Kungl. Majlis proposition nr 74.
1
tfr 74.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avskiljande
från aktiv stat av vissa beställningshavare
vid försvarsväsendet; given Stockholms slott den
13 februari 1942.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna härvid fogade förslag till kungörelse om ändring av 3 § militära
avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275),
dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami.
Nr 74.
!)17 42
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
Förslag
till
Kungörelse
om
ändring av 3 § militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939
(nr 275).
Härigenom förordnas, att till 3 § militära avlöningsreglementet den 15 juni
1939 skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 inom., av nedan angivna lydelse:
3 §•
3 mom. Genom fullmakt tillsatt beställningshavare tillhörande någon av
lönegraderna Oa 4—6, Ob 1—3, Ca 26—30 samt Cb 1 och 3 är jämväl pliktig
att avgå från beställningen, där så finnes påkallat med hänsyn till statens in-»
tresse. Beslut härom meddelas av Kungl. Majit efter förslag av vederbörande
försvarsgrenschef eller, då överbefälhavare finnes förordnad, av denne. Innan
sådant förslag avgives skola yttranden hava inhämtats från övriga beställningshavaren
överordnade myndigheter eller chefer. Innan beslut meddelas, skall
beställningshavaren hava beretts tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet.
Med stöd av första stycket entledigad beställningshavare, som icke var innehavare
av förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen, är berättigad att bliva
försatt i disponibilitet mot åtnjutande av disponibilitetsarvode enligt grunder,
som bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen.
Entledigas beställningshavare, som är innehavare av förtroendesyssla enligt
§ 35 regeringsformen, med stöd av bestämmelserna i första stycket ankommer
på Kungl. Majis prövning huruvida han må bliva försatt i disponibilitet mot
åtnjutande av disponibilitetsarvode, som i andra stycket sägs.
Henna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Majlis proposition nr 74.
3
Utdrag av protokollet över för svar sär enden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 13 februari W42.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö, Bosander, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld:
I skrivelse den 14 februari 1941 har överbefälhavaren över rikets försvarskrafter
gjort framställning om dels införande av bestämmelser, som skulle möjliggöra
ett avförande från aktiv stat av till militära avlöningsreglementet hänförliga
beställningshavare av regementsofficers eller högre grad och motsvarande
civilmilitära beställningshavare genom dessa beställningshavares försättande
i disponibilitet mot åtnjutande av exspektansarvode och dels prövning
av frågan örn vissa ändringar i militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj
1935 (nr 167), likaledes åsyftande att bereda större möjligheter att från aktiv
stat avkoppla personal vid försvarsväsendet.
Den i överbefälhavarens framställning berörda frågan om vissa ändringar i
militära tjänstepensionsreglementet har redan av Kungl. Majit upptagits till
behandling i den till 1941 års riksdag avlåtna propositionen nr 339 med förslag
till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. Sedan riksdagen
i huvudsak godkänt Kungl. Maj:ts förslag, har den 30 december 1941
utfärdats allmänna tjänste- och pensionsreglementen, vilka träda i kraft den
1 juli 1942.
Jag anhåller att nu få upptaga ärendet i övrigt till behandling.
Med stöd av Kungl. Maj:ts den 21 mars 1941 givna bemyndigande anmodade
jag samma dag presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel och expeditionschefen
i finansdepartementet E. A. Westling att inom försvarsdepartementet
biträda med utredning rörande lämpligheten av och möjligheterna för ett
genomförande helt eller delvis av dé i överbefälhavarens förutnämnda skrivelse
angivna åtgärderna ävensom att, örn och i den mån utredningen därtill
gåve anledning, inkomma med förslag till bestämmelser i ämnet.
I skrivelse den 30 juni 1941 ha utredningsmännen avgivit utlåtande,
över utredningsmännens utlåtande ha i anledning av remiss yttranden avgivits
av överbefälhavaren över rikets försvarskrafter, försvarsväsendets lönenämnd,
statskontoret och svenska officersförbundet.
Överbefälhavaren har bifogat yttranden från arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen och chefen för flygvapnet samt cheferna för armén
och marinen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
För innehållet i yttrandena kommer redogörelse att lämnas under de särskilda
avsnitt, som därav beröras.
I det följande ämnar jag — efter en redogörelse för nuvarande bestämmelser
rörande skyldighet för ordinarie beställningshavare vid försvarsväsendet att
underkasta sig förflyttning till annan beställning eller att avgå från sin beställning
— upptaga till behandling frågan om utvidgad avgångsskyldighet
för viss sådan personal. Därefter behandlas frågan örn avlöningsförmåner och
tjänstgöringsskyldighet m. m. för personal, som överföres å avgångs- eller
disponibilitetsstat, varefter redogörelse lämnas för vissa kostnadsberäkningar.
Nuvarande bestämmelser rörande beställningshavares förflyttnings- och
avgångsskyldighet.
Enligt 3 § 2 mom. militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275),
vilket äger tillämpning å bland annat ordinarie officersbeställningar å aktiv stat
samt vissa ordinarie civilmilitära beställningar, är beställningshavare pliktig
underkasta sig den förflyttning till annan förläggningsort eller till annan beställning
eller befattning vid försvarsväsendet, som må beslutas antingen av
Kungl. Majit eller ock av vederbörlig myndighet med stöd av myndigheten i
reglemente, instruktion eller annan dylik författning tillagd befogenhet.
Bestämmelser angående ordinarie beställningshavares skyldighet att avgå
från sin beställning ha intagits i såväl nu gällande militära tjänstepensionsreglemente
som 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente, vilket träder i
kraft den 1 juli 1942.
Enligt 11 § 1 mom. militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr
167) är beställningshavare på aktiv stat skyldig avgå från sin beställning —
förutom vid inträde i den för hans beställning stadgade pensionsåldern då
beställningshavaren drabbats av olycksfall eller skada i tjänsten, av sjukdom
(som ej är att hänföra till olycksfall) eller av nedsatt arbetsförmåga och det
behörigen styrkts, att han på grund därav är för framtiden oförmögen att på
tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. En förutsättning för avgångsskyldighet
i här berörda fall är dock, att beställningshavaren prövas icke lämpligen
kunna tjänstgöra i annan befattning vid försvarsväsendet, till vilken han må
vara pliktig att låta förflytta sig.
Jämlikt 11 § 3 mom. sistnämnda reglemente må vidare Kungl. Majit i vissa
andra fall förklara beställningshavare skyldig att avgå från tjänsten och entlediga
honom (s. k. tvångspensionering). Såsom förutsättningar härför stadgas,
att beställningshavaren befinnes urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra
sina tjänsteåligganden ävensom att högst fem år återstå till pensionsålderns
inträde.
Beställningshavare, som på grund av nu nämnda bestämmelser är skyldig
att avgå från tjänsten, äger uppbära pension.
Förutom nu omnämnda pensionering i samband med avgångsskyldighet
förekommer även frivillig förtidspensionering. Beställningshavare, som tidigast
fem år före uppnåendet av pensionsåldern frivilligt avgår ur tjänst, kan
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
nämligen enligt 16 § 1 mom. militära tjänstepensionsreglementet av Kungl.
Majit under vissa förutsättningar medgivas rätt att komma i åtnjutande av
förtidspension.
I allmänna tjänstepensionsreglementet den 30 december 1941 (nr 1008),
vilket som nämnts träder i kraft den 1 juli 1942 och därvid kommer att ersätta
såväl 1935 års militära tjänstepensionsreglemente som motsvarande reglemente
för den civila statsförvaltningen, ha i 8 § 2 mom. upptagits bestämmelser örn
avgångsskyldighet på grund av olycksfall, sjukdom och dylikt av i huvudsak
samma innehåll som i 1935 års militära tjänstepensionsreglemente. Till skillnad
från vad som gäller enligt sistnämnda reglemente skall dock avgångsskyldighet
föreligga, så snart vederbörande befinnes för framtiden oförmögen att
på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. Där så är förhållandet, skall
frågan, huruvida beställningshavaren lämpligen bör överflyttas till annan beställning
eller befattning, till vilken han må vara skyldig att låta förflytta sig,
komma under särskild prövning, innan beslut örn avsked på grund av invaliditet
eller sjukdom meddelas.
I 8 § 4 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet har upptagits, förutom
en mot 11 § 3 mom. i 1935 års militära tjänstepensionsreglemente svarande bestämmelse,
ett stadgande av innehåll att tjänsteman, som genom lagakraftägande
dom befunnits skyldig till förfarande i tjänsten, varå avsättning kunnat
följa, men som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar, av
Kungl. Majit må förklaras skyldig att avgå och entledigas.
Frivillig förtidspensionering må enligt 13 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet
ske under samma förutsättningar som enligt 1935 års militära
tjänstepensionsreglemente.
I annan mån än nu sagts kunna icke ordinarie beställningshavare, å vilka
militära avlöningsreglementet är tillämpligt, i administrativ ordning tvingas
att mot sin vilja avgå från tjänsten, därest de icke äro att hänföra till sådana
förtroendeämbetsmän, varom förmäles i § 35 regeringsformen. Enligt denna
paragraf inneha vissa däri uppräknade ämbetsmän »förtroendesysslor, varifrån
Konungen må dem entlediga, när han prövar rikets tjänst det fordra». Paragrafen
innehåller ingen annan begränsning eller närmare reglering av Kungl.
Majits befogenhet än att Konungen skall kungöra sådana beslut i statsrådet,
»vars ledamöter vare skyldiga att däremot göra underdåniga föreställningar,
örn de finna sig därtill skäl äga».
Förtroendeämbetsman, som avskedas, äger icke rätt att efter avskedet bibehålla
några avlöningsförmåner och är ej heller berättigad till pension. Jämlikt
16 § 3 mom. i 1935 åra militära tjänstepensionsreglemente må emellertid Kungl.
Majit efter prövning tilldela entledigad förtroendeämbetsman förtidspension.
Denna skall bestämmas enligt de grunder, som gälla för fastställande av ålders*
pension, men utgår med lägst 75 procent av hel ålderspension.
Enligt 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente må genom fullmakt tillsatt
förtroendeämbetsman av Kungl. Majit medgivas rätt att komma i åtnjutande
av förtidspension, örn han entledigas utan att han själv uttryckt önskan
därom och utan att avgångsskyldighet föreligger på grund av i reglementet
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
meddelade bestämmelser (13 § 2 mom. andra stycket). Förtidspensionen utgår
såsom hel pension, därest beställningen innehafts minst 12 år i oavbruten följd,
men eljest såsom avkortad pension, dock lägst med 85 procent av hel pension
(21 § 2 mom. och 24 § 3 mom. första och andra styckena). Medelst förordnande
på viss tid tillsatt ordinarie beställningsliavare, som entledigas på grund av
stadgandet i § 35 regeringsformen, äger i regel rätt att erhålla pension enligt
nyss anförda grunder (24 § 1 mom. d)).
Frågan om utvidgad avgångsskyldighet för viss personal vid försvarsväsendet.
Överbefälhavarens framställning. I sin skrivelse den 14 februari 1941 har
överbefälhavaren framhållit, att det är ett statens intresse av vital betydelse,
att den vid krigsmakten på aktiv stat anställda personalen besitter sådan tjänstduglighet,
att den på ett fullt tillfredsställande sätt kan fullgöra med innehavande
beställning i fred förenade tjänsteåligganden ävensom i krig bestrida
mot beställningen svarande krigsbefattning.
Överbefälhavaren har därom anfört följande:
Den aktiva staten är så knappt tillmätt, att det av envar kräves högsta
arbetskapacitet för att krigsmakten i fred skall kunna så effektivt danas för
sin uppgift, att den vid givet tillfälle omedelbart är redo att fylla densamma.
Den aktiva personalen bildar krigsmaktens stomme; dess vid mobilisering i
förhållande till andra personalkategorier relativt ringa kvantitet nödvändiggör,
att dess kvalitet är den högsta möjliga. Den aktiva personalen får icke förete
brister i psykiskt eller fysiskt avseende ägnade att äventyra lösandet av de
uppgifter, som föreläggas densamma.
Beställningshavare, som icke fyller ovan angivna krav, bör utan omgång
kunna skiljas från sin beställning på aktiv stat, så att beställningen kan besättas
med för densamma mera lämpad person. Särskilt gäller detta beställningshavare
i chefsbefattning från lägsta regementsofficersgraden och uppåt
samt likställda civilmilitärer.
Gällande lag och författning giva endast snävt begränsade möjligheter till
önskvärd utgallring från aktiv stat före pensionsåldern av sådana personer,
som visa sig icke fylla måttet i fråga örn tjänstens krav i innehavande beställning.
Regeringsformen § 35 —- — —-är sålunda tillämplig endast på ett begränsat
antal beställningshavare och bjuder redan på grund härav icke möjlighet
att från aktiv stat avföra varje beställningshavare, vars avgång från sådan
stat ur statens synpunkt är önskvärd.
Överbefälhavaren har vidare framhållit, att den i militära avlöningsreglementet
intagna bestämmelsen örn skyldighet för beställningshavare att underkasta
sig förflyttning till annan beställning vid försvarsväsendet icke giver
möjlighet att helt skilja beställningshavare från aktiv stat.
Icke heller bestämmelserna i 1935 års militära tjänstepensionsreglemente
rörande skyldighet för beställningshavare att i händelse av nedsatt tjänstduglighet
avgå från sin beställning äro enligt överbefälhavarens mening till-,
fyllest för att man under alla de omständigheter, som av överbefälhavaren
inledningsvis angivits, skulle kunna skilja beställningshavare från aktiv stat.
överbefälhavaren har i fråga örn militära tjänstepensionsreglementets
stadgande angående tvångspensionering i förtid av mindre tjänstduglig personal
anfört:
Kungl. Majlis proposition nr 74.
7
Militära tjänstepensionsreglementet synes genom stadgandet om sjukpension
förutsätta, att beställningshavare, som entledigats enligt detta
moment, icke skall för framtiden användas för någon tjänst vid försvarsväsendet.
Det är därför icke möjligt att till detta författningsrum hänföra
beställningshavare, vilka ehuru de, måhända efter bästa förmåga, åtminstone
till formen fullgöra sin tjänst i fredstid, dock icke fylla måttet för de krav,
som bestridandet av beställningen uppställer, eller som icke anses kunna bekläda
mot beställningen svarande krigsbefattning, men likväl kunna användas
i annan mindre krävande eller mindre ansvarsfull på aktiv stat icke uppförd
befattning vid försvarsväsendet.
Med hänsyn till de fordringar, som för upprätthållandet av krigsmaktens
effektivitet måste ställas på den aktiva personalen, är det av lika stor betydelse,
att sådana beställningshavare, likaväl som de i militära tjänstepensionreglementet
§ 11, kunna avskiljas från aktiv stat.
Detta kan icke ske genom tillämpning av pensionsreglementets bestämmelser
örn förtidspensionering. Härför fordras nämligen frivillig ansökan,
och härigenom är denna väg stängd för beställningens frigörande, när så påfordras
ur statens intresse, vilket i detta fall kan förutses stå i motsats till
individens.
Överbefälhavaren har därför funnit det erforderligt, att gällande bestämmelser
rörande militära och civilmilitära beställningshavares avgångsskyldighet
kompletteras och revideras, och har därom anfört:
En tillfredsställande lösning erhålles icke genom förändring av pensionsåldern.
Det är väl sannolikt, att därigenom vissa beställningshavare, som
icke fylla måttet, skulle komma att avföras från aktiv stat. Kvaliteten och
därmed tjänstbarheten är emellertid icke direkt hänförlig till levnadsårens
antal, den beror jämväl av många andra faktorer. Ålderns verkan är individuell:
en femtioåring kan vara, i fysiskt såväl som i psykiskt hänseende,
mera förbrukad än en sextioåring. Erfarenheterna från beredskapstjänstgöringen
hava givit tydliga belägg härför. En generell sänkning av pensionsåldern
säkerställer icke, att alla förbrukade eller mindre tjänstdugliga elimineras,
under det att den med visshet undanskaffar många kvalitativt fullt dugande
och ifråga örn erfarenhet och omdömesmognad för staten värdefulla individer.
En genomgripande generell sänkning av pensionsåldern medför dessutom
betydande kostnader.
Föreskrifterna örn avgång från aktiv stat böra därför främst fullständigas
på sådant sätt, att de bereda en ökad möjlighet till utgallring av de ur
tjänstens synpunkt mindre användbara, oberoende av deras ålder.
Överbefälhavaren har föreslagit, att den för höjande av krigsmaktens effektivitet
erforderliga utgallringen av mindre tjänstduglig personal möjliggöres
genom utfärdandet av en särskild författning angående avskiljande från aktiv
stat av beställningshavare, som icke på grund av tjänstepensionsreglementets
bestämmelser äro avgångsskyldiga.
Härom har överbefälhavaren anfört:
Genom denna författning bör Kungl. Maj:t bemyndigas att efter förslag av
vederbörande försvarsgrenschef entlediga beställningshavaren från aktiv
stat. För att skapa en viss garanti i avseende å tillämpningen bör försvars
frenschefens
förslag vara åtföljt av utlåtande från mellanstående chefer. I
rig bör det tillkomma armékårschef (chefen för kustflottan, chef för flygeskader)
att beträffande honom underlydande beställningshavare inkomma
med förslag till entledigande, och bör utlåtande, som nyss nämnts, därvid
icke krävas. Enär i de lägre graderna större möjligheter förefinnas att genom
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
omplacering råda bot för olägenheter av den art, som här ifrågavarande sätt
för avskiljande av viss personal från aktiv stat avser att möta, torde detta sätt
för entledigande, åtminstone tills vidare, kunna begränsas till regements- och
högre officerare samt likställda civilmilitärer.
Beslutar Kungl. Majit örn entledigande, bör beställningshavaren försättas
i disponibilitet och tillerkännas exspektansarvode.
