Kungl. Majlis proposition nr 60.

1

Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å
folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.;
given Stockholms slott den 30 januari 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1. lag om dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag samt

2. förordning örn dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å blindhetsersättningar,

dels och bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 60.

800 48

2

Kungl. Majlis ''proposition nr 60.

Förslag

tili

Lag

om dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å folkpensioner,
invalidnnderstöd och barnbidrag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd
eller barnbidrag skall under första halvåret 1942 erhålla dyrtidstillägg
därå med belopp, motsvarande en tredjedel av folkpensionens, invalidunderstödets
eller barnbidragets belopp för halvåret. Dyrtidstillägg utgår
dock icke å pension, understöd eller bidrag, som icke uppgår till 12 kronor
för år räknat.

Dyrtidstillägg utbetalas kvartalsvis i mars och juni månader samt i den
ordning Konungen bestämmer. Dyrtidstillägg utgår icke, där tilläggspension,
invalidunderstöd eller barnbidrag upphört att utgå, när dyrtidstillägg
eljest skulle hava förfallit till betalning.

2 §■

Till kostnaderna för i denna lag avsett dyrtidstillägg bidraga kommuner
och landsting med belopp, motsvarande en sjättedel av deras andelar i kostnaderna
för under år 1942 utanordnade tilläggspensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag.

Återstående kostnad bestrides av staten.

3§-

Bestämmelserna i lagarna örn folkpensionering och örn barnbidrag skola,
där ej annat följer av 1 och 2 §§, i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet
beträffande dyrtidstillägg som avses i denna lag; dock äger Konungen
uppdraga åt pensionsstyrelsen eller med avseende å fall, som beröra även
postverket, åt pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen gemensamt att
meddela de närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller,
finnas erforderliga för lagens tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

3

Förslag

till

Förordning

om dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å blindhetsersättningar.

Härigenom förordnas som följer:

SL i §•

Den som åtnjuter blindhetsersättning skall under första halvåret 1942 av
statsmedel erhålla dyrtidstillägg därå med belopp, motsvarande en tredjedel
av blindhetsersättningens belopp för halvåret.

Dyrtidstillägg utbetalas kvartalsvis i mars och juni månader samt i den
ordning Konungen bestämmer. Dyrtidstillägg utgår icke, där blindhetsersättning
upphört att utgå, när dyrtidstillägg eljest skulle hava förfallit till
betalning.

2§-

Bestämmelserna i förordningen örn blindhetsersättning skola, där ej annat
följer av 1 §, i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet beträffande dyrtidstillägg
som avses i denna förordning; dock äger Konungen uppdraga åt
pensionsstyrelsen att meddela de närmare föreskrifter, som, utöver vad denna
förordning innehåller, finnas erforderliga för förordningens tillämpning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 januari 1942.

Närvarande

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn dyrtidstillägg för
första halvåret 1942 å folkpensioner", invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättningar
samt anför:

Anslag till bidrag till folkpensioner och
invalidunderstöd m. m. för budgetåret
1941/42.

Förslagsanslaget till Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m.
uppgår för budgetåret 1941/42 till 145,000,000 kronor. Vid fastställandet
av nämnda belopp har, på sätt framgår av vad som anförts i propositionen
nr 20 till 1941 års riksdag (sid. 28), räknats med, att anslaget skulle komma
att belastas med kostnader för dyrtidstillägg, motsvarande en månadsutbetalning,
under första halvåret 1942. De för samma budgetår beviljade anslagen
till Barnbidrag och Ersättning åt blinda m. m., vilka utgöra respektive
13,000,000 och 1,900,000 kronor, hava jämväl avsetts skola bliva belastade
med kostnader för enahanda dyrtidstillägg under nyss omförmälda
tid [se propositionen nr 20/1941 (sid. 29) samt propositionen nr 41/1941
(sid. 10)].

Förslagsanslaget till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar
är för budgetåret 1941/42 bestämt till 1,100,000 kronor. Vid dess fastställande
räknades med att därifrån skulle utgå ersättning för två månadsutbetalningar
av dyrtidstillägg under år 1941. Sedermera har medgivits, att
anslaget skulle få tagas i anspråk även för bestridande av postverkets kostnader
för en tredje månadsutbetalning av dyrtidstillägg under samma år.

Anslagsäskaiulen i 1942 års statsverksproposition.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkterna 41, 43 och 50)
har framhållits, att dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd, barnbidrag
och blindhetsersättningar från och med den 1 juli 1942 icke borde
bestridas från de förut omnämnda anslagen utan från särskilda förslagsanslag.
Jag anförde därvid i egenskap av föredragande departementschef
till statsrådsprotokollet, att ställning icke tagits till frågan efter vilka grunder
dyrtidstilläggen i fortsättningen borde utgå, att förslag i ämnet emelle!’-

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tid borde föreläggas årets riksdag samt att för den skull anslag för ändamålet
under särskilda rubriker borde begäras. I statsverkspropositionen härmed
hänsyn därtill under punkterna 42, 44 och 51, i avbidan på särskild
proposition, upptagits förslagsanslag till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner
och invalidunderstöd, Dyrtidstillägg å barnbidrag och Dyrtidstillägg
å ersättning åt blinda med följande preliminärt uppskattade belopp,
nämligen respektive 41,000,000, 3,700,000 och 500,000 kronor.

Vidare har i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkten 46)
beträffande av pensionsstyrelsen begärt anslag å 980,000 kronor till Ersättning
till postverket för pensionsutbetalningar framhållits, att styrelsen vid
beräkningen därav icke tagit hänsyn till de särskilda kostnader, som måste
uppkomma, därest i fortsättningen — liksom hittills — dyrtidstillägg beviljades
å folkpensioner och invalidunderstöd. Det anfördes, att slutligt
anslagsäskande beträffande ifrågavarande anslag syntes böra göras först i
anslutning till blivande förslag till riksdagen rörande dyrtidstilläggen. Preliminärt
beräknades anslaget för budgetåret 1942/43 till 1,150,000 kronor.

