Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

1

Nr 41.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr
373) med vissa bestämmelser örn centralkassor för
jordbrukskredit, m. m.; given Stockholms slott den 6
februari 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit;

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om jorbrukets kreditkassor;

2) förordning angående ändrad lydelse av 35 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) om erkända sjukkassor;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang tilt riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 41.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med
vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 juni 1936 med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

1 §•

Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för ett eller flera län av
ekonomiska föreningar med huvudsakligt ändamål att var inom sin ort tillgodose
jordbrukets kreditbehov, må, enligt de bestämmelser Konungen meddelar,
kunna vinna godkännande såsom centralkassa för jordbrukskredit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

3

Förslag

till

förordning om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Jordbrukets kreditkassor hava till ändamål att på sätt i denna förordning
stadgas tillgodose jordbrukets kreditbehov, i första hand dess behov av driftkredit.
Det ankommer vidare på kassorna att befordra sparverksamheten på
landsbygden ävensom att i övrigt främja en sund utveckling av medlemmarnas
ekonomiska förhållanden.

2 §.

Jordbrukets kreditkassor utgöras av svenska jordbrukskreditkassan, centralkassorna
för jordbrukskredit och jordbrukskassorna.

Kassorna skola vara organiserade såsom ekonomiska föreningar med begränsad
personlig ansvarighet.

Varje centralkassa skall vara ansluten till jordbrukskreditkassan och varje
jordbrukskassa till den centralkassa, inom vars verksamhetsområde jordbrukskassans
styrelse har sitt säte.

3 §.

Med jordbruksekonomisk förening förstås i denna förordning annan ekonomisk
förening än i 2 § nämnts, som har till ändamål att befordra jordbrukets
eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet
av produkter från jordbruket med tillhörande binäringar.
Med jordbruk likställes trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiske eller annan därmed
jämförlig verksamhet, även om den bedrives såsom självständig näring.

Vad i denna förordning stadgas örn jordbruksekonomisk förening skall
även gälla aktiebolag av lokal karaktär, vilket bildats för i första stycket
angivet ändamål och varå bestämmelserna i 52 § här nedan icke äro tilllämpliga.

Svenska jordbrukskreditkassan.

4 §.

Svenska jordbrukskreditkassan skall i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och för kassan fastställda stadgar handhava ut -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

lärling till centralkassorna och till dessa anslutna jordbruksekonomiska föreningar
samt anskaffa härför erforderliga medel ävensom öva kontroll och
tillsyn över centralkassorna och jordbrukskassorna samt verka för jordbrukskasserörelsens
befrämjande och utveckling i allmänhet.

I jordbrukskreditkassans stadgar skola meddelas bestämmelser av det innehåll,
som angives i tredje stycket här nedan samt i 5—19 §§.

Jordbrukskreditkassan må icke vinna registrering såsom ekonomisk förening,
med mindre stadgarna godkänts av Kungl. Majit. Ej heller må ändring
i stadgarna registreras utan sådant godkännande.

5 §■

Till medlem av jordbrukskreditkassan må allenast kunna antagas centralkassa.

Centralkassa skall vara delaktig i jordbrukskreditkassan med en andel och
skall till denna kassa kontant erlägga en insats av femhundra kronor, vilken
skall tillföras jordbrukskreditkassans reservfond.

6 §.

Jordbrukskreditkassan äger vid föreningssammanträde besluta att för
täckande av förlust, som icke kan täckas av reservfonden, anskaffa medel
genom uttaxering å medlemmarna i förhållande till högsta under nästföregående
räkenskapsår oguldna kapitalbelopp av deras från jordbrukskreditkassan
erhållna lån.

Uttaxering må icke något räkenskapsår uppgå till mer än en procent av
medlems sålunda beräknade låneskuld.

7 §•

Försättes jordbrukskreditkassan i likvidation och förslå kassans tillgångar
härvid icke till gäldande av dess skulder, äro medlemmarna ansvariga för
kassans förbindelser i förhållande till högsta under nästföregående räkenskapsår
oguldna kapitalbelopp av deras från jordbrukskreditkassan erhållna
lån. Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd
av denna ansvarighet åligger medlemmen, äro övriga medlemmar efter nyssnämnda
grund ansvariga för bristen. Medlems ansvarighet må icke tagas i
anspråk till högre belopp än tio procent av medlemmens låneskuld, beräknad
på sätt nyss sagts.

Betalning av enligt 6 § uttaxerat belopp föranleder icke minskning i medlems
ansvarighet enligt denna paragraf.

8 §.

Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan ställer staten genom fullmäktige
i riksgäldskontoret till förfogande svenska statens obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida och löpande med minst fyra procent ränta,
till ett nominellt belopp av tjugofem miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

förfoga över dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro fullgjorda.

Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans förbindelser,
må tagas i anspråk för dessas gäldande endast i händelse kassan
skulle träda i likvidation och det därvid skulle befinnas, att kassans tillgångar
och de belopp, vartill medlemmarnas ansvarighet uppgår, icke förslå
till förbindelsernas gäldande.

9 §.

Jordbrukskreditkassans behållna årsvinst skall, sedan avdrag skett för
täckande av möjligen förefintlig brist från föregående år, i sin helhet avsättas
till kassans reservfond.

10 §.

Det för jordbrukskreditkassans lånerörelse erforderliga kapitalet anskaffas
genom upplåning.

Sammanlagda beloppet av jordbrukskreditkassans upplåning må icke
uppgå till mer än fem gånger beloppet av grundfonden.

11 §•

Jordbrukskreditkassan må bereda kredit allenast åt ansluten centralkassa
samt åt jordbruksekonomisk förening, som är medlem av centralkassa.

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må jordbrukskreditkassan
intill ett belopp, som motsvarar beloppet av kassans reservfond, placera medel
i statens och Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationer eller ock mot
säkerhet av inteckning inom sex tiondelar av jordbruksfastighets senast
fastställda taxeringsvärde.

12 §.

Kredit må icke beredas centralkassa till högre belopp än styrelsen för
jordbrukskreditkassan finner erforderligt för centralkassans verksamhet.

Till centralkassa ansluten jordbruksekonomisk förening må, i den mån
centralkassan icke berett föreningen kredit intill det belopp, som sägs i
34 § första stycket, erhålla lån till återstående belopp hos jordbrukskreditkassan,
därest styrelsen för sistnämnda kassa finner erbjuden säkerhet kunna
jämlikt 14 § godtagas och med hänsyn till andra omständigheter prövar
det lämpligt.

Jordbrukskreditkassans sammanlagda utlåning till jordbruksekonomiska
föreningar må icke överstiga åtta gånger beloppet av kassans reservfond.

13 §.

Kreditgivningen må allenast bestå av reverslån.

Vid beviljande av kredit skola med avseende å tiden för låns återgäldande
sådana villkor uppställas, som betingas av jordbrukskreditkassans förpliktelser
till återgäldande av kapital, som upplånats av kassan.

6

Kungl. Majlis proposition nr 41.

Lån må beviljas på högst ett år eller, om fråga är om lån till centralkassa
eller mot pant av fastighetsinteckning eller obligationer, på viss tids, högst
tre månaders, uppsägning. Omsättning av kredit må kunna medgivas.

14 §.

Kredit må lämnas jordbruksekonomisk förening endast mot fullt betryggande
säkerhet av pant i fast eller lös egendom eller fordringsrätt jämväl
mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Mot inteckning i jordbruksinventarier
eller förlagsinteckning må kredit ej lämnas, jordbrukskreditkassan
dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för
sig fullgod säkerhet.

15 §.

Jordbrukskreditkassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm.
Styrelsen består av fem ledamöter med lika många suppleanter.

Kungl. Majit utser för en tid av tre år i sänder en ledamot, tillika ordförande
i styrelsen, samt en suppleant för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret
utse, likaledes för en tid av tre år i sänder, en ledamot och en suppleant
för denne. Övriga tre ledamöter och suppleanter väljas å föreningssammanträde.
Vald ledamot eller suppleant utses för tiden till det ordinarie
föreningssammanträde, som hålles under tredje året efter det, då valet förrättades.

Arvoden för de av Kungl. Majit och av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedda
ledamöterna bestämmas av Kungl. Majit.

Styrelsen utser verkställande direktör samt tillsätter kassans övriga befattningshavare.
Beslut, varigenom verkställande direktör utsetts, vare ej gällande
med mindre det biträtts av den av Kungl. Majit utsedda styrelseledamoten.

16 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola
årligen utses tre revisorer med lika många suppleanter. En revisor jämte
suppleant för honom utses av fullmäktige i riksgäldskontoret, de övriga väljas
å föreningssammanträde. Av de sistnämnda skola en revisor och hans
suppleant hava vunnit beprövad erfarenhet beträffande revisionsverksamhet.

Revisor må ej den vara, som är i kassans eller styrelseledamots tjänst,
och ej heller den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

17 §.

Ombud för centralkassorna skola årligen före utgången av april månad
samlas till ordinarie föreningssammanträde i Stockholm å tid, som jordbrukskreditkassans
styrelse bestämmer. Vid detta sammanträde skola föreskrivna
val av ledamöter i kassans styrelse och av revisorer ävensom av suppleanter
för dessa förrättas samt balansräkningen med de rättelser och till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

7

lägg, som må finnas erforderliga, fastställas och beslut fattas angående ansvarsfrihet
för styrelsen.

Extra föreningssammanträde skall utlysas i fall, som sägs i 37 § lagen om
ekonomiska föreningar.

18 §.

Ombud, som i 17 § avses, väljas av envar centralkassa till ett antal, som
motsvarar ett ombud för varje helt tiotal av antalet till centralkassan anslutna
jordbrukskassor, dock högst fem ombud för varje centralkassa.

Varje ombud äger vid föreningssammanträde en röst.

19 §.

Visar sig vid uppgörande av bokslut eller eljest, att jordbrukskreditkassan
gjort så stora förluster, att dessa överstiga en tiondel av det belopp, vartill
medlemmarnas ansvarighet för kassans förbindelser enligt 7 § sammanlagt
uppgår, åligger det styrelsen att ofördröjligen därom lämna meddelande å
föreningssammanträde samt göra anmälan till Kungl. Majit och bank- och
fondinspektionen.

Det åligger jordbrukskreditkassans styrelse att, när helst anledning yppas
till antagande, att kassan gjort förluster i den omfattning varom ovan förmäles,
ofördröjligen upprätta bokslut och kalla revisorerna att granska detsamma.

Hava icke senast vid det i första stycket omförmälda föreningssammanträdet
kassans förluster blivit täckta, äger Kungl. Majit förordna, att kassan
skall träda i likvidation.

Kungl. Majit äger ock besluta härom, i händelse jordbrukskreditkassan icke
i vad på den ankommer iakttäger föreskrifterna i denna förordning eller icke
ställer sig till efterrättelse av bank- och fondinspektionen meddelat förbud
eller föreläggande eller örn eljest kassans angelägenheter handhavas på ett
sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan.

Rörande användningen av vad som vid likvidationen må återstå av kassans
tillgångar, efter det skulderna blivit guldna, bestämmer Kungl. Majit.

Centralkassorna för jordbrukskredit.

20 §.

Centralkassa för jordbrukskredit må på de villkor, som nedan angivas,
erhålla godkännande av Kungl. Majit. Innan centralkassa godkänts, må den
icke börja sin verksamhet.

Centralkassa må ej vinna godkännande, med mindre till densamma äro anslutna
minst femton jordbrukskassor.

I centralkassas stadgar skall kassans verksamhetsområde angivas samt
bestämmelser meddelas av det innehåll, som angives i fjärde stycket bär
nedan samt i 22—48 §§.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Centralkassa må icke vinna registrering såsom ekonomisk förening, med
mindre stadgarna godkänts av Kungl. Maj :t. Ej heller må ändring i stadgarna
registreras utan sådant godkännande.

21 §.

Centralkassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande och skilt
från andra centralkassors.

Vid bestämmandet av verksamhetsområdet skall hänsyn tagas till att centralkassans
styrelse utan svårighet eller oskäliga kostnader skall kunna övervaka
de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt bedriva en effektiv
upplysnings- och organisationsverksamhet för kasserörelsens befrämjande
inom verksamhetsområdet.

22 §.

Till medlem av centralkassa må endast kunna antagas godkänd jordbrukskassa
eller jordbruksekonomisk förening, vars styrelse har sitt säte inom
centralkassans verksamhetsområde.

Jordbruksekonomisk förening må icke beviljas medlemskap med mindre
centralkassans styrelse finner föreningen väl ägnad att kunna bedriva sin
verksamhet på ett ur ekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande sätt. Beslut,
varigenom inträde i centralkassan meddelats föreningen, må icke vinna tilllämpning,
med mindre det godkännes av styrelsen för jordbrukskreditkassan.

23 §.

Jordbrukskassa skall vara delaktig i centralkassan med en andel och skall
till denna kassa kontant erlägga en insats av etthundra kronor, vilken skall
tillföras centralkassans reservfond.

Jordbruksekonomisk förening, som antages till medlem av centralkassa,
skall vid inträdet i denna teckna minst en andel. För varje andel skall föreningen
kontant erlägga en insats av etthundra kronor. Sådana insatser skola
sammanföras under benämning jordbruksekonomiska föreningarnas insatskapital.
Vid förenings utträde ur kassan skall insats, med iakttagande av vad
därom stadgas i lagen örn ekonomiska föreningar, återgäldas med en femtedel
årligen under fem år, därest icke kassans styrelse finner återbetalning
lämpligen kunna äga rum tidigare.

24 §.

Centralkassa äger vid föreningssammanträde besluta att för täckande av
förlust, som icke kan täckas av reservfonden, anskaffa medel genom uttaxering
å medlemmarna i förhållande till högsta under nästföregående räkenskapsår
oguldna kapitalbelopp av deras från centralkassan erhållna lån.

Uttaxering må icke något räkenskapsår uppgå till mer än en procent av
medlems sålunda beräknade låneskuld.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

9

25 §.

Försättes centralkassa i likvidation och förslå kassans tillgångar härvid
icke till gäldande av dess skulder, äro medlemmarna ansvariga för kassans
förbindelser i förhållande till högsta under nästföregående räkenskapsår
oguldna kapitalbelopp av deras från centralkassan erhållna lån. Kan medlem
icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av denna ansvarighet
åligger medlemmen, äro övriga medlemmar efter nyssnämnda grund
ansvariga för bristen. Medlems ansvarighet må icke tagas i anspråk till högre
belopp än tio procent av medlemmens låneskuld, beräknad på sätt nyss
sagts.

Betalning av enligt 24 § uttaxerat belopp föranleder icke minskning i medlems
ansvarighet enligt denna paragraf.

26 §.

Såsom grundfond för centralkassa ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens obligationer, ouppsägbara från
innehavarens sida och löpande med minst fyra procent ränta. Obligationernas
nominella belopp, vilket fastställes av Kungl. Maj:t, ma motsvara högst
tjugo procent, med avrundning av beloppet uppåt till jämnt hundratusental
kronor, av kassans upp- och inlåning med undantag av upplåningen hos jordbrukskreditkassan
enligt senast upprättade bokslut. Beloppet må icke i något
fall understiga 100,000 kronor eller överstiga 1,000,000 kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att
förfoga över dem, så länge centralkassans samtliga förbindelser icke äro
fullgjorda.

Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för centralkassans
förbindelser med undantag av kassans skuld till jordbrukskreditkassan, må
tagas i anspråk för dessas gäldande endast i händelse kassan skulle träda i
likvidation och det därvid skulle befinnas, att kassans tillgångar och de
belopp, vartill medlemmarnas ansvarighet uppgår, icke förslå till gäldande
av nämnda förbindelser.

Närmare föreskrifter rörande centralkassornas grundfonder meddelas av
Kungl. Majit.

27 §.

Centralkassas behållna årsvinst skall, sedan avdrag skett för täckande av
möjligen förefintlig brist från föregående år, i sin helhet avsättas till kassans
reservfond.

Då reservfonden uppgår till ett belopp, motsvarande tio procent av kassans
utlåning vid utgången av senast förflutna räkenskapsåret, ankommer pa
centralkassan att bestämma, i vad man någon del av årsvinsten skall disponeras
för annat ändamål.

Utan hinder av vad nu sagts må efter beslut å föreningssammanträde av
årsvinsten kunna dels till medlemmarna återgäldas belopp, som under något

10

Kungl. Maj:ts proposition nr ål.

föregående år å dem uttaxerats till täckande av förlust, dels ock lämnas utdelning
till anslutna jordbruksekonomiska föreningar å deras insatser, dock
högst efter en räntesats av fem procent.

28 §.

Centralkassa må icke utan medgivande av jordbrukskreditkassans styrelse
genom anlitande av årsvinst eller av reservfondens medel helt eller delvis
avskriva fordran hos medlem, med mindre centralkassan vidtagit laga åtgärder
för fordringens indrivning och betalning därvid icke kunnat erhållas.

29 §.

Centralkassa må ej idka annan rörelse än in- och utlåning av penningar.

Centralkassa må icke utan medgivande av styrelsen för jordbrukskreditkassan
förskaffa sig annan kredit än i 30 § sägs.

30 §.

Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning å sparkasseräkning,
depositionsräkning, kapitalräkning och checkräkning.

Medel, som äro insatta å sparkasseräkning, depositionsräkning eller kapitalräkning,
må centralkassa ej ikläda sig skyldighet att återbetala annorledes
än viss tid efter uppsägning, nämligen i fråga om medel å sparkasseräkning
minst en vecka och i fråga om medel å depositionsräkning eller kapitalräkning
minst tre månader; styrelsen för kassan dock lämnat öppet att,
då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i särskilda fall medgiva utbetalning
utan avvaktan av uppsägningstidens utgång.

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning må icke
annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver
fyratusen kronor.

31 §.

Centralkassa skall vara skyldig att i tillgångar, vilka kunna med lätthet
förvandlas i penningar, redovisa kassareserv, som tillsammans med den inneliggande
kassan motsvarar minst tjugofem procent av de förbindelser, som
det åligger kassan att vid anfordran fullgöra. Pantsatt tillgång, som nu sagts,
må härvid icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet
för avtalad kredit, som ej av kassan till fullo begagnats, den må beräknas
till det belopp, som kassan enligt avtalet är berättigad ytterligare utbekomma.
Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan
ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Närmare föreskrifter angående de tillgångar, som må såsom kassareserv
godkännas, meddelas, där så erfordras, av bank- och fondinspektionen.

32 §.

Centralkassa må in- och upplåna penningar dels till ett belopp, för vilket *
full täckning hos kassan finnes i kontanta penningar, i medel som för kas -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

sans räkning innestå hos riksbanken, jordbrukskreditkassan eller inländskt
bankaktiebolag eller å postgiro, i statens eller Sveriges allmänna hypoteksbanks
obligationer eller i fordringar på grund av lån, för vilka säkerheten
utgöres av inteckning inom sex tiondelar av senast fastställda taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet, dels ock därutöver till ett belopp motsvarande tolv
och en halv gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder
och insatskapital.

I intet fall må dock in- och upplåningen med avdrag av ett belopp motsvarande
centralkassans kassa och de medel, som för centralkassans räkning
innestå hos riksbanken, jordbrukskreditkassan eller inländskt bankaktiebolag
eller å postgiro, överstiga trettio gånger centralkassans och därtill anslutna
jordbrukskassors fonder och insatskapital.

33 §.

Centralkassa må ej bereda kredit åt andra än sina medlemmar.

Vid beviljande av kredit skola med avseende å tiden för låns återgäldande
sådana villkor uppställas, som betingas av centralkassans förpliktelser till
återgäldande av kapital, som in- eller upplånats av kassan.

Kreditgivningen till jordbrukskassor må bestå i återbelåning av hos jordbrukskassorna
belånade fordringsbevis med tillhörande säkerheter. Härutöver
må jordbrukskassa kunna beviljas kredit för förvärv av egendom till
skyddande av fordran, så ock tillfällig kredit för reglerande av förlust.

Det åligger centralkassans styrelse att tillse, att de säkerheter, som lämnas
för lån till jordbrukskassorna, äro fullt betryggande och förvaras hos centralkassan.

34 §.

Till centralkassa ansluten jordbruksekonomisk förening må kunna erhålla
kredit till belopp, som av centralkassans styrelse prövas lämpligt, med
iakttagande av att krediten icke må uppgå till högre belopp än fyra gånger
så stor del av föreningens tillgångar utöver skulderna, som motsvarar föreningens
insatskapital jämte egna fonder av sådan beskaffenhet, att de icke
kunna anlitas utan därom för varje gång å föreningssammanträde fattat beslut.
Vid beräknandet av den högsta kredit, som sålunda må beviljas jordbruksekonomisk
förening, skall iakttagas, att såsom insatskapital må räknas
jämväl tecknad men ej gulden insats i föreningen, därest tecknaren lämnat
skriftlig förbindelse å beloppet samt för insatsens inbetalande i föreningens
stadgar eller eljest fastställts en plan, som godkänts av centralkassans styrelse.
Dylik insats må dock ej medräknas till högre belopp än som kan antagas
bliva guldet inom fem år efter medlems inträde i föreningen. Såsom
tillgång av beskaffenhet att utgöra underlag för kredit må icke räknas andelar,
vilka föreningen förvärvat i annan ekonomisk förening. Vad här är
stadgat med avseende å förenings insatskapital och egna fonder skall äga
motsvarande tillämpning beträffande aktiekapital och fonder tillhörande
aktiebolag, varom förmäles i 3 § andra stycket.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Centralkassas sammanlagda utlåning till jordbruksekonomiska föreningar
må icke överstiga en tiondel av centralkassans sammanlagda utlåning.

Till en och samma förening må lån ej beviljas till högre belopp än som
motsvarar en tjugofemtedel av sammanlagda utlåningen från centralkassan.

35 §.

Kreditgivningen från centralkassan till de jordbruksekonomiska föreningarna
må bestå i utlämnande av reverslån eller beviljande av kredit i räkning
eller växeldiskontering.

Reverslån må beviljas på högst ett år eller, örn pant av fastighetsinteckning
eller obligationer blivit ställd, på viss tids, högst tre månaders, uppsägning.
Kredit i räkning må beviljas på högst ett år. Växel må diskonteras på högst
sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.

Kredit må lämnas endast mot säkerhet, som styrelsen för centralkassan
finner fullt betryggande. Säkerheten skall utgöras av pant i fast eller lös
egendom eller fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten be
viljas. Mot inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning må kredit
ej lämnas, centralkassan dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med
annan i och för sig fullgod säkerhet.

36 §.

Centralkassa må ej förvärva fast egendom, såvitt fråga ej är örn fastighet,
som är avsedd för kassans inrymmande. Vill kassan förvärvå eller i väsentlig
omfattning ombygga dylik fastighet, skall frågan härom hänskjutas till prövning
vid föreningssammanträde; och må åtgärden ej vidtagas, där ej minst
två tredjedelar av de röstande uttalat sig därför samt styrelsen för jordbrukskreditkassan
godkänner densamma.

Centralkassa må ej förvärva annan lös egendom än penningar, obligationer,
av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som anskaffas för
rörelsen eller till fastighet, som kassan äger.

Utan hinder av vad i första och andra styckena stadgas må centralkassa till
skyddande av fordran på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom,
som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran
övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är, att
kassan eljest skulle lida avsevärd förlust. Dylik egendom skall av centralkassan
åter avyttras, så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttring kan äga
rum utan förlust för kassan.

37 §.

Centralkassas styrelse skall bestå av minst fem och högst nio ledamöter,
för vilka utses lämpligt antal suppleanter. En av ledamöterna jämte suppleant
för honom skall utses av styrelsen för jordbrukskreditkassan, de övriga
väljas å föreningssammanträde.

Styrelsen skall sammanträda minst fyra gånger om året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

13

Styrelsen äger inom sig utse arbetsutskott, vilket på styrelsens ansvar beslutar
i löpande ärenden.

Beträffande vid sammanträde med styrelse och arbetsutskott fattade beslut
skall föras protokoll.

38 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola
årligen utses tre revisorer med lika många suppleanter. En revisor jämte suppleant
för honom utses av styrelsen för jordbrukskreditkassan, de övriga väljas
å föreningssammanträde. Minst en av revisorerna och hans suppleant skola
hava vunnit beprövad erfarenhet beträffande revisionsverksamhet.

Revisor må ej den vara, som är i centralkassans eller styrelseledamots
tjänst, och ej heller den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

39 §.

Hos centralkassa skall finnas verkställande direktör.

Innan styrelsen för centralkassa fattar beslut örn utseende av verkställande
direktör, skall frågan härom underställas jordbrukskreditkassan. Beslut
i sådan fråga är ej giltigt, med mindre det godkänts av styrelsen för sistnämnda
kassa.

Visar sig verkställande direktör olämplig för sin befattning men vidtager
centralkassans styrelse icke åtgärder för att skilja honom från denna, må
styrelsen för jordbrukskreditkassan förelägga centralkassans styrelse att vidtaga
åtgärder för hans entledigande. Sistnämnda styrelse är pliktig att ställa
sig sådant föreläggande till efterrättelse.

40 §.

Vid centralkassas föreningssammanträde äger jordbrukskassa deltaga i avgörandet
av förekommande ärenden med en röst och jordbruksekonomisk
förening med en tiondels röst.

41 §.

Centralkassa äger icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd utöva verksamhet vid
avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är beläget. Dylikt tillstånd
må meddelas, när verksamheten finnes kunna vara till nytta för det
allmänna.

42 §.

Centralkassa skall vara skyldig att i fråga om skötseln av sin rörelse och
sina räkenskaper ställa sig jordbrukskreditkassans instruktioner och anvisningar
till efterrättelse samt att tillhandahålla jordbrukskreditkassans styrelse
och revisorer alla uppgifter som påkallas.

Centralkassa åligger att hålla noggrann kontroll och tillsyn å de till kassan
anslutna jordbrukskassornas verksamhet och förvaltning ävensom att utfärda
erforderliga instruktioner för jordbrukskassorna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

43 §.

Jordbrukskreditkassans styrelse äger, efter hörande av centralkassas styrelse,
meddela anvisningar rörande grunderna för räntesättningen vid såväl
inlåning från allmänheten som vid utlåning.

44 §.

Anmälningar om medlemmars avgång, som inkomma från jordbrukskassor,
skola av styrelsen för centralkassa samlas och ordnas samt hållas tillgängliga
för en var, som vill taga kännedom örn dem.

45 §.

Den senaste revisionsberättelsen angående centralkassas förvaltning skall
jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning hållas anslagen å lätt tillgänglig
plats i centralkassans expeditionslokal samt, därest ansluten jordbrukskassa
har särskild expeditionslokal, jämväl i denna. Anslåendet skall äga
rum så snart ske kan efter det sammanträde, å vilket revisionsberättelsen
framlagts.

46 §.

Visar sig vid uppgörandet av bokslut eller eljest, att centralkassa gjort så
stora förluster, att dessa överstiga en tiondel av det belopp, vartill medlemmarnas
ansvarighet för centralkassans förbindelser sammanlagt uppgår, åligger
det styrelsen att ofördröjligen därom lämna meddelande å föreningssammanträde
samt underrätta den länsstyrelse, hos vilken kassan är registrerad,
bank- och fondinspektionen ävensom styrelsen för jordbrukskreditkassan.

Det åligger centralkassas styrelse att, när helst anledning yppas till antagande,
att centralkassan gjort förluster i den omfattning varom ovan förmäles,
ofördröjligen upprätta bokslut och kalla revisorerna att granska detsamma.

Hava icke senast vid det i första stycket omförmälda föreningssammanträdet
kassans förluster blivit täckta, skall länsstyrelsen anmäla förhållandet
för Kungl. Maj:t, som äger besluta angående återkallande av det för kassan
meddelade godkännandet.

47 §.

Nedgår antalet anslutna jordbrukskassor i godkänd centralkassa under femton,
åligger det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta den länsstyrelse,
hos vilken kassan är registrerad, bank- och fondinspektionen ävensom
styrelsen för jordbrukskreditkassan.

Fylles ej detta antal inom två månader efter erinring om förhållandet från
länsstyrelsens sida, eller iakttager centralkassan icke i vad på den ankommer
föreskrifterna i denna förordning eller ställer kassan sig icke till efterrättelse
av bank- och fondinspektionen meddelat förbud eller föreläggande, eller handhavas
eljest kassans angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtro -

Kungl. Muj:ts proposition nr 41.

15

endet till kassan, skall förhållandet anmälas för Kungl. Maj:t, som äger besluta
angående återkallande av godkännandet.

48 §.

Har godkännandet för centralkassa återkallats, skall underrättelse om förhållandet
kungöras i den stads tidning, där den länsstyrelse, hos vilken kassan
registrerats, har sitt säte, eller, örn flera tidningar där utgivas, i den av dessa,
där allmänna påbud för staden vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse
har sitt säte å annan ort, i en tidning å denna ort.

När godkännandet återkallats, skall centralkassan vara pliktig att omedelbart
träda i likvidation.

Jordbrukskassorna.

49 §.

Jordbrukskassa må på de villkor, som nedan angivas, erhålla godkännande
av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte. Ansökan
örn godkännande må göras antingen i samband med ansökningen örn kassans
registrering eller därefter. I sistnämnda fall skall ansökningen vara åtföljd av
ett exemplar av kassans stadgar.

Godkännande av jordbrukskassa må ej meddelas, med mindre länsstyrelsen
från bank- och fondinspektionen samt vederbörande centralkassa inhämtat
yttrande över ansökningen.

Innan jordbrukskassa godkänts, må den icke börja sin verksamhet.

Jordbrukskassa skall vara pliktig att iakttaga vad på den ankommer för
vinnande av inträde i centralkassa, som finnes bildad eller bildas för det
område, inom vilket jordbrukskassans styrelse har sitt säte. Har jordbrukskassa
icke inom sex månader efter godkännandet vunnit anslutning till centralkassa,
vare godkännandet förfallet.

50 §.

I jordbrukskassas stadgar skall kassans verksamhetsområde angivas samt
bestämmelser meddelas av det innehåll, som angives i andra stycket bär
nedan samt i 51—67 §§.

Ändring av dessa bestämmelser i stadgarna eller beträffande stadgarnas
föreskrifter om jordbrukskassas ändamål må ej vinna tillämpning, förrän
den godkänts av länsstyrelsen.

51 §.

Jordbrukskassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande och skilt
från andra jordbrukskassors samt ej större än att kassans medlemmars personliga
och ekonomiska förhållanden kunna överblickas och följas av kassans
ledning.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

52 §.

Till medlem i jordbrukskassa må endast antagas i Sverige bosatt svensk
medborgare, som är ägare eller brukare av jordbruksfastighet, belägen inom
jordbrukskassans verksamhetsområde, ävensom här i riket registrerat aktiebolag,
som har till ändamål att idka jordbruk och som äger eller brukar sådan
fastighet som nyss nämnts.

Med jordbruksfastighet jämställes, där ej annat sägs, sådan fastighet, vars
ägare eller brukare bedriver trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiske eller annan
därmed jämförlig verksamhet som självständig näring, så ock sådan som
annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken äges eller brukas av hantverkare
eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning av
idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet.

Medlemskap må icke för en och samma brukningsdel erhållas i mer än
en jordbrukskassa.

Till medlem må, ändock att han icke äger eller brukar sådan fastighet,
som ovan sägs, antagas ledamot eller suppleant i kassans styrelse, så ock
verkställande direktören för den centralkassa, till vilken kassan är ansluten.

Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugo medlemmar.

53 §.

Medlem skall vid inträdet i jordbrukskassa teckna minst en andel i kassan.
För varje andel skall erläggas en insats av tjugofem kronor. Insats skall
kontant inbetalas. Dock må, där den fastighet, för vilken medlem blir delaktig
i jordbrukskassan, har ett taxeringsvärde understigande tiotusen kronor
eller av kassans styrelse vid medlemmens inträde åsättes ett värde, som
understiger sistnämnda belopp, en femtedel av insatsen betalas kontant och
återstoden inom tre år efter inträdet. Insatser skola sammanföras under benämning
jordbrukskassans insatskapital.

