrad lämna
sin medverkan vid utredning i brottmål på den grund, att målet tillhörde
krigsrätts domvärjo. Obestridligt hade ju polisen genom arten av sin tjänstgöring
och kriminaltekniska utbildning i övrigt bättre förutsättningar för hithörande
utredningsarbete än som stöde de militära befattningshavarna till
buds. Polisiära åtgärder av denna art kunde enligt Bergquists förmenande
icke heller åligga krigsfiskalen, enär den ytterligare utredning, som enligt instruktionen
ålåge honom såsom åklagarmyndighet, knappast kunde innebära
skyldighet för honom att själv verkställa kriminaltekniska undersökningar
eller efterspaningar inom regementsområdet. Konsekvent tillämpad kunde för
övrigt den uppfattning, som komme till synes i Norrbys skrivelse, mycket
väl skapa ohållbara situationer oell i övrigt medföra kompetenskonflikter
till men för det snabba ingripande, som förhållandena eventuellt kunde på -

112

kalla. På grund av det anförda anhölle Bergquist om J. 0:s utlåtande, huruvida
icke efter av Bergquist vederbörligen gjord framställning ortspolisen
borde kunna ställas till förfogande för utredning i brottmål, som ankomme på
krigsrätts prövning, och för undersökning tillika, huruvida brott verkligen
förelåge.

Vid klagoskriften var fogad bestyrkt avskrift av en av poliskammaren till
chefen för Älvsborgs regemente den 10 ”februari” 1940 avlåten skrivelse,
däri till svar å regementschefens skrivelse den 3 december 1940 anförts följande:
Poliskammaren ansåge sig sakna behörighet att beordra vidtagande av
några åtgärder vid regementet beträffande mål, som skulle upptagas vid
krigsdomstol. Däremot förelåge såväl behörighet som skyldighet för polismyndigheten
att inom staden i övrigt vidtaga de polisiära åtgärder, som påkallades
av regementschefen. I enlighet med begäran hade också vidtagits
spaningsåtgärder beträffande de förkomna persedlarna. Därtill komme, att
polispersonalen vore överhopad med brottmålsundersökningar och andra undersökningar
inom staden. Det kunde möjligen tänkas, att personal från statspolisavdelningen
i Göteborg skulle kunna ställas till förfogande efter framställning
hos landsfogden i länet. Jämlikt sin instruktion torde krigsfiskalen
vara skyldig att, sedan handlingarna i ett till krigsrätt hänskjutet mål överlämnats
till honom, verkställa den ytterligare utredning, som kunde vara
erforderlig.

I ett över klagomålen avgivet yttrande anförde Norrby följande.

Bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten, lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes samt i förordningen om vad som bör iakttagas vid
tillämpningen av vissa till krigslagstiftningen hörande bestämmelser (militär
bestraffningsförordning) gåve enligt Norrbys förmenande vid handen, att lagstiftaren
byggt på den naturliga principen, att militärmyndighet ensam skulle
vara ansvarig för ordning och säkerhet inom truppförbanden och att såsom
följd därav vederbörande befälhavare skulle vara ansvarig för och ombesörja,
att erforderlig utredning verkställdes inom truppförbandet beträffande mål
och ärenden, vare sig de skulle handläggas i den för disciplinmål stadgade ordningen
eller hänskjutas till krigsdomstol. För sådant ändamål funnes detaljbestämmelser
i den militära bestraffningsförordningen. Dessa hänförde sig
uteslutande till åtgärder från militära myndigheters sida med undantag av
att polismyndighet, som gjort anmälan örn en förseelse, kunde anmodas att
närvara vid av militär myndighet hållet förhör för att tillhandagå med upplysningar
i målet (§ 3 andra stycket). Militära bestraffningsförordningen
innehölle först detalj bestämmelser angående disciplinmålen. Anmälan skulle
ingivas till den felandes kompanichef, som, därest så funnes påkallat, skulle
inhämta de upplysningar rörande brottet och den angivnes person, som av
honom kunde införskaffas, och därom avgiva skriftlig rapport, som skulle

113

bifogas angivelsen. Angivelsen med utredning skulle därefter i vanlig tjensteväg
befordras till den befälhavare, som hade att besluta i ärendet. I § 3 gåves
bestämmelser om att samtliga handlingar skulle överlämnas till den militäre
förhörsledaren, vartill vederbörande befälhavare ägde att förordna vissa underlydande
befattningshavare. § 6 i förordningen gåve föreskrifter örn själva
förhöret och vad därvid skulle förekomma. Sista punkten i denna paragraf
hade följande lydelse: ”Vid förhöret bör så vitt möjligt upplysning införskaffas
rörande alla omständigheter, som äga betydelse för utredning av förseelsens
beskaffenhet och prövning av den tilltalades straffbarhet.” Det vore
sålunda tydligt, att vid förhöret skulle åstadkommas en fullständig utredning.
§ 7 gåve bestämmelser om att protokoll skulle föras och vad därvid
särskilt skulle iakttagas. Förhörsprotokollet skulle därefter överlämnas till
den befälhavare, vilken det tillkomme att besluta i ärendet. § 9 innehölle
föreskrifter angående vad som skulle iakttagas vid fattande av beslut i disciplinmål
samt att handlingarna eller bestyrkt avskrift därav skulle överlämnas
till krigsdomaren och allmänne åklagaren i mål, som hänskötes till krigsdomstol.
Samtliga bestämmelser i §§ 1—9 hänförde sig sålunda praktiskt taget
uteslutande till disciplinmålen. I § 10 funnes däremot föreskrifter angående
sådana mål, som icke kunde behandlas såsom disciplinmål. Vederbörande befälhavare
skulle därvid, innan målet överlämnades till krigsdomstols prövning,
föranstalta örn att nödig utredning skedde rörande brottet och de närmare
omständigheterna därvid. Vid förhör, som hölles för att utreda sådana
brott, skulle bestämmelserna i §§ 3—9 i förordningen lända till efterrättelse
i tillämpliga delar. Då så på grund av målets beskaffenhet prövats lämpligt,
borde krigsfiskalen lämnas tillfälle att medverka vid utredningen samt leda
eller taga del i förhör, som därvid förekomme. Sedan ett mål hänskjutits till
krigsdomstol, hade krigsfiskalen därjämte jämlikt sin instruktion att vidtaga
erforderlig ytterligare utredning.

I nu nämnda lagar eller förordning — anförde Norrby vidare — funnes,
såvitt han kunnat finna, ej något stadgande om att den lokala polismyndigheten,
frånsett bestämmelsen i § 3 i förordningen, skulle hava någon behörighet
eller skyldighet att inom truppförbandet övertaga eller biträda vid utredningar
vare sig i disciplinmål eller i sådana mål, som skulle överlämnas
till krigsdomstol. En arnian sak vore, att spaning och utredning kunde behöva
företagas utanför det område, som uteslutande användes av krigsmakten
(torde väl sammanfalla med kasernområdet). Därvid läge det i
sakens natur, att de lokala polismyndigheterna hade att medverka. Behövde
vederbörande befälhavare sålunda mera kvalificerad hjälp, kunde han lämna
krigsfiskalen tillfälle att medverka vid utredningen. Därjämte vore att märka,
att befälhavaren genom att hänskjuta vissa ärenden till krigsdomstol även
hade möjlighet att få dennas medverkan vid utredningar. Sådana utredningar
genom krigsdomstol skulle jämlikt 39 § sista stycket lagen örn krigsdomstolar

8 — Justitieombudsmannens ömhet »berat telse till 1042 ars riksdag.

114

och rättegången därstädes äga rum, därest så föreskrivits i särskild författning.
Sådan föreskrift hade lämnats i intendenturmaterialreglementet, kasernvårdsreglementet,
sjukvårdsmaterialreglementet, veterinärmaterialreglementet,
vapenvårdsreglementet, artillerimaterialreglementet och ingenjörmaterialreglementet.
Av det anförda torde framgå, att det finge anses vara sörjt för
att erforderliga utredningar bleve verkställda på ett behörigt sätt. Självfallet
vore därvid av vikt, att krigsfiskalen finge lämna sin medverkan i alla sådana
fall, där särskilda kvalifikationer erfordrades. Vederbörande befälhavare hade
ensam att avgöra, om ett mål skulle hänskjutas till krigsdomstol, och ägde
befogenhet att förordna om häktning. — Vid mobiliserad avdelning skulle
organiseras särskild krigspolis, som lydde under militär myndighet. Ivrigspolistjänsten
fullgjordes såsom kriminaltjänst eller ordningstjänst och måste
i krigspolisen sålunda ingå personal med erforderlig utbildning i dessa båda
avseenden. Därigenom hade man avsett att sörja för att under svåra förhållanden
och truppsammandragningar tillgång skulle finnas till särskilt uppsatta
polisavdelningar, som under normala förhållanden ej vore av behovet
påkallade. Huruvida regementschefen i detta fall haft möjlighet att för
utredningar anlita krigspolis hade ej varit möjligt att utröna, men torde ej
få anses uteslutet.

Vidare anförde Norrby: Det förhållandet att inga bestämmelser reglerade
den lokala polismyndighetens befogenheter och åligganden inom ett
truppförbands förläggning beträffande mål, varom här vore fråga, den faktiska
omständigheten att den militäre befälhavaren måste hava större möjligheter
än polismyndigheten att upprätthålla ordning och säkerhet inom
förbandet, samt den omständigheten att den militäre befälhavaren dels på
grund av allmänna militära bestämmelser vore ansvarig för att ordningen
och säkerheten upprätthölles och dels i särskild författning, militära bestraffningsförordningen,
genom detaljbestämmelser fått sina åligganden reglerade
hade av Norrby ansetts utvisa, att den lokala polismyndigheten saknade behörighet
i angivet hänseende. Detta syntes även framgå därav, att några bestämmelser
ej funnes, som angåve, om polismän vid sådan tjänstgöring
skulle vara underställda den för utredningen ansvarige militäre befattningshavaren
eller om polischefen i orten kunde anses hava fått på sig överflyttat
ansvaret för utredningen och ägde att på eget ansvar använda tvångsmedel
och erhålla handräckning från militära myndigheter. Det syntes slutligen
regelmässigt förhålla sig så, att brott och förseelser, som ägde rum inom ett
truppförbands förläggning, antingen kunde behandlas såsom disciplinmål
eller skulle hänskjutas till krigsdomstol. Endast i undantagsfall torde det
bliva fråga om att sådana brott skulle upptagas vid civil domstol. Det syntes
Norrby även vara opraktiskt, om den lokala polismyndigheten skulle verkställa
utredningar. Bestämmelserna i militära bestraffningsförordningen
måste självfallet efterkommas och följaktligen skulle regelmässigt polismyn -

115

dighetens ingripande komma på ett så sent stadium, att i varje fall säkrande
av spår ej torde vara möjligt. Det vore ett känt faktum, att möjligheten att
komma till resultat i mycket hög grad vore beroende på hur snabbt polisen
kunde vara på brottsplatsen. Ävenledes vore det uppenbart, att befälet inom
krigsmakten måste hava en ojämförligt större personkännedom — polispersonalen
hade praktiskt taget ingen sådan kännedom. Därjämte behärskade
militärbefälet fullt den militära apparaten såväl rent militärt som förvaltningsmässigt,
vilket måste vara synnerhgen värdefullt. Trots att de militära
befattningshavarna givetvis kunde hava vissa svårigheter att exempelvis
upptaga fingeravtryck, vilket emellertid relativt lätt kunde avhjälpas, måste
deras möjligheter att komma till resultat vid en brottsutredning vara större
än den lokala polisens. Självfallet vore dock, att en lokal polismyndighet ej
torde vägra sin medverkan för vidtagande av en viss teknisk åtgärd, även om
någon formell skyldighet därtill ej kunde anses vara för handen. En annan
sak vore att överflytta hela utredningen på polismyndigheten. En sådan anordning
kunde även medföra ekonomiska konsekvenser. En pohsman kunde
under sådan tjänstgöring bliva skadad. En landsfiskal kunde vara nödsakad
att företaga resor till truppförbandets förläggningsplats. Vem skulle gälda
dessa kostnader?

Beträffande det aktuella fallet — anförde Norrby slutligen — hade ett
mycket tungt vägande skäl för att biträde ej kunde lämnas varit — förutom
Norrbys rent principiella inställning — att biträde ej vore möjligt utan att
andra tjänsteåligganden eftersattes. Det torde för övrigt bliva nödvändigt,
att kriminalavdelningen i Borås finge sin personal utökad, örn den även
skulle hava till åliggande att inom militärförläggningen utreda brott, som
skulle upptagas av krigsdomstol. Under nuvarande förhållanden, då regementets
numerär vore betydligt större än under normala förhållanden, måste
det förutsättas, att antalet anmälda brott och förseelser kunde bliva avsevärt,
särskilt om det kunde anses föreligga skyldighet för polisen att medverka
jämväl vid utredningar i disciplinmål. Genom militärinkallelser hade polisstyrkan
avsevärt minskats. I sin klagoskrift hade Bergquist framhållit, att
biträde från polisens sida betingades av kravet på en grundlig undersökning av
tekniskt utbildad personal. I framställningen den 3 december 1940 hade emellertid
ingenting nämnts örn att det var fråga örn säkrande av spår eller annan
teknisk undersökning. Det syntes även i hög grad osannolikt, att några spår
kunnat upptagas så lång tid efter brottens förövande. Det huvudsakliga utredningsarbetet
hade säkerligen, liksom mestadels vore fallet, kommit att bestå
i förhör med personer, som kunde tänkas hava att lämna några upplysningar
av värde för utredningen. Såsom han förut anfört ansåge Norrby, att de
militära befattningshavarna, eventuellt under medverkan av krigsfiskalen,
haft minst lika stora möjligheter att på sådant sätt komma till resultat som
den lokala polisen. När Bergquist i sin skrivelse hemställt örn utlåtande, örn

116

ej ortspolisen kunde ställas till förfogande för vissa utredningar, torde detta
betyda, att enligt hans uppfattning polismännen under utredningen skulle
stå under befäl av regementschefen. För sin del ansåge Norrby det icke lagligen
möjligt att, utan särskilda föreskrifter därom, underordna civil myndighet
under militär. Det spörsmål, som Bergquist upptagit till behandling,
vore av sådan principiell art och hade så vittgående praktiska konsekvenser,
att ett uttalande från J.O:s sida vore synnerligen önskvärt.Norrby ville därför
även å sin sida hemställa, att J. O., därest skyldighet av angiven art kunde
anses åvila den lokala polismyndigheten på grund av det faktiska förhållandet
att truppförbandet vore förlagt inom polisdistriktet, ville uttala sig örn
polismyndighetens befogenheter och skyldigheter och tillika angiva, om polispersonalen
därvid skulle stå i lydnadsförhållande till vederbörande för utredningen
ansvarige militäre befattningshavare samt örn den lokala polismyndigheten
ägde befogenhet och skyldighet att vidtaga polisiära åtgärder
utan att framställning därom gjorts från militär myndighet. Den praxis, som
kunde hava utbildats på andra orter att ställa polispersonal till förfogande,
ansåge Norrby sakna stöd i lag. Det kunde kanske vara riktigt, att den militära
utredningsapparaten vore behäftad med vissa brister, men dessa borde
icke botas på sätt Bergquist tänkt sig, utan torde andra utvägar böra övervägas.
Ehuru Norrby, såsom av det anförda framginge, ansåge sig hava handlat
i full överensstämmelse med gällande lag, vöre han beredd att ställa sig
till efterrättelse vad J. O. ansåge vara riktigt.

I avgivna påminnelser framhöll Bergquist, att hjälp från ortspolisens sida
vid utredning inom truppförband aldrig satts ifråga beträffande disciplinmål.
De mål, varom nu vore fråga, kunde vara av sådan beskaffenhet, att kvalificerat
biträde från ortspolisen vore av nöden påkallat. Begäran därom hade
under år 1940 framställts endast vid två tillfällen, då allvarliga fall förekommit
vid regementets krigsrätt.

I en till Norrby avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Rudewall därefter följande:

”Enligt 10 kap. 29 § rättegångsbalken äro från de allmänna underrätternas
behörighet undantagna alla mål, som böra av särskild domstol upptagas.
Mål, som jämlikt 39 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
höra till krigsdomstol, må därför ej upptagas av civil domstol. Beträffande
åklagaruppgifterna råder en häremot svarande fördelning. När det gäller
polisverksamheten torde — ehuru direkta stadganden därom saknas — en
viss motsvarighet vara förhanden i så måtto, att militära och civila befattningshavare
hava särskilda områden, där de i första hand skola vara verk -

samma.

117

Tydligt är att gällande militära författningar förutsätta, att det i första
hand ankommer på militära befattningshavare att handhava utredningen av
lagöverträdelser, som skola behandlas såsom disciplinmål eller av krigsdomstol.
För lösandet av dylika uppgifter har en militär chef till sitt förfogande
den honom underlydande personalen. Hänskjutes mål till krigsdomstol, har
denna att, om så erfordras, fullständiga utredningen. Såväl vederbörande
chef som domstolen äger anlita krigsfiskalen för komplettering av utredningen
(§ 10 i militär bestraffningsförordning; § 34 i instruktionen för krigsdomare,
auditörer och krigsfiskaler). Någon för kriminaltekniska uppgifter
särskilt utbildad militär personal har varken förbandschefen eller krigsdomstolen
till sitt förfogande under fredsförhållanden. Det är därför naturligt,
att det kan uppstå behov att anlita civil personal, som erhållit dylik utbildning.
Härtill kommer att det på sådant stadium av utredningen, då man
ännu icke vet vem som är gärningsman, många gånger kan vara omöjligt
att avgöra, huruvida ett eventuellt åtal skall anhängiggöras vid krigsdomstol
eller vid civil domstol. Det skulle därför vara föga rimligt, om frågan om
behörig domstol skulle först avgöras, innan man kunde bestämma vilka befattningshavare,
som skulle taga hand örn utredningen rörande brottet. Direkt
orimligt skulle det te sig, örn civil polispersonal skulle anse sig förhindrad att
söka förekomma fullbordandet av alla sådana brottsliga förehavanden vilka,
sedan de fullbordats, höra under krigsdomstol. De för det civila polisväsendet
gällande författningarna synas icke heller giva anledning till antagande, att
den civila polispersonalen skulle sakna behörighet att biträda vid utredningen
av brott, vilka höra till krigsdomstol. Då något undantag från den allmänna
skyldigheten att vara verksam för förhindrande och uppdagande av brott ej
upptagits i landshövdinginstruktionen eller polislagen, torde man snarare
kunna finna stöd för den ståndpunkten, att den civila polispersonalen är
skyldig att deltaga i utredningen jämväl av de brott, som skola åtalas vid
krigsdomstol.

Det torde vidare ligga i sakens natur, att militära förbandschefer hava en
generell skyldighet att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inom förbanden.
Vad angår utredning rörande begångna förseelser och brott upptaga
vissa militära författningar närmare föreskrifter om de skyldigheter, som
åvila vederbörande chef. Strafflagen för krigsmakten (202 §) stadgar skyldighet
för vederbörande militäre chef att utreda förseelser, vilka skola beivras i
den för disciplinmål föreskrivna ordningen. Ytterligare föreskrifter rörande
hållande av förhör upptagas i den militära bestraffningsförordningen. Dessa
föreskrifter avse i första hand förhör i disciplinmål. Enligt § 10 i den militära
bestraffningsförordningen skall emellertid vederbörande chef, även då angivelse
skett örn brott som icke är av beskaffenhet att böra behandlas i den
för disciplinmål stadgade ordningen, innan målet överlämnas till krigsdomstols
prövning föranstalta därom att nödig utredning sker rörande brottet

118

och de närmare omständigheterna därvid. Han skall vidare jämlikt 51 §
lagen om krigsdomstolar, även om angivelse icke skett, till krigsdomstol hänskjuta
vissa brott, som kommit till hans kunskap. Jämväl i dessa fall bör
han naturligtvis verkställa nödig utredning rörande brottet, innan målet överlämnas
till domstolen. Den vederbörande chef i författningarna ålagda utredningsskyldigheten
hänför sig allenast till förseelser och förbrytelser, vilka
skola behandlas såsom disciplinmål eller inför krigsdomstol. Det är emellertid
att märka, att det finnes brott, exempelvis vissa av de i 14 kap. strafflagen
upptagna, vilka icke skola åtalas vid krigsdomstol, även örn de begås
inom kasern. I sådana fall torde man visserligen ur de militära chefernas allmänna
skyldighet att upprätthålla ordning och säkerhet kunna härleda jämväl
en plikt att verkställa utredning. Man måste emellertid fasthålla, att det
i princip åligger de civila polismyndigheterna att utreda dessa brott. De civila
polismyndigheterna sakna således icke behörighet att utreda brott, som begåtts
inom de militära förbandens områden, och dessa områden kunna följaktligen
icke helt undantagas från de civila polismyndigheternas verksamhet.

Av vad ovan sagts framgår, att — även om det i första hand åligger militärmyndighet
att verkställa utredning örn brott, som begås inom militärt
förband eller tillhör krigsdomstols prövning — det ibland kan vara svårt att
avgöra, huru långt detta åliggande sträcker sig. Under alla omständigheter
synes det uppenbart, att militära och civila befattningshavare äro skyldiga
att samarbeta för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Härutinnan
gäller den allmänna regeln i regeringsformens § 47, att ämbetsmännen
skola räcka varandra handen till fullgörande av allt vad rikets tjänst
utav dem fordrar, samt grunderna för kungörelsen den 12 september 1921
angående samarbete i vissa fall mellan statens ämbetsverk.

I detta sammanhang må påpekas en del författningsbestämmelser, som
utvisa, att ett samarbete mellan militära och civila tjänstemän förutsatts vid
lösandet av vissa polisuppgifter. I den militära bestraffningsförordningen
stadgas (§ 3 andra stycket) rörande förhör i disciplinmål, att i de fall, då
polismyndighet gjort anmälan om förseelsen, ifrågavarande myndighet bör
underrättas om förhöret och, om så anses erforderligt, anmodas att tillhandagå
med upplysningar i målet. Kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad
militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän
ordning m. m. innehåller följande föreskrifter. Förmärker post (skiltvakt)
eller vakt, patrull eller annan för bevakning särskilt utställd eller utsänd avdelning
av krigsmakten, att genom oljud eller oväsende eller på annat sätt
allmänna ordningen störes, skall underrättelse om vad som förekommit ofördröjligen
lämnas civil polismyndighet. Stör någon, på sätt nyss sagts, allmänna
ordningen i närheten av post- eller vaktställe eller marinen tillhörande
fartyg, skall vaktens eller fartygets befälhavare, därest det finnes nödigt för
ordningens upprätthållande och civil polismyndighet ej finnes tillstädes, taga

119

den felande i förvar samt göra sig underrättad örn närvarande vittnens namn
och hemvist. Inom militärt övningsområde samt i läger eller kvarter eller
eljest vid trupp äger militär befälhavare även i andra fall än nyss sagts sörja
för upprätthållande av ordningen. För sådant ändamål må den, som uppträder
berusad eller stör ordningen, avlägsnas. I trängande fall må ock sådan
person tagas i förvar såsom förut sagts. Anträffas någon, som begått brott,
å bär gärning eller flyende fot i närheten av post (skiltvakt) eller vakt, eller
påträffas han av patrull eller annan för bevakning särskilt utställd eller utsänd
avdelning av krigsmakten eller av person tillhörande krigsmaktens
polisväsende, då denne är stadd i tjänsteutövning, och äro omständigheterna
sådana att den brottslige, jämlikt 19 § 10 punkten strafflagens promulgationsförordning,
må av envar gripas, åligger det posten eller vederbörande
befälhavare för vakten eller patrullen eller annan avdelning av krigsmakten
eller den militäre polismannen att, därest civil polismyndighet ej finnes tillstädes,
taga den brottslige i förvar samt göra sig underrättad om närvarande
vittnens namn och hemvist. I instruktionen för polispersonalen å Karlsborg
stadgas bland annat, att det åligger denna polispersonal att biträda den civila
ordningsmakten vid tillsynen över att utlänning icke i strid mot givna föreskrifter
uppehåller sig inom för sådan person förbjudna områden eller genom
sitt uppträdande giver anledning till antagande, att han har för avsikt att
inom nu nämnda områden eller från dessa omgivande terräng företaga utforskande
av sådana föremål eller sakförhållanden, vilkas uppenbarande för
främmande makt kan skada rikets försvar; att tillhandagå vederbörande polismyndighet
med spaning och annan undersökning angående brott och förseelser,
begångna inom till Karlsborgs förläggningsort hörande befästningsoch
andra områden; samt att i övrigt enligt platsbefälhavarens bestämmelser
biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Instruktionen
för fästningspolispersonalen i Boden upptager motsvarande bestämmelser.
I fråga om krigspolisen föreskrives i de gällande reglementena, att krigspolisens
allmänna uppgift är att inom anvisat verksamhetsområde upprätthålla
ordningen samt förhindra och uppdaga brott, i den mån detta icke företrädesvis
tillkommer de militära förbanden eller det civila polisväsendet, ävensom
att krigspolisen skall i erforderlig utsträckning samverka med det civila polisväsendet
i orten och må, där så finnes lämpligt, av vederbörande militäre
chef ställas till civil polismyndighets förfogande.

Frågan om omfattningen av och formerna för samarbetet mellan de militära
förbanden och det civila polisväsendet i de fall, då uttryckliga stadganden
därom saknas, synes vara ett rent praktiskt spörsmål. Rörande förhållandet
mellan militära och civila myndigheter stadgas i de militära reglementena,
att befälhavare har intet att befalla (iver civilmyndighet och civilmyndighet
intet att befalla över den väpnade styrkan (§ 101 mom. 1 i tjänstgöringsreglementet
för armén; § 42 mom. 13 a i reglementet för marinen;

120

§ 88 mom. 1 i tjänstgöringsreglementet för flygvapnet). Krigspolisreglementena
föreskriva, att huvudlinjerna för samarbetet mellan krigspolisen samt
det civila polisväsendet angivas av högste militäre chef i orten efter samråd
med länsstyrelsen och annan av Kungl. Maj:t bestämd myndighet. På motsvarande
sätt torde, därest så finnes nödigt, grunder för samarbetet mellan
de militära förbanden samt det civila polisväsendet kunna åstadkommas.

Såsom en sammanfattning av det ovan sagda får jag såsom min mening
uttala, att de militära myndigheterna hava att i första hand verkställa utredning
rörande lagöverträdelser, som begås inom de militära förbanden eller
höra till krigsdomstols prövning, att, därest militärmyndighet i undantagsfall
finner sig icke kunna verkställa utredningen, den äger att härför erhålla
biträde av den civila polismyndigheten, att underordnad civil polismyndighet,
som anser sig ej böra eller kunna tillmötesgå av militärmyndighet framställd
begäran om biträde, har att anmäla detta för länsstyrelsen för åstadkommande
av samarbete mellan denna och vederbörande militärbefälhavare
samt att civil polismyndighet vid verkställande av utredningen har att samråda
med militärbefälet men ej i något fall står i lydnadsförhållande till detta
befäl.”

I enlighet med vad sålunda anförts fann J. O., att Norrby förfarit oriktigt
genom att utan vidare avvisa Bergquists anhållan om biträde vid den utredning,
varom i ärendet var fråga. Med hänsyn till omständigheterna lät J. O.
emellertid bero vid att giva Norrby del av sina ovan intagna uttalanden.

6. Försummelser i fråga örn behandlingen av ett införselärende.

Av handlingarna i ett genom klagomål av barnavårdsmannen Gustaf
Norberg i Ås, Örnsköldsvik, härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande.

Genom Ångermanlands norra domsagas häradsrätts utslag den 2 juni
1932 förpliktades Jonas Maurits Åsell i Alfredshem att till Theresia Vågström
i Hörnett utgiva bidrag till underhåll och uppfostran av ett hennes
barn med 15 kronor i månaden.

På grund av detta utslag uttogs under åren 1932 och 1933 genom införsel
i Åsell tillkommande arbetslön ett belopp av tillhopa 179 kronor 13 öre.

Enligt ett av landsfiskalen i Tierps distrikt den 10 maj 1937 meddelat
införselbeslut uttogos sedermera tillhopa 97 kronor 16 öre. Under tiden den
3 maj—den 3 augusti 1938 uttogos därefter sammanlagt 105 kronor jämlikt
av landsfiskalen i Umeå distrikt meddelat införselbeslut.

Sedan Åsell erhållit anställning vid Nya Asfalt Aktiebolagets arbeten i
Avesta, anhöll klaganden i egenskap av barnavårdsman för ifrågavarande
barn i en till utmätningsmannen i Avesta den 24 april 1939 inkommen an -

121

sökan, att införsel måtte beviljas för bidrag ”så långt tillbaka som lagen
tillåter”. I ansökningen uppgav klaganden, att under år 1938 influtit 105
kronor men däremot icke något under år 1939.

Utmätningsmannen i Avesta Gunnar Sjögren lät den 25 april 1939 delgiva
Åsell underrättelse om den gjorda ansökningen, varefter Åsell, enligt
anteckning i införseldagboken, den 26 april förklarade sig villig att frivilligt
betala 10 kronor i veckan från den 1 maj 1939. Rörande inhämtade upplysningar
om Åsells avlöning innehåller dagboken icke någon anteckning.

Den 2 maj 1939 meddelade Sjögren beslut örn införsel i Åsells avlöning
från bolaget. Enligt detta beslut skulle ”vid blivande överskott innehållas
ett belopp av 50 kronor”, varvid emellertid Åsell skulle enligt 7 § införsellagen
förbehållas 100 kronor för eget uppehälle.

Beslutet delgavs bolaget den 3 maj. Klaganden erhöll emellertid icke någon
underrättelse örn beslutet.

Den 19 maj 1939 mottog klaganden från utmätningsmannen över postgiro
ett belopp av 50 kronor. Å girokortet fanns antecknat: ”Enl. begäran
om införsel i arb. J. M. Åsells lön. I. D. 13/1939.” Härutöver erhöll klaganden
icke något meddelande i saken.

I en hit insänd klagoskrift anförde klaganden därefter följande.

På grund av redovisningen från utmätningsmannen hade klaganden fått
den uppfattningen, att införsel beviljats i Åsells avlöning, trots att klaganden
icke erhållit i lag föreskriven underrättelse därom. Sedan någon tid
förflutit utan att klaganden erhållit några ytterligare penningmedel, hade
klaganden tillskrivit utmätningsmannen med begäran örn upplysningar,
vilka åtgärder som av honom vidtagits i saken. Klaganden hade emellertid
icke erhållit något svar på denna skrivelse. I skrivelse den 14 mars 1940
hade han förnyat sin begäran om upplysningar. Till svar därå hade t. f. utmätningsmannen
Stig Lundström i skrivelse den 20 maj meddelat, att av
utmätningsmannens diarier framginge, att införselbeslutet delgivits bolaget
den 3 maj 1939 men att några medel icke redovisats av bolaget. Vid Lundströms
skrivelse hade varit fogad en den 2 april 1940 upprättad polisrapport,
varav framgått att Åsell enligt egen uppgift varit anställd vid bolagets
arbeten i Avesta från den 25 oktober 1939 och att han hade en arbetsförtjänst
av cirka 400 kronor i månaden. Efter det klaganden i brev den 8
juni 1940 förgäves anhållit om avskrift av i ärendet meddelat införselbeslut,
hade han den 2 september gjort ny framställning därom. Den 10 september
hade han äntligen erhållit en avskrift av beslutet den 2 maj 1939.
Genom att han icke förut erhållit del av detta beslut hade han ej
haft möjligheter att överklaga detsamma. Klaganden framhöll slutligen att,
då handlingarna i ärendet kvarlegat hos utmätningsmannen till den 28 maj
1940, då han återställt dem till klaganden, samt Åsell enligt uppgift av bo -

122

laget haft arbetsanställning hos bolaget under tiden den 7 oktober 1939—
den 17 april 1940, innehållande av lön kunnat äga rum i stor utsträckning,
om utmätningsmannen gjort sig underrättad om Åsells arbetsförhållanden
och avlöning. Åsell hade numera slutat sin anställning hos bolaget.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Sjögren att
inkomma med yttrande, anförde Sjögren följande.

Under Sjögrens tjänstgöring som utmätningsman i Avesta hade klagandens
ansökan inkommit den 24 april 1939. Sedan Åsell delgivits behörig
underrättelse örn den begärda införseln, hade exekutionsbiträdet, som delgivit
underrättelsen, meddelat Sjögren, att Åsell tillfälligt slutat sin anställning
men att en del av avlöningen i form av arbetsöverskott fortfarande
innestode hos bolaget. Efter muntlig konferens med bolagets avdelningschef
på platsen hade Sjögren den 2 maj meddelat införsel i Åsells nämnda
tillgodohavande med ett belopp av 50 kronor, därvid Åsell, med hänsyn
till att han varutan arbete, förbehållits 100 kronor för sitt uppehälle. Under
samma månad hade införselbeloppet influtit och redovisats till klaganden.
Att avskrift av införselbeslutet i detta fall mot vanligheten icke tillställts
klaganden hade berott därpå, att Åsell slutat sin anställning redan vid beslutets
meddelande. Då emellertid Åsell kvarstannat i Avesta utan sysselsättning
och enligt meddelande till exekutionsbiträdet avvaktade förnyat
arbete hos bolaget, hade Sjögren ansett det för klaganden fördelaktigast att
låta ärendet vila i avbidan på att Åsell skulle erhålla ny anställning. Den
15 oktober 1939 hade Sjögren frånträtt sin befattning såsom utmätningsman
i Avesta och efterträtts av dåvarande t. f. polisuppsyningsmannen i
Krylbo Helge Nordström, vilken förordnats att under vakansen uppehålla
utmätningsmanstjänsten i Avesta. Intill dess hade Sjögren vid genomgående
varje månad av oredovisade införselärenden hållit sig underrättad om
att Åsell icke hade arbetsanställning eller införselbar tillgång. Vid mellan
Sjögren och Nordström verkställd inventering hade Sjögren för inventeringsförrättaren
och sin efterträdare särskilt påpekat anledningen till att
ifrågavarande införselärende icke slutredovisats samt hänvisat sin efterträdare
att genom exekutionsbiträdet hålla sig underrättad om Åsells arbetsförhållanden.
Sjögren ville ifrågasätta, huruvida icke klaganden redan
vid redovisningen av innehållna 50 kronor erhållit meddelande om att Åsell
för tillfället var utan anställning. Under alla förhållanden hade emellertid
klaganden icke under Sjögrens tjänstetid gjort någon som helst förfrågan
örn detta ärende. Enligt vad handlingarna utvisade hade klaganden först
nära ett år efter redovisningen gjort förfrågan därom. Med något intresse
och ansvar för det åtagna uppdraget som barnavårdsman hade klaganden
med lätthet kunnat och bort på ett tidigare stadium göra en påminnelse
om ärendet, när likvid uteblivit. Då Åsell under den tid Sjögren haft be -

123

fattning med ärendet icke innehaft någon arbetsanställning vare sig i Avesta
eller å någon annan ort och det enligt lagen om införsel icke syntes föreligga
någon skyldighet för utmätningsman att under sådana förhållanden
slutredo visa ett införselärende, hemställde Sjögren, att klagomålen icke
måtte föranleda någon åtgärd.

I infordrat yttrande anförde Nordström följande.

Nordström hade enligt förordnande uppehållit befattningen såsom utmätningsman
i Avesta under tiden den 15 oktober—den 31 december 1939.
Under denna tid syntes ifrågavarande införselärende hava varit beroende
på utmätningsmannens handläggning. Nordström hade emellertid icke
något minne av ärendet. Han kunde icke vitsorda, att han blivit särskilt
uppmärksamgjord på ärendet, och han hade å andra sidan icke heller fäst
sin efterträdares uppmärksamhet på detsamma. Att han underlåtit att behörigen
kontrollera ärendet erkände han. Nordström vore emellertid övertygad,
att därest i införseldiariet förts fullständiga anteckningar om ärendet,
skulle ärendet icke hava kunnat undgå Nordströms uppmärksamhet
och då blivit i vederbörlig ordning handlagt. Nordström komme nämligen
väl ihåg, att han gått igenom diariet och därvid även redovisat en del införselärenden.
Han borde givetvis hava fått sin uppmärksamhet riktad på
ifrågavarande ärende av den anledningen, att inga penningar inflöto i detsamma.
Men då vissa grupper införselärenden uppförts å kortregister, varå
gjorda inbetalningar antecknades och först senare infördes i diariet, samt
det således funnits ett mycket stort antal ärenden, beträffande vilka anteckning
om influtna medel saknats, vore det förklarligt, att Nordström
kunnat förbise ärendet ifråga. Någon inventering hade icke ägt rum mellan
Sjögren och Nordström. Vid tillträdandet av förordnandet hade Nordström
av Sjögren erhållit föreskrivet instrument över innestående medel och värdehandlingar.
Med liknande instrument hade Nordström vid utgången av
år 1939 överlämnat tjänsten till Lundström. Den 12 december 1939 hade
den årliga inventeringen av länsstyrelsens inventeringsförrättare ägt rum.
Därtill hade Sjögren icke varit kallad, men vid ett hans tillfälliga besök i
Avesta hade han kommit in på kontoret och hälsat. Han hade då talat med
inventeringsförrättaren även örn en del förhållanden rörande tjänsten.
Nordström erinrade sig, att det vid inventeringen var tal om införseldiariet,
och Nordström hade sedermera ”rensat ut” en del ärenden därur.
Någon anmärkning hade emellertid icke av den synnerligen noggranne inventeringsförrättaren
framställts mot vare sig ifrågavarande eller annat
ärende i införseldiariet. Nordström vore villig att bidraga till ersättande
av den ekonomiska skada, som kunde hava uppkommit. Hur denna rättvisligen
skulle uppdelas vore Nordström emellertid i tvivelsmål örn. Möj -

124

ligen borde den delas å samtliga felande, bland vilka klaganden icke borde
saknas.

Lundström anförde i avgivet yttrande följande.

Lundström hade tillträtt förordnandet såsom utmätningsman den 1
januari 1940 och då varit fullkomligt obekant med orten och dess befolkning.
Han hade därvid bland mycket annat fått övertaga ett åttiotal löpande
införselärenden för försummad försörjningsplikt. Något påpekande om
att särskild uppmärksamhet borde ägnas något vilande ärende hade ej
gjorts av Lundströms företrädare i tjänsten, Nordström. Det sade sig
självt, att det under sådana förhållanden ställt sig mycket svårt att på
kort tid sätta sig in i alla förekommande ärenden. I fråga örn införselärenden
gällde detta särskilt under tider som dessa, då utryckningar till beredskapstjänst
på längre eller kortare tid förekomme i stor omfattning. I detta
fall hade klaganden under närmare ett helt års tid ej gjort någon förfrågan
örn anledningen till att redovisning uteblivit. Klaganden hade första gången
satt sig i förbindelse med Lundström den 25 maj 1940. Hans skrivelse
hade då resulterat i att Lundström omedelbart slutredovisat ärendet till
honom. Den av klaganden omförmälda skrivelsen av den 14 mars 1940 hade
ej varit från klaganden utan från barnavårdsnämnden i Själevads socken.
Den hade varit ställd till stadsfiskalen i Avesta och avsett ekonomisk utredning
genom polismyndighetens försorg för eventuell införsel. Av denna
skrivelse hade ej framgått, att införsel redan var sökt. Lundström ville och
kunde emellertid ej frånsäga sig visst ansvar för det inträffade. Hans försummelse
bestode i att han ej på ett tidigare stadium riktat sin uppmärksamhet
på ifrågavarande ärende. Som förklaring därtill åberopade Lundström
dock de av honom tidigare berörda omständigheterna, hans nyligen
skedda övertagande av tjänsten samt de under nuvarande förhållanden
speciella svårigheterna att handhava ärenden av ifrågavarande slag. Med
hänsyn till sistnämnda förhållande ansåge Lundström en stor del av ansvaret
böra läggas på klaganden. Då Sjögren icke slutredovisat ärendet till
klaganden sedan han fått veta, att Åsell slutat sin anställning, vilket varit
det riktigaste, hade han i varje fall bort slutredovisa ärendet, innan han
frånträdde sin tjänst i Avesta. Ett halvår hade då förflutit, utan att Åsell
återkommit till staden.

Enligt vad jag inhämtade hade Åsell den 2 maj 1939 att från bolaget såsom
lön och ackordsöverskott för den sista arbetstiden uppbära tillhopa
231 kronor 57 öre.

Sedan Lundström på begäran beretts tillfälle att avgiva nytt yttrande i
ärendet och även fått taga del av en å justitieombudsmansexpeditionen

125

gjord uträkning angående de belopp, som under förutsättning att ärendet
blivit rätt handlagt skulle kunnat uttagas genom införsel i Åsells avlöning
hos bolaget, meddelade Lundström sedermera i skrivelse den 3 juli 1941, att
Sjögren, Nordström och Lundström gemensamt gottgjort klaganden med
320 kronor, av vilket belopp 40 kronor avsåge ersättning för klagandens besvär
och kostnader i ärendet hos J. O.

I en hit insänd skrivelse vitsordade klaganden därefter, att han mottagit
ovan omförmälda ersättningsbelopp.

Såsom av utredningen framgår hava samtliga tre utmätningsman, som
haft att handlägga ifrågavarande införselärende, brustit i olika hänseenden i
fråga örn ärendets behandling och övervakning.

Sjögren synes icke hava gjort sig tillräckligt underrättad örn storleken av
det överskott Åsell hade att lyfta hos bolaget vid tiden för införselns beviljande.
Då Åsells tillgodohavande vid nämnda tid uppgick till 231 kronor
57 öre och Sjögren ansåg Åsell för sitt uppehälle böra förbehållas allenast
100 kronor, borde införselbeslutet hava gällt ett högre belopp än det av Sjögren
bestämda, 50 kronor. Sjögren har vidare försummat att, på sätt ålegat
honom, underrätta klaganden om det meddelade införselbeslutet. Något skäl
för denna uraktlåtenhet utgjorde icke den omständigheten, att Åsell redan
slutat sin anställning och att beslutet därför skulle tillämpas allenast vid ett
tillfälle. Då Åsell icke under den följande sommaren fick ny anställning, hade
Sjögren bort slutredovisa ärendet eller i varje fall underrätta klaganden om
sakens läge. I stället har Sjögren låtit ärendet vila utan att sätta sig i förbindelse
med klaganden.

Vad beträffar Nordström och Lundström hava dessa brustit i övervakningen
av ärendet. Då detta stod öppet i införseldagboken och några medel
icke inflöto, hade såväl Nordström som Lundström haft anledning att verkställa
undersökning, huru med saken förhöll sig. Därest sådan undersökning
skett, skulle, eftersom Åsell i oktober 1939 åter blivit anställd hos bolaget,
ytterligare medel kunnat uttagas genom införsel.

Då Sjögren, Nordström och Lundström lämnat klaganden gottgörelse för
den skada, som genom deras försummelse uppkommit, fann jag med hänsyn
härtill och till omständigheterna i övrigt skäligt låta bero vid vad i saken
förevarit.

126

7. Dröjsmål med utgivande av nytt sammandrag av föreskrifter
rörande vård och behandling av i fångvårdsanstalt intagna.

I 6 § kungl, stadgan den 8 april 1938 angående vård och behandling i
statens fångvårdsanstalten vilken stadga trädde i kraft den 1 juli 1938, föreskrives,
att i fångvårdsanstalt intagen skall äga tillgång till ett av fångvårdsstyrelsen
utarbetat sammandrag av sådana i lagar och författningar förekommande
stadganden samt övriga föreskrifter, som angå hans vård och
behandling.

Enligt vad jag i mars 1941 inhämtade hade icke sedan år 1929 utgivits
något sådant sammandrag, som avses i 6 § 1938 års stadga. Efter tillkomsten
av sistnämnda stadga, genom vilken i förhållande till tidigare gällande bestämmelser
ändringar i vissa hänseenden skett i fråga örn intagnas vård och
behandling, hade alltså något nytt sammandrag icke utgivits. Enligt uppgift
voro vissa anstalter även i avsaknad av tillräckligt antal exemplar av tidigare
utarbetade sammandrag.

Under framhållande att det syntes mig angeläget, att ett nytt sammandrag
utarbetades, anhöll jag i skrivelse den 31 mars 1941 till fångvårdsstyrelsen,
att styrelsen måtte till mig inkomma med yttrande i saken.

I därefter den 25 juni 1941 avgivet yttrande anförde fångvårdsstyrelsen
följande.

Vid tiden för ikraftträdandet av 1938 års stadga hade fångvårdsstyrelsen
ansett sig böra uppskjuta utgivandet av sammandraget till slutet av år 1939.
Vid denna tid hade nämligen beslut beräknats föreligga örn ikraftträdande
av dels 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt med därtill
hörande verkställighetslag och dels den planerade lagstiftningen örn villkorlig
dom. Båda dessa lagstiftningskomplex innefattade nämligen sådana
stadganden och lagen om villkorlig dom därjämte sådana åtgärder för eftervården,
som berörde de intagna och därför borde intagas eller omnämnas i
sammandraget. Den nya lagstiftningen om villkorlig dom hade som väntat
förelagts 1939 års riksdag. Sedan riksdagen efter vissa jämkningar bifallit
densamma, hade lagen utfärdats den 22 juni 1939. Ikraftträdandet hade beräknats
skola ske den 1 januari 1940. I samband därmed hade riksdagen anvisat
medel för en omfattande eftervårdsverksamhet, bland annat till anställande
av skyddskonsulenter med uppgift att sörja även för vården av de
från fångvårdsanstalt frigivna och utskrivna. Under det att fångvårdsstyrelsen
på hösten 1939 varit sysselsatt med uppgörande av riktlinjer för den
nya verksamheten hade statsmakterna med anledning av det uppkomna
krisläget funnit sig böra vidtaga beskärningar av statsutgifterna. I enlighet
med förslag i proposition den 10 november 1939 (nr 79) hade sålunda tillsvidare
ikraftträdandet av lagen om villkorlig dom uppskjutits. Anslaget till

127

skyddskonsulentorganisationen skulle enligt riksdagens beslut icke tagas i
anspråk under budgetåret 1939/1940. Uppskov hade därefter skett för ett
budgetår i sänder. Enahanda hade förhållandet varit med 1937 års lag om
förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Lagen, som utfärdats redan den
18 juni 1937, hade beräknats kunna sättas i kraft tidigast den 1 januari och
senast den 1 juli 1940. De statsfinansiella förhållandena hade dock korsat
dessa planer. Även beträffande denna lagstiftning hade emellertid frågan
om dess ikraftträdande senare varit uppe till förnyat övervägande. Det hade
bland annat räknats med att medel till erforderliga byggnadsarbeten skulle
uppföras å beredskapsstat. På grund därav hade fångvårdsstyrelsen ansett
lämpligt att ytterligare avvakta statsmakternas beslut i frågan, innan ett
nytt sammandrag trycktes, som rätt snart kunde i vissa delar vara föråldrat.
Styrelsen hade därvid beaktat, att Kungl. Majit i cirkulär den 1 december
1939 (nr 841) angående vissa besparingsåtgärder anbefallt statsmyndigheterna
att söka nedbringa särskilt kostnaderna för expenser och publikationstryck.
I propositionen den 4 april 1941 (nr 194) angående anslag till fångvårdsstaten
hade chefen för justitiedepartementet förordat uppskov med
ikraftträdandet av lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt,
”till dess en förändring till det bättre inträtt i rådande ekonomiska förhållanden”.
Riksdagen hade ej haft någon erinran häremot. Detta medförde sannolikt,
att lagens ikraftträdande skötes på en oviss framtid. På grund av sålunda
inträdda förhållanden ansåge fångvårdsstyrelsen, att vidare uppskov
med utgivandet av sammandraget icke borde ifrågakomma. Styrelsen hade
därför under hänvisning till nyssnämnda uttalande i propositionen begärt och
den 23 maj 1941 erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att verkställa tryckning i
omkring 5,000 exemplar av ett yttrandet bifogat, inom styrelsen utarbetat
sammandrag, vilket nu holle på att utsändas till fångvårdsanstalterna.

På grund av vad fångvårdsstyrelsen sålunda meddelat fann jag saken icke
föranleda vidare åtgärd.

8. Fråga om anställande av åtal för överträdelser av länsstyrelses
föreskrifter med avseende å den yrkesmässiga automobil trafiken

m. m.

I en den 15 april 1941 hit inkommen skrift anförde Gustav Jansson i Gassljunga,
Långaryd, klagomål mot landsfiskalen G. Remme i olika hänseenden,
bland annat däröver att Remme underlåtit anställa åtal i anledning av vissa
inom hans distrikt begångna brott.

I ärendet avgav Remme infordrat yttrande och inkom sedermera med
verkställda utredningar örn överträdelser i vissa fall av givna föreskrifter rörande
inskränkning i automobiltrafiken.

128

Av handlingarna framgår, bland annat, följande.

Den 30 april 1940 utfärdade länsstyrelsen i Jönköpings län en kungörelse,
så lydande:

”Med hänsyn till numera utfärdade, väsentligt skärpta föreskrifter rörande
tilldelningen av bensin förordnar länsstyrelsen, efter samråd med vederbörande,
örn vidtagande av följande inskränkningar beträffande den yrkesmässiga
automobiltrafiken med personbil. Fjärrkörning samt körning till
eller från tävlingar (även av deltagare), dansbanor, teatrar, restauran ter,
nöjeslokaler, badplatser och dylikt förbjudes. Rådande körtvång upphäves
därutöver, såvitt avser platser utanför ett av vederbörande polismyndighet (i
Jönköping magistraten) fastställt lokalt område. Innehavare av rättighet till
yrkesmässig persontrafik, som överträder dessa bestämmelser eller eljest genom
sitt sätt att utöva trafiken motarbetar deras syfte, riskerar indragning
av trafiktillståndet eller i lindrigare fall bensintilldelningen. Då tilldelningen
för ifrågavarande personbilar omöjligen kan räcka för de oundgängligen nödvändiga
körningarna, därest ovan intagna bestämmelser icke noggrant efterlevas,
uppmanas även allmänheten att lojalt taga hänsyn till bestämmelsernas
innehåll. Bestämmelserna tillämpas från och med klockan 6 e. m. i dag.
Jönköping i landskansliet den 30 april 1940. Länsstyrelsen.”

Enligt klagandens uppgifter hade överträdelser av de i kungörelsen meddelade
föreskrifterna i vissa angivna fall skett utan att överträdelserna blivit
av Romme beivrade genom åtal. Därutinnan anförde Remme i sitt yttrande,
bland annat, följande.

Sedan det kommit till Remmes kännedom, att trafikbilägaren Einar Nordén
i Landeryd vid något tillfälle åsidosatt ovannämnda föreskrifter, hade
utredning i saken verkställts genom vederbörande fjärdingsman, varefter
handlingarna i ärendet överlämnats till länsstyrelsen för dess vidare åtgärd.
Utredningen hade föranlett, att Nordén under viss ransoneringsperiod för
bensin av länsstyrelsen tilldelats mindre bensinkvantitet än tidigare. Ansvarstalan
hade icke kunnat följa med stöd av givna föreskrifter. — Till bensinoch
oljenämnden hade vidare en broder till klaganden anmält, att trafikbilägaren
Olof Lundberg i Nyby åsidosatt kungörelsens föreskrifter. Sedan
denna anmälan överlämnats till Remme för utredning, hade sådan verkställts.
Handlingarna hade därefter jämväl i detta fall överlämnats till länsstyrelsen.
På grund av utredningen hade Lundberg fått nedskärning av bensintilldelningen
för honom tillhöriga två trafikautomobiler.

Klaganden inkom därefter med påminnelser.

I anledning av ovanberörda uppgifter i Remmes yttrande anmodade jag,
efter att hava påpekat bestämmelserna i 44 § 3 mom. i 1930 års motorfordonsförordning,
landsfogden i Jönköpings län att avgiva utlåtande i ärendet.

129

I avgivet utlåtande anförde därefter landsfogden Alvar Ekstrand följande.

Länsstyrelsens kungörelse den 30 april 1940 hade tillkommit i anledning
av en cirkulärskrivelse av den 26 april 1940 från bensin- och oljenämnden
och utfäx-dats i största hast för att redan på valborgsmässoafton och första
maj förebygga fjärrkörning och ”nöjeskörning”. Vid utfärdandet av kungörelsen
hade på länsstyrelsens bensinavdelning konstaterats, att någon
straffpåföljd för ett åsidosättande av sådana föreskrifter, som i kungörelsen
meddelades, icke fanns i ”bensinförordningen”. Både då och sedermera hade
emellertid förbisetts påföljden enligt 44 § 3 mom. första stycket i 1930 års
motorfordonsförordning. Då polis- och åklagarmyndigheter i länet förfrågat
sig på bensinavdelningen, huruvida några straffbestämmelser funnes, hade
det svaret erhållits, att sådana saknades. I övrigt syntes de av länsstyrelsen
i kungörelsen angivna påföljderna — indragning av trafiktillståndet eller bensintilldelningen
— hava för flertalet åklagare bortskymt ansvarspåföljden i
motorfordonsförordningen. Dessa omständigheter torde utgöra förklaringen
till att icke blott Remme utan även flertalet övriga landsfiskaler i länet icke
åtalat åsidosättandet av föreskrifterna i kungörelsen utan, efter att hava rapporterat
förekommande överträdelser till länsstyrelsen, låtit bero vid länsstyrelsens
åtgärder. Det kunde tagas för visst, att Remmes underlåtenhet att
åtala Nordén och Lundberg icke, som klaganden ville göra gällande, berodde
på någon uppsåtlig underlåtenhet från Remmes sida eller på att Remme uppsåtligen
velat gynna Nordén och Lundberg, utan uppenbarligen därpå att
han förbisett att deras förseelser voro straffbelagda enligt motorfordonsförordningen.
Att detta vore den enda anledningen vore så mycket sannolikare
som Remme varit väl medveten om klagandens stora intresse för biltrafikutövarna
och för Remmes tjänsteutövning, särskilt i vad denna avsåge övervakandet
av den yrkesmässiga biltrafiken. Remme hade numera förklarat,
att han vore beredd att åtala Nordén och Lundberg, men samtidigt ifrågasatt
lämpligheten av att nu, sedan åtskilligt mer än ett år förflutit, anhängiggöra
åtal för förseelser, vilka redan medfört nog så kännbara påföljder för
Nordén och Lundberg genom länsstyrelsens åtgärd att minska deras bensintilldelning.
Denna Remmes inställning ansåge Ekstrand sig kunna dela, även
om Ekstrand samtidigt ansåge, att särskilt en Lundbergs i handlingarna omförmäld
körning till Sävsjö den 2 maj 1940 innebure ett så uppenbart åsidosättande
av länsstyrelsens föreskrifter, att ett åtal icke ens nu kunde anses
vara omotiverat, oaktat lång tid förflutit sedan förseelsen begicks och upptäcktes.
Ekstrand hemställde fördenskull, att J. O. ville uttala sig i frågan,
huruvida åtal borde anställas.