Jag ämnar nu anmäla frågan örn dyrtidstillägg å de förmåner, varom nyss
nämnts, till fortsatt behandling. Beträffande gällande författningsbestämmelser
rörande folkpensioner, invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättning
anhåller jag att få hänvisa till de förut omnämnda propositionerna
nr 20 och 41 till 1941 års riksdag.

Dyrtidstillägg under år 1941.

Under år 1941 har till den som åtnjutit folkpension, däri ingick tilläggspension,
eller invalidunderstöd, barnbidrag eller blindhetsersättning utgått
dyrtidstillägg. Till en början bestämdes, att dyrtidstilläggen skulle uppgå
till en sjättedel — eller 162/3 procent — av pensionens, understödets, bidragets
eller ersättningens belopp för året (lag den 7 februari 1941, nr 57,
och förordning den 7 mars 1941, nr 104). Sedermera beslöts ytterligare
dyrtidstillägg med 8Vs procent (lag den 14 november 1941, nr 839, och förordning
samma dag, nr 841). Sammanlagda dyrtidstillägget under år 1941
utgjorde alltså 25 procent. Utbetalning av dyrtidstillägg ägde rum genom
tre månadsutbetalningar, envar utgörande en tolftedel eller 8x/s procent av
vederbörande förmåns årsbelopp. De ägde rum i februari (vissa utbetalningar
dock först i maj), november och december månader.

Beträffande dyrtidstilläggen gällde enligt författningarna, bland annat, att
dyrtidstillägg icke skulle utgå å folkpension, invalidunderstöd eller barnbidrag,
som icke uppginge till 12 kronor örn året. I fråga örn de först beslutade
dyrtidstilläggen, vilka utgingo halvårsvis, gällde vidare att tillägg,
som förfölle till betalning tidigare än under kalenderhalvårets sista månad,
skulle utgå med oförändrat belopp, även örn tilläggspensionen, invalidunderstödet,
barnbidraget eller blindhetsersättningen upphörde att utgå efter den
månad, under vilken förfallotiden infölle, samt att dyrtidstillägg icke utginge,
där tilläggspensionen, understödet, bidraget eller ersättningen upphört att
utgå, när dyrtidstillägg eljest skulle hava förfallit till betalning.

6

Kungl. May.ts proposition nr 60.

Till kostnaderna för dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag under år 1941 bidraga kommuner och landsting med belopp,
motsvarande tillhopa en fjärdedel av deras andelar i kostnaderna för under
nämnda år utanordnade tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag.
Landstingen deltaga dock ej såvitt angår barnbidrag. Återstående kostnad
för nämnda dyrtidstillägg samt hela kostnaden för dyrtidstillägg å blindhetsersättningar
bestridas av staten.

Särskilda bestämmelser angående tillämpningen av förutnämnda lagar
och förordningar örn dyrtidstillägg lämnades i kungörelser den 7 februari
1941, nr 58, den 7 mars 1941, nr 105, samt den 14 november 1941, nr 840
och 842.

Grunderna för dyrtidstilläggen under

år 1941.

Att statsmakterna beslutat, att utbetalning av dyrtidstillägg under år 1941
skulle ske genom vissa månadsutbetalningar, var i första hand betingat av
tekniska skäl. Iordningställandet av särskilda kvittenshäften å dyrtidstillägg för
samtliga tilläggspensionärer, vilkas antal utgjorde omkring 450,000, skulle nämligen
draga avsevärd tid. För det övervägande flertalet folkpensionärer kunde
de ordinarie månadskupongerna utnyttjas på det sätt, att de månader, då dyrtidstillägg
skulle utgå, kupongens belopp utbetalades dubbelt. Vederbörande
posttjänsteman försåg medelst en stämpel den kupong i det ordinarie
kvittenshäftet för folkpensionen eller invalidunderstödet, som förföll till
betalning den månad, då dyrtidstillägget skulle utgivas, med en extra kvittomening
för dyrtidstillägget, innehållande ett formulär till erkännande att
pensions- eller understödstagaren såsom dyrtidstillägg mottagit det å kupongen
tryckta ordinarie månadsbeloppet. För utbekommande av dubbelt
månadsbelopp erfordrades således två namnunderskrifter av pensions- eller
understödstagaren, nämligen en under den vanliga på kupongen tryckta
kvittomeningen och en under den påstämplade, dyrtidstillägget avseende
kvittomeningen. Med hänsyn till att folkpensionen ofta lyftes av representant
för den som undertecknat kvittot ägde påstämplingen som regel rum
vid den ordinarie månadsutbetalning, som verkställdes närmast före utbetalningen
av dyrtidstillägget. Varje utbetalning av dyrtidstillägg utgjorde
en tolftedel eller 8Vs procent av folkpensionens årsbelopp. Motsvarande
gällde beträffande utbetalning av invalidersättning. Dyrtidstillägg å barnbidrag
och blindhetsersättningar utbetalades däremot direkt från pensionsstyrelsen
över postgiro. Även för dessa utbetalningar innebar det vissa
fördelar, att varje utbetalning omfattade ett månadsbelopp.

Storleken av dyrtidstilläggen fastställdes under 1941 med hänsyn till den
stegring, som socialstyrelsens levnadskostnadsindex undergått efter stormaktskrigets
utbrott hösten 1939. Levnadskostnadstalet var — i jämförelse med
1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå — den 1 juli 1939 108. Den 1
oktober 1940 hade det stigit till 126, d. v. s. med I6V3 procent, och med
hänsyn därtill bestämdes i början av år 1941 dyrtidstillägget till två månadsutbetalningar,
d. v. s. just 162/s procent. Då ståndpunkt under hösten 1941

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

skulle tagas till storleken av förhöjt dyrtidstillägg, hade levnadskostnadsindex
— per den 1 juli 1941 — stigit till 140, d. v. s. med 29,6 procent.
Med hänsyn till att utbetalning av tillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
i annan ordning än med helt månadsbelopp skulle stöta på stora svårigheter
bestämdes, att en ytterligare månadsutbetalning och alltså sammanlagt
under året tre månadsutbetalningar, d. v. s. 25 procent av årsbeloppet,
skulle göras.