Medlem må, utöver de insatsbelopp, som svara mot antalet av honom
tecknade andelar, erlägga ytterligare insatser till kassan intill ett belopp av
tjugofem kronor. Dessa insatser, som skola erläggas kontant, skola tillföras
insatskapitalet.

Insats skall, med iakttagande av vad därom stadgas i lagen om ekonomiska
föreningar, återgäldas vid medlems utträde ur kassan med en femtedel årligen
under fem år, därest icke kassans styrelse finner återbetalning lämpligen
böra äga rum tidigare.

54 §.

Jordbrukskassa äger vid föreningssammanträde besluta att för täckande
av förlust, som icke kan täckas av reservfonden, anskaffa medel genom uttaxering
å medlemmarna i förhållande till senast fastställda taxeringsvärdena
å de fastigheter, för vilka medlemmarna äro delaktiga i jordbrukskassan,
eller, där fastighet vid medlems inträde i kassan eller i samband med beviljande
av lån åsatts annat värde, fastighetens sålunda åsätta värde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41. 17

Uttaxering må icke något räkenskapsår uppgå till mer än en halv procent
av fastighetens värde.

Uttaxering å medlem, som erhållit delaktighet i jordbrukskassa enligt 52 §
fjärde stycket, må icke något räkenskapsår ske till högre belopp än fem
kronor.

55 §.

Försättes jordbrukskassa i likvidation och förslå kassans tillgångar härvid
icke till gäldande av dess skulder, äro medlemmarna ansvariga för kassans
förbindelser i förhållande till värdena å medlemmarnas fastigheter, beräknade
på sätt i 54 § sägs. Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet,
som till följd av denna ansvarighet åligger honom, äro övriga medlemmar
efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen. Medlems ansvarighet må icke
tagas i anspråk till högre belopp än fem procent av värdet å medlemmens
fastighet.

Medlem, som erhållit delaktighet i jordbrukskassa enligt 52 § fjärde stycket,
är ansvarig för kassans förbindelser intill ett belopp av femtio kronor.

Betalning av enligt 54 § uttaxerat belopp föranleder icke minskning i medlems
ansvarighet enligt denna paragraf.

56 §.

Av jordbrukskassas årsvinst skola, sedan avdrag skett för täckande av
möjligen förefintlig brist från föregående år, minst sjuttiofem procent avsättas
till reservfond.

Då reservfonden uppgår till ett belopp, motsvarande tjugo procent av jordbrukskassans
utlåning vid utgången av senast förflutna räkenskapsåret, ankommer
på jordbrukskassan att bestämma, i vad mån den andel av årsvinsten,
som skall avsättas till reservfonden, må understiga sjuttiofem procent.
Nedgår reservfonden under vad sålunda stadgats, skall avsättning till
densamma ånyo vidtaga i minst sådan omfattning, som nyss sagts.

Av årsvinsten, i den mån den ej åtgår för avsättning till reservfonden, må
efter beslut å föreningssammanträde kunna dels till medlemmarna återgäldas
belopp, som under något föregående år å dem uttaxerats till täckande
av förlust, dels ock lämnas utdelning å deras insatser, dock högst efter en
räntesats av fem procent.

57 §.

Jordbrukskassa må ej idka annan rörelse än in- och utlåning av penningar.

Jordbrukskassa må icke förskaffa sig kredit på annat sätt än genom återbelåning
hos centralkassan av hos jordbrukskassan belånade fordringsbevis
med tillhörande säkerheter. Dock må jordbrukskassa upptaga lån hos centralkassan
för förvärv av egendom till skyddande av fordran, så ock tillfällig
kredit för reglerande av förlust.

Såsom ombud för centralkassan äger jordbrukskassa i den ordning, som
bestämmes av jordbrukskreditkassans styrelse, förmedla inlåning för cenIralkassans
räkning.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 41.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

58 §.

Jordbrukskassa må ej bereda kredit åt annan än sådan medlem av kassan,
som är ägare eller brukare av i 52 § avsedd fastighet.

Kreditgivningen må bestå i utlämnande av reverslån eller växeldiskontering
eller beviljande av kredit i räkning, som genom kassans förmedling
öppnas hos vederbörande centralkassa.

Reverslån må beviljas på högst ett år eller, örn pant av fastighetsinteckning
eller obligationer blivit ställd, på viss tids, högst tre månaders, uppsägning.
Kredit i räkning må beviljas på högst ett år. Växel må diskonteras
på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.

Vid beviljande av kredit skola med avseende å tiden för låns återgäldande
sådana villkor uppställas, som betingas av jordbrukskassans förpliktelser till
återgäldande av kapital, som upplånats av kassan.

Kredit må lämnas endast mot säkerhet, som styrelsen för jordbrukskassan
finner fullt betryggande. Säkerheten skall utgöras av pant i fast eller
lös egendom eller fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten
beviljas. Mot inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning må
kredit ej lämnas, jordbrukskassan dock obetaget att mottaga sådan säkerhet
tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.

Lån må ej utestå mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av
jordbrukskassans styrelse eller suppleant för sådan ledamot eller i kassan
anställd tjänsteman svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman, med
mindre styrelsen för centralkassan lämnat medgivande härtill.

Centralkassans styrelse äger bestämma, att krediter överstigande visst
belopp eller eljest av viss beskaffenhet ej må beviljas utan godkännande av
styrelsen för centralkassan.

59 §.

Åt medlem, som är ägare av fastighet, som avses i 52 § första stycket, må
lån mot annan säkerhet än inteckning inom sex tiondelar av fastighetens
sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt gällande taxering icke beviljas
till högre belopp än som motsvarar fyra tiondelar av nämnda värden
eller, om fastigheten efter av centralkassan verkställd särskild värdering
åsatts andra jordbruks- och skogsvärden, det belopp varmed sålunda åsatt
värde överstiger sex tiondelar av taxeringsvärdena.

Åt medlem, som är ägare av fastighet, som avses i 52 § andra stycket, må
lån mot annan säkerhet än inteckning inom sex tiondelar av fastighetens
taxeringsvärde icke beviljas till högre belopp än som motsvarar fyra tiondelar
av taxeringsvärdet eller, om fastigheten efter av centralkassan verkställd
särskild värdering åsatts annat värde än taxeringsvärdet, det belopp
varmed sålunda åsatt värde överstiger sex tiondelar av taxeringsvärdet.

Är fastighet av ägaren upplåten åt annan till brukande, må denne erhålla
kredit med belopp högst motsvarande fyra tiondelar av fastighetens taxeringsvärde
eller särskilt åsätta värde. Jordägaren skall, i den mån så erford -

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

19

ras för att jordägarens och brukarens lån tillhopa icke skola överstiga det
belopp, vartill jordägarens lån enligt första eller andra stycket ovan högst
må uppgå, förpliktas att återbetala motsvarande del av sin kredit.

Åt en och samma medlem må lån ej beviljas till högre belopp än som
motsvarar en tiondel eller, efter medgivande av centralkassans styrelse, en
femtedel av jordbrukskassans sammanlagda utlåning. Vad sålunda stadgats
skall dock icke utgöra hinder för jordbrukskassa att bevilja medlem kredit
intill ett belopp av tiotusen kronor.

Oavsett bestämmelserna här ovan må jordbrukskassa enligt grunder, som
fastställas av styrelsen för jordbrukskreditkassan, bevilja lån till uppförande
av bygdegård. Beslut härom skall i varje särskilt fall underställas centralkassans
styrelse för godkännande.

60 §.

Bestämmelserna i 36 § skola äga motsvarande tillämpning med avseende
å jordbrukskassas rätt att förvärva fast och lös egendom. Innan jordbrukskreditkassans
styrelse fattar beslut rörande fråga örn jordbrukskassas förvärv
av fastighet för kassans inrymmande, skall styrelsen inhämta yttrande i
ärendet från centralkassans styrelse.

61 §.

Till jordbrukskassa inflytande medel, som icke omedelbart åter utbetalas,
skola genast insättas hos centralkassan, i den mån centralkassan ej annorledes
bestämmer.

In- och utbetalning av medel skall vara underkastad kontroll i den ordning,
styrelsen för jordbrukskreditkassan beslutar.

62 §.

Jordbrukskassas styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter,
för vilka utses lämpligt antal suppleanter.

Visar sig befattningshavare hos jordbrukskassa olämplig för sin befattning
men vidtager kassans styrelse icke åtgärder för att skilja honom från denna,
må styrelsen för centralkassan förelägga jordbrukskassans styrelse att vidtaga
åtgärder för hans entledigande. Sistnämnda styrelse är pliktig att ställa sig
sådant föreläggande till efterrättelse.

Beträffande vid styrelsesammanträde fattade beslut skall föras protokoll.

63 §.

Bevisor för jordbrukskassa må ej den vara, som är i jordbrukskassans eller
styrelseledamots tjänst, och ej heller den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

64 §.

Jordbrukskassa är skyldig att i fråga örn skötseln av sin rörelse och sina räkenskaper
ställa sig jordbrukskreditkassans och centralkassans instruktioner
och anvisningar till efterrättelse samt att tillhandahålla jordbrukskreditkassans
och centralkassans styrelse och revisorer alla uppgifter, som påkallas.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

65 §.

Jordbrukskreditkassans styrelse äger, efter hörande av styrelsen för vederbörande
centralkassa, meddela anvisningar rörande räntesättningen vid utlåning
från jordbrukskassa.

66 §.

Då medlem av jordbrukskassa avgått, skall styrelsen för kassan, i stället för
att om avgången utfärda kungörelse på sätt i lagen örn ekonomiska föreningar
sägs, ofördröjligen till centralkassan göra skriftlig anmälan om avgången.

67 §.

Om antalet medlemmar i jordbrukskassa nedgår under tjugo eller om sammanlagda
beloppet av kassans utlåning och den inlåning, kassan såsom ombud
förmedlat för centralkassans räkning, sedan fem år förflutit från kassans
godkännande ännu icke uppnått ett belopp av tjugofemtusen kronor eller sedermera
understiger detta belopp, åligger det kassans styrelse att därom ofördröjligen
underrätta den länsstyrelse, hos vilken kassan är registrerad, samt
centralkassan. Fylles ej antalet medlemmar inom en månad efter erinring om
förhållandet från länsstyrelsens sida, eller uppnår icke sammanlagda ut- och
inlåningen inom samma tid det belopp, som nyss sagts, eller iakttager kassan
icke i vad på den ankommer föreskrifterna i denna förordning, eller ställer
kassan sig icke till efterrättelse av bank- och fondinspektionen meddelat
förbud eller föreläggande, eller handhavas eljest kassans angelägenheter på
ett sätt, sorn är ägnat att rubba förtroendet till kassan, kan länsstyrelsen, efter
hörande av inspektionen och styrelsen för jordbrukskreditkassan, återkalla
godkännandet.

Har godkännandet för jordbrukskassa återkallats, skall genom länsstyrelsens
försorg ofördröjligen göras anmälan därom till bank- och fondinspektionen
samt till centralkassan ävensom underrättelse om förhållandet kungöras
i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, om flera tidningar
där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för staden vanligen
meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan ort, i en tidning
å denna ort.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, om godkännandet
förfallit jämlikt 49 § sista stycket.

Har jordbrukskassa meddelat godkännande återkallats eller förfallit, skall
kassan vara pliktig att omedelbart träda i likvidation, vid återkallelse av godkännande
dock först sedan beslutet härom vunnit laga kraft.

Tillsyn.

68 §.

Jordbrukskreditkassan, centralkassorna och jordbrukskassorna skola stå
under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Ledamot av inspektionen må ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd vid
kassa, som nu nämnts. i : •

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Närmare bestämmelser om inspektionens organisation och verksamhet i
och för denna tillsyn meddelas av Kungl. Maj:t.

69 §.

Inspektionen skall övervaka, att kassorna i sin verksamhet ställa sig till
efterrättelse de lagar och andra författningar, som hava avseende å kassorna,
samt de för kassorna gällande stadgar.

Det åligger inspektionen att jämväl i övrigt, såvitt angår förhållanden, som
kunna inverka på kassornas säkerhet, med uppmärksamhet följa deras verksamhet.

Undersökning av kassa skall av inspektionen anställas, så ofta sådan av
inspektionen anses erforderlig eller av Kungl. Maj :t anbefalles.

Inspektionen äger, där så finnes lämpligt, förordna ombud att biträda vid
tillsynen av viss centralkassa och till densamma anslutna jordbrukskassor.

70 §.

Styrelsen för kassa åligger:

att när som helst hålla kassans tillgångar ävensom böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga för granskning av inspektionen eller dess
ombud;

att ofördröjligen till inspektionen insända styrelsens förvaltningsberättelse
jämte vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen ävensom, efter verkställd
revision, den däröver avgivna berättelsen tillika med annan handling
angående kassans förvaltning eller räkenskaper, som revisorerna må hava avlämnat
till styrelsen;

att tillhandahålla inspektionen sådana översikter rörande kassans ställning
och verksamhet, som av inspektionen påkallas; samt

att i övrigt meddela inspektionen eller dess ombud alla de upplysningar
rörande kassan, som av inspektionen eller ombudet äskas.

71 §.

Inspektionen äger, när sådant prövas nödigt, sammankalla styrelsen för
jordbrukskreditkassan, centralkassa eller jordbrukskassa. Har sådan styrelse
icke efterkommit av inspektionen framställd begäran örn utfärdande av
kallelse till extra föreningssammanträde, må sådant sammanträde ock av inspektionen
sammankallas.

Vid föreningssammanträde eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde
må ledamot av inspektionen närvara och i överläggningarna deltaga.

72 §.

Ilar av styrelse för kassa eller å föreningssammanträde fattats beslut, som
strider mot lag, förordning eller stadgar, må inspektionen kunna förbjuda
verkställighet av beslutet. Inspektionen må ock kunna förelägga styrelsen att,
i händelse beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, göra

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

rättelse, där så kan ske, så ock att fullgöra vad styrelsen åligger enligt lag,
förordning eller stadgar. Sådant föreläggande må dock, utom vad angår innehållet
av .vinst- och förlusträkning eller balansräkning, icke av inspektionen
meddelas i fråga örn i lag eller förordning givna föreskrifter, vilkas överträdande
är belagt med straff.

Inspektionen äger förelägga vile vid meddelande av föreskrift eller förbud
enligt första stycket samt fälla till sådant vite.

Ändå att fall icke är för handen, som i första stycket sägs, äger inspektionen
meddela de erinringar i fråga örn kassans verksamhet, som inspektionen
finner påkallade.

73 §.

Underlåter centralkassa eller jordbrukskassa att ställa sig till efterrättelse
av inspektionen meddelat förbud eller föreläggande eller handhar sådan kassa
eljest sina angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till
densamma, äger inspektionen göra anmälan därom hos den, som meddelat
godkännande för kassan, med anhållan örn att detta återkallas.

74 §.

Över inspektionens beslut må klagan föras hos Kungl. Maj :t inom den tid,
som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut
är stadgad, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Kungl. Majit
annorlunda förordnar.

75 §.

Träder centralkassa eller jordbrukskassa i likvidation, äger bank- och fondinspektionen
förordna ombud, som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden,
med rätt att yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka
likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera
centralkassans eller jordbrukskassans kassa och övriga tillgångar samt granska
kassans alla böcker, räkenskaper och andra handlingar, och må av ombudet
begärd upplysning angående förvaltningen ej av likvidatorerna förvägras.

Kassans egendom må ej avyttras under hand på andra villkor än ombudet
godkänner. Ombudet må ej utan synnerliga skäl motsätta sig av likvidatorerna
ifrågasatt försäljning.

Bank- och fondinspektionen äger under likvidationen i avseende å likvidatorer
och föreningssammanträde enahanda befogenhet, som, innan kassan
trätt i likvidation, enligt denna förordning tillkommer inspektionen beträffande
styrelse och föreningssammanträde.

76 §.

Styrelseledamot eller befattningshavare hos kassa, som mot bättre vetande
till bank- och fondinspektionen eller länsstyrelse avgiver oriktig eller ofull -

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

23

ständig uppgift angående omständighet, varom det ålegat honom att lämna
upplysning, straffas med dagsböter eller fängelse, där ej förbrytelsen i allmänna
strafflagen är belagd med strängare straff.

77 §.

Böter eller vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Slutbestämmelser.

78 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1942. Från oell med samma dag
skola förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor,
förordningen den 3 juni 1932 (nr 165) angående rätt för centralkassa för
jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än
jordbrukskassor samt reglementet för Svenska jordbrukskreditkassan den 12
september 1930 (nr 337) upphöra att gälla.

Utan hinder av vad sålunda stadgats skola de nedan i 79—84 §§ meddelade
bestämmelserna lända till efterrättelse i där avsedda hänseenden.

79 §.

Centralkassa eller jordbrukskassa, som vunnit godkännande före den 1 juli
1942, åligger att före den 1 juli 1943 eller den senare dag, som Kungl. Majit
för särskilt fall bestämmer, hava underställt vederbörande myndighets prövning
de ändringar i kassans stadgar, som erfordras för att bringa dem i överensstämmelse
med föreskrifterna i denna förordning. Till dess att dessa ändringar
av myndigheten godkänts, skola de äldre stadgarna äga fortsatt tilllämpning.

Underlåter kassa att inom sålunda föreskriven tid ansöka örn godkännande
av erforderliga stadgeändringar eller finnas de av kassan beslutade ändringarna
icke vara av beskaffenhet att kunna godkännas, skall det för kassan
meddelade godkännandet återkallas.

80 §.

Bestämmelserna i 6, 7, 24, 25, 54 och 55 §§ samt 59 § fjärde stycket skola
äga tillämpning från och med den 1 juli 1944. Intill nämnda tidpunkt skola
motsvarande äldre bestämmelser fortfarande tillämpas. Härvid skall vid beräkningen
av antalet andelar, varå ansvarighet och rätt till uttaxering enligt
äldre bestämmelser grundas, en andel anses motsvara varje belopp av fem
kronor, som medlem av jordbrukskassa eller till centralkassa ansluten ekonomisk
förening erlagt eller tecknat såsom insats och som icke återbetalats
till medlemmen.

Har medlem av jordbrukskassa, som åtnjuter kredit från kassan, icke del
i kassans insatskapital nied minst tjugofem kronor, må med inbetalningen
av återstående insatsbelopp anstå intill den 1 juli 1944 eller, såvitt gäller

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

medlem, som äger eller brukar fastighet med värde understigande tiotusen
kronor, intill den 1 juli 1946.

Medlem av jordbrukskassa, som inträtt i kassan före den 1 juli 1942 och
som icke åtnjuter kredit från kassan, må så länge han ej erhållit kredit
kvarstå såsom medlem utan att erlägga ytterligare insats enligt denna förordning.

I 5 och 23 §§ stadgad skyldighet för medlemmarna av jordbrukskreditkassan
och centralkassorna att erlägga insatser till nämnda kassor skall äga tillämpning
oavsett vilka belopp som tidigare erlagts som insatser.

81 §.

Om medlem, som inträtt i kassa före den 1 juli 1942, sedermera avgår ur
kassan, må av medlemmens insats allenast återbetalas den del, som tillförts
insatskapitalet.

82 §.

Utan hinder av bestämmelserna i 32 § första stycket må, därest Kungl.
Majit finner skäl att lämna medgivande härtill, centralkassas sammanlagda
in- och upplåning intill utgången av år 1946 uppgå till, förutom ett belopp
motsvarande kassans tillgångar av i nämnda författningsrum angiven art,
femton gånger centralkassans och anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital.

83 §.

Styrelseledamot och revisor må intill ordinarie föreningssammanträde år
1943 behålla sitt uppdrag, ändå att antalet styrelseledamöter och revisorer
överstiger det i denna förordning medgivna antalet. Uppgår ej antalet styrelseledamöter
och revisorer till det i förordningen stadgade minsta antalet,
skall val av bristande antalet ledamöter och revisorer ske senast vid nämnda
föreningssammanträde.

84 §.

I 67 § meddelad föreskrift angående visst minsta belopp, som sammanlagda
beloppet av jordbrukskassas inlåning för centralkassan och utlåning icke må
underskrida, skall träda i tillämpning den 1 juli 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

25

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 35 § förordningen den 26
juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 35 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända
sjukkassor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

35 §.

Då bokslut---dylikt ändamål.

Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfonden skola redovisas:

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag, sparbank eller
centralkassa för jordbrukskredit;

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1942.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 41

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 januari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor
beträffande jordbrukskasserörelsen.

Inledning.

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan rinder
nionde huvudtiteln, punkterna 114 och 115, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1942/43 beräkna

dels till Jordbrukets kreditkassor: Revision av jordbrukskasserörelsen
m. m. ett anslag av 53,000 kronor,

dels ock till Jordbrukets kreditkassor: Förvaltningsbidrag till jordbrukskasserörelsen
ett förslagsanslag av 215,000 kronor.

Såsom jag i nämnda sammanhang anförde, har frågan om revision av bestämmelserna
för jordbrukskasserörelsen varit föremål för utredning genom
särskilda sakkunniga. Dessa — vilka tillkallats med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndiganden den 14 oktober 1938 och den 2 februari 1940 — ha utgjorts av
egnahemsdirektören V. S. Ljungdahl, tillika ordförande, bankinspektören S.
J. Lindeberg, verkställande ledamoten i svenska jordbrukskreditkassan, lantbrukaren
N. Adler, verkställande direktören i Gävleborgs läns centralkassa
för jordbrukskredit P. Svensson, bankradet Hj. K. A. Ekengren och byråchefen
hos egnahemsstyrelsen Y. A. R. Ericsson.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen jordbruk skås seutredningen, ha
den 29 januari 1941 framlagt betänkande med förslag till förordning örn
jordbrukets kreditkassor m. m. Betänkandet åtföljes av ett särskilt yttrande
av ledamoten av utredningen Svensson.

över betänkandet lia yttranden efter remiss avgivits av pensionsstyrelsen
och fullmäktige för folkpensioneringsfonden, generalpoststyrelsen, statskontoret,
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, statistiska centralbyrån,
lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, Överståthållarämbetet, läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

27

styrelserna i Östergötlands, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs,
Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län — i vilka län centralkassor
för jordbrukskredit ha säte — lånenämnden för sekundär jordbrukskredit,
fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, styrelsen
för Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges lantbruksförbund och
riksförbundet landsbygdens folk. Lantbruksstyrelsen har vid sitt yttrande
fogat ett yttrande i ärendet från hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott.
Bank- och fondinspektionen har överlämnat yttranden från
styrelserna för svenska jordbrukskreditkassan, centralkassorna och svenska
bankföreningen. Vid sparbanksinspektionens yttrande är fogat ett yttrande
från styrelsen för svenska sparbanksföreningen, vid yttrandet från länsstyrelsen
i Gävleborgs län ett yttrande från samma läns centralkassa samt vid
yttrandena från länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län yttranden
från respektive läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Från centralkassornas sida har avgivits ett gemensamt yttrande, vilket utarbetats
vid ett möte mellan kassornas direktörer.

Till undvikande av upprepningar i det följande må här nämnas, att länsstyrelsen
i Kristianstads län i sitt yttrande instämt i vad centralkassorna anfört
ävensom att vid yttrandet från fullmäktige i riksbanken är fogad en reservation,
däri utredningens förslag tillstyrkes i alla delar utom såvitt angår
inrättandet av ett förvaltningsråd.

I detta sammanhang torde även få anmälas dels en den 12 augusti 1940
dagtecknad framställning från styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan
örn framflyttande av tiden för återlämnande av vissa till kassans förfogande
ställda statsobligationer, över vilken framställning utlåtanden efter remiss
avgivits av bank- och fondinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret och
fullmäktige i riksbanken, dels ock en den 6 september 1941 dagtecknad
framställning från samma kassa angående vissa anslag för budgetåret
1942/43.

Gällande bestämmelser.

De bestämmelser, som nu reglera jordbrukskasserörelsen, återfinnas i lagen
den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser örn centralkassor för
jordbrukskredit ävensom förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) örn jordbrukets
kreditkassor samt förordningen den 3 juni 1932 (nr 165) angående
rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra
ekonomiska föreningar än jordbrukskassor. Vid upprepade tillfällen ha ändringar
vidtagits i dessa författningar. Särskilt betydelsefulla ändringar lia
genomförts genom författningar den 26 juni 1936 (nr 374 och 375). Vidare
bör nämnas det den 12 september 1930 utfärdade reglementet för svenska
jordbrukskreditkassan (nr 337) samt vissa kungörelser angående överlämnande
till riksbanken av statsobligationer såsom pant för centralkassas förbindelser,
av vilka kungörelser den senaste är utfärdad den 26 juni 1936
(nr 376). I fråga örn förvaltningsbidrag åt jordbrukets kreditkassor äro före -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

skrifter meddelade i en kungörelse den 13 februari 1931 (nr 17), ändrad genom
en kungörelse den 26 juni 1936 (nr 377). Den huvudsakliga innebörden
av gällande bestämmelser är följande.

Den kreditorganisation, varom här är fråga, består av jordbrukskassor
såsom lokalorgan, centralkassor för jordbrukskredit, utgörande sammanslutningar
av jordbrukskassor, till vilka jordbrukskassorna skola vara anslutna,
samt, såsom ett för hela kasserörelsen gemensamt centralorgan,
svenska jordbrukskreditkassan.

Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål att driva lånerörelse genom
att lämna kredit åt centralkassorna, öva kontroll och tillsyn över sådana
kassor och till dem anslutna jordbrukskassor samt verka för jordbrukskasserörelsens
befrämjande och utveckling i allmänhet. Det för jordbrukskreditkassans
lånerörelse erforderliga kapitalet anskaffas genom upplåning.
Därest jordbrakskreditkassans förbindelser ej kunna infrias med
anlitande av dess egna tillgängliga medel, äger jordbrukskreditkassan infordra
erforderliga tillskott från centralkassorna. För jordbrukskreditkassans
förbindelser svara centralkassorna i förhållande till högsta under räkenskapsåret
oguldna kapitalbelopp av sina från jordbrukskreditkassan
erhållna lån. Kan en centralkassa icke fullgöra den betalningsskyldighet,
som till följd av denna ansvarighet åligger centralkassan, äro övriga centralkassor
efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen. Såsom grundfond för
jordbrukskreditkassan har staten ställt till förfogande svenska statens fyra
och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida.
Grundfondsobligationernas belopp bar vid kassans inrättande år 1930 bestämts
till sammanlagt 15 miljoner kronor men har enligt beslut av 1932
års riksdag höjts till 25 miljoner kronor. Härutöver hava av 1933, 1934 oell
1935 års riksdagar ställts till jordbrukskreditkassans förfogande statsobligationer
till ett belopp av tillhopa 20 miljoner kronor att användas till pantförskrivning
för lån i riksbanken. Sist avsedda obligationer är jordbrukskreditkassan
skyldig att återställa till riksgäldskontoret inom vissa angivna
tider. Beträffande grundfondsobligalionerna är i förordningen om jordbrukets
kreditkassor stadgat, att obligationerna fortfara alt tillhöra staten, som
dock ej äger att för annat ändamål förfoga över dem, så länge jordbrukskreditkassans
samtliga förbindelser icke äro fullgjorda. Sammanlagda beloppet
av jordbrukskreditkassans upplåning får icke uppgå till mer än fem
gånger beloppet av grundfonden. Vid beviljandet av kredit till centralkassa
skall jordbrukskreditkassan uppställa sådana villkor med avseende å tiden
för låns återgäldande, som betingas av jordbrukskreditkassans förpliktelser
till återgäldande av kapital, som av denna upplånas. Det åligger jordbrukskreditkassans
styrelse att tillse, att för den kredit, som av kassan lämnas,
fullt betryggande säkerhet finnes och hålles vid makt. Jordbrukskreditkassan
förvaltas av en styrelse på fem personer, av vilka en utses av Kungl.
Majit, en av fullmäktige i riksgäldskontoret och de övriga av centralkassorna
å ombudsstämma.

Centralkassorna och jordbrukskassorna äro ekonomiska föreningar med

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

begränsad personlig ansvarighet. Jordbrukskassorna hava till uteslutande
syfte att bereda kredit åt sina medlemmar, och centralkassornas väsentliga
ändamål är att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.

Till centralkassa skola vara anslutna minst tio jordbrukskassor inom centralkassans
verksamhetsområde med ett sammanlagt insatsbelopp i centralkassan
å minst 1,500 kronor. Numera kunna även andra inom centralkassans
verksamhetsområde lokaliserade ekonomiska föreningar, vilka hava till
ändamål befordrandet av jordbrukets eller någon till jordbruket hörande
binärings utveckling eller tillgodogörandet av genom jordbruket med tillhörande
binäringar vunna produkter, bliva medlemmar i centralkassa.

Vid inträdet i centralkassa skall jordbrukskassa för varje i sistnämnda
kassa tecknad andel teckna en insats av 50 öre i centralkassan. Insats skall
inbetalas kontant. Den tillföres oavkortad en fond, benämnd centralkassans
säkerhetsfond, och får icke av jordbrukskassan återbekommas vid utträde
ur centralkassan. Utdelning får icke lämnas å insats i centralkassa.

I fråga örn jordbrukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelser
gäller numera, att denna ansvarighet utgör 50 kronor för varje i jordbrukskassan
tecknad andel. Jordbrukskassa skall vid behov vara underkastad
uttaxering intill visst belopp, enligt gällande förordning högst 3 procent för
år räknat av jordbrukskassans ansvarighet för centralkassans förbindelser.

Centralkassas årsvinst skall i sin helhet tillföras säkerhetsfonden. Dock
skall, då denna fond uppgår till ett belopp motsvarande 10 procent av kassans
utlåning jämte hälften av insättarnas behållning, det ankomma på centralkassan
att bestämma, i vad mån någon del av årsvinsten skall disponeras
för annat ändamål. Utan hinder av det sagda kunna till medlemmarna
återgäldas belopp, som under något föregående år uttaxerats.

Centralkassa får ej bereda kredit åt andra än sina medlemmar. Jordbrukskassa
får icke beviljas kredit till högre belopp än som motsvarar det sammanlagda
lånemaximum, som gäller för kassans medlemmar. Centralkassa
äger emellertid att till jordbrukskassa utöver lånemaximum utlämna lån mot
inteckningssäkerhet inom 60 procent av fastighets sammanlagda jordbruksocli
skogsvärden enligt gällande taxering.

Centralkassas kreditgivning får bestå i utlämnande av reverslån eller beviljande
av kredit i räkning eller växeldiskontering. Reverslån får beviljas
på högst ett år eller, örn pant av fastighetsinteckning eller obligationer blivit
ställd, på viss tids, högst tre månaders, uppsägning. Kredit i räkning får
beviljas på högst ett år. Växel får diskonteras på högst sex månader. Omsättning
av kredit kan medgivas. Såsom säkerhet för kredit till jordbrukskassa
skola lill centralkassan pantförskrivas av jordbrukskassans kredittagare
avlämnade lånehandlingar med tillhörande säkerheter. Växelkredit
kan lämnas genom rediskontering av hos jordbrukskassa diskonterad växel.

Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel lill förräntning å sparkasscräkning,
depositionsräkning, kapitalräkning och checkräkning. Medel,
som äro insatta å de Ire förstnämnda räkningarna, får centralkassa ej ikläda
sig skyldighet att återbetala annorledes än viss tid efter uppsägning, näm -

30

Kungl. Muj:ts proposition nr 41.

ligen i fråga om medel å sparkasseräkning minst en vecka och i fråga om
medel å depositionsräkning eller kapitalräkning minst tre månader. Dock
kan centralkassas styrelse, då så finnes kanna ske utan olägenhet, i särskilda
fall medgiva utbetalning utan avvaktan av uppsägningstidens utgång. En
och samma insättares tillgodohavanden på sparkasseräkning får icke annorledes
än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver 4,000
kronor. Centralkassas sammanlagda inlåning å bankmässiga räkningar får
icke överskrida ett belopp, motsvarande tre gånger den ansvarighet, som de
till centralkassan anslutna jordbrukskassorna sammanlagt hava för centralkassans
förbindelser. Då så betingas av särskilda skäl, kan likväl Kungl.
Majit medgiva, att inlåningen må uppgå till ett belopp, motsvarande fyra
gånger nämnda ansvarighet.

