Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

1

Nr 38.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av ecklesiastik jord; given Stockholms slott den
6 februari 19^2.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen antaga
härvid fogade förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa
arrendatorer av ecklesiastik jord.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Bihang till riksdagen.1 protolcotl 19>t2.

1 sami.

Nr 38.

1

2

Kungl. Majlis proposition Nr 38.

Förslag

till

Lag

angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av
ecklesiastik jord.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Är till ecklesiastikt ändamål anslagen jordbruksfastighet upplåten på
arrende och är arrendeavgiften helt eller delvis utsatt i en eller flera av de
persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar
efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan, må stiftsnämnden
på därom av arrendatorn gjord ansökning bevilja skälig lindring i arrendevillkoren
såvitt angår arrendeåret 1941—1942 under förutsättning

a) att arrendeavtalet slutits före den 1 september 1940;

b) att arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden befinnas för
arrendatorn oskäligt tyngande; samt

c) att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för fastighetens
hållande i god hävd.

2 §.

Lindring i arrendevillkoren må endast avse nedsättning i arrendeavgiften
i den mån denna utsatts i persedlar. Arrendeavgiften må icke nedsättas med
större belopp, än som motsvarar två tredjedelar av skillnaden mellan persedlarnas
pris enligt litt. A i markegångstaxan för åren 1939 och 1941.

3 §.

Ansökan örn lindring i arrendevillkoren skall för att kunna prövas hava
inkommit till stiftsnämnden före den 1 maj 1942.

4 §.

Prövas i fall, då utarrendering av egendomen skett efter förutgången arrendeuppskattning,
för åstadkommande av nödig utredning i ärendet erforderligt,
att ny arrendeuppskattning verkställes, har stiftsnämnden att föranstalta
därom. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatorn.

5 §.

Stiftsnämnden skall, innan den beviljar lindring i arrendevillkoren enligt
denna lag, höra den, vars rätt kan vara beroende av åtgärden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 88.

3

6 §.

Över stiftsnämndens beslut enligt denna lag må klagan föras genom besvär
i den ordning, som för klagan över stiftsnämnds beslut i allmänhet är
stadgat.

7 §.

Vad i denna lag stadgas örn arrendator äger jämväl tillämpning å arrendators
dödsbo och konkursbo samt löftesmän, som övertagit arrendet, ävensom
annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet på sig överlåtet.

8 §.

Har uppskattning av boställes normalavkastning fastställts och beviljas
sedermera lindring i arrendevillkoren, må stiftsnämnden jämka den för år
1942 gällande uppskattningen efter ty prövas skäligt.

9 §.

De särskilda föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna
lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling.

4

Kungl. Majlis proposition Nr 88.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16
januari 191+2.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres,
Ewerlöf.

•

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter:

Den 14 november 1941 redogjorde jag för uppkommen fråga örn särskild
reglering under innevarande kristid av vissa arrenden rörande jord, som är
anslagen till ecklesiastikt ändamål. På min hemställan beslöt Kungl. Maj:t
därvid att inhämta kyrkomötets yttrande i ärendet. Efter ytterligare beredning
av ärendet anhåller jag nu att få ånyo anmäla detsamma.

Den 28 juni 1941 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla dels en utredningsman att verkställa utredning rörande
lagstiftning till reglering av vissa arrenden, dels ock högst fem sakkunniga personer
att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet.

Med stöd av det av Kungl. Maj:t givna bemyndigandet tillkallades dels
den 28 juni 1941 häradshövdingen Nils Wihlborg till utredningsman för verkställande
av den ifrågavarande utredningen och dels den 4 september 1941
ledamöterna av riksdagens första kammare godsägaren B. H. von Stockenström
och före detta domänintendenten P. B. Nilsson samt ledamöterna av
riksdagens andra kammare lantbrukarna A. P. Pettersson och K. H. Gustafsson
ävensom lantbrukaren K. V. Ögren att såsom sakkunniga deltaga i överläggningar
rörande den ifrågasatta lagstiftningen.

I en den 29 oktober 1941 dagtecknad skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet
har häradshövdingen Wihlborg, med förmälan att den åt
honom uppdragna utredningen ansetts böra avse jämväl lagstiftning till
reglering av vissa ecklesiastika arrenden, överlämnat en beträffande utredningen
i sistnämnda del upprättad promemoria jämte därvid fogat förslag till
lag angående lindring i arrendevillkoren för Anssa arrendatorer av till ecklesiastikt
ändamål anslagen jord.

Innan jag närmare ingår på förevarande fråga, torde jag få erinra om att
utredningsmannen med skrivelse den 12 december 1941 avlämnat en promemoria
med förslag till förordning örn lindring i arrendevillkoren för vissa
arrendatorer av kronans jordbruksegendomar och en promemoria angående

5

Kungl. May.ts ''proposition Nr 38.

lagstiftning till reglering av vissa arrendeavtal. På grundval av sistnämnda
promemoria och däröver avgivna yttranden har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lagstiftning i ämnet, vilken denna dag kommer att
inför Kungl. Majit anmälas av chefen för nämnda departement.

Översikt av gällande bestämmelser örn ecklesiastika arrenden.

Den utredning angående lagstiftning till reglering av vissa arrenden, varom
beslut fattades av Kungl. Majit den 28 juni 1941, skulle omfatta dels sådana
arrendeavtal rörande jordbruksfastigheter, enligt vilka arrendatorn åtagit
sig att utgöra arrende genom avlämnande av visst naturaalster och
dels sådana arrenden av kronan tillhöriga jordbruksfastigheter, där
arrendeavgiften i enlighet med 12 § i kungl, förordningen den 22 juni 1934
(nr 320) angående grunder för förvaltning av viss kronoegendom utsatts
till hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar, som
upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast
fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.1 Då även i avseende å utarrendering
av jord, som är anslagen till ecklesiastikt ändamål, antingen på
grund av meddelade författningsbestämmelser eller enligt tillämpad praxis
gäller, att arrendeavgifter utsättas delvis — beträffande vissa fastigheter
helt — i persedlar att lösas i penningar efter de i markegångstaxan fastställda
pris, har utredningen ansetts böra utsträckas till att avse reglering jämväl
av dylika ecklesiastika arrenden.

De ecklesiastika fastigheter, som kommit i betraktande vid utredningen,
äro:

1. Löneboställen, som avses i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932;

2. Allmänna kyrkohemman;

3. Biskopshemman;

4. Domkyrkors och andra kyrkors fastigheter;

5. Domkyrkosysslomansboställen och

6. Klockarboställen.

De ecklesiastika löneboställena förvaltas efter genomförandet av 1932 års
boställsreform av vederbörande pastorat under uppsikt av boställsnämnd
och stiftsnämnd. Bestämmelser härom äro meddelade i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932. Vid upplåtelse av löneboställe på arrende skall
pastoratet upprätta och underställa boställsnämndens prövning och god 1

Markegångstaxa upprättas i varje län årligen i början av november i enlighet med kungl,
förordningen den 2 juni 1911 (nr 62) angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
Enligt § 6 i berörda förordning skall taxan innehålla bland annat: A: den årliga
markegången eller gällande pris å löpande årets skörd samt värdet å alla övriga persedlar och
tjänstbarheter, som enligt fastställt formulär skola utgöra föremål fiir denna markegångssättning,
och C: årets medelmarkegångspris eller medeltalet av de för det löpande och de nästförflutna
nio åren upptagna årsprisen å huvudpersedlama.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

kännande förslag till arrendekontrakt. I fråga om arrendeupplåtelserna gäller
allmän lag med vissa i boställsordningen angivna undantag, vilka dock ej ha
avseende på arrendeavgiftens bestämmande. Möjlighet finnes således att vid
utarrendering av löneboställena bestämma arrendeavgiften helt eller delvis
i persedlar att lösas i penningar efter de i markegångstaxan fastställda pris.
Enligt vad som inhämtas användes också denna form för arrendeavgiftens
bestämmande vid utarrendering av löneboställena — vilkas antal överstiger
3,200 slyckén — visserligen icke undantagslöst men dock i mycket stor utsträckning.
Det torde kunna sägas att det övervägande antalet löneboställen
utarrenderas mot arrendeavgift, som utsättes till hälften i penningar och
till hälften i persedlar, vilka upptagas i länets markegångstaxa, att lösas
med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.
För fall som avses i 67 § 7 mom. av boställsordningen skall utarrendering
av löneboställe ombesörjas av stiftsnämnden. Bestämmelsen avser det fall
att, då löneboställe första gången efter genomförandet av boställsreformen
skall upplåtas på förnyat arrende, optionsberättigad arrendator finnes men
pastoratet och arrendatorn icke träffat överenskommelse örn det nya arrendet.
Vid sådan av stiftsnämnden verkställd utarrendering tillämpas i huvudsak
bestämmelserna i ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925
(nr 452). Enligt 12 § i denna förordning skall arrendeavgiften i regel vara
utsatt till hälften i penningar och till hälften i persedlar på sätt nyss nämnts.
Enahanda förm för bestämmandet av arrendeavgiften gäller jämväl för de
före ikraftträdandet av 1932 års boställsordning avslutade, ännu gällande
arrendeavtal beträffande löneboställen.

Det må här anmärkas, att till löneboställen räknas även prästänkesäten.
Sådana finnas till ett uppgivet antal av 41, det största antalet eller 35 stycken
inom Göteborgs stift.

Allmänna kyrkohemman utarrenderas av stiftsnämnden. Närmare föreskrifter
härom äro meddelade i kungörelsen den 16 september 1932
(nr 435) med bestämmelser angående förvaltningen av allmänna kyrkohemman.
Enligt 11 § i denna kungörelse skall också arrendeavgiften utsättas
till hälften i penningar och till hälften i persedlar. Vad örn utarrendering
av allmänna kyrkohemman finnes stadgat skall jämlikt föreskrift i förordningen
den 27 november 1936 (nr 579) angående förvaltningen av de för
biskoparnas avlönande anslagna fastigheter tillämpas jämväl i avseende å
utarrendering av hiskopshemman. Vissa sådana hemman äro dock fortfarande
utarrenderade enligt äldre bestämmelser. För dylika hemman lärer arrendeavgiften
i allmänhet vara utsatt i persedlar att lösas i penningar enligt litt. C
i markegångstaxan, således efter medelmarkegångspriset för de tio sista åren.

Domkyrlcors och andra kyrkors fastigheter utarrenderas av vederbörande
kyrkostyrelse med undantag dock såvitt angår kyrkohemmanen i Skåne,
Halland och Blekinge samt Lunds domkyrkas hemman, vilka utarrenderas
av vederbörande stiftsnämnd. (Se härom kungörelserna den 16 septem -

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

ber 1932, nr 431 och 432.) Enligt vad som inhämtats fi''ån stiftsnämnden
i Lund stipuleras vid utarrendering av Lunds domkyrkas eller andra kyrkors
fastigheter i Lunds stift att i arrende skall erläggas priset för vissa hektoliter
spannmål av två eller flera slag enligt litt. C i den för länet gällande markegångstaxan.

Domkyrkosysslomansboställen finnas numera blott vid domkyrkorna i
Strängnäs, Växjö, Skara och Västerås. Beträffande dessa boställen har det
upplysts att boställena i Strängnäs och Skara stift äro utarrenderade mot
enbart penningarrende samt att boställena i Växjö och Västerås stift äro
utarrenderade mot arrendeavgift, som utsatts delvis i penningar och delvis
i spannmål att lösas efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.

Vad angår klockarbostäUena, vilkas antal lärer uppgå till cirka 900, föreligger
ingen bestämd uppgift örn sättet för deras utarrendering. Det torde
emellertid icke kunna anses uteslutet att även vid utarrendering av dessa
boställen arrendeavgiften kan vara utsatt helt eller delvis i persedlar enligt
markegångstaxan.

Framställningar om reglering av arrendevillkoren.

Under den kristid, som inträtt i samband med det nu pågående stormaktskriget,
hava till Kungl. Majit inkommit åtskilliga framställningar om
reglering av de arrendeavtal rörande publik jord, i vilka arrendeavgiften
utsatts i persedlar att lösas i penningar efter de i markegångstaxan utsatta
prisen. Härom må såvitt angår de arrendeavtal, som avse den till ecklesiastikt
ändamål anslagna jorden, anföras följande.

Den 19 november 1940 inkom från Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer
— vilket förbund utgör en sammanslutning av i olika län förekommande
föreningar av dels kronoarrendatorer och dels ecklesiastika arrendatorer
— en nämnda dag dagtecknad skrivelse, däri förbundet med hänsyn till
årets synnerligen svaga skörd och att priset på jordbrukets produkter icke
reglerades av en fri marknad anhöll, att »under den tid priset å jordbrukets
produkter regleras av statsmakterna 12 § 1 mom. av Kungl. Majits förordning
nr 320 av år 1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom
samt motsvarande §§ i ecklesiastik boställsordning må upphöra
att gälla, och att således hela arrendeavgiften utgår i penningar, därest arrendator
hos vederbörande myndighet därom anhåller».