Framställning- frän socialvårdskommittén
rörande ändringar i folkpensioneringslagen
in. in. samt däröver avgivna yttranden.

I skrivelse den 16 september 1941 har socialvårdskommittén
anfört, att kommittén behandlat olika spörsmål rörande förbättringar av folkpensioneringen,
vilka kunde vara påkallade av krisförhållandena eller eljest
önskvärda. Kommittén hade sålunda ingående diskuterat möjligheten av förhöjning
av pensionerna för ensamstående pensionärer, frågan huruvida åtgärder
kunde vidtagas för att åstadkomma en mera vidsträckt användning av de
kommunala pensionstillskotten samt huruvida kommunala pensionstillskott
och kommunala hyresbidrag med statsbidrag till folkpensionärer kunde införas.
Det hade dock visat sig, att betydande organisatoriska svårigheter
vore förenade med genomförande av förslag i sådant syfte. Även i fortsättningen
borde därför enligt kommitténs mening dyrtidstillägg anlitas för att
bringa folkpensionärer m. fl. den nödvändiga hjälpen. Med hänsyn till vissa
därmed förenade olägenheter, kunde man emellertid icke lämpligen fortsätta
på den inslagna vägen med beviljande av procentuella dyrtidstillägg å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag, därest icke ändring vidtoges i
lagen örn folkpensionering beträffande regeln örn avdrag vid bestämmande
av tilläggspension av 7/io av den pensionsberättigades årsinkomst, i vad den
överstege 100 kronor, ävensom i lagen örn barnbidrag av motsvarande regel.

Kommittén har, såvitt angår pensioner, framhållit, att — enligt nuvarande
bestämmelser — en inkomstökning av 100 kronor vid ett dyrtidstillägg av
25 procent medförde en reduktion av pensionen med 87 kronor 50 öre.
Skulle dyrtidstillägget stiga till 50 procent, skulle pensionen minskas med
105 kronor, örn pensionärens årsinkomst stege med 100 kronor. Kommittén
har därför föreslagit nedsättning av avdraget från 7/io till 5/io. Ändrades
reduktionsregeln på angivet sätt, skulle detta innebära, att en ökning av den
pensionsberättigades inkomst, i den mån den överstege 100 kronor, komme
att medföra en minskning av pensionen med 62 kronor 50 öre, örn dyrtidstillägget
vore 25 procent, samt med 75 kronor, örn dyrtidstillägget vore så
högt som 50 procent. Ändringen i avdragsregeln skulle sålunda vara tillfyllest
för att eliminera olägenheten med procentuella dyrtidstillägg.

Beträffande barnbidrag anför socialvårdskommittén, att, då lagarna örn
folkpensionering och barnbidrag i fråga örn förmånernas utformning företedde
stora likheter, det vore tydligt, att ändringar i den ena lagen som en
konsekvens medförde behov av ändringar i den andra. Den s. k. 7/io-regeln

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

vore gemensam för båda lagarna. Då samma skäl i stort sett kunde åber.
opas för ändring av denna regel ifråga örn barnbidragens beräkning som
ifråga örn folkpensionernas, torde ändring av folkpensioneringslagen i detta
avseende böra medföra jämkning även av barnbidragslagens motsvarande
bestämmelser. Örn den nuvarande 7/io-regeln mildrades liksom för tilläggspensionärerna
till 5/io-regel, kunde denna ändring tillsammans med förhöjningen
av den avdragsfria inkomsten, vilket jämväl föresloges av kommittén,
komma att medföra, att barnbidrag bomme att utgå till försörjare med jämförelsevis
stora inkomster. Då lagändringen avsåge att förbättra försörjningsmöjligheten
för de ekonomiskt svagaste änkorna och invaliderna, syntes inga
avgörande invändningar kunna göras mot att avdragsregeln skärptes för dem,
som hade en relativt hög inkomst. Av dessa skäl föresloge kommittén införande
av följande avdragsregel. Överstege moderns eller den arbetsoförmögnes
årsinkomst 750 kronor i ortsgrupp I, 1,000 kronor i ortsgrupp II
och 1,250 kronor i ortsgrupp III eller hade den arbetsoförmögne, därest
han vore gift, tillsammans med sin hustru en årsinkomst överstigande 900
kronor i ortsgrupp I, 1.200 kronor i ortsgrupp II och 1,500 kronor i ortsgrupp
III, skulle barnbidraget minskas med följande tiondelar av årsinkomsten,
i vad den överstege sagda belopp, nämligen med fem tiondelar av
överskjutande beloppet i den mån det icke överstege 400 kronor, med sex
tiondelar i den mån beloppet överstege 400 men icke 800 kronor och med
sju tiondelar i den mån det överstege 800 kronor.