Centralkassa är skyldig att i tillgångar, vilka med lätthet kunna förvandlas
i penningar, redovisa kassareserv, som tillsammans med den inneliggande
kassan motsvarar minst 25 procent av de förbindelser, som det åligger
kassan att fullgöra vid anfordran. Närmare föreskrifter angående de tillgångar,
som må godkännas såsom kassareserv, meddelas, där så erfordras,
av bank- och fondinspektionen.

Det åligger centralkassa att vidtaga erforderliga åtgärder för sakkunnig
uppsikt över och revision av anslutna jordbrukskassors verksamhet och förvaltning.

Såsom säkerhet för envar centralkassas förbindelser med undantag av
kassans skuld till jordbrukskreditkassan har staten ställt till förfogande
statsobligationer till belopp, vilket bestämmes av Kungl. Majit under iakttagande
av att det högst må motsvara 20 procent, med avrundning av beloppet
uppåt till jämnt hundratusental kronor, av kassans in- och upplåning,
dock att beloppet icke i något fall får överstiga 1,000,000 kronor och
understiga 100,000 kronor. Statsobligationerna i fråga, vilka av riksgäldskontoret
överlämnats till riksbanken, innehavas av denna såsom en för envar
centralkassas förbindelser avsedd gemensam pant, med rätt för kassans
fordringsägare att på särskilt angivna villkor använda panten till täckande
av sina fordringar, i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade,
som på grund av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess förbindelser
kunna från dem uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga. Såsom villkor
för ifrågavarande pants användande gäller, att behovet av pantens tillgripande
skall styrkas genom intyg av ombud, som förordnats för tillsyn över
kassans verksamhet, att medgivandet till pantens användning skall lämnas
av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte, därvid tillika
skola meddelas erforderliga föreskrifter angående sättet för pantens tillgodogörande
och för därigenom influtna, medels fördelning mellan fordringsägarna,
att riksgäldskontoret skall ofördröjligen underrättas då dylikt medgivande
lämnats samt att obligationerna därvid tillika i första hand skola
hembjudas riksgäldskontoret.

Medlemskap i jordbrukskassa kan ej, med visst undantag, vinnas av annan
än i Sverige bosatt svensk undersåte, som är ägare eller brukare av jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

31

bruksfastighet, eller här i landet registrerat aktiebolag, som bar till ändamål
att idka jordbruk. I motsats mot vad som gällde tidigare kan ekonomisk förening
icke vara medlem i jordbrukskassa utan endast i centralkassa. — Jordbrukskassa
skall bestå av minst femton medlemmar.

Delaktigheten i jordbrukskassa beräknades enligt de ursprungliga bestämmelserna
efter antalet hektar odlad jord, för vilket medlem ingått i kassan,
dock högst 50 hektar eller en tiondel av den sammanlagda areal, för vilken
medlemskap i kassan vunnits. År 1918 utvidgades möjligheten till delaktighet
i jordbrukskassa till att omfatta jämväl ängsmark samt skogs- och betesmark
inom vissa storleksgränser, varjämte maximiarealen för inträde
höjdes från 50 till 100 hektar odlad jord. Vissa relationstal bestämdes tilllika
för omräkning till areal odlad jord av annan jordareal. År 1925 vidtogs
den ändringen i delaktighetsbestämmelserna, att delaktigheten i stället beräknas
med hänsyn till fastighetens taxeringsvärde. Brukare av jordbruksfastighet,
belägen inom kassans verksamhetsområde, får nu vara delaktig i
kassan med högst en andel för varje fullt tal av 500 kronor av sammanlagda
jordbruks- och skogsvärdena. Om fastighet upplåtits till annan för brukande,
kunna ägaren och brukaren var för sig vinna delaktighet till högst en andel
för varje fullt tal av 1,000 kronor av nämnda värden. Med jordbruksfastighet
likställas vissa andra därmed jämförliga fastigheter.

Jordbrukskassemedlems insats är fastställd att utgöra minst 5 kronor för
varje andel, varav minst 2 kronor skola kontant inbetalas och återstoden
inom tre år efter tecknandet. Av de såsom insatser tecknade beloppen skola
70 procent sammanföras under benämning jordbrukskassans insatskapital,
10 procent, dock högst 50 öre per andel, användas såsom kassans insats i
vederbörande centralkassa och återstoden tillföras jordbrukskassans reservfond.
Till den del, insats tillförts insatskapitalet, skall den återgäldas vid
medlems utträde ur kassan.

Medlems personliga ansvarighet må icke understiga 50 kronor för varje
andel. Medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering intill visst
i stadgarna bestämt belopp, som enligt gällande författning ej må vara högre
än 10 kronor för andel och år.

Av jordbrukskassas årsvinst skola minst 75 procent avsättas till reservfond.
Då denna uppgår till ett belopp motsvarande 20 procent av det sammanlagda
beloppet av medlemmarnas lånemaxima, ankommer på jordbrukskassan
att bestämma, i vad mån den andel av årsvinsten, som skall avsättas
till reservfonden, må understiga 75 procent. Av årsvinsten kunna, i den mån
den ej åtgår för avsättning till reservfonden, till medlemmarna återgäldas
belopp, som under något föregående år uttaxerats. I den mån årsvinsten icke
skall avsättas till reservfond eller användas till återgäldande av tidigare
uttaxering, kan jordbrukskassa lämna medlemmarna utdelning å deras insatser,
till den del desamma tillförts insatskapitalet, dock ej efter högre
räntefot än medlemmen skulle fått åtnjuta, därest insatsbeloppet i stiillet
innestått å sparkasseräkning i cenlralkassan, och i varje fall icke efter
högre räntefot än 5 procent.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Jordbrukskassas utlåningsrörelse är begränsad att allenast avse medlemmarna.
Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket kredit får av sådan
kassa beredas en och samma medlem (medlems lånemaximum), utgör numera
högst 200 kronor för varje andel, varmed medlem är delaktig i kassan.
Utan hinder härav kan dock till medlem, som är ägare av jordbruksfastighet
eller därmed likställd fastighet, utöver lånemaximum utlämnas lån mot
säkerhet av i fastigheten beviljad inteckning, om och i den mån inteckningens
kapitalvärde ligger inom sex tiondelar av fastighetens sammanlagda jordbruks-
och skogsvärden enligt gällande taxering.

I fråga om formerna för kreditgivningen gäller i stort sett detsamma som
nyss anförts med avseende å centralkassorna.

Vad angår förenämnda andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor
skola de vid anslutning till centralkassa ingå med högst en andel för
varje fullt tal av 50 kronor av så stor del av föreningens tillgångar utöver
skulderna, som motsvarar föreningens insatskapital jämte egna fonder av
sådan beskaffenhet, att de icke kunna anlitas utan därom för varje gång å
föreningssammanträde fattat beslut. Insats skall utgöra 5 kronor för varje
föreningens andel i centralkassan. Av insatsbeloppen skola 30 procent överföras
till centralkassans säkerhetsfond. I övrigt skola insatserna sammanföras
under benämningen andelsföreningars insatskapital. Förening ansvarar för
centralkassans förbindelser med 50 kronor för varje andel, föreningen äger
i kassan. I avgörandet av kassans angelägenheter äger förening deltaga med
allenast en tiondels röst. Kredit till förening får beviljas högst till ett belopp
av 200 kronor för andel, vartill kan komma primärlån enligt särskilda
bestämmelser. Centralkassas sammanlagda utlåning till ekonomiska föreningar,
varom nu är fråga, får icke överstiga en tiondel av det sammanlagda
lånemaximum, som gäller för medlemmarna i de till centralkassan anslutna
jordbrukskassorna, från vilken begränsning dock Kungl. Maj:t för särskilt
fall kan medgiva undantag. I övrigt äro föreningarna i fråga örn rättigheter
och skyldigheter likställda med till centralkassorna anslutna jordbrukskassor.

Slutligen må erinras om att jordbrukskasserörelsen numera står under
tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Jordbrukskasserörelsens utveckling och nuvarande ställning

in. in.

Till jordbrukskreditkassan äro för närvarande anslutna 10 centralkassor,
vilkas verksamhetsområden täcka hela landet.

Av nedanstående sammanställning, vilken bygger på uppgifter i jordbrukskasseutredningens
betänkande, framgår huru kasserörelsens utveckling
gestaltat sig i olika hänseenden (uppgifterna avse utgången av här
angivna år):

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

33

1929

1930

1932

1934

1936

1938

1940

Antal jordbrukskassor ......

Antal medlemmar i jordbruks-

173

187

456

699

789

772

754

kassor....................

Antal tecknade andelar i så-

12,566

14,061

32,936

59,867

84,142

101,202

108,679

dana kassor..............

Antal till centralkassor anslut-

137,352

142,073

140,805

236,789

336,877

449,491

512,540

na ekonomiska löreningar..
Jordbrukskreditkassans upplå-

—

—

80

201

279

312

314

ning (milj. kr.)............

Centralkassornas inlåning(milj.

—

6.52

14.76

24.14

40.18

44.30

39.50

kr.)......................

Centralkassornas utlåning till

6.82

7.61

9.50

17.87

31.94

58.97

72.91

jordbrukskassor (milj. kr.) .
Centralkassornas utlåning till
ekonomiska föreningar (milj.

13.86

15.01

23.75

42.17

70.84

104.32

111.70

kr.).......................

0.26

0.26

0.49

1.33

1.79

3.19

3.43

Av uppgifter från jordbrukskreditkassan framgår vidare, att centralkassornas
och jordbrukskassornas årsvinster under år 1940 uppgått till respektive
180,444 och 377,724 kronor, att omkostnaderna under samma år belöpt
sig till respektive 568,461 och 572,507 kronor eller sammanlagt 1,140,968
kronor, motsvarande 0.96 procent av omslutningen, samt att de statliga förvaltningsbidragen
enligt kassornas vinst- och förlusträkningar för år 1940
uppgått till respektive 61,050 och 210,912 kronor.

Jordbrukskasserörelsens eget kapital utgjorde vid 1940 års utgång enligt
en i betänkandet gjord beräkning sammanlagt omkring 7,017,000 kronor,
fördelade sålunda (1,000-tal kronor):

Insatskapital

Fonder

Balanserade

vinstmedel

Summa

;

1,787.5

93.6

2,454.5

1,995.1

311.3

375.2

1

4,617.2

2,088.7

311.3

Jordbrukskreditkassan.................

Kronor

1,881.1

4,760.9

375.2

7,017.2

Av det såsom jordbrukskreditkassans fonder redovisade beloppet utgör
viss del en rörelsens gemensamma riskförsäkringsfond.

Allmänna utgångspunkter för förslaget.

Efter att lia framhållit en del synpunkter i anslutning till de uppgifter,
som i betänkandet lämnats beträffande jordbrukskasserörelsens utveckling,
och härvid såsom det icke minst glädjande uttrycket för rörelsens livskraft
hänvisat till att inlåningen från allmänheten ökats i stegrad takt har utredningen
ansett sig som ett sammanfattande omdöme örn rörelsens utveckling
niliang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 41. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

under de senare åren kunna uttala, att rörelsen i stort sett väl fyllt sina uppgifter
samt att den befäst det förtroende, som den åtnjuter hos jordbruksnäringens
utövare.

Trots de huvudsakligen goda erfarenheter, som sålunda vunnits, har det
enligt utredningens uppfattning visat sig, att de författningsbestämmelser,
som reglera verksamheten, lämna rum för erinringar i olika hänseenden.

Med hänsyn bland annat till de nuvarande ovissa ekonomiska förhållandena
har utredningen funnit sig icke höra framlägga förslag om någon genomgripande
omläggning av rörelsen utan nöjt sig med att föreslå sådana
ändringar i gällande bestämmelser, som ansetts särskilt trängande eller som,
även om så icke vore fallet, kunde genomföras utan mera långtgående författningsändringar.
Utredningen har förklarat sig icke göra anspråk på att
med sitt förslag komma med någon slutgiltig lösning beträffande grunderna
för jordbrukskasserörelsen.

Den huvudsakliga innebörden av förslaget är följande.

De nuvarande tre leden inom rörelsen, svenska jordbrukskreditkassan,
centralkassorna och jordbrukskassorna, lia föreslagits skola bibehållas med i
huvudsak oförändrade uppgifter. Jordbrukskreditkassans inflytande på rörelsen
skall emellertid i vissa hänseenden stärkas. Jordbrukskreditkassan
skall i fortsättningen erhålla karaktären av en ekonomisk förening med centralkassorna
som medlemmar.

Nya grunder ha föreslagits i fråga om omfattningen av centralkassornas
inlåning från allmänheten. Dessa grunder ansluta sig i huvudsak till vad
som gäller för sparbankerna.

Beträffande frågan, i vilken utsträckning jordbrukskassorna böra utlämna
primärlån, har utredningen uttalat sig för att någon inskränkning icke bör
göras i kassornas rätt till sådan utlåning. Emellertid böra kassorna i första
hand tillgodose jordbrukarnas behov av driftkredit, och först i den mån för
kasserörelsen tillgängligt kapital därutöver förslår till utlämnande av primärlån,
böra sådana lån beviljas. Bland annat för att icke primärbelåningen
skall befrämjas på bekostnad av övrig utlåning, har utredningen föreslagit
borttagande av nuvarande frihet för primärbelåningen från andelsteckning.
Ali utlåning skall enligt utredningens förslag likställas i detta hänseende.
Lån skall kunna beviljas till belopp av 500 kronor för varje tecknad andel.
För envar andel skall betalas en insats av 5 kronor. Utöver insatserna skall
nytillträdande medlem betala en inträdesavgift av 5 kronor, oavsett kreditens
storlek, vilken avgift fonderas.

Kreditgivningen till jordbruksekonomiska föreningar skall i huvudsak bibehållas
hos centralkassorna. Om centralkassa ej kan ställa tillräcklig kredit
till förfogande, skall emellertid ytterligare erforderlig kredit kunna lämnas
av svenska jordbrukskreditkassan.

I övrigt innefattar utredningens förslag ändringar i åtskilliga, mer eller
mindre väsentliga hanseenden.

De ändringar utredningen föreslagit i gällande bestämmelser ha synts utredningen
vara av den art, att helt ny författning borde utfärdas. Detta syntes
så mycket mer motiverat, som 1930 års förordning redan förut vid olika
tillfällen varit föremål för mer eller mindre omfattande ändringar, varav
författningens överskådlighet blivit lidande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

35

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande ansett sig visserligen kunna
i stort sett vitsorda utredningens uttalande, alt jordbrukskasserörelsen väl
fyllt sina uppgifter samt att rörelsen befäst det förtroende, som den åtnjöte
hos jordbruksnäringens utövare. Inspektionen har emellertid framhållit, att
nian icke finge bortse från att utvecklingen i dylik riktning blivit sådan den
blivit mycket tack vare de goda ekonomiska förhållanden, som varit rådande
på jordbruksområdet och till vilka de av staten vidtagna stödaktionerna
på nämnda område i ej ringa omfattning bidragit. Inspektionen kunde
icke underlåta att framhäva, att utvecklingen, såsom även bestyrktes av
utredningens uttalanden, delvis framgått i banor, som icke varit avsedda
med den nu gällande jordbrukskasselagstiftningen. Jämväl organisationen
av de olika leden inom rörelsen hade ingivit inspektionen starka betänkligheter.
Dessa led måste ha till uppgift sinsemellan att fungera självständigt
men i gemensamt syfte. Principiellt oriktigt måste det då vara att —
såsom fallet vore inom rörelsen — i ett övre led, som skulle bland annat
handhava kreditgivningen till ett undre led, styrelsen eller styrelserna till
övervägande del rekryterades av representanter, vanligen verkställande representanter,
för det undre ledet. Även i andra än nu nämnda avseenden
hade, enligt vad inspektionens erfarenheter givit vid handen, mer eller mindre
anmärkningsvärda förhållanden framstått. För den nya lagstiftningen på
området måste det vara en uppgift att i största möjliga utsträckning söka
råda bot mot dylika förhållanden. Lagstiftningens bestämmelser borde därvid
giva en såvitt möjligt klar avgränsning av det område, varinom jordbrukets
kreditkassor finge röra sig. Över huvud borde vid lagstiftningen
samma allmänna synpunkter göras gällande i fråga örn jordbrukets kreditkassor
som beträffande andra penninginrättningar.

I detta sammanhang må nämnas, att bank- och fondinspektionen av sist
angivna skäl uttalat sig för att handläggningen av ärenden-angående jordbrukskasseväsendet
borde överflyttas från jordbruksdepartementet till finansdepartementet.
Inspektionen har hänvisat till att ärenden rörande affärsbanker,
sparbanker och hypoteksinstitutionen handlades inom sistnämnda
departement. I samma riktning ha även uttalat sig statskontoret, sparbanksinspektionen
och fullmäktige i riksbanken.

Den verksamhet, som utövas av jordbrukskasserörelsen, torde särskilt under
de senare åren lia vunnit stor uppskattning bland jordbruksnäringens
utövare. Rörelsen synes i stort sett lia fyllt sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt. Detta hindrar uppenbarligen icke ali, såsom bank- och fondinspektionen
framhållit, vissa erinringar kunna framställas mot handliavandet
av verksamheten i ena eller andra hänseendet.

Att frågan örn grunderna för den av jordbrukskasserörelsen utövade
verksamheten ansetts böra bliva föremål för utredning, har främst haft sin
grund i att motstridande meningar gjort sig gällande i fråga örn riktlinjerna
för verksamheten, särskilt beträffande kreditgivningen. Vidare lia nuvaran -

Departements chefen.

36

Kungl. Majlis proposition nr 41.

de bestämmelser örn rörelsens kapitalanskaffning lämnat rum för erinringar
ur olika synpunkter. Gällande författningar ha också i andra mer eller mindre
betydelsefulla hänseenden befunnits vara i behov av revision.

Det förslag, som nu framlagts av jordbrukskasseutredningen, synes mig
i huvudsak kunna läggas till grund för nya bestämmelser för jordbrukskasserörelsen.
I likhet med utredningen håller jag före, att gällande förordning
örn jordbrukets kreditkassor — vilken genom täta ändringar kommit
att bliva ganska svåröverskådlig — härvid bör ersättas med en helt ny författning.

Vad angår frågan örn överflyttande av ärenden angående jordbrukskasseväsendet
från jordbruksdepartementet till finansdepartementet torde detta
spörsmål, som ankommer på Kungl. Maj:ts avgörande, böra göras till föremål
för ytterligare överväganden.

Jordbrukskasserörelsens allmänna uppgifter.

Med avseende å jordbrukskasserörelsens allmänna uppgifter har utredningen
hänvisat till att rörelsen enligt gällande bestämmelser närmast haft
till uppgift att tillgodose det mindre jordbruket med driftskredit, men att rörelsen,
efter att till en början i stort sett ha hållit sig inom denna ram, sedermera
utvidgat sitt verksamhetsområde. Utredningen har föreslagit borttagande
av ifrågavarande begränsningar ur 1936 års lag med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit. Till stöd härför har utredningen
bland annat anfört följande.

Kasserörelsen räknade numera ingalunda enbart mindre jordbrukare
bland sina medlemmar. Anslutningen till rörelsen av större jordbruk vore
för närvarande proportionsvis sett ungefär lika omfattande som av mindre
jordbruk. I detta sammanhang må återgivas en i betänkandet införd sammanställning,
enligt vilken de av jordbrukskassemedlemmarna ägda fastigheterna
enligt uppgifter för den 15 mars 1939, räknat efter fastigheternas
taxeringsvärden, varit hänförliga till följande storleksgrupper:

Taxeringsvärde

Antal

låntagare

Hela taxerings-värdet

Därav

Jordbruks-

värde

Skogsvärde

1. högst 5,000 kr.................

2. 5,001— 10,000 kr.............

3. 10,001— 25,000 » ............

16,406

12,932

14,695

4,424

1,566

527

51,620,978

94,431,529

202.826,498

150,099,883

104,316,2n7

90,536,900

48,166,708

83,133,225

171,932,912

128,371,080

92.777.570

80.743.570

3,454,270

11,298,304

30,893,586

21,728,803

11,538,637

9,793,330

4. 25,001— 50,000 > ............

5. 60,001—100,000 > ............

6. över 100,000 » ............

Summa

50,550

693,831,995

605,125,065

88,706,930

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

37

Att rörelsen icke inskränkt sig till att lämna kredit till »mindre jordbruk»
bär utredningen ansett lia sin förklaring däri alt detta uttryck vore obestämt
och givit anledning till olika tolkning. Inom rörelsens egna led hade man
också varit av den uppfattningen, att det knappast varit tillräckligt motiverat
att undantaga de större jordbrukarna från möjlighet att erhålla kredit
hos jordbrukskasserörelsen, så mycket mindre som man i den allmänna
jordbruksekonomiska föreningsrörelsen ansett det vara angeläget att i sig
innesluta alla jordbruk utan hänsyn till storlek. Som den hittillsvarande utvecklingen
på detta område alltså sprängt ramen för nuvarande bestämmelser
och man torde sakna anledning att söka vrida utvecklingen tillbaka, syntes
här angivna begränsning i rörelsens uppgifter böra upphävas. En önskvärd
riskfördelning hos kassorna borde man hellre söka åstadkomma genom
begränsningar i ullåningsrätten till ett och samma företag.

Enligt vad utredningen framhållit hade även i så måtto en utvidgning av
jordbrukskasserörelsens verksamhet ägt rum, som kassorna i allt större utsträckning
vid sidan av driftskrediter ställt till förfogande primärkrediter.
Denna senare kreditgivning kunde sägas lia underlättats därigenom att för
erhållande av kredit mot säkerhet av inteckning inom 60 procent av fastighets
värde icke såsom för annan kredit erfordrats andelsteckning. Av de i
betänkandet lämnade uppgifterna framginge, att jordbrukskassornas primärkrediter
vid 1940 års utgång tillhopa uppgått till omkring 54.61 miljoner
kronor eller 49 procent av sammanlagda utlåningen samt centralkassornas
primärkrediter till jordbruksekonomiska föreningar till omkring 0.62 miljoner
kronor eller 18 procent av utlåningen till sådana föreningar. Mycken
kritik hade riktats mot att jordbrukskasserörelsen utlämnat primärkrediter
i så stor utsträckning som skett. Denna kritik hade väsentligen grundats på
att andra kreditinrättningar funnes, till vilka jordbrukarna ansetts i första
hand böra vända sig för erhållande av primärkredit. Härvid torde främst
lia åsyftats hypoteksföreningarna, vilka vore särskilt inrättade för dylik
kreditgivning.

Med avseende å frågan, i vad mån jordbrukskasserörelsen framdeles bör
handhava primärbelåning, har utredningen framhållit följande synpunkter.

De av hypoteksföreningarna utlämnade lånen äro bundna för lång tid,
även med avseende å räntan. Detta möjliggöres genom att även kapitalanskaffningen
är långfristig, i det att erforderligt kapital upplånas hos hypoteksbanken,
vilken i sin tur upplånar motsvarande medel genom obligationsutgivning.
Då hypoteksbanken obligationer grundas på säkerhet av botteninteckningar
intill sextio procent av de belånade fastigheternas värden och
då dessutom staten ställt en grundfond till förfogande såsom säkerhet för
upplåningen, följer härav att upplåningen kan ske billigt. Detta medför också,
att hypoteksföreningarnas lån kunna utlämnas mot förhållandevis förmånlig
ränta. Särskilt gynnsamt kan det tydligen ställa sig för en jordbrukare
att upptaga lån hos en hypoteksförening vid en tidpunkt, då räntan är
låg, varvid hans ränteutgifter komma alt kvarstå oförändrade utan inverkan
av framdeles inträdande höjningar av räntan på allmänna marknaden. Å
andra sidan kan det självfallet visa sig oförmånligt att lia bundit ett lån,
därest marknadsräntan sedermera nedgår. I någon mån mildras emellertid

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

denna olägenhet av att låntagarna — men ej de långivande föreningarna —
kunna efter det tio år förflutit från låns beviljande uppsäga detta till inbetalning
eller för konvertering till lägre ränta.

Bortsett från de fördelar och olägenheter, som ur låntagarens synpunkt
kunna vara förenade med en bindning av krediten hos en hypoteksförening,
kan det ur allmänna kreditsynpunkter anses naturligt, att kreditbehov, som
kunna antagas bestå lång tid framåt, tillgodoses genom långfristiga lån.
Detta står bäst i överensstämmelse med de grunder för kapitalanskaffningen,
som tillämpas hos olika slag av kreditinstitutioner.

Såsom en ytterligare synpunkt, vilken icke hör förbises då det gäller att
bedöma frågan örn jordbrukskasserörelsen bör utlämna primärlån, må
framhållas, att det i vissa fall kan anses önskvärt, att en och samma långivare
tillgodoser en låntagares hela behov av kredit. Långivaren får då en
bättre överblick över låntagarens ekonomiska ställning och de lämpligaste
formerna för kredit i de olika fallen.

t Slutligen bör uppmärksammas, att den omständigheten att jordbrukskasserörelsens
utlåning till en del grundas på botteninteckningar är ägnad
att.öka insättarnas förtroende för rörelsen och sålunda att underlätta inlåningen
från allmänheten.

Vid sitt övervägande av de olika förhållanden, som påverka frågan örn
jordbrukskasserörelsens primärbelåning, har utredningen stannat för att
icke föreslå några åtgärder av sådan innebörd, att lånebehövande jordbrukare
skulle betagas frihet att vända sig till den kreditinrättning, som de med
hänsyn till ränteförhållanden eller eljest själva funne det förmånligast att
anlita. Från en del håll hade gjorts gällande, att jordbrukskasserörelsen,
genom att staten ställt till förfogande grundfondsobligationer för rörelsen
och tilldelat denna vissa förvaltningsbidrag, otillbörligt gynnats i konkurrensen
med övriga kreditinrättningar. Ifrågavarande statliga åtgärder -—
vilka i vad de avsåge förvaltningsbidrag efter hand minskades i omfattning
— hade föranletts av att rörelsen anseus lia uppgifter att fylla, som icke
överallt tillfredsställande tillgodosetts av andra kreditinrättningar. Oavsett
detta syntes tillräckliga skäl ej föreligga att förbjuda rörelsen att i mån av
efterfrågan samt tillgång på medel även sörja för annan kreditgivning än sådan,
för vilken det statliga stödet närmast vore avsett.

Enligt utredningens mening måste emellertid fortfarande fasthållas vid
att jordbrukskasserörelsen i första hand hade att sörja för de kreditbehov,
vilkas tillgodoseende icke ankomme på andra kreditinrättningar, d. v. s. närmast
behovet av driftskredit. Först i den mån av rörelsen anskaffade kapitalmedel
därutöver försloge till utlämnande av primärkredit, borde sådan
ställas till förfogande av rörelsen. Såvitt utredningen hade sig bekant kunde
den hittillsvarande primärbelåningen åtminstone icke före krigsutbrottet
sägas lia skett med uppoffrande av rörelsens uppgift att tillgodose behovet av
driftskredit. Det måste anses vara en viktig uppgift för jordbrukskreditkassan
alt särskilt i tider av penningknapphet övervaka, att för utlåning tillgängliga
medel i första hand utnyttjades till utlämnande av driftskredit.

Emellertid syntes en viss risk för en dylik icke önskvärd utveckling ligga
däri att primärkrediter nu i motsats mot andra krediter vöre fritagna från

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

andelsteckning, vilket kunde befrämja primärbelåning framför annan kreditgivning.
Någon anledning att i fortsättningen bibehålla denna skillnad

syntes icke föreligga. _

Med avseende å jordbrukskasserörelsens uppgifter har utredningen vidare
förklarat sig anse det naturligt, att jordbrukskasserörelsen, som själv utgjorde
ett led i jordbrukets föreningsrörelse, inom ramen för en normal kreditgivning
medverkade vid dennas kapitalanskaffning och överhuvud taget
deltoge i arbetet på dess sunda utveckling. Då nu ifrågavarande krediter
emellertid ofta vore av betydande storlek och med avseende å säkerhet och
andra utlåningsvillkor av mera affärsbetonad art än jordbrukskrediter i allmänhet,
måste självfallet synnerligen stor försiktighet iakttagas vtö kreditgivning
av denna art, varjämte stundom stora anspråk ställdes på bankteknisk
sakkunskap. I detta sammanhang har utredningen erinrat om att
det statsägda aktiebolaget jordbrukarbanken sedan länge bedreve en omfattande
utlåning icke minst till större jordbruksekonomiska föreningar.

Enligt vad utredningen slutligen anfört hade jordbrukskasserörelsen påtagit
sig även andra uppgifter än på kreditgivningens område. Vid sin inlåning
hade rörelsen sålunda ansett sig böra verka för sparande och god
hushållning på landsbygden, i vilket sammanhang icke minst borde nämnas
arbetet på att underlätta kontanta inköp av förnödenheter av olika slag.
Rörelsen hade överhuvud taget en viktig uppgift att fylla genom upplysningsverksamhet
i ekonomiska ting bland den jordbrukande befolkningen.
Denna verksamhet kunde bli så mycket mer betydelsefull, som rörelsen har
kunde samarbeta med övriga grenar av ekonomisk föreningsrörelse.

I de avgivna yttrandena lia i allmänhet icke framställts några erin! ingar
mot utredningens förslag om borttagande av den nu gällande lagstiftningens
begränsning av jordbrukskassornas uppgift till att bevilja kredit till det
mindre jordbruket. Styrelsen för svenska bankföreningen har emellertid förmenat,
att jordbrukskasserörelsens kooperativa karaktär komme att förlora
i betydelse genom åtgärder för befordrande av kreditgivning till idkare av
större jordbruk liksom till jordbruksekonomiska föreningar med betydande
kreditbehov. Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har ifrågasatt, örn
icke genom det större jordbrukets anslutning till systemet nya rätt betydande
riskmoment skulle införas.

Gentemot förslaget, att beviljandet av driftskredit icke längre i författningarna
skulle angivas såsom jordbrukskasserörelsens huvuduppgift, lia
betänkligheter anförts i yttrandena från generalpoststyrelsen, bank- och
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, styrelserna för svenska bankföreningen,
svenska sparbanksföreningen och Sveriges allmänna hypoteksbank,
Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och länsstyrelsen
i Örebro län. I dessa yttranden har i allmänhet gjorts gällande, att jordbrukets
behov av annan kredit än driftskredit, närmast primärlån, vore tillfyllcstgörande
tillgodosett av övriga kreditinrättningar, utan att dessa för sin verksamhet
behövde anlita förvaltningsbidrag av statsmedel. Gentemot utred -

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

ningens uttalande, att det kunde vara till fördel, att en jordbrukares olika
lån bleve placerade på ett oell samma ställe, har styrelsen för hypoteksbanken
gjort gällande, att det naturliga och normala nu liksom tidigare syntes
vara att den ena organisationen hade att ombesörja primärkredit, den andra
i huvudsak driftskredit. I flera yttranden lia uttalats önskemål, att i författningstexten
uttryckligen angåves, att jordbrukskasserörelsen i första hand
hade att utlämna driftskredit. Generalpoststyrelsen har ifrågasatt, om icke någon
lämplig begränsning av primärkreditgivningen borde införas, exempelvis
genom en bestämmelse om att beloppet av utlämnad primärkredit icke
finge överstiga driftskrediternas sammanlagda belopp. Eller också skulle
primärbelåningen eventuellt kunna regleras genom en förskrift örn att en
ytterligare ökning av denna utlåning (utöver dess nuvarande omfattning)
skulle få ske endast i den mån inlåningen lämnade möjlighet därtill och att
således upplåning av medel för utvidgning av primärkrediten icke skulle förekomma.

Länsstyrelsen i Gotlands län har, för att i lagbestämmelserna på något
sätt skulle komma till uttryck den i utredningens betänkande uttalade principen,
att jordbrukskasserörelsens huvudsakliga uppgift fortfarande borde
vara att bereda driftskredit, ifragasatt införande i lagtexten av bestämmelser
till förhindrande av alltför liten räntemarginal beträffande primärlån.

