Kungl. Magita proposition nr 82.
1
Nr 82.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa
ändringar av bestämmelserna rörande relereationsresor
för personal vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort
i Boden m. m.; given Stockholms slott den 13
februari 1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 13 februari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen,
fråga örn vissa ändringar av bestämmelserna rörande rekreationsresor för personal
vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort i Boden m. m. samt anför
därvid följande:
Till underlättande av rekryteringen av officers- och underofficerskårerna vid
i Boden förlagda truppförband ha meddelats bestämmelser bland annat
rörande rätt för vissa befattningshavare att jämte familjemedlemmar mot
nedsatt avgift företaga resor i rekreationssyfte till landets sydligare delar.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 82.
41*1 42
2
Kungl. Majda proposition nr 82.
Bestämmelserna tillkommo år 1928. Från att från början ha gällt endast officerare
och underofficerare jämte vederlikar med beställning på aktiv stat vid
Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente och Norrbottens artillerikår
jämte deras hustrur och hemmavarande barn under 18 år ha bestämmelserna
successivt utsträckts till att omfatta personal å aktiv stat eller övergångsstat
vid samtliga staber, truppförband och anstalter i Boden (1929) samt
vissa ständigt tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän vid lantförsvaret ävensom
viss ständigt tjänstgörande kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal
(1931).
Efter dessa utvidgningar avse de i ämnet nu gällande den 13 mars 1936 av
Kungl. Majit meddelade bestämmelserna
a) officerare och underofficerare jämte vederlikar på aktiv stat med förläggningsort
i Boden,
b) till övergångsstat tvångsvis överförda beställningshavare, vilka förordnats
att i Boden uppehålla befattningar, som enligt gällande organisation skola
bestridas av pensionerad personal, eller eljest tagas i anspråk för ständig
tjänstgöring i Boden,
c) i Boden ständigt tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän vid lantförsvaret,
vilkas avlöningsförmåner utgå enligt kungörelse den 22 juni 1928 (nr
215) (numera ersatt av militära icke-ordinariereglementet den 15 juni 1939, nr
276), _
d) i Boden ständigt tjänstgörande kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal,
som avses i 4 kap. av förstnämnda kungörelse,
e) de under a)—c) nämnda beställningshavarnas hustrur och sådana hemmavarande
barn, som icke fyllt 18 år.
Enligt sagda bestämmelser äga dessa personer vid en resa årligen i rekreationssyfte,
när resan sker till Bollnäs eller söder därom belägen station i andra
eller tredje vagnsklassen efter eget val, färdas mot avgift motsvarande för
person, som fyllt 12 år, hälften av det för tariffzon i allmän trafik gällande
biljettpris för den vagnsklass, som för resan i verkligheten begagnas, samt för
barn, som fyllt 4 men icke 12 år, ävensom för barn, som icke fyllt 4 år men
för vilket särskild plats begäres, hälften av den avgift som för dylik resa
enligt vad här ovan sagts skall erläggas av person, som fyllt 12 år. Rätt till
nedsättning i andra avgifter än den för färdbiljett, såsom avgifter för snälltågstilläggs-,
sovplats-, resgods- och cykelbiljetter, medgives icke.
Ehuru bestämmelserna rörande dessa rekreationsresor sålunda varit i huvudsak
oförändrade sedan år 1931, har frågan örn ändring i desamma därefter upprepade
gånger varit föremål för statsmakternas prövning.
1932 års riksdag lämnade utan bifall vissa i proposition nr 229 och väckta
motioner framförda förslag örn utvidgning av bestämmelserna till att avse dels
pensionerad personal i arvodesbefattning vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort
i Boden, dels underbefäl, som räknade minst fyra anställningsår vid
truppförband i Boden, dels ock vissa förmän och likställda ävensom arbetare,
vilka enligt gällande bestämmelser vore berättigade att åtnjuta semester. Riksdagen
anförde bland annat följande:
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
Riksdagen har icke kunnat undgå att finna, hurusom förmånen av s. k.