Utredningsmännen. Utredningsmännen lia inledningsvis anfört, att de icke
fattat sin uppgift så, att det skulle ankomma på dem att avgiva ett omdöme
örn huruvida de tämligen vittgående åtgärder för avkoppling av aktiv personal
vid försvarsväsendet, som åsyftades i överbefälhavarens framställning, vore
i rådande läge erforderliga. Utredningsmännen hade ansett sig böra inskränka
sig till att söka klarlägga de rättsliga förutsättningarna för dylika åtgärders
genomförande, att belysa olika tänkbara utvägar härför samt att söka angiva
en i praktiken genomförbar teknisk utformning av en lösning, som kunde
ifrågakomma.
Efter en redogörelse för de i det föregående berörda bestämmelserna i
avlönings- och tjänstepensionsreglementen rörande beställningshavares förflyttnings-
och avgångsskyldighet lia utredningsmännen i fråga örn förflyttningsskyldigheten
anfört:
Militär personal kan alltså numera förflyttas till annan beställning i samma
eller lägre lönegrad vid försvarsväsendet, varvid beställningshavaren äger
rätt att vara bibehållen vid sina förutvarande avlöningsförmåner. En förutsättning
för dylik förflyttning är dock givetvis, att en beställning finnes
ledig och kan genom förflyttningsbeslutet besättas. Utan utnämning till
annan beställning kan emellertid en militär beställningshavare förflyttas till
annan befattning inom försvarsväsendet. Det bör understrykas, att de militära
befattningarna icke i samma grad som civila befattningar äro knutna till viss
i stat upptagen beställning utan att försvarsväsendets organisation inrymmer
en avsevärt större smidighet vid placering av beställningshavare i olika befattningar.
Denna rörelsefrihet ökas ytterligare genom det inom försvarsväsendet
förefintliga kommenderingsinstitutet. Självfallet är dock--—
rörelsefriheten i viss mån begränsad av de militära kadrernas storlek, vilka avvägts
på grundval av beräkningar angående olika beställningars behövlighet
för vissa uppgifter.
I fråga örn de rättsliga möjligheterna för genomförande av överbefälhavarens
förslag om beställningshavares försättande i disponibilitet ha utredningsmännen
framhållit att — bortsett från det fåtal beställningar vid försvarsväsendet
som tillsättas medelst förordnande — enligt nu gällande bestämmelser
ett förtidsavskedande av militär eller civilmilitär beställningshavare
under andra förutsättningar än de i vederbörligt tjänstepensionsreglemente
angivna är möjligt allenast beträffande sådana beställningshavare, som äro
förtroendeämbetsmän.
Efter en närmare undersökning, vilka för närvarande befintliga beställningar
som äro att hänföra till förtroendesysslor (utredningen härom fogas
vid detta protokoll såsom bilaga A), ha utredningsmännen sammanfattningsvis
anfört, att de flesta högre militära cheferna med undantag för vissa beställningshavare
i lönegraden Ob 2 tillhöra gruppen förtroendeämbetsmän men att
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
9
av regementsofficerare i lägre beställning än överstes eller kårchefs endast
officerare vid generalstabskåren äro att hänföra till denna grupp. Flertalet
majorer och överstelöjtnanter samt motsvarande beställningshavare vid
marinen stå sålunda — liksom samtliga civilmilitära beställningshavare —
enligt utredningsmännens undersökning utanför förtroendeämbetsmännens
krets.
Enligt vad utredningsmännen vidare anfört kunde man, örn ett realiserande
av överbefälhavarens förslag ansåges böra komma till stånd även beträffande
beställningshavare, som icke vore förtroendeämbetsmän, tänka sig tre vägar
för att öppna möjlighet därtill. Man kunde genomföra en grundlagsändring
i syfte att utsträcka begreppet förtroendeämbetsman till andra kategorier av
beställningshavare än dem som för närvarande avsåges i § 35 regeringsformen.
Man kunde införa generella förbehåll i avlöningsbestämmelserna, innebärande
rätt för Kungl. Maj: t att från aktiv stat avföra beställningshavare i
här avsedda tjänstegrader. Slutligen kunde man möjligen tänka sig ett införande
av särskilda förbehåll i fullmakterna å de militära beställningar, som
avsåges i framställningen.
Utredningsmännen ha avvisat sistnämnda utväg såsom mindre lämplig, i
första hand därför att förbehåll i fullmakterna i annat fall än där de avsåge
en snart övergående situation — exempelvis vid en förestående organisatorisk
omläggning eller införande av ny lönestat — innebure så betydande individuella
ingrepp i de ordinarie beställningshavarnas rättsställning, att de icke
syntes kunna ur konstitutionell synpunkt genomföras, med mindre förbehållen
förknippades med utfästelser om vissa någorlunda bestämt reglerade förmåner
vid ett avförande från aktiv stat. Man finge alltså förutsätta en av
riksdagen godkänd enhetlig reglering av hithörande spörsmål av liknande
natur som den, vilken måste föregå ett genomförande av generella förbehåll
i avlöningsbestämmelserna. Vid sådant förhållande kunde den nu åsyftade
utvägen icke möjliggöra ett smidigare eller snabbare förfarande än alternativet
med generella regler, införda i avlöningsreglementet.
Alternativet med generella förbehåll i avlöningsreglementet skulle — enligt
vad utredningsmännen anfört — innebära, att i reglementet infördes bestämmelser,
enligt vilka de avsedda beställningshavarna bleve pliktiga att
under vissa förutsättningar underkasta sig entledigande från aktiv stat. Under
förutsättning att parallellt härmed — i avlöningsreglementet eller i en särskild
författning, anslutande sig till avlöningsreglementets bestämmelser örn
avgångsskyldighet — verkställdes en reglering av de rättigheter i avseende å
avlöning och pension, som skulle tillkomma de entledigade beställningshavarna,
syntes invändning ur konstitutionell synpunkt icke kunna riktas mot
här avsedda förfarande. Den avgångsskyldighet, som sålunda skulle åläggas
beställningshavarna mot åtnjutande av vissa förmåner, läge nämligen principiellt
i linje med gällande skyldighet att underkasta sig förflyttning och
pensionering. Det borde emellertid framhållas, att dylika avgångsföreskrifter
icke kunde omedelbart bringas i tillämpning. Med hänsyn till de befullmäktigade
beställningshavarnas rättsliga ställning kunde avgångsskyldigheten prim
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
cipiellt icke göras gällande gentemot redan utnämnda utan först gentemot
beställningshavare, som nyutnämnts eller befordrats till högre regementsofficersbeställning
efter bestämmelsernas utfärdande. I anslutning till vad
förut yttrats stöde emellertid den utvägen öppen, att i en situation, då Kungl.
Majit hade för avsikt att förelägga riksdagen förslag örn ändring i reglementsbestämmelser
av nu ifrågavarande slag, temporära förbehåll gjordes i fullmakterna.
Även den återstående av de tre till buds stående utvägarna, en ändring av
grundlagens bestämmelser örn förtroendeämbetsmän, lede enligt utredningsmännens
uppfattning — och i än högre grad än den nyss berörda lösningen —
av långsamhet i genomförandet. De särskilda, tidskrävande villkoren för
slutgiltigt antagande av grundlagsändring måste nämligen här iakttagas. Därtill
komme, att billighetsskäl kunde tänkas åberopade till stöd för att förknippa
även en grundlagsändring med övergångsbestämmelser, avsedda att
inskränka ändringens verkan till samma kategorier beställningshavare, som
skulle bliva underkastade nya bestämmelser i avlöningsreglementet.
Utredningsmännen ha framhållit, att ingen av de lösningar av frågan örn
viss militär personals avförande från aktiv stat, som kunde tänkas möjliga,
när det gällde en mera bestående anordning, tillgodosåge det i överbefälhavarens
framställning skönjbara syftemålet att bereda möjlighet till omedelbara
åtgärder. Ett tillgodoseende av ett föreliggande behov av sådan art syntes
med hänsyn till beställningshavarnas rättsliga ställning i själva verket kunna
åstadkommas allenast på en väg, som i princip bevarade nuvarande beställningshavare
vid dem tillkommande ekonomiska förmåner. En sådan lösning
syntes förutsätta anlitande av institutet övergångsstat.
Anordningen med övergångsstat hade hittills plägat tillgripas väsentligen
vid organisatoriska omläggningar, vilka medfört att viss personal blivit övertalig
i förhållande till ett beräknat normalt personalbehov för vissa arbetsuppgifter.
I sådant sammanhang hade denna anordning i betydande utsträckning
kommit till användning vid den omorganisation av försvarsväsendet, som
genomförts enligt beslut vid 1925 års riksdag. Något hinder att använda
nämnda institut för genomförande av en av särskilda skäl påkallad effektivisering
av personalorganisationen utan att åtgärden stöde i samband med
kaderminskning syntes dock i och för sig ej föreligga. För den händelse ett
starkt behov av omedelbara åtgärder i sådant syfte prövades föreligga inom
försvarsväsendet, syntes ett anlitande av denna utväg böra övervägas. Det
lage i anordningens natur, att den vore av tillfällig art och att bestämda
gränser för dess användning borde uppdragas.
För den händelse en mera bestående anordning för att möjliggöra ett avförande
från aktiv stat av vissa i sina beställningar mindre användbara högre
beställningshavare skulle befinnas erforderlig jämsides med de möjligheter
till förflyttning och förtidspensionering, som enligt vad förut påpekats redan
enligt gällande bestämmelser stå öppna, borde man enligt utredningsmännens
mening taga de två förut omnämnda utvägarna under övervägande — en
grundlagsändring innebärande utvidgning av förtroendereglernas tillämpningsområde
eller införande av generella förbehåll i avlöningsreglementet
11
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 74.
i syfte att möjliggöra en avkoppling i samband med tillskapande av ett
disponibilitetsinstitut. Dessa båda utvägar kunde enligt utredningsmännens
åsikt möjligen böra beträdas parallellt.
Beträffande frågan örn utvidgning av förtroendereglernas tillämpningsområde
ha utredningsmännen anfört följande:
Att de högre militära beställningarnas innehavare intaga förtroendeställning
innebär uppenbarligen vissa fördelar ur statens synpunkt. Den gränsdragning
mellan förtroendeämbeten och andra högre militära beställningar,
som — ---nu existerar såsom resultat av den faktiska utvecklingen, synes
emellertid icke rationell, och en mera förnuftsenlig avgränsning av förtroendebegreppet
är därför påkallad. Avgörande för frågan, örn en beställning bör
hava förtroendekaraktär eller ej, bör vara tjänstens vikt och betydelse. Utstakningen
i detalj av gränserna är i första hand en militär bedömningsfråga,
men praktiska hänsyn synas närmast motivera en gränsdragning efter tjänstegraden.
Att överstar i regementschefs ställning tillhörande lönegraden Ob 1
äro förtroendeämbetsmän, medan vissa högre befälhavare i lönegraden Ob 2
tillhöra denna kategori endast örn de erhållit högre tjänsteställning än överstes,
är uppenbarligen otillfredsställande. En väg att vinna rättelse härutinnan
är att ändra grundlagen därhän, att alla beställningshavare i överstes eller
högre tjänstegrad bliva förtroendeämbetsmän, varav följden skulle bliva att
jämväl överstar i lönegraden Oa 6 (skolchefer, överstar vid intendenturkåren
m. fl.) överfördes till denna kategori. En annan utväg vore att utgå från
regementschefsgraden såsom lägsta förtroendegrad och i stället täcka den
lucka, som för närvarande finnes med avseende å vissa beställningshavare
tillhörande lönegraden Ob 2, genom återinförande av den gamla tjänstegraden
generaladjutant för samtliga beställningshavare i sistnämnda lönegrad. En
lösning enligt det senare alternativet — vilken lösning synes bäst ansluta
sig till de nuvarande grundlagsstadgandenas andemening och som jämväl i
andra avseenden sannolikt skulle innebära vissa fördelar — skulle medföra,
att utan grundlagsändring alla beställningshavare i regementschefs och högre
ställning bleve förtroendeämbetsmän. Det förutsättes, att benämningen
generaladjutant kommer till användning för beställningshavare tillhörande
samtliga försvarsgrenar.
Beträffande övriga i överbefälhavarens framställning avsedda beställningshavare,
majorer och överstelöjtnanter — vid den av utredningsmännen
senast antydda lösningen likställas med dessa jämväl överstar i lägre ställning
än regementschefer — syntes enligt utredningsmännens mening under
alla förhållanden vägen med införande av avgångsregler i avlöningsreglementet
böra ensam komma i fråga. Dylika regler borde dock göras formellt
tillämpliga även på förtroendeämbetsmännen, på det att Kungl. Maj:t skulle
kunna, i den mån så ansåges lämpligt, tillämpa nämnda regler även på de
högre beställningshavare, vilka tillhörde förtroendeämbetsmännens krets.
Utredningsmännen lia dock ansett ett eventuellt disponibilitetsinstitut ej
böra göras tillämpligt på de medelst förordnande på viss tid tillsatta beställningshavarna
i lönegraden Ob 4.
Utredningsmännen ha i fortsättningen erinrat örn att det i överbefälhavarens
framställning åsyftade disponibilitetsinstitutet sedan lång tid tillbaka har en
viss motsvarighet på ett annat förvaltningsområde, utrikesförvaltningens,
varefter de närmare utrett institutets innebörd och syfte i den utformning
det där erhållit.
12
Kungl. Majlis proposition nr 74.
Efter en redogörelse för den historiska utvecklingen av detta institut och
för nu gällande bestämmelser därom lia utredningsmännen anfört:
Kungl. Majit äger sedan gammalt försätta diplomatisk eller konsulär
tjänsteman i disponibilitet och sålunda avföra vederbörande från hans
ordinarie tjänst. Någon närmare reglering av förutsättningarna härför finnes
icke meddelad i författning eller eljest genom beslut av statsmakterna, utan
Kungl. Maj :t äger i detta avseende fria händer. Rättsgrunden för anordningen
är numera regeringsformens § 35, som till förtroendeämbetsmän hänför
samtliga diplomatiska och konsulära tjänstemän. Någon rätt till ekonomisk
gottgörelse är icke tillförsäkrad tjänsteman, vilken försättes i disponibilitet,
men Kungl. Majit äger befogenhet att tilldela sådan tjänsteman exspektansarvode
med belopp, som inom viss maximigräns fastställes efter Kungl. Majlis
fria skön. Sättes arvodet ej lägre än till pensionsunderlagets belopp, bibehåller
vederbörande sin pensionsrätt och äger alltså tillträda pension efter
samma regler, som gälla för tjänstemän å aktiv stat.
Syftet med exspektansarvodet till diplomatisk och konsulär personal är,
såsom namnet anger, att ge vederbörande en ersättning i avvaktan på möjlighet
att insätta honom i en ny beställning. En genomgång av Kungl. Majlis
praxis vid försättande i disjronibilitet och tilldelande av exspektansarvode
visar, att sådant arvode i vissa fall tillerkänts befattningshavare, som sedermera
icke återgått i tjänst, i några fall även befattningshavare, vars inträde
i ny beställning troligen icke varit avsett med hänsyn till vederbörandes
ålder vid entledigandet eller till olämplighet eller andra särskilda omständigheter.
Stundom har Kungl. Majit i disponibilitet försatt tjänstemän utan
att tilldela dem exspektansarvode.--- —- Alltjämt torde dock den huvud
sakliga
grunden för disponibilitetsinstitutet med däri innefattade regler örn
exspektansarvode m. m. få anses vara, att den entledigade tjänstemannen skall
kunna bibehållas i karriären och vid tillfälle kunna tilldelas en ny post.
Vid en jämförelse mellan disponibilitetsinstitutet inom utrikesförvaltningen
och det disponibilitetsinstitut inom försvarsväsendet, som åsyftades
i överbefälhavarens framställning, folie det ■— enligt vad utredningsmännen
vidare framhållit —- främst i ögonen, att i nämnda framställning icke vore
fråga örn tilldelande av någon interimsersättning åt beställningshavare, som
av särskilda skäl entledigades från innehavd beställning men som förutsattes
i regel senare böra erhålla annan post inom förvaltningsområdet. I stället
avsåges här att erhålla en möjlighet att från aktiv stat avskilja beställningshavare,
vilka ansåges icke kunna tillfredsställande uppehålla sin befattning
utan böra definitivt avskiljas från den aktiva personalstaten, låt vara att
beställningshavaren förutsattes kunna i åtskilliga fall användas för annat
arbete inom försvarsväsendet. Ett disponibilitetsinstitut innefattande regler
om exspektansarvode syntes alltså icke på detta område avsett att fylla de
uppgifter, som direkt svarade mot begreppsbestämningarna, eller eljest vara
helt jämförligt med motsvarande anordning inom utrikesförvaltningen.
Den skiljaktighet, som sålunda förelåge, syntes enligt utredningsmännens
mening icke i och för sig vara av beskaffenhet att utesluta disponibilitetsinstitutets
användning inom försvarsväsendet för de syften, som i överbefälhavarens
framställning avsetts. Skiljaktigheterna syntes däremot påkalla att,
örn anordningen ansåges böra komma till användning på förevarande område,
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
man sökte filina-en annan benämning än exspektansarvode på den förmån,
som skulle tillkomma de entledigade. Exspektansbeteckningen ledde nämligen
tanken på ett annat syfte än det som skulle ligga till grund för det här ifrågavarande
institutet. Det ville synas, som örn benämningen disponibilitetsarvode
lämpligen skulle kunna komma till användning.
Utredningsmännen ha härefter sökt skissera en tänkbar utformning av en
disponibilitetsanordning sådan som den av överbefälhavaren ifrågasatta och
därvid anfört, att rättsgrundvalen för en sådan anordning måste skapas genom
införande av bestämmelser i militära avlöningsreglementet. Den lämpliga
platsen härför syntes vara reglementets 3 §, vari intagits bestämmelser om
beställningshavares skyldighet att underkasta sig t jänstgö ringsföreskrifter
m. m. samt förflyttning till annan förläggningsort eller annan beställning
eller befattning. I ett särskilt moment av denna paragraf syntes böra intagas
bestämmelser, som gjorde beställningshavare i regementsofficers eller högre
grad pliktiga att efter av Kungl. Majit meddelat beslut avgå från beställningen.
