Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
1
Nr 40.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.; given
Stockholms slott den 6 februari 1942.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att
dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogade förslag till
1. lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall; samt
2. lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243)
om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.;
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
milling till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 40.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Förslag
till
lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har arrendator enligt arrendeavtal, som slutits före den 1 september
1940, åtagit sig att utgöra arrende till minst hälften genom avlämnande av
mjölk, smör eller annat jordbruksalster eller är i före sagda dag slutet arrendeavtal
rörande fastighet, som icke tillhör kronan eller är anslagen till
ecklesiastikt ändamål, arrendet till minst hälften utsatt i jordbruksalster att
lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i länets markegångstaxa
eller enligt annan jämförlig värdesättning, åge arrendatorn,
därest arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden befinnas för
honom oskäligt tyngande, påfordra skälig jämkning av det i jordbruksalster
bestämda arrendet, såvitt angår, då arrendet skall utgöras genom avlämnande
av jordbruksalster, tiden från och med den 14 mars 1941 till och
med den 31 december 1942 och, då arrendet utsatts i jordbruksalster att lösas
med penningar, tiden från och med den 14 mars 1941 till den 14 mars
1942. _____ .
2 §.
Har arrendator, som skall frånträda den arrenderade fastigheten under år
1942, enligt arrendeavtalet åtagit sig att vid frånträdande! avlämna viss
myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster, åge arrendatorn, där brist
förefinnes i den fastställda myckenheten på grund av omständigheter, till
vilka han icke varit vållande, rätt att i skälig omfattning vinna befrielse från
skyldighet att ersätta bristen.
3 §•
Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om den jämkning av arrendet,
till vilken arrendatorn enligt 1 § är berättigad, eller om det sätt, varpå
jämkningen må komma arrendatorn till godo, eller, i fall som avses i 2 §,
om arrendatorns befrielse från ersättningsskyldighet gentemot jordägaren
eller omfattningen därav, skall frågan avgöras av särskild nämnd. Sådan
nämnd skall bestå av tre ledamöter och tillsättas för område, som Konungen
bestämmer. En av ledamöterna, vilken tillika skall vara ordförande i nämnden,
utses av Konungen. För varje hushållningssällskaps verksamhetsområ
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
3
de skola av länsstyrelsen utses två ledamöter, vilka skola tjänstgöra i nämnden
vid behandling av ärende angående arrendeavtal rörande fastighet inom
det område för vilket de utsetts. Den ene av dessa ledamöter skall vara ägare
av jordbruksfastighet och den andre arrendera sådan fastighet. För ordföranden
och varje ledamot förordnas en suppleant. Har inom nämnden var
röstande sin mening och kunna ej två meningar sammanjämkas, gäller
ordförandens.
Vill arrendator påkalla nämndens prövning av tvist som avses i denna
lag, skall han vid äventyr av talans förlust bevisligen därom hava underrättat
jordägaren före utgången av år 1942.
Mot nämndens beslut må talan icke föras.
4 §.
Där ej annorlunda mellan jordägaren och arrendatorn åsämjes, må den
jämkning av det i jordbruksalster bestämda arrendet, till vilken arrendatorn
enligt 1 § är berättigad, icke utan synnerliga skäl av nämnden bestämmas
på sådant sätt, att därigenom arrendet för den tid jämkningen avser nedsättes
med mer än två tredjedelar av prisstegringen å ifrågakomna jordbruksalster
efter den 14 mars 1940.
Befrielse från skyldighet att ersätta sådan brist som avses i 2 § må ej mot
jordägarens bestridande utan synnerliga skäl medgivas till större del än två
tredjedelar av bristen.
5 §.
Ersättning till nämndens ordförande och ledamöter skall bestämmas enligt
de grunder som Konungen fastställer. Ersättningen till ordföranden
gäldas av allmänna medel.
6 §•
Av nämnden meddelad dom gånge efter överexekutors förordnande i verket
lika som domstols lagakraftägande dom.
7 §•
Utöver vad i 3—5 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna
i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.
8 §.
Erfordras för tillämpning av denna lag ytterligare föreskrifter, skola de
meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Förslag
till
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243)
om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.
Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 16 maj 1941 örn rätt för arrendator
att bortföra stråfoder m. m. skall från och med den 1 mars 1942
hava nedan angivna ändrade lydelse, dels ock att samma lag, vilken gäller
till och med den 30 juni 1942, skall äga fortsatt tillämpning till och med
den 31 december 1943.
1 §•
Arrendator må---sådant bortförande.
Likaledes må arrendator i enlighet med anvisningar, som lämnats av livsmedelskommissionen
eller efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet,
nedbringa antalet kreatur å den arrenderade fastigheten under det
antal, som han enligt arrendeavtalet skall hålla å fastigheten.
f
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
5
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 januari 19A2.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Den 28 juni 1941 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla dels en utredningsman för att verkställa utredning rörande
lagstiftning till reglering av vissa arrenden dels ock högst fem sakkunniga
personer att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Med
stöd av detta bemyndigande tillkallades dels den 28 juni 1941 häradshövdingen
N. Wihlborg såsom utredningsman och dels den 4 september 1941 ledamöterna
av riksdagens första kammare godsägaren B. H. von Stockenström
och f. d. domänintendenten P. B. Nilsson i Landeryd samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare lantbrukarna A. P. Pettersson i Dahl och
K. H. Gustafsson i Dädesjö ävensom lantbrukaren K. V. Ögren i Kroken att
såsom sakkunniga deltaga i överläggningar rörande den ifrågasatta lagstiftningen.
Med skrivelse den 12 december 1941 har utredningsmannen överlämnat en
promemoria angående reglering av vissa arrendeavtal. Vid promemorian fanns
fogat förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall. I sin skrivelse
har utredningsmannen anmärkt, att av de sakkunniga riksdagsmannen K. H.
Gustafsson och lantbrukaren K. V. Ögren icke närvarit vid den slutliga justeringen
av promemorian. Sedermera har lantbrukaren K. V. Ögren i skrivelse
den 7 januari 1942 anmält, att han i vissa avseenden hyste avvikande mening
mot utredningens förslag. Över promemorian och lagförslaget ha efter
remiss utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, skolöverstyrelsen,
statens livsmedelskommission, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län, samtliga
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, drätselnämnden vid Lunds
universitet samt Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens
folk (R. L. F.). Vid länsstyrelsens i Skaraborgs län yttrande fanns fogat utlåtande
från häradshövdingen S. Vallqvist, som av länsstyrelsen jämlikt
Kungl. Majlis bemyndigande förordnats lill ordförande för en i länet verksam
delegation rörande mjölkarrenden.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Jag torde nu få underställa Kungl. Majit denna lagstiftningsfråga. Innan
jag närmare ingår härpå, torde jag emellertid få erinra därom, att utredningsmannen
avlämnat dels med skrivelse den 29 oktober 1941 promemoria angående
lagstiftning till reglering av arrenden rörande jord, som är anslagen
till ecklesiastikt ändamål, och dels med förenämnda skrivelse den 12 december
1941 promemoria angående reglering av arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av kronans jordbruksegendomar. I anslutning till sistberörda promemoria
och däröver avgivna yttranden har jag för avsikt att föreslå avlåtande
av proposition till riksdagen med förslag till förordning angående grunder för
lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar.
På föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet har denna
dag även beslutats remiss till lagrådet med förslag till lag angående lindring
i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen
jord.
Historik och tidigare framställningar.
Det av utredningen framlagda förslaget, som föranletts av den i anledning
av det nu pågående kriget uppkomna jordbrukskrisen, avser att bereda möjligheter
till jämkning av dels sådana arrendeavtal angående jordbruksfastigheter,
i vilka arrendeavgiften bestämts att utgå i form av mjölkleveranser
eller liknande naturaprestationer, och dels sådana arrendeavtal rörande fastigheter,
som icke tillhöra kronan eller äro anslagna till ecklesiastika ändamål,
där arrendeavgifterna utsatts i jordbruksalster att lösas med penningar
enligt de i markegångstaxan under litt. A fastställda priserna eller enligt annan
jämförlig värdesättning. Även under världskriget 1914—18 tillkom lagstiftning
av liknande beskaffenhet. Dessa lagar voro dels lagen den 28 juni
1918 (nr 480) med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring och dels
lagen av samma dag (nr 481) innefattande tillägg till lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom den 14 juni 1907. Båda dessa lagar hade karaktären av
kristidslagstiftning och deras giltighetstid begränsades därför till den 1 juni
1919. Sedermera förlängdes aryendestegringslagens giltighet genom särskilda
för ett år i sänder antagna lagar, av vilka den sista utfärdades den 3 mars
1922 (nr 93) och gällde till den 1 mars 1923, då således tillämpningen av
arrendestegringslagen upphörde. Lagen om tillägg till nyttjanderättslagen
fick fortsatt tillämpning endast till den 1 juni 1921.
Lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
innehöll den huvudbestämmelsen, att, därest i fall, då arrendator enligt
avtal, slutet före den 1 oktober 1917, vore pliktig att helt eller huvudsakligen
utgöra arrende genom avlämnande av mjölk, smör, fisk eller annat naturalster,
å dylikt vederlag efter nämnda dag inträtt sådan prisstegring, som vid
avtalets ingående icke lät sig beräkna, och den utfästa legan i följd härav
funnes uppenbart oskälig, arrendatorn ägde rätt att, såvitt anginge vederlag,
förfallet under tiden från och med den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1919,
påfordra, att skälig andel i prisstegringen komme honom till godo, vilken an
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 40.
7
del, där ej annorledes åsämjdes, ej finge överstiga hälften av prisstegringen.
Beträffande eventuell tvist mellan jordägaren och arrendatorn om storleken
av den andel i prisstegringen, som skulle tillkomma arrendatorn, eller om sättet
för dess tillgodonjutande stadgades i lagen, att saken skulle avgöras av en
nämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna skulle välja var sin och
länsstyrelsen utsåge den tredje, vilken tillika skulle vara ordförande. Därjämte
lämnades i lagen vissa bestämmelser angående nämndens verksamhet,
örn klagorätt över nämndens beslut m. m. Det må anmärkas, att enligt de lagar,
varigenom giltighetstiden för arrendestegringslagen förlängdes till och
med den 1 juni 1921, denna för varje gång erhöll i viss mån ändrad lydelse
av huvudsakligen formell karaktär. Den 22 juni 1921 (nr 321) utfärdades en
helt ny lag med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, vilken lag
dock upptog i huvudsak samma stadganden som 1918 års lag.
Lagen den 28 juni 1918 innefattande tillägg till lagen om nyttjanderätt till
fast egendom avsåg att reglera det fall, att en arrendator, som var pliktig att
utgöra arrende genom avlämnande av smör, mjölk, fisk eller annat naturalster,
utan eget förvållande på grund av rådande kristidsförhållanden vore
ur stånd att fullgöra avtalet. För dylikt fall medgav lagen arrendatorn rätt
att i stället för den i naturalster bestämda arrendeavgiften utgiva skäligt arrende
i penningar. Kunde arrendatorn och jordägaren ej enas om villkoren,
skulle saken prövas i den ordning som i lagen med vissa bestämmelser mot
oskälig arrendestegring funnes stadgad för där avsedda fall.
En med de nu nämnda båda lagarna jämställd lag, vilken även var avsedd
att reglera arrendeavgifter, som på grund av kristidsförhållanden blivit oskäliga,
var lagen den 22 juni 1921 (nr 322) om jämkning i vissa fall av arrendator
åliggande dagsverksskyldighet. Genom denna lag stadgades, att, därest
i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 januari 1918, var pliktig att
helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom fullgörande av dagsverken,
körslor eller andra arbetsprestationer eller att mot ersättning utgöra visst antal
prestationer av nyssnämnda slag, å dylika prestationer efter avtalets ingående
inträtt sådan prisstegring, som därvid icke lät sig beräkna, och i följd
härav funnes, att värdet av vad arrendatorn enligt avtalet hade att utgöra
stöde i uppenbart missförhållande till de honom genom avtalet tillförsäkrade
förmåner, arrendatorn ägde rättighet att påfordra att skälig andel i prisstegringen
komme honom till godo. Denna andel i prisstegringen, vilken icke finge
överstiga hälften av stegringen, skulle i brist på åsämjande bestämmas av en
nämnd i enlighet med vad som funnes stadgat i 1918 års lag med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring.
Jämväl för sist omförmälda lag av den 22 juni 1921 begränsades dess tilllämplighet
till den 1 mars 1923.
Arrendeavtal, i vilka legan utsättes i naturalster att levereras direkt till
jordägaren eller till annan för hans räkning, förekomma helt anturligt endast
vid ularrendering av enskild tillhörig jord. Rörande förekomsten av dylika
arrendeavtal lämnas i en av 1936 års arrendeutredning år 1937 företagen
enquete följande uppgifter.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 40.
Stockholms län och stad. Jordbrukskommissionen uppger, att s, k. mjölkarrenden
i enstaka fall förekomma. Av en enskild uppgiftslämnare meddelas,
att legan någon gång utsattes i naturalster vid mindre trädgårdsarrenden
samt i sådana fall, då arrendatorn har svag ekonomi.
Uppsala län. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden
förekomma avtal, i vilka legan utsättes i naturalster, tämligen
allmänt.
Södermanlands lån. Egnahemsnämnden förklarar, att dylika arrenden endast
förekomma hos några större jordägare, samt att legan i dessa fall beslämts
i mjölk. Av jordbrukskommissionen meddelas, att det ofta förekommer,
att tegan utsättes i naturalster, då en äldre jordägare drar sig tillbaka
från jordbruket och utarrenderar sin gård. Enligt södra Södermanlands edsförbund
av R. L. F. förekommer det, att legan bestämmes i mjölk, fisk och
andra naturalster.
Östergötlands lån. Jordbrukskommissionen meddelar, att det ej sällan förekommer,
att legan utsättes i naturalster.
Jönköpings län. Av hushållningsällskapets förvaltningsutskott uppgives, att
nämnda avtalsform förekommer i mindre omfattning, samt att densamma
alltmera kommer ur bruk. Västbo och Vetlanda ortsförbund av R. L. F. yttra,
att mjölkarrenden i vissa fall förekomma.
Kronobergs lån. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden
och jordbrukskommissionen förekommer det ej, att legan utsättes
i naturalster.
Kalmar läns norra område. Jordbrukskommissionen meddelar, att sådana
avtal i vissa fall förekomma, företrädesvis mjölkarrenden.
