Kungl. Majlis proposition nr 63.
11
Nr 63.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående särskild
gottgörelse för utförande av viss minsvepning; given
Stockholms slott den 13 februari 1942.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över för svar särén den för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över för svar sär enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 februari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Bosander, Ewerlöf.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet, fråga örn särskild gottgörelse
för utförande av viss minsvepning samt anför därvid följande:
Genom brev den 15 april 1919 (sjöförsvarsdepartementet) meddelade Kungl.
Majit —- i anslutning till bestämmelser örn åtgärder mot minfaran viel rikets
kuster efter det då avslutade världskriget — föreskrifter örn särskild gottgörelse
till, bland annat, besättning å fartyg, beordrat att deltaga i den i
nämnda åtgiirder ingående minsvepningsverksamheten. Enligt dessa före
-
!179 42
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 63
skrifter finge, i den mån sådan besättning icke utgjordes av värnpliktiga,
under varje dag, då minsvepningsmaterielen vore utlagd och svepning därmed
utfördes, såsom särskild ersättning utgå sådan förhöjning av sjöavlöningen,
som enligt gällande bestämmelser utginge till besättning å undervattensbåt,
I skrivelse den 10 januari 1940 upptog chefen för marinen frågan örn beredande
av förhöjd avlöning till personal som uttagits till minsvepningsarbete.
I skrivelsen anfördes bland annat följande:
Det vore uppenbart, att — i likhet med vad som skedde under världskriget
1914—1918 —- någon särskild förmån måste införas till den personal,
som uttoges till minsvepningsarbete. Av olika anledningar — främst tekniska
nyheter inom minvapnet — vore detta arbete för närvarande högeligen
riskfyllt. Man syntes därför icke böra avvakta någon olyckshändelse, innan
den vid detta betydelsefulla arbete sysselsatta personal, stam, reserv och
värnpliktiga, bereddes en avlöningsförbättring, som i någon mån kunde anses
vara en motsvarighet till de avsevärda förhöjningar i kofferdibesättningarnas
löner, som föranleddes av krigsriskerna. Chefen för marinen ansåge,
att avlöningstillägget icke kunde sättas lägre än till 100 procent å eljest utgående
sjötillägg eller —- för värnpliktiga — sjötjänstbidrag.
I anslutning till det anförda hemställde chefen för marinen, att bestämmelser
av antytt innehåll måtte utfärdas av Kungl. Maj:t.
Över nämnda framställning avgåvos utlåtanden av marinförvaltningen och
försvarsväsendets lönenämnd.
Marinförvaltningen anförde, att ämbetsverket ansåge det vara synnerligen
önskvärt, att besättningarna å de fartyg, vilka vore beordrade att deltaga i
minsvepning för annat ändamål än övning, erhölle särskild ersättning för de
stora risker, som vore förenade med nämnda arbete. Vidare uttalade ämbetsverket
följande:
I likhet med vad som bestämts i brevet den 15 april 1919 syntes ifrågavarande
ersättning böra utgå för varje dag minsvepningsmaterielen å vederbörligt
fartyg vore utlagd och svepning av visst beordrat område eller viss
farled därmed utfördes. De för minsvepning avsedda fartygen kunde nämligen
givetvis användas även för annat ändamål än minsvepning och det
syntes då icke vara riktigt, att förhöjd avlöning finge utgå även under dessa
mindre riskfulla arbeten. — Liksom chefen för marinen ansåge marinförvaltningen,
att det ifrågasatta avlöningstillägget icke borde sättas lägre än
till 100 procent å eljest utgående sjötillägg eller för värnpliktiga sjötjänstbidrag.
— Härav föranledda kostnader syntes böra få avföras å det på förskottsstaten
för försvarsväsendet uppförda förskottsanslaget för sjöförsvaret
(Ea).
Lönenämnden anförde följande:
Ifrågavarande personal hade under tjänstgöring för deltagande i minsvepning
ägt uppbära avlöning enligt krigsavlöningsreglementets bestämmelser,
vilka vore avsedda att tillämpas jämväl under krig. Ett bifall till framställningen
skulle innebära ett väsentligt avsteg från de principer, vilka legat
till grund för bestämmandet av personalens avlöningsförmåner enligt samma
reglemente. På grund härav ansåge sig lönenämnden icke kunna förorda
bifall till chefens för marinen föreliggande framställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 13
Genom beslut den 15 november 1940 fann Kungl. Maj:t framställningen
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
I särskild skrivelse den 12 november 1941 har chefen för marinen återkommit
till frågan örn beredande av särskilda förmåner åt minsvepningspersonal.