I yttrande över socialvårdskommitténs skrivelse erinrar pensionsstyrdsen
örn att den vid framläggande av sina förslag till provisoriska förbättringar
av förmånerna enligt lagarna örn folkpensionering och barnbidrag
(vilka förslag legat till grund för de under år 1941 gällande stadgandena örn
dyrtidstillägg) utgått från i viss mån andra förutsättningar än socialvårdskommittén,
nämligen att man, i nuvarande labila ekonomiska läge och intill
dess kommittén fått tillfälle att mera ingående taga ståndpunkt till frågan örn
folkpensioneringens nyordning, skulle i huvudsak tillämpa nu gällande grunder
för inkomstuppskattningen och genom provisoriska åtgärder i form av
dyrtidstillägg ge folkpensionärerna en skälig kompensation för de ökade
levnadskostnaderna. Att härvid utforma ett invändningsfritt system, som
dessutom hade den fördelen att snabbt kunna bringa de ökade förmånerna
till landets över 450,000 tilläggspensionärer, hade icke varit möjligt, särskilt
som berättigade erinringar torde kunna göras mot de grunder, på vilka den
nu gällande folkpensioneringslagen byggde. En fördel med det nu tillämpade
systemet med procentuella dyrtidstillägg vore dels att i stort sett de
^^pensionstagare, som hade det sämst och kunde antagas åtnjuta ingen
eller ringa kompensation från annat håll, finge den största hjälpen och dels
att tillägget sjönke med sjunkande folkpension så att det icke bleve någon
annan klyfta mellan den, som hade lägsta tilläggspension och ingen alls
sådan, än den som uppstode därigenom att dyrtidstillägg utginge på grundeller
avgiftspension endast i samband med tilläggspension. Olägenheten med

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

systemet vore emellertid, som förut framhållits, att med nuvarande avdragsregel
å 7/io ett tillägg motsvarande fem månadutbetalningar icke lämpligen
kunde överskridas. Pensionsstyrelsen Ilar härefter fortsatt:

Om man icke nu vill ändra reduktionsfaktorn återstår att undersöka möjligheten
av att bygga på de procentuella tilläggen, sedan dessa överskridit
fem månadsbelopp, eventuellt tidigare, med fixt belopp. Ett dylikt system,
som emellertid medför ökad risk för felaktiga utbetalningar, torde vara tekniskt
genomförbart under förutsättning att det fixa beloppet göres lika i
samtliga tre ortsgrupper. Denna omständighet torde å sin sida medföra
vissa svårigheter när fråga uppkommer att bestämma ett lämpligt, efter
levnadskostnadernas stegring avvägt belopp. Genom ett fixt tillägg skulle
ock den skillnad som nu förefinnes mellan dem som ha lägsta möjliga tilläggspension
och ingen sådan pension ökas med, förutom dyrtidstillägget å
utgående avgifts- eller grundpension, det fixa beloppet.

Aven ett system med enbart fixa belopp som dyrtidstillägg torde, med
anlitande av nuvarande relativt enkla och snabba förfarande för utbetalning
av dyrtidstillägg, d. v. s. genom påstämpling av belopp å vederbörlig kupong
i pensionstagarnas kvittenshäften, icke heller vara tekniskt genomförbart
under annan förutsättning än att samtliga fixa belopp göras lika i de
tre ortsgrupperna. Bedan detta torde vara ett skäl, som starkt talar mot
dess genomförande. Jämväl med detta system kommer klyftan mellan dem
som lia lägsta tilläggspension och ingen sådan pension att ökas med de fixa
beloppen. Ej heller någon annan väg för utbetalning av olika fixa tillägg i
de olika ortsgrupperna torde vara framkomlig.

I förevarande sammanhang har pensionsstyrelsen lämnat uppgift å antalet
personer med tilläggspension eller invalidunderstöd i olika dyrorter.
Antalet vid utgången av år 1940 framgår av nedanstående sammanställning.

Ortsgr. 1 Ortsgr. 2 Ortsgr. 3 Summa

Med pension enligt 40 § dverg. best.

till folkpensioneringslagen ...... 282,660 72,315 44,090 399,065

Med pension enligt 6 § folkpensioneringslagen.
....................... 35,364 10,283 6,585 52,232

318,024 82,598 50,675 451,297

Pensionsstyrelsen har härefter förklarat sig vara av den meningen, att
systemet med procentuella tillägg bör under den övergångsperiod, varom
nu är fråga, komma till användning även i fortsättningen samt tillämpas
renodlat. Skulle emellertid levnadskostnaderna fortsätta att stiga så högt,
att ett sjätte extra månadsbelopp syntes erforderligt, kunde detta ej lämpligen
beslutas utan att ändring vidtagits i 7/io-regeln.

Beträffande barnbidrag har pensionsstyrelsen anfört, att ett bibehållande
av reduktionsfaktorn 7/io även å allenast en del av inkomstskalan medförde
enahanda olägenheter vid en förhöjning av de procentuella dyrtidstilläggen
å barnbidrag, som gällde beträffande folkpensionerna. Såväl hänsynen härtill
som svårigheten att på lämpligt sätt avväga reduktionsfaktorn efter olika
inkomstlagen ävensom arbetstekniska skäl talade enligt pensionsstyrelsens
mening för att liksom nu en och samma reduktionsfaktor skulle bliva gäl -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

lande för alla inkomstintervaller. Skulle av kommittén föreslagna ändringar
beträffande avdrag för inkomst — vilka ändringar avstyrktes av pensionsstyrelsen
— komma till stånd, ansåge pensionsstyrelsen det icke tillrådligt
att reduktionsfaktorn sänktes till 5/io, utan densamma borde då sättas till
6/io för hela inkomstskalan. Om i enlighet med styrelsens förslag rubbning
ej skedde i bestämmelserna rörande avdragsfri inkomst, syntes reduktionsfaktorn
lämpligen böra bestämmas på samma sätt som föreslagits beträffande
folkpensioneringslagen eller till 5/io. En sänkning av reduktionsfaktorn
till allenast 6/io medgåve utbetalning av åtta månadsbelopp i dyrtidstillägg
innan högsta gränsen överskredes.