I detta sammanhang må nämnas, att egnahemsstyrelsen erinrat örn att
del vid framläggandet av propositionen nr 236 till 1939 års lagtima riksdag
angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m., med hänsyn
till att grunderna för jordbrukskasserörelsens framtida verksamhet för det
dåvarande vore föremål för utredning, icke ansetts lämpligt att i delta läge
latta någon bestämd ståndpunkt i frågan, om egnahemslåntagares bottenkredit
skulle kunna placeras hos jordbrukskassa. Egnahemsstyrelsen har
förutsatt att, om i enlighet med utredningens förslag jordbrukskassornas
rätt att bevilja primärlån lämnades oinskränkt, hinder ej skulle anses möta
för egnahemsnämnd alt medgiva, att egnahemslåntagares bottenkredit finge
vara placerad hos jordbrukskassa likaväl som hos annan kreditinrättning.

Med avseende å förslaget att såsom en uppgift för jordbrukskasserörelsen
angiva befordrandet av sparverksamheten på landsbygden, ha bank- och
fondinspektionen, fullmäktige i riksbanken samt styrelsen för svenska
sparbanksföreningen framställt vissa erinringar. Enligt vad inspektionen
anfört ankommer en sådan uppgift icke på jordbrukets kreditkassor melån
på vilken penninginrättning som helst med rätt till bankmässig inlåning
och med landsbygden som verksamhetsfält. Ett särskilt angivande av en
dylik uppgift skulle vidare på ett ur konkurrenssynpunkt olämpligt sätt
kunna medföra förväxling med sparbanksverksamhet.

Bank- och fondinspektionen har icke heller funnit det påkallat att såsom
ett allmänt ändamål för jordbrukets kreditkassor angiva att i samarbete
med andra grenar av jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse befrämja
jordbruksnäringens intressen. I ali synnerhet måste detta vara olämpligt,
örn man, såsom i förslaget, angåve att denna uppgift jämväl inginge i jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

41

brukskassornas ändamål. Slutligen borde det i författningsväg angivna ändamålet
för rörelsen uttryckligen angiva, alt de krediter, som utlämnades,
skulle avse jordbruksändamål. Det hade nämligen ofta visat sig, alt krediter
beviljats för jordbruket helt ovidkommande ändamål, exempelvis rena affärskrediter.

I likhet med utredningen anser jag övervägande skäl tala för att den nu Departements chatau stadgade

begränsningen av jordbrukskassornas rörelse till att avse mindre
jordbruk borttages. De betänkligheter, som ur riskfördelningssynpunkt skulle
kunna anföras häremot, synas mig sakna större betydelse örn, såsom utredningen
föreslagit, i stället en inskränkning göres med avseende å det lånebelopp,
som får beviljas till en och samma låntagare. Jag återkommer härtill
i det följande.

Frågan i vad mån jordbrukskasserörelsen, vid sidan av utlämnandet av
driftkredit, också bör befatta sig med primärlångivning har varit föremål
för mycken diskussion. På de skäl, som anförts av utredningen, anser jag
för min del hinder icke böra föreligga för rörelsen att ställa till förfogande
även primärkredit. Med hänsyn till de möjligheter att tillgodose jordbrukets
behov av primärkredit, som erbjudas av andra kreditinrättningar, bör emellertid
jordbrukskasserörelsens mest angelägna uppgift vara att sörja för att
behovet av driftkredit blir tillgodosett i tillräcklig omfattning och på ett
ändamålsenligt sätt. Jag förutsätter att, därest andra kreditinrättningar kunna
lämna primärkredit på förmånligare villkor än jordbrukskassorna, dessa
ej komma att draga till sig dylik kredit. Utredningens i det följande omnämnda
förslag, att primärlån såsom särskilt säkra placeringar skola kunna
tjäna som grundval för inlåning, torde emellertid vara ägnat att uppmuntra
kasserörelsen till att ge alltför stort utrymme åt primärlångivningen på driftkreditens
bekostnad. Till motverkande härav torde i anslutning till den
ståndpunkt, varåt jag nyss givit uttryck, i den nya jordbrukskasseförordningen
föreskrift böra meddelas därom att kasserörelsen i sin kreditgivning
i första hand har att tillgodose behovet av driftkredit. Däremot torde ur
lagen med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit — vilken
upptager en del föreskrifter rörande centralkassornas inlåning m. m. —
kunna uteslutas alla föreskrifter, som reglera arten av jordbrukskasserörelsens
kreditgivningsverksamhet.

Av vad jag nu sagt torde följa att hinder icke i och för sig bör anses möta
mot att, såsom egnahemsstyrelsen förutsatt, egnahemslåntagares bottenkredit
är placerad hos jordbrukskassa lika väl som hos annan kreditinrättning.

Jag kan icke finna, att några bärande skäl blivit anförda mot utredningens
förslag, att jordbrukskasserörelsen även skall lia lill uppgift att befordra
sparverksamheten på landsbygden. Härutöver torde såsom en allmän
uppgift för rörelsen böra angivas, att den har att främja en sund utveckling
av medlemmarnas ekonomiska förhållanden.

Kungl. Muy.ts proposition nr 41.

4-2

Organisationsfrågor.

Utredningen har erinrat om att jordbrukets behov av kredit tillgodoses,
förutom av jordbrukskasserörelsen, även av den med statlig grundfond utrustade
hypoteksbanken och det i huvudsak statsägda aktiebolaget jordbrukarbanken.
Utredningen har ansett det kunna ifrågasättas, om icke de uppgifter,
som här avsedda kreditinstitutioner lia sig förelagda, skulle kunna
tillgodoses på ett bättre sätt, örn deras arbete samordnades i en eller annan
form. Vid överläggningar, som utredningen hållit med representanter för
lanthypoteksinstitutionen och jordbrukarbanken, ha emellertid dessa ställt
sig avvisande till en sammanslagning av någon av institutionerna med jordbrukskasserörelsen.
Även från denna rörelses sida har man uttalat sig mot
en dylik sammanslagning. Med hänsyn till de betänkligheter, som sålunda
framförts häremot, har utredningen ansett sig icke böra framlägga något
förslag i förevarande syfte. Emellertid har utredningen framhållit önskvärdheten
av att hvpoteksinstitutionen och jordbrukskasserörelsen ej släppa tanken
på ett närmare samarbete. Bland annat har utredningen funnit det ligga
nära till hands, att vardera institutionen lämnar lånesökande uppgift angående
de lånemöjligheter, som erbjudas av den andra institutionen.

Utredningen har även upptagit till behandling vissa frågor angående jordbrukskasserörelsens
interna organisation. Utredningen har funnit tveksamt,
huruvida centralkassorna icke lämpligen böra upphöra såsom självständiga
organ och i stället ombildas till avdelningskontor under jordbrukskreditkassan.
Denna skulle då kunna erhålla ett fastare grepp över rörelsen, utan att
därför jordbrukskassornas självständighet behövde lida intrång. En omorganisation
i här avsedd riktning skulle även kunna underlätta en reducering
av administrationskostnaderna. Vidare skulle också rörelsens kapitalanskaffning
kunna befrämjas genom att denna skulle kunna grundas på resurserna
hos rörelsen i dess helhet. Emellertid har utredningen av olika skäl ansett
sig i nuvarande läge böra avstå från att förorda en ombildning av centralkassorna.
Utredningen har ej heller kunnat undgå att taga hänsyn till att
centralkassorna själva i allmänhet synts vara motståndare till en sådan omorganisation.
Såsom framgår av det följande har utredningen likväl föreslagit
vissa åtgärder i riktning mot ökad befogenhet för jordbrukskreditkassan
att öva inflytande på centralkassornas verksamhet.

Såsom ett förbindelseled mellan jordbrukskreditkassan och centralkassorna
har utredningen föreslagit inrättande av ett förvaltningsråd, med vilket
förstnämnda kassa skulle kunna rådpläga i viktigare frågor. Av rådets ledamöter
skall en utses av varje centralkassas styrelse. Två ledamöter skola utses
av sådan sammanslutning för främjande av jordbrukets intressen, som
Kungl. Maj:t bestämmer. Utredningen har i sistnämnda hänseende närmast
haft i tankarna Sveriges lantbruksförbund.

Enligt utredningens förslag skall jordbrukskreditkassan ombildas till ekonomisk
förening med centralkassorna såsom medlemmar, varvid centralkas -

Kungl. Maj.ts proposition nr 41. 4b

sonia skola hava att solidariskt ansvara för jordbrukskreditkassans förbindelser.

Under det att fråga om godkännande av centralkassa för närvarande prövas
av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte, bar utredningen
föreslagit, att avgörandet härutinnan skall ankomma på Kungl. Maj :t.
Som skäl för denna ändring har utredningen hänvisat till att centralkassornas
verksamhetsområden i allmänhet omfatta mer än ett län, varför länsstyrelse
enligt nuvarande bestämmelser kan komma att fatta beslut, som rör
kreditgivningen inom annat län. I samband med godkännandet av kassa
böra kassans stadgar fastställas av Kungl. Majit. I stadgarna skall bland
annat angivas centralkassans verksamhetsområde. Däremot bör fråga om
tillstånd för centralkassa att inrätta avdelningskontor avgöras av bank- och
fondinspektionen. Sådant tillstånd bör lämnas, när det befinnes kunna vara
tili nytta för det allmänna.

Bland övriga reformer med avseende å jordbrukskasserörelsens organisation,
vilka föreslagits av utredningen, må nämnas, att utredningen uttalat
sig för att, liksom för närvarande jordbruksekonomiska föreningar, exempelvis
mejeriföreningar, kunna anslutas till centralkassorna, medlemskap i sådana
kassor även skall kunna medgivas aktiebolag, som bildats med motsvarande
ändamål.

Minsta antalet till centralkassa anslutna jordbrukskassor har föreslagits
skola höjas från 10 till 15 och minsta antalet medlemmar i jordbrukskassa
från 15 till 20.

Utredningen bar ansett även andra garantier böra skapas för att icke jordbrukskassor
bibehållas, som icke lia tillräcklig livskraft. I detta hänseende
har utredningen föreslagit att, om sammanlagda beloppet av jordbrukskassas
inlåning för vederbörande centralkassa och utlåning, sedan fem år förflutit
från jordbrukskassans godkännande, ännu icke uppnått ett belopp av
25,000 kronor eller sedermera understiger detta belopp, godkännandet för
kassan skall kunna återkallas. Enligt vad utredningen upplyst, funnos vid
1939 års utgång 62 jordbrukskassor av sådan ringa storleksordning. Ifrågavarande
föreskrift har föreslagits skola träda i tillämpning först fem år efter
författningens ikraftträdande i övrigt.

Enligt utredningens förslag skall antalet styrelseledamöter i centralkassa
och jordbrukskassa utgöra minst fem samt beträffande centralkassa högst
elva och beträffande jordbrukskassa högst sju.

Slutligen bar utredningen föreslagit, att fråga om utseende av verkställande
direktör hos centralkassa skall underställas jordbrukskreditkassan, innan
styrelsen för centralkassan fattar beslut i frågan. Jordbrukskreditkassan
får då tillfälle att i tid underrätta centralkassan om sin uppfattning.
Beslutar styrelsen för centralkassan i strid häremot, skall jordbrukskreditkassans
styrelse lia rätt att vägra att godkänna centralkassans beslut.

Vidare bar utredningen hänvisat till att det kan inträffa, att direktör i
centralkassa visar sig olämplig lill sådan befattning men centralkassan av
ett eller annat skäl anser sig icke böra skilja honom från befattningen. I

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

sådana fall skall jordbrukskreditkassans styrelse enligt utredningens förslag
ha befogenhet att förelägga centralkassans styrelse att vidtaga åtgärder för
hans entledigande. I vad mån han därefter under längre eller kortare tid
skall, trots entledigandet, åtnjuta lön, blir beroende av innehållet i förefintligt
avtal mellan centralkassan och direktören.

I anslutning härtill har utredningen för jordbrukskassornas del föreslagit
alt, örn befattningshavare hos sådan kassa visar sig olämplig för sin befattning
men kassans styrelse icke vidtager åtgärder för att skilja honom
fran denna, styrelsen för centralkassan skall kunna förelägga jordbrukskassans
styrelse att vidtaga åtgärder för hans entledigande.

Beträffande vad i yttrandena anförts med avseende å de organisationsfrågor,
som berörts av utredningen, må först nämnas, att statskontoret uttalat
sitt beklagande av att utredningen icke tagit initiativ till en fastare organisation
på jordbrukskreditväsendets område. Statskontoret har bland annat anfört: Förbättring

i jordbrukskreditväsendets organisation kan givetvis ernås
efter olika linjer. Man kan salunda tänka sig antingen en centralisering till
ett enda starkt utrustat organ med underlydande lokalorganisation eller också
en uppdelning pa olika organ av de skilda arterna av kredit, primärkredit,
driftkredit o. s. v. En nyordning efter den förstberörda linjen skulle enligt
statskontorets mening kunna ske på det sättet, att den i huvudsak statliga jordbrukarbanken,
som besitter erforderlig teknisk sakkunskap och organisation,
förenade de olika slagen av kreditgivning på en och samma hand. I behövlig
omfattning kunde lämpliga delar av den nuvarande jordbrukskreditorganisationen
därvid utnyttjas. På nämnda sätt skulle, såvitt statskontoret kan finna,
betydande besparingar och samtidigt ökad fasthet i organisation kunna ernås.

Det ovanberörda andra alternativet skulle kunna genomföras exempelvis på
det sättet, att jordbrukskreditkassornas uppgifter begränsades till dem, för
vilkas tillgodoseende kassorna ursprungligen tillkommit, d. v. s. tillhandahållandet
av driftkredit åt det mindre jordbruket, under det att övriga former av
kredit finge förbehållas hypoteksbanken med dess lokala organ samt sparbanker
och affärsbanker, eventuellt med ytterligare uppdelning mellan dessa
senare kreditorgan.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har visserligen funnit uppenbart,
att en sammanslagning av hypoteksinstitutionen och jordbrukskasserörelsen
icke bör komma i fråga men däremot ansett önskvärt, att möjligheterna
till samarbete mellan de båda instilutionerna, närmast i form av förmedling
av primärlan genom jordbrukskassorna till hypoteksföreningarna, bör
upptagas till vederbörlig behandling, vare sig en anordning i sådant syfte föreskrives
i författningen eller avtalas genom överenskommelse mellan institutionerna.

Fullmäktige i riksbanken lia funnit det beklagligt, att ett närmare samarbete
icke föreslagits mellan jordbrukskasserörelsen och aktiebolaget jordbrukarbanken,
när det gäller utlåningen till jordbruksekonomiska föreningar.

I varje fall utlåningen till de större föreningarna — en verksamhet på vilken

Kimot. Majlis proposition nr 41.

45

jordbrukarbank.cn
flyttas från jordbrukskasserörelsen till jordbrukarbanken.

Med avseende å jordbrukskasserörelsens interna organisation bär generalpoststyrelsen
ansett den av utredningen framförda tanken på en ombildning
av centralkassorna till avdelningskontor icke böra förfalla, innan densamma
noga omprövats. Vad som enligt styrelsens mening bör tillmätas särskild betydelse
är att vid en sådan organisation såväl inlåningen som utlåningen skulle
komma att grunda sig på resurserna hos rörelsen i dess helhet i stället för
såsom för närvarande på de skiftande förhållandena inom olika centralkassor.
Fördelarna härav vore påtagliga. I samma riktning ha uttalat sig lantbruksstyrelsen
och hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott.

Utredningens förslag om inrättande av ett förvaltningsråd har avstyrkts av
statskontoret, bank- och fondinspektionen, länsstyrelsen i Jämtlands län, styrelserna
för svenska jordbrukskreditkassan och centralkassorna, hushållningssällskapens
ombuds förvaltningsutskott, Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet
landsbygdens folk. Det har ansetts, att kontakten mellan jordbrukskreditkassan
och centralkassorna kan upprätthållas utan att ett särskilt förvaltningsråd
inrättas och att ett sådant skulle tynga rörelsens organisation.

Det med förvaltningsrådet avsedda syftet har i yttrandena från styrelserna
för jordbrukskreditkassan och centralkassorna, hushållningssällskapens ombuds
förvaltningsutskott, Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens
folk i stället ansetts bättre kunna ernås genom att antalet styrelseledamöter
i jordbrukskreditkassan utökas från 5 till 7, av vilka liksom hittills
en ledamot skulle utses av Kungl. Majit och en av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Örn övriga 5 ledamöter och suppleanter för dem utsåges av centralkassorna,
skulle envar av dessa kunna få sin representant i jordbrukskreditkassans
styrelse.

Å andra sidan har bank- och fondinspektionen funnit det oeftergivligt, att
jordbrukskreditkassan, med bibehållande av centralkasserepresentationen i
nuvarande omfattning, gives en starkare och mera självständig ställning. Enligt
inspektionens förmenande bör detta lämpligast kunna ske därigenom att
styrelsen utökas med två utanför den aktiva jordbrukskasserörelsen stående
personer. Inspektionen har sålunda föreslagit, att styrelsen skall bestå av sju
personer, utsedda, ordföranden och en utanför rörelsen stående person med
ekonomisk erfarenhet av Kungl. Majit, en ledamot av vardera fullmäktige i
riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret och de tre återstående ledamöterna
å föreningsstämma. Lika antal suppleanter bör utses i samma ordning.
I anslutning härtill och i syfte att jämväl centralkassornas styrelser skola
erhålla större självständighet i förhållande till de till vederbörande kassa anslutna
jordbrukskassorna än för närvarande är fallet bör vidare beträffande
centralkassestyrelse stadgas, att av dess ledamöter allenast visst antal, mindre
än hälften, får vara styrelseledamot eller befattningshavare i jordbrukskassa,
ansluten till centralkassan.

Inspektionen har vidare hållit före att, därest en sådan organisation av

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

jordbrukskreditkassans styrelse, som inspektionen sålunda ifrågasatt, bleve
genomförd, den revisor, som enligt utredningens förslag liksom hittills skulle
utses av fullmäktige i riksgäldskontoret, lämpligen bör utses gemensamt av
nämnda fullmäktige och fullmäktige i riksbanken.

Å andra sidan ha fullmäktige i riksbanken uttalat sig för att ifrågavarande
revisor, jämte suppleant för honom, bör utses av bank- och fondinspektionen.

I detta sammanhang må nämnas, att bank- och fondinspektionen ansett
föreskrift böra meddelas, att en av centralkassas revisorer skall vara auktoriserad
revisor eller åtminstone av handelskammare godkänd granskningsman.

Samma inspektionsmyndighet har uttalat sig för att maximiantalet ledamöter
i centralkassas styrelse bör begränsas till nio.

I fråga om centralkassornas verksamhetsområden ha styrelserna för centralkassorna
ansett bestämmelser böra införas örn att, i enlighet med vad
som hittills gällt, dessa områden skola bestämmas av styrelsen för jordbrukskreditkassan.

Styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan har hållit före, att det bör
tillkomma Kungl. Maj:t att träffa avgörande beträffande tillstånd för centralkassa
att utöva verksamhet vid avdelningskontor. Frågor av hithörande slag
kunna vara av den allmänna betydelse, att de böra falla under Kungl. Maj:ts
prövning. För affärsbankernas vidkommande avgöras dylika frågor av
Kungl. Maj :t. Samma uppfattning har uttalats av riksförbundet landsbygdens
folk samt styrelserna för centralkassorna. Enligt vad dessa senare anfört
bör tillstånd till inrättande av avdelningskontor lämnas, när verksamheten
vid avdelningskontoret bedömes kunna vara till nytta för ortens jordbrukare.
Bank- och fondinspektionen har däremot icke funnit några bärande
skäl till frångående av det förslag, som i förevarande ämne framlagts av
utredningen och som överensstämmer med vad som nu gäller.

Sparbanksinspektionen har ansett det i författningstexten böra komma till
uttryck, att jordbrukskassa endast får inrättas, när den kan förväntas bliva
till nytta för det allmänna.

I fråga örn förslaget, att vissa aktiebolag skola kunna erhålla medlemskap
i centralkassa, har bank- och fondinspektionen uttalat tvekan. Såsom aktiebolag,
vilket, utan att vara ägare eller brukare av jordbruksfastighet och
idka jordbruk, har till ändamål »att befordra jordbrukets eller någon till
.jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet av produkter
från jordbruket med tillhörande binäringar», synes kunna betraktas praktiskt
taget vilket aktiebolag som helst, vilkets rörelse har någon anknytning
till jordbruket. Det är vidare att märka, att jordbruksekonomiska föreningar
utgöra kooperativa sammanslutningar med verksamhet av mer eller
mindre lokal natur, under det att aktiebolag kan vara ett såsom sådant
organiserat enskilt företag och vara lokaliserat på en plats men ha hela
landet eller större delar därav till verksamhetsområde. Om man överhuvud

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

47

taget skall bereda anslutning till centralkassa för aktiebolag, bör man enligt
inspektionens mening antingen inskränka detta till mindre lokala aktiebolag
med kooperativ karaktär eller också och helst till mindre lokala aktiebolag
med i författningen angivet speciellt ändamål, t. ex. mejeriaktiebolag.

Beträffande utredningens förslag, att en jordbrukskassa skall bliva skyldig
att träda i likvidation, örn den icke senast 5 år efter bildandet bar en sammanlagd
in- och utlåning av minst 25,000 kronor, lia fullmäktige i riksbanken
uttalat sig för alt ifrågavarande gräns höjes till 50,000 kronor (antalet
jordbrukskassor av denna eller mindre storlek utgjorde vid 1939 års utgång
126).

Vad slutligen angår förslaget örn ökad befogenhet för jordbrukskreditkassans
styrelse att påverka tillsättning och entledigande av vissa funktionärer
hos centralkassorna och örn motsvarande befogenhet för dessa kassors
styrelser med avseende å entledigande av befattningshavare hos jordbrukskassorna
har bank- och fondinspektionen framhållit, att inspektionen ofta
erhållit en påtaglig erfarenhet av att med nuvarande organisation det övre
ledet icke kunnat intaga den självständiga hållning gentemot det undre
ledet, som måste vara oeftergivlig för att rörelsen skall kunna få en enhetlig
struktur. Särskilt har det visat sig, att centralkassornas synpunkter på
rörelsens utveckling varit den förhärskande, ofta till och med den särskilda
centralkassans. Enligt inspektionens mening är det framför allt av nöden,
att svenska jordbrukskreditkassan inom rörelsen gives en starkare och mera
självständig ställning.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen örn befogenhet för jordbruks
kreditkassans styrelse att påverka centralkassas styrelse att företaga ombyte
av verkställande direktör, som befunnits olämplig, har synts bank- och fondinspektionen
ineffektiv, eftersom förstnämnda styrelse icke har några lagliga
medel att genomdriva sin mening. Lämpligare synes vara en bestämmelse,
att därest styrelsen för jordbrukskreditkassan återkallar sitt godkännande
av verkställande direktör i centralkassa, denna kassas styrelse skall
vara skyldig att utse ny verkställande direktör. Motsvarande erinringar ha
av inspektionen framställts med avseende å entledigande av befattningshavare
hos jordbrukskassa.

Å andra sidan lia stgrelserna för centralkassorna ställt sig synnerligen
tveksamma till lämpligheten och önskvärdheten av stadganden av här åsyftad
innebörd, då desamma kunna anses innebära ett underkännande av respektive
styrelsers funktionsduglighet. I varje fall kunna de godtagas endast
under den bestämda förutsättningen, att antalet ledamöter i jordbrukskreditkassans
styrelse utökas på sätt från centralkassornas sida blivit föreslaget.

Riksförbundet landsbygdens folk har ansett ifrågavarande bestämmelse
helt omotiverad. Det måste anses högst betänkligt alt genom en bestämmelse
i en förordning ge rättsligt stöd åt en princip, som skulle kunna skapa
ett fullständigt godtycklighetsförfarande. Ett på sådant sätt skapat osäkerhets-
och rättslöshetstillstånd för rörelsens mest ansvariga tjänstemän kunde
cj heller gagna utan måste i stället skada rörelsen.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Departements- Enligt ulin mening linde det varit önskvärt, om utredningen kunnat linna

chefen. en positiv lösning av frågan om ett fastare samarbete mellan jordbrukskasserörelsen
och övriga kreditinrättningar, som bedriva mera betydande utlåning
till jordbruket, i syfte att förbilliga krediten.

Det torde emellertid ej vara möjligt att i sakens nuvarande läge åstadkomma
en sådan långtgående reform. Utredning bör enligt min mening
igångsättas rörande dessa spörsmål. Atl med hänsyn härtill uppskjuta genomförandet
av önskvärda ändringar i bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen
anser jag icke lämpligt.

Beträffande kasserörelsens interna organisation delar jag utredningens
uppfattning, att skäl kunna tala för att — utan att jordbrukskassornas
självständiga ställning påverkas —- en viss koncentration sker av jordbrukskreditkassans
och centralkassornas verksamhet. Då emellertid utredningen
icke ansett sig böra framlägga förslag härom, finner jag mig icke nu böra
upptaga denna fråga.

Då förslaget örn inrättande av ett förvaltningsråd som förbindelseled mellan
jordbrukskreditkassan och centralkassorna snarast skulle strida mot
lanken på en koncentration av rörelsen och en sådan anordning överhuvud
taget synes onödig och ägnad att komplicera organisationen, kan jag icke biträda
förslaget härom. Ej heller anser jag mig böra förorda att, såsom föreslagits
i en del yttranden, antalet ledamöter av jordbrukskreditkassans styrelse
utökas, vare sig för att förstärka centralkassornas eller det allmännas
inflytande inom styrelsen. Enligt min mening bör styrelsen liksom hittills
utgöras av fem ledamöter, av vilka en utses av Kungl. Majit och en av fullmäktige
i riksgäldskontoret samt övriga tre väljas av centralkassorna.

I enlighet med utredningens förslag torde godkännande av centralkassa
böra meddelas av Kungl. Majit. Härvid bör Kungl. Majit även godkänna
centralkassans stadgar, i vilka bland annat kassans verksamhetsområde
skall vara angivet. I likhet med vad som gäller enligt banklagen, torde fråga
örn inrättande av avdelningskontor till centralkassa böra underställas Kungl.
Majit. Tillstånd härtill bör lämnas, när det finnes kunna vara till nytta för
det allmänna. Vid tillämpning av denna bestämmelse — vilken ansluter sig till
motsvarande föreskrifter för affärsbanker och sparbanker —- böra givetvis
beaktas de jordbrukares intressen, som det åsyftade avdelningskontoret skall
lia att betjäna.

Jag anser mig också kunna biträda utredningens förslag att, lika väl som
en jordbruksekonomisk förening, exempelvis en mejeriförening, kan antagas
till medlem av centralkassa, även ett aktiebolag, som bildats med motsvarande
ändamål, skall kunna erhålla medlemskap i sådan kassa. På grund
av vad bank- och fondinspektionen anfört synes det böra förutsättas, att här
avsett aktiebolag är av lokal karaktär. I detta sammanhang vill jag förorda,
att även sådan förening, som bildats av utövare av trädgårdsskötsel, liönsskötsel
eller fiske, skall betraktas som jordbruksekonomisk förening och
sålunda kunna anslutas till centralkassa.

Vad slutligen angår utredningens förslag, att jordbrukskreditkassan skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

49

äga vissa befogenheter med avseende å tillsättning och entledigande av verkställande
direktör hos centralkassa samt att centralkassestyrelse skall kunna
påfordra entledigande av befattningshavare hos jordbrukskassa, finnes knappast
anledning att befara, att här avsedd befogenhet att ingripa mot befattningshavare
skall utnyttjas annat än i rena undantagsfall, då det ur rörelsens
gemensamma synpunkt måste anses mindre lyckligt, om befattningshavaren
bibehålies i tjänst. Med denna utgångspunkt kan jag ej finna de
starka betänkligheter befogade, som ifrågavarande förslag väckt på sina
håll. På grund av vad bank- och fondinspektionen anfört torde utredningens
förslag böra kompletteras med en föreskrift, att kassastyrelse, som blivit förelagd
att entlediga befattningshavare, skall vara pliktig att ställa sig sådant
föreläggande till efterrättelse.

Med hänsyn till vad här och i det följande föreslås i fråga om vissa ökade
befogenheter för jordbrukskreditkassan synes man kunna räkna med att
bank- och fondinspektionens arbete med övervakningen över rörelsen i någon
mån kan lättas.

Beträffande de övriga organisationsfrågor, som berörts av utredningen,
finner jag ej anledning till annan erinran mot vad utredningen föreslagit, än
att högsta antalet styrelseledamöter i centralkassa torde böra bestämmas till
nio.

Jordbrukskasserörelsens kapitalanskaffning.

Den kapitalanskaffning, som erfordrats för att tillgodose de växande kraven
på lån från jordbrukskasserörelsen, har i huvudsak skett på två vägar,
nämligen dels genom centralkassornas inlåning från allmänheten och dels genom
jordbrukskreditkassans upplåning. Härtill kommer viss rediskontering
i riksbanken.

Enligt nu gällande förordning får centralkassas sammanlagda inlåning å
bankmässiga räkningar icke överskrida ett belopp, motsvarande tre gånger
den ansvarighet, som de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna sammanlagt
hava för centralkassans förbindelser. Då så betingas av särskilda
skäl kan likväl Kungl. Majit medgiva, att inlåningen må uppgå till ett belopp,
motsvarande fyra gånger nämnda ansvarighet. Sådant medgivande har
lämnats beti''äffande vissa centralkassor.

Utredningen har funnit en av sina mest angelägna uppgifter vara att undersöka,
vilka gränser som för framtiden böra sättas för centralkassornas inlåning.

Härvid har utredningen till en början förutskickat, att begränsningen av
centralkassornas — liksom av andra kreditinrättningars — inlåningsrätt är
motiverad av hänsyn till insättarnas intresse av att kassorna icke ikläda sig
förbindelser i en omfattning, som icke motsvaras av deras inre styrka. Ur
denna synpunkt är det uppenbart, att med kassas inlåning å bankmässiga
räkningar bör, liksom sker beträffande bankerna, jämställas dess upplåning

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 41.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

hos jordbrukskreditkassan eller annan, vilket icke är fallet enligt nu gällande
författning. Utredningen bär utgått från att i den nya författningen in- och
upplåning bör jämställas i förevarande hänseende.

Enligt utredningens mening bör vid bestämmandet av centralkassas inlåningsrätt
hänsyn tagas till såväl de risker, vilka kunna anses vara förbundna
med dispositionen av det anskaffade kapitalet, som till den säkerhet, vilken
utöver fordringarna på grund av de utlämnade lånen kan erbjudas för inlåningen.
I förstnämnda hänseende torde skäl finnas att göra skillnad mellan
å ena sidan kontanter och banktillgodohavanden, vissa slag av obligationer
och lån mot säkerhet av primärinteckningar samt å andra sidan övriga krediter.
I det senare hänseendet skulle det kunna ifrågakomma att beakta dels
storleken av fonderna, dels centralkassemedlenunarnas ansvarighet och dels
den statliga garantien. Den nuvarande begränsningen av inlåningsrätten
grundas enbart på ansvarigheten. Emot denna grundval för inlåningen kan
enligt utredningens mening invändas, att det i verkligheten lärer vara mycket
svårt att uttaga hela eller någon större del av ansvarigheten, i synnerhet om
härav skulle föranledas att jordbrukskassorna behövde taga i anspråk sina
medlemmars ansvarighet. Att grunda inlåningen på den statliga garantien
synes än mindre tilltalande, då centralkassornas beroende av denna i så
fäll skulle ytterligare ökas. På grund av det sagda har utredningen funnit
övervägande skäl tala för alt vid inlåningsrättens bestämmande åtminstone
i första hand tages hänsyn till omfattningen av centralkassornas placeringar
i kontanter, banktillgodohavanden m. m. och lån mot primärinteckning samt
till fondernas storlek. Detta synes också delvis ansluta sig till vad som nu
gäller i fråga om sparbankernas och affärsbankernas rätt till inlåning. Utredningen
har förordat, att de för sparbankerna gällande inlåningsbestämmelserna
i stort sett tågås till förebild för centralkassorna. 1 detta hänseende
har utredningen anfört följande:

Till grund för inlåningen bör alltså till en början ligga vad centralkassan
har placerat i kontanta penningar, i medel, som för kassans räkning innestå
i jordbrukskreditkassan eller hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag
eller å postgiro eller ock i statens eller hypoteksbankens obligationer. Det torde
icke finnas anledning för centralkassorna att lia medel placerade hos postsparbanken
eller sparbank —- sparbankerna lia icke checkräkning — eller i
skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret
och ej heller i andra obligationer än statens och hypoteksbankens. Placering
av eventuella överskottsmedel hos annan centralkassa torde ej ifrågakomma
men däremot att desamma utlånas till jordbrukskreditkassan, som
kan använda dessa för att täcka andra centralkassors kapitalbehov. De för
sparbankerna gällande inlåningsbestämmelserna ha i förevarande del modifierats
i anslutning till vad här anförts.