I skrivelsen har anförts i huvudsak följande:
Enligt lönenämndens utlåtande över den tidigare framställningen skulle
ett bifall till densamma innebära ett väsentligt avsteg från de principer, vilka
legat till grund för bestämmande av personalens avlöningsförmåner enligt
krigsavlöningsreglementet. Härmed syntes lönenämnden hava velat framhålla,
att i krig riskerna för all personal vore desamma, och att minsvepning
icke intoge någon särklass.
Detta kunde förefalla som en riktig reflexion men fordrade en närmare
granskning. Minsvepning kunde göras som röj svepning inom område, där
med visshet minor funnes, och som söksvepning för att konstatera, örn
minor funnes inom ett visst område. I det sistnämnda fallet vore riskerna
för minsvepningsfartygen icke direkt överhängande men dock större än för
andra krigsfartyg, som i regel icke passerade osäkra områden förrän efter
föregående söksvepning. I det förra fallet däremot, där minsvepningsfartygen
måste gå in i befintliga minfält, vore riskerna med säkerhet befintliga,
särskilt därför att minornas djup under vattenytan vore variabelt
och icke ens i egna minfält kunde garanteras för alla utlagda minor. Aven
de mest grundgående minsvepningsfartyg kunde därför bliva sprängda.
Genom mintekniska nyheter alstrades även påtagliga risker för minsvepningsfartygen.
Chefen för marinen funne det därför fullt berättigat att giva åtminstone
den personal, som deltoge i svepning av befintliga minfält eller mineringar,
en viss löneförhöjning på likartat sätt som lönerna för handelsfartygens
besättningar höjdes inom vissa särskilt riskfyllda zoner. Detta minsvepningsarbete
vore dessutom ett mycket hårt arbete, som utsatte personalen
för starka påfrestningar, vilka ökades i den mån temperaturen i vattnet och
särskilt i luften vore låg, så att isbildning försvåra^ arbetet med sveptrossar
och annan svepmateriel. En ytterligare ökning av löneförhöjningen vore
därför påkallad under kall årstid och borde tillämpas då temperaturen i
luften varit under 0° Celsius.
I anslutning till det anförda hemställde chefen för marinen, att bestämmelser
måtte utfärdas örn att personal, som deltoge i minsvepningsarbete
för undanröjande av befintliga mineringar, skulle erhålla ett tillägg av 100
procent å eljest utgående sjötillägg eller sjötjänstbidrag för varje dag sådant
arbete förekommit samt att detta tillägg skulle utgå med 150 procent för
dag då temperaturen i luften varit lägre är 0° Celsius.
Över den nu föreliggande framställningen hava utlåtanden avgivits av
marinförvaltningen den 11 december 1941 och försvarsväsendets lönenämnd
den 20 december 1941.
Marinförvaltningen har under åberopande av sitt tidigare utlåtande och
med hänsyn tagen till det farofyllda arbete, som utfördes av besättning å
minsvepningsfartyg under minsvepning, tillstyrkt bifall till framställningen.
Lönenämnden har anfört följande:
14
Kungl. Majlis proposition nr 63.
Departements
chefen.
Enligt den nu remitterade framställningen skulle förhöjning av sjötillägg
och sjötjänstbidrag endast tillkomma personal, som vöre sysselsatt med särskilt
riskfylld minsvepning, nämligen undanröjande av redan befintliga mineringar.