Gentemot vad socialvårdskommittén anfört därom, att verkan av reduktionsregeln
skärpts sedan dyrtidstillägg införts, invänder svenska landskommunernas
förbund, att någon reduktion av en pensionärs förmåner givetvis
icke inträdde på grund av dyrtidstillägget. Detta medförde under alla förhållanden
en förbättring av vederbörandes förmåner i förhållande till den
tid, då tillägg icke utgick. Skälet till den av kommittén påtalade reduktionsskärpningen
vore att söka däri, att pensionstagaren, såsom dyrtidstillläggen
vore utformade, icke ägde tillgodonjuta tillägg på högre belopp än
han enligt folkpensionslagen verkligen ägde tillgodonjuta i tilläggspension.
Häremot torde, enligt förbundets mening, ingenting vara att erinra ur principiell
synpunkt. Förbundet kunde således för sin del icke finna, att dyrtidstilläggen
skulle hava medfört några olägenheter av beskaffenhet att i
och för sig nödvändiggöra en lagändring av ifrågavarande slag. En annan
sak vore att dyrtidstilläggen eventuellt skulle kunna utformas, så att de
mera rättvist än för närvarande mellan pensionstagarna fördelade, den kompensation
för levnadskostnadsökningen, som vore avsedd.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det syntes böra undersökas,
huruvida och i vad mån dyrtidstillägg borde komma anstaltsvårdade tilläggspensionärer
till godo. De anstaltsvårdade utgjorde betydande procenttal av
de tilläggspensionärer, som åtnjöte fattigunderstöd, ehuru procenten växlade
i olika kommungrupper. Bland de anstaltsvårdade på sinnessjukhus av olika
slag och på anstalter för sinnesslöa utgjorde tilläggspensionärerna jämväl
en stor procent. Då det nu enligt kommitténs uttalanden närmast skulle
vara fråga örn att förbättra försörjningsmöjligheten för de ekonomiskt svagaste,
torde det vara skäl att överväga, huruvida nyssnämnda kategorier, för
vilka förbättringarna subjektivt säkerligen ägde ringa betydelse, borde medtagas.
Möjligen skulle resultatet huvudsakligen bli ett bidrag till kommunens
underhållskostnader.

Socialstyrelsen påpekar, att socialvårdskommitténs uttalande, att ändringen
av avdragsregeln från 7/io till 5/io skulle vara tillfyllest för att eliminera olägenheten
av procentuella dyrtidstillägg vore sant endast under vissa förutsättningar.
Liksom ett dyrtidstillägg av 43 procent vid 7/io-regeln ledde till
att hela inkomstökningen avdroges, så bleve nämligen resultatet detsamma
vid 5/io-regeln, örn det procentuella tillägget bleve 100 procent. Detta tydde
bland annat på att den i här ifrågavarande avseende komplikationsfria me -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

toden för höjning av tilläggspensionen skulle vara att applicera höjningen
enbart på det för varje dyrortsgrupp fasta utgångsbeloppet, så att den
procentuella förhöjningen icke komme att beröra avdraget. Men en sådan
procentuell höjning skulle kräva en allmän omräkning av tilläggspensionerna,
och metoden bleve därför icke så lätthanterlig som det vore önskvärt. Fråga
vore därför, om det icke möjligen i stället kunde vara icke blott administrativt
billigare utan även sakligt riktigare att i stället för procentuellt
tillägg föredraga fasta och för de olika dyrortsgrupperna anpassade tillägg.
Det problem, som här framställts, tarvade dock en mera ingående utredning
än styrelsen kunde utföra, oell styrelsen nödgades därför stanna vid den
gjorda antydningen. Yid avgörande av frågan örn ytterligare dyrtidstillägg
borde dock denna metod bliva föremål för övervägande.

Utredningar berörande tilläggspensionärernas

förhållanden.

betänkande av socialvårdskommittén.

I september 1941 avlämnade socialvårdskommittén sitt betänkande III,
innefattande statistisk undersökning angående fattigvårdens understödsverksamhet
(statens off. utredn. 1941: 29). I betänkandet redogöres, bland annat,
för antalet tilläggspensionärer med fattigvårdsunderstöd eller pensionstillskott
i procent av samtliga. Härom anföres i betänkandet (sid. 19):

Av samtliga tilläggspensionärer uppburo under de tre månader undersökningen
avser (september—november 1938) i städerna 38.5 procent och på
landsbygden 22.3 procent understöd i form av fattigvård eller pensionstillskott.
Skillnaden mellan städer och landsbygd i allmänhet i förevarande
hänseende är alltså betydande. Stora skiljaktigheter råda emellertid även
mellan olika grupper av stadskommuner och landskommuner och mellan
skilda landsdelar. Den lägsta siffran uppvisa landsbygdens jordbrukskommuner,
där i medeltal 16.8 procent av tilläggspensionärerna åtnjuta fattigvård
eller pensionstillskott. Det största relativa antalet tilläggspensionärer
med understöd som nyss nämnts lia på landsbygden industrikommunerna
(C-kommunerna) med 29.9 procent och bland städerna Göteborg med 46.7
procent. Landskommunerna i Mälarlandskapen samt i Norrland och Dalarna
uppvisa högre medeltal än landskommunerna i övriga riksområden.

De tilläggspensionärer, som erhöllo understöd av fattigvårdsstyrelserna i
form av vård å anstalt eller ^ackordering i enskilt hem, utgöra i städerna
13.2 procent och i landskommunerna 10.3 procent av samtliga tilläggspensionärer.
I detta hänseende råder alltså ingen större skillnad mellan landsbygd
och städer i allmänhet. Däremot framträda stora skillnader såväl mellan
landsbygd och städer som mellan olika slag av kommuner och skilda riksområden
beträffande relativa antalet av fattigvårdsstyrelserna hemunderstödda
tilläggspensionärer. Dessa utgjorde i städerna icke mindre än 25.3 procent
mot på landsbygden 11.i procent av samtliga tilläggspensionärer. Genomsnittssiffran
är lägst i jordbrukskommunerna, 6.7 procent, och stegras med
landskommunernas ökade inslag av industri till 18.2 procent i industrikommunerna.
Ifråga örn städerna avvika Göteborg med en väsentligt högre
siffra (33.0 procent) och Malmö med en något lägre siffra (19.9 procent) än
övriga städer i medeltal. På landsbygden uppvisa landskommunerna i Mälarlandskapen
samt Norrland och Dalarna de högsta siffrorna och landskommunerna
i Skåne, Halland och Blekinge de lägsta.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Rörande den procentuella andelen anstaltsvårdade och hemunderstödda
bland tilläggspensionärer yttras i betänkandet (sid. 21):