rekreationsresor givits en omfattning, som från början knappast varit avsedd
eller med det åsyftade ändamålet helt överensstämmande. Uppmärksammas
må, att varje av riksdagen beslutad utvidgning av sagda förmån städse medfört
nya krav från andra personalkategorier, som ansett sig äga lika stor rätt att
komma i åtnjutande av densamma. Vidare är att marka, att några enhetliga
bestämmelser beträffande förutsättningarna för åtnjutande av sagda resekostnadsförmån
icke finnas, utan riksdagen har måst fatta sina beslut efter
prövning av omständigheterna i varje föreliggande fall. Vid angivna förhållanden
och då det icke bör lämnas ur sikte att jämväl annan personal såväl
vid som utom försvarsväsendet med lika stort fog kan göra anspråk på ifrågavarande
förmån, torde ett fortgående på den inslagna vägen icke för närvarande
vara tillrådligt. Riksdagen har därför ansett sig icke kunna bifalla
Kungl. Maj:ts proposition.
Riksdagen vill emellertid framhålla, att därest en ytterligare utvidgning av
rätten till rekreationsresor anses böra ske, utredning dessförinnan torde böra
verkställas beträffande såväl den omfattning, desamma lämpligen böra erhålla,
som ock i vad mån biljettprisnedsättningen medför kostnadsökning för statens
järnvägar.
1936 års riksdag avslog ett motionsledes framställt förslag, att rätten till
rekreationsresor mot nedsatt avgift måtte utsträckas att gälla alla i statens
tjänst anställda tjänstemän (folkskollärare inberäknade) ävensom kommunernas
tjänstemän inom Norrbottens län.
Kungl. Maj:t fann den 19 februari 1937 en framställning örn beredande av
rätt till rekreationsresor mot nedsatt avgift åt pensionerad personal i arvodesbefattning
vid försvarsväsendet med tjänstgöring i Boden icke föranleda någon
åtgärd.
I skrivelse den 5 juni 1937 har militärbefälhavaren för Övre Norrland
gjort framställning örn att rätt till rekreationsresor mot nedsatt avgift måtte
tillerkännas dels sådana ordinarie befattningshavare med tjänstgöringsort i
Boden, vilkas avlöning visserligen utginge enligt den för avlöning av officerare
och underofficerare gällande kungörelsen men vilka dock enligt tjänstgöringsreglementet
för armén icke betraktades såsom officerares eller underofficerares
vederlikar, och dels pensionerad personal i arvodesbefattning vid
försvarsväsendet med tjänstgöringsort i Boden.
Enligt militärbefälhavarens skrivelse utgöres den med framställningen avsedda
ordinarie personalen av — förutom övermaskinist och förste montör
vid Bodens fästning, vilka på grund av senare utfärdade bestämmelser äro
att anse såsom underofficerares vederlikar — följande befattningshavare,
nämligen montör vid Bodens fästning och förrådsvaktmästare (innehava
enligt nu gällande bestämmelser tjänsteställning såsom furir), maskinist vid
garnisonssjukhuset i Boden eller vid regemente (kår) samt eldare av 1. klass
vid garnisonssjukhuset i Boden eller vid regemente (kår).
I fråga örn pensionerad personal i arvodesbefattning har militärbefälhavaren
anfört:
I den mån övergångsstatspersonal icke längre stöde till förfogande för
besättande av arvodesbefattningarna i Boden, hade det visat sig, att stora
svårigheter förefunnes vid besättande av dessa befattningar med pensionerad
4
Kungl. Maj:ts projwsition nr 82.
personal. Dessa svårigheter komme helt säkert under de närmaste åren att
ytterligare ökas, när tillgången på övergångsstatspersonal helt upphörde.
Erfarenheterna talade redan nu för att det läge i statsmakternas intresse att
göra allt för att söka underlätta rekryteringen av arvodesbefattningarna i
Boden med pensionerad personal. Samma skäl för rätt till rekreationsresor
kunde härutinnan åberopas för denna personalgrupp som för den aktiva
personalen. Sedan dessutom numera rätt till rekreationsresor även tillkomme
den extra ordinarie personalen, vilken vunne sin anställning efter
ansökan och som därutinnan vore jämförlig med pensionerad personal i
arvodesbefattning, syntes rättvisan kräva, att förmånen även .borde tillkomma
sistnämnda personalgrupp i Boden.