Vid avgörande av ärendet den 3 oktober 1941 gjorde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Rudewall följande uttalanden.

9 — Justitieombudsmannens ömhetsbcrättclse till 19^2 urs riksdag.

130

Motorfordonsförordningen den 20 juni 1930, vilken i fråga om däri givna
föreskrifter om yrkesmässig automobiltrafik och för överträdelse av nämnda
föreskrifter stadgade ansvarsbestämmelser gällde intill den 1 juli 1941, innehöll
i 44 § 3 mom. bestämmelse om straff för den, som åsidosatte av vederbörande
myndighet vid meddelande av trafiktillstånd eller eljest lämnade föreskrifter.
Straffet för den felande skulle utgöra böter från och med 10 till
och med 500 kronor.

Enligt 51 § skulle förseelse mot förordningen, där ej allenast enskild målsägandes
rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse
därom ej skett.

I förevarande fall är upplyst att, sedan länsstyrelsen i Jönköpings län genom
kungörelse den 30 april 1940 meddelat vissa föreskrifter om begränsning
av den yrkesmässiga automobiltrafiken med personbilar, överträdelse
av dessa föreskrifter i vissa fall skett inom Remmes landsfiskalsdistrikt utan
att detta från hans sida medfört annan åtgärd än att anmälan i saken gjorts
till länsstyrelsen för begränsning av vederbörandes tilldelning av bensin. Att
åtal icke skett har berott därpå, att i kungörelsen icke stadgats straff för överträdelse
av densamma.

Såsom Remme numera också torde hava insett voro de uti ifrågavarande
kungörelse givna föreskrifterna av den beskaffenhet, som avsågs i förstnämnda
paragraf i 1930 års motorfordonsförordning, närmast hänförliga till av
vederbörande myndighet ”eljest lämnade” föreskrifter för den yrkesmässiga
automobiltrafiken. Överträdelse av kungörelsen skulle alltså bedömas såsom
förseelse mot motorfordonsförordningen och enligt 44 § 3 mom. bestraffas
med böter.

Uteslutet synes ej heller vara, att i förevarande fall jämväl straffbestämmelse
i 21 § kungl, kungörelsen den 6 oktober 1939 om reglering av försäljningen
av bensin och lättbentyl samt sådan varas användning för drivande
av vissa fordon kan komma till tillämpning.

Genom att icke, i den mån utredningen visade att överträdelse av länsstyrelsens
föreskrifter ägt rum, ställa den eller de felande under åtal har Remme
alltså förfarit felaktigt. Enligt vad landsfogden i sitt utlåtande meddelat har
Remme emellertid numera förklarat sig beredd att ställa de felande under
åtal. Att en längre tid förflutit sedan förseelserna begingos synes mig icke
böra föranleda inställandet av en aktion, som Remme varit pliktig att företaga.

Med hänsyn till vad landsfogden upplyst och i övrigt anfört i sitt utlåtande
lät J. O. bero vid ovan återgivna uttalanden, vilka upptogos i en till Remme
avlåten skrivelse.

181

9. Fråga huruvida rättegångsombud bort avvisas och huruvida

person, vilken biträtt tilltalad allenast med uppläsande av en
skriftlig inlaga, varit att anse som rättegångsbiträde.

I en till mig inkommen skrivelse anförde styrelsen för Sveriges advokatsamfund
följande.

Enligt 15 kap. 2 § rättegångsbalken skulle de, som för andra finge tala och
svara, vara oberyktade, ärliga, redliga och förståndiga. I rättspraxis hade
fastslagits, att vad här stadgades gällde även dem, som uppträdde såsom
rättegångsbiträden. Väl rådde i vissa avseenden osäkerhet om vad ifrågavarande
lagbud närmare innebure, men det finge dock anses ställt utom tvivel,
att den som övertygats örn brott, varmed enligt äldre lag påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen varit förenad, icke kunde anses oberyktad. I rättspraxis hade
ej heller den, som upprepade gånger dömts för fylleri och olaga brännvinstillverkning,
befunnits oberyktad. Under senare år hade domstolarna i allt större
utsträckning sökt att med stöd av ifrågavarande, tyvärr långt ifrån tillfredsställande
lagstadgande avvisa olämpliga ombud och biträden. Icke minst
med tanke på den uppgift, som därutinnan komme att åvila domstolarna efter
rättegångsreformens genomförande, syntes icke blott denna strävan böra
understödjas, utan vore det även erforderligt att söka få rättelse till stånd i
sådana fall, där domstolarna underläte att tillämpa berörda lagrum. Av nu
anförda skäl funne styrelsen sig för den åtgärd, som kunde finnas påkallad,
böra bringa till J. 0:s kännedom två fall, där domstolarna icke såsom lagen
förutsatte ex officio avvisat olämpliga rättegångsfullmäktige, ehuru anledning
därtill förelegat.

Styrelsen angav vidare i skrivelsen de av styrelsen åsyftade fallen. I det
ena hade Svegs tingslags häradsrätt vid sammanträde den 13 januari 1941
under ordförandeskap av häradshövdingen E. Åderlund tillåtit en person
uppträda såsom ombud för målsägandena i ett vid häradsrätten handlagt
brottmål, ehuru det varit för rätten känt, att ombudet vid mer än ett tillfälle
dömts för olaga sprithantering. I det andra fallet hade rådhusrätten i
Halmstad under ordförandeskap av borgmästaren M. Heuman vid sammanträde
den 15 januari 1941 i ett tryckfrihetsmål låtit en person biträda en
av de i målet tilltalade, ehuru biträdet, rådhusrätten veterligen, varit straffad
för sjätte resan stöld.

Till närmare belysning av de angivna fallen hade vid styrelsens skrivelse
fogats dels transund; av Svegs tingslags häradsrätts dombok för den 13 januari
1941, dels ock avskrift av en i tidningen Halland den IG januari 1941 införd
artikel.

Sedan jag utställt skrivelsen till förklaring av Åderlund och rådhusrätten
i Halmstad, anförde Åderlund i avgivet yttrande i huvudsak följande.

132

Efter stämning å fjärdingsmannen John Olof Vallner hade landsfogden i
länet yrkat ansvar å Vallner för det han såsom fjärdingsman i Svegs köpings
polisdistrikt ouppsåtligen genom vårdslöshet varit vållande till skogsarbetaren
Johan Åslunds från Bodarsjön död den 12 september 1940. Målet hade
förekommit inför häradsrätten första gången den 18 november 1940. Åderlund
hade tjänstgjort såsom ordförande i rätten. Vid pårop av målet hade
landsfogden inställt sig såsom åklagare. Vallner hade kommit personligen tillstädes,
åtföljd och i rättegången biträdd av advokaten Ragnar Gottfarb i
Stockholm. Åklagaren hade ingivit bevis därom, att Erik Åslund i Iggesund
och Jonas Åslund i Bjuråker — bröder till avlidne Johan Äslund — i egenskap
av målsägande den 9 november 1940 underrättats örn målet. Vid förfrågan,
huruvida någon målsägande funnes vid rätten tillstädes, hade icke
någon låtit sig avhöra. Efter det Vallner hörts i målet samt för dagen praktiskt
taget endast återstått hörandet av två vittnen, hade smeden Per Johan
Sundberg i Svegs köping företrätt samt ingivit en av Erik Åslund och Jonas
Åslund utfärdad, den 13 november 1940 dagtecknad fullmakt. I samband
med ingivandet av fullmakten hade Sundberg anhållit om uppskov för utredning.
Under målets handläggning hade Sundberg, som vore född 1869 och
som Åderlund väl känt till utseendet, suttit bland åhörarna på bänken närmast
domarbordet. Efter ingivandet av fullmakten hade Sundberg återtagit
sin plats bland åhörarna. Under vittnesförhöret hade Sundberg kommit fram
till domarbordet och anhållit, att vittnet måtte tillfrågas, huruvida vittnet
gjort en viss iakttagelse. Sundberg hade därefter återgått till sin plats bland
åhörarna. Sundberg hade icke under målets handläggning yttrat sig i vidare
mån än här angivits. Vallner hade anhållit om uppskov med målet till den
13 januari 1941. Häradsrätten hade bifallit denna framställning. — Vid målets
handläggning sistsagda dag hade parter och ombud kommit tillstädes
såsom förut. Gottfarb hade även nu anmält sig såsom biträde åt Vallner.
Sundberg hade vid förhandlingarnas början ingivit en skrift, som Åderlund
efter några frågor till parterna uppläst. Därefter hade Åderlund ställt ett par
frågor till Sundberg. En av dessa frågor hade avsett, huruvida Sundbergs
huvudmän förskjutit någon del av kostnaderna för Johan Åslunds begravning.
Sundberg hade förklarat, att så icke vore förhållandet. Johan Åslunds
bröder hade nämligen icke varit i sådana ekonomiska omständigheter, att de
kunnat bidraga med ens det minsta belopp. Begravningskostnaderna hade
försträckts av Sundberg och Svegs kommun. Därjämte hade Sundberg försträckt
kostnaden för sina huvudmäns rättegång med sammanlagt 150 å
160 kronor. — Efter uppehåll i förhandlingarna hade målet ånyo företagits
till handläggning. Därvid hade Gottfarb förmält, att Sundberg visserligen
icke kunde anses oberyktad men att Gottfarb icke yrkade, att Sundberg
skulle avvisas såsom ombud. Därefter hade hörts sex vittnen i målet, varpå
åklagaren och Gottfarb överlämnat målet. Jämväl Sundberg hade överläm -

133

nät målet under instämmande i yrkandet örn ansvar å Vallner. Häradsrätten
hade avkunnat utslag i målet samina dag. Av målsägandena framställt yrkande
örn ersättning för begravningskostnader hade i utslaget ogillats, men däremot
hade Vallner förpliktats ersätta målsägandena kostnaderna för protokollslösen.

Åderlund uppgav vidare, att Sundberg vid sex olika tillfällen, sista gången
under år 1939, ådömts fängelsestraff för olovlig tillverkning av eller olovlig
befattning med spritdrycker.

Angående skälen till att Sundberg icke avvisades såsom rättegångsombud
anförde Åderlund: Före rättegångsförhandlingarnas början den 18 november
1940 hade Sundberg varit inne på domarkansliet och frågat, huruvida en
viss namngiven advokat—ledamot av Sveriges advokatsamfund—komme till
tinget, samt uppgivit, att det var Sundbergs mening att bedja denne advokat
uppträda såsom ombud i målet mot Vallner. Sundberg hade vidare sagt, att
han tillfrågat en annan advokat, om denne ville föra talan i målet, men fått
svar att advokaten vore förhindrad att åtaga sig uppdraget. Som förut angivits
hade målsägandena haft åtta dagar på sig att skaffa ombud. Den av
Sundberg efterfrågade advokaten hade ej kommit till tingssammanträdet.
Ehuru Åderlund väl icke haft sig bekant det antal gånger Sundberg ådömts
straff jämlikt förordningen angående tillverkning och beskattning av brännvin,
så hade han i allt fall ägt kännedom om att Sundberg under år 1939 och
dessförinnan dömts till fängelsestraff för brott mot samma förordning. Vid
Sundbergs framträdande inför rätten hade Åderlund därför ställts inför frågan,
huruvida rätten borde omedelbart avvisa Sundberg såsom rättegångsombud
eller icke. Då Sundberg uppenbarligen gjort försök att anskaffa rättegångsombud
samt med hans egen inställelse inför rätten endast avsetts att
begära uppskov med målet, hade klokheten synts bjuda att icke göra så stor
affär av Sundbergs närvaro vid rätten, som ett avvisningsbeslut ovillkorligen
skolat innebära. Å en så liten ort som Sveg vore redan en rättegång av sådan
beskaffenhet som den ifrågakomna en tillräcklig källa för meningsbrytningar.
Hade Sundberg i minsta mån börjat argumentera i målet, skulle han omedelbart
hava blivit avvisad från rätten. Någon av de sista dagarna i november
1940 hade Sundberg kommit in på kansliet för att lösa protokoll i målet.
Sundberg hade då bett att få ett samtal med Åderlund. Under samtalet hade
Sundberg frågat, örn Åderlund hade något att erinra emot att Sundberg
vände sig till den tidigare namngivne advokaten för att erhålla hjälp med
målet. Som Åderlund sedan lång tid tillbaka personligen kände advokaten
ifråga, hade han förklarat, att han givetvis icke hade något emot att denne
uppträdde i målet. I samband därmed hade Sundberg uppgivit, att det vore
svårt för Erik Åslund och Jonas Åslund att skaffa sig ombud, enär de vore
mycket fattiga och advokaterna — som Sundberg uttryckt sig — vore dyra.
Sundberg hade vidare omtalat, att han förskotterat belopp till täckande av

134

utgifter för Johan Åslunds begravning. Av den utav Sundberg vid rättegångst
i lif ället den 13 januari 1941 ingivna skriften hade framgått, att Erik
Åslund och Jonas Åslund icke haft några utgifter för Johan Åslunds begravning.
Inför rätten hade Sundberg uppgivit, att kostnaderna för Johan Åslunds
begravning försträckts av Sundberg och Svegs kommun. Vid nämnda förhållanden
hade det synts Åderlund ytterst tveksamt, huruvida de av landsfogden
kallade målsägandena ägde föra talan i målet. Därest Sundberg haft utgifter
för Johan Åslunds begravning, så hade väl Sundberg varit att anse
såsom målsägande och följaktligen ägt rätt att föra ersättningstalan i målet.
Att vägra Sundberg att uppträda såsom ombud för Erik Åslund och Jonas
Äslund, då han själv varit att anse såsom målsägande och såsom sådan ägt
uppträda i målet, hade synts Åderlund alltför formellt och verklighetsfrämmande.
I och med att Sundberg ingivit skriften i målet hade Sundberg fullgjort
vad på honom ankommit såsom ombud för Erik Åslund och Jonas
Åslund. Ett avvisande av Sundberg såsom rättegångsombud skulle med nödvändighet
hava medfört ett uppskov med målet. Såsom av landsfogden kallade
målsägande hade Erik Äslund och Jonas Åslund måst anses berättigade
att få tillfälle inställa sig i målet antingen personligen eller genom ombud,
som rätten godkände. Ett uppskov skulle betytt ännu en inställelse för landsfogden
och Gottfarb d. v. s. ytterligare kostnader för statsverket och enskilda.
Rent sakligt sett hade intet varit att vinna med ett uppskov. Ingen
av parterna hade kunnat lida någon som helst skada av att Sundberg tilläts
kvarstå såsom ombud för Erik Åslund och Jonas Åslund. Sundberg hade uppträtt
korrekt under målets handläggning och icke framfört annan argumentering
än den, som upptagits uti den ingivna skriften. Denna hade icke uppsatts
av Sundberg utan av en praktiserande jurist.

Åderlund stöde, anförde han slutligen, ingalunda främmande för önskemålet
att endast rättrådiga, kunniga och erfarna personer borde tillåtas uppträda
såsom rättegångsombud. Kunde man komma därhän, att endast personer
med sådana egenskaper uppträdde inför domstol, skulle en domares
arbete i hög grad förenklas och underlättas. Men då man i nämnda sammanhang
talade om rättegångsombud, syftade man givetvis närmast på personer,
som mera yrkesmässigt förde andras talan inför rätta, och icke på personer,
som vid något enstaka tillfälle inställde sig inför domstol endast för att anhålla
örn uppskov med målet eller ingiva en skrift eller ett erkännande av en
person, exempelvis åtalad för fylleri. Ehuru formellt rättegångsombud intoge
sådana ombud i realiteten ställningen av budbärare, deras medverkan
i målet vore av helt mekanisk art. Det torde vara klart, att domstolen vore
berättigad att efter omständigheterna in casu pröva, huruvida begånget brott
borde medföra inhabilitet att uppträda som rättegångsombud. Det syntes
Åderlund rimligt, att domstolen vid sådan prövning finge taga hänsyn järn -

135

väl till arten av ombudets medverkan i målet ävensom till andra omständigheter,
som varit avgörande för att ombudet kommit vid rätten tillstädes.

I avgivna påminnelser framhöll advokatsamfundets styrelse, att vad som
enligt Aderlunds berättelse förekommit i samband med Sundbergs uppträdande
inför rätta utgjorde ett karakteristiskt exempel på vart det kunde
leda, när en domstol tilläte en icke kvalificerad person att uppträda som
rättegångsombud, därför att detta till en början syntes praktiskt betydelselöst.
Händelseutvecklingen visade, att häradsrätten säkerligen skulle handlat
både riktigast och klokast genom att redan vid rättegångstillfället i november
1940 ej väja för obehaget att avvisa Sundberg. Ett avvisande vid detta
tillfälle skulle icke hava lett till förfång för målsägandena och icke heller föranlett
onödigt uppskov men hade möjligen givit Sundberg eller dennes huvudmän
anledning att i god tid till nästa rättegångstillfälle skaffa ett kvalificerat
ombud, eventuellt med anlitande av fri rättegång. Häradsrätten hade
då icke blivit vid rättegångstillfället i januari ställd inför valet att antingen
som ombud avvisa den förut en gång i sådan egenskap trots kännedom om
hans föregåenden godtagne Sundberg eller på nytt tillåta honom att uppträda
som rättegångsombud, denna gång med vetskap örn hans avsikt att ej
inskränka sig till en uppskovsbegäran. Åderlund hade gjort gällande, att
lagens fordringar på partsrepresentanter åtminstone närmast icke vore tilllämpliga
på personer, som vid något enstaka tillfälle inställde sig vid domstol
för att anhålla om uppskov, ingiva en skrift eller erkänna en mindre
förseelse. Enligt Åderlund intoge sådana ombud i verkligheten en ställning
av budbärare. Örn han med detta uttalande ville påstå, att bestämmelserna
i 15 kap. 2 § rättegångsbalken överhuvudtaget icke vore tillämpliga på ombud
av sistnämnda slag, måste styrelsen för sin del förklara, att den funne
uttalandet uppenbart strida mot lagens mening och uttryckssätt. En part
i rättegång inför underrätt kunde icke genom budbärare inlämna skrifter
eller framställa yrkanden utan härför fordrades, att han inställde sig själv
eller genom ett ombud, som vore berett att taga ställning till under rättegången
uppkommande processuella frågor och som måste fylla de i 15 kap. 2 §
rättegångsbalken angivna förutsättningarna. Troligen hade emellertid Åderlund
med sitt yttrande endast velat göra gällande, att lagföreskriften kunde
tillämpas med större mjukhet i fråga om ombud, som hade en praktiskt sett
mer begränsad uppgift. Även mot en utveckling i sådan riktning måste styrelsen
varna. Principiellt stöde den i strid mot gällande processrätt, som icke
kände rättegångsombud med begränsad behörighet. Och i praktiken kunde
den leda till betänkliga konsekvenser, varom just Sundbergs förnyade uppträdande
vid januaritillfället bure vittne. Över huvud förstode styrelsen icke
att häradsrätten, sedan den vid rättegångstillfället i november tillåtit Sundberg
uppträda som ombud, skulle hava kunnat avvisa honom därför att

136

han börjat argumentera i målet, förutsatt givetvis att argumenteringen icke
varit sådan, att han just därigenom visat sig olämplig. I verkligheten hade
det också visat sig, att häradsrätten ej kunde hindra, att Sundberg fick framställa
begäran om frågor till vissa vittnen och därmed kom att överskrida
ramen för vad i Aderlunds förklaring kallats medverkan av mekanisk art.
Med det sagda hade styrelsen icke velat förneka det självklara förhållande,
vilket troligen läge bakom det kritiserade uttalandet, att större krav måste
ställas på ett ombud eller biträde i ett invecklat civilmål än exempelvis när
processen rörde en erkänd ordningsförseelse. Denna omständighet finge dock
betydelse först när det gällde tolkningen av uttrycket ”förståndig” i 15 kap.
2 § rättegångsbalken, men däremot icke när fråga vore att avvisa ett ombud
eller biträde därför att denne icke kunde anses oberyktad. Aderlunds uttalande,
att Sundberg måhända varit att själv betrakta som målsägande och ägt
föra ersättningstalan och att det därför skulle varit alltför formellt och verklighetsfrämmande
att avvisa honom såsom ombud för Erik och Jonas Åslund,
syntes bottna i en felsyn. Fastmera förhölle det sig så, att Sundberg,
även om han uppträtt som målsägande för egen räkning, icke skulle fått därjämte
uppträda som ombud för andra målsägande. Att han i en sådan situation
fått deltaga i förhandlingarna för egen räkning men icke som ombud
för andra innebure ingen formalism, ty regeln i 15 kap. 2 § rättegångsbalken
vore given ej blott i motpartens intresse eller med hänsyn till decorum inför
rättens bord utan syftade ytterst till att skydda huvudmännens sanna intresse.

Angående det av advokatsamfundets styrelse berörda fallet vid rådhusrätten
i Halmstad anförde rådhusrätten i avgiven förklaring, å rådhusrättens
vägnar undertecknad av borgmästaren Heuman, följande.

I ett av landsfogden i länet på uppdrag av justitiekanslersämbetet vid
rådhusrätten anhängiggjort tryckfrihetsåtal mot boktryckaren Birger Brovall
och bokförläggaren Nils Erik Johannesson i Halmstad om ansvar för framställning,
som sårar tukt och sedlighet, hade huvudförhandling med jury
utsatts att äga rum den 15 januari 1941. Då målet påropades, hade Johannesson
företrätt och förklarat, att han ämnade såsom svaromål åberopa en
skrift på omkring 30 maskinskrivna sidor. Skriften skulle i huvudsak innehålla
citat ur skönlitterära och andra alster, vilka måste anses vara för tukt
och sedlighet mera sårande än den i målet ifrågakomna skriften men vilka
det oaktat icke föranlett åtal eller beträffande vilka jury friat. Då Johannesson
på grund av tillfällig heshet ansett sig ur stånd att själv uppläsa skriften,
hade han hemställt, att denna måtte få uppläsas av en utav honom medhavd
person, förre tivoliägaren Bertil Kjellman. Varken rätten eller åklagaren
hade varit beredd på vem som skulle biträda Johannesson i rättegången.
Då åklagaren emellertid tyckt sig känna igen Kjellman, hade han omedel -

137

bart från polisen skaffat uppgift om att Kjellman undergått straff för sjätte
resan stöld, varefter åklagaren förklarat, att han med hänsyn därtill ifrågasatte,
huruvida Kjellman borde tillåtas att uppträda som rättegångsbiträde
åt Johannesson. Kjellman hade förklarat, att han icke hade för avsikt att
uppträda som rättegångsbiträde utan endast ”ställde sina röstresurser till
förfogande” för skriftens föredragande. Även Johannesson hade understrukit,
att det icke vore meningen att anlita Kjellman som biträde utan att det
berodde på Johannessons rent tillfälliga indisposition, att han behövde hjälp
med skriftens uppläsande. Johannesson hade därefter tillfrågats, om han icke
hade möjlighet att själv verkställa uppläsningen. Då han besvarat denna
fråga liksom även frågan örn han för dagen kunde anskaffa annan person
att uppläsa skriften nekande, hade rätten förhört sig örn det icke funnes
någon i domsalen, som ville ställa sig till förfogande för en sådan uppläsning.
Ingen hade befunnits hågad att under mer än en timmas tid uppläsa skriften
med det innehåll, som densamma kunde förväntas hava. Att någon ledamot
av rätten skulle kunnat föredraga skriften hade rätten ansett stridande
mot de principer, som gällde för huvudförhandling i tryckfrihetsmål. Under
sådana omständigheter hade förelegat tre möjligheter: den första att låta
Johannesson muntligen utföra sin talan så gott han nu kunde, den andra
att utsätta målet till ny huvudförhandling och den tredje att låta Kjellman
uppläsa skriften. Av dessa möjligheter hade rätten ansett den första vara
utesluten. På grund av den uppfattning, som rätten erhållit av Johannesson
vid tidigare rättegångstillfälle, hade rätten ansett Johannesson sakna möjlighet
att inför en jury tillfredsställande framlägga de synpunkter, som kunde
åberopas till hans försvar. Enligt rättens mening skulle det hava inneburit
en rätt skränkning mot Johannesson, om man hade tvingat honom att avstå
från att begagna sig av det tidigare uppsatta svaromålet, så mycket mera
som det icke hade funnits någon omständighet, som tydde på att Johannesson
själv insett, att hans medhjälpare skulle kunna bliva avvisad. Det kunde
i detta sammanhang framhållas, att det försvar som i skriften innehölls var,
om än osmakligt upplagt, det enda försvar som kunde tillgripas. Den andra
möjligheten, att utsätta målet till ny huvudförhandling, hade uppenbarligen
varit föga tilltalande. En förhandling inför jury föranledde med nuvarande
processordning ganska vidlyftiga förberedelser. Nio jurymän hade kommit
tillstädes, av vilka fyra voro bosatta på länets landsbygd. De icke obetydliga
traktaments- och resekostnaderna för jurymännens inställelse vid sammanträdet
hade kommit att stanna å statsverket. Under sådana förhållanden
hade rätten icke kunnat undgå att finna det formalistiskt och verklighetsfrämmande
att avbryta förhandlingarna och utsätta ny huvudförhandling
med det enda resultatet, att samma skrift skulle fjorton dagar senare
bliva uppläst av annan person. En omständighet, som ytterligare talat mot
ett uppskovsbeslut, hade varit den, att makt på grund av ogynnsamma örn -

138

ständigheter före huvudförhandlingen förevarit icke mindre än tre gånger.
Det hade då återstått den tredje möjligheten, att låta Kjellman uppläsa
skriften. Enligt rådhusrättens mening hade Kjellman, då han endast skulle
som ett redskap återgiva en förut uppsatt skrift, icke varit att betrakta såsom
sådant rättegångsbiträde, som omnämndes i 15 kap. 2 § rättegångsbalken.
Rådhusrätten hade med andra ord förmenat, att Kjellmam uppträdande
finge betraktas i analogi med det att en part med dåliga röstresurser hade
haft sitt svaromål intalat på en fonograf eller då en ofärdig part, som själv
utförde sin talan, läte en annan person framlämna skrift eller annat processmaterial
till rättens ordförande. Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida rådhusrätten
under sådana omständigheter ens haft laglig rätt att med åberopande
av nämnda lagrum neka Johannesson att anlita Kjellman såsom uppläsare.
Åklagarens önskan att få Kjellman avvisad som rättegångsbiträde
torde i första hand hava motiverats av det berättigade anspråket att slippa
ingå i meningsutbyte med en person, som upprepade gånger straffats för
brott. I och med att Kjellman ej tilläts att yttra sig utöver innehållet i skriften
hade denna anledning bortfallit. Med utgångspunkt från nu nämnda
överväganden hade det besked meddelats, att Kjellman tillätes att uppläsa
skriften under förutsättning att han icke yttrade ett enda ord utöver vad
skriften innehölle. Kjellman hade förklarat, att han aldrig haft för avsikt att
säga något därutöver eller eljest på något sätt plädera i målet. I konsekvens
med den av rådhusrätten anlagda synpunkten, att Kjellman icke kunde betraktas
såsom rättegångsbiträde, hade i protokollet icke gjorts någon anmärkning
örn att Kjellman medverkat vid målets handläggning. Rådhusrätten
finge alltså sammanfattningsvis som sin mening uttala, att rådhusrätten
visserligen själv haft en klar känsla av att vilken lösning som än valdes detta
skulle leda till mindre tillfredsställande resultat, men att under för handen
varande omständigheter den av rådhusrätten valda lösningen varit den riktiga
och lämpliga.

När det gällde att bedöma betydelsen i varje särskilt fall av ett avvisande
— anförde rådhusrätten vidare — syntes man icke böra skära alla mål över
en kam. För rättsordningen vore exempelvis icke mycket vunnet därmed att
ett ombud, som lämnat fram en fullmakt för erkännande i ett fyllerimål, av
domstolen avvisades blott därför, att ombudet upprepade gånger dömts för
fylleri och olaga brännvinstillverkning. Viktigare än att i dylika fall avvisande
komme till stånd vore, att åtgärder vidtoges för att vid huvudförhandling
i tryckfrihetsmål enligt nu gällande rätt och vid huvudförhandling enligt
den nya processordningen part komme att bliva företrädd av person,
som besutte erforderliga kvalifikationer för talans utförande vid sådan förhandling.
Tyvärr hade denna synpunkt varken blivit tillgodosedd i den nuvarande
tryckfrihetsprocessen eller i förslaget till ny rättegångsbalk. Nämnda
förslag innehölle allenast den bestämmelsen (12: 5 och 12: 22 samt 21: 3), att

139

därest ombud eller biträde visade oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller
eljest funnes olämpligt, rätten skulle avvisa detsamma. Enligt rådhusrättens
mening måste man räkna med att part, bortsett från förhållandena vid de
största rådhusrätterna där advokater i regel användes, vid huvudförhandling
icke sällan komme att inställa sig genom olämpligt ombud eller medhava
olämpligt biträde. Rådhusrätten hade nämligen vid flera tillfällen kunnat
konstatera, att hos menige man den uppfattningen rådde, att snart sagt vem
som helst kunde och borde få uppträda inför rätta. Då parter framställde begäran
örn fri rättegång eller då rättssökande framlade sina bekymmer för
domaren, finge man bekräftat i vilken betydande omfattning rättshjälp meddelades
av personer, som saknade förutsättningar för att lämna tillfredsställande
hjälp, och vilket förtroende, som allmänheten likvisst i många fall hade
till dessa icke sakkunniga hjälpare. Om nu part vid huvudförhandlingen inställde
sig genom ett ombud, som för rätten framstode såsom mindre lämpligt,
torde domstolarna emellertid vara obenägna att avvisa vederbörande och
meddela erforderligt uppskovsbeslut i målet, såvida det icke vore fråga om
en påfallande och uppenbar olämplighet. Ett avvisande med åtföljande uppskovsbeslut
vållade med den processordning, som nu tillämpades beträffande
mål i allmänhet, mycket små olägenheter. Helt annorlunda bleve fallet, därest
uppskov meddelades vid huvudförhandling.

Efter att hava berört de olägenheter, som skulle vållas av uppskov med
huvudförhandling, anförde rådhusrätten slutligen: Alla dessa omständigheter
komme att skapa en obenägenhet hos domstolarna att använda sig av avvisningsrätten.
Att syftet med den nya processordningen i huvudsak komme att
förfelas, om part vore representerad av okvalificerat ombud, syntes emellertid
uppenbart. Det kunde därför förtjäna att undersökas, huruvida icke angivna
olägenhet skulle kunna undanröjas genom en föreskrift därom, att part
före huvudförhandlingen hade att meddela rättens ordförande, hur parten
tänkte låta sig företrädas. En förklaring från rättens ordförande, att det av
parten föreslagna ombudet eller biträdet måste anses olämpligt och att parten
riskerade, att detsamma kunde bliva av rätten avvisat, torde i regel vara
tillräckligt för att förmå parten att söka bättre hjälp. En sådan förhandsdiskussion
syntes icke medföra någon risk för en obehörig inverkan pa partens
frihet att välja ombud. Rådhusrätten hemställde alltså, att J. O. ville undersöka,
örn icke i lagen örn rättegång i tryckfrihetsmål ävensom i den blivande
rättegångsbalken lämpligen kunde intagas föreskrift därom, att det skulle
åligga part att i god tid före huvudförhandling anmäla för rättens ordförande,
huruvida parten ämnade att vid denna förhandling anlita ombud eller rättegångsbiträde
och vem parten i sådant fall avsage att anlita.

I avgivna påminnelser framhöll advokatsamfundets styrelse, att givetvis
olika meningar kunde göras gällande, huruvida Kjellman i målet uppträtt

140

som rättegångsbiträde eller blott som ett slags mekanisk medhjälpare. För
sin del kunde styrelsen icke ansluta sig till rådhusrättens uppfattning. De av
rådhusrätten till jämförelse nämnda exemplen funne styrelsen icke avgörande.
Även om det ena av dem kunde åberopas som skäl för den uppfattningen,
att i svensk process kunde, förutom rättegångsbiträden i egentlig
mening, även förekomma medhjälpare med uppgifter av rent mekanisk art,
n vilka 15 kap. 2 § rättegångsbalken icke vore tillämplig, finge dock till denna
kategori enligt styrelsens uppfattning ej hänföras den, som betroddes en principiellt
så viktig processfunktion som att inför domstolen eller juryn muntligen
— eller genom uppläsning av en skrift — framföra den tilltalades svaromål
och argumentering. Det föreliggande fallet vore väl ägnat att belysa
denna skillnad. Örn den tilltalade Johannesson själv läst upp svaromålet men
anlitat exempelvis en pojke eller en förut straffad person att till domstolen
överlämna av honom under uppläsningen åberopade handlingar, för den händelse
han på grund av lyte varit förhindrad att själv överräcka skrivelsen,
hade säkerligen rådhusrätten utan betänkande lämnat sitt tillstånd härtill.
Johannessons anhållan att Kjellman skulle å hans vägnar få såsom deklamatör
läsa upp det skriftliga svaromålet hade däremot omedelbart hos rådhusrätten
framkallat en sådan reaktion, att rätten funnit sig om möjligt böra
se till, att denna utväg icke anlitades. Troligen hade detta skett i känslan av
att Kjellmans funktion var en annan än den mekaniska medhjälparens. Möjligen
kunde härtill rådhusrätten i likhet med styrelsen hava fått den uppfattningen,
att Johannessons begäran, att Kjellman skulle läsa upp skriften,
mindre föranletts av den förres heshet än av önskan att utnyttja Kjellmans
förmåga som deklamatör för att göra ett kraftigare intryck på juryn. Till
stöd för sin åtgärd att icke avvisa Kjellman hade rådhusrätten åberopat de
betydande praktiska olägenheter, som därigenom skulle uppstått. Styrelsen
vore den första att tillerkänna dylika synpunkter den betydelse, som borde
tillkomma dem. Styrelsen lämnade i detta sammanhang därhän, huruvida
det varit med principerna i gällande tryckfrihetsprocess oförenligt att som en
nödfallsåtgärd låta skriften uppläsas av en rättstjänare eller annan hos rätten
anställd person. Praktiska svårigheter av skilda slag uppstode emellertid
såväl för parterna som för domstolen i snart sagt varje fall, där det gällde att
avvisa en icke kvalificerad person såsom rättegångsombud eller biträde. Läte
domstolarna sådana hänsyn vara avgörande, skulle snart regeln i 15 kap. 2 §
rättegångsbalken bliva en död bokstav. Ju mera konsekvent regeln upprätt -liölles, desto mera skulle den troligen tränga in i allmänhetens medvetande
och därigenom även de fall bliva alltmer sällsynta, där avvisande behövde
ske. Att en sådan utveckling skulle i hög grad främjas, om parterna ålades
att i god tid före en huvudförhandling underrätta domstolen om namnen på
av dem anlitade ombud eller biträden, syntes sannolikt. Styrelsen ville därför

141

instämma i rådhusrättens yrkande, att denna fråga måtte göras till föremål
för utredning.

Angående den närmare innebörden av stadgandet i 15 kap. 2 § rättegångsbalken,
att de som för andra må tala skola vara oberyktade, ärlige och redlige,
råder såsom i förevarande ärende påpekats en viss osäkerhet. Av det
senaste årtiondets rättspraxis framgår, att såsom ombud eller rättegångsbiträde
avvisats person, som dömts till straffarbete för trolöshetsbrott, ävensom
person, som fällts till böter för upprepade fylleriförseelser samt olaga
brännvinstillverkning. Däremot har i ett fall beslut om avvisande av person,
som dömts till fängelsestraff för bedrägeri, undanröjts av högsta domstolen
med hänsyn till bland annat den långa tid, som förflutit efter det straffet
ådömts.

I det förslag till rättegångsbalk, som av Kungl. Majit godkänts såsom
grundval för det fortsatta arbetet med processreformen, har det ifrågavarande
habilitetsvillkoret i förslagets 12 kap. 2 § uttryckts så, att ombud
skall finnas lämpligt med hänsyn till redbarhet. Härom uttalas i motiven,
att beträffande den som dömts eller står under åtal för brott bör efter förhållandena
i varje särskilt fall bedömas, huruvida han kan anses redbar,
därvid stor hänsyn bör tagas till brottets art och beskaffenhet samt till den
tid, som förflutit efter straffets undergående, och den dömdes uppförande
under tiden därefter.

Vid dylikt bedömande böra domstolarna enligt min uppfattning framgå
med en viss stränghet. Mången gång torde alltför stor försiktighet iakttagas,
då fråga uppkommer om avvisande av ombud eller rättegångsbiträde. En
bidragande orsak till denna överdrivna försiktighet är säkerligen att söka i
det förhållandet, att överdomstolarna gång efter annan undanröjt av häradseller
rådhusrätt meddelat avvisningsbeslut. Uppenbart är emellertid, att en
viss osäkerhet om lagens rätta tydning i gränsfallen icke får föranleda, att
dess föreskrifter i denna punkt bliva eftersatta. Eljest löpa domstolarna fara
att deras anseende nedsättes. Det torde ock vara obestridligt att, såsom advokatsamfundets
styrelse framhållit, ett konsekvent upprätthållande av regeln
i 15 kap. 2 § rättegångsbalken småningom skulle medföra, att de fall, då domstol
behöver ingripa, bliva sällsynta.

Vad härefter beträffar de i förevarande ärende ifrågakomna fallen synes
det uppenbart, att Sundberg icke var ”oberyktad”. Den som under de senaste
åren vid upprepade tillfällen ådömts frihetsstraff för olaga sprithantering
kan icke vara föremål för den allmänna aktning, som med nämnda uttryck
åsyftas.

Ehuru det enligt min uppfattning varit riktigast, örn häradsrätten vid
första rättegångstillfället den 18 november 1940 avvisat Sundberg, synes mig

142

dock med hänsyn till omständigheterna häradsrätten icke skäligen kunna
klandras för att så icke skedde. Däremot hade häradshövdingen Åderlund
antingen efter målets handläggning nämnda dag eller ock vid Sundbergs
besök å domsagokansliet någon av de sista dagarna i november bort meddela
Sundberg, att han under inga förhållanden kunde tillåtas att i fortsättningen
uppträda som bröderna Åslunds ombud vid häradsrätten. Genom en sådan i
förväg given tillsägelse hade frågan säkerligen blivit löst på ett enkelt sätt
utan rättsförlust för någon. Jag vill tillägga, att även örn Sundberg varit att
anse som målsägande och själv kunnat föra ersättningstalan, härav icke
följt, att han borde godtagas såsom ombud för andra målsägande.

I anledning av den av såväl Åderlund som rådhusrätten i ärendet uttalade
meningen, att vid prövning huruvida ett ombud skall avvisas eller ej
hänsyn bör tagas även till målets beskaffenhet och till arten av ombudets
medverkan i målet, vill jag i likhet med advokatsamfundets styrelse framhålla,
att berörda omständigheter givetvis böra tillmätas betydelse när det
gäller tolkningen av uttrycket ”förståndig” i 15 kap. 2 § rättegångsbalken
men däremot ej när fråga är att avvisa någon såsom icke varande ”oberyktad”.

Vad härefter angår Kjellmam uppträdande vid rådhusrätten, torde kunna
anses ostridigt, att Kjellman icke kunnat godtagas såsom rättegångsbiträde.
Såsom förklaring till att rådhusrätten lät Kjellman föredraga den omförmälda
skriften har rådhusrätten anfört, att uppläsandet icke inneburit, att
Kjellman uppträtt som rättegångsbiträde, utan han hade endast fungerat
som ett ”redskap”. Denna mening kan jag icke dela. Därest skriften innehållit
endast citat ur vissa författares arbeten, skulle saken hava synts mig
tveksam. Skriften innehöll emellertid, enligt vad som framgår av handlingarna,
dessutom den tilltalades svaromål och argumentering. Huruvida framförandet
härav sker i form av fritt muntligt föredrag eller genom uppläsande
av en skriftlig inlaga torde sakna betydelse i det avseende, varom nu är
fråga.

I enlighet med det sagda hade rådhusrätten enligt min mening alltså icke
bort tillåta Kjellman att uppträda. Rådhusrätten borde hava avvisat Kjellman
samt uppmanat den tilltalade att försöka själv uppläsa försvarsskriften,
vilket han trots sin tillfälliga heshet förmodligen kunnat göra utan att därav
taga skada. Såsom en nödfallsåtgärd torde rådhusrätten hava kunnat låta
skriften uppläsas av en rättstjänare eller annan hos rätten anställd person.

Rådhusrätten har i sitt yttrande framhållit vikten av åtgärder för att vid
huvudförhandling i tryckfrihetsmål enligt nu gällande rätt och vid huvudförhandling
enligt den blivande processordningen part må erhålla kvalificerat
ombud eller biträde. Rådhusrätten har i detta sammanhang hemställt örn
undersökning, örn icke i lagen örn rättegång i tryckfrihetsmål ävensom i den

143

blivande rättegångsbalken borde föreskrivas skyldighet för part att i god tid
före huvudförhandling anmäla för rättens ordförande, huruvida parten ämnar
att vid denna förhandling anlita ombud eller rättegångsbiträde och vem
parten i sådant fall avser att anlita. På grund härav vill jag framhålla, att
under den förberedande behandling, vilken i såväl tvistemål som brottmål
skall föregå huvudförhandlingen, rätten i regel torde erhålla eller åtminstone
lätt kunna erhålla kännedom i det av rådhusrätten berörda avseendet. I
varje fall vill det synas mig, att frågan om en bestämmelse sådan som den av
rådhusrätten förordade lämpligen bör anstå till dess efter processreformen
erfarenhet vunnits örn en dylik föreskrifts behövlighet.

Med dessa uttalanden, som jag delgav Åderlund och rådhusrätten, var
ärendet av mig slutbehandlat.

10. Bristande processledning av rådhusrätt.

Elsa Regina Hansson i Göteborg, med firma E. R. Hanssons fiskaffär,
yrkade efter stämning vid Stockholms rådhusrätt åläggande för fiskhandlaren
Mårten Hansson i Stockholm att till henne utgiva 3,843 kronor jämte ränta.
Till utredning om kravet åberopade Elsa Hansson en den 17 juli 1937 dagtecknad
kontokurant, i vilken Mårten Hansson dels påförts för varor, levererade
under tiden den 16 september—den 26 november 1934, samt för
diskontokostnader tillhopa 4,843 kronor, dels ock gottskrivits under tiden
den 19 februari 1935—den 12 februari 1937 verkställda inbetalningar med
1,000 kronor. Kontokurantens saldo motsvarade alltså omstämda kapitalbeloppet.

Målet handlades vid rådhusrättens fjärde avdelning.

Vid första rättegångstillfället den 5 oktober 1937 invände Mårten Hansson
genom sitt ombud, advokaten Sven Dahlberg i Stockholm, att han icke
dittills fått sig tillställd specificerad räkning å de i kontoutdraget avsedda
varorna samt att han icke vore i stånd att ingå i något som helst svaromål
innan han bekommit dylik räkning.

Sedan målet på Elsa Hanssons begäran uppskjutits fyra veckor för att
bereda henne tillfälle att tillställa Mårten Hansson sådan räkning, förekom
målet ånyo den 2 november 1937, därvid Dahlberg förmälde, att hans huvudman
under uppskovstiden från Elsa Hansson erhållit specificerade räkningar
å de i kontoutdraget avsedda varorna, men att huvudmannen till
följd av sjukdom ännu icke varit i stånd att granska desamma.

På begäran av Dahlberg om tre veckors uppskov för svaromåls avgivande
utsatte rådhusrätten målet att åter förekomma den 23 november 1937, då
Dahlberg dels medgav riktigheten av de i kontokuranten upptagna debet -

144

posterna med undantag för ett belopp om 72 kronor 50 öre, dels ock påstod,
att hans huvudman erlagt betalning med 3,830 kronor 2 öre utöver de i
kontokuranten krediterade beloppen. Dahlberg bestred på den grund kravet.
Dahlberg ingav till rådhusrätten nio av Elsa Hansson under tiden den
1 oktober—den 14 november 1934 till Mårten Hansson utfärdade kvitton,
avseende likvid örn sammanlagt 3,830 kronor 2 öre.

Sedan Elsa Hansson anhållit om uppskov för vidare utförande av sin talan,
utsatte rådhusrätten målet att åter förekomma den 21 december 1937, till
vilket tillfälle Elsa Hansson erhöll slutligt föreläggande med avseende å
bevisningen. Vid sistsagda rättegångstillfälle nedsatte Elsa Hansson kravet
med 72 kronor 50 öre men bestred, att Mårten Hansson ägde såsom likvid
för återstående i kontokuranten upptagna debetposter tillgodoräkna sig de
inbetalningar örn sammanlagt 3,830 kronor 2 öre, därå Mårten Hansson i
målet företett kvitton. Enligt Elsa Hanssons påstående avsåge dessa inbetalningar
likvid för varor, som hon levererat före den 16 september 1934.
Elsa Hansson ingav bland annat tre handlingar innefattande kontouppställning
mellan parterna för åren 1934—1937, vilka handlingar på hennes begäran
av rådhusrätten bilades konceptprotokollet i målet.

Dahlberg anhöll härpå örn sju veckors uppskov med målet för vidare utförande
av sin huvudmans talan. Elsa Hansson medgav det begärda anståndet
samt hemställde, att Mårten Hansson måtte åläggas att vid nästa rättegångstillfälle
komma personligen tillstädes för att svara i målet. Rådhusrätten
utsatte målet att åter förekomma den 8 februari 1938, då parterna
skulle komma tillstädes, Mårten Hansson personligen vid vite av 100 kronor
samt beredd att yttra sig över vad den 21 december 1937 från motpartens
sida förekommit.

Då målet å utsatt tid ånyo företogs, inställde sig Mårten Hansson genom
Dahlberg, vilken företedde läkarintyg av innehåll, att Mårten Hansson vid
undersökning den 7 februari 1938 företett sådana nervösa symtom, att han
måste anses oförmögen att under de närmaste tre veckorna inställa sig för
rätten. För vidare utförande av sin huvudmans talan anhöll Dahlberg om
uppskov med målet.

Vid det rättegångstillfälle, till vilket rådhusrätten uppsköt målet, eller den
8 mars 1938, inställde sig Mårten Hansson alltjämt genom Dahlberg, vilken
med läkarintyg styrkte, att hans huvudman vore oförmögen att under de
närmaste två månaderna svara inför rätta; och vid det rättegångstillfälle,
till vilket målets fortsatta handläggning på Dahlbergs begäran uppsköts,
eller den 10 maj 1938, företedde Dahlberg nytt läkarintyg, utvisande att
Mårten Hansson fortfarande vore av nervösa besvär förhindrad komma
personligen tillstädes.

Enahanda var förhållandet vid påföljande rättegångstillfälle, den 21 juni
1938, då Dahlberg tillika förmälde, att mellan parterna inletts underhand -

145

lingar örn godvillig uppgörelse i saken, samt anhöll att för slutförande av
dessa underhandlingar få uppskov med målet på åtta veckor.

Såväl den 16 augusti 1938, till vilken dag rådhusrätten uppsköt målet,
som den 15 november samma år och den 7 mars 1939, då målet åter handlades,
förekom huvudsakligen allenast, att från Mårten Hanssons sida vid
varje tillfälle med läkarintyg styrktes, att han på grund av psykoneuros
vore förhindrad inställa sig personligen, varefter rådhusrätten biföll förnyad
begäran om uppskov.

Den 9 maj 1939, då Mårten Hansson på grund av styrkt sjukdom alltjämt
var personligen frånvarande, överlämnades målet å ömse sidor till
rättens prövning och tillsades, att rådhusrätten ville meddela dom i målet
den 30 maj 1939.

Då målet sistsagda dag ånyo företogs, inställde sig parterna, Mårten Hansson
genom Dahlberg, och lät rådhusrätten i protokollet intaga den av Elsa
Hansson vid rättegångstillfället den 21 december 1937 ingivna uppställningen
över parternas mellanhavande under åren 1934—1937, varefter Dahlberg
bestred, att såsom i uppställningens första debetpost angåves Mårten
Hansson vid ingången av år 1934 häftat i skuld till Elsa Hansson med 3,957
kronor 27 öre.

Sedan Elsa Hansson hemställt om uppskov för vidare utredning men
Dahlberg bestritt ytterligare anstånd, utsatte rådhusrätten målet att åter
förekomma den 27 juni 1939. Då ingav Elsa Hansson uppställningar över
parternas mellanhavanden under åren 1931—1933, varefter Dahlberg ingav
en skrift med bilaga, avseende jämförelse mellan uppgifterna i den vid stämningen
fogade kontokuranten och i de sedermera till rådhusrätten ingivna
uppställningarna för åren 1934—1937. Dahlberg styrkte vidare med kvitton,
att Mårten Hansson under tiden den 12 juni 1934—den 3 juni 1935 till Elsa
Hansson genom postanvisning inbetalt ytterligare 880 kronor.

På begäran av Elsa Hansson örn uppskov med målet för att yttra sig angående
innehållet i den av Dahlberg ingivna skriften utsatte rådhusrätten
målet att åter förekomma den 1 augusti 1939. Sistsagda dag blev målet å
ömse sidor ånyo överlämnat till rättens prövning.

Den 22 augusti 1939 meddelade rådhusrätten dom i målet, därvid Mårten
Hansson ålades att till Elsa Hansson utgiva skillnaden mellan det slutligen
fordrade beloppet, 3,770 kronor 50 öre, och de genom postanvisning inbetalade
beloppen, tillhopa 880 kronor, eller således 2,890 kronor 50 öre jämte
ränta och kostnadsersättning.

Vid de sexton rättegångstillfällen målet förekom vid rådhusrätten tjänstgjorde
såsom rättens ordförande, vid tretton tillfällen rådmannen V. Edman
samt vid de tre återstående, nämligen den 23 november 1937, den 16 augusti
1938 och den 27 juni 1939, rådmannen H. Stefenson. Vid nio av de rättegångstillfällen,
då Edman fungerade såsom ordförande, var Stefenson bisit 10

— Justiticombudsmarmens ämbetsberättelse till 19^2 eira riksdag.

146

tare i rätten. Förutom Edman och Stefanson deltogo sammanlagt tolv domare
i rådhusrättens behandling av målet vid ett eller flera rättegångstillfällen.

Sedan båda parterna fullföljt talan till Svea hovrätt, prövade hovrätten i
dom den 19 april 1940, under hänvisning till de av Mårten Hansson vid rådhusrätten
företedda kvittona å tillhopa 3,830 kronor 2 öre, lagligt ogilla Elsa
Hanssons i målet förda talan, men förklarade henne vara obetaget att i särskild
rättegång kräva betalning för varor och utlägg, som icke upptagits i
den omstämda kontokuranten. Hovrättens dom vann laga kraft.

I en den 17 april 1940 hit inkommen klagoskrift förklarade Mårten Hansson
sig vilja fästa J. 0:s uppmärksamhet på rådhusrättens handläggning av
målet. I skriften anförde Mårten Hansson i huvudsak följande.