Vidare inkom till Kungl. Majit från stiftsnämnden i Lund en den 22 november
1940 dagtecknad skrivelse med framställning örn viss omreglering av
arrendeavgifterna för ecklesiastika fastigheter. I denna skrivelse anförde
stiftsnämnden bland annat:

I Lunds stift använde sig pastoraten vid egen utarrendering av ecklesiastika
löneboställen i mycket stor utsträckning av det för allmänna kyrkohemman
m. fl. fastigheter stadgade sättet för fastställande av arrendeavgif -

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

ten till viss del i persedlar att lösas enligt litt. A i markegångstaxa^ De
markegångspersedlar, som användes vid bestämmandet av arrendeavgiften,
vöre vete, råg, korn, havre och smör. Enligt 1939 års markegångstaxa för
Malmöhus län utgjorde priset (enligt litt. A) för en hektoliter vete 13 kronor
85 öre, för en hektoliter råg 12 kronor 40 öre, för en hektoliter korn 11 kronor
30 öre, för en hektoliter havre 7 kronor 75 öre och för ett kilogram smör
3 kronor 10 öre. 1940 års markegångstaxa upptoge motsvarande värden till
följande belopp: 18 kronor 70 öre, 17 kronor 50 öre, 16 kronor 30 öre, 12
kronor och 3 kronor 50 öre. Vetet hade höjts med 36 procent, rågen med
41 procent, kornet med 44 procent, havren med 54 procent och smöret med
12 procent. Inom Kristianstads län och Blekinge län hade höjningarna varit
ungefär desamma.

Dessa mycket kraftiga förhöjningar i priserna hade inträffat samtidigt
med att de ekonomiska möjligheterna för arrendatorerna i icke ringa utsträckning
försämrats. Prisförhöjningarna kunde på grund av skördens storlek
och krisförhållandena i övrigt icke på något sätt sägas tillföra arrendatorerna
vid jämförelse med tidigare år ökade inkomster från av dem innehavda
jordbruk. Utan risk för överord kunde man konstatera en mindre lönsamhet,
för jordbruket i jämförelse med exempelvis förra skördeårets ekonomiska
resultat. Icke förty drabbades dessa arrendatorer av en förhöjning i
arrendet vid jämförelse med förra året av omkring 20 procent. Hade det
varit fråga om normala år, hade anmärkning ej kunnat riktas häremot.
Motiveringen för arrendeavgäldernas fastställande i hälften pengar och hälften
markegångspersedlar vore framför allt baserad på normala år och en
jämn prisutveckling på jordbrukets produkter. De onormalt kraftiga stegringarna
i markegångstaxan komme under nu rådande förhållanden att te
sig synnerligen orättfärdiga vid gäldandet av dessa arrendeavgifter. Dylika
våldsamma omkastningar i markegångstaxans priser med nu rådande jordbruksreglering
aktualiserade frågan örn sättet för arrendeavgäldernas fastställande.
Stiftsnämnden ville i anledning av årets förändringar i markegångstaxans
priser göra följande hemställan.

Vid arrendeavgäldens erläggande för jordbruksarrende för arrendeåret 1940
—1941 borde 1939 års markegångstaxas priser enligt litt. A användas och
sålunda ej 1940 års priser. De arrendeavgälder, som utginge enligt litt. C i
taxan borde betalas efter 1940 års markegångstaxa. Förhöjningarna vore här
helt obetydliga och motiverade ej några särskilda åtgärder.

För de arrendeavgifter, som skulle inlevereras till kyrkofonden, torde en
sådan omräkning ej bereda särskilda svårigheter. Däremot torde detta ej
kunna sägas om arrendeavgifterna från prästerskapets löneboställen, vilkas
avkastning ju skulle inlevereras till prästlönekassoma i pastoraten. En eventuell
lagstiftning i ämnet torde emellertid med hänsyn till förhållandena inom
jordbruket ej möta motstånd från pastoratens sida. En omräkning av de
normaluppskattningsvärden å prästerskapets löneboställen, som fastställts
med utgångspunkt från priserna i 1940 års markegångstaxa, borde vidare
möjliggöras för år 1941. Sådan rättelse kunde verkställas i justeringsbilagan
till 1942 års avräkningslängd mellan kyrkofonden och pastoraten samt
hänföras till priserna i 1939 års markegångstaxa.

Skulle vid närmare granskning av hithörande frågor det visa sig, att vad
stiftsnämnden sålunda föreslagit om användandet av 1939 års markegångspriser
vid uträkningen av arrendeavgifterna för arrendeåret 1940—1941,
skulle vara ett alltför stort tillmötesgående mot arrendatorsintresset, kunde
man ju tänka sig att nian i stället för 1939 års priser använde ett medeltal

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38. 9

av 1939 och 1940 års priser. Andra utvägar att lösa denna fråga vore också
tänkbara.

Under åberopande av vad stiftsnämnden sålunda anfört hemställdes, att
Kungl. Majit måtte vidtaga sådana åtgärder att vad stiftsnämnden ifrågasatt
beträffande erläggandet av arrendeavgifter för arrendeåret 1940—1941
från omförmälda fastigheter måtte bliva genomfört.

Över Riksförbundets Sveriges statsarrendatorer förut refererade skrivelse
den 19 november 1940 och stiftsnämndens i Lund skrivelse den 22 i samma
månad infordrades utlåtande av kammarkollegiet. Kollegiet, som inhämtat
yttranden över förstnämnda skrivelse av samtliga stiftsnämnder och över
stiftsnämndens i Lund skrivelse av övriga stiftsnämnder, anförde i ett över
båda skrivelserna den 20 januari 1941 avgivet utlåtande bland annat följande: Kollegiet

ville erinra örn att gällande ecklesiastika boställsordning av den
30 augusti 1932 icke innehölle någon föreskrift därom, att viss del av arrendeavgiften
för de av pastoratet förvaltade löneboställena skulle bestämmas i
persedlar. Lunds stiftsnämnd hade visserligen uppgivit, att pastoraten i Lunds
stift ändock vid egen utarrendering i stor utsträckning begagnade sättet att
bestämma viss del av arrendeavgiften i persedlar. I andra stift åter syntes
pastoraten i stor omfattning, enligt vad som framginge av de avgivna yttrandena,
hava bestämt arrendeavgifterna helt och hållet i penningar. Vid
utarrendering av pastoratsboställen, som skett enligt äldre bestämmelser
(ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925) eller enligt övergångsbestämmelserna
i 67 § 7 mom. av 1932 års boställsordning skulle däremot
arrendeavgiften i regel vara utsatt till hälften i penningar och til! hälften i
en eller flera persedlar, som upptoges i länets markegångstaxa. Man torde
sålunda kunna utgå ifrån att för ett icke ringa antal pastoratsförvaltade boställen
viss del av arrendeavgiften vore bestämd i persedlar. Vid utarrendering
av allmänna kyrkohemman och biskopshemman skulle också hälften av
arrendeavgiften i regel vara utsatt i persedlar. Vidare borde framhållas att,
därest riksförbundets framställning innebure, att arrendet skall utgå med det
kontanta belopp, vartill arrendeavgiften beräknades vid avtalets ingående,
ett bifall till framställningen skulle medföra, att arrendelindringen komme att
bliva mycket ojämn för olika grupper av arrendatorer. ,

Arrendeavgiftens bestämmande till viss del i jordbruksprodukter torde hava
tillkommit såväl i jordägarens som arrendatorns intresse oell i avsikt att
arrendeavgiften skulle rätta sig efter prisrörelsen på jordbruksprodukter. Därvid
hade man icke så mycket tänkt på den normalt fortgående minskningen
i penningvärdet, vilken icke ansetts vara så betydande, att den ensamt för
sig vore ett hinder för ett system nied penningarrende, utan man hade avsett
att motverka de olägenheter, som vid omkastningar i de ekonomiska förhållandena
medföljde fixa penningarrenden. Tillika ansågs det rättvist och rationellt,
att vederlaget för nyttjandet av en jordbruksegendom lämpades efter
värdet å de produkter, som kunde vinnas från egendomen. Därigenom att
blott hälften av arrendet skulle utsättas i produkter komme fördelen eller
nackdelen av stigande eller fallande penningvärde a produkterna att i lika
grad träffa jordägaren och arrendatorn. Att reformen ägde rum vid en tid
av nedåtgående konjunktur för jordbruket hade till följd, att det var arrendatorerna
som i första hand skördade fördelarna av omläggningen. I nuvarande
ekonomiska läge med stigande priser innebure berörda halvering av

10

Kungl. Maj.ts proposition Nr 88.

arrendeavgiften den fördelen för arrendatorn, att halva arrendet trots stigande
pris a jordbruksprodukter bibehölles vid samma kontantbelopp, vilket
sålunda motsvarade mindre mängd jordbruksprodukter än vid den tidpunkt
då arrendeavtalet slöts. I stort sett torde det nya systemet för arrendeavgiftens
bestämmande vara tillfredsställande ur såväl arrendatorns som jordägarens
synpunkter. Att jordägarens inkomst av egendomen vid stigande
priser ökades, måste vara befogat nied hänsyn till de ökade kostnader, som
vid prisstegring drabbade jordägaren för nybyggnader oell större reparationer,
vilka arbeten beträffande ecklesiastika boställen ålåge jordägaren.

Under tiden för världskriget voro arrendeavgifterna däremot helt och hållet
bestämda i penningar. Vissa arrendatorer, vilkas arrendeavtal slutits
under den av världskriget föranledda högkonjunkturen, försattes därför
under den följande depressionstiden med vikande priser på jordbruksprodukter
i svårigheter att fullgöra de ingångna arrendeavtalen. Statsmakterna
funno sig därför upprepade gånger nödsakade att bereda möjligheter till lindring
i arrendevillkoren. Genom en den 21 maj 1920 utfärdad lag, nr 104, angående
lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt
ändamål anslagen jord kunde lindring sålunda beviljas beträffande under
något av åren 1917—1921 slutna arrendeavtal. Lindringen blev icke generell
utan förutsätta prövning i varje särskilt fall rörande arrendatorns ekonomiska
ställning m. m. Sedan efterkrigsårens allmänna depression ännu
mera försämrat jordbrukets ekonomiska läge, beviljades ytterligare lindring
för arrén datorerna. Genom lagen den 21 oktober 1932, nr 465, om ändring
i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen medgavs
sålunda, att det genom 1925 ärs ecklesiastika arrendeförordning införda
systemet med arrendeavgiftens bestämmande i persedlar finge, efter utredning
i varje särskilt fall örn arrendatorns svårigheter att fullgöra sina förbindelser
enligt arrendeavtalet, tillämpas på redan ingångna arrendekontrakt
samt att sålunda hälften av den bestämda arrendeavgiften finge omsättas i
persedlar efter det pris, som gällde då arrendeavtalet slöts. Slutligen öppnades
genom lag den 24 mars 1933, nr 100, ytterligare möjlighet för Kungl.
Majit att, därest erforderlig lindring icke på detta sätt kunde beredas arrendator,
medgiva ytterligare nedsättning av arrendena.

Tanken på vidtagande av ändringar i gällande avtal om arrende av publik
jord hade alltid och på goda grunder väckt principiella betänkligheter. Under
loppet av en arrendeperiod växlade i allmänhet konjunkturerna, och goda
år torde kunna antagas mer eller mindre kompensera dåliga år. Det vore
icke rättvist att låta jordägaren med arrendatorn dela förlusten av ett dåligt
år, under det att arrendatorn ensam skördade vinsten av ett gott. Först när
det visat sig, att åtagna förpliktelser med hänsyn till konjunkturförändringar,
som prövades bliva bestående, måste anses oskäligt betungande, syntes vara
anledning att skrida till åtgärder för beredande av arrendelindring.

Såsom skäl för den nu ifrågasatta arrendelindringen hade i första rummet
anförts de höjda markegångsprisen år 1940 och de av staten vidtagna prisreglerande
åtgärderna med avseende å jordbruksprodukterna. I och för sig
torde angivna omständigheter icke utgöra tillräcklig anledning till lindringav
arrendevillkoren. Den kraftiga höjning av markegångsprisen på spannmål,
som skedde förliden höst, torde i stort sett, såsom helt naturligt vore, avspegla
den höjning, som den av statens livsmedelskommission företagna prissättningen
med avseende å nästlidet års skörd innebure. En jämförelse mellan
de båda prissättningarna visade, att markegångspriserna i huvudsak vöre
något lägre än livsmedelskommissionens priser vid frivillig försäljning. Dessa
priser avsåge spannmål av normalkvalitet.

11

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 38.

Utom spannmål inginge även smör bland de persedlar, vari arrendeavgiften
plägade fastställas. Medeltalet av de olika länens markegångspris å denna
produkt utgjorde för år 1939 3 kronor 12 öre och för år 1940 3 kronor 57
öre, sålunda en ökning med 45 öre eller 14.4 procent. Största ökningen vore
(56 öre eller 21.1 procent och förekomme i Jönköpings län. Denna ökning
torde mer än väl kompenseras av under år 1940 inträdd ökning av produktpriset
å mjölk, som i genomsnitt för hela riket enligt inhämtad upplysning
kunde uppskattas till 22.9 procent.