I skrivelse den 23 maj 1941, vid vilken fogats en skrivelse från kommendanten
i Bodens fästning, har vidare chefen för övre Norrlands trupper
gjort framställning örn beredande av rätt till rekreationsresor åt i arvodesbefattning
i Boden tjänstgörande pensionerad personal samt därutöver hemställt
örn ytterligare avgiftsnedsättning vid sådana resor. Beträffande sistnämnda
fråga har chefen för övre Norrlands trupper i sin skrivelse framhållit,
att enär den enligt beslutet den 13 mars 1936 medgivna avgiftsnedsättningen
avsåge endast priset å själva resebiljetten men icke övriga hithörande avgifter,
såsom sovvagns-, snälltågstilläggs-, resgods- och cykelbiljettavgifter,
nedsättningen i många fall bleve mycket ringa vid jämförelse med de för
allmänheten i övrigt gällande resekostnaderna.
För en familj örn 2 vuxna och 2 barn över 12 år, som företoge rekreationsresa
till exempelvis Laholm, bleve kostnaden i lil klass endast omkring 5
kronor 50 öre lägre per person än resekostnaden vid användande av s. k.
familj ebil j etter. För att utgöra en verklig förmån borde avgiftsnedsättningen
vid rekreationsresorna göras betydligt mera omfattande och utsträckas att
avse samtliga avgifter samt även beräknas å familj ebilj ett. Enär rekreationsresorna
vanligen företoges i samband med semester och då numera den,
som på grund av tjänsteförhållandena icke kunnat erhålla full semester
före kalenderårets utgång, ägde utfå felande antal semesterdagar under första
kvartalet nästpåföljande år, vore det slutligen — såsom kommendanten i sin
skrivelse framhållit — önskvärt att den tid, inom vilken rekreationsresa till
nedsatt pris finge företagas, måtte på motsvarande sätt utsträckas.
Genom beslut den 3 oktober 1941 medgav Kungl. Majit, att förmånen av
avgiftsnedsättning finge åtnjutas jämväl vid rekreationsresa, företagen under
semestertid som förskjutits på sätt i chefens för Övre Norrlands trupper
skrivelse avsåges. Kungl. Majit, förklarade samtidigt, att övriga i skrivelsen
berörda frågor skulle upptagas till prövning i annat sammanhang.
Arméförvaltningens civila departement har i yttrande över militärbefälhavarens
för Övre Norrland framställning den 5 juni 1937 anfört:
Beträffande de i militärbefälhavarens framställning avsedda ordinarie befattningshavarna
finge civila departementet såsom sin uppfattning uttala, att
med det i beslutet den 13 mars 1936 begagnade uttrycket vederlikar givetvis
ej kunde vara avsett, att från förmånen i fråga skulle vara uteslutna sådana
enligt officersavlöningsreglementet avlönade beställningshavare, som icke
räknades till den civilmilitära personalen utan innehade rent civil anställning.
Då emellertid tveksamhet därutinnan syntes råda, torde förklaring
böra utfärdas därom, att jämväl nu ifrågavarande befattningshavare skulle i
Kungl. Majlis proposition nr 82.
o
avseende å åtnjutande av den genom berörda brev medgivna förmånen anses
likställda med övriga i beslutet angivna personalkategorier.
Vidkommande åter framställningen, såvitt rörde utsträckningen av rätten
till ifrågavarande förmån att omfatta jämväl pensionerad personal i arvodesbefattning
med tjänstgöringsort i Boden, finge civila departementet erinra
därom, att Kungl. Maj:t genom beslut den 19 februari 1937 lämnat utan vidare
åtgärd en då föreliggande framställning i enahanda syfte. På grund därav
syntes nu förevarande framställning i denna del icke böra föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.