Hans anmälan avsåge målets processuella behandling, som förtjänade uppmärksammas
för åstadkommande av rättelse för framtiden. Den tidsödande
handläggningen av detta i och för sig enkla kravmål, som icke erbjudit några
juridiska märkvärdigheter, liksom den ständiga växlingen av ledamöter i
rådhusrätten vore uppseendeväckande. Den rättssökande allmänheten kunde
icke vara betjänt med en så långsam rättskipning, att ett vanligt enkelt kravmål
toge nära två år i första instans utan att något giltigt skäl till dylikt fördröjande
förelåge. Ifrågavarande mål hade varken varit vidlyftigt eller
förenat med några komplikationer. Det hade blott gällt att avgöra en bevisfråga
av principiell innebörd, en ren principfråga. Redan vid tredje rättegångstillfället
hade Mårten Hanssons ombud, Dahlberg, varit beredd att
överlämna målet till rättens prövning men begärt uppskov för att bliva i
tillfälle taga del av en av motparten vid detta tillfälle till rätten ingiven
skrift. På motpartens yrkande hade Hansson blivit ålagd personlig inställelse
till nästa rättegångstillfälle, då han dock varit av sjukdom förhindrad inställa
sig. Försök från hans ombuds sida att förklara, att Hansson icke hade något
ytterligare att tillägga i saken eller att överhuvud yttra i densamma, hade
bestämt tillbakavisats av rättens ordförande under hänvisning till beslutet
om personlig inställelse. Upplysning från ombudet, att Hansson på grund
av sjukdom antagligen aldrig skulle kunna iakttaga personlig inställelse, hade
rätten icke fäst något avseende vid. Sedermera hade endast återstått att till
varje rättegångstillfälle anskaffa nytt läkarbetyg i väntan på att rådhusrätten
skulle påbörja sin processledande verksamhet. Sedan parterna blivit
kallade till rättegångstillfället den 30 maj 1939, då dom skulle avkunnas,
hade Hansson, oaktat hans ombud förklarat det vara onödigt, gjort en längre
utredning i saken för att örn möjligt förhindra, att målet ytterligare bleve
uppskjutet. Rättens ordförande hade dock vägrat mottaga denna utredning
med motivering, att ”käranden först skulle utföra sin talan”. Vid nästa rättegångstillfälle
hade rätten haft annan ordförande, och hade utredningens ingivande
då tillåtits. Den obehöriga förhalningen av ifrågavarande mål och

147

den ständiga växlingen av domstolsledamöter vid dess handläggning vöre
ingalunda ett ensamstående fall vid Stockholms rådhusrätt. Tvärtom vore
det även vid andra avdelningar av denna rådhusrätt en fast inrotad slentrian.
P''rån advokaters och andra juristers sida hade det betygats, att denna slentrian
vid rådhusrätten i rikets huvudstad ansåges som en verklig kräftskada
i vår rättskipning. Domstolarna skulle även vid handläggningen av tvistemål
öva processledande verksamhet, men detta passiva förhalande av målen på
ett abnormt stort antal rättegångstillfällen visade brist på processledning
från domstolens sida. Den ständiga växlingen av domstolsledamöter i ett och
samma mål syntes i sin mån bidraga till rättegångens förhalande. Advokaterna
och den rättssökande allmänheten torde i stor utsträckning hava den
uppfattningen, att i tvistemål rådhusrättens ledamöter ofta eller åtminstone
ej sällan — delvis tack vare den myckna växlingen av ledamöter i domstolen
— ej grundligt satte sig in i målens alla detaljer förrän dom skulle fällas, då
det ju bleve absolut nödvändigt. I nu ifrågavarande mål hade käromålet gällt
likvid för varor enligt kontokurant av den 17 juli 1937. Denna kontokurant
hade givetvis företetts vid första rättegångstillfället. Vid fjärde rättegångstillfället
hade käranden ingivit kontouppställning mellan parterna för åren
1934—1937, vilken då icke blev intagen i protokollet utan endast bilades
akten. Först sedan vid tolfte rättegångstillfället den 9 maj 1939 målet överlämnats
till prövning och dom utlovats till den 30 i samma månad syntes
domstolens ledamöter hava tagit närmare del av den i akten begravda äldre
kontouppställningen och därvid funnit den vara av sådan vikt, att den borde
inflyta i protokollet och att Mårten Hansson borde höras över densamma.
I stället för domsavgörande hade parterna ånyo inkallats i målet och nu
först — vid trettonde och fjortonde rättegångstillfällena — hade, kunde man
säga, den verkliga handläggningen av målet börjat. Vid trettonde rättegångstillfället
hade Dahlberg bestritt vidare uppskov med målet, men icke förty
hade rådhusrätten beviljat motparten ytterligare uppskov två gånger. En
riktig handläggning syntes hava krävt, att domstolens ledamöter redan vid
ingivandet av den äldre kontouppställningen — eller åtminstone före nästa
rättegångstillfälle — tagit närmare del av densamma, prövat dess innehåll
och, därest detta givit anledning därtill, låtit intaga uppställningen i protokollet
för Mårten Hanssons hörande däröver. Mårten Hanssons anmälan till
J. O. vore icke gjord med tanke på vidtagande av åtgärd mot de ledamöter
av rådhusrätten, som varit med örn ifrågavarande måls handläggning, utan
av principiella skäl och i den rättssökande allmänhetens intresse för vinnande
av bättre ordning i detta hänseende för framtiden.

Sedan jag remitterat klagoskriften till rådhusrätten, inkom samfällda rådhusrätten
den 10 september 1940 med yttrande över klagomålen samt överlämnade
tillika av Edman och Stefenson avgivna förklaringar.

148

I sin förklaring anförde Edman följande: Uppskoven i målet hade så gott
som undantagslöst meddelats på begäran av endera parten — mestadels
Mårten Hansson, företrädd av Dahlberg, klagoskriftens författare — och
med motpartens begivande eller på framställning av båda parterna gemensamt.
Därutinnan hänvisades till rådhusrättens protokoll. Endast vid ett tillfälle
hade anstånd beviljats mot parts bestridande, nämligen vid rättegångstillfället
den 30 maj 1939, då å kärandesidan framställt uppskovsyrkande
bestritts av Dahlberg, som dock vid nästföljande rättegångstillfälle medgivit,
att ytterligare anstånd beviljades motparten. Edman ville icke förneka, att
i detta mål parternas önskningar örn uppskov i alltför hög grad tillmötesgåtts.
Edman, som ej vore omedveten om vikten av en snabb rättskipning, beklagade
livligt att så skett. Att berörda tillmötesgående skulle föranleda en
anmälan till J. O. från en av parterna vore emellertid ägnat att förvåna.
Sedan Mårten Hansson ålagts att vid rättegångstillfället den 8 februari 1938
infinna sig personligen, hade vid detta och sju följande rättegångstillfällen
företetts sjukbetyg för honom, som dock ej förelagts personlig inställelse vid
annat rättegångstillfälle än det förstnämnda. Av Dahlberg hade ej någon
som helst utredning förebragts vid dessa rättegångstillfällen. Enligt uppgift
av Dahlberg hade Mårten Hansson vid denna tid på grund av sin sjukdom
varit helt ur stånd att befatta sig med målet. Det finge därför antagas, att
även om den kontouppställning mellan parterna, som ingivits vid rättegångstillfället
den 21 december 1937 och då bilagts akten i målet, blivit tidigare
än som skett intagen i protokollet, skulle detta ej hava nämnvärt bidragit
till ett förkortande av rättegången. Dahlberg hade uppenbarligen känt väl
till kontouppställningen ifråga, enär han före dess intagande i protokollet vid
flera tillfällen studerat akten på rådhusrättens expedition. För övrigt hade,
enligt vad som upplystes i målet, förlikningsförhandlingar pågått mellan parterna
under avsevärd tid. Det torde vara riktigt, att Edman vid rättegångstillfället
den 30 maj 1939, sedan Dahlberg bestritt riktigheten av första debetposten
i förut omförmälda kontouppställning, uttalat den uppfattningen, att
käranden borde fullständigt utveckla sin talan genom att specificera nämnda
post, innan från motsidan inlämnades den skriftliga utredning, som Dahlberg
sagt sig hava medhaft vid tillfället.

Stefenson anförde: Han hade såsom ordförande lett förhandlingarna i målet
vid tre rättegångstillfällen. Vid det första av dessa hade upptagits svaromål
och hade i samband med uppskovsbeslut meddelats bevisningsföreläggande
för käranden. Vid det andra tillfället, då ytterligare svaromål skulle avgivas,
hade tyvärr någon egentlig handläggning icke kunnat äga rum av anledning
att svarandeombudet, ett substitut för Dahlberg, saknade all kännedom örn
målet. Det hade för övrigt upplysts, att parterna underhandlade om förlikning.
Vad slutligen anginge det tredje tillfället hade då upptagits vidlyftig
utredning och hade båda parterna förelagts att slutföra sin talan vid näst -

149

följande rättegångstillfälle. Såvitt Stefenson förstode kunde hans handläggning
av målet ej med fog klandras.

I sitt yttrande anförde samfällda rådhusrätten bland annat följande: Anmärkningarna
avsåge dels det förhållandet, att målet avdömts först den 22
augusti 1939 efter att hava handlagts 16 gånger, dels ock den växling av
ledamöter, som under målets gång ägt rum inom domstolen, i det att sammanlagt
14 ledamöter deltagit i målets behandling. I fråga om målets handläggning
ville samfällda rådhusrätten hänvisa till vederbörande ordförandes
egna yttranden. Utan att i detta avseende ingå i något bedömande ville samfällda
rådhusrätten dock framhålla, hurusom de av avdelningen lämnade sakuppgifterna
jämte protokollens innehåll ställde saken i en helt annan dager
än vad klagomålen utvisade. Det syntes uppenbart, att vad som förekommit
i detta mål ingalunda kunde tagas till utgångspunkt för några allmänna
reflexioner rörande praxis vid rådhusrätten. Ett fall, där uppenbarligen särskilda
omständigheter spelat in (såsom här ena partens sjukdom), ägnade sig
helt naturligt föga för generalisering. Något ytterligare bemötande av klagandens
uppfattning om detta fall såsom ett bevis för något vid rådhusrätten
florerande överdrivet uppskovssystem skulle strängt taget icke vara
erforderligt. Och vad anginge frågan örn antalet ledamöter, som deltagit i
målets handläggning, vore det ett naturligt förhållande, att under så lång tid
som närmare två år vissa ombyten av ledamöter svårligen kunde undgås.
Ansvaret för domstolspersonalens fördelning på avdelningarna vilade i huvudsak
på magistraten. Även i de fall, då, såsom beträffande vissa rådmansförordnanden,
beslutanderätten tillkomme Ö. Ä., vore det sakligt sett magistraten,
som ytterst svarade för rättens lämpliga sammansättning. Vid fullgörandet
av denna uppgift hade magistraten vinnlagt sig örn att söka undvika
onödiga och olämpliga personväxlingar. Strävandet att såvitt möjligt bibehålla
kontinuiteten hade utgjort ett ständigt återkommande spörsmål vid
personalens fördelning till tjänstgöring. Åtskilliga omständigheter hade emellertid
föranlett, att detta spörsmål ofta visat sig ganska svårlöst. Redan personalens
omfattning (enbart den ordinarie domstolspersonalen omfattade
borgmästaren, 24 rådmän, en magistratssekreterare, 38 assessorer och en biträdande
inskrivningsdomare eller således tillhopa 65 personer, vartill komme
en aktuarie, 2 extra assessorer samt 27 förste amanuenser och amanuenser å
extra ordinarie stat) i förening med det förhållandet, att rådhusrätten icke
— såsom hovrätterna — kunde tillämpa systemet med rättsferier, föranledde
att ledamöternas semestrar, för vilka praktiskt taget hela året måste tagas
i anspråk, ofta måste komma att ingripa i domstolsarbetet. Härtill komme
så ledigheter för sjukdom och av andra legitima anledningar. Men dessutom
finge ej förbises, att en viss växling i särskilt de yngre ledamöternas tjänstgöring
måste anses behövlig för deras allsidiga utbildning. Det vöre i regel
icke lyckligt, om en ledamot redan vid tidig ålder fastlåstes vid en viss av -

150

delning, särskilt då fråga vore om de mer eller mindre utpräglade specialavdelningarna.
Magistraten hade därför i princip anslutit sig till den tanken,
att en viss cirkulation mellan olika tjänster borde anordnas för assessorerna
även oavsett den, som uppkomme genom skeende nyutnämningar. Detta
finge emellertid ingalunda tolkas såsom något bevis på likgiltighet för behovet
av kontinuitet i tjänstgöringen vare sig på längre sikt eller än mindre
i fråga örn de särskilda målen. Omtanken därom hade framträtt i ett av samfällda
rådhusrätten den 13 maj 1938 utfärdat, vid yttrandet fogat cirkulär
angående verkan av den då utfärdade lagen med vissa bestämmelser om
doms avkunnande vid rådhusrätt. Samfällda rådhusrätten hade den föreställningen,
att de grundsatser, som däri kommit till uttryck, också i stort
sett kommit till allmän tillämpning, även om avsteg därifrån på grund av
särskilda förhållanden givetvis aldrig kunde helt undgås.

Sedan samfällda rådhusrätten i sitt yttrande vidare i detalj redogjort för
anledningen till varje särskilt ombyte av ledamöter i ifrågavarande mål, anförde
rådhusrätten vidare: Rådhusrätten hade sökt åstadkomma ett fruktbärande
samarbete mellan rådhusrätten och advokaterna i syfte att koncentrera
handläggningen, minska uppskovens antal och längd samt överhuvud
förkorta rättegångarna. Rådhusrätten för sin del ansåge sig äga fog för det
påståendet, att rådhusrätten i lika mån som advokaterna strävat att uppnå
detta syfte, så långt detta inom ramen av programmet ”processreformer utan
lagändring” varit möjligt och lämpligt, samt att denna strävan också i stort
sett krönts med framgång. Sedan flera av rådhusrättens ledamöter enligt
magistratens uppdrag under åren 1932—1933 företagit resor till Danmark
och Norge för studier av rättegångsväsendet i nämnda länder, hade i följd
av de erfarenheter, som vunnits under dessa studieresor, processreformsträvandena
inom rådhusrätten fördjupats och vunnit ökad anslutning. De programpunkter,
som samfällda rådhusrätten anslutit sig till, avsåge i huvudsak:
en tydlig och uttömmande stämningsansökning; fullständigt svaromål
redan vid första rättegångstillfället; aktiv medverkan från rättens sida för
utredningens fullständigande; återhållsamhet i fråga om påkallande och
beviljande av uppskov; koncentration av bevisningen och utförandet av parternas
talan; ökad muntlighet och omedelbarhet vid förhandlingarna inför
rätten; parternas personliga hörande i händelse så funnes erforderligt för
vinnande av tillfredsställande utredning; begränsning av parters och vittnens
väntan; samt meddelande av dom och andra beslut utan oskäligt dröjsmål.

På grund av det anförda hemställde samfällda rådhusrätten, att förevarande
anmälan icke måtte föranleda någon åtgärd.

Innan ännu rådhusrättens yttrande inkommit hade Mårten Hansson hos

151

mig anhållit, att hans anmälan, som uppsatts och ingivits av Dahlberg, icke
måtte föranleda någon min åtgärd.

Sedan jag på Dahlbergs begäran berett honom tillfälle att avgiva påminnelser,
inkom Dahlberg den 4 juli 1941 med en skrift, vari han anförde
bland annat följande: Märklig vore Edmans uppgift, att Mårten Hansson
ålagts personlig inställelse endast till rättegångstillfället den 8 februari 1938.
Dahlberg kunde nu icke erinra sig, om hans huvudman uttryckligen blivit
ålagd personlig inställelse vid mer än ett rättegångstillfälle, men i varje fall
hade detta varit underförstått. Eljest skulle Dahlberg icke till ytterligare
sju rättegångstillfällen hava anskaffat läkarbetyg. Skulle Däldberg vid något
av dessa rättegångstillfällen hava underlåtit förete läkarbetyg, hade protokollet
utan tvivel kommit att innehålla föreläggande för Mårten Hansson
att vid nästa rättegångstillfälle komma personligen tillstädes. Edman hade
i sin förklaring beklagat de många uppskoven i målet såsom stridande mot
principen örn snabb rättskipning, dymedelst instämmande i Dahlbergs syfte.
Detta vore i och för sig glädjande, men då Edman och Stefenson i allt fall
icke utlovat rättelse för framtiden, syntes J. 0:s ingripande alltjämt vara
av nöden. Eljest kunde fortfarande samma förhalningsmetod och samma
brist på processledande verksamhet väntas. I klagoskriften hade Dahlberg
uttryckligen framhållit, att någon åtgärd mot domstolsledamöterna aldrig
varit åsyftad utan endast rättelse i en felaktig domstolspraxis genom en föreställning
eller ett principuttalande av J. O. Vad anginge samfällda rådhusrättens
förklaring hade rådhusrätten lätt halkat förbi det florerande uppskovssystemet,
förmenande att det ifrågavarande målet icke lämpade sig som
utgångspunkt för kritik mot rådhusrättens praxis. Detta kunde icke lämnas
oemotsagt. Den påtalade slentrianen förekomme, enligt vad Dahlberg funnit,
mest å fjärde avdelningen. Åtskilliga fall med mer eller mindre likartad
handläggning med många uppskov torde kunna påvisas. — Vad beträffade
den överdrivna växlingen av ledamöter å avdelningen under målets handläggning,
finge rådhusrättens förklaring gälla för vad den kunde, men själva
faktum, den nästan ständiga ledamotsväxlingen i målet, hade inneburit ett
obestridligt missförhållande. Det medgåves dock gärna, att med hänsyn till
sommarsemestrar svårigheterna härvidlag torde vara stora i en rådhusrätt
av den omfattning som Stockholms rådhusrätt hade. Kontinuitet torde i
varje fall kunna genomföras bättre än som skett. Rådhusrätten hade framhållit,
att dess strävan vore att minska uppskovens antal, koncentrera handläggningen
och förkorta rättegångarna, så långt det vore möjligt. Detta kunde
alls icke medgivas. Sett i belysningen av praxis å fjärde avdelningen och
dess handläggningsmetoder, sådana de framträtt vid behandlingen av bland
annat förevarande mål, vore det ägnat att väcka förvåning, att rådhusrätten
ansett sig kunna påstå något dylikt. De av rådhusrätten angivna vackra
programpunkterna tycktes dessvärre hava stannat på papperet.

152

I den förklaring, vilken Edman senare, enligt vad som framgår av det
följande, avgav rörande handläggningen av ett annat mål, anförde Edman,
att han ej kunde underlåta bemöta Dahlbergs påstående, att det varit underförstått,
att Mårten Hansson haft att komma personligen tillstädes även
vid annat rättegångstillfälle än den 8 februari 1938. Sedan sistnämnda dag
sjukbetyg företetts, hade Hansson, såsom protokollen utvisade, ej vidare
förelagts personlig inställelse. Det borde ej vara Dahlberg obekant, att i
civilmål part icke ansåges skyldig iakttaga personlig inställelse, med mindre
sådan uttryckligen föreskrivits. Då Dahlberg i fortsättningen upprepade
gånger företett sjukbetyg för sin huvudman, hade detta av rådhusrätten ej
kunnat uppfattas annorledes än såsom en ursäkt för att vidare svaromål
icke avgåves.

I påminnelseskriften den 4 juli 1941 sade sig Dahlberg vidare vilja fästa
min uppmärksamhet på ett av rådhusrättens fjärde avdelning under ordförandeskap
av Edman eller Stefenson handlagt mål mellan Albert Meyer
Nachf., Gesellschaft mit beschränkter Haftung, i Offenbach arn Main, Tyskland,
å ena, samt Eric Simonson i Stockholm, å andra sidan.

Av handlingarna i detta mål framgår bland annat följande.

Det tyska bolaget instämde till rådhusrättens sammanträde den 30 januari
1940 Simonson under yrkande örn betalning för levererade varor med 1,231
kronor 90 öre jämte ränta. Sedan Simonson vid detta sammanträde anhållit
om uppskov för svaromåls avgivande och parterna enats i hemställan att,
därest vid nästa rättegångstillfälle icke någon av dem läte sig avhöra, målet
måtte avskrivas från vidare handläggning, blev vid målets förnyade företagande
den 12 mars samma år, då Simonson enligt rådhusrättens föreläggande
skulle vara beredd att avgiva fullständigt svaromål, anmält, att förlikning
icke träffats samt att utsikter till godvillig uppgörelse troligen ej
längre förefurmes.

På Simonsons begäran om nytt uppskov för svaromål utsatte rådhusrätten
målet till den 2 april 1940, då Simonson invände, att han köpt varorna
av Albert Meyer G. m. b. H. i Offenbach arn Main samt att detta bolag
häftade i skuld till Simonson för oguldna provisioner. Kärandebolaget vitsordade,
att Simonson köpt varorna av Albert Meyer G. m. b. H., men, uppgav,
att nämnda bolags rätt övergått å kärandebolaget i samband med
övertagande av det äldre bolagets rörelse. Simonson förklarade sig ej kunna
vitsorda sistnämnda uppgift.

Vid nästföljande rättegångstillfälle, den 30 sagda april, lät Simonson sig
icke avhöra. Kärandebolaget ingav åtskilliga handlingar till utvisande, att
detta bolag övertagit den av Albert Meyer G. m. b. H. bedrivna rörelsen,
varefter kärandebolaget överlämnade målet till rättens prövning.

153

Sedan rådhusrätten för att bereda Simonson tillfälle att vidare yttra sig
utsatt målet att åter förekomma den 21 maj 1940 samt meddelat föreläggande
för bolaget att då slutföra sin talan och för Simonson att förebringa slutlig
bevisning, uppgav Simonson vid påföljande rättegångstillfälle, att han
icke längre ifrågasatte annat än att den rätt Albert Meyer G. m. b. H. kunde
hava ägt mot honom övergått å kärandebolaget, men vidhöll, att han på
grund av oguldna provisioner ägde motfordran till belopp av åtminstone
2,063 kronor 61 öre. Till stöd för detta påstående förebragte Simonson viss
utredning, varefter rådhusrätten — med bifall till bolagets anhållan örn uppskov
för yttrande angående motfordringsanspråket — utsatte målet att åter
förekomma den 18 juni 1940, och meddelades parterna samma föreläggande
som vid nästföregående rättegångstillfälle.

Sedan å utsatt dag bolagets ombud, under åberopande av dröjsmål med
instruktioner från huvudmannen, anhållit om ytterligare uppskov på fjorton
dagar och rådhusrätten bifallit denna begäran med samma föreläggande för
parterna som tillförne, ingav bolaget vid rättegångstillfället den 2 juli 1940
en skrift med åtskilliga därvid fogade handlingar. Dessa skulle enligt bolagets
förmenande utvisa, att Simonson ägt fordran å provision till belopp av
1,292 kronor 90 öre men att denna fordran tillgodoförts Simonson vid avräkning
per den 31 december 1939, därvid uppkommit ett saldo bolaget till
godo.

I anledning av Simonsons begäran om uppskov för att bliva i tillfälle att
yttra sig angående de av bolaget ingivna handlingarna utsatte rådhusrätten
målet att åter förekomma den 6 augusti 1940 med enahanda föreläggande
för parterna som förut. Sedan Simonson vid sistsagda tillfälle förklarat, att
han i målet nedsatte sitt krav på provision till det av bolaget medgivna beloppet
1,292 kronor 90 öre men vidhölle, att denna fordran vore ogulden,
förklarade rådhusrätten, trots uppskovsyrkande från bolaget, att rätten ville
meddela dom i målet den 27 augusti.

Sistnämnda dag företogs emellertid målet ånyo till handläggning, varefter
Simonson för att bliva i tillfälle visa, att han ägde clearingnämndens tillstånd
att i målet yrka kvittning, anhöll om uppskov med målet tre veckor.
Bolaget anhöll örn uppskov med målet sex veckor för att bliva i tillfälle
styrka riktigheten av innehållet i ett vid rättegångstillfället den 2 juli ingivet
kontoutdrag rörande avräkningen per den 31 december 1939.

Sedan rådhusrätten utsatt målet att åter förekomma den 8 oktober 1940
och därvid meddelat parterna samma föreläggande som tidigare i målet, anmälde
Simonson vid sistsagda rättegångstillfälle, att han begärt men ännu
icke erhållit clearingnämndens tillstånd att i målet yrka kvittning, samt anhöll
örn uppskov med målet fjorton dagar för att utverka dylikt tillstånd.

Den 22 oktober 1940, till vilken dag rådhusrätten uppsköt målet med oförändrat
föreläggande för parterna, ingav Simonson besked från clearingnämn -

154

den av innehåll, att nämnden icke kunde taga ställning till Simonson® ansökan
om kvittning innan visat blivit, att åberopade motfordran vore ostridig
eller laga kraftägande dom därå förelåge, samt att nämnden ville erinra
därom, att Deutsche Verrechnungskasses medgivande till kvittning vore erforderlig,
innan betalning kunde verkställas utom den svensk-tyska clearingen.
Härefter förklarade bolaget, att ytterligare utredning angående avräkningen
per den 31 december 1939 icke behövde förebringas, då enligt bolagets
förmenande med hänsyn till innehållet i clearingnämndens besked Simonsons
kvittningsyrkande icke kunde komma under bedömande i målet.

Rådhusrätten tillsade, att dom i malet skulle meddelas den 5 november

1940. Vid överläggning i målet den 29 oktober 1940 beslöt emellertid rådhusrätten
bereda bolaget tillfälle att före målets avgörande förebringa vidare utredning
till bemötande av Simonsons kvittningsyrkande, om vilket beslut
parterna skulle underrättas.

Målet handlades därpå den 5 november 1940. Sedan bolaget förebragt åtskillig
utredning, anhöll Simonson örn uppskov med målet för att taga del
av de ingivna handlingarna, därvid han emellertid förmälde, att han under
uppskovstiden ville taga under övervägande att med åberopande av 16 kap.
12 § rättegångsbalken överklaga det rådhusrättens beslut, varigenom bolaget
tillåtits förebringa vidare utredning. Rådhusrätten utsatte målet att åter
förekomma den 17 december 1940 samt föreläde parterna att därvid förebringa
slutbevisning.

Sistsagda dag anmälde Simonson, att han i hovrätten överklagat rådhusrättens
den 5 november 1940 meddelade beslut, under åberopande att målet
därigenom onödigt uppehölles, samt att han icke vore beredd att yttra sig
angående de av bolaget senast ingivna handlingarna. På parternas hemställan
förklarade rådhusrätten målet vilande och dess återupptagande beroende
på anmälan av endera parten.

Vid de tretton rättegångstillfällen målet sålunda förekom vid rådhusrätten
tjänstgjorde Edman såsom rättens ordförande, utom vid rättegångstillfället
den 27 augusti då Sief enson fungerade i nämnda egenskap. Stef enson tjänstgjorde
därjämte vid nio tillfällen såsom bisittare i rätten. Såsom ytterligare
bisittare tjänstgjorde vid fyra tillfällen en tillförordnad rådman, vid sex tillfällen
ordinarie assessorn å avdelningen K. Ljungberg, vid sex tillfällen en
tillförordnad assessor samt vid ett tillfälle annan tillförordnad assessor. Rådhusrättens
beslut den 29 oktober dikterades av Stefenson och Ljungberg, under
det att Edman förklarade sig beredd att avgöra målet i befintligt skick,

Det kan anmärkas, att hovrätten i utslag den 4 februari 1941 fann Simonsons
besvär icke förtjäna avseende.

Dahlberg anförde i skriften den 4 juli 1941 bland annat: Enligt vad hos
rådhusrätten inhämtats vore det senast omförmälda målet ännu icke av

155

rådhusrätten avdömt. Vardera parten hade i målet begärt uppskov fem
gånger. En gång hade målet på grund av Simonsons utevaro uppskjutits för
hans hörande och två gånger, vid åttonde och elfte rättegångstillfällena, hade
målet utsatts till dom. Besluten därom hade rådhusrätten själv rivit upp
genom att upptaga målet till ny handläggning. Sju gånger hade rådhusrätten
meddelat parterna slutligt föreläggande, vilket emellertid rådhusrätten de
flesta gångerna negligerat genom att bevilja nytt uppskov. Det bleve icke
mycket mening i meddelande av slutligt föreläggande, när domstolen själv
ständigt åsidosatte sitt beslut därom. Parterna animerades då att icke heller
fästa alltför stor vikt vid ett föreläggande. Denna handläggning av ett enkelt
tvistemål med ständiga uppskov och bortseende från egna givna beslut syntes
vara typisk för ifrågavarande avdelning av Stockholms rådhusrätt. Vid rådhusrättens
andra avdelningar förekomme, Dahlberg veterligen, icke dylik abnorm
uppskovspraxis. Någon processledande verksamhet från domstolens sida
hade man svårt att spåra i denna handläggning. Man frestades rent av antaga,
att domstolens ledamöter först sedan målet utställts till dom tagit fullständig
del av vad som förekommit i målet. Detta förfaringssätt kunde icke
vara i enlighet med lagens anda och mening. Även i tvistemål borde det vara
åtminstone så mycket processledande verksamhet från domstolens sida, att
icke uppskov tolererades snart sagt i vilken utsträckning som helst. Före
varje rättegångstillfälle borde domstolens ledamöter såsom regel vara fullt
insatta i målet genom att hava läst handlingarna i detsamma.

Sedan Edman, Stefenson och Ljungberg anmodats att till mig inkomma
med yttrande i anledning av Dahlbergs anmälan i fråga örn sist berörda mål,
anförde dessa i förklaring den 10 oktober 1941.

Edman: Målet hade förekommit vid tretton rättegångstillfällen utan att
därvid bringas till slut. Givetvis vore detta att beklaga. De många uppskoven
hade emellertid föranletts av särskilda förhållanden och kunde knappast
lastas Edman, som vore ense med Dahlberg därom, att det icke borde tilllåtas
parterna — rättare sagt deras advokater — att genom gång efter annan
från endera sidan framställd uppskovsbegäran, som från motsidan lämnades
utan erinran, sabotera önskemålet örn en snabb och koncentrerad rättskipning.
Då Edman handlagt målet den 6 augusti 1940, hade han ansett utredningen
tillfyllest för målets utsättande till dom. I fråga om rådhusrättens
den 29 oktober 1940 fattade beslut, på grund varav målet den 5 november
1940 kom att uppskjutas, åberopade Edman sin skiljaktiga mening. Det
kunde framhållas, att anmälan örn målets återupptagande inkommit till rådhusrätten
först den 3 oktober 1941.

Stefenson: Sedan målet den 6 augusti 1940 utsatts till dom, i vilket beslut
Stefenson ej deltagit, hade Stefenson och de två andra ledamöter, vilka hade
att tjänstgöra i rätten den 27 samma månad, funnit att målet då ej borde

156

i befintligt skick avgöras. Därom hade parternas ombud på förhand informerats.
Vid rättegångstillfället den 22 oktober 1940 hade Stefenson tyvärr
— sannolikt på grund av bolagets anförande — kommit att erhålla den oriktiga
uppfattningen, att clearingnämnden avslagit Simonsons ansökning örn tillstånd
till kvittning. Eljest skulle Stefenson ej hava biträtt ett beslut att utsätta
målet i dess dåvarande skick till dom. Stefenson hade haft att befatta
sig med förevarande mål liksom ock med målet Hansson •/■ Hansson huvudsakligen
i egenskap av näst äldste ledamot i rätten, vanligen benämnd tredje
rådman. Att före varje rättegångstillfälle vara fullt insatt i målen genom att
hava läst handlingarna vore ogörligt med hänsyn till de arbetsuppgifter, som
regelmässigt åvilade tredje rådmannen. Denne tjänstgjorde såsom bisittare
fyra sessionsdagar i veckan och hade att deltaga i samtliga mål på sin avdelning.
Den tid, som ej upptoges av sessionerna, räckte — så vitt tredje
rådmannen ej skulle avstå från nödig fritid — merendels knappast till för
begrundande av de mål, som utsatts till dom eller utslag. Det vore således
tredje rådmannen ej möjligt att före sessionerna taga närmare del av alla
därvid förekommande mål. Han utginge från att ordföranden omsorgsfullt
beredde sig till målens handläggning och beträffande de mera svårbedömliga
frågor, som kunde uppkomma vid handläggningen, på förhand rådgjorde
med bisittarna. Med detta uttalande hade Stefenson givetvis ej velat undandraga
sig allt ansvar för att de båda mål, som här berörts, kommit att draga
för långt ut på tiden.

Ljungberg: Han hade deltagit i målet Meyer •/• Simonson — förutom vid
första och tredje rättegångstillfällena, då något anmärkningsvärt ej förekommit
— vid de fyra sista rättegångstillfällena. Om vad i ett mål förevarit
brukade Ljungberg i regel före vederbörande session och eljest i samband
med uppsättande av protokollet förskaffa sig kännedom, i mån så ej tidigare
skett. Innan förevarande mål behandlades den 22 oktober 1940, hade
Ljungberg tagit del av detsamma. Även han hade vid sistnämnda tillfälle
fått den uppfattningen, att Simonsons begäran örn tillstånd till kvittning
lämnats utan bifall av clearingnämnden, och han erinrade sig att, sedan han
vid uppsättningen av protokollet granskat nämndens skrivelse, han omedelbart
rådgjort därom med Stefenson, varpå beslutet av den 29 oktober 1940
tillkommit.

Samtliga tre förklarandena hemställde slutligen, att J. O. måtte låta bero
vid vad i ärendet förekommit.

Under det pågående arbetet med rättegångsväsendets reformering har i
skilda sammanhang påpekats angelägenheten av att domstolarna redan med
nu gällande processordning i görligaste mån sörja för koncentration och

157

snabbhet i rättskipningen. Samfällda rådhusrätten har ock i sitt yttrande
gjort gällande, att rådhusrätten i samarbete med advokaterna sökt verka
för en så koncentrerad process som med nuvarande rättegångsregler är möjlig
och lämplig. Bland de programpunkter, vilka rådhusrätten i sådant avseende
anslutit sig till, har särskilt nämnts återhållsamhet i fråga om beviljande
av uppskov. Även de för ifrågavarande två måls handläggning närmast
ansvariga domstolsledamöterna hava förklarat sig medvetna örn vikten
av en snabb rättskipning.

En granskning av vad som i de omnämnda målen förekommit visar emellertid,
att i dessa båda fall grundsatsen örn snabbhet och koncentration i
rättegången icke alls tillämpats. Väl hava vissa särskilda omständigheter förelegat,
som bidragit till att målen dragit ut på tiden, men det oaktat synas
med fog anmärkningar kunna framställas i fråga örn rådhusrättens sätt att
handlägga målen. Det väsentliga felet har bestått däri, att rätten försummat
att utöva erforderlig processledande verksamhet och i stort sett överlämnat
åt parterna att bestämma processens gång, förutom vid de tillfällen då rätten
i stället för att meddela utlovad dom påkallat ny handläggning. Så som
rättegångarna utvecklade sig borde rättens ordförande hava sökt påskynda
och fullständiga utredningen genom till parterna ställda frågor. Detta har av
protokollen att döma icke i erforderlig omfattning skett. Vidare skulle säkerligen
i båda målen en avsevärd förkortning av rättegången kunnat åvägabringas
genom en så enkel åtgärd från ordförandens sida som uppmaning till
vederbörande part att i god tid före nästa rättegångstillfälle lämna motparten
besked i vissa, sedermera utom tvist lämnade frågor. Anledningen till
att rätten brustit i processledning undandrager sig numera ett säkert bedömande,
men tydligt är att förhållandet kan hava haft sin grund i underlåtenhet
från domstolsledamöternas sida att i förväg på allvar sätta sig in i de
föreliggande problemen. Ehuru detta bör åligga såväl ordföranden som bisittarna,
är det dock framför allt av vikt att den förre vid varje rättegångstillfälle
är fullt insatt i vad som tidigare i målet förekommit. Skulle, såsom
Stefenson gjort gällande, den arbetsbörda, som å rådhusrättens olika avdelningar
åvilar ”tredje rådmannen”, vara så betungande, att han knappast får
tid för begrundande av de mål, som utsatts till dom eller utslag, än mindre
att före sessionerna taga närmare del av de därvid till handläggning förekommande
målen, är detta uppenbarligen ett missförhållande, som med det
snaraste bör avhjälpas.

Vad angår målet Elsa Hansson mot Mårten Hansson kan det väl betecknas
såsom i och för sig berömvärt, att rådhusrätten sökte förmå Mårten
Hansson till personlig inställelse vid domstolen. Därest detta lyckats, hade
det måhända ej blivit behövligt att, såsom nu skett, till framtida tvist överlämna
avgörandet av parternas återstående mellanhavanden. Att emellertid,
sedan domstolen efter ett eller två uppskov konstaterat de allvarliga svårig -

158

heter, som mötte mot att få Mårten Hansson personligen tillstädes, domstolen
likväl för sådant ändamål låtit målets avgörande uppskjutas omkring
ett års tid kan med hänsyn till omständigheterna icke anses försvarligt.

Det kan vidare förtjäna framhållas, att vid rättegångstillfället den 30 maj
1939 så mycket mindre anledning fanns att avböja mottagandet av Mårten
Hanssons, sedermera den 27 juni 1939 i protokollet intagna skrift med därvid
fogade handlingar, som desamma rörde innehållet i omstämda kontokuranten
samt i de av Elsa Hansson tidigare ingivna men först i protokollet för den
30 maj 1939 intagna kontouppställningarna för åren 1934—1937.

Beträffande målet mellan det tyska bolaget och Simonson finner jag bland
annat anmärkningsvärt, att rådhusrätten den 17 december 1940 på parternas
hemställan förklarade målet vilande utan att, såvitt protokollet utvisar,
parterna anfört något skäl för sin hemställan. Det förhållandet, att ena parten
då anmälde att han i hovrätten överklagat rådhusrättens senaste uppskovsbeslut
under påstående att målet därigenom onödigt uppehölles, kunde
ju icke innebära giltig anledning till vilandeförklaringen. På grund av vad
i båda de ifrågavarande målen förekommit vill det synas som om rådhusrätten
hyst den uppfattningen, att överenskommelse mellan parterna i ett
mål örn uppskov med handläggningen på bestämd eller obestämd tid är för
domstolen bindande. Denna åsikt lärer icke vara riktig. Även vid begäran
från båda parternas sida om uppskov torde det nämligen åligga domstolen
att pröva, huruvida skäl därtill föreligger.

Slutligen kan anmärkas, att då — såsom samfällda rådhusrätten uppgivit
— målens uttänjande under en längre tid måst få till följd stor växling
av ledamöter i domstolen vid målens handläggning, hade även detta förhållande
bort föranleda domstolen att söka få målen snabbare slutförda.

Med dessa uttalanden, som jag delgav Edman, Stefenson och Ljungberg
ävensom samfällda rådhusrätten, var ärendet av mig slutbehandlat.

11. Fråga huruvida den, som erlagt jaktvårdsavgift, äger få
jaktkort sig tillsänt kostnadsfritt.

I en hit inkommen skrivelse anförde t. f. kronouppbördskassören i Köping
A. V. Hörnlund bland annat följande.

Det torde i synnerligen stor utsträckning förekomma, att jaktkort — särskilt
hos landsfiskalerna — rekvirerades skriftligen eller per telefon. Någon
skyldighet för den utfärdande myndigheten att översända jaktkort till sökanden
med posten förelåge icke. Om sådant översändande ändock ägde rum,
vilket givetvis ej finge ske med tjänstebrev, torde det vara vanligt, att särskild
avgift jämte portoavgiften uttoges mot postförskott. Denna särskilda

159

avgift vore helt säkert ej enhetlig, då några bestämmelser örn dylik avgift
och om densammas storlek ej funnes. Av egen erfarenhet visste Hörnlund,
att en landsfiskal i ett dylikt fall — det hade gällt utfärdande av jaktkort
år 1939 för ett jaktsällskap från Köping för älgjakt i Värmland, varvid samtidigt
med rekvisitionen jaktvårdsavgiften insatts å landsfiskalens postgirokonto
— förklarat, att jaktkorten skulle avhämtas hos honom, då han ej
hade någon skyldighet att sända dem per post. Landsfiskalen hade i detta
sammanhang framhållit, att han på några få dagar utfärdat över hundratalet
jaktkort till älgjakten. Att ett avhämtande i nämnda fall skulle hava
medfört betydande olägenhet och kostnader för sökandena läge i öppen dag.
Hörnlund vore emellertid övertygad om att allmänheten hade den felaktiga
uppfattningen, att skriftligen eller telefonledes rekvirerade jaktkort skulle
tillställas vederbörande sökande med posten, vilket kunde leda till missuppfattningar
och föranleda, att jaktkort ej erhölles i rätt tid.

Sedan jag i anledning av Hörnlunds skrivelse anhållit om utlåtande av
styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler, anförde styrelsen bland annat,
att den ej kunde dela Hörnlunds uppfattning, att skyldighet för vederbörande
myndighet att översända jaktkort till sökanden med posten icke förelåge
samt att i varje fall översändande därav i tjänstebrev icke vore tillåtet.
Jaktkort utfärdades utan föregående prövning till envar, som därom gjorde
framställning. Det utgjorde således i verkligheten endast ett kvitto å erlagd
jaktvårdsavgift. Den omständigheten, att jaktkortet — i likhet med exempelvis
automobilskattekvitto — skulle medhavas och i förekommande fall
företes, förändrade ju icke dess karaktär av kvitto. Övriga kvitton å allmänna
avgifter och utskylder m. m. tillställdes vederbörande i tjänstebrev. Någon
anledning att i förevarande fall göra undantag från denna regel syntes så
mycket mindre föreligga som utvecklingen gått i riktning mot utsträckt skyldighet
för landsfiskal att tillställa sökande expeditioner i tjänstebrev. Sålunda
hade stadgande örn sådan skyldighet införts bland annat beträffande nykterhetsintyg
för körkort. Den omständigheten, att uttryckliga författningsbestämmelser
saknades, torde icke i och för sig få tillmätas någon avgörande
betydelse för denna frågas bedömande. Styrelsen ville såsom sin uppfattning
uttala, att skyldighet finge anses åvila landsfiskal att på begäran översända
jaktkort till sökande, som inbetalat föreskriven avgift, samt att dylikt översändande
skäligen borde ske utan kostnad för sökanden. Ett sådant förfaringssätt
torde också hava vunnit tillämpning hos de flesta av rikets landsfiskaler.

I en sedermera till mig gjord framställning anförde Svenska jägareförbundet,
att förbundet efter verkställd undersökning funnit, att i åtskilliga fall
den som erlagt jaktvårdsavgift tillika fått betala porto, om han önskat få

160

jaktkortet översänt per post. Med hänsyn till jaktkortets karaktär av ett
kvitto ansåge förbundet, att jaktkortet i angivna fall skulle avgiftsfritt översändas,
vilket även skedde i viss utsträckning. Förbundet hemställde, att
J. O. ville vidtaga åtgärder för åstadkommande av enhetlig praxis i den riktning,
som förbundet ansåge vara riktig.

Vid framställningen funnos fogade avskrifter av två meddelanden från
jaktvårdskonsulenterna i Västerbottens och Norrbottens län.

Konsulenten i Västerbottens län meddelade, att landsfiskalerna inom länet
i allmänhet betingade sig en expeditionsavgift av 75 öre jämte porto, därest
vederbörande skriftligen anhölle örn översändande av jaktkort. Om däremot
rekvisitionen åtföljts av lagstadgad avgift jämte porto, hade någon expeditionsavgift
icke begärts. Som regel avhämtades jaktkort av innehavaren personligen
eller ombud för honom. På grund av de oklara bestämmelser, som
för närvarande rådde beträffande tjänstebrevsrätt för jaktkorts översändande,
hade en del landsfiskaler överhuvudtaget icke expedierat några jaktkort
genom posten.

Konsulenten i Norrbottens län meddelade, att honom veterligt vore det
vanliga förfaringssättet vid rekvisition per post av jaktkort inom länet, att
jaktkortslösaren till vederbörande landsfiskal insände avgiften för jaktkortet
jämte 15 öre såsom pox-to, emedan landsfiskalerna ansåge det tveksamt, huruvida
de hade tjänstebrevsrätt i detta fall.

Den omständigheten, att en handling är utfärdad i tjänsten, medför icke i
och för sig, att dess försändande per post må ske i tjänstebrev. I allmänhet
ankommer det på sökande att hos myndighet själv avhämta eller låta avhämta
begärda expeditioner eller liknande handlingar. Jag vill i detta sammanhang
erinra, att enligt gällande bestämmelser skall hos åtskilliga myndigheter,
t. ex. länsstyrelserna, vara anställd kommissionär med uppgift bland
annat att tillhandagå allmänheten med uttagande och översändande av expeditioner.

Vad angår nu förevarande fråga om översändande av jaktkort må framhållas,
att saken ligger annorlunda till än beträffande exempelvis vanliga tillståndsbevis.
Såsom i ärendet påpekats har nämligen jaktkortet karaktär av
kvitto å erlagd jakt vårdsa vgift. Då det måste anses höra till god ordning i
handel och vandel, att kvitto å gjord inbetalning på begäran översändes till
vederbörande, synes denna regel böra tillämpas även i fråga örn kvitto å jaktvårdsavgift,
d. v. s. jaktkort. Därest en person insänt sådan avgift och med
uppgivande av postadress anhållit att få jaktkortet sig tillsänt, bör därför
enligt min mening landsfiskal eller annan myndighet, som mottager avgiften
och utfärdar jaktkortet, därefter översända kortet till avgiftsbetalaren. Här -

161

vid bör myndigheten få begagna sin tjänstebrevsrätt. Enligt vad landsfiskalsföreningens
styrelse upplyst torde nu angivna förfarande också tillämpas av
de flesta landsfiskaler.

Min ovan uttalade uppfattning delgav jag Hörnlund, jägareförbundet och
landsfiskalsföreningens styrelse.

12. Fråga om förordnande av länsstyrelse jämlikt 14 § 2 mom.
lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket.

I 14 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket stadgas följande:

”1. Varder i polisdistrikt eller av landsting i avseende å befattningshavare
vid polisväsendet beslut fattat angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd
eller begravningshjälp eller i fråga, som avses i 8 § 4 stycket, skall beslutet
underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller
ogillas. Beslut angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller begravningshjälp
må ej ogillas på den grund att dylik förmån anses bestämd till för
lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är skäligt. Vägras fastställelse,
skall skäl därtill uppgivas.

Om beslut, som eljest fattas angående polisväsendets organisation, skall
anmälan göras hos länsstyrelsen.

2. Finner länsstyrelse, att avlöning, pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp
av polisdistrikt eller landsting bestämts till belopp, som uppenbarligen
icke är skäligt, eller att polisdistrikt eller landsting eljest uppenbarligen
åsidosätter sina åligganden enligt denna lag, skall länsstyrelsen hos polisdistriktet
eller landstinget göra framställning om rättelse.

Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd,
äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen
förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.”

Angående tillämpningen av detta lagrum inhämtas av handlingarna i ett
genom klagomål av kommunalfullmäktige i Bergs socken härstädes anhängiggjort
ärende bland annat följande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län fastställde den 24 februari 1932 av kommunalfullmäktige
fattat beslut, att till fjärdingsmannen i socknens polisdistrikt
skulle utgå en lön av 2,000 kronor för år.

Sedan fjärdingsmannen Harry Johansson hos kommunalfullmäktige anhållit
om löneförhöjning med 1,000 kronor från den 1 januari 1939, beslöto fullmäktige
vid sammanträde den 10 april 1939, att lönen skulle höjas med 500
kronor och att löneförhöjningen skulle tillämpas från den tidpunkt, då stats -

11 — Justitieombudsmannens ömhet sb er ät t el 8 c till lofö års riksdag■

162

bidrag å beloppet började utgå. Kommunalfullmäktige underställde beslutet
länsstyrelsens prövning.

Genom resolution den 16 augusti 1939 föreläde länsstyrelsen polisdistriktet
att dels fatta nytt beslut i ärendet, innebärande att årliga grundlönen för fjärdingsmannen
från och med år 1939 bestämdes till 2,500 kronor med tre ålderstillägg
å vartdera 200 kronor efter respektive 3, 6 och 9 års tjänst, därvid fjärdingsmannen
för åtnjutande av ålderstillägg skulle äga tillgodoräkna sig
tjänstetid från den dag han tillträtt tjänsten, dels ock i underställningsväg
till länsstyrelsen insända det nya beslutet vid äventyr, att länsstyrelsen
eljest vidtoge de åtgärder, vartill omständigheterna kunde föranleda.

Sedan kommunalfullmäktige vid sammanträde den 17 september 1939 förklarat
sig fasthålla vid sitt tidigare beslut, utlät sig länsstyrelsen genom resolution
den 3 oktober 1939 sålunda: Enär med hänsyn till omfattningen av
polisdistriktet i såväl ytvidds- som folkmängdsavseende en grundavlöning
till fjärdingsmannen i enlighet med kommunalfullmäktiges beslut utan rätt till
ålderstillägg uppenbarligen ej kunde anses skälig, prövade länsstyrelsen gott
ogilla fullmäktiges i berörda hänseende underställda beslut. I anslutning härtill
funne länsstyrelsen med stöd av 14 § 2 mom. lagen om polisväsendet i riket
skäligt förelägga kommunalfullmäktige att före den 1 december 1939 hava ej
mindre fattat nytt beslut i ärendet i överensstämmelse med länsstyrelsens nu
uttalade mening än även i underställningsväg till länsstyrelsen insänt det nya
beslutet, allt vid vite av 500 kronor.

Efter det kommunen anfört besvär över länsstyrelsens resolution den 3
oktober 1939, fann Kungl. Majit i resolution den 9 februari 1940 ej skäl att
göra ändring i överklagade resolutionen, dock att den tidpunkt, före vilken
polisdistriktet skulle vid stadgad påföljd hava fullgjort föreläggandet, bestämdes
till den 1 maj 1940.

I en sedermera hit inkommen klagoskrift anförde kommunalfullmäktige i
huvudsak följande.

Enär lönen åt fjärdingsmannen bestredes till hälften av statsmedel, vore det
rimligt, att länsstyrelsen skulle hava rätt att bestämma en tillräckligt hög lön.
Då länsstyrelsen enligt 14 § 2 mom. lagen om polisväsendet i riket också tillerkänts
sådan rätt, hade det ej varit av nöden att genom vitesföreläggande
tvinga kommunalfullmäktige att fatta beslut i strid mot egen mening och
övertygelse. Även andra kommuner än Bergs hade blivit tvingade att fatta
beslut av liknande art. Å andra sidan hade, enligt vad som kommit till fullmäktiges
kännedom genom notiser i tidningspressen, i några fall beloppet av
fjärdingsmanslön mot vederbörande kommuns mening blivit bestämt genom
direkt beslut av länsstyrelsen och alltså utan att kommunen tvingats besluta
i strid mot sin egen mening. Denna växlande praxis ansåge fullmäktige betänklig.
Fullmäktige ville därför hemställa, att J. O. måtte undersöka, huru -

163

vida vitesföreläggande av ifrågavarande slag stöde i överensstämmelse med
polislagen, samt, om så skulle vara fallet, göra framställning örn sådan ändring
av nämnda lag, att kommunernas fria beslutanderätt bleve skyddad.

Över de hos mig anförda klagomålen avgav länsstyrelsen begärt yttrande
samt överlämnade därvid tillika yttrande i saken av landsfogden i länet
N. L. Eklund.

Eklund anförde bland annat: Det stöde fast, att länsstyrelsen för att
framtvinga ifrågavarande åtgärd ägt förelägga vite. Någon skiljaktig tolkning
av 14 § polislagen kunde ej förefinnas, såsom kommunalfullmäktige
förmenade. I fråga örn tydlighet lämnade paragrafen intet övrigt att önska.
Riktigt vore emellertid, att länsstyrelsen ej alltid enligt polislagen behövde
tillgripa vitesföreläggande utan kunde direkt förordna om en viss åtgärd.
Detta senare förfarande brukade länsstyrelsen i Jämtlands län numera som
regel använda. Andra länsstyrelser, t. ex. länsstyrelsen i Älvsborgs län, hade
åtminstone förr alltid begagnat vitesföreläggande och syntes, av ett yttrandet
bifogat tidningsurklipp att döma, fortsätta därmed. De av Kungl.
Majit prövade handlingarna i ärendet gå ve enligt Eklunds förmenande ett
klart belägg för att vitesföreläggandet just i detta ärende varit att föredraga.
Den av fjärdingsmannen gjorda anhållan örn förhöjning av årslönen
till 3,000 kronor hade varit så välbefogad, att man näppeligen kunde beteckna
det som annat än tredska att, trots motiverad skrivelse från Eklund
och därefter framställning från länsstyrelsen, vägra att tillerkänna fjärdingsmannen
ålderstilläggen.

I sitt yttrande anförde länsstyrelsen följande: Länsstyrelsens av kommunalfullmäktige
påtalade förfarande hade genom besvär underställts
Kungl. Maj:ts prövning utan att dock besvären föranlett ändring i beslutet.
Lagligheten av länsstyrelsens beslut torde därigenom få anses fastslagen.
Länsstyrelsen hade emellertid själv funnit förfarandet att vid vite
förelägga kommunal representation att fatta beslut av viss innebörd föga
tilltalande och därför nu övergivit denna praxis. I stället plägade länsstyrelsen
numera, när kommun ej efterkommit av länsstyrelsen gjord framställning
örn åtgärd i förevarande avseende, direkt förordna, att kommunen
skulle vidtaga viss angiven åtgärd. Jämlikt polislagen torde länsstyrelsen
vara fullt befogad därtill. Emellertid syntes den nuvarande ordningen
för reglerandet av fjärdingsmännens löner ej tillfredsställande. Den ledde
lätt — härom vittnade ju bland annat den remitterade skrivelsen — till
konflikter mellan respektive kommuns sparsamhetsintresse och länsstyrelsens
plikt att tillse, att fjärdingsmännen erhölle skälig ersättning för sina
särskilt i nuvarande tider viktiga och maktpåliggande uppgifter. Länsstyrelsen
hade exempelvis beträffande Bergs kommun så sent som den 29
augusti 1941 ansett sig nödsakad att fatta nytt beslut i en dylik konflikt.

164

Enligt länsstyrelsens mening hade förhållandena nu utvecklat sig därhän,
att ett helt förstatligande av polisväsendet vore motiverat och önskvärt.
En mindre omfattande åtgärd, som dock till väsentlig del kunde avlägsna
nu påtalade olägenheter, vore genomförandet av sådan lagändring, att lönerna
till fjärdingsmän och polismän komme att utgå enligt vissa av Kungl.
Maj:t fastställda grunder.