Möjligen borde i stadgandet allmänt angivas förutsättningarna för
denna skyldighet, t. ex. att densamma skulle föreligga, då Kungl. Majit
funne beställningshavarens avgång vara av statens intresse påkallat eller
dylikt. Några andra begränsningar i avgångsskyldigheten — t. ex. viss
levnadsålder eller viss tjänstetid i beställningen — syntes icke böra stadgas.
Däremot kunde det synas påkallat att, till förebyggande av missbruk, i
stadgandet införa vissa grundläggande procedurregler, förslagsvis att Kungl.
Majits beslut om entledigande finge meddelas endast efter förslag av vederbörande
försvarsgrenschefer eller, där överbefälhavare funnes förordnad, av
denne. Yttrande av vederbörande mellanstående chefer syntes jämväl, på
sätt överbefälhavaren ifrågasatt, böra inhämtas.
I momentet syntes vidare — enligt vad utredningsmännen fortsättningsvis
anfort — böra intagas ett stadgande om rätt för entledigad beställningshavare,
som ej vore att hänföra till förtroendeämbetsman, att efter entledigandet
komma i åtnjutande av viss ersättning samt att bibehållas vid pensionsrätt.
De närmare grunderna för ersättningen borde regleras genom av Kungl. Majit
och riksdagen beslutade bestämmelser, som utfärdades fristående från avlöningsreglementet
och kunde bliva föremål för ändring med giltighet även
gentemot tidigare utnämnda beställningshavare. Med hänsyn därtill borde
stadgandet i avlöningsreglementet endast innehålla, att beställningshavare,
som entledigades, vore berättigad att bliva försatt i disponibilitet mot åtnjutande
av disponibilitetsarvode enligt grunder, som bestämdes av Kungl.
Majit och riksdagen, samt att bibehållas vid den rätt till pension, som tillkommit
honom såsom innehavare av beställningen. För rätt till disponibilitetsarvode
borde dock föreskrivas såsom villkor, att boställningshavaren
underkastade sig viss tjänstgöringsskyldighet. En precisering av denna
tjänstgöringsskyldighet och av möjligheterna till ersättning syntes böra ske
i särskild ordning.
Yttranden. De av utredningsmännen angivna riktlinjerna för överförande
å övergångs- eller disponibilitetsstat av mindre tjänstdugliga militära och
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
civilmilitära beställningshavare lia i huvudsak lämnats utan erinran av överbefälhavaren
över rikets försvarskrafter, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen och chefen för flygvapnet, cheferna för armén och
marinen samt försvarsväsendets lönenämnd.
Statskontoret har däremot i väsentliga delar avstyrkt utredningsmännens
förslag, medan svenska officersförbundet förklarat sig allenast under vissa i
det följande närmare berörda förutsättningar kunna tillstyrka detsamma.
Överbefälhavaren har i sitt yttrande förklarat sig icke ha något att i princip
erinra mot användande av institutet övergångsstat på sätt utredningsmännen
föreslagit. Denna anordning borde dock, så snart utan olägenhet
kunde ske, ersättas med åtgärder av mera beständig natur. Genom det av utredningsmännen
föreslagna disponibilitetsinstitutet såsom en sådan mera bestående
anordning för att möjliggöra ett avförande av beställningshavare från
aktiv stat skulle enligt överbefälhavarens mening syftet med hans framställning
i huvudsak nås. Det framginge icke med full tydlighet av utredningen,
huruvida disponibilitetsinstitutet skulle vara tillämpligt jämväl på förtroendeämbetsmännen.
Det vore av betydelse för övergångsstats- och disponibilitetsinstitutets
syfte, att de kunde tillämpas oberoende av bestämmelserna i § 35
regeringsformen och således kunde tillämpas på samtliga regementsofficersoch
högre samt motsvarande civilmilitära beställningshavare, med undantag
av sådana, som tillsattes genom förordnande.
Utredningsmännens förslag örn återinförande av tjänstegraden generaladjutant
har avstyrkts av överbefälhavaren, som i stället förordat förslaget
örn ändring av grundlagen därhän, att alla beställningshavare i överstes eller
högre tjänstegrad bleve förtroendeämbetsmän.
Cheferna för armén och marinen samt chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
lia anfört liknande synpunkter.
Arméförvaltningen, som i huvudsak lämnat utredningsmännens förslag utan
erinran, har anfört följande:
Enligt arméförvaltningens mening synes ett eventuellt system med ändamål
att bereda möjlighet till utgallring av mindre tjänstedugliga beställningshavare
vid försvarsväsendet kunna utformas på följande sätt. I 3 § militära
avlöningsreglementet införas bestämmelser av det innehåll, som utredningsmännen
föreslagit. I avvaktan på att dylik ändring med riksdagens medverkan
blivit vidtagen, synes hinder icke böra möta för Kungl. Maj:t att såsom en
interimsåtgärd i de fullmakter, som dessförinnan utfärdas för beställningshavare
av regementsofficers- och högre grad samt motsvarande civil mili tära,
beställningshavare, intaga förbehåll örn skyldighet för beställningshavaren
att efter beslut av Kungl. Majit avgå från beställning på aktiv stat i enlighet
med blivande bestämmelser om försättande i disponibilitet. Såsom utredningsmännen
framhållit, kunna här omförmälda anordningar icke träffa de beställningshavare,
vilka redan erhållit fullmakter å respektive beställningar.
Anses åter så för en snabbare effektivisering av personalorganisationen böra
ske, torde ett sådant intresse kunna tillgodoses genom införande efter vederbörligt
riksdagsbeslut temporärt av en övergångsstat för ifrågakommande beställningshavare
inom sistnämnda grupp.
Vid en lösning i nu antydd riktning synes frågan örn ändring av § 35 regeringsformen
få en i förevarande sammanhang minskad aktualitet.
15
Kungl. Marits proposition nr 74.
Arméförvaltningen har i likhet med utredningsmännen funnit angeläget, att
förfaringssättet vid överförande till övergångsstat respektive försättande i
disponibilitet erhölle en betryggande utformning, så att godtycke och oenhetlig
tillämpning samt därmed sammanhängande osäkerhetskänsla för beställningshavarna
undvekes. Arméförvaltningen har erinrat örn att redan tillkomsten
av bestämmelserna i 11 § 3 mom. militära tjänstepensionsreglementet
väckt oro bland statens befattningshavare. I anslutning till det anförda har
arméförvaltningen ifrågasatt, örn icke utöver de procedurregler, som utredningsmännen
antytt, beställningshavaren borde, i likhet med vad i fråga om
tvångspensionering förekomme enligt 11 § 3 mom. militära tjänstepensionsreglementet,
beredas tillfälle inkomma med yttrande. Likaledes syntes kunna
övervägas, huruvida icke eventuellt förefintlig förhandlingsberättigad personalorganisation
borde beredas tillfälle yttra sig.
Jämväl marinförvaltningen har förklarat sig i princip icke ha något att
erinra mot utredningsmännens förslag. Marinförvaltningen kunde dock icke
förorda införande av benämningen generaladjutant för marinens beställningshavare
i lönegraden Ob 2 utan anslöte sig i stället till eventuell ändring av
grundlagen därhän, att alla beställningshavare i kommendörs eller högre
tjänstegrad bleve förtroendeämbetsmän. Ett eventuellt disponibilitetsinstitut
borde ej göras tillämpligt å marinöverdirektören, vilken i likhet med chefen
för marinen tillsattes medelst förordnande på viss tid.
Försvar sväsendets lönenämnd har i sitt yttrande anfört, att det enligt lönenämndens
mening förelåge starka skäl för att åtgärder vidtoges i det syfte,
som överbefälhavaren med sin framställning i ämnet velat vinna. Även om
nu befintliga möjligheter att från aktiv stat avföra befattningshavare vid försvarsväsendet,
som av olika anledningar befunnes icke kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänsteåligganden, tillfullo utnyttjades, syntes det
emellertid få anses oundgängligen erforderligt, att rätten att förtidsavskeda
personal, som icke uppfyllde de krav i fråga örn duglighet och tjänstbarhet,
vilka skäligen borde ställas å densamma, ytterligare utvidgades, så att garantier
skapades för att mera krävande arbetsuppgifter inom vårt försvar städse
omhänderhades av fullt tjänstduglig personal. Det syntes emellertid löne^
nämnden knappast möjligt att nu taga definitiv ståndpunkt till frågan, huru
§ 35 regeringsformen borde ändras för ernående av det angivna syftet. Det
syntes för övrigt ej gärna låta sig göra att endast reglera de militära förtroendeämbetsmännens
ställning, då även beträffande civila tjänstemän grundlagsstadgandet
ifråga numera vore föråldrat. Under sådana förhållanden och
då i allt fall en grundlagsändring måste taga avsevärd tid, syntes det lönenämnden
ofrånkomligt att omedelbart genomföra de anordningar för åstadkommande
av en utvidgning av rätten att förtidsavskeda personal, som kunde
åstadkommas enbart genom ändringar i militära avlönings- och tjänstepensionsreglementet.
Beträffande formen härför har lönenämnden förklarat sig i stort sett kunna
ansluta sig till utredningsmännens förslag.
Lönenämnden har härutinnan närmare anfört:
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
Vad---angår den tilltänkta disponibilitetsstaten, vill det emellertid
synas lönenämnden, att denna benämning icke är fullt tillfredsställande, då
densamma ej täcker det med det nya institutet avsedda ändamålet. Lönenämnden
vill för sin del ifrågasätta, om icke i stället ett nytt begrepp kunde
införas, förslagsvis överförande å »avgångsstat». Beträffande det nya författningsrum
i militära avlöningsreglementet, vilket enligt utredningsmännens
förslag skulle införas i 3 § reglementet, synes denna bestämmelse böra innehålla,
dels att militär beställningshavare eller innehavare av befattning tillhörande
lägst lönegrad Oa 4, så ock civilmilitär befattningshavare i lägst lönegrad
Ca 24 skall vara skyldig att efter beslut av Kungl. Majit låta överflytta
sig å avgångsstat mot åtnjutande av för vederbörlig beställning eller befatt
ning i avlöningsreglementet bestämd avlöning och under de villkor i övrigt,
vilka stadgas i samma reglemente, dels ock att övergång till avgångsstat icke
skall medföra någon inskränkning i vederbörandes rätt till tjänste- och familjepension
i den beställning han innehade före överförandet till avgångsstat. I
avlöningsreglementet bör fördenskull under särskild avdelning intagas dels
en löneplan för den till avgångsstat överförda personalen, dels ock de före
skrifter, vilka äro erforderliga för reglerandet av denna personals löneför
hållanden i övrigt.
Mot utredningsmännens förslag örn överförande av icke tjänstdugliga beställningshavare
å övergångsstat har lönenämnden i stort sett icke haft något
att erinra, Lönenämnden har dock funnit benämningen övergångsstat mindre
lämplig och i stället jämväl här förordat beteckningen avgångsstat. Även nu
avsedd personal borde regelmässigt förtidsj>ensioneras med tillämpning av
bestämmelserna i 11 § 3 mom. militära tjänstepensionsreglementet.
Lönenämnden — som ställt sig tveksam till ett av överbefälhavaren framfört
yrkande, att 1935 års militära tjänstepensionsreglemente skulle ändras
därhän, att beställningshavare, som befinnes urståndsatt att tillfredsställande
sköta sina åligganden, skulle kunna tvångspensioneras jämväl för det fall, att
han ej uppnått en levnadsålder, som med högst fem år understiger den för
hans beställning stadgade pensionsåldern — har slutligen anfört följande:
Då lönenämnden för sin del håller före, att överbefälhavarens förslag bör
modifieras på sätt ovan förordats, har lönenämnden ansett, att tillräckliga
medel i allt fall komma att förefinnas för en behövlig utgallring av beställningshavare,
vilkas bibehållande i tjänst skulle vara till ogagn för försvaret.
Lönenämnden utgår nämligen från att de möjligheter att från tjänsten avlägsna
dylika beställningshavare, som redan förefinnas, komma att utan eftergift
tillvaratagas. Lönenämnden syftar härvid främst på att gällande bestämmelser
rörande sjuk- och annan förtidspensionering utnyttjas i full utsträckning,
något som måhända tidigare icke alltid varit fallet. Vidare förutsätter
lönenämnden att före befordran noggrant prövas, att vederbörande icke
företer sådana fysiska eller psykiska egenskaper och anlag, som under påfrestningar
av det ökade ansvaret kunna befaras sätta honom ur stånd att på
ett fullt tillfredsställande sätt fylla den högre tjänstens krav.
Statskontoret har i sitt yttrande som nämnts ställt sig bestämt avvisande
till förslaget örn att för framtiden permanenta anordningar vidtagas i syfte
att från aktiv stat successivt avföra personal. Statskontoret har härutinnan
anfört följande:
Därest det---är att anse såsom ofrånkomligt att i den utsträckning,
som överbefälhavarens framställning synes giva vid handen, avföra personal
från aktiv stat, måste enligt statskontorets mening därav dragas den slut
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
satsen, att det hittills tillämpade militära befordringssystemet är behäftat
med synnerligen allvarliga brister. Korrektivet häremot för framtiden synes
icke vara att i militära avlöningsreglementet inrymma särskilda bestämmelser
örn skyldighet för efter bestämmelsernas ikraftträdande befordrade beställningshavare
att avgå från aktiv stat till disponibilitetsstat (aygångsstat). I
stället bör enligt statskontorets förmenande skyndsamma åtgärder vidtagas i
syfte att omlägga det militära befordringssystemet så att garantier skapas för
att till regementsofficerare eller högre beställningar framdeles befordras
endast sådana beställningshavare, vilka utan tvekan kunna förväntas på ett
tillfredsställande sätt komma att fullgöra dem genom befordringen anförtrodda
mera kvalificerade åligganden.
Statskontoret har däremot förklarat sig icke ha något att erinra emot att i
enlighet med utredningsmännens förslag i vart fall samtliga beställningshavare
å löneplan Ob gjordes till förtroendetjänstemän. Den närmast till
hands liggande utvägen att genomföra detta syntes onekligen vara att, såsom
utredningsmännen framhållit, för beställningshavare i lönegrad Ob 2 återinföra
den gamla tjänstegraden generaladjutant.
Vad åter anginge de beställningshavare, vilka med tillämpning av nu rådande
befordringssystem erhållit beställningar, för vilka de uppenbarligen
icke besutte erforderliga kvalifikationer, vore det enligt statskontorets mening
givetvis ur försvarssynpunkt i högsta grad angeläget, att dessa snarast avkopplades
från aktiv stat. Detta syntes emellertid redan med stöd av nu
gällande bestämmelser kunna ske i icke oväsentlig utsträckning, ehuru dessa
möjligheter — enligt vad statskontoret i sin egenskap av pensionsbeviljande
myndighet hade sig bekant — praktiskt taget icke utnyttjats.
I anslutning härtill har statskontoret anfört:
Vad först angår beställningshavare i lönegraden Ob 1 och Ob 3, vilka äro
förtroendetjänstemän, kunna de -—- oberoende av levnadsålder — och böra
ock enligt statskontorets mening entledigas endast i den ordning, varom
stadgas i § 35 regeringsformen, såframt icke i något undantagsfall en tillämpning
av 11 § 3 mom. militära tjänstepensionsreglementet anses böra ifrågakomma.
Så bör även ske med de beställningshavare i lönegraden Ob 2, vilka
innehava förtroendesysslor. Övriga anställningshavare i samma lönegrad uppgå
till — vilket framgår av de av de sakkunniga lämnade uppgifterna — ett
tjugotal. Med ledning av senaste rulla för försvarsväsendet har statskontoret
kunnat konstatera, att det övervägande flertalet av dessa beställningshavare
uppnått en sådan levnadsålder, att de i förekommande fall kunna entledigas
med stöd av stadgandet i 11 § 3 mom. militära tjänstepensionsreglementet.
Statskontoret föreställer sig, att under sådana förhållanden det i realiteten
för närvarande saknar praktisk betydelse, att dessa officerare icke äro förtroendetjänstemän.
Vid nya befordringar till sagda beställningar torde, örn
tjänstegraden generaladjutant icke anses böra införas, i avvaktan på ett
genomförande av en grundlagsändring, beställningarna antingen kunna tillsättas
endast med förordnande eller erforderligt förbehåll göras i fullmakterna.
Då enligt statskontorets mening av den lämnade redogörelsen syntes
framgå, att gällande lagstiftning inrymde möjligheter att effektivt avkoppla
ej tjänstdugliga beställningshavare med avlöning enligt löneplan Ob, har
statskontoret förklarat sig icke kunna tillstyrka, att åtgärder vid sidan därav
vidtoges med enahanda syfte. Förslaget om att införa bestämmelser om sär
Bihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 14. si7 42 2
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
skild övergångsstat för dessa beställningshavare finge ämbetsverket därför
avstyrka.
Icke heller i fråga om beställningshavare i lönegraderna Oa 4, Oa 5 eller
Oa 6 har statskontoret funnit det erforderligt med vidtagande av särskilda an
ordningar för införandet av en övergångsstat.
Statskontoret har därom anfört följande:
Beträffande--— officerare med lön enligt lönegraderna Oa 4, Oa 5
och Oa 6 får statskontoret — i anslutning till vad försvarsväsendets lönenämnd
anfört — framhålla, att sagda beställningshavare, då de uppnått en
sådan levnadsålder, att ett entledigande med stöd av stadgandet i 11 § 3 mom.
militära tjänstepensionsreglementet kan ifrågakomma, i förekommande fall
böra avkopplas från aktiv tjänst med tillämpning av sagda författningsbestämmelse.