I yttrande över chefens för övre Norrlands trupper framställning den 23
maj 1941 har civila departementet erinrat, att arméförvaltningen redan åren
1931 och 1932 förordat, att förmånen att mot nedsatt avgift företaga rekreationsresor
borde utsträckas att omfatta jämväl pensionerad, i arvodesbefattning
tjänstgörande personal med tjänstgöring i Boden.
Chefen för armén har i yttrande över militärbefälhavarens för Övre Norrland
skrivelse den 5 juni 1937 anfört:
Rätten till s. k. rekreationsresor borde rättvisligen tillkomma även civil
personal liksom även de två i militärbefälhavarens framställning omnämnda
civilmilitära beställningshavarna av furirs tjänsteklass — montören vid
Bodens fästning och förrådsvaktmästaren — enär dessa i regel rekryterades
från icke-ordinarie personal, vilken genom beslutet den 13 mars 1936 innehade
ifrågavarande rätt. Detta syntes böra regleras på sätt arméförvaltningens
civila departement föreslagit.
Beträffande pensionerad personal i arvodesbefattning syntes det förhållandet,
att denna genom beslutet den 30 juni 1937 i avseende på fri flyttning
från Boden för underlättande av rekryteringen i nämnda ort jämställts
med övrig på stat upptagen personal, tala för att även här ifrågasatt rätt i
enahanda syfte tillerkändes dem.
Järnvägsstyrelsen har i yttrande över militärbefälhavarens för övre Norrland
framställning den 5 juni 1937 ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till
densamma med mindre statens järnvägar erhölle ersättning för den inkomstminskning,
som nedsättningen komme att medföra för de resor, vilka komme
att företagas av i framställningen angivna befattningshavare.
Styrelsen tilläte sig därjämte hemställa, att, med anledning av vad ovan
framhållits, frågan örn ersättning av statsmedel till statens järnvägar för
den inkomstminskning, som den genom kungl, brev den 13 mars 1936 medgivna
nedsättningen komme att medföra för de resor av ifrågavarande slag,
vilka framdeles komme att äga rum, måtte upptagas till förnyad prövning.
Som ett särskilt stöd för ett sådant ersättningsförfarande finge styrelsen framhålla,
att ersättning tillförsäkrats statens järnvägar beträffande vissa av
svenskt sjöfolk företagna resor till och från vederbörandes hemort, för vilka
Kungl. Majit jämlikt beslut den 24 juli 1936 medgivit liknande nedsättning.
I yttrande över chefens för övre Norrlands trupper framställning den
23 maj 1941 har järnvägsstyrelsen däremot tillstyrkt '' bifall till framställningen
i vad avser pensionerade officerare och underofficerare men avstyrkt
framställningen i övrigt.
Järnvägstyrelsen hade redan i utlåtande den 15 december 1931 tillstyrkt,
att pensionerade officerare och underofficerare, som i Boden upprätthölle
arvodesbefattningar, skulle få i samma utsträckning som motsvarande icke
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
pensionerade befattningshavare åtnjuta förmån av här ifrågavarande rekreationsresor.
Någon anledning till ändring av styrelsens däri framförda åsikt
hade sedan dess ej inträtt.
Vad gällde framställningen örn att nedsättning av biljettpriset vid rekreationsresa
skulle få beräknas förutom på priset för färdbiljetter även på snälltågstilläggs-,
sovplats-, resgodstilläggs- och cykelbiljetter, måste framhållas,
att avgifterna för dessa biljetter vore så beräknade, att en nedsättning icke
kunde ske utan direkt förlust för järnvägen. Örn den nu ifrågavarande framställningen
bifölles, skulle vidare andra nedsättningsberättigade trafikanter
med lika stor rätt kunna fordra nedsättning i priset för nyssnämnda biljettslag,
vilket i sin tur skulle föra till vittgående ekonomiska konsekvenser.
Med åberopande av vad här anförts måste styrelsen motsätta sig, att framställningen
i denna del vunne bifall.