Kommunalfullmäktige inkommo med påminnelser.

I fråga om formen för länsstyrelses ingripande jämlikt 14 § 2 mom. lagen
örn polisväsendet i riket synes det mig bäst överensstämma med lagrummets
avfattning, att länsstyrelsen förordnar i saken genom direkt, för polisdistriktet
bindande beslut. Detta förfaringssätt, som numera tillämpas av
länsstyrelsen i Jämtlands län och flera andra länsstyrelser, är även att föredraga
ur den synpunkten, att ett länsstyrelsens beslut av sist angivet slag
uppfattas som ett mindre irriterande ingrepp i den kommunala självstyrelsen
än ett föreläggande för den kommunala representationen att, vid äventyr
av vite, fatta ett av länsstyrelsen till innehållet angivet beslut, som står
i strid mot den beslutandes egen bestämda mening i saken. Även i händelse
länsstyrelsen direkt förordnar, d. v. s. beslutar i det kommunala organets
ställe, kan givetvis vitesföreläggande visa sig erforderligt. Sådant föreläggande
är nämligen det tvångsmedel lagen anvisar för att förmå polisdistriktet
att ställa sig länsstyrelsens beslut till efterrättelse, d. v. s. utbetala den
bestämda lönen eller vidtaga annan åtgärd, som med beslutet kan hava avsetts.

Med detta uttalande, som jag upptog i en till länsstyrelsen i Jämtlands
län avlåten skrivelse, var ärendet av mig slutbehandlat.

III. Framställningar till Konungen m. m.

1. Utlåtande angående ifrågasatt omreglering av Östra Göinge,
Villanda samt Gärds och Albo domsagor m. m.

Genom remiss den 3 december 1940 lämnade Kungl. Majit justitieombudsmannen
tillfälle att avgiva utlåtande i ärende angående ifrågasatt omreglering
av Östra Göinge, Villands samt Gärds och Albo domsagor m. m. Med anledning
därav anförde jag i skrivelse den 3 januari 1941 till Konungen följande:

165

”Såsom hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit synes beträffande
regleringsfrågan valet huvudsakligen stå mellan de tre domsagornas bibehållande
i oförändrat skick och en uppdelning av Villands domsaga mellan de
båda övriga. Vid övervägande av skälen för och emot en sådan omreglering
finner jag de tyngst vägande skälen tala emot. Kunde man räkna med att
arbetsbördan för underrätterna framdeles icke kommer att i väsentlig mån
överstiga deras nuvarande, skulle jag finna föreliggande regleringsfråga mera
tveksam. I underdånig framställning den 20 juni 1939 angående reglering av
domsagorna i västra Värmland har jag framhållit, att då det icke förefaller
osannolikt att rättegångsreformens genomförande kommer att medföra ökad
arbetsbelastning för underrätterna, starka skäl tala för att tillsvidare i avvaktan
på nämnda reform iakttaga stor försiktighet i fråga örn nuvarande
domsagors omreglering till större enheter. Dylik omreglering syntes, tilläde
jag, för närvarande böra ifrågakomma endast i undantagsfall. Denna uppfattning
hyser jag fortfarande.

Vare sig reglering av Östra Göinge, Villands samt Gärds och Albo domsagor
kommer till stånd eller ej torde Kristianstad fortfarande böra vara
kansliort för domsagorna ifråga. Jag kan icke finna, att några övertygande
skäl åberopats för den föreslagna förflyttningen av Östra Göinge domsagas
kansli till Broby.

Vad angår frågan örn kanslilokaler synes mig uppförande av en för domsagorna
gemensam kanslibyggnad vara den lyckligaste lösningen. Likväl
torde det kunna ifrågasättas, om det ur ekonomisk synpunkt är försvarligt
att under nuvarande krisförhållanden igångsätta ett dylikt byggnadsföretag.
Tanken på uppförande av en ändamålsenlig, för domsagorna gemensam
kanslibyggnad är emellertid i hög grad värd beaktande, även om den icke
omedelbart kan realiseras.”

Genom beslut den 14 februari 1941 fann Kungl. Maj:t — som för det
dåvarande ej fann anledning vidtaga åtgärd till omreglering av ovannämnda
domsagor — ej heller skäl förordna om förflyttning av Östra Göinge domsagas
kansli från Kristianstad.

Med hänsyn till den särskilt ur brandskyddssynpunkt otili framställande
beskaffenheten av domsagornas till Kristianstad förlagda kansli- och arkivlokaler
anbefallde Kungl. Majit länsstyrelsen i Kristianstads län att med de
tingshusbyggnadsskyldiga i domsagorna skyndsamt till behandling upptaga
fråga om åtgärder för åstadkommande därstädes av i anmärkta hänseende
tillfredsställande dylika lokaler, därvid länsstyrelsen hade att undersöka
lämpligheten av att uppföra en gemensam byggnad för domsagornas kanslier
samt, örn anledning därtill gåves, jämväl för häradsrätternas sammanträden.

166

2. Framställning angående högre traktamentsersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål och vissa andra mål.

Den 29 november 1941 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Avgivande av vittnesmål vid domstol Ilar för den, som därtill kallats, av
ålder ansetts såsom en medborgerlig plikt, vars fullgörande kunnat utkrävas
genom lagliga tvångsmedel. Det allmänna stadgandet härom återfinnes i
17 kap. 5 § rättegångsbalken av 1734 års lag. I samma lagrum föreskrives
vidare, att den, som påkallat vittne, skall betala dess resekostnad och täring
efter dess värdighet. Denna bestämmelse har ansetts tillämplig allenast då
vittnet inkallats av enskild part. I de fall åter, då i brottmål vittnes hörande
påkallats av åklagare, ansågs ursprungligen någon skyldighet icke åvila det
allmänna att ersätta vittnet för dess inställelse. Genom kungörelse den 20 november
1845 förklarades emellertid, med tillämpning av nyssnämnda stadgande,
att den, som allmän åklagare å tjänstens vägnar åberopat till vittne
i grövre brottmål, under vissa förutsättningar vore berättigad att av allmänna
medel undfå ersättning för resekostnad och uppehälle. Efter hand har sedermera
denna regel utsträckts.

För närvarande gälla härutinnan bestämmelserna i lagen den 4 juni 1886
angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål. I 1 § denna
lag, sådant lagrummet nu lyder enligt lagar den 28 juni 1918 och den 13 maj
1932, stadgas, att den som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar
för talan, av åklagaren åberopas såsom vittne och inställer sig vid domstol,
äger att, så framt han äskar ersättning för inställelsen och domaren finner
sådan böra utgå, av allmänna medel njuta ersättning till sitt uppehälle, vilken
ersättning må för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen erfordras,
beräknas till högst fem kronor eller, där domstolen i särskilt fall med
hänsyn till föreliggande omständigheter så prövar skäligt, till högst åtta
kronor. Vittnet må dessutom, därest dess hemvist är beläget på minst fem
kilometers avstand från det ställe, där domstolen sammanträder, av allmänna
medel erhålla ersättning för resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna
resereglementet.

Enahanda rätt till ersättning tillkommer den, som i mål av nämnda beskaffenhet
blivit enligt domstols förordnande inkallad såsom vittne, eller av
åklagaren åberopats eller enligt domstols förordnande inkallats för att upplysningsvis
höras.

Enligt 4 § skall domstolen i slutliga utslaget pröva, huruvida den kostnad,
som av allmänna medel enligt ifrågavarande lag utgått, skall till statsverket
återgäldas, antingen av allmän åklagare eller av enskild part. Åklagaren må
ej därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet blivit utan skäl anställt.

Dessa stadganden äga genom särskilda bestämmelser i åtskilliga lagar utsträckt
tillämpningsområde. Jämlikt 15 kap. 9 § giftermålsbalken, 6 § lagen

167

den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, 9 § lagen samma dag om adoption,
25 § lagen samma dag örn barn utom äktenskap, 19 § lagen den 11 juni 1920
om barn i äktenskap och 12 kap. 23 § lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap
skola nämligen bestämmelserna i 1886 års lag i tillämpliga delar
gälla beträffande ersättning av allmänna medel åt den, som enligt rättens
förordnande inkallats såsom vittne eller för att upplysningsvis höras i äktenskapsmål,
mål örn äktenskaplig börd, om adoption samt örn fastställande av
faderskap och underhållsskyldighet beträffande barn utom äktenskap, mal,
som avses i 8, 9 och 11 §§ lagen om barn i äktenskap, samt mål och ärenden
angående förmynderskap, i sistnämnda fall jämväl da inkallandet skett på begäran
av överförmyndaren. Samma grunder i fråga örn rätt till ersättning tilllämpas
vidare jämlikt lag den 4 juni 1913 i mal, som avses i gällande lag angående
förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,
beträffande den, som blivit av tullfiskalen åberopad eller enligt generaltullstyrelsens
eller Kungl. Maj:ts förordnande inkallad såsom vittne, jämlikt
lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister i fråga om den, som
enligt förordnande av länsstyrelse inställt sig för att vittna eller upplysningsvis
höras i ärende rörande någons intagande å allmän alkoholistanstalt, samt
jämlikt lagar den 14 juni 1918 och den 27 juni 1924 i mål, som avses i 75 §
lagen örn fattigvården och i 26 § lagen örn samhällets barnavård, beträffande
den, som efter förordnande av länsstyrelse inkallats för att inför domstol
höras såsom vittne eller upplysningsvis; i dessa fall skall emellertid kostnaden
alltid stanna å statsverket. Ytterligare föreskrives i 40 § sinnessjuklagen
den 19 september 1929, att i fråga örn ersättning till den, som enligt 5 kap.
nämnda lag inkallats till förhör, skall gälla vad angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål finnes stadgat; även i detta fall skall
dock ersättningen alltid stanna å statsverket. Jämlikt 6 § lagen den 3 juni
1932 örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet skall ersättning av
allmänna medel, som tillerkännes den som på kallelse inställt sig vid sammanträde
enligt nämnda lagrum, utgå enligt de för vittnen i brottmål gällande
grunderna. Slutligen föreskrives i 14 § lagen den 19 juni 1919 örn fri rättegång,
att vittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas av allmänna
medel, skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas
angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Såsom förut nämnts har 1 § lagen den 4 juni 1886 erhållit sin nuvarande
lydelse genom lagar den 28 juni 1918 och den 13 maj 1932. Före ikraftträdandet
av lagen den 28 juni 1918 ägde vittne för sin inställelse njuta ersättning
av allmänna medel med högst tre kronor (före lagändring år 1900
med högst en krona 50 öre) för varje dag, som för resan och vistandet vid
domstolen erfordrades, och dessutom, därest vittnets hemvist var beläget
på minst fem kilometers avstånd från det ställe, där domstolen sammanträdde,
skjutspenningar för en häst fram och åter eller, där järnvägs- eller

168

ångbåtslägenhet kunde för resan eller någon del därav begagnas, avgift för
billigaste plats å bantåg eller ångbåt.

Beträffande lagändringen år 1918 må erinras följande.

Med anledning av en i andra kammaren väckt motion hade riksdagen i
skrivelse den 19 maj 1915 hemställt, att Kungl. Majit måtte taga under
övervägande, huruvida icke 1886 års lag borde ändras i syfte att till vittne
finge dels, efter domstolens prövning för särskilda fall, utgå dagtraktamente
med högre belopp än tre kronor, dels ock utgivas reseersättning jämväl då
avståndet mellan vittnets vistelseort och den plats, där domstolen sammanträdde,
understege fem kilometer, ävensom därefter för riksdagen framlägga
det förslag, vartill övervägandet kunde giva anledning''.

Sedan hovrätterna samt vissa rådhusrätter och domhavande avgivit utlåtanden
över riksdagens skrivelse, upprättades inom justitiedepartementet ett
förslag till sådan ändring av 1 § ifrågavarande lag, att dagtraktamentet skulle
kunna bestämmas till högst fem kronor.

Vid anmälan den 26 april 1918 i statsrådet av nämnda lagförslag framhöll
chefen för justitiedepartementet, att enligt hans mening borde åt ifrågavarande
bestämmelser givas sådant innehåll, att vittnespliktens fullgörande icke
förbundes med betungande kostnader. Med hänsyn därtill och då penningvärdet
sedan år 1900, då maximibeloppet för dagtraktamentet bestämts till
tre kronor, ytterligare avsevärt sjunkit, ansåge departementschefen lika med
riksdagen, att nämnda belopp borde höjas. Då de dåvarande levnadskostnaderna
kunde betinga högre dagtraktamente än tre kronor, även örn inga
särskilda skäl därtill kunde i det föreliggande fallet påvisas, syntes emellertid
icke, såsom i riksdagens skrivelse och åtskilliga i ärendet avgivna utlåtanden
blivit ifrågasatt, några särskilda villkor böra uppställas för rätten att åtnjuta
högre dagtraktamente än det dåvarande maximibeloppet. De därutinnan då
gällande bestämmelserna syntes alltså böra undergå allenast sådan jämkning,
att maximigränsen uppflyttades, därvid det nya maximibeloppet skäligen
kunde bestämmas till fem kronor. Emellertid erinrades, att det i lagen bestämda
beloppet utgjort en gräns, varutöver ersättning icke kunnat tillerkännas
vittne av allmänna medel, men att däremot domstol givetvis haft
att fastställa lägre belopp i de fall, att utdömande av maximibeloppet under
föreliggande omständigheter icke påkallats. Höjdes maximigränsen på sätt i
förslaget avsåges, borde anmärkta förhållande så mycket mera uppmärksammas.

Vad angick frågan om utsträckning av rätten till reseersättning ansåg departementschefen
icke tillräckliga skäl föreligga att vidtaga en lagändring
i sådan riktning, varigenom staten utan tvingande nödvändighet skulle få
vidkännas ökade utgifter för ifrågavarande ändamål.

Lagförslaget framlades därefter i proposition nr 428 till 1918 års lagtima
riksdag. I en med anledning av propositionen inom andra kammaren väckt

169

motion nr 480 hemställdes, att ersättningen måtte höjas till högst tio kronor
ävensom att reseersättning måtte tillerkännas jämväl vittne, som bodde på
mindre avstånd än fem kilometer från det ställe, där domstolen sammanträdde.

I utlåtande nr 72 anförde lagutskottet följande: Till den av departementschefen
uttalade uppfattningen, att några särskilda villkor icke borde uppställas
för rätten att åtnjuta högre dagtraktamente än det dåvarande maximibeloppet,
ansåge sig utskottet så mycket hellre böra ansluta sig som penningvärdet
icke blott sedan år 1900, då maximibeloppet för dagtraktamentet
bestämts till tre kronor, utan jämväl efter avlåtandet av riksdagens förenämnda
skrivelse avsevärt sjunkit. Utskottet vore jämväl ense med departementschefen
därutinnan, att det nya maximibeloppet borde bestämmas till
fem kronor, därvid utskottet emellertid ansett sig böra i likhet med departementschefen
understryka vikten av att tillbörlig uppmärksamhet ägnades
däråt, att domstol hade att fastställa lägre belopp i de fall, att utdömande
av maximibeloppet under föreliggande omständigheter icke påkallades. Även
med den föreslagna höjningen hade det emellertid synts utskottet kunna
ifrågasättas, huruvida det som maximum sålunda fastslagna beloppet för
varje fall och under alla omständigheter vöre tillräckligt för täckande av de
med vittnespliktens fullgörande förbundna kostnader, varför ersättning borde
utgå. Särskilt i fall då till vittne inkallades mindre bemedlade personer, boende
så långt från den plats där domstolen sammanträdde, att de för att iakttaga
inställelse nödgades ådraga sig särskilda utgifter för kost och nattläger
utom hemmet, torde ofta en ersättning av fem kronor vara alltför låg. I överensstämmelse
med vad riksdagen i sin skrivelse ifrågasatt hade utskottet därför
trott sig böra föreslå, att ersättningen för särskilda fall, där domstolen
med hänsyn till föreliggande omständigheter så prövade skäligt, skulle kunna
höjas; dock att höjningen finge bestämmas till högst åtta kronor. Att, på sätt
motionären ifrågasatt, gå längre hade utskottet icke ansett tillrådligt. I enlighet
med vad sålunda anförts hade första stycket i lagförslaget omformulerats.
Vad åter anginge frågan örn utsträckning av rätten till reseersättning, hade
utskottet med den av utskottet sålunda intagna ståndpunkten till frågan om
höjt dagtraktamente icke ansett tillräckliga skäl föreligga att för det dåvarande
vidtaga en lagändring i sådant avseende.

Den av utskottet föreslagna ändringen i 1 § 1886 års lag antogs av riksdagen.

Genom ovanberörda lag den 13 maj 1932 gjordes i lagrummet allenast den
ändringen, att ersättningen för resekostnad bestämdes att utgå enligt lägsta
reseklass i allmänna resereglemente!.

170

Vid inspektioner och andra tillfällen under de senaste åren, då jag med
domare berört frågan om ersättning av allmänna medel till vittnen, har framhållits,
att det högsta traktamente, som för närvarande kan tillerkännas
vittne, d. v. s. åtta kronor, under nu rådande förhållanden är för knappt tillmätt.
Denna uppfattning synes mig hava fog för sig.

Bestämmelsen i 17 kap. 5 § rättegångsbalken, att den som påkallat vittne
skall betala vittnet dess ''resekostnad och täring efter dess värdighet’, giver
visserligen vid handen, att lagstiftaren avsett att tillerkänna vittne ersättning
allenast med belopp, som skäligen kan anses motsvara vittnets utgifter
för inställelsen vid rätten. Enligt rådande praxis tillerkännes dock i allmänhet
vittne, som icke får ersättning av allmänna medel, på därom framställd begäran
skälig gottgörelse icke blott för resekostnad och andra utgifter utan
även för tidsförlust och därigenom orsakad förlust av inkomst. Billighetsskäl
synas mig tala för att vittnen, även då ersättningen skall utgå av allmänna
medel, erhålla åtminstone någon gottgörelse för mistad inkomst. Domstolarna
torde också anse sig berättigade att räkna förlust av inkomst till de omständigheter,
som enligt 1886 års lag i särskilda fall kunna föranleda traktamentsersättning
utöver det för vanliga fall fastställda maximibeloppet.

Därest en person för att vittna nödgas uppehålla sig å främmande ort en
hel dag, torde med nuvarande höga levnadsomkostnader ett belopp av åtta
kronor mången gång knappast förslå till täckande av annat än skäliga utgifter
för föda och logi. I sådana fall erhåller vittnet, även om traktamentet
bestämmes till det högsta som kan ifrågakomma, alltså icke någon ersättning
för förlorad inkomst, ett förhållande som giver anledning till berättigat missnöje.
För att den med vittnespliktens fullgörande förbundna ekonomiska uppoffringen
icke skall för många mindre bemedlade verka alltför betungande,
torde en höjning av traktamentets maximibelopp snarast böra företagas. Av
statsfinansiella skäl synes dock endast en varsam höjning vara att förorda.
Jag vill ifrågasätta, huruvida icke det för särskilda fall bestämda maximibeloppet
bör höjas från åtta till tio kronor. De ökade levnadsomkostnaderna
synas motivera även en mindre höjning, förslagsvis med en krona, av det för
andra fall fastställda maximibeloppet, för närvarande fem kronor.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

171

3. Framställning angående ändrade bestämmelser i fråga om
skyldighet att förrätta bouppteckning i samband med
hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

I detta ämne avlät jag den 29 november 1941 till Konungen följande framställning: ”1

11 kap. 20 § giftennålsbalken den 11 juni 1920 stadgas, att örn under
liemskillnadsmål uppteckning ej skett av vardera makens tillgångar och
skulder, skall, sedan hemskillnad beviljats, sådan uppteckning förrättas. Bouppteckning
skall av makarna med edsförpliktelse underskrivas och en avskrift
därav till rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader från det
hemskillnadsdomen gavs, skall enligt samma lagrums andra stycke rätten
eller domaren förordna magistratsperson, landsfiskal, rättens betjänt eller
annan lämplig person att verkställa uppteckningen; och åligger det make att
under edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen
har att till rätten eller domaren översända en avskrift av bouppteckningen.

Är mål örn hemskillnad anhängiggjort och har, då talan är väckt allenast
av ena maken, skälig anledning därtill visats, äger enligt berörda lagrums
tredje stycke rätten eller domaren, örn ena maken det äskar, meddela förordnande
om boupptecknings förrättande.

När till hemskillnad blivit dömt, skall jämlikt 11 kap. 15 § bodelning
äga rum.

De återgivna bestämmelserna äga dock ej tillämpning, om till följd av
äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

Vad i ovannämnda lagrum stadgas för det fall, att makar vunnit hemskillnad,
skall enligt 11 kap. 23 § äga motsvarande tillämpning, när till
iiktenskapsskillnad är dömt, såframt ej till följd av äktenskapsförord, boskillnad
eller hemskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

Rörande bouppteckning i anledning av sökt eller beviljad boskillnad finnas
i 9 kap. 9 § föreskrifter i huvudsak överensstämmande med dem, som i
11 kap. 20 § äro givna i fråga om hemskillnad.

Beträffande tillkomsten av sistnämnda bestämmelser må anföras följande.

I lagen den 1 juli 1898 örn boskillnad voro föreskrifter meddelade dels om
upprättande av bouppteckning innan dom i boskillnadsmål meddelades och
dels därom att, så snart boskillnad blivit beviljad, boet skulle skiftas i den
ordning, som om delning av död mans kvarlåtenskap var i lag stadgad. Enligt
1 § lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad m. m.
skulle, när äktenskap blivit genom skillnad upplöst, om skifte av boet i tilllämpliga
delar gälla vad i lagen om boskillnad var i nämnda hänseende stadgat
för makar, som vunnit boskillnad.

172

I en den 7 januari 1910 till Kungl. Majit avlåten framställning fäste dåvarande
J. O. uppmärksamheten därå, att i boskillnadslagen funnes föreskrift
om skyldighet för make att, i händelse vederbörligt yrkande därom framställdes,
edfästa riktigheten av den i anledning av boskillnaden upprättade bouppteckningen.
Uppenbarligen borde, framhöll J. O., motsvarande skyldighet
förefinnas i avseende å äktenskapsskillnad. Detta kunde dock, med hänsyn
till innehållet i lagen den 1 juli 1898 örn bodelning vid äktenskapsskillnad
m. m. och då boupptecknings edfästande ju icke inginge såsom ett led i
skifte, ej anses vara utsagt av nämnda bodelningslag. Denna bristfällighet
hade givit anledning till olägenheter. Då äktenskapslagstiftningen skulle
underkastas revision, syntes det vara lämpligt att i samband därmed rätta
eller förtydliga ifrågavarande lag i den av J. O. angivna riktningen.

I skrivelse den 1 februari 1913 till Kungl. Majit anförde J. O., att han
vid avlåtandet av ovanberörda framställning utgått från den av erfarenheten
dittills ej jävade förutsättningen, att en av vederbörande makar under
edsförpliktelse underskriven bouppteckning städse genom makarnas egen
försorg upprättades. Emellertid hade, enligt vad till J. Ois kännedom kommit,
sedermera inträffat fall, då mannen, som ensam suttit i boet, icke kunnat
förmås att godvilligt upprätta behörig bouppteckning. Fråga hade därvid
uppstått, huru rätteligen borde förfaras för att kunna råda bot på en dylik
tredska. Enligt en mening skulle vitesföreläggande för den tredskande vara
den enda utvägen, som stöde till buds. En annan mening åter holle före, att
rätten eller domaren i analogi med bestämmelsen i 6 § lagen om boskillnad
skulle äga att, där föreläggande att inom viss tid ingiva bouppteckning ej
fullgjordes, förordna magistratsperson, kronofogde, länsman, rättens betjänt
eller annan lämplig person att uppteckningen utan dröjsmål förrätta. Slutligen
förfäktade en tredje mening, att det ålåge de jämlikt 18 § sistnämnda
lag utsedda skiftesförrättarna att föranstalta örn bouppteckning. För sin del
ansåge J. O. spörsmålet böra besvaras i enlighet med den andra här angivna
meningen. Då lagen emellertid i förevarande avseende tydligen innehölle en
lucka, hemställde J. O., att Kungl. Majit måtte taga i övervägande, huruvida
ej densamma borde utfyllas i samband med avhjälpandet av den i J. Ois
föregående skrivelse omförmälda bristfälligheten.

J. Ois skrivelser överlämnades till lagberedningen, som år 1909 erhållit
Kungl. Majits uppdrag att företaga omarbetning av giftermålsbalken med
tillhörande författningar.

I sitt den 15 september 1913 avgivna förslag till lag om äktenskaps ingående
och upplösning upptog lagberedningen i 7 kap. 10 § ett stadgande
av innehåll att, när mål örn äktenskaps återgång, separation (detta ord
sedermera i lagen utbytt mot ordet hemskillnad) eller äktenskapsskillnad
vore anhängiggjort, rätten eller domaren skulle, där endera maken det äskade,
meddela förordnande för magistratsperson, kronofogde, länsman, rättens be -

173

tjäll t eller annan lämplig person att utan dröjsmål förrätta uppteckning av
boets tillgångar och skulder, varvid det skulle åligga makarna att under
edsförpliktelse redligen uppgiva allt, som till boet hörde. Detta stadgande
skulle dock ej äga tillämpning, där boskillnad förut blivit beviljad eller äktenskapsskillnad
söktes efter föregången separation och i anledning av separationen
bouppteckning förrättats eller skifte hållits.

I motiven till nämnda lagrum anförde lagberedningen, efter att hava berört
innehållet i J. 0:s skrivelser, följande: Beredningen, som i 5 och 6 kap.,
vad angår återgång, separation och äktenskapsskillnad, i det väsentliga upptagit
reglerna i lagen den 1 juli 1898, har icke funnit skäligt föreslå ovillkorlig
föreskrift att, när återgång, separation eller skillnad sökes, bouppteckning
skall upprättas. Det skulle i många fall, särskilt där tillgångarna iiro
obetydliga eller där makarna förut överenskommit örn delningen, vara onödigt
betungande. Däremot synes det vara nödvändigt sörja för att ena maken
må få rätt påkalla boupptecknings upprättande och att makarna var för
sig bliva skyldiga beediga riktigheten av bouppteckningen.

Med anledning av vissa lagrådets anmärkningar erhöll ifrågavarande lagrum
i den vid 1915 års riksdag framlagda propositionen med förslag till lag
om äktenskaps ingående och upplösning m. m. samt i den sedermera den
12 november 1915 utfärdade lagen i ämnet följande lydelse: När mål örn
äktenskaps återgång, hemskillnad (i propositionen: ''separation’) eller äktenskapsskillnad
är anhängiggjort, åge rätten eller domaren, där endera maken
det äskar, meddela förordnande örn boupptecknings förrättande efter ty i
G kap. 14 § andra stycket är sagt. I nämnda stycke hade — sedan i lagrummets
första stycke stadgats, att boet skulle skiftas när till hemskillnad blivit
dömt — föreskrivits, att om för skiftet erfordrades att boet upptecknades,
skulle rätten eller domaren, där endera maken äskade det, förordna bouppteekningsförrättare,
varjämte meddelats bestämmelse örn skyldighet för
makarna att uppgiva boet och eventuellt edfästa bouppteckningen.

I 1920 års giftermålsbalk äro, såsom jag inledningsvis nämnt, bestämmelserna
om boupptecknings förrättande i anledning av sökt eller beviljad hemskillnad
eller äktenskapsskillnad upptagna i 11 kap. 20 och 23 §§. Dessa
paragrafer äro likalydande med motsvarande lagrum i det av lagberedningen
den 31 augusti 1918 avgivna förslaget till giftermålsbalk.

I motiven anförde lagberedningen vid 14—22 §§ i 11 kap. bland annat följande:
Dessa paragrafer innehålla bestämmelser örn hemskillnadens rättsverkningar
med avseende å den makarna emellan bestående förmögenhetsordningen
och motsvara sålunda G kap. 14—18 §§ i lagen örn äktenskaps ingående
och upplösning. Grundtanken är hiir densamma som i den gällande
rätten; även enligt förslaget skall hemskillnaden i nu förevarande hänseende
i det hela medföra samma verkningar som en boskillnad, och jämväl så tillrida
råder överensstämmelse, att, dessa verkningar icke till någon del skola

174

inträda redan vid ansökan eller stämning utan i allo först då hemskillnadsdomen
vilmer laga kraft. Medan den nu gällande äktenskapslagens 6 kap.
14—16 §§ i huvudsak bygga på stadgandena i boskillnadslagen, motsvara
förslagets 14—20 §§ till sitt innehåll nära reglerna i det föreslagna boskillnadskapitlet
3—9 §§, och beredningen kan därför här i det hela hänvisa till
vad vid sistnämnda paragrafer anförts. Vissa avvikelser betingas dock av
olikheten beträffande tidpunkten för rättsverkningarnas inträde. Och 20 §,
som handlar örn bouppteckning, företer så till vida en skiljaktighet från 9 kap.
9 §, som make enligt förstnämnda lagrum aldrig skall äga ovillkorlig rätt
att under hemskillnadsmålets handläggning påkalla förordnande om boupptecknings
förrättande. Att sådan rätt ansetts böra under viss förutsättningföreligga
under handläggningen av ett boskillnadsärende har sin grund däruti,
att noggrann kännedom om andra makens förmögenhetsställning kan
vara nödvändig för bedömande, huruvida rätt att vinna boskillnad i visst fall
lämpligen bör begagnas eller icke. I hemskillnadsmål ligger åter huvudfrågan
i ett helt annat plan än det ekonomiska, och det har ansetts riktigast att
låta rätten eller domaren avgöra, huruvida behov av bouppteckning må anses
föreligga, innan det är avgjort, örn hemskillnad kommer till stånd; sedan
hemskillnad beviljats, skall enligt förslaget på enahanda skäl, som vid 9 kap.
9 § anförts med avseende å det fall att boskillnad vunnits, bouppteckning
städse förrättas, örn det ej redan skett. I 21 § har upptagits den emot stadgandet
i äktenskapslagen 6 kap. 17 § svarande regeln, att nu berörda stadganden
örn hemskillnadens rättsverkningar ej skola äga tillämpning, örn till
följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

Rörande de skäl, .sorn föranlett bestämmelser om skyldighet att vid boskillnad
förrätta bouppteckning och till vilka skäl lagberedningen i fråga
örn motsvarande skyldighet vid hemskillnad hänvisat, har beredningen i motiven
vid 9 kap. 9 § anfört följande:

Till stöd för den ovillkorliga skyldigheten för makar att vid boskillnad
förteckna sitt bo anfördes vid tillkomsten av gällande boskillnadslag, att vid
alla tillfällen, då boskillnadsan sökningen grundades på den ekonomiska ställningen
i boet, en tillförlitlig uppteckning av dess tillgångar och gäld ej rätt
väl kunde för ärendets behöriga utredning undvaras och att även eljest, då
fråga uppstått om hävande av egendomsgemensamheten mellan makar, det
syntes böra i hög grad bidraga till ordning och reda, om en fullständig boförteckning
upprättades, vartill komme, att en sådan i allt fall måste vara
att tillgå vid det skifte, som borde följa på boskillnaden. Det framhölls vidare,
hurusom uppteckningens fullständighet och tillförlitlighet vore av vikt
icke allenast för makarna själva i deras inbördes förhållande utan även för
deras borgenärer, något som särskilt framträdde därutinnan, att borgenärs
rätt att av make utkräva gäld i visst fall vore beroende därav, huruvida ma -

175

ken ägt kännedom om gälden. De synpunkter, som sålunda framhållits, hava
i huvudsak fortfarande sin giltighet. För makarnas borgenärer torde med
hänsyn till de nya bodelningsregler beredningen framlägger behovet av bouppteckning
bliva än mera framträdande än enligt gällande rätt. Såsom vid
13 kap. utvecklas, föreslår beredningen att avlösa den gamla regeln örn gäldsbetalning
före skiftet med en regel örn vardera makens bibehållande vid sin
gäld och dennas täckning vid bodelningen genom tilldelning av egendom.
För makarna kommer ej längre att föreligga solidariskt ansvar för den under
gemenskapens bestånd uppkomna gäld, som icke guldits före bodelningen,
utan förblir vardera maken efter bodelningen ensam ansvarig för den gäld,
för vilken han häftade före bodelningen. Allenast om ena maken vid bodelningen
eftergivit vad enligt lag tillkom honom, erhålla hans borgenärer någon
rätt mot andra maken. I detta hänseende föreslår beredningen upptagande
i konkurslagen av en bestämmelse om rätt för den makes borgenärer,
vilken vid bodelningen i märklig män eftergivit vad enligt lag tillkom honom,
att påkalla bodelningens återgång, om maken försättes i konkurs inom
ett år efter bodelningshandlingens ingivande till rätten. Vidare föreslår beredningen,
på sätt vid 13 kap. 14 § närmare utvecklas, att, örn make, som
gjort eftergift vid bodelningen, ej kan betala gäld, som uppkommit dessförinnan,
andra maken skall svara för vad som brister intill värdet av vad
han för mycket bekommit, såvida han ej kan visa, att den förre efter bodelningen
hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade honom då
åvilande gäld. För att borgenärerna skola kunna förvissa sig om, att deras
gäldenär vid bodelningen verkligen erhållit vad enligt lag tillkom honom,
är det ej nog, att de genom bodelningshandlingen erhålla kännedom, huru
vid bodelningen makarnas tillgångar fördelats mellan dem. De måste även
kunna vinna säker upplysning om vardera makens tillgångar och gäld före
bodelningen. Tillförlitlig upplysning härom torde ej kunna vinnas annorledes
än genom en bouppteckning, vilkens edfästande kan påkallas av borgenärerna.
Beredningen har därför ansett sig böra föreslå att, då boskillnadsdom
meddelats, uppteckning skall ske av vardera makens tillgångar
och skulder, sådana de voro vid boskillnadsansökningen, samt att uppteckningen
skall ingivas till rätten i stad eller på landet till domaren. Det bör
åligga rätten eller domaren att övervaka, att bouppteckning upprättas och
ingives. I detta hänseende föreslår beredningen att, örn bouppteckning ej
ingivits till rätten eller domaren inom tre månader från det till boskillnad
blivit dömt, rätten eller domaren skall förordna bouppteckningsförrättare.
Sådant förordnande bör ej meddelas, förrän lagakraftägande dom föreligger.
Då klagan över rättens slutliga utslag i dessa mål skall föras genom besvär,
bör därför underrättelse om förd klagan omedelbart från överrätten givas
underdomstolen i stad eller på landet domaren. Avskrift av överriitts slut -

176

liga utslag i anledning av sådan klagan bör ock tillställas underdomstolen
eller domaren. Bestämmelser härom torde böra meddelas i administrativ väg.

Under mina inspektioner av häradsrätter och rådhusrätter har jag
funnit, att de flesta makar, vilka varit skyldiga att efter vunnen hemskillnad
eller äktenskapsskillnad till rätten eller domaren ingiva bouppteckning,
underlåtit detta. Vid åtskilliga domstolar har sådan underlåtenhet, i strid
mot lagens klara och ovillkorliga bestämmelse, så gott som undantagslöst
icke föranlett förordnande av bouppteckningsförrättare. Det kan nämnas
att en häradshövding, som i samtliga förekommande fall åsidosatt sin skyldighet
i nu ifrågavarande avseende, blivit för denna jämte andra försummelser
åtalad och bötfälld. Vid andra domstolar åter har praxis varit vacklande,
i det förordnande i vissa fall meddelats, i andra däremot icke. Endast vid ett
mindre antal av mig inspekterade domstolar har bouppteckningsförrättare
regelmässigt förordnats. Ett sådant förordnande innebär emellertid icke någon
säkerhet för att bouppteckning också kommer till stånd. Det händer
ej sällan, att den förordnade bouppteckningsförrättaren icke fullgör sitt uppdrag.
Såsom exempel må nämnas att i en domsaga i Norrland, där tre inom
domsagan tjänstgörande landsfiskaler den 31 maj 1940 förordnats till bouppteckningsförrättare
i tillhopa tjuguett fall, hade vid min inspektion ungefär
ett halvt år senare icke i något av dessa fall bouppteckning inkommit. Efter
ytterligare tre månader meddelade mig häradshövdingen på förfrågan, att
då ännu icke någon bouppteckning inkommit trots att bouppteckningsförrättarna
erhållit förnyade påstötningar.

Såsom skäl för den ofta förekommande underlåtenheten att förordna bouppteckningsförrättare
brukar åberopas, dels att det är svårt att finna lämpliga
personer villiga att åtaga sig uppdraget, för vars utförande i regel ingen
ersättning kan påräknas, dels ock att de makar, som icke självmant föranstaltat
örn bouppteckning, sakna nämnvärda tillgångar och att bouppteckning
därför icke har någon betydelse utan endast medför onödigt arbete.

I detta sammanhang tillåter jag mig att i vissa delar återgiva innehållet
i en i nr 5 för år 1941 av tidskriften ’Sunt Förnuft’ införd artikel under rubrik:
’11 kap. 20 och 23 §§ giftermålsbalken. En oförnuftig lagstiftning.’
I denna artikel, skriven av rådmannen i Göteborg A. Cervin, anför Cervin
bland annat följande:

’. . — . . — . . Om man nu frågar sig, vad som därmed vunnits, blir
med den erfarenhet, som numera står oss till buds, svaret högst nedslående.
Systemet har tillämpats i ungefär 20 år, men praktiskt taget torde ingenting
annat vara uträttat än att åtskilligt folk i onödan satts i rörelse. För -

177

farandet synes löpa tomt. Man torde kunna säga, att lågt räknat 90 %
av de ingivna bouppteckningarna icke utvisa annan behållning än utmätningsfritt
gods, i stor utsträckning därtill köpt på avbetalning. I återstående
10 %, där egendom således finnes, föranstalta vederbörande i regel själva
genom sina advokater om de bouppteckningar, som äro av nöden. Den slutsatsen
kan således redan här dragas, att i de fall, där en bouppteckning är
av nöden, densamma blir gjord utan något inskridande från det allmännas
sida och att, där det allmänna vidtager åtgärder för att få bouppteckningar
till stånd, åtgärderna nästan utan undantag äro helt onödiga.

I samtliga fall tillgår så, att rätten tre månader efter skillnaden förordnar
bouppteckningsförrättare. Härtill utses i Göteborg de tre stadsfogdarna. På
en var av dem komma i genomsnitt ungefär 125 förrättningar om året. I de
fall, där egendom finnes och bouppteckning är eller blir förrättad genom parterna,
kunna stadsfogdarna låta sig nöjas med att till domstolen överlämna
den uppteckning, som parterna ställa till deras förfogande. I de övriga fallen
åter, d. v. s. 90 % av fallen, måste de utföra ett tidsödande och otacksamt
arbete. I ett mycket stort antal fall äro en eller båda makarna oanträffbara,
enär det gamla hemmet upplösts vid skillnaden. När makarna eller någon
av dem, ibland sent omsider och efter besvärliga efterforskningar, kunna nås,
ställa de sig, och från deras synpunkt sett med all rätt, tämligen oförstående,
när deras medverkan begäres. I praktiken är ju också deras bo delat, när
makarna efter skillnaden flyttat isär. Om någon delning i rättslig bemärkelse
är det ju icke tal, utan var och en tar med sig vad han eller hon behöver
för att kumla kläda sig och utföra sitt arbete. Att nu, när boet faktiskt är
delat och var och en tagit vad han behöver för sin existens och dagliga gärning,
ändock fordra bouppteckning genom myndigheternas försorg, är enligt
makarnas uppfattning blott ett utslag av myndigheternas kitslighet. Säkerligen
lia också i alla dessa fall (90 %) icke heller borgenärerna någon
som helst glädje av bouppteckningarna. I de befolkningsskikt, varom här
är fråga, säljes säkerligen största delen av det som har värde på avbetalning,
och borgenärerna ha därför vid en skillnad i makarnas äktenskap icke
annat intresse än att få tillbaka vad de sålt och detta låter sig väl göra utan
bouppteckningar.

I en del fall, och de äro ingalunda sällsynta, utan tvärtom mycket vanliga,
kunna makarna icke anträffas av förrättningsmannen. Han har då att anmäla
detta till domstolen, som antingen kan avskriva ärendet, om efterforskningarna
varit särskilt grundligt gjorda, eller också vända sig till mantalskontor
eller pastorsämbete för att få ett fortsatt spaningsarbete till
stånd. När någon av makarna kanske slutligen anträffas, ofta på ett ställe
utanför staden, då får nytt förordnande givas för en landsfiskal i förhoppning,
att denne skall kunna åstadkomma en bouppteckning.

Bouppteckningen kan dessutom understundom endast så tillvida lyckas

12 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 1942 års riksdag.

178

som att förrättningsmannen genom telefon eller i skriftligt meddelande får
uppgifter, i senare fallet oftast knapphändiga och otydliga, om tillgångar
och skulder och vanligen icke undertecknade. Detta är ju icke nog, utan så
återstår att få bouppteckningen kompletterad och därefter undertecknad av
makarna under edsplikt. Detta vållar ofta stora besvär, enär makarna ofta
vägra att underkasta sig besväret eller också icke komma sig för med att
vidtaga de åtgärder, som ytterligare krävas av dem. Vad skall den arma
domstolen då göra? Skall den i dessa fall tvinga in dem till domstolen för
att få en underskrift enligt lagens föreskrifter, ehuru bouppteckningen i regel
i sådana fall icke utvisar annat än rena armodet?. . — . . — . . —

Efter allt det sagda vill jag göra bestämt gällande, att förrättandet av
bouppteckningar i äktenskapsmål genom myndighets försorg bör upphöra.
Intet behov därav föreligger. Ingen nytta skapas därmed, men ohägn vållas
och nyttig arbetskraft spilles i onödan. Behovet bleve alldeles tillgodosett,
om det stadgades, att bouppteckning skulle förrättas, då ena maken yrkade
därpå. En sådan bestämmelse bör vara tillfyllest för alla rimliga behov.’

Liksom rådmannen Cervin anser även jag, att föreskrifterna om bouppteckning
i samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad böra uppmjukas.
Den nuvarande ovillkorliga skyldigheten att upprätta bouppteckning torde
i många fall, särskilt där tillgångarna äro ringa, vara onödigt betungande.
Det synes mig som om alla berättigade intressen skulle bliva tillgodosedda
genom bestämmelser av innebörd att bouppteckning skall förrättas, därest
efter hemskillnadsdomen (äktenskapsskillnadsdomen) någon av makarna eller
någon borgenär finner det erforderligt. I sådant fall skulle det åligga
rätten eller domaren att på yrkande förordna bouppteckningsförrättare. De
nuvarande bestämmelserna om förordnande i anledning av yrkande redan
under skillnadsmålet böra givetvis bibehållas.

Ehuru jag anser upprättande av bouppteckning efter hemskillnad respektive
äktenskapsskillnad i många fall vara ur saklig synpunkt obehövligt, har
jag likväl funnit mig böra förehålla vederbörande domare deras skyldighet
att ställa sig till efterrättelse lagens ifrågavarande föreskrifter. Dessa böra
nämligen icke få av domstolarna helt enkelt åsidosättas, detta så mycket
mindre som de icke äro föråldrade bestämmelser utan jämförelsevis nyligen,
efter grundligt övervägande, tillkomna föreskrifter och därtill i en så betydelsefull
lag som giftermålsbalken. En ändring av lagen synes mig därför
vara den enda rätta utvägen för undanröjande av de förut omförmälda
olägenheterna-.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

179

4. Framställning angående rätt för part, som till hovrätt ingivit

underrättens protokoll, att kostnadsfritt erhålla nytt protokoll
i händelse av muntligt förhör i hovrätten.

Den 30 december 1941 avlät jag till Konungen en så lydande framställning: ”1

en till mig ingiven skrivelse anförde styrelsen för Sveriges advokatsamfund
följande.

Enligt 26 kap. 5 och 7 §§ samt 27 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken vore
den, som i hovrätt ville överklaga underrätts dom eller utslag, skyldig att
inom viss tid ingiva underrättens samtliga protokoll, vid äventyr att hans
talan eljest icke upptoges till prövning. För utskrift av underrättens protokoll
hade part att erlägga såväl stämpelavgift som expeditionslösen. Den,
som hölles häktad, vore befriad därifrån liksom även den, som erhållit fri
rättegång. Expeditionslösen betalades här av statsverket, och stämpelavgift
utginge ej. Genom lag den 29 maj 1936 hade 26 kap. 15 § samt 27 kap.
15 § rättegångsbalken ändrats i syfte att återuppliva de muntliga förhören
i andra instans. I fråga örn vademålen hade möjligheterna för hovrätt att
anordna sådana förhör utvidgats. För besvärsmålens del hade man gått
längre, i det man här i viss utsträckning gjort förhören obligatoriska. Vid
utformandet av dessa bestämmelser syntes man hava förbisett, att klagandens
möjligheter att förbereda sin talan vid muntligt förhör försvårades
eller t. o. m. kunde omöjliggöras genom den honom åvilande förpliktelsen
att avlämna underrättens protokoll till hovrätten. Då ofta en icke
obetydlig tid förflöte mellan underrättens dom och det muntliga förhöret
i hovrätten, kunde vid det senare tillfället parten eller hans advokat icke
hava en klar minnesbild av alla detaljer i underrättsprocessen, utan måste
de förbereda sig för det muntliga förhöret genom att ånyo genomgå protokollen.
Då det för partens räkning utskrivna exemplaret redan ingivits
till hovrätten, måste han antingen lösa ett nytt protokoll eller göra ett
besök på underrättens kansli för att där taga del av originalprotokollen,
såvida han icke kunde få begagna motpartens protokoll eller genom att
vända sig till hovrättens ledamöter få låna sitt eget protokollsexemplar.
Ej så sällan inträffade emellertid, att motparten icke löst några protokoll
eller att han av principiella eller andra skäl nekade att låna ut dem. Hovrättsledamöterna
kunde åter hava behov av protokollen samtidigt som
parten och vore då förhindrade att stå denne till tjänst. Vore underrättens
kansli beläget på annan ort än där parten eller hans advokat vore bosatt,
kunde det av kostnadsskäl icke bliva tal om att på underrättens kansli gå
igenom originalprotokollen. Av anförda skäl framstode det som nödvändigt
att på ett eller annat sätt bereda en klagande fri tillgång till de av
honom en gång lösta underrättsprotokollen under hela den tid målet vore

180

anhängig! i hovrätten. Detta syntes kunna ske antingen genom att ålägga
underrätterna att i här berörda fall insända sina originalprotokoll till hovrätterna
eller genom att föreskriva, att de vid utskrivande av de för parterna
avsedda expeditionerna skulle taga ett extra genomslag. Överklagades
målet, hade underrätten att översända detta genomslag till hovrätten.

Den först antydda utvägen, anförde styrelsen vidare, förutsatte bland
annat, att underrätterna vid uppsättande av domboken undantagslöst
följde det moderna systemet att i en s. k. allmän dombok föra protokoll
endast över mål, som icke överklagades, men i övrigt i denna endast införa
en hänvisning till en för varje mål upplagd s. k. särskild dombok. Några
svårigheter att övergå till detta system, där så icke redan skett, förelåge
icke, såvitt styrelsen förstode. Allvarligare vore då, att riskerna för att
originalprotokollet kunde förkomma bleve större, örn delar av detta —
åtminstone tidvis — skulle förvaras på skilda håll. Mot en bestämmelse,
varigenom underrätterna ålades att taga ett extra genomslag av expeditionerna,
talade egentligen endast att papperskostnaderna ökades och att
denna kostnadsökning komme att belasta häradshövdingarna och i vissa
fall rådhusrättsdomarna personligen. Någon väsentlig ökning av själva
arbetet med utskrifterna syntes däremot i regel icke uppstå. Möjligen
kunde detta bliva fallet i större brottmål. I praxis plägade nämligen i sådana
mål polismyndigheterna skriva ut polisförhörsprotokollet i så många
exemplar, att detta kunde bindas som bilaga icke blott till originaldomboken
utan även i de för parterna avsedda utskrifterna av denna. Ålades
nu domstolarna att taga ett extra genomslag av domboksutskrifterna.
måste de i dessa fall göra en helt ny utskrift av det ofta synnerligen omfattande
polisförhörsprotokollet. Denna olägenhet syntes i stort sett kunna
undvikas genom att ålägga polismyndigheterna att taga ytterligare ett
genomslag av nämnda protokoll. I vissa fall syntes det dock icke vara
möjligt att genom tekniska anordningar av antytt slag undgå extra utskrivningsarbete.
Vore t. ex. parternas antal större och på grund därav ett
osedvanligt stort antal utskrifter måste göras, kunde ett tillräckligt antal
genomslag icke tagas på betryggande sätt, utan måste en helt ny utskrift
göras. Sådana fall förekomme dock mera sällan. Ur allmän synpunkt vore
de kostnadsökningar det här kunde bliva fråga om så obetydliga, att betänkligheter
icke borde möta mot att ålägga statsverket att gälda dessa
kostnader, då det intresse det här gällde att tillgodose — en klagandes
möjlighet att kunna väl förbereda sin talan — vore av största betydelse
för rättssäkerheten.

Såsom advokatsamfundets styrelse framhållit har i hovrätt klagande
part eller hans advokat behov av underrättens protokoll, därest muntligt

181

förhör i hovrätten skall äga rum. För att syftet med de muntliga hovrättsförhören
skall kunna nås, är det givetvis av stor vikt, att parterna äro
till dem väl förberedda, och härför erfordras att de ånyo genomgått det
tidigare processmaterialet. Med nu rådande rättegångssystem föreligger
emellertid för den, som fullföljt talan till hovrätt, ofta svårighet härutinnan
på grund av det av styrelsen anmärkta förhållandet, att klagande är
skyldig att till hovrätten ingiva underrättsprotokollen.

Härvidlag torde dock böra observeras, att därest den klagande är i målet
häktad, nu gällande föreskrifter lämna möjlighet för honom att bevara sin
tillgång till underrättens protokoll. I nämnda fall medför nämligen icke
klagandens underlåtenhet att till hovrätten ingiva protokollen, att han
går sin talan förlustig, utan är i stället hovrätten ålagt att införskaffa
vad som felas. Emellertid kunna omständigheterna vara sådana, att en
häktad har intresse av att hans protokollsexemplar ingives till hovrätten,
t. ex. för vinnande av snabbare avgörande i målet; och i de fall, då häktads
protokoll av någon anledning ingivits till hovrätten, har den häktade i likhet
med vad som gäller örn övriga klagande blivit berövad dispositionsrätten
över de ingivna protokollen. Vad nu sagts om häktad äger motsvarande
tillämpning i fråga örn vissa andra kategorier klagande, som
jämställts med häktade.

För att råda bot för det av styrelsen påpekade missförhållandet skulle
man, såsom styrelsen framhållit, kunna ålägga underrätt att, sedan mål
fullföljts till hovrätten, dit insända originalprotokollen. En sådan lösning
av frågan synes mig emellertid med nu rådande rättegångssystem icke vara
att förorda.

Såsom ett andra alternativ har styrelsen framhållit utvägen att föreskriva,
att underrätt samtidigt med utskrivandet av de för parterna avsedda
protokollsexemplaren även skall iordningställa ett extra exemplar.
Detta skulle, därest målet komme under hovrättens prövning, av underrätten
översändas till hovrätten.

Mot den sålunda föreslagna lösningen kan anmärkas, att den i de allra
flesta fall skulle innebära onödiga kostnader och besvär. I flertalet fall
överklagas icke underrättens dom eller utslag och av de till hovrätt fullföljda
målen avdömas ju de ojämförligt flesta utan muntligt förhör.

Det synes mig fördenskull kunna ifrågasättas, om icke det egentliga
syftemålet med styrelsens framställning skulle kunna vinnas genom bestämmelser
mindre vittgående än styrelsen föreslagit. Vad som föranlett
styrelsens framställning är, såsom av densamma framgår, behovet för part
i fullföljt mål, vari hovrättsförhör skall äga rum, att hava till sin disposition
ett exemplar av underrättsprotokollen. Först i hiindelse av sådant
förhör blir frågan örn tillgång till protokollen verkligt aktuell. Någon
anledning att i andra fall ändra nu gällande ordning synes icke föreligga,

182

särskilt med hänsyn till att en omdaning av hovrättsprocessen icke lärer
vara alltför avlägsen.

En enkel och lämplig lösning av förevarande fråga skulle enligt min
mening vara den, att part, som ingivit sitt exemplar av protokollen till
hovrätten, berättigades att hos underrätten kostnadsfritt utfå nytt exemplar,
därest hovrätten beslutat anställande av muntligt förhör. Kostnaden
för detta exemplar torde, i likhet med vad som nu gäller i fråga örn fri
rättegång, böra bestridas av allmänna medel. Protokollet skulle vara fritt
från stämpelavgift och expeditionslösen skulle få uttagas allenast såsom
för avskrift.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

5. Framställning angående viss inskränkning i fråga om kungörande
av exekutiv auktion å fast egendom.

Den 31 december 1941 skrev jag till Konungen följande:

”Örn kungörande av exekutiv auktion å fast egendom stadgas i 101 §
första stycket utsökningslagen följande:

''Tiden för auktionen varde av auktionsförrättaren bestämd, och läte han
kungörelse därom, så ock örn egendomens beskaffenhet och auktionsstället
införas i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst fyra veckor
och sista gången minst fjorton dagar före auktionsdagen, ävensom intagas
i länskungörelserna; foge ock anstalt, att kungörelsen varder ej mindre,
sist fyra veckor före auktionsdagen, å landet uppläst i tingslagets kyrkor
och i stad anslagen å det ställe, där auktionen hålles, än även, där så ske
kan, i tidning inom orten införd en gång, minst fjorton dagar före nämnda
dag. Är för viss stad förordnat, att auktion å fast egendom skall jämväl på
annat sätt kungöras, lände ock det till efterrättelse.’