Att taga särskild hänsyn till primärlånen vid bestämmandet av centralkassornas
inlåningsrätt synes motiverat på grund av den goda säkerhet, varå
dessa lån vila. Å andra sidan kan invändas, att ett gynnande av primärlånen
i förevarande hänseende kan vara ägnat att stödja primärbelåningen på bekostnad
av utlämnandet av driftskredit. Emellertid må erinras om att utredningen
i det föregående uttalat sig för att skyldighet till andelsteckning även
bör införas såvitt gäller primärlån. Med beaktande härav finner utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

51

avgörande hinder icke möta att vid inlåningsrättens bestämmande tillmäta
primärlånen den betydelse, som synes motiverad på grund av deras säkerhet.

De primärlån, som enligt sparbankslagen få läggas till grund för inlåning,
skola ligga inom femtio procent av fastighets taxeringsvärde. På grund av
de i gällande förordning om jordbrukets kreditkassor meddelade bestämmelserna
örn andelsteckning räknas däremot såsom primärlån bos jordbrukskasserörelsen
sådana inteckningslån, för vilka säkerheten ligger inom 00
procent av taxeringsvärdet. Detta senare procenttal utgör även den gräns,
som sedan några år tillbaka gäller för hypoteksiöreningarnas primärbelåning.
Nu anförda omständigheter synas motivera, att även vid bestämmandet av
centralkassornas inlåningsrätt hänsyn tages till alla lån, som grundas på inteckning
inom 60 procent. Denna höjning i förhållande till vad som gäller
för sparbankerna synes försvarlig med hänsyn till att centralkassorna för sin
inlåning erbjuda den ytterligare säkerhet, som ligger i medlemmarnas ansvarighet
och till vilken icke någon hänsyn i övrigt tages vid inlåningsrättens
bestämmande. Från den nu angivna regeln torde emellertid böra göras det
undantaget att lån mot inteckning i annan fastighet än jordbruksfastighet
— det gäller här närmast lån till jordbruksekonomiska föreningar — skola
kunna medräknas vid inlåningsrättens bestämmande allenast till den del de
ligga inom 40 procent av fastighetsvärdet. De särskilda restriktioner med
avseende å vissa slag av fastigheter, som i övrigt i förevarande sammanhang
upptagits i sparbankslagen, synas icke behöva göras tillämpliga beträffande
centralkassorna.

Att låta fondernas storlek öva inflytande på centralkassornas inlåningsrätt
synes motiverat icke blott med hänsyn till det mått på soliditeten, som
fonderna utgöra, utan även ur den synpunkten att centralkassorna härigenom
uppmuntras till en ökad fondbildning.

I de fonder, som böra medräknas vid bestämmandet av centralkassornas
inlåningsrätt, torde böra inbegripas icke blott centralkassornas reservfonder
utan också de jordbruksekonomiska föreningarnas insatskapital hos dessa
kassor ävensom jordbrukskassornas reservfonder och insatskapital. Insatskapitalen
torde ur inlåningens synpunkt kunna anses innebära ungefär samma
säkerhet som reservfonderna. Att medräkna även jordbrukskassornas
reservfonder och insatskapital synes motiverat med hänsyn till att det i
varje fall intill gränsen för dessa medel icke torde möta alltför stora svårigheter
att taga i anspråk jordbrukskassornas skyldighet att underkasta sig uttaxering
samt deras solidariska ansvarighet för centralkassornas förbindelser.

Vid sitt bedömande av frågan, vilket förhållandelal som bör väljas mellan
fonderna och inlåningsrätten —- bortsett från den inlåning, som motsvaras
av kontanter och banktillgodohavanden m. m. samt primärlån — har utredningen
övervägt, örn anledning finnes att frångå det relationstal, som
härutinnan gäller för sparbankerna, d. v. s. I2V2 gånger fonderna. Detta
relationstal motsvarar en fondtäckning av 8 procent. Även örn det från något
håll skulle göras gällande, att centralkassornas rörelse vore mera riskbetonad
än sparbankernas, motväges detta av medlemmarnas solidariska ansvarighet
för centralkassornas förbindelser samt de statsobligationer, som
stäilts till förfogande som ytterligare säkerhet för dessa förbindelser. Ur en
annan synpunkt sett har utredningen övervägt, huruvida centralkassorna
äro i behov av en så vidsträckt inlåningsrätt, sorn nyss angivits, och örn
icke här avsett förhållandetal borde kunna begränsas från 12''A till förslagsvis
10. Av tillgängliga uppgifter rörande fondernas utveckling under senare
år »kulle man kunna draga den slutsatsen att fondbildningen är i sfi stark
utveckling, att sistnämnda relationstal skulle vara tillräckligt. Emellertid har

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

kasserörelsens sammanlagda årsvinst avsevärt nedgått under år 1940, beroende
på ökade avskrivningar å inventarier, minskade statliga förvaltningsbidrag
och höjda skatter. Dessa faktorer -—- och härvidlag framförallt
minskningen i statsbidragens belopp — kunna åtminstone delvis väntas påverka
rörelsens årsvinster även för kommande år. Med hänsyn till vad nu
anförts har utredningen stannat för att föreslå, att centralkassorna i förevarande
hänseende likställas med sparbankerna.

Likaledes torde i huvudsaklig anslutning till vad som gäller för sparbankerna
såsom en kompletterande föreskrift höra stadgas, att centralkassas inlåning,
med avdrag av ett belopp motsvarande centralkassas kassa och de
medel, som för centralkassans räkning innestå hos riksbanken, jordbrukskreditkassan
eller inländskt bankaktiebolag eller å postgiro, i intet fall får
överstiga trettio gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors
fonder och insatskapital.

Med utgångspunkt från centralkassornas och jordbrukskassornas ställning
vid utgången av år 1940 skulle en tillämpning av de av utredningen
förordade grunderna medgiva de olika centralkassorna att inlåna i efterföljande
sammanställning angivna belopp, vilka belopp emellertid enligt
vad ulredningen framhållit såtillvida icke äro precisa som tillgängliga uppgifter
icke medgivit ett borträknande av den del av primärlånen till jordbruksekonomiska
föreningar, som ligger mellan 40 och 60 procent av fastighetsvärdet,
varför lånen till dessa föreningar ej till någon del inräknats i
primärlånen.

Centralkassa

Central-kassornas
och jord-brukskas-sornas be-räknade
fonder och
insats-kapital

In- och upplåningsrätt i 1000-tal kronor

Summa
utlåning
i 1,000-tal
kronor

Inlån ngs-rätten be-räknad
efter 30
ggr fonder
och insats-kapital
utgör i

1,000-tal
kronor

Central -kassornas
kapital-anskaff-ning i

1.000-tal
kronor

Skillnaden
mellan be-räknad in-och upp-lånings-rätt och
kapitalan-skaffning
i 1,000-tal
kronor

121/2

gånger

fonder

och

insats-

kapital

1 gång
jordbruks-kassornas
lån mot
inteck-ning inom
60 % av
taxerings-värdet

1 gång
central-kassornas
kassa-och bank-räkniugar
samt
obliga-tioner

Summa
in- och
upp-lånings-rätt

214,285

891,975

285,861

1,298,999

468,663

553,784

1,078,212

689,560

683,268

541,424

2,678

11,150

3,573

16,237

5,858

6,922

13,478

8,620

8,541

6,768

1,692

7,184

3,182

9,521

5,043

7,020

5,135

6,673

3,771

5,392

98

239

397

338

634

734

1,604

390

827

395

4,468
18,573
7,152
36,096
11,535
14,676
20,217
15,683
13,139
12,555

4,449

14,390

6,114

17,853

11,070

13,798

13,358

12.791

12,019

9,286

6,427

26,759

8,576

38,970

14,060

16,614

32,346

20,687

20,498

16,243

4,377

13,929

6,339

17,112

11,333

14,174

14,070

12,681

12,242

9,251

91

4,644

813

8,984

202

502

6,147

3,002

897

3,304

Gävleborgs läns ..
Malmöhus läns....
Mellersta Norrlands
Mellersta Sveriges..
Malarp rovinsernas
Södra Sveriges ....
Västra Sveriges ..
Östergötlands ....
Övre Norrlands ..

Summa

6,705,981

83,825

54,613

5,656

144,094

115,128 201,180

115,508

28,586

Utredningen har hänvisat till att den regel för maximeringen av centralkassornas
in- och upplåningsrätt, vilken föreslagits av utredningen, skulle
medgiva en kapitalanskaffning, som för samtliga centralkassor skulle överstiga
nuvarande in- och upplåning. Då det syntes utredningen önskvärt, icke
minst vid nuvarande svårigheter att överblicka utvecklingen under de närmast
kommande åren, att centralkassorna skola ha någon tid på sig för att
anpassa sig efter de nya bestämmelserna, har utredningen förordat, att dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

53

förbindas med en övergångstid, under vilken in- och upplåningen må uppgå
till, förutom ett belopp motsvarande centralkassas tillgångar av i det föregående
angivna särskilda slag, därutöver 15 gånger centralkassans och anslutna
jordbrukskassors fonder och insatskapital. Med utgångspunkt från att
den av utredningen föreslagna nya författningen i de flesta delar skulle sättas
i kraft den 1 juli 1941, har utredningen ansett nyssnämnda övergångstid
böra utsträckas intill utgången av år 1945, d. v. s. 472 år.

Slutligen må nämnas, att utredningen framlagt förslag örn sådan ändring
i förordningen om erkända sjukkassor, att sådan kassas sjukhjälpsfond skall
kunna redovisas i insättningar hos centralkassa lika väl som i insättningar
hos andra kreditinrättningar.

I yttrandena ha icke framställts några invändningar mot att centralkassornas
in- och upplåningsrätt i princip bestämmes i anslutning till vad som
gäller för sparbankerna. Emellertid ha bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen
gjort gällande, att vid bestämmandet av in- och upplåningsrätten
för centralkassorna större hänsyn än som skett i utredningens
förslag bör tagas till att dessa kassors utlåning vore mera riskbetonad än
sparbankernas.

Med hänsyn härtill har bank- och fondinspektionen — utom två ledamöter,
som anslutit sig till utredningens förslag — icke funnit sig kunna tillstyrka
förslaget, att gränsen för de primärlån, som skola kunna tillgodoräknas
såsom täckningsfria i inlåningshänseende, skall vara bestämd högre för
centralkassor än för sparbanker. I samma riktning ha statskontoret och länsstyrelsen
i Malmöhus län uttalat sig. Fullmäktige i riksbanken ha ansett att,
om det skulle visa sig erforderligt att vid beräkningen av inlåningsrätten
medtaga inteckningar mellan 50 och 60 procent av taxeringsvärdet, en liknande
bestämmelse bör införas även i sparbankslagen.

Ej heller ha bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och
nämnda länsstyrelse ansett sig kunna förorda att, i motsats till vad som gäller
för sparbankerna, primärlån i andra fastigheter på landet än jordbruksfastigheter
och i sådana fastigheter, som innehavas av de jordbruksekonomiska
föreningarna, till någon del få tjäna till underlag för in- och upplåningen.
Två reservanter inom bank- och fondinspektionen ha emellertid
allenast riktat erinran mot att primärlån i sistnämnda fastigheter få tillgodoräknas
i förevarande hänseende.

Bank- och fondinspektionen har icke heller ansett obligationer böra angivas
såsom underlag för in- och upplåningsrätten. Enligt vad inspektionen
framhållit, bör centralkassa icke lämpligen placera medel i obligationer
utan göra dessa fruktbärande antingen i egen rörelse eller ock via jordbrukskreditkassan
inom jordbrukskasserörelsen i övrigt.

Lantbruksstyrelsen, styrelserna för svenska jordbrukskreditkassan och centralkassorna,
Sveriges lantbruks!örbund och riksförbundet landsbygdens folk
lia uttalat sig för att även lån mot säkerhet av spannmål måtte få tjäna som
underlag för in- och upplåningsrätten eller att centralkassorna måtte få oav -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

sett denna rediskontera spannmålsväxlar. Detta förslag har motiverats med
att spannmålen ansetts erbjuda en fullgod realsäkerhet samt att kassorna i så
fall få bättre möjlighet att möta det på grund av spannmålsbelåningen säsongmässigt
växlande lånebehovet. Sålunda föreslagen anordning bar däremot
avstyrkts av bank- och fondinspektionen. Enligt inspektionens mening
skulle det strida emot in- och upplåningsbegränsningens mening att en säsongmässig
utvidgning av rätten till in- och upplåning skulle kunna ske.
Därtill kommer, att det icke sällan visat sig, att den såsom säkerhet för krediter
av förevarande slag ställda spannmålen icke av låntagaren hållits till
förfogande såsom pant under hela kredittiden. Ur säkerhetssynpunkt kunna
dessa krediter således ingalunda jämställas med krediter mot botteninteckningar
i fastigheter. Någon dylik säsongmässig utvidgning av in- och upplåningsrätten
tillkommer icke heller vare sig affärsbanker eller sparbanker.

Beträffande förslaget att utöver vad som motsvaras av täckningsfria tillgångar,
centralkassas in- och upplåning skulle få uppgå till 1272 gånger
centralkassans och anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital har
sparbanksinspektionen förordat nedsättning av ifrågavarande relationstal till
10. Samma inspektionsmyndighet har avstyrkt, att in- och upplåningsrätten
intill utgången av år 1945 skall få beräknas efter ett relationstal av 15
gånger fonder och insatskapital. Lantbruksstyrelsen, styrelsen för svenska
jordbrukskreditkassan, hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott
och Sveriges lantbruksförbund ha däremot ansett övergångstiden böra utsträckas
intill utgången av år 1950. Alternativt har nämnda förvaltningsutskott
förordat, att begränsningen av centralkassornas penninganskaffning endast
får avseende å inlåningen från allmänheten, medan däremot upplåningen
från jordbrukskreditkassan lämnas utanför.

Bank- och fondinspektionen har uttalat vissa betänkligheter med avseende
å avfattningen av nyssnämnda övergångsbestämmelse. Inspektionen har för
sin del i stället föreslagit, att en övergångsbestämmelse gives, enligt vilken centralkassa,
som vid tiden för lagstiftningens ikraftträdande har in- och upplåning,
vartill centralkassan är berättigad enligt nu gällande lagstiftnings normalbestämmelser
eller på grund av särskilt medgivande, men till högre belopp
än i den nya lagstiftningen medgives, må äga anstånd till 1945 år.s utgång med
anpassningen av in- och upplåningen inom den nya lagstiftningens maximigräns.

Förslaget att centralkassas in- och upplåning med avdrag av ett belopp motsvarande
kassa och vissa banktillgodohavanden i intet fall skall få överstiga
30 gånger fonder och insatskapital har samma inspektionsmyndighet ansett
böra modifieras därhän att detta relationstal begränsas till 25. Sparbanksinspektionen
har förordat, att ifrågavarande siffra skall nedsättas till 20.

Sparbanksinspektionen har också föreslagit införandet för centralkassornas
del av bestämmelser om maximering av en och samma insättares tillgodohavande
ävensom örn skyldighet för centralkassa att hålla kassareserv även för
andra förbindelser än sådana, som det åligger kassa att fullgöra vid anfordran.

Bestämmelser om kassareserv för jordbrukskreditkassans förbindelser ha

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

55

föreslagits av bank- och fondinspektionen, vilken som skäl härför hänvisat till
de svårigheter, som drabbat kassan under senare hälften av år 1939. Kassareserven
bör hänföra sig till de förpliktelser, som kassan har att fullgöra inom
tre månader eller efter samma tids uppsägning, och icke understiga 20 procent
av sammanlagda beloppet av dylika förbindelser.

Med avseende å jordbrukskreditkassans upplåning ha fullmäktige i riksbanken
funnit det vara av vikt, att kortfristig upplåning hädanefter icke tages
i anspråk av kassan i andra fall än då de centralkassor, till vilka medlen i sin
tur utlånas, utan svårighet, exempelvis genom rediskontering, omedelbart kunna
återbetala det från jordbrukskreditkassan erhållna lånet.

Det torde vara en allmän uppfattning, att jordbrukskasserörelsen bör sträva Departementefter
att i största möjliga utsträckning göra sig självförsörjande och oberoende chefenav
upplåning hos andra institutioner. I anslutning härtill bör centralkassornas
inlåning från allmänheten upparbetas. En sådan ökning av inlåningen bör icke
motverkas genom mera restriktiva inskränkningar i kassornas inlåningsrätt,
än som påkallas av hänsyn till insättarnas intressen.

Nuvarande begränsning av inlåningsrätten — som grundas på kassemedlemmarnas
ansvarighet för centralkassornas förbindelser -— synes olämplig icke
blott ur den synpunkten att den innebär alltför trånga gränser för inlåningen
utan även med hänsyn till att andra faktorer kunna vara mera förtjänta av
beaktande än ansvarigheten, när det gäller inlåningsrättens bestämmande.

I detta hänseende biträder jag utredningens förslag, att såsom underlag
för centralkassas inlåningsrätt — i denna bör innefattas även upplåningen
— skall kunna tjäna kassans innehav av kontanter, vissa banktillgodohavanden,
statens och allmänna hypoteksbankens obligationer samt primärlån,
ävensom att dessutom hänsyn skall tagas till fondernas storlek.

Såsom primärlån torde, i enlighet med vad utredningen föreslagit, böra
räknas lån mot inteckningar i jordbruksfastigheter inom 60 procent av taxeringsvärdet.
Utredningen synes mig ha anfört bärande skäl för att gränsen
sättes vid detta procenttal. Det torde saknas anledning att i detta sammanhang
taga ställning till frågan i vad mån denna gränsdragning bör utöva
inflytande på motsvarande bestämmelser för andra penninginrättningar, som
bedriva inlåningsrörelse. Däremot finner jag mig ej kunna tillstyrka den av
utredningen föreslagna avvikelsen från vad som gäller i fråga om sparbankerna,
alt inteckningar även i andra fastigheter på landsbygden än jordbruksfastigheter
skulle kunna ligga lill grund för inlåning.

Utöver den inlåning, som motsvaras av kontanter, banktillgodohavanden,
obligationer och primärlån, torde centralkassa på sätt utredningen föreslagit
böra få inlåna penningar intill etl belopp av 12 1U gånger kassans jämte anslutna
jordbrukskassors fonder och insatskapital. Anledning torde icke finnas alt i
förevarande hänseende fastställa ett annat relationstal mellan fonderna och
inlåningen än som gäller för sparbankernas del.

Likaså tillstyrker jag utredningens förslag, alt centralkassas inlåning med
avdrag av kontanter och banktillgodohavanden — men inberäknat vad som

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

motsvaras av obligationer och primärlån — icke skall få överstiga 30 gånger
kassans och anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital. Även här ha
gällande föreskrifter för sparbankerna tagits till förebild.

Det från olika håll framställda förslaget, att rediskontering av spannmålsväxlar
skall få ske oberoende av inlåningsrätten, kan jag ej biträda.

Beträffande den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen, enligt
vilken centralkassas sammanlagda inlåning under viss tid efter den nya förordningens
ikraftträdande skall fa uppgå till — förutom ett belopp motsvarande
kontanter, förut avsedda banktillgodohavanden och obligationer samt
primärlån 15 gånger centralkassans och anslutna jordbrukskassors fonder
och insatskapital, synes det angeläget att centralkassa icke kan utnyttja
ifrågavarande övergångsbestämmelse till en sådan ansvällning av rörelsen,
att svårigheter uppstå att vid utgången av övergångsperioden begränsa inlåningen
i anslutning till det relationstal lill fonderna, som därefter kommer
att gälla. Till förebyggande härav föreslår jag, att rätten för centralkassa att
utnyttja övergångsbestämmelsen skall bliva beroende av Kungl. Maj:ts medgivande.
Detta torde i allmänhet icke böra lämnas i andra fall än då centralkassas
inlåning vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande överstiger
den där stadgade maximeringen. De förslag om förlängning av övergångstiden,
vilka framkommit i några yttranden, kan jag ej biträda. Med
hänsyn till att de nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft ett år
senare än utredningen föreslagit, torde emellertid övergångsperioden böra
utsträckas intill utgången av ar 1946. Jag vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på att en centralkassa såtillvida kan göra sig oberoende
av inskränkningarna i inlåningen, som kassan alltid kan inlåna medel för
att därefter tillhandahålla dem åt jordbrukskreditkassan eller insätta dem
i riksbanken eller eljest placera dem i tillgångar, som få ligga till grund för
inlåning.

Med hänsyn till det sätt, på vilket rörelsens kapitalanskaffning är ordnad,
och till att för rörelsen tillgängliga medel i största möjliga utsträckning
böra utnyttjas för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov, finner jag mig
åtminstone icke för närvarande böra, såsom ifrågasatts av bank- och fondinspektionen,
föreslå några bestämmelser i fråga örn skyldighet för jordbrukskieditkassan
att halla viss kassareserv för upplåningen. De kassareserver,
som skola hållas av centralkassorna, komma för övrigt även jordbrukskreditkassan
indirekt till godo.

Slutligen vill jag här fästa uppmärksamheten på att den befogenhet, som
jordbrukskreditkassans styrelse i det följande föreslås skola erhålla med avseende
å räntesättningen inom rörelsen, visserligen i första hand ansetts påkallad
med hänsyn till utlåningsräntorna men även blir tillämplig i fråga örn
räntorna för inlåningen.

Mot utredningens förslag om viss ändring i förordningen om erkända sjukkassor
har jag intet att erinra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

57

Andelsteckning.

Av det föregående framgår, att delaktigheten i jordbrukskassa är maximerad
i förhållande till värdet å den fastighet, för vilken delaktighet sökes.
Ägare av jordbruksfastighet får vara delaktig i kassa med högst en andel
för varje fullt tal av 500 kronor av fastighetens sammanlagda jordbruksoch
skogsvärden. Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket kredit får av
jordbrukskassa beredas en och samma medlem (medlems lånemaximum),
får utgöra högst 200 kronor för varje andel, varmed medlemmen är delaktig
i kassan. Utan hinder härav kan dock till medlem, som är ägare av jordbruksfastighet
eller därmed likställd fastighet, utöver lånemaximum utlämnas
lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad inteckning, om och i den mån
inteckningens kapitalvärde ligger inom 60 procent av fastighetens sammanlagda
jordbruks- och skogsvärden. Nu återgivna bestämmelser innebära som
synes, att jordbrukare kan erhålla kredit hos jordbrukskassa intill hela beloppet
av fastighetens jordbruks- och skogsvärden.

Utredningen har haft under övervägande olika alternativ för andelsteckningen
hos jordbrukskasserörelsen.

Enligt vad utredningen anfört skulle den enklaste lösningen av här berörda
fråga vara, att varje medlem såsom insats erlade lika stort belopp,
oberoende av lånebehov eller andra faktorer. Då en sådan grund för insatsbetalningen
emellertid skulle verka betungande för de minst bärkraftiga
jordbrukarna, har utredningen funnit densamma åtminstone icke för närvarande
kunna föreslås till genomförande.

Med avseende å ett inom utredningen framkommet förslag, att andelsteckningen
skulle, i stället för att såsom nu maximeras till visst högsta belopp
i förhållande till respektive fastighets värde, sättas i viss minsta relation
till värdet, exempelvis sålunda att minst en andel skulle tecknas för
varje 5,000 kronor av fastighetsvärdet, har utredningen anfört, att ett sådant
system visserligen skulle vara förenat med vissa praktiska fördelar
samt att det principiellt sett skulle kunna sägas vara naturligt, att de jordbrukare,
som hade de största jordbruken, även tecknade största antalet andelar
och iklädde sig ansvar för jordbrukskassans förbindelser i proportion
härtill. Emellertid har utredningen å andra sidan icke funnit något i och
för sig stötande i att de jordbrukare, som mest taga jordbrukskasserörelsen i
anspråk för kredit, även måste vara beredda att teckna andelar i motsvarande
omfattning. Utredningen har också funnit tveksamt, om icke många
ägare av större eller medelstora jordbruk, vilka skulle vilja ansluta sig till
rörelsen som mer eller mindre passiva medlemmar, skulle avskräckas av att
behöva oavsett sitt lånebehov teckna andelar på grundval av hela värdet å
sina fastigheter. Med hänsyn härtill och då utredningen ansett icke alltför
stort avseende böra bistås vid att en andelsteckning, som baseras på storleken
av upptagna lån, är förenad med vissa besvärligheter för centralkassorna,
har utredningen uttalat sig för alt andelsteckningen inom jordbrukskasserörelsen
fortfarande i princip regleras efter sist avsedda grunder.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Den nuvarande ordningen, varigenom andelsteckning icke erfordras för
erhållande av primärlån har, enligt vad utredningen vidare anfört, visat sig
icke vara tillfredsställande. Det måste anses strida mot grundsatserna för
den kooperativa tanken, varå rörelsen är grundad, att vissa medlemmar mot
tecknande av endast en andel skola kunna erhålla primärlån, ofta å betydande
belopp, under det att andra medlemmar, som på grund av sin sämre
ekonomiska ställning äro i behov av andelskredit, måste teckna andelar och
ådraga sig ansvar för jordbrukskassans förbindelser till avsevärda belopp. Vidare
har, såsom följd av att andelsteckning icke erfordrats för primärlån,
kreditgivningen mot primärinteckning icke medfört den förstärkning av rörelsens
fonder, som eljest erhålles genom medlemmarnas insatsbetalning.
Utredningen har slutligen framhållit, att upprätthållandet av skillnaden mellan
primärlån och andelskredit med avseende å andelsteckningen även medför
stora praktiska olägenheter för rörelsen.

På grund av dessa skäl har utredningen ansett sig böra borttaga skillnaden
mellan primärlån och annan kredit samt föreslå, att för all kredit skall
fordras andelsteckning efter samma grund. Införandet av andelsteckning för
nuvarande primärlånen bör å andra sidan medföra, att lånerätten per tecknad
andel ökas. Enligt vad utredningen anfört är utlåningen mot primärinteckning
och annan utlåning, visserligen med stora skiljaktigheter inom de
olika centralkassorna, av ungefär samma storleksordning inom rörelsen i
dess helhet. Om sålunda i samband med införande av andelsteckning för
primärlån lånerätten per andel fördubblades från nuvarande 200 kronor till
400 kronor, skulle medlemmarnas ansvarighet för rörelsens förbindelser
bliva i stort sett orubbad. Då i synnerhet låntagare, som endast lia primärlån,
få antagas lia en bättre ekonomisk ställning än låntagare, som även utnyttja
andelskredit, och den nya ansvarighet, som tillföres rörelsen, sålunda får
anses ha större värde än den förutvarande, har utredningen ansett sig kunna
gå ett steg längre och föreslå lånerätten till 500 kronor per andel. Härigenom
torde man även undanröja de farhågor, som uttalats från olika håll inom
rörelsen, att ett införande av andelsteckning jämväl för primärlånen skulle
medföra icke blott att nya primärlån icke skulle kunna erhållas utan även att
en stor del av den nuvarande primärlångivningen skulle försvinna. Skyldigheten
att teckna en andel om 5 kronor för erhållande av ett lån å 500 kronor,
d. v. s. att erlägga en engångsavgift örn en procent av lånebeloppet, torde
icke kunna anses särskilt betungande, i synnerhet som enligt utredningens
förslag insatsen vid utträde skall till fullo återbetalas till medlemmen.

I anslutning till en i betänkandet återgiven sammanställning har utredningen
hänvisat till att nuvarande andelsteckning mer än väl skulle täcka den
utlåning, som skulle medgivas vid tillämpning av utredningens förslag. Lika
väl som kassemedlemmarna för närvarande låtit ett stort antal andelar
kvarstå, ehuru de icke erfordrats för utnyttjade krediter, har utredningen utgått
från att förhållandet blir liknande efter den föreslagna omläggningen
av andelsteckningen. I annat fall skulle svårigheter kunna uppstå för kassorna.
I den mån utträde ur kassorna skulle föranledas av införandet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

59

andelsteckning för primärlånen — att detta skulle ske i någon avsevärd utsträckning
syntes emellertid icke antagligt åtminstone under dåvarande svårigheter
att erhålla lån hos kreditinrättningarna — skulle den härav orsakade
minskningen i antalet andelar av allt att döma motvägas av ny andelsteckning
för kvarliggande primärlån. För övrigt har utredningen erinrat,
att utträdande kassemedlem ej har rätt att återfå insats omedelbart
utan först under loppet av en femårsperiod.

Nuvarande begränsning, att högst en andel får tecknas för varje 500 kronor
av fastighets värde, har utredningen ansett icke längre böra bibehållas.
Hinder torde icke böra föreligga för någon att teckna så många andelar
han önskar. Härigenom ökas tydligen möjligheterna för jordbrukskasserörelsen
att mottaga andelsteckning från »passiva», stödjande medlemmar.
För att nämnda begränsning skall kunna borttagas förutsättes emellertid,
att ändrade maximibestämmelser införas rörande det högsta belopp, intill
vilket medlem må erhålla kredit. Såsom framgår av det följande har utredningen
även framlagt förslag härutinnan.

För varje andel i jordbrukskassa skall enligt utredningens förslag, liksom
för närvarande, erläggas en insats av 5 kronor. Under det att enligt nu gällande
bestämmelser 70 procent av insatsen, alltså 3 kronor 50 öre för andel,
skola sammanföras såsom insatskapital, 10 procent, dock högst 50 öre per
andel, användas såsom jordbrukskassans insats i centralkassan och tillföras
dennas säkerhetsfond samt återstoden, d. v. s. 1 krona, tillföras jordbrukskassans
reservfond, har utredningen föreslagit, att insats i sin helhet skall
tillföras jordbrukskassans insatskapital. Då detta innebär, att hela insatsen
skall återbetalas vid medlems utträde, men det är önskvärt att medlem till
rörelsen inbetalar något belopp, som kan definitivt fonderas inom rörelsen,
har utredningen dessutom föreslagit, att medlem skall betala en
inträdesavgift å 5 kronor, som icke återbetalas vid utträde. Av inträdesavgiften
skola 2 kronor få kvarbliva hos jordbrukskassan och tillföras dennas
reservfond samt återstående 3 kronor inbetalas till centralkassan. Av
sistnämnda belopp skola 2 kronor tillföras centralkassans reservfond och
återstående 1 krona erläggas till jordbrukskreditkassan för att tillföras denna
kassas reservfond.

För jordbrukskassornas andelsteckning i centralkassorna och för dessa senare
kassors andelsteckning i jordbrukskreditkassan — i båda fallen grundas
andelsteckningen på antalet andelar, som tecknats av jordbrukskassemedlemmarna
— skola däremot ej erläggas några insatser.

Även med avseende å utlåningen till jordbruksekonomiska föreningar har
utredningen föreslagit, att för varje andel skall kunna beviljas kredit intill
högst 500 kronor, oavsett om fråga är örn primärlån eller annan kredit.

Beträffande jordbruksekonomiska föreningars insatsbetalning har utredningen
förordat, alt nuvarande bestämmelser bibehållas, enligt vilka insats
skall utgöra 5 kronor för varje andel. Därutöver skall emellertid förening enligt
utredningens förslag erlägga en inträdesavgift av 10 kronor, av vilken ena

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

hälften får behållas av vederbörande centralkassa och andra hälften tillfaller
jordbrukskreditkassan.