Den höjning, som år 1940 skett i markegångspriserna för de persedlar,
vari arrendeavgifterna vore bestämda, torde sålunda icke hava medfört, att
de kvantiteter jordbruksprodukter, som arrendatorerna behövde avyttra för
fullgörande av sina arrendelikvider, i stort sett, med hänsyn jämväl därtill
att någon förhöjning av den kontanta delen av arrendet ju icke förekomme,
vore större än som beräknades vid arrendeavtalets ingående. Prisregleringen
med avseende å jordbruksprodukterna torde sålunda icke kunna sägas hava
ställt arrendatorerna av dylika arrenden i så ogynnsam ställning, att lindring
i arrendevillkoren därför skulle vara påkallad.

I förevarande framställningar hade såsom skäl för den ifrågasatta arrendelindringen
ytterligare åberopats förlidet års svaga skörd. Av statistiska centralbyråns
sammandrag över årsväxt- och skörderapportema framginge, att
endast beträffande höst vetet 1940 års skörderesultat torde kunna betecknas
såsom synnerligen dåligt, ehuru icke så dåligt att missväxt med avseende å
detta sädesslag torde kunna anses föreligga. Inom olika trakter av landet
torde skörden hava utfallit ganska olika — sämst på Gotland. För detta landskap
saknade emellertid förevarande framställningar större aktualitet, enär
arrendena för endast ett mindretal boställen därstädes vore bestämda i persedlar.
Beträffande höstveteskörden kunde påpekas, att det starkt veteproducerande
Skåne läge över riksmedeltalet och hade siffrorna 2 (Kristianstads
län) och 1,8 (Malmöhus län). Även om sålunda skörderesultatet
på vissa orter varit synnerligen svagt, torde dock knappast föreligga anledning
till antagande att, med undantag möjligen för Gotland och någon enstaka
ort, sådan allmän svårare missväxt skulle vara för handen, att enligt
sociala arrendelagen nedsättning i arrendeavgiften skulle kunna beviljas.
Denna lag vore visserligen icke tillämplig å nu förevarande arrendeupplåtelser,
men det torde för frågans bedömande vara av visst intresse att konstatera,
huruvida förutsättningarna för tillämpning av nämnda bestämmelse
förelåge eller icke.

Att, såsom stiftsnämnden i Lund uttalat, en mindre »lönsamhet» för
jordbruket kunnat konstateras i jämförelse med förra skördeårets ekonomiska
resultat vore måhända riktigt, men kollegiet ansåge icke, att denna
omständighet vore tillräcklig för medgivande av sådan generell arrendelindring
som i framställningarna åsyftades, helst, såsom i en del av yttrandena
framhållits arrendevillkoren beträffande de ecklesiastika arrendena i
allmänhet torde vara ganska förmånliga och arrendatorerna av dylik jord
i jämförelse med arrendatorer ä enskild jord intoge en bättre ställning.
Givetvis kunde pä grund av dålig skörd för vissa arrendatorer uppstå svårigheter
att instundande mars fullgöra arrendelikviden, men såsom nyss
anförts torde en dylik tillfällig omständighet icke omedelbart böra medföra
sänkning av arrendeavgiften, och i varje fall kunde detta förhållande
icke åberopas såsom skäl för arrendenedsättning annat än efter individuell
prövning. Därest dylikt trångmål i särskilda fall skulle föreligga, torde detta
däremot utgöra ett skäl för att så långt anstånd med arrendelikvidens full -

12

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 3S.

görande lämnades, att inkomsten av nästa skörd kunde tagas i anspråk
för detta ändamål. Medgivande till dylikt anstånd hade tidigare lämnats
av Kungl. Majit, sista gången i cirkulär den 28 februari 1934, varigenom
anstånd med arrendelikviden dock endast beviljades beträffande de av stiftsnämnderna
förvaltade egendomarna. Med hänsyn till de förvaltningsbefogenheter,
som tillkomme pastoraten beträffande löneboställena, samt till
deras dispositionsrätt till arrendeavgifterna torde pastoraten själva hava
ansetts äga befogenhet att meddela dylikt anstånd.

I enlighet med kammarkollegiets hemställan fann Kungl. Majit enligt beslut
den 31 januari 1941 riksförbundets och stiftsnämndens i Lund ifrågavarande
framställningar icke föranleda annan Kungl. Majits åtgärd, än att
Kungl. Majit dels medgav, att, där pastorat lämnade arrendator anstånd
med erläggande av under mars 1941 förfallande arrende- och årsbelopp för
sådana löneboställen, som häftade för återbetalning av förskott eller lån ur
kyrkofonden, pastoratet finge åtnjuta anstånd intill senast den 1 november
1941 med inbetalning av högst hälften eller, när synnerliga skäl därtill vore,
tre fjärdedelar av dessförinnan förfallande annuitet å dylikt förskott eller
lån, dock att pastorat, som begagnade sig av sålunda medgivet anstånd,
skulle vara skyldigt att å ogulden del av annuiteten erlägga ränta efter fyra
procent för år från förfallodagen, tills betalning skedde, dels ock bemyndigade
stiftsnämnderna att, på därom av arrendator av under stiftsnämnds
förvaltning stående fastighet gjord ansökning bevilja denne anstånd med
betalning av högst hälften eller, när synnerliga skäl därtill vore, tre fjärdedelar
av under mars 1941 för fastigheten förfallande arrendeavgift och årsbelopp
för nybyggnad, dock ej längre än till den 1 november 1941, under villkor
att arrendatorn å belopp, som icke inom kontraktsenlig tid guldits, erlade
ränta från förfallodagen, tills full betalning skedde, efter fyra procent
för år, ävensom för betalningens behöriga fullgörande till såväl resterande
arrendeavgift och årsbelopp som ränta därå ställde till vederhäftigheten
styrkt borgen eller annan säkerhet, som av stift snämnden godkändes. Anstånd,
som här senast berörts, finge av stiftsnämnd medgivas arrendator endast
i de fall, då det kunde anses visat, att det på grund av arrendets storlek
och arrendatorns ekonomiska ställning skulle bereda honom avsevärd
svårighet att erlägga arrendeavgiften jämte årsbeloppet i enlighet med
arrendekontraktet.

I avseende å frågan örn reglering av de ecklesiastika arrendena må även
omnämnas att vid ett av utredningsmannen den 26 september 1941 hållet
sammanträde i Malmö, i vilket sammanträde deltogo representanter såväl
för kronoarrendatorerna i Malmöhus län som för Föreningen arrendatorer
av ecklesiastika hemman i Skåne u. p. a. ävensom för Lunds domkyrkas
arrendatorsförening, till utredningsmannen överlämnades kopia av en av
den ecklesiastika arrendatorsföreningen den 5 februari 1941 till Kungl.
Majit avlåten skrivelse i ämnet. I denna skrivelse framhöll föreningen såväl
de höga markegångsprisen i Malmöhus län för år 1940 enligt litt. A i

13

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 33.

markegångstaxa!! som ock 1940 års dåliga skörderesultat, vilka båda omständigheter
i förening i hög grad verkade till försämring av de ecklesiastika
arrendatorernas ekonomiska ställning. Under åberopande härav och under
hänvisning till vad stiftsnämnden i Lund i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den
22 november 1940 anfört anhöll föreningen såvitt nu är i fråga att Kungl.
Maj :t måtte dels föranstalta om ändrade och rättvisare grunder och former för
markegångssättningen och dels föreskriva att i avvaktan på realiserande
av nämnda önskemål arrendeavgifterna för de ecklesiastika fastigheterna
skulle beräknas enligt 1939 års markegångstaxa i stället för 1940 års taxa.
Vid sammanträdet förklarade de närvarande representanterna för Lunds
domkyrkas arrendatorsförening — med förmälan dock att vid utarrendering
av domkyrkans fastigheter tegan i sin helhet utsattes i persedlar att
lösas enligt litt. C i markegångstaxan — sig instämma i vad övriga närvarande
arrendatorer anfört beträffande tillämpning å arrendeavgifterna av
1939 års markegångstaxa.

Slutligen må här omnämnas att vid 1941 års riksdag i tre motioner yrkats
ändring av gällande bestämmelser rörande arrendevillkoren för krono- och
andra av det allmänna ägda arrendehemman. Sålunda hemställdes i de
likalydande motionerna I: 167 och II: 222 örn sådan ändring av bestämmelserna
rörande arrendevillkoren för nämnda fastigheter, varigenom vid
missväxt modifikationer i fråga örn arrendet skulle kunna medgivas på i
motionerna närmare angivet sätt, samt föreslogs i motionen II: 221, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning i
syfte att ernå en efter nuvarande starka förändringar i priset på jordbruksprodukter
mera lämplig bestämning av de arrenden, som skulle erläggas
av arrendatorer av viss kronoegendom. Jordbruksutskottet, till vilket
motionerna remitterades, införskaffade utlåtanden över samtliga ifrågavarande
motioner från kammarkollegiet och domänstyrelsen samt över motionerna
I: 167 och II: 222 jämväl från egnahemsstyrelsen. Såväl kammarkollegiet
som domänstyrelsen avstyrkte bifall till motionerna, därvid
kammarkollegiet åberopade vad kollegiet anfört i sitt härförut refererade
utlåtande den 20 januari 1941. Egnahemsstyrelsen förklarade i sitt utlåtande
sig anse skäl föreligga till övervägande, huruvida icke förutsättningar borde
skapas för reglering av de olägenheter, som, då skörden bleve liten, såsom
förhållandet varit föregående år, och priserna på jordbruksprodukter till följd
härav stege, kunde uppkomma för arrendatorer, vars arrende delvis uttoges
efter priset på naturaprodukter.

För egen del anförde utskottet:

De i förevarande motioner påtalade svårigheterna för arrendatorer av
kronoegendomar och ecklesiastika fastigheter att under rådande onormala
förhållanden på jordbrukets område i vissa fall kunna erlägga fastställda
arrendeavgifter vitsordades i viss utsträckning av de i ärendet hörda myndigheterna.
Till avhjälpande av nämnda svårigheter föresloges i motionen

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

II: 221 en allmän översyn av gällande bestämmelser rörande utarrendering
av kronans egendomar, i vad nämnda regler avsåge arrendets bestämmande
till hälften i penningar och till hälften i persedlar att lösas enligt markegångstaxa,
medan i de likalydande motionerna I: 167 och II: 222 hemställdes,
att sådan ändring av bestämmelserna rörande arrendevillkoren för
krono- och andra av det allmänna ägda arrendehemman måtte vidtagas, att
lindringar måtte kunna medgivas arrendator i händelse av inträffad missväxt.

Med anledning av vad som föresloges i den förstnämnda motionen ville
utskottet erinra örn att de regler, som i nämnda motion berördes, i viss mån
tillkommo efter framställning av åtskilliga arrendatorer av kronoegendomar
samt antogos av riksdagen utan debatt, sedan de tillstyrkts av ett enhälligt
andra lag- och jordbruksutskott. Med hänsyn härtill och då bestämmelserna
enligt utskottets uppfattning voro ägnade att under de ofta avsevärda arrendetider,
varom här vore fråga, åstadkomma en ur såväl jordägarens som
arrendatorns synpunkt såvitt möjligt rättvis avvägning av arrendet under
olika konjunkturer, ville utskottet icke nu förorda någon utredning sådan
som i motionen föresloges.

Vidkommande härefter det i de sistnämnda likalydande motionerna framlagda
förslaget om sådan ändring av gällande bestämmelser för utarrendering
av kronoegendomar och ecklesiastika fastigheter, att arrendator måtte
kunna erhålla lindring i arrendevillkoren i händelse av missväxt, syntes utskottet
en dylik lindring i vissa fall kunna vara både rättvis och skälig.
Utskottet ville emellertid i detta sammanhang erinra örn de av Kungl.
Majit utfärdade bemyndigandena för domänstyrelsen och vederbörande
ecklesiastika myndigheter att i särskilda fall medgiva uppskov med
erläggande av viss del av arrendeavgifterna för dylik jord. Enligt vad som
i domänstyrelsens utlåtande framhölles hade vidare såväl Kungl. Majit
som vederbörande myndigheter sin uppmärksamhet fäst på förhållandena
ifråga, varför det torde kunna förmodas, att desamma ånyo upptoges till
prövning, då utfallet av 1941 års skörd bleve känt. Skulle detta bli så
dåligt, att avsevärda svårigheter i vissa fall kunde förväntas uppkomma
för arrendator att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt arrendeavtalet,
förutsatte utskottet, att Kungl. Majit med beaktande av de i motionerna
anförda synpunkterna ägnade hithörande problem nödig uppmärksamhet
och utan tidsutdräkt vidtoge de åtgärder, som kunde finnas påkallade. Utskottet
ville slutligen framhålla, att ifrågavarande problem syntes äga visst
samband med principerna för markegångstaxans beräkning, samt erinrade
örn att enligt därom av riksdagen framställd begäran för närvarande inom
finansdepartementet påginge utredning för revision av gällande bestämmelser
på ifrågavarande område. I detta sammanhang torde därför utskottet
kunna inskränka sig till att understryka vikten av att nämnda utredning
snarast möjligt slutfördes. Med hänsyn till det anförda funne utskottet icke
nödigt att i anledning av de likalydande motionerna I: 167 och II: 222 tillstyrka
skrivelse till Kungl. Majit med anhållan om den i motionerna begärda
utredningen.

Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att motionen
II: 221 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd samt att de likalydande
motionerna I: 167 och II: 222 måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3S.

15

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannens förslag innebär i huvudsak följande. På framställning
av arrendator av ecklesiastik jordbruksegendom, för vilken arrendeavgiften
helt eller delvis är utsatt i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets
markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt
litt. A i markegångstaxa^ må av stiftsnämnden skälig lindring beviljas i
arrendevillkoren såvitt angår arrendeåret 1941/42. I förslaget ha såsom
förutsättning för arrendelindring upptagits följande villkor, nämligen att
arrendeavtalet slutits före den 14 mars 1940, att arrendevillkoren med hänsyn
till rådande förhallanden befinnas för arrendatorn oskäligt tyngande och
det på grund härav kan antagas möta svårigheter för denne att fullgöra sina
förbindelser enligt avtalet, samt att arrendatorn gjort vad av honom skäligen
kan pafordras för egendomens hållande i god hävd. Arrendelindringen må
endast avse nedsättning i arrendeavgiften i den mån denna utsatts i persedlar,
och arrendeavgiften må icke nedsättas under det belopp, varmed den skolat
utgå efter persedlarnas medelpris enligt litt. A i markegångstaxan för
åren 1939 och 1941. För den händelse ny arrendeuppskattning för åstadkommande
av utredning skulle anses erforderlig, skall vederbörande myndighet
föranstalta därom. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatorn.
Lindringen i arrendevillkoren skall avse även fastighet, varav avkastningen
uppbäres av enskild avkomsttagare. Innan lindring beviljas skall den, vilkens
rätt kan vara beroende av åtgärden, höras. I fastställd uppskattning av boställes
normalavkastning kan, örn lindring i arrendevillkoren beviljas, jämkning
ske.

Såsom allmän motivering har utredningsmannen anfört i huvudsak följande: På

sätt av kammarkollegiets förut återgivna utlåtande inhämtas voro
under tiden för världskriget 1914—1918 ävensom under åren närmast därefter
arrendeavgifterna för ecklesiastika fastigheter i sin helhet bestämda i
penningar. Under den lågkonjunktur för jordbruket, som inträdde i mitten
av 1920-talet och som fortsatte en del år framåt, visade det sig emellertid,
att berörda sätt för arrendeavgifternas bestämmande kom att verka
synnerligen tyngande för de arrendatorer, vilkas arrendeavtal avslutits under
den av världskriget föranledda högkonjunkturen. Särskilt gällde detta arrendatorer
med arrendeavtal slutna under åren 1917—1921. Med hänsyn till
de under dessa år gällande osedvanligt höga priserna å jordbruksprodukter
hade i arrendeavtalen den i penningar utsatta arrendeavgiften bestämts till
väsentligt högre belopp än som kunde anses skäligt ens under normala förhållanden.
Niir så helt plötsligt en omsvängning av konjunkturerna inträdde
och priserna å jordbruksprodukterna sjönko i mycket avsevärd grad, var det
naturligt att fiir de arrendatorer, som voro bundna av arrendekontrakt med
de under högkonjunkturen bestämda penningarrendena, svårigheter skulle
uppstå att fullgöra förpliktelserna enligt avtalen. Fiir avhjälpandet av dessa
svårigheter för de nämnda arrendatorema vidtogos också gäng efter annan

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

vissa lagstiftningsåtgärder, enligt vilka möjlighet bereddes till lindring i de
under högkonjunkturen fastställda, för arrendatorerna i hög grad tyngande
arrendevillkoren. I detta hänseende må hänvisas till de i kammarkollegiets
utlåtande omnämnda lagarna den 21 maj 1926, nr 104, den 21 oktober 1932,
nr 465, och den 24 mars 1933, nr 100.

För bortelimincrande av de olägenheter för arrendatorerna, som penningarrendena
medförde, övergick man så småningom till det ännu gällande
systemet med arrendeavgiftens utsättande till hälften i penningar och till
hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa,
att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i
markegångstaxa!-!. Såsom förut angivits tillämpas detta system vid utarrendering
av dels det övervägande flertalet av de ecklesiastika löneboställena,
dels allmänna kyrkohemman och biskopshemman och dels vissa andra ecklesiastika
fastigheter. Undantagsvis förekommer att arrendet i dess helhet utsättes
i persedlar, liksom även någon gång stipuleras att persedlarna skola
lösas efter priser enligt litt. C i markegångstaxan.

Enligt de för publika fastigheter gällande arrendebestämmelserna skola
dessa fastigheter i regel utarrenderas för jämförelsevis långa tidsperioder.
Att finna ett system för arrendeavgiftens bestämmande, som under hela
arrendeperioden verkar fullt tillfredsställande och rättvist för såväl jordägaren
som arrendatorn, torde knappast vara möjligt. Åtskilliga obestämbara
faktorer spela härvidlag en mycket betydande roll, faktorer som kunna
fullkomligt förrycka den vid en viss tidpunkt skedda arrendesättningen.
Systemet med penningarrenden visade sig på sätt nyss sagts under den lågkonjunktur,
som följde efter den i samband med det förra världskriget inträdda
högkonjunkturen, vara i behov av korrigering till undvikande av
allt för hög belastning av arrendatorerna. Det göres under den tid som nu
är, då arrendeavgifterna äro i allmänhet utsatta dels i penningar och dels i
persedlar, från arrendatorshåll gällande, att under vissa förutsättningar ej
heller detta system verkar tillfredsställande utan åstadkommer en oskälig
tunga för arrendatorerna.

Med arrendeavgiftens bestämmande till hälften i penningar och till hälften
i persedlar avsågs att arrendeavgiften skulle till den del den är utsatt
i persedlar anpassas efter jordbrukets bärighet under skilda förhållanden.
Det torde också böra medgivas att denna arrendeform under någorlunda
normala förhållanden skipar en jämförelsevis god rättvisa åt såväl jordägaren
som arrendatorn, i allt fall en bättre rättvisa än systemet med
arrendeavgiftens bestämmande helt och hållet i penningar. Under arrendeperioden
inträffade konjunkturförändringar på jordbrukets område, de må
gå i ena eller andra riktningen, komma att till sina verkningar fördelas på
båda parterna. Då priserna på jordbruksprodukterna, såsom under en högkonjunktur
plägar ske, stiga, får jordägaren en vinst därigenom att värdet
å den del av arrendet, som är utsatt i persedlar ökas i proportion till stegringen
å persedelpriserna. Denna vinst motväges därav att det penningbelopp,
som utgör den andra hälften av arrendeavgiften och vilket är konstant
under hela arrendeperioden, sjunker i värde i samma mån som priserna
å jordbruksprodukter och andra förnödenheter stiga. Vad arrendatorn angår
blir förhållandet för honom det rakt motsatta. Till följd av de ökade
produktpriserna nödgas arrendatorn betala den del av arrendet som utsatts
i persedlar med högre penningbelopp än som motsvarar det vid arrendeavtalets
avslutande beräknade, men samtidigt kommer han i ett bättre läge

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

såvitt angår den hälft av arrendet, som är utsatt i penningar. Vid en lågkonjunktur
åter, då priserna å jordbruksprodukterna sjunka, blir det arrendatorn
som skördar vinst å persedelarrendet men gör förlust å penningarrendet,
varemot jordägaren förlorar å det förra arrendet men vinner å
det senare.

Emellertid må det icke förbises att en rättvis verkan av nu ifrågavarande
sätt att bestämma arrendeavgiften förutsätter, att persedelvolymens
storlek blir tämligen oberoende av när arrendesättningen äger rum. Även
detta önskemål plägar i allmänhet uppfyllas under normala förhållanden.
Visserligen har volymen benägenhet att öka, när arrendesättningen äger
rum under en lågkonjunktur med låga priser på jordbruksprodukter, men
detta motverkas därav att arrendet i sin helhet på grund av lågkonjunkturen
pressas nedåt under vad som kan anses normalt. Under en högkonjunktur
åter, då produktpriserna äro höga, tenderar persedelvolymen att
minska, vilket å sin sida motväges av att arrendet såsom helhet betraktat
drives uppåt över det normala. Det torde också kunna förutsättas att vid
arrendeavtalets avslutande varken jordägaren eller arrendatorn räknat med
några mera avsevärda förskjutningar i konjunkturerna och därav följande
förändringar i priserna på de persedlar, i vilka arrendets ena hälft blivit
utsatt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts lämpar sig metoden med arrendets
bestämmande delvis i penningar och delvis i persedlar såsom redan antytts
i allmänhet väl för normala förhållanden. Emellertid kunna sådana
förändringar i konjunkturläget eller beträffande jordbrukets avkastning
inträda, som för arrendatorer med dylika arrenden medföra svårigheter
jämförbara med dem, som på mitten av 1920-talet och åren närmast därefter
uppstodo för arrendatorer med rena penningarrenden. I de förut refererade
framställningarna angående reglering av redan ingångna arrendeavtal
göres också gällande att under år 1940 inträffat sådana förhållanden,
på grund av vilka arrendatorerna hade rätt att göra anspråk på jämkning
av persedelarrendena. De antydda förhållandena skulle vara dels
den avsevärda höjning av markegångspriserna, som skedde vid fastställandet
av markegångstaxan år 1940, dels de av statsmakterna vidtagna
prisreglerande åtgärderna i avseende å jordbruksprodukterna och dels det
osedvanligt dåliga skörderesultatet samma år.

Efter att lia omnämnt innehållet i kammarkollegiets avstyrkande utlåtande
den 20 januari 1941 och Kungl. Maj:ts beslut den 31 i samma månad har
i promemorian vidare anförts:

Då det gäller att överväga, huruvida efter det Kungl. Maj:ts omförmälda
beslut meddelats sådana förhållanden inträffat, som böra föranleda
bifall i en eller annan form till de gjorda framställningarna örn reglering
av avslutade arrendeavtal, må till en början framhållas, att den avsevärda
höjning av priserna å jordbruksprodukterna, som obestridligt inträdde år
1940, blivit beståndande även under år 1941. Det kan därför förutsättas, att
de markegångspriser, som komma att fastställas i november 1941, icke
bliva liigre än 1940 års priser. Snarare torde en ytterligare höjning av markegångspriserna
för år 1941 vara att förvänta. Medeltalet av markegångspriserna
i samtliga län åren 1939 och 1940 å de persedlar, i vilka persedelarrendet
i allmänhet utsättes, framgår av följande tabell.

Bihang till riksdagens protokoll 19^!. 1 sami. Nr 38.

2

18

Kungl. Majlis ''proposition Nr 38.

1939

1940

Vete hektoliter.....

..... kronor

14: —

18: 63

Råg » .....

..... »

13: 11

17:75

Korn » .....

»

11:19

16:07

Havre » .....

»

7: 78

11: 91

Smör kilogram .....

»

3:12

3:57.

Medeltalet för år 1940 har sålunda i förhållande till 1939 års priser stigit
med 33.1 procent för vete, 35.4 procent för råg, 43.6 procent för korn, 53.1
procent för havre och 14.4 procent för smör. Man torde vara berättigad att
lägga dessa procenttal till grund även för en jämförelse mellan 1939 års och
1941 års markegångspriser. Då en sådan stegring av priserna å markegångspersedlarna,
som de angivna procenttalen utvisa, näppeligen kan anses normal,
är det — låt vara att man i detta sammanhang icke har att räkna med
iner än hälften av stegringen — naturligt att arrendatorerna kunna finna det
vid arrendesättningen tillämpade systemet för arrendeavgiftens bestämmande
missgynnande gent emot dem, och detta så mycket mera som det icke är
möjligt att förutse när den uppåtgående priskurvan vänder sig nedåt.

Att emellertid endast av den grund, att markegångspriserna hålla sig
höga under ett eller annat år, bevilja en generell nedsättning äv arrendeavgifterna,
synes icke böra ske. Halveringen av arrendeavgiften har just
kommit till användning för mötande av en dylik situation. Att överhuvudtaget
vidtaga en allmän rubbning av gällande arrendeavtal är ägnat att
väcka principiella betänkligheter.

Ej heller synes de vidtagna prisreglerande åtgärderna på jordbrukets
område kunna i och för sig åberopas såsom giltigt skäl för en allmän reglering
av de före kristiden ingångna arrendeavtalen. Snarare måste de ifrågavarande
statliga åtgärderna anses hitintills ha varit enbart till fördel för
jordbrukarna. Det torde kunna antagas att genom stödåtgärderna jordbruket
i gemen åtminstone såvitt angår driftsåret 1940—1941 erhållit
kompensation för den ökning i produktionskostnaderna som under kristiden
icke kunnat undvikas.