Såsom härav framgår utgör kungörandet av exekutiv auktion å fast
egendom ett ganska vidlyftigt förfarande. Det är även dyrbart. Kostnaderna
för införandet av kungörelsen i ''allmänna tidningarna’, d. v. s. rostoch
Inrikes Tidningar, samt ortstidning och länskungörelserna bruka nämligen
uppgå till icke obetydliga belopp.

Enligt uppgifter, som jag vid inspektioner eller andra tillfällen erhållit
av länsstyrelser och andra överexekutorer, synes det vanliga vara, att enbart
kostnaden för kungörandet i Posttidningen belöper sig till 60—70
kronor och detta även när det gäller mindre lägenheter. Beträffande jordbruksfastigheter
springer ofta kungörelsekostnaden upp till avsevärt högre

183

belopp. Som exempel kan nämnas, att i fråga om en av länsstyrelsen i
Stockholms län till den 16 oktober 1940 utlyst auktion kostnaden för kungörandet
i Posttidningen belöpte sig till 384 kronor 30 öre. Motsvarande
belopp beträffande ortstidningen och länskungörelserna voro 162 kronor
50 öre och 48 kronor 74 öre. I ett fall år 1941 i Göteborgs och Bohus län
hade kungörandet i Posttidningen och ortstidning dragit en kostnad av
205 kronor 95 öre respektive 86 kronor 90 öre. Att märka är, att de dryga
kungörelsekostnaderna ofta äro till ingen nytta. Det inträffar nämligen i
många fall, att efter kungörandet av auktionen fastighetsägaren betalar den
skuld, ej sällan resterande skatt, för vars gäldande försäljningen skall ske,
därvid han för att få auktionen inställd måste erlägga även uppkomna
kungörelse- och övriga exekutionskostnader. Ofta gäller det egnahemsägare
eller andra personer i små ekonomiska omständigheter.

Med hänsyn till det förut sagda synes det mig böra undersökas, huruvida
icke kungörelsekostnaden skulle utan någon därmed förenad olägenhet
kunna nedbringas. I sådant avseende vill jag påpeka, att införande
av fullständig kungörelse tre gånger i Posttidningen icke lärer vara erforderligt.
Auktionskungörelserna i denna tidning läsas icke av allmänheten
utan torde hava betydelse huvudsakligen för banker, hypoteksinrättningar
och andra större inteckningshavare. Dessa torde emellertid i stor utsträckning
hava låtit i vederbörande fastighetsböcker anteckna sitt innehav av
inteckningar och hava därigenom skaffat sig garanti för att de jämlikt
103 § utsökningslagen få särskilda kallelsebrev rörande utlysta auktioner å
de intecknade fastigheterna. Därest trots nu berörda förhållanden kungörande
i Posttidningen mer än en gång skulle anses behövligt, synes mig
i varje fall den förenklingen böra vidtagas, att fullständig kungörelse innehållande
bland annat uppgifter om egendomens beskaffenhet införes endast
första gången. Andra och tredje gången borde kungörelsens innehåll inskränkas
till uppgift om tiden för auktionen samt en hänvisning till den
tidigare fullständiga kungörelsen. Kostnaden för en dylik till innehållet
beskuren kungörelse skulle bliva jämförelsevis obetydlig. Till belysning av
de besparingsmöjligheter, som här föreligga, må nämnas, att under det
senaste året kungörelser beträffande över 1,300 exekutiva auktioner varit
införda i Posttidningen.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

184

IV. Inspektionsresor under år 1941.

Under mina ämbetsresor år 1941 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter inom Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, varjämte
jag förrättat inspektion av ungdomsfängelsenämnden samt strafffängelset
i Uppsala med den dit förlagda anstalten för verkställighet av
ungdomsfängelse.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Rudewall har företagit inspektionsresa
i Västerbottens län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det
därunder förda protokollet, som jämte justitieombudsmannens diarium
och registratur kommer att för granskning överlämnas till riksdagens
första lagutskott.

V. Under år 1941 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1941 diarieförda ärenden — däri inbegripna
5 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått
till 740.

Vid 1941 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste -

män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 47

Under år 1941 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........376

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 184
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 607

Av berörda 607 ärenden hava under år 1941:

1) såsom återkallade avskrivits.......................... 2

2) till annan myndighet överlämnats..................... 9

3) efter vederbör andes hörande fått förfalla................192

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits...........112

5) utan åtgärd avskrivits...............................lil

6) till åtal hänvisats.................................. 10

7) föranlett annan åtgärd än åtal........................124

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t................ 1

185

och äro vid 1941 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller
annan utredning vilande ................................. 28

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 8

11) på prövning beroende............................... 10

Summa 607

Under år 1941 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 10
ärenden beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i............................... 5

av annan anledning i................................... 5

Summa 10

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats
örn åtal mot:

1) häradshövding för fel och försummelser i domarämbetets utövning
(sid. 44 o. f.);

2) rättens ombudsman i konkurser för försummelse att ingripa mot
förvaltare, som underlåtit avgiva halvårsberättelser och kvartalsräkningar
samt i den omfattning som vederbort insätta konkursbos medel i bank
(sid. 25 o. f.);

3) häradshövding för kränkande uttalanden i tjänsteskrivelse (sid. 60

o. f.);

4) stadsfiskal och t. f. kriminalkonstapel för olaglig införpassning till
militärtjänstgöring (sid. 31 o. f.);

5) länsassessor för felaktigt förfarande vid exekutiv auktion å fast
egendom;

6) rättens ombudsman i konkurser för försummelse att öva tillsyn över
konkursbos medelsförvaltning (sid. 56 o. f.);

7) förste förman vid alkoholistanstalt för misshandel å internerad
alkoholist (sid. 67 o. f.);

8) rättens ombudsman i konkurser för försummelse att införskaffa och
till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser samt för dröjsmål
med avslutande av konkurser m. m. (sid. 78 o. f.);

9) t. f. länsassessor för felaktigt beslut om indrivning av vissa stämmoböter;
samt

10) rättens ombudsman i konkurs för bristande tillsyn över konkursbos
medelsförvaltning.

186

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring av lag, i den
ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t
meddelad.

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften örn avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1941 års riksdags
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Majit anhängiggjorda ärenden, vilka vid
1941 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1941,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1941 års riksdag avlåtit till Kungl. Majit (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjörts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1941 och vari under år
1941 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Majits prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1942.

NILS LJUNGGREN.

Gösta Stenlund.

187

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1942.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1941 haft att pröva två från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen ävensom en anmälan
från befälhavare vid krigsmakten om sådan indragning med stöd av mom.
13 samma paragraf.

Förordnanden örn indragning hade meddelats beträffande följande tryckta
skrifter, nämligen: ”Kommunisterna och fosterlandsförsvaret”, ”Brev till
Sverges arbetare och alla frihetsälskande svenska män och kvinnor” samt
”Till kamp för demokrati och folkfrihet! Upprop från Sverges Kommunistiska
Parti.”

Indragning av nämnda skrifter hade ägt rum vid Stockholms örlogsstation
och sjömanskåren i Karlskrona.

Efter prövning av de insända handlingarna har kommittén i samtliga tre
fall förklarat, att det meddelade förordnandet icke skulle äga bestånd.

Därjämte har kommittén haft att pröva två från befälhavare vid krigsmakten
inkomna anmälningar om skrifters indragning jämlikt 1 § lagen den
26 juni 1936 angående indragning av vissa skrifter.

I dessa fall hade förordnanden om indragning meddelats beträffande på
annat sätt än genom tryck mångfaldigade skrifter, nämligen dels vissa artiklar
rörande järnvägstransporter av värnpliktiga, vilka artiklar anträffats vid

188

ett till VIII arméfördelningen hörande truppförband, och dels en skrift med
titeln: ”Observatören Tidning för flottans män. Årg. 2 Mars 1941 Nr 1.”,
vilken skrift anträffats inom örlogsstationen i Stockholm.

I fråga om sistnämnda skrifter har kommittén funnit de meddelade förordnandena
skola äga bestånd.

Stockholm i januari 1942.

NILS LJUNGGREN.

HENNING LEO. ÖSTEN UNDÉN. N. GÄRDE.

TOR ANDRAE. ERIK WELLANDER. DAVID OLLÉN.

Gösta Stenlund.

189

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över de av 1941 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	10	28	Fi	4	60	K	6	92	Fi	13	124		)	155	Ju	34
2	Ju	24	29	Ju	3	61	K	7	93	Fi	14	125		)		S	14
3	u	3	30	Ju	4	62	Fi	8	94	Jo	7	126	Fi	22	156	Fo	3
4	Fö	23	31	Ju	5	63	Fi	9	95	Jo	8	127	Fi	23	157	Jo	15
5	s	15	32	Ju	6	64	K	8	96	Jo	9	128	Ju	30	158	Jo	16
6	K	12	33	Ju	7	65	Fi	6	97	Jo	10		s	13	159	Jo	17
7	Fi	37	34	Ju	8	66	Jo	4	98	Jo	11	129	Ju	31	160	Jo	18
8	Fi	30	35	Ju	9	67	Fo	1	99	K	9	130	E	6	161	Jo	19
	E	11	36	Ju	10	68	s	8	100	K	10	131	Fi	24	162	Fö	10
9	Jo	6	37	Ju	11	69	S	9	101	Ju	26	132	Fi	25	163	Fi	31
10	H	6	38	Ju	12	70	S 10	102	Fi	15	133	Fi	26	164	Fi	32
11	Fo	4	39	Ju	13	71	Ju 23	103	E	5	134	Fö	7	165	Fi	33
12	Fö	4	40	Ju	14	72	H	7	104	Jo	12	135	Fö	8	166	Fi	34
	S	7	41	Ju	15	73	Ju 21	105	K	11	136	H	8	167	E	12
	Fi	7	42	Ju	16	74	H	5	106	Fi	16	137	Fö	9	168	E	13
	H	4	43	H	1	75	Ju 22	107	Fi	17	138	H	9	169	E	14
13	U	1	44	Ju	19	76	E	2	108	Fi	18	139	H	10	170	K	15
14	s	1	45	E	1	77	Fo	2	109	K	13	140	H	11	171	K	16
15	K	1	46	Ju	17	78	E	3	110	K	14	141	H	12	172	K	17
16	K	2	47	Ju	18	79	E	4	lil	S	11	142	E	7	173	K	18
17	S	2	48	Ju	20	80	Fö	5	112	S	12	143	Jo	13	174	K	19
	Fi	1	49	s	4	81	Ju 25	113	Ju	27	144	Jo	14	175	K	20
18	Jo	1	50	s	6	82	4)		114		)	145	E	8	176	S	16
19	Jo	2	51	Fi	5	83	4)		115		)	146	E	9	177	S	17
20	Jo	3	52	u	2	84	4)		116	Ju	CO	147	Fi	27	178	Jo	20
21	S	3	53	H	2	85	4)		117		)	148	Fi	28	179	H	15
22	Ju	1	54	K	4	86	4)		118		)	149	Fi	29	180	Ju	35
23	Ju	2	55	Fö	2	87	4)		119	Ju	29	150	Ju	32	181	Fö	11
24	Fi	2	56	H	3	88	Jo	5	120	Fi	19	151	H	13	182	Fö	12
25	Fi	3	57	Fö	3	89	Fö	6	121	Fi	20	152	E	10	183	Fö	13
26	K	3	58	s	5	90	Fi	1	122	Fi	21	153	Jll	33	184	Fö	14
27	Fö	1	59	K	5	91	Fi 12	123		)	154	H	14	185	Fö	15

'') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — s) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
s) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — *) Utfärdade förordnanden.

190

186	Fc	16	245	Jo	34	298	Jo	50
187	K	21	246	Jo	35	299	Jo	51
188	K	22	247	Jo	36	300	Fo	9
189	S	18	248	Jo	37	301	E	38
190	S	19	249	Fo	7	302	Fi	56
191	Fi	35	250	S	26	303	Fö	25
192	Fi	36	251	Ju	38	304	Fö	26
193	E	15	252	K	24	305	H	20
194	E	16	253	K	25	306	H	21
195	E	17	254	K	26	307	H	22
196	E	18	255	Jo	38	308	Fö	27
197	E	19	256	Fi	43	309	Fi	57
198	E	20	257	Fi	44	310	Fi	58
199	E	21	258	Fi	45	311	K	30
200	E	22	259	S	27	312	Fi	59
201	E	23	260	Fo	8	313	E	39
202	E	24	261	Ju	39	314	E	40
203	Fo	5		s	28	315	Fo	10
204	Fo	6	262	H	19	316	Ju	43
205	H	16	263	Fi	46	317	E	41
206	E	25	264	Jo	39	318	Fo	11
207	S	20	265	Jo	40	319	S	34
208	Fi	38	266	Jo	41	320	Ju	44
	E	26	267	Jo	42	321	Fi	60
209	S	21	268	Jo	43	322	Fi	61
210	Ju	36	269	Jo	44	323	Fi	62
211	E	27	270	Ju	40	324	Fi	63
212	K	23		Fi	47	325	Fi	64
213	Fi	39	271	K	27	326	Fi	65
214	Fö	17		Fi	48	327	Fi	66
215	Jo	21	272	K	28	328	Fi	67
216	Jo	22	273	Fö	22	329	Fi	68
217	Jo	23	274	Fö	24	330	Fi	69
218	Jo	24	275	Fi	51	331	Fi	70
219	Jo	25	276	S	33	332	Fi	71
220	Jo	26	277	S	30		H	23
221	Fi	40	278	s	31	333	Fi	72
222	S	22	279	s	32	334	Fi	73
223	Jo	27	280	E	32	335	Fi	74
224	E	28	281	E	33	336	S	35
225	Ju	37	282	Fi	52	337	Fö	28
226	Fö	18		E	34	338	Fö	29
227	Jo	28	283	Fi	53	339	Fö	30
228	Fö	19		E	35	340	Fo	12
229	Fö	20	284	Fi	54	341	Fo	13
230	Fö	21		E	36	342	Fo	14
231	H	17	285	E	31	343	H	24
232	H	18	286	Fi	55	344	Fi	75
233	Jo	29	287	Ju	42	345	Fi	76
234	Fi	41		K	29	346	8	36
235	Fi	42	288	Ju	41	347	S	37
236	Jo	30	289	s	29	348	E	42
237	S	23	290	Fi	49	349	Fo	15
238	E	29	291	Fi	50	350	Fi	82
239	E	30	292	E	37	351	Fi	77
240	S	24	293	Jo	45	352	Fi	83
241	S	25	294	Jo	46	353	Ju	45
242	Jo	31	295	Jo	47	354	Ju	46
243	Jo	32	296	Jo	48	355	Fi	84
244	Jo	33 1	297	Jo	49	356	Fi	78

E 43	416	Jo	59	474	Jo	62
Fi 79	417	K	32	475	Jo	63
Jo 52	418	Fi	92	476	Jo	64
Fö 37	419	E	47	477	Fö	42
Fö 38	420	Fi	89	478	Fi	105
H 25	421	Fo	20	479	U	6
H 26	422	E	48	480	s	63
Fö 39	423	E	49	481	K	33
Fö 31	424	Fo	21	482	Fi	106
Fö 32	425	Fö	40	483	E	51
H 27	426	H	29	484	Fo	22
Fi 80	427	S	47	485	Fi	107
Fi 81	428	Fi	93	486	Fö	43
4)	429	Ju	48	487	S	64
4)	430	Fi	90	488	H	30
4)	431	Ju	49	489	Fi	108
4)	432	s	48	490	Fo	23
4)	433	s	49	491	H	31
4)	434	s	54	492	Fö	44
4)	435	Fi	94	493	Fö	45
4)	436	S	55	494	Fö	46
4)	437	Fi	95	495	H	32
4)	438	S	50	496	K	34
4)	439	S	56	497	K	35
4)	440	s	57	498	Jo	65
E 44	441	Ju	50	499	Jo	66
4)	442	s	43	500	Jo	67
4)		Fi	91	501	Jo	68
4)	443	s	44	502	Fi 109
4)	444	s	61	503	Fo	24
S 41	445	s	45	504	Fi 110
S 38	446	s	58	505	H	33
S 39	447	s	46	506	Ju	56
Fö 33	448	s	51	507	Fö	47
Fö 34	449	s	52	508	S	65
Fö 35	450	Fi	96	509	Fö	48
U 4	451	Fö	41	510	Fö	49
Fo 16		s	53	511	Fö	50
E 45	452	Fi	97	512	Fö	51
Ju 47	453	Fi	98	513	H	34
U 5	454	2		514	S	66
Fö 36	455	Fi	99	515	s	67
S 40	456	Fi 100	516	Fö	52
K 31	457	Fi 101	517	Fi lil
Fi 85	458	S	59	518	S	68
E 46	459	E	50	519	Fi 112
H 28	460	S	60	520	Fi 113
Fo 17	461	Fi 102	521	H	35
S 42	462	Fi 103	522	Fi 114
Fi 87	463	Fi 104	523	Fi 115
Jo 53	464	Ju	51	524	Fi 116
Jo 54	465	Ju	52	525	Fi 117
Jo 55	466	Ju	53	526	Jo	70
Jo 56	467	Ju	54	527	Jo	69
Jo 57	468	Ju	55	528	Fi 118
Jo 58	469	4)	529	Fö	53
Fo 18	470	4)			69
Fo 19	471	s	62
Fi 86	472	Jo	60
Fi 88	473	Jo	61

357

358

359

360

361

362

363

364

365

366

367

368

369

370

371

372

373

374

375

376

377

378

379

380

381

382

383

384

385

386

387

388

389

390

391

392

393

394

395

396

397

398

399

400

401

402

403

404

405

406

407

408

409

410

411

412

413

414

415

191

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1941 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 15 februari 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med
särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig
eller krigsfara m. m. (22.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 februari 1941 (sv. f. nr 76).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning
av vissa sammanslutningar m. m. (23.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 februari 1941 (sv. f. nr 77).

3. den 19 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Avlöningar till statsråden utan departement m. m. (29.)

Den 21 februari och den 6 juni 1941 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

4. samma dag, angående ändrad lydelse av § 63 regeringsformen och § 39
mom. 1 riksdagsordningen. (30.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den

21 februari 1941 (sv. f. nr 89).

5. samma dag, angående ändrad lydelse av § 30 riksdagsordningen. (31.)

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den

21 februari 1941 (sv. f. nr 89).

6. samma dag, angående ändrad lydelse av § 51 regeringsformen och § 34
riksdagsordningen. (32.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den

21 februari 1941 (sv. f. nr 89).

7. samma dag, angående ändrad lydelse av §§ 58 och 59 samt § 60 mom l
riksdagsordningen. (33.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den

21 februari 1941 (sv. f. nr 89).

192

8. samma dag, angående ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen
samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen. (34.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
21 februari 1941 (sv. f. nr 89).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag örn antalet statsdepartement och statsråd utan departement.
(35.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 februari 1941 (sv. f. nr 97).

10. samma dag, angående ändrad lydelse av § 23, § 38 mom. 1 och § 50 riksdagsordningen.
(36.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
21 februari 1941 (sv. f. nr 89).

11. samma dag, angående ändrad lydelse av § 54 regeringsformen samt § 37
mom. 2 och § 50 riksdagsordningen. (37.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
21 februari 1941 (sv. f. nr 89).

12. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande. (38.)

Stadga utfärdad den 21 februari 1941 (sv. f. nr 98).

13. samma dag, angående ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen
samt § 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen. (39.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
21 februari 1941 (sv. f. nr 89).

14. samma dag, angående ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen
m. m. (40.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
21 februari 1941 (sv. f. nr 90).

15. samma dag, angående ändrad lydelse av § 110 regeringsformen samt § 3
mom. 9 och 10 tryckfrihetsförordningen. (41.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
21 februari 1941 (sv. f. nr 89).

16. samma dag, angående ändrad lydelse av § 3 13:o tryckfrihetsförordningen.
(42.)

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den
21 februari 1941 (sv. f. nr 89).

17. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i övergångsbestämmelsen till lagen den 24 september 1931
(nr 327) örn ändring i vissa delar av strafflagen, m. m. (46.)

Lagar i ämnet ävensom kungörelse angående ikraftträdande därav utfärdade den
28 februari 1941 (sv. f. nr 92—94).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser
örn rättegången i tryckfrihetsmål. (47.)

Lag i ämnet ävensom kungörelse angående ikraftträdande därav utfärdade den
28 februari 1941 (sv. f. nr 95 och 96).

193

19. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (44.)

Den 14 mars 1941 anmäld, därvid Kungl. Majit delgav länsstyrelsen i Östergötlands
län riksdagens beslut, ställde det av riksdagen anvisade anslaget till
vederbörandes förfogande samt meddelade statskontoret föreskrifter ävensom
förordnade, att kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den
18 november 1932 (nr 520) om häradshövdings tjänstledighet för uppläggande
av nya fastighetsböcker skulle utfärdas (sv. f. nr 137).

20. samma dag, angående verkställd omröstning över högsta domstolens och
regeringsrättens ledamöter. (48.)

Den 7 mars 1941 anmäld samt lagd till handlingarna.

21. den 8 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
instruktioner för riksdagens justitieombudsman och militieombudsman.
(73.)

Instruktioner utfärdade den 14 mars 1941 (sv. f. nr 140 och 141).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av konkurslagen. (75.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 mars 1941 (sv. f. nr 142).

23. den 11 mars, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939
(nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, dels ock i
ämnet väckta motioner. (71.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 mars 1941 (sv. f. nr 143).

24. den 12 mars, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)

Den 6 och den 28 juni 1941 anmäld, varvid föreskrifter meddelats vederbörande.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (81.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 mars 1941 (sv. f. nr 157).

26. den 19 mars, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940
(nr 117) rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med
statliga trafikmedel m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (101.)

Förordning utfärdad den 21 mars 1941 (sv. f. nr 151).

27. den 26 mars, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
ställföreträdare. (113.)

Den 9 april 1941 anmäld samt lagd till handlingarna.

28. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
ställföreträdare. (116.)

Den 9 april 1941 anmäld samt lagd till handlingarna.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner örn revision av lagen med
vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara. (119.)

13 — Justitieombudsmannens ämb et sb orätt else till 1042 ars riksdag.

194

Den 2 maj 1941 framlade Kungl. Maj:t i proposition till riksdagen (nr 253)
— under förutsättning att av 1940 års lagtima riksdag såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling antaget förslag till ändrad lydelse av § 86
regeringsformen och § 38 riksdagsordningen samt till införande i tryckfrihetsförordningen
av en ny paragraf, betecknad såsom § 6, bleve av riksdagen slutligen
godkänt — nytt förslag till lag med vissa bestämmelser om tryckta skrifter
vid krig eller krigsfara. Sedan riksdagen för sin del godkänt och antagit de från

1940 års lagtima riksdag vilande grundlagsändringsförslagen samt antagit det i
propositionen framlagda lagförslaget, har lag i ämnet utfärdats den 20 juni 1941
(sv. f. nr 445). (Jfr ärendena under punkterna 45 och 46 här nedan.)

30. den 29 mars, i anledning av väckta motioner om underlättande av valdeltagandet
vid kommunalval. (128.)

Skrivelsen har den 30 april 1941 överlämnats till socialdepartementet.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen om aktiebolag. (129.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 april 1941 (sv. f. nr 184).

32. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) om förbud i
vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud. (150.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 april 1941 (sv. f. nr 201).

33. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändring i 39 a § lagen
den 22 juni 1911 örn ekonomiska föreningar. (153.)

Sedan en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria i ämnet med utkast
till lag angående ändring i vissa delar av lagen örn ekonomiska föreningar remitterats
till länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län för yttrande samt
infordrade utlåtanden avgivits, har Kungl. Maj:t genom remiss den 28 november
1941 underställt upprättat lagförslag i ämnet lagrådets granskning.

34. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner. (155.)

Lagar i ämnet utfärdade den 20 juni 1941 (sv. f. nr 614—618), varjämte förordning
örn ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan utfärdats den 19 juli 1941
(sv. f. nr 655). (Jfr punkterna 14 och 61 här nedan under socialdepartementet.)
Därjämte hava vissa administrativa följdförfattningar utfärdats den 17 oktober

1941 (sv. f. nr 843—856).

35. den 26 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn sterilisering, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (180.)

Lagar i ämnet utfärdade den 23 maj 1941 (sv. f. nr 282 och 283).

36. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Justitiekanslersämbetet: Avlöningar m. m. (210.)

Den 6 juni 1941 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

37. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda
bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. (225.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1941 (sv. f. nr 269).

195

38. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
fångvårdsstaten m. m. (251.)

Den 20 juni 1941 anmäld, därvid Kungl. Majit ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till fångvårdsstyrelsens förfogande.

39. den 30 maj, i anledning av väckta motioner om sänkning ‘av rösträttsåldern
vid politiska och kommunala val. (261.)

Lagar angående de av riksdagen antagna ändringarna i lagarna om kommunalstyrelse
och kommunala vallagen hava utfärdats den 13 juni 1941 (sv. f. nr
390—393), att träda i kraft i envar kommun och stad då de år 1942 upprättade
kommunala röstlängderna på föreskrivet sätt kommit till stånd. (Jfr punkten 28
här nedan under socialdepartementet.) Skrivelsen är därefter med avseende å
den av riksdagen under angiven förutsättning antagna lagen angående ändrad
lydelse av 38 § lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen beroende
på Kungl. Majits prövning i samband med fastställande, i grundlagsenlig
ordning, av den av 1941 års riksdag såsom vilande antagna ändringen av
§ 16 riksdagsordningen.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning om arvsskatt och gåvoskatt m. m. samt till lag örn ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35) angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. (270.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 juni 1941 (sv. f. nr 418). (Jfr punkten 47 här nedan
under finansdepartementet.)

41. den 4 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m. (288.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 juni 1941 (sv. f. nr 402).

42. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag örn
ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri, innehållande bl. a. förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194)
om blodundersökning i brottmål samt förordning om ändrad lydelse av
första stycket förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap
och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten. (287.)

Lag och förordning utfärdade den 13 juni 1941 (sv. f. nr 400 och 401). (Jfr
punkten 29 här nedan under kommunikationsdepartementet.)

43. den 11 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 65 och 67 §§ lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes. (316.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 juni 1941 (sv. f. nr 421).

44. den 13 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) örn Kungl. Majits regeringsrätt. (320.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 juni 1941 (sv. f. nr 420).

45. den 19 juni, angående ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38
mom. 1 riksdagsordningen samt till införande i tryckfrihetsförordningen
av en ny paragraf, betecknad såsom § 6. (353.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
20 juni 1941 (sv. f. nr 444).

196

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller
krigsfara jämte i ämnet väckta motioner. (354.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 juni 1941 (sv. f. nr 445).

47. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(396.)

Den 28 juni 1941 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt det av riksdagen anvisade

anslaget till statskontorets förfogande.

48. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg. (429.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning om anslag till ungdomsfängelsenämnden
för budgetåret 1941/42. (431.)

Den 28 juni 1941 anmäld och föreskrifter meddelade fångvårdsstyrelsen.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter m. m. (441.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 juli 1941 (sv. f. nr 660).

51. den 29 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken,
m. m. (464.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 oktober 1941 (sv. f. nr 813 och 814).

52. den 12 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om dödande av handlingar, som förstörts
under krig m. m. (465.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 november 1941 (sv. f. nr 881).

53. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen, dels ock en i ämnet
väckt motion. (466.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 november 1941 (sv. f. nr 838).

54. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation. (467.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 november 1941 (sv. f. nr 882).

55. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
ställföreträdare. (468.)

Den 21 november 1941 anmäld samt lagd till handlingarna.

56. den 17 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni
1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar,
m. m. (506.)

Lagar i ämnet utfärdade den 19 december 1941 (sv. f. nr 958 och 959).

197

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 januari 1941, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden. (13.)

Anmäld den 24 januari 1941.

2. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (52.)

Anmäld den 14 mars 1941, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under
riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3.)

Anmäld den 28 juni 1941, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

4. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga örn
vissa anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 m. m.,
i vad avser tredje huvudtiteln. (393.)

Anmäld den 28 juni 1941, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(397.)

Anmäld den 28 juni 1941, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

6. den 19 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (479.)

Anmäld den 28 november 1941, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 19 februari 1941, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
förslag till förordning med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga m. m. (27.)

Anmäld den 7 mars 1941, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr lil).
Därjämte uppdrogs åt chefen för armén att uppgöra och inkomma med förslag
till de bestämmelser, som betingades av ett av riksdagen samma dag lämnat
bemyndigande att överföra före år 1940 inskrivna, till ersättningsreserven uttagna
värnpliktiga till linjetjänst. Sedan dylikt förslag inkommit, har Kungl.
Majit den 9 april 1941 i kommandoväg utfärdat bestämmelser i ämnet. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

2. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (55.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1941.

198

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (57.)

Anmäld den 7 mars 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter. Samma
dag uppdrogs åt marinförvaltningen och flygförvaltningen att inkomma med förslag
angående användningen av i återstående punkter omförmälda reservationsanslag.
Sedan nämnda förslag inkommit, är ärendet numera slutbehandlat.

4. den 8 mars, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941 i vad på försvarsdepartementet ankommer.

5. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond.
(80.)

Anmäld den 14 mars 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter. Samma
dag uppdrogs åt arméförvaltningens fortifikationsstyrelse, marinförvaltningen,
flygförvaltningen samt statens ammunitionsnämnd att inkomma med förslag
angående användningen av i återstående punkter omförmälda reservationsanslag.
Ärendet är beträffande sistnämnda punkter delvis alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

6. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneställningen
för viss till aktiv stat inom försvarsväsendet överförd personal.
(89.)

Anmäld den 28 mars 1941, därvid uppdrogs åt arméförvaltningens civila departement
att efter samråd med marin- och flygförvaltningarna uppgöra och inkomma
med förslag till bestämmelser i ämnet. Sedan dylikt förslag inkommit,
är ärendet slutbehandlat den 25 april 1941.

7. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. av arbetaren
K. A. Andersson tillkommande livränta m. m. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1941.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
för statens räkning av bandelen Visborgs slätt—Kneippbyn. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1941.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning
av systemet för de värnpliktigas rullföring och redovisning m. m.
(137.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1941.

10. den 19 april, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa
personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring. (162.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1941.

11. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande av krigsflygfält m. m. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett kronan tillhörigt markområde i Karlsborg. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941.

199

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga markområden i Hälsingborg. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av enligt lagen den 13 juni 1921 örn förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter fattade beslut
örn försäljning av vissa för Bodens bys m. fl. skifteslag samfällda markområden
m. m. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för K. E. Nygren m. fl. från ersättningsskyldighet. (185.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående gäldandet
av vissa haverikostnader. (186.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941.

17. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i 6 § 1 mom. avlöningsreglementet den 15 juni

1939 (nr 278) för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring
(krigsavlöningsreglementet) m. m., såvitt angår genom propositionen framlagt
förslag till lag örn ändrad lydelse av § 7 lagen den 12 juni 1925
(nr 338) om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
(214.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941, därvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 284—287).

18. den 14 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 17 april

1940 (nr 223) om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordningen) m. m. dels ock motioner i ämnet,
såvitt angår genom propositionen framlagda förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen samt till
förordning örn provisorisk höjning av familjepenning enligt krigsfamiljebidragsförordningen.
(226.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941, därvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 288—290).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ändring
i 6 § 1 mom. avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278) för
personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglementet)
ävensom angående anslag till de värnpliktigas avlöning. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941, därvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 284—287).

20. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av vissa bostadsbyggnader för centrala torpedverkstaden m. m.
(229.)

Anmäld den 23 maj 1941, därvid åt försvarsväsendets verkstadsnämnd uppdrogs
att inkomma med förslag i fråga örn genomförande av den i propositionen
avsedda överlåtelsen. Sedan dylikt förslag numera inkommit, har ärendet den
19 december 1941 slutbehandlats.

200

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslagsmedel för nytt utsjölodningsfartyg m. m. (230.)

Anmäld den 23 maj 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter. Samma
dag uppdrogs åt arméförvaltningens fortifikationsstyrelse att inkomma med förslag
angående användningen av i återstående punkt omförmält reservationsanslag.
Sedan dylikt förslag inkommit, har ärendet den 4 juli 1941 slutbehandlats.

22. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
spörsmål rörande kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen. (273.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941, därvid kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 472—473).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4.)

Anmäld den 6 juni 1941. Sedan åtskilliga stater fastställts och beslut rörande
användningen av vissa anslag meddelats, är ärendet numera slutbehandlat.

24. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat
för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret 1941/42. (274.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941, därvid stat fastställdes.

25. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 dels under
fjärde huvudtiteln, dels ock till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets
fastighetsfond. (303.)

Anmäld den 13 juni 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter. Samma
dag uppdrogs åt marinförvaltningen att inkomma med förslag angående användningen
av i återstående punkt omförmält reservationsanslag. Ärendet är beträffande
sistnämnda punkt alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond. (304.)

Anmäld och delvis slutbehandlad den 13 juni 1941. Samma dag uppdrogs åt
marinförvaltningen och flygförvaltningen att inkomma med förslag angående
användningen av i återstående punkter omförmälda reservationsanslag. Ärendet
är beträffande sistnämnda punkter delvis alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

27. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa extra ordinarie
befattningshavares vid försvarsväsendet rätt till personliga lönetillägg
m. m. (308.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

28. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till försvarsväsendets rullföringsnämnd. (337.)

Anmäld den 20 juni 1941, därvid ifrågavarande anslag ställdes till arméförvaltningens
civila departements förfogande samt åt försvarsväsendets rullföringsnämnd
uppdrogs att inkomma med förslag till närmare bestämmelser angående
dispositionen. Sedan dylikt förslag inkommit, har Kungl. Majit den 8 augusti
1941 fastställt stat för budgetåret 1941/42, varmed ärendet slutbehandlats.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
för viss hjälpverksamhet till förmån för de till militärtjänst inkallades
familjer. (338.)

201

Anmäld den 20 juni 1941, därvid ifrågavarande reservationsanslag ställdes till
arméförvaltningens civila departements förfogande samt åt statens arbetsmarknadskommission
uppdrogs att uppgöra och inkomma med förslag rörande dispositionen
av anslaget. Sedan dylikt förslag inkommit, har Kungl. Maj:t den
11 juli 1941 meddelat föreskrifter angående dispositionen av ifrågavarande anslag,
varmed ärendet slutbehandlats.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
av viss haverikostnad. (339.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

31. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalinvestering
i fonden för låneunderstöd för bestridande av kostnaderna
för värnpliktslån. (365.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående långtidstillägg
för vissa värnpliktiga. (366.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 506).

33. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för uppförande av vissa verkstäder vid Karlskrona örlogsvarv
m. m. (390.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för uppförande av en verkstadsbyggnad vid Västernorrlands
regemente. (391.)

Anmäld den 28 juni 1941, därvid uppdrogs åt arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
att inkomma med förslag angående användningen av anslaget ifråga.
Sedan dylikt förslag inkommit, har ärendet den 17 oktober 1941 slutbehandlats.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående egnahemsbebyggelse
för personal vid centrala torpedverkstaden. (392.)

Anmäld den 28 juni 1941, därvid Kungl. Maj:t dels bemyndigade försvarsväsendets
verkstadsnämnd att utlämna vissa ränte- och amorteringsfria lån för underlättande
av uppförandet av högst 30 för personalen vid centrala torpedverkstaden
avsedda egnahem, dels ock uppdrog åt nämnden att uppgöra och inkomma
med förslag till närmare föreskrifter rörande förvaltningen av utlämnade
lån. Dylikt förslag har den 18 oktober 1941 inkommit. Sedan Kungl. Maj:t
i anledning härav den 19 december 1941 meddelat vissa bestämmelser, är ärendet
i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(398.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

37. den 26 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41. (360.)

Anmäld den 28 juni 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter. Samma
dag uppdrogs åt arméförvaltningens
att inkomma med förslag angående användningen av i återstående punkter omförmälda
reservationsanslag. Ärendet är beträffande sistnämnda punkter alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

202

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående förordning
om provisorisk höjning av familjebidrag enligt fredsfamiljebidragsförordningen
den 17 maj 1940 (nr 422) samt angående anslag till
familjebidrag åt värnpliktiga jämte i ämnet väckta motioner. (361.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, därvid förordning och kungörelse
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 530 och 531) samt de av riksdagen till familjebidrag
åt värnpliktiga anvisade förslagsanslagen ställdes till vederbörande myndigheters
förfogande.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond och i fonden
för förlag till statsverket. (364.)

Anmäld den 28 juni 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter. Samma
dag uppdrogs åt arméförvaltningens fortifikationsstyrelse att inkomma med
förslag angående användningen av i återstående punkter omförmälda reservationsanslag.
Ärendet är beträffande sistnämnda punkter delvis alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga om
vissa anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad
avser fjärde huvudtiteln. (425.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1941.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av kroppsskada,
m. m. (451.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 augusti 1941.

42. den 19 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anordnande av bostäder för personal vid flottans skifferoljeverk å Kinnekulle.
(477.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 november 1941.

43. den 26 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (486.)

Anmäld den 28 november 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter.
Samma dag uppdrogs åt flygförvaltningen att inkomma med förslag angående
användningen av i återstående punkt omförmält reservationsanslag. Ärendet är
beträffande sistnämnda punkt alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 gjorda framställningar
om anslag till modernisering av Sverige-skeppen m. m. (492.)

Anmäld den 19 december 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter.
Samma dag uppdrogs åt chefen för försvarsstaben att inkomma med förslag
angående användningen av i återstående punkt omförmält reservationsanslag.
Dylikt förslag har ännu icke inkommit.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anskaffning av
tygmateriel m. m. (493.)

Anmäld den 19 december 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter.
Samma dag uppdrogs åt marinförvaltningen och flygförvaltningen att inkomma
med förslag angående användningen av i återstående punkter omförmälda reservationsanslag.
Dylika förslag hava ännu icke inkommit.

203

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för utlåning av medel till den för beredande av bostäder åt centrala
torpedverkstadens personal bildade bostadsrättsföreningen. (494.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1941.

47. den 19 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till värnpliktslag, dels ock i ämnet väckta motioner. (507.)

Anmäld den 30 december 1941, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 967—970). Samma dag uppdrogs åt chefen för armén att verkställa av
riksdagen ifrågasatt utredning angående gränsdragningen mellan värnpliktiga
specialister och övriga värnpliktiga samt beträffande tjänstgöringstidens förläggning
inom dessa kategorier. Ärendet är i sistnämnda del alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till nybyggnader
för sjökrigsskolan. (509.)

Anmäld den 30 december 1941, därvid uppdrogs åt marinförvaltningen att inkomma
med ritningar till ifrågavarande byggnader och anläggningar. Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till ersättningsbyggnad
av jagare. (510.)

Anmäld den 30 december 1941, därvid uppdrogs åt marinförvaltningen dels att
föranstalta om nybyggnad av två jagare, dels ock att inkomma med utredning
angående möjligheterna att iståndsätta numera bärgade jagaren Göteborg.
Ärendet är i sistnämnda del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till vissa brandskyddsanordningar
vid försvarsväsendet. (511.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslagsäskanden för försvarsändamål å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1941/42. (512.)

Anmäld den 30 december 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter.
Samma dag uppdrogs åt arméförvaltningens fortifikationsstyrelse, marinförvaltningen
och egnahemsstyrelsen att inkomma med förslag angående användningen
av i återstående punkter omförmälda reservationsanslag. Ärendet är beträffande
sistnämnda punkter alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa med genomförandet av ny organisation för värnpliktsinskrivning
och redovisning sammanhängande frågor. (516.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 28 juni
1941 (nr 593) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
hemvärnstjänstgöring. (529.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941, därvid utfärdades kungörelse
angående överflyttande av vissa uppgifter med avseende å hemvärnet från
inskrivningsbefälhavare till annan myndighet (sv. f. nr 971). Ärendet har i övrigt
överlämnats till socialdepartementet.

204

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 5 februari 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied
förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (14.)

Anmäld den 7 februari och den 6 juni 1941. Författningar i ämnet utfärdade
den 7 februari 1941 (sv. f. nr 57—58). Ärendet är slutbehandlat.

2. den 11 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (17.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941 i vad på socialdepartementets föredragning
beror.

3. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1933 (nr 472) örn
förbud mot politiska uniformer. (21.)

Författningar i ämnet utfärdade den 21 februari 1941 (sv. f. nr 72—73).

4. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1937 (nr 382) om barnbidrag,
m. m. (49.)

Författningar i ämnet utfärdade den 7 mars 1941 (sv. f. nr 106—108).

5. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (58.)

Anmäld den 14 mars och den 28 juni 1941. Ärendet är slutbehandlat.

6. den 5 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om dyrtidstillägg å blindhetsersättning, m. m. dels ock en i
ämnet väckt motion. (50.)

Anmäld den 7 mars och den 6 juni 1941. Författningar i ämnet utfärdade den 7
mars 1941 (sv. f. nr 104—105). Ärendet är slutbehandlat.

7. den 8 mars, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941 i vad på socialdepartementets föredragning
beror.

8. den 11 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper
jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering, dels ock i
ämnet väckta motioner. (68.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 mars 1941 (sv. f. nr 125).

9. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om
undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (69.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 mars 1941 (sv. f. nr 126).

205

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om
tjänsteplikt m. m. (70.)

Författningar i ämnet utfärdade den 14 mars 1941 (sv. f. nr 127—128).

11. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet väckta motioner, (lil.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1941.

12. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till kapitalinvesteringar i statens
allmänna fastighetsfond och statens utlåningsfonder jämte en i ämnet
väckt motion. (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941. Författning i ämnet utfärdad
samma dag (sv. f. nr 281).

13. den 29 mars, i anledning av väckta motioner örn underlättande av valdeltagandet
vid kommunalval. (128.)

Anmäld den 19 juli 1941, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga för verkställande av den utredning, varom riksdagen i förevarande
skrivelse anhållit. De samtidigt tillkallade sakkunniga hava den 20 oktober 1941
avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1941:28). Ärendet är efter remissbehandling
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 3 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juli 1941 i vad på socialdepartementets föredragning
beror. Författning utfärdad samma dag (sv. f. nr 655). (Jämför ärendet
under punkten 61.)

15. den 19 april, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5.)

Anmäld den 2 maj och den 28 juni 1941. Ärendet är slutbehandlat.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående överskridande
av viss delpost i den för länsstyrelserna fastställda avlöningsstaten
för budgetåret 1940/41. (176.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1941.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till Överståthållarämbetet för budgetåret 1941/42. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1941.

18. den 29 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till bidrag till driften av förlossningsanstalter och väntehem m. m. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1941. Kungörelse i ämnet utfärdad samma
dag (sv. f. nr 384).

19. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Anmäld den 17 oktober 1941, därvid departementschefen bemyndigades att
tillkalla sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med fortsatt

206

utredning av frågan om reumatikervårdens utbyggande och vidtagande i övrigt
av åtgärder för reumatiska sjukdomars bekämpande. Utredningsarbetet pågår.

20. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till lån för stödjande
av bostadsproduktionen i vissa orter. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941.

21. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till bidrag till stiftelsen
Råby räddningsinstitut m. m. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett till förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken hörande område. (222.)

Ärendet vilar i avbidan på den 3 juni 1941 infordrat utlåtande från kammarkollegiet.

23. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel. (237.)

Förordning i ämnet utfärdad den 23 maj 1941 (sv. f. nr 268).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till tertiärlån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring av villkoren för statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta
sinnessjuka. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941. Kungörelse i ämnet utfärdad samma
dag (sv. f. nr 374).

26. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 21 september 1915 (nr 362)
örn behörighet att utöva läkarkonsten, m. m. (250.)

Författningar i ämnet utfärdade den 30 maj 1941 (sv. f. nr 330—332).

27. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn tillsyn å radiologiskt arbete m. m. samt lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd. (259.)

Författningar i ämnet utfärdade den 6 juni 1941 (sv. f. nr 334—335).

28. samma dag, i anledning av väckta motioner örn sänkning av rösträttsåldern
vid politiska och kommunala val. (261.)

Lagar utfärdade den 13 juni 1941 (sv. f. nr 390—393).

29. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr
321). (289.)

Författningar i ämnet utfärdade den 20 juni 1941 (sv. f. nr 509—513).

30. den 6 juni, i anledning av väckt motion angående ordnandet av vården
av svårskötta obildbara sinnesslöa. (277.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att
verkställa den utredning angående anordnande av erforderligt antal ytterligare
vårdplatser för svårskötta obildbara sinnesslöa, varom riksdagen i förevarande

207

skrivelse hemställt, samt att till Kungl. Majit avgiva de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående vården av sinnesslöa
med smittosam tuberkulos. (278.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den ytterligare utredning av frågan om vården av sinnesslöa, lidande av
tuberkulos i smittosamt skede, varom riksdagen i förevarande skrivelse hemställt,
samt att till Kungl. Majit avgiva de förslag, vartill nämnda utredning
kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående bemyndigande
att med stiftelsen Göteborgs Welanderhem träffa avtal om upplåtande
av stiftelsens fastighet i Göteborg för vård av barn, som lida av
reumatisk sjukdom. (279.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

33. den 10 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus. (276.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

34. den 13 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 9 och 10 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 310)
om sjukhusvård vid krig eller krigsfara. (319.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941. Författningar i ämnet utfärdade
samma dag (sv. f. nr 563—564).

35. den 14 juni, i anledning av väckta motioner om upphävande av de vid
1936 års riksdag beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket såsom valbarhets-
och behörighetsvillkor till vissa kommunala förtroendeuppdrag.
(336.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid departementschefen, jämlikt Kungl.
Majits bemyndigande samma dag, tillkallade fem sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning av frågan örn mildring eller upphävande av de åren 1935
och 1936 beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket som valbarhets- och behörighetsvillkor
för vissa kommunala förtroendeuppdrag ävensom framlägga de
förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Utredningsarbetet pågår. (Jfr
ärendena under punkterna 17, 23 och 28 i bilaga IV.)

36. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående bidrag
till allmänna barnhuset. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

37. den 18 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen för
budgetåret 1941/42 gjorda framställningar örn anslag till medicinalstyrelsen
och sinnessjuknämnden. (347.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

38. den 20 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till Statens sjuksköterskeskola:
Utrustning. (388.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till Medicinalstyrelsen: IJeredskapsorganisation för budgetåret 1941/42.
(389.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

208

40. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(399.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

41. den 26 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter. (387.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

42. samma dag, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—
30 juni 1940 m. m. (405.)

Anmäld, såvitt på socialdepartementets föredragning beror, den 11 juli 1941
(punkterna 3 och 4) och den 17 oktober 1941 (punkten 1). I fråga om punkten
1 har åt socialvårdskommittén uppdragits att verkställa den under nämnda
punkt i skrivelsen begärda översynen av lagen om förskottering av underhållsbidrag
till barn. — Såvitt avser punkterna 3 och 4 har åt länsassessorn N. O.
Åkesson uppdragits att verkställa dels den översyn av gällande föreskrifter angående
länskungörelserna, varom riksdagen hemställt under punkten 3, dels
ock den undersökning rörande kommissionärsväsendet hos statens förvaltningsmyndigheter,
varom riksdagen hemställt under punkten 4. — Samtliga nu
nämnda utredningsuppdrag äro ännu icke fullgjorda. — Det under punkten 2
behandlade spörsmålet om gemensam administration för vissa statliga laboratorier
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för landsfiskaler m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (442.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni, den 19 juli samt den 1 och den 30
augusti 1941. Författningar i ämnet utfärdade den 28 juni och den 30 augusti
1941 (sv. f. nr 682 och 727—741). Ärendet är slutbehandlat.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring
för olycksfall i arbete. (443.)

Författningar i ämnet utfärdade den 28 juni 1941 (sv. f. nr 514—515).

45. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (445.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941. Författningar i ämnet utfärdade
samma dag (sv. f. nr 494—496). (Jfr ärendet under punkten 57.)

46. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr 287)
örn semester, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagda lagförslag,
dels ock i ämnet väckta motioner. (447.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941. Författningar i ämnet utfärdade
samma dag (sv. f. nr 559—561). (Jämför ärendet under punkten 56.)

47. den 27 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anvisande
av anslag till statens utrymningskommission. (427.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

209

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning om anslag till länsnykterhetsnämnderna
för budgetåret 1941/42. (432.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
kapitalbudgeten gjorda framställning om anslag till förlagskapital
åt centraldepån för blindas arbeten. (433.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
under femte huvudtiteln för budgetåret 1941/42 till dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst och till kristillägg. (438.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (448.)

Anmäld den 28 juni och den 26 september 1941. Ärendet är slutbehandlat.

52. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till hjälp till byggande
och restaurering av samlingslokaler m. m. (449.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna

5 och 50 i bilaga IV.)

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av
kroppsskada, m. m. (451.)

Författningar i ämnet utfärdade den 28 juni 1941 (sv. f. nr 591—598).

54. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga örn vissa
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad angår
femte huvudtiteln. (434.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (436.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till
semesterlön m. m. för viss militär tjänstgöringstid. (439.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941. (Jfr ärendet under punkten 46.)

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till
bidrag till erkända arbetslöshetskassor för budgetåret 1941/42. (440.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941. (Jfr ärendet under punkten 45.)

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
utrymningslag, m. m. (446.)

Författningar i ämnet utfärdade den 28 juni 1941 (sv. f. nr 582—590).

59. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn
krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, m. m. jämte
en i ämnet väckt motion, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av nämnda lag den 11 juni

1937. (458.)

Författningar i ämnet utfärdade den 28 juni 1941 (sv. f. nr 540—541).

14 — Justitieombudsmannens ömhet »berat t else till 10/,2 (ira riksdag.

210

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av vissa anslag till det civila luftskyddet jämte i ämnet väckta motioner.
(460.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

61. den 1 juli, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn kontroll av vattenledningsvatten, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (444.)

Anmäld den 19 juli 1941, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr
654—655) och åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppdrogs att verkställa
utredning rörande möjligheterna att åstadkomma en teknisk kontroll av vattenverks
konstruktion och skötsel jämte därmed sammanhängande spörsmål
samt att till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning. (Jfr ärendet under punkten 14.)

62. den 12 november, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om förhöjt dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (471.)

Författningar i ämnet utfärdade den 14 november 1941 (sv. f. nr 839—842).

63. den 19 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (480.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 november 1941.

64. den 26 november, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förberedande
åtgärder för mottagande av evakuerad civilbefolkning m. m. och till utrustning
till provisoriska förlossningshem under utrymning. (487.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 november 1941.

65. den 17 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916
(nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (508.)

Författningar i ämnet utfärdade den 19 december 1941 (sv. f. nr 940—943).

66. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till beredande
av sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m. (514.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941.

67. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 17 november
1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder
hos vissa skattskyldiga, m. m., i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet. (515.)

Lag angående undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av avgift
vid indrivning av kommunalutskylder utfärdad den 30 december 1941 (sv. f.
nr 989).

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ytterligare utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42,
i vad propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde.
(518.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941.

211

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 28 juni 1941
(nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnst
jänstgöring. (529.)

Förordning utfärdad den 30 december 1941 (sv. f. nr 977).

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 februari 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till
ändringsarbeten i fastigheten nr 4 i kvarteret Kungl. Trädgården i Stockholm.
(15.)

Anmäld den 21 februari 1941, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till vattenkraftslånefonden.
(16.)

Anmäld den 21 februari 1941, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

3. den 19 februari, i anledning av Kungl. Maurts förslag om anslag till inköp
för telegrafverkets räkning av tomter i Lidingö. (26.)

Anmäld den 21 februari 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

4. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn kapitalinvesteringar
i luftfartsfonden. (54.)

Anmäld den 14 mars 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

5. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (59.)

Anmäld den 14 mars 1941, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
beslutits beträffande vissa i skrivelsen upptagna anslag. Dispositionen av övriga
anslag är beroende på särskilt beslut av Kungl. Maj:t.

6. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna
för kapitalinvestering i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk. (60.)

Anmäld den 14 mars 1941, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
beslutits utom beträffande ärendet under punkten 3 (örn- och tillbyggnad av
posthuset i Karlstad), vilket ärende den 22 mars 1941 remitterats till 1940 års
civila byggnadsutredning.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag till stat för luftfartsfonden m. m. (61.)

Anmäld den 14 mars 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

8. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 6 § förordningen den 11 juli 1924 (nr
378) angående postgirorörelse, jämte en i ämnet väckt motion. (64.)

Anmäld den 14 mars 1941, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 133).

9. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
för postverkets räkning av tomtmark i Göteborg. (99.)

Anmäld den 13 juni 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

212

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende.
(100.)

Anmäld den 28 mars 1941, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av § 3 moni. 1 och § 4 mom. 1 förordningen
den 22 april 1932 (nr 75) angående villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter. (105.)

Anmäld den 28 mars 1941, därvid en förordning och en kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 166 och 167).

12. den 26 mars, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under
riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6.)

Anmäld den 25 april 1941, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
beslutits.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar beträffande villkoren för erhållande av egnahemslån från statens
vattenfalls verk. (109.)

Anmäld den 4 april 1941, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till vägbyggnader m. m.
(110.)