I ett vid utredningens betänkande fogat särskilt yttrande har en av utredningens
ledamöter, verkställande direktören hos Gävleborgs läns centralkassa
Per Svensson uttalat sig för att andelsteckningen hos jordbrukskassorna —
i viss anslutning till ett av de av utredningen övervägda men förkastade alternativen
— skall bestämmas på grundval av taxeringsvärdena å medlemmarnas
fastigheter och oberoende av lånebehovet. Till stöd härför har hänvisats
till att det av majoriteten föreslagna systemet är förenat med vissa praktiska
olägenheter, i det att nya andelar måste tecknas vid varje ökning av medlems
kredit och varje medlem sålunda kan nödgas skriva under ett stort antal
inträdesansökningar, ävensom att majoritetsförslaget leder till att ju större
skuldsättningen är för medlem, desto större insats blir han skyldig att erlägga
och desto större blir ansvarigheten. Denna måste under dylika omständigheter
bliva helt illusorisk. Reservanten har för sin del föreslagit, att medlem
i jordbrukskassa skall vara skyldig att teckna en andel för varje påbörjat
5,000-tal kronor av den av honom ägda eller brukade fastighetens värde upp
till 100,000 kronor. Örn värdet överstiger detta belopp, skola tecknas 30 andelar.
För varje andel skall erläggas en minimiinsats av 10 kronor. Särskild
inträdesavgift skall ej betalas vid inträde i jordbrukskassa. Däremot skall
sådan kassa vid inträde i centralkassa endast erlägga en fast inträdesavgift
å 50 kronor men inga insatser. Vid centralkassas inträde i jordbrukskreditkassan
skall enligt reservantens förslag erläggas en inträdesavgift av 500
kronor.

Enligt såväl majoritetens som reservantens förslag skall medlem av jordbrukskassa
vara ansvarig för kassans förbindelser intill ett belopp av 50
kronor för andel. Centralkassomas medlemmar skola vara solidariskt ansvariga
för respektive centralkassas förbindelser intill ett belopp av likaledes 50
kronor för andel. Slutligen skola sistnämnda kassor solidariskt ansvara för
jordbrukskreditkassans förbindelser intill ett belopp av 10 kronor för andel.
Det har uttryckligen-angivits — vad som redan nu torde vara avsett — att
ansvarigheten icke kan utkrävas annorledes än i samband med kassas likvidation.

Däremot skall utan samband med likvidation viss uttaxering kunna ske,
på medlemmar av jordbrukskassor och centralkassor intill högst 10 kronor
samt på centralkassorna såsom medlemmar av jordbrukskreditkassan intill
högst 5 kronor för andel och år.

Förslaget att jordbrukskassa skall få utlämna lån till belopp högst motsvarande
500 kronor för varje andel, som medlem äger i kassan, och alt i detta
hänseende primärlån skola likställas med annan kredit har i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. Härvid har emellertid
statskontoret förordat sådan jämkning i förslaget, att för varje andel
må erhållas en kredit å högst 400 kronor. I samma riktning har Överståthållarämbetet
uttalat sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

61

Emellertid ha styrelserna för centralkassorna anslutit sig till det av ledamoten
av utredningen Per Svensson reservationsvis framställda förslaget, att
medlem skall, oavsett lånebehovet, teckna en andel för varje påbörjat 5,000-tal kronor av fastighetens såsom delaktighetsunderlag bestämda värde, dock
att för jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde överstigande 100,000 kronor
skall tecknas 30 andelar. Särskilt ha styrelserna framställt erinringar mot
att andelsteckning även skall föreskrivas för primärlån. Reservantens förslag
har också biträtts i reservationer till yttrandena från Sveriges lantbruksförbund
och Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Detta
förslag har i princip även förordats av riksförbundet landsbygdens folk. Förbundet
har emellertid uttalat sig för en sådan modifikation i reservantens
förslag, att minst en andel skall tecknas för varje fullt tal av 2,500 kronor av
vederbörande fastighets taxerings- eller i förekommande fall värderade värde
upp till ett värde av 150,000 kronor. För högre taxeringsvärde skall andelsteckningen
kunna begränsas till 60 andelar. För taxeringsvärde understigande
2,500 kronor skall tecknas en andel. Den av reservanten föreslagna insatsen
å 10 kronor skall vid genomförande av riksförbundets alternativ nedsättas
till samma belopp som enligt majoritetens förslag, d. v. s. till 5 kronor. Slutligen
har det reservationsvis framställda förslaget även biträtts av två centralkasserepresentanter
inom svenska jordbrukskreditkassans styrelse (verkställande
ledamoten Adler har icke deltagit i ärendets behandling). Styrelsens
majoritet har däremot förordat utredningens huvudförslag. Nämnas må, att
ifrågavarande styrelse förordat en övergångstid av fem år för andelsteckningen
för nu utestående primärlån.

Bank- och fondinspektionen har icke givit bestämt företräde åt vare sig
majoritetens eller reservantens förslag. Inspektionen har såsom ett alternativ
antytt, att medlem skall vara skyldig att teckna en andel för varje fullt 1,000-tal kronor av den honom tillhöriga fastighetens taxeringsvärde. För varje
andel skall erläggas en insats av 5 kronor. Härjämte erlägger varje medlem
en inträdesavgift av 5 kronor.

Inspektionen har också hänvisat till att utredningen antytt en enkel och
arbetsbesparande linje, enligt vilken varje jordbrukskassemedlem skall såsom
insats erlägga lika stort belopp oberoende av lånebehov eller andra faktorer.
För att med ett dylikt system en tillfredsställande kapitalbildning skall
kunna ernås, synes insatsbeloppet enligt inspektionens mening icke kunna
bestämmas lägre än till 50 kronor.

Sveriges lantbruksförbund har likaledes berört nu sist avsedda system för
andelsteckningen, varvid förbundet ifrågasatt, att för varje ansluten fastighet
skall tecknas en andel, för vilken skall erläggas en insats av 25 kronor och
vilken skall medföra en ansvarighet av 200 kronor. Förbundet har emellertid
i första hand förordat majoritetens förslag. Dock bör härvid sambandet mellan
andelsteckning och utlåning göras omvänt mot vad som föreslagits och
bestämmelserna sålunda erhålla den avfattningen, att medlem skall deltaga
i jordbrukskassa med minst en andel för varje påbörjat 500-tal kronor, som
medlemmen har som lån från kassan. Fortfarande kan då kassan kontrollera

62

Kungl, Maj.ts proposition nr 41.

Departementschejen.

insatsbetalningen och begära omedelbar betalning av nya insatser vid låns
utlämnande, men möjlighet finnes att uttaga insatserna i efterskott, exempelvis
årsvis i samband med bokslut.

Utredningens förslag örn införande av särskilda inträdesavgifter, utöver
insatserna, har avstyrkts av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län,
styrelserna för centralkassorna, hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott,
Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk samt
av en reservant inom styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan. Det har
ansetts, att en anordning med inträdesavgifter skulle innebära en onödig och
opraktisk utbyggnad till andelsteckningen. Även utan att inträdesavgifter införas
har lantbruksförbundet ansett sådana bestämmelser kunna införas, att
jordbrukskassa skall av egna tillgångar — andra än insatskapital och fonder
— till centralkassan betala en medlemsavgift av 3 kronor för varje ny
medlem och att centralkassan skall till jordbrukskreditkassan betala en medlemsavgift
av 1 krona för sådan ny medlem.

De tillskott till jordbrukskreditkassans och centralkassornas fondbildning,
som bland annat skulle ernås genom de av utredningen föreslagna inträdesavgifterna,
ha av styrelserna för centralkassorna ansetts i stället kunna, i enlighet
med vad som föreslagits av reservanten inom utredningen, ernås därigenom
att centralkassa skall vara skyldig att vid inträde i jordbrukskreditkassan
erlägga en inträdesavgift av 500 kronor samt jordbrukskassa vid inträde
i centralkassa en inträdesavgift av 50 kronor. Dessa belopp böra
angivas såsom minimiinsatser.

I viss anslutning härtill har bank- och fondinspektionen uttalat sig för att
centralkassa skall erlägga en fast avgift till jordbrukskreditkassan å 500 kronor
samt jordbrukskassa en fast avgift till vederbörande centralkassa å 100
kronor.

I detta sammanhang må nämnas, att fullmäktige i riksbanken ansett skäl
finnas att något minska kassemedlemmamas ansvarighet men i stället höja
inträdesavgifterna och insatserna.

Slutligen har bank- och fondinspektionen hållit före att vilket förslag, som
än väljes för andelsteckningen, frågan hur övergången från det nuvarande
till ett nytt andelssystem, särskilt förfarandet med de enligt nuvarande system
tecknade andelarna, skall ske, är mycket svårlöst. Det synes icke kunna undvikas,
att i varje fall under en övergångstid, som måste vara rundligt tilltagen,
kassorna få arbeta med andelar, tecknade under både det äldre och
det nya systemet. För frågans lösning måste närmare utredning verkställas,
och denna utredning måste därjämte inriktas på de antagliga ekonomiska
konsekvenserna av det andelssystem, som man väljer. Inspektionen har icke
haft tillfälle att ingå på någon dylik utredning eller att uppgöra något förslag
till erforderliga övergångsstadganden.

Frågan om grunderna för andelsteckningen inom jordbrukskasserörelsen
är ett av de mest omdiskuterade spörsmål, som utredningen haft att behandla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

63

Enligt nuvarande bestämmelser är jordbrukskassemedlems rätt att teckna
andelar begränsad uppåt i förhållande till värdet å den av honom innehavda
fastigheten, medan åter det minsta antal andelar, som medlemmen kan
teckna, blir beroende av i vad mån han behöver taga kredit i anspråk hos
jordbrukskassan. Primärlånen äro fritagna från andelsteckning.

Enligt det förslag, som avgivits av utredningens majoritet, skall andelsteckningen
fortfarande stå i viss relation till lånebehovet. Lån skall sålunda
icke kunna beviljas någon till högre belopp än 500 kronor för varje andel.
Härvid skola primärlånen likställas med annan kredit. Något maximum
för andelsteckningen i förhållande till fastighetsvärdet skall ej längre finnas.
För varje andel skall erläggas en insats av 5 kronor, varjämte varje
medlem skall ha att betala en inträdesavgift av likaledes 5 kronor, som skall
fonderas. Enligt den reservation, som avgivits av en av utredningens ledamöter,
skall andelsteckningen däremot helt grundas på värdet av medlems
fastighet, så att för varje påbörjat belopp av 5,000 kronor av värdet skall
tecknas en andel, för vilken skall erläggas en insats av minst 10 kronor. Någon
särskild inträdesavgift skall ej betalas enligt reservantens förslag. Enligt
såväl majoritetens som reservantens förslag skall varje andel liksom nu
vara förbunden med ansvarighet för respektive jordbrukskassas förbindelser
intill ett belopp av 50 kronor.

För min del kan jag visserligen icke i princip finna det oriktigt, att en
jordbrukskassemedlem har att erlägga insatser i rörelsen i förhållande till
den omfattning, i vilken han tager i anspråk kredit från rörelsen, liksom ej
heller att primärkredit härvid jämställes med annan kredit. Emellertid kan
mot ett sådant system för andelsteckningen med ett visst fog invändas, att
den hårdast kommer att belasta de mest skuldsatta och att ansvarigheten
inom rörelsen till stor del kommer att vila på det minst bärkraftiga medlemsklientelet.
Ur dessa synpunkter innebär reservantens förslag vissa fördelar
framför majoritetsförslaget. Förstnämnda förslag synes även enklare
i tillämpningen. Å andra sidan synes det mig emellertid svårt att bortse
från majoritetens farhågor för att införandet av andelsteckning på grundval
av fastighetsvärdet skulle avhålla många, som endast ha ringa lånebehov,
från att inträda som medlemmar i rörelsen.

Enär sålunda både utredningsmajoritetens och reservantens förslag lämna
rum för befogade erinringar, har jag ansett mig böra taga under övervägande
ytterligare andra alternativ för andelsteckningen hos jordbrukskassorna.
Härvid har jag uppmärksammat, att utredningen ansett den enklaste lösningen
av här berörda fråga vara, att varje medlem såsom insats erlade lika
stort belopp, oberoende av lånebehov eller andra faktorer, men att utredningen,
då en sådan grund för insatsbetalningen förmenats verka betungande
för de minst bärkraftiga jordbrukarna, funnit densamma åtminstone icke
för närvarande kunna föreslås till genomförande. Bank- och fondinspektionen
har utgått från att, för att med ett dylikt system en tillfredsställande
kapitalbildning skulle kunna ernås, insatsbeloppet icke skulle kunna bestämmas
lägre än till 50 kronor. Såvitt jag kan finna är nu antydda system

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

icke endast det enklaste ur praktisk synpunkt, utan det synes även i de hänseenden,
i vilka erinringar framställts mot de båda förut nämnda förslagen,
vara att föredraga framför dessa. En bestämd förutsättning för att nu sist
åsyftade system för andclsteckningen skall kunna ifrågakomma till genomförande
är emellertid, att den insats, som till enahanda belopp uttages av
samtliga medlemmar, kan sättas tillräckligt lågt. Den av bank- och fondinspektionen
angivna insatsen av 50 kronor skulle enligt min mening vara
alltför betungande för de minst bemedlade jordbrukarna. Det synes mig
icke behövligt, att insatsen fastställes till så högt belopp. Örn insatsen begränsas
till 25 kronor för varje medlem, skulle insatskapitalet ändock bliva
större än enligt såväl majoritetens som reservantens förslag. Härvid tages
i intet fall hänsyn till den eventuella avgång från kassorna, vilken till äventyrs
skulle kunna föranledas av ändrade grunder för andelsteckningen. Ur
medlemmarnas synpunkt synes mig en insatsbetalning av sist angiven storlek
icke behöva verka alltför betungande. Detta gäller särskilt sådana jordbrukare,
som innehava fastigheter med höga värden eller vilkas lånebehov
är stort. Däremot kan möjligen för en jordbrukare med relativt begränsade
tillgångar en insats av 25 kronor förefalla väl hög, om han endast i ringa
omfattning ämnar taga kredit i anspråk. Jag vill emellertid erinra om att
insatsen kan betraktas såsom en besparing, varå han kan erhålla ränta och
som han kan återfå vid utträde ur kassan. För övrigt bör ifrågavarande utgift
bliva föga kännbar, om insatsbeloppet uttages genom avdrag å lån, som
beviljas jordbrukaren. Med tanke på sådana fall, då detta sistnämnda
förfaringssätt icke anses böra tillämpas, synes möjlighet böra finnas
att, då värdet å medlems fastighet understiger förslagsvis 10,000 kronor,
medgiva avgiftens betalning under en tidrymd av tre år. Det av mig nu angivna
systemet för andelsteckningen och insatsbetalningen innebär enligt min
mening i åtskilliga hänseenden bestämda fördelar framför andra alternativ,
varför jag förordar detsamma. Insatserna torde i sin helhet böra tillföras
jordbrukskassas insatskapital. Tillräcklig anledning torde icke finnas att vid
sidan av insatserna även uttaga särskild inträdesavgift.

Slutligen vill jag i detta sammanhang framhålla, att tecknandet av en andel
för medlem endast bör anses utgöra ett minimikrav och att hinder icke
bör möta för någon att teckna mer än en andel. Det synes ej uteslutet, att
särskilt ägare av större fastigheter skola vara beredda att frivilligt teckna
flera andelax*. Vidare bör det stå medlem fritt att, utöver de insatsbelopp,
som svara mot antalet av honom tecknade andelar, erlägga ytterligare insatser
till kassan. Så snart sådana insatser uppgå till ett belopp av 25 kronor,
komma de att gå i ersättning för en ny andel.

Vid ett genomförande av här avsedda system för andelsteckningen synes
det icke lämpligt, att medlemmarnas ansvarighet för respektive jordbrukskassas
förbindelser i fortsättningen grundas på antalet andelar. Det torde
ur alla synpunkter vara att föredraga, att ansvarigheten fördelas mellan
medlemmarna i förhållande till värdet å deras fastigheter. Härvid torde den
begränsningen av ansvarigheten böra införas, att denna får tagas i anspråk

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

65

intill ett belopp av högst 5 procent av värdet ä medlems fastighet. Under
det att sammanlagda ansvarigheten med nuvarande grunder och anslutning
utgör omkring 25 miljoner kronor, skulle densamma enligt det av mig förordade
beräkningssättet uppgå till omkring 35 miljoner kronor. Även den
uttaxering, som liksom hittills hör kunna verkställas utan samband med
kassas likvidation, torde böra sättas i relation till fastighetsvärdena. Såsom
gräns för uttaxeringen torde böra angivas Va procent av fastighetsvärdet
för år.

Vad härefter angår andelsteckningen och insatsbetalningen i centralkassorna
och jordbrukskreditkassan synes mig det lämpligaste vara att låta envar
medlem av centralkassa, alltså såväl jordbrukskassa som jordbruksekonomisk
förening och därmed jämställt bolag, teckna en andel i centralkassan.
Den insats, som härvid'' skall erläggas, har av utredningen föreslagits skola
bestämmas till 50 kronor. Jag anser detta belopp alltför lågt och föreslår för
min del en höjning till 100 kronor. Envar centralkassa torde i sin tur. böra
teckna en andel och erlägga en insats å 500 kronor till jordbrukskreditkassan.

Enligt min mening tala övervägande skäl för att såväl jordbrukskassors
som jordbruksekonomiska föreningars och bolags ansvarighet för centralkassornas
förbindelser ställes i relation till kapitalbeloppen av respektive jordbrukskassas,
förenings eller bolags låneskuld till centralkassan. Efter enahanda
grunder torde centralkassornas ansvarighet för jordbrukskreditkassans
förbindelser böra bestämmas. Vare sig det gäller jordbrukskassors, föreningars
och bolags ansvarighet för centralkassas förbindelser eller sådan kassas
ansvarighet för jordbrukskreditkassans förbindelser, torde ansvarigheten
böra begränsas till 10 procent av låneskulden. Den årliga uttaxering, som centralkassa
liksom jordbrukskreditkassan bör kunna verkställa för täckande av
inträffade förluster, torde böra bestämmas till högst 1 procent av samma
låneskuld. Att härvid såväl ansvarigheten som uttaxeringen kommer att begränsas
till lägre sammanlagda belopp än enligt nuvarande bestämmelser, synes
mig reellt sett icke innebära någon avgörande olägenhet.

Under förutsättning att — såsom jag i det följande kommer att förorda —
de nya författningsbestämmelserna i allmänhet sättas i kraft den 1 juli 1942.
torde stadgandena i fråga örn ansvarighet och uttaxering, med hänsyn till
vad i 44 § lagen örn ekonomiska föreningar är bestämt örn genomförande av
ändringar i förenings stadgar av viss innebörd, likväl böra träda i tillämpning
först den 1 juli 1944. Om medlem av jordbrukskassa, som har lån hos
kassan, icke har del i kassans insatskapital till ett belopp av minst 25 kronor,
bör det åligga honom att inbetala återstående insatsbelopp före den 1
juli 1944 eller, såvitt gäller medlem, som äger eller brukar fastighet med
värde understigande 10,000 kronor, före den 1 juli 1946. Medlem, som icke
utnyttjat någon som helst kredit hos kassan, torde böra få kvarstå som medlem
av kassan utan erläggande av ytterligare insats. De engångsinsatser å
100 kronor, som föreslagits skola erläggas av medlemmarna i centralkassorna,
torde böra inbetalas i samband med ikraftträdandet av den nya författningen,
oavsett vilka belopp som tidigare erlagts som insats. Detsamma torde

fallang till riksdagens protokoll 11H2. 1 sorni. Nr 41. f>

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

böra gälla centralkassornas insatser i jordbrukskreditkassan. Föreskrifter av
nu åsyftad innebörd torde böra införas i slutbestämmelserna till den nya
jordbrukskasseförordningen.

I detta sammanhang torde böra uppmärksammas, att medlem, som erlagt
större belopp till insatskapitalet än som erfordras enligt den nya förordningen,
kan utträda för motsvarande antal andelar och härvid återfå en
del av tidigare inbetalt belopp under loppet av en femårsperiod. Det torde
emellertid kunna antagas, att medlemmarna i allmänhet skola låta sina insatser
kvarstå hos kassorna, så mycket hellre som de kunna få ränta å insatsbeloppen.

I den mån särskilda åtgärder, utöver vad nu anförts, kunna visa sig erforderliga
i fråga örn övergången till de nya bestämmelserna, torde det få ankomma
på Kungl. Majit att meddela föreskrifter i ämnet.

Kreditgivning m. m.

Såsom framgår av det föregående har en begränsning i jordbrukskassornas
utlåning till medlemmarna legat däri att medlem ej haft rätt att teckna flera
andelar än att dessa kunnat ligga till grund för en sammanlagd kredit upp
till den av medlemmen innehavda fastighetens värde. I och med att utredningen
föreslagit, att medlem skall få .teckna så många andelar han önskar,
har nämnda gräns fallit bort. Det av reservanten inom utredningen framlagda
förslaget örn löskopplande av andelsteckningen från kreditgivningen leder
till samma resultat.

I stället för nyss avsedda begränsning har utredningen uttalat sig för att
nya maximibestämmelser böra införas rörande det högsta belopp, intill vilket
medlem må erhålla kredit.

Ehuru nuvarande begränsning, enligt vad utredningen framhållit, kunnat
leda till en mycket hög skuldsättning, har utredningen funnit sig sakna anledning
att föreslå annan gräns. Bestämmelserna i förevarande hänseende
har utredningen ansett böra givas den formen, att lån mot annan säkerhet än
inteckning inom sex tiondelar av senast fastställda taxeringsvärde å belånad
fastighet icke må beviljas någon till högre belopp än som motsvarar fyra
tiondelar av taxeringsvärdet eller, örn centralkassan efter framställning av
jordbrukskassan med stöd av särskild värdering åsatt fastigheten annat värde
än taxeringsvärdet, det belopp varmed sålunda åsatt värde överstiger sex tiondelar
av taxeringsvärdet. Med taxeringsvärdet avses beträffande jordbruksfastighet
sammanlagda jordbruks- och skogsvärdet.

För det fall att fastighet är utarrenderad gäller för närvarande, att ägaren
och brukaren var för sig får vara delaktig i jordbrukskassa med högst en
andel för varje fullt tal av 1,000 kronor av fastighetens värde. Då lånerätten
uppgår till högst 200 kronor för andel, kan arrendator ej erhålla högre kredit
än som motsvarar 20 procent av fastighets värde. Enligt vad utredningen
framhållit har, med hänsyn till de höga värden som inventarierna å jordbruk

Kungl. Majlis proposition nr 41

67

numera representera, nämnda begränsning av arrendators lånerätt i många
fall visat sig alltför restriktiv. Enligt utredningens mening bör ej någon särskild
gräns sättas för arrendators lånerätt utan arrendatorns och jordägarens
upplåning ses i samband med varandra. De böra sammanlagt kunna erhålla
kredit intill fyra tiondelar av arrenderad fastighets taxeringsvärde eller särskilt
åsätta värde (utöver lån mot inteckning inom 60 procent av värdet).
Det belopp, vartill jordägares lån enligt det nyss sagda högst får uppgå, bör
i händelse fastigheten utarrenderas minskas med beloppet av det lån, som beviljas
arrendatorn.

I detta sammanhang har utredningen understrukit angelägenheten av att,
där fastighet blir föremål för särskild värdering, denna sker med iakttagande
av all försiktighet, icke minst under tider av förhållandevis höga jordvärden.
Utredningen har ifrågasatt, om icke jordbrukskreditkassan bör utfärda föreskrift
om att i alla sådana fall värderingen bör underställas vederbörande
centralkassa för godkännande.

Med hänsyn till de risker, som äro förenade med alltför stor utlåning på
en hand, har utredningen förordat, att åt en och samma jordbrukskassemedlem
icke får beviljas större kredit än som motsvarar 1/s av det belopp, vartill
vederbörande jordbrukskassas sammanlagda utlåning må uppgå. Hänsyn
tages härvid icke till det faktiska beloppet av denna utlåning utan till den
kredit, som med hänsyn till antalet andelar i kassan tillhopa kan ställas till
förfogande av denna.

I fråga om centralkassornas utlåning till jordbruksekonomiska föreningar
gäller för närvarande, att den på liknande sätt som kreditgivningen till jordbrukskassemedlemmar
är begränsad till — bortsett från primärlån — ett
lånebelopp av 200 kronor för andel. Huru stort antal andelar en förening
har rätt att teckna, är i sin tur reglerat på så sätt, att högst en andel får tecknas
för varje fullt tal av 50 kronor av så stor del av föreningens tillgångar
utöver skulderna, som motsvarar föreningens insatskapital jämte egna fonder
av sådan beskaffenhet, att de icke kunna anlitas utan därom för varje
gång å föreningssammanträde fattat beslut. Härvid skall bland annat iakttagas,
att såsom insatskapital jämväl må räknas tecknad men ej gulden insats
i föreningen, därest insatstecknaren lämnat skriftlig förbindelse å beloppet
samt för insatsens inbetalande fastställts plan, som godkännes av centralkassans
styrelse.

Utredningen har föreslagit sådana ändringar i nu nämnda bestämmelser,
att en andel får tecknas endast för varje fullt tal av 100 kronor av nyss angivna
skillnad mellan tillgångar och skulder samt att för varje andel skall få
beviljas kredit motsvarande 500 kronor. Beträffande den plan, som förutsatts
skola vara fastställd för inbetalningen av insatser i ekonomisk förening,
har utredningen framhållit önskvärdheten av att stränga krav upprätthållas på
att den göres betryggande och ändamålsenlig. Det synes exempelvis ej lämpligt
alt, såsom förekommer, vinst å förenings rörelse användes till avskrivning
å tecknade insatser. En större likformighet bör enligt utredningens mening
eftersträvas i fråga örn grunderna för insatsbetalningen. Jordbruks -

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

kreditkassan torde i samråd med bank- och fondinspektionen böra upprätta
en lämplig normalplan i detta hänseende.

Centralkassas utlåning till jordbruksekonomiska föreningar är för närvarande
begränsad till en tiondel av det sammanlagda lånemaximum, som gäller
för medlemmarna i de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna.
Kungl. Maj:t kan emellertid för särskilt fall medgiva undantag från denna
begränsning. Med hänsyn till den av utredningen föreslagna omläggningen
av bestämmelserna örn lånemaximum för medlemmarna hos jordbrukskassorna
har utredningen ansett begränsningen av centralkassornas utlåning till
jordbruksekonomiska föreningar böra, i stället för att ansluta sig till nämnda
lånemaximum, sättas i relation till den sammanlagda verkliga utlåningen från
respektive centralkassa. Ifrågavarande förhållandetal skall härvid bibehållas
vid en tiondel. Centralkassornas sammanlagda utlåning till jordbruksekonomiska
föreningar skulle efter nämnda beräkningsgrund för närvarande
kunna uppgå till omkring 11.5 milj. kronor.

Med utgångspunkt från den för all långivningsverksamhet godtagna principen
att kredit ej bör lämnas till alltför stort belopp på en hand, har utredningen
vidare föreslagit, att lån till en och samma förening ej skall få beviljas
till högre belopp än som motsvarar 1/25 av den sammanlagda utlåningen
från centralkassan.

I den mån centralkassa på grund av nu angivna begränsningar icke kan
tillgodose en förening med tillräcklig kredit, skall ytterligare sådan enligt
utredningens förslag kunna ställas till förfogande av jordbrukskreditkassan.
Härom har utredningen anfört följande:

Om fråga uppstår örn utlämnande av en kredit, vilken antingen enbart
för sig eller tillsammans med tidigare beviljade krediter överstiger maximum
för lån till en och samma låntagare, bör centralkassa med jordbrukskreditkassan
överenskomma om att denna senare kassa skall ställa överskjutande
kredit till förfogande. Om begränsningen av en centralkassas sammanlagda
utlåning till jordbruksekonomiska föreningar icke medgiver beviljandet
av viss ytterligare föreningskredit, bör det likaledes kunna ifrågakomma, att
överskjutande kreditbelopp ställes till disposition av jordbrukskreditkassan.
Då det emellertid av naturliga skäl bör undvikas, att jordbrukskreditkassan
handhar ett stort antal mindre lån på olika håll, synes denna kassa och vederbörande
centralkassa böra överenskomma om att jordbrukskreditkassan i
stället övertager en eller annan större föreningskredit för att giva centralkassan
tillfälle att i motsvarande utsträckning tillgodose behov av mindre
krediter. Den andelsteckning, som bör ligga till grund för krediten, torde i sin
helhet böra tecknas hos vederbörande centralkassa. Därav följer, att föreningen
ikläder sig ansvarighet endast i förhållande till centralkassan. Såvitt
utredningen kan finna, bör nu antydd anordning icke föranleda, att centralkassorna
åtaga sig något särskilt betalningsansvar för ifrågavarande krediter
i förhållande till jordbrukskreditkassan. Införandet av ett sådant ansvar
skulle stå i strid mot anordningens syfte att avlasta centralkassorna krediter,
som icke stå i lämplig relation till kassornas bärkraft.

En begränsning torde emellertid böra stadgas med avseende å jordbrukskreditkassans
utlåning till jordbruksekonomiska föreningar. Denna bör icke
få överstiga förslagsvis 8 gånger jordbrukskreditkassans reservfond. Beräk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

69

nät efter fondens storlek vid utgången av år 1940 skulle ifrågavarande utlåning
för närvarande få uppgå till drygt 2 milj. kronor.

Om i enlighet med vad nu föreslagits jordbrukskreditkassan övertager större
löreningskrediter från centralkassorna, böra dessa senare kassor likväl biträda
jordbrukskreditkassan med lånens förvaltning. Jordbrukskreditkassan,
som självfallet själv har att bedöma, om kassan vill på begäran av centralkassa
övertaga viss föreningskredit, bör ha befogenhet att beträffande villkoren
härför med avseende å siikerhet m. m. uppställa de krav, vartill kassan
finner anledning.

Utredningen har erinrat örn att under senare år på många båll i landet
uppbyggts s. k. bygdegårdar, vilka äro avsedda att tjäna som samlingslokaler
för ideella föreningar av olika slag. Önskemål lia framkommit, att jordbrukskassor
skola kunna bevilja kredit till dylikt ändamål. Utredningen har ansett
hinder icke böra möta mot att så kan ske. Tillräckliga skäl torde icke finnas
att för beviljande av lån för uppförande av bygdegård påfordra medlemskap
och andelsteckning i jordbrukskassa. Till förebyggande av att utlåningen
till här avsedda ändamål utövas på olämpligt sätt torde jordbrukskreditkassan
böra fastställa grunder för denna långivning. Vidare bör enligt utredningens
uppfattning jordbrukskassas beslut om lån av ifrågavarande slag
underställas vederbörande centralkassa för godkännande.

Med avseende å räntesättningen inom jordbrukskasserörelsen bar utredningen
föreslagit, att centralkassa bör vid såväl inlåning från allmänheten
som vid utlåning tillämpa de grunder för räntesättningen, som jordbrukskreditkassans
styrelse efter hörande av centralkassan och i samråd med förvaltningsrådet
anvisar. Motsvarande bestämmelser ha föreslagits beträffande
räntesättningen hos jordbrukskassorna. Som motivering för här avsedda förslag
har utredningen anfört följande:

För utredningen tillgängliga uppgifter rörande de räntesatser för in- och
utlåning, som tillämpats av centralkassorna, giva vid handen, alt räntesatserna
även för samma slag av inlåningsräkningar eller utlåningsformer i
stor utsträckning varierat de olika kassorna emellan. På senaste tiden synes
emellertid en påtaglig tendens mot större likformighet i räntehänseende ha
gjort sig gällande. Det är naturligt, att skiljaktigheter härutinnan stundom
kunna vara motiverade. Sålunda kan konkurrensen med andra kreditinrättningar
eller andra lokala förhållanden göra det nödvändigt, att centralkassorna
på sina håll tillämpa lägre utlåningsräntor än eljest. Vidare kan det för
en centralkassa med dålig fondställning vara påkallat att hålla en större räntemarginal
mellan in- och utlåning för att underlätta fondbildningen. Emellertid
bar utredningen funnit, att skiljaktigheterna i fråga örn räntesatserna icke
alltid kunna förklaras ur nyss angivna synpunkter.

Utredningen får erinra örn att affärsbankerna sinsemellan bruka träffa
avtal örn den allmänna räntesättningen. Också bland sparbankerna har en
strävan gjort sig gällande att ernå största möjliga enhetlighet härutinnan.