Kalmar läns södra område och Gotlands län. Enligt de lämnade uppgifterna
förekomma dylika avtal icke.
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands lån. Avtal av ifrågavarande
slag äro enligt uppgifterna från dessa län sällsynta.
Göteborgs och Bohus lån. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och
egnahemsnämnden uppgiva, att det i fråga om torp är vanligt, att legan utsättes
i naturalster, samt att detta även förekommer vid upplåtelse av mindre
gårdar.
Älvsborgs läns norra område. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och egnahemsnämnden meddelas, att dylika avtal icke förekomma.
Älvsborgs låns södra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
omförmäler, att avtal av nämnda slag äro ytterst ovanliga. Enligt egnahemsnämnden
förekomma de i enstaka fall vid upplåtelse av mindre markområden.
Skaraborgs lån. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden
och jordbrukskommissionen förklara, att dylika avtal äro vanliga,
samt att mjölkarrendena synas tilltaga i antal.
Värmlands lån. Av egnahemsnämnden uppgives, att det vid kortfristiga avtal
stundom förekommer, att legan utsättes i naturalster.
örebro lån. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden
och jordbrukskommissionen uppgiva, att ifrågavarande arrendeform icke
är ovanlig.
Västmanlands län. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och
egnahemsnämnden förekomma icke dylika avtal.
Kopparbergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden
yttra, att det stundom förekommer, att enskilda tillhöriga
smärre åkerstycken och beteshagar utarrenderas mot ersättning i ved, mjölk,
smör eller dylikt. Enligt jordbrukskommissionen utsättes legan i naturalster
endast i undantagsfall.
Kungl. Moj:ts proposition nr 40.
9
Gävleborgs län. Av jordbrukskommissionen uppgives, att dylika villkor
icke stadgas vid avtal med bolag men väl vid utarrendering av enskilda tillhöriga
fastigheter.
Västernorrlands lån. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden
meddela, att legan endast i undantagsfall, då ägaren är bosatt
i närheten av arrendefastigheten, utsättes i naturalster.
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I dessa län förekomma enligt
de lämnade uppgifterna icke avtal av sagda slag.
Skogs- och flottningsarbetareförbundet förklarar, att utsättande av lega i
naturalster icke är vanligt.
Lantarbetareförbundet yttrar, att sagda förhållande förekommer i rena
undantagsfall.
Sveriges skogsägareförbund uppger: Såvitt förbundet har sig bekant förekommer
det ingenstädes på bolagsjord, att legan utsättes i naturalster.
Såsom av den återgivna enqueten framgår voro vid den tid, då densamma
anordnades, arrendeavtal av nu ifrågakomma form i vissa landsdelar ganska
vanliga. Utredningen har framhållit att, även om det kunde antagas, att
man efter 1937 allt mera övergått till kontantarrenden, de s. k. mjölkarrendena
dock säkerligen fortfarande vore så vanliga, att anledning funnes
att under nuvarande kristid följa dem med samma uppmärksamhet som skedde
under den kristid som följde 1914—-18 års världskrig i spåren. Efter vad
utredningen upplyst äro mjölkarrenden särskilt vanliga i Skaraborgs län. I
1937 års enquéte uppgives också, att de syntes tilltaga i antal i nämnda län.
Utredningen har vidare upplyst, att mjölkarrenden förekomma huvudsakligast
å mindre gårdar, 10—30 hektar, och att de icke inskränkte sig till någon
viss kategori jordbrukare.
I utredningens promemoria har omnämnts, att av arrendekontrakt, som
insänts till utredningen, franninge att arrendet utsattes ibland uteslutande i
viss kvantitet mjölk av viss fetthalt att dagligen för jordägarens räkning levereras
till av honom bestämt mejeri och i andra fall till en del i penningar
och till återstoden i mjölk. I vissa kontrakt tillförbundes därjämte arrendatorn
att till jordägaren leverera vissa mindre kvantiteter spannmål.
Under år 1941 har ett flertal framställningar inkommit om vidtagande av
åtgärder till lindrande av den bekymmersamma belägenhet, vari mjölkarrendatorerna
under de senaste åren kommit till följd av dels det dåliga skörderesultatet
och dels den stegring av mjölkpriserna som kristiden medfört. I
avseende härå må följande anföras.
I en den 12 maj 1941 dagtecknad, till länsstyrelsen i länet ställd skrivelse
anförde Skaraborgs läns hushållningssällskaps sekreterare efter uppdrag av
en utav sällskapets förvaltningsutskott utsedd delegation följande:
Inom Skaraborgs län finnes ett mycket stort antal arrendatorer med s. k.
mjölkarrenden —- enligt inhämtade uppgifter 600 till 700. Förra årets dåliga
skörderesultat har försatt många av dessa arrendatorer i en ytterst svår ekonomisk
situation, i det att mjölkproduktionen på deras gårdar nedgått i sådan
grad, att den knappast förslår till gäldande av arrendet. Dessa arrendatorers
möjligheter att på ett nöjaktigt sätt sköta sina jordbruk har till följd
därav minskats i en utsträckning, som ur flera synpunkter kan få allvarliga
10
Kungl. Maj-.ts proposition nr 40.
konsekvenser. Sålunda undergräves deras egen ekonomi, och de kunna ej
göra den insats för folkförsörjningen, som tidsläget kräver. Även jordägarna
måste självfallet bliva lidande på att den utarrenderade jorden ej blir rationellt
brukad.
Det är alltså många skäl, som tala för att åtgärder vidtagas för åstadkommande
av skälig lindring i arrendevillkoren för de arrendatorer, det här
gäller, och frågan har, förutom bland arrendatorerna själva, varit föremål
för överväganden bl. a. inom jordbrukets föreningsråd i länet och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Man har därvid nödgats konstatera, att
gällande arrendelagstiftning icke i annat fall, än då fråga är om jordbruksarrenden
under bolag och med dem likställda jordägare, medger rätt till
arrendenedsättning på grund av förut angivna orsak — dåligt skördeutfall
— och att det sålunda för de arrendatorer, varom här är fråga, endast återstår
att söka på frivillighetens väg träffa överenskommelse med jordägarna
om lindring i arrendevillkoren.
Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande att del
ansetts synnerligen önskvärt, att en särskild nämnd tillsattes med uppdrag
att biträda vid förhandlingar mellan parterna, hemställdes i skrivelsen, att
länsstyrelsen ville dels tillsätta en sådan nämnd att biträda innehavarna av
mjölkarrenden vid förhandlingar med vederbörande jordägare om nedsättning
i arrendet, dels ock — med stöd av de erfarenheter, som denna nämnd
kunde komma att göra under utövandet av sitt uppdrag — hos Kungl. Majit
göra framställning om sådan ändring i gällande arrendelagstiftning, vartill
länsstyrelsen på grund av dessa erfarenheter eller eljest kunde finna skäl.
I anledning av innehållet i denna skrivelse anförde länsstyrelsen i Skaraborgs
län i skrivelse den 20 maj 1941, att länsstyrelsen, som funne den svåra
ställning, i vilken särskilt mjölkarrendatorerna råkat, synnerligen behjärtansvärd
och fördenskull vöre villig att lämna sin medverkan till ernåendet
av förhandlingar om skälig lindring i dylika arrendatorers villkor, emellertid
ansett sig böra underställa frågan om utseende av den ifrågasatta nämnden
Kungl. Majits prövning.
Sedermera överlämnade vid sammanträde med cirka 400 arrendatorer i
Skaraborgs län utsedda representanter till länsstyrelsen en till Kungl. Majit
ställd skrivelse av den 10 juni 1941, däri, med instämmande i förutberörda
skrivelse av den 12 maj 1941, till närmare utveckling av de synpunkter och
önskemål, som framkommit vid överläggningarna under sammanträdet, ytterligare
anfördes:
De s. k. mjölkarrendatorerna inom Skaraborgs län — enligt inhämtade
uppgifter uppgående till mellan 600 och 700 — ha genom det dåliga skörderesultatet
förlidet år försatts i en synnerligen svår ekonomisk belägenhet.
Denna hade genom de tvivelaktiga skördeutsikterna innevarande år ytterligare
fördystrats. Mjölkproduktionen å gårdarna har nedgått i sådan omfattning,
att den knappast räcker till gäldande av arrendet. Härigenom kommer
först och främst arrendatorernas egen ekonomi att undergrävas och många
av dem stå inför den dystra utsikten att av ekonomiska skäl behöva lämna
sina jordbruk. Därtill kommer, att de av arrendatorerna, som trots de under
nuvarande förhållanden oskäliga arrendeavgifterna hjälpligen kunna draga
sig fram utan att behöva lämna hus och hem, uppenbarligen icke äro i stånd
att göra den insats för folkförsörjningen, som tidsläget kräver.
Kungl. Alaj.ts proposition nr 40.
11
Då statsmakterna på grund av det klena skörderesultatet 1940 för att förbättra
det ekonomiska utbytet av jordbruket vidtogo i och för sig synnerligen
välmotiverade åtgärder för höjning av priset å jordbruksprodukter och därmed
framför allt av mjölkpriset förbisågs antagligen, att just genom höjning
av mjölkpriset mjölkarrendatorerna kommo i ett väsentiigt försämrat läge.
Före denna prisreglering stod mjölkpriset i cirka 11 öre per liter. Vid mjölkarrende
torde detta i allmänhet ha motsvarat ett arrende av cirka 30 kronor
per tunnland..Nu däremot är mjölkpriset cirka 20 öre per liter, i genomsnitt
motsvarande ett arrende av 50 å 55 kronor per tunnland och i vissa fall mer.
Även vid normal skörd hade en sådan arrendeökning måst anses allt för
obillig och med sådan dålig skörd som under år 1940 måste den helt enkelt
betraktas som katastrofal för arrendatorerna. Åtskilliga exempel kunna anföras
på att arrendator, trots att kreatursbesättningen minskats med ända till
en tredjedel, måst köpa foder åt kreaturen sedan januari 1941. Uppenbart
torde vara, att det är alldeles ruinerande för en arrendator att under sådana
förhållanden erlägga mjölkarrende efter nu gällande mjölkpriser. Snabb och
effektiv hjälp är därför högeligen av nöden. Situationen är säkerligen betydligt
allvarligare än flertalet icke initierade ana.
Under åberopande av det anförda och under hänvisning till att statsmakterna
under förra världskriget nödgades utfärda lagar med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring hemställes, att Kungl. Majit snarast må föranstalta
om sådana lagstiftningsåtgärder, att det förhöjda mjölkpriset må
komma icke blott jordägarna utan även brukarna till godo. Det synes därvid
skäligt, att föreskrift utfärdas om att mjölkarrende oavsett vad tidigare
ingånget avtal kan innehålla, icke skall utgå efter högre mjölkpris än 12 öre
per liter. Ty även med en sådan reglering skulle mjölkarrendena bliva högre
än kontantarrendena eller i allmänhet cirka 35 kronor per tunnland. Vidare
hemställes, dels att dessa bestämmelser må få tillämpas retroaktivt å arrenden,
förfallna till betalning från och med den 1 januari 1941 och dels att
den föreslagna lagstiftningen om reglering av mjölkarrenden må i tillämpliga
delar omfatta även övriga arrenden, som satts att utgå i naturaprodukter.
Med skrivelse den 21 juni 1941 överlämnade länsstyrelsen jämväl sist återgivna
framställning till Kungl. Majit, därvid länsstyrelsen dels meddelade
att länsstyrelsen inhämtat, att mjölkpriset vid tiden för den i framställningen
omförmälda prisregleringen var 14 öre och ej 11 öre för liter, såsom i framställningen
uppgivits, och dels, under åberopande av vad länsstyrelsen anfört
i sin skrivelse den 20 maj 1941 i fråga örn behovet av viss jämkning
eller reglering beträffande arrenden av förevarande beskaffenhet, hemställde,
att Kungl. Majit måtte vidtaga ågärder för att lagstiftning så snart ske kunde
måtte komma till stånd med bestämmelser i huvudsak motsvarande innehållet
i lagen den 22 juni 1921 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
och avseende arrendevederlag förfallet under tiden från och med den
1 januari 1941.
I utredningens förevarande promemoria har även upptagits förslag till lagstiftning
till reglering av sådana arrendeavtal rörande fastigheter, vilka icke
tillhöra kronan eller äro anslagna till ecklesiastikt ändamål, där arrendeavgiften
utsatts i jordbruksalster att lösas med penningar enligt de i markegångstaxan
fastställda priserna eller enligt annan jämförlig värdesättning. I
vad mån arrenden av nu ifrågavarande slag förekomme beträffande enskilda
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 40.
tillhöriga fastigheter har utredningen icke kunnat utröna. Utredningen har
emellertid antagit, att antalet därav icke vore stort. Enligt vad utredningen
upplyst förekomme däremot perscdelarrende rätt så allmänt vid utarrendet
ring av fastigheter, som tillhörde kommuner eller allmänna stittelser, varjämte
detta arrendesystem tillämpades vid utarrendering av dels universitetens
jordbruksegendomar och dels fastigheter, som vore anslagna på lön åt
lärare vid vissa allmänna läroverk. I vissa av de anförda fallen hade arrendeavgiften
utsatts helt i persedlar och i andra hade den bestämts delvis i penningar
och delvis i persedlar. I en del fall skulle persedlarna lösas enligt
litt. A och i andra enligt litt. G i markegångstaxan. Beträffande särskilt de
fastigheter, som tillhörde Stockholms stad, vore enligt vad i promemorian
anförts i sistnämnda hänseende att märka, att i fråga om viss, i smör fixerad
del av arrendeavgiften i arrendekontrakten stadgats, att denna tills vidare
och så länge nuvarande mjölkprisreglering ägde bestånd i stället skulle
beräknas i viss mängd mjölk att kontant lösas efter det medelpris, som för
året närmast före det, varunder arrendet skulle utgivas, av mjölkcentralen
fastställts för frisk, oskummad mjölk med 3.5 procent fetthalt, fritt Stockholm,
för den zon, vari fastigheten vore belägen.