Detta innebär, att något behov av en särskild övergångsstat för dessa
officerare, eller, som lönenämnden föreslagit, avgångsstat — vilken beteckning
jämväl statskontoret anser bättre täcka syftet med anordningen ifråga
— icke erfordras för beställningshavare i majors- och överstelöjtnantsgraderna,
vilka nått en levnadsålder av 50 år eller — för officerare i överstegraden
(Oa 6) — en levnadsålder av 55 år. Här bortses från de undantagsfall,
då för officerare i intendenturbefattning fastställts högre pensionsålder.
Då statskontoret måste förutsätta, att de officerare, som åsyftas i överbefälhavarens
framställning, företrädesvis äro att hänföra till dessa åldersgrupper,
synes det ämbetsverket knappast erforderligt att vidtaga särskilda
anordningar för införandet av en avgångsstat. I vart fall lärer detta böra ske
endast såframt det kan påvisas, att behov föreligger att entlediga ett större
antal officerare av lägre ålder än som ovan angivits. Skulle så visa sig vara
nödvändigt, bör emellertid — som lönenämnden framhållit —- till avgångsstat
överförd beställningshavare kvarstå å denna stat endast till 50, respektive
55 år.
Svenska officersförbundet har i sitt yttrande framhållit, att det även ur de
synpunkter, förbundet hade att företräda, måste vara ett intresse att i möjli
gaste mån säkerställa krigsmaktens behov av kvalificerad personal för upp
rätthållande av ledande befattningar inom försvarsväsendet. Rent principiellt
hade förbundet därför intet att erinra mot det syftemål, som läge till grund
för överbefälhavarens framställning och det av utredningsmännen framlagda
förslaget. Förbundet vore alltså berett lämna sin medverkan till strävanden
i detta syfte. Men vid förverkligandet härav finge icke lämnas åsido den
ytterst betydelsefulla omständigheten, att det här vore fråga örn ett mycket
starkt ingrepp i den enskildes rätt. Det nu framlagda förslaget, vilket ensidigt
drabbade allenast en tjänstemannagrupp, innebure i själva verket helt nya
principer i fråga örn tjänstemäns avsättning, varvid icke ens ifrågasatts, att
»dom och rannsakning» skulle förekomma, även örn man i någon mån sökte
mildra de ekonomiska konsekvenserna av ett avsättningsbeslut.
I fråga örn de statsrättsliga grunderna för de framlagda förslagen funne
sig officersförbundet endast böra göra det principiella uttalandet, att det
ifrågasatta avsättningsförfarandet för de därav berörda icke framstode såsom
stående i någon som helst överensstämmelse med grundlagens anda och
mening i fråga örn ämbets- och tjänstemäns oavsättlighet. Häremot kunde
visserligen invändas, att förtroendeämbetsmän länge befunnit sig i den
19
Kungl. Majrts proposition nr 74.
ställning, som förslagen avsåge, vitan att därav förmärkts någon mera framträdande
olägenhet. En sådan invändning saknade emellertid praktiskt berättigande,
enär densamma hänförde sig till förhållanden, varom här icke vore
fråga.
Officersförblindet har emellertid funnit det både naturligt och berättigat,
att en personalorganisation lämnade sin medverkan till åtgärder, vilka kunde
bidraga till att framför allt de högre befattningshavarna i fråga örn kvalifikationer
och lämplighet för vederbörlig befattnings handhavande fyllde alla
rimliga anspråk.
I detta sammanhang har förbundet anfört:
Härvid måste emellertid såsom ett ofrånkomligt villkor förutsättas, att
härtill syftande bestämmelser gälla icke blott militära befattningshavare utan
även motsvarande inom andra områden av statsförvaltningen. Även där
finnas helt naturligt befattningshavare, • vilka efter längre eller kortare tids
verksamhet i en befattning visa sig icke fylla måttet med hänsyn till de krav,
tjänsten ställer på dem. Statens intresse uppställer givetvis med samma styrka
fordringar på att dessa kunna avlägsnas från sin post, som fallet är beträffande
militära befattningshavare. Frågan örn försättande i disponibilitet av
personal inom sistnämnda grupp av statstjänstemän synes sålunda icke böra
förås till en lösning, utan att motsvarande problem beträffande civila beställningshavare
samtidigt göres till föremål för behandling och avgörande. I
första hand är detta betingat av hänsyn till rättvisa och billighet. Kanske
framstår dock nödvändigheten härav med samma styrka under hänsynstagande
till rekryteringen. Man lärer hava anledning befara, att just de mest kvalificerade
och dugligaste aspiranterna skola tveka att ägna sig åt en bana, där
de efter uppnående av högre grad riskera att bliva berövade sin anställning
långt före ingången i stadgad pensionsålder. Detta skulle kunna medföra en
standardsänkning av officerskåren av allra allvarligaste art.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har officersförbundet funnit sig böra
bestämt hävda kravet på att bestämmelser örn avförande av vissa högre
militära befattningshavare mot åtnjutande av disponibilitetslön eller dylikt
komme till stånd först i samband med att motsvarande anordning genomfördes
beträffande civila befattningshavare inom ungefär liknande avlöningsgrupper.
Officersförbundet har i sitt yttrande vidare framhållit, att det vid genomförande
av ett förslag i förevarande syfte vore av avgörande betydelse, att det
skapades effektiva garantier gentemot missbruk av möjligheterna att överföra
befattningshavare till disponibilitetslön. De av överbefälhavaren och utredningsmännen
därutinnan föreslagna bestämmelserna syntes ur personalsynpunkt
otillfredsställande.
Officersförbundet har i anslutning härtill anfört följande:
Först och främst torde böra påpekas, att befordringsförhållandena växla
vid olika tider. Vidare är det ofrånkomligt, att olika chefer tillämpa skiljaktiga
principer för bedömande av en persons användbarhet. Den ene är mera
sträng i sina fordringar, den andre mindre. Även i fråga örn skälighetshänsyn
göra sig olika uppfattningar gällande. En befattningshavare kan vidare vara
placerad på mera utsatta poster än en annan. Den ene observeras och även
mindre betydelsefulla brister uppmärksammas. En annan har ej tillfälle att
göra något utöver det vanliga rutinarbetet, och han blir ej föremål för prov
-
20
Departementschefen
.
Kungl. Alaj:ts proposition nr 74.
ning under mera påfrestande förhållanden. Redan häri ligger en svårighet att
skapa likformighet i fråga örn bedömandet av skälen för en persons avlägsnande
från sin post. Även i övrigt måste detta innebära mycket betydande
svårigheter. Det räcker sålunda icke med den garanti, som ligger i att ett
eventuellt förslag till entledigande åtföljes av underlydande myndigheters
yttranden. Man får härvid ej förbise den omständigheten, att den överordnades
ställningstagande kan utöva visst inflytande på den underordnades uttalande.
En viljestark chef kan sålunda beröva mellaninstansernas yttranderätt
det avsedda praktiska värdet. Rättssäkerheten lärer sålunda icke kunna
tryggas med mindre än att ett utomstående organ beredes tillfälle deltaga i
bedömandet av de enskilda fallen.
I anslutning härtill må först framhållas, att även örn ekonomisk rättvisa
gives dem, som komma att försättas i disponibilitet, så är det dock en
mycket allvarlig prövning för den enskilde att icke blott förlora sitt arbete
utan även att detta sker under förhållanden, vilka innebära ett underkännande
under mera uppseendeväckande former av vederbörandes militära duglighet
och sålunda medföra själsliga påfrestningar av allvarligaste natur. Förfarandet
får, som redan antytts, ovedersägligen karaktären av avsättning utan dom
och rannsakning.
Officersförbundet har funnit, att allt detta, när det gällde en för den enskilde
så allvarlig sak som ett förtidsavskedande, syntes betinga ett särskilt
prövningsinstitut för behandling av ärenden rörande befattningshavares försättande
i disponibilitet.
I anslutning härtill har förbundet anfört:
Närmast kan man tänka sig en befordringskommission för varje försvarsgren
ungefär i överensstämmelse med för marinen gällande bestämmelser.
Även andra utvägar kunna emellertid tillgripas för frågans lösning på ett ur
olika synpunkter tillfredsställande sätt. Tillkomsten av ett prövningsinstitut
eller annan motsvarande anordning synes vara icke blott av betydelse ur
personalens synpunkt utan även av värde för vederbörande förslagsgivande
myndigheter.
Det är självfallet ett försvarsintresse av vikt, att krigsmaktens personal på
aktiv stat besitter sådan tjänstduglighet, att den på ett fullt tillfredsställande
sätt kan fullgöra sina uppgifter i krig såväl som i fred. Behovet av i alla avseenden
tjänstdugliga beställningshavare gör sig med särskild kraft gällande
under nu rådande förhållanden, men även under fredstid måste höga anspråk
ställas på ifrågavarande befattningshavare, vilka ju då bland annat ha att
utföra ett för försvarskrafternas stridsduglighet betydelsefullt förberedelsearbete.
Såsom av det föregående framgår, bereda gällande bestämmelser till en
viss grad möjlighet till utgallring av befattningshavare, vilka icke äro vuxna
sina uppgifter, eller till omflyttning av personal efter användbarhet. Sålunda
är det möjligt att till annan beställning inom försvarsväsendet förflytta beställningshavare,
som anses icke kunna nöjaktigt fullgöra honom förelagda arbetsuppgifter.
Genom sådana förflyttningar kan i många fall vinnas, att beställningshavare,
som satts att fullgöra ansvarsfulla och krävande uppgifter men befunnits
icke besitta tillräcklig kompetens därför, placeras i mindre viktiga befattningar.
Samma resultat kan ibland nås genom kommendering av befattnings
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
havare till annan tjänstgöring. Vederbörande myndigheter ha jämväl tillagts
rätt att i vissa fall från aktiv stat till pensionsstat överföra mindre tjänstdugliga
beställningshavare. Bestämmelser härutinnan äro meddelade både i
gällande militära tjänstepensionsreglemente och i det allmänna pensionsreglemente,
som träder i kraft den 1 juli 1942. Beträffande en särskild grupp av
beställningshavare, förtroendeämbetsmännen, gäller därjämte enligt § 35 regeringsformen,
att dessa kunna av Konungen entledigas, »när han prövar rikets
tjänst det fordra».
Flertalet av de beställningar, som äro av särskild vikt för försvarsväsendet,
torde vara att hänföra till förtroendeämbeten, vilkas innehavare enligt
nämnda grundlagsstagande kunna entledigas, där så med hänsyn till allmänna
intressen prövas erforderligt. Vid sidan av dessa finnas emellertid
andra beställningar inom försvarsväsendet av sådan betydelse, att deras innehavare,
där de befinnas för sin tjänst mindre lämpliga, böra kunna avföras
från aktiv stat. De möjligheter därtill, som förutberörda bestämmelser innefatta,
synas icke vara tillfyllest. Särskilt må framhållas, att en beställningshavare,
som av annan anledning än sjukdom eller dylikt befinnes urståndsatt
att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden, icke kan avskiljas
från aktiv stat, förrän han uppnått en levnadsålder, som med högst fem år
understiger pensionsåldern. Såsom statskontoret i sitt yttrande framhållit,
torde visserligen de beställningshavare, beträffande vilka förtidsavgång befinnes
önskvärd, i regel ha nått en sådan ålder, att förtidspensionering kan
äga rum. Emellertid lärer i vissa fall kunna föreligga behov av att från aktiv
stat avskilja beställningshavare, oaktat de icke uppnått denna ålder. Likaledes
torde det, såsom överbefälhavaren i sin framställning anfört, kunna vara behövligt
att från aktiv stat avskilja beställningshavare, som visserligen utan
formella anmärkningar fullgör sin tjänst i fredstid men som dock icke fyller de
krav, som med hänsyn till beställningens vikt måste uppställas. En förflyttningtill
annan tjänstgöring är visserligen ofta genomförbar men kan i många fall
innebära endast en temporär och bristfällig lösning, särskilt när fråga är örn
beställningshavare i de högre graderna.
Under sådana omständigheter är det naturligt, att frågan om beredande avökade
möjligheter att från tjänstgöring avskilja för sina uppgifter olämpliga
beställningshavare upptagits till behandling. Det är likaledes naturligt, att
de i detta hänseende framställda förslagen i stort sett begränsats till att avse
beställningshavare i de högre graderna. Ehuru motsvarande spörsmål kan
uppkomma även beträffande andra beställningshavare, är det givetvis med
hänsyn till de särskilt ansvarsfulla och krävande uppgifter, som ankomma på
de förstnämnda, av speciell vikt, att dessa hålla måttet.
Det bör icke förbises, att den föreliggande frågan i viss mån kan äga aktuali
tet även beträffande andra befattningshavare i det allmännas tjänst än officerare
och att skäl kunna anföras för den av svenska officersförbundet uttalade uppfattningen,
att nämnda fråga icke bör lösas utan att motsvarande problem samtidigt
göres till föremål för behandling och avgörande beträffande andra befattningshavare.
I vårt lands nuvarande läge kan jag emellertid icke förorda
det uppskov mod frågans lösning för försvarsväscndets del, som ett sådant
22
Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 74.
ståndpunktstagande innebär, utan förordar, att utan vidare tidsutdräkt föreskrifter
meddelas, som göra det möjligt att från tjänstgöring avskilja sådana
innehavare av för vårt lands försvar betydelsefulla officersbeställningar, som
icke äro för sina uppgifter lämpliga.
Vid bedömandet av denna fråga måste skillnad göras mellan de åtgärder,
som kunna få omedelbar effekt, och de åtgärder, som på längre sikt äro
möjliga att genomföra. Någon större principiell skillnad mellan de olika
slag av åtgärder, som här avses, bör visserligen icke förefinnas. Av formella
skäl föreligger emellertid, såsom av den föreliggande utredningen framgår, den
olikheten, att en anordning, som kan få omedelbar effekt beträffande redan
utnämnda beställningshavare, icke kan genomföras med mindre de i vederbörligt
avlöningsreglemente bestämda avlöningsförmånerna i princip bibehållas
för beställningshavare, som avskilts från aktiv stat, medan statsmakterna vid
genomförande av en mera bestående anordning för avskiljande av efter anordningens
genomförande utnämnd beställningshavare från aktiv stat ha möjlighet
att besluta om minskning i avlöningsförmånerna. Denna olikhet betingas
därav, att — bortsett från förtroendeämbetsmännen — avgångsskyldigheten
principiellt icke kan göras gällande gentemot redan utnämnda utan först gentemot
beställningshavare, som nyutnämnts eller befordrats till högre beställning
efter anordningens genomförande.
Ett omedelbart tillgodoseende av behovet av att från aktiv stat avskilja
mindre dugliga beställningshavare, som ej äro att hänföra till gruppen förtroendeämbetsmän,
kan sålunda åstadkommas allenast på en väg, som i
princip bevarar nuvarande beställningshavare vid dem tillkommande rättsligt
bundna förmåner, nämligen genom beställningshavarens överförande på övergångsstat.
Visserligen har detta institut tidigare väsentligen plägat tillgripas
vid organisatoriska omläggningar, vilka medfört, att viss personal blivit övertalig.
I princip synes emellertid hinder icke föreligga att använda detta förfarande
jämväl i det syfte, varom nu är fråga. Jag föreslår därför, att för
ändamålet inrättas en särskild stat, vilken i överensstämmelse med försvarsväsendets
lönenämnds och statskontorets förslag synes böra benämnas avgångsstat.
Avgångsstaten lärer böra begränsas till att avse allenast beställningar i
regementsofficers eller högre grad och motsvarande civilmilitära beställningar,
i den mån de äro att hänföra till militära avlöningsreglementet.
Ehuru beställningshavare tillhörande gruppen förtroendeämbetsmän redan
enligt nu gällande bestämmelser kunna äv Kungl. Maj:t entledigas utan
att de därvid äga rätt att bibehållas vid dem före avgången tillkommande
avlöningsförmåner, torde möjlighet böra beredas Kungl. Majit att överföra
jämväl sådana beställningshavare å den föreslagna avgångsstaten. Härför talar
icke minst den omständigheten, att gränsdragningen mellan förtroendeämbetsmännen
och övriga beställningshavare enligt vad i det föregående anmärkts i
vissa avseenden är mindre tillfredsställande. Det skulle sålunda utan tvivel verka
stötande, örn en överste vid exempelvis intendenturkåren efter entledigande
av nu ifrågavarande anledning skulle bibehållas vid sina avlöningsförmåner, medan
en regementschef, som av samma skäl avskiljes från aktiv stat, skulle be
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
hova vidkännas en avsevärd reduktion i sina inkomster. Statskontoret har i sitt
yttrande framhållit, att redan enligt gällande lagstiftning möjligheter förelåge
att effektivt avkoppla ej tjänstdugliga beställningshavare med avlöning
enligt löneplan Ob, samt därför avstyrkt införande av bestämmelser örn avgångsstat
för dessa beställningshavare. Med hänsyn till vad jag nyss anfört
anser jag emellertid den av statskontoret föreslagna begränsningen icke vara
att förorda.
En beställningshavares överförande från aktiv stat till avgångsstat innebär
givetvis, även örn han bibehålies vid sina avlöningsförmåner, en åtgärd, som
för den enskilde är av mycket allvarlig natur. De bestämmelser, som reglera
förfarandet för överflyttning på avgångsstat, böra därför såvitt möjligt utformas
så, att de förhindra godtycke och oenhetlig tillämpning. Sådan överflyttning
bör sålunda icke kunna ske annorledes än genom beslut av Kungl.