Även bortsett från den bristande enhetligheten i fråga örn centralkassornas
räntesättning kunna erinringar framställas mot de räntesatser, som fastställts
av en (lid kassor. Särskilt bar utredningen uppmärksammat, att räntan för
primärlån stundom hållits så lag att knappast någon räntemarginal funnits
för täckande av förvaltningskostnader och fondcring.

Utredningen bar övervägt möjligheterna alt åvägabringa en större enhetlig -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

het än hittills med avseende å de inom jordbrukskasserörelsen tillämpade
räntesatserna och att skapa garantier för att kassorna icke tillämpa räntesatser,
som med hänsyn till kasserörelsens uppgifter och önskvärdheten av
att förbättra säkerhetsunderlaget för densamma giva rum för invändningar.
Härvid har utredningen funnit enda framkomliga vägen vara, att styrelsen
för jordbrukskreditkassan får befogenhet att giva vissa anvisningar i fråga
om grunderna för ränlesättningen. Innan styrelsen fattar beslut härutinnan,
bör den ha samråd med förvaltningsrådet och även hört vederbörande
centralkassa.

Vid meddelandet av dylika anvisningar för viss kassa bör hänsyn självfallet
tagas till sådana förhållanden som nyss antytts, särskilt till konkurrensen
med andra kreditinrättningar och till behovet av fondbildning.

För övrigt är det uppenbart, att de av jordbrukskreditkassan meddelade
anvisningarna rörande grunderna för räntesättningen allenast böra avse normalräntor.
Hinder bör följaktligen ej föreligga för kassorna att med hänsyn
till kreditriskerna tillämpa en högre räntesats än normalräntan.

Med hänsyn till den innebörd, som utredningen sålunda givit den föreslagna
befogenheten för jordbrukskreditkassan alt giva anvisningar i fråga
om grunderna för räntesältningen inom rörelsen, och då centralkassorna skola
lia möjlighet att såväl direkt som genom sin medverkan i förvaltningsrådet
påverka jordbrukskreditkassans beslut, har utredningen funnit här
avsedd befogenhet för jordbrukskreditkassan näppeligen kunna komma i
strid mot centralkassornas behöriga intressen. Befogenheten, rätt utnyttjad,
synes också vara ägnad att avtrubba den kritik, som framkommit mot vissa
centralkassors räntepolitik.

En ledamot av utredningen, verkställande direktören i Gävleborgs läns
centralkassa Per Svensson har i ett särskilt yttrande gjort gällande, att utredningens
förevarande förslag synes vara ägnat att skapa irritation mellan
rörelsens olika organ. De led inom organisationen, som ansetts skola bära
det ekonomiska ansvaret för in- och utlåningen, måste i sista hand äga att
bestämma räntesatserna. Under andra förhållanden synes detta ekonomiska
ansvar icke kunna utkrävas. Största möjliga enhetlighet ifråga örn in- och
utlåningsräntorna bör enligt reservantens mening i fortsättningen liksom hittills
kunna åstadkommas genom fria överläggningar. I

I de avgivna yttrandena ha erinringar framställts mot vissa delar av utredningens
förslag beträffande kreditgivningen från jordbrukskasserörelsen.

Bank- och fondinspektionen har förmenat, att det icke bör få förekomma,
att fastighet genom särskild värdering åsättes ett högre värde än taxeringsvärdet
såsom underlag för kreditgivningen. Erfarenheten har nämligen ansetts
visa, att genom särskilda värderingar ofta framkommit värden, vilka
högst avsevärt skilt sig från hållbara värden, och att vid de särskilda värderingarna
alltför optimistiska värderingsgrunder kommit till tillämpning.
Därest berättigade skäl förefinnas till antagande, att ett taxeringsvärde är
för lågt, finnes, särskilt numera med möjligheten att erhålla preliminärt
taxeringsvärde, alltid utvägen att söka ändring av taxeringsvärdet.

Med avseende å förslaget, att åt en och samma medlem icke skall få be -

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

71

viljas större kredit än som motsvarar en femtedel av det belopp, vartill jordbrukskassans
sammanlagda utlåning till dess medlemmar må uppgå, ha fullmäktige
i riksbanken uttalat den uppfattningen, att en begränsning av långivningen
på en hand till en femtedel av jordbrukskassas sammanlagda medgivna
utlåning förefaller otillräcklig, i varje fall örn säkerheten icke består
av inteckningar inom 60 procent av fastighets taxeringsvärde. Oavsett örn
i detta avseende en strängare regel kommer att införas eller om utredningens
förslag godtages, synes en viss övergångsbestämmelse bliva erforderlig.

I samma ämne har bank- och fondinspektionen gjort gällande, att den
föreslagna bestämmelsen är för snäv för nybildade och små jordbrukskassor
och för vid för större kassor. Kredit intill ett belopp av 10,000 kronor synes
jordbrukskassa under alla förhållanden böra vara berättigad att bevilja. Därtill
kommer, att i andra fall beräknandet av kreditmaximum enligt inspektionens
mening bör ske i förhållande till jordbrukskassas verkliga utlåning.
Inspektionen har föreslagit, att maximeringen sker på sådant sätt, att kredit
icke må åt en och samma medlem beviljas till högre belopp än 10,000
kronor eller, örn detta ger högre belopp, ett belopp motsvarande en tiondel
av jordbrukskassans verkliga utlåning.

Samma inspektionsmyndighet har hänvisat till att jordbrukskassa för närvarande
icke åt en och samma medlem utan medgivande av centralkassans
styrelse får utlämna lån till högre sammanlagt belopp än som motsvarar
hälften av medlemmens i förhållande till andelsteckning beräknade lånemaximum.
Denna bestämmelse saknar reell motsvarighet i det nu föreliggande förslaget.
Visserligen har det visat sig, att den nu gällande bestämmelsen icke
alltid såsom sig bort iakttagits, men erfarenheten Ilar givit vid handen, att en
bestämmelse i ämnet är av största behov påkallad. Medel borde över huvud
icke av centralkassas styrelse ställas till jordbrukskassas förfogande för kreditgivning
utan att centralkassans styrelse godkänt medlens användning. Inspektionen
har föreslagit, att jordbrukskassa icke skall få bevilja kredit utan
att krediten godkänts av centralkassans styrelse. Ett dylikt stadgande bör icke
utesluta, att centralkassans styrelse lämnar jordbrukskassa ett generellt bemyndigande
att inom viss snäv gräns bevilja kredit utan att på förhand inhämta
centralkassestyrelsens godkännande av varje särskild kredit.

Med avseende å en i förslaget intagen bestämmelse, enligt vilken med jordbrukare
likställes »hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga
sysselsättning av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet»,
har bank- och fondinspektionen hänvisat till att denna bestämmelse visserligen
överensstämmer med nu gällande stadgande i ämnet. Det har emellertid
ofta uppstått meningsskiljaktigheter om gällande bestämmelses verkliga
innebörd. Sysselsättning av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet
kunna ju i verkligheten de flesta hantverkare och arbetare på landsbygden
anses hava. Så vidsträckt har emellertid bestämmelsen enligt inspektionens
mening icke avsetts att tolkas. Ett preciserande av stadgandets innebörd
är därför erforderligt. Möjligen skulle stadgandets sylte kunna framkomma
genom uttrycket »hantverkare eller annan arbetare, som är anställd

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

hos idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet, eller vilkens arbetskraft
eljest utnyttjas för jordbruksändamål».

I detta sammanhang må nämnas, att styrelsen för svenska bankföreningen
hållit före att, liksom i lagen om bankrörelse finnas detaljerade bestämmelser
rörande kreditgivning till banks tjänstemän, revisorer och styrelseledamöter
m. fl., sådana bestämmelser också böra införas med avseende å jordbrukskasserörelsen.

Styrelserna för centralkassorna ha av praktiska skäl funnit det lämpligt,
att jordbrukskreditkassans utlåning till centralkassor får bestå, förutom av
reverslån, även av utlämnande av kredit i räkning. Bank- och fondinspektionen,
har för sin del avstyrkt en dylik utvidgning av jordbrukskreditkassans
utlåningsrörelse. Denna kassas rörelse är icke och bör icke vara tekniskt organiserad
för en sådan form av utlåning. De praktiska skäl, som förestavat
centralkassornas förslag, synas avse tillgodogörandet av centralkassas eventuella
överskottsmedel. Dylika medel har inspektionen emellertid ansett
jordbrukskreditkassan kunna beredas tillfälle att få till förfogande på andra
vägar, exempelvis genom upplåning.

Vad härefter angår kreditgivningen till jordbruksekonomiska föreningar
har hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott, med instämmande
av lantbruksstyrelsen, förklarat sig anse utredningens förslag att vid sidan av
centralkassorna även jordbrukskreditkassan skall kunna tillhandahålla viss
kredit åt föreningar, vara onödigt komplicerat och även principiellt olämpligt,
då jordbruksekonomisk förening enligt förslaget för kredit hos jordbrukskreditkassan
skall teckna andelar och ikläda sig ansvarighet icke hos den
kreditgivande kassan men väl hos den centralkassa, inom vars verksamhetsområde
föreningens styrelse har sitt säte. Förvaltningsutskottet har föreslagit,
att all ifrågakommaude kredit till jordbruksekonomiska föreningar beredes
dem genom vederbörande centralkassa. I samband därmed synes den i förslaget
upptagna bestämmelsen, att centralkassas sammanlagda utlåning till jordbruksekonomiska
föreningar icke får överstiga en tiondel av centralkassans
sammanlagda utlåning, lämpligen böra ändras sålunda, att upp till en femtedel
av den sammanlagda utlåningen får användas för sagda ändamål. Här
föreslagen ändring bör enligt förvaltningsutskottets mening kompletteras med
en bestämmelse av innebörd, att centralkassas beslut om beviljande av kredit
åt jordbruksekonomisk förening skall, när denna kredit överstiger en viss
gräns, underställas jordbrukskreditkassans prövning.

Riksförbundet landsbygdens folk har funnit det oundgängligen nödvändigt,
att ramen för centralkassornas utlåning till jordbruksekonomiska föreningar
väsentligen vidgas, och har för sin del föreslagit en fördubbling, alltså till en
femtedel av vederbörande centralkassas sammanlagda utlåning. Dessutom
böra införas bestämmelser, som möjliggöra för en större förening, vilken driver
verksamhet inom två eller flera centralkassors områden, att på ett praktiskt
sätt kunna utnyttja dessa centralkassors verksamhet.

Även Sveriges lantbruksförbund har ansett bättre förutsättningar böra beredas
för kreditgivning till jordbruksekonomiska föreningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

73

Ä andra sidan har bank- och fondinspektionen föreslagit vissa begränsningar
i utlåningen till sådana föreningar. Sålunda har bank- och fondinspektionen
förmenat, att kredit till en och samma förening utöver ett belopp motsvarande
3 procent — utredningen har föreslagit 4 procent — av vederbörande
centralkassas sammanlagda utlåning ur riskfördelningssynpunkt icke
bör få utlämnas. Större krediter böra icke lämpligen beviljas inom en centralkassa,
där de tekniska förutsättningarna för handhavande av och kontroll
över dylika affärsbetonade krediter, enligt vad inspektionen anfört, överhuvud
• knappast förefinnas, utan böra överlätas till andra härför bättre
organiserade kreditinrättningar, särskilt aktiebolaget jordbrukarbanken. Enligt
inspektionens mening är jämväl en begränsning av jordbrukskreditkassans
kreditgivning på en hand till jordbruksekonomiska föreningar nödvändig.
Denna begränsning har inspektionen ansett böra ske till en tiondel av det
belopp, varlin jordbrukskredilkassans sammanlagda utlåning till dylika föreningar
högst får uppgå.

I en vid inspektionens yttrande fogad reservation har med avseende å förslaget,
att krediter, som på grund av kravet på riskfördelning icke kunna
tillfullo beviljas av en centralkassa, skola till återstående del kunna ställas
till förfogande av jordbrukskreditkassan, uttalats, att denna anordning visserligen
är tänkbar, men att det kan ifrågasättas, huruvida icke en bättre
lösning skulle kunna vinnas genom inrättande av en särskild centralkassa för
kreditgivningen till jordbruksekonomiska föreningar.

Fullmäktige i riksbanken lia förklarat sig kunna tillstyrka rätt för jordbrukskreditkassan
att lämna ut lån till jordbruksekonomiska föreningar endast
under förutsättning att denna kreditgivning begränsas även i så måtto, att en
särskild maximigräns för varje kredit fastställes, exempelvis till högst 50,000
kronor. Fullmäktige lia också hänvisat till att grunderna för jordbruksekonomiska
föreningars rätt till lån hos centralkassorna av utredningen ändrats
så att föreningarna endast få teckna hälften så många andelar som hittills,
medan lånemaximum höjts från 200 till 500 kronor för andel. Detta
innebär i realiteten en ökning av de ekonomiska föreningarnas möjligheter
att utnyttja jordbrukskasserörelsen för driftkredit. Fullmäktige, som icke
kunnat tillstyrka detta, ha ansett lånemaximum böra begränsas till 400 kronor
för andel eller alltså till motsvarande belopp som för närvarande gäller.

Bank- och fondinspektionen har uttalat sig mot att jordbrukskreditkassans
kreditgivning till jordbruksekonomiska föreningar, såsom föreslagits av utredningen.
skall kunna erhålla form av kredit i räkning. Enligt vad inspektionen
framhållit, är jordbrukskreditkassans rörelse icke och bör icke vara
tekniskt organiserad för kreditgivning av sådan art. De rörliga krediterna
böra helt överlämnas åt centralkassorna. Detta innebär, att jordbrukskreditkassans
kreditgivning av denna art skulle inskränkas till att avse utlämnandet
av reverslån.

Samma inspektionsmyndighet har hänvisat lill att enligt de föreslagna bestämmelserna,
liksom enligt de nu gällande, får för beräkning av ekonomisk
förenings delaktighet i ccnlralkassa såsom föreningens eget insatskapital riik -

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

nas jämväl tecknad men ej gulden insats i föreningen, därest bland annat för
insatsernas inbetalande fastställts en plan, som godkänts av centralkassans
styrelse. Enligt vad inspektionen anfört har det understundom visat sig, att
enligt en dylik plan inbetalningen skall komma att ske med så små belopp,
att hela inbetalningen kan beräknas bliva fullgjord först efter en ansenlig
tid. I dylikt fall synes en förenings insatskapital såsom underlag för delaktighet
i centralkassa icke lämpligen böra godtagas. Inspektionen har föreslagit
ett tillägg till nu ifrågavarande bestämmelse av innebörd, att planen skall
avse insatsens fulla inbetalande inom fem års förlopp.

Bank- och fondinspeklionen har vidare avstyrkt den av utredningen föreslagna
bestämmelsen angående lån till uppförande av bygdegård. Bestämmelsen
strider enligt inspektionens mening bland annat emot de grunder, varpå
jordbrukskasserörelsen är byggd, om kreditgivning sker till icke-medlem
och utan någon som helst andelsteckning. Ett sådant undantag, som här föreslagits,
skulle kunna få betänkliga konsekvenser.

Vad slutligen angår utredningens förslag om befogenhet för jordbrukskreditkassan
att meddela anvisningar i fråga örn räntesättningen inom rörelsen
har bank- och fondinspektionen ansett de sålunda föreslagna bestämmelserna
vara av största behov påkallade. Inspektionen har emellertid hemställt, att de
ifrågavarande bestämmelserna måtte givas en skärpt avfattning.

Fullmäktige i riksbanken ha funnit det angeläget, att utredningens förslag
i förevarande avseende genomföres.

Sveriges lantbruksförbund har förklarat sig förutsätta, att såväl jordbrukskreditkassan
som bank- och fondinspektionen komma att beakta den närmare
tolkning av bestämmelserna, som lämnats i motiveringen till utredningens
förslag. Om så sker, finnes enligt förbundets mening icke anledning
till erinran mot bestämmelserna i fråga. Erfarenheterna från andra grenar
av jordbrukets föreningsrörelse ha givit vid handen, att bestämmelser av
denna art ofta äro behövliga.

Däremot har ifrågavarande förslag avstyrkts av riksförbundet landsbygdens
folk och styrelserna för centralkassorna. Enligt vad styrelserna framhållit
måste centralkassorna och jordbrukskassorna, då de alltfort skola bestå
som självständiga enheter, följaktligen också bära det ekonomiska ansvaret
för sitt handlande. Ett sådant ansvar kan emellertid icke påläggas och ej
heller utkrävas av dem, om deras självbestämmanderätt kringskäres i en så
avgörande fråga som beträffande grunderna för räntesättningen. Å andra
sidan ligger det i rörelsens eget intresse, att räntesatserna hållas så likartade
som möjligt. Mycket har redan uträttats, när det gällt att göra räntesättningen
enhetlig inom rörelsen, och med samarbete mellan organisationens
olika led är det enligt vad centralkassestyrelserna framhållit säkerligen möjligt
att rätta till vad som ännu kan brista härvidlag utan att bestämmelser av
angiven innebörd behöva intagas i den blivande förordningen.

Styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan har ansett den föreslagna bestämmelsen,
i vad den gäller räntesättningen hos jordbrukskassorna, böra ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

75

gå, då det enligt allmänt tillämpad praxis är centralkassorna som träffa avgörande
beträffande de anslutna jordbrukskassornas utlåningsräntor.

I enlighet med vad utredningen föreslagit torde föreskrifter böra införas Departementsav
innebörd att medlem av jordbrukskassa icke får ikläda sig högre skuld- ^/ersättning
hos kassan än som svarar mot värdet å jordbrukarens fastighet.

Detta får naturligtvis icke tydas på det sätt att kredit skulle kunna lämnas
mot så högt liggande inteckningssäkerhet som upp till hela fastighetsvärdet.

Det förutsättes under alla förhållanden, att jordbrukaren skall kunna ställa
betryggande säkerhet.

I allmänhet torde till grund för belåningen böra läggas fastighets taxeringsvärde.
Liksom hittills torde emellertid möjlighet böra finnas att åsätta
fastighet annat värde. Jag kan icke ansluta mig till bank- och fondinspektionens
förslag om borttagande av möjligheten till särskild värdering av fastighet.
Emellertid synes det mig lämpligt att, till förekommande av missbruk
av denna möjlighet, föreskrift införes om att här avsedd värdering skall
verkställas av vederbörande centralkassa. I likhet med utredningen vill jag här
understryka angelägenheten av att, där fastighet blir föremål för särskild
värdering, denna sker med iakttagande av all försiktighet, icke minst under
tider av höga jordvärden.

Utredningens förslag, att åt en och samma jordbrukskassemedlem icke får
beviljas större kredit än som motsvarar */5 av det belopp, vartill vederbörande
jordbrukskassas sammanlagda utlåning må uppgå, anser jag böra såtillvida
modifieras, att jordbrukskassa må till en och samma medlem bevilja
kredit intill Vio av kassans verkliga utlåning eller, efter medgivande av centralkassans
styrelse, intill Vs av samma utlåning. Oberoende härav bör dock
jordbrukskassa få utlämna kredit intill belopp ej överstigande 10,000 kronor.

Att vid sidan av nu avsedda begränsning bibehålla någon motsvarighet till
nuvarande föreskrift, att lån icke utan medgivande av centralkassans styrelse
får beviljas medlem till högre belopp än intill hälften av medlemmens lånemaximum,
finner jag ej erforderligt. Än mindre kan jag förorda sådan av
bank- och fondinspektionen ifrågasatt inskränkning i jordbrukskassornas befogenheter,
att dylik kassa överhuvud taget icke skulle få bevilja kredit utan
att krediten godkänts av centralkassans styrelse. Emellertid bör denna kunna
bestämma, att krediter överstigande visst belopp eller eljest av viss beskaffenhet
ej må beviljas utan godkännande av styrelsen för centralkassan.

Liksom hittills bör även hantverkare eller annan arbetare, som herodes
sin väsentliga sysselsättning av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig
verksamhet, kunna bliva medlem och erhålla lån hos jordbrukskassa. Att
begränsa tillämpligheten av dessa bestämmelser i den av bank- och fondinspektionen
föreslagna riktningen synes mig icke erforderligt.

Bärande skäl tala för att, såsom styrelsen för svenska bankföreningen antytt,
införa särskilda inskränkande föreskrifter beträffande jordbrukskassas
kreditgivning till egna funktionärer. Att helt förbjuda sådan kreditgivning
torde likväl med hänsyn lill ifrågavarande kassors karaktär icke vara möj -

76

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

ligt. Jag förordar, att föreskrift meddelas om att lån ej må beviljas mot
skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av jordbrukskassas styrelse
eller suppleant för sådan ledamot eller i kassan anställd tjänsteman svarar
i egenskap av liuvudgäldenär eller löftesman, med mindre medgivande härtill
lämnats av styrelsen för centralkassan.

I likhet med bank- och fondinspektionen finner jag det icke tillräckligt
motiverat, att jordbrukskreditkassan förutom reverslån även skall kunna
bevilja kredit i räkning.

Vad härefter angår kreditgivningen till de jordbruksekonomiska föreningarna
finner jag mig kunna biträda utredningens förslag. Centralkassa bör
sålunda icke kunna bevilja kredit till dylika föreningar till belopp överstigande
Vio av kassans sammanlagda utlåning och icke till en och samma förening
till högre belopp än som motsvarar V25 av utlåningen. I likhet med utredningen
finner jag övervägande skäl tala för att jordbrukskreditkassan skall
kunna bevilja förening kredit, i den mån någon av nu angivna begränsningar
.skulle hindra vederbörande centralkassa att ställa krediten till förfogande.
Jordbrukskreditkassans kreditgivning till föreningar torde sammanlagt icke
böra få överstiga 8 gånger kassans reservfond. Någon uttrycklig föreskrift om
hur stor kredit som må beviljas en och samma förening torde icke vara erforderlig,
då jag förutsätter, att kassans styrelse oberoende härav sörjer för
en lämplig riskfördelning.

Jordbruksekonomisk förenings lånerätt är för närvarande begränsad även
såtillvida att dylik förening får ingå i centralkassa med högst en andel för
varje fullt tal av 50 kronor av föreningens eget kapital, beräknat på visst sätt,
och att andelskrediten får utgöra högst 200 kronor för andel, d. v. s. fyra
gånger det egna kapitalet. Härutöver kan emellertid förening erhålla primärlån.
Med hänsyn till de av mig förordade ändrade grunderna för andelsteckningen
torde nuvarande begränsning i detta hänseende böra ersättas med en
till innebörden motsvarande föreskrift, enligt vilken kredit icke får uppgå
till högre belopp än fyra gånger föreningens eget kapital. För att insats,
som ej blivit till fullo gulden, skall få inräknas i insatskapitalet bör gälla
— i huvudsaklig anslutning till vad bank- och fondinspektionen förordat —-att en plan finnes fastställd för insatsbetalningen. Ogulden insats bör ej heller
få medräknas till högre belopp än som kan antagas bliva guldet inom
fem år efter medlems inträde i föreningen.

I likhet med utredningen finner jag önskvärt, att jordbrukskassa skall kunna
lämna kredit till bygdegårdar. Då sådan utlåning enligt utredningens förslag
skall ske efter grunder, som fastställas av styrelsen för jordbrukskredilkassan,
och beslut om lån i varje särskilt fall skall underställas centralkassans styrelse
för godkännande, synas mig några betänkligheter ej behöva möta mot
att jordbrukskassa beviljar kredit till nu avsett ändamål. Självfallet måste
här liksom vid annan kreditgivning förutsättas, att fullgod säkerhet lämnas.

Vad slutligen angår frågan, örn jordbrukskreditkassan, i enlighet med vad
utredningen föreslagit, bör erhålla befogenhet att meddela anvisningar beträffande
centralkassornas och jordbrukskassornas räntesättning, synes det

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

77

önskvärt, att inom rörelsen tillämpas enhetliga räntesatser, i den mån ej annat
föranledes av särskilda förhållanden. En sådan likformighet eftersträvas
av såväl affärsbankerna som sparbankerna. Då jag icke finner grundade invändningar
kunna resas mot att här avsedd befogenhet tillägges jordbrukskreditkassan
—- att tillämpas på det sätt utredningen förordat — anser jag
mig kunna i huvudsak ansluta mig till utredningens förslag i förevarande
del.

Disposition av årsvinster, fondering m. m.

Utredningen har även framlagt vissa förslag med avseende å dispositionen
av kreditkassomas årsvinster, fondering m. m.

Enligt nuvarande bestämmelser inträder befogenhet för centralkassa att
använda del av årsvinsten till annat ändamål än fondering, då kassans säkerhetsfond
uppgår till ett belopp motsvarande tio procent av kassans utlåning
vid utgången av senast förflutna räkenskapsåret jämte hälften av insättarnas
behållning vid samma tidpunkt. Utredningen har funnit sist angivna krav
på viss relation mellan centralkassas fonder och inlåning orimligt strängt
och har föreslagit, att befogenheten att använda vinstmedel till annat än fondering
skall inträda så snart centralkassas fonder uppnå en storlek, som motsvarar
tio procent av utlåningen.

Oberoende av örn fondema uppnått denna storlek skola av årsvinsten kunna
dels till medlemmarna återgäldas belopp, som under något föregående år
uttaxerats å dem för täckande av förlust, och dels lämnas utdelning till anslutna
jordbruksekonomiska föreningar å deras insatser, dock högst efter
en räntesats av fem procent.

Fullmäktige i riksbanken ha funnit lämpligt, att centralkassa redan innan
dess reservfond uppgår till tio procent av utlåningen får använda en del av
vinsten till sådana ändamål, som direkt avse att gagna jordbrukskasserörelsens
verksamhet och syften, t. ex. för organisations- och propagandaverksamhet
o. d., dock endast i en omfattning, som i förhållande till kassans ställning
och vinst är av mindre betydelse.

Styrelsen för svenska bankföreningen har ansett det oriktigt att, såsom
föreslagits av utredningen, centralkassa skall kunna av årsvinsten, innan beslut
fattats örn avsättning från densamma till reservfonden, lämna utdelning
till anslutna jordbruksekonomiska föreningar å deras insatser.

Bank- och fondinspektionen har hänvisat till att enligt utredningens förslag,
liksom enligt nu gällande bestämmelser, centralkassa icke utan medgivande
av jordbrukskreditkassans styrelse får genom anlitande av reservfonden
helt eller delvis avskriva fordran hos medlem, med mindre centralkassan
vidtagit laga åtgärder för fordringens indrivning och betalning därvid
icke kunnat erhållas. Däremot föreligger icke hinder för centralkassa att med
anlitande av årsvinst företaga avskrivning av dylik fordran utan medgivande
av jordbrukskreditkassans styrelse och utan vidtagande av indrivningsåtgär -

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

der. Inspektionen har ifrågasatt, om icke i det sistnämnda fallet åtminstone
.jordbrukskreditkassans styrelses medgivande bör inhämtas, innan avskrivning
sker.

I detta sammanhang må nämnas, att utredningen föreslagit att, om jordbrukskreditkassan
eller centralkassa gjort så stora förluster, att -— sedan
fonderna förbrukats — förlusterna överstiga en tiondel av det belopp, vartill
medlemmarnas ansvarighet för kassans förbindelser sammanlagt uppgår,
kassans godkännande skall kunna återkallas, om icke förlusterna senast vid
det föreningssammanträde, som kassans styrelse på grund härav skall utlysa,
nedbringats under vad nyss sagts.

Med avseende å dessa bestämmelser har bank- och fondinspektionen hänvisat
till att i banklagen för motsvarande fall är föreskrivet, att hela det mot
förlusten svarande beloppet skall säkerställas på visst angivet sätt. Liknande
föreskrifter förekomma även inom annan ekonomisk lagstiftning. Samma
fordran bör enligt inspektionens mening uppställas även i fråga örn jordbrukets
kreditkassor. Det kan nämligen icke vara skäligt, att kassa skall
medgivas att fortsättningsvis, kanske permanent, arbeta med en i balansräkningen
upptagen klar förlust till så stort belopp som motsvarande närmare
en tiondel av det belopp, vartill medlemmarnas ansvarighet för kassans förbindelser
sammanlagt uppgår, och att kassan sålunda har likvidationshotet
mer eller mindre permanent svävande över sig.

Med hänsyn till de konsekvenser en placering av centralkassas eller jordbrukskassas
tillgångar i fastigheter kan få med avseende å kassans förräntningsmöjligheter
och likviditet har utredningen ansett, att särskilda inskränkande
föreskrifter böra införas härutinnan. Kassa bör sålunda icke få förvärva
fastighet i andra fall än då det erfordras för skyddande av fordran eller
fråga är örn anskaffande av lokal för kassans inrymmande. Om kassa
inköper utmätt eller pantsatt fastighet för att skydda en fordran, bör kassan
så snart lämpligen kan ske och senast då fastigheten kan avyttras till belopp,
som täcker fordringen, vidtaga åtgärder för dess försäljning. Om jordbrukskassa
behöver inköpa en belånad fastighet till skyddande av fordran men icke
disponerar medel härför, bör det stå öppet för jordbrukskassan att erhålla
kredit hos centralkassan för detta ändamål. Detsamma bör gälla för det fall
att jordbrukskassa är i behov av kredit för reglerande av förlust. Sådan kredit
bör emellertid endast vara tillfällig i avbidan på att kassans ställning ordnas.
Bestämmelser av nu angivet innehåll ha upptagits i utredningens förslag.

Styrelsen för svenska bankföreningen har hänvisat till att, medan i lagen
om bankrörelse lämnas föreskrifter om de betingelser, under vilka bankaktiebolag
äger förvärva fast eller lös egendom, i utredningens förslag saknas beträffande
jordbrukskreditkassan varje motsvarande föreskrift samt beträffande
centralkassa och jordbrukskassa föreskrifter rörande lös egendom. Ej
heller finnes i den föreslagna förordningen någon motsvarighet till banklagens
föreskrifter om visst förfarande vid förvärv av egendom, som är för

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

fordran utmätt eller pantsatt. Komplettering synes vara av nöden på dessa
punkter.

Även bank- och fondinspektionen har ansett, att de av utredningen föreslagna
bestämmelserna om kassornas rätt att förvärva fast egendom böra
kompletteras med motsvarande bestämmelser beträffande lös egendom.

Mot vad utredningen föreslagit beträffande dispositionen av uppkommande Departemenisvinstmedel
och i fråga om fonderingen inom jordbrukskasserörelsen finner CÄe/enjag
ej anledning till annan erinran än att centralkassa icke bör kunna utan
medgivande av jordbrukskreditkassans styrelse vare sig genom ianspråktagande
av reservfondens medel eller genom anlitande av årsvinsten avskriva
fordran hos medlem, med mindre centralkassan vidtagit laga åtgärder
för fordringens indrivning och betalning därvid icke kunnat erhållas.
Med anledning av vad fullmäktige i riksbanken anfört vill jag fästa uppmärksamheten
på att hinder icke torde möta för kassa att av tillgängliga
medel bestrida även utgifter för erforderlig reklam o. dyl. Något särskilt medgivande
att taga i anspråk vinstmedel för detta ändamål torde ej vara erforderligt.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna om skyldighet för kassa att
under vissa förutsättningar träda i likvidation torde böra modifieras i anslutning
till vad bank- och fondinspektionen förordat. Erinras må i detta sammanhang,
att för kasserörelsen numera inrättats en gemensam riskförsäkringsfond,
vilken kan anlitas för att bringa hjälp åt kassa.

Vad slutligen angår de föreslagna bestämmelserna rörande kassas rätt att
förvärva fast egendom finner jag utredningens förslag kunna i huvudsak godtagas.
Motsvarande bestämmelser torde böra införas beträffande lös egendom.

De statliga grundfonderna.