Under nu rådande kristid ha från olika föreningar av publika arrendatorer
eller sammanslutningar av lantbrukare avgivits framställningar om reglering
av de arrendeavtal, i vilka arrendeavgiften utsatts helt eller delvis i
persedlar att lösas enligt de i markegångstaxan fastställda priserna. I detta
hänseende må här omnämnas, att den 24 oktober 1941 inkommit en den 22
i samma månad dagtecknad'' skrivelse från representanter för jordbrukare
från Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs
och Västmanlands län, i vilken skrivelse hemställes, att Kungl. Maj:t ville
vidtaga åtgärder till åstadkommande därav att de av 1941 års arrendeavgälder,
vilka helt eller delvis beräknas på grundval av markegångstaxan
eller eljest produktpriser, måtte — med hänsyn till de svaga skördarna under
1940 och 1941 samt till att jordbruksprodukterna äro beslagtagna och
priserna å desamma av statsmakterna reglerade — utgå efter grundbeloppet
eller på skäligt sätt regleras i förhållande till arrendators verkliga inkomster,
såsom de betingats av svag skörd, att arrendeavgäldernas reglerande
enligt markegångstaxan eller liknande beräkningsgrunder upphör och
att antingen en återgång till kontant avgäld sker eller ett smidigare, mera
rättvist verkande system tillämpas, ett system, som är grundat på jordbrukets
verkliga lönsamhet, och att nu gällande arrendekontrakt få på arrendators
begäran omregleras enligt de nya bestämmelserna.
Förevarande utredning behandlar även frågan örn lagstiftning angående
jämkning av arrendebestämmelser rörande lämnande av stråfoder och andra
naturaprestationer vid arrendets frånträdande. I avseende härå må lämnas
följande upplysningar.
I en den 29 juli 1941 inkommen skrivelse från arrendatorn Einar Lundell
framhölls, under åberopande av de dåliga skördeutsikterna år 1941, speciellt
Kungl. Majlis proposition nr 40.
13
i fråga om stråfoder, att det syntes mycket sannolikt, att de jordbruksarrendatorer,
vilka skulle frånträda sitt arrende den 14 mars 1942, icke skulle
kunna fullgöra dem i allmänhet enligt arrendeavtalet åliggande skyldighet
att å arrendefastigheten kvarlämna vissa kvantiteter foder av hö, halm och
i en del fall även spannmål, och uttalades farhågor för att skyldighet för
arrendatorn att i sådant fall nödgas ersätta jordägaren för bristen efter priser,
som måhända vore flera gånger högre än de vid tillträdet av arrendet
rådande, komme att bliva liktydigt med ruin för många arrendatorer. Vidare
inkom den 31 oktober 1941 från statens livsmedelskommission en skrivelse,
däri kommissionen anförde i huvudsak följande:
I åtskilliga av de arrendekontrakt, som upphöra att gälla den 14 mars 1942,
finnas intagna bestämmelser om skyldighet för arrendatorn att vid avträdandet
av fastigheten avlämna en viss kvantitet stråfoder, i allmänhet en
mängd, som motsvarar vad arrendatorn på sin lid mottog vid tillträdet av
fastigheten. Sistnämnda kvantitet kan, särskilt om tillträdet skett i anslutning
till ett gynnsamt skördeår, ha varit relativt betydande. Med hänsyn
dels till att på många håll under 1941 höskörden blivit synnerligen klen samt
halmutbytet ringa, dels till jordbrukarnas skyldighet att avstå stora kvantiteter
fodersäd till det allmänna, synes nämnda kontraktsföreskrifter i många
fall bliva mycket svåra att efterkomma. Icke sällan torde arrendatorn, örn han
skall kunna lämna det avtalade avträdesfodret, vara tvungen utslakta en betydande
del av sin kreatursbesättning, medan åter i andra fall de förefintliga
stråfodertillgångarna icke ens vid en fullständig nedslaktning av kreatursbesättningen
äro tillräckliga för att täcka den kontraktsenliga förpliktelsen.
Den ersättningsskyldighet, som kan komma att åvila arrendatorn vid
bristande förmåga att prestera avträdesfodret in natura, måste på grund av
de gällande höga stråfoderpriserna bliva för honom synnerligen betungande.
Vid sådant förhållande har det synts livsmedelskommission angeläget, att
möjlighet beredes till jämkning i avtalsföreskrifter av förevarande art. Förutom
att härigenom skulle beredas ett skydd för arrendatorn mot ekonomisk
utarmning, skulle åtgärden — till fördel jämväl för hushållningen i
stort — kunna medföra, att stråfodertillgångarna å fastigheten i fråga jämnare
fördelas å de olika skedena av stallfodringsperioden.
Den fråga, som sålunda upptagits av livsmedelskommissionen, står i nära
samband med det problem, som behandlats i chefens för jordbruksdepartementet
anförande till statsrådsprotokollet den 28 juni 1941 vid tillsättande av
utredningen rörande reglering av vissa arrendeavtal. I det ena såväl som i det
andra fallet gäller det att söka bereda möjlighet till jämkning i sådana arrendeåtaganden
om naturaprestationer, vilkas uppfyllande i full utsträckning
med hänsyn till rådande särförhållanden befinnes uppenbart obilligt. I de av
departementschefen avsedda fallen är det närmast fråga om jämkningar i
tegan under pågående arrende, medan i de nu senast aktualiserade fallen
prestationsskyldigheten vid arrendeavtalets upphörande tilldrar sig huvudintresset.
Jämväl lösningen av sistberörda fråga påkallar lagstiftning linder
riksdagens medverkan.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde kommissionen, att ål
utredningen måtte uppdragas att vid fullgörandet av utredningsuppdraget järn
väl upptaga frågan örn jämkning av arrendebestämmelser angående lämnande
av stråfoder och andra naturaprestationer vid arrendets frånträdande.
Vid livsmedelskommissionens skrivelse funnos fogade två från kristids -
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
nämnder till kommissionen inkomna skrivelser, däri framhölls de av kommissionen
påtalade svårigheterna för de arrendatorer, som skulle frånträda
sina arrenden under våren 1942 och då lämna avträdesfoder.
Sedermera har den 8 november 1941 från Stockholms länsorganisation
av bondeförbundet inkommit en skrivelse, vari samma problem beröres, som
behandlats i livsmedelskommissionens skrivelse. Länsorganisationen har uttalat,
att det anmärkta missförhållandet syntes kunna tillrättaläggas genom
en tillfällig lagstiftning, varigenom arrendatorn medgåves avlämna en i förhållande
till skördeutfallet reducerad stråfodermängd, därvid dock kunde
ifrågasättas huruvida icke jordägaren borde erhålla ersättning för den felande
kvantiteten efter de vid avtalets ingående gällande stråfoderpriserna. I
skrivelsen framhålles också, att uppmärksamhet även syntes böra ägnas åt
att underlåtenhet att hålla avtalat kreatursantal under nuvarande förhållanden
icke finge betraktas såsom kontraktsbrott.
Utredningens förslag.
Utredningens förslag innebär i huvudsak följande.
Därest arrendator enligt arrendeavtal, som slutits före den 14 mars 1940,
åtagit sig att utgöra arrende till minst hälften genom avlämnande av mjölk,
smör eller annat jordbruksalster, eller är i före sagda dag slutet arrendeavtal
rörande jordbruksfastighet, som icke tillhör kronan eller är anslagen
till ecklesiastikt ändamål, arrendet till minst hälften utsatt i jordbruksalster
att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i länets
markegångstaxa eller enligt annan jämförlig värdesättning, må arrendatorn
kunna påfordra skälig jämkning av det i jordbruksalster bestämda arrendet.
Jämkningen må emellertid endast omfatta, då arrendet skall utgöras
genom avlämnande av jordbruksalster, tiden från och med den 14 mars 1941
till och med den 31 december 1942, och då arrendet utsatts i jordbruksalster
att lösas med penningar, tiden från och med den 14 mars 1941 till den 14
mars 1942. Såsom förutsättning för att jämkning skall kunna medgivas har
upptagits, att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befinnas
för arrendatorn oskäligt tyngande.
I anslutning till livsmedelskommissionens hemställan har i lagförslaget
upptagits ett stadgande därom, att arrendator, som skall frånträda den arrenderade
fastigheten under år 1942 och som enligt arrendeavtalet åtagit
sig alt vid frånträdandet avlämna viss myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster,
skall äga, där brist förefinnes i den fastställda myckenheten på
grund av omständigheter, till vilka han icke varit vållande, rätt att i skälig
omfattning vinna befrielse från att ersätta bristen.
Den jämkning av det i jordbruksalster bestämda arrendet, till vilken arrendatorn
enligt vad förut nämnts är berättigad, må icke utan synnerliga
skäl bestämmas på sådant sätt, att därigenom arrendet för den tid jämkningen
avser nedsättes med mer än hälften av prisstegringen å ifrågakomna
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
15
jordbruksalster efter den 14 mars 1940. Ej heller må arrendatorn mot jordägarens
bestridande utan synnerliga skäl befrias från att ersätta jordägaren
mer än hälften av den förut berörda bristen på stråfoder.
För den händelse jordägaren och arrendatorn icke kunna enas om den
jämkning av arrendet, till vilken arrendatorn är berättigad, eller om det
sätt, varpå jämkningen må komma arrendatorn till godo eller, såvitt angår
bristen på stråfoder, om arrendatorns befrielse från ersättningsskyldighet
gentemot jordägaren eller omfattningen därav, skall frågan avgöras av
särskild skiljenämnd. För varje hushållningssällskaps verksamhetsområde
skall tillsättas en skiljenämnd, som skall bestå av tre ledamöter, av vilka
hushållningssällskapets förvaltningsutskott och landstinget utse vartdera en
samt länsstyrelsen i länet den tredje. Denne skall tillika vara skiljenämndens
ordförande. För varje ledamot skall i nu stadgad ordning utses en ersättare.
Ersättning till skiljenämndens ordförande skall enligt av Kungl.
Majit fastställda grunder utgivas av allmänna medel.
I lagförslaget har upptagits klanderrätt mot skiljenämndens beslut. Sålunda
har föreslagits, att jordägare eller arrendator, som är missnöjd med
skiljedom, må efter stämning inom trettio dagar från det skiljedomen i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift delgavs honom klandra densamma vid domstol.
Beträffande skiljemannaförfarandet skola i övrigt bestämmelserna i lagen
den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Såsom allmän motivering till förslaget, såvitt detta avser att öppna möjligheter
till jämkning av de s. k. mjölkarrendena, har utredningen anfört:
Det typiska för den form av arrenden, de s. k. mjölkarrendena, varom i
förevarande utredning i första hand är fråga, är att arrendeavgiften utsätta
i en viss kvantitet mjölk att levereras dag för dag, därvid i allmänhet
jordägaren tillgodoföres hela värdet av mjölken enligt det vid leveranstiden
gällande priset därå. Denna arrendeform har sedan gammalt tillämpats i
stor utsträckning i Mellansveriges jordbruksbygder. Att arrendeformen alltjämt
rätt så allmänt håller sig kvar i dessa bygder beror uppenbarligen
därpå att densamma ansetts innebära icke obetydliga fördelar för både
jordägaren och arrendatorn. Den förre har sålunda med hänsyn därtill att
prestationerna skola utgöras dag för dag ansetts äga en värdefull säkerhet
för arrendeavgiftens utfående, på samma gång en intensiv ladugårdsskötsel
för honom innebär en stor trygghet i fråga om den arrenderade jordens
hävd. Å andra sidan har det ansetts vara till stor fördel för arrendatorn att
han icke behöver bära den risk, som sammanhänger med variationerna i
mjölkpriset, där sådana dock skulle även under vanliga förhållanden förekomma.
Då de bestämda mjölkleveranserna i allmänhet motsvara arrendeavgiften
i dess helhet eller åtminstone huvudparten av densamma, tillkommer
såsom en ytterligare fördel för arrendatorn att han icke behöver under
det löpande arrendeåret utgiva större belopp i reda penningar. Vad sålunda
sagls örn mjölkarrendena gäller även i avseende å de visserligen sällsynta
fall av arrenden, där arrendeavgiften fastställts att utgöras i andra jordbruksalster
än mjölk såsom t. ex. spannmål.
Den omförmälda arrendeformen med arrendeavgiftens fastställande i
mjölk eller andra jordbruksalster lämpar sig dock knappast för andra för
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
hållanden än sådana, som kunna anses såsom normala och som icke medföra
några mera framträdande fluktuationer i priserna på dylika alster. Då
vid avslutandet av ett avtal örn ett mjölkarrende något fast pris å mjölken
så gott som undantagslöst icke angives, kan det också förutsättas att varken
jordägaren eller arrendatorn räknat med någon större vare sig vinst
eller förlust till följd av prisväxlingar å varan.
Emellertid kan det ej undvikas, att under en arrendeperiod sådana förändringar
i konjunkturläget eller beträffande jordbrukets produktionsförhållanden
kunna inträda, som fullkomligt förrycka de beräkningar vilka
parterna vid avtalets avslutande lagt till grund för arrendeavgiftens bestämmande.
Att för sådant fall betydande olägenheter med ifrågakomna arrendeform
kunna uppstå är givet. Inom den lagstiftningskommitté — 1936 års
arrendeutredning — som senast framlagt förslag till reform av arrendelagstiftningen
har också framförts den meningen att lagen ej borde tillåta legans
utsättande i naturalster. Mjölkarrendena skulle nämligen enligt denna
åsikt medföra olägenheter särskilt så tillvida att arrendatorn saknade möjlighet
att överblicka avtalets ekonomiska konsekvenser. Då emellertid sagda
mening ej omfattats av arrendeutredningens majoritet, har i det av utredningen
framlagda lagförslaget den nuvarande avtalsfriheten i detta hänseende
bibehållits.
Oavsett vilken mening man må hysa om förevarande avtalsforms ändamålsenlighet
under normala tider lärer dock vara klart att legans utsättande
i naturalster kan medföra en ohållbar situation, därest på grund av
exceptionella förhållanden en prisstegring uppkommer av sådan omfattning
att parterna vid avtalets ingående ej rimligtvis bort taga densamma i beräkning.
En dylik situation med en synnerligen stark prisstegring på jordbruksalster
och särskilt på mjölk följde 1914—1918 års världskrig i spåren, och
därav föranleddes de förut omnämnda lagstiftningsåtgärderna till avhjälpande
av de olägenheter, som voro förknippade med naturaarrenden.
Från arrendatorshåll göres gällande att beträffande i all synnerhet mjölkarrenden
situationen även nu är sådan, att särskilda lagstiftningsåtgärder
äro betingade för beredande av möjlighet till jämkning i ingångna arrendeavtal.
Härvid åberopas dock ej blott den prisstegring på mjölk och andra
jordbruksalster som inträtt efter stormaktskrigets utbrott i augusti 1939 utan
även och i all synnerhet det dåliga utfallet av 1940 och 1941 års skörd, särskilt
foderskörden.