I framställningen anhölles därjämte, att färdbiljettpriset för rekreationsresa
vid samtidig resa av flera familjemedlemmar måtte räknas på det
rabatterade biljettpris, som familjer i allmänhet erhölle vid gemensamma
resor enligt den s. k. familjenedsättningen. Familjenedsättningen hade tillkommit
långt senare än nedsättningen för militärpersonals rekreationsresor
och gåve åt barnrika familjer i allmänhet tillfälle till resor, som eljest sannolikt
vore uteslutna. Den omständigheten att järnvägen kunnat utsträcka förmånen
av ett billigare biljettpris till att gälla en större kategori trafikanter,
kunde enligt styrelsens förmenande icke med skäl åberopas för ytterligare
biljettprisnedsättning för trafikanter, som redan tidigare åtnjöte nedsättning.
De tillfällen, då deltagare i rekreationsresa samtidigt uppfyllde
fordringarna för familjenedsättning, syntes för övrigt vara ganska fåtaliga.
Statskontoret har i yttrande över chefens för Övre Norrlands trupper framställning
den 23 maj 1941 anfört, att det i och för sig icke funnes anledning
att undantaga avsedda i arvodesbefattning tjänstgörande pensionerad personal
från ifrågavarande förmån. Med hänsyn till 1932 års riksdags uttalande i
frågan ansåge sig ämbetsverket emellertid svårligen kunna förorda en ytterligare
framställning i ämnet till riksdagen. Förslaget, att nedsättningen avbiljettpriset
vid rekreationsresa skulle avse jämväl snälltågstilläggs-, sovplats-,
resgodstilläggs- och cykelbiljetter samt att avgiftsnedsättning skulle beräknas
även å familjebiljett, funne sig statskontoret med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen
härutinnan anfört icke kunna tillstyrka.
I skrivelse den 11 november 1941 har flygförvaltningen erinrat, att 1941
års riksdag beslutat, att Norrbottens flygbaskår skulle uppsättas, varvid
huvuddelen av basorganisationen skulle förläggas centralt i närheten av Luleå
och tre övningsplatser anordnas å vissa andra platser i övre Norrland. Då i
huvudsak enahanda skäl som föranlett medgivandet om avgiftsnedsättning
för viss i Boden tjänstgörande personal syntes föreligga beträffande motsvarande
personal tillhörande Norrbottens flygbaskår, finge flygförvaltningen
hemställa, att Kungl. Majit måtte medgiva, att jämväl sistnämnda personal,
nämligen officerare, underofficerare och vederlikar på aktiv stat samt extra
ordinarie tjänstemän tillika med befattningshavarnas hustrur och sådana
hemmavarande barn, som icke fyllt 18 år, måtte få komma i åtnjutande av
samma förmån.
Järnvägsstyrelsen har i yttrande över denna framställning förklarat sig
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
intet hava att erinra mot bifall till framställningen i vad den avsåge personal,
som stadigvarande förlagts till Boden samt platser, belägna norr eller öster
örn Boden.
Försvarsväsendets lönenämnd, som jämväl tillstyrkt framställningen, har
ifrågasatt, örn icke bestämmelserna i nn angivna hänseende borde givas en
sådan allmän omfattning, att desamma kunde avse all försvarsväsendets personal,
som stadigvarande förlagts till Boden samt platser belägna nordligare
eller östligare än Boden.
Föreliggande framställningar avse dels ett utsträckande av rätten att företaga
rekreationsresor mot nedsatt avgift till vissa personalkategorier med
förläggningsort i Boden, vilka enligt nu gällande bestämmelser icke äro därtill
berättigade, dels beredande av likställighet i angivna avseende för befattningshavare
vid Norrbottens flygbaskår, dels och vissa avgiftsnedsättningar
utöver vad som för närvarande medgives.
I förstnämnda hänseende har föreslagits, att rätt till ifrågavarande förmån
borde beredas dels pensionerad personal i arvodesbefattning vid försvarsväsendet
med tjänstgöringsort i Boden, dels sådana befattningshavare vid
försvarsväsendet med tjänstgöringsort i Boden, som uppbära lön enligt det
för avlöning till officerare och underofficerare gällande reglementet men på
grund av bestämmelser i tjänstgöringsreglementet för armén ej äro att anse
såsom officers eller underofficers vederlike, och dels vissa civilmilitära bestå!
lningshavare med furirs tjänsteställning.