Såsom i annat sammanhang omnämnts, ställde staten vid jordbrukskreditkassans
inrättande år 1930 såsom grundfond för kassan till förfogande 4V2
procents statsobligationer till ett nominellt belopp av 15 milj. kronor. Enligt
beslut av 1932 års riksdag blev grundfonden genom tillskott av ytterligare 10
milj. kronor i statsobligationer höjd till 25 milj. kronor. Härutöver ställdes
av 1933, 1934 och 1935 års riksdagar till jordbrukskreditkassans förfogande
statsobligationer till ett belopp av tillhopa 20 milj. kronor att användas till
pantförskrivning för lån i riksbanken. Sist avsedda obligationer skulle kassan
återställa till riksgäldskontoret inom vissa angivna tider. Vid 1936 års
riksdag har ett medgivande lämnats, att tiden för återställandet av bär avsedda
statsobligationer till belopp av 20 milj. kronor får utsträckas beträffande
hälften av obligationerna till den 30 juni 1941 och beträffande återstående
hälften till den 30 juni 1946. I fråga om förstnämnda obligationer har
1941 års riksdag — i avbidan på att förslag örn ändrade grunder för jord -

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

brukskasserörelsen skall föreläggas riksdagen — medgivit anstånd med obligationernas
återställande intill den 1 juli 1942.

Utredningen har i sitt förslag upptagit jordbrukskreditkassans grundfond
lill minst nuvarande belopp av 25 milj. kronor. Huru lång ytterligare tid
kassan behöver disponera de 20 milj. kronor i statsobligationer, som ställts
till förfogande för pantförskrivning för lån i riksbanken, bär utredningen
ansett sig icke ha anledning att diskutera.

I fråga om de grundfondsobligationer, som staten ställt till förfogande för
centralkassorna — föreskrifter härom återfinnas nu i särskilda kungörelser,
den senaste utfärdad den 26 juni 1936 (nr 376) — har utredningen ansett
det vara att föredraga, att bestämmelser i detta hänseende införas i själva
förordningen om jordbrukets kreditkassor. Dock synas de särskilda föreskrifter,
som erfordras i fråga om formaliteterna vid obligationernas ianspråktagande,
böra meddelas av Kungl. Majit i annan ordning. I samband
härmed böra tidigare i olika kungörelser meddelade föreskrifter i detta hänseende
upphävas. Beträffande grundfondernas allmänna karaktär lia i förslaget
upptagits motsvarande bestämmelser som i fråga om jordbrukskreditkassans
grundfond.

Beträffande såväl jordbrukskreditkassans som centralkassornas grundfondsobligationer
har utredningen föreslagit, att obligationerna skola vara
4Vä-procentiga.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha, vad till en början angår jordbrukskreditkassans
grundfondsobligationer, uttalat sig för att, då den föreslagna räntefoten
vid nuvarande läge å obligationsmarknaden ansetts vara för hög, räntefoten
å grundfondsobligationerna i den nya förordningen bör nedsättas till
högst 4 procent. Sådana obligationer böra då tillhandahållas jordbrukskreditkassan
mot det att kassan återlämnar riksgäldskontorets förbindelser rörande
nuvarande obligationer, i detta sammanhang lia fullmäktige omnämnt,
att de statsobligationer å sammanlagt 20 milj. kronor, som enligt beslut
av 1933, 1934 och 1935 års riksdagar utöver grundfondsobligationerna
överlämnats till jordbrukskreditkassan för att pantförskrivas såsom säkerhet
för lån hos riksbanken, löpa med en ränta av 4 procent.

Beträffande centralkassornas grundfondsobligationer ha fullmäktige erinrat
om att i hittillsvarande kungörelser i ämnet någon viss räntefot ej är föreskriven
utan att denna bestämts av fullmäktige med hänsyn till förhållandena
å obligationsmarknaden vid varje tidpunkt, då utlämnande av sådana
obligationer ifrågakommit. Då fullmäktige ansett nuvarande anordning i
detta hänseende alltjämt vara lämplig, lia fullmäktige hemställt, att någon
räntefot ej angives i den nya förordningen.

Bank- och fondinspektionen har ifrågasatt, huruvida icke beloppet å jordbrukskreditkassans
grundfondsobligationer bör angivas till »högst» 25 milj.
kronor. Det har nämligen ofta gjorts gällande, att jordbrukskasserörelsen
strävar efter att bliva självförsörjande och oberoende av statens bistånd.
Det ligger då nära till hands, att en plan för återställande av de ifrågavarande
obligationerna redan nu bör uppgöras. Denna skulle exempelvis kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

81

innebära, att allteftersom jordbrukskreditkassans reservfond stigit med en
miljon kronor, motsvarande belopp av obligationerna återställes till staten.
Även beträffande centralkassornas grundfondsobligationer har inspektionen
uttalat sig för att en plan för deras återställande till staten bör uppställas.
Så skulle exempelvis kunna ske allteftersom centralkassans reservfond stigit
med 500,000 kronor.

I detta sammanhang torde böra erinras örn förut omnämnda skrivelse från
styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan den 12 augusti 1940, i vilken styrelsen
hemställt, att förslag måtte föreläggas 1941 års riksdag av den innebörd,
att tiden för återställande till riksgäldskontoret av de svenska statens
obligationer till nominellt belopp av 20 milj. kronor, vilka överlämnats till
jordbrukskreditkassan att pantförskrivas som säkerhet för lån hos riksbanken,
måtte utsträckas beträffande hälften av obligationerna till den 30 juni
1946 och beträffande återstående hälften till den 30 juni 1951.

Till stöd för denna hemställan har styrelsen bland annat anfört följande:

Att finna en ersättning för den riksbankskredit, som erhållits mot säkerhet
av ifrågavarande obligationer, genom ökad inlåning är en utväg, som
i nuvarande läge synes svårframkomlig. Visserligen har kasserörelsens inlåningsverksamhet
även efter krigsutbrottet visat tillfredsställande utveckling,
men ju längre nuvarande krisläge varar, desto starkare torde kraven
på jordbrukets tillgängliga medel bliva från det allmännas sida, varmed
kasserörelsens möjligheter att uppbringa kapital på denna väg naturligen
minskas. Märkas bör vidare, att, i den mån ett ökat kapitaltillflöde vinnes
genom inlåningen, behöver detta i första hand disponeras dels för att i nödtorftig
utsträckning vidmakthålla och utveckla rörelsens kreditgivning, dels
för avbetalningar å den upplåning, som skett hos riksbanken mot säkerhet
av fastighetsinteckningar. Beträffande sistberörda upplåning gäller, att den
tillkom i samband med krisen hösten 1939 och nödvändiggjordes för reglering
av vissa korta lån hos affärsbanker etc., som då uppsades för återbetalning.

Måhända kunde någon ifrågasätta, att man genom en skärpning av redan
gjorda kreditinskränkningar skulle kunna bereda medel även för ett frigörande
av de statsobligationer å 10 milj. kronor, som närmast skola återlämnas.
Styrelsen skulle emellertid anse en dylik väg synnerligen betänklig.
Redan med nuvarande lånemöjligheter kan kasserörelsen endast med stor
nödtorftighet tillgodose sina medlemmars kreditbehov, och ökade restriktioner
på detta område skulle sannolikt leda till de svåraste olägenheter för
rörelsen och dess låntagare.

Vad ovan anförts torde vara tillräckligt för att motivera styrelsens uppfattning,
att föreskriften rörande återställandet av de statsobligationer, som
ställts till styrelsens förfogande för belåning i riksbanken, bör upptagas till
omprövning. Enligt styrelsens förmenande bör en dylik omprövning leda lill
beslut örn visst uppskov med ifrågavarande återställande. Med hänsyn tagen
till att en varaktig lättnad å kapitalmarknaden knappast torde vara att emotse
under den närmaste tiden och till att kasserörelsens behov av ifrågavarande
stöd dels skärpts genom krisen, dels kan beräknas fortbestå tills mera normala
förhållanden åter inträda synes uppskovet hilia avse en tid av åtminstone
5 år.

Fullmäktige i riksgäldskontoret lia förklarat sig icke lia något att erinra
mot föreliggande framställning.

Wilan!) Ull riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 41.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

DepartemenU chefen.

Däremot ha fullmäktige i riksbanken ansett den begärda förlängningen av
rätten att disponera över ifrågavarande obligationer böra begränsas till tre
år och endast avse de obligationer å nominellt 10 milj. kronor, vilka skulle
återställas till riksgäldskontoret senast den 30 juni 1941. Denna uppfattning
bar biträtts av bank- och fondinspektionen. I inspektionens yttrande har
gjorts gällande, att en av anledningarna för att icke säga huvudanledningen
till att svårigheter kommit att visa sig för jordbrukskreditkassan att återställa
ifrågavarande obligationer är att finna däri att rörelsen väsentligt ökat
sin primärbelåning och för finansiering av denna anlitat upplåning mot
obligationer. Inspektionen har hållit före att först om under den nya övergångstiden
åtgärder bliva på ett verksamt sätt vidtagna för en begränsning
och nedskärning av primärlångivningen det kan bliva reellt möjligt för jordbrukskreditkassan
att i behörig tid frigöra här avsedda statsobligationer för
deras återställande till riksgäldskontoret.

Här må slutligen nämnas, att styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan
i en den 1 november 1939 dagtecknad skrivelse, under hänvisning till att
krigsutbrottet medfört vissa svårigheter med avseende å kassans kapitalanskaffning,
gjort framställning om ställande av särskilda statsobligationer till
förfogande för belåning hos riksbanken, över vilken framställning utlåtanden
avgivits av bank- och fondinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret och
fullmäktige i riksbanken. Sedan nyssnämnda framställning avlåtits har, såsom
framgått av det nyss sagda, viss kredit ställts till förfogande i riksbanken
mot säkerhet av fastighetsinteckningar.

Storleken av jordbrukskreditkassans grundfond torde i den nya förordningen
om jordbrukets kreditkassor böra bestämmas till 25 milj. kronor
utan angivande av att fråga är vare sig örn maximibelopp eller minimibelopp.

Mot vad utredningen föreslagit beträffande storleken av centralkassornas
grundfonder har jag intet att erinra.

I motsats till fullmäktige i riksgäldskontoret anser jag icke lämpligt att ur
utredningens förslag utesluta föreskrifterna om procentsatsen för jordbrukskreditkassans
och centralkassornas grundfondsobligationer. För alt likväl en
viss rörelsefrihet skall bliva möjlig härutinnan, tillstyrker jag, att obligationerna
angivas skola löpa med minst 4 procents ränta.

Vad i ett par yttranden anförts om önskvärdheten av att efter hand avveckla
de statliga grundfonderna finner jag åtminstone för närvarande icke
kunna realiseras, så mycket mindre som det visat sig nödvändigt att för jordbrukskreditkassan
utöver grundfonden ställa ytterligare statsobligationer till
förfogande för belåning i riksbanken.

Av sistnämnda obligationer skola enligt 1936 och 1941 års riksdagars beslut
10 milj. kronor återställas före den 1 juli 1942 och återstående 10 milj.
kronor före den 1 juli 1946. Jordbrukskreditkassans styrelse har hemställt
om sådant anstånd med obligationernas återställande att ena hälften av
dem skall återställas före den 1 juli 1946 och andra hälften före den 1 juli
1951. Bank- och fondinspektionen och fullmäktige i riksbanken lia allenast

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

83

lillstyrkt anstånd med återställande av förstnämnda obligationer och som
tid härför föreslagit den 1 juli 1944. För min del finner jag icke hinder böra
möta mot att bevilja jordbrukskredilkassan det anstånd, kassan begärt.

De statliga förvaltningsbidragen.

I en kungörelse den 13 februari 1931 (nr 17) ha föreskrifter meddelats angående
förvaltningsbidrag åt jordbrukets kreditkassor.

Enligt nämnda kungörelse utgår förvaltningsbidrag till jordbrukskreditkassan
för vart och ett av de fem första åren från och med det, då kassan
börjat sin verksamhet (år 1930), med 0.05 procent, för vart och ett av de följande
fem åren med 0.025 procent, för vart och etl av de därpå följande fem
åren med 0.0125 procent samt för vart och ett av de därnäst följande fem
åren med 0.00625 procent av kassans sammanlagda utlåning vid utgången av
det år, för vilket bidraget utgår. Bidraget till centralkassorna utgår med belopp,
motsvarande för varje till centralkassa ansluten jordbrukskassa eller
annan ekonomisk förening 200 kronor för vart och ett av de fem första åren
från och med det, då centralkassan vunnit godkännande, 100 kronor för vart
och ett av de följande fem åren, 50 kronor för vart och ett av de därpå följande
fem åren samt 25 kronor för vart och ett av de därnäst följande fem
åren.

För jordbrukskassa utgår statsbidraget med belopp, motsvarande för medlem
4 kronor för vart och ett av de fem första åren från och med det, då kassan
vunnit godkännande, 2 kronor för vart och ett av de följande lem åren,
1 krona för vart och ett av de därpå följande fem åren samt 50 öre för vart
och ett av de därnäst följande fem åren. Centralkassa eller jordbrukskassa,
som vunnit godkännande från det allmännas sida före den 1 oktober 1930 —
då 1930 års förordning trädde i kraft — får uppbära bidrag enligt nyssnämnda
grunder från och med det år, varunder kassans stadgar bringats att
överensstämma med vad som föreskrives i nämnda förordning, varvid iakttages,
att bidragets storlek bestämmes såsom om godkännande givits det år,
varunder nyss nämnda överensstämmelse åvägabringats.

Utöver förvaltningsbidragen ha anslag anvisats såsom bidrag till bestridandet
av revisionskostnader samt upplysnings- och organisationskostnader.

Utredningen har funnit önskvärt, alt jordbrukskasserörelsen så snart som
möjligt gör sig oberoende av ifrågavarande stöd från statens sida. Enligt vad
utredningen framhållit, torde denna uppfattning delas av rörelsens ledning.
Utredningen har förordat, alt förvaltningsbidrag icke skola utgå till kassor,
som bildas efter den nya författningens ikraftträdande. Beträffande redan bildade
kassor har utredningen erinrat, att enligt de nuvarande reglerna för
förvaltningsbidragen dessa efter hand minskas och försvinna, varigenom statens
stöd åt rörelsen automatiskt reduceras lill beloppet. Utredningen har ansett
sig icke böra framlägga förslag örn indragning av förvaltningsbidragen i
annan omfattning än som följer av nämnda automatiska nedgång. Emellertid
har utredningen utgått från att, allteftersom bidragen minskas till betydelsen,
kassorna skola bliva benägna att avstå från bidragen, så att förslags -

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

vis efter år 1945 några ytterligare bidrag icke längre skola behöva utbetalas.

I detta sammanhang har utredningen uttalat sig för att centralkassa icke
tilldelas förvaltningsbidrag för ansluten jordbruksekonomisk förening under
annan förutsättning än att föreningen står i verklig affärsförbindelse med
centralkassan.

Beträffande det anslag, som staten plägat anvisa till jordbrukskreditkassans
revisions-, instruktions- och organisationsverksamhet, har utredningen
funnit sig icke ha anledning att föreslå någon ändring. I detta sammanhang
har utredningen fäst uppmärksamheten på att nämnda kassa årligen lämnar
bidrag till bank- och fondinspektionen för dess tillsyn över jordbrukskasserörelsen.

I flera av de avgivna yttrandena har framhållits önskvärdheten av att det
statliga stödet åt jordbrukskasserörelsen så snart som möjligt avvecklas. Sålunda
har bank- och fondinspektionen ifrågasatt huruvida icke redan nu
vid tillämpningen av bestämmelserna angående förvaltningsbidrag vissa reduceringar
lämpligen borde ske. 1 sådant avseende har inspektionen åberopat
innehållet i en inom ämbetsverket upprättad promemoria. I denna har
bland annat anförts följande:

I anledning av ett uttalande av 1933 års riksdagsrevisorer har numera den
principen kommit till tillämpning, att förvaltningsbidrag till centralkassa för
anslutna ekonomiska föreningar utgår endast dä vederbörande förening under
det år, för vilket bidrag beräknas, stått i verklig affärsförbindelse med vederbörande
centralkassa, antingen genom att till centralkassan hava lämnat medel
för insättning å inlåningsräkning eller genom att hos centralkassan hava
utnyttjat kredit, i båda fallen i någon egentlig omfattning. Genom en år 1936
genomförd ändring i jordbrukskasseförordningen är centralkassa numera berättigad
att å checkräkning mottaga insättningar jämväl av andra än anslutna
jordbrukskassor och ekonomiska föreningar. Eftersom numera en var, ekonomisk
förening eller annan, äger att hos centralkassa verkställa insättning
å bankmässiga räkningar, synes den omständigheten, att ekonomisk förening
har ett mera betydande belopp innestående å sådan räkning, icke böra utgöra
skäl för att centralkassan skall för den ekonomiska föreningen få uppbära
förvaltningsbidrag. Förvaltningsbidrag till centralkassa synes därför böra
utgå, förutom för jordbrukskassor, allenast för sådana ekonomiska föreningar,
vilka under det år, varom fråga är, utnyttjat kredit hos centralkassan i sådan
omfattning, att föreningen på grund därav kan anses hava stått i verklig
affärsförbindelse med centralkassan.

Inom jordbrukskassor förekommer ej sällan, att medlem inträtt med allenast
en eller annan andel och utan att ens till någon del fullgöra den skyldighet
att verkställa inbetalning å tecknad andelsinsats, som i jordbrukskasseförordningen
är stadgad, och i mycket stor utsträckning hava jordbrukskassemedlenimar
försummat att verkställa fullständig inbetalning av insatsbelopp
inom den tid, som berörda förordning angiver. Det måste anses obefogat, att
jordbrukskassa för sådan medlem åtnjuter förvaltningsbidrag, och det ifrågasättes,
huruvida icke detsamma bör gälla beträffande förvaltningsbidrag för
medlem, som efter den medgivna övergångstiden icke till fullo inbetalt insatsbelopp.
Ofta har det vidare visat sig, att jordbrukskassemedlem icke haft
annan förbindelse med sin jordbrukskassa, än att lian anmält sig såsom
medlem och möjligen att han anlitat jordbrukskassans förmedling viel insättning
av medel å bankmässig räkning hos vederbörande centralkassa, en rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 41

85

som emellertid står även icke-medlem till bilds. De synpunkter, vilka, enligt
vad förut framhållits, gjorts gällande i fråga örn förvaltningsbidrag lill centralkassa,
borde skäligen komma till tillämpning i fråga örn jordbrukskassa
på så sätt att förvaltningsbidrag till jordbrukskassa ej må utgå för sådan jordbrukskassemedlem,
som icke under det år, varom fråga är, verkligen anlitat
sin jordbrukskassa. I anslutning till vad som anförts beträffande centralkassor,
bör därvid icke tagas i beräkning, att medlem eventuellt anlitat jordbrukskassan
för förmedling av insättning hos vederbörande cenlralkassa.

Inspektionen har hållit före att också frågan örn en avveckling av det stöd,
som staten lämnar jordbrukskreditkassan genom anslag till kassans revisions-,
instruktions- och organisationsverksamhet, borde upptagas lill övervägande.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, örn icke såsom förutsättning för
att centralkassa skulle erhålla förvaltningsbidrag för ansluten förening borde
krävas, att föreningen tecknade en viss, ej för lågt tilltagen minimiprocent av
de andelar, med vilka den finge vara delaktig i kassan.

Även statskontoret, sparbanksinspektionen och fullmäktige i riksbanken
ha uttalat sig för en begränsning av det statliga stödet åt jordbrukskasserörelsen.

Beträffande beräkningen av vissa anslag till jordbrukskasserörelsen må
erinras om följande.

För budgetåret 1941/42 ha anvisats dels till Jordbrukets kreditkassor: Revision
av jordbrukskasserörelsen m. m. ett anslag av 53.000 kronor och dels
till Jordbrukets kreditkassor: Förvaltningsbidrag till jordbrukskasserörelsen
ett förslagsanslag av 260,000 kronor.

I skrivelse den 6 september 1941 har styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan
bland annat anfört följande:

För budgetåret 1941/42 beräknas kostnaden för den revisions-, instruktionsoch
organisationsverksamhet, som åvilar jordbrukskreditkassan, uppgå till
omkring 120,000 kronor. I denna kostnad ingår ett belopp å 30.000 kronor,
vilket kreditkassan enligt statsmakternas beslut har att inleverera till statsverket
såsom bidrag till bank- och fondinspektionens kostnader för jordbrukskassetillsynen.
Nyss angivna bidrag har bestämts såsom ett provisorium,
enär frågan om grunderna för bidraget i fråga befunnits böra ytterligare prövas
före deras definitiva fastställande. Då fastställda grunder för beräkning
av berörda bidrag för bekostande av bank- och fondinspektionens verksamhet
för budgetåret 1942/43 alltså saknas, anser sig styrelsen tills vidare kunna
antaga, att bidraget även för sagda budgetår kommer att bestämmas till
30,000 kronor. Under denna förutsättning synes även anslaget till revision av
jordbrukskasserörelsen m. m. för budgetåret 1942/43 kunna begränsas till ett
belopp lika med det för innevarande budgetår utgående, d. v. s. 53.000 kronor.

Till grund för den närmare beräkningen av anslagsbehovet för förvaltningsbidrag
till jordbrukskasserörelsen under budgetåret 1942/43 böra läggas
förhållandena vid 1942 års utgång. På grund härav kan det erforderliga
beloppet icke för närvarande med säkerhet fixeras, varför beräkningen lämpligen
torde få byggas på nu tillgängliga siffror beträffande de för anslagets
storlek bestämmande förhållandena. Beträffande de anslutna andra ekonomiska
föreningarna beräknas förvaltningsbidrag endast för de föreningar,

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Departements chefen.

sorn hava affärer av viss art och omfattning med vederbörande centralkassa.
Med angivna utgångspunkter skulle förvaltningsbidraget utgöra:

för Svenska Jordbrukskreditkassan:

0.0125 % å en utlåning av 24 milj. kronor ............ kronor 3,000

för centralkassorna:

50 kronor för en var av 595 jordbrukskassor och 120 andra

föreningar ..................................... » 35,750

100 kronor för en var av 145 jordbrukskassor och 5 andra
föreningar ...................................... » 15,000

för jordbrukskassorna:

1 krona för c:a 61,000 medlemmar .................. » 61,000

2 kronor » » 46,000 » .................. » 92,000

4 » » » 2,000 » .................. »_8,000

eller tillsammans kronor 214,750.

Anslaget till förvaltningsbidrag har jordbrukskreditkassans styrelse i enlighet
härmed ansett böra upptagas till 215,000 kronor.

I enlighet med utredningens förslag torde förvaltningsbidrag icke böra
utgå till kassor, som bildas efter ikraftträdandet av den nya jordbrukskasseförfattningen.
Jag delar även utredningens mening därutinnan att statsbidrag
snart nog helt skola kunna avvaras av kasserörelsen. Det kan anses ligga i
rörelsens eget intresse att i detta hänseende göra sig oberoende av statens
stöd. I avbidan härpå anser jag icke tillräckliga skäl finnas att nu, såsom
bank- och fondinspektionen föreslagit, vidtaga särskilda inskränkningar i
fråga örn bidragsgrunderna.

Vid beräkningen i årets statsverksproposition av inkomsterna för budgetåret
1942/43 har förutsatts, att jordbrukskasserörelsens bidrag till kostnaderna
för jordbrukskassetillsynen för nämnda budgetår skall uttagas med ett
från 30,000 till 35,000 kronor förhöjt belopp. Anslaget till revision av jordbrukskasserörelsen
m. m. torde oavsett denna höjning böra bibehållas vid
nuvarande belopp av 53,000 kronor.

I anslutning till de anslagsberäkningar, som verkställts av styrelsen för
jordbrukskreditkassan, torde till förvaltningsbidrag till jordbrukskasserörelsen
för budgetåret 1942/43 böra upptagas ett förslagsanslag av 215,000 kronor.

Statistiken över jordbrukskasserörelsen.

Enligt 1930 års förordning åligger det centralkassa och jordbrukskassa
att årligen avgiva statistiska uppgifter i enlighet med de föreskrifter, Kungl.
Maj:t kan finna gott meddela.

De statistiska sammanställningar, som statistiska centralbyrån utarbetar
på grundval av sålunda avgivna uppgifter, har utredningen — bland annat
med hänsyn till att sammanställningarna icke kunde färdigställas förr -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 41.

87

än lång tid efie!- det år de gälla — icke ansett i värde svara mot de kostnader,
som de medförde, och det arbete, som de förorsakade rörelsen. Det
syntes tillräckligt, att uppgifter i vissa hänseenden, såsom redan skedde, sammanställdes
hos jordbrukskreditkassan och att bank- och fondinspektionen
ägde befogenhet att infordra översikter över kassorna.

Statistiska centralbyrån har med anledning av förevarande förslag bland
annat anfört följande:

Till centralbyrån inkommande primäruppgifter från kassorna ha granskats
och bearbetats inom ämbetsverket, varefter ett preliminärt sammandrag
årligen plägat offentliggöras i Statistisk årsbok. Offentliggörandet har skett
ungefär IV2 år efter det kalenderår, som uppgifterna avse. En mera ingående
redogörelse för kassornas verksamhet har senast utarbetats för åren 1924—
1937, vilken offentliggjordes i Statistiska meddelanden år 1939. Att publicerandet
av resultaten av denna statistik skett i nämnda mera begränsade omfattning
och icke genom årliga redogörelser, som annars är vanligt, har närmast
berott på sparsamhetsskäl. Någon önskan om att offentliggörandet av
statistiken skulle ske på annat än det hittills vanliga sättet har, så vitt det
är centralbyrån bekant, icke framställts från något håll, i vilket fall hänsyn
givetvis skulle tagits därtill från centralbyråns sida.

Även med bibehållande av nu gällande system för ifrågavarande statistiska
uppgifters avgivande, torde något hinder icke möta från ämbetsverkets
sida att publicera årliga redogörelser för jordbrukskassornas verksamhet
inom ganska kort tid efter resp. kalenderårs utgång. Detta torde kunna ske
senast inom 15 månader därefter. I detta sammanhang vill centralbyrån
framhålla, att, huru viktigt det än är att statistiska utredningar färdigställas
i god tid för praktiska syftens tillgodoseende, statistiken dock även i annat
avseende kan vara till gagn. Statistiska uppgifter komma nämligen först då
till sin fulla nytta, då de föreligga för en längre tidrymd, varigenom utvecklingen
kan på längre sikt belysas för de samhällsföreteelser, som behandlas.
Genom den här ifrågavarande statistiken har det sålunda varit möjligt att
i stort sett följa utvecklingen och förändringarna i fråga örn jordbrukskreditkasserörelsen
alltsedan kassornas tillkomst eller från och med år 1916.

Skulle det emellertid av andra än bär ovan senast avhandlade skäl —
tiden för statistikens färdigställande — numera anses obehövligt att göra
sådana statistiska sammanställningar rörande här avsedda verksamhet, som
verkställts av centralbyrån alltsedan år 1916, vill ämbetsverket för sin del
icke motsätta sig, alt ifrågavarande statistik upphör. Efter jordbrukskreditkassans
tillkomst år 1930 har i viss mån inträtt ett förändrat läge, och de
statistiska uppgifter, som där numera pläga sammanställas, anses av jordbrukskasseutredningen
vara tillräckliga, ehuru de icke äro av samma omfattning,
som de för närvarande till centralbyrån avgivna. Skulle beslut om
den nuvarande statistikens upphörande komma att fattas redan under loppet
av innevarande år, torde alltså centralbyråns befattning med denna statistik
böra upphöra i fråga örn primärmaterialet för år 1941, medan däremot
motsvarande material för år 1940 bör avgivas till centralbyrån och bearbetas
i hittills gällande ordning.

Då jordbrukskreditkassan under alla förhållanden är i behov av fortlöpande
uppgifter beträffande rörelsen vid de olika kassorna, synes del 111ig
naturligt, alt erforderliga sammanställningar över verksamheten i fortsätt -

Departements.

chefen.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Departements chefen.

ningen utföras av jordbrukskreditkassan. Statistiska centralbyråns befattning
härmed torde således böra upphöra. Det statistiska materialet för år
1941 torde emellertid böra av centralbyrån bearbetas i vanlig ordning.

De nya bestämmelsernas ikraftträdande.

I fråga om de nya bestämmelsernas ikraftträdande har utredningen anfört
följande:

Därest utredningens förslag till nya bestämmelser för jordbrukskasserörelsen
föreläggas 1941 års riksdag och bliva antagna, torde bestämmelserna
kunna träda i kraft redan den 1 juli 1941. För att desamma skola bliva tilllämpliga
å kassorna erfordras emellertid även, att dessas stadgar ändras till
överensstämmelse med de nya föreskrifterna. Enligt lagen om ekonomiska
föreningar gäller såsom villkor för giltigt beslut örn ändring i sådan förenings
stadgar, att samtliga röstberättigade förenat sig örn beslutet eller detta
fattas å två på varandra följande föreningssammanträden, varav minst ett
ordinarie, och å det sammanträde, som sist hållits, biträtts av en kvalificerad
majoritet av de röstande. Antagligen bör det i regel icke möta svårigheter
för centralkassorna och måhända ej heller för många av jordbrukskassorna
att tämligen snart efter de nya bestämmelsernas utfärdande erhålla sina
medlemmars godkännande av därav påkallade stadgeändringar, så att dessa
kunna bliva tillämpliga redan kort efter den 1 juli 1941. Under alla förhållanden
skola desamma före den 1 juli 1942 underställas vederbörande länsstyrelser
eller, såvitt gäller centralkassor, Kungl. Maj:t. Till förhindrande av
olägenheter, för den händelse i något fall godkännande av de nya stadgarna
skulle finnas icke kunna meddelas på grund av någon förelupen felaktighet,
har en bestämmelse upptagits om rätt för Kungl. Majit att beträffande särskild
kassa meddela utsträckning av den föreskrivna tiden.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1942. Härav
följer, att de övergångsanordningar, som erfordras i olika hänseenden, genomgående
böra förskjutas ett år i förhållande lill vad utredningen föreslagit.

I anslutning till vad i det föregående anförts hava, på grundval av utredningens
förslag, inom jordbruksdepartementet utarbetats förslag till dels lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit — enligt vilket förslag ur
lagen uteslutas föreskrifterna örn att jordbrukskasserörelsen har att bereda
driftkredit åt idkare av mindre jordbruk — dels förslag till förordning örn
jordbrukets kreditkassor, dels ock förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 35 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor.
Förslagen, vilka torde få såsom bilagor1 fogas till statsrådsprotokollet,
böra föreläggas riksdagen för antagande, förstnämnda förslag dock först
efler det lagrådets utlåtande däröver enligt § 87 regeringsformen inhämtats.

1 Dessa bilagor, vilka äro likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
ha här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

89

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det inom
jordbruksdepartementet utarbetade förslaget till lag om ändrad lydelse av
1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor
för jordbrukskredit måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Gustav T. Roupe.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 41.

7

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Utdrag ao protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 2 februari
1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 29 januari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
16 januari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936
(nr 373) med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen Y. A. R. Ericsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

91

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
februari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter:

Den 16 januari 1942 anmälde jag för Kungl. Maj:t vissa frågor beträffande
jordbrukskasserörelsen, däribland ett inom jordbruksdepartementet utarbetat
förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med
vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit jämte tvenne därmed
sammanhängande, inom departementet upprättade författningsförslag.
Härvid förordade jag, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över lagförslaget
i fråga.

Lagförslaget har av lagrådet enligt utlåtande den 2 februari 1942 lämnats
utan erinran.

Under åberopande av vad jag förut i skilda hänseenden anfört hemställer
jag,

dels att omförmälda inom jordbruksdepartementet utarbetade
tre författningsförslag — förslaget till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit jämlikt §
87 regeringsformen — måtte genom proposition föreläggas
riksdagen lill antagande,

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1) medgiva, att tiden för återställandet till riksgäldskontoret
av de svenska statens obligationer till nominellt belopp
av sammanlagt 20,000,000 kronor, vilka enligt riksdagens
medgivande överlämnats till svenska jordbrukskredilkassan
för pantförskrivning såsom säkerhet för lån hos riksbanken,
må utsträckas beträffande hälften av obligationerna till den
1 juli 1946 och beträffande återstående hälften till den 1 juli
1951;

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

2) för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under nionde
huvudtiteln anvisa

ej mindre till Jordbrukets kreditkassor: Revision av jord brukskasserörelsen

m. m. ett anslag av......kronor 53,000;

än även till Jordbrukets kreditkassor: Förvaltning sbidrag
till jordbrukskasserörelsen ett förslagsanslag
av .................................... kronor 215,000.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Benno Gårdsten.

417686. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.