Vad prissstegringen angår torde det visserligen kunna ifrågasättas, örn
denna hittills varit så stark, att den i och för sig kan anses utgöra tillräcklig
anledning till lagstiftningsåtgärder till möjliggörande av jämkning av ingångna
arrendeavtal. Förhållandena i detta hänseende voro år 1918 och åren
närmast därefter av betydligt mera framträdande art än de nu äro. Under
det att mjölkpriset år 1918 uppgavs hava i förhållande till förkrigspriset stigit
med över 120 procent, torde den prisstegring å mjölk som inträtt efter
1939 icke kunna beräknas till ett medeltal av mer än cirka 30 procent. Medgivas
må dock att även en sådan prisstegring kan anses vara så pass betydande,
att det icke kan begäras att en arrendator, som slutit sitt avtal år 1939
eller tidigare, därvid bort taga densamma i beräkning. Förty ligger redan i
prisstegringen såsom sådan ett moment, från vilket man icke kan bortse, då
det gäller att taga ståndpunkt till den uppkomna frågan om jämkning i ingångna
avtal angående mjölkarrenden.
Beträffande skörderesultatet 1940 är det obestridligt, aU detsamma sett för
landet i dess helhet var synnerligen dåligt ej blott i förhållande till de närmast
föregående årens skördar, vilka voro osedvanligt goda, utan även vid
Kungl. Majlis proposition nr 40.
17
jämförelse med vad som kan anses normalt. Det är helt naturligt att detta
dåliga skörderesultat, såsom också i de inkomna framställningarna framhållits,
medförde avsevärda svårigheter för jordbrukarna i allmänhet och i all
synnerhet för de arrendatorer, som hade att utgöra arrende i jordbruksalster,
framför allt för mjölkarrendatorerna. Graden av den enskilde arrendatorns svårigheter
var tydligen beroende på det överskott, som förefanns för honom sedan
arrendet erlagts. Var detta överskott så pass stort, att det lämnade arrendatorn
en någorlunda skälig vinst, förefanns visserligen ingen anledning till
större bekymmer, men örn — såsom säkerligen i många fall blev förhållandet
-— överskottet blev litet eller intet eller örn —- såsom också ofta hände
— avkastningen av jordbruket ej ens räckte till arrendet, blev arrendatorns
ställning ohållbar. Någon förbättring för arrendatorerna har för visso icke inträtt
under år 1941. Tvärtom har detta skördeår för landet i dess helhet blivit
ännu sämre än år 1940. Särskilt gäller detta den för mjölkproduktionen så
viktiga stråfoderskörden, som år 1941 icke motsvarat ens hälften av normal
skörd. Härtill kommer dels att jordbrukarna på grund av gällande kristidsförordningar
äro pliktiga att till förmån för den allmänna folkhushållningen
avstå så pass avsevärda kvantiteter av sitt förråd av fodersäd, att i många
fall vad som återstår icke ens tillnärmelsevis förslår till utfodring av erforderligt
antal kreatur och dels att möjligheten att genom import täcka foderbristen
för närvarande är stängd. Driftsåret 1941/42, som knappast har något
annat att bygga på än 1941 års skörd, har redan visat sig vara och kommer
säkerligen att än mera bliva synnerligen bekymmersamt för de jordbrukare,
vilka byggt sin ekonomi i mera avsevärd grad på mjölkproduktion.
Då de rådande förhållandena nödvändiggöra en stark reducering av nötboskapsbesättningarna,
blir det säkerligen i många fall förenat med stora svårigheter
för mjölkarrendatorerna att fullgöra sina förbindelser enligt arrendeavtalen.
Med hänsyn härtill ävensom till vad förut anförts i fråga om prisstegringen
å jordbruksprodukterna måste det framstå såsom klart, att de
före kristidens inträdande stipulerade arrendevillkoren för mången arrendator
äro att anse såsom oskäligt tyngande. Följaktligen torde fullt giltiga skäl
föreligga för lagstiftningsåtgärder till möjliggörande av jämkning av sådana
arrendevillkor.
Rörande förslaget örn lindring i de s. k. persedelarrendena har i utredningens
promemoria anförts i huvudsak följande.
Vid behandling av frågan örn lagstiftning till reglering jämväl av sådana
arrendeavtal rörande fastigheter, vilka icke tillhöra kronan eller äro anslagna
till ecklesiastikt ändamål, där arrendeavgiften utsatts i jordbruksalster att
lösas med penningar enligt de i markegångstaxan fastställda priserna eller enligt
annan jämförlig värdesättning, bör det framhållas, att i dylika arrendeavtal
(de s. k. persedelarrendena) arrendeavgiften, i motsats till vad förhållandet
är vid mjölkarrenden, i allmänhet utsattes endast till hälften i jordbruksalster,
under det att den andra hälften utsättes direkt i penningar. Den
allmänna prisstegringen å jordbruksalster eller s. k. persedlar, som obestridligen
inträtt under 1940 och 1941, har följaktligen för bedömandet örn arrendevillkoren
äro att anse såsom oskäligt tyngande visserligen icke samma
betydelse som vid mjölkarrendena men spelar dock en icke obetydlig roll i
detta hänseende. Däremot måste antagas att det dåliga skördeutfallet 1940
och 1941 i ungefär lika grad påverkat persedelarrendatorerna och mjölkarrendatorerna,
dock naturligtvis endast i de fall, då det i arrendeavtalet föreskrivits,
att persedlarna skola lösas i penningar efter senast fastställda pris
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 40. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
enligt litt. A i markegångstaxan eller annan jämförlig värdesättning, varmed
åsyftas exempelvis den värdesättning som enligt vad förut omtalats fastställts
i arrendekontrakt beträffande Stockholms stad tillhöriga fastigheter.1
I övrigt har i fråga om persedelarrendena hänvisats till vad därom anförts
i de inledningsvis nämnda promemoriorna, i vilka behandlats frågan
om dels reglering av arrenden rörande jord, som är anslagen till ecklesiastikt
ändamål, och dels reglering av arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av kronans jordbruksegendomar. Utredningen har ansett, att samma skäl,
som åberopats för reglering av de ecklesiastika arrendena och kronoarrendena,
då arrendeavgiften utsatts i persedlar att lösas efter senast fastställda
pris enligt litt. A i markegångstaxan, också talade för vidtagandet av lagstiftningsåtgärder
till möjliggörande av jämkning av andra persedelarrenden
i fall då på grund av rådande förhållanden arrendevillkoren finnas för arrendatorn
oskäligt tyngande.
Beträffande den föreslagna möjligheten till jämkning av i arrendekontrakt
intagna bestämmelser örn skyldighet för arrendatorn att vid arrendets frånträdande
avlämna stråfoder och andra jordbruksalster, har utredningen
yttrat:
Såsom livsmedelskommissionen anfört förekommer bestämmelse i detta
hänseende rätt så allmänt i arrendekontrakt rörande jordbruksfastigheter,
och har den vanligen den innebörd, att arrendatorn skall vid avträdandet av
arrendefastigheten avlämna en kvantitet stråfoder, som motsvarar vad han
på sin tid mottog vid tillträdet av fastigheten. Någon gång kan bestämmelsen
också avse avlämnandet av viss myckenhet av något annat jordbruksalster.
Dock är att märka att i en del arrendekontrakt utsäges, att omförmälda skyldighet
för arrendatorn att avlämna stråfoder inträder endast såvida icke sådant
förhindras av omständigheter, till vilka arrendatorn icke varit vållande.
En reservation av sådan innebörd finnes intagen i de av domänstyrelsen
använda kontrakten vid utarrendering av kronans jordbruksdomäner ävensom,
efter vad utredningsmannen inhämtat, i en del kontrakt angående utarrendering
av ecklesiastika fastigheter. Det vanligaste torde dock vara, att
bestämmelsen om avlämnande av stråfoder är kategorisk.
Det lärer utan vidare utläggning vara uppenbart, att under nu rådande
förhållanden med knapp fodertillgång och osedvanligt uppskruvade priser på
hö och halm de största olägenheter kunna drabba en arrendator, som enligt
arrendekontraktet är pliktig fullgöra en prestation av nu ifrågakomna slag.
Arten och omfattningen av dessa olägenheter ha av livsmedelskommissionen
i dess skrivelse närmare utvecklats, och desamma ha även berörts i skrivelsen
från Stockholms länsorganisation av bondeförbundet. Här må endast
ytterligare framhållas att en sådan arrendebestämmelse varom nu är fråga,
därest den skall tillämpas i all sin stränghet, kan medföra nog så allvarliga
konsekvenser ej blott såsom nämnts för den enskilde arrendatorn utan även
för folkhushållningen i stort, så till vida nämligen, att den kan föranleda
nedslaktning av hela kreatursbesätttningar. Med hänsyn till det anförda har
utredningen i likhet med statens livsmedelskommission funnit angeläget att
1 I fråga om Uppsala universitets arrendefastigheter har det upplysts, att desamma utarrenderas
mot arrendeavgift i persedlar att lösas med penningar enligt senast fastställda pris
enligt litt. C i markegångstaxan. Vid utarrendering av Lunds universitets egendomar bestämmes
att persedlarna skola lösas efter priserna enligt litt. A i markegångstaxan.
Kungl. Majlis proposition nr 40.
19
jämkning må kunna företagas även av sådana arrendebestämmelser som av
kommissionen i dess skrivelse avses.
I fråga örn de föreslagna reglerna för omfattningen av den jämkning som
enligt vad förut anförts må medgivas, har utredningen anfört följande.
Den jämkning av arrendeavtalet, till vilken arrendatorn är berättigad,
kan tillgodogöras honom på olika sätt. Sålunda kan kvantiteten av de jordbruksaktör
vari arrendet är bestämt nedsättas eller ock kan arrendatorn
tillerkännas viss andel av varans pris. Vidare kunna naturaprestationer i
större eller mindre omfattning utbytas mot ett skäligt belopp i penningar,
därvid också hänsyn kan tagas till den inträffade prisstegringen.
I den mån jämkningen innebär nedsättning av arrendets värde har viss
gräns ansetts böra utsättas, vilken gräns må överskridas endast då synnerliga
skäl därtill föreligga.
Då de den 14 mars 1940 gällande priserna å jordbruksalster kunna anses
lia varit någorlunda normala, ha sagda priser valts till utgångspunkt vid beräkningen
av den jämkning i arrendet som må kunna ske. Det har dock
icke funnits skäligt att i allmänhet medgiva jämkning ända till prisnivån
sagda dag, utan jämkningen har såsom regel begränsats till att motsvara
högst hälften av därefter inträffad prisstegring å ifrågakomna jordbruksalster.
Vad persedelarrendena beträffar framgår nämnda prisstegring av en
jämförelse mellan den värdesättning, som enligt markegångslaxan eller
eljest tillämplig uppgift gällde den 14 mars 1940, och den markegångstaxa
eller annan värdesättning, som enligt arrendekontraktet skolat tillämpas vid
persedlarnas omräkning i penningar, därest jämkning ej kommit till stånd.
Med tillämpning jämväl i fråga om bristen på stråfoder vid frånträdet av
arrendet av den principen, att rådande onormala förhållanden på jordbrukets
område rättvisligen böra i allmänhet drabba jordägaren och arrendatorn
lika, har det föreskrivits att befrielsen från ersättningsskyldighet icke
utan synnerliga skäl må avse mer än hälften av bristen.
Enligt vad i promemorian anförts har vidare under utredningens gång
övervägts, huruvida även under nuvarande krisförhållanden liksom under
krisåren efter det förra världskriget behov skulle föreligga av en lagstiftning
motsvarande dels lagen den 28 juni 1918 (nr 481) innefattande tillägg
till lagen örn nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 och dels lagen
den 22 juni 1921 (nr 322) örn jämkning i vissa fall av arrendatorn åliggande
dagsverksskyldighet. Med hänsyn till att den jämkning i arrendeavtal
angående naturaarrenden, som genom det av utredningen framlagda lagförslaget
möjliggjordes, förutsattes kunna ske även på det sätt, att arrendatorn
berättigades att erlägga arrendet helt eller delvis i penningar i stället
för in natura, och då arbetslönerna hittills knappast undergått sådan prisstegring,
som kunde motivera en jämkning av dagsverksskyldighet, som en
arrendator kunde lia åtagit sig, har utredningen ansett att det, åtminstone
för närvarande, icke vore erforderligt alt framlägga förslag till särskild lagstiftning
motsvarande de ovanberörda lagarna. Ej heller har vad Stockholms
länsorganisation av bondeförbundet anfört därom, att underlåtenhet
att hålla avtalat kreatursantal under nuvarande förhållanden icke finge betraktas
såsom kontraktsbrott, av utredningen ansetts höra föranleda någon
lagstiftningsåtgärd.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Lantbrukaren K. V. Ögren i Kroken, vilken deltagit såsom sakkunnig inom
utredningen, har i sin förut omnämnda skrivelse, vari han anmält skiljaktig
mening, anfört i huvudsak följande.
Mjölkpriset hade från 1939 till tiden för regleringen av jordbruksproduktprisernas
ikraftträdande stigit från cirka 12 öre till cirka 14 öre per kilogram,
således en ökning med ungefär 15 procent. Då mjölkarrendena även
med normala förkrigspriser betydligt överstego kontantarrendena herde dessa
nu nämnda 15 procent ökning mer än väl täcka jordägarens något ökade utgifter.
Den höjning av jordbrukets produktpriser från omkring 14 öre per
kilogram för mjölk samt omkring 20 öre per kilogram spannmål har ju uttryckligen
sagts ifrån vara en kompensation för de två senaste årens dåliga
skörderesultat samt de förhöjda priserna på jordbrukets förnödenheter såsom
kraftfoder, konstgödsel m. m., vilket ju är sådana utgifter som helt påvila
arrendatorn. Att jordägaren skall erhålla minst hälften av denna kompensation
plus den ökning han tidigare erhållit, medan samtidigt arrendatorn
ensam skall bära förlusten av den dåliga skörden samt ökade utgifter och
därigenom i många fall gå mot ekonomisk ruin torde väl icke kunna anses
vara lyckligt i all synnerhet som då oftast en hel familj blir blottställd.