Emellertid åberopades i de gjorda framställningarna om reglering av
arrendeavgifterna för arrendeåret 1940—1941 såsom skäl härför även det
dåliga resultatet av 1940 års skörd. I sitt utlåtande anförde kammarkollegiet
häremot att skörden 1940, med undantag möjligen för Gotland och
någon enstaka ort, icke kunde anses hava varit så svag, att den kunde betecknas
såsom allmän svårare missväxt i den bemärkelse, som avses med
de sociala arrendebestämmelserna i 2 kap. 47 § i allmänna nyttjanderättslagen
och 5 § i norrländska arrendelagen.

Om också kammarkollegiet får anses hava rätt i sitt nu återgivna uttalande
om 1940 års skörd, är det dock notoriskt och obestridligt att densamma
sett för landet i sin helhet var synnerligen svag ej blott i förhållande
till de närmast föregående årens skördar, vilka voro osedvanligt goda,
utan även vid jämförelse med vad som kan anses såsom normal skörd.
Några särskilda siffror till belägg härför torde icke behöva anföras. Naturligt
är också, att det svaga skörderesultatet medförde svårigheter för åtskilliga
jordbrukare och även för ecklesiastika arrendatorer, som hade att
erlägga arrende utsatt i persedlar. Graden av den enskilde arrendatorns
svårigheter var tydligen beroende på storleken av det överskott av jordbruksprodukter,
som förefanns för honom sedan persedelarrendet erlagts.
Var detta överskott så pass stort, att det räckte till anskaffande av medel

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

till betalning av kontantarrendet och därjämte lämnade arrendatorn en
någorlunda skälig vinst, f dref anns visserligen ingen anledning till beviljande
av lindring i arrendevillkoren, men om — såsom säkerligen i många fall
var förhållandet — överskottet blev litet eller intet eller om — såsom
också kunde hända — skörden ej ens räckte till betalning av persedelarrendet,
blev arrendatorns ställning ohållbar. Till de nu framhållna svårigheterna
för de ecklesiastika arrendatorerna, vilka svårigheter också hängde
samman med de höga persedelpriserna, togs också hänsyn av Kungl. Majit
vid meddelandet av beslutet den 31 januari 1941. Bakom detta beslut, varigenom
arrendatorerna erhöllo uppskov med erläggandet av arrendeavgifterna
för de arrenderade boställena till hösten 1941, låg uppenbarligen en
förväntan att 1941 års skörd skulle bliva åtminstone normal och att härigenom
en sådan förbättring i arrendatorernas ekonomiska ställning skulle
inträda, att de, då uppskovstiden utgick, kunde utan större svårigheter
fullgöra sina förpliktelser för det arrendeår som utgick den 14 mars 1941.

Förhoppningarna örn att 1941 skulle för jordbruket bliva ett gott eller
åtminstone ett bättre år än 1940 gingo dock icke i uppfyllelse. Några
definitiva siffror till belysande av skörderesultatet 1941 kunna ej här framläggas,
men för allom och en var lärer det vara ett känt faktum dels att
den samlade spannmålsvolymen 1941 icke blivit större än den var 1940 —
tvärtom torde den vara mindre — och dels att foderskörden 1941 blivit
betydligt sämre än den var nästföregående år. Visserligen torde det ej vara
uteslutet, att för vissa landsdelar, särskilt i de norrländska länen, skörden
1941 blivit bättre än 1940 års skörd. Men visst är att för landet i dess
helhet så ej varit förhållandet. Det torde förty utan vidare vara klart, att
genom uppskovsbeslutet den 31 januari 1941 någon mera effektiv hjälp
icke, såsom avsett var, bereddes arrendatorerna i gemen.

Härförut har sagts att enbart den omständigheten att markegångspriserna
hålla sig höga under ett eller annat år — såsom förhållandet varit 1940
och såsom kan antagas bliva förhållandet även 1941 — icke kan motivera
en generell nedsättning av arrendeavgifterna. Vad nu angår de dåliga
skördeutfallen 1940 och 1941, så torde ej heller dessa kunna anses innebära
tillräcklig anledning att såsom ifrågasatts för alla arrendeavtal medgiva
att persedelpriserna beräknades efter en annan markegångstaxa än den i
avtalen bestämda.

Däremot synas de anförda omständigheterna i förening, nämligen dels de
höga markegångspriserna under 1940 och 1941 och dels de dåliga skörderesultaten
under båda dessa år, innebära fullt giltiga skäl för att sådana arrendatorer,
som på grund av berörda omständigheter råkat i ekonomiska svårigheter,
må efter därom gjord ansökning och efter ingående prövning i varje
särskilt fall kunna i någon form erhålla erforderlig lindring i arrendevillkoren.
Då beredande av möjlighet härtill icke lärer kunna ske annorledes än i lagstiftningsväg,
har utarbetats ett förslag till lag i ämnet.

Ifrågavarande, av utredningsmannen med promemorian ingivna lagförslag
vilket — enligt vad utredningsmannen meddelat — av honom vid sammanträde
den 27 oktober 1941 förelagts de sakkunniga, som av chefen för jordbruksdepartementet
tillkallats för att deltaga i överläggningar med utredningsmannen
rörande den ifrågasatta lagstiftningen, och därvid icke från de
sakkunniga mötts med någon erinran, torde få såsom bilaga fogas till dagens
statsrådsprotokoll i ärendet (Bilaga B.).

20

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 38.

Yttrandena.

Sedan utredningsmannens promemoria med tillhörande lagförslag utremitterats
till vederbörande myndigheter för yttrande, beslöt Kungl. Majit i
skrivelse till då pågående kyrkomöte den 14 november 1941 att med hänsyn
till ärendets brådskande natur inhämta kyrkomötets yttrande i ärendet,
oaktat utredningen då ännu icke hunnit slutföras.

I skrivelse den 25 november 1941 har kyrkomötet ansett sig på grund av
vad i ärendet förekommit kunna biträda de allmänna synpunkter på den föreliggande
frågan, som angivits i utredningsmannens promemoria. Vad angår
det framlagda lagförslaget har kyrkomötet, som haft mycket begränsad tid
till förfogande för sin granskning, utan att binda sig vid utformningen av
detaljbestämmelserna funnit förslaget kunna lämnas utan erinran. Kyrkomötet
förutsatte därvid, att de jämkningar, som under den fortsatta beredningen
av ärendet befunnes lämpliga, komme att vidtagas.

Över utredningsmannens promemoria med tillhörande lagförslag hava yttranden
vidare avgivits av kammarkollegiet och samtliga stiftsnämnder. Flertalet
av de hörda myndigheterna hava tillstyrkt vidtagande av åtgärder i
det av utredningsmannen angivna syftet. Stiftsnämndema i Härnösands och
Luleå stift hava icke velat motsätta sig den föreslagna lagstiftningen men
samtidigt förklarat, att dylik åtgärd för nämnda stifts vidkommande icke
vore behövlig. Stiftsnämnden i Lunds stift har likaledes, under uttalande av
att lagstiftningen säkerligen icke i någon större utsträckning komme att bliva
tillämplig inom detta stift, icke velat motsätta sig lagstiftningens genomförande.
Av stiftsnämndema i Linköping, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborg
och Karlstad har lagförslaget helt lämnats utan anmärkning. Stiftsnämndema
i Skara och Visby, som framställt vissa detaljanmärkningar, hava
förklarat sig i princip icke hava något att erinra emot detsamma.

Stiftsnämnden i Uppsala däremot har förklarat sig dela den betänksamhet
mot lagförslaget, som uttalats av Anssa av stiftsnämnden hörda boställsnämndsordfdrande.
Sammanfattningsvis har stiftsnämnden framhållit, att
utredningsmannens förslag gåve möjlighet till arrendelindring i större utsträckning
än som av omständigheterna påkallades. Berörda möjlighet borde
inskränkas endast till fall, där det på grund av missväxt och ekonomiskt
trångmål mötte hinder för arrendator att fullgöra sina arrendeförpliktelser.
Även i sådant fall borde endast ett villkorligt efterskänkande ske med prövning
vid arrendetidens slut, örn återbetalning skäligen kunde ske. Till stöd
härför har stiftsnämnden anfört i huvudsak följande:

Att skördeutfallet under de två gångna åren i allmänhet blivit mycket
svagt vore en olycka, som icke speciellt drabbat arrendatorer^ utan den
jordbrukande befolkningen över lag. Med anledning därav lämnade ock staten
allmän hjälp åt jordbrukarna genom reglerande åtgärder. Av denna hjälp
finge alltså även boställsarrendatorerna del. Att dessa därutöver skulle be -

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

hova särskilt bistånd genom arrendelindring vore icke klarlagt. Sådan extra
hjälp vore endast motiverad, om de klena skörderesnltaten skulle på grund
av arrendeförpliktelserna drabba boställsarrendatorerna betydligt hårdare än
den självägande bonden och försätta dem i svårare ekonomiskt trångmål.
En jämförelse mellan den självägande jordbrukaren och boställsarrendatorn
gåve knappast stöd för ett sådant antagande. Jordägarna hade att svara för
— höjning underkastade — räntor å fastighetslån samt avsevärt stegrade
byggnadskostnader och stigande fastighetsskatter, under det att de flesta
ecklesiastika arrendatorer, som numera i regel ej berördes av dylika stegrade
omkostnader, i arrendehänseende finge speciell känning av kristiden
egentligen endast genom högre lösen för de spannmålspersedlar, vari hälften
av arrendeavgiften bestämts. Denna höjning motvägdes dock i någon män
av att arrendets penningdel på grund av sjunkande penningvärde i realiteten
nedsatts. Trycket av kristiden torde därför ej ha medfört någon hårdare
belastning av ifrågavarande arrendatorer än å andra jordbrukare. Någon
större lättnad än den som allmänt lämnades jordbrukare kunde därför knappt
synas motiverad, även om de ecklesiastika arrendatorerna under nuvarande
kristid också hade sina särskilda svårigheter. I undantagsfall kunde dock
extra hjälp vara av nöden.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för beviljande av arrendelindring
åt ecklesiastika arrendatorer samt rörande arrendesättningen har kammarkollegiet
i sitt förut refererade utlåtande den 20 januari 1941 framlagt
klarläggande synpunkter. I den av kollegiet hävdade uppfattningen instämde
stiftsnämnden till fullo. I fråga om arrendesättningen för de ecklesiastika
boställena hade man gått varligt fram och arrendena vore därför i allmänhet
måttliga. De ecklesiastika arrendatorerna stöde sig i regel gott och vid arrendeöverlåtelser
förekomme betydande överlåtelseavgifter, vilket tydde på att
arrendevillkoren vore förmånliga. Det funnes fördenskull säkert en marginal,
som gjorde det möjligt för arrendatorerna att bära någon extra belastning.
Detta förhållande hade givetvis sin betydelse vid bedömande av förevarande
spörsmål.

Då arrendelindring tidigare beviljades ecklesiastika arrendatorer, innebar
arrendeförhållandet betydligt större ekonomiska risker för arrendatorn än
nu. Så hade arrendatorerna då att svara för underhålls- och nybyggnadsskyldighet,
erläggande av fastighetsskatt samt utgörande av tjänstbarheter till
tjänstinnehavarna för oftast nedsatta priser. Nu vore emellertid arrendatorerna
fritagna från dessa skyldigheter med undantag av underhållet, som dock
ofta begränsats endast till mindre reparationer. Det vore i stället jordägaren,
som fått ikläda sig dessa större lisker, då skyldigheterna beträffande nybyggnad
och större reparationer samt fastighetsskatter lagts å pastoraten. Denna
risköverflyttning från arrendatorn till jordägaren vore en betydelsefull faktor,
och den borde särskilt uppmärksammas, då därigenom arrendatorns
risker minskats till ett minimum, under det att jordägarens — särskilt genom
de nära nog fördubblade byggnadskostnaderna — så väsentligt ökat.

Skulle över huvud taget arrendelindring medgivas, så syntes de nämnda,
flir jordägarna så ofördelaktiga omständigheterna tala för att den ej limmades
i form av ett ovillkorligt efterskänkande av någon del av arrendet utan
såsom ett villkorligt sådant. Det kunde ju efteråt under arrendetiden bli
goda skördeår, så att arrendatorn återvinna- vad som förlorats under de
svaga åren. Di trior borde arrendelindringen ske under förbehåll, att det avdragna
arrendebeloppet skulle återbetalas, därest vid arrendeavträdet arrén -

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

datorn vore i stånd att verkställa sådan återbetalning. Ett dylikt förbehåll
torde ock medföra den fördelen, att en arrendator, som väl kunde bära den
nuvarande påfrestningen, avhölle sig från att begära arrendelindring.