Frågan örn förstnämnda personalgrupps rätt till rekreationsresor mot nedsatt
avgift var, såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, i anledning
av en proposition i ämnet — i vilken jämväl föreslogs att underbefäl under
vissa förutsättningar skulle beredas rätt till samma förmån — år 1932 föremål
för riksdagens prövning. Riksdagen framhöll därvid att förmånen ursprungligen
införts såsom ett led i åtgärderna att underlätta rekryteringen av officersoch
underofficerskårerna vid de i Boden förlagda trupperna men att riksdagen
icke kunnat undgå att finna, hurusom ifrågavarande förmån sedermera givits
en omfattning, som från början knappast varit avsedd eller med det åsyftade
ändamålet helt överensstämmande. Under åberopande bland annat härav förklarade
sig riksdagen icke kunna bifalla den framlagda propositionen.
Ehuru riksdagen sålunda uttalat sig mot en utvidgning av rätten till rekreationsresor
till pensionerad personal i arvodesbefattning, torde dock med
hänsyn till de förhållanden, som numera råda i fråga örn rekryteringen av
personal i arvodesbefattningar, frågan därom böra upptagas till förnyad omprövning.
Medan ifrågavarande befattningar vid tiden för 1932 års riksdagsbeslut
på grund av tillgången på personal, som överförts å övergångsstat, i allmänhet
kunde relativt lätt besättas, har det på senare tid vid flera tillfällen visat
sig vara förenat med svårigheter att ersätta avgången personal i dylika befattningar.
Nämnas må att det för närvarande i vissa fall varit nödvändigt att
med pensionerade underofficerare besätta arvodesbefattningar, som enligt
gällande stater skola innehavas av pensionerade officerare. Hot torde därför
vara erforderligt att för övervinnande av rekryteringssvårigheterna söka göra
ifrågavarande befattningar mera eftersträvansvärda. Då det icke torde kunna
Departements
chefen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
komma i fråga att för ifrågavarande personalkategori införa någon särskild
förmån, som icke beretts annan personal med tjänstgöring i Boden, synes
nämnda syfte lämpligast kunna vinnas genom ett utsträckande av rätten till
rekreationsresor till nämnda personalkategorier. Ehuru en viss tvekan yppat
sig i de avgivna yttrandena, synes ingen av de hörda myndigheterna ha
något principiellt att erinra mot ett beslut i denna riktning. Nämnas må, att
ifrågavarande personal efter beslut av 1937 års riksdag äger att i likhet med
den aktiva personalen under vissa förutsättningar åtnjuta fri flyttning från
Boden till annan ort inom riket. Ett beslut örn utvidgning av förmånen att
företaga rekreationsresor mot nedsatt avgift till denna personal torde
vara av ringa betydelse ur ekonomisk synpunkt. Enligt gällande personalstater
utgör nämligen antalet arvod esbefattningar för pensionerad personal
i Boden allenast ett 30-tal, av vilka några ännu uppehållas av personal å övergångsstat.
Jag anser mig av dessa skäl böra tillstyrka framställningarna örn
rätt för pensionerad personal i arvodesbefattning med tjänstgöring i Boden
att företaga rekreationsresor mot nedsatt avgift enligt för annan personal
stadgade grunder.
Den ursprungliga avsikten med förmånen av rekreationsbiljetter har som
nämnts varit att stimulera rekryteringen av aktiv personal vid de till Boden
förlagda truppförbanden. Med hänsyn härtill kan det i och för sig synas tveksamt,
huruvida fog finnes för ett tillmötesgående av flygförvaltningens framställning
örn beredande av motsvarande förmån åt personalen vid Norrbottens
flygbaskår. Flygvapnets personal är nämligen uppförd på en gemensam stat
och placeras i tur och ordning vid baskåren för att efter några år omplaceras
till annat, sydligare beläget flygförband. Häremot kan emellertid invändas,
att även viss å gemensam stat uppförd personal vid arméns truppförband i
Boden för närvarande är berättigad till rekreationsresor, exempelvis ingenjörtruppernas
och intendenturkårens personal med placering i Boden, i därstädes
förlagda staber tjänstgörande generalstabsofficerare m. fl. På grund av vad
nu anförts och med beaktande av att tjänstgöringen vid flygbaskåren för ifrågavarande
personal ur flygvapnet sålunda i allmänhet icke grundar sig på frivilligt
åtagande vill jag icke motsätta mig bifall till flygförvaltningens framställning.