Då mjölkarrendatorerna liksom andra samhällsmedborgare måste ställa
sig alla kristidsbestämmelser till efterrättelse, hade de säkerligen också full
rätt att erhålla det stöd av myndigheterna, som tycks vara nödvändigt för
att de verkligen skola få den så mycket omtalade kompensationen. Som det
nu har varit, har det verkat i motsatt riktning, ty produkterna ha i många
fall icke ens räckt till fullgörande av arrendet.
Då denna minskade produktmängd säkerligen kommer att fortsätta, är
det nära nog nödvändigt att jämkningen av arrendet åtminstone bör kunna
medgivas till 14 öre per kilogram mjölk. Ingen som helst anledning finnes
att befara att jordägarens i någon mån berättigade merinkomst härigenom
skall äventyras. Bevis finnes för att många mjölkarrendatorer i Skaraborgs
län ge nära nog dubbelt arrende jämfört med dem med kontantarrende.
Detta är alldeles ohållbart och den i lagförslaget föreslagna jämkningen
torde vara allt för nätt tilltagen för att lia den verkan som är fullt berättigad.
Enligt min mening är det önskvärt, att en jämkning medgives ov mjölkpriset
till 14 öre samt av priset på spannmål till 20 öre per kilogram.
Yttrandena. I
I de avgivna yttrandena har det framlagda lagförslaget i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. I ett flertal yttranden har behovet av de föreslagna
lagstiftningsåtgärderna starkt understrukits. I några yttranden har
framhållits, att i arrendekontrakt ofta upptagits föreskrift därom, att å den
arrenderade egendomen skulle hållas ett visst antal kreatur. Det har påpekats,
att i nuvarande läge med de mycket knappa fodertillgångarna inom
landet dylika bestämmelser understundom kunde vara omöjliga att fullgöra
eller i varje fall medföra mycket stora kostnader och svårigheter. I yttrandena
har i anslutning härtill påkallats, att genom lagstiftning öppnades möjlighet
att åsidosätta dylika bestämmelser i arrendekontrakten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40. 21
Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat följande.
Såsom grund för jämkning av arrendeavtal torde kunna ifrågakomma först
och främst missväxt. Liknande verkan kan tänkas uppstå, örn vanliga produktionsmedel,
som utifrån pläga tillföras jordbruket, utebli, t. ex. kraftfoder,
vissa gödningsämnen o. dyl. I båda dessa fall kan produktionsresultatet
utan arrendatorns vållande gå ned under de normala variationer, som alltid
måste beräknas förekomma vid ett långvarigt arrende. En annan faktor, som
kan tänkas ingripa i jordbrukets ekonomi så starkt, att arrendevärdet därigenom
förskjutes utöver vad parterna rimligen kunnat förutse, är en prisstegring
på vissa jordbruksprodukter av extraordinär storleksordning.
Verkningarna för en arrendator av de nu nämnda faktorerna må belysas
av ett exempel. Två arrendejordbruk, som äro inriktade på spannmålsproduktion,
beräknas vid arrendets ingående producera omkring 500 hektoliter
vete vardera. För den ena gården avtalas ett arrende av 100 hektoliter vete
att lösas efter årsmarkegång, som vid arrendeavtalets ingående utgjorde 12
kronor 13 öre per hektoliter. För den andra gården avtalas ett kontantarrende
av 1,200 kronor. Om nu veteskörden går ned på vardera arrendegården
till 150 hektoliter, måste i fallet med naturaarrende resultatet bli en
stegring av arrendet från 75 till av avkastningen, etf resultat, som väl må
kallas oskäligt. Detta synes gälla oberoende av prisläget. Vid gården med penningarrende
antages såsom nyss sagts skördeutfallet vara enahanda. Markegångspriset
har emellertid stigit till 20 kronor 33 öre per hektoliter. Förändringen
innebär en förskjutning av arrendevärdet från icke fullt 20 procent till
nära 40 procent av avkastningens penningvärde. Resultatet för arrendatorn
blir uppenbarligen icke så katastrofalt som i det förstnämnda fallet, men
dock allvarligt nog, framför allt örn det svaga skördeutfallet upprepas under
flera år. Motsvarande exempel kunna uppställas vid mjölkarrenden eller
vid arrenden med kombination av flera naturapersedlar.
Om återigen ingen abnorm försämring av själva produktionsresultatet föreligger,
men däremot en prisstegring uppstår, som icke kunnat förutses, ställa
sig förhållandena ungefär på följande sätt. I de nyss anförda exemplen antages
avkastningen vara oförändrad, 500 hektoliter vete. Vid arrendets ingående
hade arrendet 100 hektoliter ett penningvärde av 1,213 kronor och
hela gårdens spannmålsavkastning ett penningvärde av 6.065 kronor. Örn
priset stiger till 20 kronor 33 öre per hektoliter, får visserligen arrendet ett
penningvärde av 2,033 kronor, men samtidigt har avkastningens värde stigit
till 10,165 kronor. Någon förskjutning lill arrendatorns nackdel kan knappast
anses härigenom lia ägt rum. Vid motsvarande exempel med ett i penningar
fastställt arrende gör arrendatorn uppenbarligen en avsevärd vinst.
Det förefaller förvaltningsutskottet således, som örn det snarare vore förskjutningen
av själva produktionsfaktorerna än av priserna, som för arrendatorerna
påkallade lagstiftningsåtgärd, men att däremot sådana åtgärder kunna
erfordras även vid penningarrenden. Detta är samma ståndpunkt, som
lagstiftaren intagit i nyttjanderättslagen 2 kap. 47 §, såvitt angår jordbruksarrenden
under bolag och med dem likställda jordägare. Visserligen torde uttrycket
i lagförslaget »därest arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden
befinnas för honom (arrendatorn) oskäligt betungande» icke kunna
tillämpas i det exempel på prisstegring, som sist anfördes, men motiveringen
åberopar dock särskilt prisstegringen såsom grund för den nu ifrågasatta lagstiftningen.
Härtill kommer att den i lagförslaget uppställda jämkningsregeln endast
tager hänsyn lill prisstegringen. I det här förut först anhilda exemplet skulle
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 40.
jämkningen enligt förslaget icke få överstiga 410 kronor. Trots den svaga
skörden skulle arrendatorn således lia att erlägga ett arrende med i penningar
uppskattat värde av 1,623 kronor. Det förefaller emellertid förvaltningsutskottet,
som örn i dylika fall en reduktion av kvantiteten vore en riktigare
jämkningsgrund.
Statens livsmedelskommission, som i sitt yttrande även berört frågan rörande
reducering av kreatursbeståndet å arrenderade fastigheter i det fall att
i arrendekontrakt intagits vissa bestämmelser angående kreatursbeståndets
storlek, har anfört följande.
Livsmedelskommissionen vill för sin del tillstyrka ett lagfästande av de regler
angående rätt till jämkning av i jordbruksalster bestämda arrenden, som
framlagts i utredningsmannens förslag. Vad beträffar möjligheten för arrendator
att erhålla jämkning i honom avtalsenligt åvilande skyldighet att vid
arrendets frånträdande avlämna stråfoder och andra jordbruksalster har
utredningsmannens förslag i allt väsentligt grundats å den uppfattning, som
kommit till synes i en av livsmedelskommissionen den 31 oktober 1941 avlåten
skrivelse; icke heller mot utformningen av lagförslaget i denna del har
livsmedelskommissionen någon erinran. I anslutning till de av utredningsmannen
i promemorian härvidlag framförda synpunkterna önskar dock kommissionen
framhålla följande.
Stråfoder är som bekant under beslag, varjämte handeln därmed är underkastad
statlig reglering. Livsmedelskommissionen har i flera cirkulär, bland
annat i nr 423 och 566, meddelat bestämmelser om tilldelning av stråfoder
till förbrukare därav. Nu innevarande ransoneringsperiod utlöper den 14
mars 1942, d. v. s. å den allmänna fardagen sagda år. De kvantiteter slråfoder,
som enligt tilldelningsbestämmelserna få beräknas för skilda djurslag, äro
med hänsyn till fodersituationen ganska snävt tilltagna. Från och med den
1 januari 1942 lia kristidsmyndigheterna även att, vid tilldelning av stråfoder
för utfodring av nötkreatur, räkna med en reducering av det av sökanden
före krisens inträde å brukningsdelen normalt hållna beståndet av
sådana djur med 15—25 procent, allt efter brukningsdelens storlek. Slutligen
må påpekas, att vid all tilldelning av stråfoder avdrag skall göras med
hänsyn till sökandens innehav av stråfoder.
En regel, som av naturliga skäl måste vinna tillämpning vid tilldelning
av fodermedel genom det allmännas försorg, är att den, som önskar — tidigare
eller senare under konsumtionsåret -— erhålla tilldelning, redan från
början av konsumtionsåret eller från den senare tidpunkt, då nya bestämmelser
träda i kraft, underkastar sig den av myndigheterna anbefallda ransoneringsplanen.
Denna regel är av livsmedelskommissionen särskilt uttalad i
vad avser tilldelning av fodersäd (cirkulär nr 450 m. fl.) men torde principiellt
böra äga motsvarande tillämpning jämväl då fråga är om stråfoder.
Det torde ligga ganska nära till hands att i förevarande avseende likställa
en avträdande arrendator i hans förhållande till jordägaren med en tilldelningssökande
lantbrukare i dennes förhållande till det allmänna. Att märka
är nämligen, att en utjämning av stråfodertillgångarna bör ske icke allenast
såtillvida att den avträdande arrendatorn i skälig omfattning får äga utnyttja
det stråfoder, som egentligen skulle lämnats vid frånträdet, utan även
såtillvida att arrendatorn bör iakttaga tillbörlig sparsamhet med stråfoderförråden,
så att jordägaren respektive den nytillträdande arrendatorn icke
kommer att stå utan stråfoder under tiden från fardagen till betessläppningens
början. Har en arrendator vid utfodring av kreaturen med stråfoder följt
de normer i fråga örn givornas storlek, som av livsmedelskommissionen på
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
23
sätt nyss nämnts anbefallts vid tilldelning av stråfoder, bör den omständigheten,
att brist uppkommit i den kvantitet stråfoder, som skolat avlämnas vid
frånträdande!, icke kunna läggas arrendatorn till last. I varje fall gäller
detta, därest arrendatorn iakttagit jämväl ovannämnda reduceringsregel i
fråga örn nötkreatursantalet. Huruvida lian kan anses i förevarande sammanhang
lia varit skyldig härtill synes tveksamt, åtminstone i sådana fall, då
arrendeavtalet föreskriver hållande av visst kreatursantal och jordägaren icke
eftergivit iakttagandet av denna föreskrift. I detta sammanhang må emellertid
påpekas att, då fråga är örn tilldelning av stråfoder, de lokala kristidsmyndigheterna
givetvis måste följa reduceringsbestämmelsen även i sådana fall,
där den örn stråfodertilldelning ansökande lantbrukaren är en arrendator,
som genom arrendeavtal förbundit sig att hålla visst antal nötkreatur å fastigheten.
Riksförbundet landsbygdens folk har i sitt yttrande hemställt, att jämkningar
av ersättning för naturaarrende och avträdesfoder icke begränsades
till halva prisstegringen och att prisstegringen beräknades på basis av prisläget
den 1 september 1939. Förbundet har till stöd för sin hemställan anfört
i huvudsak följande.
Som av utredningen framhålles, är det två olika frågor, vilka beröras av
utredningen, dels en på grund av kristiden och det förändrade penningvärdet
motiverad reglering av naturaarrenden och dels en av framför allt missväxten
motiverad dispens från att vid avträde av arrende överlämna stråfoder, i den
mån skörden av detta foderslag blivit mindre än normal.
I det förstnämnda fallet avser förslaget att rälta till förhållanden, som uppstått
på grund av den förändring av penningvärdet som inträffat sedan den
nu pågående krisens början. Såsom norm för denna reglering har utredningsmannen
föreslagit den norm, som gällde under föregående kris- och
krigstid, d. v. s. att jämkningen av arrendet som regel ej skall omfatta mer
än maximum hälften av den prisstegring, vilken skett å ifrågakommande
jordbruksalster efter den 14 mars 1940.
Det kan emellertid starkt ifrågasättas, huruvida de båda krisperioderna
ha en så likartad utveckling, att den anförda normen kan betraktas som
skälig. Vid krisen 1918—22 stego livsmedelspriserna på ett sådant sätt, att
jordbruket blev synnerligen lönsamt för dem, som icke hade naturaarrenden.
Av samma anledning erhöllo de jordägare, som hade gårdar utarrenderade
mot naturaprodukter, ett oskäligt högt arrende. Det gällde då att genom
lagstiftning av provisorisk art reglera detta missförhållande. Nu däremot
ha jordbrukets omkostnader stigit på ett sådant sätt, att jordbruket ingalunda
är någon lönsam näring, och jordägarna äro på väg att för rena naturaarrenden
skörda vinster, vilka till sin storlek börja nalkas den förra kristidens
förhållanden. Det vill med andra ord säga, att dessa arrendatorers
ställning denna gång är väsentligt sämre än förra gången. Dessa svårigheter
lia för vissa landsdelar ytterligare skärpts genom den inträffade missväxten.
Av denna motivering framgår skäligheten av att maximum av jämkning
bör omfatta hela den prisstegring, som skett. Det förtjänar därvid också bemärkas,
att jordägaren denna gång, i motsats till den förra, icke fått vidkännas
någon belastning i form av ökade räntor.
I motiveringen till begränsningen av jämkningen till hälften av bristen på
stråfoder anger utredningen, alt principiellt böra jordägaren och arrendatorn
lika drabbas av de onormala förhållandena vid jordbruket. Del är emellertid
fråga örn huruvida denna begränsning medger, att parterna bli lika
drabbade. Avsikten med av- och tillträdosfoder är ju alt nytillträdande skall
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
ha möjlighet att från början uppsätta full djurstam. När såsom år 1941
avträdaren i många fall endast med största svårighet och endast genom
delvis nedslaktning kan få stråfodret att nödtorftigt räcka till, uppstår lätt
en brist för honom i avträdesfodret. Det finns exempel på att hela höskörden
ej blivit mer än vad som stipulerats såsom avträdesfoder. I sådant fall skall
enligt förslaget arrendatorn erlägga en kontantbetalning för det felande stråfodret,
motsvarande stråfoderpriset den 14 mars 1940 plus halva den värdestegring,
stråfodret senare varit utsatt för. Jordägaren får därigenom ett
belopp i penningar, för vilket han emellertid inte har några som helst utsikter
att vid den tidpunkten kunna inköpa stråfoder av den anledningen, att
något stråfoder då näppeligen torde finnas till salu, i varje fall icke till av
staten fastställda priser. Den nytillträdande arrendatorn blir alltså i varje
fall tvungen att vänta med anskaffningen av djur till dess han får foder av
gårdens egen skörd. Det blir alltså ingen praktisk effekt ur jordbrukssynpunkt
med denna form av reglering, trots det att den avträdande arrendatorn
får vidkännas en betydande utgift. Därför torde det vara skäligt, att
den begränsning av jämkningen, som förut angives, utgår och att skiljenämnden
alltså vid avgörande av frågor örn jämkning utan restriktioner kan
tillämpa vad rätt och billigt är.