Majit efter förslag av vederbörande försvarsgrenschef eller, då överbefälhavare
finnes förordnad, av denne. Vid ärendets avgörande böra yttranden från
mellanstående chefer finnas tillgängliga, i vilka på ämbetsansvar angivas de
skäl, som motivera åtgärden. Såsom arméförvaltningen föreslagit, bör därjämte
beställningshavaren själv beredas tillfälle att inkomma med yttrande,
för vilket ändamål han bör få tillgång till utredningen i ärendet. Däremot
tinner jag mig icke kunna förorda arméförvaltningens förslag, att yttrande
bör inhämtas från förhandlingsberättigad personalorganisation, liksom icke
heller ett av svenska officersförbundet framfört förslag om anordnande av ett
särskilt prövningsinstitut för handläggning av här avsedda ärenden. Den
enskildes intressen torde bliva tillräckligt väl tillgodosedda även utan att
frågan underkastas en sådan särskild prövning.
Jag återkommer i det följande till frågan om å avgångsstat överförda beställningshavares
avlöningsförmåner m. m.
Genom inrättande av ifrågavarande avgångsstat tillgodoses endast det
omedelbara behovet av att från aktiv stat avskilja mindre tjänstdugliga beställningshavare.
Det synes däremot mindre lämpligt att på denna väg tillgodose
ett mera permanent sådant behov. Utredningsmännen ha förordat två
utvägar för genomförande av en mera bestående anordning, dels viss utvidgning
av förtroendereglernas tillämpningsområde genom grundlagsändring eller
på annat sätt och dels införande av generella förbehåll i avlöningsreglementet,
möjliggörande ett överförande av beställningshavare från aktiv stat till en särskild
disponibilitetsstat.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att den gränsdragning mellan
förtroendeämbeten och andra högre militära beställningar, som nu existerar,
i vissa avseenden icke kan anses tillfredsställande. Sålunda äro exempelvis
överstar i regementschefs ställning tillhörande lönegraden Ob 1 att anse såsom
förtroendeämbetsmän, medan vissa högre befälhavare i lönegraden Ob 2
tillhöra denna kategori endast örn de erhållit högre tjänsteställning än över
stes. För vinnande av rättelse härutinnan ha utredningsmännen förordat återinförande
av den gamla tjänstegraden generaladjutant för samtliga beställ
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
ningshavare i lönegraden Ob 2. Detta förslag har avstyrkts av överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna.
I sitt den 12 januari 1942 avgivna betänkande med förslag till plan för
organisationsarbetet inom försvarsväsendet (Statens off. utredn. 1942:1)
har 1941 års försvarsutredning (sid. 37) upptagit frågan om tjänstegrad och
titel för beställningshavare i lönegraden Ob 2 till förnyad behandling och
därvid kommit till det resultatet, att starka skäl tala för att beställningshavare
i nämnda lönegrad hänföras till generalspersoner (flaggmän). För dessa beställningshavare
borde därför tillkomma en ny generals- och amiralsgrad,
liggande mellan generalmajors- och överstegraderna respektive konteramiralsoch
kommendörsgraderna. Titeln för beställningshavare i den nya graden
borde bliva generalmajor av 2. graden respektive konteramiral av 2. graden.
Detta medförde i sin tur, att de nuvarande generalmajors- och konteramiralstitlarna
borde ändras till generalmajor av 1. graden respektive konteramiral
av 1. graden.
Därest den av 1941 års försvarsutredning föreslagna nya tjänstegraden för
beställningshavare i lönegraden Ob 2 införes, komma samtliga dessa att hänföras
till gruppen förtroendeämbetsmän. Utan grundlagsändring skulle härigenom
kunna vinnas en klarare gränsdragning mellan förtroendeämbetsmän
och övriga beställningshavare. Med hänsyn härtill torde med prövningen av
föreliggande förslag om ändring av grundlagen böra tills vidare anstå.
För beredande av möjlighet att från aktiv stat avskilja de av ifrågavarande
beställningshavare, som icke äro förtroendeämbetsmän, ha de för prövning av
den föreliggande frågan tillsatta utredningsmännen förordat införande av ett
disponibilitetsinstitut av ungefär samma art som utrikesförvaltningens. Medan
emellertid utrikesförvaltningens disponibilitetsinstitut endast äger tillämpning
å förtroendeämbetsmän — samtliga diplomatiska och konsulära tjänstemän äro
nämligen att hänföra till denna ämbetsmannagrupp -— bör enligt utredningsmännens
förslag motsvarande institut inom försvarsväsendet göras tillämpligt
å andra beställningshavare än förtroendeämbetsmän.
Mot en sådan mera bestående anordning för avskiljande från aktiv stat av
mindre tjänstdugliga beställningshavare har statskontoret framställt bestämda
erinringar. Örn det vore att anse såsom ofrånkomligt att i den utsträckning,
som överbefälhavarens framställning syntes giva vid handen, avföra personal
från aktiv stat, måste enligt statskontorets mening därav dragas den slutsatsen,
att det hittills tillämpade militära befordringssystemet vore behäftat med syn
nerligen allvarliga brister. Korrektivet häremot för framtiden vore enligt statskontorets
förmenande, att skyndsamma åtgärder vidtoges i syfte att omlägga
det militära befordringssystemet så att garantier skapades för att till regementsofficerare
eller högre beställningar framdeles befordrades endast sådana
beställningshavare, vilka utan tvekan kunde förväntas på ett tillfredsställande
sätt komma att fullgöra dem genom befordringen anförtrodda mera kvalificerade
åligganden.
Givet är, att för befordran till regementsofficer eller högre beställning bör
krävas, att vederbörande kan förväntas komma att på ett tillfredsställande
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
25
sätt fullgöra med den högre beställningen förenade mera kvalificerade åligganden.
Jag behöver emellertid ipke närmare ingå på de stora svårigheter, som
icke endast på detta område utan inom alla stora personalkårer -—- inom vilka
den utnämnande myndigheten ej kan besitta en ingående personkännedom —
möta då det gäller att utvälja de för befattningar av olika slag i alla hänseenden
lämpligaste. Ett befordringssystem, som bereder de av statskontoret
angivna garantierna, är icke möjligt att åstadkomma ens inom en personalkår
av ringa omfattning och än mindre inom försvarsväsendet med dess stora
antal befattningshavare och olikartade personalkategorier. Det är emellertid
uppenbart, att befordringsmyndigheterna söka i görligaste mån främja strävandena
att ernå bästa möjliga urval vid tillsättande av beställningar inom försvarsväsendet
och att denna fråga speciellt under den utbyggnad av försvarsväsendet,
som nu försiggår, är föremål för allvarlig uppmärksamhet.
En omsorgsfull urvalsprocedur kan dock icke i och för sig överflödiggöra
anordningar för utgallring av mindre tjänstdugliga beställningshavare.
Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som i fråga örn tjänstgöring
och arbetsuppgifter råda inom försvarsväsendet, torde nämligen där förhållandevis
oftare än inom andra delar av statsförvaltningen kunna inträffa,
att en person, som vid befordran till högre beställning förutsatts äga för den
högre beställningen erforderliga fysiska och psykiska egenskaper, efter någon
tid befinnes vara urståndsatt att på ett i allo tillfredsställande sätt fullgöra
sina åligganden.
Av dessa skäl finner jag mig böra föreslå, att med gällande lönebestämmelser
såsom en bestående anordning införlivas ett institut av samma principiella
karaktär som det inom utrikesförvaltningen förefintliga disponibilitetsinstitutet.
Beträffande avgränsningen av de beställningshavare, vilka i detta sammanhang
böra komma i fråga, torde böra tillämpas samma principer, som i det
föregående angivits beträffande överförande på avgångsstat.
Det sålunda föreslagna disponibilitetsinstitutet inom försvarsväsendet blir
som nämnts tillämpligt å beställningshavare, som utnämnas efter det erforderliga
ändringar i gällande avlöningsreglemente trätt i kraft. På sätt arméförvaltningen
föreslagit torde emellertid i de fullmakter, som dessförinnan utfärdas
för beställningshavare av regementsofficers- och högre grad samt motsvarande
civilmilitära befattningshavare, böra intagas förbehåll örn skyldighet
för beställningshavaren att efter beslut av Kungl. Majit avgå från beställning
på aktiv stat i enlighet med blivande bestämmelser örn försättande i disponibilitet.
Utredningsmännen ha framhållit, att det föreslagna institutet icke borde
avse de medelst förordnande för viss tid tillsatta beställningshavarna (i lönegraden
Ob 4 cheferna för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet samt i
lönegraden Cb 2 marinöverdirektören). Häremot har jag intet att erinra. Örn
emellertid i framtiden fullmaktsbeställningar i lönegraderna Ob 4 och Cb 2
skulle komma att inrättas, synes frågan örn disponibilitetsinstitutets tillämpning
å beställningshavare i nämnda lönegrader böra upptagas till förnyad
prövning.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 71.
Rättsgrundvalen för den föreslagna anordningen mäste, såsom utredningsmännen
anfört, skapas genom införande av bestämmelser därom i militära avlöningsreglementet.
I reglementets 3 § torde böra införas ett nytt moment, i
vilket stadgas skyldighet för beställningshavare tillhörande här avsedda kategorier
att avgå från sin beställning, där så finnes påkallat med hänsyn till statens
intresse. I samband därmed böra meddelas vissa procedurregler, vilka
synas böra givas samma innehåll som de här förut föreslagna bestämmelserna
angående beställningshavare, som överföras å avgångsstat. I enlighet med utredningsmännens
förslag bör vidare i avlöningsreglementet intagas stadgande
därom, att enligt här berörda bestämmelser entledigad beställningshavare, som
ej är förtroendeämbetsman, är berättigad att bliva försatt i disponibilitet mot åtnjutande
av disponibilitetsarvode enligt grunder, som bestämmas av Kungl.
Majit och riksdagen. Beträffande förtroendeämbetsmän åter torde det böra
ankomma på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, huruvida sådan befattningshavare
må bliva försatt i disponibilitet mot åtnjutande av vederbörligt
disponibilitetsarvode. Bestämmelser rörande avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet
torde lämpligen böra meddelas i särskild författning. Till
denna fråga återkommer jag i det följande.
Lönenämnden, i vars yttrande statskontoret instämt, har framhållit, att den
föreslagna benämningen disponibilitet icke är fullt tillfredsställande, enär densamma
ej täcker det med det nya institutet avsedda ändamålet. Ehuru denna
anmärkning äger visst fog, har jag ändock icke funnit mig böra ifrågasätta
ändring i det av utredningsmännen i detta hänseende framställda förslaget.
I 3 § 2 mom. 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente har nämligen tjänsteman,
som försättes i disponibilitet mot åtnjutande av disponibilitetsarvode,
under vissa förutsättningar tillförsäkrats rätt till pension. Ett bifall till lönenämndens
förslag skulle kräva ändring i denna bestämmelse, vilket synes böra
undvikas.
Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att i tekniskt hänseende någon
större skillnad vid bifall till mitt förslag ej kommer att förefinnas mellan avgångsstaten
och disponibilitetsstaten. Däremot kommer, såsom av det följande
framgår, en större olikhet att förefinnas i avseende å de löneförmåner, som
utgå i ena eller andra fallet.
Avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet m. m. för personal, som
överföres å avgångsstat.
Utredningsmännen. Med avseende å personal, som överförts å övergångsstat
(avgångsstat), ha utredningsmännen anfört, att de i samband med 1925
års härordning stadgade reglerna i detta hänseende beträffande beställningshavare,
som tvångsvis överförts till övergångsstat (kungörelsen den 23
oktober 1925, nr 429, med vissa bestämmelser rörande arméns och marinens
övergångsstater), kunde med vissa modifikationer tagas till utgångspunkt.
Lön borde sålunda i förekommande fall utgå efter ortsgrupp B. Löneklassuppflyttning
borde äga rum endast i mån av effektiv tjänstgöring.
27
Kungl. May.ts proposition nr 74.
Beställningshavare, som överförts till övergångsstat, borde enligt utredningsmännens
mening tagas i anspråk för tjänstgöring inom försvarsväsendet
och borde för kostnadernas begränsande i möjlig mån användas i befattningar,
som eljest bestredes med pensionerad personal mot åtnjutande av arvode.
Beträffande förening av lön å övergångsstat med lön för eventuell annan
stats anställning eller ersättning för statligt uppdrag kunde — enligt vad utredningsmännen
vidare anfört — särskilda bestämmelser bliva erforderliga.
Därvid syntes de grunder, vilka av 1928 års riksdag i motsvarande hänseende
godkänts i fråga örn beställningshavare, som överförts på övergångsstat i
samband med 1925 års försvarsordning, kunna tjäna såsom förebild (jfr
propositionen 1928: 56).
Yttranden. Utredningsmännens ifrågavarande förslag har i yttrandena i
allmänhet lämnats utan erinran.
överbefälhavaren har dock föreslagit, att till övergångsstat överförd beställningshavare
under tjänstgöring borde åtnjuta lön efter den ortsgrupp,
där tjänstgöringen fullgöres.
Cheferna för armén och marinen ha framställt samma förslag under framhållande
av att eljest beställningshavarna i de icke dyrortsgrupperade lönegraderna
Ob 1—3 skulle komma i en vida gynnsammare ställning än beställningshavare
i de dyrortsgrupperade lönegraderna Oa 4—6. Det förutsattes
givetvis, att pensionsförmånerna skulle utgå som om beställningshavaren
kvarstått på aktiv stat.
Arméförvaltningen har anfört, att ett avskiljande från aktiv stat, varom
bär vore fråga, i allmänhet komme att för beställningshavaren medföra en
avsevärd rubbning i hans ekonomiska förhållanden. Det syntes därför billigt,
att beställningshavaren erhölle viss varseltid före överföringen, exempelvis
så, att han erhölle del av beslut om försättande i disponibilitet minst sex
månader före laga fardag den 1 oktober. Därest en så lång tidsfrist skulle
anses komma att alltför mycket minska effektiviteten i anordningen, skulle
det kunna tänkas att giva ett stadgande i sådant hänseende allenast karaktär
av huvudregel. X allmänhet syntes väl också möjlighet föreligga att vid behov
lämna beställningshavaren tjänstledighet.
Försvarsväsendets lönenämnd har ansett, att på avgångsstat överförd
personal principiellt icke borde tagas i anspråk för tjänstgöiing i vidare mån
än som i detta hänseende gällde för i reserven kvarstående, pensionsavgangen
personal. Beträffande beställningshavare å avgångsstat borde sådana omständigheter
anses vara för handen, att vederbörande med stöd av bestämmelserna
i gällande tjänstepensionsreglemente borde förtidspensioneras, då han
uppnått den levnadsålder, som förutsattes för förtidspensionering. Slutligen
syntes föreskrift böra meddelas, att personal å avgångsstat, som ej inkallats
till tjänstgöring, ej finge komma i åtnjutande av kristillägg.
Statskontoret har instämt i vad lönenämnden sålunda anfört men beträffande
avlöningsförmånerna föreslagit, att desamma borde bestämmas efter
ortsgrupp A. Statskontoret har härom anfört:
28
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
Enligt statskontorets mening äro--— förutsättningar för en analog
tillämpning av 192o års beslut icke för handen. Den direkta orsaken till
överförandet av beställningshavare från aktiv stat i samband med 1925 års
beslut var icke beställningshavarnas inkompetens utan kaderminskningar.
överförandet till avgångsstat däremot skall icke äga rum på grund av
organisatoriska förhållanden utan under åberopande av dokumenterad bristande
förmåga hos vederbörande att på ett tillfredsställande sätt fullgöra honom
förelagda arbetsuppgifter. Vid sådant förhållande kunna enligt statskontorets
mening icke anföras billighetsskäl för att beställningshavaren skall å sådan
stat uppbära större avlöning än vad som föreslagits skola utgå i disponibilitetsarvode1).
När emellertid av lönetekniska skäl en så radikal minskning av
lönen icke kan ifrågakomma, synas fullgoda motiv föreligga för att bestämma
avlöningen å avgångsstaten till så lågt belopp, som tekniskt är möjligt, eller
till Ion enligt ortsgrupp A, å vilken lön — såsom lönenämnden även föreslagit
— kristillägg icke bör utgå.
Svenska of floer sförbundet har hemställt, att till alla beställningshavare,
som av här berörd anledning avförts från aktiv stat, måtte utgå avlöning
enligt de principer, som vid genomförande av 1925 års försvarsordning tilllämpades
betiäffande till övergångsstat tvångsvis överförda beställningshavare,
varvid under tjänstgöring avlöning borde utgå efter den ortsgrupp,
där tjänstgöringen fullgjordes.
Beträffande på avgångsstat överförd beställningshavares avlöningsförmåner
torde, såsom utredningsmännen föreslagit och flertalet remissmyndigheter
tillstyikt, de i samband med genomförandet av 192o års härordning stadgade
reglerna beträffande beställningshavare, som tvångsvis överförts till övergångsstat,
kunna med vissa modifikationer tagas till utgångspunkt. Dessa
regler återfinnas som nämnts i kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 429) med
vissa bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater.
Till den som överföres å avgångsstat bör utgå avlöning efter de närmast
före övergången till denna stat gällande grunderna, varvid dock lönen i enlighet
med statskontorets förslag torde böra beräknas efter A-ort. och icke såsom
utredningsmännen föreslagit efter B ort. Enär anledningen till överförandet
å avgångsstat förutsättes vara beställningshavarens bristande förmåga att
tillfredsställande fullgöra sina tjänsteåligganden, torde det nämligen föreligga
skäl att bestämma lönen å avgångsstaten till så lågt belopp som tekniskt
är möjligt. I motsats till lönenämnden och statskontoret anser jag däremot,
att kristillägg skäligen bör utgå till beställningshavare, som överförts å
sådan stat, så länge och i den utsträckning sådant tillägg kan komma att enligt
statsmakternas beslut utgå till befattningshavare och pensionärer med rätt
till rörligt tillägg.