Kammarkollegiet har på anförda skäl förklarat sig icke hava något att
erinra emot att arrendator av ecklesiastik jord, som på grund av 1941 års
dåliga skörd har svårigheter att fullgöra arrendelikviden, medgives skälig
nedsättning i arrendet, dock under förutsättning att icke jordbrukarna i
gemen på grund av det dåliga skörderesultatet i en eller annan form beredas
understöd av staten. Med de betänkligheter som möta emot vidtagande av
ändring i gällande arrendeavtal till förmån för ena parten har kollegiet vidare
uttalat att den största varsamhet härvid bör iakttagas, så att nedsättning
icke medgives i andra fall än där arrendator på grund av angivna förhållanden
finnes urståndsatt eller åtminstone har avsevärda svårigheter att fullgöra
sina lcontraktsenliga förpliktelser. Höjningen i markegångspriserna har
kollegiet icke ansett utgöra skäl för den ifrågasatta lindringen utan såsom
förutsättning för erhållande av sådan lindring borde enligt kollegiets mening
gälla, att arrendevillkoren på grund av att å den arrenderade fastigheten erhållits
mycket dålig skörd befunnes för arrendatorn oskäligt tyngande och
det på grund därav kunde antagas möta avsevärda svårigheter för denne att
fullgöra sina förbindelser enligt avtalet. Härom har kollegiet anfört bland
annat följande:

Den stegring av markegångspriserna som ägde rum 1940 hade, ehuru icke
i samma grad, fortsatt under år 1941. En sammanställning av markegångspriserna
för de persedlar, i vilka arrendeavgiften merendels vore utsatt, under
åren 1940 och 1941 utvisade, att ökningen uppgått till 10 procent för vete,
11 procent för råg, 10 procent för korn, 2 procent för havre och 11 procent
för smör. Då markegångsprisen avspeglade de verkliga försäljningspriserna,
torde de kvantiteter jordbruksprodukter, som en arrendator behövde avyttra
för betalning av den i produkter bestämda arrendedelen icke vara större än
som beräknades vid arrendets bestämmande. Däremot bomme den i kontant
utsatta delen av arrendet med nuvarande prisstegring på jordbruksprodukter
att motsvara en mindre mängd dylika produkter än vid arrendeavtalets ingående.
Till arrendelikviden åtginge för arrendatorn sålunda en mindre
mängd produkter än han räknat med vid arrendets början, och alltså hade
han för andra utgifter och för sitt eget uppehälle kvar en större mängd till
väsentligt stegrade priser. Under förutsättning att produktionskostnaderna
för jordbruket icke stigit förhållandevis mera än priserna å jordbruksprodukterna,
torde fördenskull höjningen i markegångspriserna icke utgöra skäl för
en sänkning av arrendena, och detta gällde även då, såsom för närvarande
vore händelsen, krisförhållandena på det ekonomiska området förorsakat
onormalt stora prisstegringar. Det nuvarande systemet med arrendeavgiftens
uppdelning i kontant och persedlar vore just avsett att motverka olägenheterna
av omkastningar i de ekonomiska förhållandena sådana som de nu
inträdda. En arrendator av dylikt arrende kunde därför icke med fog känna
sig missgynnad vid prisstegring, försåvitt icke jämförelse gjordes med arrende,
som helt och hållet vore bestämt i penningar, i vilket fall arrendatorn gjorde
en ännu större vinst.

23

Kungl. Majlis proposition Nr 38.

Utom höjningen i markegångsprisen hade utredningsmannen för en arrendelindring
åberopat de dåliga skörderesultaten under 1940 och 1941. Härvid
finge först framhållas, att arrendatorn lättare hade att utstå verkningarna
av en misslyckad skörd i händelse av samtidig prisstegring å jordbruksprodukter,
ty vid prisstegring åtginge en mindre mängd jordbruksprodukter till
fullgörande av arrendelikviden. Sämre ställd bleve arrendatorn däremot, om
en dålig skörd för honom vore förenad med stabila eller sjunkande priser.
I den senare händelsen åtginge nämligen för honom en större mängd produkter
till arrendelikviden, än han räknat med vid arrendets början. Då en prisstegring
sålunda motverkade i stället för försvårade följderna av en dålig
skörd, syntes det kollegiet knappast riktigt, att den inträdda prisstegringen
jämte den dåliga skörden åberopades såsom stöd för en arrendelindring. Däremot
kunde ju skörden hava varit så dålig, att trots prisstegringen arrendatorns
ekonomiska ställning i så hög grad försvårats, att en arrendelindring
kunde anses befogad.

Med avseende å skörderesultaten framginge av statistiska centralbyråns
sammandrag över årsväxt- och skörderapporterna, att skörden innevarande
år ytterligare försämrats. Totalskörden innevarande år hade i förhållande
till 1940 års skörd enligt preliminär uppskattning minskat för brödsäd med
10 procent, för fodersäd med 15 procent samt för hö från odlad jord med
32 procent och från äng med 6 procent. Såsom totalomdöme om det kvantitativa
utfallet av 1940 års skörd hade centralbyrån använt beteckningen
»åtskilligt under medelmåttigt» och om 1941 års skörd »betydligt under
medelmåttan». Känt vore, att skörden utfallit mycket olika i skilda landsdelar
och att det på åtskilliga trakter åtminstone beträffande vissa produkter
varit missväxt eller nära missväxt. Då även 1940 års skörd var mycket
svag, kunde verkningarna av det ännu sämre skörderesultatet i år för åtskilliga
jordbrukare bli svårartade. Den förhoppning man hyste vid beviljandet
av uppskov med betalning av arrendeavgifterna för föregående arrendeår,
att avgifterna skulle kunna betalas med innevarande års skörd, torde
i många fall icke bliva infriad, och någon verklig lättnad hade icke på detta
sätt kunnat beredas arrendatorerna. De arrendatorer, som erhållit anstånd
med arrendeavgiften för föregående arrendeår, hade kommit i en särskilt
brydsam situation, då de hade att i en redan iråkad svag ekonomisk ställning
med intäkterna från årets dåliga skörd betala icke blott årets utan
även en del av föregående års arrendeavgifter. Men även andra arrendatorer
kunde på grund av dålig skörd få svårigheter att fullgöra sina förbindelser
enligt arrendeavtalet.

Såsom förutsättning för att arrendelindring skall kunna beviljas har utredningsmannen
såsom nämnts upptagit ett stadgande av följande lydelse:
»att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befinnas för arrendatorn
oskäligt tyngande och det på grund härav kan antagas möta svårigheter
för denne att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet».

I ett av utredningsmannen sedermera framlagt förslag till liknande reglering
av arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar
har däremot utredningsmannen efter närmare övervägande kommit
till den uppfattningen, att arrendatorns rätt till lindring icke bör göras beroende
av hans ekonomiska ställning över huvud taget. Härom har utredningsmannen
anfört i huvudsak följande:

24

Departe mentschefen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 38.

Det kan starkt ifrågasättas, om det är riktigt att göra en arrendators
rätt till arrendelindring beroende av hans av arrendeförhållandet oavhängiga
ekonomiska ställning. Val är det sant, att om en kronoarrendator har en god
ekonomi, detta i många fall kan bero på att han haft ett förmånligt arrendeavtal,
och vid sådant förhållande kunde måhända någon befogad erinran
icke göras mot att hans förmögenhetsställning ansåges lägga hinder i vägen
för bifall till hans anspråk på arrendelindring. Att märka är dock, att vid
bedömandet örn arrendevillkoren äro för arrendatorn oskäligt tyngande, den
allra största hänsyn bör tagas till örn arrendeavtalet i och för sig är att anse
såsom förmånligt eller ej. Det är icke uteslutet att vid ett sådant bedömande
den prövande myndigheten kan komma till det resultat, att trots
de höjda markegångsprisen och trots de två årens dåliga skörderesultat
arrendevillkoren likväl icke äro att anse annorledes än som skäliga, om de
jämföras med andra arrendeavtal av samma eller liknande art. Arrendelindring
kommer då att beviljas arrendatorn antingen icke alls eller ock i endast
mycket begränsad omfattning. Är åter en kronoarrendators goda ekonomiska
ställning föranledd icke av arrendeförhållandet utan av andra omständigheter,
synes det — såsom också representanter för olika arrendatorssammanslutningar
framhållit för utredningsmannen och de sakkunniga — knappast
skäligt, att arrendatorn på grund härav skall vara berövad en förmån, som
eljest skulle hava tillkommit honom. Alla ansökningar om arrendelindring
böra såvitt möjligt bedömas ensartat. Vid behandling av en sådan ansökning
synes vederbörande myndighet böra ingå i prövning endast av frågan
örn arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden kunna anses för
arrendatorn oskäligt tyngande och icke även av frågan om arrendatorn på
grund av andra omständigheter, som ligga utanför arrendeförhållandet, är i
stånd att fullgöra arrendevillkoren eller icke. I

I fråga örn reglering av arrendeavgifterna från publika egendomar hava
från vissa håll yrkanden framkommit, att det för närvarande gällande systemet,
att viss del av arrendeavgiften skall fastställas i en eller flera jordbruksprodukter
att lösas efter markegångspris, måtte upphöra och arrendet i
stället helt fixeras i penningar. Jämväl stiftsnämnden i Lund har i sitt
över utredningsmannens förslag avgivna yttrande uttalat, att arrendena
borde fastställas i penningar, för vilket bland annat talade det förhållandet
att arrendeperioden numera vore inskränkt till tio år. Att det nu tillämpade
systemet i tider med stigande priser på de produkter, i vilka arrendeavgiften
bestämmes, är oförmånligare för arrendatorerna än med kontantarrenden
är självfallet. Då stigande priser å jordbruksprodukter i allmänhet torde
medföra höjda priser även å andra varor ävensom höjda arbetskostnader,
torde det emellertid icke vara obefogat, att jordägaren, som i regel hsr att
svara för åtskilliga kostnader för egendomen, såsom byggnads- och reparationskostnader,
blir delaktig av de ökade kontanta intäkter från egendomen,
som de höjda priserna medföra. Genom att halva arrendeavgiften är
fastställd i penningar, vilken del sålunda är fix, kommer jordägaren och
arrendatorn att dela vinsten respektive förlusten av prisstegringen. Man
torde därför kunna säga, att ifrågavarande system är till gagn för båda

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

parterna i arrendeförhållandet och bidrager till en i stort sett rättvis och
tillfredsställande avvägning i fråga om arrendets storlek. Med hänsyn till
det anförda anser jag i likhet med utredningsmannen skäl icke föreligga
att nu företaga en omläggning av systemet för arrendeavgiftens bestämmande.

Såsom skäl för den ifrågasatta arrendelindringen har utredningsmannen
åberopat de höga markegångspriserna under åren 1940 och 1941 i förening''
med de dåliga skörderesultaten under dessa år. Häremot har kammarkollegiet
invänt, att under förutsättning att produktionskostnaderna för jordbruket
icke stigit förhållandevis mera än priserna å jordbruksprodukterna
höjningen i markegångsprisen icke utgjorde skäl för en sänkning
av arrendena. Även stiftsnämnden i Uppsala har ansett, att trycket av kristiden
ej medfört hårdare belastning av de ecklesiastika arrendatorerna än
å andra jordbrukare. Under år med normal skörd torde väl, såsom ock utredningsmannen
framhållit, höjningen av markegångspriserna icke kunnat
motivera nedsättning av arrendena, men på grund av de två senaste årens
svaga skördar kommer otvivelaktigt den kraftiga höjningen i markegångspriserna
att ytterligare försvåra möjligheterna för arrendatorn att betala
ett i produkter bestämt arrende. Även om den dåliga skörden torde vara
den väsentliga orsaken till de angivna ekonomiska svårigheterna för arrendatorerna
torde dock höjningen i markegångspriserna i så måtto inverka
på deras ekonomiska ställning, som vid bedömande av skäligheten av avtalat
arrende hänsyn måste tagas icke endast till skördeutfallet utan även
till den på grund av prisförhöjningen inträdda ökningen av arrendesumman.
I åtskilliga fall torde på grund av angivna förhållanden arrendevillkoren för
arrendatorerna vara oskäligt tyngande. I likhet med flertalet hörda myndigheter
anser jag fördenskull åtgärder böra vidtagas för lättande av det ekonomiska
trångmål, vari arrendatorerna kunna hava råkat.

Vad angår formen för dessa åtgärder är jag ense med utredningsmannen,
att efter två års på varandra följande dåliga skördar endast en nedsättning
av arrendet kan bereda arrendatorerna en verklig lindring i deras förpliktelser.
Stiftsnämndens i Uppsala förslag att arrendelindringen skulle ske
med skyldighet för arrendatorn att vid egendomens avträde återbetala det
efterskänkta beloppet, örn han vore i stånd därtill, kan jag icke tillstyrka.