För samtliga städer i undersökningen utgöra de anstaltsvårdade något
mera än 1/s (34.5 procent) av totala antalet pensionärer med fattigvårdsunderstöd
eller pensionstillskott. Göteborgs stad har en anmärkningsvärt låg
siffra på 29.3 procent. För hela landsbygden i medeltal är motsvarande
relationstal väsentligt högre eller 48.8 procent och för jordbrukskommunerna
icke mindre än omkring 60 procent. Andelen hemunderstödda varierar i
omvänd proportion till dessa siffror och utgör för städerna något mindre
än 2/s (65.5 procent) och på landsbygden något mer än hälften (51.2 procent)
av samtliga av fattigvårdsstyrelsen understödda tilläggspensionärer. Göteborg
har den högsta siffran (70.7 procent) och jordbrukskommunerna tillsammans
den lägsta (39.7 procent).

Utredningar av socialstyrelsen.

Den 29 augusti 1941 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att i samråd
med medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan låta utföra en
budgetundersökning för utrönande av den nuvarande krisens inverkan på
mindre bemedlades och barnrika familjers hushållning, bland annat med
avseende på de genomförda ransoneringarnas och prisrabatteringarnas betydelse
för hushållens ekonomi samt hushållsmedlemmarnas levnadsstandard
och hälsotillstånd. Undersökningen var avsedd att omfatta, bland andra,
makar och ensamstående personer, som uppbära tilläggspension. Sedan
socialstyrelsen senare anmodats snarast möjligt slutföra undersökningen i
vad densamma avsåge sistnämnda kategorier, har styrelsen den 5 januari
1942 överlämnat preliminära resultat av ifrågavarande undersökning. Styrelsen
har emellertid framhållit, att med hänsyn till att primärmaterialet
vore ganska ojämnt och föga omfattande samt jämväl av andra skäl utredningen
icke kunde läggas till grund för alltför vittgående slutsatser.

Primärmaterialet, som omfattat 189 pensionär shushåll (antalet tilläggspensionärshushåll
i riket torde uppgå till omkring 200,000), utgöres dels av
kassaböcker, i vilka hushållen dag för dag under fyra veckor (vanligen den
2—29 november 1941) antecknat alla sina kontanta inkomster och utgifter,
dels ock av särskilda formulär, på vilka lämnats uppgift örn, bland annat,
inkomster av olika slag under de tre första kvartalen av år 1941, bostadens
storlek och beskaffenhet, årskostnaden för densamma, förbrukningen av och
utgifterna för bränsle och lyse, inköp av kläder och inventarier tidigare
under år 1941, utgifter för sjukvård, förenings- och försäkringsavgifter samt
skatter-. Beträffande uppgifterna örn pensionärshushållens inkomster och
örn deras utgifter för andra ändamål än livsmedel borde man emellertid,
framhåller socialstyrelsen, med hänsyn till materialets beskaffenhet i flertalet
fall räkna med en osäkerhetsmarginal av åtminstone 10 procent.

De i undersökningen ingående pensionärshushållens fördelning på ensamma
personer och äkta makar samt på olika dyrortsgrupper har varit
följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

13

Dyr orts grupp er Samtliga

Ensamma pensionärer........................ 8 46 28 82

Makar med folkpension...................... 25 59 23 107

Enär det i stor utsträckning är socialarbetare (fattigvårdsassistenter m. fl.),
som förmedlat kontakten med pensionärshushållen, äro flertalet av dem sådana,
som i någon form erhålla understöd av fattigvården. Dylika hushåll
äro därför starkt överrepresenterade i materialet (58 procent mot omkring 33
procent för hela riket enligt-1939 års fattigvårdsstatistik). Av de 189 hushållen
hade 36 egen eller fritt upplåten bostad. Huruvida dessa äro överrepresenterade
i materialet eller ej har icke kunnat avgöras. Däremot synes
materialet från de större städerna omfatta ett förhållandevis stort antal
pensionärer, som betala en relativt låg bostadshyra (oftast i pensionärshem
av olika slag), och vilka till följd härav få anses vara bättre ställda än flertalet
av dem som icke åtnjutit samma förmån.

En översikt av inkomster (kontanta och in natura) i genomsnitt per hushåll
under de tre första kvartalen av år 1941 har lämnats i en tabell av följande
utseende:

Ensamma pensionärer

Makar med folkpension

Dyrortsgrupp

Samt-

Dyrortsgrupp

Samt-

i

2

3

liga

! 1

2

3

liga

Antal hushåll....................

8

46

28

82

25

59

23

107

Kontanta inkomster, kr...........

411

616

801

658

714

1,019

1,287

1,006

Folkpension ..................

253

298

409

331

487

636

712

617

Arbetsgivarpension ............

—

30

18

23

82

45

26

50.

Livränta och dylikt............

—

31

25

26

—

ii

25

12

Fattigvårdsunderstöd1..........

97

143

251

175

50

171

342

180

Annat tillfälligt understöd......

—

6

8

6

34

24

59

34

Bidrag från anhöriga samt gåvor

—

29

24

25

—

26

18

18

Inkomst av arbete ............

27

44

3

28

20

58

75

53

» » kapital eller fastighet

28

2

—

4

38

1

4

10

Övriga kontanta inkomster ....

6

33

63

40

3

47

26

32

Naturainkomster, uppskattat värde,

kr ............................

73

53

26

46

81

60

30

58

Av nuvarande eller f. d. arbets-

givare ......................

5

4

—

3

17

11

—

9

Sorn understöd ................

17

33

11

24

29

22

30

26

Övriga naturainkomster........

51

16

15

19

35

27

__

23

Summa inkomster

484

669

827

704

705

1,079

1,817

1,064

En sammanfattning, utvisande inkomsterna för helt år, uträknade på grundval
av uppgifterna i tabellen (genom multiplicering av redovisade inkomster
under de tre första kvartalen år 1941 med 4/s), ger följande resultat:

Eller kommunalt pensionstillskott.