I enlighet med lönenämndens av statskontoret tillstyrkta förslag synes till
avgångsstat överförd beställningshavare böra vara tjänstgöringsskyldig allenast
i den omfattning, som stadgas för i reserven kvarstående, pensionsavgången
personal. Han bör sålunda vara skyldig att tjänstgöra i krig och då
1) Jfr nedan sid. 31 ff.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
värnpliktiga eljest tagas i anspråk för rikets försvar eller säkerhet ävensom
vid sådan övning eller större rustning, som till utrönande av arméns, marinens
eller flygvapnets krigsberedskap eller eljest kan bliva anbefalld. Då det här
är fråga örn mindre tjänstduglig personal, torde det i regel vara mest förenligt
med statens intressen, att vederbörande i fred helt avkopplas från tjänstgöring.
Givet är, att jämväl i krig tjänstgöring torde böra äga rum allenast
undantagsvis.
Beträffande avlöningsförmåner m. m. till på avgångsstat avförd beställningshavare,
som i enlighet med vad nyss anförts inkallats till tjänstgöring,
synas i tillämpliga delar böra gälla samma bestämmelser som beträffande
nyssnämnda reserven tillhörande personal, som inbeordrats till tjänstgöring.
Vid den av mig förordade begränsade tjänstgöringsskyldigheten torde nämligen
de i kungörelsen den 23 oktober 1925 meddelade bestämmelserna icke
lämpligen kunna läggas till grund för stadganden i nu ifrågavarande avseende.
Ehuru å avgångsstat överförd beställningshavare icke bör åläggas skyldighet
att tjänstgöra i vidare mån än här föreslagits, lärer det i vissa fall kunna
befinnas lämpligt, att sådana beställningshavare berättigas uppehålla befattningar,
som eljest bestridas av pensionerad personal mot åtnjutande av
arvode. Enär här avsedda beställningshavare, därest de ägde att utöver sin
lön å avgångsstat uppbära det för befattningen bestämda arvodet, uppenbarligen
skulle komma i en alltför gynnsam ställning, synes avlöning för sådana
fall — ävensom då tjänstgöring inom försvarsväsendet i andra fall än här
nämnts förekommer, vilket undantagsvis lärer kunna ifrågakomma — böra
utgå enligt de grunder, som stadgas i kungörelsen den 23 oktober 1925 för
tvångsvis överförd beställningshavare, som fullgör tjänstgöring. Under tjänstgöring
å bostadsorten bör alltså lön utgå efter bostadsortens ortsgrupp, och
vid sådan tjänstgöring utom bostadsorten, som på förhand kan beräknas komma
att omfatta en tidrymd av 12 månader eller därutöver, bör lönen utgå efter
tjänstgöringsortens ortsgrupp. Om däremot tjänstgöring å annan ort än
bostadsorten icke på förhand kan beräknas komma att pågå i 12 månader, bör
utgå tjänstgöringstraktamente samt resekostnads- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet.
Uppflyttning till högre löneklass inom den lönegrad, vederbörande vid
överflyttningen till avgångsstat tillhör, bör äga rum endast i mån av fullgjord
tjänstgöring, varvid före överföringen fullgjord tjänstgöring å aktiv
stat bör tillgodoräknas vederbörande. Beträffande de beställningshavare,
som tvångsvis överfördes till övergångsstat i samband med 1925 års härordning,
föreskrevs, att effektiv tjänstgöring under viss tid i beställning å övergångsstat
skulle anses motsvara tjänstgöring under dubbelt så lång tid i
beställning å aktiv stat. Samma förmånliga regel torde icke böra gälla beträffande
beställningshavare, som överföres till den nu ifrågasatta avgångsstaten.
I fråga örn förening av lön å avgångsstat med lön för eventuell annan statsanställning
eller med ersättning för statligt uppdrag ha utredningsmännen an
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
fört, att de grunder, som 1928 års riksdag i motsvarande hänseende godkänt
beträffande beställningshavare, som överförts å övergångsstat i samband med
1925 års härordning, syntes kunna tjäna till förebild. I detta hänseende
torde det få ankomma på Kungl. Majit att i anslutning till nämnda grunder
meddela närmare bestämmelser.
Arméförvaltningen har framhållit, att en beställningshavares avförande
från aktiv stat i allmänhet syntes komma att för beställningshavaren medföra
en så avsevärd rubbning i hans ekonomiska förhållanden, att det syntes
billigt, att beställningshavaren erhölle viss varseltid före överföringen.
Enär emellertid anordningen med avgångsstat ju avser att tillgodose ett
omedelbart behov att från aktiv stat avföra inkompetent personal, synes en
sådan av arméförvaltningen föreslagen uppsägningstid icke böra ifrågakomma.
Den enskildes intressen i förevarande avseende torde däremot lämpligen
kunna tillgodoses på det sätt, att beställningshavare, som överföres å avgångsstat,
berättigas att uppbära oförminskad avlöning enligt de före överförandet
gällande grunderna intill den näst efter överförandet infallande
1 oktober, om överförandet sker under månaderna oktober—mars, och eljest
intill den näst efter överförandet infallande 1 april.
Till avgångsstat överförd beställningshavare skall självfallet vara bibehållen
vid sin rätt till tjänste- och familjepension, varvid dock givetvis jämväl
föreligger skyldighet för honom att vidkännas för vederbörlig beställning
stadgade pensionsavdrag.
Försvarsväsendets lönenämnd har framhållit, att i fråga örn beställningshavare,
som överförts å avgångsstat, böra anses föreligga sådana omständigheter,
att beställningshavaren med stöd av vederbörligt tjänstepensionsreglemente
bör förtidspensioneras, då han uppnått en levnadsålder, som
med fem år understiger den för hans beställning stadgade pensionsåldern.
För att en beställningshavare skall kunna mot sin vilja förtidspensioneras
gäller, enligt vad förut anförts, att han skall befinnas urstandsatt att på
tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. Enär emellertid en
beställningshavare förutsättes skola kunna överföras å avgångsstat, även örn
ej nu angivna förhållande föreligger, anser jag mig icke böra biträda lönenämndens
ifrågavarande förslag.
En fullmaktstjänst, vars innehavare överföres å avgångsstat, kan icke i
vanlig ordning återbesättas med ordinarie innehavare förrän den överförde
avlidit eller avgått med pension. Med hänsyn härtill torde Kungl. Majit
äga besluta om den tillfälliga ökning av antalet ordinarie tjänster, som
erfordras på grund av beställningshavares överförande å avgångsstat.
Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med här angivna grunder utfärda de föreskrifter, som erfordras beträffande
till avgångsstat överförda beställningshavares avlöningsförmåner
och tjänstgöringsskyldighet m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
31
Avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet m. m. för personal, som
försättes i disponibilitet.
Överbefälhavarens framställning. Överbefälhavaren har i sin skrivelse den 14
februari 1941 föreslagit, att beställningshavare, som försatts i disponibilitet,
borde tillerkännas exspektansarvode, motsvarande lönen minskad exempelvis
med A-avdrag enligt 17 § militära avlöningsreglementet. I disponibilitet
försatt beställningshavare borde vara underkastad full tjänstgöringsskyldighet
och borde, då han fullgjorde tjänstgöring, kunna beredas vederlag härför
avpassat efter tjänstgöringens art och ansvar samt borde bibehållas vid
med förut innehavd beställning på aktiv stat förenade pensionsförmåner.
Placerades beställningshavare i disponibilitet till tjänstgöring på annan ort
än kyrkobokföringsorten, borde han åtnjuta rätt till reseersättning och flyttningskostnadsersättning
enligt för personal på aktiv stat gällande grunder.
Utredningsmännen. Utredningsmännen ha erinrat om att Kungl. Majit
beträffande ersättning till inom utrikesförvaltningen anställd befattningshavare,
som försatts i disponibilitet, ägde fria händer att avväga arvodet,
vilket dock ej finge överstiga lönen minskad med A-avdrag. Såsom minimum
för arvodet gällde likväl, örn befattningshavaren skulle bibehållas vid pensionsrätten,
ett belopp motsvarande pensionsunderlagets storlek.
Då det här regelmässigt vore fråga örn personal, som icke avsåges komma
till vidare användning i beställning på aktiv stat, syntes det knappast vara
påkallat att på sätt överbefälhavaren förordat generellt berättiga vederbörande
till den ersättning, som inom utrikesförvaltningen utgjorde maximibelopp
och som där åtminstone i princip utgjorde gottgörelse till en tjänsteman,
vilken avsåges att framdeles bliva placerad på ny post samt åsyftade
att kunna bibehålla honom i karriären i avvaktan på möjlighet att tilldela
honom en sådan post. Här berörda omständigheter kunde måhända tala för
att disponibilitetsarvodet ej borde bestämmas högre än den förtidspension,
som kunde utgå enligt tjänstepensionsreglementet och som bestämdes med
utgångspunkt från grunderna för ålderspensionen men med iakttagande av
vissa reduktioner. Möjligen kunde man tänka sig, att beställningshavaren ej
berättigades till högre arvode än som svarade mot pensionsunderlaget för
beställningen, med befogenhet för Kungl. Majit att höja arvodet högst upp
till lönen minskad med A-avdrag; härigenom skulle en viss parallell med
reglerna för utrikesförvaltningens personal åstadkommas.
Emellertid talade enligt utredningsmännens mening praktiska skäl för
fastställande av fixa arvodesbelopp för de olika lönegraderna. Dessa belopp
borde lämpligen bestämmas så att de något överstege pensionsunderlagen
men icke uppginge till de belopp, vilka kvarstode efter avräknande från lönen
(i förekommande fall slutlönen å A-ort) av A-avdrag.
Utredningsmännen ha därefter anmärkt, att kvarstående lönebelopp efter
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
frånräknande av A-avdrag i här avsedda lönegrader genomgående utgjorde
grovt räknat 75 procent av de oavkortade lönebeloppen. Pensionsunderlagen
enligt 1935 års militära tjänstepensionsreglemente varierade för samma lönegrader
mellan omkring 58.5 och 47.2 procent av samma belopp. Enligt ett
alternativ i avgivet förslag till nytt allmänt tjänstepensionsreglemente utgjorde
pensionsunderlaget omkring två tredjedelar av slutlönen i ortsgrupp C
för lönegrader med dyrortsgraderade löner.
Med beaktande av dessa relationssiffror ha utredningsmännen uträknat
arvodesbelopp, utgörande för lönegraden Oa 4 drygt 70 procent av det oavkortade
lönebeloppet och för de högre lönegraderna successivt sjunkande
procenttal, för lönegraden Ob 3 ej fullt 60 procent.
I enlighet härmed lia utredningsmännen ifrågasatt följande arvodesbelopp,
vilka avrundats så att de blivit i helt krontal jämnt delbara med 12:
Lönegrad Arvodesbelopp
Oa 4 ............................................................ 6,840
»5 ............................................................ 7,380
»6 ............................................................ 8,340
Ob 1 ............................................................ 9,180
»2 ............................................................ 9,600
»3 .......................... 10,560
Utöver disponibilitetsarvodet borde enligt utredningsmännens mening särskild
ersättning få åtnjutas i den mån beställningshavaren fullgjorde tjänstgöring.
Denna ersättning borde utgå, för det fall att beställningshavaren
toges i anspråk för bestridande av befattning avsedd för pensionerad personal,
med det arvodesbelopp, som vore bestämt för dylik befattning, och
eljest såsom arvode med belopp, som i det särskilda fallet fastställdes av
Kungl. Majit. I båda fallen borde iakttagas, att ersättningen ej finge överstiga
det lönebelopp, som vid stationering å tjänstgöringsorten skulle hava
utgått i den beställning, från vilken avgång skett. — Vid förslagets framläggande
hade hänsyn tagits endast till mera fortlöpande tjänstgöring men
däremot ej till de periodiskt återkommande, mera kortvariga övnings- eller
repetitionstjänstgöringar, som eventuellt kunde vara påkallade.
Å disponibilitetsarvodet syntes böra utgå rörliga tilläggsförmåner enligt
de för lön gällande grunderna. Från arvodet borde självfallet avgå tjänsteoch
familjepensionsavdrag i vanlig ordning.
Därest i disponibilitet överförd beställningshavare erhölle civil anställning
eller avlönat statligt uppdrag, syntes, såvitt ersättningen för anställningen
eller uppdraget uppginge till eller överstege lönen i den förra beställningen,
disponibilitetsarvodet böra bortfalla för den tid anställningen eller uppdraget
varade; där ersättningen understege lönen, borde disponibilitetsarvodet få
bibehållas i den mån förmånerna sammanlagt ej överstege den förra lönen.
Yttranden. Överbefälhavaren har i sitt yttrande förklarat sig icke kunna
tillstyrka en så radikal sänkning av lönen, som utredningsmännen föreslagit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 74. 33
Disponibilitetsarvodena borde icke sättas lägre än som föreslagits i överbefälhavarens
framställning den 14 februari 1941.
Även cheferna för armén och marinen ha anfört, att disponibilitetsarvodenas
storlek borde bestämmas efter de i överbefälhavarens framställning angivna
grunderna, varjämte i yttrandena förutsatts, att i disponibilitet överförda
beställningshavare skola komma i åtnjutande av de pensionsförmåner,
som skulle ha tillkommit dem vid avgång från aktiv stat vid pensionsålderns
inträde.
Chefen för armén har vidare anfört, att den tjänstgöringsskyldighet, som
utredningsmännen förutsatt för beställningshavare i disponibilitet, lämpligen
borde bestämmas till 35 dagar per kalenderår, d. v. s. ett dagantal motsvarande
vad som avsåges för personal i reserven (för reservpersonal dock icke
årligen). För beställningshavare i arvodesbefattning borde dock icke förutsättas
annan tjänstgöring än den han i sagda befattning fullgjorde.
Jämväl chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha ansett de av utredningsmännen
föreslagna disponibilitetsarvodena väl snävt tillmätta och härutinnan
anfört:
Under erinran örn att 1938 års pensionssakkunniga i sitt betänkande med
förslag till allmänna tjänste- och familj epensionsreglementen vid utformningen
av alternativet med enhetliga pensionsunderlag tagit slutlönen inom
de olika lönegraderna för ortsgrupp C till utgångspunkt, anse chefen för flygvapnet
och flygförvaltningen, att slutlönen å C-ort inom vederbörande lönegrad
bör i förekommande fall jämväl i här avsett hänseende tagas till utgångspunkt.
Den särskilt svåra ställning, som kan förutses komma att intagas av personal
vid flygvapnet, som försättes i disponibilitet — det kan vara fråga örn
andligen och kroppsligen förbrukade individer utan möjlighet till annan utkomst
— synes påkalla, att det tages i övervägande, örn icke disponibilitetsarvoden
åt f. d. flygare böra utgå med förhöjda belopp.
Beträffande sistnämnda fråga har en av flygförvaltningens ledamöter, t. f.
byråchefen Lagergren, anmält avvikande mening och härom anfört:
Förslaget att tillgodose i disponibilitet försatta flygare med högre arvoden
än som eljest skulle komma att utgå till i disponibilitet försatt icke flygande
personal finner jag mig icke kunna biträda och anser ej heller att frågan bör
bliva föremål för närmare utredning. Ett tillgodoseende i här åsyftad riktning
skulle enligt mitt förmenande vara att förbise flygtilläggens karaktär av
riskpremier och skulle därjämte medföra att den i disponibilitet försatte beställningshavaren,
som på grund av bristande duglighet försatts ur tjänst,
skulle komma, i ett förmånligare läge än den, som på grund av olycksfall i eller
utom tjänsten, sjukdom eller av annan orsak, varöver han icke kunnat råda,
förtidspensionerats. Disponibilitetsarvodena måste nämligen anses vara så
intimt förknippade med graderingen av pensionsförmånerna åt flygande, respektive
icke flygande personal att någon undantagsställning icke bör beredas
den flygande personalen så länge pensionsförmånerna äro desamma för alla
försvarsgrenarna.
Arméförvaltningen har funnit de av utredningsmännen föreslagna disponibilitetsarvodena,
i jämförelse med de avlöningsförmåner, som föreslagits
för å övergångsstat överförda, förhållandevis låga. Ämbetsverket ansåge för
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 74. 317 42 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
sin del skäl tala för en mindre kraftig begränsning av arvoden till i disponibilitet
försatta än vad utredningsmännen föreslagit. Härutöver kunde framhållas,
att en olikformighet i fråga örn lönesättning samt beträffande förmåner
i övrigt och skyldigheter för, å ena sidan, till övergångsstat överförda och, å
andra sidan, i disponibilitet försatta beställningshavare måste framstå såsom
irrationell, då beställningshavarna av en och samma anledning, mindre tjänstduglighet,
avförts från aktiv stat.
Beträffande här avsedda beställningshavares förmåner i övrigt under olika
slag av tjänstgöring har arméförvaltningen yttrat:
I fråga örn ersättning under tjänstgöring för i disponibilitet försatt beställningshavare,
som uppehåller för pensionerad personal avsedd arvodesbefattning,
hava utredningsmännen föreslagit, att vederbörande skulle äga åtnjuta
för befattningen anslaget arvode. Härvid torde böra beaktas, att å sagda
arvode utgår dyrtidstillägg enligt för reglerade verk gällande grunder, medan
å disponibilitetsarvodet avses skola utgå rörliga tilläggsförmåner, i följd varav
vid beräkningen skola tillämpas i 3 § 2 stycket kungörelsen den 22 juni 1939,
nr 511 (nr 1941: 406) intagna reduceringsregler. ----I övrigt synes be
ställningshavare,
som tages i anspråk för uppehållande av arvodesbefattning,
böra erhålla ersättning för kostnaderna för flyttning till ny tjänstgöringsort
samt förmån av sjukvård i enlighet med för beställningshavare å aktiv stat
gällande bestämmelser.