Beträffande förutsättningarna för att jämkning i arrendeavgiften skall
kunna medgivas har utredningsmannen i sitt förslag upptagit bland annat,
att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befinnas för arrendatorn
oskäligt tyngande och det på grund härav kan antagas möta svårigheter
för denne att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet. Emellertid har
såsom nämnts utredningsmannen i sin sedermera avgivna promemoria med
förslag till liknande reglering för arrendatorer av kronans jordbruksegendomar
föreslagit, att arrendatorns rätt till lindring icke borde göras beroende

26

Kungl. Majlis proposition Nr 38.

av hans ekonomiska ställning överhuvudtaget. Enligt vad jag inhämtat
har denna princip lagts till grund även för det förslag till lag om jämkning
av arrendeavtal i vissa fall, vilket denna dag kommer att anmälas av chefen
för jordbruksdepartementet. Även jag ansluter mig till denna ståndpunkt och
anser, att stiftsnämnden vid avgörande av ansökan om jämkning endast
torde böra ingå i prövning av frågan om arrendevillkoren med hänsyn till
rådande förhållanden kunna anses för arrendatorn oskäligt tyngande. Huruvida
arrendatorn på grund av andra omständigheter, som ligga utanför
arrendeförhållandet, är i stånd att fullgöra arrendevillkoren eller icke bör
sålunda icke inverka på prövningen. Vid bedömandet av frågan om arrendevillkoren
äro för arrendatorn oskäligt tyngande bör dock den allra största
hänsyn tagas till om arrendeavtalet i och för sig är att anse såsom förmånligt
eller ej. Skulle man härvid komma till den uppfattningen, att trots höjda
markegångspriser och två års dåliga skördar arrendevillkoren vid jämförelse
med andra arrendeavtal av liknande art äro att anse såsom skäliga,
bör någon jämkning av avtalet icke medgivas. Likaså torde jämkning av
arrendeavtalet icke böra ifrågakomma, därest arrendators medelinkomster
av arrendet under förfluten arrendetid trots de senaste två årens dåliga
skörderesultat uppgå till sådant belopp, att arrendatorn kan av dessa inkomster
anses ha erhållit en tillfredsställande bärgning.

I anslutning till vad jag nu anfört har inom ecklesiastikdepartementet
upprättats förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa
arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

I fråga örn vissa bestämmelser i lagförslaget torde, utöver vad jag förut
anfört, böra lämnas följande närmare redogörelse. 1

1 §•

I denna paragraf angives dels lagens räckvidd, dels de förutsättningar,
under vilka lindring i arrendevillkoren må beviljas, och dels att beslut om
lindring meddelas av stiftsnämnden.

I fråga om lagens räckvidd har utredningsmannen anfört följande:

Lagen är avsedd att gälla beträffande alla till ecklesiastikt ändamål anslagna
jordbruksfastigheter, som äro utarrenderade under villkor som i paragrafen
angivas, vare sig fastigheten är utarrenderad av offentlig myndighet
d. v. s. stiftsnämnden (då arrendeavtalet slutits före ikraftträdandet av 1932
års boställsreform, länsstyrelse och domkapitel), av vederbörande pastorat
eller, så som möjligen undantagsvis kan ifrågakomma, av enskild person och
oavsett för vilket ecklesiastikt ändamål arrendeavgälden skall disponeras.

Mot att lagstiftningsvägen bevilja nedsättning i arrendeavgifter för ecklesiastika
fastigheter, som utarrenderats av offentlig myndighet och från vilka
arrendeavgälderna gå direkt till kyrkofonden, möter tydligen intet lunder.
Så har också skett genom de i promemorian omnämnda arrendelindringslagarna
av 1926, 1932 och 1933. Vad däremot angår de ecklesiastika jordbruks -

27

Kungl. May.ts proposition Nr 38.

fastigheter, som icke utarrenderas av offentlig myndighet eller från vilka arrendeavgälderna
antingen disponeras, helt eller delvis, av vederbörande pastorat
för avlöning av dess prästerskap eller för annat ecklesiastikt ändamål
eller ock direkt tillfalla enskild person, kunna förvisso principiella betänkligheter
uppstå mot stiftandet av en lag, som så pass mycket ingriper i bestående
rättsförhållanden som den nu föreslagna lagen otvivelaktigt gör.

Såvitt rörer de av pastoraten förvaltade löneboställena gäller att förvaltningen
sker under uppsikt av boställsnämnd och stiftsnämnd, således av
offentlig myndighet. Vid utarrendering av löneboställen inskränker sig också
pastoratets befogenhet till upprättande av förslag till arrendekontrakt. Boställsnämnden
skall pröva och godkänna förslaget innan det blir gällande.
Någon större skillnad mellan ett dylikt av boställsnämnden godkänt arrendekontrakt
och ett kontrakt upprättat genom offentlig myndighets försorg
synes ej förefinnas. Detsamma gäller åtminstone i viss mån de arrendeavtal
som av pastorat avslutas angående kyrkor tillhöriga fastigheter. Och vad
slutligen beträffar de ecklesiastika fastigheter, som under villkor som avses
i denna paragraf utarrenderas av enskild person, så är antalet av dem säkerligen
så försvinnande litet, att avseende därvid knappast behöver fästas i detta
sammanhang.1 Med hänsyn till det anförda synes den omständigheten att
utarrenderingen ingalunda alltid skett genom offentlig myndighets^ försorg
icke spela någon avgörande roll för bedömande av frågan om den ifrågasatta
lagstiftningens genomförbarhet.

Annorlunda ställer sig saken, då det gäller att bedöma vad avseende bör
fästas vid den omständigheten att arrendelindringen berör enskilds rätt, därvid
under begreppet enskild även torde få anses falla pastoraten. Utom pastoraten
synas de enskilda, som beröras av lagstiftningen i fråga, vara a) präster,
vilka uppbära avkastningen av ett visst löneboställe utöver lönen, b)
prästänkor, som uppbära avkastningen av de s. k. prästänkesäte^, c) domkyrkosysslomännen
i Växjö och Västerås och d) vissa klockare.

" I de förutnämnda lagarna av 1926, 1932 och 1933, genom vilka möjlighet
bereddes till beviljande i vissa fall av lindring i arrendevillkoren för ecklesiastika
arrendatorer, intogs såsom villkor för att lindring skulle kunna medgivas
bland annat den bestämmelsen att lindringen icke finge förnärma enskilds
rätt. Det har under förevarande utredning övervägts huruvida en motsvarande
bestämmelse skulle intagas även i den nu föreslagna lagen. Emellertid
har ansetts så icke böra ske och detta huvudsakligen av följande skäl.
Genom en den 28 juni 1918, nr 480, utfärdad lag mot oskälig arrendestegring
föreskrevs att en arrendator, som var pliktig att helt eller huvudsakligen
utgöra arrende genom avlämnande av mjölk, smör, fisk eller annat
naturalster, ägde under i lagen angivna förutsättningar påfordra jämkning
i viss omfattning av den i hans arrendeavtal utsatta logan. En dylik jämkning
av legan kunde naturligtvis icke ske utan förnärmande av enskilds, nämligen
jordägarens, rätt. Genom den omförmälda lagen ävensom vissa senare
lagar, varigenom giltighetstiden för 1918 års lag utsträcktes, synes prejudikat
vara givet på att hinder av principiell art icke möter mot en lagstiftningsvägen
genomförd reglering av arrendeavtal till förmån för arrendatorn. 1918 1

1 De enda fastigheter, som behöva komma i betraktande i det nämnda hänseendet, äro klockarboställena.
Det torde kunna antagas, att vid utarrenderingen av deni, då detta sker genom boställshavarens
försorg, logan så gott som undantagslöst utsattes helt i penningar. Domkyrkosysslomansbostället
i Växjö stift är på begäran av boställshavare!! utarrenderat av länsstyrelsen och
domkyrkosysslomansbostället i Västerås stift av länsstyrelsen och domkapitlet.

28

Kungl. Majda provosition Nr 38.

års lag och de lagar som kommo efter denna hade visserligen avseende å endast
enskilda arrenden, men någon anledning att ställa de publika arrendena
i en särklass, så att tvångsreglering av dem skulle kunna ske endast då enskilds
rätt ej därav förnärmades, synes icke föreligga. Vidare må åberopas
chefens för jordbruksdepartementet anförande till statsrådsprotokollet den
28 juni 1941 och Kungl. Maj:ts beslut samma dag om den förevarande utredningen,
vilken i första hand avser lagstiftning till reglering av samma
arrenden som avsågos med 1918 års lag. Då en sådan lagstiftning icke kan
ske utan förnärmande av enskilds rätt, lärer konsekvensen fordra att den
motsvarande lagstiftningen rörande de ecklesiastika arrendena genomföres
utan hinder därav att i vissa fall enskilds rätt därav beröres.

Stiftsnämnden i Uppsala har avstyrkt lagens tillämpning å fall, då enskild
rätt beröres av arrendelindringen. Kammarkollegiet, som väl funnit
vad utredningsmannen till stöd för förslaget härutinnan anfört kunna försvaras,
har dock hållit före, att en lagstiftning, som komme att medföra
minskning i tjänstemän eller deras efterlevande tillförsäkrade löne- och
pensionsförmåner, knappast stöde i överensstämmelse med hittills tillämpade
lagstiftningsgrundsatser.

I utredningsmannens förslag har såsom förutsättning för arrendelindringen
upptagits bland annat, att arrendeavtalet skall vara slutet före den
14 mars 1940. Beträffande denna fråga har stiftsnämnden i Visby meddelat,
att inom detta stift ett flertal fall förekommit, där arrendeavtal, avseende
arrendeperiod, som börjat löpa den 14 mars 1940, slutits först efter
sagda dag men innan 1940 års markegångstaxa för länet blivit fastställd.
I dylika fall hade persedel volymen bestämts med ledning av 1939 års
markegångstaxa. Enligt lagförslaget skulle arrendelindring icke kunna medgivas
arrendatorer med nyss nämnt arrendeavtal. Skäl syntes dock icke
föreligga att undantaga nämnda arrendatorer från möjlighet till arrendelindring,
i synnerhet som tidpunkten för arrendeavtalets avslutande kunde
hava blivit fördröjd uteslutande av formella skäl och dröjsmålet icke haft
inverkan på arrendeavgiftens fixerande. Arrendelindringens medgivande
borde därför icke göras beroende av den tidpunkt då arrendeavtalet slöts
utan av den prissättning som legat till grund för bestämmandet av arrendeavgiftens
persedelvolym. Jämväl kammarkollegiet har anmärkt på detta
stadgande och ansett, att lagen borde hava avseende å arrenden, vilka tagit
sin början senast den 14 mars 1940. I

I fråga örn den ordning, i vilken beslut om lindring i arrendevillkoren
skall meddelas, har utredningsmannen anfört följande:

I chefens för jordbruksdepartementet anförande till statsrådsprotokollet
den 28 juni 1941 har framställts till övervägande lämpligheten av att
hänskjuta frågor om jämkning av arrendeavtal till särskilda skiljenämder,
en för varje län. Även om dylika skiljenämnder äro lämpliga för reglering
av enskilda arrenden, torde dock, med hänsyn till de ecklesiastika arrén -

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

(lenas särskilda ställning med det allmänna såsom part och det för dylika arrenden
gällande förvaltningssystemet, jämkningen nu liksom tidigare, då lindring
i arrendevillkoren för innehavare av ecklesiastika arrenden varit i fråga,
böra anförtros åt offentlig myndighet. Troligen kommer lindring att begäras
i ett så stort antal fall, att prövningen av ansökningarna icke torde böra förläggas
till central myndighet. Däremot synes prövningen lämpligen kunna
anförtros åt stiftsnämnderna, såsom också i lagförslaget skett. Stiftsnämndernas
erfarenhet och sakkunskap i fråga örn förvaltningen av ecklesiastika
fastigheter och det sätt, varpå stiftsnämnderna äro sammansatta, utgöra garanti
för att ärendena i fråga skola behandlas med all den omsorg som de
ovedersägligen kräva.

Stiftsnämnden i Uppsala har ansett att beslutanderätten i fråga om arrendelindring
beträffande löneboställen bör tillkomma vederbörande pastorat,
beträffande klockarboställen och kyrkohemman vederbörande församling
samt i övriga fall stiftsnämnden. Under framhållande av vikten av att
avgörandet av ifrågavarande ärenden skedde efter enhetliga grunder har
kammarkollegiet förklarat sig icke vilja motsätta sig, att avgörandet lägges
i stiftsnämndernas händer om, såsom kollegiet föreslagit, förutsättningarna
för lagens tillämpning, bliva mera bestämt angivna i lagen, varigenom risken
för oenhetliga avgöranden komme att minska.

På grund av vad utredningsmannen anfört och därest upprättat förslag
till lag om jämkning av enskilda arrendeavtal, som denna dag kommer att
på föredragning av chefen för jordbruksdepartementet föreläggas Kungl.
Maj:ts prövning, blir godkänt, lärer hinder icke möta för att nu förevarande
lag göres tillämplig jämväl å arrendeavgifter, vilka uppbäras av
enskilda avkomsttagare. Förslaget innebär ju icke att ifrågavarande avkomsttagares
rätt till arrendet berövas dem utan endast att den av höjningen
i markegångspriserna föranledda ökningen av arrendeinkomsten i
någon mån kan begränsas.

Beträffande den tidpunkt, före vilken arrendeavtal skall vara slutet för
att kunna jämkas, anser jag på grund av vad som förekommit i utredningen
rörande nu förevarande arrenden ävensom rörande ovannämnda förslag
till lag om jämkning av enskilda arrendeavtal och då överensstämmelse
i förevarande hänseende bör föreligga mellan berörda lag och nu ifrågavarande
bestämmelser, att nämnda tidpunkt bör bestämmas till den 1
september 1940.