Utredningsmannen har som grund för värdestegringen utgått från prisläget
den 14 mars 1940. Såtillvida är detta riktigt, att arrendekontrakt, dagtecknade
före den 14 mars 1940, böra bli föremål för reglering. Med hänsyn till
prisutvecklingen och de prisstegringar, som skedde från augusti 1939 till
14 mars 1940, förefaller det dock skäligt, att förslagsvis läget den 1 september
1939 blir grundprisläge och den värdestegring, som skall bli föremål
för jämkning, räknas på detta grundprisläge. Det föreligger ingen tillräckligt
stark motivering varför ej hela den i verkligheten under kristiden inträffade
prisstegringen skulle medtagas vid den sammanjämkning av arrendeintressena,
som förslaget berör.
Jönköpings låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att
utskottet hyste en viss tvekan, huruvida genom förslaget tillräcklig lindring
bereddes vissa arrendatorer. Förvaltningsutskottet tänkte då särskilt på de
avtal, som ingingos under depressionsåren i början av 1930-talet. Utskottet
har framhållit, att prisstegringen från nämnda period räknat, vore så avsevärd,
att en lindring uti arrendet med hälften av prisstegringen efter den 14
mars 1940 knappast torde få anses tillfyllest, särskilt med tanke på de två
sista årens svaga skördar. Förvaltningsutskottet hade emellertid bemärkt, att,
då synnerliga skäl förelåge, en lindring uti arrendeavgälden, som vöre större
än halva prisstegringen under nämnda period, kunde komma till stånd. Förvaltningsutskottet
har förmodat, att sistnämnda stadgande skulle kunna utnyttjas,
där så behövdes. Fråga vore emellertid, örn icke den negativa formulering,
som givits ifrågavarande stadgande, i praktiken komme att inskränka
dess tillämpning. Förvaltningsutskottet har vidare uttalat, att några
framställningar angående jämkning av sådana arrenden, som utginge i form
av dagsverksskyldighet, synbarligen icke blivit gjorda från något håll och
att utredningen ej heller funnit det erforderligt att nu framlägga förslag
därom. Förvaltningsutskottet har förklarat sig beträffande denna sak endast
vilja framhålla, att arbetslönerna — särskilt på sista tiden —- dock undergått
en så avsevärd stegring att statsmakterna torde få vara beredda att även
här inskrida reglerande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
25
Häradshövding Vallquist har med instämmande av länsstyrelsen i Skaraborgs
län uttalat, att den stadgade begränsningen av medgiven jämkning till
50 procent syntes godtyckligt vald. Då emellertid begränsningen icke vore
ovillkorlig och då skiljenämnden i övrigt tillerkänts fri prövningsrätt vid avgörandet
av vad som finge anses skäligt, syntes någon invändning mot förslaget
i nu anmärkt avseende icke böra resas.
Under de senaste två åren har skördeutfallet varit dåligt. På sina håll i lan- Departement*-det har skörden kunnat betecknas såsom synnerligen svag. Detta gäller ej Zeferi.
minst foderskörden, på vilken landets animaliska produktion numera i allt
större utsträckning måste hygga sedan importen av fodermedel i det närmaste
upphört till följd av den av stormaktskriget vållade avspärrningen. Uppenbart
är att dessa två års dåliga skördar, såsom utredningen framhållit, medfört
högst betydande svårigheter för de arrendatorer, som ha sina arrenden
helt eller delvis utsatta i naturaprestationer eller för vilka arrendeavgiften bestämts
i jordbruksalster att lösas med penningar enligt de i markegångstaxan
under litt. A fastställda priserna eller enligt annan jämförlig värdesättning.
De företagna höjningarna av priserna på jordbrukets produkter lia till väsentlig
del berott därpå, att skörderesultatet blivit dåligt och att produktionskostnaderna
stigit. För här ifrågavarande arrendatorer ha prisförhöjningarna
å jordbruksprodukterna icke i samma utsträckning som för övriga
jordbrukare bidragit till förbättrad räntabilitet av jordbruket, då dessa arrendatorer
för den del av arrendet som utsatts in natura icke kunnat tillgodogöra
sig dessa höjningar. Jag finner därför i likhet med utredningen
ytterligare åtgärder vara av nöden för underlättande av arrendatorernas svårigheter.
Ehuru det givetvis inger allvarliga betänkligheter att rubba bestämmelserna
i redan slutna avtal, anser jag mig likväl i nuvarande för arrendatorerna
svåra läge böra förorda utredningens förslag örn genomförande av
en lagstiftning, som möjliggör jämkning av arrendeavtalets bestämmelser rörande
arrendeavgälden. Erinras må, att under världskriget 1914—-18 och de
närmast därefter följande åren en i viss mån likartad situation förelåg, vilken
föranledde statsmakterna att antaga en lagstiftning enligt vilken jämkningar
i ingångna arrendeavtal såvitt angick naturaarrenden kunde åvägabringas.
Utredningen har föreslagit, att jämkning skulle medgivas arrendator, för
vilken arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befunnes oskäligt
tyngande. Omfattningen av jämkningen av arrendeavgälden skulle få bedömas
ur skälighetssynpunkt men skulle icke utan synnerliga skäl av vederbörande
avgörande instans få bestämmas på sådant sätt, att därigenom arrendet
nedsattes med mera än hälften av prisstegringen å ifrågakomna jordbruksalster
efter den 14 mars 1940. Enligt min mening är den av utredningen ifrågasatta
begränsningen till hälften av prisstegringen alltför snäv. Av utredningen
framgår, att nedsättningen av arrendeavgälden härigenom i regel skulle röra
sig örn högst 10—15 procent, en nedsättning, som i betraktande av arrendatorernas
svårigheter knappast i regel kan anses fullt tillräcklig. .lag vill därför
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
förorda, att ifrågavarande stadgande gives det innehåll, att arrendet må nedsättas
med två tredjedelar av prisstegringen även örn synnerliga skäl icke
kunna anses föreligga. En sådan nedsättning motsvarar omkring 20 procent
av arrendet.
Vid avgörande av frågan, örn jämkning av arrendeavtal må medgivas eller
ej, bör endast prövas om arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden
kunna anses för arrendatorn oskäligt tyngande men ej huruvida arrendatorn
på grund av andra omständigheter, som ligga utanför arrendeförhållandet,
är i stånd att fullgöra arrendevillkoren eller icke. Såsom utredningen
framhållit bör dock vid bedömandet, om arrendevillkoren äro för arrendatorn
oskäligt tyngande, den allra största hänsyn tagas till örn arrendeavtalet
i och för sig är att anse såsom förmånligt eller ej. Skulle man härvid komma
till den uppfattningen, att trots de två senaste årens dåliga skördar och
övriga rådande förhållanden på jordbrukets område arrendevillkoren vid
jämförelse med andra arrendeavtal av liknande art äro att anse som skäliga,
bör någon jämkning av avtalet icke medgivas. Likaså torde jämkning av arrendeavtalet
icke böra ifrågakomma, därest arrendators medelinkomster av
arrendet under förfluten arrendetid trots de senaste två årens dåliga skörderesultat
uppgått till sådant belopp, att arrendatorn kan av dessa inkomster
anses ha erhållit en tillfredsställande bärgning.
I likhet med utredningen anser jag, att den nu förordade lagstiftningen icke
bör omfatta arrendeavtal rörande fastighet, som tillhör kronan eller är anslagen
till ecklesiastikt ändamål. Dessa arrendeavtal synas böra regleras i särskilda
författningar.
Vad angår utredningens förslag att öppna möjlighet för arrendator att under
vissa förhållanden vinna befrielse från skyldigheten att ersätta brist å
stråfoder eller annat naturaalster, som han förbundit sig att avlämna, kan jag
i princip biträda detta förslag. Såsom utredningen framhållit äro förhållandena
i fråga om fodertillgången för närvarande sådana att arrendatorerna i
många fall överhuvud taget icke äro i stånd att fullgöra kontraktsbestämmelsema
i detta hänseende eller i varje fall icke kunna göra detta utan att i
allt för stor omfattning nedslakta sina besättningar. Till följd härav skulle
i många fall mot arrendatorerna kunna vid arrendets frånträdande riktas
oskäliga ersättningsanspråk.
I vissa yttranden har ifrågasatts att i samband med genomförandet av den
nu förordade lagstiftningen införa bestämmelser som möjliggöra för en arrendator,
som enligt arrendekontraktet förbundit sig att hålla visst antal kreatur
på den arrenderade fastigheten, att nedbringa detta under det överenskomna
antalet, då så med hänsyn till foderbristen finnes påkallat. Flera vägande
skäl synas tala för att dylik lagstiftning kommer till stånd. Såsom
framgår av livsmedelskommissionens yttrande utgår kommissionen vid sin
tilldelning av fodermedel till djurägarna från att en viss nedskärning av kreatursbeståndet
måste äga rum. Härvid tages ingen hänsyn till huruvida i arrendekontrakt
finnas bestämmelser enligt vilka arrendatorn är skyldig hålla
viss kreatursbesättning å fastigheten i fråga. Uppenbarligen är det icke i före
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 40.
27
varande för folkförsörjningen brydsamma situation till gagn att kreatursägarna
hålla större besättningar på sina egendomar än de kunna på ett rationellt
sätt utfodra. Jag tillstyrker därför att en lagstiftning även i nu ifrågavarande
syfte genomföres.
Beträffande denna lagstiftnings utformning synes lämpligast, att arrendatorn
medgives rätt att, i enlighet med anvisningar av livsmedelskommissionen
eller efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet, nedbringa kreatursbeståndet
under den storlek som finnes stadgad i arrendekontraktet, därest
detsamma föreskriver ett större antal än det som med hänsyn till skördeutfallet
kan födas å fastigheten. Lagstiftningen kommer då att ansluta sig
till den lagstiftning som genomfördes vid förra årets riksdag rörande rätt för
arrendator att bortföra stråfoder samt frångå i arrendeavtal fastställd odlingsplan.
Bestämmelser i ämnet synas med hänsyn härtill böra intagas i
lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om rätt för arrendator att bortföra stråfoder
m. m. Denna lag, vilken äger tillämpning allenast till och med den 30 juni
1942, torde i sammanhang härmed böra givas förlängd giltighet till och med
den 31 december 1943.
I utredningens promemoria liksom i yttrandet från Jönköpings läns hushållningssällskap
har även berörts frågan örn lagstiftning, som möjliggör
jämkning av arrendator åliggande dagsverksskyldighet. Ehuru vissa skäl kunna
tala även för en dylik lagstiftning, anser jag likväl i likhet med utredningen
förhållandena icke för närvarande vara sådana, att lagstiftning i
nu ifrågavarande syfte är påkallad. Skulle emellertid läget förändras, torde
frågan böra upptagas till förnyat övervägande. Vad angår de arrendatorer,
som ha sina arrenden utsatta i penningar, ha för dem liksom för övriga
jordbrukare inom områden med svaga skördar givetvis svårigheter uppkommit,
men har för dessa arrendatorer någon stegring i arrendeavgälden
icke ägt rum.
I anslutning till vad jag nu anfört har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till dels lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, dels ock
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn rätt
för arrendator att bortföra stråfoder m. m. Jag torde härefter få närmare ingå
på de särskilda bestämmelserna i lagförslagen.
Lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.
1 §•
I denna paragraf angivas de arrendeavtal, å vilka lagen är tillämplig, förutsättningen
för att en arrendator skall kunna göra anspråk på jämkning av
arrendevillkoren och tiden, som jämkningen må avse.
I promemorian har utredningen rörande denna paragraf anfört bland annat
följande.
Tiden, från vilken jämkning må påfordras, har salts till den 14 mars
1941. Detta möjliggör åtminstone i fråga örn mjölkarrendena en retroaktiv
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 40-
tillämpning av jämkningsföreskrifterna. Genom ett medgivande av jämkning
endast för tiden efter lagens ikraftträdande skulle säkerligen tillräckligt
effektiv lättnad icke ha beretts de arrendatorer, som kommit i trångmål
på grund av de två senaste årens prisstegring och felslagna skörd. Att
den retroaktiva tillämpningen kan medföra skyldighet för en jordägare att
kontant återbära vad han i arrende redan kan ha mottagit är tydligt.
Den tid framåt, som jämkningen må avse, har bestämts för naturaarrendena
till utgången av 1942 och för persedelarrendena till den 14 mars 1942.
Anledningen till att jämkning medgivits för längre tid beträffande förstnämnda
arrenden än för de sistnämnda är den, att arrende, som skall utgå
in natura, såsom regel utgöres dag för dag eller eljest med mindre tidsintervaller
under hela arrendetiden, vadan ett dylikt arrende lämpligen bör regleras
för sådan tid, att arrendatorn såvitt möjligt på förhand har sina förpliktelser
klara för sig någon tid framåt, under det att arrende, som erlägges
i penningar, i regel betalas i efterskott och i varje fall lättare medger
en jämkning i efterhand.
I yttrandet från häradshövding S. Vallquist har förslaget att lagstiftningens
tillämpningsområde skall begränsas till avtal ingångna före den 14 mars 1940
avstyrkts. I yttrandet har framhållits, att, även om man kunde säga att en
arrendator efter nyssnämnda dag bort taga skälig hänsyn till de svårigheter,
som vårt lands avspärrning vållat med avseende å jordbruket, hade likväl
genom 1941 års missväxt uppkommit en situation, som hårt drabbat
även arrendatorer, vilkas avtal ingåtts efter den 14 mars 1940. Detta i förening
med de stigande svårigheter, som den fortsatta avspärrningen medförde,
syntes utgöra giltigt skäl för att även sistnämnda kategori arrendatorer
skulle kunna beredas skälig jämkning av arrendet. I yttrandet har därjämte
påpekats, att enligt utredningens förslag lagstiftningen, såvitt anginge
mjölkarrenden, avsåge alla arrendeavtal under det att, då fråga vore om
persedelarrende, lagstiftningen begränsats att avse allenast jordbruksarrenden.