14 Kungl. Majlis proposition nr 60.

Ensamma pensionärer

Makar med folkpension

Inkomster

Dyrortsgrupp

Samt-

Dyrortsgrupp

Samt-

1

2

3

liga

1

2

3

liga ;

Folkpension......................

338

398

546

442

650

848

950

823

Naturainkomster ................

Övriga inkomster (fattigvårdsunder-stöd, arbetsgivarpension, arbetsinkomst
m. m.)..........................

97

71

34

61

108

80

40

77

211

424

523

436

303

510

767

518

Summa inkomster

646

893

1,103

939

1,061

1,438

1,757

1,418

Socialstyrelsen har vidare företagit en approximativ beräkning av årsbudgeten
för pensionär elinshäll. Huvudresultatet därav framgår av följande tabell.
Det må nämnas, att utgifterna för livsmedel erhållits genom att multiplicera
livsmedelsutgifterna under bokföringsperioden med 10. (På grund av utbetalningen
av dubbla pensionsbelopp för november månad har antagits, att
hushållens utgifter för livsmedel under denna månad varit något högre än
vanligt, varför det ansetts olämpligt att multiplicera med 12). Eubriken
»övriga utgifter» avsåge skillnaden mellan den beräknade totalinkomsten och
de beräknade utgifterna för livsmedel, bostad, bränsle, lyse, kläder och
skodon samt skatter.

Ensamma

pensionärer

Makar med folkpension

Dyrortsgrupp

Samt-

Dyrortsgrupp

Samt-

1

2

3

liga

i

2

3

liga

Inkomster, kronor.........

646

893

1,103

939

1,061

1,438

1,757

1,418

Utgifter, kronor.

Livsmedel ......................

300

370

400

370

670

680

750

690

Bostad, bränsle och lyse ........

263

435

499

442

406

606

627

564

Kläder och skodon ..............

33

30

22

29

42

44

54

46

Skatter..........................

8

3

3

4

7

10

20

11

Övriga utgifter..................

42

55

179

94

98

306

107

Därav för inventarier..........

1

1

8

3

1

5

20

7

» » försäkr.-avgifter o. d.

4

17

13

14

28

42

50

41

» » sjukvård............

3

15

19

16

15

26

13

21

Summa utgifter

646

893

1,103

939

1,438

1,757

1,418

Beträffande de i nyssnämnda tabell omförmälda årsutgifterna för bostad,
bränsle och lyse hava desamma endast i fråga örn bostäder utan centralvärme
kunnat specificeras. Det bör observeras, att den uppgivna kostnaden för
lägenheter med centralvärme i dyrortsgrupp 8 är relativt låg, beroende på
att en del av de redovisade hushållen bo i pensionärshem, där de betala
ganska låg hyra, som därtill i regel innefattar utgifterna för elektrisk ström
och kokgas. Sannolikt påverkar detta resultatet av undersökningarna i dess
helhet, så att man erhåller ett något för lågt kostnadsbelopp över huvud
för ifrågavarande utgifter.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vissa uppgifter kunna utläsas ur följande tabell:

•

.......;.....

Ensamma pensionärer inom

Makar med folkpension

dyrortsgrupp

inom dyrortsgrupp

i

2

3

i

2

3 -

Utgifter i kronor för bostad med
bränsle och lyse:

För samtliga, lägenheter ........

263.5

435.3

499.4

405.7

606.5

627.4

För lägenheter med c.-värme. . . .

—

509.8

474.0

459.0

691.4

576.6

» » utan » ....

, 263.5

414,6

528.7

403,5

577.6

660.1

Därav:

bostad enbart..................

186.8

278.5

407.7

255.t

381.6

506.7

bränsle ........................

64.s

100.3

83.4

119.4

143.1

101.6

elektrisk ström ................

11.9

23.o

19.0

29.0

35.o

21.9

kokgas ........................

—

12.8

18.6

—

17.9

29.9

23 ensamma personer och 25 äkta par hade bostad med centralvärme,
under det att 59 ensamma personer och 82 äkta par hade bostad utan
centralvärme.

Socialstyrelsen har vidare den 24 januari 1942 överlämnat en promemoria
innefattande bland annat vissa beräkningar angående folkpensionärernas
levnadskostnader, utförda på grundval av förutnämnda undersökning. Av
promemorian framgår, att levnadskostnadsindex — med år 1935 som basår —
för ensamma pensionärer kunde beräknas till 130 samt för makar till 132.

Det officiella levnadskostnadstalet — 145 per den 1 januari 1942 — avser
ett hushåll, bestående av man, hustru och två eller tre barn med en inkomst
av 4,000 ä 5,000 kronor. De omförmälda beräkningarna syntes tyda på att
pensionärernas levnadskostnader stigit mindre än normalhushållets. De för
pensionärshushållens sammanlagda levnadskostnader beräknade indextalen
vore emellertid icke fullt jämförbara med det officiella levnadskostnadstalet,
varför någon bestämd slutsats angående storleken av nyssnämnda differens
icke kunde dragas av de föreliggande beräkningarna. — Det kunde anmärkas,
att skillnaden vore större i fråga örn de totala levnadskostnaderna än i fråga
om livsmedelskostnaderna enbart. Detta vore emellertid en naturlig följd
av att bostadsposten, som enligt den officiella beräkningen icke undergått
någon stegring, utgjorde en betydligt större del av pensionärernas än av
normalhushållets budget.

Redogörelse för socialstyrelsens undersökningar återfinnes i Sociala meddelanden
häftet nr 1 för år 1942, sid. 8—17.

Den fortfarande rådande och under senaste tid ytterligare skärpta dyrtiden Departemen
gör det nödvändigt, att statsmakterna vidtaga åtgärder för att de personer, chefer>-som åtnjuta folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
barnbidrag eller blindhetsersättning även under innevarande år skola erhålla
en skälig kompensation för levnadskostnadernas ökning.