Vad härefter angår beslutanderätten anser jag i likhet med utredningsmannen,
lämpligt att åt stiftsnämnderna, vilka dels utöva kontroll över utarrenderingen
av löneboställena dels själva handhava utarrenderingen av
andra kyrkliga fastigheter, uppdrages att i första hand avgöra ärenden rörande
lindring i arrendevillkoren. Att härvidlag såsom stiftsnämnden i Uppsala
föreslagit insätta pastoraten, vilka icke äga att själva bestämma den avgift,
för vilken boställe skall utarrenderas, torde icke vara ändamålsenligt.

Departe mentschefen.

30

Departe mentschefen.

Kungl. May.ts proposition Nr 38.

Vidkommande övriga bestämmelser i denna paragraf må utöver vad i
allmänna motiveringen anförts, framhållas, att arrendatorn skall för att
erhålla arrendelindring hava väl hävdat den arrenderade egendomen. De
för honom uppkomna svårigheter, som han vill åberopa såsom grund för
sin ansökning om lindring, få icke bero på vanhävd eller misskötsel av egendomen.
Anledningen till att arrendelindring ansetts icke kunna beviljas för
tidigare år än arrendeåret 1941—1942 är den, att arrendatorn ansetts icke
kunna göra anspråk på reglering av arrendevillkoren med mindre de höga
markegångsprisen hållit sig under åtminstone två år och skördeutfallet blivit
dåligt likaledes under två år.

2 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser örn att endast den i persedlar
utsatta arrendeavgiften må nedsättas, samt att nedsättning må ske högst
till det belopp, varmed den skolat utgå efter medelmarkegångspriset av
markegången för åren 1939 och 1941.

Utredningsmannen: Då de år 1939 fastställda persedelpriserna kunna
anses hava varit någorlunda normala, hava sagda priser valts till utgångspunkt
vid beräkningen av den nedsättning i arrendeavgiften, såvitt angår
den i persedlar utsatta delen därav, som må kunna ske. Dock har det icke
funnits skäligt att medgiva nedsättning ända till 1939 års prisnivå, utan har
nedsättningen ansetts böra begränsas till att motsvara högst hälften av den
efter 1939 till och med 1941 inträffade prisstegringen.

Den av utredningsmannen föreslagna nedsättningen i arrendeavgifterna
torde vara alltför obetydlig (omkring 10 procent) för att kunna bliva till
någon verklig lättnad för arrendatorerna. En nedsättning med 2/3 av
skillnaden mellan persedlarnas pris enligt litt. A i taxan för åren 1939 och
1941 synes mig böra medgivas såsom en högsta gräns.

§ 3.

Under 8 § har utredningsmannen anmärkt, att i de särskilda föreskrifter,
vilka kunde erfordras för tillämpningen av lagen och vilka skulle utfärdas
av Kungl. Majit, borde angivas viss tid, inom vilken ansökning om arrendelindring
skulle hava inkommit till stiftsnämnden.

Det synes mig lämpligare, att stadgande härom intages i lagen. Sådan
ansökan synes för att kunna komma under prövning böra hava inkommit
före arrendeårets utgång eller den 14 mars 1942, och har föreskrift härom
upptagits under denna paragraf.

6 (5) §.

Enligt denna paragraf må klagan över stiftsnämndens beslut rörande arrendelindring
föras i den ordning, som för klagan över stiftsnämndens beslut
i allmänhet är stadgad. Enligt 58 § boställsordningen och 28 § stiftsnämndsinstruktionen
skall sådan klagan föras hos Kungl. Majit.

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Kammarkollegiet har ifrågasatt, huruvida det vore nödvändigt att dylika
mindre maktpåliggande ärenden droges under Kungl. Maj:ts prövning.
Därest emellertid ansåges att fullföljd av talan borde få ske hos Kungl.
Majit, torde besvären med hänsyn till ärendenas beskaffenhet böra avgöras
av Konungen i statsrådet och icke i regeringsrätten. För möjliggörande av
denna ordning för besvärens avgörande torde ändring i lagen örn Kungl.
Majits regeringsrätt vara påkallad.

Med hänsyn till prövningsärendenas vikt för arrendatorerna torde anledning
saknas att förmena arrendatorerna rätt att överklaga stiftsnämndernas
beslut. För en dylik besvärsrätt talar även önskvärdheten av att
nå enhetlighet i rättstillämpningen. Även enligt förra kristidens motsvarande
lagstiftning fick klagan fullföljas hos Kungl. Majit. Däremot är jag
ense med kammarkollegiet om att ärendenas beskaffenhet närmast hänför
dem till sådana som böra avgöras av Konungen i statsrådet. Frågan örn
härav påkallad ändring i regeringsrättslagen torde emellertid lämpligen
böra upptagas i sammanhang med ytterligare ändring av samma lag, varom
förslag senare kommer att underställas Kungl. Majit.

8 (7) §.

I denna paragraf stadgas att uppskattning av boställes normalavkastning
må jämkas, om lindring i arrendevillkoren medgivits.

Kammarkollegiet har påpekat, att skäl till jämkning i normalavkastningen
torde föreligga blott då arrendet efter arrendelindringen utginge med
lägre belopp än det vartill intäkten vid uppskattning till normalavkastning
upptagits. Endast då 1940 eller 1941 års markegångspris lagts till
grund för intäkternas beräkning, torde fördenskull jämkning i normalavkastningen
vara påkallad. Vidare torde jämkningen allenast böra avse det
år, under vilket det nedsatta arrendet skall betalas. Det senare torde för
säkerhets skull böra uttryckligen stadgas.

Lindring i arrendevillkoren för arrendeåret 1941—1942 torde, såsom kammarkollegiet
anfört, icke böra medföra ändring i normaluppskattningen för
annat år än 1942. Detta förhållande, vilket måhända icke klart framgår av
den föreslagna bestämmelsen, torde böra uttryckligen angivas i lagtexten.
I enlighet härmed har paragrafens ordalydelse jämkats.

Utredningsmannen har vidare (lagförslagets 9 §) föreslagit ett stadgande
av innehåll, att Konungen skulle äga, därest anledning därtill ansåges
föreligga, förordna om motsvarande tillämpning av lagen för senare tid än
arrendeåret 1941—1942.

Departe mentschefen.

Departe mentschefen.

32

Kungl. Marits -proposition Nr 38.

Ifrågavarande bestämmelse torde hava tillkommit med hänsyn därtill,
att kyrkomötet såsom regel sammanträder endast vart femte år och att
sammankallande av särskilt kyrkomöte allenast för eventuell förlängning
av lagen icke ansetts böra komma i fråga. Då kyrkomötet emellertid icke
haft något att erinra emot den föreslagna bestämmelsen och sålunda får
anses hava lämnat sin medverkan till en dylik förlängning av lagen, torde,
även om bestämmelsen nu utgår, hinder för fortsatt giltighet av lagen
från kyrkomötets sida ej föreligga. För den händelse behov av fortsatt
tillämpning av lagen skulle uppkomma, lärer förslag härom böra föreläggas
riksdagen, och jag har därför låtit det föreslagna stadgandet nu utgå.

Föredraganden uppläser härefter det såsom bilaga A vid detta protokoll
fogade förslaget till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord samt hemställer, att
lagrådets yttrande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Gösta Sandberg.

Kungl. Majlis proposition Nr 38.

33

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av
till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är till ecklesiastikt ändamål anslagen jordbruksfastighet upplåten på
arrende och är arrendeavgiften helt eller delvis utsatt i en eller flera av de
persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar
efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan, må stiftsnämnden
på därom av arrendatorn gjord ansökning bevilja skälig lindring
i arrendevillkoren såvitt angår arrendeåret 1941—1942 under förutsättning

a) att arrendeavtalet slutits före den 1 september 1940;

b) att arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden befinnas för
arrendatorn oskäligt tyngande; samt

c) att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för fastighetens
hållande i god hävd.

2 §.

Lindring i arrendevillkoren må endast avse nedsättning i arrendeavgiften
i den mån denna utsatts i persedlar. Arrendeavgiften må icke nedsättas
med större belopp, än som motsvarar två tredjedelar av skillnaden mellan
persedlarnas pris enligt litt. A i markegångstaxan för åren 1939 och 1941.

3 §.

Ansökan om lindring i arrendevillkoren skall för att kunna prövas hava
inkommit till stiftsnämnden före den 14 mars 1942.

4 §.

Prövas i fall, då utarrendering av egendomen skett efter förutgången arrendeuppskattning,
för åstadkommande av nödig utredning i ärendet erforderligt,
att ny arrendeuppskattning verkställes, har stiftsnämnden att föranstalta
därom. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatorn.

5 §.

Stiftsnämnden skall, innan den beviljar lindring i arrendevillkoren enligt
denna lag, höra den, vars rätt kan vara beroende av åtgärden.

Bihang till riksdagens protokoll Idit®. 1 sami. Nr 38.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

6 §.

Över stiftsnämndens beslut, enligt denna lag må klagan föras genom besvär
i den ordning, som för klagan över stiftsnämnds beslut i allmänhet är
stadgat.

7 §.

Vad i denna lag stadgas om arrendator äger jämväl tillämpning å arrendators
stärbhusdelägare och konkursbo samt löftesmän, som övertagit
arrendet, ävensom annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet
på sig överlåtet.

8 §.

Har uppskattning av boställes normalavkastning fastställts och beviljas
sedermera lindring i arrendevillkoren, må stiftsnämnden jämka den för år
1942 gällande uppskattningen efter ty prövas skäligt.

9 §.

De särskilda föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna
lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

35

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

1 §•

Är till ecklesiastikt ändamål anslagen jordbruksfastighet upplåten på arrende
och är arrendeavgiften helt eller delvis utsatt i en eller flera av de persedlar,
som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter
senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan, må stiftsnämnden på
därom av arrendatorn gjord ansökning bevilja skälig lindring i arrendevillkoren
såvitt angår arrendeåret 1941—1942 under förutsättning

a) att arrendeavtalet slutits före den 14 mars 1940;

b) att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befinnas för
arrendatorn oskäligt tyngande och det på grund härav kan antagas möta
svårigheter för denne att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet;

c) att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för fastighetens
hållande i god hävd.

2 §.

Lindring i arrendevillkoren må endast avse nedsättning i arrendeavgiften i
den mån denna utsatts i persedlar. Arrendeavgiften må icke nedsättas under
det belopp, varmed den skolat utgå efter persedlarnas medelpris enligt litt. A
i markegångstaxorna för åren 1939 och 1941.

3 §.

Prövas i fall, då utarrendering av egendomen skett efter förutgången arrendeuppskattning,
för åstadkommande av nödig utredning i ärendet erforderligt,
att ny arrendeuppskattning verkställes, har stiftsnämnden att föranstalta
därom. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatorn.

4 §.

Stiftsnämnden skall, innan den beviljar lindring i arrendevillkoren enligt
denna lag, höra dem, vilkas rätt kan vara beroende av åtgärden.

5 §.

Över stiftsnämndens beslut enligt denna lag må klagan föras genom besvär
i den ordning, som för klagan över stiftsnämndens beslut i allmänhet är
stadgad.

6 §.

Vad i denna lag stadgas örn arrendator äger jämväl tillämpning å arrendators
stärbhusdelägare, konkursbo och löftesmän, som övertagit arrendet,

36

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 38.

ävensom annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet på sig
överlåtet före den 14 mars 1940.

7 §.

Har uppskattning av boställes normalavkastning fastställts och beviljas
sedermera lindring i arrendevillkoren, må stiftsnämnden jämka uppskattningen
efter ty prövas skäligt.

8 1.

De särskilda föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna lag,
meddelas av Konungen.

9 §.

Därest anledning därtill anses föreligga, äger Konungen förordna att vad i
denna lag finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning jämväl såvitt angår
arrendeavgift för senare tid än arrendeåret 1941—1942, dock endast under
förutsättning att arrendeavtalet slutits minst ett år före det arrendeår,
som lindringen i arrendevillkoren skall avse.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 38.

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 3 februari
1943.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 31 januari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
16 januari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kammarrådet H. L. Skoglund.

Lagrådet fann förslaget icke föranleda annan erinran än att, då lagen knappast
kunde bliva utfärdad tidigare än under senare delen av februari månad,
den i 3 § angivna tiden före vilken ansökan örn lindring i arrendevillkoren
skall hava inkommit till stiftsnämnden, nämligen den 14 mars 1942, syntes
böra framflyttas något, exempelvis till den 1 maj 1942.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

*

Bihang till riksdagens protokoll 191)9. 1 sami. Nr 88.

4

38

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 88.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 februari 191^2.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, anmäler, efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 3 februari
1942 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 januari 1942 remitterade
förslaget till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Med hänsyn till vad lagrådet erinrat torde den i 3 § av förslaget angivna
tiden, före vilken ansökan om lindring i arrendevillkoren skall hava inkommit
till stiftsnämnden, böra framflyttas till den 1 maj 1942. I övrigt torde
förslaget böra undergå vissa smärre jämkningar av redaktionell innebörd.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu angivits ändrade
förslaget till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa airendatorer
av ecklesiastik jord måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas ^proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Tideström.

Stockholm 1942, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

420359