Av de i skrivelsen upptagna anslagen, vilkas disposition beror på särskilt beslut
av Kungl. Majit, har det under punkten 1 anvisade anslaget till bidrag
till byggande och förbättring av vissa för riksförsvaret betydelsefulla vägar och
broar delvis tagits i anspråk genom beslut den 19 september och den 21 november
1941.

15. den 19 april, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till vägunderhållet på landet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (170.)

Anmäld den 25 april 1941, därvid en författning i ämnet utfärdades (sv. f. nr
219).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående elektrifiering
av banorna Hälsingborg—Hässleholm, Hälsingborg—Eslöv,
Sundsvall—Ånge och Gävle—Ockelbo. (171.)

Anmäld den 25 april 1941, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsförvärv
av Karlskrona—Växjö m. fl. järnvägar. (172.)

Anmäld den 25 april 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förvärv
av Kalmar—Torsås järnväg jämte i ämnet väckta motioner. (173.)

Anmäld den 25 april 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förvärvande
av Ystad—Eslövs m. fl. järnvägar. (174.)

Anmäld den 25 april 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

213

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vägskatteutjämningsbidrag. (175.)

Anmäld den 25 april 1941, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

21. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga fastigheter m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (187.)

Anmäld den 9 maj 1941, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av telegrafverket m. m. (188.)

Anmäld den 9 maj 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

23. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid postverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m. (212.)

Anmäld den 23 maj 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

24. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till visst farledsarbete. (252.)

Anmäld den 30 maj 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny tågfärja
å leden Malmö—Köpenhamn. (253.)

Anmäld den 30 maj 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan
för egnahemslån vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk. (254.)

Anmäld den 30 maj 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

27. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till Stockholms stad av det s. k. Bellevueområdet i Stockholm
m. m. (271.)

Anmäld den 4 juli 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn
inrättande av en statlig brandskola. (272.)

Anmäld den 13 juni 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

29. den C juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om
ändrad lagstiftning angående s k. rattfylleri m. m. (287.)

Anmäld och slutbehandlad, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den

13 juni 1941, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 397—399).

30. den 11 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inköp
för postverkets räkning av fastigheter i Karlskrona. (311.)

Anmäld den 13 juni 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

31. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra
utgifter. (400.)

Anmäld den 28 juni 1941, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

32. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bostadshus för postverkets räkning i Boden. (417.)

Anmäld den 4 juli 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

214

33. den 19 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(481.)

Anmäld den 21 november 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

34. den 10 december, i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till bidrag till
upprättande av brandkårer. (496.)

Anmäld den 12 december 1941, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående om- och
tillbyggnad av posthuset i Umeå samt nybyggnad för länsstyrelsen i
Östergötlands län. (497.)

Anmäld den 12 december 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 februari 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (17.)

Anmäld den 30 maj 1941, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 406 och 407
samt 534—536). Åter anmäld den 17 oktober 1941, varvid kungörelse utfärdats
(sv. f. nr 795). Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. den 15 februari, i anledning av vissa av Kungl. Majit i propositionen
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41
behandlade allmänna principfrågor. (24.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1941.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (25.)

Anmäld den 28 februari 1941. Ärendet är, såvitt angår dispositionen av ett
reservationsanslag (B), beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

4. den 18 februari, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna
indragningsstaten. (28.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941.

5. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser hov- och slottsstaterna. (51.)

Anmäld den 7 mars och den 6 juni 1941. Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 och 7 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 115 och 116).

215

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f.

nr 357).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser tolfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsväsendet.
(62.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1941.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1941.

10. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under
riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till hov- och slottsstaterna.
(1.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

11. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående översten
i Hallands regemente, överstelöjtnanten vid regementet N. G. K. Bildts
tjänstepensionsförmåner. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för föreståndarinna och lärarinna vid godkänd
sjuksköterskeskola. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f.

nr 363 och 364).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt vissa i statens tjänst anställda personer. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941.

14. samma dag, angående användande av riksbankens vinst för år 1940. (93.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1941.

15. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349),
m. m. (102.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1941, varvid lagar utfärdades (sv. f. nr

145 och 146).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel. (106.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1941.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn rätt att använda obligationer med 4 procent ränta tillhörande
svenska statens andra försvarslån såsom betalningsmedel vid erläggande
av arvsskatt. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1941, varvid författningar utfärdades

(sv. f. nr 164 och 165).

216

18. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående temporär
utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager
i vissa städer. (108.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1941.

19. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.
(120.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1941.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
förra lärarinnan vid Tärna lanthushållsskola Ingrid von Zweigbergk till
viss tjänsteårsberäkning för pension. (121.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt förra vikarierande småskollärarinnan Agnes Ingeborg Härén, född
Lindell. (122.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräkning
i vissa fall av anställningstid för pension enligt kungörelsen den 7
december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss
arbetarpersonal i statens tjänst. (126.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1941.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för sjukgymnaster vid vissa anstalter för
kirurgisk tuberkulos. (127.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f.
nr 363).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941, varvid förordning utfärdades (sv. f.
nr 190).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni
1940 (nr 561) örn tilläggsskatt å bensin m. m. (132.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941, varvid förordningar utfärdades
(sv. f. nr 191 och 192).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående fortsatt
giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet m. m. (133.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1941.

27. den 2 april, i anledning av väckta motioner avseende förordningen örn
allmän omsättningsskatt. (147.)

Anmäld den 2 maj 1941, varvid kammarrätten och centrala omsättningsskattenämnden
anbefalldes verkställa utredning rörande de i skrivelsen avsedda spörsmålen.
Åter anmäld den 21 november 1941, varvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 342). I vad rör frågan om återförsäljarbegreppet i omsättningsskatteförordningen
samt frågan om centrala omsättningsskattenämndens befogenheter
och organisation m. m. är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

217

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister
för åtnjutande av tullfrihet. (148.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 42 § 6 mom. taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379). (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 193 och 194).

30. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Anmäld den 13 juni 1941, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 450 och 452).
Skrivelsen är i vad angår omprövning av gällande grunder beträffande ersättning
för flyttningskostnader beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 124 angående
pension åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1941.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 144 angående
pension åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1941.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer. (165.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1941.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpning
i vissa fall av familjepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala
skolor å lärare vid dylik skola, som förflyttats till befattning såsom
folkskollärare. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f.
nr 460).

35. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
av vissa delar av kronan såsom danaarv efter Matilda Sofia
Jonsson, född Andersson, från Grönahögs socken tillfallna medel. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941.

37. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under
riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7.)

Anmäld den 23 maj, den 28 juni och den 29 augusti 1941. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

38. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjd
resekostnadsersättning i vissa fall vid färd med egen automobil m. m.
(208.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1941.

218

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1941/42 m. m.
(213.)

Anmäld den 23 maj 1941. Ärendet är i vad rör ersättning för budgetåret 1941/42
för till statsmyndigheter upplåtna lokaler beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (221.)

Anmäld den 23 maj 1941. Åter anmäld den 11 juli 1941, varvid ärendet slutbehandlades.

41. den 17 maj, i anledning av väckt motion om utredning angående en
mera likformig beskattning av lotterivinster. (234.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. samma dag, i anledning av väckta motioner om skattefrihet för vissa
gåvor till luftvärnet, luftskyddet och hemvärnet. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 307).

43. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.
(256.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 305 och 306).

44. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn varuskatt m. m. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 251—258).

45. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv. (258.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 304).

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1941, m. m. (263.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 359—362).

47. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn arvsskatt och gåvoskatt m. m. (270.)

Anmäld den 6 juni 1941, varvid förordningar utfärdades (sv. f. nr 416, 417 och
419). Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning
ankommer.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till Stockholms stad av det s. k. Bellevueområdet i Stockholm m. m.

Anmäld den 11 juli 1941, varvid ärendet slutbehandlades i vad på finansdepartementets
föredragning ankommer.

49. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till prisregleringslag,
m. m. (290.)

219

Anmäld den 6 juni 1941. Åter anmäld den 13 juni 1941, varvid författningar
utfärdades (sv. f. nr 370—372). Ärendet är därmed slutbehandlat.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om avdrag å skatt på grund av militär tjänstgöring under
år 1940. (291.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 337 och 338).

51. den 6 juni, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande övertidsersättning för försvarsväsendets civila icke-ordinarie
tjänstemän. (275.)

Anmäld den 13 juni 1941, varvid uppdrogs åt försvarsväsendets lönenämnd att
verkställa utredning av frågan, i vilken omfattning befattningshavare vid försvarsväsendet,
å vilka militära icke-ordinariereglementet är tillämpligt, må åtnjuta
övertidsersättning. I avbidan på denna utredning är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska
avlöningsbestämmelser under budgetåret 1941/42 för lärare vid
folk- och småskolor m. m. (282.)

Anmäld den 13 juni 1941, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 448, 449
och 451). Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på finansdepartementets föredragning
ankommer.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (283.)

Anmäld den 13 juni 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 452). Ärendet
är därmed slutbehandlat i vad på finansdepartementets föredragning ankommer.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1941/42 till folk- och småskoleseminarier m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (284.)

Anmäld den 13 juni 1941, varvid chefen för finansdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning av, bland annat, frågan om anställnings- och
avlöningsförhållandena för Övningslärare vid statliga och statsunderstödda undervisningsanstalter.
Sedan ifrågavarande sakkunniga tillkallats den 28 juni
1941, är riksdagsskrivelsen slutbehandlad i vad på finansdepartementets föredragning
ankommer.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ändring
i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8)
m. m. (286.)

Anmäld den 13 juni 1941, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 453—459
och 624). Äter anmäld den 30 augusti 1941; kungörelse utfärdad samma dag
(sv. f. nr 723). Åter anmäld den 19 september 1941. Skrivelsen, som även anmälts
på jordbruksdepartementets föredragning, är, såvitt angår frågan örn
särskilda avlöningsföreskrifter vid eventuell övergång till krisadministration
samt frågan örn skyldighet för vid försvarsväsendet anställd civil personal att
underkasta sig läkarundersökning m. m., beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till undersökning
av de lokala olikheterna i levnadskostnaderna år 1941 m. m. (302.)

220

Anmäld den 13 juni 1941. Frågan om allmän dyrortsgruppering skall verkställas
är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till tullverket för budgetåret 1941/42. (309.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster för budgetåret 1941/42. (310.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941.

59. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden.
(312.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

60. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda
bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen
m. fl. lagar. (321.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 425 och 426).

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmande
av pensionsålder för vissa beställningshavare vid flygvapnet. (322.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 570).

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 262 angående
pension åt vissa i statens tjänst anställda personer. (323.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag under tolfte huvudtiteln för budgetåret 1941/42. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 427).

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. (326.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 428).

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande
under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m. (327.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 429).

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). (328.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 430).

221

68. samma dag, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m. (329.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

69. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande beskattningsmyndigheternas
sammansättning och verksamhet m. m. (330.)

Anmäld den 28 juni 1941, varvid förordning utfärdades (sv. f. nr 571). Åter
anmäld den 19 september 1941, varvid bemyndigande meddelades att tillkalla
sakkunniga för utredning av frågan om beskattningsmyndighetemas organisation
m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober
1941—30 september 1942. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av giltighetstiden för viss tilläggstull å vadd. (332.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 431).

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å
motorsprit. (333.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 432).

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt rätt för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk
förening att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond
jämte i ämnet väckt motion. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 433).

74. samma dag, i anledning av väckta motioner avseende tillverkningen och
försäljningen av rusdrycker m. m. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 september 1941, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 773).

75. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till besparingsberedningen. (344.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kostnader för årlig taxering för budgetåret 1941/42 jämte en i ämnet
väckt motion. (345.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

77. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn värnskatt för budgetåret 1941/42. (351.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 435—437).

222

78. samma dag, angående ändrad lydelse av § 10 instruktionen för riksdagens
revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken. (356.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 637).

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt vissa pensionärer vid av staten övertagna enskilda järnvägar
jämte en i ämnet väckt motion. (358.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 648).

80. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (368.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

81. samma dag, angående val av ordförande och fullmäktige i riksgäldskontoret
samt suppleanter för fullmäktige i samma kontor. (369.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

82. den 21 juni, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder för vidmakthållande
av industriens produktionsförmåga och för främjande av
nyinvesteringar för industriella ändamål. (350.)

Anmäld den 19 september 1941 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (352.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 508).

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1926
(nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 537 och 538).

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(401.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

86. den 25 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet
att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr
259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror. (414.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 542—544).

87. den 26 juni, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—
30 juni 1940 m. m. (405.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1941 hava tryckta exemplar av skrivelsen
för vidare behandling i angivna delar överlämnats till socialdepartementet

223

(punkterna l:o—4:o Ersättningar till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott;
Gemensam administration för vissa statliga laboratorier; Länskungörelserna;
Kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna) och handelsdepartementet (punkt
8:o Särskilda kostnader för handels- m. fl. register). Ärendena under punkt G:o
(Det statliga revisionsväsendet. Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas
inventarieförteckningar) anmäldes vad beträffar det statliga revisionsväsendet
den 28 juni 1941, varvid beslöts tillkallande av sakkunniga för utredning angående
organisationen av en central statlig sakrevision, och vad beträffar myndigheternas
inventarieförteckningar den 19 september 1941, varvid riksräkenskapsverket
anbefalldes inkomma med utlåtande och förslag i anledning av vad
riksdagen i frågan uttalat. Ärendet under punkt 5:o (Vissa arvodestjänster i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen) samt ärendet under punkt 7:o (Vissa iakttagelser
angående statsverkets expensutgifter) äro beroende på Kungl. Majrts
prövning.

88. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1941/42
m. m. (415.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 572 och 573).

89. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet. (420.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till kontrollstyrelsen m. m. (430.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 539).

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för landsfiskaler m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (442.)

Anmäld den 30 augusti 1941, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 736—
739). Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på finansdepartementets föredragning
ankommer.

92. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till oförutsedda
utgifter. (418.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

93. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till anläggningskapital
för nya sulfitspritfabriker. (428.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga örn
vissa anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad
angår finansdepartementets verksamhetsområde. (435.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till särskild ersättning för debitering av värnskatt för budgetåret 1941/42.
(437.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

224

96. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (450.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

97. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn
dels indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, dels ock avskaffande
av den revision av avdelningskontoren, som verkställes av särskilda
av riksdagen utsedda revisorer, m. m. (452.)

Anmäld den 19 juli 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 669). I vad rör
utredning på kreditväsendets område är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

98. samma dag, angående reglemente för riksgäldskontoret. (453.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1941/42. (455.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41. (456.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

101. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster. (457.)

Ärendet upptages till prövning i samband med beslut rörande den bokföringsmässiga
redovisningen av lån till bostadsbyggnader för centrala torpedverkstadens
personal.

102. samma dag, angående tilläggsstat II för budgetåret 1940/41. (461.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

103. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1941/42. (462.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

104. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1941/42. (463.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

105. den 19 november, rörande av Kungl. Majit i propositionen angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 behandlade
frågor om vissa engångskostnader i samband med besparingsarbetet.
(478.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 november 1941.

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (482.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 november 1941.

107. den 22 november, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag
till förordning örn undantag beträffande hönsägg från skatteplikt enligt
förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt.
(485.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 november 1941, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 889).

225

108. den 30 november, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 18 §
1 mom. förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket. (489.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1941, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 893).

109. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn uppskov med allmän fastighetstaxering m. m. (502.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1941, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 945).

110. den 16 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förstärkning
av riksräkenskapsverkets administration m. m. (504.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1941.

111. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till särskilda
taxeringsundersökningar m. m. (517.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941.

112. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kristillägg
under första kvartalet 1942. (519.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

113. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.
(520.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941.

114. samma dag, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42.
(522.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941.

115. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt, m. m. (523.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 972 och 973).

116. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 350, med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942. (524.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941, varvid förordning utfärdades.

117. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 346, i vad densamma
avser förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående
indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga. (525.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941, varvid förordning utfärdades.

118. den 30 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (528.)

Anmäld den 30 december 1941, varvid allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
utfärdades. Skrivelsen är i övriga delar beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

15 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 10^2 ars riksdag.

226

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 25 februari 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (45.)

Kungl. Majit har den 4 och den 25 april, den 16 maj och den 13 juni 1941 avgjort
skilda delar av ärendet. Dock äro nedannämnda punkter i riksdagens skrivelse
icke slutbehandlade.

Punkten 2. Domkapitlen och stiftsnämnderna: Uppförande av domkapitelshus
i Växjö.

Punkten 3. Bidrag till vissa ändringsarbeten på Visby domkyrka.

Punkten 8. Till- och ombyggnad av landsarkivet i Göteborg.

Punkten 10. Uppförande av magasinsbyggnad för statens etnografiska museum.

Punkten 11. Uppförande av byggnad för medicinsk-kemiska och farmakologiska
institutionerna vid universitetet i Uppsala.

Punkten 12. Ombyggnads- och installationsarbeten i byggnaden för kemiska
institutionen vid universitetet i Uppsala.

Punkten 13. Uppförande av byggnad för meteorologiska institutionen vid universitetet
i Uppsala.

Punkten 14. Om- och påbyggnad av bergsskolans lokaler vid tekniska högskolan
i Stockholm. Ändringsarbeten i ugnsrummet i tekniska högskolans i
Stockholm kemibyggnad.

Punkten 15. Uppförande av byggnad för avdelningen för väg- och vattenbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola.

Punkten 16. Ändrings- och reparationsarbeten i byggnaden för kemiska institutionen
vid Chalmers tekniska högskola.

2. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1941/42 m. m. (76.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 411).

3. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till örn- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (78.)

Anmäld den 4 april 1941. Ärendet är i vad avser dispositionen av ifrågavarande
anslag alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
på Växjö stad av Kungl. Majit och kronan tillkommande rätt till
läroverksbyggnaden i Växjö. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941.

5. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
ur kyrkofonden för budgetåret 1941/42 för biträde vid handläggning av
boställsärenden och vad därmed äger samband. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1941.

6. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till
lag angående vissa ändringar i lagen den 7 december 1934 (nr 573) om
tillsättning av prästerliga tjänster. (130.)

227

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1941, därvid utfärdades en lag
(sv. f. nr 951).

7. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en kronan tillhörig fastighet i Jokkmokks socken. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fullföljande av universitetsbibliotekets i Uppsala örn- och tillbyggnad
m. m. (145.)

Anmäld den 25 april och den 20 juni 1941. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
bidrag för budgetåret 1940/41 till nedbringande i vissa fall av avgifterna
till ljus- och vedkassan vid allmänna läroverk. (146.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941.

10. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prästs
avlöning under tjänstledighet i vissa fall m. m. (152.)

Anmäld den 13 juni och den 7 november 1941. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

11. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Kungl. Majit har den 25 april, den 16 maj, den 6, den 13 och den 28 juni 1941
avgjort skilda delar av ärendet. Därvid utfärdades den 16 maj 1941 fyra kungörelser
(sv. f. nr 320, 322, 325 och 326) och den 13 juni 1941 en kungörelse
(sv. f. nr 463). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn kapitalinvesteringsanslag å riksstaten för budgetåret
1941/42, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(167.)

Anmäld den 23 maj och den 13 juni 1941. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående löneklassplacering
för vissa lärare. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1941.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en personlig professur vid tekniska högskolan i Stockholm för professor
E. H. W. Weibull. (169.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1941.

15. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn bidrag till Höglandsskolan i Stockholm. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941.

16. den 3 maj, angående viss ändring av § 1 mom. 3 biografförordningen.
(194.)

Anmäld den 23 maj och den 20 juni 1941, därvid sistnämnda dag utfärdades
en kungörelse (sv. f. nr 439). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

17. samma dag, angående ändring av gällande regel för anteckning i församlingsbok
av persons födelseort. (195.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majlis prövning.

228

18. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1941/42 till Allmänna läroverken:
Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner. (196.)

Anmäld den 16 maj och den 17 oktober 1941. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till centrala verkstadsskolor m. in. jämte i ämnet väckta motioner.
(197.)

Anmäld den 16 maj, den 30 augusti och den 10 oktober 1941. Den 30 augusti
1941 utfärdades därvid en kungörelse (sv. f. nr 716) och den 10 oktober 1941
en kungörelse (sv. f. nr 835). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till domkapitlen och stiftsnämnderna för budgetåret 1941/42 m. m. (198.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom samt stipendier åt elever
vid dylika skolor. (199.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till vissa skyddsarbeten
å Uppsala domkyrka. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande av byggnad för kvinnokliniken vid akademiska sjukhuset
i Uppsala. (201.)

Anmäld den 23 maj, den 13 juni och den 14 november 1941. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

24. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av två skolhemman i Korpilombolo och Karl Gustafs socknar m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (202.)

Anmäld den 13 juni 1941. Ärendet är i vad avser iståndsättande av skolbyggnaderna
på ifrågavarande fastigheter alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till vissa om- och
tillbyggnadsarbeten vid serafimerlasarettet jämte i ämnet väckta motioner.
(206.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1941.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjd
resekostnadsersättning i vissa fall vid färd med egen automobil m. m.
(208.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1941.

27. samma dag, angående utredning av frågan om röst- och talvård vid våra
skolor. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941.

229

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande
till nationalpark av det s. k. Muddusområdet i Norrbottens län.
(224.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1941.

29. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1941/42 till vissa privatläroverk m. m. (238.)

Anmäld den 6 och den 13 juni 1941. Förstnämnda dag utfärdades därvid två
kungörelser (sv. f. nr 404 och 405). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för budgetåret 1941/42 till undervisningslokaler för folkskoleväsendet
m. m. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 463).

31. den 4 juni, i anledning av dels Kungl. Majis proposition angående ändrad
ordning för tillsättning av pastor primarius i Stockholm m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner. (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941.

32. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1941/42 till avlöningar
vid universiteten i Uppsala och Lund m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(280.)

Anmäld den 20 juni och den 31 juli 1941. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte i ämnet väckta motioner.
(281 •)

Anmäld den 28 juni och den 31 juli 1941. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående provisoriska
avlöningsbestämmelser under budgetåret 1941/42 för lärare vid
folk- och småskolor m. m. (282.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 463).

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa
anslag till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (283.)

Anmäld den 13 och den 28 juni 1941. Därvid utfärdades den 13 juni 1941 sju
kungörelser (sv. f. nr 461—464, 467, 469 och 470) och den 28 juni 1941 en kungörelse
(sv. f. nr 574). Skrivelsen är därmed slutbehandlad, såvitt avser ecklesiastikdepartementet.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
för budgetåret 1941/42 till folk- och småskoleseminarier m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (284.)

Anmäld den 13 juni 1941, därvid utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 466 och
471). Skrivelsen är i vad den avser frågan örn revision av nuvarande lönesystem
för övningslärarna överlämnad till finansdepartementets handläggning.
Samtliga punkter i skrivelsen äro slutbehandlade utom punkten 5 angående reservationsanslag
till fortbildningskurser för folk- och småskollärare, beträffande
vilken punkt Kungl. Maj:t den 13 juni 1941 förklarat sig vilja framdeles meddela
beslut.

230

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ordnande
av familjepensionsväsendet för präster m. m. (292.)

Anmäld den 13 juni, den 28 november och den 30 december 1941. Därvid utfärdades
den 28 november 1941 ett reglemente (sv. f. nr 904), två lagar (sv. f.
nr 905 och 906), en förordning (sv. f. nr 907) samt sju kungörelser (sv. f. nr
910 och 911 samt 913—917). I viss del är ärendet alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

38. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till nybyggnad
för landsarkiv i Linköping. (301.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om
reglering av prästerskapets avlöning m. m. (313.)

Anmäld den 28 november 1941, därvid utfärdades två lagar (sv. f. nr 908 och
909). I viss del är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid.
35) örn emeritilöner för präster. (314.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1941, därvid utfärdades en lag
(sv. f. nr 954).

41. samma dag, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana områden
i vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprungliga
landskapstyper. (317.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 18 juni, angående inrättande av ett nordiskt institut med uppgift att
fördjupa och stärka den nordiska samhörigheten. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 20 juni, i anledning av väckt motion örn höjning av ersättningen till
ledamöter av allmänt kyrkomöte. (357.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 augusti 1941, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 714).

44. samma dag, angående val av riksdagens två ledamöter i styrelsen över
riksdagsbiblioteket jämte två suppleanter för dem. (382.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juli 1941.

45. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till nybyggnad för gymnastiska centralinstitutet. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 september 1941.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra
utgifter. (402.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

47. den 26 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till skolöverstyrelsen för budgetåret 1941/42. (419.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

231

48. samma dag, i anledning av väckt motion angående anslag till bidrag till
verksamheten vid s. k. hemgårdar. (4)22.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
anslag å tillägsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad avser
åttonde huvudtiteln, m. m. (423.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

50. den 27 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående värntjänstutbildning
för skolungdom jämte i ämnet väckta motioner. (459.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, därvid utfärdades två kungörelser

(sv. f. nr 604 och 605).

51. den 19 november, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (483.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 december 1941.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 15 februari 1941, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (18.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1941, därvid en kungörelse utfärdades
i ämnet (sv. f. nr 79).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående medgivande
för Kungl. Maji att i vissa fall försälja kronoegendom m. m. (19.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1941.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maji att biträda ackordsuppgörelser i fråga örn kronans
fordringar för försålda kronoegendomar. (20.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1941.

4. den 5 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående åtgärder
till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1941, därvid en kungörelse utfärdades
i ämnet (sv. f. nr 217).

5. den 12 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anvisande
av medel för utlämnande av krislån. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1941, därvid en kungörelse utfärdades
i ämnet (sv. f. nr 138).

6. den 18 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maji i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i dessa
ämnen väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 1
föreslagit med undantag för förslaget under punkt 115. Beslut i fråga om punkt
72 har meddelats i skrivelsen nr 293, redovisad under punkt 45 här nedan, i

232

fråga om punkterna 97—99 i skrivelsen nr 242, redovisad under punkt 31 här
nedan, i fråga om punkt 105 i skrivelsen nr 266, redovisad under punkt 41
här nedan, i fråga örn punkterna 107—109 i skrivelsen nr 411, redovisad under

punkt 58 här nedan,
punkt 20 här nedan,
punkt 44 här nedan,
punkt 42 här nedan,
punkt 26 här nedan,

i fråga om punkt 115 i skrivelsen nr 178, redovisad under
i fråga örn punkt 140 i skrivelsen nr 269, redovisad under

i fråga örn punkt 153 i skrivelsen nr 267, redovisad under

i fråga om punkt 177 i skrivelsen nr 220, redovisad under

'' fråga om punkt 180 i skrivelsen nr 294, redovisad under

punkt 46 här nedan, samt i fråga örn punkterna 193 och 196 i skrivelsen nr
161, redovisad under punkt 19 här nedan. I utlåtandet härutöver behandlade
punkter hava anmälts och slutbehandlats den 9 maj 1941 med undantag för dels
punkterna 1, 2, 11, 12, 38, 79, 221—223 och 231, vilka anmälts och avgjorts
den 21 mars 1941, dels punkterna 84, 85 och 208—215, vilka anmälts och avgjorts
den 4 april 1941, dels punkten 44, vilken anmälts och avgjorts den 9
april 1941, dels punkterna 162—169 och 202—205, vilka anmälts och avgjorts
den 18 april 1941, dels punkterna 29—34, 61—65, 122—131 och 143, vilka anmälts
och avgjorts den 25 april 1941, dels punkterna 17—28 och 37, vilka anmälts
och avgjorts den 2 maj 1941, dels punkterna 186—192, 194 och 201, vilka
anmälts och avgjorts den 13 juni 1941, dels ock punkterna 228—230, vilka anmälts
och avgjorts den 28 juni 1941. Besluten den 9 maj innefattade bland annat
utfärdande av två kungörelser (sv. f. nr 248 och 329).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser jordbruksdepartementets verksamhetsområde. (94.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 2
föreslagit. Samtliga punkter hava anmälts och avgjorts den 21 mars 1941 med
undantag av dels punkterna 4 och 5, som anmälts och avgjorts den 4 april 1941,
dels punkterna 9 och 18—20, vilka anmälts och avgjorts den 2 maj 1941, dels
punkten 3, vilken anmälts och avgjorts den 16 maj 1941, dels ock punkterna
1, 2, 6, 7, 13 och 17, vilka slutbehandlats senare. Sålunda hava punkterna 6, 7
och 17 slutbehandlats den 18 april 1941, punkten 13, vilken även anmälts
den 28 mars, den 6 juni 1941, punkten 1 den 18 juli 1941 samt punkten 2,
som även anmälts den 28 mars och den 9 maj, den 1 augusti 1941. Besluten
den 28 mars, den 2 maj och den 6 juni 1941 innefattade bland annat utfärdande
av ett flertal författningar (sv. f. nr 187, 297—299, 414 och 493).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av viss fastighet till Vilhelmina kommun i Västerbottens län. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1941.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till vissa torrläggningsföretag. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1941.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsbidrag för undersökning rörande vissa vattenregleringsföretag.
(98.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1941.

233

12. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (104?.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1941.

13. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa undersökningar på jordbrukets område. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till understöd åt fiskare. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941.

15. den 3 april, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till lag
angående skyldighet att i vissa fall verkställa odling av sockerbetor.
(t57.)

Anmäld den 4 och den 9 april 1941, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
sistnämnda dag innefattade utfärdande av en kungörelse i ämnet (sv. f.
nr 205).

16. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar i lagen den 12 april 1935 (nr 105)
örn bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag). (158.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941, därvid bland annat författningar
utfärdades i ämnet (sv. f. nr 341—345).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till
kapitalinvesteringar. (159.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 20
föreslagit. Beslut i fråga örn punkt 12 har meddelats i riksdagens skrivelse nr
244, redovisad under punkt 33 här nedan. Övriga punkter hava med undantag
av punkterna 1 och 3 anmälts och slutbehandlats den 2 och den 9 maj samt
den 13 och den 20 juni 1941. Besluten den 2 och den 9 maj innefattade bland
annat utfärdande av två kungörelser (sv. f. nr 228 och 274). I fråga om punkterna
1 och 3, som avse anslag till byggnadsarbeten vid veterinärhögskolan
och statens skogsförsöksanstalt, är ärendet beroende på Kungl. Majtts prövning.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1941.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för bidrag till jorddelningsförrättningar m. m. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941, därvid bland annat en kungörelse
utfärdades i ämnet (sv. f. nr 327).

20. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till bidrag till jordbrukarungdomens förbund.
(178.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1941.

21. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa fastigheter, som disponeras av veterinärinrättningen i
Skara. (215.)

Anmäld den 23 maj och den 17 oktober 1941, varmed skrivelsen slutbehandlats.

234

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsbidrag för undersökning rörande reglering av vissa delar av
Kalix älv i Norrbottens län. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Svenska turistföreningen av visst område vid Västra Vålådalen
i Jämtlands län. (217.)

Anmäld den 23 maj och den 10 oktober 1941, varmed skrivelsen slutbehandlats.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ändring
i förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall mot
användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen.
(218.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941, därvid en författning utfärdades i
ämnet (sv. f. nr 280).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i grunderna för försäljning av kronoegendomar. (219.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941, därvid bland annat en kungörelse
utfärdades i ämnet (sv. f. nr 279).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 2 § 3 mom. samt 12 och 30 §§ skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212) m. m. (220.)

Anmäld den 30 maj och den 28 juni 1941, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet förstnämnda dag innefattade bland annat utfärdande av författningar
i ämnet (sv. f. nr 348—354).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
för anläggande av skyddsvall vid viss del av Klarälven m. m.
(223.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941.

28. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. (227.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941, därvid bland annat en kungörelse
utfärdades i ämnet (sv. f. nr 243).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 212 angående
reglering av sockernäringen i riket, såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet. (233.)

Anmäld den 16 maj och den 28 juni 1941, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet sistnämnda dag innefattade bland annat utfärdande av en kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 532).

30. den 17 maj, i anledning av väckta motioner rörande utvidgad vanhävdslagstiftning
m. m. (236.)

Anmäld den 20 juni 1941, då bland annat chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning rörande
utvidgad vanhävdslagstiftning m. m. ävensom fem sakkunniga personer att
med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Utredningsmannen
tillkallades samma dag och de sakkunniga den 27 augusti 1941. Utredningen avvaktas.

235

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till svenska
vall- och mosskulturföreningen jämte i ämnet väckta motioner. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1941.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av domänverkets skogsindustriella rörelse. (243.)

Anmäld den 23 maj 1941, därvid uppdrogs åt domänstyrelsen dels att vidtaga
åtgärder för bildande av ett särskilt aktiebolag för ifrågavarande ändamål,
dels att gemensamt med riksräkenskapsverket uppgöra förslag till reglering
av det ekonomiska förhållandet mellan domänstyrelsen och bolaget samt
till de bokföringsåtgärder å domänfonden, som av regleringen påkallades, dels
ock att efter bolagets bildande gemensamt med pensionsstyrelsen och bolagets
ledning uppgöra förslag till pensionsförhållandenas ordnande för bolagets
personal. Sedermera har för ändamålet bildats Aktiebolaget Statens skogsindustri,
som trätt i verksamhet den 1 januari 1942. Kungl. Majit har den 20
juni 1941 utsett två ledamöter i bolagets styrelse. I övrigt avvaktas förslag
från domänstyrelsen.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående viss ändring
i gällande grunder för utlämnande av lån från jordbrukets maskinlånefond.
(244.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941, därvid bland annat en kungörelse
utfärdades i ämnet (sv. f. nr 521).

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående kapitalökning
för lånefonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift. (245.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1941.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående upplåtelse
åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. (246.)

Anmäld den 6 juni 1941, därvid bland annat dels utfärdades författning i
ämnet (sv. f. nr 484), dels uppdrogs åt länsstyrelsen i Jämtlands län att till
Kungl. Majit inkomma med förslag rörande frågan örn förvaltning av vissa
till lappar upplåtna nybyggen i Jämtlands län. Av länsstyrelsen avgivet förslag
i ämnet har remitterats till egnahemsstyrelsen.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (247.)

Anmäld den 23 maj och den 7 november 1941, varmed skrivelsen slutbehandlats.

37. samma dag, i anledning av väckt motion örn avhjälpande av förefintliga
olägenheter vid besiktning av älgkött. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1941.

38. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majits förslag örn anslag till lastnings-
och lossningsanordningar för sockerbetor. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941.

39. den 30 maj, i anledning av väckt motion angående fridlysningen av vissa
djurslag. (264.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande ordnandet av kontrollen över handeln med utsäde. (265.)

236

Anmäld den 4 juli 1941, därvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen att verkställa
utredning i ämnet. Denna avvaktas.

41. samma dag, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående bidrag
till avlönande av mejerikonsulenter m. m. (266.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941, därvid bland annat två författningar
utfärdades i ämnet (sv. f. nr 609 och 610).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss reglering
av handeln med färsk strömming och sill m. m. (267.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1941, därvid bland annat två författningar
utfärdades i ämnet (sv. f. nr 486 och 487).

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en statlig lånefond för byggande av skogsvägar (skogsväglånefonden).
(268.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1941, därvid bland annat två författningar
utfärdades i ämnet (sv. f. nr 492 och 493).

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Mälarens reglering m. m. (269.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1941.

45. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur.
(293.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941, därvid bland annat utfärdades
författningar i ämnet (sv. f. nr 577—581).

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941.

fa™ma dag> '' anledning av Kungl. Majrts proposition angående räntan
å lån från egnahemslånefonden. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941, därvid två kungörelser utfärdades
i ämnet (sv. f. nr 519 och 520).

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan
å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941, därvid en kungörelse utfärdades
i ämnet (sv. f. nr 499).

49. samma dag, i anledning av väckt motion rörande vissa ändringar i villkoren
för lån från arbetarsmåbrukslånefonden. (297.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941, därvid en kungörelse utfärdades
i ämnet (sv. f. nr 485).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronolägenheten Knopängen eller Bränninge nr 1 i Allhelgona
socken av Östergötlands län. (298.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

51. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i proposition angående
försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m. gjorda framställningar.
(299.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

237

52. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående framflyttning
av tiden för återställande av vissa svenska jordbrukskreditkassan
tillhandahållna statsobligationer. (359.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

53. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn viss tillämpning i fråga om älgkött av lagen den 11 maj
1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus. (406.)

Anmäld den 28 juni och den 30 augusti 1941, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Besluten innefattade utfärdande av två kungörelser i ämnet (sv. f. nr 491 och
718).

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser rörande älgavgifter. (407.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, därvid en kungörelse utfärdades
i ämnet (sv. f. nr 525).

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till jordbrukets kreditkassor för budgetåret 1941/42. (408.)

Anmäld den 28 juni och den 29 augusti 1941, varmed skrivelsen slutbehandlats.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1941/42 till egnahemsorganen för handhavande av bostadsförbättringsverksamhet
m. m. (409.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
för visst ändamål av det för budgetåret 1941/42 anvisade förslagsanslaget
till avlöningar vid statens veterinärbakteriologiska anstalt. (410.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (411.)

Anmäld den 28 juni samt den 1, 15 och 30 augusti 1941. Besluten den 28 juni
och den 15 augusti innefattade utfärdandet av ett flertal författningar (sv. f. nr
488—490, 566—569, 619, 620 och 698). Genom beslutet den 28 juni uppdrogs
bland annat åt lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen att gemensamt verkställa
utredning rörande en rationaliserad nyodlingsverksamhet med utnyttjande
av moderna maskinella hjälpmedel, i första hand för komplettering av
ofullständiga jordbruk. Utredningen avvaktas.

59. samma dag, i anledning av väckt motion om viss nedsättning av statens
fordran av A. Elvstrand för av honom företaget virkesinköp. (416.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

60. den 15 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande av medel till låneunderstöd åt vissa fiskare. (472.)

Anmäld den 21 november 1941, därvid uppdrogs åt statskontoret och lantbruksstyrelsen
gemensamt att avgiva förslag till bestämmelser i ämnet. I
ämnet därefter avgivet förslag har remitterats till länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt landstingets i länet förvaltningsutskott för yttrande.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
bidrag till uppförande av brandtorn m. m. (473.)

Anmäld den 21 november 1941, därvid uppdrogs åt skogsstyrelsen och luft -

238

skyddsinspektionen gemensamt att avgiva förslag till bestämmelser i ämnet.

Förslaget avvaktas.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till byggande av skogsvägar m. m. (474.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 november 1941.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser jordbruksärenden. (475.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 november 1941.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur. (476.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 november 1941.

65. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utnyttjande av anslaget till krislån. (498.)

Anmäld den 19 och den 30 december 1941, varmed skrivelsen slutbehandlats.

Beslutet sistnämnda dag innefattade utfärdande av en författning i ämnet (sv.

f. nr 998).

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa tomter från kronoegendomen Virserum nr 2 i Kalmar
län. (499.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1941.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsbidrag till Kävlingeåns vattenavledningsföretag i Malmöhus
län. (500.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1941.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för främjande av linodlingen m. m. (501.)

Anmäld den 19 december 1941, därvid bland annat statens linnämnd anbefalldes
att i samråd med statens industrikommission avgiva vissa förslag i

ämnet.

69. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ytterligare utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42, i vad rör jordbruksärende. (527.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941.

70. den 30 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (526.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 25 februari 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni
1932 (nr 245) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.
(43.)

239

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1941, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 112).

2. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1941.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1941.

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 213 och 215 §§ lagen den 25 maj 1917
(nr 257) örn försäkringsrörelse. (74.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1941, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 130).

6. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10.)

Anmäld och slutbehandlad beträffande punkten 26 den 20 juni, beträffande
punkten 27 den 25 juli, beträffande punkten 66 den 28 juni, beträffande punkten
77 den 29 augusti och beträffande övriga i skrivelsen upptagna punkter
den 4 april 1941.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1941.

8. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i Skåne. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Flygtekniska försöksanstalten: Utrustning m. m. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i grunderna för lån från industrilånefonden. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 198).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till
Statens hantverksinstitut: Utrustning. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941.

240

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till statens sekundärlånefond
för rederinäringen. (141.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941.

13. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn
fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet
m. m. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 196).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändringar i lagen den 4 oktober 1940 (nr 851) med vissa bestämmelser
om livförsäkring m. m. vid krig. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 195).

15. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
å vissa från handelsflottans pensionsanstalt utgående pensioner.
(179.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941.

16. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för tillverkning
av röntgenfilm m. m. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1941.

17. den 17 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till uppförande av byggnader för tekniskt-vetenskaplig forskning. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av den i kommerskollegii avlöningsstat under anslagsposten
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal upptagna delposten till grundavlöningar
m. m. (232.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941.

19. den 3 juni, i anledning av väckta motioner örn förbättrad pensionering
för sjöfolk i manskapsklass. (262.)

Den 17 oktober 1941 bemyndigades chefen för handelsdepartementet att tillkalla
högst sex utredningsmän att verkställa utredning av frågan örn förbättrad
pensionering för sjöfolk och därmed sammanhängande frågor.

20. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (305.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga örn hantverk och småindustri.
(306.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till lotsverkets båtlånefond. (307.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1941.

241

23. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av giltighetstiden för viss tilläggstull å vadd. (332.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

24. den 18 juni, angående bostadsförhållandena å svenska fartyg. (343.)

Den 19 september 1941 anbefalldes kommerskollegium att, i samråd med av
kollegium utsedda representanter för de berörda organisationerna på sjöfartens
område, verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt att inkomma
därmed ävensom med det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

25. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till oljelagringsanläggning på Gotland. (362.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till Sveriges geologiska undersökning. (363.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
Aktiebolaget Svenska Amerika linien. (367.)

Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 28 november 1941 föranleder skrivelsen icke
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

28. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(403.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

29. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsgaranti för exportkredit. (426.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 528).

30. den 3 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av vissa riktlinjer för penninglotteriväsendet. (488.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 december 1941.

31. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (491.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1941.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
taxor å lotspenningar för lotsningen i Öresund. (495.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1941.

33. den 16 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri. (505.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1941, varvid två kungörelser i
ämnet utfärdats.

34. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till försöksverksamhet
för oljeutvinning. (513.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941.

35. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (521.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1941.

10 — Justitieombudsmannens ömhetsberättclse till löfö års riksdag.

242

10. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 mars 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.
(67.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1941.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående
vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1941, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 154).

3. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 12 april 1940 (nr 199) om skyldighet
att avverka ved till avsalu. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1941, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 185).

4. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under riksstatens
elfte huvudtitel, innefattande anslagen till folkhushållningsdepartementet.
(11.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1941.

5. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till särskilda omkostnader
för vissa fartyg. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941.

6. den 10 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till förlagskapital
för inköp av förnödenheter, m. m. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1941.

7. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet
att bortföra varuförråd, m. m. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941, varvid två lagar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 313 och 314).

8. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1941/42 till statens sockernämnd.
(260.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1941.

9. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående meddelande
av statsgaranti åt tillverkare av bränntorv. (300.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941.

10. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293). (315.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1941, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 394).

243

11. den 16 juni, angående sådana missförhållanden, som onödigtvis fördyra
varor under deras överförande från producent till konsument. (318.)

Sedan frågan varit föremål för överväganden inom folkhushållningsdepartementet,
har en utredning, berörande bland annat ifrågavarande spörsmål, påbörjats
inom statens priskontrollnämnd. I avvaktan på resultatet av denna utredning
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 17 juni, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående anslag till statlig lagerhållning m. m. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till lån till främjande av användningen av
inhemskt motorbränsle m. m. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (342.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

15. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för utjämning av marknadspriserna för vissa förnödenheter m. m. (349.)

Anmäld den 28 juni och den 12 december 1941, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Sistnämnda dag utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 936).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anslag till
kristidsstyrelserna samt bidrag till kristidsnämndernas verksamhet. (394.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(404.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisrabatterande
åtgärder på jordbrukets område m. m. (412.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående klassificering av kött. (413.)

Anmäld den 28 juni 1941, varvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att efter samråd
med statens livsmedelskommission och hörande av vederbörande organisationer
utarbeta och till Kungl. Majit inkomma med förslag till föreskrifter angående
antalet kvalitetsklasser och grunderna för klassificeringen samt angående omklassificering
av kött ävensom till de ytterligare föreskrifter, som kunde erfordras
för tillämpning av omförmälda förordning. Lantbruksstyrelsen har den
15 december 1941 inkommit med förslag till sådana föreskrifter, vilket förslag
den 17 i samma månad remitterats till livsmedelskommissionen för yttrande.

20. den 26 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till befrämjande av ökad tillverkning av bränntorv m. m. (421.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 607).

244

21. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till allmänna utgifter
för pris- och handelsreglerande åtgärder. (424.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

22. den 19 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (484.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 november 1941.

23. den 6 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 15 juni 1939 (nr 254)
örn skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda
arbetsuppgifter. (490.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1941, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 927).

24. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas,
m. m. (503.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1941, varvid lag och kungörelse
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 925 och 926).

245

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1941 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts grävning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

33. den 3 april 1941, i anledning av väckta motioner om ändring i 39 a § lagen
den 22 juni 1911 örn ekonomiska föreningar. (153.)

39. den 30 maj, i anledning av väckta motioner om sänkning av rösträttsåldern
vid politiska och kommunala val. (261.)

48. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg. (429.)

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

5. den 12 mars 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets
fastighetsfond. (80.)

25. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 dels under fjärde
huvudtiteln, dels ock till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond.
(303.)

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond. (304.)

35. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående egnahemsbebyggelse
för personal vid centrala torped verkstaden. (392.)

37. den 26 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41. (360.)

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond och i fonden
för förlag till statsverket. (364.)

246

43. den 26 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (486.)

44. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 gjorda framställningar
örn anslag till modernisering av Sverige-skeppen m. m. (492.)

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anskaffning av tygmateriel
m. m. (493.)

47. den 19 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till värnpliktslag, dels ock i ämnet väckta motioner. (507.)

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till nybyggnader för
sjökrigsskolan. (509.)

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till ersättningsbyggnad
av jagare. (510.)

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslagsäskanden
för försvarsändamål å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42. (512.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

13. den 29 mars 1941, i anledning av väckta motioner om underlättande av
valdeltagandet vid kommunalval. (128.)

19. den 29 april, i anledning av väckta motioner om åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

22. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett till förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs socken
hörande område. (222.)

30. den 6 juni, i anledning av väckt motion angående ordnandet av vården
av svårskötta obildbara sinnesslöa. (277.)

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående vården av sinnesslöa
med smittosam tuberkulos. (278.)

42. den 26 juni, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni
1940 m. m. (405.)

52. den 27 juni, i anledning av väckta motioner om anslag till hjälp till byggande
och restaurering av samlingslokaler m. m. (449.)

61. den 1 juli, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning örn kontroll av vattenledningsvatten, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (444.)

247

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

5. den 5 mars 1941, i anledning av Kungl. Marits proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (59.)

6. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna för
kapitalinvestering i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk.,(60.)

14. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till vägbyggnader m. m. (110.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

3. den 15 februari 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (25.)

27. den 2 april, i anledning av väckta motioner avseende förordningen om allmän
omsättningsskatt. (147.)

30. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspiopositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

39. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat
för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1941/42 m. m. (213.)

41. den 17 maj, i anledning av väckt motion örn utredning angående en mera
likformig beskattning av lotterivinster. (234.)

51. den 6 juni, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser rörande
övertidsersättning för försvarsväsendets civila icke-ordinarie tjänstemän.
(275.)

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i
vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.
(286.)

56. den 10 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till undersökning av
de lokala olikheterna i levnadskostnaderna år 1941 m. m. (302.)

82. den 21 juni, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för vidmakthållande
av industriens produktionsförmåga och för främjande av nyinvesteringar
för industriella ändamål. (350.)

97. den 27 juni, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn dels
indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, dels ock avskaffande
av den revision av avdelningskontoren, som verkställes av särskilda av
riksdagen utsedda revisorer, m. m. (452.)

248

101. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.
(457.)

112. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kristillägg
under första kvartalet 1942. (519.)

118. den 30 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (528.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

3. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till om- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (78.)

6. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående vissa ändringar i lagen den 7 december 1934 (nr 573) om tillsättning
av prästerliga tjänster. (130.)

17. den 3 maj, angående ändring av gällande regel för anteckning i församlingsbok
av persons födelseort. (195.)

24. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av två skolhemman i Korpilombolo och Karl Gustafs socknar m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (202.)

36. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1941/42 till folk- och småskoleseminarier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (284.)

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av familjepensionsväsendet för präster m. m. (292.)

38. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till nybyggnad för
landsarkiv i Linköping. (301.)

39. den 11 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
örn vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering
av prästerskapets avlöning m. m. (313.)

41. samma dag, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana områden
i vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprungliga landskapstyper.
(317.)

42. den 18 juni, angående inrättande av ett nordiskt institut med uppgift att
fördjupa och stärka den nordiska samhörigheten. (348.)

249

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

17. den 17 april 1941, i anledning av Kungl. Maurts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till
kapitalinvesteringar. (159.)

30. den 17 maj, i anledning av väckta motioner rörande utvidgad vanhävdslagstiftning
m. m. (236.)

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av domänverkets skogsindustriella rörelse. (243.)

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. (246.)

39. den 30 maj, i anledning av väckt motion angående fridlysningen av vissa
djurslag. (264.)

40. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag rörande
ordnandet av kontrollen över handeln med utsäde. (265.)

58. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(411.)

60. den 15 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till låneunderstöd åt vissa fiskare. (472.)

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
bidrag till uppförande av brandtorn m. m. (473.)

68. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för främjande av linodlingen m. m. (501.)

70. den 30 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (526.)

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

19. den 3 juni 1941, i anledning av väckta motioner örn förbättrad pensionering
för sjöfolk i manskapsklass. (262.)

24. den 18 juni, angående bostadsförhållandena å svenska fartyg. (343.)

9. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

11. den 16 juni 1941, angående sådana missförhållanden, som onödigtvis fördyra
varor under deras överförande från producent till konsument. (318.)

19. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående klassificering av kött. (413.)

250

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj.t anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1941 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1941.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 274, 1938
sid. 280, 1940 sid. 301 och 1941 sid. 225. I proposition till 1941 års riksdag (nr
234) har Kungl. Maj:t förelagt riksdagen förslag till lag om upphörande av
landsfiskals rätt till andel i böter m. m. Sedan förslaget antagits av riksdagen,
har lag i ämnet utfärdats den 19 juli 1941 (sv. f. nr 660). Ärendet är därmed
slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 50 i bilaga II samt ärendet under
punkten 12 här nedan.)

2. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 274 och
1940 sid. 301. Ärendet är, efter beredning inom justitiedepartementet, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 275, 1938
sid. 281, 1939 sid. 279 och 1940 sid. 302. I den mån ärendet icke slutbehandlats
är det beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 19
här nedan.)

4. den 13 maj 1930, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande.
(187.)

251

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 226 och
266. Genom remiss den 12 december 1941 hava förslag till lag örn fornminnen
m. fl. lagförslag underställts lagrådets granskning.

5. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1936 sid. 335 samt
1939 sid. 280 och 291. Såvitt angår frågan örn ändring av bestämmelserna om
skadeståndsansvar för kommunala förtroendemän är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

6. den 11 mars 1031, i anledning av väckt motion om beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse
m. m. (53.)

Skrivelsen har den 8 september 1941 överlämnats till straffrättskommittén för
beaktande vid fullgörande av dess uppdrag.

7. den 20 maj 1931, i anledning av väckt motion angående införande av ett
dagordningsinstitut i vår författning. (246.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 281. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner om avskaffande av
krigsdomstolarna och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 276,

1939 sid. 280, 1940 sid. 302 och 1941 sid. 226. Sedan lagrådet den 5 november
1941 avgivit utlåtande över upprättade lagförslag, utarbetade på grundval av
straffrättskommitténs den 30 september 1940 avgivna betänkande med förslag
till ändring av strafflagen för krigsmakten, i vad den berör förmögenhetsbrotten,
har Kungl. Majit den 19 december 1941 beslutat avlåta proposition till riksdagen
angående ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrott samt örn straff för
försök till brott. Det utredningsarbete angående revision av strafflagen för krigsmakten,
som sedan år 1936 omhänderhafts av särskilt tillkallad sakkunnig men
som legat nere under de senaste åren, skall enligt departementschefens förordnande
den 30 oktober 1941 återupptagas och fullföljas på grundval av tidigare
utarbetade riktlinjer och lagutkast.

9. den 12 maj 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 276. Ärendet
är, i de delar det icke tidigare slutbehandlats, fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

10. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningcn m. m. (209.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

11. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 281 och

1940 sid. 303. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m. pågår. (Jfr ärendet under punkten 45.)

252

12. den 13 april 1934, i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag
till lag om mått och vikt. (159.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 278 och
1940 sid. 303. I proposition till 1941 års riksdag (nr 234) har Kungl. Majit förelagt
riksdagen förslag till lag örn upphörande av landsfiskals rätt till andel i
böter m. m. Sedan förslaget antagits av riksdagen, har lag i ämnet utfärdats
den 19 juli 1941 (sv. f. nr 600). Ärendet är därmed slutbehandlat. (Jfr ärendet
under punkten 50 i bilaga II samt ärendet under punkten 1 här ovan.)

13. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 332 och
1939 sid. 282. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

14. den 8 maj 1934, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra
som lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion.
(228.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279, 1938
sid. 283, 1940 sid. 303 och 1941 sid. 227. Sedan riksdagen antagit, med vissa
ändringar beträffande förslaget till steriliseringslag, de av Kungl. Majit i proposition
nr 13 till 1941 års riksdag framlagda förslagen till lag örn sterilisering
och lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbrytande
av havandeskap, hava lagar i ämnet utfärdats den 23 maj 1941 (sv.
f. nr 282 och 283). (Jfr ärendet under punkten 35 i bilaga II.) Den i skrivelsen
dessutom berörda frågan, nämligen huruvida och under vilka förhållanden sedlighetsförbrytare
må kunna underkastas sådant ingrepp, som är ägnat att motverka
eller upphäva deras sjukliga anlag, har enligt departementschefens förordnande
den 3 maj 1941 varit föremål för utredning inom strafflagberedningen
i samband med utarbetande av förslag till lagstiftning örn kastrering av vissa
sedlighetsförbrytare. Sedan strafflagberedningen den 1 september 1941 avlämnat
promemoria med förslag till lag i ämnet (st. off. utr. 1941:25) och infordrade
utlåtanden däröver inkommit, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Majits
prövning.

15. den 4 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående djurplågeri.
(61.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284 och
1939 sid. 282. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.

16. den 11 mars 1935, i anledning av väckt motion örn ändrad lagstiftning
angående rätt att draga vissa ledningar över annans mark. (71.)

I proposition till riksdagen (nr 317) har Kungl. Majit framlagt förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr
71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt lag
angående ändrad lydelse av 48, 89 och 91 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation, innebärande ändrade bestämmelser angående expropriation
för elektriska anläggningar m. m. Sedan riksdagen antagit de av Kungl. Majit
framlagda lagförslagen, hava lagar i ämnet utfärdats den 19 december 1941
(sv. f. nr 958 och 959). (Jfr ärendet under punkten 56 i bilaga II.) Ärendet
är därmed slutbehandlat.

253

17. den 15 mars 1935, i anledning av väckta motioner om lagstiftning rörande
fiskets skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen. (89.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279, 1938
sid. 284, 1940 sid. 304 och 1941 sid. 227. I proposition till 1941 års riksdag
(nr 45) framlade Kungl. Maj:t förslag till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen
och lag örn tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden,
m. fl. lagförslag, innebärande ny lagstiftning till motverkande av vattenförorening
m. m. Sedan riksdagen antagit de av Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen,
hava den 20 juni 1941 lagar i ämnet utfärdats (sv. f. nr 614—618)
ävensom den 19 juli 1941 förordning örn ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan
(sv. f. nr 655). (Jfr ärendet under punkten 34 i bilaga II.) Därjämte
hava vissa administrativa följ dförfattningar utfärdat s den 17 oktober 1941
(sv. f. nr 843—856). Ärendet är därmed slutbehandlat.

18. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande
av skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279,

1938 sid. 284, 1939 sid. 282 och 1940 sid. 304. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

19. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner örn vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284,

1939 sid. 282 och 1940 sid. 304. I den mån ärendet icke slutbehandlats är det
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 3.)

20. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med
förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder i fråga örn den i skrivelsen begärda utredningen
angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som bereder arbetare
vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, se ämbetsberättelserna
1938 sid. 285 och 1939 sid. 282. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 42.)

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 280 och
1941 sid. 228. Skrivelsen har i vad gäller den däri begärda utredningen angående
lagstiftning örn ökat skydd för ämbets- och tjänstemän samt innehavare av
offentligt uppdrag den 8 september 1941 överlämnats till straffrättskommittén
för beaktande vid fullgörande av dess uppdrag.

22. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 285. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga örn uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Den 3 november 1941 avgav lagrådet utlåtande över ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser örn kungörande i
kyrka. Sedan Kungl. Majit i skrivelse till kyrkomötet (nr 7) inhämtat kyrkomötets
yttrande över ifrågavarande lagförslag och kyrkomötet i sin skrivelse
till Konungen den 22 november 1941, nr 22, förklarat sig, frånsett en mindre

254

jämkning, icke hava anledning till erinran emot det framlagda lagförslaget, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 55.)

24. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 285. Socialstyrelsen
har den 4 december 1941 avgivit infordrat utlåtande i frågan. Den
av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen skall jämlikt Kungl. Maj:ts
beslut den 30 oktober 1941 upptagas till prövning av sakkunniga, tillkallade
för att inom justitiedepartementet biträda med arbetet på ett sammanförande
till en eller större enheter av det flertal lagar, som bruka sammanföras under
beteckningen nya ärvdabalken. Detta arbete har påbörjats.

25. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (112.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 286 och
1939 sid. 283. Ärendet är föremål för vidare utredning inom justitiedepartementet.

26. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 305. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m. pågår. (Jfr ärendet under punkten 45.)

27. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder i fråga örn den i skrivelsen berörda frågan
örn ändrade bestämmelser angående uppbörd och utbetalning av vid talan mot
hovrätts utslag eller beslut nedsatta fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar,
se ämbetsberättelserna 1939 sid. 284 och 1940 sid. 305. Kungl. Maj:t har den
28 november 1941 beslutat för riksdagen framlägga förslag till rättegångsbalk.

28. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda utredningen
om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna
1939 sid. 284 och 298 samt 1940 sid. 306. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr punkten 38 under socialdepartementet i bilaga IV.)

29. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 306. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m. pågår. (Jfr ärendet under punkten 45.)

30. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet av

kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.) •

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 285
och 1940 sid. 306. Det från kommerskollegium infordrade utlåtandet över betan -

255

kande med förslag till ändringar i vissa delar av sjömanslagen m. m. (st. off.
utr. 1939:21) har ännu icke avgivits.

31. den 24 april 1937, i anledning av väckt motion om åtgärder i syfte att
parts ekonomiska oförmåga ätt inställa sig vid domstol må anses utgöra
laga förfall m. m. (192.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 306. Den i
skrivelsen berörda frågan skall upptagas till övervägande i samband med den
allmänna översyn av lagstiftningen om fri rättegång, som jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 5 december 1941 uppdragits åt särskilt tillkallade sakkunniga.

32. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande eller
revision av lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m. (196.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 8 maj 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m., dels ock väckta
motioner angående effektivare lagstiftning mot ocker. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 225,

1939 sid. 285, 1940 sid. 307 och 1941 sid. 229. Ärendet är med avseende å frågan
om den straffrättsliga behandlingen av förbrytare, vilkas kriminalitet sammanhänger
med ett lättjefullt och oordnat levnadssätt hos den brottslige, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Efter det lagrådet den 5 november 1941 avgivit
utlåtande över lagförslag, utarbetade på grundval av straffrättskommitténs den
29 juni 1940 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott,
har Kungl. Maj:t den 19 december 1941 beslutat avlåta proposition
till riksdagen angående ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrott
samt om straff för försök till brott. Med anledning av det den 19 december

1940 avgivna betänkandet angående åtgärder för bekämpande av homosexualitetens
samhällsfarliga yttringar (st. off. utr. 1941:3) har strafflagberedningen
den 3 november 1941 avgivit infordrat utlåtande i frågan, varvid beredningen
jämväl framlagt förslag till lagstiftning i ämnet (st. off. utr. 1941:32). Sedan
såväl det den 19 december 1940 avgivna betänkandet som strafflagberedningens
utlåtande däröver jämte förslag till lagstiftning remitterats till ett flertal myndigheter
och sammanslutningar för yttrande, är ärendet även i denna del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring i strafflagens
bestämmelser om sabbatsbrott. (279.)

Skrivelsen har den 8 september 1941 överlämnats till straffrättskommittén för
beaktande vid fullgörande av dess uppdrag.

35. den 25 maj 1937, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för stärkande
av justitiekanslerns samt justitieombudsmannens och militieombudsmannens
ställning. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 226, 1939
sid. 286, 1940 sid. 307 och 1941 sid. 230. Sedan 1941 års riksdag slutgiltigt godkänt
och antagit ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt av
§ 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen ävensom antagit instruktioner för riksdagens
ombudsmän, har Kungl. Maj:t den 21 februari 1941 låtit utfärda kungörelse
angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna (sv. f. nr 89) samt
den 14 mars 1941 till allmänhetens kännedom kungjort de av riksdagen antagna
instruktionerna för riksdagens justitieombudsman och militieombudsman (sv. f.

256

nr 140 och 141). (Jfr ärendena under punkterna 13 och 21 i bilaga II.) I fråga
om justitiekanslerns allmänna ämbetsställning är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

36. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare, m. m. (356.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 2 juni 1937, angående utredning om orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 227,

1940 sid. 307 och 1941 sid. 230. Utredningsarbetet rörande åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
samt missförhållandena inom det offentliga nöjeslivet skall
enligt departementschefens förordnande den 21 november 1941 återupptagas
i full utsträckning.

38. den 5 juni 1937, i anledning av väckt motion angående reformering av
åklagarväsendet. (424.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 227,
1939 sid. 286, 1940 sid. 307 och 1941 sid. 230. I proposition till 1941 års riksdag
(nr 225) har Kungl. Majit föreslagit, att den till sina riktlinjer fastslagna omorganisationen
av landsfiskalsbefattningarna m. m. samt löneregleringen för landsfiskalerna
skulle träda i tillämpning fr. o. m. den 1 oktober 1941, och hemställt
örn beviljande av erforderliga anslag under femte huvudtiteln för budgetåret
1941/42 för genomförande därav. Sedan riksdagen bifallit ifrågavarande
proposition, är ärendet slutbehandlat. (Jfr punkten 43 under socialdepartementet
i bilaga II.)

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 308. Den åt
tillkallad sakkunnig anförtrodda utredningen om det allmännas ansvar för
skada, som uppkommit genom fel eller försummelse av tjänsteman, vilar tillsvidare.

40. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 302 punkten 71
och 1940 sid. 308.

41. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i
bestämmelserna örn sättet för val av förstakammarledamöter i stad,
som utgör egen valkrets. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar
av 17 kap. 4 § handelsbaden m. m. (96.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ärendet under punkten

20.)

43. den 18 mars 1938, med hemställan om utredning angående en departementalreform.
(112.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 308 och

1941 sid. 231. I propositioner till 1941 års riksdag (nr 34 och 35) har Kungl.

257

Majit dels framlagt förslag till lag om antalet statsdepartement och statsråd
utan departement och dels hemställt om beviljande av erforderliga anslag för
bestridande av avlöningarna till statsråden utan departement. Sedan riksdagen
slutgiltigt godkänt och antagit ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen
samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen och jämväl antagit det i propositionen
nr 34 framlagda lagförslaget ävensom bifallit Kungl. Majits i propositionen
nr 35 gjorda hemställan, har Kungl. Majit den 21 februari 1941 utfärdat
såväl kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna som
ock lag örn antalet statsdepartement och statsråd utan departement (sv. f. nr 89
och 97) och därjämte delgivit statskontoret riksdagens beslut i anslagsfrågan.
(Jfr ärendena under punkterna 3, 8 och 9 i bilaga II.) Den sakkunniges utredning
angående statsdepartementens organisation och därmed sammanhängande
frågor är beroende på Kungl. Majits prövning.

44. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 223. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning.

45. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 309 och
1941 sid. 231. Det åt fastighetsbildningssakkunniga jämlikt Kungl. Majits
bemyndigande den 9 juni 1939 givna utredningsuppdraget har ännu icke slutförts
i sin helhet. (Jfr ärendena under punkterna 11, 26 och 29 här ovan.)

46. den 20 maj 1938, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning,
m. m. (300.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 224. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning.

47. den 25 maj 1938, angående beredande av möjlighet för svenska medborgare
av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda
i svenska kyrkan. (323.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

48. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner örn förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 309. De
sakkunniga hava i maj 1941 avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse
av § 16 regeringsformen (st. off. utr. 1941:20). Ärendet är beroende på Kungl.
Majits prövning.

49. den 1 mars 1939, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång. (67.)

Den i skrivelsen berörda frågan skall upptagas till övervägande i samband med
den allmänna översyn av lagstiftningen örn fri rättegång, som jämlikt Kungl.
Majits bemyndigande den 5 december 1941 uppdragits åt särskilt tillkallade
sakkunniga.

50. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av lagstiftningen
örn kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt
uppdrag. (68.)

17 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1942 års riksdag.

258

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 233. Den
ifrågasatta sakunnigutredningen har icke påbörjats, varför ärendet vilar tillsvidare.

51. den 29 april 1939, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1937—30 juni 1938. (219.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 234.

52. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av möjlighet
att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare, och
därefter inteckna samma rätt. (262.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 234.

53. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av effektivare
skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åstadkommande av dels
vissa ändringar i organisationen för behandling av utlänningsärenden,
dels ock en ny invandringslag. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 235. Den
utredning, som uppdragits åt de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9
juni 1939 tillkallade sakkunniga, har pågått allenast i begränsad omfattning.

55. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk
uppläsning av kungörelse om stämma och sammanträde m. m. (341.)

Genom det förslag till lag med vissa bestämmelser örn kungörande i kyrka, som
Kungl. Majit, efter att ha inhämtat 1941 års kyrkomötes yttrande däröver, beslutat
framlägga för instundande riksdag, har Kungl. Majit — i avbidan på
slutförandet av pågående utredning örn ändring i alla de viktigare lagar som
innehålla föreskrifter örn kungörande av världsliga meddelanden i kyrka —
föreslagit provisoriska åtgärder i fråga örn kungörelseförfarandet. Den i skrivelsen
berörda frågan omfattas av ifrågavarande utredningsarbete, vilket fullföljes
inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet under punkten 23.)

56. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under justitiedepartementets verksamhetsområde. (330.)

Den 24 oktober 1941 anmäld samt lagd till handlingarna.

57. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 235. Såvitt
angår riksdagens hemställan om en omläggning eller utvidgning efter vissa
riktlinjer av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och andra grupper av
brottslingar, är ärendet, efter det statistiska centralbyrån avgivit utlåtande i
frågan, beroende på Kungl. Majits prövning.

58. den 15 maj 1940, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 §
strafflagen m. m. (248.)

259

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 194*1 sid. 167. I
skrivelsen har riksdagen anhållit om utredning rörande förhållandet i vissa
hänseenden mellan tillämpningsområdet för allmänna strafflagen och strafflagen
för krigsmakten. Chefen för justitiedepartementet har den 30 oktober 194*1
tillkallat sakkunnig för att verkställa fortsatt utredning angående revision av
strafflagen för krigsmakten.

59. den 24* maj 194*0, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till städsplanelagstiftningen. (269.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 ha sakkunniga
tillkallats för att verkställa utredning av frågan örn regionplanelagstiftning och
en översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte vad därmed
äger samband.

60. den 29 maj 1940, i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska
mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans
tingshusbyggnadsskyldiga. (317.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 7 juni 1940, i anledning av väckta motioner angående tiden för
ikraftträdandet av 1939 års lagstiftning om villkorlig dom m. m. (347.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. den 13 juni 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny
paragraf, betecknad såsom § 6, m. m. (422.)

Sedan 1941 års riksdag godkänt och antagit ifrågavarande, från 1940 års lagtima
riksdag vilande grundlagsändringsförslag samt — med frånträdande av
beslutet vid 1940 års riksdag i fråga om lagen med vissa bestämmelser om
tryckta skrifter vid krig eller krigsfara — antagit ett i proposition till 1941 års
riksdag framlagt nytt lagförslag i ämnet, har skrivelsen lagts till handlingarna.
(Jfr ärendena under punkterna 45 och 46 i bilaga II.)

63. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 169. Den under
punkten 3 upptagna frågan har behandlats i en inom departementet den 15
februari 1941 upprättad promemoria angående ändring i vissa delar av lagen den
14 juni 1917 om införsel i avlöning m. m. Sedan ett flertal myndigheter och sammanslutningar
avgivit infordrade yttranden över denna promemoria, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Med anledning av punkten 7 har inom
departementet upprättats en promemoria med förslag till lag örn medel som
innestå hos offentlig myndighet. Promemorian har den 28 november 1941 remitterats
till statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 12, 16, 17, 38, 56 och 62 omförmälda
av Kungl. Majit inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

260

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 26 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av beskickningshus i Tokio m. m. (309.)

Med anledning av riksdagens skrivelse den 20 december 1939, nr 97, angående
åtgärder för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/40 m. m.
beslöt Kungl. Majit den 30 december 1939, att den utredning, som påbörjats
för utarbetande av förslag till nybyggnad för beskickningen i Tokio, skulle inställas
samt att i bokslutet för budgetåret 1939/40 å anslaget befintlig behållning
skulle redovisas såsom besparing å riksgäldsfonden. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Kungl. Majit har den 24 mars 1938 uppdragit åt chefen för marinen att i samråd
med chefen för försvarsstaben och chefen för marinförvaltningen verkställa viss
utredning rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms örlogsstation
och örlogsvarv samt att avgiva förslag i ämnet. Chefen för marinen
har den 24 januari 1939 avgivit utredning och förslag i ämnet. Ärendet vilar tillsvidare.

2. den 16 juni 1936, i anledning av Kungl. Majits propositioner nr 225 angående
försvarsväsendets ordnande, nr 226 med förslag till värnpliktslag
och nr 227 med förslag till lag om tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr 66)
angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot
(fartygsuttagningslagen), ävensom i anledning av de inom riksdagens kamrar
väckta motioner i dithörande ämnen. (327.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 234. Sedan
yttranden över det av särskilt tillkallade utredningsmän den 21 december 1939
avgivna betänkandet med utredning och förslag angående rekryteringen av försvarsväsendets
officerskårer m. m. (st. off. utr. 1939: 43) inkommit från olika
myndigheter, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

3. den 13 maj 1938, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till påbörjande av vissa till Stockholms garnison hörande truppförbands
och anstalters utflyttande till Järvafältet. (253.)

Sedan arméförvaltningens fortifikationsstyrelse inkommit med förslag i ämnet,
har Kungl. Majit anvisat medel till förberedande åtgärder för Stockholms garnisons
utflyttande till Järvafältet. Sedermera har Kungl. Majit genom proposition
nr 79 till 1939 års urtima riksdag förordat uppskov med vidare åtgärder i ärendet.
I proposition nr 73 till 1940 års urtima riksdag har emellertid förutsatts, att
berörda anslagsmedel numera skulle få användas för därmed avsedda ändamål.
Arbetena i fråga hava pågått under år 1941 med anlitande av dels förberörda anslagsmedel,
dels ock medel, som 1941 års riksdag för ändamålet ställt till förfogande
(riksdagens skrivelser nr 80, punkten 1, nr 364, punkterna 1 och 2).

4. den 21 april 1939, i anledning av Kungl. Majits framställning angående
anslag till nybyggnad för de militära högskolorna. (175.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 235.

261

5. den 31 maj 1939, i anledning av väckta motioner om utökning av musikkårerna
vid vissa regementen. (319.)

Anmäld den 15 juni 1939, därvid uppdragits åt chefen för armén att inkomma
med utredning rörande den i skrivelsen väckta frågan. Utredning i ärendet kommer
att inflyta i 1941 års försvarsutrednings betänkande.

6. den 9 mars 1940, i anledning av i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag under försvarsdepartementet till kapitalinvesteringar
i försvarsväsendets fastighetsfond. (72.)

Anmäld den 15 mars 1940 och slutbehandlad beträffande vissa punkter. Samma
dag uppdrogs åt arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen att
inkomma med förslag angående användningen av i återstående punkter omförmälda
reservationsanslag. Sedan dylika förslag inkommit, är ärendet numera
slutbehandlat.

7. den 6 april 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
omläggning av systemet för de värnpliktigas rullföring och redovisning
m. m. (128.)

Anmäld den 19 april 1940, därvid åt chefen för armén uppdrogs att inkomma
med slutligt förslag angående vidtagande av åtgärder för införande av maskinella
anordningar för de värnpliktigas rullföring och redovisning m. m. Sedan
förslag i ämnet inkommit, beslöt Kungl. Majit den 14 november 1941 att avlåta
proposition till riksdagen (nr 340).

8. den 4 juni 1940, i anledning av väckt motion örn avdrag enligt civila avlöningsreglementet
vid tjänstledighet för fullgörande av tjänstgöring såsom
medlem av landstormskvinnoförening. (335.)

Ärendet har överlämnats till finansdepartementet.

9. den 7 juni 1940, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avyttrande
av vissa kronan tillhörande markområden jämte en i ämnet
väckt motion. (323.)

Anmäld den 14 juni 1940, därvid medgavs, att den i skrivelsen under punkt 1
omförmälda fastigheten finge med den rätt kronan därtill ägde överlåtas till
Skövde stad på de villkor, som angåvos i det i förenämnda proposition omförmälda,
mellan arméförvaltningens fortifikationsstyrelse och Skövde stads drätselkammare
träffade, den 5 och den 9 februari 1940 dagtecknade bytesavtalet,
varjämte, i fråga om sättet för erläggande från stadens sida av kompensation
för mervärdet av den mark staden genom avtalet erhölle, åt fortifikationsstyrelsen
uppdrogs att, efter förebringande av den ytterligare utredning som funnes
påkallad, inkomma med förnyat förslag. Enär enligt avtalets ordalydelse
detsamma icke skulle vara för parterna bindande nied mindre detsamma godkändes
av stadsfullmäktige i Skövde före den 1 april 1940 och av Kungl. Majit
före den 1 juli 1940 hemställde fortifikationsstyrelsen i skrivelse den 20 juni
1940 att Kungl. Majit måtte godkänna avtalet men att frågan örn sättet för
erläggande från stadens sida av berörda kompensation tillsvidare måtte lämnas
öppen. Med bifall härtill godkände Kungl. Majit den 28 juni 1940 bytesavtalet.
Sedermera har Kungl. Majit genom beslut den 21 mars 1941 godkänt av
fortifikationsstyrelsen i ifrågavarande avseende träffad uppgörelse med Skövde
stad. varmed ärendet i denna del är slutbehandlat. — Samma den 14 juni 1940
uppdrogs åt flygförvaltningen att uppgöra och inkomma med förslag till avtal
rörande försäljning av de i skrivelsen under punkt 2 omförmälda fastighctsdelarna,
vilka avsågos för en av Gotlands läns hushållningssällskap planerad lant -

262

mannaskola. Hushållningssällskapet anmälde emellertid i detta sammanhang,
att på grund av rådande förhållanden planerna på anläggandet av skolan i
fråga tillsvidare måste uppgivas, varmed ärendet i denna del får anses slutbehandlat.

10. den 28 augusti 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser
anslag till försvarsväsendets verkstadsnämnd. (21.)

Anmäld den 30 augusti 1940, därvid det i skrivelsen anvisade anslaget ställdes
till arméförvaltningens civila departements förfogande, varjämte försvarsväsendets
verkstadsnämnd anbefalldes att till Kungl. Majit inkomma med förslag
angående dispositionen av de för nämndens verksamhet under budgetåret 1940/
41 avsedda medlen. Sedan dylikt förslag inkommit, fastställdes stat den 7
februari 1941. Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. den 19 december 1940, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
vissa byggnadsarbeten vid försvarsväsendet. (97.)

Anmäld den 20 december 1940 och slutbehandlad beträffande vissa punkter.
Samma dag uppdrogs åt vederbörande förvaltningsmyndigheter att inkomma
med förslag angående användningen av i återstående 28 punkter omförmälda
reservationsanslag. Ärendet är numera slutbehandlat så när som på en punkt,
där infordrat förslag från marinförvaltningen ännu icke inkommit.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3 och 6—10 omförmälda av Kungl.
Majit inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 312 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

2. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Den 22 juni 1928 hava utfärdats lagar örn kollektivavtal och om arbetsdomstol.
I vad angår anordningar ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri
staten eller kommun är part, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning
(se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 274). (Jfr ärendena under punkterna 6,
20 och 26.)

3. den 17 april 1923, i fråga örn beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning och
förslag i frågan. Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl.
Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 46.)

4. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,

263

har Kungl. Majit genom beslut den 29 oktober 1937 anbefallt styrelsen att,
i den mån så kunde finnas erforderligt på grund av ändrade förhållanden, verkställa
förnyad utredning i frågan och inkomma med de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Detta uppdrag har ännu icke blivit fullgjort. (Jfr
ärendet under punkten 36.)

5. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Skrivelsen, som den 19 november 1937 överlämnats från justitiedepartementet,
har överlämnats till de sakkunniga, vilka av chefen för socialdepartementet den
3 december 1937 tillkallats att inom departementet biträda med utredning rörande
behovet av allmänna samlingslokaler samt dess tillgodoseende genom medverkan
av stat och kommun m. m., för att tagas i övervägande vid fullgörande
av detta uppdrag. Sedan de sakkunniga den 8 november 1939 avgivit betänkande
i ämnet, är detta efter remissbehandling i vanlig ordning föremål för Kungl.
Majits prövning. (Jfr ärendena under punkten 50 i denna bilaga samt under
punkten 52 i bilaga II.)

6. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor örn kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2, 20 och 26.)

7. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313 med
hänvisning. Den 17 oktober 1941 har departementschefen, jämlikt Kungl. Majits
samma dag givna bemyndigande, tillkallat sakkunniga med uppdrag att inom departementet
biträda med fortsatt utredning av frågan om reumatikervårdens utbyggande
och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas
bekämpande. (Jfr ärendet under punkten 19 i bilaga II.) Ärendet är alltjämt i
viss del beroende på Kungl. Majits prövning.

8. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 333 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

9. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 40.)

10. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313—314.
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 18.)

264

11. den 13 mars 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet
väckta motioner. (70.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 391. I fråga
om arbetstidsförhållandena beträffande butikspersonalen och övriga denna personal
närstående anställda har Kungl. Maj:t för 1939 års lagtima riksdag framlagt
proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m., vilket
förslag i huvudsak av riksdagen godkänts. Författningar i ämnet hava därefter
utfärdats av Kungl. Majit den 22 juni 1939 (sv. f. nr 287—289). Vad angår
sjukhus- och sinnessjukhuspersonalens arbetstidsförhållanden, se ämbetsberättelsen
1939 sid. 291.

12. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
206) om arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 314 med
hänvisning. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 30 juni 1938 givna bemyndigande har
departementschefen vidare tillkallat sakkunniga för att inom departementet
verkställa en översyn av den svenska arbetarskyddslagstiftningen (1938 års arbetarskyddskommitté).
Kommitténs arbete vilar tillsvidare.

13. den 13 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 sid. 315. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Anmäld den 21 april 1933.1 anslutning till det av arbetskonferensen antagna förslaget
till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg, hava författningar utfärdats den 8 oktober
1937 (sv. f. nr 813—816). Beträffande förslag till konvention angående minimiålder
för barns användande till icke industriellt arbete jämte en rekommendation
i ämnet har socialstyrelsen inkommit med anbefalld utredning rörande
lämpligheten av ändringar i eller tillägg till 1897 års förordning angående barns
användande vid offentliga förevisningar och 1926 års lag angående meddelande
av förbud för barn att idka viss försäljning. Genom beslut den 8 juli 1938 har
föreskrivits, att handlingarna i sistnämnda del av ärendet skulle överlämnas
till de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1938 utsedda sakkunniga
för verkställande av en översyn av den svenska arbetarskyddslagstiftningen
(1938 års arbetarskyddskommitté) för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag. Kommitténs arbete vilar tillsvidare.

15. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 315 med
hänvisning. I skrivelsen ej slutbehandlade spörsmål äro föremål för socialvårdskommitténs
överväganden. (Jfr ärendet under punkten 16.)

265

16. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen örn fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 316. Den
17 december 1937 har Kungl. Majit bemyndigat chefen för socialdepartementet
att utse en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska
socialvården och framlägga de förslag, vartill denna översyn föranleder. Kommitténs
arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna 15, 29, 54, 68, 69, 71
och 73.)

17. den 1 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående valbarhetsvillkor
för beklädande av poster i kommunala nämnder och styrelser.
(292.)

Ärendet, som i vissa delar avgjorts, är i övrigt beroende på Kungl. Majits prövning.
Den 26 september 1941 har departementschefen, jämlikt Kungl. Majits
samma dag givna bemyndigande, tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan om mildring eller upphävande av de åren 1935 och
1936 beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket som valbarhets- och behörighetsvillkor
för vissa kommunala förtroendeuppdrag ävensom framlägga de
förslag, till vilka denna utredning kunde föranleda. (Jfr ärendena under punkterna
23 och 28 i denna bilaga samt under punkten 35 i bilaga II.)

18. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 316. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 10.)

19. den 11 juni 1934, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående förhållandena inom byggnadsindustrien. (372.)

Sedan skrivelsen anmälts den 28 september 1934, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande samma dag tillkallat sakkunniga — 1934 års
byggnadsindustrisakkunniga — för att inom departementet biträda med utredning
i frågan. Detta uppdrag har numera slutförts genom avgivande av betänkanden
i ämnet. Efter hörande av vissa myndigheter och sammanslutningar hänsköts
ärendet i vad avser fardagsfrågan till justitiedepartementet för beaktande
vid avgivandet till 1939 års lagtima riksdag av förslag till lag angående ändring
i vissa delar av nyttjanderättslagen m. m. Den 9 augusti 1940 förordnade
Kungl. Majit, att förenämnda sakkunnigas betänkanden jämte däröver avgivna
yttranden med flera handlingar skulle överlämnas till de den 1 augusti 1940
tillkallade sakkunniga för undersökning angående nuvarande byggnadskostnader
m. m. för att beaktas vid fullgörande av sistnämnda sakkunnigas uppdrag. Detsamma
har fullgjorts genom överlämnande den 29 januari 1941 av betänkande
med utredning angående byggnadskostnaderna (st. off. utr. 1941:4), varefter
Kungl. Majit den 9 maj 1941 avlåtit proposition nr 251, angående åtgärder för
främjande av ökad bostadsproduktion m. m., vilken proposition i huvudsak bifallits
av riksdagen. Ärendet är i de delar, som ej behandlats i nämnda proposition,
beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 75.)

20. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till arbetsfredens
bevarande m. m. (373.)

Anmäld den 31 december 1934, därvid beslöts tillkallandet av särskilda sakkunniga
för utredning av i skrivelsen omförmälda och vissa andra därmed sam -

266

manhängande spörsmål. De sakkunniga hava den 9 december 1935 avgivit betänkande
örn folkförsörjning och arbetsfred. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 2, 6 och 26.)

21. den 14 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
förhindrande av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till visst politiskt parti. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner angående undersökning
av vårt lands befolkningsfråga m. m. (181.)

Sedan skrivelsen anmälts den 17 maj 1935, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 22 i samma månad tillsatt en kommission
för undersökning av vårt lands befolkningsfråga. Vissa avsnitt av kommissionens
sedermera framlagda förslag hava lagts till grund för propositioner
till riksdagen. (Se ämbetsberättelsen 1940 sid. 317.) Förslagen i övrigt äro föremål
för granskning av de enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 september
1941 tillkallade sakkunniga (1941 års befolkningsutredning). (Jfr ärendet under
punkten 74.)

23. den 25 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag örn kommunalstyrelse i Stockholm ävensom i anledning
av propositionen väckta motioner. (237.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 337). Kungl.
Majit har därefter den 9 januari 1936 till riksdagen avlåtit proposition (nr 12)
med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen, vilken
proposition av riksdagen bifallits. Författningar i ämnet utfärdade (sv. f. nr
76 och 77). Frågan om fullgjord skattebetalning såsom villkor för valbarhet och
behörighet till kommunala förtroendeuppdrag har delvis avgjorts genom utfärdande
av lagar i ämnet (se under punkten 28). Den 26 september 1941 har
departementschefen, jämlikt Kungl. Maj:ts samma dag givna bemyndigande,
tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av frågan örn mildring
eller upphävande av de åren 1935 och 1936 beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket
som valbarhets- och behörighetsvillkor för vissa kommunala förtroendeuppdrag,
ävensom framlägga de förslag, till vilka denna utredning kunde
föranleda. (Jfr ärendena under punkterna 17 och 28 i denna bilaga samt under
punkten 35 i bilaga II.)

24. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar
på landsbygden. (268.)

Anmäld den 5 juli 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med pensionsstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa utredning och inkomma
med förslag i ämnet. Sedan förslag inkommit den 30 oktober 1936, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 317. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till arbetsfredens främjande m. m. (300.)

267

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2, 6 och 20.)

27. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av
rätt för municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 20 mars 1936, i anledning av väckta motioner örn skärpning av utskyldsstrecket
såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
(106.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 428, 429 och 433).
I vad angår av riksdagen begärd utredning beträffande frågan örn införande i
kommunallag av allmänna valbarhetsbestämmelser rörande kommunala uppdragshavare
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Den 26 september
1941 har departementschefen, jämlikt Kungl. Maj:ts samma dag givna bemyndigande,
tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av frågan
om mildring eller upphävande av de åren 1935 och 1936 beslutade skärpningarna
av utskyldsstrecket som valbarhets- och behörighetsvillkor för vissa kommunala
förtroendeuppdrag ävensom framlägga de förslag, till vilka denna utredning
kunde föranleda. (Jfr ärendena under punkterna 17 och 23 samt under punkten
35 i bilaga II.)

29. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendet
under punkten 16.)

30. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten
att erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 318. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning.

31. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet.
(209.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid dels samtliga länsstyrelser anbefalldes, dels
ock vissa organisationer bereddes tillfälle att avgiva yttranden över skrivelsen.
Sådana yttranden hava därefter inkommit. Genom beslut den 25 november 1938
har Kungl. Majit bemyndigat departementschefen att utse en kommitté för utredning
av frågan örn polisväsendets förstatligande m. m. I samband därmed
att denna kommitté den 8 december 1938 blivit utsedd har skrivelsen överlämnats
till kommittén för att av densamma tagas i övervägande vid fullgörandet
av dess uppdrag. Kommitténs arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna
62 och 63.)

32. den 20 maj 1936, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad
livsmedelslagstiftning. (243.)

Angående vissa av livsmedelslagstiftningssakkunniga avgivna förslag samt i
anledning därav vidtagna åtgärder i ämnet, se ämbetsberättelserna 1940 sid.
319 och 1941 sid. 241. Följande av de sakkunniga avlämnade delförslag hava
under år 1941 slutbehandlats:

268

1) betänkandet med förslag till lagstiftning om vitaminiserade livsmedel (proposition
nr 90 till 1941 års riksdag, förordning den 23 maj 1941 (nr 268) örn
framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel);

2) betänkandet angående kontroll å handeln med ost m. m. (kungörelse den
22 augusti 1941 (nr 699) angående ändrad lydelse av 3 och 7 §§ kungörelsen
den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser angående tillverkning
av och handel med ost);

3) betänkandet med förslag till förordning om ändrad lydelse av förordningen
angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar
vid handel med födoämnen (proposition nr 119 till 1941 års riksdag; förordning
den 16 maj 1941 (nr 280) om ändrad lydelse av § 1 förordningen den 29 juni
1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande
varubeteckningar vid handel med födoämnen).

De sakkunnigas arbete har slutförts genom framläggande den 4 juli 1941 av
betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. (st. off. utr. 1941:22). De i
betänkandet framlagda förslagen äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 23 maj 1936, angående åtgärder till åstadkommande av utsträckt
användning av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden. (244.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 319. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, angående underlättande och tryggande av möjligheten för den
icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 242. Fritidsutredningen
har avgivit betänkanden dels den 28 november 1938 med förslag
angående regleringen av strandbebyggelsen m. m., dels ock den 31 maj 1940
med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas
och de tättbebyggda samhällenas befolkning. Sistnämnda betänkande är efter
avslutad remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts övervägande. I övrigt pågår
utredningsarbetet rörande spörsmålet örn semester för husmödrar. (Jfr ärendena
under punkterna 42, 49 och 53.)

35. samma dag, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela landet.
(264.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Sedan medicinalstyrelsen den 18 maj 1937 inkommit med viss
framställning, har Kungl. Majit den 15 september 1939 anbefallt statens institut
för folkhälsan att verkställa fortsatt utredning rörande de olika medel,
som kunna komma till användning vid bekämpande av väggohyra. Uppdraget
har fullgjorts genom överlämnande den 13 januari 1941 av ett av medicinalstyrelsen
och institutet gemensamt avgivet betänkande rörande bekämpande av
väggohyra (st. off. utr. 1941:15). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majrts
prövning.

36. den 5 juni 1936, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)

Jfr ärendet under punkten 4.

37. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

Anmäld den 11 november 1938, därvid Kungl. Majit uppdrog åt landshövdingen
Arvid Lidén att såsom sakkunnig inom socialdepartementet företaga en översyn
av bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhö -

269

rande författningar samt verkställa därav föranledd utredning ävensom avgiva
förslag till erforderliga författningsbestämmelser. Utredningsarbetet vilar tillsvidare.
(Jfr ärendet under punkten 64.)

38. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 320. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
arbetsavtal m. m. (421.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 320. Vidkommande
den fortsatta utredningen rörande frågan om lagstiftning örn arbetsavtal
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 6 mars 1937, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 1 § i
lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning. (54.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa utredning
samt inkomma med förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.
(Jfr ärendet under punkten 9.)

41. den 9 mars 1937, angående utredning örn rening och desinficiering av
vissa för sängkläder m. m. avsedda råvaror. (63.)

Anmäld den 19 mars 1937, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen och kommerskollegium verkställa den av riksdagen begärda
utredningen samt inkomma med det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde
föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

42. samma dag, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
den 12 maj 1917 örn expropriation. (65.)

Anmäld den 29 oktober 1937, därvid beslöts, att skrivelsen i vad anginge fråga
om rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad skulle överlämnas till
fritidsutredningen (jfr ärendet under punkten 34) för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag. Frågan har behandlats i utredningens den
31 maj 1940 avgivna betänkande med utredning och förslag angående inrättande
av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning,
vilket betänkande efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
övervägande.

43. den 17 mars 1937, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1937/38 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5.)

Anmäld den 23 april 1937. Beträffande i skrivelsen under punkterna 78 respektive
115 gjorda uttalanden angående utredning örn ändrade grunder för statsbidrag
dels till sinnesslö- och epileptikeranstalter, dels ock till lindring av mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader har medicinalstyrelsen —
till åtlydnad av Kungl. Maj:ts den 23 april 1937 meddelade uppdrag — den 27
augusti respektive den 15 september 1937 inkommit med förslag därutinnan.
Frågan om grunderna för statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna för
mindre bemedlade patienter å landsbygden är slutbehandlad genom utfärdandet
av 1939 års kungörelse i ämnet (sv. f. nr 257). Vidkommande spörsmålet örn

270

ändrade grunder för sinnesslö- och epileptikeranstalter är ärendet därutinnan
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 16 april 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 15, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering jämte i ämnet väckta motioner.
(147.)

Anmäld den 23 april 1937, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 63). Därjämte
anbefalldes pensionsstyrelsen att, i enlighet med riksdagens i skrivelsen
gjorda anhållan, verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida
till blindhetsersättning berättigade personer genom ändringar i lagen om folkpensionering
eller på annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning,
samt inkomma med förslag i ämnet. Sedan denna utredning den 23 december
1938 avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid
statens sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtande.
Sedan utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter i vissa
fall. (230.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 3.)

47. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.
(Jfr ärendet under punkten 70.)

48. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
örn det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Den 24 september 1937 hava vissa sammanslutningar lämnats tillfälle att avgiva
yttrande över skrivelsen. Sedan yttranden inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 12 maj 1937, angående beredande av vila åt husmödrar på landsbygden.
(270.)

Sedan skrivelsen den 28 maj 1937 anmälts i samband med tillkallandet av fritidsutredningen
(jfr ärendet under punkten 34), överlämnades densamma den
9 september 1937 till nämnda utredning för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av det utredningen meddelade uppdraget. Detta uppdrag har ännu
icke slutförts.

50. samma dag, angående tillgodoseende av behovet av allmänna samlingslokaler.
(271.)

Anmäld den 19 november 1937, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande
behovet av allmänna samlingslokaler samt dess tillgodoseende genom
medverkan av stat och kommun jämte andra därmed sammanhängande frågor.
Departementschefen har därefter den 3 december 1937 tillkallat ifrågavarande
sakkunniga, vilka den 8 november 1939 avgivit betänkande i ämnet. Detta är

271

efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkten 5 här ovan samt under punkten 52 i bilaga II.)

51. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer
och stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan
om de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5,000 invånare. Utredningsarbetet
vilar tillsvidare.

52. den 2 juni 1937, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

53. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för ordnande
av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid de med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 maj
1937 givna bemyndigande tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning
rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande
befolkningen att idka friluftsliv m. m. (fritidsutredningen) anbefalldes att vid
fullgörande av sitt uppdrag beakta de i skrivelsen gjorda uttalandena. (Jfr ärendet
under punkten 34.)

54. den 4 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående översyn av
bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom socialvårdskommittén,
(Jfr ärendet under punkten 16.)

55. den 5 juni 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 323. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. den 21 februari 1938, i anledning av väckta motioner angående fördelning
mellan landsting och fattigvårdssamhälle av den till vissa fattiga
sinnessjuka utgående folkpensionen. (44.)

Anmäld den 18 mars 1938, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
socialvårdskommittén, som hade att verkställa den av riksdagen i ämnet begärda
utredningen samt till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

57. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning. (108.)

Anmäld den 22 april 1938, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa den
utredning, varom riksdagen i skrivelsen gjort framställning, samt att inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu
icke fullgjorts.

58. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner örn beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Anmäld den 8 juli 1938, därvid arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet
anbefalldes att avgiva utlåtande över skrivelsen. Utlåtanden hava ännu
icke avlämnats av arbetsdomstolen och arbetsrådet.

272

59. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Anmäld den 31 augusti 1938, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet ävensom rörande
de yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsförhållanden. Departementschefen
har därefter den 20 september 1938 tillkallat ifrågavarande sakkunniga
(1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga), vilkas arbete beträffande
sistnämnda del av uppdraget alltjämt pågår.

60. den 25 maj 1938, angående vissa ändringar i gällande vapenkungörelse.
(326.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. samma dag, angående utredning örn utlandssvenskarnas rättigheter och
skyldigheter. (328.)

Anmäld den 8 juli 1938, därvid skrivelsen överlämnades till socialvårdskommittén.
Sedan kommittén i skrivelse den 19 oktober 1938 anhållit att bliva
befriad från detta uppdrag, har Kungl. Maj:t den 18 november 1938 anbefallt
socialstyrelsen att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan socialstyrelsen
den 30 september 1941 överlämnat utredning och förslag i ärendet (st.
off. utr. 1941: 36), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. samma dag, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets
förstatligande m. m. (330.)

Genom beslut den 25 november 1938 har Kungl. Majit bemyndigat departementschefen
att utse en kommitté för utredning av frågan örn polisväsendets
förstatligande m. m. I samband därmed att denna kommitté den 8 december
1938 blivit utsedd har skrivelsen överlämnats till kommittén för att av densamma
tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. (Jfr ärendena
under punkterna 31 och 63.) Kommitténs arbete pågår.

63. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Beträffande den i skrivelsen under punkten 2:o gjorda anhållan, att Kungl.
Maj:t ville vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en i möjligaste mån enhetlig
tillämpning av bestämmelserna rörande ersättning till statsverket vid
anlitande av statspolis, uppdrogs den 15 juli 1938 åt statspolisintendenten att
verkställa erforderlig utredning i ämnet samt inkomma med förslag till de bestämmelser,
till vilka utredningen kunde föranleda. Sedan sådant förslag inkommit
samt utlåtanden däröver infordrats från vissa myndigheter, har ärendet
den 21 april 1939 överlämnats till 1939 års polisutredning (jfr ärendena
under punkterna 31 och 62) för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det
uppdrag, som den 25 november 1938 meddelats utredningen. Kommitténs arbete
pågår.

64. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i
ämnet väckt motion. (364.)

273

Anmäld den 17 juni 1938, därvid författning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 286).
Beträffande i skrivelsen i övrigt gjord anhållan, att Kungl. Maj:t ville låta
systematiskt sammanföra och i erforderlig mån jämväl omarbeta de i ordningsstadgan
för rikets städer och -därmed sammanhängande författningar ingående
bestämmelserna rörande offentliga tillställningar etc., har Kungl. Majit den
11 november 1938 uppdragit åt landshövdingen Arvid Lidén att såsom sakkunnig
inom socialdepartementet företaga en översyn av bestämmelserna i
ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande författningar samt
verkställa därav föranledd utredning ävensom avgiva förslag till erforderliga
författningsbestämmelser. Utredningsarbetet vilar tillsvidare. (Jfr ärendet under
punkten 37.)

65. den 3 juni 1938, angående utredning örn en centraliserad upplysningsverksamhet
för ungdomens yrkesvägledning. (428.)

Anmäld den 15 juli 1938, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att i samråd med
skolöverstyrelsen verkställa den i skrivelsen begärda utredningen samt till socialdepartementet
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sedan socialstyrelsen den 22 februari 1939 avgivit förslag i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

66. samma dag, angående utredning och förslag i fråga om en friare omflyttning
inom Norden. (430.)

Anmäld den 18 november 1938, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen. Jämlikt Kungl. Majits beslut den
9 februari 1940 skall med fullgörande av utredningsuppdraget tillsvidare anstå.

67. den 8 juni 1938, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inrättande
av en central depå för blindas arbeten jämte i ämnet väckta
motioner. (440.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 326. Jämlikt
Kungl. Majits beslut den 28 juni 1941 skall från och med den 1 juli 1941
en centraldepå för blindas arbeten inrättas och verksamheten vid densamma stå
under ledning av statens blinddepånämnd. Ärendet är slutbehandlat.

68. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) örn fattigvården m. m. (57.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 mars 1939 (sv. f. nr 65—67); och beslöts därvid
tillika, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till socialvårdskommittén
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. (Jfr
ärendet under punkten 16.)

69. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner örn förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 16.)

70. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
utredning i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet
under punkten 47.)

18 — Justitieombudsmannens ömhet »berättelse till 19^2 urs riksdag.

274

71. den 15 mars 1939, angående utredning om vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle
överlämnas till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 16.)

72. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredningen av tandsjukdomar. (235.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att i samråd
med tandläkarinstitutets lärarråd verkställa allsidig utredning rörande de åtgärder,
som böra vidtagas för att dels minska de vanligast förekommande tandsjukdomarnas
utbredning i landet, dels ock åstadkomma erforderlig prövning och
kontroll av tandvårdsmateriel. Uppdraget har ännu icke blivit fullgjort.

73. samma dag, angående utredning om pension eller statsbidrag åt vissa
kvinnor med två eller flera minderåriga barn. (236.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till socialvårdskommittén (jfr ärendet under punkten 16) för att tagas
under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.

74. den 17 maj 1939, angående hemhjälpverksamhetens planmässiga organiserande
och stödjande från det allmännas sida. (268.)

Ärendet har den 15 september 1941 överlämnats till 1941 års befolkningsutredning
för att tagas i övervägande i samband med det utredningen lämnade uppdraget.
(Jfr ärendet under punkten 22.)

75. den 20 maj 1939, angående utredning rörande byggnadskostnaderna på
landsbygden. (279.)

Anmäld den 9 augusti 1940, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att 1934 års byggnadsindustrisakkunnigas
betänkanden jämte däröver avgivna yttranden ävensom
riksdagens förenämnda skrivelse med därtill hörande utlåtanden skulle överlämnas
till de den 1 augusti 1940 tillkallade sakkunniga för undersökning angående
nuvarande byggnadskostnader m. m. för att beaktas vid fullgörande av
de sakkunnigas uppdrag. Sedan detsamma fullgjorts genom överlämnande den
29 januari 1941 av betänkande med utredning angående byggnadskostnaderna
(st. off. utr. 1941:4), har Kungl. Maj:t den 9 maj 1941 avlåtit proposition,
nr 251, angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m., vilken
proposition i huvudsak bifallits av riksdagen. Ärendet är därmed slutbehandlat,
utom såvitt angår frågan örn rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor,
i vilken del ärendet alltjämt är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 19.)

76. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser vissa anslag under socialdepartementets verksamhetsområde. (332.)

Anmäld den 21 mars 1940 och den 3 januari 1941. Ärendet är slutbehandlat.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande av nybyggnad för en statens sjuksköterskeskola. (356.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid åt byggnadsstyrelsen uppdrogs att i samråd
med styrelsen för statens sjuksköterskeskola upprätta fullständiga ritningar och
kostnadsberäkningar för ifrågavarande nybyggnad. I enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag i proposition till riksdagen den 10 november 1939 angående åtgärder

275

för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/40 m. m. har byggnadsföretaget
tillsvidare uppskjuta. Den 9 augusti 1940 har åt byggnadsstyrelsen
uppdragits att, med anlitande av anslaget, på grundval av föreliggande
huvudritningar låta upprätta erforderliga entreprenadhandlingar för byggnadsföretaget.
Den 14 mars 1941 har åt byggnadsstyrelsen uppdragits att i samråd
med styrelsen för skolan låta i huvudsaklig överensstämmelse med av styrelsen
den 4 mars 1941 avgivna förslag uppföra en nybyggnad för skolan för en sammanlagd
kostnad av högst 875,000 kronor, inräknat utgifterna för anordnande
av skyddsrum. Ärendet är därmed slutbehandlat.

78. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

I skrivelsen framförda spörsmål hava för övervägande hänskjutits till de sakkunniga
för utredning rörande åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten
m. m., vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juli 1939 tillkallats
av chefen för justitiedepartementet.

79. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad kommunal indelning
i syfte att åstadkomma större kommunala enheter m. m. (387.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

80. den 16 april 1940, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning
beträffande tillsynen över statens sinnesslövård. (153.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att taga det i
skrivelsen berörda spörsmålet under övervägande och till Kungl. Majit inkomma
med förslag i ämnet. Sedan sådant förslag inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Majits prövning.

81. den 8 juni 1940, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering
och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

82. den 12 juni 1940, i anledning av väckta motioner örn inbegripande av
skriv- och telegrafistkramp under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
(360.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid åt riksförsäkringsanstalten uppdrogs att, i samråd
med medicinalstyrelsen och styrelsen för statens institut för folkhälsan, verkställa
den genom skrivelsen begärda utredningen samt inkomma med förslag i
ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

83. samma dag, angående skyndsamma åtgärder i syfte att underlätta för vanföra
personer att vinna arbetsanställning. (386.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

84. samma dag, angående utredning om de praktiska åtgärder, som äro ägnade
att tillgodoföra samhället och det produktiva livet de partiellt arbetsföras
arbetskraft. (387.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

85. den 18 juni 1940, i anledning av dels Kungl. Majits proposition angående
omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner. (438.)

Kungl. Majit har den 18 april 1941 i anledning av förevarande skrivelse avgivit
proposition (nr 225) till riksdagen angående lönereglering för landsfiskaler m. m.,

276

vilken proposition av riksdagen i huvudsak bifallits. Ärendet är slutbehandlat.
(Jfr ärendet under punkten 41 i bilaga II.)

86. den 19 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av vissa arvoden m. m. (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 januari 1941. Författning i ämnet utfärdad
samma dag (sv. f. nr 34).

Av dessa ärenden äro alltså de under 67, 76, 77, 85 och 86 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Ärendet har, i vad avser utredning huruvida och på vad sätt ändringar i gällande
lagstiftning må kunna vidtagas för att ytterligare förhindra, att annonstavlor,
reklamskyltar och dylikt så uppsättas, att de verka i hög grad förfulande på utsikt
över landskap eller bebyggd ort, jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande den 17
november 1939 överlämnats till 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets
förstatligande. Sedan de sakkunniga den 30 oktober 1941 avgivit betänkande
med förslag till lag örn förbud i vissa fall mot affärsannonser m. m. och
utlåtanden däröver inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 13 juni 1932, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående
åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägsoch
automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 327. Sedan
1938 års järnvägstaxekommitté den 30 januari 1939 inkommit med förslag till
taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 4 mars 1935, angående reglering för budgetåret 1935/36 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (62.)

Anmäld den 15 mars 1935, därvid länsstyrelsen i Norrbottens län anbefalldes
verkställa en av riksdagen begärd utredning angående förbindelse mellan Haparandahamn
och Haparanda samt till Kungl. Majit inkomma med utredningen
och med redogörelse för de åtgärder, som länsstyrelsen kunde hava vidtagit
i anledning av utredningen, ävensom, därest statens bistånd för åvägabringande
äv förenämnda kommunikationsförbindelse skulle befinnas oundvikligt,
med det förslag i sådant hänseende, vartill utredningen kunde giva anledning,
varjämte då samt sedermera under året i övrigt erforderliga åtgärder beslutits.
Seda» länsstyrelsen inkommit med framställning i ovannämnda hänseende
samt därefter järnvägsstyrelsen, länsstyrelsen och statens trafikkommission
avgivit särskilda utlåtanden, anmäldes ärendet ånyo den 21 februari
1941, därvid beslöts, att ärendet icke skulle föranleda någon Kungl. Majlis
vidare åtgärd.

277

4. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 15 juni 1935, därvid
tillkallades sakkunniga för utredning i fråga om ny lagstiftning beträffande
enskilda vägar m. m. (1935 års vägsakkunniga).

Punkten 4 (enskilda vägar intagna till allmänt underhåll). Sedan de sakkunniga
den 2 januari 1939 avgivit betänkande angående jämte annat grunder för
intagning av enskild väg till allmänt underhåll och utlåtanden häröver avgivits,
är ärendet i denna del föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 17 mars 1936, i anledning av väckta motioner angående beredande
av ökade möjligheter för arrendatorer att erhålla rösträtt vid val av
vägstämmoombud. (95.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Majit inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. De sakkunniga
hava den 4 oktober 1939, i samband med hemställan att de dem lämnade
utredningsuppdragen måtte få anses avslutade, uttalat, att förevarande ämne
saknade aktualitet, sedan frågan om ett förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet blivit föremål för utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga.
Ärendet är föremål för Kungl. Majits prövning.

6. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner om statlig automobiltrafik
mellan Pajala och Kiruna. (168.)

Anmäld den 30 april 1936, därvid uppdrogs åt generalpoststyrelsen att till
Kungl. Majit inkomma med utredning rörande möjligheterna att inrätta en
postdiligenslinje mellan Pajala och Kiruna. Sedan sådan utredning inkommit
den 23 december 1936 samt järnvägsstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens
län och därefter åter järnvägsstyrelsen avgivit infordrade utlåtanden, anmäldes
ärendet ånyo den 17 januari 1941, därvid Kungl. Majit fann vad i ärendet
förekommit icke föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.

7. den 28 april 1936, i anledning av väckta motioner örn bemyndigande för
Kungl. Majit att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskehamnar.
(191.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att till Kungl. Majit inkomma med den i riksdagens skrivelse åsyftade utredningen
samt med de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Utredning
och förslag hava ännu icke inkommit.

8. den 29 maj 1936, i anledning av väckt motion angående köpings eller annat
samhälles på landet skyldighet sitt utan kostnad tillhandahålla vägmark.
(285.)

Sedan byggnadsstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, har detsamma anmälts den
13 maj 1937, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen. Genom beslut den 17 november 1939 har Kungl.
Majit befriat nämnda sakkunniga från det dem givna utredningsuppdraget samt
uppdragit åt 1938 års sakkunniga för utredning örn vägväsendets förstatligande
att verkställa ifrågavarande utredning. Sedan sistnämnda sakkunniga den 9
april 1941 avgivit betänkande med förslag till förstatligande av den allmänna

278

väghållningen på landet m. m. (st. off. utr. 1941:12) och utlåtanden däröver inhämtats,
är ärendet föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 30 april 1938, angående utredning av skärgårdarnas trafikproblem.

(210.)

Anmäld den 21 juli 1938, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga för utredning rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer
m. m. Med stöd av nämnda bemyndigande har departementschefen
den 30 juli 1938 tillkallat sakkunniga (sakkunniga för utredning rörande skärgårdarnas
kommunikationsbehov). Sedan de sakkunniga den 25 november 1939 och
den 8 juli 1940 avgivit förslag rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer
(del I och II, st. off. utr. 1939:34 och 1940:15) och utlåtanden
häröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 18 april 1939, i anledning av väckt motion örn övergång till högertrafik.
(170.)

Anmäld den 20 juli 1939, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla
sakkunniga för utredning rörande lämpligheten av en övergång till högertrafik
m. m. Med stöd av nämnda bemyndigande har departementschefen den 26
augusti 1939 tillkallat sakkunniga (1939 års högertrafikkommitté). Sedan kommittén
den 6 december 1940 avgivit betänkande med förslag rörande övergång
till högertrafik i Sverige (st. off. utr. 1940: 30) och utlåtanden däröver inhämtats,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag örn allmänna vägar. (299.)

Anmäld den 17 november 1939, därvid uppdrogs åt 1938 års sakkunniga för utredning
örn vägväsendets förstatligande att verkställa utredning i ifrågavarande
ämne. Sedan de sakkunniga den 30 oktober 1941 avgivit betänkande med förslag
till lag örn förbud i vissa fall mot affärsannonser m. m. och utlåtanden däröver
inhämtats, är ärendet föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 26 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av vattenfallsstyrelsen m. m. (313.)

Anmäld den 2 juni 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos. Därjämte uppdrogs
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inkomma med förslag till åtgärder
för överförande av förvaltningen av Södertälje kanal till nämnda styrelse.
Sedan sådant förslag inkommit och riksräkenskapsverket däröver avgivit utlåtande,
har ärendet den 10 oktober 1941 åter remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

13. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner om beredande åt stadsplanelagda
samhällen på landet av lättnad i dem åvilande bördor för vägoch
gatuhållning. (351.)

Anmäld den 15 juni 1939, därvid skrivelsen överlämnades till 1938 års sakkunniga
för utredning om vägväsendets förstatligande för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det de sakkunniga lämnade uppdraget. Sedan de sakkunniga
den 9 april 1941 avgivit betänkande med förslag till förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet m. m. (st. off. utr. 1941: 12) och utlåtanden däröver
inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under kommunikationsdepartementets verksamhetsområde med
undantag för affärsverken. (333.)

279

Anmäld den 5 december 1941, därvid beslöts, att skrivelsen skulle läggas till
handlingarna.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag
till kapitalinvestering i affärsverksfonderna. (337.)

Anmäld den 5 december 1941, därvid beslöts, att skrivelsen skulle läggas till
handlingarna.

16. den 8 juni 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
statens biltrafiknämnd. (345.)

Anmäld den 10 januari 1941, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 6 och 14—16 omförmälda av Kungl.
Majit inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan örn reglering av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

2. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig i
ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

3. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för
kommunernas bokföring. (116.)

Enligt Kungl. Majits beslut den 29 november 1940 har skrivelsen överlämnats
till 1940 års finansstatistiksakkunniga för att av dem tagas under övervägande
vid utförande av sakkunniguppdraget.

4. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma.
(173.)

Ärendet har behandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna
för den officiella statistiken samt åstadkommande av permanent kontroll över
det statistiska arbetet m. m. Kungl. Majit har sedermera den 22 november
1940, med återkallande av visst den 26 september 1930 meddelat utredningsuppdrag,
förordnat, att ifrågavarande ärende skulle överlämnas till den inom
finansdepartementet tillsatta besparingsberedningen för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av beredningens uppdrag.

5. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

280

6. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 254.

7. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 11 maj 1921, i fråga örn åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet har — i den mån detsamma icke avser delning av kronouppbörden och
inrättande av intressekontor för befattningshavare i statens tjänst — varit föremål
för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den 19 december 1938
avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och
folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Den 20
september 1940 har departementschefen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
samma dag tillkallat en utredningsman med uppdrag att verkställa utredning
angående åtgärder för åstadkommande av en tidigare inbetalning av kronoutskylder
samt därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmannen har den
15 februari 1941 avgivit betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande
av tidigare inbetalning av utskylder (st. off. utr. 1941:5 och 6). Över
betänkandet hava utlåtanden avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.
Kungl. Majit har den 28 februari 1941 förordnat borgmästaren i
Hälsingborg Joél Laurin att inom finansdepartementet biträda med fortsatt
utredning av frågan örn tidigare inbetalning av utskylder. Sedan Laurin den
6 september 1941 avgivit P. M. angående skatteavdrag å vissa slag av inkomster,
varöver ett antal myndigheter och sammanslutningar efter remiss
avgivit utlåtanden, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion örn förhindrande, att vissa
av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av inhemska
tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929
avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1929:17),
har den 29 september 1932 för utredning överlämnats till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

11. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni
1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning till
riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och erlägga
härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majlis prövning.

281

13. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925
—30 juni 1926. (225.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 255. (Jfr
ärendet under punkten 58 här nedan.)

14. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för
importerad spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.

15. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926
—30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkten 4 (tillämpningen vid länsstyrelserna av vissa bestämmelser
i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen) är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (inteckningar i kronans
fastigheter), överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av honom
tagas i övervägande vid fullgörandet av honom lämnat uppdrag att inom finansdepartementet
biträda med utredning av frågan örn den rättsliga vården
och förvaltningen av kronans fasta egendom.

16. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Skrivelsen är i vad angår dels punkten a) (frågan örn en rationell utjämning av
skattetrycket inom kommunerna), dels punkten b) (frågan i vad mån och på vad
sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag må
kunna komma att utöver fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom
näringsföretag och penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning hänsyn
skall kunna tagas till de skattskyldigas olika skatteförmåga), dels ock punkten
c) (frågan örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning av inkomst av jordbruksfastighet,
vilken fråga berörts i propositionen nr 220 till 1932 års riksdag,
sid. 127 och 128) numera föremål för utredning av kommunalskatteberedningen.
Till kommunalskatteberedningen har därjämte den 27 november 1936 överlämnats
ärendet under punkten e) (frågan i vad mån avdrag för gäldränta må äga
rum vid statens taxering till kommunal inkomstskatt) för att tagas under övervägande
vid fullgörande av beredningens uppdrag.

Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med infordrad
utredning av frågan under punkten d) örn ändring i lagstiftningen rörande försäkringsrörelse,
i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning
av premieåterbäringsreserv, och Ö. Ä. den 20 januari 1934 avgivit infordrat
utlåtande häröver, är ärendet i denna del numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

17. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill

282

hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927
—30 juni 1928. (175.)

I anledning av vad riksdagen under punkten 5 (utgifter för renhållning m. m. å
vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna
områden) anfört uppdrog Kungl. Maj:t den 2 oktober 1931 åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att å kronans vägnar gentemot Stockholms stad
framställa anspråk på att renhållningen av kronans till staden eller för den
allmänna trafiken utan ersättning upplåtna områden icke vidare skulle bekostas
av kronan. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 2 december 1932 åvilar detta uppdrag
numera djurgårdskommissionen. I samband med 1940 års markavtal mellan
staten och Stockholms stad har överenskommelse träffats utom såvitt rör
slottsbacken och övrig kronan tillhörig mark omkring kungl, slottet.

Vad angår ärendet under punkten 6 (stämpelavgifter för vissa nya fondpapper)
av förevarande skrivelse, har på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16
maj 1930 utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga om stämpelavgifter,
som avses i 8 § stämpelförordningen. Resultaten av vissa förberedande
undersökningar hava överlämnats till finansdepartementet. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion örn upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 256. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn skogsaccis. (103.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas under övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade
uppdraget.

20. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

Frågan under punkten 7 angående befattningshavares befrielse från en viss del
av sin tjänstgöring har behandlats i 1941 års statsverksproposition (För flera
huvudtitlar gemensamma frågor: 3. Uppställningen av avlöningsstaterna för allmänna
civilförvaltningens myndigheter). Ärendet är därmed slutbehandlat.

21. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående upphävande
av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet ''A mantal Köpinge
nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Frågan örn fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga
varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats
till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom
finansdepartementet. Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda
frågor hänvisas till vad som under punkten 16 härovan anmärkts rörande punkterna
a) och b) i riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.

283

23. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.

(381.) . .

Ärendet har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitte, som
den 19 december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av
uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. Den inom finansdepartementet tillsatta besparingsberedningen
har den 26 september 1941 tillkallat sakkunniga för utredning i fråga örn folkbokföringen.

24. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen
av äkta makar och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

Beträffande statsbeskattningen bär ärendet behandlats i proposition nr 258 till
1938 års riksdag. Såvitt angår kommunalskattelagstiftningen är ärendet under
utredning av kommunalskatteberedningen. — Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 10 oktober 1941 har chefen för finansdepartementet den 29 oktober
1941 tillkallat sakkunniga för utredning av frågan örn inkomstbeskattningens
anpassning efter försörjningsbördan (1941 års familjebeskattningssakkunniga),

25. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Ärendet under punkten 4 angående ersättning till länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
tjänstemän för taxeringsarbete är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

26. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

27. den 11 maj 1932, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden
för resterande kronoutskylder. (177.)

Se ovan under punkt 26.

28. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å
bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)

Se ovan under punkterna 8 och 26.

29. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—
30 juni 1931. (213.)

Ärendet under punkten 5 (inköp av skriv- och räknemaskiner för statsförvaltningens
behov) anmäldes och slutbehandlades den 2 juli 1940 i vad avser skrivmaskiner,
varvid utfärdades kungörelse (sv. f. nr 691), samt i vad avser räknemaskiner
den 10 januari 1941; kungörelse utfärdad samma dag (sv. f. nr 15).

Ärendet under punkten 6 (statsliggaren) är i avvaktan på slutförandet av
vissa utredningar beroende på Kungl. Majlis prövning.

30. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

284

Beträffande frågan om påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket
indragna tionde är ärendet, sedan kammarkollegium och statskontoret den 5
april 1934, efter vederbörandes hörande, inkommit med gemensamt utlåtande,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 15 juni 1932, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd
med gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

Anmäld den 16 september 1932 samt överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

32. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 258. Ärendet
är i vad angår s. k. erkänsla vid försäljning utom börd av skattesålda
domkyrkohemman beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 27 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (247.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 juni 1941 givna bemyndigande har chefen
för finansdepartementet den 10 september 1941 tillkallat sakkunniga med uppdrag
att verkställa utredning och avgiva förslag rörande revision av allmänna
resereglementet. Sedan de sakkunniga den 9 december 1941 avgivit betänkande
med förslag till ändringar i resereglementet, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

34. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 258.

35. den 20 april 1934, i anledning av väckt motion angående åvägabringande
av ett särskilt skattesystem för sjöfolk. (177.)

Ärendet har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som
den 19 december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av
uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. Se ovan under punkt 8.

36. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.
(178.)

37. den 1 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1934/1935 jämte i ämnet väckta motioner.
(284.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 januari 1941.

38. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

285

Enligt Kungl. Majlis beslut den 29 november 1940 bär skrivelsen överlämnats
till 1940 års finansstatistiksakkunniga för att av dem tagas under övervägande
vid utförande av sakkunniguppdraget.

39. den 5 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till avtal med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund jämte i ämnet väckta motioner. (301.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 259.

40. samma dag, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Ärendet under punkten 2 (avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm)
har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den 19
december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Se ovan under punkt 8. Ärendet under punkten 3 (utanordnandet av statsmedel
m. m.) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 9 juni 1934, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
m. m. (358.)

Ärendet har varit föremål för utredning av kvinnoarbetskommittén, som den
23 november 1938 avgivit betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete
m. m., vilket är beroende på Kungl. Majis prövning.

42. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

43. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Ärendet under punkten 5 (provision för stämpelförsäljning), vilket behandlats
i propositionen nr 208 år 1939, är såvitt angår stämpelförsäljare med oreglerad
avlöning beroende på Kungl. Maj:ts prövning (jfr sv. f. 1939 nr 330 och 334).

Ärendet under punkten 6 (partiella ledigheter) är slutbehandlat den 3 januari

1941. (Jfr ärendet under punkten 20 här ovan.)

44. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

Ärendet är föremål för utredning av kommunalskatteberedningen.

45. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektiv
indrivning av skogsaccis och skogsvårdsavgifter. (284.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det beredningen lämnade uppdraget.

46. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 260.

286

47. den 14 juni 1935, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över
Luleå. (309.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 260.

48. den 1 april 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd
i Stockholms stad. (127.)

Ärendet har överlämnats från kommunikationsdepartementet, i vad avser frågan,
huruvida skatteuppbörden — ej blott den statliga utan även den kommunala
— i övriga delar av landet lämpligen må kunna anordnas på enahanda sätt
som för Stockholms stad. Ärendet överlämnades därefter den 13 november
1936 i berörda del till 1936 års uppbördskommitté för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. Kommittén har den 19 december
1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Se
ovan under punkt 8.

49. den 2 april 1936, i anledning av väckt motion angående en förstärkning
av fullmäktige i riksbanken m. m. (140.)

Anmäld den 21 januari 1938, varvid Kungl. Maj:t förklarade, att förevarande
framställning för det dåvarande ej föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

50. den 29 maj 1936, i anledning av väckt motion örn skattefrihet för förbättringsbidrag
till främjande av byggnadsverksamhet på landet. (284.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Ärendena under punkterna 5 (kassarabatter m. m.), 6 (anmärkningsarvode till
advokatfiskalerna vid hovrätterna) samt 10 (statsverkets provision å uppbörden
av landstingsskatt i magistratsstäder) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Av dessa har ärendet under punkten 6 berörts i 1939 års statsverksproposition
(sjunde huvudtiteln, sid. 86).

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 201 med förslag
till allmänt familj epensionsreglemente m. m., nr 245 angående överenskommelser
med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkassor
örn övertagande av kassornas rörelse m. m. samt nr 258 angående överenskommelse
med statens järnvägars änke- och pupillkassa örn övertagande
av kassans rörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (366.)

Frågan örn utredning rörande utvidgning av familjepensionsrätten för barn till
att, i den omfattning som finnes skälig, gälla även manlig befattningshavares
eller arbetares barn utom äktenskap är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, i
avbidan på resultatet av en inom justitiedepartementet pågående utredning
angående de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning i allmänhet.

53. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 261.

54. den 25 maj 1937, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill

287

hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—
30 juni 1936. (311.)

I ärendena under punkterna 5 (vissa avskrivningsfrågor) och 7 (indrivningen
av kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål) har riksräkenskapsverket
den 24 november 1939 anbefallts att avgiva utlåtande och förslag.

Skrivelsen har i vad angår punkten 6 (formerna för arbetet inom statsförvaltningen)
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1940 överlämnats till den
inom finansdepartementet tillsatta besparingsberedningen för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av beredningens uppdrag.

55. den 4 juni 1937, i anledning av väckt motion örn viss ändring av gällande
bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. (408.)

Anmäld den 9 april 1941 och därvid slutbehandlad utom i vad rör frågan örn
ändring i taxeringsförordningen, i vilken del ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

56. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i 19 §
förordningen om arvsskatt och skatt för gåva. (409.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1941.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner
angående stämpelavgiften. (416.)

Anmäld den 18 juni 1937 och den 20 januari 1939 och därvid slutbehandlad utom
i vad angår åtgärder mot uteblivet eller försenat erläggande av lagfartsstämpel,
i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Beträffande ärendet under punkten 4 (ersättning enligt allmänna resereglementet)
se ovan under punkt 33.

Ärendet under punkten 6 (brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader
m. m.) är under utredning av de med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 28 juni 1941 av chefen för finansdepartementet tillkallade sakkunniga angående
försäkring av statens egendom.

Anmäld beträffande punkten 8 (vissa fondmedel m. m.) den 17 juni 1938,
därvid Kungl. Majit anbefallde statskontoret dels att i vissa hänseenden verkställa
utredning angående behandlingen av de statskontorets förvaltning
underställda, räntebärande fonderna, dels ock att framlägga förslag till regler
för statskontorets fondförvaltning. Utredningsuppdraget har genom Kungl.
Maj:ts beslut den 8 november 1940 utvidgats till att omfatta jämväl frågan
örn förutsättningarna för viss decentralisering av ifrågavarande fondförvaltning.

Ärendena under punkterna 3 (vissa entreprenadförfaranden) samt 5 (räntor
å vissa restituerade utskylder) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. samma dag, i anledning av väckta motioner örn nedsättning av tullsatserna
på industrimaskiner, som ej tillverkas inom landet. (331.)

Ärendet, som behandlats i ett av 1938 års tulltaxerevision den 8 mars 1939
avgivet betänkande, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 8 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till nyanskaffning av maskiner för mynt- och justeringsverket. (434.)

288

Anmäld den 17 juni och den 16 september 1938. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

61. den 21 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av den s. k. Gripsholms}orden i Nyköping. (176.)

Anmäld den 5 maj 1939. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

62. den 22 april 1939, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen för
budgetåret 1939/40 gjorda framställningar under riksstatens åttonde huvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet m. m. (8.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet från ecklesiastikdepartementet
för handläggning såvitt angår fråga örn ersättning för mistad avlöning under
fullgörande av uppdrag såsom ledamot av domkapitel. Ärendet, vari allmänna
lönenämnden avgivit utlåtande, har den 21 februari 1941 anmälts och slutbehandlats
på ecklesiastikdepartementets föredragning (prop. nr 98).

63. den 29 april 1939, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—
30 juni 1938. (219.)

Ärendet under punkten 1 (avlöning till befattningshavare vid fångvårdsstaten
under vissa förordnanden av längre varaktighet) anmäldes och slutbehandlades
den 19 december 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 962).

Vad angår ärendet under punkten 6 (tillsättningar av tjänster inom den civila
statsförvaltningen) hava under år 1939 i instruktionerna för åtskilliga förvaltningsgrenar
införts bestämmelser örn förkortade ansöknings- och besvärstider i
tjänstetillsättningsärenden. Enligt beslut den 24 november 1939 har riksdagens
skrivelse överlämnats till 1938 års pensionssakkunniga för att, såvitt fråga är
om bestämmelse rörande tid för ansökning örn avsked och pension, tagas i övervägande
vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag. I betänkande den 14 mars
1941 hava de sakkunniga framlagt förslag i sistnämnda fråga, vilken härefter är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 7 (centralupphandling för statsmyndigheternas behov)
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

64. den 13 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisningen
av vissa av försvarsväsendet, tullverket och lotsverket disponerade
fastigheter m. m. (245.)

Anmäld den 9 juni 1939 samt den 14 juni 1940. Åter anmäld den 26 september
1941, varvid ärendet slutbehandlades.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till ersättning till statens domäners fond för upplåten mark m. m.
(246.)

Anmäld den 9 juni 1939, därvid Kungl. Maj:t anbefallde domänstyrelsen att avgiva
förslag till föreskrifter rörande redovisningen av vissa fastigheter, samt den
28 juni 1940.

66. den 23 maj 1939, i anledning av väckt motion örn beredande av tjänsteoch
familjepensionsrätt åt extra lantmätare. (273.)

Sedan ärendet den 9 februari 1940 anmälts för Kungl. Maj:t och statskontoret
efter inhämtande av yttrande från lantmäteristyrelsen den 28 maj 1940 däri avgivit
infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

289

67. den 26 maj 1939, i anledning av Kungl. Majda proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater för
undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande inkomst- och andra skatter,
m. m. (317.)

Anmäld den 20 december 1940, varvid utfärdades kungörelser med bestämmelser
rörande undvikande av dubbelbeskattning (sv. f. nr 1040 och 1042). Åter
anmäld den 30 december 1941, varvid utfärdades kungörelser med bestämmelser
angående ömsesidig handräckning. Ärendet är därmed slutbehandlat.

68. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner angående formerna för
riksdagens budgetbehandling. (343.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. den 6 juni 1939, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40 behandlade allmänna
principfrågor. (329.)

Anmäld den 22 juni 1939 och den 28 juni 1940 samt den 17 oktober 1941. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

70. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under finansdepartementets verksamhetsområde. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 oktober 1941.

71. den 7 juni 1939, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (363.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 oktober 1941.

72. den 9 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser anslag till kapitalinvestering i statens utlåningsfonder och fonden
för låneunderstöd. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 oktober 1941.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna. (364.)

Anmäld den 22 juni 1939. Skrivelsen har överlämnats till 1937 års arbetslöshetssakkunniga,
åt vilka Kungl. Majit uppdragit att i samband med utförandet av
de sakkunniga anförtrodda utredningar utarbeta förslag till definitiva dispositionsbestämmelser
för ifrågavarande fond.

74. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utsträckning av riksdagens
revisorers granskningsrätt att omfatta vissa monopolföretag m. m. (376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

75. den 10 juni 1939, med överlämnande av beredskapsstat för budgetåret
1939/40. (373.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 oktober 1941.

76. den 15 juni 1939, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till militärt avlöningsreglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(426.)

Anmäld den 15 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 275, 277 och
428). Åter anmäld den 24 november 1939. Ånyo anmäld den 8 mars 1940 i

19 — Justitieombudsmannens ömhet sb orätt else till urs riksdag.

290

proposition nr 127 med förslag till manskapsavlöningsreglemente m. m. samt den
21 juni 1940, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 657). Frågan om lönegradsplaceringen
för vissa skol- och kårchefer har anmälts den 7 mars 1941
(prop. nr 155). Ärendet är slutbehandlat.

77. den 13 december 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m. (87.)

Anmäld den 15 december 1939, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 887—
894). Ånyo anmäld den 24 maj och den 28 juni 1940. Ärendet är i viss del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 23 april 1940, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande
höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (158.)

Anmäld den 31 maj 1940, varvid cirkulär utfärdades (sv. f. nr 421). Samma dag
uppdrogs åt 1938 års pensionssakkunniga att verkställa utredning av frågan om
förlängning av gällande anståndstid för avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder.
Sedan de sakkunniga den 14 mars 1941 avgivit betänkande, har skrivelsen
anmälts och slutbehandlats den 14 november 1941 (prop. nr 339).

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat
för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1940/41 m. m. (179.)

Anmäld den 14 juni 1940 och den 20 juni 1941. Ärendet är därmed slutbehandlat.

80. den 24 maj 1940, angående anvisande av de i regeringsformens 63 §
föreskrivna kreditivsummor. (260.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

81. den 28 maj 1940, i anledning av väckta motioner angående slopande
av markegångssättningen. (287.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utökning av arbetstiden
för befattningshavare i statens tjänst. (293.)

Skrivelsen har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1940 överlämnats
till den inom finansdepartementet tillsatta besparingsberedningen för att tagas
i övervägande vid fullgörande av beredningens uppdrag.

83. den 4 juni 1940, i anledning av väckt motion om avdrag enligt civila
avlöningsreglementet vid tjänstledighet för fullgörande av tjänstgöring
såsom medlem av Iandstormskvinnoförening. (335.)

Skrivelsen, vilken den 25 augusti 1941 överlämnats till finansdepartementet
från försvarsdepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

84. den 5 juni 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlönings-
och statsbidragsbestämmelser i anledning av undervisningens
inställande till följd av bränslebrist m. m. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 september 1941 i vad på finansdepartementets
föredragning ankommer.

85. den 13 juni 1940, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdrag för förlust vid beräkning av skattepliktig inkomst
av fastighet, rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet. (403.)

Anmäld den 19 september 1941 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

291

86. samma dag, i anledning av väckta motioner om sådan ändring av skattebetalningssystemet
att skatterna komma att betalas samma år som inkomsten
intjänats m. m. (404.)

Anmäld den 20 september 1940 och överlämnad till t. f. underståthållaren K. G.
A. Sandström såsom särskilt tillkallad utredningsman. Se ovan under punkt 8.

87. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Ärendet under punkten 1 (Vissa upphandlingsärenden, utom i vad angår upphandling
vid statens arbetsmarknadskommission) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Den under punkten 4 (Kammarrättens arbetsbalans) behandlade frågan är
under utredning av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 september
1941 tillkallade sakkunniga för utredning av frågan örn beskattningsmyndigheternas
organisation m. m.

Ärendet under punkten 6 (Ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster)
är anmält och slutbehandlat den 5 december 1941.

88. den 18 juni 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa av krisläget föranledda lönespörsmål jämte i ämnet väckta motioner.
(437.)

Anmäld i viss del den 21 juni 1940, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 611,
700—702 och 704). Åter anmäld den 28 mars 1941; kungörelse utfärdad samma
dag (sv. f. nr 180). I vad rör frågan om det av riksdagen lämnade bemyndigandet
för Kungl. Maj:t dels att, i fall då tjänsteman på grund av rådande läge ej
kunnat uttaga hela sin semester inom i vederbörande avlöningsreglemente stadgad
tid, medge utsträckning av tiden för uttagande av semestern samt dels att
meddela särskilda bestämmelser rörande bestridande av avlöningskostnaderna
i fall, då befattningshavare vid visst verk anbefalles tjänstgöra vid annat verk,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

89. den 21 juni 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förlängd giltighet för den allmänna beredskapsstaten för budgetåret
1939/40. (435.)

Anmäld den 28 juni 1940 och den 17 oktober 1941. Ärendet är därmed slutbehandlat.

90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat II för budgetåret 1939/40.
(449.)

Anmäld den 28 juni 1940. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, i
vad avser dispositionen av avskrivningsanslagen till bestridande av kostnader
för inköp av brännoljecisterner för jordbrukets behov och till anläggningar för
oljelagring ovan jord.

91. den 30 oktober 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uppställningen av avlöningsstaterna för allmänna civilförvaltningens myndigheter.
(55.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 januari 1941.

92. den 11 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn allmän omsättningsskatt. (79.)

292

Anmäld den 13 december 1940, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 1000
—1002). I vad angår riksdagens begäran örn utredning örn accis å visst slag
av papper, har inom finansdepartementet upprättats en promemoria med förslag
till bestämmelser i ämnet, varöver, efter remiss, yttranden avgivits den
21 augusti 1941 av kommerskollegium och den 24 oktober 1941 av kontrollstyrelsen.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

93. den 18 december 1940, i anledning av Kungl. Majits proposition rörande
bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva eftergift beträffande
krigskonjunkturskatt m. m. (103.)

Anmäld den 20 december 1940, varvid tillsattes en särskild nämnd för beredning
av hithörande frågor. Med stöd av fullmakten har eftergift i ett flertal fall
medgivits. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

94. den 19 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
kristillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 januari 1941, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 29—31).

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lärares
avlönings- och anställningsförhållanden under tid, då undervisningen inställes
eller begränsas på grund av vid krig eller krigsfara vidtagna anordningar
eller till följd av bränslebrist eller av annan dylik orsak,
m. m. (92.)

Anmäld den 14 februari 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 71). Skrivelsen,
som även anmälts på ecklesiastikdepartementets föredragning, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 20, 37, 56, 62, 64, 67, 69—72, 75, 76, 78—
80, 84, 89, 91 och 94 av Kungl. Majit inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 2 juni 1927, i anledning av väckt motion angående viss ändring i
fastställda villkor för behörighet att söka och innehava befattning som
lärare vid folkskola. (265.)

Sedan skolöverstyrelsen den 7 maj 1928 inkommit med yttrande, har ärendet
den 22 september 1932 överlämnats till 1932 års seminariesakkunniga, vilka den
9 augusti 1935 med sitt betänkande återställt handlingarna i ärendet. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning.

2. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 januari 1941 i vad avser framställningen, att
Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning och för riksdagen framlägga förslag
angående placering av prästlönefonder i fast egendom, företrädesvis skogsegendom,
eller annan värdebeständig valuta. Anmäld den 18 april 1941 i vad
avser framställningen, att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning, hur
prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt

293

för prästgårdar, som upplåtas åt dem, samt för riksdagen framlägga det förslag,
som utredningen kan föranleda. Därvid anbefalldes kommunalskatteberedningen
att till Kungl. Majit inkomma med utredning i angivna hänseende.

3. den 24 april 1934, angående åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst
och sedligt hänseende m. m. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 267. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits provning.

4. den 12 juni 1934, i anledning av väckta motioner örn ändring av grunderna
för dyrtidstillägg och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor
m. m. (365.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1941.

5. den 15 maj 1935, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor
i hälsovård m. m. (220.)

Yttranden i ärendet hava inkommit den 6 september 1935 från skolöverstyrelsen
och den 15 februari 1936 från medicinalstyrelsen. Skrivelsen har den 1 september
1941 överlämnats till 1940 års skolutredning för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av skolutredningens uppdrag.

6. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar.
(267.)

Anmäld den 18 oktober 1935 och beslöts, i vad angår skolväsendet, remiss till
skolöverstyrelsen. Svar å remissen har ännu icke inkommit.

7. den 14 juni 1935, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, kontant understödsverksamhet,
statliga och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa ämnen
väckta motioner. (371.)

Med utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 8 maj 1936 överlämnades
den 2 juni 1936 till ecklesiastikdepartementet förevarande skrivelse
för handläggning i vad den avser undersökning rörande icke hemortsberättigade
ur synpunkten av antal, förekomst m. m. Skrivelsen har i vad den avser ecklesiastikdepartementet
den 12 november 1941 överlämnats till besparingsberedningen.

8. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
rörande förening av folkskollärarbefattning med organisteller
klockarsyssla. (114.)

Yttrande i ärendet har den 9 januari 1941 inkommit från folkskolans besparingssakkunniga.
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

9. den 18 april 1936, angående reglering av rätten för såväl döpta som
odöpta att till förutvarande förnamn lägga nya sådana. (171.)

Efter hörande av samtliga ecklesiastika konsistorier har statistiska centralbyrån
den 30 mars 1937 inkommit med av utredning åtföljt förslag i ämnet. 1936 års
uppbördskommitté har den 21 mars 1938 inkommit med yttrande i ärendet.
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

10. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Majit inkomma med utredning i ärendet. Utredningen har ännu icke
inkommit.

294

11. den 4 maj 1938, angående skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna
anställnings-, bostads-, löne- och pensionsförhållanden. (231.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1941, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 83).

13. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner örn utsträckt tillämpning
av det representativa systemet enligt lagen örn församlingsstyrelse.
(10?.)

Yttrande i ärendet har den 17 december 1941 inkommit från kammarkollegiet.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 26 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid.
27) om reglering av prästerskapets avlöning. (216.)

Anmäld den 6 september 1939, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 630). I viss
del är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 29 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till örn- och nybyggnadsarbeten vid nomadskolorna jämte en i ämnet
väckt motion. (206.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1941.

16. den 20 maj 1939, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
7 § 2 mom. lagen örn kyrkofond. (278.)

Yttranden i ärendet hava inkommit den 18 juni 1941 från kammarkollegiet och
den 4 december 1941 från 1941 års allmänna kyrkomöte. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta
motioner. (352.)

Anmäld den 22 juni och den 7 juli 1939. Förstnämnda dag utfärdades därvid ett
reglemente (sv. f. nr 416). I vad avser utredning rörande evalvering av vissa
läkare tillkommande ersättningar är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

18. den 10 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till skolhusbyggnad i Tännäs skoldistrikt. (378.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1941.

19. den 28 maj 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden. (298.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1941.

20. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr Kungl. Maj:ts proposition
1941 nr 176, sid. 98.)

295

21. den 30 oktober 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i reglerna för utbetalning av statsbidrag till avlöning åt vissa
kommunalt anställda lärare m. fl. (58.)

Anmäld den 21 mars, den 16 maj och den 13 juni 1941. Därvid utfärdades den
16 maj 1941 två kungörelser (sv. f. nr 321 och 322) och den 13 juni 1941 en
kungörelse (sv. f. nr 463). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

22. den 19 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av vissa arvoden m. m. (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 januari 1941.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för skilda
ändamål å drift- och kapitalbudgeten äskade anslag, hänförliga till tillläggsstat
I för budgetåret 1940/41. (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 januari 1941.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 12, 15, 18, 19 och 21—23 omförmälda
av Kungl. Majit inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion om förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning
till det levande livet. (75.)

Jämlikt Kungl. Maj :ts beslut har chefen för jordbruksdepartementet den 28
april 1939 tillkallat sakkunnig person att verkställa överarbetning av 1930 års
lapputrednings den 29 december 1935 avgivna betänkande. Sedan den 27 november
1940 avgivits betänkande angående lägenhetsupplåtelser åt lappar, som
lämnat renskötseln (st. off. utr. 1940:37), har förslag i förevarande del förelagts
1941 års riksdag genom proposition nr 156. Överarbetningen är i övrigt
ej slutförd.

2. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)

Skrivelsen har i vad den avser vissa egnahemsfrågor slutbehandlats den 17 mars
1939, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 236). I den del skrivelsen har
avseende å vissa arrendeförhållanden är den alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

3. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk
jämte i ämnet väckta motioner. (171.)

Lantbruksstyrelsen den 30 juni 1938 givet uppdrag att verkställa utredning
beträffande frågan om fraktbidrag jämväl vid sjötransporter av kalk har ännu
ej fullgjorts.

4. den 5 juni 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i
arrendelagstiftningen m. m. (311.)

Sedan 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivit betänkande
med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen (st. off. utr. 1938: 38) samt

296

yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 22 februari 1935, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
beträffande understöd till förbättringsarbeten inom jordbruket.
(46.)

Anmäld den 10 maj 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i de av riksdagen angivna hänseenden. Denna avvaktas.

6. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

En i anledning av förevarande riksdagsskrivelse från lantbruksstyrelsen infordrad
utredning i ämnet har den 25 februari 1938 överlämnats till livsmedelslagstiftningssakkunniga
för att — i avseende å införande av lagstadgad märkning
av vissa läskedrycker — tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag. Sedan livsmedelslagstiftningssakkunniga i ett den 4 juli
1941 avgivet betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. (st. off. utr.
1941: 22) upptagit nämnda fråga till behandling, är ärendet i denna del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 7 maj 1935, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur samt om lagstiftning
rörande handeln med husdjur. (199.)

I den del skrivelsen icke slutbehandlats, nämligen beträffande lagstiftning rörande
handeln med husdjur, föreligger ett av lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
den 3 november 1936 avgivet betänkande.

8. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

I vad skrivelsen avsetts till handläggning på jordbruksdepartementets föredragning
och ej slutbehandlats, nämligen beträffande punkten 9, utnyttjande
av kronans fiskevatten, föreligger ett av fiskevattensutredningen den 1 september
1939 avgivet betänkande (st. off. utr. 1939:28) jämte yttranden däröver av
åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. Kungl. Maj:t har i brev den 21
mars 1941 till de myndigheter, vilka förvalta kronans fiskevatten, i anslutning
till nämnda betänkande framlagt vissa synpunkter i avseende å nämnda förvaltning,
som redan nu borde vinna beaktande i dylikt syfte.

9. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

Av 1936 års skogsutredning i betänkande den 26 november 1938 (st. off. utr.
1938: 58) framlagt förslag angående dels vissa ändringar i bestämmelserna örn
skogsvårdsstyrelserna m. m., dels ock inrättandet av ett centralt statligt organ
för handläggande av frågor rörande skogsvården å de enskilda skogarna m. m.
har den 28 februari 1941 anmälts för Kungl. Maj:t, varvid beslöts proposition
till riksdagen (nr 94). Förslag avvaktas från skogsutredningen rörande skogsbrukets
transportförhållanden, det oförädlade virkets avsättning m. m.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
medinflytande åt skogsägare vid handhavande av flottningsföreningarnas
angelägenheter. (296.)

297

1936 års skogsutredning, som äger att taga skrivelsen i övervägande, har i denna
del ännu ej slutfört sitt uppdrag.

11. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner om ändringar i arrendelagstiftningen,
återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar
m. m. (180.)

Sedan 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivit betänkande
(st. off. utr. 1938: 38) samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 13 maj 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (228.)

Sedan Kungl. Majit den 14 februari 1941 förelagt riksdagen proposition angående
omorganisation av domänverkets skogsindustriella rörelse (prop. nr 68),
är ärendet slutbehandlat.

13. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Näringsrådet, som anbefallts att verkställa utredning rörande ifrågavarande
spörsmål, har avlämnat ett förslag i ämnet till 1938 års jordbruksutredning.
Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 23 maj 1936, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
norrländska arrendelagen m. m. (259.)

15. den 29 maj 1936, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till främjande
av det svenska fisket. (288.)

Sedan 1940 års fiskerikommitté den 27 juni 1941 avgivit betänkande angående
fiskarenas ekonomiska organisation och reglering av fiskmarknaden (st. off.
utr. 1941:19) samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. samma dag, i anledning av väckt motion angående den industriella rationaliseringens
och koncentrationens inverkan på den jordbrukande befolkningens
förvärvsmöjligheter. (290.)

Ett lantbruksstyrelsen den 7 maj 1937 givet uppdrag att verkställa visst undersöknings-
och utredningsarbete rörande frågan örn torrläggning av närmare angivna
markkomplex inom Uppsala län har ännu ej slutförts.

17. den 10 april 1937, i anledning av väckta motioner angående anordnande
av småbrukarkurser m. m. (133.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 24 april 1937, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m.
(207.)

Sedan livsmedelslagstiftningssakkunniga i ett den 4 juli 1941 avgivet betänkande
med förslag till livsmedelsstadga m. m. (st. off. utr. 1941:22) framlagt
förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 26 maj 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av mark från kronoegendomen Stora och Lilla Avesta nr 1
i Kopparbergs län jämte i ämnet väckta motioner. (336.)

298

Sedan Kungl. Majit i proposition den 28 februari 1941 (nr 151, p. 16) till riksdagen
föreslagit försäljning av viss del av ifrågavarande egendom, är ärendet
slutbehandlat.

20. den 27 maj 1937, i anledning av väckt motion om lagstiftning i visst
avseende rörande saluhållande av gödsel- och fodermedel. (341.)

Anmäld den 10 september 1937, därvid uppdrogs åt kommerskollegium och
lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa av riksdagen begärd utredning rörande
lämpligheten av åtgärder till skydd mot saluhållande av mindervärdiga
gödselmedel. Utredningen har ännu ej slutförts.

21. den 19 mars 1938, i anledning av väckt motion angående utredning
rörande förekomsten av olika slag av svinsjukdomar inom landet m. m.
(122.)

Anmäld den 6 maj 1938, därvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
gemensamt att verkställa av riksdagen begärd utredning. Denna
har ännu ej slutförts.

22. den 26 april 1938, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
försäljare av hästkreatur att tillhandahålla intyg om deras ålder. (203.)

Skrivelsen är alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning.

23. den 17 maj 1938, i anledning av väckt motion angående utredning om
sammanslagning av de båda svinraserna Yorkshire och Förädlad Lantras.
(273.)

Anmäld den 17 juni 1938, varvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen att verkställa
utredning i ämnet. Denna har ännu ej slutförts.

24. samma dag, i anledning av väckt motion angående skäliga administrationsbidrag
till hushållningssällskapen för deras verksamhet i samband
med vissa stödåtgärder. (276.)

Anmäld den 4 januari 1940 (se bil. till statsverksprop. IX. h. t. p. 81). Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning.

25. den 1 juni 1938, i anledning av väckt motion angående utredning av
lantbrukets lärlingsfråga. (371.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 1 juli 1940 avgivit betänkande angående lantbrukets
lärlingsfråga samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

26. den 6 maj 1939, i anledning av väckta motioner örn fortsatt tillämpning
av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av
lagen den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.
(228.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid uppdrogs åt kammarkollegiet att i samverkan
med vederbörande strandägare verkställa av riksdagen begärd utredning.
Denna har ännu ej slutförts.

27. den 23 maj 1939, i anledning av väckt motion angående kronoskogvaktarboställena
å häradsallmänningar. (298.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid uppdrogs åt kammarkollegiet att verkställa
utredning i ämnet. Utredningen har ännu ej slutförts.

28. den 3 juni 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
nionde huvudtiteln. (339.)

299

I skrivelse den 21 juni 1940, nr 435, har riksdagen förklarat, att av 1939 års lagtima
riksdag med avseende å den allmänna beredskapsstaten för budgetåret
1939/40 givna bemyndiganden under i skrivelsen givna förutsättningar skola äga
fortsatt giltighet för budgetåret 1940/41. Den 17 oktober 1941 har Kungl. Maj:t
förordnat, att skrivelsen skulle läggas till handlingarna.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag till
beredskapsstat för budgetåret 1939/40 å kapitalbudgeten gjorda framställning
örn anslag till byggnadsarbeten vid veterinärhögskolan. (340.)

Se ovan under punkt 28.

30. den 6 juni 1939, i anledning av väckta motioner om ökat tullskydd för
matlök. (354.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 24 maj 1940, i anledning av väckta motioner om tillsättande av en
kommission för det norrländska näringslivets förkovran. (279.)

Anmäld den 16 augusti 1940, därvid Kungl. Maj:t förordnade en utredningsman
att, enligt chefens för jordbruksdepartementet närmare bestämmande, verkställa
förberedande undersökning i ämnet. Denna har ännu ej slutförts.

32. den 8 juni 1940, angående vattenförsörjningen för vissa bebyggelseområden
på landsbygden. (359.)

Anmäld den 11 oktober 1940, därvid uppdrogs åt egnahemsstyrelsen att efter
samråd med styrelsen för statens institut för folkhälsan verkställa utredning
i ämnet. Denna avvaktas.

33. den 23 oktober 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande av medel för uppförande av en mejerianläggning å Ljusnedals
bruksegendom. (46.)

Sedan skrivelsen ånyo anmälts den 4 april 1941, är skrivelsen slutbehandlad.

34. den 19 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statens tecknande av aktier i Aktiebolaget Träkolsbriketter. (93.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1941.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 12, 19, 28, 29, 33 och 34 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 20 april 1934, i anledning av väckta motioner om uppställande av
legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 januari 1936 tillkallade
sakkunniga för verkställande av utredning i ämnet (1936 års hantverkssakkunniga)
den 10 juni 1938 avgivit betänkande jämte lagförslag angående lärlingsutbildningen
inom hantverket och den mindre industrien (st. off. utr. 1938: 30),
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 12 och den 25 november 1941 inkommit med utredning
och förslag i ärendet, är detta beroende på Kungl. Majlis prövning.

300

3. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Majit den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Majit inkomma med den av riksdagen begärda utredningen
ävensom med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag
i ämnet. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majits prövning.

4. den 5 maj 1936, i anledning av väckt motion angående befrielse för mindre
bemedlade uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter. (208.)

Sedan Kungl. Majit den 22 maj 1936 anbefallt patent- och registreringsverket
att verkställa utredning i ämnet, har Kungl. Majit sedermera den 1 november
1940 förordnat, att 1938 års patentutredning skulle hava att verkställa utredningen.
Denna är ännu icke slutförd.

5. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner om befrämjande av exporten
och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)

Sedan de jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 5 mars 1937 tillkallade sakkunniga
för utredning rörande befrämjande av avsättningen av den svenska
stenindustriens produkter (1937 års granitutredning) den 1 april 1939 avgivit
betänkande i ämnet (st. off. utr. 1939:11), är ärendet beroende på Kungl.
Majits prövning.

6. den 28 april 1937, angående åstadkommande av lindring i visst avseende
för svenska fiskare vid besök i norska hamnar. (228.)

Anmäld den 28 november 1941, därvid beslöts, att ärendet ej skulle föranleda
någon åtgärd.

7. den 31 maj 1939, angående effektiviserande av den tekniska forskningen.
(328.)

Enligt Kungl. Majits bemyndigande den 31 augusti 1940 har den 13 september
samma år uppdragits åt särskilda utredningsmän att verkställa utredning om
den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. Utredningen är ännu icke
slutförd.

8. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser anslag under handelsdepartementets verksamhetsområde. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 oktober 1941.

Av dessa ärenden äro alltså de under 6 och 8 omförmälda av Kungl. Majit
inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

10. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 november 1939, i anledning av Kungl. Majits förslag örn uppförande
å riksstaten för budgetåret 1939/40 av en huvudtitel för folkhushållningsdepartementet
m. m. (70.)

Delvis anmäld den 15 december 1939. I vad skrivelsen avser bemyndigande för
Kungl. Majit att på visst sätt använda anslaget till Konjunkturinstitutet: Särskilda
undersökningar, är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning.

301

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1941 och
vari under år 1941 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 1908 den 31 januari (nr 4-7) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Se ämbetsberättelsen 1937 sid. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Majis
prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna om gåvobeskattning
i kungl, förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.

Kungl. Maji har genom proposition till 1941 års riksdag (nr 192) framlagt förslag
till förordning örn arvsskatt och gåvoskatt m. m. Sedan riksdagen antagit
de av Kungl. Maji framlagda författningsförslagen, har Kungl. Maji den 6 juni
1941 utfärdat förordningar i ämnet (sv. f. nr 416, 417 och 419). (Finansdepartementet.
)

3. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna
örn resekostnadsersättning i kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt
till stämningsmän m. m.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1934 sid. 377. Anmäld
och slutbehandlad den 30 augusti 1941, därvid författning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 728). (Socialdepartementet.)

4. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 354. Kungl.
Majit har den 28 november 1941 beslutat för riksdagen framlägga förslag till
rättegångsbalk. (Justitiedepartementet.)

5. 1934 den 22 mars (nr 240), angående ändring i lagstiftningen om trafikförsäkring
å motorfordon.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 335,
1939 sid. 335 och 1940 sid. 355. Ärendet är, till den del det icke slutbehandlats,
föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

302

6. 193) den 15 september (nr 573), angående åtgärder för åstadkommande
av likformighet vid beräkning av strafftid, då avbrott i verkställighet
äger rum till följd av ny rannsakning.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

7. 1935 den 11 januari (nr 51), angående åklagares rätt att bedriva advokatverksamhet.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 324, 1938
sid. 335, 1939 sid. 335, 1940 sid. 355 och 1941 sid. 279. Genom kungörelse den
30 augusti 1941 (sv. f. nr 730) har landsfiskal förbjudits att bedriva advokatverksamhet.
(Justitiedepartementet.)

8. 1936 den 16 september (nr 566), angående skärpning av straffet för spridande
av efterbildning av penningsedel m. m.

Skrivelsen har den 8 september 1941 överlämnats till stralfrättskommittén för
beaktande vid fullgörande av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

9. 1937 den 9 april (nr 272), angående bestämmelser om fördelning av kostnaderna
för tjänsteresor i vissa fall.

Sedan Kungl. Majit den 30 augusti 1941 utfärdat förordning (nr 728) örn ändring
i vissa delar av förordningen den 12 juli 1878 (nr 24 s. 21) angående ersättning
till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän
m. m., har Kungl. Majit den 30 december 1941 förordnat, att skrivelsen skulle
läggas till handlingarna. (Finansdepartementet.)

10. 1937 den 28 december (nr 769), angående förtydligande bestämmelser
örn lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Finansdepartementet.)

11. 1937 den 31 december (nr 778), angående rätt för svarandepart, som beviljats
fri rättegång, att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet, även om
begäran därom framställes först efter det utslag meddelats.

Se ämbetsberättelsen 1939 sid. 336. Den i skrivelsen berörda frågan skall upptagas
till övervägande i samband med den allmänna översyn av lagstiftningen
om fri rättegång, som jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 5 december
1941 uppdragits åt särskilt tillkallade sakkunniga. (Justitiedepartementet.)

12. 1938 den 10 november (nr 6)5), angående resestipendier åt åklagare.
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Socialdepartementet.)

13. 1938 den 19 december (nr 725), angående resekostnads- och traktamentsersättning
till domare för inspektionsresor till överförmyndare.

Se ämbetsberättelsen 1940 sid. 356. Kungl. Majit har i statsverkspropositionen
till 1941 års riksdag, Il huvudtiteln under punkt 20. Häradsrätterna: Reseersättningar
vid justitiestaten, upptagit frågan till behandling samt hemställt
örn beviljande av erforderligt anslag för beredande av resekostnads- och trakta -mentsersättning enligt allmänna resereglementet åt domhavande vid resa för
inspektion av överförmyndares verksamhet. Sedan riksdagen bifallit Kungl.
Majits framställning, har Kungl. Majit den 6 juni 1941 utfärdat kungörelse
angående resekostnads- och traktamentsersättning åt domhavande vid inspektion
av överförmyndares verksamhet (sv. f. nr 366). (Justitiedepartementet.)

14. 1938 den 30 december (nr 7)0), angående skyldighet för utmätningsman
att i dagboken i utsökningsmål införa specificerad uppgift rörande förrättningskostnad
m. m.

303

Över framställningen hava utlåtanden avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.
)

15. 1938 den 31 december (nr 743), angående fastställande av viss, med hänsyn
till alkoholhalten i blodet bestämd gräns, vid vilken förare av motorfordon
skall anses vara i lagens mening påverkad av starka drycker.

Se ämbetsberättelsen 1940 sid. 356. Sedan utredningsmannen avgivit ett den
28 juni 1940 dagtecknat betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående
s. k. rattfylleri (st. off. utr. 1940:17) samt vissa myndigheter och sammanslutningar
avgivit yttranden över betänkandet, har Kungl. Majit den 7
mars 1941 avlåtit proposition (nr 159) med förslag om ändrad lagstiftning angående
s. k. rattfylleri m. m. Sedan riksdagen godkänt de i propositionen framlagda
förslagen, har Kungl. Majit den 13 juni 1941 utfärdat lagar och förordningar
i ämnet (sv. f. nr 397—401). (Kommunikationsdepartementet.)

16. 1939 den 20 juni (nr 394), angående omreglering av Nordmarks, Jösse
och Södersysslets domsagor.

Se ämbetsberättelsen 1941 sid. 280. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
(Justitiedepartementet.)

17. 1939 den 27 december (nr 740), angående bestämmelser, huru förfaras
skall med medel, som i utdelningsförslag tillagts konkursborgenär men
av honom icke lyftas.

Se ämbetsberättelsen 1941 sid. 280. Kungl. Majit har i proposition till 1941 års
riksdag (nr 46) framlagt förslag till lag örn ändring i vissa delar av konkurslagen,
innebärande lagstiftning rörande preskription av rätt till utdelning i konkurs.
Sedan riksdagen antagit det av Kungl. Majit framlagda lagförslaget, har
Kungl. Majit den 14 mars 1941 utfärdat lag i ämnet (sv. f. nr 142). (Justitiedepartementet.
)

18. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i visst fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbaden.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

19. 1940 den 17 juli (nr 122), angående rätt för gäldenär att fullgöra betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar, då ovisshet råder
om vem av två eller flera som äger att, med den eller de övrigas uteslutande,
företräda borgenären.

Över framställningen hava, med anledning av remiss, utlåtanden avgivits av
kommerskollegium, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Malmöhus samt
Göteborgs och Bohus län. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majits prövning.
(Justitiedepartementet.)

20. 1940 den 27 december (nr 773), angående innehållet av domstols eller
domares bevis örn utslag rörande häktad.

Med anledning av denna framställning har Kungl. Majit genom cirkulär den
12 december 1941 (nr 932) erinrat underrätterna örn angelägenheten av att
sådant bevis, varom förmäles i 2 § lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet
i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, innehåller
uppgift ej allenast örn ådömd bestraffning utan även örn målets utgång i
övrigt såvitt angår den dömde, såsom honom ålagd ersättningsskyldighet. (Justitiedepartementet.
)

304

21. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning. (Justitiedepartementet.)

22. 1940 den 31 december (nr 556/1939), angående utsträckt tillämpningsområde
för stadgandet i 20 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet
av bötesstraff.

Över framställningen hava, med anledning av remiss, utlåtanden avgivits av
hovrätterna, fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Malmöhus, Örebro och Jämtlands län. Ärendet är därefter beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)