Stegringen av levnadskostnaderna sedan tiden närmast före det pågående
världskrigets utbrott utgjorde hösten 1941 29,e procent men uppgår nu till

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

34 V4 procent. Procenttalen äro uträknade på grundval av socialstyrelsens
levnadskostnadsindex. Av den förut lämnade redogörelsen för vissa av socialstyrelsen
verkställda undersökningar synes emellertid framgå —- vilket jag
även tidigare ansett sannolikt — att den av dyrtiden föranledda levnadskostnadsstegringen
är något lägre beträffande de förnödenheter, som i huvudsak
nyttjas av folkpensionärerna och därmed jämställda förmånstagare, än i
fråga örn samtliga förnödenheter. Då åtskilliga osäkra faktorer ingå i nämnda
undersökningar, synes mig avgörande hänsyn dock icke nu kunna tagas till
desamma.

Enligt den tekniska anordning, som tillämpades under år 1941, utgick
dyrtidstillägg i form av tre extra utbetalningar av pensionens eller annan
förmåns månadsbelopp, tillhopa motsvarande 25 (3 X BVs) procent av årsbeloppet.
Det antal månadsutbetalningar, som närmast skulle uppväga
förutnämnda 34 Vi procents levnadskostnadsstegring, är fyra, motsvarande
33 Vs procent av vederbörande förmåns årsbelopp.

Mot det hittills tillämpade systemet med procentuella dyrtidstillägg har
anmärkts, bland annat, att det alltför mycket gynnar förmånstagare i de
högre dyrorterna ävensom att förmånstagare med egen inkomst missgynnas,
varigenom villigheten att utföra arbete minskas.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att socialvårdskommittén
föreslagit vissa ändringar i lagarna örn folkpensionering och barnbidrag,
innebärande bland annat sänkning av avdragsfaktorn vid egen inkomst
över visst belopp från 7/io till 5/io. Socialvårdskommitténs förslag
är för närvarande föremål för övervägande inom socialdepartementet. I
samband därmed prövas även olika utvägar att giva förmånstagarna överhuvud
en mera rättvis kompensation för levnadskostnadsstegringen än den,
som nu tillämpade procentuella dyrtidstillägg innebära. Därvid överväges
särskilt spörsmålet, i vad mån den kritik är berättigad, enligt vilken förmånstagare
i de högre dyrorterna alltför mycket gynnas. Enär de ifrågasatta
författningsändringarna och bestämmelserna örn dyrtidskompensation
stå i visst samband med varandra, har det synts mig lämpligt att behandla
ifrågavarande spörsmål i ett sammanhang. Då jag emellertid ännu icke
varit i tillfälle att fatta slutlig ståndpunkt till desamma, har jag funnit
mig böra föreslå, att frågan örn dyrtidstillägg, i avvaktan på eventuell omläggning
av principerna, för närvarande avgöres endast såvitt angår första
halvåret 1942.

För detta halvår torde det lämpligaste vara att låta dyrtidstillägg utgå
i samma ordning som under år 1941, d. v. s. med procentuellt tillägg.
Med hänsyn till levnadskostnadsstegringen bör detta fastställas till belopp,
motsvarande två månadsutbetalningar av vederbörande förmån. Utbetalning
av dyrtidstilläggen synes böra äga rum i mars och juni månader.

Beträffande nu ifrågavarande dyrtidstillägg torde i tillämpliga delar böra
gälla samma regler som föreskrivits för dyrtidstilläggen under år 1941. Föreskrifter
i ämnet hava upptagits dels i förslag till lag örn dyrtidstillägg under
första halvåret 1942 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, dels
ock i förslag till förordning örn dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 17

blindhetsersättningar. Närmare redogörelse för innehållet i författningarna
synes icke erforderlig.

Kostnaderna för de nu föreslagna dyrtidstilläggen torde böra utgå i
samma ordning som kostnaderna för förut beslutade tillägg, d. v. s. såvitt
angår tillägg å blindhetsersättningar helt av staten samt i övrigt av staten
med bidrag, beträffande barnbidrag av kommunerna samt i fråga örn folkpensioner
och invalidunderstöd av kommuner och landsting.

Statsverkets kostnader för ifrågavarande dyrtidstillägg torde kunna uppskattas
till 20,700,000 kronor beträffande folkpensioner och invalidunderstöd,

1.600.000 kronor i fråga örn barnbidrag samt 270,000 kronor såvitt angår
blindhetsersättningar. Härtill kommer 129,000 kronor såsom ersättning åt
postverket för utbetalning av dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd.
Nu omförmälda belopp torde böra bestridas från de för budgetåret
1941/42 beviljade förslagsanslagen för respektive ändamål.

Kostnaderna för kommuner och landsting för nu ifrågavarande dyrtidstillägg
å folkpensioner och invalidunderstöd synas kunna uppskattas till

4.300.000 kronor samt för kommunerna i fråga örn dyrtidstilläggen å barnbidrag
till 300,000 kronor.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får jag hemställa, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda förslag till

1) lag örn dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag samt

2) förordning örn dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å
blindhetsersättningar,

dels medgiva, att de för budgetåret 1941/42 anvisade förslagsanslagen
till Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m.,
Barnbidrag och Ersättning åt blinda m. m. må få tagas i anspråk
för bestridande av kostnaderna för utbetalning av de i det
föregående omförmälda dyrtidstilläggen å respektive folkpensioner
och invalidunderstöd, barnbidrag samt blindhetsersättningar,

dels ock medgiva, att det för budgetåret 1941/42 anvisade
förslagsanslaget till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar
må få tagas i anspråk för bestridande av kostnaderna
för postverkets bestyr med utbetalning av de i det föregående
omförmälda dyrtidstilläggen å folkpensioner och invalidunderstöd.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bengt Hammarberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 60. boo 42 2