Med hänsyn till vad chefen för marinen anfört rörande detta arbetes
särskilt farliga beskaffenhet ansåge lönenämnden — under beaktande jämväl
av de olyckshändelser som redan förekommit i samband med utförandet av
sådant minsvepningsarbete — sig nu kunna tillstyrka, att personal, som vore
sysselsatt med detta arbete, härför bereddes ökade förmåner för tid, då riket
ej vore indraget i krig. Lönenämnden tillstyrkte fördenskull med nu angiven
tidsbegränsning bifall till chefens för marinen framställning med undantag
för den av honom ifrågasatta förhöjningen för dag då temperaturen i luften
varit under fryspunkten. Enligt lönenämndens mening förelåge nämligen ej
tillräckliga skäl att utöver den föreslagna höjningen av utgående sjötillägg
och sjötjänstbidrag med 100 procent jämväl företaga höjning med ytterligare
50 procent av dessa förmåner på grund av kall väderlek. Slutligen linge
lönenämnden framhålla, att frågan örn höjning av sjötillägg och sjötjänstbidrag
under minsvepning syntes innefatta ett ämne, som borde underställas
riksdagens prövning.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår bereddes den personal, som
efter 1914—1919 års världskrig deltog i minsvepningsarbetet kring rikets
kuster, särskild gottgörelse härför. Bestämmelserna i ämnet anknötos till
då gällande föreskrifter örn avlöning till personal å undervattensbåt och förutsatte
för sin tillämpning allenast, att minsvepningsmaterielen vore utlagd
och svepning därmed utfördes.
I chefens för marinen framställning av den 10 januari 1940 ifrågasattes
bestämmelser örn särskild ersättning till i minsvepningsarbete deltagande
personal, vilka i avseende å förutsättningarna för deras tillämplighet synas
skola hava varit desamma som 1919 års föreskrifter. Lönetekniskt skulle
den särskilda ersättningen för ifrågavarande arbete konstrueras såsom en
förhöjning med 100 procent av eljest utgående sjötillägg eller sjötjänstbidrag.
Av skäl som i det föregående anförts avstyrkte lönenämnden denna framställning,
och densamma föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
I chefens för marinen nu föreliggande framställning avses en mera begränsad
art av minsvepningsarbete skola särskilt ersättas, nämligen undanröjande
av redan befintliga mineringar, vilket arbete visat sig mera riskfyllt
än annat minsvepningsarbete. I lönetekniskt avseende förordas att
den ifrågasatta särskilda ersättningen skall utgå med en förhöjning av 100
procent — vid arbete i lufttemperatur under fryspunkten 150 procent —
av eljest utgående sjötillägg eller — för värnpliktiga — sjötjänstbidrag.
För egen del finner jag med hänsyn till vad lönenämnden i dess tidigare
utlåtande anfört det i viss mån tveksamt, örn förhöjning av löneförmånerna
bör medgivas ens i den begränsade omfattning, som i den nu föreliggande
framställningen ifrågasatts. Med beaktande av vad i ärendet sedermera
yttrats vill jag dock icke motsätta mig, att särskild gottgörelse beredes den
personal, som deltager i minsvepningsarbete av ifrågavarande kvalificerade
beskaffenhet. Skäl torde icke föreligga att på sätt skedde genom 1919 års
bestämmelser utesluta värnpliktiga från delaktighet i denna särskilda löne
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
förmån. Vidkommande förmånens utformning är jag ense med lönenämnden
därom, att någon extra gottgörelse vid kall väderlek icke bör utgå. Även i
övrigt ansluter jag mig till lönenämndens senast avgivna förslag i ämnet.
Enligt vad som under hand meddelats mig hava minsvepningar av nu
ifrågavarande beskaffenhet förekommit särskilt under hösten och vintern
1941. Då det synes mig skäligt, att den personal, som deltagit i dessa arbeten,
jämväl göres delaktig av den nu ifrågasatta särskilda gottgörelsen,
vill jag förorda, att bestämmelserna i ämnet göras retroaktivt tillämpliga
från och med den 1 juli 1941.
Uppkommande kostnader torde i likhet med övriga löneförmåner till
militärpersonal under nu rådande förhållanden få avföras över vederbörligt
anslag till löpande utgifter å förskottsstaten för försvarsväsendet.
Åberopande det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen medgiva,
att i det föregående angiven personal, vilken efter den 1 juli
1941 deltagit eller under tid, då riket ej är indraget i krig,
deltager i minsvepningsarbete för undanröjande av befintliga
mineringar, må komma i åtnjutande av ett tillägg av 100 procent
å eljest utgående sjötillägg eller sjötjänstbidrag för varje
dag sådant arbete förekommit.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lennart Osterholm.