Då enligt häradshövding Vallquists mening skäl till ingripande på
andra arrenden än sådana av sistnämnda slag icke för närvarande syntes
föreligga, borde en jämkning av lagtextens avfattning äga rum.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som instämt i vad häradshövding Vallquist
anfört, har för sin del vidare yttrat:
Prisstegringen å vissa jordbruksprodukter är visserligen till en del beroende
av höjningen av den allmänna prisnivån, men prisstegringen på jordbruksprodukter
inrymmer även ett belopp, som avser att kompensera jordbruket
för av dålig årsväxt och hämmad import av kraftfoder m. m. nedsatt
produktion, särskilt av animalier. Det är sistnämnda angelägenhet samt
än mer det härmed förbundna förhållandet, att produktionsvolymen för
många jordbrukare nedgått, som medfört särskilda svårigheter för arrendatorerna
att utgiva arrende enligt naturaprincipen. Det är det rubbade förhållandet
mellan den mängd av produktionen, som jordbrukaren skall avstå
för arrendets fullgörande, och den mängd, han får över att försälja, som
är det särskilt kännbara för‘arrendatorn. Det är missväxten och bristen
överhuvud taget på fodermedel, som utgöra de starkaste skälen för jämkning
i mjölkarrenden och därmed jämställda avtal. Med hänsyn härtill vill
länsstyrelsen avstyrka, att tillämpningsområdet begränsas till avtal, som
ingåtts före den 14 mars 1940.
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
29
Sveriges lantbruksförbund har ifrågasatt, huruvida tiden för lagens tilllämpning
icke borde utsträckas till den 14 mars 1943. De skäl, som anförts
för tidsbegränsningen lia icke synts förbundet tillräckligt bärande.
Med hänsyn till att lagen näppeligen hunne prolongeras före den 14 mars
1942 har förbundet ansett det vara anledning att giva densamma en något
förlängd giltighet. Förbundet har vidare — under erinran om att enligt lagförslaget
jordägaren vore skyldig att i vissa fall återbära del av det arrende
han tidigare mottagit — framhållit, att om detta skulle ske omedelbart, det
understundom kunde medföra ej obetydliga svårigheter för jordägaren,
nämligen örn denne disponerat beloppet för egendomens förbättring eller i
övrigt. Där så kunde visas vara fallet, borde på framställning från jordägaren
kunna föreskrivas successiv återbetalning inom en begränsad, i lagen
angiven tid.
Drätselnämnden vid Lunds universitet har hemställt, att lagstiftningen
måtte utformas så att densamma icke bleve tillämplig på universitetets egendomar.
Såsom motivering för denna hemställan har drätselnämnden anfört
i huvudsak följande.
I en av utredningen den 29 oktober 1941 avgiven promemoria angående
lagstiftning till reglering av arrenden rörande jord, som är anslagen till
ecklesiastikt ändamål, har framhållits, att även om särskilda skiljenämnder
äro lämpliga för reglering av enskilda arrenden, torde dock, med hänsyn
till de ecklesiastika arrendenas särskilda ställning med det allmänna
såsom part och det för dylika arrenden gällande förvaltningssystemet, jämkningen
nu liksom tidigare, då lindring i arrendevillkoren för innehavare
av ecklesiastika arrenden varit i fråga, böra anförtros åt offentlig myndighet.
Vad sålunda anförts äger tillämpning jämväl å universitetets utarrenderade
egendom.
Beträffande egendom, som upplåtits till ecklesiastikt ändamål, föreslås i
ett vid nämnda promemoria fogat lagförslag, vilket numera godkänts av
allmänna kyrkomötet, att stiftsnämnd på därom av arrendator gjord ansökning
må kunna bevilja skälig lindring i arrendevillkoren, såvitt angår
arrendeåret 1941—42, under förutsättning, att arrendeavtalet slutits före
den 14 mars 1940, att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden
befinnas för arrendatorn oskäligt tyngande och det på grund härav kan
antagas möta svårigheter för denne att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet,
samt att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för
fastighetens hållande i god hävd. Vidare föreslås, att besvär över stiftsnämnds
beslut må kunna anföras i vanlig ordning.
De egendomar med ett taxeringsvärde å cirka 3,000,000 kronor, vilka förvaltas
av drätselnämnden, lia överlämnats lill universitetet enligt Kungl.
Majds brev den 3 augusti 1681. Beträffande utarrenderingsvillkor lia bestämmelser
meddelats i Kungl. Majits brev den 21 februari 1860 till kanslern
för universiteten i Uppsala och Lund och den 3 augusti 1917 till kanslersämbetet
för rikets universitet. Arrendetiden är 20 år och arrendet erlägges
i hektoliter spannmål, V2 råg och V2 korn, alt lösas i penningar efter
priserna i Malmöhus läns markegångstaxa, litt. A, med förhöjning av en
krona 20 öre. Arrendalorerna liro tillförsäkrade optionsrätt. — Angående
redovisning till statsverket av arrendeinkomsterna äro föreskrifter meddelade
i Kungl. Majlis brev den 17 juni 1938 angående redovisning till statens
allmänna fastighetsfond av vissa fastigheter, disponerade av Lunds universitet
m. m.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Departementschefen.
Drätselnämnden vill vidare erinra om, alt enligt § 139 i gällande universitetsstatuter
ha universitetens drätselnämnder bland annat att bestämma
villkor för arrendeupplåtelser och avgöra frågor om ändring i dessa villkor
samt beslut om anstånd med uppbörden av universitetets inkomster.
De befogenheter i fråga om jämkning i arrendevillkor, som enligt lagförslaget
beträffande egendomar, som upplåtits för ecklesiastika ändamål,
skola tillkomma stiftsnämnd, förefinnas således redan för universitetens
drätselnämnder. Över beslut av dessa kunna besvär anföras hos kanslersämbetet
för rikets universitet och vidare hos Kungl. Maj:t.
Drätselnämnden får upplysa, att nämnden, med stöd av sin nyss angivna
befogenhet, för arrendeåret 1940—41 efter framställning ay föreningen arrendatorer
av akademihemman i Skåne u. p. a. angående nedsättning av
arrendena, alternativt uppskov med likvidernas erläggande, i åtskilliga fall
lämnat anstånd med erläggande av arrendeavgifter efter prövning av behovet
i varje särskilt fall.
På grund av vad ovan anförts finner drätselnämnden att några nya föreskrifter
icke äro erforderliga för att sådan arrendejämkning, som med det
remitterade förslaget avses, skall kunna komma till stånd beträffande universitetens
egendomar, i sista hand efter prövning av Kungl. Maj:t. Drätselnämnden
får därför hemställa, att i lagförslaget måtte intagas en bestämmelse,
att lagen icke skall vara tillämplig å universitetens egendomar.
I anslutning till vad i vissa yttranden anförts anser även jag, att viss ändring
bör göras i utredningens förslag i fråga örn den tidpunkt, före vilken
arrendeavtal skall vara slutet för att kunna jämkas. Det är såsom jag förut
anfört i främsta rummet de två senaste årens svaga skördar och de ökade produktionskostnaderna
sedan krigsutsbrottet, som böra tagas i betraktande vid
bedömande av frågan, örn jämkning skall medgivas eller ej. Först framemot
hösten 1940 kunde man tillfullo överblicka skördeutfallet för år 1940 och först
då började prisstegringen på allvar göra sig märkbar. Det torde icke ha varit
ovanligt att under våren och sommaren 1940 arrendeavtal slötos, vilka skulle
gälla från den .14 mars 1941. Arrendatorerna kunde då knappast ha förutsett
utvecklingen. Med hänsyn härtill förordar jag, att den tidpunkt, före vilken
arrendeavtal skall lia slutits för att kunna jämkas, bestämmes till den 1
september 1940. Jämkningen av arrendet bör gälla för de av utredningen angivna
tiderna. Att såsom i vissa yttranden ifrågasatts utsträcka lagstiftningens
tillämplighet till att omfatta hela nästa arrendeår anser jag icke för närvarande
befogat. Skulle produktionsförhållandena under produktionsåret 1942/43 bliva
otillfredsställande, torde spörsmålet om ytterligare åtgärder i nu ifrågavarande
syfte få upptagas till övervägande. Såsom utredningen uttalat kan den
retroaktiva tillämpningen av lagen medföra skyldighet för jordägare att
kontant återbära vad han i arrende redan kan ha mottagit. Hinder bör därvid
icke möta att bestämma att återbäringen skall ske i terminer eller genom
avkortning av senare förfallande arrendeavgäld.
Att såsom drätselnämnden vid Lunds universitet yrkat från lagstiftningen
utesluta arrendeavtal rörande unversitetet tillhöriga fastigheter finner jag icke
ändamålsenligt.
I övrigt tillåter jag mig beträffande innehållet i denna paragraf hänvisa till
den allmänna motiveringen.
Kungl Maj:ts proposition nr 40-
31
2 §•
I denna paragraf lämnas möjlighet att jämka i arrendeavtal intagna bestämmelser
angående skyldighet för arrendator att vid frånträdet avlämna
viss myckenhet stråfoder.
Enligt utredningens förslag skall arrendator, som frånträder den arrenderade
fastigheten under år 1942 och som enligt arrendeavtalet åtagit sig att
vid frånträdet avlämna viss myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster,
äga rätt att, där brist förefinnes i den fastställda myckenheten på grund av
omständigheter, till vilka han icke varit vållande, i skälig omfattning vinna
befrielse från att ersätta bristen.
Utredningen har såsom motivering till sitt förslag anfört:
Intagandet i lagförslaget av förevarande paragraf har föranletts av statens
livsmedelskommissions förut omförmälda skrivelse den 31 oktober 1941. I
avseende å de lämnade föreskrifterna torde böra framhållas dels att, därest
arrendatorn vid arrendetidens slut har kvar så stor myckenhet stråfoder, som
han i avtalet åtagit sig att vid avträdet kvarlämna, han är pliktig att utan inskränkning
fullgöra sitt åtagande härutinnan och dels att arrendatorn kan
göra anspråk på befrielse från skyldigheten att ersätta uppkommen brist endast
om bristen beror på omständigheter, som icke kunna läggas honom till
last. Har arrendatorn å arrendefastigheten hållit en efter förhållandena normalt
stor kreatursbesättning och har till utfodring av denna av stråfoderskörden
åtgått så mycket, att intet eller endast en mindre del av vad han bort
vid avträdet avlämna finnes kvar, torde arrendatorn icke kunna anses vara
vållande till den uppkomna bristen. Har arrendatorn däremot haft en onormalt
stor kreatursbesättning eller har han på annat sätt än som kan anses
berättigat gjort sig av med sitt stråfoder, kan han tydligtvis icke vara berättigad
till befrielse från ersättningsskyldighet gent emot jordägaren. Tilläggas
må att även beträffande prövningen av anspråk å jämkning i det hänseende
varom nu är fråga full obundenhet bör råda inom de i paragrafen uppställda
villkoren.
Sveriges lantbruks förbund bar rörande den i förslaget upptagna bestämmelsen
anfört:
Förslaget medger den frånträdande arrendatorn en allt för stor frihet, då
han har möjlighet att utfodra hela 1941 års stråfoderskörd före den 14 mars
1942, om han blott, såsom i motiveringen utsäges, håller en »efter förhållandena
normalt stor kreatursbesättning». Han kan nämligen då »icke anses
vållande till den uppkomna bristen». Man frågar sig, hur en ägare eller
nytillträdande arrendator skall förfara, örn det ej finns något som helst stråfoder
kvar vid tillträdet den 14 mars 1942. Varje jordbrukare, han må vara
frånträdande arrendator eller ej, är skyldig att disponera sitt stråfoderförråd
så, att det räcker för djurbesättningen fram till betessläppningen. Begreppet
»efter förhållandena normalt stor kreatursbesättning» täcker därför icke vad
som här måste avses. Det bör i stället antingen av lagtexten eller av motiveringen
klart framgå, att arrendatorn är skyldig kvarlämna så mycket stråfoder,
att det är tillräckligt för framfödande under tiden 14 mars till betestidens
början av en djurbesättning, vars storlek motsvarar den som arrendatorn
själv hållit under stallfodringsperioden före den 14 mars.
Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat bland
annat följande.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Den föreslagna bestämmelsen rörande arrendatorns rätt till befrielse »i
skälig omfattning» från åtagandet att vid frånträda av arrendet avlämna viss
myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster anser utskottet tarva förnyat
övervägande. Utskottet bar en känsla av att utredningens motivering tar mera
hänsyn till arrendatorns intressen än jordägarens. Det torde visserligen bliva
svårt att skipa rättvisa vid avgörandet av frågan huruvida arrendatorn
verkligen iakttagit så sträng sparsamhet med de tillgängliga stråfoderförråden,
att han är berättigad vinna befrielse från att ersätta en förefintlig brist
i den mängd foder han enligt kontraktet är skyldig att vid arrendets frånträdande
avlämna. Men med tanke på de svårigheter, i vilka tillträdaren blir
försatt, om han ej får övertaga något stråfoder vid arrendets övertagande
den 14 mars, måste synnerlig uppmärksamhet ägnas prövningen av detta
spörsmål.
Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Skaraborgs län har
framhållit:
De föreslagna stadgandena angående stråfoder lämna en arrendator stora
möjligheter att komma ifrån sin skyldighet att vid arrendets frånträdande avlämna
i kontraktet stipulerad mängd stråfoder och motiveringen till bestämmelserna
är så vag, att bestämmelserna kunna leda till ur försörjningssynpunkt
mindre lyckliga konsekvenser. Den stråfodermängd, som enligt kontraktet
skall finnas å en egendom vid avträdandet av arrendet, är ej någon
jordägaren direkt tillkommande förmån utan är avsedd att säkra den tillträdande
brukarens behov av stråfoder för egendomens besättning från tillträdesdagen
till betesgångens början och bör alltså motsvara den mängd sådant
foder, avträdaren själv hade behövt för samma tid, om han kvarstannat å
fastigheten. I vanliga fall torde dock kontraktsmängden understiga detta behov.
Då det är lika viktigt att den tillträdande brukaren erhåller tillgång till
stråfoder för de djur, som i fortsättningen skola kvarbliva å fastigheten, som
att avträdaren har nödigt foder till sin besättning, är det av stor betydelse
att formuleringen av och motiveringen till paragarafen får en sådan lydelse,
att hushållningen med stråfoder blir sådan, att en tillträdare ej står utan
stråfoder vid tillträdet, då han har ytterligt små om ens några möjligheter
att anskaffa foder från annat håll.