Däremot kan jag icke förorda bifall till framställningen örn utsträckande av
ifrågavarande förmån jämväl till viss civil eller civilmilitär personal, som
enligt nu gällande bestämmelser saknar rätt till sådan förmån. Några svårigheter
i fråga örn rekryteringen av nu ifrågavarande personal, vilken efter egen
ansökan vinner anställning med Boden såsom tjänstgöringsort, torde icke ha
förmärkts. Jag vill i detta sammanhang anmärka, att jag icke kan ansluta mig till
den av arméförvaltningens civila departement framförda meningen, att med
officerares och underofficerares vederlikar skulle avses jämväl civil personal.
Det torde ha varit statsmakternas avsikt, att den civila personalen icke skulle
komma i åtnjutande av förmånen av ifrågavarande rekreationsresor i annan
mån än som i respektive beslut särskilt angivits.
Med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen i sitt yttrande över chefens för
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
övre Norrlands trupper framställning anfört, anser jag mig icke heller kunna
tillstyrka berörda framställning, i vad den går ut på att avgiftsnedsättningen
skulle utsträckas att omfatta jämväl vissa tilläggsbiljetter och beräknas även
å familj ebilj etter.
Den av flygförvaltningen väckta frågan har såsom av den lämnade redogörelsen
framgår föranlett försvarsväsendets lönenämnd att ifrågasätta, örn
icke bestämmelserna rörande förevarande rekreationsresor borde givas en
sådan allmän avfattning, att desamma kunde avse all försvarsväsendets
personal, som stadigvarande förlagts till Boden samt platser belägna nordligare
eller östligare än Boden. Då det icke är otänkbart att vissa ytterligare
enheter ur armén kunna komma att förläggas till dessa trakter och
personal vid dessa enheter likaväl som flygbaskårens personal torde böra inbegripas
under bestämmelserna om rekreationsresor, anser jag mig böra förorda
bifall till lönenämndens förslag. Härvid förutsättes dock självfallet, att endast
sådana personalkategorier komma i fråga, som nu äga åtnjuta denna förmån
eller i enlighet med vad av mig i det föregående anförts skulle bliva delaktiga
därav.
Ett bifall till föreliggande framställningar med här angivna begränsningar
har synts mig få så relativt begränsad ekonomisk betydelse, att jag icke
funnit skäl föreligga för verkställande av en utredning rörande den kostnadsökning
ett beslut i denna riktning skulle medföra för statens järnvägar. Med
hänsyn till innehållet i järnvägsstyrelsens yttrande över den av chefen för
övre Norrlands trupper gjorda framställningen anser jag icke heller anledning
för närvarande föreligga att upptaga till prövning den av järnvägsstyrelsen
tidigare väckta frågan örn ersättning av statsmedel till statens järnvägar för
den inkomstminskning, som genom här berörda avgiftsnedsättningar vållas
statens järnvägar.
Slutligen vill jag framhålla, att i och med genomförandet av de av mig
förordade utvidgningarna av nu gällande bestämmelser örn rätt till rekreationsresor
hithörande befattningshavarekategoriers berättigade anspråk i förevarande
avseende måste anses hava blivit i skälig utsträckning tillgodosedda,
varför jag förutsätter, att ytterligare anspråk på förmånen i fråga icke skola
behöva framkomma.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att rätt till företagande av omförmälda rekreationsresor mot
nedsatt avgift må tillkomma personal vid försvarsväsendet i
den utsträckning som av mig i det föregående angivits.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lennart Österholm.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 82.
419 42 2