Beställningshavare i disponibilitet, som icke uppehåller arvodesbefattning,
torde för inställelse till tjänstgöring böra åtnjuta fri resa från bostadsorten
(hemvistet i kyrkobokföringsorten) samt traktamentsersättning enligt resereglemente^
dock att beställningshavare som styrker, att han vid resans anträdande
stadigvarande uppehållit sig å annan än nämnda ort, äger åtnjuta fri
resa från dåvarande vistelseorten inom riket eller vid vistelse utom riket från
den plats inom riket, å vilken han vid resan först inträffar; därjämte torde
enahanda förmåner böra utgå vid återfärd från tjänstgöringen. Yad angår ersättning
under dylik tjänstgöring, ifrågasätter arméförvaltningen, örn icke en
i disponibilitet försatt beställningshavare bör, i likhet med beställningshavare
på reservstat, åtnjuta tjänstgöringstraktamente, dock endast vid tjänstgöring
utom bostadsorten (hemvistet i kyrkobokföringsorten), ävensom förmån av
sjukvård enligt de bestämmelser, som gälla för personal på aktiv stat.--- —
Beträffande i övrigt erforderliga avlöningsbestämmelser torde i tillämpliga
delar böra gälla de för beställningshavare å reservstat meddelade föreskrifterna.
Arméförvaltningen har slutligen förordat, att tjänstgöringsskyldigheten i
fredstid fastställes till visst antal dagar, förslagsvis 45 dagar (in- och utryckningsdagar
icke inräknade) under loppet av varje under anställningstiden i
disponibilitet infallande period av två år.
Även marinförvaltningen har funnit de av utredningsmännen föreslagna
disponibilitetsarvodena väl snävt tilltagna, med hänsyn till att tjänste- och
familjepensionsavdrag avsetts skola utgå från desamma, Vid arvodenas tillmätande
borde hänsyn tagas därtill, att den i disponibilitet försatte beställningshavaren
icke borde i ekonomiskt hänseende bliva avsevärt sämre ställd
än örn han kvarstått i lägre beställning, å vilken disponibilitetsinstitutet icke
vore tillämpligt. Marinförvaltningen har härom anfört följande:
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
Även med avseende å denna synpunkt synas ifrågavarande arvoden för låga,
vilket exempelvis framgår av, att i disponibilitet försatt beställningshavare
i lönegrad Oa 4 föreslagits erhålla 6,840 kronor i disponibilitetsarvode under
det att, om han kvarstått i beställning tillhörande lönegrad Oa 3, han skulle
hava erhållit 8,175 kronor i slutlön å A-ort. Rättvisligen måste dock medgivas,
att nu framhållen synpunkt icke bör tillmätas allt för stor betydelse, enär beställningshavare
i lönegrad Oa 3 i de flesta fall torde hava avgått med pension
vid den ålder, då disponibilitetsinstitutet kan komma i fråga att tillämpas å
högre beställningshavare. Å andra sidan är det antagligt, att den pensionerade
beställningshavaren kommer att vara i gynnsammare ställning än den i disponibilitet
försatte i fråga örn möjligheten att förskaffa sig annan inkomst.
Försvarsväsendets lönenämnd har i sitt yttrande framhållit, att avgångslönen
borde vara fixerad för varje lönegrad och löneklass. Yad anginge storleken
av avgångslönen anslöte sig lönenämnden närmast till det av överbefälhavaren
framlagda förslaget, varvid lönenämnden utginge från att lönen beräknades
efter B-ortsgrupp. Tjänstgöringsskyldighet borde principiellt icke
åvila i disponibilitet försatt personal i vidare mån än som i detta hänseende
gällde för i reserven kvarstående, pensionsavgången personal. Ej heller borde
någon företrädesrätt givas disponibilitetsstat tillhörande personal till erhållande
av arvodesbefattningar. En till avgångsstat överförd beställningshavare
borde således i vanlig ordning få anmäla sig som sökande till ledigförklarad
arvodesbefattning, och befattningen i fråga borde tillsättas enbart under hänsynstagande
till vederbörandes lämplighet för den sökta befattningen. Under
inkallelse till tjänstgöring borde för övrigt den å avgångsstat överförda personalen
erhålla enahanda löneförmåner, som skulle hava utgått, därest vederbörande
tillhört reserven och i denna egenskap inbeordrats till tjänstgöring.
Jämväl i disponibilitet försatt personal borde regelmässigt förtidspensioneras
med tillämpning av bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet.
Statskontoret har förklarat, att de av utredningsmännen föreslagna disponibilitetsarvodena
syntes i och för sig skäliga. Det hade emellertid uppmärksammats,
att från de föreslagna arvodena skulle avgå tjänste- och familjepensionsavdrag
i vanlig ordning. Undantagsvis kunde detta leda till att en beställningshavare
å disponibilitetsstat kunde komma att uppbära lägre arvode än den
pension, som framdeles tillkomme honom vid avgång från sagda stat fem år
före pensionsålderns inträde. Med hänsyn därtill och då ett överförande å
disponibilitetsstat i realiteten måste anses hava karaktären av en förtidspensionering,
skulle det kunna ifrågasättas, örn icke disponibilitetsarvodet genomgående
borde avvägas så, att nettoarvodet, inberäknat rörliga förmåner, uppginge
till samma belopp, som beställningshavaren komme att uppbära i pension
vid den framtida avgången från tjänsten.
Svenska officersförbundet har, såsom förut anmärkts, föreslagit, att till beställningshavare,
som avförts från aktiv stat, skulle utgå avlöning enligt de
principer, som vid genomförande av 1925 års försvarsordning tillämpades beträffande
till övergångsstat tvångsvis överförda beställningshavare, varvid
under tjänstgöring avlöning borde utgå efter den ortsgrupp, där tjänstgöringen
fullgjordes.
36
Departementschefen.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 74.
Förbundet har framhållit, att det, även om i enlighet med dess förslag ett
särskilt prövningsinstitut inrättades för behandling av ärenden rörande befattningshavares
försättande i disponibilitet, syntes vara förenat med svårigheter
att nå fram till full rättvisa. Detta underströke nödvändigheten av att de
ekonomiska bestämmelserna gåves en sådan utformning, att förtidsavskedandet
icke finge för den enskilde rentav upprörande följdverkningar. Förbundet har
härom närmare anfört följande:
Åtminstone måste man härvid fordra, att den ekonomiska gottgörelsen för
den avförde ordnas på sätt, som kan anses skäligt. Härvid kan jämförelse
icke ske med försättande i disponibilitet av beställningshavare inom utrikesförvaltningen.
Sådant sker nämligen under helt andra förutsättningar än vad
här ifrågasättes och har normalt förekommit i starkt begränsad omfattning.
Som redan framhållits, bliva förhållandena här helt annorlunda.
Mot bakgrunden av sålunda anförda principiella synpunkter finner sig
svenska officersförbundet böra, vad beträffar den ersättning i form av disponibilitetslön
eller dylikt, som kan böra befinnas utgå, anföra följande. Utredningsmännen
förutsätta, att med disponibilitetslön avförd personal skall vara
underkastad tjänstgöringsskyldighet enligt i särskild ordning utfärdade bestämmelser.
Därvid avses den avförde för kostnadernas begränsning i möjlig
mån användas i befattning, som eljest bestrides av pensionerad personal med
arvode. Ersättning för tjänstgöringen skall då utgå med för befattningen bestämt
arvode men eljest med arvode, som fastställes av Kungl. Maj:t. Regelmässigt
avses härvid den totala avlöningen understiga det lönebelopp, som
skulle hava utgått för den beställning, från vilken avgång skett. Denna ogynnsamma
lönesättning har framkommit därigenom, att utredningsmännen föreslagit
disponibilitetsarvoden, vilka utgöra endast mellan 60 och 70 procent av
avlöningen för vederbörlig beställning. En dylik reduktion av inkomsten måste
medföra synnerligen ogynnsamma konsekvenser för den avförde. Han kan
knappast heller skaffa sig anställning i privat tjänst, eftersom lian när som
helst kan bliva inkallad till tjänstgöring. Rent av orimligt synes utredningsmännens
förslag vara på den punkten, att till disponibilitet överförd beställningshavare,
som verkligen erhåller civil anställning, skall berövas rätt till
disponibilitetsarvode, örn ersättningen för anställningen uppgår till eller överstiger
lönen i den förra beställningen, samt, där ersättningen understiger lönen,
få behålla disponibilitetsarvodet endast i den mån förmånerna sammanlagt ej
överstiga den förra lönen. Därmed förhindras den avförde praktiskt taget från
möjlighet att söka sig arbete utanför krigsmakten. En dylik bestämmelse har
icke ens ifrågasatts för övergångsstatspersonal. Den kan heller icke för nu
berörd personal ifrågakomma.
Av den lämnade redogörelsen för remissyttrandena framgår, att flera olika
meningar yppats i fråga örn storleken av de arvoden, som böra utgå till beställningshavare,
överförda å disponibilitetsstat. Utredningsmännen anse sålunda,
att för de olika lönegraderna böra fixeras vissa bestämda arvodesbelopp,
större än de för respektive lönegrader fastställda pensionsunderlagen men lägre
än den enligt vanliga regler bestämda lönen, minskad med s. k. A-avdrag. Statskontoret
håller före, att de av utredningsmännen sålunda föreslagna arvodena
i och för sig äro skäliga, men har föreslagit, att arvodena i stället bestämmas så,
att nettoarvodena, d. v. s. disponibilitetsarvodena inberäknat rörliga förmåner
men minskade med vederbörliga pensionsavdrag, uppgå till samma belopp som
beställningshavarna skulle komma att uppbära i pension vid framtida avgång
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
från tjänsten. Överbefälhavaren, nied vilken flertalet övriga militära myndigheter
ävensom försvarsväsendets lönenämnd i huvudsak instämt, anser däremot,
att arvodet bör motsvara avlöning i vederbörlig lönegrad, minskad med
A-avdrag. Händd förutsätter lönenämnden, att lönen skall beräknas efter ortsgrupp
B. Slutligen föreslår svenska officersförbundet, att vid bestämmande
av arvode till här berörd personal skola tillämpas de grunder, som gälla beträffande
beställningshavare, vilka i samband med genomförandet av 1925 års
försvarsordning tvångsvis överförts å övergångsstat; lön skulle alltså i de fall
där dyrortsgradering förekommer utgå efter ortsgrupp B.
I likhet med utredningsmännen finner jag praktiska skäl tala för att fixa
arvodesbelopp fastställas för de olika lönegraderna. Däremot torde icke, såsom
lönenämnden föreslagit, olika arvodesbelopp böra fastställas för skilda
löneklasser inom samma lönegrad. Vid fastställandet av arvodesbeloppen synes
till en början böra tillses, att beställningshavare, som försättes i disponibilitet,
blir bevarad vid sin rätt till pension. I 3 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet
den 30 december 1941 stadgas, att örn tjänsteman försättes i disponibilitet
mot åtnjutande av disponibilitetsarvode av statsmedel till belopp ej
understigande tjänstepensionsunderlaget för den av honom senast innehavda
ordinarie befattningen, skall det i pensionshänseende så anses, som örn han
alltjämt kvarstode i nämnda befattning. Örn disponibilitetsarvodet icke sättes
lägre än pensionsunderlaget, kommer befattningshavaren alltså att bibehållas
vid sin rätt till pension men blir då jämväl skyldig att, så länge han uppbär
disponibilitetsarvode, vidkännas stadgade pensionsavdrag. Till förhindrande av
att nettoinkomsten för en i disponibilitet försatt beställningshavare blir lägre
än den pension han efter den slutliga avgången kan påräkna torde, i enlighet
med vad i några av remissyttrandena framhållits, såsom utgångspunkt vid bestämmandet
av disponibilitetsarvodena böra tagas pensionsunderlaget, ökat
med vederbörliga pensionsavdrag. Hänsyn bör därvid tagas till de i 1941 års
allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen fastställda pensionsunderlagen
och pensionsavdragen. Enär rörligt tillägg och kristillägg — vilka förmåner
synas böra utgå till beställningshavare som uppbär disponibilitetsarvode
— enligt 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente icke skola beräknas å
belopp, varmed pensions grundbelopp överstiger 6,000 kronor, medan motsvarande
gräns i gällande avlöningsreglemente bestämts till 10,800 kronor,
kommer disponibilitetsarvodet, inberäknat rörliga löneförmåner men med frånräknande
av vederbörliga pensionsavdrag, med den antagna utgångspunkten
att något överstiga den blivande pensionen, därest för beräkning av rörliga
förmåner å disponibilitetsarvode skola gälla de i avlöningsreglementet stadgade
grunderna, vilket synes vara att förorda. Mot detta torde emellertid intet
vara att erinra, enär, enligt vad i det föregående anförts, en beställningshavare
förutsättes kunna överföras i disponibilitet, även örn hans tjänstduglighet icke
är så nedsatt, att tvångspensionering kan ske. I fråga örn de i löneplanerna
Ob och Cb upptagna lönegraderna torde, för undvikande av en oskäligt stor
inkomstminskning vid övergång till disponibilitetsstaten, arvodena a denna
stat böra sättas något högre än nyss angivits. Med hänsyn till de bestäm
38
Kungl. Marits proposition nr 74.
meisel-, som gälla beträffande arvoden till i disponibilitet försatt personal inom
utrikesförvaltningen, torde motsvarande arvoden för beställningshavare inom
försvarsväsendet icke böra överstiga lönen — i förekommande fall slutlönen —
i avgångsbeställningen, minskad med A-avdrag.
I en vid detta protokoll fogad tablå (bilaga B) lia beträffande här avsedda
lönegrader uträknats de belojjp, som enligt vad här ovan anförts böra tillmätas
betydelse vid avvägningen av disponibilitetsarvodenas storlek.
Med beaktande av vad sålunda anförts föreslår jag, att disponibilitetsarvodena
bestämmas till följande avrundade belopp:
Lönegrad |
Arvode |
Lönegrad |
Arvode |
Oa 4 ............. |
........... 7,380 |
Ca 27 ............. |
........... 7,800 |
5 ............. |
........... 8,100 |
28 ............. |
........... 8,160 |
6 ............. |
........... 9,240 |
29 ............. |
........... 8,520 |
Ob 1 ............. |
........... 9,840 |
30............. |
........... 8,940 |
2 ............. |
........... 10,320 |
Cb 1 ............. |
........... 9,240 |
3 ............. Ca 26 ............. |
........... 11,160 ........... 7,440 |
3............. |
........... 11,160 |
Å de sålunda bestämda arvodesbeloppen, vilka något överstiga de av utredningsmännen
föreslagna, böra såsom förut anförts utgå rörligt tillägg och kristillägg.
Av flygförvaltningen och chefen för flygvapnet framfört förslag, att disponibilitetsarvoden
till f. d. flygare skulle utgå med förhöjda belopp, kan jag
icke tillstyrka. De synpunkter, som beträffande denna fråga anförts i förutnämnda
till ämbetsverkets protokoll antecknade avvikande mening, finner jag
riktiga.
I likhet nied vad som föreslagits i fråga om personal, som överföres å avgångsstat,
synes beställningshavare, som överföres å disponibilitetsstat, böra
berättigas att uppbära oförminskad avlöning enligt de före överförandet gällande
grunderna intill den näst efter överförandet infallande 1 oktober, örn
överförandet skett under månaderna oktober-—mars, och eljest intill den näst
efter överförandet infallande 1 april.
I enlighet med vad som föreslagits beträffande tjänstgöringsskyldighet för
beställningshavare, som överförts å avgångsstat, torde i disponibilitet försatt
beställningshavare icke böra vara tjänstgöringsskyldig i vidare mån än i
reserven kvarstående, pensionsavgången personal. Under tjänstgöring på
grund av här berörd skyldighet böra likaledes i tillämpliga delar gälla de för
sådan personal meddelade bestämmelserna.
I fråga örn avlöningsförmåner m. m. till i disponibilitet försatt beställningshavare,
som inkallats till tjänstgöring, synas — på sätt lönenämnden
föreslagit — i tillämpliga delar böra gälla samma bestämmelser som beträffande
nyssnämnda reserven tillhörande personal, som inbeordrats till tjänstgöring.
Beställningshavare, som tages i anspråk för bestridande av befattning avsedd
för pensionerad personal, bör utöver disponibilitetsarvodet erhålla det
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
för befattningen bestämda arvodesbeloppet, dock med iakttagande av att de
sammanlagda arvodesbeloppen icke överstiga det lönebelopp, som vid statioi
nering å tjänstgöringsorten skulle lia utgått i den beställning, från vilken avgång
skett. I detta sammanhang må i anledning av vad lönenämnden anfört
framhållas, att i disponibilitet försatt beställningshavare icke bör erhålla företrädesrätt
till sådana befattningar. Örn beställningshavare tjänstgör i annan
beställning inom försvarsväsendet än här nämnts, bör på sätt utredningsmännen
föreslagit arvode utgå med belopp, som i det särskilda fallet fastställes
av Kungl. Majit.
Erhåller i disponibilitet överförd beställningshavare civil statsanställning
eller avlönat statligt uppdrag, bör i enlighet med utredningsmännens förslag
disponibilitetsarvodet bortfalla för den tid anställningen (uppdraget) varar,
därest ersättningen för anställningen (uppdraget) uppgår till eller överstiger
lönen i den förra beställningen. Örn ersättningen understiger denna lön, bör
disponibilitetsarvodet få bibehållas i den mån förmånerna sammanlagt icke
överstiga den förra lönen. Officersförbundets uppfattning, att i disponibilitet
överförda beställningshavare genom sådana regler skulle praktiskt taget förhindras
från möjlighet att söka sig arbete utanför krigsmakten, synes sakna
fog. Beställningshavaren beredes ju dock möjlighet att få sina inkomster förhöjda
från disponibilitetsarvodet till den förra lönen, vilken ju i många fall är
icke obetydligt högre. Anmärkas må för övrigt, att vad av mig sålunda föreslagits
ansluter sig till vad i motsvarande hänseende föreskrivits i andra likartade
fall.
Beställningshavare, som överförts å disponibilitetsstat, bör äga rätt att
kvarstå å denna stat intill den för hans förut innehavda beställning bestämda
pensionsåldern. Jag kan sålunda icke biträda lönenämndens förslag örn förtidspensionering
av sådan beställningshavare, då han uppnått en levnadsålder,
som med fem år understiger pensionsåldern. Jag hänvisar till vad jag i motsvarande
hänseende i det föregående yttrat beträffande beställningshavare,
som överförts å avgångsstat.
Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad här föreslagits utfärda närmare bestämmelser angående avlöningsvillkor
och tjänstgöringsskyldighet m. m. för personal, som försatts i
disponibilitet. Såsom förut anmärkts böra dessa bestämmelser kunna göras
tillämpliga å medelst fullmakt tillsatt förtroendeämbetsman, som försättes i
disponibilitet.
Kostnadsberäkningar m. m.
Utredningsmännen. Utredningsmännen, vilka icke utfört några kostnadsberäkningar,
lia beträffande den av dem ifrågasatta övergångsstaten anfört, att
erforderlig begränsning av statens omfattning syntes böra åvägabringas antingen
på sådant sätt, att ett bestämt antal beställningar i vissa lönegrader av
riksdagen uppfördes på dylik stat, varvid lönekostnaderna syntes lämpligen
kunna bestridas från de vanliga, såsom förslagsanslag uppförda avlöningsanslagen,
eller ock på det sättet, att av riksdagen anvisades ett till beloppet
Departements
chefen.
40 Kungl. May.ts proposition nr 74.
begränsat anslag, inom vars ram Kungl. Majit finge verkställa överföring av
beställningshavare från aktiv stat utan att vara bunden till visst antal i olika
grader. Det sistnämnda alternativet kunde måhända med hänsyn till behovet
för Kungl. Majit att äga rörelsefrihet vid anordningens genomförande vara
att föredraga.
I fråga örn begränsning av Kungl. Majits befogenhet att överföra beställningshavare
i disponibilitet ha utredningsmännen anvisat samma utvägar.
Yttranden, överbefälhavaren har i fråga om avgångsstatens omfattning förordat,
att av riksdagen anvisades ett till beloppet bestämt anslag, inom vars
ram Kungl. Majit finge verkställa överföring av beställningshavare från aktiv
stat utan bestämd fördelning på olika lönegrader. Anslagsbehovet för innevarande
budgetår kunde icke exakt angivas men syntes komma att understiga
300,000 kronor. Omfattningen av disponibilitetsstaten kunde icke förutses på
lång sikt och komme att växla år från år, varför det syntes lämpligast, att ett
förslagsanslag, till storleken beräknat efter de erfarenheter på området, som
framdeles komme att vinnas, ställdes till Kungl. Majits förfogande.
Cheferna för armén och marinen ha anfört liknande synpunkter beträffande
de ifrågasatta staternas begränsning.
Chefen för armén har angivit anslagsbehovet för avgångsstaten för innevarande
budgetår till 225,000 kronor, inom vilken summa i medeltal 15 beställningshavare
i lönegraderna Oa 4—6 och Ob 1—3 skulle kunna överföras
till avgångsstat. Därvid har dock förutsatts, att rörligt tillägg och kristillägg
skulle utgå från särskilt anslag.
Motsvarande anslagsbehov för marinen har av chefen för marinen angivits
till 45,000 kronor.
Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen samt arméförvaltningen ha
förordat, att en viss totalsumma utan bestämd fördelning å olika lönegrader
av riksdagen ställdes till Kungl. Majits förfogande för löner å avgångsstat och
för disponibilitetsarvoden.
De exspektansarvoden, som utgå till utrikesrepresentationen tillhörande
befattningshavare i disponibilitet, bestridas från en särskild förslagsvis betecknad
anslagspost i den för diplomatisk och konsulär personal m. m. fastställda
avlöningsstaten (jfr statsliggaren, sid. 163). De avlöningar å avgångsstat
och disponibilitetsarvoden, örn vilka här är fråga, torde böra bestridas
på motsvarande sätt. För ändamålet böra upptagas särskilda anslagsposter i
respektive avlöningsstater. Från dessa poster böra bestridas samtliga ifrågavarande
befattningshavare tillkommande löneförmåner frånsett rörligt tillägg,
vilken förmån bör bestridas frän de för detta ändamål uppförda anslagsposterna,
samt kristillägg, vilken förmån bör gäldas från vederbörligt riksstatsanslag.
Det är självfallet vanskligt att på detta stadium verkställa en tillförlitlig
beräkning av anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål under de särskilda
avlöningsanslagen. Såvitt jag nu kan bedöma torde emellertid vid beslut i
enlighet med de av mig i det föregående angivna riktlinjerna medelsbehovet
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
kunna för helt år beräknas för försvarsväsendet i dess helhet komma att, frånsett
kristillägg, uppgå till sammanlagt 250,000 kronor, därav omkring 30,000
kronor belöpa å rörligt tillägg. Härvid har förutsatts att rörligt tillägg utgår
enligt nu gällande grunder, d. v. s. med 15 procent å grundlönen.
Ännu vanskligare är att nu angiva huru kostnaderna komma att fördelas på
de särskilda avlöningsanslagen. Av denna anledning synes den anordning, jag
ovan föreslagit i fråga örn kostnadernas bestridande, icke kunna genomföras
förrän någon erfarenhet vunnits rörande medelsåtgången, vilket torde kunna
ske först under loppet av budgetåret 1942/43. Under innevarande budgetår och
under budgetåret 1942/43 böra kostnaderna lämpligen bestridas från den i
respektive avlöningsstater ingående förslagsvis betecknade anslagsposten till
avlöningar till ordinarie tjänstemän, i vilket hänseende riksdagens bemyndigande
torde böra inhämtas. Från och med budgetåret 1943/44 bör det däremot
vara möjligt att övergå till det system för kostnadernas bestridande, som enligt
vad nyss anförts normalt bör tillämpas.
Hemställan.
Inom försvarsdepartementet har i samråd med finansdepartementet utarbetats
förslag till kungörelse om ändring av 3 § militära avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 275). Förslaget innefattar de tillägg till berörda avid
ningsreglemente, som i det föregående förordats.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna berörda förslag till kungörelse,
dels besluta, att för försvarsväsendet skola inrättas en avgångsstat
och en disponibilitetsstat för beställningshavare tillhörande
lönegraderna Oa 4—6, Ob 1—3, Ca 26—30 samt Cb 1 och
3, vilka i enlighet nied de grunder, som i det föregående angivits,
avskilts från aktiv stat,
dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som av mig i det föregående angivits, utfärda
bestämmelser angående avlöning och tjänstgöringsskyldig
het m. m. för beställningshavare å avgångsstat och disponibilitetsstat,
dels ock medgiva, att avlöningar och disponibilitetsarvoden
till å avgångsstat respektive disponibilitetsstat överförda beställningshavare
må intill budgetåret 1943/44 bestridas på sätt
av mig i det föregående angivits.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lennart Österholm.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 74.
817 4ä 4
42
Kungl. Majrts proposition nr 74.
Bilaga A.
Utredningsmännens undersökning rörande inom försvarsväsendet befintliga
förtroendesysslor.
De beställningshavare vid försvarsväsendet, vilka uppräknas i regeringsformens
§ 35, äro följande: »fältmarskalkar, generaler och amiraler av alla grader, generaladjutanter,
överadjutanter, stabsadjutanter, kommendanter i fästningarna, överstar
för regementena, sekundcheferna för gardesregementena till häst och fot och för
livregementets kårer samt cheferna för övriga särskilt för sig bestående militära
kårer eller bataljoner», ävensom cheferna för artilleriet, fortifikations-, fältmätnings-
och sjornatningsväsendet.
Den nuvarande lydelsen av regeringsformens § 35 har tillkommit år 1876.
Denna lydelse innefattar för övrigt endast obetydliga jämkningar i förhållande till
den år 1809 antagna ursprungliga avfattningen. Då paragrafens formulering icke
anpassats efter senare vidtagna organisationsändringar, är det icke alldeles klart,
vilka för närvarande befintliga beställningar som äro att hänföra till förtroendesysslor.
Tillgängliga grundlagskommentarer giva i allmänhet föga ledning för
denna frågas bedömande. Den granskning, som utredningsmännen gjort av detta
spörsmål under beaktande av försvarsorganisationens historiska utveckling, har
givit följande resultat.
Yad armén beträffar, torde det vara ostridigt, att alla i lönegraderna Ob 3 och
Ob 4 upptagna beställningar äro förtroendeämbeten. Dessa beställningar hava av
ålder varit generalsbeställningar, och flertalet av dem hava intill på senaste tiden
sammanhållits i en stat för »generalitetet» (t. ex. chefen för armén, armefördelningscheferna,
chefen för Övre Norrlands trupper, inspektören för infanteriet, inspektören
för artilleriet, generalfälttygmästaren och generalintendenten). Den
enda i arméns personalförteckning för ordinarie tjänstemän upptagna kommendantsbeställningen,
avsedd för kommendanten i Bodens fästning, är enligt grundlagens
uttryckliga föreskrift att inrangera bland förtroendeämbetena. Att överadjutanter
och stabsadjutanter vid generalstabskåren äro förtroendeämbetsmän är
likaledes otvivelaktigt; härunder inbegripas samtliga i personalförteckningen under
generalstabskåren upptagna beställningshavare, medan kårens chef, upptagen
under arméstaben såsom chef för denna stab, ej synes vara att beteckna såsom
»överadjutant». Förtroendeställning tillkommer vidare alla regements- och sekundchefer,
vilka ju äro särskilt nämnda i grundlagsstadgandet. Beträffande andra
truppförbandschefer än regements- och sekundcheferna har man att hålla sig till
grundlagsparagrafens beteckning »cheferna för övriga särskilt för sig bestående
militära kårer eller bataljoner». En jämförelse med det i paragrafen förekommande
uttrycket »cheferna för livregementets kårer» visar hän på att med begreppet
kår här närmast bör förstås ett såsom »kår» benämnt truppförband, alltså
en benämning tämligen parallell med beteckningen »bataljoner». En sådan tolkning
synes väl täckas av den närmare bestämningen »särskilt för sig bestående» förband
Med stadgandets uttryck »kår» torde sålunda icke kunna avses de nu bestående
personalkårer, vilka äro avsedda för organisatorisk sammanhållning och
redovisning av personal, som icke tillhör ett visst fristående truppförband utan
är placerad till tjänstgöring på olika kårer, staber, truppförband etc. Såsom förtroendeämbetsmän
torde dock här avsedda truppförbandschefer kunna betraktas
endast i den mån de erhållit fullmakt å förbandschefsbeställning men däremot icke
om deras chefskap för visst truppförband grundar sig endast på förordnande eller
placeringsbeslut och fullmakten avser t. ex. beställning såsom överste vid viss
personalkår. Sedan numera de för regementschef vid luftvärnsartilleriet samt kår
-
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
chef vid ingenjörtruppema och trängen avsedda beställningarna upptagits i personalförteckningen
under beteckningen kårchef och fullmakterna anpassats därefter,
torde innehavarna otvivelaktigt vara att betrakta såsom förtroendeämbetsmän.
Beträffande truppslagsinspektörer och vissa jämförliga, i lönegraden Ob 2 upptagna
beställningshavare (t. ex. ställföreträdande arméfördelningschefer, chefen
för arméstaben, biträdande inspektören för luftvärnsartilleriet, militärbefälhavaren
på Gotland, cheferna för ingenjörtrupperna, trängen och fortifikationskåren) kan
tvekan råda, örn dessa äro att hänföra till förtroendeämbetsmän eller ej. Enligt
utredningsmännens uppfattning ger grundlagsstadgandets allmänna uttryck »generaler
av alla grader, generaladjutanter» ett bestämt stöd för att betrakta beställningshavarna
såsom förtroendeämbetsmän, i den mån de innehava generalspersons
tjänstegrad. Sådan grad lärer regelmässigt icke tilldelas vederbörande beställningshavare
genast vid beställningens tillträdande men torde merendels senare
förlänas honom. Beträffande kavalleriinspektören må anmärkas, att denne vid
grundlagsstadgandets tillkomst var uppförd på generalitetets stat och först nyligen
avförts från denna stat utan att detta medfört någon ändring vare sig i löneställning
eller, åtminstone hittills, i tjänstegrad.
För marinens vidkommande torde, vad flottan angår, endast innehavare av
någon av de till lönegraderna Ob 4 och Ob 3 hörande beställningarna •—- av
vilka de till sistnämnda lönegrad hänförliga av ålder i staterna varit upptagna
med beteckningen »flaggman» — ostridigt vara att anse såsom förtroendeämbetsmän.
Några regementschefer eller chefer för »särskilt för sig bestående kårer»
(i betydelsen truppförband) finnas icke vid flottan. Beträffande frågan, huruvida
de för cheferna för marinstaben samt Karlskrona örlogsvarv upptagna beställningarna
i lönegraden Ob 2 böra inrangeras bland förtroendeämbetsmän, kan
samma tvekan råda som i det föregående antytts med avseende å vissa till armén
hörande beställningar i lönegraden Ob 2. Enligt utredningsmännens uppfattningböra
beställningshavarna i fråga betraktas såsom förtroendeämbetsmän i den mån
amirals tjänstegrad tillagts dem. — Vid kustartilleriet måste samtliga beställningshavare
i högre grad än överstelöjtnant — nämligen chefen för kustartilleriet
(generalsperson), kommendanten i Vaxholms fästning samt två regementschefer
och en kårchef — otvivelaktigt hänföras till förtroendeämbetsmännens krets.
Vid flygvapnet torde hittills endast chefen för vapnet hava varit att betrakta
såsom förtroendeämbetsman. Efter den ändring i personalförteckningen, som beslutits
av 1941 års riksdag och som innebär att särskilda beställningar upptagas
för cheferna för flygvapnets truppförband (flottiljer), äro även dessa beställningshavare
numera att räkna bland förtroendeämbetsmän. Då flygkrigsskolan
oavsett institutionens benämning torde vara att räkna såsom truppförband,
lärer även chefen för flygkrigsskolan böra betraktas såsom förtroendeämbetsman.
Med avseende å de i lönegraden Ob 2 upptagna beställningarna såsom souschef
vid flygförvaltningen och chef för flygstaben gäller detsamma som i det föregående
anförts beträffande motsvarande beställningar vid armén och marinen,
nämligen att innehavarna lära vara att anse såsom förtroendeämbetsmän endast
där de innehava generalspersons tjänstegrad.
Ställer man frågan, vilka militära beställningshavare i regementsofficers och
högre grad som icke böra hänföras till förtroendeämbetsmän, blir svaret — med
det förbehåll som föranledes av den förut uttalade tvekan beträffande vissa beställningshavare
i högre grad — att till denna grupp böra föras dels sådana
överstar och kommendörer, vilka icke innehava fullmakt å beställning såsom truppförbandschef
(alltså t. ex. överstar vid fälttygkåren, fortifikationskåren och
intendenturkåren, cheferna för olika skolor, hemvärnschefer m. fl.), dels överstelöjtnanter
och majorer (kommendörkaptener), i den mån de icke äro överadjutanter
eller stabsadjutanter.
44
Kungl. Majlis proposition nr 74.
En sammanställning upptagande regementsofficers- och högre beställningar vid
armén, marinen och flygvapnet enligt de av 1941 års riksdag godkända personalförteckningarna
och angivande i detalj de beställningar, som enligt utredningsmännens
uppfattning äro, respektive icke äro att hänföra till förtroendeämbeten,
har upprättats och fogas såsom bilaga vid denna skrivelse.1)
Några civilmilitära beställningshavare finnas i det här ifrågavarande grundlagsstadgandet
icke upptagna bland förtroendeämbetsmännen. Det allmänna uttrycket
»generaler och amiraler av alla grader» lärer knappast kunna tolkas så
vidsträckt, att till förtroendeämbetsmän kunna hänföras civilmilitära beställningshavare
med generals eller amirals tjänstegrad, detta så mycket mindre som
den vid stadgandets tillkomst gällande personalorganisationen icke innefattade
någon civilmilitär beställningshavare i sådan tjänstegrad.
Av vad här anförts framgår, att de flesta högre militära cheferna tillhöra
gruppen förtroendeämbetsmän men att av regementsofficerare i lägre beställning
än överstes eller kårchefs endast officerare vid generalstabskåren äro att hänföra
till denna grupp. Flertalet majorer och överstelöjtnanter samt motsvarande beställningshavare
vid marinen står sålunda utanför förtroendeämbetsmännens
krets.
*) Se handlingarna i ärendet.
Bilaga B.
Tablå
över vissa lönebelopp m. m. för beställningshavare i lönegraderna Oa 4—6,
Ob I—3, Ca 26—30 samt Cb I och 3.
Lönegrad |
Slutlön |
Slutlon |
Tjänste-pensions-underlag *) |
Pension s-avdrag2) |
Tjänste-pensions-underlag, ökat |
Oa 4................ |
10,095 |
7,759: - |
6,648 |
687 |
7,335 |
5................ |
11,055 |
8,354; — |
7,296 |
780 |
8,076 |
6................ |
12,660 |
9,375: — |
8,268 |
927 |
9,195 |
Ob 1................ |
15,000 |
11,350: — |
8,580 |
990 |
9,570 |
2................ |
16,000 |
11,985: — |
8,820 |
1,032 |
9,852 |
3................ |
18,000 |
13,437: 50 |
9,372 |
1,137 |
10,509 |
Ca 26................ |
10,155 |
7,782; 50 |
6,696 |
693 |
7,389 |
27................ |
10,650 |
8,095: — |
7,020 |
741 |
7,761 |
28................ |
11,145 |
8,407: 50 |
7,356 |
789 |
8,145 |
29................ |
11,640 |
8,720: — |
7,680 |
837 |
8,517 |
30................ |
12,150 |
9,047: 50 |
8,016 |
885 |
8.901 |
Cb 1................ |
14,000 |
10,715: — |
8,268 |
927 |
9,195 |
3................ |
18,000 |
13,437: 50 |
9,372 |
1,137 |
10,509 |
*) Enligt allmänna tjänstepensionsreglementet den 30 december 1941.
a) Enligt allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena den 30 december 1941
Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.