Liknande synpunkter ha framförts av förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet
i Örebro län.
Förvaltningsutskottet hos Kalmar låns södra hushållningssällskap har föreslagit
att i denna paragraf upptages ett stadgande därom, att arrendator
vid frånträdande av arrende skall avlämna så mycket stråfoder, som motsvarar
behovet för den under vintern utfodrade besättningen, om den bibehållits
vid oförändrad storlek intill betestidens början.
Förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen i Stockholms lån och stad
samt i Östergötlands län ha framhållit, att i förekommande fall de flesta
jordägare redan nu uppgjort arrendeavtal för nästa arrendeperiod, varvid
i regel ny arrendator utan ersättning tillförsäkrats samma kvantitet stråfoder,
som avträdaren varit skyldig att avlämna. Därest den frånträdande arrendatorn
med stöd av den blivande lagen kunde erhålla befrielse från skyldigheten
att ersätta uppkommen brist, skulle detta enligt vad utskotten vidare framhållit
kunna vålla jordägaren avsevärda svårigheter och förluster. Östergötlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har därför ifrågasatt, om
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 40.
icke jordägare, som före ifrågavarande lags tillkomst slutit avtal om jordbruksfastighets
utarrendering den 14 mars 1942 och därvid tillförsäkrat den
nye arrendatorn samma myckenhet stråfoder, som den nuvarande skulle ha
kvarlämnat, borde medgivas samma befrielse från sitt åtagande att tillhandahålla
den nytillträdande arrendatorn stråfoder, som jordägaren måst lämna
den avgående arrendatorn.
Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Östergötlands län.
Denna paragraf har avfattats i enlighet med utredningens förslag. I vissa Departementsav
de avgivna yttrandena har mot utformningen av utredningens förslag så- fÄe/envitt
angår förevarande paragraf anförts, att densamma skulle av arrendatorn
kunna missbrukas i syfte att undandraga sig skyldigheten att vid avträdandet
av arrendet avlämna i arrendeavtalet föreskriven myckenhet stråfoder.
Farhågorna i detta avseende synas icke befogade. En frånträdande
arrendator hör principiellt sett alltid kvarlämna åtminstone så mycket av
fodertillgången för året, som motsvarar den andel av den samlade fodertillgången,
som föreskrivits med utgångspunkt från normal skörd. Därest arrendatorn
förbrukat all å fastigheten befintligt stråfoder eller icke kvarlämnat
minst den kvantitet som nyss angivits har arrendatorn vållat bristen
och blir sålunda ersättningsskyldig gentemot jordägaren. Modifikationer kunna
dock påkallas med hänsyn till den av livsmedelskommissionen uppställda
ransoneringsregeln, att allt eget stråfoder först måste förbrukas innan tilldelning
erhålles. I dylika fall torde emellertid den frånträdande arrendatorn
kunna bliva skyldig att lämna ersättning för inköpt foder.
Vad angår det i vissa yttranden väckta förslaget att en jordägare, som
tillförsäkrat tillträdande arrendator viss myckenhet stråfoder men som till
följd av att den frånträdande arrendatorn med stöd av den nu ifrågasatta lagstiftningen
befriats från att ersätta uppkommen brist icke kan fullgöra sina
åtaganden, även bör kunna vinna jämkning i dessa, anser jag detta förslag
icke böra upptagas i lagstiftningen. Medgives jordägaren den ifrågasatta
jämkningen i avtalet med tillträdande arrendator, torde man även böra stadga
en motsvarande nedsättning i dennes arrendeavgäld. Detta skulle innebära
att lagstiftningsåtgärden ur jordägarens synpunkt i stort sett komme att
sakna betydelse. Sannolikt torde man emellertid kunna utgå från att jordägare
såsom regel i nuvarande brydsamma situation med avseende å fodertillgången
icke förbundit sig att tillhandahålla tillträdande arrendator stråfoder annat
än till så stor myckenhet, som han med säkerhet kunde beräkna vara
tillgänglig å fastigheten vid arrendetillträdet.
3§-
Denna paragraf upptager bestämmelser rörande den ordning, vari tvister
mellan jordägare och arrendator angående jämkning av arrendeavtal skola
lösas.
Utredningens förslag innebär, att, därest jordägaren och arrendatorn icke
kunna enas, frågan skall avgöras av särskild skiljenämnd. Sådan skiljenämnd
skall tillsättas för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde
Billan!/ tilt riksdagens protokoll 1942. I sami. Nr 40. ;;
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
och bestå av tre ledamöter, av vilka hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och landstinget skall utse vartdera en samt länsstyrelsen i länet den
tredje, vilken tillika skall vara skiljenämndens ordförande. Utredningen
har ansett, att skiljedom bör kunna överklagas hos domstol.
I motiveringen till förslaget har utredningen framhållit, att erfarenheten
från förra kristiden visade, att de nämnder, som då tillsattes, endast behövde
ingripa i relativt få fall och att blotta förefintligheten av lagen sannolikt
komme att i de flesta fall medföra frivillig överenskommelse.
örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande
ifrågasatt, huruvida det icke vore lämpligare, att tvister mellan jordägare
och arrendator av nu ifrågavarande art direkt hänskötes till domstols avgörande.
Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört:
Inrättandet av en särskild instans, skiljenämnd, till vilken parterna äga
att hänvända sig, då de icke kunna enas örn den avtalsjämkning, som bör
ifrågakomma, synes välbetänkt.
Med hänsyn till de säkerligen starkt skiftande omständigheter, vilka^ i
olika fall måste beaktas, t. ex. en arrendators möjlighet att erhålla krislån
för gäldande av arrendet, en tillträdande jordbrukares oundgängliga behov
av vissa fodermedel till dragare för att kunna verkställa vårsådd samt till
nötkreatur för att producera erforderlig mjölk för eget och anställdas behov
o. s. v., torde det ligga i sakens natur, att lagen måste medgiva skiljenämnd
mycket vidsträckta befogenheter att bedöma och avgöra skäligheten i de
anspråk, som parterna kunna komma att uppställa. Detta synes också i det
föreliggande lagförslaget lia beaktats.
Följden härav blir emellertid, att mycket stora krav komma att ställas pa
skiljenämndernas förmåga att utreda grunderna för och bedöma skäligheten
av parternas anspråk. Utskottet tillåter sig därför ifrågasätta, örn icke bestämmelserna
för tillsättande av skiljenämnd borde ytterligare skärpas och
i viss mån ändras. Att länsstyrelsen vid val av ordförande utser en juridiskt
skolad person får väl anses sannolikt, men utskottet skulle finna det innebära
en viss trygghet, örn det i lagen utsädes att länsstyrelsens representant
i skiljenämnd skall besitta domarekompetens. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott
torde kunna förutsättas alltid se till att fa bästa möjliga
sakkunskap representerad. Beträffande landstingens medverkan i val av
skiljenämnd förefaller denna icke sa starkt motiverad, varför utskottet vill
ifrågasätta, om icke någon länsomfattande jordbrukareorganisation skulle
ha större förutsättningar att utse den tredje ledamoten av skiljenämnd.
Länsstyrelsen i Värmlands län har ifragasatt, att såsom kompetensvillkor
för ledamöterna i skiljenämnden föreskreves, beträffande ordföranden att
han skulle vara innehavare av domarämbete, för den ledamot, som utsåges
av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, att han skulle vara ägare av
jordbruksfastighet, och för den ledamot, som utsåges av landstinget, att han
skulle vara arrendator.
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
påpekat, att, om skiljenämndsförfarande skulle vara erforderligt i de fall,
då vederbörande hushållningssällskap eller landsting på grund av äganderätt
till utarrenderad fastighet vore part i målet, det syntes kunna ifrågasättas,
huruvida den av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller landstinget
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
35
utsedde ledamoten borde fungera. I dylikt fall torde vara lämpligt, att länsstyrelsen
ägde utse såväl ordförande som ersättare för den ledamot, som
utsetts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller landstinget.
Häradshövding Vallquist har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida icke i lagen
borde upptagas en bestämmelse om preklusionsfrist för talans instämmande
till skiljenämnden.
I likhet med utredningen anser jag ändamålsenligt, att tvist mellan jordägare
och arrendator rörande jämkning, som avses i lagen, slites av en särskild
nämnd. Härigenom vinnes ett snabbt avgörande av ifrågavarande
tvister. Därest kostnaderna för nämndens förfarande regleras på sätt i 5 §
närmare angives, torde desamma komma att understiga kostnaderna för
ett domstolsförfarande. I den i anslutning till förra världskriget genomförda
lagstiftningen angående jämkning av arrendeavtal upptogs ett liknande
förfarande. För vinnande av ett snabbare avgörande och i syfte att
i möjligaste mån förhindra att kostnader uppstå för parterna anser jag, att
nämndens beslut böra vara slutgiltiga och sålunda icke få överklagas hos
domstol. Med hänsyn härtill torde ytterligare garantier böra skapas för att
nämnden får en fullt tillfredsställande sammansättning. För att nå detta
ändamål synes böra stadgas, att av nämndens ledamöter ordföranden utses
av Kungl. Maj:t och ledamöterna av länsstyrelsen. Till ordförande
bör förordnas en ordinarie domare. De båda bisittarna böra utses så
att de i arrendeförhållandet ingående parternas intresse av att erforderlig
sakkunskap representeras i nämnden blir tillgodosett. I lagen bör därför
föreskrivas, att en representant för jordägarna och en för arrendatorema insättas
i nämnden. För att vinna största möjliga enhetlighet vid behandling
av tvister av ifrågavarande slag synes nämndernas verksamhetsområde i
regel böra göras mera omfattande än utredningen föreslagit. Det torde böra
ankomma på Kungl. Majit att bestämma härom. I syfte att vinna anslutning
lill de lokala förhållandena, trots att en utvidgning sker av nämndernas
verksamhetsområde, synas de av länsstyrelsen tillsatta ledamöterna böra utses
för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde att tjänstgöra i
nämnden vid behandling av ärende rörande arrendeavtal angående fastighet
inom det område, för vilket ledamöterna utsetts.
I anslutning till vad i ett yttrande anförts synes i förevarande paragraf
böra upptagas en bestämmelse rörande den tid, inom vilken nämndens prövning
bör påkallas vid äventyr av talans förlust. Med hänsyn till att ifrågavarande
tvister snarast böra bringas ur världen anser jag, att denna frist icke
bör utsträckas längre än till utgången av år 1942.
I enlighet med vad sålunda anförts har förevarande paragraf avfattats.
4 §•
I denna paragraf ha lämnats regler för omfattningen av den jämkning,
som enligt vad förut anförts må medgivas. Beträffande innehållet i paragrafen
hänvisas till vad jag förut i den allmänna motiveringen till lagstiftningen
anfört.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
36 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
5 §.
Enligt utredningens förslag under denna paragraf skall ersättning till ordföranden
jxtgivas av allmänna medel jämlikt de grunder, som Kungl. Majit
fastställer.
I vissa yttranden har hemställts, att grunderna för ersättning till samtliga
ledamöter i nämnden måtte fastställas av Kungl. Majit och att ersättningen
finge utgå av allmänna medel.
I likhet med utredningen anser jag, att ersättningen till ordföranden bör
gäldas av allmänna medel. Ersättningen till ledamöterna i nämnden torde
däremot böra gäldas av parterna. För undvikande av kostnader komma vid
sådant förhållande säkerligen parterna i de flesta fall att söka vinna en frivillig
uppgörelse rörande jämkningen av arrendet. Erfarenheten från den
föregående lagstiftningen i samband med världskriget 1914—18 visar att
så blivit förhållandet. I anslutning till vad i vissa yttranden hemställts synas
dock grunderna för ersättningen till ledamöterna böra bestämmas av Kungl.
Majit. ,|
6—8 §§.
Dessa paragrafer, vilka motsvara 7—9 §§ i utredningens förslag, äro avfattade
i huvudsaklig överensstämmelse med dessa. En mindre jämkning har
vidtagits i 6 § med hänsyn till min ståndpunkt i fråga örn rätten att överklaga
nämndens beslut.
Till täckande av statens kostnader för ifrågavarande nämndsförfarande
torde ett särskilt reservationsanslag å 10,000 kronor böra anvisas å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42.
Förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj
1941 (nr 243) om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.
Giltigheten av förevarande lag, som utgår den 30 juni 1942, bör förlängas
till och med den 31 december 1943. I samband härmed har i 1 § av lagen såsom
ett andra stycke upptagits ett stadgande av innehåll, att arrendator må i
enlighet med anvisningar, som lämnats av statens livsmedelskommission eller
efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet, nedbringa antalet kreatur
å den arrenderade fastigheten under det antal, som enligt arrendeavtalet
skall hållas å fastigheten. Rörande skälen för lagförslaget hänvisas till
den allmänna motiveringen.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda
förslag till dels lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall och dels
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
37
rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m., vilka förslag torde såsom
bilaga A och B fogas till detta protokoll1, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Gustav T. Roupe.
1 Dessa bilagor, vilka äro likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, ha
här uteslutits.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 40.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 februari
1942.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 31 januari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 16
januari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till dels lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall och dels lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn rätt för
arrendator att bortföra stråfoder m. m.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet B.
Fallenius.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
39
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 6
februari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets den
3 februari 1942 avgivna utlåtande över de den 16 januari 1942 till lagrådet remitterade
förslagen till dels lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, dels
ock lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn
rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.
Föredraganden anför:
Lagförslagen ha av lagrådet lämnats utan erinran. Såsom framgår av vad
jag anfört i samband med remissen av förslagen till lagrådet torde till täckande
av statens kostnader för det i förstnämnda lagförslag omförmälda nämndsförfarandet
ett särskilt reservationsanslag å 10,000 kronor böra anvisas. Detta
anslag, vilket bör upptagas under beteckningen Kostnader i samband med
jämkning av vissa arrendeavtal, torde böra anvisas under nionde huvudtiteln
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42.
Under åberopande av vad sålunda och i förenämnda statsrådsprotokoll för
den 16 januari 1942 anförts hemställer jag
dels att förenämnda två lagförslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande;
dels
ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att till
Kostnader i samband med jämkning av vissa arrendeavtal å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 å driftbudgeten
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av .................................... kronor 10,000.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 40.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Benno Gårdsten.
427103. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.